Riksdagens Skrifvelse N;o 198.
1
N:o 198.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 30 maj 1908.
— — — ■— Andra Kammaren den 30 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående förhud
mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag.
(Lagutskottets utlåtande n:o 76.)
Till Konungen.
Genom en den 3 april 1908 dagtecknad proposition, n:o 156, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen
bilagdt förslag till förordning angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag.
Den stora utveckling industrien i senare tid undergått och den
utsträckta arbetsfördelning, som däraf följt, har gjort det för staterna
nödvändigt att genom lagstiftning ingripa till skydd för den i de
industriella yrkena arbetande personalen, för dess värjande mot de
med arbetet förenade faror och mot öfveransträngning. Så har varit
iörhållandet äfven i vårt land, där hvad speciellt kvinnoarbetet beträffar
genom lag af den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke förbud meddelats att till arbete
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. SO Höft. (N:o 198.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 198-
under jord i grufva eller stenbrott använda kvinna äfvensom att sysselsätta
kvinna, som födt barn, med arbete i industriellt yrke under de
fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarbetyg
styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet. _ I hvad man
samhället bör reglerande ingripa till skydd för arbetaren inom de industriella
yrkena, måste emellertid bero af de faktiska förhållandena.
Dessa gestalta sig naturligtvis olika i olika länder, och hvad som är
erforderligt eller lämpligt i ett land, är gifvetvis därmed icke passande
i ett annat.
Såsom framgår af statsrådets och chefens för finansdepartementet
i ämnet afgifna yttrande till statsrådsprotokollet, är det förslag till
förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag, hvaröfver Eders Kungl. Maj:t genom ifrågavarande
proposition inhämtat Riksdagens yttrande, byggdt på en i Bern
den 26 september 1906 afslutad internationell konvention i ämnet. Den
ifrågasatta förordningens ändamål och omfattning angifves i dess 1 §
_ jämförd med 11 § —, som motsvarar konventionens 1 och 2 artiklar.
Däraf framgår, att förordningen afser att tillförsäkra kvinna, som användes
i där omförmäld industriell verksamhet, oafbruten ledighet från
arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, samt att i denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan tio på aftonen och klockan tern på
morgonen. Häruti äro sedermera vissa inskränkningar gjorda,. dels
med hänsyntagande till tillfälliga inträffande omständigheter, nämligen,
enligt 2 §, dels af mera generell natur, såsom i 3. och 4 §§. I fråga
om inskränkningarna är äfven att anteckna, att, i enlighet med konventionens
artikel 8, tiden för den ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande
föreslagits till den 1 januari 1911, dock att den i förslagets
1 § föreskrift^ ledighet från arbetet må under en öfvergångsperiod af
tre år från nyssnämnda dag uppgå till allenast tio timmar hvarje dygn.
Att beakta är, att konventionen enligt sin artikel 11 icke kan af stat,
som biträdt densamma, uppsägas före utgången af en tidrymd af tolf år
från tiden för afslutandet af protokollet öfver ratifikationshandlingarnas
deposition, som skall hafva skett före den 31 december 1908.
Då Riksdagen för sin del icke kan förorda en sådan lagstiftning
för vårt land, som den sålunda ifrågasatta, vill Riksdagen här nedan
angifva de hufvudskål, som härutinnan varit för Riksdagen bestämmande.
Af den officiella fabriksstatistiken framgår, att år 1896, som är det
första år, under hvithet det nu gällande systemet med afseende på fabriksstatistikens
omfattning tillämpades, användes vid fabriksarbetet i vårt land
163,511 manliga och 38,782 kvinnliga arbetare, eller tillsammans 202,293.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 198.
För år 1905, det gista för h vilket uppgifter föreligga, var de manliga fabriksarbetarnes
antal 227,176 och de kvinnligas 53,819, eller tillsammans
280,995. ökningen under dessa nio år var för båda kategorierna öfver
hufvud taget relativt lika eller omkring 39 procent, och utgjorde, hvad
arbeterskorna beträffar, icke mindre än 15,037. Under de senare åren
har däremot ökningen per år varit relativt störst för de kvinnliga
arbetarna; år 1903 visar nämligen en ökning mot nästföregående år af
2,8 0 procent för de manliga arbetarne och 3,91 procent för de kvinnliga,
under det att motsvarande siffror för 1904 voro 2,15 procent och 3,8 6
procent samt för 1905 respektive 0,8 o procent och 2,5 6 procent.
_ Enligt de på delvis annat material än fabriksstatistiken grundade
uppgifter, afseende år 1905, som lämnats af den kommitté, den s. k.
yrkesfarekommittén, som den 4 november 1907 afgifvit betänkande
och förslag i det föreliggande ämnet, belöpte sig de arbetsställen, där
kvinnliga arbetare voro anställda, till 3,937 och arbeterskornas antal
till 52,098, af Indika dock endast 47,576 kommo på de 1,622 arbetsställen,
där arbetarnes antal uppgick till öfver tio och som följaktligen
berördes af här ifrågavarande lagstiftning. Af uppgifterna framgår
vidare, att nattarbete af ett eller annat slag för de kvinnliga arbetarna
förekom vid 205 arbetsställen samt att 2,904 arbeterskor däld deltogo.
Af dessa hade 749 nattarbete på skift, 97 annat ordinarie nattarbete
samt 2,058 mera tillfälligt nattarbete på öfvertid. Med iakttagande af
de. i förslagets 3 och 4 §§ medgifna inskränkningar skulle antalet
kvinnliga nattarbetare dock reduceras till 2,407.
Äfven om det antal kvinnor, som sålunda skulle falla under lagstiftningen
i fråga, ännu så länge för vårt lands vidkommande är jämförelsevis
litet, ådagalägga dock redan de anförda siffrorna sannolikheten
af samma lagstiftnings för framtiden alltmer omfattande betydelse.
Det är tydligt, att ensamt det husliga arbetet icke räcker till för kvinnans
förvärfsbehof, samt att af denna och andra anledningar många och allt
fler bland dem med eller mot sin vilja sökt och komma att söka sin
utkomst inom den alltjämt tillväxande industrien. Det är äfven klart,
att, i den mån antalet af de inom industrien arbetande kvinnorna ökas,
de faror, som för dem äro förenade med sådant arbete, jämväl blifva
mera omfattande. En af dessa faror är naturligen äfven det öfverdrifna
nattarbetet, som för individens hälsa ofta måste vara menligt.
A andra sidan är och förblir nattarbete inom vissa industrier nödvändigt.
Frågan blir då, huruvida de skäl, som anförts till stöd för lagstiftningen
i fråga, nämligen omsorgen om det uppväxande och kommande
släktet och hänsynen till kvinnans i jämförelse med mannen svagare
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 198.
kroppskonstitution, kräfva eu så vidtgående inskränkning i kvinnans
frihet att lämpa arbetstiden efter i hvarje fall föreliggande förhållanden
och behof, som här påyrkas och som skulle förblifva gällande under
den i konventionen bestämda liden af tolf år, samt huruvida verkligen
ett bättre sakernas tillstånd är att vänta af det ifrågasatta förbudet,
hvilket afser såväl mera regelmässigt nattarbete på skift som tillfälligt
öfvertidsarbete under den för natthvilan afsedda tiden.
Det är väl sant, att kvinnan är mannen underlägsen i kroppsstyrka,
men hennes arbete tages i allmänhet icke i anspråk i de fall,
där sådan större styrka behöfves. I många andra afseenden är hon
otvifvelaktigt mannen jämbördig och i en del hänseenden honom måhända
öfverlägsen. Hvad angår den kvinna, som vid sidan af uppfyllandet
af sina plikter såsom hustru och moder, äfven måste med särskildt
arbete därutöfver bidraga till familjens uppehälle, följer det ingalunda
af, att hon förbjudes arbeta i fabriken eller å sin arbetsplats utom
hemmet under natten, att hon kan eller får använda denna tid al dygnet
till hvila eller vederkvickelse. Hennes bestyr med hemmet och barnen
måste måhända i anledning af förbudet blott mera helt förläggas till
samma tid. Men när denna tid kommer, är hon kanske etter ett till
följd af förbudet mera oafbrutet arbete under dagen, mindre förmögen
att ägna hemmet den vård, som då kan hafva varit i samma grad behöflig.
En annan ej mindre beaktansvärd följd af det ifrågasatta förbudet
synes blifva en större svårighet för den inom industrien arbetssökande
kvinnan, att, sedan hennes handlingsfrihet pa arbetsmarknaden
så inskränkts, som genom förbudet skulle ske, konkurrera med mannen
inom de yrken, som skulle drabbas af detsamma. Då inom dessa yrken
kvinnan ej längre kan utföra det fortfarande lika behöfliga nattarbetet,
synes nämligen hennes arbetskraft där komma att blifva mindre begärlig.
En fabrik, där regelbundet nattarbete måste förekomma, lärer
väl ofta ej vara villig att hålla sig med ett kvinnligt arbetsskifte för
dagen och ett manligt för natten. Och äfven i fråga om de industrier,
där endast tillfälligt öfvertidsarbete på natten behöfver förekomma,
synes det vara ganska möjligt, att kvinnorna uteslutas, emedan de ej
få användas i händelse af behof. Om också detta ej inträffar, synes
dock med sannolikhet kunna af förbudet förväntas en reduktion af
aflöningen för kvinnans arbetsprestation inom många industrier, där
kanske utan detsamma skulle hafva gällt orubbad principen: lika lön för
lika arbete. Af nu anförda förhållanden synes kunna följa, att kvinnan
mer och mer dragés bort från fabriksarbetet och i stället söker sig
den inkomst, hon eller hennes hem behöfver, genom hemarbete, som ej
Riksdagens Skrifvelse N:o 198. 5
inbegripits under skyddslagstiftningen. I hemmen, i små osunda lokaler
utföres då arbetet från fabrikerna mot underbetalning. I stället för att
arbeterskan förut var i stånd att med det högre betalda arbetet i fabriken,
som ibland måste utföras under natten, väl sörja för både sig och hemmet
äger hon kanske just till följd af skyddslagstiftningen ej längre förmåga
därtill.
En omständighet att vid bedömande af den ifrågasatta lagstiftningens
lämplighet äfven räkna med, synes Riksdagen vara deras uttalade mening
i amnet, livilka närmast beröras af densamma. I detta afseende må
framhållas, atp enligt hvad som framgår af det förutnämnda kommittébetänkandet,
såväl Fredrika-Bremer-förbundet som Typografiska kvinnoklubben
och Socialdemokratiska kvinnokonferensen ställt sig afvisande
mot den ifrågasatta lagstiftningen.
Med hvad Riksdagen nu yttrat vill Riksdagen långt ifrån hafva
förnekat, att den inom industrien arbetande kvinnans ställning inom vårt
land kan genom lämpliga åtgärder förbättras. Såsom lämpliga sådana
lian statens sida må särskild t framhållas förhindrandet i vidsträcktare
man, än enligt gällande lag är stadgadt, af minderårigas och unga
kvinnors öfveransträngning, minskande af yrkesfarorna och införandet af
qvinnlig yrkesinspektion. Frågan om nya och förbättrade lagstiftningsåtgärder
i dessa hänseenden är föremål för behandling af den af Kung!.
Maj.t den 20 januari 1905 för sådant ändamål tillsatta, ofvan omförmälda
s. k. yrkesfaiekommitten. En åtgärd att i detta sammanhang omnämna
är äfven innevarande Riksdags beslut att hos Eders Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande frågan om moderskapsförsäkring under statens
medverkan.
Pa grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen icke för sin del
kunnat godkänna ifrågavarande författningsförslag; hvilket Riksdagen
härigenom får för Eders Kungl. Maj:t anmäla.
Stockholm den 30 maj 1908.
Med undersåtlig vördnad.
Bill. till Riksd. Prat. 1908. 10 Sand. 1 Afä. 1 Band. 80 Käft.
2