4
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
N:o 62.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1908.
— — — — Andra Kammaren den 26 — —
Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af
gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m.
(Lagutskottets utlåtande n:o 38.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag hafva enskilde motionärer gjort framställning
om föranstaltande af revision utaf gällande bestämmelser om
bötesstraffet in. m.
Under den senaste tiden har det blifvit alltmer allmänt erkändt, att
den svenska rättens bestämmelser rörande bötesstraffet äro i hög grad
otillfredsställande. Skarpast hafva bristerna framträdt i fråga om förvandlingsstraffet,
men äfven i andra afseenden lämna de nuvarande stadgandena
i ämnet rum för befogade anmärkningar. I förevarande framställning
hafva nu uppställts åtskilliga önskemål i fråga om bötesstraffets
reformering. De sålunda framförda synpunkterna finner Riksdagen väl
värda att tagas under närmare skärskådande, då de synas Riksdagen i
väsentliga delar angifva den riktning, i hvilken en ändring af de nuvarande
bestämmelserna bör vidtagas.
Vid tillämpning af bötesstraffet liksom af hvarje annat straff bör det
gifvetvis eftersträfvas, att straffmåttet i de olika fallen så fastställes, att
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
5
de, som gjort sig skyldiga till samma förseelse, af straffet lika kännbart
beröras. Till fullo kan detta visserligen icke uppnås, då det ej är
möjligt att i hvarje fall bedöma, huru straffet påverkar den, som däraf
drabbas. I den män det kan ske, bör det dock vara lagstiftaren angeläget
att gifva sådana föreskrifter, som möjliggöra, att vid lagens tillämpning
äfven i detta afseende må åstadkommas likhet inför lagen. Det
torde emellertid med fog kunna sägas, att de nuvarande stadgandena
rörande böteslatituderna icke bereda domstolarna tillfälle att i den grad,
som är möjlig och önskvärd, fastställa böternas belopp med hänsyn jämväl
därtill, att det ådömda straffet må något så när lika träffa personer i
olika ekonomisk ställning. Det synes icke kunna vara något tvifvel
underkastad!, att såväl den allmänna böteslatituden i 2 kap. 8 § strafflagen
— hvilket lagrum fastställer det högsta belopp, hvartill böter i
allmänhet fa ådömas, till 500 kronor — som äfven de vidare böteslatituder,
som i några fall förekomma, äro alltför snafva. Riksdagen
anser det därför vara af stor vikt för möjliggörande af en rättvisare
tillämpning af bötesstraffet, att böternes maximibelopp ansenligt höjes ej
blott i det allmänna stadgandet i 2 kap. 8 § strafflagen, utan äfven i
de särskilda böteslatituderna. Det torde nämligen ligga i öppen dag, att
för den, som lefver i goda ekonomiska villkor, ett bötesbelopp, som för
en person i tryckta ekonomiska omständigheter kan vara ett synnerligen
kännbart straff, ofta nog icke blifver i afsevärd mån betungande. Yisserligen
hafva domstolarna redan nu att vid bestämmandet af böternas
belopp taga hänsyn, förutom till andra omständigheter i målet, jämväl
till den dömdes ekonomiska ställning, men i regel torde denna faktor
blott i alltför ringa grad beaktas vid utmätandet af bötesstraff.
Till sin natur äro böter ett förmögenhetsstraff, afsedt för sådana
brott och förseelser, som äro af den lindriga art, att de icke anses
hora umgällas med frihetsstraff. Så som förhållandena hafva utvecklat
sig i vårt land, har emellertid fällandet till böter i ett synnerligen stort
antal fall faktiskt varit en omväg för ådömande af frihetsstraff. Till
följd af nu gällande bristfälliga bestämmelser i ämnet, har nämligen eu
oproportionerligt stor del af de bötfällde till följd af medellöshet fått umgälla
sitt brott med strängare straff än det, hvarmed lagen anser samma
brott kunna försonas. För att undvika att den, som gjort sig saker till
böter för mindre brott eller förseelse, vid straffets förvandling till fängelse
slipper undan med en så kort förlust af friheten, att, såsom mången gång
är fallet, karaktären af straff nästan helt och hållet bortfaller, torde det
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
till och med icke sällan förekomma, att, där den skyldige kan antagas icke
vara i stånd att gällda de böter, brottet eller förseelsen skäligen anses förskylla,
dessa blifvit satta till ett högre belopp, än eljest skulle blifvit fallet.
Då förvandlingsstraffen i regel äro af mycket kort varaktighet, hafva de
svåra olägenheter, som vidlåda de kortvariga frihetsstraffen, gjort sig
särskildt kännbara med afseende å bötesfångarna. Genom användande
af fängelsestraff vid de lindrigaste förseelser undergräfver man dessutom
i mycket stor utsträckning fruktan för detta straff och minskar den känsla
af skam, som bör åtfölja frihetsstraff.
Att antalet af dem, som aftjäna ådömda böter medelst frihetsstraff,
är så stort i vårt land, torde visserligen i någon mån bero därpå, att i
flera fall föreskrifna åtgärder för böternas indrifvande icke vidtagas, utan
äfven personer, som skulle vara i stånd att genast gälda böterna, få
undergå förvandlingsstraff. Det synes emellertid Riksdagen, som om den
hufvudsalcliga grunden till det öfverklagade missförhållandet läge däri,
att nu gällande föreskrifter rörande uttagande af böter icke för den
dömde underlätta böternas erläggande. Från alla synpunkter sedt måste
det anses lämpligast, att förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste mån
inskränkes och de till böter dömda i stället tillhållas att inbetala de
ådömda beloppen. Enligt Riksdagens uppfattning är det därför i hög
grad af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas i detta syfte; och synes
det Eiksdagen vara i sådant afseende ändamålsenligt, att lagbestämmelser
meddelas, enligt hvilka anstånd skulle kunna för viss tid lämnas den
dömde med böternas betalande, eller genom hvilka tillfälle bereddes
honom att i mindre poster efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga
sina böter. Den af Ivungl. Maj:t tillsatta kommitté, med uppdrag att
upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen och de på kort tid
ådömda frihetsstraffen in. m., har också uti sitt den 17 maj 1902 afgifna
betänkande, i fråga om reformering i vissa afseenden af bötesstraffet —,
bland annat föreslagit, att i allmänna strafflagen måtte införas stadganden
af den innebörd ofvan ifrågasatts.
Uti förevarande framställning har vidare föreslagits, att den, som
blifvit dömd till böter, skulle, där han icke kunde på annat sätt betala
dem, berättigas att genom utförande af arbete umgälla sin skuld till det
allmänna. Eiksdagen kan icke godkänna en dylik rätt för den bötfällde,
som skulle motsvaras af en plikt för det allmänna att för ifrågavarande
ändamål bereda honom arbete. Därtill kommer, att stora svårigheter
skulle möta mot medgifvande af eu dylik rättighet. Då det arbete staten
Riksdagens Skrifvelse N:o 62. f
kunde tillhandahålla i regel måste blifva af mycket enkel beskaffenhet och
följaktligen äfven arbetsförtjänsten blifva relativt ringa, skulle det gifvetvis
för den dömde, därest han verkligen ville genom arbete intjäna bötesbeloppet,
vara vida fördelaktigare att göra detta genom fritt arbete i
sitt eget yrke. Skulle han aftjäna sina böter genom arbete för det allmännas
räkning, borde detta antingen ske i särskilda af staten upprättade
anstalter eller ock bestå i vissa lämpliga slag af frilufts arbeten. De
bötfällde måste då sammanföras till gemensamt arbete, hvarvid alltid den
olägenheten kunde uppstå, att de sämre elementen komme i tillfälle att
utöfva ett skadligt inflytande å arbetskamraterna. Under den tid den
bötfällde utförde arbete för det allmännas räkning borde han tydligen
sjålf bekosta sitt underhåll. Den tidrymd, som skulle åtgå, innan böterna
blifvit till fullo guldna, blefve därigenom sannolikt betydligt längre, än
som kan anses vara lämpligt vid förvandlingsstraff. Den dömde skulle
dessutom blifva urståndsatt att sörja för dem, som möjligen vore beroende
af hans . arbete, hvarigenom dessa törhända komme att lida nöd eller
falla fattigvården till last.
Därest, på sätt ofvan antydts, ändrade bestämmelser kunde blifva
meddelade beträffande sättet för bötesstraffets verkställande, synas så stora
lättnader vara medgift, att det icke torde möta några större svårigheter
att erlägga böterna för den, som verkligen vill göra det och är i stånd
att arbeta. Är den dömde oförmögen till allt arbete eller kan han därmed
ej förtjäna mera än som åtgår till hans eget underhåll, synes förvandlingsstraffet
i sin nuvarande form kunna bibehållas i hufvudsak oförändradt.
Leträffande åter sådana personer, som väl kunna genom arbete
intjäna det ålagda bötesbeloppet, men som icke äro därtill villiga, böra
uppenbarligen strängare åtgärder vidtagas. Det trots mot statens straffande
verksamhet, som ligger i en dylik vägran, är fullgiltig anledning till att
den tredskande drabbas af ett mera respektingifvande, för honom mera
kännbart och för det allmänna mindre betungande straff än det nuvarande
förvandlingsstraffet. I sådant afseende har föreslagits, att personer, om
hvilka nu är fråga, eventuellt skulle tvingas att utföra tvångsarbete utom
fängelserna. Såsom Eiksdagen ofvan påpekat, torde det emellertid mota
störa s\ åiighetei att så anordna dylikt arbete, att icke öfvervägande
olägenheter häraf uppkomme. Därest det skulle visa sig lämplig! och
utförbart, synes emellertid äfven tvångsarbete utom fängelserna böra
komma i betraktande för nu ifrågavarande slag af bötfällde. I re°-el
torde dock dessa fortfarande få aftjäna böterna inom fängelsets murar,
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
men synes rättvisan därvid kräfva, att samtliga dessa bötesfångar, såvidt
möjligt, hållas till ett mera effektivt arbete eller att förvandlingsstraffet
på annat sätt skarpes. På hvad sätt en dylik förändring af förvandlingsstraffet
med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter lämpligast
bör vidtagas, kan uppenbarligen icke afgöras på frågans nuvarande
stadium. Ett uttryck i den föreliggande framställningen syntes åsyfta,
att den, som tredskades med erläggande af böter, borde åläggas straffarbete.
Då emellertid böterna ådömts för ett brott af så lindrig beskaffenhet,
att det icke ansetts förskylla frihetsstraff, kan det enligt
Riksdagens förmenande icke vara lämpligt att för dess sonande kräfva
ett så strängt straff'' som straffarbete.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen härigenom anhålla,
det täcktes Eders Kung!. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke gällande
stadganden rörande såväl själfva bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet
böra ändras i de afseende!! utskottet här ofvan angifvit, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan
gifva anledning.
Stockholm den 25 april 1908.
Med undersåtlig vördnad.