Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

1

las» ios.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 6 mai 1908.
— — — — Andra Kammaren den 6 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändring af 20, 21 och 22 §§ i lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni

1896.

(Lagutskottets utlåtande n:o Öl.)

Till Konungen.

Yid innevarande års riksdag kar enskild motionär framställt förslag
till ändring af 20, 21 ock 22 §§ i lagen om kemmansklyfning, ägostyckning
ock j or daf söndring den 27 juni 1896.

Bill. till Riksd. Brok 1908. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 42 Höft. (N:is 108,109.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Frågan om utvidgande så långt det allmännas intresse kan medgifva
af rätten att med bindande verkan afskilja jord från vederbörande stamfastighet,
så att utbrytningen kan ske utan alltför besvärande formaliteter
och utan onödig omgång, har sedan lång tid tillbaka varit föremål för ett
allt större intresse. De kraf, som blifvit i sådant afseende framställda,
hafva äfven blifvit af statsmakterna i viss mån tillgodosedda, hvarvid den
synpunkten torde hafva varit bestämmande, att utvidgningen af rätten att
afskilja jord icke finge sträckas längre, än att det allmännas säkerhet för
erhållande af stamhemmanet åliggande utskylder icke blefve äfventyrad.
Genom 1881 års förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring
upphäfdes de förut gällande stadgandena om besuttenhet såsom villkor för
hemmans klyfvande och om rättighet att lösa så kallad obesutten del däraf.
Före år 1881 var vidare rätt till ovillkorlig afsöndring af Y5 af hemmanets
ägovälde medgifven endast i fråga om säterier och annan privilegierad
jord, men var i öfrigt inskränkt till Y10 af ägovidden. Genom
1881 års förordning bestämdes för hemman eller lägenhet i allmänhet
rätten till afsöndring, vare sig för alltid under full äganderätt eller under
besittning på viss tid eller på lifstid, till att gälla Y5 ägovidden.

Genom nu gällande lag om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 infördes ett nytt rättsintitut, ägostyckning,
hvarigenom möjlighet beredes att ur viss i mantal satt jord (jämför emellertid
§ 29) utbryta just den del, som i hvarje särskild! fall är för det ifrågavarande
ändamålet lämpligast. Ägostyckning får ske till huru stor del
af ägovidden som helst och förutsätter icke att det område, som skall frånskiljas,
blifvit till annan person öfverlåtet. Förrättningen skall verkställas
af landtmätare med tillämpning i de fall, där ej annorlunda finnes i lagen
bestämdt, af skiftesstadgans föreskrifter. Till hvarje lott skall utläggas
viss, till gränserna bestämd ägovidd och därefter hemmanets mantal fördelas
mellan de olika lotterna. I motsats till hvad fallet är med jordafsöndring,
vinnes genom ägostyckning säkerhet för att någon rubbning i
uppdelningen icke kan ske utan ägarens samtycke. — Afsöndring för
alltid från hemman, hvilket får klyfvas, får enligt 1896 års lag ske till
och med Y5 af hemmanets ägovälde i eu eller flera delar. Till besittning
på viss tid eller på lifstid får afsöndras jord af huru stor vidd som
helst. För afsöndring för alltid erfordras fastställelse af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande och skall därvid föreligga afhandling, hvarigenom
det område, som skall afsöndras, öfverlåtits till annan person.
Detta område behöfver icke vara genom landtmäteriförrättning bestämdt,

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

men skall vara i öfverlåtelsehandlingen så noggrant beskrifvet, att någon
osäkerhet därom ej kan uppstå. Afsöndring till större vidd än ljz af
hemmanets ägoområde ankommer på Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande
att tillåta, där omständigheterna därtill föranleda. Genom 1896 års
lag blef slutligen den förut obligatoriska afgäldssättningen borttagen.

flen större lätthet, som genom 1896 års lag beredts att i mindre
lotter uppdela bestående jordenheter, torde emellertid icke längre motsvara
de faktiska förhållandenas kraf. Den hastiga uppkomsten och vidare tillväxten
af samhällen med mera sammanträngd befolkning, liksom ock sträfvande^
att i allt större utsträckning främja bildandet af s. k. egna hem
synas sålunda göra angeläget, att de hinder 1896 års lag innehåller mot
utbrytning i större utsträckning af jord äfvensom de svårigheter samma
lag uppställer mot ett tillgodoseende af fordringarna på ett hastigt och
med ringare kostnader förenadt förfarande för jordfördelningen, blifva i
möjligaste mån undanröjda. I nu föreliggande framställning har påyrkats,
dels att afsöndring för alltid måtte medgifvas äfven till större del än 1f>
af stamhemmanets ägovälde, dels ock att fastställelse å dylik afsöndring
linge under vissa villkor meddelas, äfven om afhandling rörande afsöndringen
icke förelåge. Hvad beträffar det förra af dessa yrkanden, hafva redan
förut förslag i denna riktning framkommit, men så länge de flesta jorden
åliggande utskylder och besvär ansågos påhvila hemmanet såsom en enhet,
kunde befaras, att hemmanet icke skulle kunna fullgöra sina skyldigheter,
om afsöndring tillätes i huru stor utsträckning som helst. Sedan numera
mantalets betydelse nära nog helt och hållet bortfallit -—- de besvär och
utskylder, som utgå efter mantalet, äro så obetydliga, att stamhemmanet
endast i sällsynta undantagsfall torde brista i deras utgörande, äfven om
den nuvarande begränsningen för jordafsöndring upphäfves — synes giltig
anledning icke förefinnas att bibehålla ifrågavarande inskränkning i rätten
till afsöndring, i synnerhet som dess borttagande kan sägas vara ett konsekvent
fortskridande på den väg, hvarpå lagstiftningen i ämnet dittills fortgått.
Det torde dessutom i flera fall vara förenadt med icke ringa besvär
och tidsutdräkt att afgöra, huruvida afsöndring skett utöfver l/z af ett
hemmans ursprungliga ägovidd. Såsom stöd för sin uppfattning vill Riksdagen
jämväl erinra, att den s. k. egnakemskommittén i sitt den 22 juni
1901 afgifna betänkande gjort framställning om upphäfvande af nämnda
begränsning af rätten till afsöndring. Denna framställning lärer dock ännu
icke hafva föranledt någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd. Hvad vidare angår
det framställda förslaget om vidtagande af sådan ändring i 1896 års

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

lag angående hemmansklyfning m. in., att fastställelse å jordafsöndring för
alltid måtte få meddelas äfven då det område afsöndringen afser icke är
på annan öfverlåtet, synes det äfven Riksdagen, som om föreskriften att
afhandling rörande afsöndringen skall föreligga, innan fastställelse å afsöndringen
får meddelas, skulle kunna utan olägenhet borttagas. Enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, har denna bestämmelse äfvensom de
svårigheter, de kostnader och den omgång, som vållas genom att låta döda
stamfastighetens inteckningar i hvarje särskild afsöndring för sig i flera
fall gifvit anledning till skenöfverlåtelser i syfte att sedermera lättare få
utbrutna smärre områden frigjorda från stamfastighetens inteckningar och
därigenom för eu köpare mera begärliga. Gifvet är, att, äfven då afhandling
rörande afsöndringen icke föreligger, för dennas fastställande måste
kräfvas noggrann uppgift rörande den afsöndrade jordens storlek, läge och
gränser. Huruvida det för detta ändamål kan anses oundgängligen nödigt,
att karta jämte beskrifning blifver, efter förordnande af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, af landtmätare upprättad öfver afsöndringen,
synes dock Riksdagen tvifvelaktigt. I hvarje fall skulle ett stadgande i
dylik riktning vålla ökad tidsutdräkt och större kostnader för sökanden.

Af hvad Riksdagen bär ofvan anfört torde framgå, att Riksdagen har
stora sympatier för att, till de öfver klagade olägenheternas af hjälpande, en
ändring af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 vidtages i den ifrågaställda riktningen. Äfven frånsedt
den formulering motionären gifvit sitt förslag, anser sig dock Riksdagen
icke kunna biträda detsamma. Om detta förslag blefve antaget, skulle
nämligen, sedan mantalet efter grundskatternas afskrifning förlorat sin
kufvudsakliga betydelse, knappast någon skillnad längre finnas mellan ägostyckning
och jordafsöndring. Det torde emellertid icke kunna anses lämpligt
att bibehålla dessa två förfaranden för utskiftning af fast egendom,
då de i hufvudsak hafva enahanda karaktär, enär därigenom tvifvelsutan
skulle vållas ännu större oreda än redan nu förefinnes. Det synes Riksdagen
i stället höra tagas under allvarligt öfvervägande, huruvida icke
ägostycknings- och afsöndringsförfarandet lämpligen kunna samarbetas till
ett institut. Därvid bör naturligen eftersträfvas att meddela sådana bestämmelser,
som icke i onödan lägga hinder i vägen för utbrytning af jord
från vederbörande stam fastighet, utan i största möjliga utsträckning förena
enkelhet, snabbhet och billighet. Enligt Riksdagens uppfattning bör det icke
ifrågasättas annat än att denna nya form för uppdelning af jord skall

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

medföra samma trygghet som ägostyckning, så att laga skifte icke kan
vålla rubbning i afsöndring, som genom densamma kommit till stånd.

Enligt hvad Riksdagen inhämtat, har den af Eders Ivungl. Maj:t den
5 oktober 1906 tillsatta kommitté för revision af skiftesstadgan och därmed
sammanhängande författningar till behandling förehaft frågan om
revision af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,
därvid äfven spörsmålet om sistnämnda två instituts ersättande med ett
annat förfarande varit föremål för kommitténs uppmärksamhet. Det torde
dock dröja en afsevärd tid, innan nämnda kommitté hinner afsluta sitt
arbete och dess förslag till omgestaltning af hithörande lagstiftning blifva
framlagdt till Riksdagens pröfning. De gällande stadgandena i ämnet synas
emellertid medföra så stora olägenheter, att frågan om deras ersättande
med lagbud, bättre afpassade efter nu rådande förhållanden, bör så snart
som möjligt upptagas till afgörande.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen härigenom anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utreda, i hvad mån
större lättnader må kunna beredas för utbrytning af jord från vederbörande
stamfastighet, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
utredning må gifva anledning.

Stockholm den 6 maj 1908.

Med undersåtlig vördnad.