8
Riksdagens Skrifvelse N:o 68.
M:« ©8.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1908.
— — — — Andra Kammaren — 25 — 1908.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående öfvervakande
af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare
m. m.
(Lagutskottets utlåtande n:o 50.)
Till KonungeD.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär gjort framställning
om vidtagande af åtgärder för öfvervakande af villkorligt dömda och
villkorligt frigifna förbrytare m. m.
Genom de år 1906 vidtagna ändringar i strafflagen, afseende bland
annat vissa skärpningar af frihetsstraff, samt de samma år antagna lagarna
om villkorlig dom och villkorlig frigifning blef tillfälle bedredt att i långt
större utsträckning än förut taga hänsyn till brottslingens personliga egenart
såväl vid meddelande af straffdom som vid verkställande af ådömdt
straff. Ett betydelsefullt steg blef därigenom taget till möjliggörande af
en rättvisare och efter olika fall bättre afpassad straffrättskipning: klarare
än förr blef det framhäfdt, att staten i sin straffande verksamhet äger att
Riksdagens Skrifvelse N:o 68.
9
taga hänsyn ej blott till den genom brottet förorsakade objektiva kränkningen
af rättsordningen utan äfven till brottslingens person, så att straffet
i hvarje särskildt fall noga bestämmes efter hvad som kräfves för att brottslingen
där af skall låta sig rätta.
Den omfattning, i hvilken ett godt resultat skall uppnås vid deri''
praktiska tillämpningen af de nya lagarna om villkorlig dom och vill
korlig frigifning, torde i icke ringa grad vara beroende däraf, att för domstolen
föreligger ett tillräckligt material för bedömande af frågan, huruvida
omständigheterna äro sådana, att en brottsling lämpligen bör erhålla
anstånd med straffets verkställande, äfvensom däraf, att den villkorligt
frigifne och, när så finnes nödigt, jämväl den villkorligt dömde af för
ändamålet särskildt lämpade personer erhåller stöd och hjälp i sin sträfvan
att åter blifva en laglydig medborgare. I nu föreliggande framställning
har gjorts gällande, att i nämnda hänseenden förefinnas störa
brister, hvilka vålla, att ifrågavarande lagar icke uppfylla sitt ändamål
så fullständigt, som vid deras stiftande afsågs. Till afhjälpande af dessa
brister har motionären ifrågasatt, att för öfvervakande af omförmälda
slag af brottslingar måtte tillsättas därför särskildt kvalificerade personer,
hvilka jämväl skulle äga att tillhandagå domstolen med en förberedande
undersökning af de tilltalades personliga förhållanden, där dessa äro af
natur att böra inverka på straffmätningen.
Beträffande först den ifrågasatta öfvervakningen af villkorligt dömde
tillåter sig Riksdagen erinra, att enligt 1 § i lagen om villkorlig straffdom
den 22 juni 1906 vid pröfning, om skal äro till anstånd med straffets
verkställande, främst skall komma under öfvervägande, huruvida antagas
kan, att den tilltalade skall därförutan låta sig rättas; och skall därvid
tillses, om tillfälle finnes till uppfostran och handledning för den, som
däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å den tilltalades tidigare vandel,
de omständigheter, som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet
att erkänna detsamma och godtgöra skada, hans uppförande i öfrigt samt
hans lefnadsförhållanden. Såsom framgår af lagrummets ordalydelse, kan
domstolen, äfven då öfriga skäl för meddelande af villkorlig straffdom
äro för handen, icke gärna bevilja anstånd med verkställighet af straffet,
då den brottslige är i behof af uppfostran och handledning men tillfälle
därtill icke finnes. Enligt det kommittébetänkande, som ligger till grund
för ifrågavarande lagstiftning, har föreskriften rörande uppfostran och
handledning för den brottslige upptagits i det af kommittén utarbetade
och i denna del oförändrade förslag till lag endast med hänsyn till ung
Bik.
till Riks. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 68,
domliga förbrytare. Riksdagen anser det emellertid böra tagas under
allvarligt öfvervägande, huruvida icke detta stadgande må kunna utvidgas
därhän, att, då tillfälle till uppfostran och handledning icke finnes
men öfriga förutsättningar för meddelande af villkorlig dom föreligga,
domstolen skall kunna lämna anstånd med straffet samt i förekommande
fall äga att, äfven då den dömde uppnått mogen ålder, förordna lämplig
person, som är därtill villig, att gifva honom det stöd till förbättring,
hvaraf han kan vara i behof. Om öfvervakaren är en person, som är
intresserad af sin uppgift och som med allvar och takt fullgör sitt uppdrag,
torde han kunna blifva till god hjälp för den dömde genom att
försätta denne i en annan omgifning, skaffa honom tjänligt arbete m. m.
Det förefaller Riksdagen, som om icke oväsentliga fördelar skulle vinnas
genom en dylik anordning. Användandet af villkorlig dom skulle kunna
i någon mån utvidgas och därigenom förekommas den nedbrytande, demoraliserande
inverkan, som ett frihetsstraff tvifvelsutan i flera fall skulle
medföra. En vaksam och vägledande tillsyn öfver den dömde synes äfven
vara ägnad att i någon mån minska möjligheten af ett återfall. Det torde icke
kunna förnekas, att i åtskilliga fall den faran ligger nära, att den allvarliga varning,
som ligger i den villkorliga domen, snart kommer att förflyktigas och den
dömde betrakta sig såsom frikänd från det begångna brottet. I sådana fall synes
det kunna blifva till gagn, att en lämplig person utan onödig inblandning i
den villkorligt dömdes personliga angelägenheter lämnar honom det bistånd,
han kan behöfva; den dömde får därigenom en kraftig erinran om sitt
felsteg, han påminnes om att det finnes en makt öfver honom, som han
måste lyda, på samma gång som han känner, att samhället vill hjälpa honom
att försona hvad han brutit. I åtskilliga fall synes detta skola kunna
väcka hans själfverksainhet och hederskänsla till lif och sporra honom att
göra hvad som står i hans förmåga för att vinna åter hvad han genom
brottet satt på spel. Det torde emellertid icke vara lämpligt, att, såsom
motionären synes ifrågasätta, en öfver vakning anordnas i alla de fall, då
domstol meddelar villkorlig straffdom. Det gifves nämligen tvifvelsutan
personer, för hvilka den villkorliga domen är en fullt tillräcklig maning
att vända om till ett oförvitligt lif. För dessa skulle den ifrågasatta anordningen
måhända snarare leda till skada än gagn genom att försvaga
deras motståndskraft och känsla af ansvar. Det synes därför böra stå
domstolen öppet att efter förekommande omständigheter afgöra, huruvida
en villkorligt dömd person är i behof af vägledande och stödjande öfver
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 68. 11
vakning eller det kan öfverlåtas åt honom att därförutan genomgå pröfvotiden.
Det är gifvet, att den, som förordnas att med råd och dåd bistå en
villkorligt dömd person, måste, om syftet därmed skall uppnås, utöfva sitt
uppdrag med mycken grannlagenhet och på ett sådant sätt, att tillsynen
för andra blifver så omärklig som möjligt. Det synes nämligen kunna för
den dömdes anseende och hans sträfvan att återupprätta sig verka hindrande,
om det blir bekant, att han står under uppsikt. Från denna synpunkt
sedt, torde det icke vara lämpligt, att öfvervakningen utöfvas af polistjänstemän.
Såsom skickade att handhafva ett dylikt uppdrag vill Riksdagen
i stället ifrågasätta på landet vederbörande kyrkoherde, ordföranden
eller ledamot i kommunalnämnden samt i stad sådana enskilda personer,
som af intresse för uppgiftens människovänliga syfte äro villiga att åtaga
sig densamma och som därtill af domslolen pröfvas lämpliga. Af motionären
har uttalats den förmodan, att uppgiften att öfvervaka villkorligt
dömda och villkorligt frigifna personer skulle vara tillräckligt kräfvande
för att man, åtminstone i de större städerna, delvis måste begagna sig af
aflönade tjänstemän. I hvad mån en dylik anordning kan vara behöflig
och lämplig, då villkorlig dom och frigifning komma att i större utsträckning
tillämpas, är svårt att på förhand afgöra. Det vill emellertid synas
Riksdagen, som om det kunde befaras, att dessa speciella tjänstemän i
den allmänna meningen snart skulle få karaktären af ett slags ordningspolis
samt det till men för den villkorligt dömdes ställning blifva allmänt
kändt, att han stode under öfvervakning.
Enligt lagen om villkorlig frigifning skall den,som före strafftidens utgång
utsläppes från fängelset, under så lång tid, som vid frigifningen återstår af
straffet, men i hvarje fall minst ett år, vara underkastad särskild tillsyn och
skall under denna tid vara pliktig att icke allenast föra ett ordentligt och
ostraffligt lefverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till
försörjning på lofligt sätt, utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som vid frigifningen eller därefter på grund af nämnda lag
honom meddelas. För den villkorligt frigifne skall af fångvårdsstyrelsen utfärdas
frihetspass, däri, såvidt icke i beslutet om frigifningen är annorlunda stadgadt,
honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken han skall äga
att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa
passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva tillsyn, allt i enlighet
med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen
göra anmälan om bostad samt ombyte däraf; att vid påfordran
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 68.
inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och öfriga
förhållanden lämna de upplysningar, som af denne äskas; samt att ej utan
särskildt skriftligt medgifvande uppehålla sig utom den anvisade vistelseorten.
Tillsyningsman öfver villkorligt frigifne är på landet länsman och
i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; dock må i stället
annan tjänlig person kunna för viss ort eller, därest det af frigifningsbeslut
eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande förordnas.
För att det institut, som genom sistnämnda lag införlifvats med vår
rätt, må medföra så goda verkningar som möjligt, är det uppenbarligen
af den största vikt, att ändamålsenliga anordningar vidtagas i syfte att för
den villkorligt frigifne underlätta öfvergången från det i allo reglerade
lifvet inom straffanstalten till den fria verksamheten ute i lifvet. I ännu
högre grad än den villkorligt dömde torde han vara i behof af stöd och
vägledning för att motstå de frestelser, som därvid möta honom, och för
att lyckas i sina bemödanden att blifva en nyttig och rättskaffens medborgare.
Den öfvervakning öfver villkorligt frigifne, som genom lagen anordnats,
har otvifvelaktigt varit afsedd att tillgodose äfven denna synpunkt.
Det vill emellertid synas Riksdagen, som om öfvervakningen af villkorligt frigifna
borde anordnas på i hufvudsak enahanda sätt, som Riksdagen här ofvan
för vissa fall förordat beträffande villkorligt dömde. Enligt lagen skall
tillsynen öfver de förre i regel utöfvas af polistjänstemän. Då det äfven
för den villkorligt frigifne är af synnerlig vikt, att öfvervakningen göres
så omärklig som möjligt för utomstående, så att onödiga svårigheter icke
beredas honom bland annat i hans sträfvan att genom arbete förtjäna sitt
lifsuppehälle, finner Riksdagen det vara önskvärdt, att den närmare tillsynen
öfver villkorligt frigifne icke i regel utöfvas af polismän utan af andra, för
uppgiften särskildt lämpade personer. Någon svårighet att i förekommande
fall finna sådana, som äro villiga att åtaga sig detta uppdrag och äfven
äro skickade att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra det, lärer, enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, icke förefinnas. Att alldeles utesluta
polismän från att taga befattning med öfvervakning af villkorligt frigifne
är enligt Riksdagens uppfattning icke lämpligt, utan synes den frigifne, då
han ankommit till den ort, inom hvilken han äger att under pröfvotiden
vistas, böra anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän, som då i flertalet
fall skulle hafva att, med bibehållande af en viss rätt kontroll, hänvisa
honom till den person, som har att utöfva tillsyn öfver den frigifne.
Riksdagens Skrifvelse N:o 68.
13
Hvad slutligen beträffar motionärens förslag att de personer, som
kunna blifva utsedda att tillhandagå och utöfva tillsyn öfver villkorligt
dömde och villkorligt frigifne, jämväl skulle vara särskildt ägnade att verkställa
en förberedande undersökning rörande för brott tilltalades personliga
förhållanden af den natur, att de äro af betydelse särskildt för ett närmare
bedömande af frågan, huruvida förutsättningarna för meddelande af villkorlig
dom föreligga eller ej, finner Riksdagen sig icke böra förorda härutinnan
gjorda framställningen. Några bestämmelser rörande förundersökning
i brottmål i allmänhet finnas för närvarande icke i den svenska processrätten.
En preliminär utredning angående såväl det begångna brottet
som äfven brottslingens personliga förhållanden af beskaffenhet att böra
inverka på straffmätningen verställes dock faktiskt i regel genom vederbörande
polismyndighets eller åklagares försorg. Riksdagen vill villigt medgifva,
att den utredning, som vid ett brottmåls afdömande föreligger rörande
brottslingen och de faktorer, som verkade därhän, att han föröfvade den
brottsliga gärningen, i många fall lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Då
emellertid en dylik förberedande undersökning egentligen synes ifrågasättas
blott i de fall, då anstånd med skaffets verkställande kan förekomma,
men villkorlig dom får användas endast när det ådömda straffet är relativt
lågt, skulle, om det härutinnan framställda förslaget vunne bifall, den förordade
förundersökningen rörande den brottslige blifva förebragt endast då
brottet vore af lindrigare beskaffenhet. Med afseende å de svårare följder,
ett gröfre brott drager med sig för brottslingen, torde det dock vara af
vida större vikt att, då ett groft brott blifvit begånget, åstadkomma en
bättre och mera ingående utredning i förevarande hänseende än nu kan
anses åvägabragt genom kungl. förordningen den 11 juli 1753. Det förefaller
dessutom Riksdagen vara riktigare att söka utvidga den nuvarande
polisundersökningen till att omfatta en närmare utredning angående brottslingens
personliga egenart, de förhållanden, hvarunder han lefvat m. m.,
än att öfverlämna en del af förundersökningen till enskilda personer och
bibehålla utredningen beträffande skälfva brottet hos polismyndigheten.
På grund af hvad sålunda anförts, får riksdagen härigenom anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t, till fullständigare ernående af syftet med
lagarna angående villkorlig straffdom och villkorlig frigifning, låta verkställa
utredning, dels huruvida och i hvad män eu övervakning öfver villkorligt
dömde lämpligen må anordnas, dels ock huruvida en ändring af gällande
föreskrifter rörande tillsynen öfver villkorligt frigifne är af behofvet påkalla.
till Riksd. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Käft, 3
14 jRiksdagens Skrifvelse N:o 68.
lad, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utrednin
kan gifva anledning.
Stockholm den 25 april 1908.
Med undersåtlig vördnad.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1 90 8.