Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 23 febr. 1909, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om stämpel å bevis om
tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata
m. m.

(l:a A.)

I eu inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, n:o 95, har herr W. Lundin föreslagit, »att .Riksdagen ville besluta dels

följande tillägg till förordningen om stämpelafgiften:

Bevis af öfverståthållareämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande
om tillstånd för automobilägare till körning med automobil på allmän väg
eller gata

för 12 månaders tid Kr. 120: —
för 1 månad......... » 10: —

dels ock att hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t med ändring
af nuvarande bestämmelser ville förordna, att särskildt tillstånd af Konungens
befallningshafvande fordras för körning med automobil å allmän väg eller
gata, och skall ägaren för hvarje automobil lösa sådant tillståndsbevis
gällande för kalendermånad eller år».

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Då nya skatteobjekt behöfva uppspanas, synes anledning föreligga att
tillse, om ej automobilägarne med skäl kunna åläggas en särskild beskattning.
Erfarenheten från landsbygden säger, att automobilerna mer eller
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 1 Afd. 7 Häft. (N:o 7). 1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

mindre — allt beroende på den trafikerandes uppträdande — äro att anse
som en landsplåga. Till man jämföra med en annan skatt, så ålägges ju
hundägaren att betala skatt för den skada, hunden möjligen kan komma
att göra, och Stockholms stad har dessutom påbjudit än strängare förhållningsregler.
Blott automobiltrafiken, som från början varit en »sport»,
synes tolereras, ju galnare, dess bättre.

Där automobilerna verkligen äro till gagn och ordentligt handhafvas,
där är nyttan i regeln så stor, att densamma också lämpligen kan uppvägas
med en skatt till tack för det allmänna väg- och gatuunderhållet,
hvartill automobilägaren som sådan kanske ej, trots den obestridliga nyttan,
väsentligt bidrager. Visserligen deltager kronan ej i underhållet af städernas
gator, men då automobilerna rätt som oftast användas till resor från städerna
utåt landet, så synes lämpligast och i hvarje fall enklast, att staten
uppbär dessa afgifter. Där nyttan af automobilerna åter är omtvistlig, så
måste automobiltrafiken anses som en rike mans lyx, som kan tåla en
extra beskattning. Så förekommer utomlands velocipedskatt, men torde
densamma här ej vinna beaktande, då det numera är mestadels de breda
lagren, som begagna velocipeder. För båda dessa fortskaffningsmedel, i
all synnerhet automobilen, kräfves ett noggrannare och dyrbarare vägunderhåll,
och anspråken på ökad uppskattning och ersättning för vägbesväret
blir helt visst en gifven följd, ju allmännare automobiltrafiken blir.

Jag har tänkt mig afgiften lämpligen kunna utgå i form af stämpel
å årligen löst bevis, som berättigar till automobiltrafik. Beviset må äfven
kunna ställas på visst antal månader. I detsamma må intagas, hvilka
vägar inom respektive län få med automobil befaras, äfvensom, med erinran
om högsta tillåtna hastighet och gällande ansvarsbestämmelser, uppmanas
till varsamhet. Beviset, löst på en plats och berättigande till automobiltrafik
i hela riket, skall af föraren å färd alltid medföras och på tillsägelse
af polis eller kronobetjänt uppvisas.»

Användningen af automobiler, som nog till en början skett hufvudsakligen
i sportsyfte, har så småningom blifvit alltmera utsträckt äfven
i den praktiska verksamhetens tjänst, så att det torde vara ganska säkert,
att numera automobilerna af det senare slaget äro de till antalet öfvervägande.
Det torde icke heller kunna betraktas annat än som en fördel,
att användningen af automobiler för praktiskt bruk mer och mer ökas.
Att under sådana förhållanden pålägga alla automobiler beskattning i den
grad, som motionären föreslagit, torde icke vara lämpligt, och utskottet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7-

3

anser det jämväl kunna ifrågasättas, om icke, äfven om en skatt åsättes,
automobiler, som brukas för praktisk verksamhet, böra vara fritagna från
skatt eller åtminstone träffas af en lägre skattesats än öfriga automobiler.
Huruvida skatt, därest sådan åsättes, bör lämpligen utgå i form af stämpel
å tillståndsbevis eller på annat sätt, torde ock böra komma under
öfvervägande.

Då emellertid en närmare utredning tarfvas icke blott med afseende
på skattens storlek och omfattning utan äfven beträffande frågan om huruvida
skatten bör utgå till staten eller delvis också till kommuner eller
till vägunderhållet, anser sig utskottet '' icke kunna tillstyrka bifall till
motionärens förslag, men då i sammanhang med annan utsträckning af
stämpelskatten denna fråga synes böra komma under ompröfning ,hemställer
utskottet,

att Riksdagen, i anledning af herr Lundins motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida för
användning af automobiler eller vissa slag af dem skatt,
vare sig i form af stämpel eller annorledes, bör åsättas,
samt därefter till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill nämnda utredning kan gifva anledning.

Stockholm den 23 februari 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Reservation

af herrar Sandwall, friherre Trolle, Tonning, K. G. Karlsson och F.
O. Berg.

Herr Cavalli har begärt få antecknadt, att han på grund af sjukdom
icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr.( 1909.