Riksdagens skrifvelse N:o 118.

7

N:o 1 13.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 6 maj 1908.
— — — — Andra Kammaren den 6 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående vidtagande
af åtgärder för den nomadiserande lappbefolkningens
vidmakthållande m. m.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o 1) utlåtande N:o 9.)
(Andra Kammarens — — (N:o 4) — N:o 6.)

Till Konungen.

Uti en inom Riksdagen väckt motion kar uppmärksamheten fästs å
behofvet af att åtgärder vidtoges för lappbefolkningens vidmakthållande
samt för beredande af bättre existensmöjligheter åt densamma.

Enligt nu gällande renbeteslag af den 1 juli 1898 äga lapparne att
med sina renar uppehålla sig under hvarje tid af året inom Norrbottens
och Västerbottens lappmarker ofvan odlingsgränsen samt å sådan mark
nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller förklarats utgöra
renbetesland eller af ålder varit såsom sådant land använd, samt inom
Jämtlands län å renbetesfjallen och å de till utvidgning af dessa fjäll
sedermera upplåtna områden. Under vintermånaderna, angifna i nämnda
författning, äga de uppehålla sig å annan mark inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker samt å de trakter utom nämnda lappmarker
och renbetesfj allen i Jämtlands län, bvilka lapparne efter gammal sedvana
besökt. Lapparne äro enligt berörda lag skyldige att vårda sina renar

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 113.

och om dessa orsakat skada på åker, äng eller viss utängsslåtter, i de fall
som angifvas i lagen gälda skadestånd. För den bofasta befolkningen åter
gäller förbud att fälla eller misshandla lapparnes renar. I gällande lag
om renmärken stadgas vidare skyldighet för hvarje renägare att hafva sina
renar märkta med ett af vederbörande häradsrätt fastställdt märke och uti
kungl. kungörelsen om renmärkesförtecknings förande m. m. den 22 december
1899 gifvas särskilda föreskrifter om renmärkenas registrering.

Eedan år 1900 började emellertid de nomadiserande lapparne i Västerbottens
län göra framställningar om förbättring i sina existensvillkor och
i sammanhang därmed gjorde de anmärkningar mot renbeteslagen, särskilt
i fråga om lapparnes skadeståndsskyldighet till de bofaste. Öfver dessa
framställningar hafva sedermera yttranden afgifvits af flere myndigheter,
bland andra af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nyssnämnda län,
och har bemälde befallningshafvande däri framhållit, att, såvidfc Västerbottens
län anginge, eu utvidgning af de nomadiserande lapparnes renbetesfrihet
vore af nöden, men eu utvidgning af renbetena borde dock äga rum
endast å mark ofvan odlingsgränsen, och för utredning af frågan, hvilken
och huru mycket mark, som härtill kunde erfordras, borde eu undersökning
å platsen i hvarje särskilt fall företagas. Vidkommande de nomadiserande
lapparne har vidare Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 30 december 1907
yttrat, att för lapparnes fortbestånd i allmänhet vore det gagneligt och
förmånligast att med de medel, som kunde stå till buds, söka hjälpa och
understödja just de nomadiserande. För lösningen af denna fråga vore
det af största vikt, att eu verklig utredning företoges beträffande det antal
renar, som under vanliga förhållanden kunde födas å de trakter, där
lapparne nu vistades. Därjämte borde tillkomma eu vetenskaplig undersökning
beträffande renmossans förhållande å fjällen och i skogarne.

Jämväl frågan om förbättring af de icke nomadiserande lapparnes
ställning har under de senare åren varit föremål för uppmärksamhet, och
har frågan kommit under behandling med anledning af eu utaf Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län under år 1906 till
Eders Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse. I berörda skrifvelse har bemälda
befallningshafvande hänvisat till skrifvelsen bifogade protokoll vid sammanträden
år 1905 inför vederbörande lappfogde i och för behandling af frågan
om förbättrande af de icke nomadiserande lapparnes ställning, hvaraf inhämtades,
att de renägande lappar, som blifvit i saken hörde, förklarat,
att från nomadlapparnes sida hinder ej mötte för tillåtelses beviljande åt
icke renskötande lappar att bosätta sig å lämpliga ställen inom renbetes -

Riksdagens Skrifvelse N:o 113.

9

landeri under vissa villkor, men för egen del yttrade Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande endast, att frågan, huruvida det sålunda ifrågaställa
sättet att bereda den lappska befolkningen möjlighet till existens vore det
lämpligaste eller om möjligen andra utvägar därtill kunde finnas, fordrade
grundlig pröfning, hvilken enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening borde ske genom särskild kommitté, där jämväl lappar, såväl renskötande
som icke renskötande, finge medverka. Öfver berörda framställning
hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens och
Norrbottens län blifvit hörda, och har förstbemälde myndighet förklarat, att
enligt dess åsikt åt de icke nomadiserande lapparne borde beredas tillfälle
att idka jordbruk och boskapsskötsel å mark ofvan odlingsgränsen i länet.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län åter har erinrat,
att erfarenheten rörande de lappar, som öfvergått från renskötsel till nybyggarelif,
icke varit af uppmuntrande art i Norrbotten, och då i allmänhet
den mera välbelägna jorden vore upptagen, antoge Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, att svårigheter skulle uppstå för lappbefolkningen
att öfvergå till kreatursskötsel och jordbruk, och fruktade bemälda
befallningshafvande vidare, att försöken att få de icke renägande lapparne
att öfvergå till de bofastes klass skulle tillfoga den nomadiserande lappbefolkningen
allvarlig skada.

Vidare hafva kammarkollegium och landtbruksstyrelsen blifvit hörda
i anledning af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Västerbottens
län berörda yttrande i lappfrågan och hafva dessa ämbetsverk ansett, att
renskötseln borde understödjas och de icke nomadiserande lapparne beredas
tillfälle till egna hems bildande, samt att dessa mål borde kunna
vinnas genom en omtänksamt ordnad och utförd afvittring ofvan odlingsgränsen,
för hvilket ändamål omförmälta ämbetsverk föreslagit, bland annat,
en sådan utredning, hvarom Eders Kungl. Maj:ts nyssbemälde befallningshafvande
hemställt.

Af hvad Riksdagen i ärendet inhämtat synes framgå, att lapparnes
ställning är i flere afseenden betryckt och att svårigheterna för lapparne
ej kunna lättas genom åtgärder af dem själfva, utan att statsmakterna
böra träda fram för att gifva stöd åt de lappar, hvilka ännu utöfva lapparnes
urgamla och för dem naturliga näring, renskötseln, och för att lindra
ställningen för de lappar, hvilka af fattigdom eller annan orsak måst upphöra
med renskötseln samt på bästa sätt underlätta desses möjligheter att
bli bofasta jordägare, där så kan befinuas verkligen önskvärd! och lämpligt.
Såsom en bidragande orsak till renskötselns tillbakagång och lapparnes
trångmål har framhållits de bofastes jordbruk och boskapsskötsel, som
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band, 44 Saft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 113.

utvecklat sig jämväl å lappames gamla områden. De bofastes anspråk på
nödigt skydd för den näring, som skall lämna dem ett mången gång
knappt dagligt bröd, är emellertid så behjärtansvärdt, att, då det gäller
att ordna förhållandena till det bättre för lapparne, detta de bofastes anspråk
icke bör af alltför långt drifven medkänsla för urbefolkningen sättas
å sido på ett sätt, som verkar hämmande på näringen och bringar dess
utöfvare i större betryck än nu.

Ehuru af hvad ofvan anförts framgår, att såväl Eders Kungl. Maj:t
som myndigheterna i orterna hafva sin uppmärksamhet fästad å lappfrågan,
får Riksdagen, som anser, att denna fråga bör, så snart sig göra låter,
bringas till en såvidt möjligt tillfredsställande lösning, anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och taga under ompröfning, hvilka åtgärder
böra vidtagas för att dels vidmakthålla, värna och trygga den
nomadiserande lappbefolkningens tillvaro och främja renskötselns utveckling
och dels förhjälpa den öfriga lappbefolkningen ur dess betryckta
ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter, samt för Riksdagen
snarast möjligt framlägga de förslag, hvartill en dylik utredning och pröfning
kunna gifva anledning.

Stockholm den 6 maj 1908.

Med undersåtlig vördnad.