Riksdagens Skrifvelse N:o 193.

5

N:o 193.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 29 maj 1908.
— — — — Andra Kammaren den 30 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Mafts
proposition angående upphörande af det från viss jord i
Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille rn. in.

(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 7.)

Till Konungen.

O

Genom en den 20 sistlidne mars dagtecknad proposition, n:o 200, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, dels att,
där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår af hemman eller
lägenhet i Skåne, Halland eller Blekinge utan att rätten till landgillets
uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller innehafvaren af
den landgillepliktiga fastigheten må friköpa sig från skyldigheten att utgöra
detta landgille mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig ränta
efter fyra och en half procent afkastar en summa lika med landgillet,
dels ock att ägare af hemman, hvilket blifvit till skatte löst i enlighet med
bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående försäljningen till skatte af
de s. k. halländska kyrkohemman^! den 11 september 1863, må friköpa
sig från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille och »ränta
i följd af skatteköp» mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 193.

ränta efter fyra och eu half procent lämnar eu afkastning lika med summan
af berörda afgälder, allt på sätt och under villkor i öfrigt, hvarom
i propositionen närmare förmäles.

Mot hvad Eders Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit har Riksdagen icke
haft något att erinra utom så vidt angår den räntefot, efter hvilken löse skillingsbeloppet

skall beräknas. _

I fråga om den från vissa hemman i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld har det visat sig, att en aflösning efter 4 procent icke
inneburit tillräcklig lockelse för afgäldsgifvaren att befria sig från nämnda
afgäld. För de i föreliggande proposition ifrågavarande landgillen m. in.
har nu föreslagits aflösning efter en räntefot af 43/2 procent. Det synes
emellertid Riksdagen tvifvelaktigt, huruvida de för afgäldsgifvaren i järnförelsevis
ringa mån fördelaktigare villkor, som sålunda föreslagits för landgillets
inlösen, skola — äfven med de af departementschefen i utsikt
ställda åtgärder för befordrande af en hastigare aflösning — komma att i
någon mera afsevärd omfattning påskynda aflösningen.

Med hänsyn till önskvärdheten af att nu ifrågavarande, i regeln endast
till ytterst obetydliga belopp uppgående afgälder — hvilka för öfrigt förekomma
endast i en mindre del af riket 1— snarast möjligt må komma att
upphöra, anser Riksdagen skäl icke saknas för att genom någon ökning i
aflösningsprocenten och däraf följande nedsättning i löseskillingsbeloppet
bereda afgäldsgifvaren ytterligare någon lindring i aflösningsvillkoren; och
håller Riksdagen före, att räntefoten, efter hvilken aflösningen må äga rum,
skäligen må kunna bestämmas till fem procent.

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen, som icke kunnat i
oförändradt skick antaga Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, för sin

del beslutit, c £

l:o) att, där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår åt
hemman eller lägenhet i Skane, Halland eller Blekinge utan att rätten
till landgillets uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller
innehafvare!! af den landgillepliktiga fastigheten ma friköpa sig från skyldigheten
att utgöra detta landgille mot erläggande af ett penningbelopp,
som i årlig ränta efter fem procent afkastar eu summa lika med landgillet; att,

där landgillet består af en eller flera persedlar, för hvilka visst
penningvärde icke blifvit genom behörigt beslut fastställdt, till giund föi
löseskillingens beräknande skall läggas mediet af de tio senast förflutna
årens niarkegångspris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller, därest
sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde, hvartill afgälden
skäligen uppskattas;

Riksdagens Skrifvelse N:o 193.

7

att, beträffande landgille till prästerskap eller klockare, vederbörande
ej må begagna ^ sig af aflösningsrätten under nuvarande landgilletagares
tjänstetid, för så vidt denne ej därtill lämnar sitt samtycke;

att ägare eller innehafvare af landgillepliktig fastighet, som vill inlösa
landgillet, skall därom göra ansökan bos Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida inlösen enligt nu angifna
grunder må äga rum, samt, därest så befinnes, fastställer löseskillingen
och tillika utsätter viss dag då sökanden, vid äfventyr att beslutet eljest
anses förfallet, senast har att till vederbörande kyrkoråd inbetala löseskillingen; att,

sedan beslutet, som genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg skall delgifvas jämväl den till landgillet berättigade, vunnit
laga kraft och sökanden hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrkt
sig hafva fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande har att förordna om införande i kronans jordebok
af anteckning, att afgäldsskyldigheten upphört;

att landgille, som belöper på tiden, innan löseskillingen till vederbörande
erlagts, icke innefattas i aflösningen;

att löseskilling för landgille till prästerskap eller klockare skall, tills
vidare och intill dess Eders Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under församlingens
ansvar af kyrkorådet förvaltas efter samma grund, som för
förvaltningen af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;

att beträffande prästerskapets landgillen af detsamma på lön anslagna
annex- och mensalhemman samt af prästänkesäten, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny utarrendering,
där så ej redan skett, berörda landgille upphör att utgå;

att öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ärende,
hvarom här förut sägs, klagan må föras hos Eders Kungl. Maj:ts och rikets
kammarkollegium; samt

att dessa bestämmelser icke skola äga tillämpning i afseende å landgille,
som utgår af till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller
innehafves under patronatsrätt;

2:o) att ägare af hemman, hvilket blifvit till skatte löst i enlighet
med bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående försäljning till skatte
af de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, må friköpa
sig från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille och »ränta
i följd af skatteköp» mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig
ränta efter fem procent lämnar en afkastning lika med summan af berörda
afgälder, hvarvid till grund för beräknande af löseskillingen för spannmåls -

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 193.

räntan äfvensom för lanclgillet, där detsamma utgår i smör, skall läggas
senast fastställda medelmarkegångspris, enligt litt. C i länets markegångstaxa;

att beträffande afgälder af ifrågavarande slag, hvilka utgå till prästerskapet,
vederbörande ej må begagna sig af denna rättighet under nuvarande
afgäldstagares tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar sitt samtycke;

att löseskillingen för sistberörda afgälder skall tills vidare och intill
dess Eders Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under vederbörande församlings
ansvar af dess kyrkoråd förvaltas efter samma grund, som för
förvaltning af kyrkokassa^ medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;

att löseskillingen för ifrågavarande afgälder må fördelas till betalning
under en tid af sex år med lika belopp årligen jämte ränta efter fem procent
å oguldet kapital under villkor, att till säkerhet för amorteringens
fullgörande fastställes inteckning i hemmanet samt därjämte, för så vidt
inteckningen icke faller inom hälften af medeltalet af bevillningstaxeringsvärdena
för de fem sistförflutna åren, ställes borgen af minst två personer,
de där borga en för bägge och bägge för en, såsom för egen skuld, och
hvilkas vederhäftighet är af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
domaren styrkt;

att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall göras hos Eders Kungl.
Maj :ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken; samt
att hvad nu föreslagits icke skall äga tillämpning å afgälder af ifrågavarande
slag, hvilka innehafvas under patronatsrätt.

Stockholm den SO maj 1908.

Med undersåtlig vördnad.