Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17,

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1909, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar af förordningen om bevillning af fast egendom
samt af inkomst.

(2:a A.) I * * 4

I en inom Företa Kammaren väckt motion, n:o 43, som hänvisats

till bevillningsutskottet, har herr Ernst Lindblad föreslagit, att »Riksdagen

behagade besluta följande ändrade lydelse af bevillningsförordningen:

4 § d) ägare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad,
då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och
ej öfverstiger 3,000 kronor, därest — af annan äges eller innehafves.

II § 1 mom. Bevillning---understigit 500 kronor.

Hafva dessa inkomster —--fria från bevillning.

Där långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt eller synnerligt
hög bostadskostnad i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet
gör sådant nödvändigt äfvensom för den, som hufvudsakligen
försörjer sammanlagdt mer än 3 personer, skall det bevillningsfria beloppet
ökas med högst 200 kronor.

För skattskyldig, hvars sammanlagda inkomst — innan ofvannämnda
afdrag ägt rum — ej uppgår till 1,000 kronor, skall blott half bevillning
beräknas å den beskattningsbara delen.

Befrielse från eller lindring —--— lott i boet utgör.®

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 1 A/d. 17 Hä/t. (N:o 17.)

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört:

”Erfarenheten från taxeringsarbetet, särskildt från landsbyggden,
gifver vid handen, att mycken ojämnhet gör eig gällande i fråga om de
lägsta inkomsttagarnes och lägenhetsägarnes beskattning. I allmänhet
har man på de flesta platser sträfvat att så att säga låta nåd gå för
rätt och velat i det längsta undvika att taxera bland aunat statsdrängens
årsinkomster, äfven om de faktiskt uppgå till eller öfverstiga 500 kronor.
Men då äfven denne snart no g är uppe i 7 å 8 hundra kronors inkomst

— noga räknadt — så tillåter man helt visst ej länge, att han blir
obeskattad. Rätt blir ju slutligen alltid rätt, och rätt så godt kan det
ju vara äfven för vederbörande, så behöfver ej friarbetaren se snedt på
den lagstaddes inkomster eller tvärtom. Den förres inkomster låta
sig dock beräknas snart sagdt på öret, men ingalunda så friarbetarens,
som arbetar hos flere arbetsgivare eller på främmande ort. Med de
höga kommunalskatter, som gemenligen råda på landsbygden, blir det
då ofta nog ganska hårdt för arbetaren, i synnerhet om han har familj,
att af sin relativt blygsamma lön betala en dryg skatt. Och detta vållar

— säga hvad man säga vill — långt mera missnöje än några kronors utkräfvande
genom indirekt beskattning, en beskattningsform, som af en
anmärkningslysten, teoretiserande press eller i valtider framhålles såsom
fördömlig, men som dock i realiteten ej vållar hälften så mycket
missnöje. Och hvarför? Jo, därför att erfarenheten säger, att exempelvis
några öres förhöjning på spanmål eller kaffe betyder så oändligt
litet emot de andra kostnader, som mellanhänderna-tillr edar ne, oftast
i städerna, kräfva för sitt arbete. Och vidare är det blott till kronan
som indirekt skatt kräfves, under det att den direkta går både till
kronan och kommunen.

Likaså visar erfarenheten, att bestämmelserna om rätt till ökadt
afdrag för försörjaren af en talrik familj ej så allmänt praktiseras som
rätt vore, troligen därför att bevillningförordningen talar om ett »må» i
stället för ett »skall». Detta tarfvar rättelse. Den, som ordentligt fyller
sin försörjningsplikt mot hustru och mer än 2 barn, han måste erkännas
hafva blott härigenom gjort sig mer än väl förtjänt af samhället och
tarfvar, så långt ske kan, skattelindring. I samband härmed synes inkomster
under 1000 kronor i allmänhet tåla vid en skattelindring, och
för att göra taxeringen jämnare och tillvinna kommunerna ungefärligen
lika mycket som nu af denna kategori föreslår jag blott 1/2 bevillning för
dessa, som ej äro deklarationspliktiga, och där beräkningen mången
gång kan vara oviss.

Slutligen förekommer en oegentlighet i fråga om bostadslägenhe -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3

ters taxering, som vållar stort missnöje. Brandförsäkringsvärdet har
på de flesta håll blifvit absolut gällande norm för taxeringen, under det
att förordningen blott föreskrifver, att detta skall vara till ledning vid
taxeringen, men att skäl skall angifvas, då detsamma frångås.

Man kan väl odisputabelt säga, att brandförsäkringsvärdet ej beliöfver
vara mera normerande än en nyligen betald köpeskilling, hvilken
frångås ofta nog vid taxering under anmärkning: »köpeskillingen för
hög». Risken att i våra dagar få bygga nytt med köpt virke och
dyrare arbetspris tvingar att brandförsäkra till högsta möjliga belopp,
hvarigenom ju ock utgift åsamkas i proportion. Taxeringen bör åter
angifva värdet »bröder emellan». Bäst synes därför vara att införa
andra uttryck i instruktionen för taxeringsmännen.

Samtidigt måste man erkänna, att en lägenhetsägare, som, måhända
orkeslös eller med små arbetsresurser, dock genom omtänksamhet och
ofta nog med hjälp af ett egnahemslån lyckats få en stuga att flytta
in i på gamla dagar, bör gå fri från kronoskatt och kommunalskatt,
då hans sammanlagda inkomster ej hinna öfver 500 kronor.
Han kan ju ha betydlig skuld därå. Han är skattefri redan nu, om
stugans värde ej öfverstiger 500 kronor. Men hvarför ej utsträcka
denna rätt till gränsen för beviljadt egnahemslån eller 3,000 kronor,
helst som smålägenheter ändå drabbas af en rätt tung beskattning —
vägskatten. Och då den sammanlagda årsinkomsten, hyresvärdet inberäknadt,
ej är större än 500 kronor, kan ju ej gärna något missbruk ske.»

Förslag i samma syfte som föreliggande motion hafva upprepade
gånger varit föremål för Riksdagens pröfning dock utan att vinna dess
gillande. Väl har det erkänts, att behofvet af ändringar gjort sig starkt
kännbart. Särskildt hafva de bevillniDgsfria afdragen, hvilka bestämdes
under helt andra ekonomiska förhållanden än de nu rådande, ansetts
böra höjas. Likaledes har upprepade gånger uttalats, att de afdrag för
talrik familj, som nu kunna komma mindre bemedlad till godo, böra
ordnas på ett helt annat sätt och göras obligatoriska; och utskottet har
endast för att ej föregripa den motsedda, mera omfattande förändringen
afhållit sig från att i denna punkt hemställa om bifall till motionärens
förslag. Alla ändringsförslag hafva dock hittills strandat på det sakförhållandet,
att utredning saknats, huru de ifrågasatta, mera ingripande
lindringarne skulle komma att verka på öfriga skattedragares ställning.
Det sammanhang, som i vårt land äger rum mellan beskattningen till
staten och den kommunala beskattningen, i det att bevillningsförordningen,
på samma gång den reglerar skattskyldigheten till staten, äfven

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

utgör grundvalen för skattskyldigheten till kommunen, har i särdeles
hög grad försvårat antagandet af hvarje ändringsförslag, afsedt att införa
en rättvisare fördelning af skattebördan. Dennas aflyftande från vissa
af de enligt nu gällande bestämmelser skattskyldiga har gifvetvis till
följd dess öfverflyttande på andra medborgare, och när ett sådant öfverflyttande
skulle gälla icke blott skatten till staten utan äfven de vida
tyngre kommunala pålagorna, är det naturligt, att man ställt sig betänksam,
så ofullkomligt som bärkraften är uppskattad i vårt nuvarande
beskattningssystem. Särskildt skulle den förskjutning af skattebördorna,
som hade blifvit en följd af bifall till förslag af denna art, hafva i en
del fall hårdt drabbat ägare af skuldtyngda mindre jordbruksfastigheter.

Samma invändningar, som rests mot tidigare förslag uti ifrågavarande
afseende, gälla gifvetvis äfven förevarande motion. Men härtill
kommer nu en ytterligare omständighet, som gör, att man äfven
med sympatier för det föreliggande förslagets syfte torde böra ställa
sig afvaktande. Som bekant pågår nämligen för närvarande inom finansdepartementet
arbete med en genomgripande revision af statsbeskattningen
och lär detta arbete vara så långt framskridet, att förslag i ämnet
kan åtminstone delvis vara att förvänta till nästa Riksdag.

Att under sådana förhållanden vidtaga ändringar i nu gällande
bevillningsförordning, synes utskottet icke lämpligt; och får bevillningsutskottet
på grund häraf hemställa,

att förevarande motion med förslag till ändring i
vissa delar af förordningen om bevillning af fast egendom
samt af inkomst icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 mars 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

5

Reservationer:

af herrar Branting, Almqvist, Kvarnzelius, Röing, Söderberg och
Johan Olofsson, hvilka ansett, att utskottet i anledning af herr Lindblads
föreliggande motion bort hemställa, det Riksdagen måtte besluta, att
§11 mom. 1 i nu gällande bevillningsförordning skulle erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 11.

1 mom. Bevillning — — — — —---------

----— — —--— understigit 500 kronor.

Hafva dessa inkomster —--—----— — —--

----------fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller
som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, skall,
där den skattskyldige hufvudsakligen försörjer sammanlagdt mer än tre
personer, eller å ort, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i
jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom i de fall,
där eljest ömmande omständigheter (långvarig sjuklighet, olyckshändelse
och dylikt) förekomma, ökas, dock så att denna ökning icke må för
någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för dessa, gemensamt
öfverstiga 200 kronor,

samt af herr Åkerberg.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 1 Af i. 17 Käft.

2