Riksdagens Skrifvelse N:o 221.

1

]V:o 221.

Uppläst och godkändt hos Första Kammaren den 2 juni 1908.
— — — — Andra Kammaren den 2 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp för statens räkning af aktiebolaget
Svappavaara malmfält tillhöriga grufvor m. m.

(Statsutskottets utlåtande n:o 187.)

Till Konungen.

I proposition'' af den 9 april 1908 har Eders Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att

dels bemyndiga Eders Kungl. Maj:t, att i enlighet med berörda
statsrådsprotokoll bilagdt förslag till aftal mellan svenska staten, å ena,
samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra sidan, med nämnda bolag
för statens räkning afsluta köp angående de i samma förslag omhandlade
fastigheter samt grufvor, grufveandelar in. m.;

dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af fem miljoner kronor
samt bemyndiga riksgäldskontoret att, i mån af behof och efter Eders
Kungl. Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Eders
Kungl. Maj:t nämnda belopp;

dels ock, under förutsättning att förenämnda köpeaftal mellan svenska
staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra sidan, blefve
af Eders Kungl. Maj:t godkändt, bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att å statens
vägnar med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget,
Grängesberg—Oxelösund träffa öfverenskommelse angående ökad brytning

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 96 Höft. (Ako 221.)

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 221.

och utfraktning af malm m. m. i enlighet med statsrådsprotokollet bilagdt
förslag till sådan öfverenskommelse.

Af skäl, som i statsrådsprotokollet närmare utvecklats, måste det
anses vara synnerligen önskvärdt, att staten förvärfvar äganderätten till
de malmfält i Norrbotten, hvarom i denna proposition är fråga. Någon
fullständig utredning rörande malmtillgångarna i dessa fält föreligger
visserligen icke; men det är dock genom de undersökningar, som i detta
hänseende verkställts å Svappavaara och Leveäniemi malmfält, påvisadt,
att mycket betydliga tillgångar af rikhaltig malm därstädes förefinnas,
och man kan på grund häraf med stor tillförsikt antaga, att värdet af
dessa två malmfält fullt motsvarar den köpeskilling af 8,500,000 kronor,
som enligt det med aktiebolaget Svappavaara malmfält förslagsvis träffade
aftalet skulle erläggas för samtliga i köpet ingående malmfält och fastigheter.

Om staten nu förvärfvar ifrågavarande malmfält, synes det emellertid
tills vidare böra anstå med exploaterandet af desamma. På sätt i
statsrådsprotokollet framhållits, måste det nämligen anses fördelaktigast,
att de malmtillgångar, som ligga invid den befintliga järnvägen, först
tagas i anspråk, vare sig för användning inom landet eller för export,
innan man börjar bryta mera aflägsna malmfält, som endast genom nya
dyrbara järnvägsanläggningar kunna göras åtkomliga. I likhet med föredragande
departementschefen anser Riksdagen det ock vara ur nationalekonomisk
synpunkt riktigt, att, då inom Norrbotten finnas redan under
bearbetning varande grufvor af sådan mäktighet, att ensamt från dem kan
under en lång framtid tagas den kvantitet järnmalm, som kan ifrågakomma
för utförsel ur riket, brytningen också tills vidare koncentreras
till dessa grufvor. Med hänsyn härtill har nu, under förutsättning att
köpeaftalet med Svappavaarabolaget kommer till stånd, öfverenskommelse
träffats med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund angående brytning och utfraktning från Kiirunavaara
och eventuellt delvis från Gellivare af 9 miljoner ton järnmalm utöfver
den malmkvantitet, som Luossavaarabolaget enligt 1907 års kontrakt
äger bryta. Riksdagen vill påpeka, att enligt verkställd beräkning uttagandet
från Kiirunavaara malmfält af ifrågavarande 9 miljoner ton järnmalm
skulle, om brytningen jämnt fördelades öfver malmfältets hela yta,
föranleda en sänkning af denna yta med omkring 7 x/2 meter. Då malmfältet
med all säkerhet har ett djup af 350 meter, utgör sålunda den
ifrågasatta ökade brytningen endast en ringa del af den befintliga malmtillgången.

Riksdagens Skrifvelse N:o 221.

3

Genom den föreslagna öfverenskommelsen med Luossavaara- och
Grängesbergsbolagen skulle staten dels befrias från erläggande af en del,

3.500.000 kronor, af köpeskillingen för Svappavaaraköpet, dels ock genom
den royalty, bolagen hade att erlägga för den ökade malmbrytningen, få
återstoden af köpeskillingen inom jämförelsevis kort tid amorterad. Mot
denna öfverenskommelse hafva emellertid från olika håll anmärkningar
framställts. Man har nämligen ansett, att bolagen genom densamma skulle
kunna tillgodogöra sig alltför stor vinst och att i följd häraf äfven den
lösesumma, som staten på grund af 1907 års kontrakt har att erlägga för
förvärfvandet af stamaktierna i Luossavaarabolaget, komme att ökas. Beräkningarna
härom måste dock helt och hållet grunda sig på antaganden
om framtida förhållanden, såsom blifvande malmpriser och arbetskostnader,
förhållanden, hvilka man för närvarande icke kan med någon säkerhet
bedöma. Det får ej heller förbises, att bolagen, om de ock kunna hafva
förhoppning om vinst på uppgörelsen, å andra sidan måste stå risken för
de ogynnsamma konjunkturer, som framdeles kunna inträffa. 1 betraktande
häraf och med hänsyn till de fördelar, som öfverenskornmelsen gifvet
skulle i särskilda hänseenden medföra för staten, har Riksdagen, under
förutsättning att köpet af malmfälten kommer till stånd, ansett sig böra
godkänna samma öfverenskommelse.

I fråga om de i köpeaftalet omhandlade malmfälten anser Riksdagen
visserligen, såsom ock ofvan uttalats, att deras sammanlagda värde motsvarar
den till 8,500,000 kronor bestämda köpeskillingen. Emellertid har
i aftalet denna köpeskilling uppdelats så, att af densamma 1,500,000 kronor
skulle utgå för Leveäniemi malmfält, 6,975,000 kronor för Svappavaara
malmfält jämte Tansari och Salmivaara malmfält, hvilka sistnämnda ännu
icke blifvit närmare undersökta beträffande malmförekomsten, samt återstående
25,000 kronor för i köpet ingående hemmansdelar. Leveäniemi
malmfält, som enligt de verkställda undersökningarna har ungefärligen
lika stor malmtillgång som Svappavaara, är emellertid för staten af särskildt
värde, emedan den bär förekommande fosforfattiga järnmalmen företrädesvis
lämpar sig för den inhemska förädlingsindustrien. Med afseende
härå anser Riksdagen det vara riktigare att sätta priset för Leveäniemi till
5,000,000 kronor och för Svappavaara och öfriga malmfält till sammanlagdt

3.475.000 kronor. För en sådan förändrad fördelning af köpeskillingen
finnes ock särskild anledning. Svappavaarabolagets rätt till fyndigheterna
inom Leveäniemi malmfält är nämligen bestridd af en person, A. G. Rådell,
som under innevarande år verkställt vissa inmutningar därstädes. Med
hänsyn härtill har i det med bolaget uppgjorda köpeaftalet intagits bestämmelse
därom, att köpeskillingen för fyndigheterna inom Leveäniemi

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 221.

malmfält jämte därå från den 1 juli 1908 löpande ränta efter 4 % skall
erläggas först sedan de af Rådell gjorda inmutningarna genom laga kraft
ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes upphört att vara gällande
eller ock all på mutsedlarna grundad rätt blifvit å staten öfverlåten. På
grund af de upplysningar, som i statsrådsprotokollet meddelats beträffande
omförmälda inmutningar, torde man visserligen icke hafva stor anledning
befara, att i följd af desamma Svappavaarabolagets inmutningsrätt skulle
gå förlorad, men försiktigheten bjuder dock, att man räknar äfven med
denna eventualitet. Om densamma skulle inträffa och staten sålunda efter
köpets afsittande i enlighet med det af Eders Kungl. Maj:t nu föreslagna
aftalet linge behålla endast Svappavaara och de två andra mindre betydande
malmfälten samt fastigheterna, skulle detta förvärf komma att stå
staten till en summa af 7 miljoner kronor. Detta pris måste otvifvelaktigt
anses vara alltför högt, men med all säkerhet kan man anse nämnda egendom
vara väl värd den af Riksdagen ofvan angifna summan 3,500,000
kronor, hvilket belopp enligt den ifrågasatta överenskommelser! med
Luossavaarabolaget skall erläggas af detta bolag. Återstoden af köpeskillingen,
5,000,000 kronor, som, i enlighet med hvad af Riksdagen ofvan
anförts, skulle bestämmas utgöra priset på fyndigheterna inom Leveäniemi,
skulle först efter det dessa fyndigheter blifvit, på sätt ofvan nämnts, fria
från anspråk på grund af de af Rådell gjorda inmutningarna, betalas af
staten, och skulle staten härvid tillika, i öfverensstämmelse med grunderna
för aftalet, å sistnämnda köpeskillingsbelopp erlägga ränta efter 4 %, räknadt
från den 1 juli 1908.

Det synes emellertid äfven böra bestämmas en tidsgräns, inom hvilken
ovissheten beträffande rätten till fyndigheterna inom Leveäniemi
malmfält bör vara afgjord, för att staten skall vara bunden att fullfölja
köpet af nämnda fyndigheter. Denna tidpunkt synes Riksdagen lämpligen
böra sättas till den 1 januari 1913, och anser Riksdagen att i berörda
hänseende bör stadgas, att, om icke före nämnda dag de i fråga om Rådells
inmutningar angifna villkoren för gäldande af köpeskillingen för fyndigheterna
inom Leveäniemi malmfält blifvit uppfyllda, Eders Kungl. Maj:t
och Riksdagen skola äga bestämma, att köpet i hvad det afser samma
fyndigheter skall återgå.

Med iakttagande af ofvan angifna förändringar har Eders Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning bifallits af Riksdagen, och får Riksdagen
alltså anmäla, att Riksdagen på det sätt bifallit Eders Kung]. Maj:ts
ifrågavarande framställning, att Riksdagen:

a) bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att angående de fastigheter samt
grufvor, grufveandelar m. m., som omhandlas i det vid statsrådsprotokollet

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 221.

öfver civilärenden den 9 april 1908 fogade förslaget till aftal mellan svenska
staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra sidan,
^ii bolag för statens räkning ansluta köp på de i berörda förslao till

aftal innefattade villkor, dock med följande ändringar:

att köpeskillingen för fyndigheterna inom Svappavaara, Tansari och
Salmivaara malmfält bestämmes till sammanlagdt 3,475,000 kronor och för
fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält till 5,000,000 kronor;

att sistnämnda köpeskillingsbelopp 5,000,000 kronor jämte ränta därå
från den 1 juli 1908 skall erläggas först sedan de af A. G. Rådell gjorda
inmutningarna. inom Leveäniemi malmfält genom laga kraft ägande dom
förklarats ogiltiga eller annorledes upphört att vara gällande eller ock all
på mutsedlarna grundad rätt blifvit å staten öfverlåten;

samt att, om ofvannämnda i fråga om Rådells inmutningar uppställda
villkor icke blifvit uppfyllda före den 1 januari 1913, Eders Kungl. Maj:t
och Riksdagen skola äga bestämma, att köpet i hvad det afser" fyndigheterna
inom Leveäniemi malmfält skall återgå; ö

b) för nämnda ändamål beviljat ett anslag af fem miljoner kronor
samt bemyndigat riksgäldskontor att, i mån af behof och efter Eders
Vungl. Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Eders
Kungl. Maj:t nämnda belopp; och

c) under förutsättning att det i mom. a) omförmälda köpet blifver
afslutadt, bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att å statens vägnar med Luossavaara
Knrunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
träffa öfverenskommelse angående ökad brytning och utfraktning af
malm in. in. i enlighet med statsrådsprotokollet bilagdt förslag till sådan
öfverenskommelse.

Stockholm den 2 juni 1908.

Med undersåtlig vördnad.