4
Riksdagens Skrifvelse N:o 112.
N:o 1 12.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 6 maj 1908.
— — —• — Andra Kammaren den 6 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående vidtagande
af åtgärdar i syfte att afskaffa eller inskränka
civila ämbete- och tjänstemäns bruk af paraduniform
vid andra tillfällen än vid tjänsteutöfning.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o 1) utlåtanden N:ris 4 och 8.)
(Andra Kammarens — — (N:o 1) — N:o 1.)
Till .Konungen.
Uti inom Riksdagen väckta motioner kafva framställts förslag i syfte
att inskränka bruket af uniform för civila ämbets- och tjänstemän.
Rörande tillkomsten och innehållet af förefintliga bestämmelser angående
civila uniformer har inom Riksdagen icke någon tillfredsställande
utredning kunnat åstadkommas.
Enligt hvad Riksdagen inhämtat behandlas numera frågor om civila
uniformer icke af Kungl. Maj:t utan af Hans Maj:t Konungen personligen
efter anmälan eller föredragning af vederbörande departementschef,
hvilken däräfter utfärdar skrifvelse i ärendet.
De motiv, som för ett århundrade sedan förelegat för införande af
civila uniformer, synas hafva varit dels hänsyn till ställningen inom högre
societeten, dels åstadkommande af jämlikhet i förhållandet mellan den
civila borgerliga ämbetsmannen å ena sidan och militären eller adeln å den
Riksdagens Skrifvelse N:o 112.
o
andra, dels ock ekonomiska skäl, enär då uniformen var billigare än den
tidens olika hofdräktter; men dessa motiv kunna uppenbarligen numera
icke åberopas.
Af den utredning i ämnet, som af Riksdagens vederbörande utskott
förebragts, framgår emellertid icke, att någon i författning stadgad skyldighet
för civila ämbets- och tjänstemän att vid eller utom tjänsteförrättning
begagna uniformer finnes, utöfver hvad som, beträffande daglig dräkt
eller så kallad släpuniform, föreskrifvits af vederbörande styrelser för tjänsteutöfning
i beröring med allmänheten, hvarför bärandet af uniformer
vid andra tillfällen tyckes grunda sig på vedertaget bruk och bero på
befattningshafvarens egen vilja.
Det är emellertid uppenbart, att för vissa tjänstemän uniform eller
åtminstone tjänstetecken är af nöden i deras tj änsteutöfning. Detta gäller
särskildt i fråga om sådana tjänstemän, som stå i nära och liflig beröring
med den stora allmänheten, såsom till exempel de vid järnvägstrafiken,
tull- och postverken anställda.
Däremot synes det Riksdagen olämpligt, att civila uniformer bibehållas
såsom paraddräkter för uppvaktningar, festligheter och andra tillfällen,
som icke h afva något samband med tj änsteutöfning.
Om än rätta motivet i dessa fall får sökas i en önskan att visa aktning
för den uppvaktningen gäller eller för anledningen till festen, så
kan det dock ej förnekas, att genom ett användande af uniformer vid
dylika tillfällen i vida kretsar den föreställningen gjort sig gällande, att
innehafvare af civil tjänst söka att framhäfva en värdighet och markera
en gräns mot andra civila. Gifvet är emellertid, att en sådan föreställning
icke står väl tillsammans med de tendenser till sammansmältning af
olika samhällsklasser, som allt mer och mer utbreda sig.
Uppenbart är, att beträffande användande af uniform vid andra tillfällen
än under tj änsteutöfning, öfverordnades önskningar eller allmän
kamratsed kan på den enskilde utöfva ett tryck, som han har svårt att
undandraga sig.
Utgifterna för anskaffande af den civila paraduniformen äro äfven
gifvetvis kännbara för personer med begränsade inkomster.
Riksdagen anser sålunda,
att bruket af paraduniform för civila ämbets- och tjänstemän bör i
de fall, då tj änsteutöfning icke påkallar sådan, afskaffas eller inskränkas.
Dock torde, i fråga om de diplomatiska tjänstemännen, desse af internationella
hänsyn måhända böra bibehållas vid sin rätt till paraduniform.
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 112.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det täcktes
• Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke bruket af paraduniform
för civile ämbets- och tjänstemän vid andra tillfällen än vid
tjänsteutöfning må kunna afskaffa^ eller, därest det icke lämpligen låter
sig göra, inskränkas, och därefter vidtaga de åtgärder i detta syfte, hvartill
omständigheterna finnas böra föranleda.
Stockholm den 6 maj 1908.
Med undersåtlig vördnad.