8
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
N:o 57.
Uppläst och godkänd kos Första Kammaren den 9 april 1908.
— — — — Andra Kammaren den 9 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående.
(Lagutskottets utlåtande n:o 30 och memorial n:o 37.)
Till Konungen.
I en den 31 december 1907 dagtecknad proposition, n:o 2, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bilagdt
förslag till lag om äktenskaps ingående.
Vid granskning af lagförslaget har Riksdagen icke till alla delar
kunnat godkänna detsamma. För de ändringar i lagförslaget, som Riksdagen
funnit påkallade, redogöres här nedan.
1 §•
I särskilda skrivelser till Eders Kungl. Maj:t hafva Riksdagen och
kyrkomötet anhållit om vidtagande af åtgärder till sådan ändring i
gällande äktenskapslagstiftning, att rättighet att ingå äktenskap inför
Riksdagens Skrifvelse N:o HT. 9
borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande
äro uteslutande hänvisade till äktenskaps afslutande medelst vigsel.
Det förslag till lag om äktenskaps ingående, hvithet nu af Eders Kungl.
Maj:t framlagts, är äfven byggdt på grundsatsen, att det i regel skall
stå medlemmar af svenska kyrkan fritt att välja mellan att ingå äktenskap
inför borgerlig myndighet eller genom vigsel. I anslutning härtill
och i öfverensstämmelse med sin år 1904 i ämnet uttalade mening finner
jämväl Riksdagen, att den reform, som nu föreslagits i fråga om formerna
för ingående af äktenskap, bör stanna vid införande af fakultativt civiläktenskap.
I en viktigare punkt afviker emellertid Eders Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition från den princip, som ansetts böra vara normerande
för lagstiftningen i ämnet. Uti sin berörda framställning till Eders
Kungl. Maj:t utgick nämligen Riksdagen ifrån att, vid sidan af den rätt
till äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet, hvilken kunde blifva
medgifven dem, som förut ej vore därtill berättigade, förmånen af att
få sitt äktenskap afslutadt genom vigsel fortfarande skulle i samma
utsträckning som förut stå dessa öppen, vare sig de båda tillhörde svenska
kyrkan eller främmande trossamfund. Föreliggande proposition åsyftar
emellertid att afskaffa vigselbehörighet för främmande trossamfunds prästerskap
samt följaktligen göra civiläktenskapet obligatoriskt äfven för sådana
medlemmar af dylikt samfund, hvilka enligt nu gällande regler äro uteslutande
hänvisade till vigsel såsom form för äktenskaps ingående.
Riksdagen hyser för sin del betänkligheter mot afskaffande af all
vigselbehörighet för främmande trossamfunds prästerskap. Det må villigt
medgifvas, att genom dess upphäfvande eu i och för sig önskvärd
enkelhet och reda skulle vinnas i de nu bestående mångskiftande bestämmelserna
angående formen för ingående af äktenskap, men endast för
ernående af denna enkelhet och reda bör icke uppoffras den rätt, som
för närvarande är medlemmar af vissa främmande trossamfund förunnad,
att ingå äktenskap medelst vigsel efter vederbörande samfunds kyrkobruk.
För att ett afskaffande af denna samfundens prästerskap tillkommande
vigselbehörighet skulle ifrågakomma, borde synnerligen tungt
vägande skäl tala därför. Enligt Riksdagens uppfattning är emellertid
detta icke fallet, utan föreligga fastmera öfvervägande skäl för bibehållande
af nämnda befogenhet. Om vid införande af civiläktenskap
på sätt i Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition föreslagits, nämligen
i de flesta fall blott såsom eu rättighet och ej såsom den enda af
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 10 Sami. 1 Afcl. 1 Band. 28 Haft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
staten erkända formen för äktenskaps ingående, behörighet till förrättande
af vigsel fråntages prästerskapet inom främmande trossamfund,
hvilket nu innehar dylik behörighet, under det att rätt till erhållande
af kyrklig vigsel kvarstår för statskyrkans medlemmar, skulle tillskapas
eu konfessionell olikställighet uti ifrågavarande afseende, där någon sådan
för närvarande icke tinnes. I de utdrag af i statsrådet förda protokoll,
som åtfölja ifrågavarande proposition, angifves vidare såsom grund till
det ifrågasatta uppkäfvandet af denna rättighet, att staten saknar garantier
för att de för afsilande af ett äktenskap väsentliga momenten ingå
i de vigselformer, som användas inom de främmande trossamfunden.
De former, som hittills ansetts tillfyllestgörande för att ett borgerligt
äktenskap skall vara lagligen ingånget, och som äfven upptagits i föreliggande
lagförslag, bestå endast däri, att myndigheten affordrar kontrahenterna
deras frivilliga ja och samtycke samt därefter förklarar dem för
äkta makar. Riksdagen kan icke föreställa sig, att icke de former för
ingående af äktenskap, å hvilket fordran sålunda uppställts, inom samtliga
de ifrågavarande samfunden skola anses såsom nödvändiga moment
i de vigselformulär, som där tillämpas. I hvarje fall lärer staten icke
sakna möjlighet att tillse, att den ritual, som användes inom de olika
samfunden, innebär fullt betryggande garantier för att de formella förutsättningarna
för ett lagligt äktenskap skola föreligga. Riksdagen vill
därjämte erinra, att eu garanti mot att äktenskap inom samfunden ingås
i fall, då hinder däremot möter, förefinnes i bestämmelsen att, innan
äktenskap afslutas medelst vigsel af präst inom vederbörande samfund,
lysning skall hafva skett i den till svenska kyrkan hörande församling,
där kvinnan har sitt hemvist, hvarvid det åligger lysningsförrättaren att
tillse, det äktenskapshinder icke föreligger. Den prästerskapet inom
ifrågavarande samfund tillerkända behörighet att förrätta vigsel har dessutom
under en längre tid utöfvats utan att, såvidt Riksdagen har sig
bekant, några menliga verkningar häraf framträda Man synes då redan
af denna grund sakna anledning att upphäfva den likställighet, som i
detta afseende rådt mellan medlemmar af svenska statskyrkan och ifrågavarande
samfund, i synnerhet som eu ändring af nu bestående förhållanden
i denna del icke påkallats vare sig af Riksdagen, af kyrkomötet,
af någon allmänt utbredd mening inom landet eller af samfunden
själfva. Det må visserligen vara sant, att ett afskaffande af denna rätt
ingalunda innebär något angrepp på de främmande samfundens religiösa
frihet, då det står dem öppet att anordna en efterföljande religiös akt,
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
11
men då man under en afsevärd tid framåt torde böra räkna med att det
öfvervägande flertalet af dem, som ärna ingå äktenskap, hellre vilja
gifva religionens helgd åt sitt förbund genom att besegla dess stiftande
medelst vigsel än utsluta det inför borgerlig myndighet, synes Riksdagen
borttagandet af rätten till vigsel för medlemmar af ifrågavarande
samfund vara för känslan något sårande. Det mindre lämpliga häri
skulle otvifvelaktigt framstå så mycket tydligare, som ett borttagande af
denna högt skattade förmån icke kan anses påkallad af något statens
eller kyrkans intresse.
Hvad Riksdagen ofvan anfört rörande rätt till vigsel för vissa främmande
trossamfunds medlemmar har närmast afsett de samfund af kristen
tro, hvilkas prästerskap tillerkänts behörighet att viga. T Eders Kungl.
Maj :ts proposition hafva emellertid äfven mosaiska trosbekännare, som åstunda
att med hvarandra träda i äktenskap, uteslutande hänvisats till att afgjuta
sitt äktenskap inför borgerlig myndighet. Sedan mycket lång tid
tillbaka hafva de mosaiska trosbekännare!a, trots det att uttryckligt lagstadgande
därom icke gifvits, ansetts berättigade att ingå äktenskap i
de former, som enligt mosaiskt religionsbruk få därför användas. I
likhet med hvad Riksdagen funnit anledning förorda med afseende å
vissa främmande kristna trossamfund, anser Riksdagen, att äfven de
mosaiska trosbekännarna böra bibehållas vid rätten att ingå giftermål
medelst vigsel af rabbin eller annan samfundets religionslära^. Riksdagen
har dock icke ansett nödigt att uttrycklig bestämmelse därom
intages uti förevarande lag, enär de i paragrafen använda uttrycken
otvifvelaktigt inbegripa äfven do mosaiska trosbekännarna, förutsatt att
Eders Kungl. Maj:t på ansökan medgifver deras prästerskap behörighet
att förrätta vigsel med laga verkan. Särskild! med hänsyn till de
mosaiska trosbekännarnas nu bestående rätt uti ifrågavarande afseende,
anser sig Riksdagen kunna förutsätta, att Eders Kungl. Maj:t icke skall
förmena mosaiskt prästerskap behörighet att förrätta vigsel.
Såvidt Riksdagen kan finna, torde något hinder icke heller förefinnas
mot att orden präst och prästerskap anses inbegripa äfven rabbin
och annan judisk religionslärare.
På grund af de skäl, som sålunda anförts, har Riksdagen funnit
sig böra uti nu ifrågavarande paragraf införa ett nytt moment, hvarigenom
de främmande trossamfundens prästerskap i samma utsträckning,
som gäller i fråga om svenska kyrkans, bibehålies vid den vigselbehörighet
de hittills åtnjutit.
12
.Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
2 8.
Uti denna paragrafs bestämmelser rörande de borgerliga myndigheter,
, inför hvilka äktenskap må afslutas, har Riksdagen funnit sig böra
föreslå vissa jämkningar. I paragrafen stadgas, att, då borgerligt äktenskap
skall ingås i stad, detsamma skall afslutas inför magistraten samt,
då det skall ingås på landet, inför kronofogden i orten. Då det emellertid,
på sätt i vissa inom Riksdagen väckta motioner anförts, åtminstone i
de större städerna torde kunna medföra olägenheter att borgerligt äktenskap
i stad alltid skall ingås inför magistraten, anser Riksdagen skäl
föreligga för den ändring i Eders Kungl. Majt:s förevarande proposition,
att äktenskap må kunna afslutas inför lagfaren ledamot af magistraten.
Riksdagen finner dock tillräckliga grunder icke vara för handen för att
betaga dem, som vilja ingå äktenskap, möjligheten att göra det inför
magistraten. I de fall, då äktenskapet afslutas inför viss ledamot af
magistrat, torde det vid förrättningen förda protokoll, i likhet med hvad
finnes stadgadt rörande äktenskap, som ingås inför kronofogde, böra af
vittnen bestyrkas.
Vidare torde mot ifrågavarande bestämmelser i Eders Kungi. Maj:ts
förslag med fog kunna anmärkas, att genom dem kronofogde i icke få
fall blefve förhindrad att förrätta giftermål mellan kontrahenter, tillhörande
hans tjänstgöringsområde. Flera af landets kronofogdar äro nämligen
med vederbörligt tillstånd bosatta i städerna och skulle följaktligen icke
ens vara behöriga att afsluta äktenskap mellan personer, som tillhöra
deras distrikt, om icke äktenskapet ingås inom vederbörande kronofogdes
tjänstgöringsområde. Den omständigheten, att kronofogde är bosatt i stad,
synes emellertid Riksdagen icke böra föranleda, att han blifver obehörig
att där förrätta giftermål. Såsom skäl för denna sin uppfattning vill
Riksdagen vidare anföra, att, enligt hvad Riksdagen inhämtat, nu gällande
bestämmelser i ämnet flerstädes så tillämpats, att i stad bosatt kronofogde
ansetts behörig att förrätta giftermål äfven inom staden.
I enlighet med hvad Riksdagen sålunda anfört, har Riksdagen gifvit
ifrågavarande paragraf en förändrad affattning.
3 §•
Riksdagens förslag, att den vissa främmande trossamfunds prästerskap
tillerkända behörighet att förrätta vigsel må bibehållas, har föranledt
Riksdagen att företaga en omredigering af ifrågavarande paragraf. Så
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
13
lunda har det i Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition föreslagna
andra stycket af paragrafen inarbetats i första stycket samt bestämmelserna
om formen för vigsel, förrättad af samfundens prästerskap, insatts såsom
ett nytt andra stycke.
4 och 5 §§.
De af Eiksdagen föreslagna ändringarna i dessa paragrafer betingas
utaf bibehållande af rätten för främmande trossamfunds medlemmar att
erhålla vigsel.
6 §•
Denna paragraf har icke gifvit Eiksdagen anledning till någon
erinran.
Hvad slutligen angår de stadganden, som genom förevarande lag
böra sättas ur kraft, torde, om Eiksdagens förslag till affattning af densamma
vinner beaktande, följande i föreliggande proposition till upphäfvande
föreslagna lagrum fortfarande böra blifva gällande, nämligen
andra stycket af 18 § i nådiga förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober .1873, innefattande
straffbestämmelser för främmande trossamfunds präst, som viger dem,
hvilkas äktenskap för laga hinder måste återgå, samt nådiga kungörelsen
den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som åligga föreståndare
för församling af främmande kristna trosbekännare, hvaruti meddelas
föreskrifter angående styrkande af behörighet för präst inom vederbörande
samfund att förrätta vigsel.
På grund af hvad sålunda anförts, har Eiksdagen, som icke kunnat
i oförändradt skick godkänna Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
för sin del antagit följande
Lag
om äktenskaps ingående.
1 §•
Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra
ingå äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
Herrens nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning
och af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation,
få tillträde till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig
myndighet eller med vigsel.
Samma lag vare, där äktenskap skall ingås emellan dem, hvilka
bägge tillhöra samma främmande trossamfund med sådant prästerskap,
att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga
verkan förrätta och förty rättighet därtill medgifvit.
I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig
myndighet.
2 §■
Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är, då
äktenskapet skall ingås i stad, magistraten eller lagfaren ledamot af
magistraten och, på landet, kronofogden i orten. Sådan myndighets
åliggande att förrätta giftermål är ej beroende däraf, att mannen eller
kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens tjänstgöringsområde. Är
kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden verkställa dylik
förrättning.
Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Myndigheten affordre mannen och kvinnan
deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.
Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskild!, öfver sådana ärenden
fördt protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kronofogde
eller ledamot af magistrat, protokollet af vittnen bestyrkt.
Vigsel mellan medlemmar af svenska kyrkan förrättas af präst inom
kyrkan i enlighet med föreskrifterna i den för kyrkan gällande handbok.
De, som vilja ingå äktenskap, äga att till förrättande af vigsel välja
den präst inom kyrkan, de själfva åstunda ; dock att skyldighet att viga
åligger allenast präst i församling, där mannen eller kvinnan har sitt
hemvist.
Vigsel mellan medlemmar af främmande trossamfund skall efter
samfundets kyrkobruk förrättas af präst inom samfundet.
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
15
4 §•
Innan äktenskap må afslutas, inför borgerlig myndighet eller med
vigsel, skall lysning, på sätt därom är stadgadt, ske i den till svenska
kyrkan hörande församling, där kvinnan har sitt hemvist.
Då äktenskap afslutas annorledes än med vigsel inom svenska kyrkan,
åligger det borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap blifvit ingånget,
eller vigselförrättare att ofördröjligen om äktenskapet göra anmälan hos
kyrkoherden i den församling, hvarest lysningen skeft, så ock, där make
tillhör främmande församling, åt hvars föreståndare eller prästerskap
lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarna föra kyrkobok,
hos den person, af hvilken församlingens kyrkobok föres.
Om skyldighet för präst inom svenska kyrkan att anmäla vigsel för
dess antecknande i kyrkobok gälla särskilda bestämmelser.
6 §•
Att i vissa fall äktenskap, som här i riket ingåtts inför diplomatisk
eller konsulär ämbetsman i främmande stats tjänst, skall anses vara i
behörig form afslutadt, så ock om giltigheten af utrikes ingångna äktenskap
är särskild! stadgadt.
Genom denna lag upphäfvas:
cirkuläret den 15 september 1773, i hvad det afser rätt att välja
präst till förrättande af vigsel;
3 § i förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan
kristen och mosaisk trosbekännare;
4 och 5 §§ i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning äfvensom 9 § i samma förordning,
såvidt angår anmälan om ingångna äktenskap, samt hvad i första stycket
af 19 § i förordningen stadgas rörande lysning till äktenskap i vissa fall;
2 & i förordningen den 31 oktober 1873 angående ändring i vissa
delar af kyrkolagen med därtill hörande författningar;
förordningen den 15 oktober 1880 angående äktenskaps afskalande
i visst fall inför borgerlig myndighet;
16
Riksdagens Skrifvelse N:o St.
lagen den 13 maj 1898 angående rätt till erhållande af kyrklig
vigsel i visst fall;
så ock hvad lag eller särskild författning i {Ifrigt innehåller mot
denna lag stridande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.
Stockholm den 9 april 1908.
Med undersåtlig vördnad.