Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 23 April 1909 kl. 5 e. m.

Betänkande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmande af vissa afgifter i sammanhang med
anordnande af inrikes inkasseringsrörelse genom postverket
m. rn. (l:a A.)

i eu den 26 nästlidne mars till Riksdagen aflåten, sedermera till bevillningsutskottet
remitterad proposition, n:o 163, bar Kungl. Maj:t, under
åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att dels besluta, att för inrikes
inkasseringsuppdrag, som afsåge belopp öfverstigande 5 kronor, skulle,
när fordringsbeloppet genom postverket inkasserats, upptagas en särskild
inkasseringsafgift, utgörande 10 öre, om det inkasserade beloppet
öfverstege 5 men icke 50 kronor; 20 öre, om beloppet öfverstege 50
men icke 100 kronor; 30 öre, om beloppet öfverstege ,100 men icke
500 kronor; samt 40 öre, om beloppet öfverstege 500 men icke 1,000
kronor;

dels ock medgifva, att, därest fordringshandling, som för inkassering
genom postverkets försorg aflämnats till postbehandling i rekommenderadt
eller assureradt bref, ginge förlorad, innan postverket
afgifvit redovisning för inkasseringsuppdraget, afsändaren af dylik försändelse
måtte vara berättigad åtnjuta godtgörelse efter enahanda grunder,
som gälla beträffande afsändares rätt till ersättning för rekommenderadt
eller assureradt bref, som förkommit medan detsamma varit
i postverkets vård.

Enligt ofvan omförmälda statsrådsprotokoll har chefen för civildepartementet
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört följande: Bill.

till BiJcsd. Prof: 1909. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. (N:o 24.)

1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Uti skrifvelse den 12 februari 1909 har generalpoststyrelsen gjort
underdånig framställning om anordnande af inrikes inkasseringsrörelse
genom postverket.

Innan jag närmare redogör för innehållet i generalpoststyrelsens
framställning, ber jag få nämna, att jämlikt beslut vid postkongressen
i Lissabon . år 1885 infördes i förbindelsen mellan en del länder den 1
april 1886 inkasseringsrörelse genom postverkens förmedling.

De viktigare bestämmelserna beträffande denna rörelse, sådan densamma
ordnats enligt nu gällande internationella inkasserinmsaftal af år
1906, äro följande:

Till inkassering mottagas kvittenser, fakturor, löpande skuldförbindelser,
växlar, rånte- och utdelningskuponger äfvensom utlottade
eller eljest till inlösen förfallna värdepapper samt i allmänhet alla utan
omkostnader betalbara handels- eller andra valutor; dock med rätt för
vederbörande postförvaltningar att från inkassering undantaga ränteoch
utdelningskuponger äfvensom utlottade eller eljest till inlösen förfallna
värdepapper. I aftalet deltagande land kan jämväl åtaga sig protesterande
af växlar. Då fordringsägare i ett land önskar anlita annat lands
postverk för fordringars inkasserande, har han att afsända fordringshandlingarna
i rekommenderadt bref till den postanstalt, som skall verkställa
inkasseringen; brefvet skall innehålla förteckning å handlingarna.
I ett och samma bref kunna inneslutas handlingar, afscdda att inkasseras
hos flera, dock högst fem, gäldenärer, under förutsättning att
handlingarna ej hafva olika förfallodagar. Maximibeloppet för de handlingar,
som må inneslutas, i samma bref, är bestämdt till 1,000 francs,
dock kunna två länder, hvilka underhålla ifrågavarande utväxling, öfverenskomma
om högre, maximum. Sedan inkasseringsbref ankommit till
adresspostanstalten, vidtager denna åtgärder för uppdragets utförande.
Influtna belopp redovisas till fordringsägaren genom postanvisning.
Handlingar, som ej blifvit inlösta, återsändas portofritt till fordringsägaren.
Omkostnaderna utgöra, utöfver porto för det rekommenderade
brefvet, dels en inkasseringsafgift af 10 centimes eller motsvarande belopp
i adresslandets mynt för hvarje inkasserad handling (om sökt inkassering
ej kan verkställas, upptages ej inkasseringsafgift), dels ock i
förekommande fall vanlig afgift för en postanvisning till fordringsägaren.
Inkasserings- och postanvisningsafgifterna afdragas vid beloppets
redovisande.

De flesta. länder, som tillträdt det internationella inkasseringsaftalet,
hafva infört inkasseringsrörelse jämväl i sin inrikes posttjänst, hvarvid
den inrikes rörelsen i stort sedt ordnats efter samma grunder som den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 3

internationella; dock förekomma nästan öfverallt afvikelsei caval i fråga
om afgifter som beträffande villkoren i öfrigt.

På grund af nådigt bref den 7 oktober 1892 har svenska postverket
deltagit i den internationella inkasseringsrörelsen sedan ingången af
år 1893. Från de värdehandligar, som mottagas för inkassering, har
emellertid svenska postverket med stöd åt den rätt, som, enligt livad
förut blifvit nämndt, medgifvits hvarje land, undantagit rånte- och utdelningskuponger
äfvensom utlottade eller eljest till inlösen förfallna
värdepapper; likaledes bär svenska postverket hittills ej ombesörjt protesterande
af växlar.

I sin omförmälda skrifvelse anför nu generalpoststyrelsen, att det
otvifvelaktigt skulle för allmänheten, särskildt affärsvärlden, blifva till
stort gagn, om postverket åtoge sig inkasserande af fordringar äfven
i den inrikes posttjänsten. För att en sådan rörelse skall komma
att medföra afsedd nytta, anser styrelsen, att bestämmelserna för
densamma böra redan från början göras sa omfattande som möjligt,
och att sålunda till inkassering böra mottagas icke allenast kvittenser,
fakturor, löpande skuldförbindelser och växlar, utan äfven rånte- och
utdelningskuponger samt utlottade eller eljest tdl inlösen föifallna värdepapper.
^ För närvarande torde det nämligen för en del innehafvare af
obligationer och aktier vara förenadt med icke obetydlig omgång att få
kupongerna inlösta. Vidare anser styrelsen, att allmänheten bör beredas
tillfälle att få inkassering verkställd icke blott med anlitande af postkontoren,
utan äfven genom förmedling af poststationerna och landtbrefbärarna.
Redan nu deltaga poststationer af Pa och 2:a klass i den
internationella inkasseringsrörelsen så till vida, att utlänning kan genom
sådan poststation få fordran här i riket inkasserad, hvaremot inkasseringsbref
till utlandet ej må vid poststation inlämnas. Någon befogenhet^
för poststationerna i sistnämnda hänseende har enligt styrelsens
förmenande ej visat sig behöflig, och dessutom hafva poststationernas
föreståndare i allmänhet ej ansetts kunna lämna korrespondenter erforderliga
upplysningar angående villkoren för inkassering i uilandet. I den
inrikes rörelsen böra däremot, anser styrelsen, ej mindre poststationer
af Pa och 2:a klass än äfven poststationer af 3:dje klass (postanstalter,
som i några större städer inrättats för att till befordran mottaga, men
ej utdela försändelser) likasom ock landtbrefbärare kunna mottaga inkasseringsbref
inom gränserna för deras befogenhet i allmänhet att mottaga
värdeförsändelser. Vidkommande åter fordringsbelopps inkasserande
hos vederbörande gäldenärer lära, säger styrelsen, poststationei
af Pa och 2:a klass, hvilka redan nu inkassera fordringar från utlandet,

4 ''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.

kunna fullgöra samma åliggande äfven beträffande fordran från inrikes
ort; hvaremot, hvad landtbrefbärare vidkommer, uppdrag att verkställa
inkassering icke lämpligen torde böra anförtros andra sådana funktionärer
än dem, som på grund af nådigt bref den 24 april 1908 af
generalpoststyrelsen erhålla utvidgad befogenhet i fråga om värdeförsändelsers
befordran.

Generalpoststyrelsen anför vidare.

Den, som bär fordran på grund af växel, lärer i allmänhet icke vara
benägen att lämna fordringen till inkassering, såvida ej inkasseraren
tillika atager sig att vid uteblifven betalning lämna växeln till protest.
Också torde den omständigheten, att svenska postverket hittills i den
internationella inkasseringsrörelsen ej tagit befattning med växlars protesterande,
vara orsaken till att för inkassering genom postverkets försorg
icke från utlandet ankommit växlar till något afsevärdt antal. Det
svnes därför, anför generalpoststyrelsen, vara önskvärd!, att postverket
i den mån sådant kan låta sig göra, åtager sig jämväl att ombesörja
vaxlars protesterande. Dylikt åtagande måste emellertid gifvetvis inskränkas
till platser, hvarest personer, berättigade att verkställa protest,
hnnas att tillgå, och likaledes äro ej andra postanstalter ‘än postkontor
i stånd att åtaga sig sådant uppdrag, hvarom nu är fråga. För poststationerna
skulle det vara förenad! med svårigheter af flera sia o- att
ombesörja växlars lämnande till protest. Med nu angifna inskränkningar
torde det, säger generalpoststyrelsen, för postverket icke blifva
loren ad t med några egentliga svårigheter att föranstalta om växlars
protesterande Vederbörande postkontors åtgärder härutinnan skulle
nämligen endast bestå däri, att en postfunktionär muntligen anhölle om
protestens verkställande och därvid uppgåfve namnet å fordringsägaren,
vi ken sedan hade att till den, som verkställt protesten, direkt gälda
kostnaderna; fordringsägaren skulle af postkontoret underrättas om
vaxelns lämnande till protest.

Därest den inrikes inkasseringsrörelsen får den omfattning, som nu
angifvits, anser styrelsen, att för likformighetens skull äfven Sveriges
deltagande i den internationella inkasseringsrörelsen bör utvidgas, så att
densamma kommer att omfatta jämväl kuponger m. m. och protesterande

I de främmande länder, där inkasseringsrörelse införts i den inrikes
posttjänsten, är i allmänhet, likasom i den internationella rörelsen, stadgadt,
att mkasseringsförsändelse skall rekommenderas. Enahanda bestämmelse
bör, enligt generalpoststyrelsens förmenande, gälla äfven i den
inrikes svenska posttjänsten, afsändare dock obetaget att i stället få

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 5

dylik försändelse befordrad under assurans, om lian så skulle önska. I
liv ar j e fall borde tillämpas de för försändelser af ena eller andra slaget
i allmänhet gällande bestämmelser.

I den internationella inkasseringsrörelsen är det, såsom förut sagts,
fordringsägare medgifvet att i samma bref innesluta handlingar, afsedda
att inkasseras hos flora, dock högst fem, gäldenärer. Detta medgifvande
innebär en ej obetydlig olägenhet för posttjänsten. Ty vanligen inflyta
belopp, som tillhöra samma uppdrag, på olika tider, och i sådant fall
måste, vid det förhållande att redovisning till fordringsägaren skall afgifvas
på en gång för samtliga handlingar, den inkasserande postanstalten
förvara och bokföra de först influtna beloppen till dess den
sista handlingen inlösts eller fristen för inlösen utgått. För undgående
af dessa olägenheter föreslår generalpoststyrelsen, i enlighet med hvad
gäller exempelvis i Schweiz och Tyskland, stadgande därom, att i samma
bref icke må inneslutas värdehandlingar, afsedda att inkasseras hos flera
än en gäldenär. Däremot anser styrelsen det kunna stå vederbörande
öppet att i samma bref innesluta flera handlingar rörande samma gäldenär,
blott alla handlingarna äro samtidigt till inlösen förfallna.

Hvad beträffar det högsta belopp, som ett inrikes inkasseringsuppdrag
må afse, anser styrelsen detta böra, i öfverensstämmelse med förhållandet
i den internationella utväxlingen, följa postanvisnings- och
postförskottsmaximum och sålunda, under förutsättning af bifall till hvad
generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 26 januari 1909 föreslagit
om förhöjning af maximibeloppet för inrikes postanvisning och
postförskott, bestämmas till 1,000 kronor. Någon inskränkning i detta
belopp för det fall att inkasseringen skall verkställas af poststation, anser
styrelsen — vid det förhållande att dylikt uppdrag alltid skulle förmedlas
af det öfverordnade postkontoret — icke höra stadgas, lika litet
som styrelsen tänkt sig någon inskränkning beträffande poststations befogenhet
att utbetala inrikes postanvisning intill sådan anvisnings maximibelopp.
Däremot anser styrelsen det icke vara lämpligt att ålägga
landtbrefbärare alltför stor ansvarighet i fråga om kontanta medels medförande
under brefbäringen. De landtbrefbärare, hvilka generalpoststyrelsen
på grund af nådigt bemyndigande redan medgifvit utvidgad
befogenhet beträffande behandlingen af postanvisningar m. m., verkställa
utbetalning af inrikes postanvisning intill nuvarande maximibelopp, 500
kronor, och äfven om högsta beloppet af inrikes postanvisning blefve
förhöj dt till 1,000 kronor, har generalpoststyrelsen dock tänkt sig, att
landtbrefbärare fortfarande icke skulle få utbetala inrikes postanvisning
å högre belopp än 500 kronor. Med hänsyn härtill finner styrelsen

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

landtbrefbärares befogenhet att inkassera medel böra inskränkas till uppdrag,
som afse högst 500 kronor.

Hvad beträffar postverkets ersättning för inkasseringsuppdrag föreslår
generalpoststyrelsen — för att icke inkassering af småbelopp skall
för allmänheten ställa sig alltför dyr — att postverket i fråga om belopp
å högst 5 kronor åtnöjer sig med afgiften för det rekommenderade eller
assurerade bref, hvari inkasseringshandling öfversändes till adresspostanstalten,
äfvensom postanvisningsafgift för inkasseradt belopp. Däremot
anser styrelsen, att när högre belopp än 5 kronor inkasseras en särskild
inkasseringsafgift bör upptagas. Vid pröfning af frågan om denna afgift^
storlek synes, säger styrelsen, hänsyn böra tagas till den ersättning,
som banker m. fl. betinga sig för liknande uppdrag. Denna ersättning
utgör i en del fall, om hvilka generalpoststyrelsen fått kännedom, en
krona äfven vid större fordringars inkasserande. Berörda ersättningsbelopp
torde fördenskull kunna läggas till grund vid bestämmandet af
postverkets godtgörelse för inkassering af det högsta fordringsbelopp,
som kan ifrågakomma, eller 1,000 kronor. Vid bifall till generalpoststyrelsens
förutnämnda förslag om förhöjning af maximibeloppet för inrikes
postanvisning och postförskott skulle afgiften för en inrikes postanvisning.
å 1,000 kronor utgå med 60 öre. För att postverkets ersättning
för inkassering af 1,000 kronor må uppgå till en krona, skulle således
den särskilda inkasseringsafgiften — afgiften för det rekommenderade
resp. assurerade inkasseringsbrefvet lärer här ej böra tagas i
betraktande — sättas till 40 öre. Beträffande lägre fordringar borde
gifvetvis inkasseringsafgiften lämpligen modifieras; och har generalpoststyrelsen
fördenskull tänkt sig, att den särskilda inkasseringsafgiften bör
utgå efter följande skala: om det inkasserade beloppet öfverstiger 5 men
icke 50 kronor, 10 öre; om beloppet öfverstiger 50 men icke 100 kronor,
20 öre; om beloppet öfverstiger 100 men icke 500 kronor, 30 öre; och
om beloppet öfverstiger 500 kronor, 40 öre.

I nedannämnda länders inrikes posttjänst är, enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelar, inkasseringsafgiften bestämd till följande belopp, nämligen
i Belgien lägst 10 centimes och högst 1 franc 20 centimes för hvarje handling
allt efter dennas olika värde intill 1,000 francs; i Frankrike 10 centimes per
20 francs af hvarje handlings värde, dock högst 50 centimes; i Schweiz 15
centimes för hvarje uppdrag å högst 20 francs och 30 centimes för hvarje
uppdrag å högre belopp intill 1,000 francs,^oafsedt handlingarnas antal;
samt i Italien, Nederländerna, Ungern och Österrike ett belopp motsvarande
10 centimes för hvarje handling. I Norge, där högsta inkasseringsbeloppet
är bestämdt till 100 kronor, utgör ifrågavarande afgift

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 7

20 öre för hvarje handling. Tyska postverket upptager icke någon
särskild inkasseringsafgift. Generalpoststyrelscn anmärker emellertid,
att, äfven om själfva inkasseringsafgiften i en del länder är lägre än
den tilltänkta afgiften i Sverige, totalkostnaden likväl till följd af högre
postanvisningsafgifter i allmänhet öfverstiger hvad som skulle utgå här
i riket, i det att totalkostnaden lägst utgör: i Frankrike 1 franc 75 centimes
för 1,000 francs, i Italien 2 lire 70 centesimi för 1,000 lire, i
Nederländerna 1 gulden 65 cents för 1,000 gulden, i Schweiz 1 franc
40 centimes för 1,000 francs samt i Ungern och Österrike 1 krono 10
heller för 1,000 krönen.

I nådiga förordningen den 12 november 1872 angående postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats, finnes
stadgadt, att, om assureradt bref går förloradt medan ännu postverkets
ansvarighet därför fortfar, utbetalas af postmedlen till afsändare!!, mot
assuransbevisets återställande, ett det angifna värdet motsvarande ersättningsbelopp,
såframt ej utrönas kan, att detta värde öfverstiger det
verkliga värdet af de i brefvet inneslutna penningar eller andra värdesaker,
i hvilket fall ersättningen utgår efter sistnämnda värde; och jämlikt
samma förordning, jämförd med nådiga kungörelsen den 10 mars
1905 angående afgiften för inrikes postförsändelses rekommendation
m. m., utbetalas, om rekommenderadt bref går förloradt medan ännu
postverkets ansvarighet därför fortfar, af postverket till afsändaren, mot
rekommendations bevisets återställande, 36 kronor. Enligt hvad förut
sagts, skulle inkasseringshandlingar af vederbörande fordringsägare afsändas
i rekommenderadt eller assureradt bref; och om den ifrågaställda
inkasseringsrörelsen kommer till stånd, ämnar generalpoststyrelsen, enligt
hvad i dess skrifvelse anföres, föreskrifva, att inkasseringshandlingar
skola jämväl vid förekommande försändning mellan olika postanstalter
likasom ock vid eventuell återsändning till afsändaren befordras under
rekommendation eller assurans allt efter det ursprungliga inkasseringsbrefvets
beskaffenhet. Om således inkasseringshandlingar gå förlorade,
medan de ligga i tillslutet bref, kommer vederbörlig ersättning att utbetalas
till afsändaren, och i det fall att en postanstalt är afsändare, kommer
gifvetvis rätten till ersättning att öfverlåtas på ägaren till brefvets
innehåll. Men möjlighet föreligger ju äfven, säger styrelsen, att handlingar,
som postverket mottagit för inkassering, skulle kunna förkomma,
medan de för åtgörande finnas i postfunktionärs vård; och enligt generalpoststyrelsens
åsikt bör postverket för sådant fall ikläda sig enahanda
ersättningsskyldighet som i händelse den ursprungliga inkasseringsförsändelsen
går förlorad.

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Såsom af förestående utredning framgår, har det svenska postverket
från och med år 1893 verkställt inkasseringsuppdrag i utväxlmgen med
utlandet. Rörelsen har afsett kvittenser, fakturor, löpande skuldförbindelser,
växlar och andra utan omkostnader betalbara handels- eller andra
valutor, dock med undatag för ränte- och utdelningskuponger äfvensom
utlottade eller eljest till inlösen förfallna värdepapper.

Denna inkasseringsrörelse har dock ej haft någon större omfattning.
Enligt hvad framgår af generalpoststyrelsens berättelser öfver postverkets
förvaltning, uppgick antalet värdehandlingar, som till Sverige
ankommo för inkassering, år IDOG till 6,224 med ett sammanlagdt värdebelopp
af 331,926 kronor och år 1907 till 6,442 å tillhopa 386,841
kronor.

Af hela antalet blefvo år 1906 2,784 eller 44,7 procent, representerande
ett belopp af sammanlagdt 120,492 kronor eller 36,3 procent af
samtliga ankomna inkasseringshandlingars värdebelopp, såsom oinlösta
återsända till utlandet. Motsvarande procenttal år 1907 voro resp. 46 4
och 35,1 procent.

För inkassering i utlandet hafva från Sverige försändts år 1906
endast 96 värdehandlingar, representerande ett belopp af tillhopa 1,116
kionor, och ar 1907 ett antal af 70 inkasseringshandlingar till sammanlagdt
belopp af 4,514 kronor. Al dessa hafva såsom oinlösta återsändts
från utlandet ar 1906 ett antal af 36 till värde af 720 kronor men år
1907 endast 7 med ett. sammanlagdt värde af 897 kronor. Att inkasseringsrörelsen
i denna riktning tagit mycket ringa fart, beror utan tvifvel
därpå att, då någon inkassering ej förekommer i den inrikes poströrelsen,
den svenska allmänheten saknar vana att på detta sätt indrifva tillgodohafvanden.

Generalpoststyrelsen har emellertid nu föreslagit införande af denna
rörelsegren jämväl i den inrikes posttjänsten, och jag delar styrelsens
uppfattning, att förslagets genomförande skulle visa sig till stor nytta
för allmänheten, då den väl hunnit göra sig förtrogen därmed. Jag anser
därför åtgärder i sådant syfte böra vidtagas.

De af generalpoststyrelsen angifna grunder för ordnandet af denna
inrikes inkasseringsrörelse synas mig tillfredsställande.

Sålunda torde rörelsen böra omfatta samtliga de i det internationella
inkasseringsaftalet afsedda handlingar, följaktligen äfven kuponger och
till betalning förfallna värdepapper, och detta så mycket hellre som sannolikhet
föreligger, att just i fråga om dylika handlingar inkasseringen
lättast verkställes. Likaledes synes mig vara att förorda, att, då växlar
gifvetvis böra inbegripas i rörelsen, postverket, i öfverensstämmelse

Bevillningsutskottets Betänkande N:o £4. 9

med nu gällande internationella inkasseringsaftal, i sammanhang med
inkasseriugsuppdraget åtager sig, i den utsträckning så lämpligen kan
ske, att ombesörja växlars öfverlämnande till behörig tjänsteman för
protesterande. Härför skulle ej beräknas särskild ersättning, och skulle
postverket hafva skyldighet att omedelbart underrätta alsändaren, att
och till hvem växeln aflämnats för protesterande. Därmed skulle dock
postverkets uppdrag vara afslutadt.

Jag finner mig äfven böra biträda generalpoststyrelsens förslag, att
högsta beloppet för inrikes inkasseringsuppdrag bör motsvara maximibeloppet
för inrikes postanvisningar och postförskott. Jag tillåter mig
härvid erinra, att, sedan Riksdagen på framställning af Eders Kungl.
Maj:t numera beslutat i fråga om afgift för postanvisnmg och postförskott
å belopp af intill 1,000 kronor, bestämmelser väl inom kort torde
komma att utfärdas rörande höjande af maximibeloppet lör inrikes postanvisning
och postförskott till nämnda summa.

På sätt generalpoststyrelsen föreslagit, torde inkasseringshandlingarna
böra postbefordras under rekommendation eller assurans, såväl då de al
vederbörande fordringsägare afsändas som vid förekommande försändning
mellan olika postanstalter eller vid eventuell återsändning till afsändaren.
Inkasseradt belopp skulle medelst postanvisning tillställas fordringsägaren.

Därest inkasseringshandling förkommer, innan postverket slutfört
sitt uppdrag, bör gifvetvis ersättning af postmedlen beredas inkasseringshandlingens
ägare; och torde härvid böra tillämpas grunderna i de förut
omnämnda nådiga författningarna af den 12 november 1872 och den
10 mars 1905.

I fråga om den särskilda ersättning, som i form af inkasseringsalgift
skäligen bör tillkomma postverket för nu ifrågakomna inkasseringsuppdrag
utöfver belöpande rekommendations- eller assurans- samt postanvisningsafgifter,
har jag intet att erinra mot de af generalpoststyrelsen
i sådant afseende föreslagna belopp. Dessa synas nämligen, äfven vid
jämförelse med de i åtskilliga främmande länder gällande afgifter åt enahanda
beskaffenhet, vara väl afvägda. Någon särskild inkasseringsafgift
skulle emellertid icke ifrågakomma för inkasseringsbelopp å högst 5
kronor, och synes mig förslaget äfven härutinnan lämpligt.

En fordringsägares sannolika högsta utgifter för eu inkassering
genom postverket, under förutsättning att försändelsen vid inkasseringsbelopp
öfver 36 kronor assureras, framgår af följande sammanställning

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 1 Afl. 24 Raft.

2

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Vtskotttt.

I n k

a s s e r

ingsbelopp

Postafgifter

af högst 5 kr.

öfver 5 t. o. in. 25 kr.

öfver 25 t. o. m. 36 kr.

öfver 36 t. o. m. 50 kr.

öfver 50 t. o. m. 100 kr.

öfver 100 t. o. m. 250 kr.

öfver 250 t. o. m. 500 kr.

öfver 500 t. o. m. 750 kr.

öfver 750 t. o. in. 1,000 kr.

Brefporto för vikt af högst 20 gram....

10

10

10

10

10

10

10

10

10

Rekommendations- eller assuransafgift

15

15

15

30

30

30

30

50

50

Postanvisningsafgift ......

10

15

25

25

30

35

40

50

60

Inkasseringsafgift ..........

10

10

10

20

30

30

40

40

Summa

35

50

60

75

90

105

no

150,

160

Väger försändelsen öfver 20 gram men ej öfver 125 gram, tillkomma
10 öre, och är vikten 125—250 gram, tillkomma 20 öre.»

Då . det tillkomme Riksdagen att ensam besluta rörande inkasseringsafgifterna
och Riksdagens medgifvande erfordrades för bestämmande
af grunderna för ersättning af postmedlen för förkomna postförsändelser
af nu ifrågavarande beskaffenhet, hemstälde departementschefen
om aflåtande till Riksdagen af framställning af den hädelse, ofvan intao-na
proposition angifver.

Utskottet, som anser, att införande af inkasseringsrörelse jämväl i
den inrikes posttjänsten skulle blifva till nytta för allmänheten, tillstyrker
i hufvudsak bifall till förevarande kungl. proposition.

Endast i ett hänseende vill utskottet föreslå en afvikelse från Kungl.
Maj:ts förslag. Såsom af det ofvan anförda framgår, innebär detsamma,
att särskild inkasseringsafgift icke skulle uppbäras för inkassering af belopp
å högst 5 kronor. I betraktande af det ökade arbete med däraf
följande ökad kostnad för statsverket, som inkasseringsrörelsen, sannolikt
icke minst beträffande låga belopp, kommer att medföra, anser utskottet,
att särskild ersättning bör tillgodokomma postverket för hvarje
inkasseringsuppdrag. Det föreligger så mycket mera anledning att tillvarataga
förefintliga möjligheter till ökade inkomster för postverket,
som, enligt hvad utskottet inhämtat, postverkets årliga behållningar på

11

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 24.

senare tid utvisat eu betydande minskning. Behållningen utgjorde för
år 1906 2,307,254 kronor, för år 1907 2,108,863 kronor 85 öre samt
för år 1908 946,282 kronor 51 öre. Ytterligare stöd för utskottets uppfattning
om befogenheten af särskild inkasseringsafgift för hvarje uppdrag
af ifrågavarande slag erbjuder exemplet från de flesta länder, där
inkassering genom postverket förekommer. I samtliga de af departementschefen
i hans ofvan intagna anförande i sådant afseende omförmälda
länder, utom ett enda, uppbäres nämligen en särskild inkasseringsafgift
för inkassering af äfven de minsta belopp och, på sätt i berörda
anförande omförmäles, stiger totalkostnaden för inkassering i de flesta
länder till följd af större postanvisningsafgifter till högre belopp än hvad
som nu föreslås för Sverige.

Utskottet anser sig därför böra föreslå sådan ändring i det af
Kungl. Magt framlagda förslaget, att en inkasseringsafgift af 10 öre
skall upptagas för hvarje inkasseringsuppdrag, som icke öfverstiger 50
kronor.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag angående bestämmande af vissa
afgifter i sammanhang med anordnande af inrikes
inkasseringsrörelse genom postverket in. m. icke kunnat
oförändradt bifallas, måtte

dels besluta, att för inrikes inkasseringsuppdrag
skall, när fordringsbeloppet genom postverket inkasserats,
upptagas en särskild inkasseringsafgift, utgörande
10 öre, om det inkasserade beloppet icke öfverstiger
50 kronor; 20 öre, om beloppet öfverstiger 50
men icke 100 kronor; 30 öre, om beloppet öfverstiger
100 men icke 500 kronor; samt 40 öre, om beloppet
öfverstiger 500 men icke 1,000 kronor;

dels ock medgifva, att, därest fordringshandling,
som för inkassering genom postverkets försorg aflämnats
till postbehandling i rekommenderadt eller assureradt
bref, går förlorad, innan postverket afgifvit redovisning
för inkasseringsuppdraget, afsändaren af dylik
försändelse må vara berättigad åtnjuta godtgörelse efter
enahanda grunder, som gälla beträffande afsändares
rätt till ersättning för rekommenderadt eller assureradt

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

bref, som förkommit, medan detsamma vant i postverkets
vård.

Stockholm den 23 april 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. G A VALL!.

Herrar Hammarström och O. A. Ericsson i Ofvanmyra hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 19C9.