Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
1
N:o 16.
Ankom till Eiksd. kansli den 16 mars 1909, kl. 12, midd.
Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna
m. m.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 92, som hänvisats till
bevillningsutskottet, har herr P. M. Olsson i Blädinge anhållit, »att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och därefter för Riksdagen föreslå dels sådan
förändring i taxeringsmyndigheternas sammansättning, att, då fråga är om
jordbruks fastighetstaxering, endast personer med sakkännedom, under kontroll
af kronans tillsatta ombud, härför anlitas, och. dels att uti instruktionen
för taxeringsmyndigheterna lämnas så tydliga och klara anvisningar
och bestämmelser, att de kunna tjäna till verklig ledning vid ifrågavarande
taxering.»
Till stöd för detta yrkande har motionären anfört:
»Inom vida landtmannakretsar har det väckt mycken förvåning, för
att icke säga oro ock bekymmer, att, oaktadt nuvarande tryckta tider,
taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna vid sistlidet års taxeringsförrättningar
i allmänhet åsatts mycket höga, ja i vissa fall oskäligt höga, utan
att någon anledning därtill kunnat spåras i den af Riksdagen senast
antagna bevillningsförordningen.
Man har vid detta förhållande frågat sig, huru det kan vara möjligt
att så hastiga och brådstörtade omkastningar kunnat ske, och detta till
och med, såsom nämnts, under tider, då icke allenast själfva jordvärdena,
utan äfven jordbrukets alster varit i fallande priser.
För min del anser jag anledningen härtill vara att söka dels uti
taxerings- och pröfningsnämndernas sammansättning och dels uti instruktionen
för taxeringsmyndigheterna, hvars bestämmelser rörande jordbruksBih.
till Riksd. Prof. 1909. 5 Samt. 1 Afd. 16 Raft. (N:o 16). 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
fastighetstaxeringen äro så sväfvande och hvarandra motsägande, för att
icke säga missvisande, att de snart sagdt kunna tolkas huru som helst,
allt efter som den fungerande taxeringsmyndigheten för hvarje gång, beroende
på dess sammansättning, finner lämpligt. Så t. ex. föreskrifves å
ena sidan, att taxeringsvärdet kan bestämmas i enlighet med verkställd
så kallad hypoteksvärdering, men å andra att senast betingade köpeskilling
äfven må vara till ledning härför.
Låt oss då se, hur dessa båda bestämmelser hvar för sig verka vid en
fastighetstaxering.
I förra fallet värderas arealen af åker, äng och skogsmark, allt
efter sin beskaffenhet, efter fastställda tariffer, och summan häraf utgör
det fastighetsvärde, som för hypoteksföreningens vidkommande godkännes,
hvilken summa dock kan höjas med högst loff, allt efter som fastigheten
är välbelägen. Xågon hänsyn till egendomens åbyggnader eller skogens
beskaffenhet har icke tagits eller ifrågasatts; man har i värderingsinstrumentet
endast lämnat en beskrifning häröfver.
I senare fallet däremot ingå icke allenast samtliga åbyggnader utan
jämväl den växande skogen uti köpeaftalet, och köpesumman blifver faktiskt
en annan, synnerligast om det är fråga om en mindre fastighet, däribland
nybyggda »egna hem», kanske två- ä tredubbelt mot själfva jord värdet,
beroende däraf att åbyggnaderna äro i godt skick eller måhända att en
sparad skogspark är till finnandes.
Äfven öfriga bestämmelser, såsom att hänsyn skall tagas till kreatursbesättningen,
kunna vara missvisande, ty det är ingalunda fastslaget, att alltid
å den bästa jorden hållas de flesta djuren, då härpå kan bero huruvida
man lagt an på kreatursskötsel, som vanligen åtföljes af kraftfoderinköp,
eller spannmålsproduktion för afsalu, hvilket sistnämnda den bättre jorden
är mera lämplig för än den sämre, och kan alltså bestämmelsen i fråga
leda till den orimligheten, att den sämre jorden får samma eller till och
med högre taxering än den bättre.
Så kommer ytterligare en bestämmelse, som taxeringsmyndigheterna
hafva att taga i beaktande, nämligen skogens beskaffenhet, hvilken bestämmelse
hittills i regel tolkats så att man beräknat värdet efter ett uthålligt
skogsbruk.. Först vid sistlidet års taxering, för så vidt jag har mig bekant,
hai vidtagits den åtgärden, att man, ganska godtyckligt vill jag förmoda,
lagt värdet å den växande skogen till taxeringsvärdet i öfrigt.
Närmaste följden af att denna bestämmelse tolkats så efter bokstafven
torde snart komma att visa sig i en mer än vanligt liflig skogsafverkning,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. 3
ty de jordägare äro antagligen få, som hafva både råd och lust att årligen
betala skatt för en vara, som icke förrän efter afverkningen lämnar någon
inkomst.
På snart sagdt alla områden, där en utredning tarfvas eller en värdering
är ifrågasatt och man eftersträfvar att komma sanning och rättvisa
så nära som möjligt, tillkallas sakkunniga för att afgifva utlåtande. Så
ock då fråga är att för hypoteksföreningens räkning verkställa värdering å
en jordbruksfastighet, skall denna förrättas af i jordbruk kunnige och erfarne
personer. Men är det frågan om att enligt bevillningsförordningen
taxera och värdesätta jordbruk, då nöjer man sig snart sagdt med hvem
det vara må, tjänstemän i hvilken befattning som helst, yrkes- och näringsidkare
på alla områden, hafva de än aldrig satt sin fot på ett åkerland
eller veta det minsta rörande jordbrukets enklaste grunder och förutsättningar,
och dessa icke-fackmän kunna till och med i taxerings- och pröfningsnämnderna
utgöra majoritet, ty, ehuru det är föreskrifvet att minst
hälften af ledamöterna skola vara fastighetsägare, kunna dock flere eller färre
af dessa endast vara ägare af annan fastighet, och således till äfventyrs lika
inkompetenta att bedöma ett jordbruk, som löntagaren och näringsidkaren i
regel torde vara.
När möjligheter, för att icke säga stora sannolikheter förefinnas att
få taxeringsmyndigheterna på så sätt sammansatta och dessutom med sådana
bestämmelser till ledning för taxeringen, att de mera äro ägnade att
förvilla än klara rättsuppfattningen, bör det visst icke förvåna, att de
åsätta taxeringsvärdena stundom förefalla såsom vore de ett godtyckligt
tilltaget hugg på måfå.
Hvilken fara för vårt jordbruk ett sådant osäkerhetstillstånd kommer
att medföra, kan lätt tänkas, och det kan nog inte dröja länge förrän vi
få skörda ledsamma frukter däraf, hvilka icke minst komma att gå ut
öfver småbruket och den så mycket omhuldade »egnahems»rörelsen, och
som säkerligen skall verka hämmande på denna rörelses utveckling trots
alla vackra förespeglingar.
På de skäl jag anfört, finner jag det vara högst nödvändigt att få till
stånd en säkrare grund för jordbruksfastighetstaxeringen, så att den i
verkligheten blir hvad den bör vara — »i möjligaste mån jämlik och rättvis».
Det lär ej kunna förnekas, att den fastighetstaxering, som med
tillämpning af 1907 års bevillningsförordning företogs år 1908, knappast
lämnat ett fullt tillfredsställande resultat. Särskilt gäller detta taxeringen
af jordbruksfastigheter. Pör utskottet har varit tillgänglig en tablå, ut
-
TJtskottets
yttrande.
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
visande jämförelse mellan det tidigare gällande och det af 1908 års
taxeringsnämnder åsätta sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter
inom hvarje socken i ett af rikets län, och framgår af denna tablå tydligt,
hur ojämnt taxeringen där utfallit. Under det att taxeringsvärdet för
jordbruksfastighet höjts med i medeltal något öfver 13 procent i hela
länet, har denna höjning varit så olikformig, att t. ex. inom ett fögderi
taxeringsvärdet i en socken höjts med 102 procent, medan samma värde
i en annan socken i fögderiet sänkts med 2 procent. I ett annat fögderi
har taxeringsvärdet i en socken höjts med 4 i procent, i en annan socken
däremot sänkts med 1,5 procent. I ett tredje fögderi hafva i de olika
socknarne åsatts taxeringsvärden, som med 2—39 procent öfverstiga de
förut gällande o. s. v. Liknande erfarenheter lära hafva gjorts beträffande
taxeringen af fastighet i länets städer. Enligt hvad utskottet inhämtat
lära enahanda förhållanden hafva framträdt jämväl i andra län.
Det kan vara möjligt, att taxeringsnämndernas olika sammansättning
å olika orter i någon mån bidragit till nyss anmärkta ojämnhet i fastig°
hetstaxeringen, men denna omständighet synes dock, enligt utskottets förmenande,
icke kunna tillfredsställande förklara den mycket stora skillnaden
i höjningen af taxeringsvärdet inom i hvarandras omedelbara grannskap
socknar. Utskottet haller emellertid före, att eu förändring i taxeringsmyndigheternas
sammansättning vid jordbruksfastighetstaxering af den
art, motionären förordat, nämligen att i dylik taxering skulle under kontroll
af kronans ombud deltaga endast personer med sakkännedom, d. v. s.
jordbrukare, näppeligen komme att i någon större mån aflägsna de olägenheter,
som vid 1908 års taxering förekommit. En dylik förändrad sammansättning
skulle dessutom strida mot den fastslagna principen, att ifrågavarande
myndigheter böra bestå af representanter för alla slag af inkomst.
1 § 30 i bevillningsförordningen föreskrifves, som bekant, att vid val af
både ordinarie ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd skall tillses, att,
såvidt möjligt är, såväl fastighetsägare som näringsidkare, arbetare och andra
inkomsttagare komma att i nämnden äga säte och stämma. Att med
ordet »fastighetsägare» afsetts ägare af såväl jordbruks- som annan fastighet
är tydligt. Stadgandet torde ock i allmänhet hafva tillämpats i
öfverensstämmelse härmed. Med hänsyn till fastighetstaxeringens säregna
beskaffenhet i förhållande till taxeringen af öfriga inkomster, hvilken senare
ju numera i regel grundar sig på själfdeklaration, hade det måhända likväl
varit önskvärdt, att det i bevillningsförordningen uttryckligen sagts ifrån,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. fr
att, när det gäller taxering på landet, ägarne af jordbruksfastighet skulle
vara i taxeringsnämnden representerade.
Emot ofvan anmärkta olägenheter vid 1908 års fastighetstaxering torde
korrektiven enligt utskottets förmenande böra sökas å annat håll, än som
af motionären föreslagits. _ .
Bland de utvägar, som då erbjuda sig, torde en vara att låta fastighetstaxeringen
omfatta ett större distrikt, än nu är fallet. Väl är det sant,
att af de utskylder, som påhvila fastigheterna och som utgå med ledning
af fastighetstaxeringen, kommunalskatterna otvifvelaktigt äro de drygaste
och att således, om en orättvis eller ojämn taxering ägt rum inom en
kommun, detta kan komma att drabba särskildt hårdt. Men då hänsyn
tages därtill, att de fastigheter åsätta taxeringsvärdena i allmänhet skola
oförändrade gälla under en så pass lång tidsperiod som fem år, måste
man äfven taga i beräkning sådana vid jordbruksfastigheterna häftande
och jämväl efter taxeringsvärdena utgående onera, hvilka beräknas inom
större distrikt än socknen. Bland dylika onera spelar det distriktsvis
reglerade vägunderhållet, innefattande såväl underhållet in natura som "väg
skatten, utan jämförelse den största rollen. I händelse vid fastighetstaxeringen
’ inom ett väghållningsdistrikt olika principer å skilda orter följts
och taxeringen sålunda utfallit ojämnt, skulle alltså äfven detta kunna
medföra afsevärda och högst betungande orättvisor för^ lång tid framåt.
För att undvika något sådant vore det kanske lämpligt att låta fastighetstaxeringen
omfatta ett väghållningsdistrikt. Därest ett dylikt distrikt möjligen
skulle visa sig för stort för ifrågavarande ändamål, kunde man tänka sig
en sådan anordning, att taxeringsnämndsordföranden vore gemensam hos
de taxeringsnämnder, som arbeta inom samma väghållningsdistiikt.
En annan utväg vore, att, såsom det enligt hvad utskottet fått sig
meddeladt någonstädes med tillfredsställande resultat förfarits, de särskilda
taxeringsnämnderna i ett större distrikt inom sig utsåge en delegation, åt
hvilken samtliga förberedande undersökningar och arbeten med fastighetstaxeringen
anförtroddes, hvarefter själfva taxeringen verkställdes af vederbörande
taxeringsnämnd med ledning af delegationens förarbeten.
Vid öfvervägande af hithörande omständigheter hai utskottet dock
funnit sig sakna anledning att efter endast ett års erfarenhet förorda bifall
till °en framställning af ifrågavarande slag, särskildt som det torde
kunna antagas, att den erfarenhet, som vunnits 1908, ej skall blifva
ofruktbar vid en kommande fastighetstaxering. Det lär ock kunna förväntas,
att vid den revision af hithörande stadganden, hvarpå Kungl. Maj:t
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft. 2
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
redan lär hafva uppmärksamheten riktad, Kungl. Maj:t kommer att med
hänsyn till de olägenheter, som nu gällande stadganden visat si» medföra,
föreslå de ändringar, som må finnas nödiga.
De anmärkningar motionären framställt mot instruktionen för taxeringsmyndigheterna
synas utskottet sakna fog. Bestämmelserna i denna
instruktion hafva granskats så nyligen som 1907, och något tillräckligt
skäl för att efter så kort tid ånyo taga dem under ompröfning har motionären
enligt utskottets mening ej förebragt. Det lär ock vara gifvet, att
tillämpningen af eu instruktion af detta slag, hur detaljerade dess bestämmelser
än må afmattas, likväl alltid skall i viss mån komma att bero på
uppfattningen hos de personer, åt hvilka handhafvandet blifvit anförtrodt.
Då ett bifall till motionärens framställning i nyssnämnda afseende ej heller
kan anses af behofvet påkalladt, har utskottet funnit sig böra afstyrka
bifall till det framlagda skrifvelseförslaget jämväl i denna del.
På grund af hvad sålunda anförts får bevillningsutskottet hemställa,
att förevarande motion, n:o 92, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna
m. m., icke måtte till någon Riks
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 mars 1909.
På bevillningsutskottets vägnar:
If. CAYALLI.
Reservation
af herrar Hakanson, Jansson i Krakerud, Ericsson i Ofvanmyra och
Carlsson i Malmberget emot vissa delar af utskottets motivering.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1909