Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

1

N:o 22.

Uppläst och godkänd lios Första Kammaren den 8 mars 1908.
— — — Andra Kammaren den 3 — —

Riksdagens skrif velse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse.)'' till Kungl. Maj:t angående åtgärder för
befordrandet af återinflyttning liit till landet af från
riket utflyttade personer.

(Lagutskottets utlåtande n:o 8.)

Till Konungen.

Det ligger i öppen dag, att emigrationen varit och är ett betydande
hinder för vårt lands utveckling och förkofran. Under de senare åren
hai också uppmärksamheten alltmer riktats på den fara emigrationen inuebäi
för vårt land, och såväl från enskildt håll som från statsmakternas sida
hafva krafter satts i gång för erhållande af botemedel mot densamma.
Ett bland dessa medel är det nu ifrågasatta, att söka verka för en återmflyttning
till det gamla hemlandet, och att därvid, i den mån det kan
anses behöfligt och lämpligt, undanröja tilläfventyrs bestående mera yttre
hinder för eu återinflyttning hit. Att äfven Riksdagen för sin del beaktat
just den vinst, som skulle tillföras vårt land, om en del af dess forna
söner återförvärfvades åt hemlandet, har Riksdagen ådagalagt bland annat
genom sin sistlidet år i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t gjorda anhållan
om utredning och förslag rörande inrättande af en statens arbetsförmedlingsanstalt
för utomlands bosatta svenskar.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. K) Sami. 1 Afd. 1 Band. Ui Höft. (Näs 22—25.)

1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

Vid innevarande riksdag kafva, till understödjande af en återinflyttning
till Sverige af från riket utflyttade personer, inom kamrarna
gjorts framställningar om vidtagande af ändring i gällande regler i fråga
om vapenöfnings fullgörande i fredstid af värnpliktige, som efter afflyttning
från riket flit återkommit, ock kar Riksdagen funnit dessa framställningar
vara förtjänta af beaktande.

För närvarande synes i detta afseende gälla följande:

I 2 § värnpliktslagen den 14 juni 1901 stadgas, att för den, som
förvärfva!’ svensk medborgarrätt det kalenderår, under hvilket lian fyller
21 år, eller därefter, inträder värnplikten från ock med det år, som infaller
näst efter det kan förvärfva! nämnda rätt. Enligt 5 § 3 mom.
samma lag äger Eders Kungl. Maj:t meddela närmare bestämmelser i fråga
om lagens tillämpning beträffande sådan värnpliktig.

I 138 § af förordningen angående inskrifning och redovisning åt
värnpliktige samt deras tjänstgöring in. m. den 5 december 1901 bär
Eders Kungl. Maj:t föreskrifvit, att om värnpliktig, som icke blifvit till
landstormen öfverförd eller från värnpliktens fullgörande frikallad, önskar
för vinnande af bättre utkomst eller på grund af eljest ömmande omständigheter
erhålla tillstånd att afflytta från riket, har han att därom
ingifva ansökan, ställd till Eders Kungl. Maj:t, som i ärendet meddelar

beslut. . , , • a o

% Beträffande skyldigheterna vid återkomst till Sverige stadgas i 4 ^

samma förordning, att i mantalslängden för hvarje år skola bland andra
såsom inskrifningsskyldige angifvas de svenska medborgare öfver 21 ar,
som vid senaste inskrifningsförrättning erhållit uppskof med mskrifningen
eller antecknats såsom frånvarande, äfvensom de under föregående aret
»enom naturalisation till svenska medborgare upptagna utländske män i
värnpliktsåldern, Indika icke förut blifvit inskrift» och icke under det ar
längden afser uppnå 41 års ålder. Vidare heter det i förordningens 29
S inom 3: »Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller
senare, eller kan han med intyg styrka, att han i utlandet gjort längre
tids militärtjänst, än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen foresknfiia, befrias
han från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid ocli
öfverföres enligt hvad i mom. 2 ofvan sägs till landstormen.»

En svenskfödd värnpliktig, som ej undergått inskrifning och som utflyttat
ur riket, men icke förvärfvat utländsk medborgarrätt, blir alltså, så
snart han återkommit till Sverige, skyldig undergå inskrifning, såvida han

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

ej det år, då inskrifningen sker, uppnår 41 års ålder. Han inskrifves
därvid i beväringen, försåvidt ej, i händelse han öfverskridit 33 års ålder,
hans skyldighet att tjänstgöra där till följd af beviljadt uppskof eller
laga förfall får anses hafva gått till ända. Såsom laga förfall räknas
icke att hafva afflyttat från riket, äfven om det sker med sådant tillstånd,
som omtalas i förenämnda 138 § inskrifningsförordningen.

Har åter en svenskfödd man, medan han vistats utrikes, där vederbörligen
förvärfvat medborgarrätt, äro hans skyldigheter i värnpliktsafseende
enligt förenämnda stadganden svårare att fullt klart bestämma.
Tyder man det i berörda 29 § 3 mom. inskrifningsförordningen förekommande
uttrycket »utländsk man» såsom liktydigt med utländsk medborgare,
blir eu person, som utflyttat härifrån landet och återkommer såsom
medborgare i annat land samt vid 26 års ålder eller senare genom naturalisation
upptagits till svensk medborgare, befriad från värnpliktens fullgörande
i beväringen och inskrifves i landstormen. Anser man åter sistnämnda
§ tillämplig endast å utrikes ort född man — man, som förut icke
ägt svensk medborgarrätt — kommer därför frågan, huru den härifrån
landet utflyttade skall såsom värnpliktig inskrifvas, då han återvändt, att
sakna betydelse, om han under sin bortovaro förvärfvat utländsk medborgarrätt
eller icke. Någon utbildad praxis med afseende å tolkningen
af det nämnda uttrycket lärer, såvidt Riksdagen kunnat inhämta, icke förefinnas.
Så mycket lärer emellertid vara fastlaget, att en svenskfödd
man, som, på grund af konventionen mellan Sverige—Norge och Nordamerikas
förenta stater af den 26 maj 1869 angående utflyttade personers
nationalitet, förvärfvat medborgarrätt i Förenta staterna, icke ansetts
kunna, då han hit återvändt, hänföras under 29 § mom. 3 inskrifningsförordningen,
utan har han, då de i konventionen omförmälda två åren
förflutit från hans återkomst från Amerika, ansetts skyldig undergå inskrifning
i beväringen, såvida han ej redan dessförinnan på därom gjord
ansökning vederbörligen naturaliserats till svensk medborgare, i hvilken
händelse han, så snart det skett, underkastas enahanda skyldighet.

Af hvad nu anförts torde vara tydligt, att gällande bestämmelser i
förevarande ämne icke äro ägnade att på ett tillfredsställande sätt underlätta
den åsyftade återinflyttningen. Det är visserligen sant, att eu
statsborgare icke utan fullgoda skäl bör få undandraga sig de plikter,
hans land af honom kan fordra, men å andra sidan bör väl samhällets
anspråk i fråga om värnpliktens fullgörande icke gå längre än som är förenligt
med andra samhällsintressen af enahanda betydelse. Att eu person,

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

som från inträdet i värnpliktsåldern käft sin verksamhet i främmande
land, under normala förhållanden skall vara underkastad full värnplikt,
när helst kan före öfverskridna 40 år återvänder till hemlandet, torde
i allt fall samkällets behof af försvarslcraft icke påfordra. Då därjämte
erfarenheten synes gifva vid handen, att alltför många, som eljest icke
skulle tveka att vända tillhaka till hemlandet, inför utsikten att inkallas
till eu längre tids vapenöfning, afhålla sig från att hit återvända, för att
kanske för alltid kvarstanna i det främmande landet, anser sig Riksdagen
för sin del böra förorda en snar ändring af de i det förevarande ämnet
gällande bestämmelser, hvilka för öfrigt synas Riksdagen sakna önskvärd
klarhet och bestämdhet.

Det gäller då att träffa föreskrifter, som å ena sidan garantera
mot missbruk och å den andra blifva effektiva för det ändamål, man
önskar nå.

Riksdagen, som för sin del icke kan godkänna den anvisade utvägen
att låta lindring i värnplikten vara beroende på erläggande af
någon penningafgift, anser, att eu bestämd tid bör fastslås, efter hvars
förlopp den, som ej olofligen afflyttat ur riket samt hit återkommit, under
alla omständigheter bör erhålla viss i lagen bestämd lindring i det förevarande
hänseendet, och bör denna lindring, eventuellt befrielse, enligt
Riksdagens mening komma den återvändande till godo, oberoende af
i hvilket främmande land han vistats, och, så långt möjligt, oberoende
af huruvida han blifvit främmande stats undersåte eller ej. Tiden synes
Riksdagen lämpligast böra sättas till 8 år från tidpunkten för utvandringen,
och bör i dessa åtta år eventuellt inräknas den tid, som vistelsen
i landet måste fortfara, innan den medborgarrätt, som kan vara förvärfvad
i annat land, förlorats. Därjämte synes det Riksdagen, att, i öfverensstämmelse
med hvad som för närvarande gäller beträffande utländsk
man» enligt 29 g 3 mom. inskrifningsförordningen, bör fordras, att den
återinflyttade senast det år, hvarunder inskrifningen sker, uppnår 26 års
ålder. Skulle jämväl i andra fall särskilda omständigheter påkalla lindring,
bör det ankomma på Eders Kungl. Maj:t att pröfva och afgöra, i
hvad mån sådan bör medgifvas.

I fråga om män af utländsk börd, hvilka i värnpliktsåldern blifvit
svenska medborgare, synes, hvad som angående dem enligt sistnämnda
stadgande för närvarande gäller, böra förblifva gällande.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen härigenom anhålla,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta verkställa ut -

Riksdagens Skrifvelse N:o 22. 5

redning, huruvida ej befrielse eller lindring i fråga om värnpliktens fullgörande
i fredstid må kunna beredas från främmande land till Sverige
återinflyttade svenskfödda män, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill eu dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 3 mars 1908.

Med undersåtlig vördnad.