DISSENTERSKATTEKOM MITTEN

DISSENTERSKATTEKOM MITTENS

DEN 29 AUGUSTI 1907 AFGIFNA

UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE och FÖRSLAG

ANGÅENDE

ÄNDRADE BESTÄMMELSER I FRÅGA OM FRÄMMANDE
TROSBEKÄNNARES SKATTSKYLDIGHET
TILL SVENSKA KYRKAN

SAMT HENNES PRÄSTERSKAP OCH BETJÄNING.

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1907

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse ........................................................................ Y

Ofversikt af religionsfrihetens utveckling i Sverige ................................. 1

Skattskyldigheten till Svenska kyrkans prästerskap samt till öfriga stats kyrkliga

ändamål .................................................................. 30

Främmande trosbekännare i Sverige...................................................... 55

Dissenterskattefrågans tidigare behandling............................................. 104

Allmän motivering .............................................. 131

Författningsförslag ........................................................................... 179

Specialmotiv .................................................................................... 199

Särskild mening jämte författningsförslag ............................................. 205

Den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan ..... 229

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 19 oktober 1906 täcktes Eders Kungl.
Maj:t uppdraga åt en kommitté att taga under öfvervägande, huruvida
samt, därest så befunnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande

trosbekännare, som vore medlemmar af något utaf staten erkändt kristet
trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare kunde fritagas från skyldighet
att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga
afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,
och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser härutinnan, som blefve
erforderliga.

Till ordförande i denna kommitté förordnades i nåder undertecknad
Tottie samt till ledamöter undertecknade Rydin och Byström.

Omfattningen af det kommittén meddelade uppdrag angifves närmare
i ett till kommittén öfverlämnadt utdrag af statsrådsprotokollet för omförmälda
dag, till hvilket protokoll föredragande departementschefen yttrade
följande:

»I den omfattande utredning, som af den utaf Eders Kungl. Maj:t
den 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande
grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden
för nu gällande löneregleringar ullupit, har kommittén i sitt den 19 juni
1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes
prästerskap. Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning
i denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade
uppdrag, icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring
i den lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga
ändamål, särskildt till aflönande af prästerskapet. Vikten af en
utredning härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig,
då frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas
till pröfning, så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits
dels af ledamoten i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. R. Rydin,
i en vid kommitténs betänkande fogad reservation, dels ock af domkapitlet
i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga
yttrande, hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat
sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta uttalande
har kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905
afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda betänkande
och förslag.

VII

synes mig ligga i det förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande
trosbekännare i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för
prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande
trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara
lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra fa
en större omfattning.

Vid upprepade tillfällen har uti inom Riksdagen väckta motioner
äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas
från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och
arbete bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.
Dessa yrkanden hafva sålunda icke gått ut på, att fritagelsen skulle omfatta
fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten
för fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af
främmande trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen
beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma
andra främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något
utaf staten erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare.
Jag anser det vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet,
full befrielse för främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga
ändamål icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans
prästerskap fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande
svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge
lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem,
som kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare
grad ökas.

Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande
främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden,
anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som
betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden.

Att jag finner denna utredning böra nu företagas beror på det af
förutberörda myndigheter påvisade nära sammanhanget mellan förevarande

VIII

fråga och frågan om reglerandet af prästerskapets aflöning, hvilken senare
fråga, såsom bekant är, inom närmaste framtiden måste vinna sin lösning.
Då utredningen icke kan verkställas inom ecklesiastikdepartementet med
där tillgängliga arbetskrafter, torde densamma böra öfverlämnas åt en
kommitté.»

För fullgörande af sitt uppdrag sammanträdde kommittén härstädes
första gången den 22 november 1906, vid hvilket tillfälle kommittén, i
enlighet med densamma i nåder gifvet tillstånd att antaga sekreterare,
härtill utsåg assessoren i Eders Ivungl. Maj:ts och Rikets Göta hofrätt Karl
Johan Ekman. Kommitténs sammanträden hafva därefter pågått med
några afbrott — nämligen från och med den 11 december 1906 till och
med den 14 januari 1907 samt från och med den 12 maj till och med
den 21 juli sistnämnda år — därunder emellertid enskilda ledamöter af
kommittén vissa tider varit sysselsatta med arbete för kommitténs räkning.
Å kommitténs kansli har arbetet under hela tiden oafbrutet fortgått.

Vid kommitténs tillsättande anbefallde Eders Ivungl. Maj:t densamma
att före den 1 september 1907, därest ej utredningen i dess helhet till
denna tid hunne afslutas, inkomma med utredning och förslag i afseende
å skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning.

Kommittén, som nu — endast med det undantag, hvarom nedan förmäles
— fullgjort sitt arbete, får härmed i underdånighet till Eders Ivungl.
Maj.t öfverlämna, jämte betänkande och en därvid fogad, af undertecknad
Tottie utarbetad redogörelse för »Den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan»,
följande författningsförslag, nämligen:

Förslag till ändrad lydelse af §§ 16 och 34 i prästlöneregleringskommitténs
den 19 juni 1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade
förslag till Lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Förslag till Lag angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad
därtill hörer så ock af särskild sockenstufva.

Förslag till Lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af prästgård.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående
allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2. november 1883.

Förslag till Lag angående sättet för organistlöns utgående.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen om
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen
angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter
här i riket den 30 juni 1838.

Förslag till Kungörelse angående ersättning af allmänna medel åt
svenska kyrkan tillhörande församling, som medgifvit främmande trosbekännare
lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål.

Ett af kommittén utarbetadt tabellverk, hvilket ännu icke fullständigt
afslutats, skall inom den närmaste tiden till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnas.
Kommittén tillåter sig emellertid meddela, att ifrågavarande tabellverk
afser att gifva upplysning om, bland annat, de afgifter, som för
statskyrkliga ändamål under ett år (1904) uttaxerats å samtliga skattskyldiga
inom svenska kyrkans församlingar, samt hvad af dessa afgifter
belöper dels å medlemmar af lagligen erkända dissenterförsamlingar med
eller utan egen kyrkbokföring, dels å personer, som anmält sig till utträde
ur svenska kyrkan men icke tillhöra lagligen erkänd dissenterförsamling,
dels ock å främmande trosbekännare, som ännu kvarstå inom svenska
kyrkan. I tabellverket redogöres jämväl ej mindre för dissenterförsamlingarnas
medlemsantal och ekonomiska förhållanden än äfven för de
ekonomiska verkningarna af en under olika förutsättningar beviljad skattelindring.

Af undertecknad Byström inom kommittén i visst afseende uttalad särskild
mening bifogas.

Underdånigst

H. W. TOTTIE.

Karl Rydin.

J. Byström.

K. J. ''Ekman.

Stockholm den 29 augusti 1907.

Öfversikt af religionsfrihetens utveckling i Sverige.

l)en evangelisk-lutherska kyrkan medgaf väl principiellt främmande
trosbekännare en friare ställning, än den katolska hade gjort, men det
dröjde likväl århundraden, innan religionsfrihetens . grundsats hos oss
blef mera allmänt erkänd och fick en tryggad plats i lagstiftningen. Såväl
kyrkliga som politiska hänsyn, såväl omsorgen om lärans renhet som
öfvertyo-elsen därom, att »enigheten i religionen och. den rätta gudstjänsten
är den kraftigaste grundval till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente»,
1 föranledde, att man sökte medelst ofta stränga lagbud upprätthålla
svenska kyrkans bekännelse såsom den enda tillåtna, Dessa lagbud
vunno emellertid icke alltid efterlefnad, likasom förhållandena tvingade till
en viss tolerans mot utlänningar, som vunnit anställning vid krigsmakten
eller inkallats till näringarnas upphjälpande eller af annan anledning här
slagit sig ned. Den religionsfrihet, som i lag medgifvits utlänning, var
dock länge begränsad till den enskilda husandakten."

1 1634 års regeringsform § 1.

* Denna frihet bekräftades i 1686 års kyrkolag § 5: »De af en annan religion, än den Vi
och våra undersåtar bekänna Oss till, som antingen allaredan aro har i riket och dess tillhöriga
nrovinser eller hädanefter komma hit in, för någon tjänst, enkannerligen krigstjänsts skull, eller
ock lätt här drifva och idka köpenskap, handel, handtverk eller något annat näringsmedel ma fuller,
så län tiänst med läsande och sjungande, skola de det göra uti sina hus och härbergen inom lyckta dörrar
för sitr allena och utan anställd sammankomst med andra.» — Jfr äfven Prästerskapets privilegie
den 16 oktober 1723 § 1: »Skall genom Guds nåd den rätta och rena evangeliska religionen med
ess kristligå ceremonier städse vid makt hållas, och ingen kättersk lära inom rikets gränser hva -ken offentligen eller lönligen lidas. Ingen, som icke är af -r rehgmn eller den vedertag vU ,
skall här inrikes brukas i något ämbete, mindre andligt eller vid skolor. Utländska privata per
soner af annan religion, som för handel, handtverk och annan näring sig har nedsätta eller vistas
må intet vägras att lagligen och på lofligt sätt söka sitt bröd, handel och handtering har riket,

1724 års pri
vilegier för
Alingsås ma
nufakturi.

1741 års
kungörelse
ang. reformerta
trosbekännare.

2 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

Da första stegen till införande af en vidsträcktare religionsfrihet i det
egentliga Sverige1 togos genom de i privilegierna för Alingsås manufakturi
den 22 juni1 2 3 1724 och kungl. kungörelsen den 27 augusti 1741 gjorda
medgifvanden åt bekännare af den reformerta läran att mera öppet utöfva
sin gudstjänst.

Sedan Kungl. Maj:t i bref till kansli- ocli kommerskollegierna den 29
februari 1724 förklarat sig vilja åt de vid omförmälda industriella verk anställda
handtverkare och manufakturister af den reformerta läran medgifva
en »limiterad samvetsfrihet», samt nämnda kollegier i ämnet afgifvit betänkande,
stadgades i berörda privilegier, att de för manufakturiet införskrifna
arbetare i så måtto ägde deras religions öfning, att dem väl inga kyrkor
till deras gudstjänsts offentliga förrättande tillstaddes, ej heller några skolor,
men att de likväl obebindrade finge begå och öfva sin gudstjänst med
livad densamma fordrade uti de hus och härbergen, som de bebodde, på
de bär i riket till det allmänna gudsdyrkandet utsatta tider och stunder.
I let skulle dock ske i tysthet utan tecken med klockor och på deras eget
modersmål eller annat främmande språk men icke på svenska. Ingen
svensk undersåte af den rena evangeliska läran tick därvid närvara."

Genom 1741 års kungörelse tillförsäkrades sedermera alla dem af den
»engelska och reformerta kyrkan», som »antingen sig bär i riket redan
nedsatt och befinna, eller äro sinnade sig här att nedsätta», att »icke allenast
njuta en fri religionsöfning härstädes samt hafva tillstånd att uti
sjöstäderna, Karlskrona undantagandes, få uppbygga och hafva sina egna
kyrkor, utan ock få njuta Kungl. Maj:ts nådiga beskydd, samt alla öfriga ior eller

att för sig själfva i sina hus göra hvad deras gudstjänst fordrar, så länge de in privato stilla
och utan förargelse sig förhålla och deras skäliga förehafvande förrätta. Men ej få de med ord
eller gärningar försmäda vår religion ej heller hålla några samkväm hemligen eller uppenbarligen
eller draga lärare i landet och deras hus, under hvad pretext det vara må, vid straff efter förordningarna.
Deras barn skola uppfostras i vår lära och därvid stadigt förblifva, så framt de vilja
njuta burskap. I öfrigt skall allt förhållas efter religionsstadgarna, dem Kungl. Maj:t allvarligen
vill handhafva.»

1 Kommittén har icke trott sig behöfva redogöra för förhållandena i detta afseende inom de
svenska besittningarna.

2 Datum enligt riksregistraturet.

3 Som bekant var det bekännarne af den evangelisk-lutherska läran äfven förbjudet att med
egna trosförvandter sammankomma till enskild andaktsöfning. Lagstiftningen härutinnan kulminerade
i det s. k. konventikelplakatet den 12 januari 1726, hvilket innehöll noga och strängt bestämda
straff för öfverträdelse af förbudet. Den, som höll konventikeln eller upplät sitt hus därtill,
skulle straffas första gången med 200 dalers böter eller 14 dagars vatten och bröd, andra
gången med 400 dalers böter eller 3 veckors vatten och bröd, tredje gången med landsflykt i 2 år.
De, som besökte konventikeln, voro underkastade 40, 80 eller 160 dalers böter, allt eftersom det
skedde första, andra eller tredje gången. Konventikelplakatet blef först genom kungl. förordningen
den 26 oktober 1858 upphäfdt.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige. 3

maner, hvarut alla andra undersåtar, enligt rikets lagar ocli regeringsform,
sig hafva att hugna.»

Sedan emellertid Eikets Ständer vid 1779 års riksdag hos Kund
Maj:t hemställt om fri religionsöfning för alla utlänningar, som ville i riket
inflytta, följde den 24 januari 1781 kungl. kungörelsen »angående några
omständigheter rörande den religionsfrihet, som beviljad är i anledning af
7 uti Sveriges rikes ständers beslut af den 26 januari 1779». ,

Uti ingressen till denna kungörelse tillkännagafs, att Kungl. Maj:t
»öfver hela riket med dess underliggande provinser tillåtit, under en fri och
otvungen religionsöfning, en fullkomlig samvetsfrihet». Den sålunda proklamerade
religionsfriheten gällde dock endast »dem af främmande religioner,
som antingen sig här i riket nedsatt eller framdeles sig härstädes nedsätta».
Landets egna inbyggare voro fortfarande förpliktade till den evangelisklutherska
lärans bekännande, och öfvergång från denna till främmande
lära var strängt förbjuden.1

I nyssnämnda riksdagsbeslut hade uppställts följande förbehåll:

l :o. Att de af främmande religion, som ville hit i riket inflytta att
härstädes bygga och bo, ej måtte under någon förevändning antagas i rikets
högre eller lägre ämbeten och sysslor.

2:o. Att de ej måtte på något ställe i riket inrätta publika skolhus
eller undorvisningsställen till sin läras utvidgande.

3:o. Att dem i sådant afseende ej måtte tillåtas antaga (dier afsända
missionärer inom eller utom riket.

4:o. Att kloster ej Ange inrättas och munkar ej tillåtas eller admitteras,
af hvad religion och sekt de vara måtte.

1 Affall från statskyrkan bestraffades med landsförvisning och arfsrättens förlust, såsom
framgår af följande stadganden i kyrkolagen och 1734 års allmänna lag: 1686 års kyrkolag kap. 1
§ 2: »Dem i läroståndet såväl som alla andra, af hvad stånd de äro, skall ock härmed allvarligen vara
förbjudet häremot att upptänka och utsprida några villfarande meningar eller bruka några anstötliga
ordasätt Guds församling därmed att bekymra eller förarga: gör det någon och uppå föregången
allvarlig förmaning sig icke rättar, vare efter laga rannsakning och dom räknad för en affälling,
miste sitt ämbete och förvises riket. Den som ock alldeles gör affall ifrån vår rätta religion, straffes
lika så och njute aldrig något arf, rätt eller rättighet inom Sveriges gränser.» — Missgärningsbalken
i 1734 års lag kap. 1 § 3: »Faller någon af ifrån vår rätta evangeliska lära och träder till
en villfarande, och låter han sig icke rätta; då skall han förvisas riket, och njute ej arf, eller borgerlig
rättighet inom Sveriges rike, utan han får konungens nåd, och kommer åter, som i 7 kap. 4 §
ärfdabalken sagdt är.» -— Ärfdabalken kap. 7 § 4: »Varder någon, för affall ifrån vår rätta evangeliska
tro och lära, förvist riket; eller träder svensk man utrikes till villfarande lära; den må ej
sedan arf i Sverige taga, utan fälle det andra den dödas nästa arfvingar till, där han ej låter sig
rätta, och kommer på konungens nåd åter inom fem år, ifrån det han riket förvistes, eller utländes
affall gjorde.» — Samtliga dessa straffbestämmelser kvarstodo i lagstiftningen till år 1860.

1781 års
toleransedikt.

4 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

5:o. Att judar ej måtte tillåtas hafva sin synagoga på flera ställen
i riket än Stockholm samt högst två eller tre andra större städer, hvarest
de, under en bättre polis, kunde vara under en vaksammare tillsyn.

6:o. Att de af främmande religioner öfliga allmänna processioner och
ceremonier måtte dem förbjudas, till undvikande af förförande anledningar
till villfarelser och förargelser ibland de enfaldigare.

7:o. Att hvad som uti missgärningsbalkens 1 kap. 3 § stadgades1
om den, som affölle ifrån den rätta evangeliska läran och trädde tdl en
villfarande, måtte på det nogaste handhafvas.

8:o. Att ingen af främmande lära måtte någon riksdagsmannarätt

åtnjuta.

De af ständerna uppställda förbehåll blefvo i 1781 års kungörelse stadfästa,
dock med någon jämkning beträffande 8:e punkten samt med tillägg,
att tryckfriheten icke finge sträckas till sadana böcker, som antingen föisvarade
främmande religionssatser eller i någon måtto vore stridande emot
den rena religionens grundsanningar och såmedelst kunde göra en mindre
upplyst allmänhet villrådig. Böter stadgades för främmande trosförvandt,
som talade förklenligt om statskyrkans trosbekännelse, gudstjänst, kyrkoförfattningar,
ceremonier och lärostånd, eller som intalade någon sina religionssatser
eller utspridde sina »legender». Tvingade husbonde eller förman
den, som under hans lydnad stod, men till luthersk församling hörde,
att bevista eller deltaga uti främmande religionsförvandters offentliga eller
enskilda andaktsöfningar, eller lockade någon eljest andra till deltagande i
främmande andaktsöfning och affall från den lutherska läran, följde likaledes
böter och i sistnämnda fall, där rättelse ej skedde, mistning af förmånen
att i riket vistas.

Däremot vilje Yi — hette det vidare i kungörelsen med afseende å
ifrågavarande främmande religionsbekännare — för nu och tillkommande tider
dem i nåder bevilja:

1 ;o. Att, som ofvan förmäldt är, njuta alla medborgerliga fri- och
rättigheter, den undantagen att i rikets ämbeten och tjänster eller som
riksdagsmän nyttjade varda; hvilken förmån dock icke vägras deras barn,
så snart de öfvergå till lutherska församlingen.

2:o. Att få bygga sina egna kyrkor, på sätt likväl som vår nådiga
förordning om publika byggnader af den 31 juli 1776 förmår (ang. ritningar
och kostnadsförslag).

3:o. Att få förse sina kyrkor med klockor och egna begrafningsplatser.

Se nästföregående not.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

4:o. Att till sina församlingar kalla ordentliga egna lärare af sin
religion.

5:o. Att, när föräldrarna äro af en och samma religion, barnen, af
deras präster och med deras ceremonier, må döpas, samt i samma religion
uppfödas.

6:o. Att de vid brudvigslar njuta samma frihet, när ingendera kontrahenten
är luthersk, allenast trenne lysningar förut af predikstolarna,
efter Sveriges lag, för sig gått.

7:o. Att de likaledes, efter sitt sätt, få förrätta kyrkotagningar och
begrafningar.

I anseende till meranämnda af rikets ständer föreslagna och af Oss
i nåder gillade villkor, hafva Vi i nåder pröfvat, till undvikande af tvister
och ovisshet, nödigt dem i så måtto förklara:

l:o. Att, ehuru främmande religionsförvandter ingalunda få inrätta
publika skolhus eller undervisningsställen, dem likväl icke betages att hos
sina ordentliga lärare eller andra enskilda personer låta undervisa sina
egna barn.

2:o. Att förbudet emot missionärers antagande och afsändande inom
eller utom riket, hvilket angående sådana anstalter, som syfta på deras
religions utspridande eller tillfällen att göra proselyter, bör med yttersta
stränghet liandhafvas, däremot icke må hindra deras lärare att, efter kallelse,
besöka sina egna religionsförvandter på sådana ställen i riket, där
de icke hafva kyrkor och församlingar inrättade, samt betjäna dem med
barndop, kommunion, vigsel, kyrkotagning och begrafning efter sitt sätt,

3:o. Att förbudet emot allmänna processioner och ceremonier endast
sträcker sig till publika platser, torg och gator, men ingalunda till invigning
af deras kyrkor, kyrkogårdar, klockor eller någon af deras ceremonier,
som inom slutna kyrko- och kyrkogårdsportar kan förrättas; och

4:o. Angående deras riksdagsmannarätt har det undfallit Kikets Ständer,
att de reformerte redan, i anledning af kungl. kungörelsen under den
27 augusti 1741, den samma åtnjutit, i anledning hvaraf de ock hädanefter
därvid nödvändigt böra bibehållas; men då, enligt rikets ständers
underdåniga tillstyrkande, alla andra främmande därifrån uteslutas, pröfve
Vi dem, såsom medlemmar af staten, ehuru icke af församlingen, ingalunda
kunna förvägras att deltaga uti riksdagsmannavalen, emedan under
friheten af närvarande regeringssätt hvar och en, inom de stånd som till
riksmöten sända fullmäktige, bör utan intrång en så betydande rättighet
till godo njuta.

6 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

För öfrigt varda Våre undersåtare allvarligen åtvarnade att icke förneka
främmande religionsförvandter ett fritt tillträde till Vår offentliga
gudstjänst, vid plikt af tio dal. s. mt. För åstadkommen förargelse vid
deras gudstjänst böte den skyldige tjugufem dal. s. mt. Brytes den fred,
hvar äger till och ifrån samt under offentlig gudstjänst; plikte som 18
kap. missgärningsbalken i dessa fall stadgar. Den, som hädar deras särskilda
meningar eller heliga bruk, böte, efter brottets beskaffenhet och
omständigheterna, ifrån tio till femtio dal. s. mt., hvilka böter andra gången
fördubblas. För den, som i samkväm »angriper» främmande religionstvister,
vare lag samma.

Vid detta tillfälle hafva Vi äfven låtit oss föredragas de efter reformationen
utkomne kungi, försäkringar, stadgar, bref och förordningar angående
religionen samt Rikets Ständers gjorda föreningar och beslut; och
som Vi däribland funnit några emot en fri religionsöfning alldeles stridande,
så förklare Vi alla sådana, h vilka med detta Vårt uppå Rikets Ständers
underdåniga tillstyrkande grundade beslut icke kunna förenas, härigenom
vara till sin kraft och verkan alldeles upphäfde.

Vi erkänne otvunget svårigheten att kunna förutse alla de händelser,
hvartill denna författning kan gifva anledning, och äfven omöjligheten att
för hvarje af dem stadga något särskildt; men då Vi i det föregående
tydligen ådagalagt, huru Vår nådiga afsikt varit och är att lämna främmande
religionsförvandter all den frihet, som utan skada för vår sanna
religion, utan ändring i rikets lagar och utan någon af Våra egna undersåtares
förfång möjligen kunnat beviljas, och då Vi på sådan grund här
nedanför förordnat om några af dem, förmoda Vi att de öfriga, under tilllämpning
däraf, lätteligen kunna af hjälpas.

De äktenskap, som emellan personer af olika religion kunna ingås,
hafva först ådragit sig Vår uppmärksamhet. Hvad kyrkolagens 15 kap.
8 § stadgar om prästerskapets skyldighet att flitigt afråda sådana äktenskap,
må dem ock hädanefter åligga, ehuru ofta erfarenheten visat sådant
vara förgäfves: frågan, i hvilken religion barnen böra uppfödas, anse Vi
för den viktigaste.

Hvad de reformerte beträffar, är redan stadgadt genom kungl. brefvet
af den 21 augusti 1765 att, när mannen är luthersk och kvinnan reformert,
barnen ovillkorligen uppfostras i den lutherska läran, men när mannen
är reformert och kvinnan luthersk, bör innan vigseln en öfverenskommelse
träffas inför konsistorium, i hvilkendera religionen barnen skola
uppfostras, och, om detta icke skett, fadren hafva frihet att uppfostra sina

Religionsfrihetens utveckling i Sverige. 7

barn i den religion, han bekänner; hvilken frihet Yi nu icke heller velat
inskränka, utan endast därutinnan göra den förändring, att öfverenskommelsen
uppvisas icke i konsistorium, utan i Stockholm inför öfverståthållareoch
i landsorterna inför landshöfdingeämbetet.

Och som Yi icke funnit något annorlunda, utan ett synnerligt tvång,
kunna stadgas om sådana giftermål med greker, katoliker eller andra religionstör
vand ter, Indika icke hafva några redan gifna löften att sig åberopa;
så vilja Vi äfven i alla fall låta förblifva på sätt, som i ofvanberörda
måtto om de reformerte sagdt är.

Ordentliga äktenskapsförord i detta ämne, intagna uti öfverståthållareeller
landshöfdingeämbetenas protokoller, blifva tjänligaste medel att
förekomma alla tvister, och det åligger därföre prästerskapet att, innan
lysningar utgifvas, så mycket möjligt är och med godo ske kan yrka ocli
befordra sådana kontrakter.

Oäkta barn, som njuta allmänt understöd, uppfödas, utan afseende på
mödrarna, i den lutherska läran.

Mindre betydande hafva Yi funnit, hvilken vid de i fråga varande
giftermål skall förrätta vigseln; men, att förekomma all tvist, hafva dd
pröfvat därmed böra förhållas på sätt, som hittills öfligt varit, att vigseln
förrättas med do inom båda kontrahenternas församling brukliga ceremonier ■
dock vid särskilda tillfällen.

De främmande religionsförvandter, kvilka uti landsorterna nedsätta
sig till så ringa antal, att de icke kunna utgöra en församling och underhålla
egna präster, böra ofelbart anmäla sig och sitt husfolk, deras födelseort,
ålder, jämte vittnesbörd om deras frejd, hos den landshöfding, inom
hvilkens i nåder anförtrodda län de ämna att taga sitt hemvist.

Lutherska prästerskapet bör för ingen del, och vid hårdt ansvar till
görandes, påtruga dem sin ämbetstjänst, utan lämna deras frihet okvald
att, ifrån andra orter, skaffa sig präster af sin religion till de förrättningar,
som inom deras hus förefalla; men däremot böra Yåra lutherska
präster, när de frivilligt därom anmodas, förrätta deras brudvigslar, efter
riktiga bevis om föregången lysning, och deras begrafningar, som äro af
främmande religion, utan all annan förändring af svenska handbokens formulär,
än af de ord, kvilka omständigheterna vid hvarje tillfälle nogsamt
utmärka.

1 å lika sätt må de äfven förrätta barndop, om föräldrarna det åstunda,
h vilka eljest själfva kunna döpa barnen, och sedan vid tillfälle söka sina
lärares konfirmation, allt som deras religion det fordrar.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

Till vinnande af en pålitlig fullständighet uti tabell-verket böra magistraterna
i städerna och kronofogdarna å landet hålla en noga förteckning
på alla de brudvigslar, barnförlossningar och dödsfall, som hos främmande
religionsförvandter inom deras distrikter hända, antingen de betjäna
sig af egna eller lutherska präster, när de på orten icke hafva egen församling
och följaktligen icke egna tabeller. Dessa förteckningar insändas vid
slutet af hvarje år till landshöfdingarna i orterna, som dem sedermera till
vederbörande konsistorier öfverlämna att vid tabellernas författande låta i
akt taga.

Skulle främmande trosförvandter under påkommande sjukdom själfva
anmoda lutherska prästerskapet om besök, må det icke vägras; men i sådana
händelser bör den sjuke endast förehållas försoningens och rättfärdiggörelsens
nåd på ett evangeliskt sätt, och deras sinnen icke oroas eller
samveten betungas med några religionstvister och kontroverser.

Anständig lägerstad å kyrkogårdar och andra allmänna begrafningsplatser
böra alla af kristen religion så hädanefter som hittills för sina döda
åtnjuta, och må de äfven, emot vanlig betalning till kyrkorna, tå bruka
klockor vid sina begrafningar, antingen dessa af lutherska eller deras egna
präster förrättas.

Kungörelsen innehöll vidare, utom vissa stadganden angående processen
i religionsmål, förbud för statskyrkans medlemmar att bevista främmande
gudstjänster äfvensom föreskrift, att främmande religionsförvandter
icke ägde att vid sina gudstjänster »inlåta» andra än dem, som voro åt
deras trosbekännelse.1

Den förutnämnda bestämmelsen därom, att lutherska prästerskapet icke
finge påtruga främmande religionsförvandter sin ämbetstjänst, då den icke
af dem begärdes, innefattade gifvetvis äfven, att dessa icke voro pliktiga
att erlägga de för särskilda prästerliga förrättningar stadgade afgifter i
annat fall, än att dylik förrättning blifvit på deras egen begäran verkställd.
I öfrigt voro de, lika med andra samhällets medlemmar, skyldiga
att bidraga till prästerskapets aflöning och andra kyrkliga behof. Härutinnan
hade 1781 års kungörelse icke gjort någon ändring. 1 2

1 Dessa bestämmelser upphäfdes genom kung], kungörelsen den 7 mars 1855.

2 Upplysande i detta hänseende är kungl. resolutionen på prästeståndets allmänna besvär
den 13 september 1790 § 5: »I anledning af prästerskapets ifrån Borgå stift gjorda anmälan, att
svenska undersåtar af den grekiska trosbekännelsen i Karelen, hvilka tillhandla sig fast egendom
i lutherska församlingar därstädes, skola af den grund, att de icke betjäna sig af lutherska prästerskapet,
innehålla den afgift utaf egendomen, som till samma prästerskap efter lag och kungl. förordningar
\itgå bör, har prästeståndet i underdånighet föreställt, hurusom ett slikt förfarande

Religionsfrihetens utveckling i Sverige. 9

Omförmälcla kungörelse gällcle icke mosaiska trosbekännare. Beträffande
dessa yttrades i kungörelsen, att Kungl. Maj:t ville låta för dem
utfärda ett särskildt »handelsreglemente», hvaruti äfven villkoren för den
dem förunnade religionsfrihet komme att utsättas och förklaras.

Ett sådant reglemente blef genom kungl. kommerskollegium utfärdadt
den 27 maj 1782. I företalet till detta reglemente yttras: »Sedan
Hans Kungl. Maj:t, enligt riksdagsbeslutet af den 26 januari 1779, i nåder
behagat tillåta judar att hit till riket inflytta och sig härstädes nedsätta
under åtnjutande af en fri religionsöfning och sådana förmåner, som med
statens säkerhet och samhällets trefnad bäst kunna förenas, och hvarvid
för judarna, så väl som andra främmande religionsförvandter, de allmänna
villkoren äro lagda till grund, att de icke under någon förevändning må
antagas uti rikets högre eller lägre ämbeten och sysslor; icke åtnjuta någon
riksdagsmannarätt; icke på något ställe i riket inrätta publika skolhus
till deras läras utvidgande; icke genom några vid deras gudstjänst öfliga
ceremonier gifva anledning till förargelse; och att judarna ej må tillåtas att
hålla deras synagoga på flera ställen än i de städer, som dem till hemvist
blifvit anviste \ samt att de inga sammankomster uti sina hus till deras
religions öfning må anställa; så har Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium
funnit sig böra till närmare underrättelse för de judar, som i
riket vilja inflytta, ett sådant reglemente utfärda, som följer.» Härefter
stadgades i reglementet, bland annat, att judarna tillätes att i hvarje
af de för dem utsedda städer inrätta synagoga samt därvid hålla rabbin
med erforderlig betjäning; att de finge här i landet ingå giftermål blott
med sina religionsförvandter, men ej med några andra; att ingen af de i
riket varande eller efteråt inkommande judar skulle äga frihet att i dess

ej allenast skulle åstadkomma prästerskapets förfång, utan ock medföra äfventyr för religionen;
hvarföre ståndet därhos underdånigst anhållit, att i nåder stadgas och förklaras måtte, att, enär
någon af främmande trosbekännelse förvärfvat sig och innehafver fast egendom i lutherska församlingar
under Kungl. Maj.ts välde, en sådan må tillhållas att af samma dess egendom till lutherska
prästerskapet utgöra hvad däraf till prästerskapets underhåll efter svensk lag erläggas hör.
Kungl. Maj:t har funnit skäligt att till denna prästeståndets underdåniga anhållan lämna nådigt
bifall och vill härmed hafva i nåder förordnat, att kronobetjäningen i orten, som uppbär Kungl.
Majrts och kronans räntor af de egendomar, hvilka af främmande trosbekännare innehafvas, äfven
må uppbära den afgift däraf, som lutherska prästerskapet efter lag och författningar tillkommer,
och densamma sedan prästerskapet tillställa, om emellan prästerskapet och de främmande trosförvandter
ej annorlunda åsämjas kan.» 1

1 Dessa s. k. privilegierade städer voro Stockholm, Göteborg och Norrköping samt längre fram
Karlskrona. Efter 1860 fingo inländska och efter 1873 jämväl utländska mosaiska trosbekännare
fritt bosätta sig öfver allt inom riket. Se kungl. förordningen ang. mosaiska trosbekännares rätt
att bosätta sig och besitta fast egendom i riket den 26 oktober 1860 och kungl. kungörelsen ang.
mosaiska trosbekännare medgifven frihet att välja boningsort den 28 februari 1873.

1782 års
judereglemente.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte; att för judarna skulle
uti hvarje af förutnämnda, dem anvisade städer utses och anordnas en
särskild begrafningsplats; samt att öfver deras giftermål, födde och döde
vederbörliga tabeller skulle af deras äldste till magistraten årligen utlämnas.
Slutligen förklarades, att, som judarna ägde att njuta all den säkerhet
samt det beskydd till lif, heder och gods, som svenska undersåtar tillkomme,
så ålåge dem däremot att i all måtto ställa sig Sveriges rikes lag
och regeringssätt samt reglementet till efterrättelse, och blefvo de för öfrigt
strängeligen åtvarnade att ej på något sätt med ord eller gärning den
kristna församligen förolämpa.

1809 års Den religionsfrihet, som sålunda blifvit främmande trosbekännare med TC!forlgS

gifven, blef i grundlagen befästad genom stadgandet i 1809 års regeringsform,
§ 16, att »konungen bör — — ingens samvete tvinga eller tvinga
låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt
han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.
»

Den i regeringsformen § 16 sålunda uttalade religionsfrihetens grundsats
skulle, på sätt närmare framgår af regeringsformen §§ 2, 4 och 28,
successionsordningen § 4 och tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 2, gälla bredvid
grundsatsen om den lutherska kyrkan såsom statskyrka.

Genom de nya grundlagarna blef främmande trosbekännares ställning
i åtskilliga andra afseenden bestämd.

De tingo fortfarande icke användas i statens ämbeten och tjänster
med undantag af de militära, för hvilkas besättande med främmande trosbekännare
den nya regeringsformen icke hide hinder i vägen. Beträdande
främmande trosbekännares anställande i statens tjänst hafva sedermera förändringar
gjorts till deras förmån dels vid riksdagen 1862—1863 och dels
vid riksdagen 1870. Stadgandena rörande detta ämne innefattas i § 4 och
mom. 1 af § 28 regeringsformen, livilka lagrum, efter de vid sistnämnda
riksdag vidtagna ändringar, äro af följande lydelse: § 4. »Konungen äger
att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform föreskrifver; iukämte
dock, i de fall, här nedan före stadgas, underrättelse och råd af ett
statsråd, hvartill konungen kallar och utnämner kunniga, erfarna, redliga och
allmänt aktade, infödda svenska män af den rena evangeliska läran.» —
§ 28. l:o »Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödda
svenska män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre,
hvilka äro af den egenskap, att konungen fullmakter därå utfärdar, dock
böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, där sådana hittills

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

ägt rum. Konungen vare likväl obetaget, att, efter vederbörandes börande,
eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de
teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra
beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst,
äfvensom till läkarebefattningar, kalla och befordra äfven utländska män af
utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må
konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utländska män af sällsynt skicklighet,
men icke till kommendanter i fästningarna. Konungen fäste, vid alla befordringar,
afseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke
på deras börd. Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är
förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den
läran. Till alla öfriga ämbeten eller tjänster, med
å statsrådets ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare af annan kristen
troslära, äfvensom af den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon,
som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare
af annan tjänst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår

rena

evangeliska

det undantag i afseende

religionsvård, religionsundervisning eller
kyrkan — — —.»

Beträffande främmande

befordringar

inom den svenska

''.810 års riksdagsordning

ö)

kunna

trosbekännares
5 18: »Personer
ej vara
eJ

riksdagsmannarätt

stadgades

af någon annan främmande
riksdagsmän; men valrätt må äfven
förvägras». För

lära, än den reformerta,

andra kristna trosförvandter ej förvägras». För mosaiska trosbekännare in
trädde rättigheten att deltaga i riksdagsmannaval först med 1866 års riksdagsordning.
I fråga om rättigheten att kunna väljas till riksdagsman
innehöll sistnämnda riksdagsordning ännu, i § 26, den inskränkning, att
»riksdagsmannabefattning kan endast utöfvas af svenska medborgare, som
bekänna sig till kristen protestantisk lära». Men år 1870 blef detta stadgande
ur paragrafen uteslutet, hvadan numera svenska medborgares valrätt
(>ch valbarhet i
trosbekännelse.

Hvarken i förordningen angående sockenstämmor och kyrkoråd den

1810 och 1866
årens riksdagsordningar.

politiskt hänseende icke äro beroende af deras

religiösa

2 6 februari
augusti 1843

1817

stad;

eller

;ades

förordningen

1817, 1843

om sockenstämmor i riket den 29
någon inskränkning i främmande trosbekännares/<»•/«
sockenstämmorna, ehuru kommunens både kyrkliga och
där handhades. I fråga om kommunal såväl rösträtt
som skatteplikt gällde här samma regler för främmande trosbekännare som
för statskyrkans medlemmar. Men sedan år 1860 friheten för statskyrkans

rätt att
borgerliga

deltaga

angelägenheter

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

bekännare att öfvergå till främmande kristen religion blifvit proklamerad,
hvarom strax skall vidare nämnas, kunde det icke längre medgifvas det växande
antalet dissenters att deltaga i beslut angående kommunens kyrkliga
angelägenheter och hvad därmed sammanhängde. Främmande trosbekännare
betogs nu rätten att i alla andra fall, än grundlagens stadgande om utöfning
af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande
af frågor, som rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen. I den två
år därefter utfärdade, ännu gällande författning, som i allmänhet reglerar
den kyrkliga kommunens själfstyrelse, gjordes enahanda begränsning, ity
att i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862, § 4, upptogs följande stadgande: »Rättighet att deltaga i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut tillkommer på landet den, som på kommunalstämma,
ocli i stad den, som vid allmän rådstuga rösträtt äger; främmande
religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig
anmält, dock härifrån undantagne».

1843 års I fråga om rätten att deltaga i prästval har utvecklingsgången varit

^r ännu: »Främmande kristna religionsbekännare, som i riket njuta medborgerliga
rättigheter, och inom någon församling innehafva hus och egendom
och af dem utgöra vanliga utskylder till kyrka och församling samt
deltaga i prästerskapets aflöning, äga rösträttighet vid prästval». Numera
gäller,1 att rösträtt vid prästval tillkommer endast den, som i församling, där
sådant val skall anställas, äger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut deltaga, och från denna rättighet äro, såsom nämnts, främmande
religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
uteslutna.

1860 års dis- Det har nyss här ofvan erinrats, att år 1860 det viktiga steg till relisententffSi''ft''Sionsfriheteils
utsträckning togs, att statskyrkans bekännare kunde få fritt
öfvergå till annan troslära. Detta skedde genom två särskilda kungl. förordningar
af den 23 oktober 1860, den ena angående ändring i gällande
bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande
lära, och den andra angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.
Genom den förra af dessa förordningar1 2 upphäfdes de straffbestämmelser,
med undantag af ämbetets förlust för präst, hvilka dittills varit
stadgade för den, som atföll från den af staten antagna religionen; genom

1 Lag angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26 okt. 1883, § 26.

2 Numera ersatt af kungl. förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som
söker förmå annan till affall från den evangelisk-lutherska läran.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

den senare, hvilken trädde i stället för kungörelsen den 24 januari 1781,
bestämdes dels under Indika villkor utträde ur statskyrkan tick äga rum,
dels Indika rättigheter och skyldigheter i allmänhet tillkommo främmande
trosbekännare.

I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll sistnämnda
förordning, att, om någon föll af från den rena evangeliska läran och ej
lät sig af sina själasörjares undervisning och förmaning rätta, skulle han
af domkapitlet eller dess förordnade ombud varnas. Framhärdade han ändå
i sin villfarelse och önskade att från svenska kyrkan öfvergå till främmande
religionssamfund, hade han att personligen hos kyrkoherden i den
församling, hvartill han hörde, göra anmälan därom för anteckning i kyrkoboken.
Dock skulle han ej anses från kyrkan skild, förr än han, efter
uppnådd ålder af aderton år, blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund
upptagen. Blef »affälling» från svenska kyrkan upptagen i främmande
religionssamfund förr, än han uppnått aderton års ålder och, efter undergången
varning af domkapitlet eller dess ombud, personligen anmält hos
kyrkoherden i den församling, hvartill han hörde, sin önskan att ur svenska
kyrkan utträda, skulle den honom upptagit vara förfallen till böter från
och med 50 till och med 300 riksdaler. Om »affällings» upptagande i
främmande religionssamfund skulle föreståndaren för detsamma inom två
månader därefter underrätta kyrkoherden i den församling, hvartill den
»affällige» hört. Innehade den, som till utträde ur svenska kyrkan sig
anmält, offentlig tjänst, blef han därifrån skild, där ej tjänsten var af
beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma
nämnas samt konungen eller den myndighet, som ägde att tjänsten
tillsätta, fann skäligt att honom därvid bibehålla.

Med afseende å främmande religionsbekännares ställning i allmänhet
stadgades, att med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och
ifrågavarande förordning bestämdes eller betingades, skulle ej från skiljaktighet
i kristen trosbekännelse härledas någon skillnad i svenska medborgares
rättigheter eller skyldigheter. Främmande trosbekännare eller den, som
till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, ägde dock ej i annat fall, än
grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga
i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den offentliga
undervisningen.

I öfrigt innehöll 1860 års dissenterlag följande närmare föreskrifter
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning:

Ville kristna trosbekännare af annan lära än den rena evangeliska

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

förena sig i församling, skulle de därom hos konungen göra ansökning och
därvid uppgifva sin trosbekännelse och församlingsordning. Fann konungen,
efter vederbörandes hörande, skäl att bifalla ansökningen, ägde sålunda
tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning inom de af lag
och sedlighet bestämda gränser; offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar
fingo dock förrättas endast inom dylik församlings kyrka, bönhus eller kyrkogård.
Enahanda rätt tillkom ock de på grund af förut gällande författningar
redan bildade församlingar af främmande trosbekännare, Erkänd
församling ägde själf kalla präst eller lärare. Hvarje sådan församling
skulle såsom föreståndare anställa en välfrejdad person, hvars vård hennes
angelägenheter kunde anförtros, och därom göra anmälan, i Stockholm hos
öfverståthållareämbetet och annorstädes i riket hos konungens befallningshafvande.
Blef rättigheten till fri religionsöfning missbrukad, eller underlät
församlingen att iakttaga hvad i afseende å föreståndaren var stadgadt,
kunde församlingen efter konungens förordnande upplösas. Föreståndaren
ålåg att noggrant fora de anteckningar, som af konungen föreskrefvos;
att desamma inför domstol, konungens befallningshafvande eller
öfverståthållareämbetet vid anfordran förete; att inom en månad efter hvarje
års slut till konungens befallningshafvande eller öfverståthållareämbetet aflämna
förteckning å församlingens medlemmar samt under årets lopp ingångna
äktenskap eller inträffade födelser eller dödsfall i församlingen; att
på sätt, som för svenska kyrkans prästerskap var stadgadt, utfärda betyg
och till offentliga myndigheter lämna upplysningar om församlingens medlemmar;
samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda
föreskrifter, som af vederbörande honom meddelades. Underlät föreståndaren
att iakttaga hvad honom enligt förevarande författning ålåg, straffades han
med böter från och med 20 till och med 300 riksdaler eller fängelse från
och med 2 månader till och med 1 år. Innan något hus eller rum af
församlingen begagnades till gudstjänst eller andaktsöfning, skulle föreståndaren
därom göra anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i staden
hos poliskammaren, där sådan fanns, men i annat fall hos magistraten.
Yid församlingens gudstjänst eller andaktsöfning fick ej den offentliga
myndigheten i orten förvägras tillträde. Munk- eller nunneorden fick ej
förekomma, ej heller tilläts inrättande af kloster. Förvärfvande af fast
egendom i riket var främmande trosbekännares församlingar, inrättningar
eller stiftelser förbjudet; dock fick tillåtet främmande religionssamfund med
konungens tillstånd förvärfva äganderätt till den jord, som för utrymme
till kyrka eller kyrkogård erfordrades. A allmänna begrafningsplatser ägde

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

främmande trosbekännare såsom förut erhålla lägerstad för sina döda. Skolor
och andra undervisningsanstalter tingo ej af främmande trosbekännare inrättas
eller upplåtas för andra än bekännare af deras egen troslära eller
deras barn. Skedde annorledes, blef skolan eller undervisningsanstalten
stängd och föreståndaren för densamma dömd till böter från och med 50
till och med 300 riksdaler. Tid enahanda bot förbjödos ock främmande
trosbekännare att vid sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans
medlemmar hålla föredrag. Lysning till äktenskap skulle, ändå att såväl
mannen som kvinnan var af främmande trosbekännelse, afkunnas i den
till svenska kyrkan hörande församlig, inom hvars område bruden var boende;
dock skulle lysningen, där bägge voro medlemmar af tillåtet främmande
religionssamfund, af dess föreståndare utfärdas. Vigseln fick i det
fall, att både mannen och kvinnan tillhörde främmande tillåtet religionssamfund,
förrättas efter dess bruk. Var blott endera medlem af sådant
samfund, skulle vigsel ske af svenska kyrkans prästerskap. Barn af äkta
makar, som bägge tillhörde främmande men tillåtet religionssamfund, fick
af föräldrarna uppfostras i den lära, de bekände. Var blott endera maken
medlem af sådant samfund, då skulle barnet, om fadren tillhörde svenska
kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran. Var modren af denna
lära, och hade skriftligt aftal om barnens uppfostran blifvit emellan makarna
träffadt före äktenskapet och inför konungens befallningshafvande eller öfverståthållareämbetet
uppvisådt, skulle det lända till efterrättelse. Hade ej
sådant aftal skett, ägde fadren uppfostra barnet i den troslära, lian bekände.
Oäkta barn, som njöt underhåll af allmänna medel, skulle, änskönt föräldrarna
voro medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras
i den rena evangeliska läran. Var främmande trosbekännare af sådan lära,
som ej tillstadde honom att aflägga i lag föreskrifven ed, då den erfordrades,
ankom det på konungen att, sedan högsta domstolen blifvit hörd, förordna,
huru förfaras borde. Främmande trosbekännare skulle ej anses oberättigad
att påkalla ämbetsåtgärd af svenska kyrkans prästerskap; dock att
vid sådan förrättning kyrkans handbok skulle brukas. Med lärotvist, som
kunde bekymra samvetet, fick präst i ty fall ej besvära; ej heller ägde
han påtvinga någon medlem af tillåtet främmande religionssamfund sin
ämbetsåtgärd. De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till
svenska kyrkan1 eller hennes prästerskap eller betjäning var ej medlem
af tillåtet främmande religionssamfund pliktig att gälda i annat fall, än att

1 Jfr den i kungl. kungörelsen den 24 januari 1781 omnämnda »betalning till kyrkorna»
för rätten att få bruka klockor vid begrafningar.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. Slutligen förklarades,
att genom förevarande författning ej skedde någon ändring af hvad
i afseende å mosaiska trosbekännare var stadgadt.

1838 års lag- För dessa sistnämnda gällde och gäller ännu i hufvudsak den lagstiftsom
år 1838 trädde i stället för 1782 års judereglemente. Genom
bekännare, kungl. förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter
här i riket den 30 juni 1838 stadgades, att »mosaiska trosbekännare,
födda i Sverige eller som, utrikes ifrån inkomna och i riket bosatta, blifvit
eller blifva af Kungl. Maj:t till svenska undersåtar upptagna, skola hädanefter
i alla hänseenden vara ställda i lika rättsförhållanden med öfriga
svenska undersåtar, enligt svensk lag, samt åtnjuta enahanda rättigheter
och förmåner, som tillkomma svenska undersåtar i allmänhet, utan andra
inskränkningar, än Sveriges grundlagar för utrikes födda män eller främmande
trosbekännare bestämma, eller i denna förordning särskildt stadgas;
hvaremot sådana mosaiska trosbekännare, så väl för sina personer som för
sin egendom och näring eller rörelse, äro underkastade samma skyldigheter
och åligganden som öfriga svenska undersåtar».

Vidare föreskrefs i sagda förordning, att mosaiska trosbekännare icke
finge utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd köpa fast egendom å landet,
en inskränkning, som dock sedermera blifvit upphäfd genom det i kungl.
förordningen angående mosaiska trosbekännares rätt att bosätta sig och besitta
fast egendom i riket den 26 oktober 1860 införda stadgandet, att
mosaiska trosbekännare, som äro svenska medborgare, skola äga rättighet
att bosätta sig samt att förvärfva och besitta fast egendom öfverallt inom
riket, så väl på landet som i städerna.

Icke heller ägde, enligt 1838 års författning, mosaiska trosbekännare
att välja eller kalla präst eller kyrkobetjäning inom de svenska församlingarna,
eller att vara ledamöter i direktioner eller kommissioner, som hade
befattning med kyrkoärenden eller undervisningsverket, eller att deltaga i
val till sådana befattningar eller uti öfverläggningar och beslut om dylika
ämnen. De borde ock ensamma underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse,
utan att därför kunna undandraga sig andel, enligt gällande grunder, i
afgifter till allmänna fattigvården i den församling, inom hvars område
de vore boende eller ägde fastighet. Sistnämnda stadgande är dock genom
kungl. kungörelsen den 22 juni 1899 upphäfdt, så att hvad i allmänhet
är stadgadt angående fattigvård numera gäller äfven i fråga om mosaiska
trosbekännare.

I alla de fall, då prästbevis för svensk undersåte i allmänhet erford -

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

rades, borde enligt förordningen svensk undersåte af mosaisk trosbekännelse
förete behörigt bevis af religionsläraren vid en synagoga. Detta stadgande,
hvilket innebar skyldighet för de mosaiska församlingarna att hålla egna
kyrkböcker, har genom kungl. förordningen angående kyrkböckers förande
den 6 augusti 1894, §§ 2 och 8, blifvit i viss mån modifieradt. Där
föreskrifves nämligen, att mosaisk trosbekännare, likasom en Inur, hvilken
tillhör en till egen kyrkbokföring lagligen berättigad församling af främmande
trosbekännare, skall, såvida han bor och vistas inom stad eller pastorat,
där den främmande församlingen finnes bildad, i sin församlings kyrkböcker
upptagas. Men om han icke bor och vistas, där den främmande
församlingen finnes, antecknas han i kyrkböckerna för den till svenska kyrkan
hörande församling, där han har sitt hemvist, och ifrågavarande bevis utfärdas
då af svenska kyrkans prästerskap.1

I öfrigt innehöll 1838 års förordning, att mosaisk trosbekännare, som
innan kungörandet af samma förordning från utrikes ort inkommit och
bosatt sig i riket samt med behörigt tillstånd idkade handel eller annat
näringsfång, skulle äga enahanda rättigheter och skyldigheter, som annan
utlänning i samma fall; samt att med utrikes född mosaisk trosbekännare,
som antingen, behörigen förpassad, i egenskap af resande besökte Sverige
eller ville sig härstädes bosätta, skulle förhållas i öfverensstämmelse med
de föreskrifter, som i afseende å andra utlänningars inkommande och vistande
i riket vore eller framdeles blefve meddelade.

Slutligen tillkännagafs, att Kungl. Maj:t samma dag fastställt en särskild
ordning, angående hvad mosaiska trosbekännare hade att iakttaga i
afseende på utöfningen af deras religion och bestyret inom deras församlingar,
hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad därom dittills varit
stadgadt eller vanligen iakttagits. Denna ordning publicerades genom kungl.
kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838 och innerhåller bland annat
följande:

Finnas i stad bosatta ett större antal personer, som bekänna sig till
mosaiska trosläran, skola de utgöra särskild församling. Ar ej antalet af
mosaiska trosbekännare så stort, att de lämpligen kunna utgöra egen församling,
tillhöra de närmaste mosaiska församling. Ästundar mosaisk församling
att offentligen hålla gudstjänst, har den att hos Kungl. Maj:t söka
tillstånd att i sådant afseende inrätta synagoga. Där synagoga finnes, bör

1 Utländska undersåtar af främmande trosbekännelse, hvilka vistas härstädes, skola antecknas
i sv. kyrkans böcker, så framt de ej tillhöra främmande församling med rätt till egen kyrkbokföring.
K. förordn. ang. kyrkböckers förande d. 6 augusti 1894 § 2 mom. 2. Jfr k. maj:ts
utslag d. 18 sept. 1896 och d. 5 febr. 1897.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

af församlingen antagas till religionslärare en person, som behörigen styrker
sig innehafva därtill erforderliga kunskaper; och åligger honom att, jämte
bestridandet af de prästerliga förrättningarna inom församlingen, tillse, att
vid gudstjänst och religionsceremonier inga oordningar förelöpa, samt att
barnauppfostran behörigen vårdas. Vid de predikningar, som af honom
hållas, böra helst svenska, men ock danska, tyska eller franska språken
begagnas. Religionsläraren aflönas af församlingen, och hans lön samt öfriga
villkor bestämmas genom öfverenskommelse mellan honom och församlingen.
Där synagoga ej finnes, är det mosaiska trosbekännare obetaget att
inom sig i egna hus förrätta de andaktsöfningar, som deras religion bjuder.
Störande af gudstjänsten i synagogan är vid ansvar förbjudet. Icke heller
må någon världslig eller andlig ämbetsmyndighet lägga hinder i vägen för
mosaiska trosbekännare i utöfningen af deras behörigen fastställda religionsceremonier.
Mosaiska trosbekännare äga såsom förut att begrafva sina döda
å särskild begrafningsplats. Vi eds afläggande af mosaiska trosbekännare
inför domstol eller annan ämbetsmyndighet följas samma edsformulär, som
i allmänhet äro faställda, med den skillnad likväl, att mosaiska trosbekännare
skola svära »vid Gud och hans heliga lag», då öfriga svenska undersåtar
svära »vid Gud och hans heliga evangelium». Inom hvarje församling
skola utses visst antal föreståndare, hvilka bland annat åligger att utfärda
intyg, då så påfordras, om de till församlingen hörande mosaiska trosbekännares
frejd och uppförande, och hvari äfven bör införas, när den, för hvilken
betyget utfärdas, är född och huruvida han ännu är konfirmerad. Till bestridande
af gemensamma utgifter äger församling uttaxera erforderliga
medel. Bidragsskyldiga äro icke blott församlingens ordinarie medlemmar
utan äfven mosaiska trosbekännare från främmande ort, hvilka minst ett
år uppehållit sig å ort, där mosaisk församling finnes.

Genom kungl. förordningen angående giftermål emellan kristen och
mosaisk trosbekännare den 20 januari 1863 har förklarats, att det icke är
medlem af svenska kyrkan förment att ingå äktenskap med mosaisk trosbekännare.
Äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet, nämligen magistrat
i stad eller kronofogde å landet. Om lysning till sådant äktenskap äfvensom
till äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat i
riket tillåtet främmande religionssamfund samt i fråga om den troslära, i
hvilken barnen böra uppfostras, innehöll förordningen, att därom skulle gälla
hvad angående främmande kristna trosbekännare genom kungl. kungörelsen
den 19 januari 1847 och kungl. förordningen den 23 oktober 1860 var

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

stadgadt.1 Numera gälla härutinnan bestämmelserna i 1873 års dissenterlag,
hvilken trädt i stället för nyssnämnda författningar.

Det dröjde icke länge efter utfärdandet af 1860 års dissenterlag, innan
förslag till ändringar i densamma väcktes vid riksdagarna. Framställningarna Förslag till
härom vunno det beaktande, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t is^årTdis den

13 maj 1869 anhöll om utfördande af ny författning i ämnet. I be- senterlag.

rörda skrifvelse yttrade Riksdagen:

Något giltigt skäl torde ej förefinnas för bibehållandet af det i § 1

af lagen den 23 oktober 1860 förekommande förbud för främmande för samling

att förrätta offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar annorstädes
än inom församlingens kyrkor, bönhus och kyrkogård. Samhällsordningen
synes nämligen uti detta hänseende tillräckligt betryggad genom föreskrifterna,
att församlingens föreståndare skall, innan något hus eller rum af
församlingen till offentlig gudstjänst begagnas, därom göra anmälan hos
vederbörande polismydighet, samt att tillträde till församlingens gudstjänst
ej må den offentliga myndigheten förvägras, hvartill kommer, att församling,
som missbrukar sin rättighet till offentlig religionsöfning, är utsatt för påföljden
att varda upplöst.

Då främmande församlings föreståndare är den, som representerar församlingen
i afseende å förhållandet till staten, bör honom åligga icke blott
att föra de anteckningar, hvarom konungen förordnar, och meddela erforderliga
upplysningar angående församlingens medlemmar, men äfven att hafva
tillsyn därå, att församlingens gudstjänst öfverensstämmer med dess uppgifna
trosbekännelse och församlingsordning, samt att allmän lag därvid ej
öfverträdes.

Ändamålet med de i afseende å utträde ur svenska kyrkan i 1860
års förordning föreskrifna omgångar med undervisning, förmaning och varning
torde i de flesta fall förfelas, enär dessa formaliteter innebära ett
moraliskt tvång, som föga inverkar på den fria öfvertygelsen, men fast hellre
är egnadt att alstra bitterhet hos den, som utgör föremål för en sådan behandling.
I anseende härtill och då själasörjaren ej bör sakna utväg att,
äfven utan lagens biträde, bereda sig tillfälle att genom undervisning och
varning söka förhindra ett förhastadt steg af den, som står i begrepp att
utträda ur svenska kyrkan, anser Riksdagen, att lagen i denna del bör ändras,

1 Enligt k. kung. den 19 januari 1847 skulle för giftermål mellan personer, af hvilka den
ena tillhörde luthersk församling och den andra annat kristet trossamfund, lysning ske i kyrkan
såväl inom mannens som kvinnans församling. Lysningen skulle utfärdas af vederbörande lutherske
präst, som för dess laglighet ansvarade.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

med föreskrift endast, att den dissenterande, som hos kyrkoherden tillkännagifvit
sin afsikt att utträda ur svenska kyrkan, skall, sedan minst två månader
förflutit, personligen hos kyrkoherden anmäla sig till utträde ur kyrkan.

Enligt 1860 års lag skall den, som omfattar främmande lära, ej anses
från svenska kyrkan skild, förr än han, efter uppnådd ålder af 18 år, blifvit
i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Men då det icke kan
vara någon vinst för nämnda kyrka att genom tvång inom sig behålla olika
tänkande; då ett sådant tvång är egnadt att framkalla split och söndringar
inom kyrkan, och hon därigenom förlorar den koncentrerande kraft, som
gör henne mäktig att värna sig själf; då grundsatsen af samvets- och bekännelsefrihet
fordrar, att den, som bekänner sig till en främmande lära,
må vinna utträde från svenska kyrkan, äfven om det trossamfund, hvars
lärosatser han omfattar, icke är genom någon församling här i landet representeradt,
eller han ej finner liktänkande, nog talrika att kunna bilda egen
församling; då lagens förbud uti ifrågavarande hänseende utan synnerlig
svårighet kan kringgås därigenom, att den dissenterande först inträder i
en främmande församling och sedermera därifrån utgår; och då individens
behof af samfundslif äfven i religiöst afseende har altför djupa rötter, för
att förbudets borttagande skulle kunna medföra några vådliga följder, har
Riksdagen funnit berörda villkor för utträde ur svenska kyrkan olämpligt.

Då staten, utan att uppställa några fordringar på främmande församlings
präst, lämnat åt sådan församling att därtill utse hvem som helst,
förefinnes i allmänhet ej tillräcklig säkerhet, att vigsel, förrättad efter
främmande religionssamfunds kyrkobruk, skett under sådana förhållanden,
att den därigenom knutna förening kan af staten erkännas såsom lagligt
äktenskap med hänseende till dess borgerliga följder. Här, likasom i det
fall att religiösa betänkligheter, föranledda af olikhet i trosbekännelse, för
kontrahenterna utgöra hinder för äktenskapets afslutande genom vigsel, inträder
behofvet af det s. k. civila äktenskapet eller äktenskap utan vigsel.

I fråga om barnens uppfostran har Riksdagen ansett nu gällande lag
icke innehålla nödiga bestämmelser. Till förekommande af de slitningar inom
familjerna, som i följd däraf kunna alstras, är det angeläget, att lagen
på förhand reglerar förhållandet. Åro föräldrarna medlemmar af olika
främmande trossamfund, synes lämpligast vara, att fadren såsom familjens
öfverhufvud äger bestämma, i hvilkendera samfundets lära barnen skola
uppfostras. Men om endera tillhör sådant trossamfund och den andra
svenska kyrkan, torde denna böra af lagstiftningen tillerkännas företrädet,
så att barnet då skall uppfostras i evangelisk-lutherska läran. Aktningen

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

för föräldrars naturliga rätt uti ifrågavarande afseende fordrar dock, att
dem emellan före äktenskapet träffadt aftal om deras barns uppfostran i
den evangelisk-lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarna
bekänner, må äga gällande kraft.

Då det ligger i statens intresse, hvad som ock är dess plikt, att tillse,
det äfven främmande trosförvandters barn erhålla nödig kristendomskunskap,
har Riksdagen ansett erforderliga bestämmelser härutinnan böra meddelas.

Enligt 1860 års förordning åligger det föreståndare för främmande
församling, bland annat, att föra anteckningar rörande församlingsmedlemmarnas
borgerliga förhållanden och därom vid påfordran utfärda betyg på
sätt, som för svenska kyrkans prästerskap är stadgadt. Men då det ligger
synnerlig vikt uppå, att dessa anteckningar, hvarpå personers borgerliga
rättigheter ofta äro beroende, föras med noggrannhet, jämväl med hänseende
till behofvet af statistiska uppgifter, synes nyssberörda anordning
mindre välbetänkt, synnerligast som, vid det förhållande att en dissenterförsamling
icke är begränsad till något visst mindre territorium för medlemmarnas
bostad, det torde vara ganska svårt, om icke omöjligt, för föreståndaren
att alltid förskaffa sig kännedom om de förhållanden, rörande
hvilka anteckning bör göras, såsom beträffande äktenskaps ingående, födelser,
dödsfall m. m. I betraktande häraf och så länge svenska kyrkans
präster hafva skyldighet att för borgerligt ändamål föra anteckningar, anser
Riksdagen, att främmande trosförvandter böra, där för särskild församling
ej annorlunda förordnas, för anteckning om deras borgerliga förhållanden
särskildt upptagas i kyrkoboken uti den till svenska kyrkan hörande
församling, inom hvars område de äro boende. Det med detta åliggande
förenade besvär utgör ej någon egentlig tillökning i de göromål,
som redan nu åligga svenska kyrkans prästerskap; och någon betänklighet
vid att ålägga detta prästerskap ett sådant besvär har så mycket mindre
kunnat hos Riksdagen uppstå, som personer, hvilka utträda ur svenska
kyrkan, därigenom ej undgå skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning.

I enlighet härmed anser Riksdagen lysning till äktenskap, äfven i det
fall, att både mannen och kvinnan tillhöra främmande religionssamfund,
böra utfärdas af kyrkoherden i den till svenska kyrkan hörande församling,
där kvinnan är boende.

Genom det i §. 7 af 1860 års lag förekommande förbud för främmande
församling, dess inrättningar och stiftelser att förvärfva mera jord,
än som för utrymme till kyrka och kyrkogård erfordras, är sådan försam -

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

ling betaget att förskaffa sig jord för andra ändamål, såsom för grund till
bostad åt föreståndare, präst och kyrkobetjänt; men då giltiga skäl ej torde
förefinnas för bibehållande af denna inskränkning, har Riksdagen funnit
en förändring böra ske i den syftning, att det må ankomma på Kungl.
Maj:t att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida och i hvad mån det må
tillåtas främmande församling, dess stiftelser och inrättningar att förvärfva
och besitta fast egendom i riket.

Stadgandet i nämnda lag, att främmande trosbekännare ej skall anses
oberättigad att ämbetsåtgärd af svenska kyrkans prästerskap påkalla, torde
ej böra bibehållas, emedan det bör vara mera en samvetssak än en ämbetsplikt,
mera en rättighet än skyldighet för sagda prästerskap att i detta
fall lämna ämbetsåtgärd.

För underlåtenhet af föreståndare att iakttaga, hvad honom åligger, är
i 1860 års förordning stadgadt straff af böter från och med 20 till och med
300 riksdaler eller fängelse från och med 2 månader till och med 1 år.
Detta stadgande synes nog strängt, synnerligast om föreståndaren befrias
från den honom nu åliggande maktpåliggande skyldigheten att föra civilståndsanteckningar;
och Riksdagen anser därför, att straffpåföljden bör inskränkas
till böter, som, i öfverensstämmelse med det i strafflagen följda
system, torde böra bestämmas till minst 5 och högst 500 riksdaler.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med innehållet i Riksdagens ofvan1873
års berörda skrifvelse afläts den 30 januari F973 nådig proposition till Riks*''stiftning''3
dagen med förslag dels till förordning angående ändring i vissa delar af
kyrkolagen med därtill hörande författningar och dels till förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning. Riksdagen antog
dessa förslag med någar få förändringar, och sedan jämväl Kyrkomötet
godkänt förstnämnda förslag, utfärdades bägge förordningarna den 31 oktober
1873.

Förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
— den nu gällande dissenterlagen — är af följande innehåll:

1 §. Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangeliskt
lutherska bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af
staten erkänd1; göre därom hos konungen ansökan, samt uppgifve sin tros -

1 Dessa ord äro använda af grannlagenhet mot de främmande trosbekännarne. Anser man
nämligen, att bildandet af församling utgör en rättighet för hvarje kristet trossamfund, oberoende
af den världsliga maktens medgifvande, kan statens rätt i detta fall ej sträcka sig längre än till
att erkänna församlingen och i sammanhang därmed stadga vissa villkor för dess offentliga framträdande.
Jfr kungl. justitiedepartementets i riksarkivet förvarade akt den 31 oktober 1873 ang.
främmande trosbekännare.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

bekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där de svenska kyrkan tillhört,
bevis om sådan anmälan för utträde därur, som i 3 § omförmäles.
Finner konungen skäl att ansökningen bifalla; äge den församling rätt till
offentlig religionsöfning. Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund af
hittills gällande författningar, redan bildade församlingar af främmande
trosbekännare. — 2 §. Församling, hvilken enligt 1 § äger rätt till offentlig
religionsöfning, anställe såsom föreståndare en därtill lämplig person
samt göre därom anmälan, i Stockholm hos öfverståthållareämbetet och annorstädes
i riket hos konungens befallningshafvande; och må ej, innan
sådan anmälan skett, nybildad församling träda i utöfning af den henne i
omförmälda afseende tillkommande rättighet. Föreståndare hafve tillsyn
därå, att församlingens offentliga gudstjänst öfverensstämmer med dess uppgifna
trosbekännelse och församlingsordning samt att allmän lag därvid ej
öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning af föreståndaren
det felaktiga ej rättadt; anmäle han förhållandet hos öfverståthållareämbetet
eller konungens befallningshafvande. Därjämte vare föreståndaren pliktig
att föra de anteckningar J, hvarom konungen förordnar; att lämna erforderliga
upplysningar angående församlingens medlemmar; samt att för
öfrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande
honom meddelas. Åfgår föreståndare från sin befattning; anställe
församlingen ofördröjligen en annan och göre därom anmälan, som ofvan
är sagdt. — 3 §. Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande
kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna
för kyrkoherden i den församling, lian tillhör; nppgifve ock det
trossamfund, hvartill han vill öfvergå.1 2 Framhärdar han i sin afsikt; inställe
sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning
i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett
innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild.3 I främmande
församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas. —
4 §. Förr än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning
afkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars
område kvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärde lys 1

Ang: anteckning öfver främmande trosbekännares borgerliga förhållanden se 8 §.

a Med detta stadgande åsyftas icke, att öfvergång ovillkorligen skall ske till något af staten
redan erkändt trossamfund. Kungl. Maj:ts utslag den 7 nov. 1884.

3 Jfr 1 § i kungl. förordningen ang. ändring i vissa delar af kyrkolagen med därtill hörande
författningar den 31 oktober 1873, införd här nedan.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

ningen; hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop
och nattvardsgång.1 — 5 §. Äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra
samma främmande trossamfund med sådant prästerskap, att konungen
funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta
och förty rättighet därtill medgifvit1 2, skall afslutas med vigsel efter samfundets
kyrkobruk. Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant
prästerskap, som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt
samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad
af därtill berättigad präst inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig
myndighet, på sätt här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om
äktenskap emellan bekännare af främmande kristen troslära och medlem af
svenska kyrkan.3 Där ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande
trossamfund, som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför
borgerlig myndighet. Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap
må afslutas, vare i stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter
hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare
enligt lag åligger. Sedan i släktingars eller andra vittnens
närvaro såväl mannen som kvinnan inför den borgerliga myndigheten afgifvit
sitt frivilliga ja och samtycke till giftermålet; varde de för äkta
makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall upptagas i särskildt

1 Genom lagen ang. rätt till erhållande af kyrklig vigsel i visst fall den 13 maj 1898 är
numera stadgadt: »Önskar medlem af svenska kyrkan, hvilken icke deltagit i konfirmation eller
nattvardsgång inom kyrkan, att äktenskap, som af honom ingås, måtte med kyrklig vigsel afslutas,
då må, där han eljest är till vigsel herättigad, sådan icke honom förvägras, såvida han åtnjutit
konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne funnits beredd att, efter undergången
konfirmation, få tillträde till Herrens heliga nattvard.»

2Rätt att med laga verkan förrätta vigsel har medgifvits metodist-episkopalförsamlingarnas
ordinarie predikanter den 10 mars 1876; prästerskapet i engelska episkopalförsamlingen i Göteborg
den 9 november 1883 och i Stockholm den 12 maj 1892; anglikanska kyrkans prästerskap i allmänhet
den 19 maj 1899; prästerskapet hos nya kyrkans ädlsta församling i Stockholm den 12 maj 1892;
nya Jerusalems eller nya kyrkans i Stockholm prästerskap den 3 november 1893; romersk-katolska
kyrkans prästerskap den 25 januari 1895; samt franska reformerta församlingens i Stockholm
prästerskap den 28 juni 1895.

Beträffande rättighetens utöfning är genom kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 stadgadt:
»Har konungen medgifvit främmande trossamfunds prästerskap rättighet att med laga verkan
förrätta vigsel, skall, innan sådant trossamfund tillhörande präst må utöfva samma rättighet, genom
försorg af föreståndaren för den eller de församlingar, inom hvilka prästen är kallad att verka, i
Stockholm hos öfverståthållareämbetet och annanstädes i riket hos Våre befallningshafvande medelst
företeende af vederbörliga handlingar styrkas, dels att samfundets prästerskap äger rättighet att
med laga verkan förrätta vigsel, dels att den person, hvarom fråga är, är präst i samfundet och
jämväl behörig att viga; skolande öfverståthållareämbetet eller Våre befallningshafvande, där prästens
befogenhet uti ifrågavarande afseende finnes vederbörligen styrkt, därom meddela intyg.»

3 Jfr 2 § i kungl. förordningen ang. ändring i vissa delar af kyrkolagen med därtill hörande
författningar den 31 oktober 1873, införd här nedan. — Genom kungl. förordningen ang. äktenskaps

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

öfver sådana ärenden fördt protokoll, kvilket, där äktenskapet är inför
kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes. Det äktenskap äge full borger%
giltighet, ändock att vigsel ej tillkommer. — 6 §. Barn* 1 af äkta
makar, som vid barnets födelse är o medlemmar af samma främmande trossamfund,
må i dess lära uppfostras. Är o föräldrarna vid barnets födelse
medlemmar åt skilda främmande trossamfund; äge fadren bestämma, i
hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant
trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt
lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna trätfats aftal om deras
barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära,
som en af makarna bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det
blit vit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt, för
vigselförrättare, därest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslutats. Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap
med hvarandra, må, där modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära
uppfostras. Då bägge föräldrarna eller, när endera död är, den efterlefvande
eller, där de lefva åtskilda, den af dem, som har barnet i sin
vård, öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från
ett sådant till ett annat, må, där bägge öfvergå, fadren och, i öfriga fall,
den efterlefvande eller den af makarna, som har barnet i sin vård, bestämma,
i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Den, som
fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, må dock
ej> på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande lära, anses från

afslutande.i visst fall inför borgerlig myndighet den 15 oktober 1880 har förordnats: »Vill någon
som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått Herrens Nattvard, men icke heller
tillhör främmande trossamfund, ingå äktenskap, må det afslutas inför borgerlig myndighet i den
ordning och med tillämpning af de föreskrifter, som, angående borgerligt äktenskap af främmande
trosbekännare och hvad i sammanhang därmed såväl i afseende å lysning som för öfrigt bör iakttagas,
äro stadgade i förordningen den 31 oktober 1873».

I knngl. förordningen ang. anmälningar om födda barn den 11 februari 1887 § 1 är stadgadt:
»Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om barnet under nämnda tid ei till
dop befordras, barnets fader eller moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro annan person
hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet vistas, eller, om barnet tillhör
en sådan af främmande trosbekännare bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskildt
är stadgadt, har att föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga förhållanden hos
församlingsföreståndaren anmäla orten och tiden för barnets födelse samt barnets och dess föräldrars
namn. Aro föräldrarnas namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum.» — Enligt
kungl. cirkuläret angående anteckningar om födda barn m. m. den 11 februari 1887 skall, såvida
anmälan afser barn, som icke är döpt, särskild anteckning om detta förhållande i kyrkoböckerna
goras. — Genom kungl. cirkuläret till samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium
den 18 mars 1898 är, med ändring af kungl. cirkuläret den 13 juni 1896 ang. vissa
anteckningar i kyrkoböcker, föreskrifvet, att, när anmälan göres om ett af lekman utan nödfall förrättadt
dop, präst skall, utan att vara pliktig ingå i pröfning af dophandlingen, å angifna ställen
i kyrkoböckerna införa orden »icke af svenska kyrkan döpt.»

26 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

heten före äktenskapets afslutande uppvisadt; skall en bestyrkt afskrift
svenska kyrkan skild, utan galle om honom hvad i 3 § stadgas. — 7 §.

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras
barn vara underkastade därom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt,
inom h vil ket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i
evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman,
fritagas från undervisning däri såväl i folkskola som vid elementarläroverk ;
dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse,
att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.
Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen
påminnelse, sin skyldighet härutinnan; skall barnet deltaga i den religionsundervisning,
som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas. -8 §. Främmande trosbekännare skola, där konungen för viss församling
ej annorlunda förordnar \ för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,
särskild! upptagas i kyrkboken för den till svenska kyrkan hörande församling,
inom hvars område de äro boende; och gälle i afseende å därför
erforderlig anmälan hvad af konungen särskildt föreskrifves.2 — 9 §.
Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom sex
veckor därefter anmäla, då båda makarna tillhöra främmande församling,
åt hvars föreståndare eller prästerskap lagligen blifvit uppdraget att öfver
församlingsmedlemmarna föra kyrkbok, hos den eller de personer, hvilka
föra de kyrkböcker, däri makarna äro upptagna; då endast en af makarna
tillhör sådan församling, som nyss är nämnd, dels hos den person, af hvilken
samma församlings kyrkbok föres, och dels hos kyrkoherden i den
svenska församling, där den andra makan bor ; samt i öfriga fall hos kyrkoherden
i den svenska församling, där kvinnan är boende. Har sådant aftal,
som i 6 § omförmäles, blifvit träffadt och inför den borgerliga myndig J

Rätt till egen kyrkbokföring tillkommer, förutom de mosaiska församlingarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona, Växjö, Kalmar, Oskarshamn och Sundsvall, hvilka enligt
ofvan anförda knngl. förordning den 30 jnni 1838 och kommerskollegii cirkulär den 13 augusti
samma år äro pliktiga föra egna kyrkböcker, jämväl de romersk-katolska församlingarna i Stockholm,
Götehorg, Malmö och Gäfle enligt särskilda den 25 och den 29 januari 1895 utfärdade kungl.
resolutioner af innehåll, att de vederbörande katolska församling i dessa städer tillhörande, inom
staden boende medlemmar af samma församling icke skola för anteckning om deras borgerliga förhållanden
upptagas i kyrkböckerna för den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars
område de bo och hafva sitt hemvist, utan i egna kyrkböcker; och har i följd häraf den katolska
församlingens föreståndare, hvilken skall vara svensk medborgare, att, med begagnande i tillämpliga
delar af därför fastställda formulär, öfver församlingens medlemmar föra enahanda anteckningar,
som det enligt kungl. förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894 tillkommer
svenska kyrkans prästerskap att föra öfver sina församlingsmedlemmar, samt att meddela betyg och
uppgifter med samma giltighet som de af svenska kyrkans prästerskap meddelade.

2 Kungl. förordningen ang. kyrkböckers förande den 6 augusti 1894 §§ 31 och 32.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

däraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlämnas för att i kyrkoboken
antecknas. Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt,
galle äfven i tillämpliga delar för präst, som viger dem, af hvilka
icke någon eller endast endera tillhör svenska kyrkan. — 10 §. Främmande
trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser må icke, utan
konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket. — 11 §.
Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig gudstjänst
begagnas, skall föreståndaren därom göra anmälan, å landet hos kronofogden i
orten och i stad hos poliskammare, där sådan finnes, men eljest hos magistraten.
Tillträde till församlingens gudstjänst må ej offentlig myndighet förvägras. —
12 §. Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas. Ej
heller må skolor eller andra uppfostringsanstalter, i hvilka undervisning i
religion meddelas, af främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för
barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan, utan att konungen för
särskildt fall det tillåter. Sker annorledes; varde skolan eller anstalten
stängd och föreståndaren för densamma dömd att bota från och med fem
till och med femhundra riksdaler. 1 — 13 §. De för särskilda kyrkliga
förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap
eller betjäning må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att
slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. — 14 §. Med
de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning
föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke medföra
någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter. —
15 §. Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig
tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att
lian utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt
konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt
att honom därvid bibehålla. — 16 §. Är främmande trosbekännare

1 Till förekommande af proselytmakeri stadgas dessutom i kungl. förordningen den 16 november
1869 ang. ansvar för den, som söker förmå annan till affall från den evangelisk-lutherska läran
följande: § 1. Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar förmå
annan till affall från den evangelisk-lutherska läran; vare förfallen till böter från och med 20
till och med 500 riksdaler eller fängelse i högst 1 år. Lag samma vare, om någon, hvilken af föräldrar
eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra svenska
kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som med den
evangelisk-lutherska läran öfverensstämmer. — § 2. Hvar som till deltagande i främmande trosbekännares
andaktsöfnig nödgar eller lockar den, som minderårig är, eller under hans lydnad står,
och till svenka kyrkan hörer, böte från och med 10 till och med 200 riksdaler. — Genom kungl.
förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868 är förordnadt:
Medlemmar af evangelisk-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma
andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst
å tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så nära det ställe, där

2 8 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed, då den enligt lag
erfordras; förordne konungen, huru förfaras bör. — 17 §. Varder rättigheten
till offentlig religionsöfning af församling missbrukad; då må, efter
konungens förordnande, den rättighet upphöra. Samma lag vare, då föreskriften
i 2 § om anställande af föreståndare icke efter särskildt föreläggande
fullgöres. — 18 §. 1 Underlåter främmande församlings föreståndare
eller präst att iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, eller
gör han, i afseende på honom åliggande anteckningar i kyrkbok angående
borgerliga förhållanden eller meddelande af ämbetsbevis därom, sig skyldig
till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild
rätt; dömes till böter från och med fem till och med ett tusen riksdaler
eller fängelse i högst sex månader. Viger främmande trossamfunds
präst dem, hvilkas äktenskap för laga hinder återgå måste, eller utan att
laga lysning till äktenskap föregått; straffes med fängelse i högst sex månader
eller böter, högst ett tusen riksdaler. — 19 §. Hvad angår mosaiska
trosbekännare, sker genom denna författning ej annan ändring i hvad hitintills
varit stadgadt än att, om lysning till äktenskap, som ingås emellan
sådan trosbekännare och medlem af svenska kyrkan eller annat främmande
trossamfund, så ock emellan dem, kvilka bägge tillhöra mosaiska trosbekännelsen,
äfvensom i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap
bör uppfostras, skall gälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs. För öfrigt
varda upphäfda alla angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
hitintills gällande bestämmelser; dock att, där äktenskap emellan
medlemmar af skilda trossamfund blifvit afslutadt innan denna författning
träder i verksamhet, fadren skall åtnjuta den honom förut medgifna rätt
att, äfven fastän modren tillhör svenska kyrkan, uppfostra barnet i den
troslära han själf bekänner.

I kungl. förordningen angående ändring i vissa delar af kyrkolagen
med därtill hörande författningar den 31 oktober 1873 stadgades: 1 §.

gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid störes. Ej heller må vid religionsöfning, som
ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem af dess
kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad
olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder
någon, som ej är präst, eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller
förakt för den allmänna gudstjänsten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme
på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda. Hvar,
som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förhud mot utöfvande af lärareverksamhet,
bote från och med 50 till och med 300 riksdaler.

1 Enligt dess lydelse i lagen den 1 juli 1898.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses från
henne skild förr än han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som
särskild, till kyrkolag ej hörande förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning stadgar såsom villkor för utträde ur svenska
kyrkan. — 2 §. Äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan och bekännare
af främmande kristen troslära må, där båda det begära, med vigsel
afslutas efter det sätt, kyrkohandboken för äktenskap emellan medlemmar af
svenska kyrkan föreskrifver. — 3 §. Främmande trosbekännare äga att,
efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla
lägerstad för sina döda. — 4 §. Kyrkoherde i församling, tillhörande
svenska kyrkan, åligger att i afseende å främmande trosbekännare, jämte
iakttagande af hvad kyrkolag stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän
lag eller författning föreskrifves.

Skattskyldigheten
under
katolska tiden.

Skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap samt
till öfriga statskyrkliga ändamål.

Församlingarnas bidragsskyldighet till kyrkliga ändamål1 blef redan
tidigt under den katolska kyrkans välde ordnad.

Så snart kristendomen vunnit insteg bär i landet, började påfvarna
att, såsom en religiös plikt, förmana till utgifvande af tionde för de andligas
äfvensom för kyrkans behof. Denna skatt, hvilken utgick af bruttoafkastningen
af jordbruket och dess binäringar jakt och fiske, omtalas, hvad
Sverige beträffar, första gången i ett bref af Gregorius YII af år 1080 eller
1081. Sedan följande påfvar inskärpt plikten att utgöra tionde under stadgande
af andliga straff (vanligen utestängande från altarets sakrament) för
försummelse härutinnan, kan tionden omkring ett hundra år efter det
nämnda brefvets utfärdande anses vara allmänt införd härstädes. I landskapslagarna,
med den affattning de erhöllo under 1200- och 1300-talen,
förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Enligt nämnda lagar
skulle tionde gifvas ej blott af all slags säd, såsom hvete, råg, korn, hafre,
utan äfven af all annan sådd och växt — rofvor, ärter, bönor, humle, lin,
hampa o. s. v. — likasom af ladugårdens afvel (kvicktionde) samt af fisk
och jaktens produkter. Sädestionden (skafttionden), till hvilken räknades
tionde äfven af ärter och bönor, var i allmänhet så fördelad, att en tredjedel
tillföll sockenprästen och återstående två tredjedelar gingo till skiftes
mellan biskopen, kyrkan och de fattiga. Den öfriga tionden däremot tillföll
odelad prästen. Härifrån afvikande bestämmelser om sädestiondens för -

1 Framställningen rörande detta ämne, såvidt angår prästerskapets löneförhållanden, är grundad
på prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 afgifna betänkande IV ang. reglering af prästerskapets
aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

delning förekommo i några lagar, likasom tionden — synnerligast biskopstionden
och fattigtionden — icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka
den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens
aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda utgifter af mera
tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga
förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura
stolre, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen
skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de olika
lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp, må
särskildt framhållas likstol eller testamente för begrafning med själamässor1
samt afgifter för vigning och kyrktagning. Likstolen var den mest betydande
af dessa afgifter och utbildades småningom till en arfsskatt, utgående
af vissa dödsboets tillgångar. Begrofs bonde utom socknen af annan
präst, borde pastor loci ändock i regeln hafva full betalning, såsom om den
döde hade begrafts inom socknen. Dog tiggare och blef begrafven, fick
pastor taga hans käpp och påse.

Yid de stora kyrkliga högtiderna erlades offer i allehanda persedlar
eller ock i penningar. Offerdagar voro juldagen, trettondedagen, kyndelsmässodagen,
långfredagen, påskdagen, pingstdagen, allhelgonadagen m. fl.,
då offergåfvorna framburos till prästen på altaret. Det mest betydande
offret torde hafva varit påskpenningarna, hvilka erlades påskdagen, då enligt
bruket i katolska kyrkan altarets sakrament allmänt anammades. Hit
torde äfven kunna räknas s. k. matskott, som skulle till pastor utgöras en
eller flera gånger om året, hvardera gången med en kaka bröd och
sofvel.

Jämväl klockaren ägde enligt landskapslagarna rätt till offer och ersättning
för särskilda förrättningar. Sålunda skulle enligt Östgötalagen
klockaren för hvarje år bekomma tre offer, kallade altarevärning, nämligen
vid jul, påsk och pingst. Dessutom ägde klockaren rätt till eu halfspann
säd af alla dem, som till pastor erlade sädes- eller kvicktionde, men af
alla andra en brödkaka med sofvel därtill en gång om aret. För ringning
efter dödsfall borde till klockaren gifvas 1 örtug.

Reformationen, som bröt det högre kleresiets makt, förnämligast genom
att undergräfva dess rikedom, medförde icke någon mera väsentlig förändring
i det lägre prästerskapets ekonomiska ställning. Indragning för

1 Själamässa lästes eller sjöngs å utfärds- (begrafnings) dagen samt ofta jämväl å sjunde
dagen, trettionde dagen och årsdagen därefter.

Skattskyldigheten
under
tiden från re
formationen
till senare de
len af 1800-talet.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

beständigt till kronan af såväl biskopstionden som den tionde, hvilken tillfallit
kyrkan och de fattiga, blef en följd af de beslut, som fattades på
riksdagen i \ ästerås 1527 och hvilka sammanfattas under benämningen
Västerås recess. Genom denna indragning har den s. k. kronotionden uppkommit.
1 Den återstående tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtiondm,
fick sockenprästen utan någon inskränkning behålla, likasom det
lägre prästerskapet i det hela förblef i besittning af de inkomster, det före
reformationen innehaft. Af likstol, brudpenningar, kyrkogångspenningar,
påskaltare och annat sådant skulle dock icke utgifvas mer, än som kyrkobalken
utvisade, utan borde prästen lefva af sitt prästbol, tionde och
offer, samt den seden bortläggas, att något mer togs, än kyrkobalken
innehöll.

Samtliga dessa löneförmåner tillkommo kyrkoherden, hvilken ursprungligen
var socknens enda präst. Efter reformationen, då anspråken på
prästens verksamhet med predikan och undervisning ökades, hade emellertid
för kyrkoherdarna framträdt behofvet af medhjälpare i tjänsten. Från
början voro dessa, hvilka kallades komministrar eller kapellaner, anställda
såsom kyrkoherdarnas personliga biträden; de blefvo därför ock af kyrkoherdarna
enskildt aflönade och härbergerade samt af dem kallade och antagna.
I större och besvärligare gäll, där kapellanerna ansågos särskildt
behöfliga för själavården, uppmuntrade regeringen anställandet af dylika
präster genom att åt dem anslå klockares löner och boställen mot förpliktelse
att ansvara för klockaretjänstens upprätthållande. Då den lön, kyrkoherdarna
bestodo sina medhjälpare, ofta nog ej synes räckt till för dessas
anständiga bärgning, måste sockenmännen, som för öfrigt i allmänhet torde
funnit det fördelaktigt för sig, att kapellaner voro inom pastoraten anställda,
träda emellan med bidrag, hvilka dock till en början voro helt och hållet
frivilliga.

Emellertid voro församlingarna icke alltid villiga att till dess rätta
matt fullgöra sin skyldighet att bidraga till prästerskapets aflöning, hvarför
ständiga påminnelser från regeringen voro af nöden. Anledningen till
denna församlingarnas obenägenhet torde till en del hafva legat däri, att
någon bestämd och allmän författning i ämnet ej var att tillgå, då ju vid

1 Detta gäller dock endast det gamla Sverige. Hvad angår Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän, hvilka vid reformationstiden icke tillhörde Sverige, är förhållandet i så måtto olika, att
sädestionden där under katolska tiden var delad lika mellan prästen, kyrkan och biskopen, samt
att vid reformationen i Danmark endast biskopens andel indrogs till kronan, hvilket förhållande
förblef oförändradt, när dessa provinser förenades med Sverige; och har tionden där således utgjorts
af präste- eller tertialtionde, kyrkotionde och kronotionde.

STcattslcyldigheten till statskyrldiga ändamål.

landslagens utgifvande i tryck år 1608 kyrkobalken icke blifvit till sin
giltighet bekräftad. Omsider utfärdade konung Gnstaf Adolf den 24 februari
1617 »Ordningli för Prästerskapet om Upbörden, som införas skal i
den Xya Kyrko-Ordningen». Icke desto mindre fortfor tionden —- särskildt
kronans andel däraf — att år från år minskas, hvarför den 22
februari 1638 utfärdades »Kongl. May:ts till Sverige Ordning och Stadga
om Kyrkotijenderne i Bijket». Denna stadga hade förnämligast afseende
på kronotionden, men innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven prästtionden,
och anses därför såsom en viktig urkund för bestämmande jämväl
af prästerskapets rättigheter.

Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen vid
riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och noggrannare
föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag, som omfattade
jura stolse, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas underhåll
borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari 1681 »Kongl.
May:ts Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets upbörd afl''
Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkiogång, Begrafningar, såsom
ock Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners och Klåckares underhåld förhållas
skal», hvilken förordning plägat åberopas såsom htfvudförfattning en
inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade enskildas
bidragsskyldighet till prästerskapet i enlighet med det äldre, före nådiga
förordningen den 11 juli 1862 gällande aflöningssystemet. Bestämda föreskrifter
meddelas nu angående beräkningen af såväl tionden som påskpenningarna.
Dessa senare fastställdes till 1 öre silfvermynt om året för
hvart hjon, som gick till aflösning och Herrens nattvard, såväl af söner,
döttrar och mågar som af hustru, legodrängar och pigor, hvaremot afskaffades
och förbjöds bruket att »lägga penningar på duken». Jämväl för
lysning, vigsel, barndop, kyrktagning och sockenbud fastställdes bestämda
utgifter eller maximiafgifter.

Härjämte förekommo åtskilliga extraordinarie afgifter, som i mycket
buro prägeln af en rent personlig skatt. Sådan var den afgift af två
mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes ämbetsmän»
(handtverkare) samt alla andra på landet boende, hvilka ej brukade
någon åker eller svedjeland, skulle utgöra »för all sin rättighet». Sådana
voro ock de dagsverken, som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare
som af torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen
af krigsfolket, en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af
»god vilja mera än af plikt», småningom öfvergick till sedvänja och såsom

34 Skattskyldigheten till statskyrläiga ändamål.

sådan blef genom författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Beträffande klockarnas löneinkomster föreskrefs i omförmälda förordning,
punkt 6, att klockaren ägde bekomma af hvar bonde årligen 1 kappe
råg, 1 kappe korn och 1 kappe hafre, för vigning 2 öre, för barndop 1
öre, för kyrkogång efter barn 2 öre, för ett lik 2 öre, allt silfvermynt.
För vissa orter förekommo dock andra särskilda stadganden rörande
klockarelöner.

Det dröjde emellertid icke länge efter utfärdandet af 1681 års förordning,
förr än underdåniga föreställningar till Kungl. Maj:t inkonnno
dels från prästerskapet, som klagade däröfver, att förordningen icke kunde
på alla orter verkställas, och dels från allmogen, som förklarade, att den
hellre ville »blifva vid deras med sina själasörjare vanlige accord, såsom
det hvilket dem drägligare skulle falla». För att förekomma all oreda
härutinnan förklarade Kungl. Maj:t, enligt punkt 45 i nådiga resolutionen
på allmogens besvär den 3 januari 1683, »att landshöfdingarna jämte
biskoparna å orten och församlingarna skulle med det första träda tillhopa
att göra härutinnan till Kungl. Maj:ts vidare godtfinnande ett visst reglemente».
Liknande framställningar gjordes vid åtskilliga senare tillfällen
till föremål för regeringens ompröfning, därvid i allmänhet hänvisades till
ingående af föreningar såsom bästa sättet att främja enighet och sämja
mellan präster och åhörare.

Såsom framgår af ordalagen i 1681 års förordning, gällde densamma
endast förhållandena på landsbygden. I städerna däremot voro prästerskapets
inkomster till beloppen vida mindre bestämda än på landet. Enligt
tiondestadgan af år 1638 voro kyrkoherdarna lika berättigade till tertialtionde
af städernas jord som af jord på landet, och synes häraf jämväl
hafva följt rätt för dem till smör- och kvicktionde; men dessa olika slag
af tionde kunde af helt naturliga skäl icke blifva mycket inbringande.
Eljest hade kyrkoherdarna icke rätt till några bestämda afgifter af städernas
invånare, utom till fisktionde på en del ställen. Prästerskapets hufvudsakliga,
ehuru alltid något ovissa inkomst uti städerna bestod i den
frivilliga tillökning, åhörarna meddelade uti påskpenningarna.

Hvad sålunda på grund af lag, öfverenskommelse eller sedvänja var
anslaget till prästerskapets underhåll blef ytterligare tillförsäkradt detsamma
genom »Kongl. Maj:ts nådiga Privilegier för Biskopar och samtelige
Prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskaper den 16
oktober 1723».

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

Den äldsta lagstiftningen nämner icke något om tiondeplikt för de
egentliga stadsmannanäring ar na, om det också icke kan påstås, att hvarje
spår af en dylik skatt å berörda näringar saknas. Äfven de å landsbygden
småningom uppväxande industrierna voro länge frikallade från skyldigheten
att till prästerskapet afstå någon del af sin afkastning. Emellertid
gjorde prästeståndet vid riksdagarna upprepade framställningar om ett sådant
åläggande, och förklarade Kungl. Maj:t slutligen genom nådiga resolutionen
den 10 augusti 1762, punkt 5, att landshöfdingen och konsistorium
borde föreslå något visst i proportion mot hemman, som bruk, verk
och kvarnar borde erlägga i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk
efter hammarskatten, allt efter som skäligast kunde pröfvas, hvarmed de
sedan borde inkomma till Kungl. Maj: t att ytterligare i nåder fastställas.
I öfverensstämmelse härmed blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner,
mestadels för särskilda län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk,
sågverk, kvarnar och några få andra industriella anläggningar, såsom
mässings-, glas-, kalk- och pappersbruk.

Flertalet af dessa olikartade afgifter medförde för löntagarna såväl
som för församlingarna stora olägenheter, Indika man länge sökte mildra
och undanröja genom billiga överenskommelser (konventioner). Enligt flera
kungl. bref från 17:e och 18:e århundradena borde överenskommelser, som
ansåges lända till bägge parternas förmån, af vederbörande myndigheter uppmuntras.
Icke desto mindre rådde inom landet bland såväl präster som
lekmän ett ganska allmänt missnöje med de ecklesiastika aflöningsförhållandena,
livilket missnöje tog sig uttryck i upprepade motioner vid riksdagarna.

Slutligen förenade sig rikets ständer om en underdånig skrifvelse i
ämnet till Kungl. Maj:t af den 6 juli 1857, däri uttalades den mening,
att prästerskapets aflöningssätt vore i flera afseenden mindre lämpligt samt
af beskaffenhet att löntagare och löngifvare emellan leda till tvister af
störande inverkan på det förtroende och den sämja, som borde råda mellan
lärare och åhörare. I anledning häraf utfärdades den 11 juli 1862 Kungl.
Maj.ts nådiga förordning angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster,
hvilken förordning dock icke ägde tillämpning i afseende pa
Stockholms stad, samt — efter hemställan af kyrkomötet — den 1 november
1872 Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående ordnande af prästerskapets
i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning. Det är i
enlighet med dessa förordningar skattskyldigheten till svenska kyrkans
prästerskap numera i allmänhet är ordnad.

Skattskyldigheten
enligt
nu gällande
lagstiftning:
al) till prästerskapets
aflöning.

36 Skattskyldigheten till stafskyrkUga ändamål.

Den förra af nämnda förordningar innehåller, bland annat, följande
bestämmelser:

§ 2 mom. 1. Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift
verkställes länsvis af en nämnd, — —. § 3--mom. 2. Då präster skapets

löner i en församling skola regleras, underrättar nämnden därom
domkapitlet, som förordnar särskild prästman att för detta ändamål hålla
kyrkostämma med församlingen. Sedan vid stämman tillförlitlig uppgift å
de löneinkomster, hvaraf prästerskapet är i åtnjutande, blifvit lämnad af
kyrkoherden eller den tjänsten förrättar, föreslår församlingen såväl aflöningsbeloppet
som dess fördelning; — — Mom. 4. Med ledning af det a
kyrkostämma upprättade förslag och efter öfvervägande af de förhållanden,
som vid lönernas bestämmande, enligt hvad i denna förordning stadgas, bör
tagas i beräkning, upprättar nämnden, hvilken bör inom pastoratet sammanträda,
sitt förslag, därvid alla prästerskapets inkomster noga uppskattas
— —. Mom. 8. Det af nämnden upprättade förslag öfverlämnas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som först. däröfver infordrar församlingens
och löntagarnes, och, i händelse någon prästerlig befattning inom
pastoratet ledig är, kontraktsprostens yttranden, vidare meddelar handlingarna
till domkapitlet samt slutligen med dess och sitt eget utlåtande

ärendet till Kungl. Maj:ts nådiga pröfning anmäler--. § 6 mom. 1.

All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, utbytes mot bestämda
af gifter för en tid af femtio år, räknade från den efter löneregleringens
fastställande nästinträffände första maj, oansedt tillämpning af regleringen
ej då kan ske.1 — Mom. 2. Yid bestämmandet af dessa afgifter,
likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk, kvarnar, fabriker och andra
inrättningar, har nämnden att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet
eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden,
äfvensom att fästa afseende på de af församlingen till dess prästerskap
förut utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorater inom stiftet
under liknande förhållanden utgöras. — § 7. Påskpenningar, jura
stohe, matskott, offer, dagsverken med flera andra extraordinarie afgifter
utbytas mot vissa för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen,
till beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af
fastighetsägare, utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa
afgifter så beräknas, att all betalning till prästerskapet för särskilda förrättningar
kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som

De flesta af dessa löneregleringar upphöra att gälla under tiden 1914—1920.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål. 37

hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda endast på dem, samt de,
hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade,
hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande
af dem samtliga skola utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen,
som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills
icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som äga ingen eller
mindre jord, som af dem, hvilka äga större. — § 8 mom. 1. Prästerskapets
löner beräknas uti persedlar och endast till en mindre del i penningar
— —. Mom. 2. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång,

— —. § 9 mom. 1. Afgifter, som af en församling till dess prästerskap
utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,

— —• §11 mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till präs terskapet

äger den utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af
församlingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till prästerskapet
aflämna och redovisa dessa afgifter.

Motsvarande stadganden förekomma jämväl i förordningen för Stockholms
stad.

Bestämmelserna i dessa förordningar lämnade ett mycket stort utrymme
åt de verkställande myndigheternas omdöme och uppfinningsförmåga.
Härutinnan kom helt naturligt initiativet att hvila hos löneregleringsnämnderna,
som handlade hvar för sig, obundna af närmare instruktioner
och med stor frihet att på egen hand ordna beskattningen. En
jämförelse mellan löneregleringsresolutionerna visar också, att hvarje länsnämnd
för sig utarbetat och genomfört ett eget system för afgifternas bestämmande
och fördelning. I regel ingick hvarken kammarkollegium, som
hördes öfver förslagen, eller lvungl. Maj:t i någon jämförande granskning
och jämkning af de inom de särskilda nämnderna tillämpade beskattningsgrunder.
Följden häraf blef oek, att församlingsbidragen till prästerskapet
genom regleringarna bestämdes på synnerligen skiftande sätt å olika orter.

Hvad först och främst beträffar tionde,afgifterna, har det vid bestämmandet
af deras belopp varit så mycket lättare att fästa afseende å hvad
församlingarna i sådant hänseende förut utgjort, som dessa afgifter redan
tillförne voro i många fall bestämda genom konventioner eller ackord. I
allmänhet hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit
ungefär samma tiondebelopp, som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande
myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl
någon gång en mindre nedsättning: men där förändring ifrågakommit, har

Skattskyldigheten till statskyrldiga ändamål.

den vanligen inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena
inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets
anständiga bärgning, dels ock den omständighet, att föreslagna (iller dittills
utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga
jordens afkastning.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga jorden hafva i
olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder
genomförde i detta hänseende en mycket viktig förändring, då de,
sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo
dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen eller å jordbruksfastigheterna
efter de bevillning staxering sr är den, som varda dem åsätta för året
näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager» — såsom
formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot uteslutande
eller företrädesvis fasthållit vid äldre för delning sgrunder, såsom mantal,
seland, rök, soldatrote, jordetal, tunnlandtal eller öretal.

Då löneregleringsnämnderna i de flesta fall nöjde sig med att, utan
vidare undersökning af den tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning,
bestämma tiondeafgifterna till belopp, motsvarande hvad dittills af församlingarna
utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan längre tid
tillbaka genom konventioner eller ackord fastställda, var det naturligt, att
de nya tiondeafgifterna på det hela skulle komma att understiga hvad de
enligt de äldre författningarnas bestämmelser rätteligen bort utgöra. Enligt
prästlöneregleringskommitténs beräkning torde med största sannolikhet kunna
antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket bestämts till mindre än
två tredjedelar af hvad de strängt taget bort utgöra.

Beträffande afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar
hade löneregleringsnämnderna enligt § 6 mom. 2 af 1862 års förordning
att vid dessa afgifters bestämmande följa samma grunder som i
afseende å fastställandet af tiondeafgifterna. Men »gällande författningar»
voro i fråga om afgifter af verk och inrättningar ganska bristfälliga; de
afsågo mestadels icke hela riket, utan vissa län eller provinser, och omfattade
på långt när icke alla industriella anläggningar. I följd häraf kommo
också dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för
olika delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna
i vissa orter blefvo författningarna i allmänhet iakttagna, och afseende
fästes å de af vederbörande verk förut utgående afgifter, så att för hvarje
bruk, bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. ut -

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

sattes fasta afgifter i persedlar eller penningar. För de viktigaste vid tiden
för uppgörande af löneregleringarna bestående industriella verk — bruk,
hyttor, sågar, kvarnar blefvo sålunda afgifterna till prästerskapet antingen
bestämda att utgå i belopp, livilka för hela regleringsperioden skulle
vara, likasom jordbrukets tionde, oberoende af produktionens utveckling och
växla allenast — där de utgingo i persedlar — efter markegångsprisens
förändringar, eller också fastställda på det sätt, att de skulle ökas eller
minskas med härdarnas, ugnarnas, hyttornas, sågramarnas eller stenparens
antal, men i öfrigt vara oberoende af förändringarna i verkens storlek eller
produktionsförmåga. Enär i resolutionerna vanligen infördes förbehåll, att
de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge vederbörande hytta,
ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen oförändradt skick eller
tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de förändringar, som under
senare tid försiggått särskildt inom järn- och kvarnindustrien, icke så få
af de på detta sätt fastställda afgifter tid efter annan upphört att utgå.
Däremot har vid verk, livilka fått sig påförda fasta afgifter, produktionens
ökning, som stundom varit mycket betydande, icke medfört någon förhöjning
i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande verk hafva, alldeles såsom
jordbruksfastigheterna, varit genom formen för afgifternas bestämmande
skyddade mot afgifternas förhöjning.1

I flertalet af de resolutioner, enligt livilka vid tiden för löneregleringarnas
uppgörande bestående verk och inrättningar sålunda uppfördes till
fasta afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt präster -

1 Såsom exempel på dylika fasta afgifter för verk och inrättningar må af hvad löneregleringsresolutionerna
för ett och annat pastorat i sådant afseende innehålla meddelas följande utdrag: °

Forsmark (Stockholms län). För Forsmarks järnbruk 48 rdr för hvarje stångjärnshärd; för
Forsmarks kvarn 2 kbf. spannmål för hvarje stenpar.

Risinge (Östergötlands län). För Finspongs masugn och järnförädlingsverkstad 93,6 kbf. råg
och 14,01 rdr; för Lotorps smältverkstad och manufakturverk 45,2 kbf. råg och 6,7S rdr- för Finspongs
kvarn 18,8 kbf. råg och 2,82 rdr o. s. v.

Hellefors (Örebro län). För Hellefors bruk 41 ctr tackjärn; för Sikfors bruk 5 ctr tackjärn;
för Sikfors hytta, Silkens hytta och Norra Ekebergs hytta hvardera 5 ctr tackjärn, då blåsnin»
bedrifves.

Falun (Kopparbergs län). Af Stora Kopparbergs bergslag erlägges 53 ctr 47 skålp. 95 ort
råkoppar och 1,012 rdr 50 öre; hvaremot bergslaget är frikalladt från alla afgifter till prästerskapet
för hus och byggnader, som användas för grufdriften m. m., som ock för inkomst af kapital
och arbete.

Grytnäs (Kopparbergs län). För Avesta bruk 400 rdr, för Bjurfors bruk 50 rdr och för
Hoffmansbennings smedja 10 rdr.

Njurunda (Västernorrlands län). För Galtströms bruk 21 kbf. 1 kna 77 kbt. korn för hvar
härd; för kvarnar 3 kbf. 7 knr 50 kbt. korn för hvart par stenar; för sågverk 4 rdr 69 öre för hvar
enkel sågram; för Svartviks lastageplats samt för fabriker och andra inrättningar Y, % af den
uppskattade inkomsten.

Skattskyldigheten till statskyrlcliga ändamål.

skåpet förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles
lmnde toppstå.

Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom stadgas, att
afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse eller efter vederbörande
myndigbets pröfning i jämförelse med afgifterna för äldre verk.
M en i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner bar för beskattningen
af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt annan grund
än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln härför lyder:
»För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, som framdeles
anläggas, betalas 1 (ljz) procent af deras till allmän bevillning uppskattade
inkomst.»

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu
större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräk''
nats med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda
art: »för öfrig a verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras
till allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst
träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven sådana
bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt
nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande
antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga
verk och inrättningar. Mångenstädes ansåg man sig ej behöfva taga
hänsyn till författningar, som egentligen icke voro för orten gällande; på
andra ställen fann man de äldre författningarna för nutidens förhållanden
mindre tillämpliga. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart särskildt
verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,
hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen
en säkrare och mera allmänt tillämplig grund för beskattningen, hvarigenom
de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar
och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas skatteförmåga.
Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk, bergverk, sågar,
fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till en särskild skattegrupp,
1 och stadgades, att afgift till prästerskapet skulle utgå med viss
procent, i några län af verkets bevillning staxering svärde för fastighet, men
vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets ajiö 1

Understundom förenades med denna grupp vissa andra näringar, såsom handel, handtverk,

sjöfart.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

ning blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § (i mom.
2 af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk ock inrättningar
bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade
efter na°''on viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts
supplerande bestämmelser om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra
afgifter för vissa mer eller mindre fullständigt angifna grupper af
öfrig a bevillning spliktiga beskattning sföremål. Nästan öfver hela riket hafva
nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden
om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar, utan
äfven för andra skatteobjekt, livilka tagas i anspråk för bevillning till staten.

Slutligen förekommer, att verk och inrättningar icke upptagits såsom
en särskild skattegrupp, utan genom eu omfattande formel för afgifternas
bestämmande inordnats bland öfriga skatteobjekt annan fastighet eller
inkomst — för livilka bevillning till staten erlägges och af livilka bidrag
jämväl till prästerskapets aflöning ansetts böra utgå.1

Med afseende på den sålunda utsträckta skattskyldigheten till prästerskapet
förete löneregleringsresolutionerna en rik prof karta på olika skattenormer,
livilkas skiljaktighet lätt förklaras däraf, att de hval för sig improviserades
af nämnderna och af myndigheterna vanligen godkändes i
enlighet med nämndernas förslag. An afse hithörande bestämmelser samtliga
bevillningspliktiga skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga
jorden — än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete.
Än äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika
procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

1 Till upplysning om det sätt, hvarpå ifrågavarande skattskyldighet bestämts, meddelas här
några af de för löneregleringsresolutionerna i Västmanlands län använda formulär. Efter bestämmelserna
rörande tionden stadgas: »De, som icke innehafva jordbruksfastighet, men erlägga bevillning
till staten för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen,
betala årligen V, (stundom V„ s/s) proc. af sin för näst föregående året till sådan bevillning uppskattade
inkomst, dock ingen mindre än 2 (1: 50, 1) rdr»; eller: »De, som till staten utgöra bevillning
enligt andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst af handel eller annan näring
än jordbruk eller inrättning, hvarom i - § förmäles (verk eller inrättning hvarför särskilda afgifter
bestämts) äfvensom för inkomst af allmän eller enskild tjänst, pension eller kapital, skola årligen
betala */. procent af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomsten»;
eller- »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, äfvensom for inkomst af
kapital erlägges årligen */« proc. af,den för bevillning till staten enligt andra artikeln i bevillmngsförordningen
under näst föregående året uppskattade inkomsten, dock minst 2 rdr»; eller: »för
järnbruk, kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, livilka icke kunna till jordbruk
hänföras, äfvensom för handelsrörelse betalas årligen 2 proc. af den inkomst, hvartill de
blifvit under näst föregående året för allmän bevillning enligt andra artikeln i bevillningsforordningen
uppskattade»; eller: »De, som till staten erlägga bevillning för inkomst af kapital eller
arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, inkomst af bruk och mjölkvarnar (hvarför
särskilda afgifter stadgats) undantagen, betala, årligen V« Proc- af sm för näst föregående aret ti
sådan bevillning uppskattade inkomst, dock minst 2 rdr».

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts,
eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje
bidrags,skyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas den
bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves
endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning
för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro, i syfte att
förekomma dubbel beskattning, bestämmelserna så affättade, att de från
ifrågavarande afgift undantaga dem, som innehafva tiondeskyldig jord eller
sådana verk och inrättningar, hvilka efter annan grund beskattas. Följden
häraf har blifvit, att i åtskilliga fall innehafvare af tiondeskyldig jord eller
af verk och inrättningar frikallats från betydande afgifter, som eljest skolat
dem påföras för inkomst af kapital eller arbete.

Xu omhandlade afgifters förhållande till taxeringsvärde eller inkomst
är synnerligen växlande, livilket är helt naturligt, då hvarje nämnd vid
uppgörande af sitt förslag förfor efter eget omdöme om bidragets skäliga
storlek och om behofvet i särskilda församlingar. Afgifterna hafva sålunda
blifvit fastställda än till 1 procent (eller mera) af inkomsten, än till lägre
procenttal ända ned till 7io procent. T en del församlingar erlägges för
inkomst af kapital och arbete ett på visst sätt bestämdt spanumålsbelopp.
Eljest utgå hithörande afgifter i penningar.

Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning
borde sättas i stället för påskpenningar, jura stola, matskott, offer, dagsverken
med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmäida
paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder skulle utgå icke
allenast åt fastighetsägare, utan äfven af församlingens öfriga invånare. De
borde så beräknas, att afgifter, som dittills hvila! uteslutande på hemmansägare,
blefvé endast på dem, och de, som ålegat torpare och deras vederlikar,
allenast på dem fördelade, men att sådana afgifter, som utgått af
församlingens alla ledamöter, skulle fortfarande af samtliga utgöras, dock
med den skiljaktighet i beloppen, som föranleddes däraf, att åtskilliga af
ifrågavarande afgifter dittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af
dem, som ägde ingen eller mindre jord, som af dem, hvilka ägde större.
Enär till grund för de af församlingar och länsnämnder upprättade förslag
angående förevarande afgifter i allmänhet lades de förhållanden, hvilka vid
tiden för förslagens uppgörande voro på vederbörande ort gällande beträffande
såväl afgifternas art och storlek som de skatteobjekt, hvilka borde
drabbas af afgifterna, har häraf blifvit en följd, å ena sidan att i fråga
om löneregleringsresolutionerna för pastoraten inom hvarje särskildt län i

Skattskyldigheten till statslcyrkliga ändamål.

allmänhet kan urskiljas en viss hufvudtyp för hithörande bestämmelser,
men å andra sidan att, om hela riket afses, resolutionernas stadganden i
denna del äro synnerligen mångskiftande.

1 en stor mängd resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och
andra extraordinarie utgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet,
samt därefter antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter
med ti onde af gifter na i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna
efter gällande grund —- taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat
en bestämmelse, enligt hvilken ifrågavarande afgifter skola särskildt
för sig utgå med visst belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag.

Men i åtskilliga resolutioner har all ersättning för jura stolm eller så
stor del däraf, som ansetts motsvara förmögenhetsafgifter, sammanförts till
en summa i persedlar eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna
summa skulle fördelas efter fgrktal eller efter röstgrund rid kyrkostämma
eller på alla, som betala bevillning för fastighet eller för inkomst. Afgiftssumman
för församlingen är således bestämd, men beloppet för hvarje skattskyldig
växlande med taxeringen. Uti resolutioner för pastorat inom Östergötlands
län har tillämpats en annan regel. »I stället för dagsverken och
jura stolm» äro först vissa afgifter fastställda att utgå af grenadierer,
torpare, handtverkare, vissa arrendatorer, statkarlar, daglönare m. fl.; därefter
tillägges under samma kategori ett vanligen i följande ordalag affattadt
stadgande: »Öfriga, som icke hafva jordbruk eller betala afgift enligt
förestående stadganden, men till staten utgöra bevillning för inkomst af
kapital eller arbete efter andra artikeln i bevillningsförordningen, erlägga
V* procent af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade
inkomst och dessutom 1 riksdaler, dock icke någon tillhopa utöfver
5 riksdaler». Här är således församlingens afgiftssumma obestämd,
men den skattskyldiges bidrag begränsadt. 1

Jämte det att, såsom af det ofvan sagda framgår, en icke ringa del
af löneregleringsresolutionerna innehåller bestämmelser, genom hvilka de i
stället för jura stolm och andra extraordinarie afgifter fastställda utskylder
erhållit karaktären af förmögenhets afgifter, stadga nästan samtliga re -

1 Då skattskyldighet till prästerskapet ålagts personer, hvilka äro taxerade för inkomst af
kapital eller arbete, så kan, efter hvad framgår af de handlingar, som legat till grund för löneregleringarna
inom åtminstone enstaka pastorat (exempelvis Visingsö i Jönköpings län), den af inkomsttagarna
utgående afgift vara afsedd att utgöra just den af dem fordrade ersättning för jura
stol® och andra extraordinarie afgifter, äfven när sådant ej genom resolutionernas ordalydelse
antydes.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

solutioner1 utgörandet af utskylder af nu ifrågavarande slag, livilka hafva
karaktären af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen
den 22 oktober 1842 grundade bestämmelse, att gemenskapen vid krigsmakten
skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för all
prästrättighet af torp och husfolk samt att knekten frikallas från afgift
de år, då han är kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

Med afseende på sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas
i vissa fall föreskrifter om olika slag af dylika afgifter, hvilka skola
utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie afgifter
- såsom offer, jura stolte, dagsverken, påskmat, lösen för attester — under
det att i andra fall ersättningen för alla extraordinarie afgifter -med undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en
enda personlig afgift. Hithörande bestämmelser äro naturligtvis, där sistnämnda
förhållande äger rum, ganska kortfattade och enkla, t. ex. då det
i resolutionen för Kaus pastorat af Lunds stift säges, att »såsom ersättning
för dagsverken, offer, jura stola?, lösen för attester samt andra extra
afgifter till kyrkoherden betalar årligen hvarje person, som erlägger mantalspenningar,
med undantag af gemenskapen vid indelta krigsmakten och
dess husfolk, man femtio öre och kvinna tjugufem öre». Men i allmänhet
äro de betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmågan indelade i
flera eller färre klasser med olika höga afgifter inom hvarje klass1 2, hvilket
särskild! gäller i fråga om dem, som äro dags ve r k sskyldiga3.

De personliga afgifterna utgå antingen efter matlag eller efter person.
i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna. En synnerligen
allmän regel är att bidragsskyldigheten inskränkes till dem, som betala

1 Från denna regel gifvas endast tre undantag, nämligen resolutionerna för Norrköpings
stads församlingar, för Sala stads församling och för Nya Varfvets församling, enligt hvilka resolutioner
personliga afgifter icke äro föreskrifna.

2 Såsom exempel härpå torde få anföras resolutionen för Säfsnäs i Kopparbergs län, som
stadgar, att följande personer skola betala: inspektörer och helmästare bland smederna 10 rdr,
hallmästare, värmare, masmästare och spiksmeder med två hamrar ö rdr, spiksmeder med en hammare,
skogvaktare, rättare, bruksbyggmästare och mjölnare 2 rdr 50 öre, dagkarlar, hyttarbetare
och gifta smeddrängar 1 rdr; hvarförutom hvar och en af församlingens invånare, som uppnått 18
år och ej vunnit befrielse från utgörande af kronoutskylder, skall, med undantag af nämnda personer
och vissa andra, årligen erlägga, man 1 rdr 50 öre och kvinna 75 öre.

3 Beträffande afgifter af torpare — hvilka afgifter i allmänhet äro att betrakta såsom ersättning
för torparnas dagsverksskyldighet — torde få framhållas, att torparna ofta äro indelade i
två eller flera klasser med olika afgift för hvarje klass, därvid indelningsgrunden än är antalet kreatur,
som å torpet födas (ex.: Kärda i Jönköpings län), än antalet dagsverken, som till jordägaren
utgöras (ex.: Adelsö i Stockholms län), än torpets areal (ex.: Strofvelstorp i Kristianstads län),
men ej sällan, särskildt i Västernorrlands län, torpets taxeringsvärde.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

mantalspenningar1. Mycket ofta undantagas från utgörande af nu omhandlade
utgifter vissa kategorier af personer eller matlag, särskildt sådana
som äro betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande resolution.
När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmes merendels högre
afgift för man än för kvinna.

Ifrågavarande afgifter hafva ofta blifvit fastställda oberoende af personernas
förmögenhetsställning, såsom enligt ofvan återgifna stadgande för
Eaus pastorat; men icke sällan lämpas, på sätt jämväl blifvit antydt, afgifternas
storlek i viss mån efter de betalningsskyldigas skatteförmåga.

Enligt det öfvervägande flertalet resolutioner skola de personliga afgifterna
utgå med vissa på förhand fastställda belopp för hvarje matlag
eller för hvarje person. Men stundom — såsom i resolutionerna för pastorat
inom Kronobergs och Kristianstads län — är stadgadt, att under
första året, då löneregleringen tillämpas, skall erläggas en bestämd summa
att fördelas å vissa kategorier skattskyldiga efter den fördelning, som församlingen
å kyrkostämma fastställer med hänsyn till hvarje betalningsskyldigs
förmåga att afgiften erlägga, hvarefter afgifterna blifva oförändrade,
men den ursprungligen bestämda summan kan växla. I andra fall
åter skall en och samma summa hvarje år fördelas å de betalningsskyldiga,
för hvilken händelse såledels — i motsats till senast omförmälda
fall — afgifterna växla, men summan icke stiger eller sjunker med folkmängdens
växling inom pastoratet1 2.

I allmänhet äro de personliga afgifterna bestämda i penningar, men
någon gång, såsom i de flesta resolutioner för pastorat uti Göteborgs och
Bohus län, i persedlar. Krigsmännens afgifter skola, såsom ofvan blifvit
nämndt, i regel utgå med belopp motsvarande lösen för ett mansdagsverke.

Hvad beträffar städerna, där ju fordom — i olikhet med förhållandet
på landsbygden — större delen af den till prästerskapet utgående aflöning
merendels utgjordes af påskpenningar o. d., har man anledning vänta, att
enligt nu gällande resolutioner öfvervägande delen af aflöningen skall be -

1 I vissa fall, såsom uti resolutionerna för pastorat inom Hallands län, inskränkes bidr»gsskyldigheten
till dem, som fyllt 16 (eller 18) år och icke åtnjuta understöd af fattigvården, i ett
undantagsfall (Gunnilbo i Västmanlands län) till dem, som fyllt 16 år och admitterats till den
hel. nattvarden, samt i ytterligare ett liknande undantagsfall (Gagnef i Kopparbergs län) till hvarje
person, som äger rätt att begå den hel. nattvarden.

2 Där afgifterna skola utgå med vissa på förhand fastställda belopp för hvarje matlag eller
för hvarje person, föreskrifves ofta, såsom i större delen af resolutionerna för pastorat inom Malmöhus
län och i samtliga resolutioner — med undantag af en — för pastorat i Jämtlands län,
att, därest ifrågavarande afgifter ej uppgå till viss minimisumnia, bristen skall fyllas genom uttaxering
efter fyrktal.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

stå af personliga afgifter. I resolutionerna för stadspasforaten förekommer
också allmänt den föreskrift, att en viss afgift skall utgå af hvarje person,
man och kvinna, som betalar mantalspenningar (eller som fyllt 18 år). Endast
9 resolutioner sakna en dylik bestämmelse. I 7 af dem stadgas
andra personliga afgifter, utgående antingen för hvarje matlag eller förblött
vissa personer eller vissa matlag; enligt återstående 2 stadsresolutioner —
nämligen för prästerskapet i Norrköping och Sala — skola ej erläggas
några personliga afgifter.1 Under det att de flesta resolutioner för stadspastoraten
upptaga bestämmelser om viss summas fördelning å de skattskyldiga
i förhållande till den bevillning de utgöra, är det blott i 18 resolutioner
man återfinner uttryckligt omförmälande af, att de efter denna
grund utgående afgifter utgöra ersättning för jura stolm och extraordinarie
afgifter. Enligt 3 resolutioner beräknas afgift med ciss procent af
den till bevillning uppskattade inkomst 2 En föreskrift, som till sina hufvuddrag
återfinnes i resolutionerna för 18 stadspastorat — däribland flera
af de största i riket, såsom Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs,
Gäfle, Uppsala, Sundsvalls — är i resolutionen för Gäfle pastorat uttryckt
sålunda: »För åstadkommande af denna aflöning (2,656 kbf. 5 knr spannmål
och 75 ctr smör) betalar årligen hvar och en, som erlägger mantalspenningar,
femtio öre, och skall återstoden uttaxeras å stadens invånare i
förhållande till beloppet af den bevillning till staten, en hvar enligt bevillningsförordningens
andra artikel för det näst föregående året blifvit påförd».
I dessa fall kan alltså inträffa, att aflöningsmåttet fylles uteslutande
af de personliga afgift erna, så att någon utdebitering efter bevillning
ej tarfvas.

Storleken af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå
såsom ersättning för jura stolm och andra extraordinarie afgifter, är betydligt
växlande. Yäl gäller i allmänhet såsom regel, att, där inom flera
församlingar af ett och samma län afgifter af enahanda slag skola utgöras,
dessa afgifter äfven äro till beloppet lika; men från denna regel före -

1 Uti Norrköpings stads församlingar utdebiteras all aflöning till prästerskapet efter samma
grund som öfriga afgifter för kyrkans behof. Resolutionen för Sala stadsförsamling stadgar, att
såsom ersättning för påskpenningar, jura stolse och extra afgifter skola till prästerskapet utgöras
af stadskassan 300 rdr och af bergslagets kassa 125 rdr. 2

2 I resolutionen för Hudiksvall förekommer den egendomliga bestämmelsen, att (jämte personliga
afgifter) skola erläggas 623 kbf. spannmål, som uttaxeras å stadens invånare af en »samvetsnämnd»
utaf 5 personer, dem församlingen årligen å kyrkostämma utser.

Skattskyldigheten till statskyrlcliga ändamål.

komma tidt och ofta undantag.1 Mellan resolutionerna för pastorat inom
olika län äro däremot skiljaktigheterna ofta betydande, och detta är jämväl
förhållandet med såväl de etter matlag som de etter person utgående nu
ifrågavarande utgifter. Under det att nämligen de efter person utgående utgifter,
där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda
till 15 öre för man och 10 öre för kvinna och inom större delen af Uppsala
län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands
läns församlingar 50 öre för hvarje såväl man som kvinna och i de flesta
af Gotlands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för
kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Tida större är växlingen
i fråga om de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten
äger rum, såsom redan påpekats, i fråga om krigsmännens afgifter.
Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50 öre och därunder till
10 kronor, eller högre belopp om jämväl afses sådana afgifter af torpare,
som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärden. Och där ersättningen
för jura stolse är fastställd i visst förhållande till inkomsten, kan afgiften
springa upp till en betydande siffra.2

I)e löneregleringar, som uppgjordes på grundvalen af 1862 års förordning,
hafva icke allestädes trädt i tillämpning. I förordningens 10 i; 1 * 3

1 Sålunda äro enligt allmänna regeln för landsbygdsförsamlingarna inom Gotlands län af gifter

fastställda till 1 kr. 20 öre för man och 80 öre för kvinna, men från denna regel göres undantag
beträffande fyra församlingar, hvarjämte för två församlingar — Lärbro och Hellvi — tillkommer
ett stadgande rörande särskilda personliga afgifter för hemmansägare och hemmansbrukare.

3 Till närmare belysning af hvad ofvan anförts i fråga om de såsom ersättning för jura
stola; och andra extraordinarie afgifter utgående utskylder torde — dock med uteslutande af bestämmelserna
angående krigsmän — få återgifvas hufvudinnehållet i hithörande delar af några
löneregleringsresolutioner, hvilka kunna anses såsom i viss mån typiska för olika län.

Stockholms län: BörStil. Såsom ersättning för dagsverken, en hvar af nedannämnda personer
för sitt hushåll: torpare, hvilka till jordägaren utgöra ett dagsverke i veckan, 50 öre, — — de,
som utgöra 4 dagsverken i veckan eller därutöfver, 2 rdr; gärningsmän, hvilka icke erlägga bevillning
för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom arbetsföra backstugu- och inhyseshjon 50 öre;
såsom ersättning för påskören och den del af jura stola;, som skall af alla utgöras: hvar och en
som erlägger mantalspenningar, med undantag af båtsmän och deras husfolk, man 20 öre och
kvinna 10 öre.

Uppsala län: Helga Trefaldighet. Såsom ersättning för dagsverken af jordtorpare, backstugusittare
m. fl. 50 öre för hvarje arbetsför man och 25 öre för hvarje arbetsför kvinna, som tillhör
deras hushåll och uppnått 18 år; såsom ersättning för jura stolse dels 5 öre utaf hvar och en, som
betalar mantalspenningar, med undantag af krigsmän, och dels 50 rdr, som hvarje år uttaxeras
efter fyrktalslängd.

Södermanlands län: Fogdö. I stället för dagsverken eller den afgift, som åligger icke
tiondegifvande personer, 70 öre för hvarje deras hushåll tillhörande och till 18 år hunnen arbetsför
man och 35 öre för arbetsför kvinna, som denna ålder uppnått; i stället för jura stol* och
andra extra afgifter, så vidt dessa varit att anse såsom förmögenhetsafgifter, 125 rdr af alla dem,
som hafva sig påförd bevillning, att fördelas efter bevillningsbeloppet; i stället för påskören och
den del af jura stol*, som utan afseende å förmögenhetsvillkor åligger alla, 12 öre af hvarje person,
man eller kvinna, som uppnått 18 år.

48 Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

stadgades nämligen: Mom. 1. Tillämpning af denna reglering vidtager i
den mån sådant, utan förnärmande af inneliafvares rätt, kan ske, således,
därest konvention eller förening om prästrättiglieternas utgörande antingen

Östergötlands län: Kärna. I öfrigt erlägga de, som icke innehafva hemman och lägenheter,
om hvilka ofvan (i resolutionen) förmäles, årligen hvar och en i stället för dagsverken och jura
stolse: torpare, gärningsmän och förpantningsinnehafvare 1 rdr; inhyseshjon, gifta arbetare och

statkarlar 25 öre; grenadierer--; öfriga, hvilka erlägga bevillning till staten för inkomst af

kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, 1/i proc. af deras för näst föregående
år till sådan bevillning uppskattade inkomst, dock minst 2 och högst 5 rdr.

Kronobergs län: Urshult. Torpare och alla öfriga, hvilka icke äga eller bruka i mantal satt
jord och icke äro hemmansägares eller hemmansbrukares tjänare, statfolk eller hemmavarande ogifta
barn, 70 öre för hvarje man och 35 öre för hvarje kvinna, som utgör mantalspenningar; jordtorpare,
å hvilkas lägenheter underhållas minst 2 kor, därförutan 80 öre hvardera.

Kalmar län: Kristvalla. Såsom ersättning för jura stolas och extra afgifter 250 rdr af dem,
som erlägga bevillning för fastighet samt för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom af dem,
hvilka innehafva sådan fastighet, som, ehuru ej till bevillning satt, dock är efter sitt åsätta
taxeringsvärde jämförlig med annan fastighet; och skall denna summa fördelas i förhållande till
bevillningen; undantagsfolk, såsom ersättning för jura stola'' och extra afgifter, 2o öre hvar; gifta
torpare och deras vederlikar, så vida de ej utgöra bevillning: i stället för dagsverken 82 öre för
hvarje matlag och dessutom, såsom ersättning för jura stola: och extra afgifter, 12 öre för hvarje
man och 6 öre för hvarje kvinna, som uppnått 18 år; ogifta män och kvinnor af sistnämnda
klasser, som hunnit nyssberörda ålder och icke äro i annans bröd eller tjänst: i stället för dagsverken,
man 40 öre och kvinna 25 öre samt, såsom ersättning för jura stol® och extra afgifter,
man 12 öre och kvinna 6 öre.

Gotlands län: Källunge. De som icke äga eller bruka hemman och icke äro hemmansägares
eller hemmansbrukares hemmavarande barn eller tjänstefolk: såsom ersättning för dagsverken, offer
och jura stol® 1 rdr 20 öre för hvarje man och 80 öre för hvarje kvinna, som tillhör deras hushåll
och utgör mantalspenningar.

Blekinge län: Ramdala. Af hvarje mantalsskrifven person, som fyllt 18 år — med undantag
af dem, som åtnjuta understöd från fattigvården eller för fattigdom äro befriade från kronoutskylder
och kommunalafgifter, samt båtsmän och deras husfolk — 80 öre för man och 40 öre
för kvinna.

Kristianstads län: Raflunda. Såsom ersättning för jura stol» årligen affalla, som erlägga
bevillning, 80 rdr, hvilken summa skall fördelas å de betalningsskyldiga i förhållande till bevillningen
; af torpare, deras vederlikar och andra, hvilka icke betala afgifter enligt föregående stadganden,
såsom ersättning för dagsverken, offer, jura stola? och lösen för attester, under första året
då löneregleringen tillämpades, 150 rdr, efter den fördelning församlingen å kyrkostämma en gång
för alla fastställt med afseende å hvarje betalningsskyldigs förmåga att afgiften erlägga, och skall
den för hvarje person i de särskilda förmögenhetsklasserna bestämda afgift årligen oförändrad utgå.

Malmöhus län: Husie. Såsom ersättning för offer, jura stola?, dagsverken, attester och öfriga
extra afgifter: dagsverksskyldige 75 öre för man och 38 öre för kvinna; alla andra, som utgöra
mantalspenningar, 50 öre för man och 25 öre för kvinna; och skall, därest dessa afgifter jämte
krigsmännens ej uppgå till 200 rdr, bristen fylles genom uttaxering på föregående årets fyrktal,
efter afdrag för de kyrkoherden och klockaren påförda.

Hallands län: Frillesds. Såsom ersättning för offer, jura stola? och lösen af attester: dels
50 öre af hvar och en, som fyllt 16 år och icke åtnjuter understöd af fattigvården, och dels 2 rdr
af hvarje helt oförmedladt och tiondeskyldigt hemman samt i förhållande därtill för större eller
mindre gårdar.

Göteborgs och Bohus län: Fässberg. I stället för dagsverken 5 knr 40 kbt korn af hvarje
dagsverksskyldigt matlag; såsom ersättning för offer och jura stol® dels 39 ort smör af hvar och
en,B som betalar mantalspenningar, dels 500 rdr, som uttaxeras efter fyrktalet.

Elfsborgs län: Störa Mellby. I stället för jura stol® och extra afgifter: af alla, som äga
rösträtt vid kyrkostämma, 200 rdr att utgå efter den för beräkning af sådan rösträtt fastställda
grund; af torpare och alla andra, som icke utgöra afgifter till prästerskapet enligt resolutionens

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

icke är uppgjord eller är för obestämd tid fastställd, vid först inträffande
ombyte af kyrkoherde, eller, så vida den vid regleringens fastställande
varande kyrkoherden är genom fullmakt förbunden att underkasta sig densamma,
redan med den första näst påföljande maj; men, om därförinnan
fastställd pastoraliekonvention längre tid är gällande, så snart tiden därför
tilländagår. — Mom. 2. Sådan tillämpning må ock tidigare inträda, därest
en församling och dess prästerskap i önskan därom sig förena, eller, vid
inträffande kyrkoherdeledighet, församlingen påyrkar gällande konventions
upphörande.

Enligt hvad prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande IY meddelar,1
uppgick antalet församlingar, där de jämlikt 1862 års förordning fastställda
löneregleringar ännu icke under ecklesiastikåret 1896—1897 vunnit tillämpning,
till 192, däraf de flesta eller 41 i Linköpings stift. I sådana
församlingar utgår aflöningen till prästerskapet fortfarande enligt konvention
eller äldre författning.

I Röks församling af Linköpings stift erlades sålunda ecklesiastikåret
1904—1905 a) af jordbruksfastighet (tionde): 31 tunnor 8 kannor råg,

34 tr 30 knr korn, 19 tr 14 knr blandsäd, 8 lispund 2 Vz skålpund smör,

35 lass ved, 2 st. lamm samt 16 kronor 40 öre i penningar; b) personliga
afgifter: påskören, 25 öre af hvarje arbetare eller daglönare, uppgående
till omkring 10 kronor.

I Agunnaryds församling af Växjö stift erlades för samma år på grund

öfriga bestämmelser, med undantag af dem, som för fattigdom eller sjukdom äro från kommunalutskylder
befriade: såsom ersättning för dagsverken 1 rdr för hvarje särskildt mantalsskrifvet
matlag.

Skaraborgs län: Synnerby. Handlande m. il. 1 rdr 50 öre, men om de åtnjuta inkomst till
belopp af 400 rdr eller däröfver: 1 kbf spannmål och för högre inkomst i förhållande därefter,
dock ej öfver 16 kbf; arbetskarlar, arbetsföra backstugu- och inhyseshjon 1 rdr.

Örebro län: Almby. Ägare eller innehafvare af icke i mantal satt jord, därför tionde icke
betalas, samt torpare, handtverkare, fördelstagare, inhyses- och backstugufolk, bruks- och fabriksarbetare
och, med undantag af krigsmän och deras husfolk, alla andra, som hvarken äga eller bruka
hemman, ej heller äro hemmansägares eller hemmansbrukares hemmavarande barn eller tjänstefolk,
så vidt de äro arbetsföra och fyllt 18 år samt böra utgöra någon utskyld till statsverket: i stället
för dagsverken, man 80 öre och kvinna 40 öre; såsom ersättning för jura stolm och extra afgifter,
af dem, som fyllt 18 år och icke äro befriade från kronoutskylder, med undantag af krigsmän och
deras husfolk: a) af dem, som äga hemman, hvarå taxeringsvärdet fastställts till minst 5,000 rdr,
och af dem, som erlägga minst 4 rdr bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete:
80 öre för man och 60 öre för kvinna; b) af dem, som äga hemman af mindre än 5,000 rdr
taxeringsvärde, och af dem, som arrendera eller bruka hemman, af dem, som äga torp eller icke i
mantal satt jord af minst 500 rdr taxeringsvärde, och af dem, som för inkomst erlägga bevillning
med mindre belopp än 4 rdr: 40 öre för man och 80 öre för kvinna; samt c) af torpare, tjänstehjon,
hemmavarande barn och alla andra, som icke kunna hänföras till förestående två klasser:
20 öre för man och 10 öre för kvinna.

1 Anf. betänkande sid. CLIX not 1.

50 Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

af lönekonvention, fastställd den 4 november 1859: a) tertialtionde utan
bestämd fördelning efter hemmantal, smör 4 skålpund af hvarje helt oförmedladt
hemman, sämja 1 kr. 50 öre, likaledes för helt oförmedladt hemman,
samt humlepenningar 50 öre för helt förmedladt hemman, alltsammans
värdt omkring 1,400 kronor; b) personliga afgifter, bestående af offer,
yste, matskott, likstol, dagsverkspenningar, afgifter för lysningssedlar och
»kyrkogångshustrur» m. m., tillsammans uppgående till omkring 1,000 kronor.

I Norra Ljunga församling af Växjö stift betalades 1904—1905 a)
tionde 659 kr. 13 öre, b) afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet
82 kr. 20 öre, c) afgifter af inkomst 48 kr. 37 öre, d) personliga afgifter
24 kr. 18 öre och e) offer, likstol, afgifter för lysningssedlar m. m. omkring
100 kronor.

I Näs pastorat af Hernösands stift erlades samma år in natura: 1) till
kyrkoherden från moderförsamlingen Näs: a) 80 liter korn på »tunnland»,
b) 1 pund halm på 165 liter korn, men a/2 pund halm på mindre än 165 liter
korn, c) 3 skålp. smör af hvarje »tunnland», alltsammans värdt 1,750
kronor; 2) till komministern i Ilackås och Gillhofs annexförsamlingar från
Näs: a) l/i tna korn från hemman af 1 »tunnland» och däröfver, b) l/z
tna korn på hvarje hemman mindre än 1 »tunnland», c) 1 pund hö på
hvarje l/i tna korn, d) ] ji pund hö på hvarje hemman mindre än 1 »tunnland»,
allt tillhopa värdt 325 kronor, samt från Hackås och Gillhof: a)
afgifter af jordbruksfastighet till värde af 1,493 kronor och b) dagsverken
på boställsinnehafvarens kost värda omkring 100 kronor.1

1 Den af prästlöneregleringskommittén verkställda utredning angående »skattskyldigheten till
prästerskapets aflöning enligt nu gällande lagstiftning» gifver vid handen, att församlingsafgifter
till prästerskapets aflöning blifvit jämlikt löneregleringarna för ecklesiastikåret 1896—97 i hela
riket — både landsbygd och städer :— debiterade;

å jordbruksfastighet med ....................................... kronor 3,699,450

ä öfriga beskattningsföremål med ............................» 1,765,734

Summa kronor 5,465,184

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper, nämligen annan
fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket af förenämnda 1,765,734 kronor såsom

afgifter af annan fastighet....................................... kronor 198,504

» » inkomst ..........:..................................... » 560,549

personliga afgifter................................................... » 1,006,681

Utom det bidrag till prästerskapets aflöning, som församlingsmedlemmarna på grund af löneregleringarna
hade att lämna, tillgodonjöt prästerskapet i de territoriella församlingarna — på sätt
framgår af prästlöneregleringskommitténs utredning angående »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden»
— inkomster jämväl under många andra titlar, såsom statsanslag, frivilliga lönebidrag
af församlingarna, enskildas anslag och donationer, afkastning af bostads- och löningsboställen samt
anslag från ecklesiastika fonder. För nyssnämnda ecklesiastikår 1896—97 uppskattades samtliga

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

Afgifterna till kyrkobeti aningens kontanta aflöning utgå numera i allab) f}11 tyrko o

v o o t-* oetiO/Tiifiociis

församlingar efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande äro aflöning.
stadgade, d. v. s. efter uttaxering i visst förhållande till den af fast egendom
samt af inkomst utgående bevillningen till staten eller därefter beräknadt
fyrktal.

Genom kungl. förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes
löneinkomster den 2 november 1883 har, med ändring af det i 1681 års
förordning och öfriga äldre stadganden fastställda aflöningssystemet, förordnats
:

§ 1. Hvarje kyrkoförsamling, där klockarnes löneförmåner icke redan
blifvit ordnade i full öfverensstämmelse med de i denna förordning stadgade
grunder, skall före 1886 års utgång å kyrkostämma verkställa sådan
lönereglering. — § 2. Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i
skäligt förhållande till omfattningen af hans tjänstegöromål samt beräknas
så, att alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra. — § 3.

Klockaren skall bibehållas vid bostad och jord, som må vara honom på lön
anslagen; dock att förmånen af bostaden och afkastningen af jorden må i
lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af särskildt meddelade föreskrifter.
— § 4. Hvad utöfver förmån och afkastning, hvarom i § 3 sägs,
till klockares aflöning erfordras, skall sättas och utgå i penningar. — §5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade. — § 6. Klockare, som härefter varder tillsatt, skall
vara skyldig att från och med året näst efter det, då lönereglering inom
församlingen kommer till stånd, åtnöjas med den lön, som därvid bestämmes.

I öfrigt skall lönereglerings tillämpning inträda vid det ombyte af klockare,
som äger rum näst efter det beslutet om löneregleringen vunnit laga kraft
eller däröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda, därest ej den, som
vid nämnda tid innehar klockaretjänsten, medgifver, att regleringen må *

under olika titlar utgående aflöningsförmåner till ett värde af 8,109,667 kronor. Om härtill
läggas arfvoden för 184 kontraktsprostar, utgörande 26,849 kronor,'' kunna aflöningsförmånerna uppskattas
till sammanlagdt 8,136,516 kronor.

Omförmälda summa 8,109,667 kronor bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar
med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor samt för 957 komministraturer
eller med dem likställda tjänster, vid hvilka inkomsterna nppgingo till ett värde af
1,668,150 kronor.

Till dessa aflöningsförmåner för kyrkoherdar oeh komministrar komma emellertid förmånerna
af fri bostad samt af vedbrand, där skog å boställe finnes, hvilka sistnämnda förmåner doek icke
af prästl öneregleringskommittén i dess tabellverk utförts med några bestämda värden.

c) till nybyggnad
och underhåll
af kyrka
och prästgård.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

vinna tillämpning redan under lians tjänstetid. — § 7. Där helgonskyld1
för närvarande ingår bland klockares löneförmåner, må därvid, så framt
icke annorlunda beslutes, förblifva; dock att den utskyld då skall, jämlikt
§ 4, omsättas och utgå i penningar. — — — I församling, där till följd
af föreskriften i § 1 lönereglering blifvit verkställd och begynt tillämpas,
skola hittills gällande bestämmelser angående klockarelönens utgörande upphöra
att lända till efterrättelse. — —.

Aflöning till organist skall, enligt 24 kap. 30 § kyrkolagen, utgöras
af församlingen. Men om storleken eller beskaffenheten af lönen finnes
ej annan bestämmelse, än att, enligt gällande folkskolestadga, domkapitlet
i vissa fall äger tillse, att lönen ej blir för knappt tilltagen. Genom lagen
angående sättet för organistlöns utgående den 15 april 1904 är förordnadt,
att den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.

I fråga om den lägre kyrkobetjäningen förekomma växlande aflöningsformer,
i det att aflöningen än utgöres allenast af ett fast, från församlingen
utgående aflöningsbelopp, än består uteslutande i afgifter för hvarje
särskild förrättning, än åter utgår under bägge dessa former. Sålunda torde
kyrkvaktare i städerna allestädes uppbära fast aflöning. Dödgräfvare åtnjuta
vanligen ersättning efter taxa för hvarje förrättning. I en del församlingar,
särskildt i städerna, bekommer dock dödgräfvaren fast aflöning
eller sådan aflöning jämte ersättning för hvarje förrättning. Eingare erhålla
för ringning till gudstjänst merändels fast lön. Själaringning och begrafningsringning
ersättes däremot i allmänhet efter taxa af dem, som påkallat
ringarens biträde.

Af kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 § 2 punkt 9 framgår, att särskilda afgifter jämväl
kunna förekomma för begagnande af kyrkklockor eller annan kyrkans
egendom.1 2

Genom lagarna den 26 april 1905 angående byggnad och underhåll
af kyrka med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva samt an -

1 Helgonskyld är en från äldre tider till prästerskapet och klockarna i Skåne, Halland och
Blekinge utgående afgäld, som genom 1S69 års Lunds stifts landsbok och 1671 års jordrefningsprotokoll
blifvit bestämd till visst belopp i spannmål eller andra naturapersedlar för hvarje hemman
eller gård. Enligt kungl. förordningen den 14 oktober 1898 skall helgonskyld från och med
år 1900 upphöra att utgå, dock utan kränkning af vederbörande tjänsteinnehafvares rätt.

2 I åtskilliga församlingar, t. ex. Visingsö, • erlägges sålunda i vissa fall afgift för begagnande
af kyrkan tillhörig brudkrona.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

gående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af
prästgård är, hvad landsbygden beträffar, förordnadt, att i allmänhet kostnaden
härför skall bestridas af dem, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder,
efter åsatt fyrktal. Härom stadgas nämligen i lagen angående
byggnad och underhåll af kyrka m. m., att »kyrka med klockstapel,
kyrkomur och annat, som till kyrka hörer, så ock sockenstuga, skola, där
icke annorlunda är särskildt förordnadt, uppehållas och byggas på deras
kostnad, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter åsatt
fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier
förunnade förmåner, ej skyldiga att i den kostnad deltaga i vidsträcktare
mån, än som med samma privilegier må vara förenligt.» Lagen
angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af
prästgård innehåller: »Där, enligt 26 kap. 2 § byggningsbalken eller särskilda
författningar, det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller
bättra husen å prästgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal; dock vare
de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner,
skyldiga att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån
enligt samma privilegier befriade.»

Beträffande kostnaden för öfriga kyrkliga ändamål, hvilka äro föremål a) till öfriga
för kyrkostämmas öfverläggningar och beslut, innehåller kungl. förordningen hyrktiga ändaom
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars IS62, § 35, det
allmänna stadgande, att de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola,
utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt,
utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund. Denna grund
är den för fast egendom samt för inkomst utgående bevillningen till staten
eller det därefter beräknade fyrktalet, och enligt den grunden hafva alla
kommunalt skattskyldiga att deltaga i utgörandet af ifrågavarande afgifter.

I kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863, §37, angifves likaledes bevillningen
till staten såsom den grund, efter hvilken i allmänhet en hvar kommunalt
skattskyldig har att deltaga i de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar.

Härvid förekomma dock två undantag. Ämbets- eller tjänstemän, som vid
Sveriges beskickningar hos utländska makter äro tjänstgörande, äfvensom
svenska konsuler eller andra å utländska orter anställda tjänstemän skola
nämligen, fastän mantalsskrifva i Stockholm och enligt bevillningsförordningen
uppförda till allmän bevillning, vara fria från att för sina löneinkomster erlägga
sådana afgifter, om livilkas utgörande kyrkostämma eller kyrkofull -

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

mäktige besluta (§37 mom. 3). Och personer, tillhörande hufvudstadens
icke territoriella församlingar, nämligen hofför samlingen, tyska och finska
samt garnisonsförsamlingarna, äro icke skyldiga att för sina personer eller
för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap
i den territoriella församling, där de äro mantalsskrifna (§37 mom. 4).

Främmande trosbekännare i Sverige.

Trots de trånga gränser, som uti den äldre lagstifningen i vårt land
uppdrogos för främmande trosbekännares religionsöfning, bildades tidigt,
ofta i strid mot lagens bestämmelser, församlingar af annan bekännelse än
den evangelisk-lutherska. Sålunda fanns vid slutet af 1600-talet i Stockholm
såväl en reformert församling med egen kyrka och eget prästerskap
som ock en grekisk-katolsk kyrka. I Göteborg bildades år 1691 en församling
tillhörande engelska episkopalkyrkan. Bekännare af romerskkatolska
läran samlades till gudstjänst i minister kapellen i hufvudstaden;
år 1741 blef emellertid en särskild romersk-katolsk kyrka därstädes uppförd.
Bör ämbetsförrättningar såsom vigsel, barndop m. m. betjänade sig
katolikerna i stor utsträckning af de präster, som voro anställda hos de utländska
ministrarna.1

Laglig rätt att bilda egna församlingar medgafs, såsom förut blifvit
nämndt, hit inflyttade bekännare af den reformerta läran genom kungl. kungörelsen
den 27 augusti 1741 och öfriga inflyttade främmande kristna trosbekännare
genom det s. k. toleransediktet af den 24 januari 1781.

Af judar bildades år 1685 en församling på några få personer i
Stockholm. Den blef dock snart upplöst, och medlemmarna förständigades
att lämna landet. År 1717 erhöllo judar, som med Karl XII inkommit
i riket, tillåtelse till egen gudstjänstöfning inom lyckta dörrar, och äfven
i öfrigt gjordes medgifvanden till judarnas förmån.1 2 I slutet af 1700-talet

1 Jfr Herman Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782, Akademisk
afhandling, Stockholm 1896 sid. 12, 31, 34, 84, 119.

2 Anf. arb. sid. 150 ff.

Församlingar
af främmande
trosbekännare
under
äldre tider.

Främmande trosbekännare i Sverige.

hade församlingar af mosaiska trosbekännare bildats i Karlskrona och Göteborg.
Genom judereglementet af den 27 maj 1782 erhöllo medlemmar af
judiska nationen tillstånd att nedsätta sig i vissa städer och där inrätta
synagoga. Sistnämnda år konstituerades ock en mosaisk församling i hufvudstaden.

Statistiska uppgifter angående främmande trosbekännares förekomst i
Sverige under nu angifna tider torde saknas.

Tiden mellan De första tillförlitliga uppgifterna härutinnan afse mosaiska trosbeårens
reli- kännare och sträcka sig tillbaka till år 1825. Angående främmande kristna
gionslagstift- trosbekännare finnas ej särskilda uppgifter tidigare än för år 1850, och
drs9dissenter- dessa afse endast medlemmar af anglikanska kyrkan i Göteborg. I statis%•
tiska centralbyråns underdåniga berättelse angående befolkningsstatistiken
för åren 1856—1860 yttras härom:

»Sedan f. d. kommissionen öfver tabellverket i riket på grund af kungl.
kungörelserna den 24 januari 1781 och den 27 maj 1782 förgäfves bemödat
sig att vinna upplysning om folkmängdens belopp och årliga förändringar
inom församlingar af främmande trosförvandter i riket, meddelades
genom Kungl. Maj:ts nådiga bref af den 19 januari 1825 den föreskrift,
att öfverståthållareämbetet för Stockholm och landshöfdingeämbetena
för städerna Göteborg, Korrköping och Karlskrona skulle från föreståndarna
för församlingar af främmande trosförvandter årligen infordra och till kommissionen
insända förteckningar öfver antalet m. m. af vigda, födda och
döda inom dessa församlingar, och att å landsbygden kyrkoherdarna skulle
lämna särskild dylik uppgift, när anledning därtill gafs inom församlingen.
I sammanhang härmed fastställdes ock af Kungl. Maj:t ett nytt formulär
för s. k. qvinqvenii- eller folkmängdstabell, hvilket för landsbygden upptog
rubriken ''Utlänningar’ och för städerna därjämte ''Judar'', hvarefter i
berättelserna från och med året 1825 förekomma uppgifter om ''utlänningar''
och ''judar''. Den förra benämningen upplyser emellertid hvarken huruvida
dit räknad personal hörde till främmande trosförvandter eller i sådant fall
till hvilket trossamfund, ej ens huruvida alla dessa s. k. utlänningar borde
såsom svenska undersåtar anses.»1

I en vid statistiska centralbyråns ofvannämnda berättelse fogad tabell
n:o 5 angående »folkmängden inom församlingar af främmande trosförvandter
i riket» meddelas, att antalet mosaiska trosbekännare utgjort:

1 Först sedan föreståndarna för främmande församlingar i riket genom kungl. kungörelsen den
4 november 1859 fått sig ålagdt att till statistiska centralbyrån lämna uppgifter i samma form
som statskyrkans prästerskap, kunde fullständigare uppgifter härutinnan erhållas.

Främmande trosbekännare i Sverige. 57

	År 1825.	År 1830.	År 1835.	År 1840.	År 1845.	År 1850.	År 1855. År 1860.
a) Enligt upp-gifter af de mosaiska församlingarnas före-ståndare : i Stockholm...	363	412	370	388	457	440	433	613
i Göteborg........	365	367	403	415	411	417	382	402
i JN orrköping..	73	78	89	63	66	70	88	99
i Karlskrona..	38	32	24	22	24	19	16	14
b) Enligt upp-gifter af statskyr-kans prästerskap : i riket spridda......	6	1	1	23	13	14	16	27
Summa mosaiska trosbekännare	845	890	887	911	971	960	935	1,1 5 5

Af främmande kristna trosbekännare funnos enligt samma tabell:

Ar 1850. År 1855. Ar 1860.

a) Enligt uppgifter af de främmande försam -

lingarnas prästerskap:

fransk-reformerta i Stockholm........................ — — 20

engelsk-reformerta» » ........................ — __ 30

» » » Göteborg.......................... 55 79 105

katolska i Stockholm.................................... — — 319

rysk-grekiska1 i Stockholm............................. — — 4

b) Enligt uppgifter af statskyrkans prästerskap:

i riket spridda katoliker............................... — — 34

Ä » » engelsk-episkopala eller presbyterianer
...... — — 11

* » » reformerta i öfrigt.................... — — 2

Summa främmande kristna trosbekännare 55 79 525

Till jämförelse kan nämnas, att rikets hela folkmängd vid 1860 års
utgång utgjorde 3,859,728 personer.

1 Den rysk-grekiska församlingen torde rättast vara att anse såsom legationsförsamling.

Tiden mellan
1860 och 1873
årens dissenterlagar.

58 Främmande trosbekännare i Sverige.

Året 1860 betecknar en vändpunkt i främmande trosbekännares ställning
i vårt land. Genom kungl. förordningarna angående ändring i gällande
bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande
lära, samt angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
bägge af den 23 oktober 1860, utsträcktes religionsfriheten därhän,
att det blef statskyrkans medlemmar tillåtet att fritt öfvergå till annat
kristet trossamfund. Eedan förut hade väl personer, hvilka nominellt tillhörde
statskyrkan, men hyllade främmande lära, slutit sig tillsammans i
egna församlingar. Nu kunde en dylik församlingsbildning på laglig väg
försiggå.1

Enligt 1860 års förordning om främmande trosbekännare och deras
religionsöfning skulle kristna trosbekännare af annan lära än den rena
evangeliska, om de ville förena sig i församling, därom hos konungen göra
ansökning och därvid uppgifva sin trosbekännelse och församlingsordning.
Fann konungen, efter vederbörandes hörande, skäl att bifalla ansökningen,
ägde sålunda tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning
inom de af lag och sedlighet bestämda gränser. Enahanda rätt tillkom
ock de på grund af förut gällande författningar redan bildade församlingar
af främmande trosbekännare. Till dessa sistnämnda hörde då de äldre
katolska, rysk-grekiska, reformerta och mosaiska församlingarna. Af staten
erkändes följande nybildade församlingar: romersk-katolska i Göteborg 1862,
engelsk-episkopala i Stockholm 1866 (bildad 1861) samt romersk-katolska
i Malmö 1870. Bland öfriga församlingar af främmande trosbekännare var
det endast en, nämligen Yåmhus baptistförsamling i Kopparbergs län, som
begagnade sig af den i 1860 års författning medgifna rättigheten att få
församlingen af staten erkänd.1 2

Att denna rätt ej i vidsträcktare mån begagnades, låter förklara sig
bland annat af det förhållande, att de främmande trosbekännarna af statskyrkans
prästerskap erliöllo det ämbetsbiträde, de behöfde, så snart de
därom framställde begäran. Bidragande orsaker torde äfven hafva varit
dels obenägenhet att underkasta sig dissenterlagens bestämmelser, dels ock
den omständigheten, att, enligt nämnda bestämmelser, föreståndarna för
främmande församlingar hade skyldighet att föra kyrkböcker och utfärda

1 Sålunda bildades åren 1848—1860 nittiotvå församlingar samt åren 1861—1873 sjuttiotre
församlingar tillhörande baptistsamfundet; åren 1854—1860 sju församlingar samt åren 1861—1873
tjuguen församlingar, hvilka ursprungligen torde hafva tillhört baptistsamfundet, men nu tillhöra
fribaptisternas samfund; åren 1865—1873 tretton församlingar tillhörande metodistsamfundet. Öfriga
till nu nämnda samfund hörande församlingar äro bildade efter 1873.

2 Kungl. resol. den 4 januari 1868.

Främmande trosbekännare i Sverige.

attester m. m. i samma utsträckning som svenska kyrkans prästerskap, ett
uppdrag, som flertalet föreståndare säkerligen hvarken ville eller kunde
åtaga sig. Då för öfrigt anslutningen till främmande trossamfund ofta
lärer hafva föranledts mindre af skiljaktighet i uppfattningen af de kristna
lärobegreppen än af behofvet utaf en innerligare kristlig samfundsgemenskap
än den, som statskyrkan syntes dem erbjuda, ligger äfven häruti en
förklaring till det anmärkta förhållandet. En församlingsbildning i sådant
syfte behöfde nämligen ej nödvändigt medföra ett öppet frånträdande af
gemenskapen med statskyrkoförsamlingen.

Af statistiska centralbyråns berättelse angående befolkningsstatistiken
för år 1870 — den enda som förekommer mellan åren 1860 och 1873,
hvilket sistnämnda år den nu gällande dissenterlagen utfärdades — inhämtas,
att främmande trosförvandter den 31 december 1870 upptagits
till följande antal, nämligen:

a) I böcker förda inom legaliserade församlingar med egen kyrkbokföring:

Eomersk-katolska (i Stockholm, Göteborg och Malmö).................. 512

Bysk-grekiska (i Stockholm)........................ 28

Fransk-reformerta (i Stockholm)............................................ 27

Engelsk-reformerta (i Stockholm och Göteborg).......................... 147

Baptister (i Yåmhus baptistförsamling).........''........................... 275

Mosaiska (i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona) ...... 1,574

Summa 2,563

b) I böcker förda af svenska kyrkans prästerskap:

Bomersk-katolska ......................... 61

Bysk-grekiska ............................................................... 2

Fransk-reformerta ........................................................... 13

Engelsk-reformerta............................................................ 3

Metodister..................................................................... 58

Baptister ..................................................................... 1,641

S. k. separatister ........................................................... 86

Främmande kristna trosförvandter (utan angifvet trossamfund) ...... 440

Mosaiska ..................................................................... 262

Mormoner ..................................................................... 297

Summa 2,863

Främmande trosbekännare i Sverige.

Hela antalet främmande trosbekännare utgjorde alltså vid nämnda tidpunkt
5,426, 3i vartill komma 1,012 odöpta namngifna barn, b vilka till större
delen torde hafva varit födda inom äktenskap af främmande trosbekännare.
Eikets sammanlagda folkmängd uppgick samtidigt till 4,168,525 personer.

Angående nu meddelade uppgifter yttrar statistiska centralbyrån i
1870 års berättelse angående befolkningsstatistiken:

»Att en tillväxt af främmande trosförvandter sedan år 1860 ägt mm,
lider intet tvifvel, ehuru uppgifterna äro otillräckliga för att tillförlitligt
bedöma dess storlek. Katoliker, uppgifha till ett antal af 319 inom en
enda församling i Stockholm år 1860, hafva år 1870 inom tre församlingar,
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt spridda i öfrigt i riket,
uppgifvits till 573. Kysk-grekiska legationsförsamlingen i Stockholm, till
hvilken år 1860 räknats blott 4 personer, har år 1870 upptagits till 30
medlemmar, bland hvilka dock blott några få äro svenska undersåtar.
Fransk-reformerta församlingen, som endast i Stockholm har anställd prästman,
räknade år 1860 därstädes 20 medlemmar, år 1870 i hela riket 40.
Ej få bland denna församlings medlemmar utgöras af tillfälligt här vistande
utlänningar. De två engelska kyrkorna i Stockholm och Göteborg,
i själfva verket båda legations- eller konsulatkapell, hade år 1860 uppgifvit
135 medlemmar. Såsom dessa kyrkor tillhörande hafva år 1870
för hela riket uppgifvits 150, af livilka åtminstone en stor del anser sig
vara engelska undersåtar. Mosaiska trosbekännare, hvilka båda de ifrågavarande
åren haft församlingar i Stockholm, Göteborg, Karlskrona och
Norrköping, utgjorde år 1860 i hela riket 1,155 och hade år 1870 växt
till 1,836. Denna tillväxt lärer till ej ringa del härröra från inflyttning
af s. k. polska judar, hvilkas kult ej heller lärer vara fullt öfverensstämmande
med de äldre härvarande judiska församlingarnas. Från 1860 finnas
inga uppgifter till jämförelse med dem för året 1870 rörande öfriga främmande
trosförvandter. Med undantag måhända för mormonerna fminos
dock alla dessa konfessioner äfven för tio år sedan här i landet. Bland
dem är väl egentligen baptistsamfundet i stark tillväxt och räknar numera
sig tillhöriga flera gånger det antal, som tabellen upptager. Från prästerskapet
inom samtliga stift med undantag endast för Göteborgs hafva
i utdragen ur husförhörslängderna förekommit anteckningar, att vissa
namngifna barn varit odöpta, och i flertalet fall, att dessa barns föräldrar
förklarat sig hylla baptistiska åsikter. Dessa anteckningar hafva ej varit
af statistiska centralbyrån påkallade, och det är af sådant skäl möjligt,
att de inom olika pastorat blifvit med olika fullständighet gjorda.»

Främmande trosbekännare i Sverige.

Den af statistiska centralbyrån senast offentliggjorda berättelsen rörande T^anFu!f
förevarande ämne afser år 1900.1 Enligt de densamma åtföljande tabellernadissenterlagen
N:r 5 och 6 hafva följande främmande trosbekännare uppgifvits såsom:

a) Tillhörande församlingar med egen kyrkbokföring:

Romersk-katolska (i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gäfle) ...... 1,708

Mosaiska (i Stockholm, Norrköping, Yäxjö, Kalmar, Oskarshamn,

Karlskrona, Malmö, Göteborg och Gäfle) ........................ 2,361

Summa 4,069

Af förenämnda 1,708 romersk-katolska trosbekännare hafva 14 angifvits
såsom ur svenska kyrkan utträdda.

b) Upptagna i svenska kyrkans församlingsböcker:

	Utträdda.	Öfrig».	Summa.
Metodister...........................	............ 2,7 57	4,284	• 7,041
Baptister ...........................	............ 1,416	1,883	3,299
Odöpta barn ........................	............	38,221	38,221
Andra odöpta .....................		7,698	7,698
Ej konfirmerade.....................	............	230	230
Separatister o. d2....................	...........	49	49
Adventister ........................	............ —	37	37
Svedenborgare (Nya kyrkans bekännare) ... 31	50	81
Reformerta m. fl.3..................	............ —	116	116
Engelsk-episkopala...................	............	72	72
Katolsk-apostoliska (Irvingianer)	............ 177	188	365
Romersk-katolska ..................	............ 10	660	670
Grekisk-katolska ..................	....... —	44	44
Mosaiska ...........................	............	1,551	1,551
Mormoner ...........................	........... —	51	51
Konfessionslösa och öfriga4 ......	............ 37	18	55
	Summa 4,428	5 5,1525	59,580

1 Den nyligen offentliggjorda befolkningsstatistiken för år 1904 XLVI npptager ej någon
redogörelse för främmande trosbekännare.

2 Till separatister äro här, förutom de såsom sådana betecknade, förda 17 kongregationalister, 4
leeaner, 1 darbyist, 1 kristen universalist och en gammalkatolik (Statistiska centralbyråns anmärkning).

3 Med de reformerta hafva här sammanförts 5 personer tillhörande skottska kyrkan, 1 tillhörande
skottska frikyrkan och 3 tillhörande »preussiska unionskyrkan» (Statistiska centralbyråns
anmärkning).

4 Såsom främmande trosbekännare utan närmare bestämning och konfessionslösa äro här
sammanförda 26 personer, om hvilka blott antecknats, att de utträdt ur svenska kyrkan, 18 af
främmande eller okänd trosbekännelse, 1 rationalist, 8 utilister och 2 fritänkare (Statistiska centralbyråns
anmärkning).

6 Af häruti inberäknade reformerta, engelsk-episkopala, romerk-katolska, grekisk-katolska och
mosaiska trosbekännare till ett antal af 2,443, torde de flesta icke rättsligen tillhöra sv. kyrkan.

Främmande trosbekännare i Sverige.

Hela antalet här afsedda personer var alltså vid 1900 års utgång
63,649. Bikets folkmängd utgjorde vid samma tid 5,136,441 personer.

Till närmare förklaring angående uppgifterna i de nämnda tabellerna
yttrade statistiska centralbyrån bland annat följande:

»Af främmande församlingar med egen kyrkbokföring funnos vid 1900
års slut endast 12, hvaraf 4 romersk-katolska och 8 mosaiska. Det är
således i svenska kyrkans församlingsböcker, man har att söka det öfvervägande
flertalet af främmande trosbekännare, nämligen a) alla medlemmar
af andra främmande bekännelser än den romersk-katolska och den mosaiska;

b) de romersk-katolska och mosaiska trosbekännare, hvilka äro bosatta å
andra orter, än där resp. församlingar med egen kyrkbokföring finnas bildade,
samt slutligen c) utländska mosaiska trosbekännare i Stockholm och
Göteborg, hvilka icke tillhöra de därstädes bildade mosaiska församlingarna.»

»År 1890 upptogos såsom församlingar med rätt till egen kyrkbokföring
en baptistförsamling i Yåmhus, Kopparbergs län, samt en franskreformert,
en engelsk-episkopal och en grekisk-katolsk församling i Stockholm,
men denna rättighet är, hvad baptistförsamlingen angår, afskaffad
genom nådig resolution den 9 oktober 1891 och för de andra församlingarna
genom den nya förordningen angående kyrkböckers förande.»1

»Bortsedt från församlingarna med egen kyrkbokföring, grunda sig folkräkningens
uppgifter om främmande trosbekännare på anteckningar i församlingsboksutdragen
från svenska kyrkans församlingar eller, hvad Stockholm
beträffar, i utdragen ur rotelistorna. Till att börja med må i förbigående
anmärkas, att församlingsboksutdragen så godt som aldrig meddela
upplysning om personers anslutning till sådana trossamfund som Svenska
missionsförbundet (de s. k. Waldenströmarna) och frälsningsarmén, hvilkas
medlemmar nominellt kvarstå i svenska kyrkan. Men äfven beträffande
andra slag af dissenters är det tydligt, att församlingsboksutdragen på långt
när icke angifva alla, som slutit sig till vederbörande trossamfund — i vissa
församlingars böcker synas såsom främmande trosbekännare vara antecknade
endast sådana, som lagligen utträdt ur svenska kyrkan, under det i
andra församlingar vid motsvarande anteckningar en långt större utsträckning
tydligen är gjord. Hägra försök från statistiska centralbyråns sida att
genom skriftväxling med vederbörande kontraktsprostar och pastorsämbeten
få vissa församlingsboksutdrag, som efter all sannolikhet voro mycket ofullständiga
i nämnda hänseende, behörigen kompletterade, hafva ej ledt till

1 Kungl. förordn. den 6 augusti 1894.

Främmande trosbekännare i Sverige.

något resultat. Under sådana förhållanden blifva de här meddelade talen
för främmande trosbekännare icke med hvarandra fullt jämförliga, och i
allmänhet torde de få anses som endast minima; men i vissa fall långt
understigande verkliga förhållandet. Exempelvis kan nämnas, att metodistsamfundet
uppgifver antalet af sina medlemmar år 1900 till 15,691, och
baptisterna skola vid 1901 års ingång hafva utgjort 41,101.»

»I likhet med hvad som förut skett hafva till främmande trosbekännare
här räknats äfven namngifna odöpta barn (under 15 år) samt äldre
personer, om hvilka finnes antecknadt, att de äro odöpta eller ej konfirmerade.
Åf de odöpta barnen borde antagligen ett stort antal rätteligen
hänföras till baptister, men då deras ställning till de främmande trossamfunden
ej kunnat med tillräcklig noggrannhet bedömas af församlingsboksutdragen,
hafva de här i tabellerna blifvit upptagna särskildt för sig---.»

»De legaliserade församlingarna af främmande trosbekännare voro vid
utgången af år 1900 följande:

a) 85 metodist-episkopal-törsa,mlmg&r, af hvilka 38 blifvit af staten erkända
under åren 1876—1880, 31 under åren 1881—1890 och 16 under
åren 1891—1900, hvarjämte ytterligare 10 sådana församlingar blifvit efter
år 1900 erkända, så att för närvarande (i slutet af år 1905) skulle i rikets
olika delar finnas icke mindre än 95 metodist-episkopalförsamlingar, så
framt icke någon af dem upphört. Åt ingen af dessa församlingar har
tillstånd meddelats att föra kyrkböcker, men de vid församlingarna anställda
ordinerade predikanter må med laga verkan förrätta vigsel.

b) 2 nya kyrkans församlingar eller bekännare af svedenborgska läran,
båda i Stockholm, erkända år 1885 och år 1887, men utan egen kyrkbokföring;
deras prästerskap har år 1892 och år 1893 erhållit tillstånd
att med laga verkan förrätta vigsel.

c) 1 fransk-reformert församling i Stockholm, som år 1895 erhållit
rättighet för sitt prästerskap att förrätta vigsel med laga verkan. Församlingen,
hvilken är äldre än nu gällande förordning om främmande trosbekännare,
ansågs förr hafva kyrkbokföringsrätt, men är, såsom ofvan nämnts,
denna rätt nu upphäfd.

d) 2 engelsk-episkopala eller anglikanska församlingar, den ena i Stockholm,
den andra i Göteborg; deras medlemmar upptagas numera i statskyrkans
kyrkböcker. Åt deras prästerskap har beviljats rättighet att med
laga verkan förrätta vigsel, en rättighet som genom nådigt bref den 19 maj
1899 utsträcktes till anglikanska kyrkans prästerskap i allmänhet.

e) 2 katolsk-apostoliska eller irvingianska församlingar, den ena i Stock -

Främmande trosbekännare i Sverige.

holm, erkänd år 1877, ock den andra i Norrköping, erkänd år 1883, kåda
utan rätt till egen kyrkkokföring ock utan rätt för deras prästerskap att
förrätta vigsel.

f) 4 romersk-katolska församlingar, nämligen i Stockkolm, Göteborg,
Malmö ock Gäfle; alla kafva numera rätt till egen kyrkkokföring. Genom
nådig resolution den 25 januari 1895 kar romersk-katolska kyrkans prästerskap
förklarats kerättigadt att förrätta vigsel med laga verkan.

g) 1 grekisk-katolsk (ortodox) församling i Stockkolm, utan erkänd rätt
till egen kyrkkokföring.

k) 8 mosaiska församlingar, nämligen en i k vardera af städerna Stockkolm,
Norrköping, Yäxjö, Kalmar, Oskarskamn, Karlskrona, Malmö ock
Götekorg. Församlingen i Yäxjö upprättades år 1897; dessförinnan räknades
de därstädes kosatta mosaiska troskekännarna till Kalmar mosaiska
församling. Alla dessa församlingar kafva kyrkskrifningsrätt ock föra egna
kyrkböcker, i tillämpliga delar lika med statskyrkans. — Ytterligare tvänne
mosaiska församlingar, i Sundsvall ock i Halmstad, kafva blifvit af staten
erkända, men desamma kunde först år 1903 anses som färdigbildade, ock
församlingen i Halmstad uppkör ånyo med 1905 års utgång.»

»Någon lagligen erkänd baptistförsamling finnes numera icke i riket,
sedan kaptistförsamlingen i Yåmkus uppkört.1 Detta förkållande torde ej
vara utan inflytande på beskaffenketen af de uppgifter om kaptisterna, som
folkräkningsmaterialet innekåller; efter all sannolikket äro nämligen anteckningarna
om baptisterna i särskildt kög grad ofullständiga, kvilket ofta
torde bero därpå, att vederbörande pastorsämbete saknar kännedom om,
huruvida en person verkligen tillkör baptistiskt samfund eller icke.»

»Såsom af ofvanstående öfversikt framgår, utgöra de församlingar af
främmande trosbekännare, som kafva egen kyrkkokföring, endast en ringa
del af kela antalet legakserade församlingar, kvilka för närvarande (i slutet
af år 1905) skulle uppgå till 117, såvida nämligen alla de, som blifvit af
staten erkända, fortfarande äga bestånd, hvarom dock upplysning saknas.»

»Utom dem, som bekänna sig till lärorna inom de nu särskildt nämnda
församlingarna, finnas många, som hylla andra separatistiska meningar ända
till fullständig religionslösket, hvarom allt tab. 6 med därtill fogade anmärkningar
lämnar närmare upplysningar, för såvidt dessa kunnat ur folkräkningsmaterialet
insamlas.»

1 Baptistförsamlingen i Varuhus saknar visserligen numera, efter meddelandet af k. resol.
den 9 okt. 1891, lagligt erkännande, men existerar doek under samma former som öfriga baptistförsamlingar.

Främmande trosbekännare i Sverige.

(!5

»En jämförelse för åren 1880, 1890 och 1900 mellan hela det uppgifna
antalet främmande trosbekännare med häribland inräknade odöpta
namnen fn n. barn (under 15 år) och äldre odöpta samt ej konfirmerade framlägges
i tab. K. Därvid torde böra anmärkas, att de vid 1890 års folkräkning
anträffade adventister, hvilka i berättelsen för år 1890 samman -

Tab. K. Uppgtfna antalet främmande trosbekännare åren 1880, 1890 och 1900.

	Hela antalet.	Häraf	å r 1900
	År 1880.	År 1890.	År 1900.	i försam-lingar med egen kyrk-bokföring.	antecknade i statskyrkans församlings-böcker.
Metodister........................	1,691	5,143	7,041	—	7,041
Baptister ........................	7,964	12,012	3,299	—	3,299
Odöpta Barn.....................	6,091	23,307	38,221		38,221
Andra odöpta ..................	337	1,754	7,698	—	7,698
Ej konfirmerade ...............	235	792	230	—	230
Separatister o. dv].............	448	988	49	-	49
Adventister .....................	__	39	37	—	37
S vedenborgare ..................	—	34	81	—	81
Reformerta .....................	44	70	116	—	116
Engelsk-episkopala ............	201	197	72	—	72
Katolsk-apostoliska...........	89	313	365	—	365
Romersk-katolska...............	810	1,390	2,378	1,708	670
Grekisk-katolska ...............	17	46	44	—	44
Mosaiska ........................	2,993	3,402	3,912	2,361	1,551
Mormoner ........................	414	234	51	—	51
Konfessionslösa och öfriga...	—	42	55	—	55
Summa	21,234	49,763	63,649	4,069	•59,580

räknats med baptisterna, här äro upptagna särskildt, samt att bland de
988 separatisterna år 1890 äro inräknade 287 personer, som tillhörde
frälsningsarmén.»

»Under de 20 år, som tabellen omfattar, har, såsom synes, söndringen
från statskyrkan allt mer ökats, men har likväl slutsumman 63,649 år 1900
icke kommit längre än att omfatta 1.24 °/o af hela rikets folkmängd,

Kommitténs
utredning
ang. nu befintliga
främmande
trossamfund.

66 Främmande trosbekännare i Sverige.

Imulan, äfven om man måste antaga, att siffran är för låg, det öfvervägande
flertalet af svenska folket fortfarande tillhör svenska kyrkan. Af
hela antalet främmande trosbekännare äro endast 6.4 °/o kyrkoskrifna i
egna församlingars böcker och återstående 93.6 °/o upptagna i statskyrkans.
Efter könet räknadt fördela sig bekännarne af främmande lära i ungefär
samma proportion som rikets inbyggare öfver hufvud, således med någon
öfver vikt för kvinnkönet.»

»I betraktande af den osäkerhet, som vidlåder siffrorna, äro undersökningar
rörande de särskilda denominationernas tillväxt eller minskning af
föga värde; åtminstone gäller detta de protestantiska sekterna. Något större
tillförlitlighet torde man kunna tillskrifva uppgifterna rörande så skarpt
begränsade trossamfund som de romersk-katolska och mosaiska. Båda
dessa samfund visa under den sist gångna tioårsperioden en stark ökning,
för de mosaiska trosbekännarna uppgående till 15 °/o och för de romerskkatolska
ända till 71 °/o. Anmärkningsvärd är äfven den betydliga ökningen
af äldre odöpta. Helt säkert har deras antal i verkligheten tillväxt
starkt, men i någon mån torde ökningen få tillskrifvas större noggrannhet
i uppgifterna — —.»

»Nu likasom år 1890 har ett försök gjorts att erhålla kännedom om
befintliga antalet af dem, som lagligen utträdt ur svenska kyrkan. Dessa,
hvilka äro inräknade i hela antalet främmande trosbekännare, uppgifvas i
församlingsboksutdragen till 4,442 personer (mot 4,277 år 1890). Antagligen
är dock äfven denna siffra för låg — —.»

Kommitténs utredning angående antalet främmande trosbekännare hänför
sig till den 31 december 1904 och afser följande denominationer:

Baptister;

Engelsk-episkopala;

Fribaptister (Helgeaner);

Grekisk-katolska;

Katolsk-apostoliska (Irvingianer);

Metodister;

Mosaiska;

Nya kyrkans bekännare (Svedenborgare);

Reformerta (fransk-reformerta);

Romersk-katolska;

S j undedags-ad ventister.

Öfriga främmande trosbekännare, för så vidt de lagligen utträdt ur

Främmande trosbekännare i Sverige.

svenska kyrkan, kafva sammanförts till en grupp, benämnd »öfriga främmande
trosbekännare ock konfessionslösa».

Mormonerna kafva vid undersökningen alls icke medtagits, då deras
religionsöfning icke lärer kunna antagas blifva i vårt land lagligen erkänd.
Ej heller kar kommittén ansett sig böra i undersökningen inbegripa
den s. k. frälsningsarmén. Ehuru uppvuxen på metodistisk grund,
afser denna bildning icke åstadkommandet af något särskildt kyrkosamfund.
Detsamma gäller i viss mån plymouthbröderna ock de dithörande darbyisterna,
hvilka i allmänhet torde förkasta hvarje kyrkligt ämbete samt all ordnad
gudstjänst ock endast samlas till stilla uppbyggelse i smärre brödrakretsar.
De kafva dock, för så vidt de utträdt ur svenska kyrkan, inräknats bland
»öfriga främmande trosbekännare ock konfessionslösa».

I fråga om religiösa samfundsbildningar af evangeliskt-lutherskt ursprung
fäste kommittén till en början sin uppmärksamhet särskildt vid Svenska
missionsförbundet, som af dessa är den mest betydande.1 Åtgärder blefvo
ock af kommittén vidtagna för införskaffande från samtliga dithörande församlingar
af enahanda upplysningar som från främmande trosbekännares församlingar;
men då det visade sig, att uppgifter från de till förbundet
körande församlingar antingen alls icke lämnades eller endast med svårighet
ock betydande tidsutdräkt kunde erhållas, afstod kommittén från undersökningens
fullföljande beträffande detta samfund.1 2

Kommitténs utredning rörande främmande trosbekännare stöder sig
hufvudsakligen på uppgifter, som från föreståndarna för de främmande för -

1 Ur Svenska missionsförbundets år 1906 utgifna matrikel torde böra meddelas följande statistiska
uppgifter. Till förbundet hörde vid början af nämnda år 1,163 församlingar med ett medlemsantal
af 87,306 personer samt 4S3 ordinarie och 980 biträdande predikanter. Missionshusens
antal var 1,298 med ett kapitalvärde af 8,746,036 kronor. I 2,446 söndagsskolor undervisades
115,519 barn af 8,081 söndagsskollärare och lärarinnor. Ungdomsföreningar funnos till ett antal af
619 med 26,046 medlemmar. Utgifterna för inre mission (verksamheten inom landet) belöpte sig
år 1905 till 1,164,208 kronor och för yttre mission till 280,761 kronor.

2 Med anledning af kommitténs begäran om erhållande af vissa upplysningar yttrade sålunda
Norrköpings stadsmissionsförenings styrelse i en till kommittén den 9 januari 1907 aflåten skrifvelse,
att,»Norrköpings stadsmissionsförening, som stiftades redan år 1865 med ändamål att genom
Guds nåd! söka verka för Guds rikes utveckling, från början innehaft och ännu intager en fullt
själfständig ställning. Någon särskild från svenska kyrkan afvikande konfession har vår förening
lika litet som det år 1878 bildade Svenska missionsförbundet, till hvilket förbund vår förening allt
sedan dess haft och har anslutning för att genom missionsverksamhet bland såväl kristna som icke
kristna folk kunna förverkliga sitt gemensamma ändamål. Då det enligt vår öfvertygelse icke
finnes anledning tro, att vare sig Norrköpings stadsmissionsförening med för närvarande 860 medlemmar
eller Svenska missionsförbundet kommer att intaga en sådan särställning till svenska statskyrkan,
att hvarken anslutning till något redan förut befintligt kyrkosamfund kan ifrågakomma
och ej heller bildandet af något nytt sådant, så kunna vi icke finna — — — anledning besvara
de öfriga flera spörsmål om vår förening, som blifvit framställda».

Baptister.

68 Främmande trosbekännare i Sverige.

samlingarna införskaffats till svar å utsända frågeformulär. Beträffande
antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare
grundas utredningen dock på uppgifter från denna kyrkas prästerskap.

Sistnämnda uppgifter torde i allmänhet vara fullt tillförlitliga, om de
ock någon gång lämna oafgjordt, huruvida det uppgifna antalet dissenters
afser endast sådana personer, som lagligen utträdt ur svenska kyrkan eller
eljest rättsligen tillhöra främmande trossamfund, eller om i detta antal inräknats
äfven sådana,'' som anslutit sig till dylikt trossamfund utan att hafva
utträdt ur svenska kyrkan. I tvifvelaktiga fall har kommittén genom
skriftväxling med vederbörande pastorsämbeten sökt vinna upplysning om
uppgifternas verkliga innebörd. Hvad Stockholms stad beträffar, hafva
hvarken från pastorsämbetena eller från rotemännen tillförlitliga upplysningar
kunnat erhållas angående antalet främmande trosbekännare, enär i
hufvudstaden anteckningar om dessa ske ytterst ofullständigt.

Uppgifterna från de främmande församlingarnas föreståndare torde, i
hvad de afse församlingsmedlemmarnas antal, vara tillförlitliga. Beträffande
församlingarnas ekonomiska förhållanden1 äro dessa uppgifter däremot stundom
ofullständiga eller sväfvande. Ett ej ringa antal församlingar, hufvudsakligen
tillhörande sådana trossamfund, som icke blifvit af staten erkända,
hafva alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar. De upplysningar,
som kunnat vinnas, äro dock af stort intresse och torde lämna en
i det hela riktig bild af de främmande trosbekännarnas ställning i vårt land
uti de afseenden, som här beröras.

Någon redogörelse för de främmande trossamfundens läroåskådningar har
kommittén icke ansett vara af behofvet påkallad i fråga om de mera allmänt
kända romersk- och grekisk-katolska, reformerta, engelsk-episkopala
samt mosaiska trossamfunden. Beträffande de öfriga främmande trossamfund,
som utgjort föremål för kommitténs undersökningar, har kommittén
trott sig böra antyda några af de mera karakteristiska skiljelärorna.

Baptister.

Baptismen, hvilken leder sitt ursprung från England, började mot
slutet af 1840-talet vinna insteg i Sverige. En af dithörande församlin -

1 Härmed afses naturligtvis icke »de främmande trosbekännarnas skattskyldighet till statskyrkliga
ändamål, hvarom utredning, grundad på kommunernas fyrktals- och röstlängder samt uppgifter
från svenska kyrkans prästerskap, lämnas i ett särskildt af kommittén uppgjordt tabellverk
med tillhörande text.

Främmande trosbekännare i Sverige. 69

gar, nämligen Yåmhus baptistförsamling, sökte och erhöll den 4 januari
1868 rätt till fri religionsöfning i enlighet med bestämmelserna i 1860
års dissenterlag. Ansökningen härom, daterad Yåmhus den 12 december
1867, var åtföljd af trosbekännelse och församlingsordning. Då det torde
vara af ett visst intresse att känna dessa urkunder, tillåter sig kommittén
att här återgifva innehållet i desamma:

Trosbekännelse.

Vi tro i allmänhet:

a) främst hvad vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, enligt de af
kristna församlingar allmänt antagna och erkända (kanoniska) fyra heliga
evangelier, som benämnas efter Mattheus, Markus, Lukas och Johannes,
har, genom ord eller gärning, tillkännagifvit:

b) därnäst hvad, i full öfverensstämmelse därmed, Jesu Kristi rätte
Apostlar hafva, såsom Guds ord, förkunnat (och »Svenska kyrkan» såsom
ännu gällande antagit) enligt Nya Testamentets öfriga af kristna församlingar
allmänt antagna (kanoniska) skrifter:

c) derefter det, som i Gamla Testamentets kanoniska och af vår Herre
Jesus Kristus begagnade skrifter innehålles, så vidt det är med Hans lära
fullt öfverensstämmande, och därföre af kristna församlingar allmänt antagits
vara ännu gällande och tillämpligt; äfvensom

d) de tre så kallade »Trons Artiklar» (Symbolum Apostolicum) sådana
de införts i den på nådig befallning nu begagnade svenska kyrkohandboken
och katekesen.

Vi tro särskildt:

e) att dop i vatten icke är ovillkorligen nödigt till salighet;

f) att dopet i vatten bör verkställas endast med dem, som det be
gåra, samt aflagt en sannolik bekännelse om lefvande kristlig tro, eller
blifvit af Gud döpta med helig anda: (Matth. B. Luk. 3. Apostl. Gärn.
2: 37—41, 8: 36—39, 10: 44—48, 18: 8, 19: 5. Mark. 1: 8. Apostl.
Gärn. 1: 5, 11: 16); samt

g) att dopet bör verkställas genom baptizandens neddoppande i vatten
(Joh. 3: 23, Apostl. Garn. 8: 36, 37, 39, Kom. 6: 3, 4, Kol. 2: 12).

Vi tro ock:

h) att edgång, äfven då den är i lag föreskrifven, icke är tillåten
lör dem, hvilka genom edgång skulle tvinga eller kränka sitt samvete
(Matth. 5: 33, 34, 37. Jak. 5: 12. Rom. 14; 1. Kor. 8), hvarföre ock

Främmande trosbekännare i Sverige.

clen, som tillhör vår församling, icke bör genom viten eller fängelse låta
sig '' till edgång tvingas, men väl genom högtidlig försäkran inför domstol
eller annan öfverhet bekräfta sitt tal, när sådant af öfverheten påfordras
(»Sannerligen, sannerligen säger jag» etc.).

Ehuru vi anse närmare trosbekännelser icke nödiga, kunna vi dock
upplysa, att vi fortfarande äro, såsom i vår första ansökan uppgifvits, öfvertygade l:o

att de hjärtan, i livilka Gud förnimbart verkar, särdeles de, som
äro inympade i vinträdet Jesus Kristus (Joh. ev. 15:de kap. Kom. 11:
24) tillräckligt sammanhållas utan vidare yttre trosbekännelser;

2:o att åtskilliga sådana (trosbekännelser) däremot lätt kunna hos
ett religiöst samfunds svagare medlemmar åstadkomma frestelser till
skrymteri;

3:o att kristligt lif (lifvet i Gud), kvilket yttrar sig genom lefvande
kärlek, främst till trossyskonen (Joh. 13: 35, Gal. 6: 10) och äfven till
alla andra, jämväl fiender och förföljare (»Älsken edra ovänner» Matth.
5: 44), är det enda allmänna kännetecknet på ett kristligt religionssamfunds
medlemmar, helst på yttersta dagen skola finnas blott ti a klasser

eller samfund (Matth. 25: 32, 33);

4:o att detta kristliga lif icke beror af enhet i åsikter och meningar
om alla särskilda lärosatser, emedan mången, som i sådana ämnen fortfarande
forskar, kommer att, ehuru lifvet i Gud bibehålies, utveckla och
äfven ändra sina meningar om tolkningen af särskilda ställen i den Heliga
Skrift och däraf beroende lärosatser; samt

5:o att föreningen med Gud (Joh. 17: 21, 22, 23) är hvarje kr istens
yttersta jordiska mål, livilket äfven på skilda vägar och med olika medel
kan af troende vinnas.

Församlingsordning.

§ I l:o

Yår församling, benämnd Våmhus baptistförsamling, består af a)
oss, som undertecknat denna trosbekännelse, och b) dem, som i denna var
församling på egen begäran upptagas.

2:o Församlingsmedlemmarnas barn, som icke blifvit i »Svenska Kyrkan»
konfirmerade, anses tillhöra vår församling, där ej annat förhållande
följer af 10 § i Kungl. förordningen den 23 oktober 1860 om främmande
trosförvandter.

Främmande trosbekännare i Sverige.

§ 2.

Yår församling är fri och själfständig så, att den i kyrkliga förhållanden
icke är bunden af något annat än l:o) ofvan åberopade nådiga förordning
af den 23 oktober 1860 samt andra af lagstiftande makten i
Sverige antagna och för främmande trosbekännare allmänt gällande stadganden;
2:o) ofvanintagna trosbekännelse och denna församlingsordning;
samt 3:o) de beslut, församlingen själf fattat, och h vil ka naturligtvis gälla
blott så länge, till dess de blifvit af församlingen upphäfda.

§ 3.

1 :o Församlingens beslut skola, där ej den för särskilda fall annorledes
föreskrifver, fattas genom allmän omröstning.

2:o I omröstningen deltage endast de, som fyllt tjuguett år, samt antingen
först bildat församlingen eller däri genom dess särskilda beslut
på egen begäran upptagits.

3:o Viktigare beslut, såsom angående a) tillägg till eller ändring i de
ordningsregler, församlingen antagit, b) personers upptagande i eller skiljande
från församlingen, c) föreståndares eller andra församlingens tjänstemäns
till- eller afsättning, d) aflöning eller instruktion för sådana, e) försäljning-
eller inköp af egendomar eller fordringar, samt f) tillskott till
församlingens kassa eller betydligare utgifter därifrån, må ej fattas, utan
att frågan blifvit vid ett förutgående allmänt sammanträde väckt, eller
församlingens ledamöter blifvit minst åtta dagar förut underrättade, att
sådan fråga skall vid sammanträdet förekomma, samt minst två tredjedelar
af församlingens medlemmar är o tillstädes.

§ 4.

1 :o Församlingen »anställc såsom föreståndare en välfrejdad person»,
och anmäle det hos Konungens Befallningshafvande i Länet.

2:o Församlingen antage dessutom styresmän och tjänare (diakoner)
samt utnämne lärare, som skola uti församlingen predika, döpa samt välsigna
brödet och vinet vid Herrans Heliga Nattvard.

§ 5.

Församlingen, som redan har ett bönehus, skall det fortfarande underhålla
och begagna.

Främmande trosbekännare i Sverige.

§ 6.

Församlingen läte sina yngre medlemmar och alla sina medlemmars
minderåriga barn undervisas i Guds ord, samt lära att låsa, skrifva och
räkna.

§ 7.

1 ;o Församlingen sammanträde allmänt hvarje söndag till Gudstjänst,
en eller flera gånger, samt dessutom så ofta församlingen finner det nödigt.

2:o Vid sådant allmänt sammanträde må, efter Gudstjänsten, afgöras
kyrkliga angelägenheter; dock med iakttagande af hvad i 3 § föreskrifvits.

§ 8-

Sedan lysning till äktenskap mellan församlingens medlemmar, eller
mellan en medlem af denna församling och en medlem af annan baptistförsamling,
verkställts på sätt i 1 mom. 9 § af ofvanomförmälda nådiga
förordning föreskrifvits, skall vigseln mellan äktenskapskontrahenterna ske
därigenom, att de hand i hand med hvarandra inför vår församling högtidligt
och ljudeligen tillkännagifva, att de taga hvarandra till äkta makar;
hvarefter församlingens föreståndare, på församlingens vägnar, uttalar
välsignelsen öfver dem och sålunda bekräftar deras förbund.

§ 9.

Xär någon af vår församling dött, må dess lik af anförvandter och
vänner, utan ståt eller vidlyftiga ceremonier, med lämplig förmaning och
bön nedsättas i grafven och jordas, antingen å allmän eller af oss särskildt
anmäld begrafningsplats.

Efterföljande Stadgar för Sällskapet Svenska baptistmissionen, hvilka
äro hämtade ur Svenska baptistsamfundets årsbok 1906, äro jämväl belysande
för samfundets uppgifter och organisation:

§ 1. Sällskapet Svenska baptist missionens ändamål är att utbreda
Kristi rike inom och utom fosterlandet.

ji 2. Hvarje församling tillhörande någon af Svenska baptistsamfundets
distriktsföreningar är medlem af Svenska baptistmissionen. Den årliga
statistik, som enligt § 13 genom Svenska baptistmissionens försorg utgil -

Främmande trosbekännare i Sverige. 73

ves, skall gälla såsom matrikel, ägande vitsord, till dess ny statistik utkommit.

§ 3. Sällskapet Svenska baptistmissionen håller årlig konferens, som
börjar måndagen i andra veckan af juni månad på ställe, som af konferensen
eller den af densamma tillsatta konferenskommittéen bestämmes.
Skulle bestämda hinder möta för att hålla konferensen på denna dag, må
konferenskommittéen bestämma om annan tid.

§ 4. Konferensen tillsätter en konferenskommitté med uppdrag att
under tiden mellan konferenserna bevaka sällskapets intressen och föra
dess talan samt att träffa nödiga anordningar för nästa konferens och vid
dess början emottaga ombudens fullmakter.

§ 5. Sedan konferensen hälsats välkommen af föreståndaren för den
församling, som inbjudit den, öppnas den af konferenskommitténs ordförande
eller den, han i sitt ställe förordnar. Sedan konferensbyrån redogjort
för granskningen af fullmakterna, utses ordförande och sekreterare
för konferensen.

§ 6. Vid konferensen äger hvarje församling att låta sig representeras
af minst ett ombud. Församlingar med öfver 50 medlemmar äga
att utse ett ombud för hvarje börjande femtiotal. Dock må ingen församling
utse mer än tio ombud.

$ 7. Vid konferensen tillsättes en kommitté för missionen inom landet,
en kommitté för missionen utom landet, en byggnadskommitté, eu
tryckningskommitté och en söndagsskolkommitté.

§ 8. Hvar och en af dessa kommittéer, utom konferenskommittén,
skall bestå af fem ledamöter, hvilka inväljas på två år, så att växelvis
två medlemmar afgå det ena och tre det andra året.

Genom lottning afgöres första året h vilka två, som första gången
skola afgå.

Kommittéerna själfva utse bland sig ordförande, sekreterare och kassaförvaltare.

Kommittéerna må på eget ansvar, när så fordras, med sig förena
flera bröder eller ersätta afgående tjänstemän.

§ 9- Hvarje kommitté har sitt säte på ort, som af konferensen bestämmes.

§ 10. Kommittén för missionen inom landet åligger att verka för
Kristi rikes utbredande, särskildt på de trakter, dit enskilda församlingar
eller distrikt- eller lokala missionsföreningar icke förmå att sträcka sin
verksamhet.

Främmande trosbekännare i Sverige.

§ 11. Kommittén för missionen utom landet åligger att verka för
Kristi rikes utbredande bland såväl namnkristna som hedniska folk. ldiltet
bestämmes af konferensen.

§ 12. Byggnadskommittén åligger att förvalta de förenade Svenska
baptistförsamlingarnas byggnadskassa, äfvensom Svenska baptistförsamlingarnas
nödhjälpskassa ock baptistförsamlingarnas skollärarefond.

§ 13. Tryckningskommittén åligger att utgifva årliga statistiker öfver
baptistförsamlingarna i Sverige samt kristlig litteratur.

§ 14. Söndagsskolkommittén åligger att på bästa sätt främja söndagsskolsaken
inom samfundet.

§ 15. De i § 7 nämnda kommittéer följa af konferensen uppsatta
arbetsordningar.

§ 16. Vid konferensen redogör kvar ock en af ofvannämnda kommittéer
för sin verksamhet under året ock redovisar för omhänderhafda
medel.

Hvarje kommitté är solidariskt ansvarig inför konferensen för omkänderkafda
medel.

§ 17. Konferensen tillsätter två revisorer och två ersättningsmän
för hvarje kommitté att till nästa konferens granska förvaltningen af kassorna
ock därom afgifva berättelse.

§ 18. Församlingarna bestämma själfva sättet för insamling af medel
till de olika kassorna och beloppet under året.

§ 19. Konferensen tillsätter kommitté att uppsätta förslag till i § 7
nämnda kommittéer för kommande verksamhetsår, samt öfriga af bekofvet
för tillfället påkallade kommittéer.

§ 20. Alla vid konferensen förekommande val afgöras med enkel
röstöf ver vikt.

§ 21. De i §§ 15 och 16 stadgade berättelser och redovisningar
böra af vederbörande kommittéer och revisorer inlämuas till konferenskommittén
en månad före nästa konferens och genom dess försorg tryckta
föreläggas konferensen.

§ 22. Ändring af dessa stadgar kan ej ske, utan att förslag till
ändring först antagits till kvilande vid föregående konferens.

För beslut om ändring fordras två tredjedelars röstöfvervikt.

Baptistsamfundet räknade vid 1905 års utgång 577 församlingar, af
kvilka 92 bildats under åren 1848—1860, 73 under åren 1861—1873
och återstående 412 efter år 1873.

Främmande trosbekännare i Sverige.

Af dessa församlingar förekomma:

inom Uppsala ärkestift .................. 93

» Linköpings stift .................. 80

» Skara » 24

» Strängnäs » 65

» Västerås » 66

» Växjö » 14

» Lunds » 45

» Göteborgs » 11

» Kalmar » 4

» Karlstads » 39

» Härnösands » 87

» Luleå >'' 17

» Visby » 26

» Stockholms stad .................. 6

Summa 577

Uppgifter hafva till kommittén lämnats från 486 af förenämnda församlingar,
hvaremot 91 alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar.
Orsaken till underlåtenheten härutinnan torde mestadels vara att
söka däruti, att församlingarna varit så ringa och så ofullständigt organiserade,
att vederbörande icke ansett sig behöfva eller kunna lämna några
statistiska uppgifter rörande desamma.1

Den redogörelse för resultatet af kommitténs undersökningar rörande
baptistsamfundet, som här nedan meddelas, afser sålunda endast de 486
församlingar från hvilka begärda upplysningar inkommit.

Hela antalet baptister i dessa församlingar uppgick den 31 december
1904 till 39,416 personer, af hvilka 38,565 rättsligen tillhörde svenska
kyrkan och 815 voro till följd af utträde ur kyrkan eller eljest enligt

1 Upplysande i detta hänseende är ett till kommittén ställdt meddelande från föreståndaren
för Gunnebo baptistförsamling i norra Kalmar län. Han skrifver, att församlingen icke ansett sig
kunna besvara kommitténs förfrågningar, då knappt någon enda exakt uppgift kunde lämnas. De
nuvarande församlingsmedlemmarha, 10 till antalet, voro alla gamla, en del sjuka. De hade ej
någon lokal, utan kommo tillsammans i hemmen, då tillfälle därtill gäfves, Så hade det fortgått i
mänga år. Verksamheten vore så godt som ingen. De hade hvarken tillgångar eller skulder.
Behöfdes medel för ett eller annat ändamål, gjordes sammanskott, därvid en hvar betalade hvad
han kunde.

7 6 Främmande trosbekännare i Sverige.

bestämmelserna i 1873 års dissenterlag att anse såsom från denna kyrka
skilda.1

I församlingarna voro med lön anställda 327 föreståndare och predikanter
samt 260 organister, vaktmästare och andra församlingstjänare.

Församlingarnas tillgångar vid slutet af år 1904 uppgingo till 4,495,417
kronor och deras skulder till 1,855,678 kronor. I tillgångarna voro inberäknade
fastigheter till ett taxeringsvärde af 4,330,972 kronor, och öfrig
egendom till belopp af 164,445 kronor. Inkomsterna under år 1904
belöpte sig till 759,237 kronor och utgifterna till 739,387 kronor. Af
inkomsterna utgjordes 101,283 kronor af arrende, hyra, räntor m. m.,
33,794 kronor af afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar, 623,369
kronor af frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, och 791 kronor af
bidrag från utlandet. Utgifterna fördelade sig sålunda, att för gudstjänstlokal
utgifvits (i årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904) 174,501
kronor, till aflöningar o. d. 314,776 kronor, för mission i utlandet 17,113
kronor och för öfriga ändamål 232,997 kronor.

Till jämförelse med ofvan meddelade uppgifter införes här ur Svenska
baptistsamfundets årsbok för 1907 följande öfversikt, omfattande åren
1907 och 1906:

Antal den 1 januari.	1907.	1906.	I “	ökning. minskn.
Distriktsföreningar.......................	20	20		—
Församlingar .............................	589	577	4-	12
Medlemmar................................	46,167	44,656	+	1,511
Predikanter ...........................	.... 855	836		19
Ständiga predikanter af dessa ........	330	270	+	60
Söndagsskolor.............................	1,050	1,023	+	27
Söndagsskollärare .......................	4,212	4,1 10	+	102
Söndagsskolbarn..........................	..... 56,400	55,432	+	968
Ungdomsföreningar.......................	426	410	+	16
Medlemmar i d:o ......................	18,623	16,564	+	2,059
Kapell ..................................	484	474	+	10

1 I 1900 års befolkningsstatistik upptogos 1,416 baptister (fribaptisterna inberäknade) såsom
nr sv. kyrkan lagligen utträdda. Emellertid hafva vid granskningen af de från baptistförsamlingarna
insända personuppgifterna ej flera än 851 lagligen utträdda dissenters återfunnits såsom tillhörande
ofvan omförmälda 486 församlingar af egentliga baptister och 118 såsom tillhörande 83
församlingar af fribaptister. Ur sv. kyrkan utträdda personer, som tilläfventyrs tillhöra sådana
baptistförsamlingar, från hvilka uppgifter ej inkommit, eller som ej anslutit sig till någon af de nu
befintliga baptistförsamlingarna, äro inräknade i gruppen »öfriga främmande trosbekännare och
konfessionslösa».

Främmande trosbekännare i Sverige.

Tillökning under året.	1907.	1906.	-j- = ökning. — *= minskn.
Upptagna i församlingarna genom dop... Utom samfundet döpta, upptagna på be-	3,074	2,503	571
kännelse.................................	96	66	30
Inflyttade på betyg ........................	2,240	2,045	195
» häraf från utrikes ort .........	58	37	21
Återupptagna.................................	363	316	47
Xya församlingar ...........................	12	6	-r 6
Minskning under året.
Aflidna medlemmar ........................	589	651	62
Utflyttade medlemmar .....................	2,504	2,308	196
» häraf till utrikes ort............	234	206	+ 28
Uteslutna medlemmar........................	1,017	1,040	23
Upplösta församlingar........................	1	7	6
Ekonomisk ställning.

Insamlade medel........................ Kr. 897,504 818,900 + 78,(504

Kapellens sammanlagda värde ...... » 5,039,285 4,747,669 — 291,616

Skuld å kapellen ................... » 1,862,810 1,735,708 + 127,102

Förestående öfversikt lämnar jämväl ledning för bedömandet af i hvad
mån uteblifvandet af uppgifter från en del församlingar, hvarom ofvan
talats, kunnat inverka på det slutliga resultatet af kommitténs undersökningar.

Engelsk-episkopala.

Den engelsk-episkopala eller anglikanska kyrkan är Englands statskyrka.
I vårt land finnas två till denna kyrka hörande församlingar, nämligen
en i Stockholm och en i Göteborg. Ur den af Kungl. Maj:t den 25
oktober 1878 fastställda församling sordningen för förstnämnda församling
torde här böra återgifvas följande:

§ 1-

Den engelska episkopalförsamliugen i Stockholm bekänner den engelska
statskyrkans troslära och iakttager dess kyrkobruk. Församlingen, för
hvilken gällande förordning angående främmande trosbekännare och deras

b) Engelskepiskopala.

Främmande trosbekännare i Sverige.

religionsöfning länder till efterrättelse, är skyldig att alltid hålla den af
henne begagnade kyrkan i ett för gudstjänstens förrättande behörigt skick.

§ -•

Inom församlingen skall vara anställd en kaplan. För att få utöfva
denna kaplansbefattning skall präst vara förklarad behörig därtill af
biskopen i London, hvilken af församlingen erkännes såsom dess högsta
andliga myndighet.

§ 3.

Kaplansbefattningen tillsättes af »The Colonial and Continental Church
Society» i London, så länge nämnda sällskap lämnar ett årligt anslag af
50 pund sterling såsom bidrag till kaplanens aflönande. Upphör detta
bidrag att utgå, må Hennes Britanniska Majestäts förste statssekreterare
för utrikes ärenden utse kaplan. I hvarje fall skall valet underställas
biskopens i London pröfning och godkännande.

§ 4-

Förordnande för kaplan kan, när helst biskopen i London så finner
för godt, af honom återkallas.

§ 5-

Till församlingen höra alla i eller i närheten af Stockholm boende
personer, hvilka bekänna ofvan nämnda troslära och låtit anteckna sig i
församlingens registerbok. Böstberättigad i kyrkans och församlingens
angelägenheter vare utan afseende på kön eller nationalitet en hvar, som
i sex månader varit medlem af församlingen, uppnått 21 års ålder samt
förbundit sig att årligen till kyrkans kassa erlägga minst 10 kronor och
icke häftar för ogulden sådan afgift. Hvarje röstberättigad tillkommer
en röst.

Böstägande vare berättigad att sin talan och rösträtt å annan röstägande
öfverlåta; dock må ingen på grund af fullmakt utöfva rösträtt för
mer än en röstberättigad.

§ 6.

Hen föreståndare, som enligt kungl. förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning skall inom

Främmande trosbekännare i Sverige.

församlingen anställas, äger att i förhållande till svenska myndigheter och
andra, som emot församlingen kunna äga några anspråk, församlingen företräda.
Honom åligger ock att föra den i § 5 omförmälda registerbok.
Föreståndaren skall af församlingen bland dess röstberättigade medlemmar
utses. Församlingen vare ock berättigad att, när helst den finner för godt,
föreståndaren från dess befattning skilja. —

Medlemmarna i de bägge engelsk-episkopala församlingarna torde till
stor del utgöras af här sig uppehållande engelska undersåtar och uppgå enligt de
från församlingarna lämnade upplysningar till ett antal af 160. De med
lön anställda funktionärernas antal är 5, däraf 2 präster, 1 organist och
2 vaktmästare. Församlingarna äga fast egendom till värde af 235,000
kronor samt öfriga tillgångar till belopp af 236,488 kronor, så att hela
tillgångssumman uppgår till 471,488 kronor. Inkomsterna uppgingo under
år 1904 till 18,826 kronor, däraf räntor å kapitaltillgångar 9,476 kronor,
afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar, 1,965 kronor, frivilliga bidrag,
uppsamlade inom landet, 800 kronor och bidrag från utlandet 18,826
kronor. Utgifterna voro: för gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden
1900—1904) 1,768 kronor, till afiöningar o. d. 12,900 kronor,
för mission i utlandet 65 kronor samt till öfriga ändamål 702 kronor,
eller tillhopa 15,435 kronor.

Fribaptister.

(Helgeaner).

Fribaptisternas samfund är, såsom namnet antyder, utgånget ur baptisternas.
Benämningen helgeaner har tillagts samfundets medlemmar efter
deras hufvudledare i vårt land Helge Åkesson.1

I fråga om lärouppfattningen anses fribaptisterna skilja sig från de
egentliga baptisterna hufvudsakligen därigenom, att de omfatta en försoningslära,
som nära öfverensstämmer med den s. k. Waldenströmska, samt
att de bestämdt ogilla krigstjänst. Deras skiljaktigheter gälla dock äfven
lärorna om Ivristi guddom samt om arfsynden, rättfärdiggörelsen, helgelsen
och de eviga straffen.

Fribaptisterna räkna för närvarande 112 församlingar, af hvilka 7

c) Fribaptister.

1 Död den 23 mars 1904.

Främmande trosbekännare i Sverige.

bildats under åren 1854—1860, 21 under åren 1861—1873 och återstående
84 efter år 1873.1

Dessa församlingar fördela sig på stiften sålunda:

Uppsala ärkestift ........................... 8

Linköpings stift ...........................

Skara » 9

Strängnäs » 3

Yästerås » 52

Yäxjö » 4

Lunds » 21

Göteborgs » 3

Ivalmar » —

Karlstads » 2

Härnösands » 1

Luleå » —

Yisby » 8

Stockholms stad ........................... 1

Summa 112

Från 83 af dessa församlingar hafva uppgifter inkommit, hvaremot
29 församlingar underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar.

Den 31 december 1904 räknade omförmälda 83 församlingar 3,143
medlemmar, af hvilka 3,025 kvarstodo inom svenska kyrkan, under det
att 118 voro därifrån lagligen skilda.2 Antalet med lön anställda församlingsföreståndare
och predikanter var 33. Andra aflönade församlingstjänare
fnnnos till ett antal af 5.

Församlingarnas tillgångar uppgingo vid 1904 års slut till ett värde
af 80,778 kronor. Af denna summa belöpte å fast egendom 77,900 kronor
samt å öfriga tillgångar 2,878 kronor. Skulder funnos till ett belopp
af 11,265 kronor. Församlingarnas inkomster under år 1904 uppgingo
till 16,493 kronor, däraf arrende, hyra, räntor m. m. 207 kronor, avgifter,
uttaxerade å församlingsmedlemmar, 627 kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade
inom landet, 15,554 kronor och bidrag från utlandet 105 kronor.
Utgifterna voro: för gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden

1 De före år 1873 bildade församlingarna torde hafva varit baptistförsamlingar, som sedermera
öfvergått till fribaptismen. Denna uppkom nämligen i vårt land först vid öfvergången från
1860- till 1870-talet.

2 Se not., 1 å sid. 76.

Främmande trosbekännare i Sverige.

1900—1904) 3,849 kronor, till aflöningar o. cl. 6,323 kronor, för mission
i utlandet 2,053 kronor oeli för öfriga ändamål 8,444 kronor, eller tillhopa
20,669 kronor.

Grekisk-katolska.

Af grekisk-katolska kyrkans bekännare finnes i vårt land blott ett fåtal.
Församlingen i Stockholm, den enda i Sverige förefintliga, är tillika rysk
legations- och konsulatförsamling. Uppgifter angående församlingen hafva
icke af dess föreståndare lämnats. Emellertid torde medlemsantalet kunna
upptagas till detsamma, som angifves i 1900 års befolkningsstatistik, eller
44 personer. Församlingen har egen kyrka och egen präst.

Katolsk-apostoliska.

(Irvingianer''.

Irvingianismen, hvilken har sitt namn efter engelsmannen Edward
Irving, uppkom i England på 1830-talet. I Sverige förekommo irvingianer
först mot slutet af 1870-talet. Samfundet, som starkt betonar läran om
Herrens snart förestående återkomst, åsyftar att återföra kyrkan till
hennes ursprungliga gestalt. Synnerlig vikt lägges vid återupplifvandet
af de fyra ämbeten, som omnämnas i Ef. 4: 11, nämligen apostlaämbetet,
profetämbetet, evangelistämbetet samt herde- och läroämbetet, af
livilket sistnämnda finnas tre grader, hvilkas innehafvare benämnas »änglar»
eller öfverherdar (jfr Uppb. 2: 1), äldste eller präster och diakoner.

I en från åtskilliga anhängare af irvingianismen till Kung]. Maj:t
ingifven, den 11 oktober 1877 dagtecknad ansökan om rätt att bilda en
katolsk-apostolisk församling i Stockholm, hvilken ansökan ock .af Kungl.
Maj:t enligt resolution den 21 december samma år bifölls, anförde
sökandena:

Yi undertecknade hafva uti en petition af den 14 mars detta år hos
Eders Ivungl. Maj:t i underdånighet begärt, att Högstdensamme måtte
bevilja oss att här i Stockholm hålla offentlig gudstjänst i enlighet med en
berörda petition medsänd Liturgi, författad af män, hvilka vi tro Herren
i denna tiden sändt såsom apostlar till sin kyrka för att bereda henne för
Kristi snara återkomst. Yi hafva i samma petition förklarat, att vi icke

d) Grekisklcatolska.

e) Katolskapostoliska.

Främmande trosbekännare i Sverige.

önska skilja oss från svenska statskyrkan, genom hvars tjänare vi blifvit
döpta och med hvilken vi fortfarande önska hafva gemenskap.

Såsom svar härå hafva vi erhållit Eders Kungl. Maj:ts nådiga resolution
af den 18 maj detta år, att det ej kan tillåtas oss att utan föregånget
utträde ur svenska statskyrkan få hålla offentlig gudstjänst efter
särskild, från den för samma kyrka fastställda afvikande handbok.

Yi hafva därför, jämlikt Kungl. Maj:ts nådiga förordning af den 31
oktober 1873, hvartill Eders Kungl. Maj:t i bemälda nådiga resolution
hänvisat oss, anmält oss enhvar hos vederbörande pastor för utträde ur
svenska statskyrkan. — En afskrift af den förklaring, vi känt oss manade
att inför våra kyrkoherdar afgifva såsom bevekelsegrund till detta för oss
smärtsamma steg, bifoga vi härhos. — —

Hvad vår trosbekännelse angår äfvensom vår kyrkoordning, få vi i
underdånighet hänvisa till vår Liturgi. Ett exemplar däraf på danska
språket — — få vi i djupaste ödmjukhet medsända. Därjämte få vi
underdånigast, såväl angående denna sak som beträffande den ställning, vi
samvetsgrant vilja intaga till statens lagar och öfverhet, hänvisa till vår
ofvan berörda förra petition, hvaraf en afskrift vördsammast bifogas.

Skulle Eders Kungl. Maj:t finna skäligt att skänka sitt nådiga bifall
till den petition vi nu, efter det vi tagit sagda steg, inför Högstdensamme
frambära, ämna vi anställa bland oss såsom församlingsföreståndare
och präst en till prästämbetet af apostoliska kyrkans myndighet ordinerad
prästman, herr H. P. Jensen, hvilken är dansk undersåte och som i apostoliska
församlingar i Danmark flera år tjänstgjort som präst, men nu är
boende och skattskrifven i Stockholm.

Yi framträda nu inför Eders Kungl. Maj:ts tron med den underdåniga
och ödmjuka bön, det Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes bevilja oss
rätt att bilda en »katolsk, apostolisk» församling här i Stockholm för att
hålla offentlig gudstjänst och förvalta sakramenten i enlighet med merberörda
Liturgi.

Omförmälda, till vederbörande kyrkoherdar aflämnade förklaring var
af följande lydelse:

Yi undertecknade hafva (tillika med flera) i den till Kungl. Maj.t
ställda ansökan, af hvilken ett exemplar är hifogadt, under vår begäran
om tillåtelse till att få fira offentlig gudstjänst, öfverensstämmande med den
i petitionen omnämnda Liturgien, författad af vissa personer, hvilka undertecknade
tro vara Herren Jesu Kristi apostlar, förklarat, att vi icke önska

Främmande trosbekännare i Sverige.

skilja oss från svenska statskyrkan, genom hvars tjänare vi blifvit döpta
och med hvilken vi fortfarande önska att få hafva gemenskap.

Yi hafva nu fått Kungl. Maj:ts resolution, af hvilken afskrift är bifogad,
att det icke kan tillåtas oss att vara medlemmar af en dylik församling,
i hvilken gudstjänsten utföres och sakramenterna förvaltas såsom förordnadt
är i ofvannämnda Liturgi, innan vi tillförne hafva förklarat oss
utgångna ur svenska statskyrkan.

Vi undertecknade se oss därför nödsakade att afgifva denna förklaring
om utträdande eller separation. Men medan vi göra så, förklara vi,
att, fastän vi tillfölje af lagens bokstaf måste underkasta oss det smärtsamma
i att betraktas såsom en särskild, från statskyrkan afskild församling,
vi likväl i hjärta och sinne förblifva denna kyrkas trogna och
älskande lemmar och barn.

Vi tro, att det tinnes en, blott en, kyrka, som är helig, katolsk och
apostolisk, af hvilken alla, som äro döpta i den högt lofvade Treenighetens
namn, äro lemmar, och af hvilken alla nationala kyrkor, som bekänna den
katolska tron och hafva ett prästerskap, ordineradt i enlighet med Kristi
vilja, äro beståndsdelar, försåvidt som den ena kyrkan är synlig på jorden.
Och vi erkänna med beredvillighet, att svenska statskyrkan är en af
dessa kyrkor.

Oet är till välsignelse för denna ena kyrka och icke för att införa
något nytt parti eller en ny söndring i kyrkan, som Gud återgifvit apostlar.
Emedan vi tro på deras sändning, önska vi undertecknade äfven att mottaga
betjäning från dem, som de hafva ordinerat. Och om lagen fördenskull
nödgar oss till en utvärtes separation från statskyrkan, måste vi
undertecknade finna oss däri. Men vi fasthålla, att denna afsöndring är
oss påtvungen tvärtemot vår önskan, och att, fastän vi nyttja den genom
lag oss skänkta rättigheten af att bilda en särskild församling, vi likväl
hvarken anse eller vilja anse oss såsom andeligen skilda från våra fäder
och bröder i statskyrkan. Yi äro ett med dem i »de heligas samfund».

13en i ansökningen åberopade, den 14 mars 1877 till Kungl. Maj: t
ingifna framställningen om rätt till offentlig religionsöfning var af följande
lydelse:

Yi undertecknade våga härmed underdånigast att hos Eders Kungl.
Maj:t anhålla om tillåtelse att hålla offentlig gudstjänst efter de tjänster,
som innehållas i medföljande agenda, med titel: »Liturgien och kyrkans
andra gudstjänst-handlingar». — —

Främmande trosbekännare i Sverige.

\i önska icke att, såvida vi icke blifva nödsakade därtill, skilja oss
från svenska statskyrkan. Yi hafva nämligen i den emottagit så mycken
nåd och välsignelse af Gud, hvilket vi med tacksamhet erkänna. Och tro
vi, att den svenska statskyrkan är en del af den enda, heliga, katolskapostoliska
kyrkan, som innefattar alla, som äro rätteligen döpta i den
treenige Gudens namn.

Yär vi det oaktadt önska att stå som en särskild församling utan
något annat namn än det, som vi hafva gemensamt med alla döpta, katolskapostoliska
kristna, så är grunden därtill denna, att vi icke finna i någon
kyrkoatdelning, som icke står under apostlarnas omedelbara omsorg och
personliga ledning, den fullhet af nådemedel och gudomliga instiftelser, som
vi tro vara oumbärliga för beredandet till Herrens Jesu mycket nära förestående
återkomst, och hvilken fullhet Gud i sin stora barmhärtighet har
igengifvit åt sin delade och splittrade kyrka i dessa sista dagar.

I synnerhet känna vi:

1) Saknandet af den förenade verksamheten af de fyra särskilda ämbetsgärningarna
i kyrkan, nämligen apostlarnas, profeternas, evangelisternas
och herdarnas, hvilka den uppståndne Herren själf gifvit åt kyrkan
till uppbyggandet af Kristi lekamen, till dess vi alla komma till enhet i
tron och Guds Sons erkännande och varda en fullkommen man, den där
är uti Kristi fullbordiga ålders mått (Ef. 4: 11, 13).

2) Saknandet i de särskilda kyrkliga tjänsterna af frihet för profetians
röst, Guds den Helige Andes röst, den som talar genom det nya förbundets
profeter.

3) Saknandet i de särskilda kyrkliga tjänsterna af bekännandet af
de många synder och afvikanden, i hvilka icke blott enskilda kyrkoafdelningar
utan hela kristenheten under många århundraden varit invecklad,
t. ex. den synden, att det finnes schismer och delningar ibland dem, som
äro kallade till att vara ett i Kristo, likasom Han, då Han var här på
jorden, var och ännu är ett med Sin Fader (Joh. 17: 21, 23; Ef. 4: 1, 3).
I alla spörsmål om tro och lag hålla vi oss bundna till Guds ord, i alla
det gamla och nya testamentets skrifter, förklarade och använda i öfverensstämmelse
med Kristi kyrkas tro, som är uttryckt i de tre ekumeniska
trosbekännelserna, i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska.

I den »katolsk-apostoliska» kyrkans församlingar i Danmark, Tyskland,
England, Frankrike, Holland, Schweiz och andra länder, med hvilkas
lag och lif vi önska öfverensstämma helt och hållet, ledas de regelbundna
gudstjänsterna för tillbedjandet och för undervisningen efter förutnämnda

Främmande trosbekännare i Sverige.

agenda eller bönbok af präster eller biskopar, som äro kallade därtill
medelst profetia, och som äro rättmätigt ordinerade af en af Herrens
apostlar.

Från tid till tid besökas församlingarna af en af apostlarna, som
tillika ledsagas af andra tjänare i den allmänneliga kyrkan, och tjänsterna,
som hållas vid sådana tillfällen, finnas också i nämnda agenda.

Yi anse det för vår första plikt som statsmedborgare att visa full och
glad lydnad mot statsstyrelse och lagar och tillika att frambära böner för
konungen och för alla auktoriteter.

I anseende till kyrkliga ting söka vi icke penningehjälp hos öfverheten,
utan vi anse det för vår plikt som kristna att betala tionde af all
vår inkomst och att frambära offer, allt efter som Gud gifver oss råd därtill,
att det må användas till församlingens upprätthållande, underhåll för
de fattiga och till utgifter vid den offentliga gudstjänsten.

Yi undertecknade, som nu i korta hufvuddrag hafva framställt vår
tro, våga härmed som representanter för ett större antal liksinnade kristna
framträda inför Eders Maj:ts tron med bön om, att det måtte tillåtas oss
att hålla offentlig gudstjänst efter medföljande agenda eller handbok, utan
att vi utträda ur deh svenska statskyrkan, eller om detta icke kan oss
tillåtas, att vi måtte erkännas som särskild församling med tillåtelse att
hålla offentlig gudstjänst med villkor, att vi i detta fall utträda ur den
svenska statskyrkan. — —

Antalet katolsk-apostoliska församlingar uppgick år 1904 till 5, däraf

inom Uppsala ärkestift........................ 1

» Linköpings stift ........................ 1

» Härnösands » 2

» Stockholms stad ...................... 1

Församlingsmedlemmarna, 937 till antalet, äro spridda å olika orter
inom riket. Innehafvare af kyrkliga ämbeten finnas till ett antal af 19.
Samfundets tillgångar uppgingo, enligt de för år 1904 lämnade uppgifterna,
till ett värde af 185,000 kronor, hvaraf belöpte å fast egendom 181,900
kronor, och å öfrig egendom 3,100 kronor. Skulder funnos till belopp
af 54,543 kronor. Inkomsterna under år 1904 voro: hyra af fast egendom
76 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar (tionde), 12,903
kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, 13,743 kronor och bidrag
från utlandet. 6,706 kronor, eller tillhopa 33,428 kronor. Utgifterna för
gudstjänstlokal utgjorde i årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904

Främmande trosbekännare i Sverige.

Metodister.

7,964 kronor, hvarförutom under år 1904 utbetalades till löner o. d.
22,949 kronor samt till öfriga kyrkliga ändamål 3,936 kronor, så att hela
utgiftssumman upptagits till 34,849 kronor.

Metodister.

Metodismen började vinna insteg i Sverige under medlet af 1820-talet. Läroåskådningen sammanfaller i mycket med den anglikanska kyrkans.
Såsom läronorm antogo metodisterna ursprungligen denna kyrkas 39
artiklar. Denna bekännelse har dock till stor del undanträngts af Wesleys
trosbekännelse i 25 »religionsartiklar», hvilken utgör en omredigering af
de 39 artiklarna. Namnct är, såsom bekant, föranledt af metodismens
uppfattning af omvändelsens förlopp enligt viss metod.

Rörelsen leder sitt ursprung från England; dock är »metodist-episkopalkyrkan»
i Amerika numera det mest betydande af de olika metodistiska
kyrkosamfunden. Det är till nämnda amerikanska samfund de svenska
metodisterna äro närmast anslutna.

Yid ansökningar om rätt för församlingar tillhörande metodist-episkopalkyrkan
att här i landet utöfva offentlig gudstjänst har åberopats metodist-episkopalkyrkans
i tryck tillgängliga »Lära och kyrkoordning». Den
afdelning däraf, som, i omedelbar anslutning till de 25 religionsartiklarna,
behandlar metodistföreningarnas (metodist-episkppalkyrkans) natur, ändamål
och allmänna regler torde böra här återgifvas:

Metodistföreningarnas natur, ändamål och allmänna regler.

§ 26. Tid slutet af år 1739 kommo åtta eller tio personer till John
Wesley i London, hvilka syntes vara djupt öfvertygade om synden och
innerligen suckade efter förlossning. Dessa (jämte två eller tre andra
nästa dag) åstundade, att han ville använda någon tid med dem i bön och
gifva dem råd, huru de skulle undfly den tillkommande vreden, hvilken
de sågo oupphörligen hänga öfver sina hufvuden. För att äga mera tid
till detta stora verk, bestämde han en dag, när de alla skulle komma tillsammans,
hvilket de från den tiden gjorde hvarje torsdags afton. Till
dessa och så många andra, som önskade förena sig med dem (ty deras
antal förökades dagligen), gaf han gång efter annan sådana råd, som han
ansåg mest nödvändiga för dem, och de slutade alltid sina möten med bön,
passande för deras särskilda behof.

§ 27. Detta var uppkomsten af metodistföreningarna, först i Europa
och sedan i Amerika.

Främmande trosbekännare i Sverige.

En sådan förening är icke annat än ett sällskap af människor, som
hafva gudaktighetens form, söka gudaktighetens kraft och åro förenade i afsikt
att bedja med hvarandra, anamma förmaningens ord och raka öfver
hvarandra i kärlek, på clet de må hjälpa den ene den andre att fullända
sin frälsning.»

§ 28. Att det lättare må utrönas, om deras uppsåt verkligen är att
fullända sin frälsning, är hvarje förening indelad i smärre afdelningar,
kallade klasser, lämpade efter medlemmarnas särskilda boningsplatser. Ungefärligen
tolf personer äro i hvarje klass, af hvilka en kallas ledare. Hans
skyldighet är:

I. Att träffa hvarje medlem i sin klass minst en gång i veckan, i
ändamål: 1. Att undersöka, huru deras själar fortgå i det goda. 2. Att
råda, bestraffa, trösta eller förmana, allt eftersom tillfället må fordra.
B. Att emottaga
ten, kyrkan och de fattiga.1

II. Att möta föreningens predikanter och skaffare en gång i veckan
i ändamål: 1. Att underrätta predikanten, om någon är sjuk eller om någon
vandrar oordentligt och icke låter tillrättavisa sig. 2. Att betala till
skaffarna hvad han i föregående veckan emottagit af sin klass.

§ 29. Af dem, som önska att ingå i dessa föreningar, fordras på förhand
blott ett enda villkor: »ett innerligt begär att undfly den tillkommande
vreden samt att blifva frälsta från sina synder.» Men där detta
verkligen är fästadt i själen, där blifver det synligt af dess frukter.

§ 30. Het fordras därför af alla, som fortfara i förening med oss, att
de skola oaflåtligen betyga sitt innerliga begär efter frälsning; för det
första, genom att undfly allt slags ondt, i synnerhet det som allmänt utöfvas,
såsom till exempel: Guds namns missbruk; ohelgandet af Herrens
dag, antingen med att företaga vanligt arbete eller med att köpa och sälja;
dryckenskap, köpa eller sälja starka drycker eller nyttja dem utom i högsta
nödfall; slagsmål, kif, tvist, rättegång bröder emellan; vedergällande ondt
med ondt, smädelse med smädelse, samt att bruka mycket tal vid köpande
och säljande; att köpa eller sälja oförtulladt gods; att gifva eller
taga något på ocker, det är, olaglig ränta; okärligt eller on}Tttigt samtal,
i synnerhet om öfverhet och predikanter; göra mot andra hvad vi icke
vilja, att de skola göra mot oss; att göra det som vi veta icke är till
Guds ära, såsom att pryda sig med guld och kostliga kläder; att tillåta

1 Detta angår i synnerhet städer och köpingar, hvarest de fattiga vanligen äro talrika och
kyrkoutgifterna betydliga.

Främmande trosbekännare i Sverige.

sig sådana nöjen, som icke kunna njutas i Herrens Jesu namn; att sjunga
sådana sånger eller läsa sådana böcker, som icke leda till kännedom om
ocli kärlek till Gud; klemighet och onödig maklighet; att församla sig
skatter på jorden; att låna utan sannolikhet att kunna återbetala, eller
taga varor på kredit utan sannolikhet att kunna betala dem.

§ 31. Af alla, som fortfara i dessa föreningar, fordra vi, att de skola
oaflåtligen betyga sitt innerliga begär efter frälsning; för det andra, genom
att på alla sätt vara barmhärtiga efter sin förmåga och som de tillfälle
hafva, göra allt möjligt slags godt, och så långt som möjligt är mot alla
människor: till deras kroppar efter den förmåga Gud förlänar, genom
att mätta den hungrige, kläda den nakne, besöka eller hjälpa dem, som
äro sjuka eller i häktelse; till deras själar, genom att undervisa, bestraffa
eller förmana alla, som vi hafva umgänge med, trampande under fotterna
den öfverdrifna läran, »att man icke bör göra godt, om icke våra hjärtan
äro villiga därtill»; genom att göra godt i synnerhet mot dem, som äro
af trons hushåll eller sucka efter att blifva det, skaffande dem sysselsättning
snarare än andra, genom att köpa af hvarandra, hjälpa hvarandra i
göromål, och det så mycket mera, som världen älskar sina egna och dem
endast; genom att iakttaga all möjlig flit och sparsamhet, på det evangelium
ej må smädadt varda; genom att med tålamod löpa i den kamp,
dem förelagd är, försakande sig själfva och dagligen tagande upp sitt kors,
underkastande sig att bära Kristi smälek, att hållas såsom världens orenlighet
och afskrap, väntande att människorna skola säga allt slags ondt
om dem, ljugande, för Herrens skull.

§ 32. Af alla, som fortfara i dessa föreningar, fordra vi, att de skola
oaflåtligen betyga sitt innerliga begär efter frälsning; för det tredje genom
att begagna alla Guds nådemedel, såsom: den allmänna gudstjänsten; aktgifvande
på ordet, antingen läst eller förklaradt; Herrens nattvard; familj -och enskild bön; rannsakning af skrifterna; fasta eller återhållsamhet.

§ 33. Hessa äro de allmänna reglerna för våra föreningar, hvilka alla
Gud lärt oss att iakttaga uti sitt skrifna ord, som är den enda och fullkomliga
regeln både för vår tro och vandel. Och alla dessa veta vi, att
hans Ande inskrifver i sant uppväckta hjärtan. Om det är någon ibland
oss, som icke iakttager dem eller ofta bryter emot någon af dem, må det
blifva kunnigt för dem, som vaka öfver den själen, såsom de där räkenskap
göra skola. Yi vilja varna honom för hans vägars villa. Afl vilja
hafva tålamod med honom till en tid. Men om han icke bättrar sig, så
har han icke längre någon plats ibland oss. Vi hafva friat våra egna själar.

Främmande trosbekännare i Sverige.

År 1904 var metodist-episkopalförsamlingarnas antal i vårt land 119,
de Hesta bildade efter år 1873. Deras fördelning på de särskilda stiften

var följande:

Uppsala ärkestift........................... 11

Linköpings stift ........................... 14

Skara » 6

Strängnäs » 11

Västerås » 13

Växjö »

Lnnds »

Göteborgs »

Kalmar »

Karlstads » 15

Härnösands » ''5

Luleå » 4

Visby » 8

Stockholms städ ........................... 6

Summa 119

Af förutnämnda församlingar hafva 5 alldeles underlåtit att besvara
kommitténs förfrågningar samt 3 väl lämnat uppgifter om antalet medlemmar,
men icke om församlingarnas ekonomi.

De inkomna uppgifterna utvisa, att medlemsantalet den 31 december
1904 uppgick till 14,979 personer, af hvilka 11,667 kvarstodo inom svenska
kyrkan, under det att 3,312 voro att anse såsom från henne skilda.
Antalet med lön anställda präster och föreståndare uppgick till 136 och
öfriga församlingstjänare till 154, eller tillhopa 290 personer. Församlingarnas
tillgångar uppgingo till 2,338,812 kronor, hvaraf belöpte å fast egendom
2,257,924 kronor och å öfrig egendom 80,888 kronor. Skulder funnos
till belopp af 879,739 kronor. Inkomsterna under år 1904 utgjorde:
arrende, hyra, räntor m. m. 39,823 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar,
7,129 kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet,
304,564 kronor samt bidrag från utlandet 26,938 kronor, eller tillsammans
378,454 kronor. Såsom utgifter upptogos för samma år: för gudstjänstlokal
(årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904) 140,423 kronor,
till aflöningar o. d. 274,783 kronor, för mission i utlandet 27,150
kronor samt för öfriga ändamål 158,875 kronor, hvadan utgifterna beräknats
till sammanlagdt 601,231 kronor.

90 Främmande trosbekännare i Sverige.

Till jämförelse må meddelas följande uppgifter ur protokollet vid
metodist-episkopalkyrkans 32:dra årskonferens år 1907:

Af församlingsmedlemmar funnos nämnda år:

på prof ..................................................................... 1,666

i full förening ............................................................ 15,916

lokalpredikanter ............................................................ 159

liärförutom förekommo odöpta barn till antal af ..................... 142

Summa 17,883

Under rubriken kyrkoegendom upptogos:

141 kyrkor med ett antaget värde af ........................ kr. 2,262,375

35 predikantboställen med ett antaget värde af ............ » 496,238

till byggande eller förbättrande af kyrkoegendom samlade

medel till belopp af ....................................... » 30,152

Summa kr. 2,788,765

Såsom skuld å kyrkoegendom upptogs ett belopp af ...... » 1,083,978

Söndagsskolor funnos till ett antal af 191 med 18,428 lärjungar.
Vid dessa skolor voro anställda 1,276 styresmän och lärare. De löpande
utgifterna för samma skolor uppgingo till 19,236 kronor.

I protokollet upptogs vidare:

Åt församlingarnas pastorer anslagen lön........................ kr. 121,361

beräknad byra för bostad .......................................... » 27,464

Summa kr. 148,825

Utbetalningar till:

presiderande äldste................................................... kr. 5,659

biskopsfonden......................................................... » 1,607

konferensens understödsberättigade:

kollekt medel ................................................... » ] 4 q 3

andra gåfvor ................................................... » 2,225

löpande utgifter ...................................................... » 141,140

Summa kr. 152,094

Främmande trosbekännare i Sverige.			91
Ivollekter för välgörande ändamål m. m.:
misssionen ................................................	.......... kr.	18,	589
kyrkobyggnadssällskapet.................................	»		516
söndagsskolför eningen....................................	»		289
traktatsällskapet..........................................	»		210
frigifna slafvars hjälp .................................	»		174
skolfonden ...............................................	»	1,	,317
barnens fond .............................................	»		953
bibelsällskapet............................................	»		225
	»	6.	,737
diakonissaken.............................................	»		536
andra välgörande ändamål.............................	»	12,	,091
generalkonferensens utgifter ...........................	»	1.	,709
andra kollekter .........................................	»	4	,818
	Summa kr.	48	,164

Mosaiska trosbekännare.

Mosaiska församlingar finnas för närvarande till ett antal af 9, näm-;
ligen i Stockholm, Norrköping, Växjö, Malmö, Karlskrona, Göteborg, Kalmar,
Oskarshamn och Sundsvall. Församlingarna i Stockholm, Göteborg
och Karlskrona hafva ägt bestånd sedan 1700-talet, de öfriga äro bildade
under förra århundradet; dock är församlingen i Norrköping måhända bildad
redan i slutet af 1700-talet.

Antalet mosaiska trosbekännare, upptagna i dessa församlingars egna
böcker, utgjorde vid 1904 års utgång 2,802. 1 Församlingslärare fuunos
till ett antal af 9 och öfriga tjänstemän till ett antal af 23. Församlingarna
ägde vid samma tidpunkt fast egendom till värde af 522,400
kronor och öfriga tillgångar till belopp af 679,272 kronor, så att hela tillgångssumman
uppgick till 1,201,672 kronor. Skulder funnos till belopp
af 813,250 kronor. Inkomsterna under året uppgingo till 133,520 kronor,
däraf hyra, räntor m. m. 35,775 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar,
92,283 kronor och frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet,
5,462 kronor. Såsom utgifter upptogos: för gudstjänstlokal (årligt medeltal
för femårsperioden 1900—1904) 6,346 kronor, till aflöningar o. d.
58,334 kronor samt för öfriga ändamål 10,955 kronor, eller tillhopa
75,635 kronor.

1 Härtill komma de i svenska kyrkans "böcker antecknade mosaiska trosbekännare, hvilkas
antal icke torde hafva understigit det i 1900 års statistik uppgifna, eller 1,551.

;) Mosaiska
trosbekännare.

Främmande trosbekännare i Sverige.

b) Nya kyrkans
bekännare.

Nya kyrkans bekännare.

(Svedenborgare).

Grundvalen för nya kyrkans bekännelse är Emanuel Svedenborgs
teologiska skrifter. De förnämsta af dessa äro Ärrana cailestia (1749—56)
samt Vera christiana religio (1771). Någon nykyrklig församling bildades
dock ej under Svedenborgs lifstid. Det var först 15 år efter hans 1772
inträffade död, som en sådan kom till stånd i London.

Anhängare af Svedenborgs lära hinnas i England, Nordamerika och
Tyskland. I vårt land hafva smärre nykyrkliga sällskap verkat under
olika tider och på skilda ställen. En sammanslutning kom till stånd år
1874, då sällskapet »Nya kyrkans bekännare» bildades i hufvudstaden.
Sedermera hafva emellertid sällskapets medlemmar delat sig i två skilda
grupper, hvilka hvar för sig sökt och erhållit rätt till offentlig gudstjänstöfning.
De bägge nykyrkliga församlingar, som sålunda i vårt land finnas,
äro Nya kyrkan (Nya kyrkans äldsta församling) i Stockholm, erkänd
genom nådig resolution den 10 april 1885, och Nya Jerusalems eller Nya
kyrkans svenska församling i Stockholm, erkänd den 13 maj 1887. Skiljaktigheten
emellan de bägge församlingarna består, enligt hvad de i sammanhang
med den underdåniga ansökningen om sistnämnda församlings
legaliserande till Kungl. Maj:t ingifna handlingar utvisa, hufvudsakligen i
olika församlingsordning.1

Xya kyrkans i Stockholm församlingsordning innehåller sålunda i § 8,
hvilken handlar »om kyrkliga förrättningars utförande», följande:

Alla kyrkliga förrättningar, såsom offentlig gudstjänst, sakramentenas
förvaltning, vigsel, konfirmation och begrafning, verkställas i allmänhet endast
af en efter 113m kyrkans gudstjänstordning invigd präst, men där
ordinerad präst icke finnes, kan offentlig gudstjänst, sakramentenas förvaltning
och begrafning förrättas af en i alla hänseenden lämplig och därtill
särskildt invigd församlingsmedlem. En sådan in viges af en behörigen
ordinerad präst och meddelas intyg på, hvartill han blifvit invigd.

Den för Nya Jerusalems eller Xya kyrkans svenska församling i Stockholm
gällande församlingsordning är i de delar, som angå ifrågavarande
ämne, af följande hädelse:

§ 7 mom. I. Offentlig gudstjänst förrättas helst af invigd präst;
men ledning af gudstjänst kan af de särskilda församlingarna anförtros

1 I en af de ofvannämnda, till Kungl. Maj:t ingifna handlingarna heter det: »Skillnaden i
afseende på författning och organisation är lika stor som mellan katoliker och protestanter».

Främmande trosbekännare i Sverige.

jämvä] åt annan fullt passande man. — Mom. 2. Yid offentlig gudstjänst,
nattvardens utdelande, dop, konfirmation, prästvigning, vigsel och begrafning
följes Svenska nya kyrkans antagna gudstjänstordning. — Mom. 3.
Vigsel verkställes endast af behörigen invigd präst. Nattvarden utdelas
och dop verkställes vid offentlig gudstjänst endast af invigd präst eller af
ledare, som generalförsamlingen befullmäktiga! Begrafning verkställes,
där så ske kan, endast af invigd präst eller sådan ledare. — § 8 mom. t.
I sitt hus eller inom sin familj är husfadern och vid sjukbädd hvarje sant
nykyrklig, helst manlig, kristen, som själf förut deltagit i den heliga måltiden,
berättigad att utdela nattvarden. Därest den utdelande därtill känner
sig manad, anamme ock härvid själf nattvarden. — Mom. 2. Är barn
sjukt eller svagt, så att prästs ankomst ej kan med någorlunda trygghet
afvaktas, eller äro förhållandena sådana, att biträde af präst ej utan för
lång tidsutdräkt kan af bidas, må dop med ledning af gudstjänstordningens
formulär af annan nya kyrkan tillhörig, om möjligt manlig, medlem verkställas.
— Mom. 3. Där präst ej finnes att tillgå, kan äfven begrafning af
annan, nya kyrkan tillhörig manlig medlem med ledning af gudstjänstordningens
formulär utföras. — För alla dessa fall erinre man sig på det
allvarligaste, att heliga ting skola med vördnad behandlas.

Samfundets trosbekännelse är af följande innehåll:

1. Vi tro på en enda, personlig Gud, himlarnas och världsalltets
allsmäktige Skapare och Uppehållare.

2. Vi tro, att denna personliga Gud i Sig innefattar en trefald af
väsentligheter, nämligen oändlig kärlek, oändlig vishet och oändlig kraft,
hvilken trefald såsom en oupplöslig enhet utgör Dans väsen, och att Han
i öfverensstämmelse härmed har det treeniga namnet: Fader, Son och He-.
lig Ande.

3. Vi tro, att Han, den Oändlige, uppenbarat sig för oss i sitt Heliga
Ord, och i tidens fullbordan enligt sitt löfte såsom människa i Jesus
Kristus, och att sålunda Herren Jesus Kristus är Jehovah Gud, den Allsmäktige,
i Gudomligt naturligt människoväsen.

4. Vi tro, att Han genom frestelsestrider allt intill döden på korset
förhärligade eller gudomliggjorde sitt antagna naturliga människoväsen,
öfvervann helvetena, återlöste, _d. ä. befriade människan från djäfvulens
eller det ondas och falskas öfvermakt, och att Han sålunda gjort det möjligt
för hvar och en att tro på Honom, att älska Honom och lyda Hans

Främmande trosbekännare i Sverige.

bud och därigenom blifva frälst och salig; att lian sålunda är vår Återlösare,
Pånyttfödare och Frälsare.

5. A i tro på Guds Heliga Ord, att det har eu inre betydelse, som
är dess ande och lif, och det är Gudomligt både i bokstafven och i anden,
samt att det är källan till all visdom och salighet både för änglar och
människor.

6. Vi tro på Dopets och Nattvardens sakrament såsom Gudomliga
medel till vårt eviga gagn och i synliga motsvarighetsbilder framställande
allt hvad Ordet lär, nödvändigheten af bättring samt af lifsförbindelse med
Gud genom kärlek och tro.

7. Yi tro på Herrens Andra ankomst, att den redan ägt rum i den
andliga världen, där Herren hållit den bebådade Yttersta domen samt upprättat
den nya himmel, från hvilken Johannes i profetisk syn såg den
lieliga staden, Nya Jerusalem, komma ned; och att den jämväl ägt rum
i denna vår värld därigenom, att Herren afslöjat Ordets inre betydelse och
sålunda såsom Ordet kommit åter i makt och stor härlighet; att Han till
detta af stojande af Ordet begagnat sin tjänare Emanuel Svedenborg samt
nu genom den sålunda uppenbarade sanningen upprättar den Nya Kyrka,
hvilken är det utlofvade Nya Jerusalem, som stiger ned af himlen
ifrån Gud.

nytt af vatten och ande eller af tro på sanningen och ett lefverne enligt
sanningen; att vi sålunda måste fly det onda såsom synd mot Herren, och
att vi måste älska Honom, tro på Honom och sträfva att göra det goda,
hvartill Herren förlänar kraft, då vi hänvända oss till Honom.

9. Yi tro, att det finnes en Andlig värld, som är andars och änglars
hem, och som förhåller sig till den naturliga världen likasom själen till
kroppen; att vi redan här på en inre väg stå i nära förbindelse med den;
att vi vid den materiella kroppens död lämna detta vårt jordiska omhölje
och uti vår andliga kropp ingå i samma andliga värld; att vi då dömas
efter »våra gärningar», d. ä. vårt verkliga lifstillstånd, och att det sedan
igenom all evighet förestår oss ett lif, saligt eller osaligt, till art och grad
beroende af beskaffenheten hos vårt inre väsens rådande kärlek.

Af de statistiska uppgifter församlingarna tillhandahållit kommittén
framgår, att medlemsantalet den 31 december 1904 uppgick till 254.
Af medlemmarna voro 223 kvarstående inom svenska kyrkan, under det
att 31 därur lagligen utträdt. Med lön anställda funnos 2 pastorer och 2

Främmande trosbekännare i Sverige.

organister. Församlingarna ägde fastigheter till värde af 157,631 kronor
och öfriga tillgångar till belopp af 22,502 kronor, hvadan hela tillgångssumman
nppgick till 180,133 kronor. Skulderna belöpte sig till 108,214
kronor. Församlingarnas inkomster år 1904 voro: hyra, räntor m. m.
10,599 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar, 118 kronor,
frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, 5,568 kronor samt bidrag från
utlandet 557 kronor, eller tillhopa 16,842 kronor. Såsom utgifter upptogos
för samma år: för gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden
1900—1904) 907 kronor, till aflöningar o. d. 3,764 kronor samt till
öfriga kyrkliga ändamål 10,814 kronor, eller sammanlagdt 15,485 kronor.

Reformerta.

(Fransk-reformerta).

Fransk-reformerta församlingen i Stockholm, den enda, som numera
tinnes i vårt land, är af gammalt datum. Den lärer hafva funnits redan
vid slutet af 1600-talet.1 Ar 1715 tick församlingen en fastare ordning,
i det att ett konsistorium under pastors ordförandeskap inrättades för
handhafvande af dess angelägenheter. Lagligt erkännande erhöll församlingen
den 10 augusti 1741.

Såsom medlemmar af församlingen voro den 31 december 1904 antecknade
40 personer. Emellertid har församlingens pastor rörande såväl
medlemsantalet som församlingens förhållanden i öfrigt meddelat följande
upplysningar:

Med anledning däraf, att antalet manliga församlingsmedlemmar oafbrutet
minskats, hvarigenom svårighet uppstått att på nöjaktigt sätt handhafva
kyrkans angelägenheter, pläga såsom adjungerade medlemmar inväljas
sådana till svenska statskyrkan hörande personer, som visat särskildt intresse
för franska kyrkans verksamhet. Dessa personer hafva rösträtt och
äro valbara till de olika förtroendeposterna. Kyrkans största betydelse
torde för närvarande ligga däruti, att den vill vara ett stöd för de många
från Frankrike eller Schweiz härstammande damer, hvilka i egenskap af
lärarinnor eller bonner vistas härstädes under längre eller kortare tid.
Många af dessa låta aldrig anteckna sig i församlingens medlemsregister,
som därför i åtskilliga afseenden är ofullständigt. Franska eller schweiziska
damer, hvilka ingått äktenskap med svenskar, kvarstå stundom såsom med 1

Enligt uppgift af föreståndaren för fransk-reformerta församlingen i Stockholm hade
1645—50 under protektion af Louis de Geer bildats en fransk-reformert församling vid Finspång.

i) Reformerta.

k) Romerskkatolska.

96 Främmande trosbekännare i Sverige.

lemmar af församlingen eller ingå såsom nya medlemmar i densamma,
utan hinder däraf, att de tillhöra svenska statskyrkan. Själfva gudstjänsterna
äro talrikt besökta af svenskar. Enär några afgifter icke utgå
till kyrkan, hvilken underhålles medelst egna tillgångar, och medlemmarna
ofta ''bestå af personer, hvilka tillfälligtvis uppehålla sig i Sverige, kunna
de kommittén tillställda uppgifterna ej betraktas såsom fullt exakta. Kyrkan
styres af ett utaf församlingen valdt konsistorium, för närvarande bestående
af, förutom församlingens pastor, en reformert ledamot och två ledamöter,
hvilka tillhöra svenska statskyrkan. Härförutom finnas en kassaförvaltare,
en organist och en vaktmästare.

Kyrkan ägde vid 1904 års utgång tillgångar till värde af 204,444
kronor, hvaraf belöpte å fast egendom 148,000 kronor och å öfrig egendom
56,444 kronor. Skulderna uppgingo till 80,000 kronor. Samma år utgjorde
inkomsterna 11,271 kronor, däraf 10,893 kronor hyres- och ränteinkomster
samt 378 kronor frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet. I lön och
bostadsförmån åt pastor utbetalades 6,300 kronor och åt öfrig personal
1,075 kronor, kvarjämte för åtskilliga andra ändamål utgåfvos 3,586 kronor.

Romersk-katolska.

Af romersk-katolska församlingar finnas i vårt Ipnd 4, nämligen i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Gäfle. Stockholmsförsamlingen liar ägt
bestånd sedan 1700-talet, de öfriga församlingarna äro bildade under senare
delen af förra århundradet. Samtliga församlingar stå under ledning af
en apostolisk vikarie, som ock är biskop.

Antalet församlingsmedlemmar, upptagna i de romersk-katolska församlingarnas
egna böcker, var vid 1904 års utgång 1,902.1 Den med lön
anställda personalen uppgick till 45 personer, däraf 10 präster och 35
organister, körmedlemmar, vaktmästare m. fl. Församlingarnas tillgångar
den 31 december 1904 uppskattades till 957,796 kronor, hvaraf belöpte
å fast egendom 850,000 kronor och å öfriga tillgångar 107,796 kronor.
Skulder funnos till belopp af 330,827 kronor. Inkomsterna nämnda år
voro: hyror, räntor m. m. 31,647 kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade
inom landet, 12,911 kronor och bidrag från utlandet 8,816 kronor, eller
tillhopa 53,374 kronor. Såsom utgifter upptogos: för gudstjänstlokal (årligt

1 Härtill komma de i svenska kyrkans böcker antecknade romersk-katolska trosbekännare,
hvilkas antal icke torde hafva understigit det i 1900 års statistik uppgifna, eller 670.

Främmande trosbekännare i Sverige.

medeltal för femårsperioden 1900—1904) 14,435 kronor, till aflöningar
o. d. 32,419 kronor, för mission i utlandet 125 kronor samt till öfriga
ändamål 5,049 kronor, eller sammanlagdt 56,028 kronor.

Sjundedags-adventister.

Sjundedags-adventisterna hafva sitt namn dels däraf, att de anse lördagen
böra i stället för söndagen firas såsom hvilodag, dels oek däraf, att
de vänta Kristi ankomst vid en nära liggande, bestämd tidpunkt. De tillhöra
en på 1830-talet i Norra Amerika ur baptismen framgången samfundsbildning.
Från baptismen skilja de sig dock utom i förberörda punkter
äfven genom sin lära om de ogudaktigas förintelse (annihilation). Rörelsen
vann insteg i vårt land på 1880-talet.

Samfundet räknade vid 1904 års slut 24 församlingar, däraf i:

Uppsala ärkestift.............................. 3

Linköpings stift.............................. 2

Skara » 1

Strängnäs » .............................. 1

Yästerås » ........................... 5

Växjö » —

Lunds » 4

Göteborgs » .............................. 1

Kalmar » 1

Karlstads » .............................. 5

Härnösands » ........... —

Luleå » —

Visby » —

Stockholms stad.............................. 1

Summa 24

Af åsyftade församlingar hafva endast 14 lämnat af kommittén begärda
upplysningar. I dessa 14 församlingar uppgick medlemsantalet den 31 december
1904 till 417 personer, däraf 8 voro ur svenska kyrkan lagligen utträdda.
Med lön anställda funnos endast en predikant och två andra personer.
Församlingarnas tillgångar uppgingo till ett värde af 6,520 kronor,
däraf å fast egendom belöpte 3,000 kronor. Skulder funnos upptagna till

1) Sjundedagsadventister.

Främmande trosbekännare i Sverige.

m) Öfriga
främmande
trosbekännare
och Iconfessionslösa.

belopp af 18 kronor. Församlingarnas inkomster under år 1904 voro: hyra,
räntor m. m. 154 kronor, afgifter, uttaxerade på församlingsmedlemmar,
7,239 kronor samt frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, 4,479 kronor,
eller tillhopa 11,872 kronor. Såsom utgifter för samma tid upptogos: för
gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904) 2,197 kronor,
till aflöningar 437 kronor, för mission i utlandet 883 kronor samt för öfriga
ändamål 9,425 kronor, så att hela utgiftssumman uppgick till 1 2,942 kronor.

Öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa.

T de uppgifter, som af svenska kyrkans prästerskap insändts till kommittén,
hafva angifvits såsom ur kyrkan lagligen utträdda en mängd personer,
hvilka emellertid icke återfinnas i de från de främmande församlingarnas
föreståndare insända medlemsförteckningarna. Till dessa personer
höra medlemmarna af sådana samfund, rörande hvilka kommittén icke
ansett nödigt att infordra uppgifter, såsom mormonernas m. 11., samt personer
tillhörande församlingar, livilkas föreståndare underlåtit lämna de af
kommittén begärda upplysningar; vidare personer, som vid utträdet ur
kyrkan uppgifvit sig ämna ingå i visst främmande trossamfund, men
sedermera icke fullföljt denna sin afsikt; samt slutligen alla de katoliker
och mosaiska trosbekännare, hvilka icke äro upptagna i de katolska eller
mosaiska församlingarnas böcker, utan af svenska kyrkans prästerskap bokföras.
Sammanlagda antalet af de till nu ifrågavarande grupp, »öfriga
främmande trosbekännare och konfessionslösa», hänförda personer uppgår
till 7,432.

Sammanställer man de af kommittén insamlade uppgifter angående
antalet främmande trosbekännare med de uppgifter, som förekomma i statistiska
centralbyråns ofvan åberopade berättelse angående befolkningsstatistiken
för år 1900, er hålles följande resultat:

Statistiska centralbyråns uppgifter för år 1900.

Ant. i egna
böcker.

Ant. i sv.
kyrkans
böcker.

Summa.

Främmande trosbekännare m. fl...................

(Se ofvan sid. 61).

4,069 59,580 63,649

Främmande trosbekännare i Sverige.

Kommitténs uppgifter för år

Baptister.............................................

Engelsk-episkopala .................................

Fribaptister (Helgeaner) ...........................

Grekisk-katolska....................................

Katolsk-apostoliska (Irvingianer)..................

Metodister ..........................................

Mosaiska trosbekännare ...........................

Nya kyrkans bekännare (S vedenborgare) ......

Reformerta (fransk-reformerta) ..................

Romersk-katolska .................................

Sj undedags-adventister ...........................

Öfriga främmande trosbekännare och konfes sionslösa

.......................................

Summa 16,931 54,595 71,526

Rikets hela folkmängd uppgick den 31 december 1904 till 5,260,811
personer.

Ehuru uppgifter saknas angående medlemsantalet i ett betydande antal
församlingar af främmande trosbekännare,4 liar likväl sammanlagda
antalet främmande trosbekännare nu kunnat upptagas till 71,526 mot
63,649 år 1900, därvid emellertid är att märka, att uti sistnämnda summa
inräknats ett betydande antal odöpta barn och äldre personer, af hvilka en
del med visshet kan antagas icke vara att hänföra till främmande trosbekännare.
Såsom ur svenska kyrkan lagligen utträdda upptogos i 1900
års statistik 4,442 personer. Om därtill lägges antalet af de i 1900 års
statistik till särskilda främmande trossamfund hänförda personer, hvilka föröfrigt
kunna antagas icke hafva tillhört svenska kyrkan, nämligen 4,055 i
egna församlingsböcker och 2,211 i svenska kyrkans böcker upptagna 1 2 3 4

1 Antecknade i sv. kyrkans böcker.

2 Upptagna enligt statistiska centralbyråns uppgift för år 1900 och då antecknade i sv.
kyrkans böcker.

3 Antecknade i sv. kyrkans böcker.

4 De flesta af dessa församlingar torde dock hvar för sig räkna endast ett fåtal medlemmar.

1904.
Rättsligen tillhörande främmande trossamfund.	Rättsligen tillhörande	S amma.
sv. kyrkan.
851	38,565	39,416
1601	—	160
118	3,025	3,143
442	—	44
231	706	937
3,312	11,667	14,979
2,802	—	2,802
31	223	254
408	—	40
1,902	—	1,902
8	409	417
7,432	_	7,432

100

Främmande trosbekännare i Sverige.

romersk-katolska ock mosaiska trosbekännare samt 44 grekisk-katolska, 72
engelsk-episkopala oek 116 reformerta, uppgår summan af de såsom främmande
trosbekännare angifna, till svenska kyrkan icke börande personer
år 1900 till 10,940. Detta antal bar nu stigit till 16,931. Till afsevärd
del beror skillnaden därpå, att, medan 1900 års statistik i förevarande
afseende endast bänför sig till antalet vuxna personer, kommitténs uppgifter
omfatta jämväl sådana minderåriga, som enligt dissenterlagens bestämmelser
må uppfostras i främmande lära.

Hvad uppgifterna angående de särskilda trossamfunden beträffar, så
äro olikheterna i ögonen fallande beträffande baptisterna. Emellertid torde
jämförelsen beträffande dessa böra göras så, att man å ena sidan ur 1900
års statistik sammanför baptister, odöpta namngifna barn, andra odöpta, ej
konfirmerade, separatister ocb adventister, bvilkas sammanlagda antal uppgår
till 49,534, ocb å andra sidan från kommitténs uppgifter sammanräknar
baptister, fribaptister ocb sjundedags-advendister, utgörande tillköpa
42,976 personer. Af förstnämnda grupper torde nämligen det öfvervägande
antalet vara att hänföra till endera af de tre sist nämnda samfunden. Såsom
ur svenska kyrkan lagligen utträdda kafva i 1900 års statistik upptagits
1,416 baptister. Häremot bär kommittén att ställa endast 851
baptister, 118 fribaptister ocb 8 sjundedags-adventister, eller tillhopa 977
personer. Orsaken är, att kommittén till de särskilda samfunden hänfört
endast sådana personer, som återfunnits i de från de främmande församlingarnas
föreståndare insända personuppgifter. Öfriga ur svenska kyrkan
utträdda personer, vare sig de tillhöra främmande församling, som underlåtit
att till kommittén insända uppgifter, eller de efter sitt utträde icke
anslutit sig till viss främmande församling, hafva af kommittén inräknats
i gruppen öfriga främmande trosbekännare och konfession slö sa».

Af mosaiska ocb romersk-katolska trosbekännare hafva bär ofvan i
kommitténs uppgifter såsom icke tillhörande svenska kyrkan upptagits endast
de, som funnits antecknade i mosaiska ocb romersk-katolska församlingarnas
egna böcker. Dessa voro vid 1904 års utgång 2,802 mosaiska ocb 1,902
romersk-katolska trosbekännare, vid 1900 års utgång åter respektive
2,361 ocb 1,708. Då svenska prästerskapet i sina uppgifter till kommittén
angående antalet främmande trosbekännare i allmänhet ej angifvit, b vilket
trossamfund dessa tillhörde, bar kommittén ej kunnat på annat sätt förfara.
Uppgifterna från prästerskapet i Stockholm, där det öfvervägande antalet
mosaiska ocb romersk-katolska trosbekännare finnes, äro dessutom ytterst
ofullständiga. Det antal ifrågavarande främmande trosbekännare, som emel -

Främmande trosbekännare i Sverige. 101

lertid af svenska prästerskapet uppgifvits, har inräknats i den förut omnämnda
gruppen »öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa».

De skiljaktigheter, som sålunda och i öfrigt förefinnas emellan kommitténs
uppgifter och de af statistiska centralbyrån för år 1900 meddelade,
äro en följd dels af de förändringar, som under tidsperioden 1900—1904
helt naturligt ägt rum, och dels däraf, att kommitténs uppgifter hufvudsakligen
äro grundade på meddelanden från de främmande församlingarnas
föreståndare, under det att statistiska centralbyrån öfvervägande byggt på
meddelanden från svenska kyrkans prästerskap.

Mera detaljerade uppgifter beträffande de främmande trossamfundens
ekonomiska förhållanden kunna inhämtas af kommitténs tabellverk tab. 7,
af hvilken tabell ett sammandrag omedelbart härefter meddelas.

Tabeller.

102

S> ei m m andr si g eif tat». 7 i

utvisande antalet af främmande trosbekännare» församlingar, medlemmar, prästerskap och öfriga 1 2 3

1	2	3	4	5	c	7	8 \|	9 1	19 \|	u	12	13	14
Främmande trossamfun d.	Antal församlingar.	Antalet församlings-medlemmar	Antalet med lön anställda			Tillgånga	r
tillhörande svenska kyrkan.	icke tillhörande svenska kyrkan.	S u m m a	föreståndare, präster m. fl.	organister, sängle- dare, vaktmästare m. fl.	Ul P	Fast egendom; taxeringsvärde	Öfriga tillgångar.	Ul 3 P
CfQ P° o* n r!;Cf3 rj 0 sr1 P p CfQ g? >-t	å jordbruks-fastighet.	å öfrig fast egendom.1	Summa taxe-ringsvärde.
								Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Baptister........................	577	38,565	851	39,416	327	260	587	3,037,021	29,886	1,264,006	4,330,972	164,445	4,495,417
Engelsk-episkopala .........	2	—	160	160	2	3	5	180,000	—	55,000	235,000	236,488	471,488
Fribaptister (Helgeaner) ...	112	3,025	118	3,143	33	5	38	53,900	7,400	16,600	77,900	2,878	80,778
Grekisk-katolska ............	1	—	44	44	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Katolsk-apostoliska (Irvin-
gianer)........................	5	706	231	937	19	—	19	29,300	—	152,600	181,900	3,100	185,000
Metodister .....................	119	11,667	3,312	14,979	136	154	290	1,443,797	21,200	792,927	2,257,924	80,888	2,338,812
Mosaiska trosbekännare ...	9	—	2,802	2 2,802	9	23	32	494,900	—	27,500	522,400	679,272	1,201,672
Nya kyrkans bekännare
(Svedenborgare)............	2	223	31	254	2	2	4	—	—	157,631	157,631	22,502	180,133
Reformerta (fransk-refor-
merta)........................	1	—	40	40	1	3	4	—	—	148,000	148,000	56,444	204,444
Romersk-katolska ............	4	—	1,902	3 1,902	10	35	45	395,000	—	455,000	850,000	107,796	957,796
Sjundedags-adventister......	24	409	8	417	1	2	3	3,000	—	—	3,000	3,520	6,520
Öfriga främmande trosbe-
kännare och konfessions-
lösa ...........................		i	7,432	7,432	—	—	—		—	—	—	—	—
Summa	856	54,595	16,931	71,526	540	487	1,027 5,636,918	58,485	3,069,324	8,764,727	1,357,333	10,122,060

1 En betydande del af häruti inbegripen egendom torde utgöras af fastighet, som helt eller
delvis är afsedd för gudst jänstligt bruk, ehuru sådant i de till kommittén lämnade uppgifterna ej
amgifvits.

2 Härtill komma minst 1,551 i svenska kyrkans böcker antecknade mosaiska trosbekännare.

3 Härtill komma minst 670 i svenska kyrkans böcker antecknade romersk-katolska trosbekännare.

103

Ico m m itténs tabellverk

tjänstepersonal äfvensom församlingarnas ekonomiska förhållanden år 1904.

15	16	17	is	19	21)	21	22	22	24	25	26
Skulder.		I n	1c o m s t	e r.				U t g i	f t e r
Arrende, hyra, räntor m. in.	A flitter uttaxerade ä församlingsmed- lemmar.	Frivilliga bidrag uppsamlade inom landet.	Bidrag från utlandet.	U1 g B p	för gudstjänstlokal; årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904.	till lön, bostadsformån och pension åt	för mission i utlandet.	för öfriga ändamål.	S u m m a.
föreståndare, präster m. fl.	organister, sång-ledare, vakt-mästare m. fl.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1,855,678	101,283	33,794	623,369	791	759,237	174,501	274,485	40,291	17,113	232,997	739,387
_	9,476	1,965	6,585	800	18,826	1,768	10,640	2,254	65	702	15,435
11,265	207	627	15,554	105	1 6,493	3,849	5,608	715	2,053	8,444	20,669
54,543	76	12,903	13,743	6,706	33,428	7,964	22,949	_	_	3,936	34,849
879,739	39,823	7,129	304,564	26,938	378,454	140,423	242,659	32,124	27,150	158,875	601,231
813,250	35,775	92,283	5,462	—	133,520	6,346	52,746	5,588	—	10,955	75,635
108,214	10,599	118	5,568	557	16,842	907	3,444	320	—	10,814	15,485
80,000	10,893	_	378	—	11,271	—	6,300	1,075	—	3,586	10,961
330,827	31,647	—	12,911	8,816	53,374	18,435	18,900	13,519	125	5,049	56,028
18	154	7,239	4,479		11,872	2,197	319	118	883	9,425	12,942
4,133,534	239,933	156,058	992,613	44,713	1,433,317	356,390	638,056	96,004	47,389	444,783	1,582,622

1872 års
riksdag.

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

I 1860 års dissenterlag var, såsom ofvan blifvit nämndt, uttryckligen
föreskrifvet, att medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var
pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter
till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall,
än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. Eljest voro
främmande trosbekännare icke fritagna från att bidraga till kyrkliga behof.

Yid 1872 års riksdag väcktes emellertid fråga om en vidsträcktare
skattebefrielse för dissenters. En motionär i andra kammaren föreslog,
att Riksdagen ville hos Kungi. Maj: t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar i förordningarna om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863 jämte öfriga möjligen härmed i sammanhang
stående lagar och förordningar, att främmande religionsbekännare
äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och blifvit
i annat, här i landet tillåtet religionssamfund upptagna, måtte blifva för
sina personer, sin inkomst af kapital eller arbete samt om möjligt jämväl
för sin fasta egendom befriade från skyldighet att deltaga i underhåll al
svenska statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar.

Såsom man finner, upptog motionären frågan i hela dess vidd. Befrielsen
afsåg icke blott personliga afgifter, utan äfven de af fastighet och
inkomst utgående utskylder. Beträffande afgifterna af fast egendom yttrade
dock motionären, att han icke ville tillåta sig att framställa något
bestämdt förslag i afseende å, huruvida den afsedda skattebefrielsen borde
gälla jämväl sådan egendom. För egen del vore motionären visserligen af

105

DissentersJcattefrågans tidigare behandling.

den åsikt, att full rättvisa mot främmande trosbekännare blefve skipad,
endast om deras fasta egendom jämväl inbegrepes i friheten från utskylder
till svenska statskyrkan; men han vore ej i tillfälle bestrida, att en närmare
granskning af de förhållanden, som på denna frågas bedömande måste
inverka, möjligen kunde komma att ådagalägga några större praktiska
svårigheter emot en dylik skattefrihetens utsträckning. Då motionären
ingalunda ville göra förslagets öde beroende på en eventuellt befunnen
olämplighet i denna särskilda omständighet, inskränkte han sig till att
alternativt framhålla önskvärdheten af den föreslagna befrielsens utsträckning
jämväl till främmande religionsbekännares fasta egendom. Befrielsen
afsåg vidare icke blott skattskyldigheten till prästerskapet, utan jämväl
skyldigheten i öfrigt att bidraga till upprätthållandet af svenska kyrkan
och dess inrättningar. I fråga om de personer, hvilka skulle komma i åtnjutande
af den ifrågasatta skattebefrielsen, föreslogs, att denna skulle gälla
»främmande religionsbekännare äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde
ur svenska kyrkan och blifvit i annat, liär i landet tillåtet religionssamfund
upptagne.» blågrå andra främmande trosbekännare än de sålunda
angifna kunde befrielsen icke afse, då enligt 1860 års dissenterlag'' ingen
fick anses från svenska kyrkan skild, förrän han blifvit upptagen i det
främmande trossamfund, till hvilket han anmält sig vilja öfvergå.

Till stöd för sitt förslag yttrade motionären, att, så vidt af anförda
stadganden kunde dragas den slutsats, att främmande religionsbekännare
här i landet äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan
och blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagne, skulle kännas
skyldige att icke blott för sin fasta egendom utan äfven för sina personer
och sin inkomst af kapital eller arbete deltaga i de utgifter, hvilka erfordrades
för svenska statskyrkans och dess prästerskaps underhåll, så
skulle, enligt motionärens öfvertygelse, denna omständighet innefatta en
stor orättvisa och vara med såväl den religiösa fördragsamhetens numera
hos oss allmänt godkända principer, som äfven med andan af gällande
lagar oförenlig. Det kunde icke vara rättvist att tvinga medborgare, hvilka
tillhörde af svenska staten själf erkända religionssamfund, att vidkännas
uppoffringar icke blott för vidmakthållande af egen kult, utan därutöfver
jämväl för underhållande af en kyrka och ett prästerskap, af hvilka de
på grund af sin religiösa öfvertygelse icke kunde hafva något gagn; och
såsom en yttring af ännu fortfarande ofördragsamhet eller åtminstone af
en viss motvilja mot olika tänkande måste det väl anses att belasta främmande
religionsbekännare med jämförelsevis större bördor i och för upp -

106 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

rätthållande af religiösa institutioner än statskyrkans egna medlemmar. Att
ett sådant förhållande icke heller vore öfverensstämmande med andan af
de lagar, som numera reglerade menigheters rätt att vårda egna angelägenheter,
syntes ligga i öppen dag. Ilvilka åsikter man än måtte hysa i afseende
på kyrkans skiljande från staten, torde det icke kunna nekas, att
år 1862 ett stort och afgörande steg togs till den borgerliga kommunens
skiljande från den kyrkliga församlingen. Detta framginge redan däraf,
att särskilda lagar med olika bestämmelser utfärdats för den enes eller
andras verksamhet; att de båda samfunden officiellt erhållit olika namn;
att deras områden icke längre behöfde med hvarandra sammanfalla; att
kyrkoherdens ämbetsbefattning med kommunen vore inskränkt till hans
rätt att deltaga i kommunalnämndens förhandlingar, under det att han
däremot vore själfskrifven ordförande i kyrkostämma samt i kyrkoråd och
skolråd o. s. v. Det ådagalades jämväl däraf, att till föremål för kommunens
verksamhet anvisats alla sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma
borgerliga angelägenheter, fattigvården däruti inbegripen, under det
att kyrkoförsamlingens verksamhet åter inskränkts till, jämte folkskoleväsendet,
rent kyrkliga frågor. Då med dessa sistnämnda främmande
religionsbekännare icke hade det ringaste att skaffa, vore det naturligt och
riktigt, att de blifvit uteslutna från rätt att deltaga i dessa frågors afgörande.
Lagstiftarens mening torde få antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen
till intet annat än ett samfund af statskyrkan tillhörande
personer, hvilka ägde att efter vissa bestämda grunder och på visst i lagen
utstakadt sätt ordna och förvalta sina gemensamma angelägenheter och att
därför af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Tillämpningen af denna
fullkomligt riktiga grundsats hade dock blifvit antingen glömd eller med
afsikt lämnad å sido, då man kommit till kapitlet »om afgifter till kyrka»,
såvida nämligen dithörande stadganden måste, vid en riktig tolkning, anses
innefatta skyldighet för främmande religionsbekännare att bidraga till statskyrkans
underhåll. Ett dylikt förbiseende innefattade alltså en inkonsekvens
af ganska betänklig beskaffenhet, så mycket betänkligare, som den
tillika vore en obillighet. Det anmärkta förhållandet strede äfven i ett
annat afseende mot våra kommunallagars anda. En af dessa lagars hufvudsakligaste
uppgifter syntes nämligen vara att noga afväga rättigheter och
skyldigheter mot hvarandra, och äfven i afseende på främmande religionsbekännare
hade man samvetsgrant vidhållit denna uppgift, så länge man
befann sig på den borgerliga kommunens område. Men när det blef fråga
om den kyrkliga församlingen, kastades äfven denna grundsats å sido och

I) issen ter ska t tefrågans tidigare behandling. 107

blef jämn vikten emellan skyldigheter och rättigheter för främmande trosbekännare
uppkäfd, ty skattskyldighet till statskyrkan kunde de visserligen
genom en lagtolkning i sådan syftning få sig ålagd, men från rättigheten
att deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras användande
vore de i tydliga och bestämda ordalag uteslutna.

Lagutskottet afstyrkte bifall till motionen och anförde därvid:

Detta förslag berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet
emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande skola
hafva en statskyrka. Men så länge grundsatsen af en statskyrka erkännes,
blir det för staten en ovillkorlig uppgift att bereda henne erforderliga
medel för sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska kyrkan
kan staten så mycket mindre undandraga sig detta, som prästerskapet hos
oss har sig ålagdt icke blott att utöfva själfva lärarekallet, men äfven att
bestrida vissa statsborgerliga förrättningar. Prästen är på samma gång en
kyrkans och eu statens tjänare, det senare icke minst därför just, att
kyrkan erkännes såsom statskyrka.

Xär det ingår i statens grundsatser att upprätthålla denna kyrka, blir
däraf en gifven följd, att egenskapen af svensk medborgare betingar skyldigheten
att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiella behof, hvartill
hörer i främsta rummet prästerskapets aflöning. Med ännu mera skäl gäller
detta, då, på sätt redan är antydt, prästerskapet har till ämbetsåliggande
att tjäna staten jämväl i borgerligt afseende, såsom att föra de s. k.
ministerialböckerna, att därutur meddela statistiska uppgifter o. s. v. Härtill
torde kunna läggas den omständighet, att, enligt kungl. förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 23 oktober
1860, sådan trosbekännare ej anses oberättigad att påkalla ämbetsåtgärd
af svenska kyrkans prästerskap. Det hade visserligen icke varit emot god
ordning stridande, om från början svenska kyrkans prästerskap lika med
andra statens tjänstemän fått af statsverket uppbära sin aflöning, sådan
den genom allmän lag är vorden bestämd. Under en tid, då hvarje svensk
undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan vidare betydelse,
antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag af församlingarna
erlades till statsverket eller direkt till prästerskapet. Skulle nu också genom
tillåtelse för främmande trosbekännare att inom riket stifta egna religionssamfund
de till statskyrkans prästerskap direkt utgående afgifter mindre
åskådligt framstå såsom afgifter till staten, äro de dock i själfva verket
fortfarande sådana, afsedda till vidmakthållande af en statsinstitution af
stor omfattning och djup rot.

108 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

Afgifterna till svenska kyrkan och dess prästerskap utgå, åtminstone
på landet, till allra största delen såsom ett realonus af fast egendom.
Från skiljaktighet i trosbekännelse kan omöjligen härledas något
rättmätigt anspråk å fastighetsägarens sida att vinna befrielse från detta
onus. Då han åtkommit fastigheten behäftad med ett sådant onus, har
han intet att beklaga sig öfver, om han får vidkännas detsamma. Men
äfven ur en annan synpunkt vore det olämpligt att göra svenska kyrkans
och prästerskapets rättigheter i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsägarens
religionsbekännelse. Fastigheten kan nämligen ofta, ja flera
gånger under ett år växla ägare, af hvilka den ene tillhör svenska kyrkan,
den andre åter något främmande religionssamfund. Det kan ock inträffa,
att fastigheten samtidigt tillhör flera personer med olika religionsbekännelse!-.
Svårigheterna att i sådana fall reda förhållandet, om motionärens förslag
vunne bifall, äro allt för mycket i ögonen fallande för att behöfva någon
närmare utveckling. Dessutom bör ej lämnas oanmärkt, att det på en
fastighet belöpande bidrag representerar icke blott ägaren eller innehafvaren,
utan oftast tillika en större eller mindre personal af tjänstefolk och arbetare,
hvilka kunna tillhöra svenska kyrkan, under det att ägaren eller innehafvaren
bekänner sig till främmande lära; och enahanda anmärkning gäller
i viss mån äfven sådana kyrkliga bidrag, hvilka grunda sig på andra beskattningsför
e må 1.

Det betänkliga däruti, att, så länge nu gällande lag om främmande
religionsbekännare kvarstår oförändrad, befrielse från skyldigheten att lämna
bidrag tilläfventyrs någon gång kunde utgöra en lockelse till utträdande
ur svenska kyrkan, torde ej heller böra lämnas utan all uppmärksamhet.

De kyrkliga bidrag, hvilka icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet
jämförelsevis sa obetydliga och föga betungande, att en lagförändring i
föreslagna syftet blott i denna del knappt kunde anses vara af något synnerligt
behof påkallad, äfven om den icke vore stridande mot ofvan uttalade
åsikter om bidragens egenskap af eller likställighet med en skatt,
afsedd för ett statsbehof.

Utskottet anmärkte vidare, att, då någon minskning i prästerskapets
lagbestämda löneförmåner icke blifvit ifrågasatt och ej heller utan rättskränkning
kunde genom lagstiftningen tillvägabringas att vinna tillämpning
under nu varande löntagares tjänstetid, motionärens förslag nödvändigt ledde
till en fråga, som han dock lämnat obesvarad, den nämligen, på hvad sätt
erforderlig fyllnad till aflöning åt prästerskapet skulle beredas i stället för
de bidrag, som enligt förslaget komme att upphöra. Denna fyllnad skulle

109

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

förmodligen lämnas antingen af statsverket eller genom ökade bidrag af
svenska kyrkans kvarstående medlemmar. I förra fallet inträffade dock
samma olägenhet, som motionären velat afhjälpa, eller att äfven främmande
trosbekännare kornme att i sin mån bidraga. I det senare åter kunde
bördan blifva alltför tryckande, t. ex. om fråga blefve att sålunda fylla,
hvad som belöpte sig på en inom en mindre kyrkoförsamling belägen betydlig
fastighet, hvars ägare anslutit sig till något främmande religionssamfund.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ansåg utskottet motionen
ej böra af Riksdagen bifallas.

Utskottets utlåtande var ej fullt enhälligt. Motionen blef emellertid af
Riksdagen afslagen, utan att votering i någondera kammaren begärdes.

Frågan fick nu hvila till år 1885, då i en inom andra kammaren
väckt motion föreslogs, att Riksdagen måtte för sin del besluta en förordning
af innehåll, att medlemmar af lagligen erkända församlingar af
främmande kristna eller mosaiska trosbekännare i städerna befriades från
erläggande af de personella eller efter bevillning för inkomst af kapital
eller arbete utgående bidrag till statskyrkan, som vore påbjudna genom
prästlöneregleringskonventioner eller beslutades af kyrkostämma.

Detta förslag var i jämförelse med det år 1872 framlagda så till
vida mindre omfattande, att någon befrielse från de för fast egendom utgående
utgifter alls icke ifrågasattes, och att inom landsförsamlingarna boende
främmande trosbekännare lämnades af reformen oberörda.

I motiveringen till förslaget anfördes:

Främmande trosbekännares mot deras bidrag till prästerskapets aflöning
svarande rösträtt vid prästval, erkänd ännu i 1843 års prästvalsförordning,
hade genom § 2ti i 1883 års lag angående tillsättning af
prästerliga tjänster blifvit upphäfd. Men främmande trosbekännares skyldighet
att skatta till statskyrkans prästerskap ej blott stode kvar, sådan den af
ålder varit, utan hade ock i senare tider blifvit utvidgad, i ty att de numera
finge deltaga i utgörandet af den i konventionerna beräknade ersättningen
för både den betalning för särskilda förrättningar och de »frivilliga»
utgifter, som tillförene utgått till statskyrkans prästerskap. Äfven
i fråga om alla öfriga skattebidrag till statskyrkoförsamlingarna svarade
förr, såsom sockenstämmoförordningarna af 1817 och 1843 utvisade, rösträtt
mot skattskyldighet, men genom de nya kyrkostämmoförordningarna
hade främmande trosbekännares rösträtt upphäfts, medan deras skatteplikt
ansetts sta kvar. Den senare hade sedermera blifvit ytterligare utvidgad
genom förordningen den 2 november 1883 om allmänt ordnande afklockarnes

1885 års
riksdag.

1886 års
riksdag.

110 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

löneinkomster. Sakernas gång kade således varit den, att, medan rösträtten
försvunnit, den kvarstående skatteplikten ökats. Man kade velat
försvara främmande trosbekännares skattskyldigket till statskyrkoförsamlingarnas
prästerskap oek kyrkliga inrättningar därmed, att de borde lika
med andra bidraga till ett af staten erkändt viktigt samkällsändamål. Därtill
kunde emellertid svaras, att de genom sin skatt till staten bidroge till
detta ändamål, ock att deras skatt till de statskyrkliga församlingarna af
staten själf indirekt erkändes vara oberättigad, så snart staten legaliserade
församlingar af främmande trosbekännare; ty när staten det gjorde, medgåfve
staten också, att dessa församlingar, kvar inom sin krets, vårdade
ock tillgodosåge just samma intresse, kvarför den statskyrkliga församlingsinrättningen
vore till, nämligen folkets religiösa ock moraliska upplysning
ock förädling. När så vore, så borde det äfven vara nog, ja, allt kvad
rättvisan tillstadde, att främmande trosbekännare betalade skatt till kvar
sin församling, ock ej, i följd af skatteplikt äfven till statskyrkan, belastades
med dubbel skatt för ett ock samma samkällsändamål.

Lagutskottet afstyrkte motionen under åberopande af de skäl, som anförts
i utskottets utlåtande af år 1872. Dessutom anmärkte utskottet, att
reformens inskränkning allenast till städerna icke kunde bidraga att stärka
känslan af rättvisa ock af lagens likket för alla. Mot utskottets utlåtande
kade reservation anmälts af två ledamöter, af kvilka den ene dock instämt
i det slut, kvartill utskottet kommit.

Tid bekandlingen i kamrarna föll motionen, i andra kammaren dock
först efter votering, därvid 137 röster afgåfvos för lagutskottets kemställan
ock 52 för motionen.

Frågan återkom vid 1886 års riksdag. Föregående årets motion förnyades
i den form, att motionären alternativt kemställde, a tt lti k sdagen
måtte antingen för sin del besluta, att 4:de mom. af 37 § i förordningen
den 20 november 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd i
Stockkolm skulle erkålla följande ändrade lydelse: »Personer tillkörande
kufvudstadens icke territoriella församlingar, nämligen kofförsamlingen, tyska
ock finska samt garnisonsförsamlingarna, likasom personer tillhörande främmande
trosbekännares af staten erkända församling, äro icke skyldiga att
för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter
till kyrka och prästerskap i den territoriella församling, där de äro mantalsskrifna»;
eller för sin del besluta en förordning af innehåll, att »medlemmar
af lagligen erkända församlingar af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare befrias från erläggande af personella eller efter bevillning

Dissenter skattefrågans tidigare behandling. 111

för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag till statskyrkan, som
äro påbjudna genom prästlöneregleringskonventioner eller beslutas af kyrkostämma»;
eller ock i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser om befrielse för
medlemmar af lagligen erkända församlingar af främmande kristna eller
mosaiska trosbekännare från ofvannämnda skattskyldighet, vare sig inom
hela riket eller, därest hinder mot en så omfattande reform skulle möta, i
städerna. Därjämte föreslogs i en af annan motionär inom andra kammaren
väckt motion, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i och tillägg till gällande lagar och förordningar, att
främmande religionsbeltännare, som tillhörde af staten erkända religionssamfund,
måtte genast efter ny lags antagande varda befriade dels från aflöning
af svenska kyrkans kyrkobetjänte, dels från byggnad och underhåll af samma
kyrkas prästgårdar, kyrkor och klockareboställen samt slutligen, allt eftersom
innehafvarne af de prästerliga tjänsterna afginge och senast då nuvarande
löneregleringar utginge, från alla afgifter till svenska kyrkans prästerskap.

Sistnämnde motionär anförde i motiveringen till sin motion: Frågan om
främmande trosbekännares frihet från skatt till svenska kyrkans prästerskap
och inrättningar tillhörde de frågor, som icke kunde i längden skjutas
undan, utan förr eller senare kräfde sin lösning. Orättvisor inom lagstiftningens
och beskattningens område borde så fort som möjligt undanrödjas, på
det att hvar och en måtte åtnjuta den rätt, som borde tillkomma hvarje medlem
inom ett lagbundet samhälle. Och så länge den orättvisan kvarstode, att
medlemmar af församlingar, som staten erkänt vara lagliga, skulle utom de
kostnader, som underhållet af de egna församlingarna kräfde, äfven underhålla
statskyrkans prästerskap och inrättningar och sålunda betala en dubbel
kyrkoskatt, så länge skulle ropen på reformer i detta hänseende aldrig
tystna, utan skulle återkomma gång efter annan och högljuddare för hvarje
gång. Betraktade man staten såsom en stor organism, där hvarje del borde
bidraga till det helas välbefinnande, och ansåge man vidare, att religionen
särskildt hade en viktig betydelse för staten, så följde däraf, att en skatt
till religionens upprätthållande vore lika berättigad som skatter för främjandet
af andra samhällsintressen. Men vore detta sant, så följde däraf,
att, så snart staten legaliserat församlingar af främmande trosbekännare, så
hade staten därmed erkänt, att äfven dessa församlingar kunde på sitt sätt
bidraga till det samhällsintresse, för hvilket statskyrkan väl vore till, nämligen
för folkets religiösa upplysning och moraliska förbättring. Men om

112 Dissentershattefrågans tidigare behandling.

så vore, då fullgjorde ju dessa lagligt erkända församlingar sin plikt i
detta hänseende såsom lemmar i den stora statsorganismen, och något vidare
borde man ej skäligen kunna fordra af dem. Det kunde ej vara med
billigheten öfverensstämmande, att de med dubbla skatter — en skatt till
statskyrkan och en till den egna församlingen — skulle bidraga till nu
om handlade samhällsändamål. Enligt dissenter lagen af den 31 oktober 1873
ägde konungen pröfva ansökan om bildandet af särskilda, af svenska kyrkan
oberoende församlingar; och motionären toge för afgjordt, att denna pröfningsrätt
blifvit lagd i konungens hand, på det att han måtte vaka öfver,
att just det samhällsintresse, som afsåges med statskyrkan, äfven måtte
vinnas genom de främmande trossamfunden. Under sådana förhållanden
syntes intet giltigt skäl förefinnas att af dessa lagligt erkända församlingar
utkräfva en statskyrkoskatt. Den invändningen mot uppkäfvandet af främmande
trosbekännares skatt till statskyrkans prästerskap plägade ofta göras,
att nämnda prästerskap hade åtskilliga administrativa göromål i och för de
främmande trosbekännarne. Därvid kunde dock erinras, att det i § 2 af
1873 års dissenterlag bland annat heter: »Därjämte vare föreståndaren
pliktig att föra de anteckningar, hvarom konungen förordnar; att lämna
erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar; samt att föröfrigt
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande
honom meddelas.» Men äfven om statskyrkans prästerskap skulle
hafva några administrativa besvär för de främmande trosbekännarne, så
kunde väl ett sådant förhållande icke medföra skattskyldighet i någon vidsträcktare
mån, än som motsvarade dessa bestyr. De borde ju således
tydligtvis vara befriade från skyldigheten att betala för uppehållandet af
statskyrkans gudstjänstliga handlingar och de rent prästerliga förrättningarna,
då lagen ålade dem själfva att anställa föreståndare, hvilken skulle hafva
tillsyn därå, att församlingens offentliga gudstjänst öfverensstämde med dess
uppgifna trosbekännelse och församlingsordning, samt att allmän lag därvid
ej öfverträddes. Det vore i full öfverensstämmelse med rättvisa och billighet,
att do befriades från att uppehålla något annat slags gudsdyrkan än
den, som de själfva fått laglig rättighet att utöfva; och det vore högeligen
beklagligt, om förhållandet vore sådant, att statskyrkan för betryggandet
af sin tillvaro behöfde tillgripa ett så orättmätigt medel som att utkräfva
skatt af dem, som lagligen utträdt ur hennes gemenskap. Eättvisan fordrade
vidare, att de främmande trosbekännarne blefve befriade från ifrågavarande
utgifter icke allenast för sina personer, utan ock för sin inkomst af kapital
och arbete samt jämväl för sin fasta egendom. Men skulle härigenom, så

Dissenterskattefrågans tidigare behandling. 113

länge en statskyrka ansåges böra finnas till, svårigheter uppstå för bestridande
af de utgifter, som med hennes bibehållande vore förenade, så måste
staten här träda emellan med de anslag, som kunde befinnas nödiga.

I det utlåtande, lagutskottet afgaf öfver motionerna, vidhöll utskottet
i allt väsentligt de åsikter, hvilka det uttalat såväl 1872 som 1885. Det
kan ej förnekas, yttrade utskottet, att den svenska staten erkänner den
evangelisk-lutherska trosläran såsom den rena lära, hvilken svenska folket
hyllar och fortfarande bör hylla; och denna trosläras upprätthållande i och
genom kyrkan måste i följd däraf betraktas såsom ett statsändamål, till
hvilket hvar och en af statens medlemmar bör bidraga lika väl som till
hvarje annat statsändamål. Att man här kunnat ifrågasätta att befria vissa
af statens medlemmar från skyldigheten att bidraga till kyrkans underhåll
beror uppenbarligen på det rent yttre, af historiska omständigheter betingade
förhållande, att de skattebidrag, som för detta ändamål uppbäras, icke ingå
i de allmänna afgifterna till staten, utan omedelbart uttagas för de kyrkliga
institutionernas räkning. Det har blifvit påstådt, att det ändamål, som
med den kyrkliga beskattningen afses, skulle vara »religionen» i allmänhet,
och att de främmande trossamfunden lika väl som den evangelisk-lutherska
kyrkan bidroge till religionens främjande, hvarför främmande trosbekännare,
hvilka, såsom bildande ett religionssamfund, underhölle vissa religiösa inrättningar,
under nuvarande förhållanden, finge i dubbel måtto bidraga till
det sålunda angifna statsändamålet; hvarjämte härtill fogats det påstående,
att staten skulle i och med legaliserandet af ett främmande trossamfund
hafva erkänt dess förmåga att verka för nämnda ändamål och godkänt den
form, hvarunder denna verksamhet utöfvades. Mot dessa påståenden erinrade
utskottet, att staten, genom att förklara den evangelisk-lutherska
trosbekännelsen för svenska folkets religion, också gjort just denna särskilda
religionsforms upprätthållande till sitt ändamål, för hvilket de främmande
trossamfunden måste anses vara i samma mån mera främmande, som de
aflägsna sig från svenska kyrkans bekännelse och organisation. Att svenska
staten det oaktadt erkänner dessa samfund såsom lagligen bestående, kan
så mycket mindre innebära, att staten åt dem uppdragit att hvart i sin
mån verka för statens ifrågavarande ändamål, som den pröfning af ett
sådant samfunds bekännelse och församlingsordning, hvilken föregår dess
erkännande, icke torde afse annat än att tillse, det samfundets verksamhet
icke må komma att rent af motverka staten i någon af hans uppgifter.
Utskottets framställning vunne ytterligare belysning vid jämförelse med
statens verksamhet för andra allmänna ändamål, t. ex. den offentliga under -

i.'')

114 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

visningen. Staten liar anordnat denna undervisning efter de grundsatser,
staten funnit lämpliga, och till detta undervisningssystems upprätthållande
måste en hvar af statens medlemmar bidraga efter måttet åt sina krafter,
vare sig att han gillar de af staten antagna grundsatserna eller icke, vare
sig att han begagnar sig af de af staten upprättade och underhållna undervisningsanstalterna
eller icke.

Utskottet ansåg det sålunda vara uppenbart, att svenska staten,, så
länge den erkänner den evangelisk-lutherska kyrkan såsom eu institution,
hvarom staten har att sig vårda, icke kan medgifva några undantag från
skyldigheten att bidraga till samma institutions underhåll.

Jämte det sålunda angifna, principiella skälet för främmande trosbekännares
skyldighet att bidraga till svenska kyrkans underhåll åberopade
utskottet, att svenska kyrkans tjänare hade åtskilliga uppgifter sig ålagda,
hvilka vore af rent borgerlig art. I 8 § af förordningen om främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 vore stadgadt,
att främmande trosbekännare, där konungen för viss församling ej annorlunda
förordnade, skulle, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,
särskildt upptagas i kyrkboken för den till svenska kyrkan hörande församling,
inom hvilken de vore boende. Här ålades sålunda den svenska
kyrkans prästerskap ett arbete, som alldeles omedelbart komme den främmande
trosbekännaren till godo. Slutligen ville utskottet äfven erinra
därom, att främmande trosbekännare kunde vara innehafvare af stora industriella
inrättningar, i hvilka sysselsattes ett stort antal arbetare, som
tillhörde statskyrkan, men endast i ringa mån vore i tillfälle att bidraga
till hennes underhåll. I sådana fall kunde man väl icke med något sken
af befogenhet klaga öfver orättvisa och obillighet däruti, att innehafvaren
af en sådan inrättning finge i förhållande till sin inkomst däraf bidraga
till statskyrkans underhåll. Då utskottet således, på ofvan anförda grunder,
funne sig böra vidhålla de principer, som utskottet vid föregående tillfällen
uttalat i nu ifrågavarande ämne, och följaktligen icke kunde tillstyrka
någon lagstiftningsåtgärd i hela den utsträckning, den ene eller andre
motionären påkallat, ville utskottet dock, med anledning af motionerna,
erinra om ett förhållande, som utskottet ansåge vara förtjänt af Eiksdagens
uppmärksamhet.

Härom yttrade utskottet: Främmande trosbekännares ställning i afseende
på deras skyldighet att bidraga till aflönande af svenska kyrkans
prästerskap och betjäning har i senare tider undergått en icke oväsentlig
förändring genom det på grund af särskilda författningar genomförda ord -

115

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

nandet af prästerskapets och klockarnes löneinkomster. Före detta ordnande
ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga afgifter, Indika dels voro af rent
frivillig natur och dels erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande
trosbekännare kunde således helt och hållet undandraga sig afgifter
af det förra slaget och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att
de påkallade prästerskapets eller kyrkohetjäningens tj.änsteåtgärd, därför
erlägga särskild afgift. Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades
ock uttryckligen såväl i 1860 års dissenterlag, §12, som i förordningen
den 31 oktober 1873, § 13, att främmande trosbekännare vore därifrån
befriade, så framt ej förrättningen blifvit på deras egen begäran verkställd. Men
förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna under tiden
mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande gestaltat sig
annorlunda, än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående allmänt
ordnande af prästerskapets löneinkomster den 11 juli 1862 stadgades:
»Påskpenningar, jura stolpe, matskott, offer, dagsverken med flera andra
extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter samma
grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder, att utgå
icke allenast af fastighetsägare, utan äfven af församlingens öfriga invånare;
börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till prästerskapet för
särskilda förrättningar kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter
de, som hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda endast
på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast
på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter,
fortfarande af dem samtliga skola utgöras, dock med den skiljaktighet
i beloppen, som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter
hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som äga ingen
eller mindre jord, som af dem, hvilka äga större.» I slutet af förordningen
förklarades, att densamma icke ägde tillämpning i afseende på Stockholms
stad. Men sedan kyrkomötet år 1868 anhållit, att de allmänna stadgandena
för ordnande af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga
delar varda gällande för Stockholms territoriella församlingar, utfärdades
den 1 november 1872 en förordning angående ordnande af prästerskapets
i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning; och stadgades i § 4
mom. 1 af denna förordning: »Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura
stohe och andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för
en tid af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse
inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej då kan
ske.» I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade

116

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

föreskrifter hafva ock prästerskapets inkomster blifvit ordnade, och torde
under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar
inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid hafva blifvit till
visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid framgår af de resolutioner,
i hvilka Ivungl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.
Efter utfärdandet af förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1S73 har ytterligare
genom förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster
den 2 november 1883 tagits ett steg i samma riktning, som
angifvits i de ofvan åberopade förordningarna om ordnande af prästerskapets
löneinkomster. I § 2 af förordningen om klockarnes aflöning
stadgas: »Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande
till omfattningen af hans tjänstegöromål samt beräknas så, att alla
offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra.» Då nu § 13 i
moranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen föreskrifver, att
afgifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras främmande trosförvandt
i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd,
synes häraf följa, att främmande trosbekännare jämväl äro fria från
sådana ständiga afgifter, som i enlighet med 1862 års förordning utgöra
ersättning för de i berörda paragraf omförmälda afgifterna. I allmänhet
lär emellertid vederbörlig uppmärksamhet icke blifvit fästad vid innehållet
af ifrågavarande lagrum vare sig vid löneregleringarnas uppgörande eller
vid deras tillämpning. 1 åtskilliga löneregleringsresolutioner torde icke
någon viss del af prästerskapets aflöning vara angifven såsom motsvarande
jura stolse, och i följd däraf göres vid utdelningen af bidragen till samma
aflöning icke något undantag för främmande trosbekännare beträffande
donna del däraf. Utskottet kunde emellertid ej finna annat, än att detta
förfarande stode i strid med den i 13 § af 1873 års förordning meddelade
bestämmelse. Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från
bidrag till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap och betjäning, i den
mån dessa bidrag motsvarade de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter,,
enligt utskottets tanke, borde anses omedelbart följa af redan gällande lagbestämmelser,
så funne utskottet det jämväl vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att främmande trosbekännare äfven fritoges från den
andel af nämnda bidrag, som motsvarade de öfriga afgifter, hvilka de
före löneregleringarnas genomförande ej behöft utgöra. Dessa afgifter torde
å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet, men i städerna

Dissenterskattefrågans tidigare behandling. 117

utgjorde de däremot en väsentlig del af prästerskapets ock kyrkobetjäningens
löneinkomster.

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt främmande
trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, ock de därjämte,
såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna från deltagande
i den utredning ock öfriga förberedande åtgärder, som föregått
löneregleringsresolutionernas utfärdande, funne utskottet en återgång i förevarande
afseende till de förut bestående förhållandena vara af omständigheterna
påkallad. Utskottet ansåge dock denna frihet icke höra utsträckas
längre än till medlemmar af sådana lagligen erkända församlingar, hvilkas
präster eller föreståndare vore behöriga och pliktiga att föra anteckningar
öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden. En sådan inskränkning vore
tillräckligt motiverad af den lösare organisationen af andra erkända trossamfund,
hvilken ock föranledde därtill, att medlemmarna af sistnämnda samfund
för anteckning om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i
svenska kyrkans ministerialböcker.

Utskottet hade icke förbisett, att genomförandet af ofvan antydda förändringar
kunde, särskildt h vad städerna beträffade, medföra en minskning
i prästerskapets och kyrkobetjäningens löneinkomster, för hvilken man måste
vara betänkt på att bereda vederbörande löntagare godtgörelse. Huru sådan
godtgörelse lämpligast kunde åstadkommas, tilltrodde sig utskottet ej att i
frågans dåvarande skick föreslå, utan borde det öfverlämnas till Kungl.
Maj:t att, efter vederbörlig utredning, härom framställa förslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde utskottet, »att
Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kung]. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder, på det att dels medlemmar af lagligen erkänd församling,
som bekänner annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska och
hvars präst eller föreståndare är behörig och pliktig att föra anteckningar
öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare,
i fråga om hvilka alla det torde få anses vara utredt, att de före
utfärdandet af förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets
löneinkomster den 11 juli 1862, förordningen angående ordnande af prästerskapets
i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november’
1872 samt förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster
den 2 november 1883 icke varit lagligen skyldiga att erlägga
de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan
eller hennes prästerskap eller betjäning, ej heller påskpenningar, offer eller
andra dylika lönebidrag, må, utan hinder af de på grund af åberopade

.1898 års
riksdag.

118 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

författningar verkställda löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande
frihet och således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning
af hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan anses
utgöra aflösning och ersättning för omförmälda, numera upphörda utgifter
och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner,
som ifrågasatta frikallelse kan finnas föranleda, må varda vederbörande
löntagare för deras tjänstetid beredd.»

Hvarken lagutskottets hemställan, emot hvilken flera ledamöter reserverat
sig, eller någon af motionerna lyckades tillvinna sig Riksdagens bifall.
För utskottets hemställan röstade dock 14 ledamöter i första kammaren.

Vid 1893 års riksdag upptogs frågan ånyo af en motionär i andra
kammaren genom två motioner, afseende, den ena »att dissenters och judar
skulle betala högst half afgift till statskyrkoprästerskapets aflöning mot i
förmögenhet likställda medlemmar af statskyrkan», och den andra »att ur
statskyrkan lagligen utträdda dissenters och judar, som själfva uppföra egna
eller förhyra lokaler för sina andaktsöfningar, måtte befrias från vidare
deltagande i byggande och underhåll af kyrkor och boställen lör statskyrkans
och dess tjänares behof».

Lagutskottet afstyrkte motionerna under åberopande, att de utgifter,
livilka här afsåges, enligt utskottets förmenande vore att anse såsom statsutgifter,
i hvilka hvarje svensk medborgare borde vara skyldig att taga
del. Hå motionären föreslagit, att dissenters och judar skulle till statskyrkan
betala högst half afgift mot statskyrkans medlemmar, syntes också
motionären hafva i viss mån erkänt riktigheten af grundsatsen, att alla
statens medlemmar vore skyldiga att bidraga till statskyrkans upprätthållande,
men motionären hade, under framhållande däraf, att de rent borgerliga
funktioner, som utöfvades af statskyrkans tjänare, vore gagneliga för
samhället i dess helhet och således äfven för andra kyrkors bekännare,
grundat sin nu ifrågavarande framställning därpå, att nämnda åligganden
kunde utföras inom hälften af den tid, som en präst borde ägna åt skötandet
af sitt prästerliga kall. Oafsedt att den nyttighetshänsyn, som
motionären sökt göra gällande, enligt utskottets uppfattning lika litet i
fråga om dessa som alla andra allmänna utskylder finge vara den bestämmande
för beloppets storlek, tilläte sig utskottet erinra, att den af motionären
gjorda uppskattning af det gagn, samhällsmedlemmarna hade af
prästerskapets statsborgerliga förrättningar, måste betecknas såsom godtycklig
och saknande hvarje rättsgrund. Antagandet af motionärens förslag skulle
därjämte medföra betänkliga rubbningar i ekonomiskt afseende, hvarförutom

Diss en ter ska ttefrågans tidigare behandling. 119

den ifrågasatta befrielsen skulle innebära en frestelse till utträde ur statskyrkan
af rent ekonomiska skäl.

En utskottsledamot från första kammaren biträdde lagutskottets vid
1886 års riksdag gjorda hemställan. Fyra ledamöter från andra kammaren
hemställde i en vid utlåtandet fogad reservation, att Eiksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke
medlemmar af främmande, af staten erkända trossamfund kunde för inkomst
af kapital och arbete befrias från deltagande med svenska kyrkans medlemmar,
såväl, i den mån som fastställda löneregleringar för denna kyrkas
prästerskap ginge till ända, i aflöning åt detta prästerskap, som ock, därest
de ägde eller förhyrde lokal för gudstjänst, i byggande och underhåll af
kyrka och prästgård, samt för Eiksdagen framlägga det lagförslag, hvartill
anledning kunde förefinnas.

Första kammaren biföll utan diskussion och votering utskottets afstyrkande
utlåtande. I andra kammaren anställdes votering, därvid 127
röster afgåfvos för utskottets hemställan och 77 för sist omförmälda reservation,
i hvilken motionären vid frågans behandling inom kammaren instämt.

Eedan 1896 förelåg en ny motion i ämnet, undertecknad af fyra af
andra kammarens ledamöter. De hemställde däri, att Eiksdagen ville för
sin del besluta, att 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 18 73 skulle erhålla följande
ändrade lydelse: »Främmande trosbekännare är för sin person och sin inkomst
af kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna
till svenska statskyrkoförsamlingarnas prästerskap eller andra kyrkliga ändamål
äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter
till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall,
än att slik förättning blifvit på hans egen begäran verkställd.»

Beträffande omfånget af den sålunda föreslagna reformen kan anmärkas,
att den, såsom motionen blifvit formulerad, skulle komma att omfatta icke
blott medlemmarna af lagligen erkända dissenterförsamlingar, utan alla
främmande trosbekännare, hvilka icke kvarstode i svenska kyrkans gemenskap,
utan afseende därå, om de anslutit sig till en ordnad församling eller icke.

Till stöd för motionen åberopades hufvudsakligen samma skäl, som
anförts i T872 års motion, äfvensom exemplet från andra länder, där frågan
om dissenters frikallande från skatt till det af staten erkända kyrkosamfundet
vunnit en, efter motionärernas mening, rättvisare lösning än hos
oss. Men oafsedt detta — yttrade motionärerna vidare — gifves det ett
annat skäl för dissenters befrielse från ifrågavarande skattskyldighet, som

1896 års
riks ''la//.

1h97 drs
riksdag.

1902 ars
riksdag.

120 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

är af större betydelse än alla andra, nämligen att det alltid måste blifva
ett samvetstvång för den, som af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett
främmande religionssamfund, att deltaga i underhållandet af den privilegierade
statskyrkan, hvars läror han ej gillar och hvars gudstjänstöfningar
bjuda emot hans religiösa känslor. Huru allvarsamt detta samvetstvång är,
torde bäst framgå af ett exempel. Antag, att en allvarligt religiös präst
inom statskyrkan, som af hela sitt hjärta hyllade hennes läror, skulle
tvingas att '' betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas
eller något annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore
ej detta ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer
vilja neka därtill. Förhållandet blir naturligtvis alldeles enahanda, om en
dissenterpredikant eller annan utom statskyrkan stående dissenter tvingas
att bidraga till underhåll af svenska kyrkan och dess prästerskap.

På hemställan af lagutskottet bl ef motionen af Riksdagens bägge
kamrar afslagen. Af 190 i andra kammaren afgifna röster tillföllo dock
icke mindre än 93 en vid utskottets utlåtande fogad reservation af samma
innehåll som utskottets vid 1886 års riksdag gjorda hemställan.

Motionen framfördes åter vid 1897 års riksdag. I motiveringen yttrades
bland annat, att det för mången prästman vore lika mycket en samvetssak
att behöfva mottaga skatt af dissenters, som det för många af de
senare kunde vara ett samvetstvång att erlägga denna skatt. Från mer
än en synpunkt sedt blefve det blott ett häfdande af grundlagsbudet:
»Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», om en lagändring
komme till stånd i denna skattefråga. Från åtskilliga håll framställdes
allvarliga klagomål öfver, att personer, som vore frikyrkligt sinnade, och
hvilka bedrefve en själfständig religiös verksamhet både bland barn och
äldre, ändå icke utträdde ur statskyrkan. Men om de genom ett sådant
utträde ej endast beröfvades eu del af sina rättigheter, utan ock vunne
befrielse från skatt till en institution, som de ansåge sig ej kunna eller vilja
understödja, sä skulle säkerligen förhållandet mellan de frikyrklige och
statskyrkan snart blifva mycket klarare, något som för båda parterna vore
högeligen önskvärdt.

Lagutskottets majoritet gjorde ånyo hemställan om afslag å motionen,
hvilken hemställan af bägge kamrarna bifölls. För motionen afgåfvos dock
i andra kammaren 79 röster.

Vid 1902 års riksdag förnyades motionen ännu en gång. Flertalet inom
lagutskottet ställde sig äfven nu afvisande och yttrade bland annat: Föreliggande
fråga vore icke blott i ekonomiskt, utan jämväl i annat och vik -

121

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

tigare hänseende af en icke ringa betydelse, enär den på det närmaste
berörde spörsmålet om förhållandet mellan stat och kyrka. Ett obetingadt
erkännande af den i motionen framhållna grundsatsen skulle innebära ett
bestämdt afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna uppfattningen
af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden,
som grundade sig å och sammanhängde med denna uppfattning.

En af de utskottsledamöter, som särskildt uttalat sig, framhöll, hurusom
den åsikt mer och mer gjorde sig gällande, att dissenters nuvarande
skattskyldighet till svenska statskyrkan och dess prästerskap icke vore
med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Väl vore det sant, att då
statskyrkans prästerskap hade att fylla åtskilliga borgerliga plikter och
åligganden, hvilka berörde samhället i dess helhet, dissenters ej kunde
göra anspråk på fullständig frikallelse från afgifter till prästerskapet, men
då det icke blifvit ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för
den fasta egendom, som af främmande trosförvandter ägdes, kunde denna
deras fastighetsskatt betraktas såsom en lämplig ekvivalent för den skattskyldighet,
hvilken sålunda allt framgent borde åligga dylika trosbekännare.
Befrielse från skattskyldighet för person och inkomst borde dock icke tillkomma
andra främmande trosbekännare än dem, som vore medlemmar af
något utaf staten erkändt trossamfund, enär eljest lätt skulle kunna inträffa,
att personer af uteslutande materiella hänsyn utträdde ur statskyrkan.
Mot en i angifna hänseende begränsad skattefrihet för dissenters borde
några principiella skäl ej med tillräckligt fog kunna anföras, men det kunde
dock icke förnekas, att ett omedelbart medgifvande af dylik skattefrihet i
åtskilliga fall skulle kunna komma att medföra afsevärda praktiska olägenheter,
i det att särskildt uti vissa smärre territoriella församlingar, i hvilka
ett stort procenttal främmande trosbekännare förefunnes, prästerskapets inkomster
skulle kunna komma att blifva otillbörligt reducerade eller ock
skattebördan kunde blifva öfver höfvan tryckande för de i statskyrkan
kvarstående församlingsmedlemmarna. Ett sätt till frågans lösning vore,
att medelst anordningar från ett utaf kommande riksdagar för ändamålet
beviljadt årsanslag godtgörelse lämnades vederbörande statskyrkoförsam lingar
och deras prästerskap till belopp, motsvarande summan af de skattelindringar,
hvilka de inom församlingarna bosatta dissenters enligt fastställda
grunder komme att få åtnjuta. Möjlighet torde emellertid förefinnas att
bereda rättvisa åt dissenters jämväl på andra vägar, exempelvis genom att
med bibehållande af den nu ifrågavarande skattskyldigheten för dissenters,
lämna frikyrkoförsamlingarna statsbidrag, satta i visst förhållande till med -

1905 års
riksdag.

122 Dissenterskattefr ägans tidigare behandling.

lemsantalet inom desamma. Med anledning häraf hemställde denne ledamot,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung], Maj:t anhålla, »det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida samt i så fall under hvilka villkor och
förutsättningar främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten
att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga
afgifter till svenska statskyrkan och dess prästerskap, äfvensom att, sedan
utredningen skett, Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill densamma kunde gifva anledning».

Denna hemställan blef af andra kammaren bifallen med 97 röster mot
96, som afgåfvos för lagutskottets afstyrkande utlåtande. I första kammaren
åter bifölls lagutskottets utlåtande med 87 röster mot 38, hvilka tillföllo
en därvid fogad, under debatten något modifierad reservation i samma syfte
som lagutskottets hemställan år 1886.

Senast förevar frågan vid 1905 års riksdag. Fem ledamöter af andra
kammaren upptogo motions vis den reservation, som vid 1902 års riksdag
omfattats af samma kammares majoritet. I motiveringen till motionen anfördes
bland annat: I religionsfrihetens grundsats, att ingen må någons
samvete tvinga eller tvinga låta, ligger utan tvifvel innesluten äfven den
grundsatsen, som i danska grundlagen uttryckts sålunda, att »ingen är
pliktig att betala personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den,
som är hans egen». Att i detta syfte allenast söka åt dissenters återvinna
något vederlag för den befrielse från de s. k. jura stolse, som förr tillkommit
dem, är en i och för sig synnerligen obetydlig angelägenhet. En
begränsning af sträfvandena till detta synes ej ens vara ett steg framåt i
rätt riktning, utan skulle snarare i sina verkningar bidraga till ett undanskjutande
af själfva hufvudfrågan. A andra sidan får man nog ej vid
dessa frågors lösning alldeles lämna å sido bestående förhållanden. Det
behöfver nämligen klargöras, i hvad mån de borgerliga bestyr, som åligga
statskyrkans prästerskap, lämpligen och rättvisligen böra föranleda till, att
dissenters deltaga äfven i kostnaderna för detta prästerskaps aflöning. Särskildt
måste också tillses, att genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans
kvarstående medlemmar ej på vissa ställen oskäligen betungas med vare
sig skulder, som utträdande medlemmar varit med om att besluta, eller
ökade utgifter för andra omkostnader, hvilka är o statskyrkans medlemmar
genom lag ålagda eller eljest ej kunna af dem omedelbarligen afvecldas.

Lagutskottet yttrade i anledning af motionen: Likasom i allmänhet
de tidigare förslagen i ämnet åsyftar föreliggande motion allenast befrielse
för främmande trosbekännare att för sina personer samt för inkomst af

123

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

kapital och arbete erlägga bidrag till aflöning af svenska statskyrkoförsamlingarnas
prästerskap och uppehållande af statens kyrkliga inrättningar,
under det att de utskylder till prästerskapet, som utgöras för den fasta
egendom, hvilken äges af främmande trosförvandter, enligt motionen fortfarande
skulle utgå. Lagutskottet, som vid frågans föregående behandling
i allmänhet ställt sig afvisande gent emot de i ämnet väckta motioner,
kan ej heller nu förorda bifall till motionärernas förslag. Såsom förut i
detta hänseende blifvit framhållet, berör föreliggande fråga på det närmaste
förhållandet mellan stat och kyrka och är sålunda icke uteslutande af ekonomisk
innebörd utan af en omfattande betydelse. Ett obetingadt erkännande
af den i motionen framhållna grundsatsen skulle innebära ett bestämdt
afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna uppfattningen af
statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden,
som grunda sig å och sammanhänga med denna uppfattning. Så
länge den evangelisk-lutherska kyrkan är en statsinstitution, torde hvarje
svensk medborgare vara skyldig att bidraga till densammas upprätthållande,
lika väl som enhvar af statens medlemmar måste bidraga till statens öfriga
institutioner, vare sig han gillar eller ogillar innebörden och anordnandet
af desamma samt vare sig han begagnar sig af dem eller icke. Statskyrkans
präst är hos oss både statens och kyrkans tjänare; på samma gång
han är statskyrkoförsamlingens själasörjare, har han vid sidan häraf att
fylla åtskilliga borgerliga åligganden. Ifrågavarande utgifter till prästerskap
och andra kyrkliga ändamål äro sålunda att anse såsom utgifter för
ett statsändamål. De enda utgifter, för hvilka, främmande trosbekännare,
enligt utskottets mening, kunde med något fog påkalla befrielse, äro de,
som i gällande lönekonventioner ersatt de så kallade jura stoke eller ersättningar
för de särskilda förrättningar, prästerskapet endast på därom
framställd begäran verkställer, och för livilka förut erlagts en viss afgift
för hvarje gång de påkallats. För dessa utgifter, från livilka främmande
trosbekännare förut voro frikallade, när de icke själfva begärde förrättningen,
är nämligen godtgörelse numera beräknad i de till prästerskapet
utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande utgifter äro emellertid
synnerligen obetydliga och föga betungande, hvarför en lagändring i sådant
syfte knappast kan vara af ett verkligt behof påkallad, helst frigörelsen,
enligt utskottets uppfattning, endast kunde komma att afse de relativt fåtaliga
främmande trosbekännare, livilka bildat egna, af staten erkända församlingar,
och ej det större antal, som omfattat annan bekännelse, utan
att hafva förenat sig i något på lagligt sätt organiseraclt trossamfund.

Frågans be
handling i
prästlöneregleringskommittén.

124 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

Såsom motionärerna jämväl synas hafva till fullo insett, torde genomförande
af en förändring i förevarande motions syfte, vare sig en sådan
förändring öfverensstämde med hvad motionärerna föreslagit eller vore af
sistberörda mindre omfattning, förutsätta en svår och vidtomfattande utredning.
Frågan står äfven i nära samband med en reglering af statskyrkans
prästerskaps löneförhållanden. Det lärer nämligen vara nödigt att, om en
sådan förändring genomfördes, bereda nämnda prästerskap erforderlig fyllnad
i dess aflöning i stället för de bidrag, som komme att bortfalla. Härutinnan
har i motionen icke anvisats någon utväg. Med den principiella
ståndpunkt, som utskottet intager i frågan, och då utskottet, såsom nämndt,
håller före, att en förändring i förevarande hänseende, till den del densamma
enligt utskottets mening kunde äga något berättigande, icke är af
det praktiska behofvet påkallad, finner utskottet anledning icke föreligga,
att Riksdagen nu hos Kungl. Maj:t gör hemställan om företagande af någon
utredning i ämnet.

Utskottet hemställde på grund af hvad sålunda anförts, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd förenleda. Fem af utskottets ledamöter
förordade dock i afgifven reservation bifall till motionen.

Frågan föll äfven denna gång. Första kammaren biföll utan debatt
eller votering lagutskottets hemställan. I andra kammaren segrade, efter
en långvarig debatt, den ofvannämnda reservationen med 89 röster mot
88, livilka senare tillföllo det af lagutskottet afgifna utlåtandet.

Ehuru frågan om lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
icke pa grund af ofvan omförmälda motioner ledt till något uttalande från
Riksdagens sida, har dock Riksdagen i annat sammanhang ägnat frågan
sin uppmärksamhet. I den underdåniga skrifvelse af den 5 maj 1897,
hvari Riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde om framläggande af förslag
till ändrade grunder för reglering af prästerskapets aflöning, framhöll nämligen
Riksdagen angelägenheten af att beakta jämväl frågan, i hvad mån
bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning borde åläggas främmande trosbekännare.

Den kommitté, som den 22 oktober 1897 af Kungl. Maj:t tillsattes
för att afgifva förslag i omförmälda hänseende, — den så kallade prästlön
eregleringskommittén — gjorde dock icke dissenterskattefrågan till föremål
för någon mera ingående behandling. I sitt den 19 juni 1903 afgifna
betänkande IA'' redogjorde väl prästlöneregleringskommittén för de viktigaste
af de skäl, som blifvit anförda för eller emot en mer eller mindre vidt

DissentersJcattefrågans tidigare behandling. 125

gående reform på ifrågavarande område, men yttrade för egen del allenast
följande:

»De skäl, som anförts till stöd för, att medlemmar af lagligen erkänd
församling, hvars präst eller föreståndare är behörig och pliktig jämväl att
föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden, borde mer
eller mindre fullständigt frikallas från skyldigheten att bidraga till aflöningen
af svenska kyrkans prästerskap, torde icke kunna frånkännas all
betydelse. Främmande trosbekännare hafva emellertid att deltaga i utgifterna
för jämväl andra kyrkliga ändamål, såsom byggande och underhåll
af kyrka och prästgård. Det synes kommittén, som om de grunder, livilka
anförts till stöd för ett upphäfvande af eller en jämkning i skattskyldigheten
till prästerskapets aflöning, borde för främmande trosbekännare medföra
motsvarande ändring i bidragsskyldigheten äfven till öfriga statskyrkliga
inrättningar. Då en mer eller mindre omfattande skattefrihet för främmande
trosbekännare vid utgörande af bidrag till nu omförmälda ändamål
helt visst skulle på åtskilliga orter djupt ingripa i bestående förhållanden,
lärer det vara af största vikt, att en noggrann utredning verkställes angående
villkoren och förutsättningarna för beviljandet af en sådan skattefrihet.
Det faller icke inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag
att söka åstadkomma en dylik utredning, hvilken för öfrigt säkerligen
skulle kräfva ett betydande arbete. Kommittén har därför ansett sig icke
kunna framställa något förslag till ändring i antydda riktning af den lagstiftning,
som reglerar utgifterna till statskyrkliga ändamål, särskildt till
aflönande af prästerskapet.» 1

1 en vid omförmälda betänkande fogad reservation anförde emellertid
en af kommitténs ledamöter, kammarrådet Karl Itydin, att han funne den
skattskyldighet till svenska kyrkan och dess prästerskap, som för närvarande
ålåge främmande trosbekännare, icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
De skäl, som anförts för en förändring härutinnan, syntes
honom i hög grad beaktansvärda. Dock insåge han, i likhet med kommittén,
att innan någon skattelindring kunde medgifvas — fullständig
skattefrihet borde, efter hans mening, åtminstone ej för närvarande ifrågakomma
— en noggrann utredning måste verkställas angående villkoren
och förutsättningarna därför, hvilken utredning borde föreligga färdig, då
frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till
pröfning, så att båda frågorna kunde samtidigt skärskådas.2

* Prästlöneregleringskommitténs betänkande och förslag IV, sid. 111.

2 Anf. betänkande och förslag, sid. 452.

126

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

Yttranden af
kammarkollegium,
domkapitel
och
länsstyrelser.

Sedan kammarkollegium fått sig anbefalldt att, efter åtskilliga myndigheters
hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver de i prästlöneregleringskommitténs
omförmälda betänkande innefattade förslag, har sådant utlåtande
den 10 november 1905 af kollegium afgifvits. Af detta utlåtande inhämtas,
att domkapitlet i Ivalmar äfvensom sex länsstyrelser uttalat sig i förevarande
ämne.

Sålunda yttrade domkapitlet i Kalmar, att de skäl, som anförts till
stöd för, att medlemmar af lagligen erkänd dissenterförsamling, hvars präst
eller föreståndare vore behörig och pliktig jämväl att föra anteckningar
öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden, borde i viss mån frikallasfrån
skyldigheten att bidraga till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap,
hade synts domkapitlet beaktansvärda. Till stöd för behofvet af en lagändring
ville domkapitlet särskildt åberopa den omständighet, att den i §
13 af gällande dissenterlag främmande trosbekännare tillförsäkrade rätt
till befrielse från afgifter till svenska kyrkan och hennes prästerskap för
särskilda kyrkliga förrättningar blifvit illusorisk i följd af de nu gällande
grunderna för reglering af prästerskapets inkomster, namneligen bestämmelsen
i § 7 af nådiga förordningen den 11 juli 1862. 1 Det därigenom
uppkomna och icke utan skäl öfverklagade missförhållandet borde aflägsnas.
Uppenbart vore emellertid, att innan någon skattelindring kunde medgifvas
främmande trosbekännare, en noggrann utredning måste verkställas angående
villkoren och förutsättningarna därför. I likhet med kommittéledamoten
Kydin ansåge domkapitlet, att det vore önskvärdt, om denna utredning
förelåge färdig, då frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden
skulle upptagas till slutlig pröfning, så att båda frågorna kunde samtidigt
skärskådas.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län uttalade den mening,
att främmande trosbekännare borde befrias från församlingsafgifter. —
Konungens befallningshafvande i Södermanlands län yttrade: Det hade
länge framhållits och torde numera knappast kunna bestridas, att den skattskyldighet
till svenska kyrkans prästerskap, som för närvarande ålåge
främmande trosbekännare, icke vore öfverensstämmande med rättvisa och
billighet, fastän en befrielse från eller lindring i denna skattskyldighet,
likasom i dessa trosbekännares skattskyldighet till svenska statskyrkan
öfver hufvud taget, icke torde kunna medgifvas utan noggrann utredning
angående villkoren och förutsättningarna för en dylik skattelindring. Mest

1 Anf. ofvan sid. 36.

127

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

obilligt torde emellertid få anses, att dessa främmande trosbekännare skulle
till svenska kyrkans prästerskap bidraga med afgifter för sina personer,
helst om man tillika såge pa den historiska utvecklingen af dessa afgifter,
eller att de till stor del vore satta i stället för den betalning, som till
prästerskapet förr utgått för särskilda prästerliga förrättningar, Indika
prästerskapet endast på därom framställd begäran verkställde. — Konungens
befallningshafvande i Malmöhus län erinrade, hurusom frågan om främmande
trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan och dess prästerskap sedan
länge varit under öfvervägande och skulle enligt prästlöneregleringskommitténs
mening fortfarande lämnas oafgjord. Med afseende å dess sammanhang
med och inverkan på frågan om regleringen af prästerskapets
aflöning faun konungens befallningshafvande det synnerligen önskvärdt,
om icke oafvisligt, att dessa frågor samtidigt afgjordes. — Konungens befallningshafvande
i Västmanlands län ansåg, att den mycket ömtåliga och
mycket viktiga frågan om bidrag till prästerskapets aflöning från dem,
Indika utträdt ur svenska kyrkan för att inträda i främmande trossamfund,
tillsvidare, pä de skäl prästlöneregleringskommittén anfört, borde afgöras i
enlighet med dess åsikt. — Konungens befallningshafvande i Kopparbergs
län anförde: En omständighet, till hvilken kommitterade i rättvisans intresse
syntes hafva bort taga hänsyn, men som i kommitterades förslag icke närmare
berörts, vore den om ■befrielse för dem, som utträdt ur svenska kyrkan,
att betala afgifter till svenska kyrkans prästerskap. Hittills hade visserligen
framställningar i denna riktning icke krönts med framgång, men de
torde i längden icke kunna tillbakavisas. Själffallet vore, att i de fall, där
svenska kyrkans prästerskap såsom civilregistrerande fullgjorde en funktion
jämväl för de ur svenska kyrkan utträdda, dessa borde bidraga till detta
civilregisters förande, men lika naturligt syntes jämväl vara, att de icke
borde i vidare män bidraga till aflönande af ett prästerskap, hvars ämbetsä
liggande i öfrigt de hvarken ville eller kunde påkalla. Man hade visserligen
anmärkt, att statskyrkan vore en statsinstitution och att alla statsborgare
borde bidraga till dennas liksom andra statsinstitutioners upprätthållande,
men man finge icke förbise, att de församlingsbildningar, som
med stöd af gällande lag utbrutits ur den kyrkliga gemensamheten, äfven
hade rätt att betraktas såsom med statskyrkan likställda statsorganisationer,
och att mellan dessa och statskyrkan borde skiftas enligt åskådningar, som
grundades på rättvisa och billighet. — Konungens befallningshafvande i
Västerbottens län förklarade sig tveksam, huruvida ej främmande trosbekännare
borde befrias från utgifvande af församlingsafgifter.

128

DissentersJcattefrågans tidigare behandling.

Efter att hafva refererat såväl hvad inom prästlöneregleringskommittén
uti ifrågavarande hänseende förekommit som ock samtliga nyss återgifva
yttranden, anförde kammarkollegium i förenämnda utlåtande, att kollegium
funne de skäl, som anförts till stöd för yrkandet på en lagändring i syfte
att lindra främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkans
prästerskap, i hög grad beaktansvärda, och att kollegium anslöte sig till
domkapitlets i Kalmar yttrande i detta ämne.1
Dissenter- Kungl. Maj:t har sedermera genom nådigt bref den 19 oktober 1906

mittens °till- åt dissenterskattekommittén uppdragit att taga under öfvervägande, hurusättning.
vida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande
trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt
kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas
från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete
erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,
och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser härutinnan, som varda
erforderliga.

Ett med omförmälda nådiga bref kommittén tillställdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för nyssnämnda dag angifver, hurusom
föredragande departementschefen, statsrådet Hugo Hammarskjöld, vid
tillfället för kommitténs tillsättande anfört bland annat följande:

»I den omfattande utredning, som af den utaf Eders Kungl. Maj:t
den 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande
grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden
för nu gällande löneregleringar utlupit, har kommittén i sitt den 19 juni
1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes prästerskap.
Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning i
denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag,
icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring i den
lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga
ändamål, särskildt till aflönande af prästerskapet. Vikten af en utredning
härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig, då frågan
om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till pröfning,
så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits dels af ledamoten
i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. K. Ev din, i en
vid kommitténs betänkande fogad reservation, dels ock af domkapitlet
i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga ytt -

Kammarkollegii und. utlåtande den 10 nov. 1905, sid. 120—128 ock 132.

Dissenterskattefrågans tidigare behandling. 129

rande, hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat
sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta uttalande
har kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905
afgifna utlåtande öfver prästlöner eg] eringskommitténs omförmälda betänkande
och förslag.

En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synnerligen
önskvärd. Fog för yrkandet om lindring i den skattskyldighet till
statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare,
synes mig ligga i det förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska
kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande
trosbekännare i annat fäll, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för
prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande
trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara
lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra få
en större omfattning.

A id upprepade tillfällen har uti inom Riksdagen väckta motioner
äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas
från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete
bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Dessa
yrkanden hafva sålunda icke gått ut på, att fritagelsen skulle omfatta
fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten för
fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af främmande
trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen
beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma andra
främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något utaf staten
erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare. Jag anser det
vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet, full befrielse för
främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga ändamål
icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans prästerskap
fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

130

Dissenterskattefrågans tidigare behandling som

kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare
grad ökas.

Att jag finner denna utredning böra nu företagas beror på det af
förutberörda myndigheter påvisade nära sammanhanget mellan förevarande
fråga och frågan om reglerandet af prästerskapets aflöning, hvilken senare
fråga, såsom bekant är, inom närmaste framtiden måste vinna sin lösning.
Då utredningen icke kan verkställas inom ecklesiastikdepartementet med
där tillgängliga arbetskrafter, torde densamma böra öfverlämnas åt en
kommitté.»

Allmän motivering.

Frågan om lindring i främmande trosbekännare^ skyldighet att lämna
bidrag till kyrkliga ändamål sammanhänger — såsom Riksdagens lagutskott
upprepade gånger framhållit — på det närmaste med frågan om förhållandet
mellan kyrka och stat.

Näppeligen har i något land föreningen mellan det kyrkliga och det
borgerliga samhället blifvit mer innerlig än i Sverige. Särskildt gäller det
om den lutherska reformationens kyrka i vårt fädernesland, att hon alltjämt
stått i nära samband med det svenska folkets nationella utveckling.

Tydligast framträder det kyrkligt nationella draget i den svenska
kyrkoförfattningen, hvars utveckling fortgått på äkta fosterländsk grund utan
direkt påverkan af lärda teorier eller främmande mönster. Hafva de kyrkliga
och borgerliga samfundens sfärer stundom icke behörigen hållits i sär
och deras funktioner så gripit in i hvarandra, att gränserna kunnat synas
utplånade, hafva dock omständigheterna fogat det så, att kyrkan kunnat
just i följd af denna innerliga förbindelse mellan samhällslifvets borgerliga
och kyrkliga element vara staten till tjänst. Den svensk-lutherska kyrkans
upprättande och befästande sammanföll med vår nationella pånyttfödelse
under Gustaf Wasa, och trots mångfaldiga förvecklingar har det band,
som den historiska utvecklingen knutit mellan det svenska kyrkosamfundet
och folksamfundet, icke kunnat slitas. Visserligen har i senare tid, företrädesvis
under utländskt inflytande, det religiösa lifvet mångenstädes framträdt
i former, som varit för den svenska nationalkyrkan mer eller mindre
främmande, men i det stora hela är dock denna kyrka fortfarande det trognaste
uttrycket för vårt folks religiösa lif.

Allmänna synpunkter
med
afseende å
skattelindring
för främmande
trosbekännare.
Kyrka och
stat.

132 Allmän motivering.

Öfversikten af religionsfrihetens utveckling i Sverige har ådagalagt,
att Sveriges historia under det senast förflutna århundradet företer anblicken
af religionsfrihetsprincipens successiva erkännande i lagstiftningen, på samma
gång som den lutherska kyrkans egenskap äf statskyrka bibehållits. 1 Den
rätt till religionsöfning för främmande trosbekännare, som genom Gustaf
III:s toleransedikt af den 24 januari 1781 medgifvits, blef i grundlagen
befästad genom stadgandet i 1809 års regeringsform § 16, att »konungen
bör — — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och
en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han därigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Villkoren för denna
frihets utöfning hafva efter 1809 blifvit närmare bestämda genom successiva,
ofvan omförmälda lagstiftningsåtgärder.

Uppfattningen af kyrkans ställning till staten har icke kunnat undgå
att röna inflytande af de idéer, som sålunda, särdeles efter religionsfrihetsprincipens
genombrott på 1850- och 1860-talen, tagit gestalt i vår lagstiftning.
Om vid kyrkan, i hennes egenskap af statskyrka, fästes den betydelsen,
att hon skulle vara kallad, bland annat, att speciellt befordra statens
intresse genom att åstadkomma och vidmakthålla den »enighet i religionen»,
som ansågs vara »den kraftigaste grundval till ett lofligt, samdräktigt och
varaktigt regemente», måste följden blifva ett förnekande af dessa idéer,
då fråga uppstår om religions- och samvetsfrihet för statens egna medborgare.
På denna väg kommer man icke längre än till den tolerans gentemot
främlingar af annan tro, hvilken var den bärande tanken i de före
1860 utfärdade författningarna rörande främmande rehgionsbekännare. Den
modifikation i uppfattningen af förhållandet mellan kyrka och stat, som
sålunda blef nödvändig för beredande af religionsfrihet åt landets egna
inbyggare, innebär dock ingalunda ett uppgifvande af statskyrkans eller
den nationella folkkyrkans idé. Tv i religionsfrihetens princip ligger inneslutet,
icke blott att en hvar skall hafva rätt att fritt bekänna och utöfva
den religiösa tro, han hyllar, utan äfven att den religion och den kyrka,
som omfattas af folkets stora flertal, skall hafva frihet att sätta sin prägel
på det offentliga lifvet, så långt sådant kan ske, utan att samvetstvång
mot olika tänkande utöfvas. Det är väl ock så kyrkans ställning till staten
hos oss numera lärer böra uppfattas.

Förhandlingarna före och vid genomförandet af 1860 års religionsfrihetslagstiftning
är o i förevarande hänseende belysande.

1 So ofvan sid. 10.

Allmän motivering. 133

Kungl. Maj:t hade i proposition till 1856—58 årens riksdag föreslagit,
bland annat, upphäfvandet af landsförvisning och arfsrättens förlust
såsom straff iör affall från den evangelisk-lutherska läran och öfvergång till
främmande troslära. I denna proposition gjordes följande uttalande: »Under
de omsorger Kungl. Maj:t ägnat åt brottmålslagens förbättring har det icke
kunnat undfalla Dess uppmärksamhet, att de stadganden, som i allmänna
lagen och särskilda från äldre tider tillbaka gällande författningar innefattas
rörande de så kallade religionsbrotten, företrädesvis påkalla en förändring
för att bringas till öfverensstämmelse med nuvarande tids tänkesätt och
upplysning. Tillkomna under tider, då begreppen om nödvändigheten af
det borgerliga samhällets enhet äfven i kyrkligt hänseende såväl hos oss
som i flera andra länder alstrade och underhöllo en ofördragsamhet i trossaker,
hvilken måste betraktas såsom stridande mot den protestantiska
lärans väsende, kunna dessa lagstadganden ej vidare försvaras, sedan den
åsikt, hvarpå de hvila, nästan öfverallt annorstädes och jämväl i de katolska
länderna måst gifva vika för en senare tids begrepp om hvarje samhällsmedlems
rätt till samvetsfrihet och därmed förenad religiös bekännelsefrihet.
— — Den påföljd af landsförvisning och förlust af all arfsrätt här
i riket, som för sådan öfvergång stadgas i 1 kap. 2 § kyrkolagen och
1 kap. 3 § missgärningsbalken, anser Kungl. Maj:t till följd häraf böra
försvinna.»

Lagutskottet motsatte sig landsförvisningsstraffets upphäfvande. I sitt
öfver motionen afgifna betänkande anförde utskottet, bland annat, att folkets
andliga lif utgjorde samhällets grund. I den mån detta lif stördes, i den
mån folkets andliga krafter splittrades, i samma mån försvagades onekligen
samhället. Därför vore kyrklig enhet sa önskvärd. Ty likasom religionens
makt utöfvade det största inflytande på människorna, så vore likstämmighet
i tro och lära det starkaste, mest förenande och upprätthållande band;
och det ^ hade varit full insikt härom, som gjort den svenska kyrkan till
ett mål lör statens skyddande makt och lagarnas hägn. I fråga om själfva
straffarten yttrade utskottet: Grundsatsen i den gällande lagstiftningen
vore troslärans upprätthållande. I denna lära såge man samhällets förnämsta
bålverk, och därför ville man genom förvisningen ur riket aflägsna
den, hvilken man ansåge själf hafva skilt sig från samhället genom ett
offentligt förnekande af de viktigaste sanningar, på hvilka samhället grundat
sin tillvaro, och såmedelst sönderslitit det heligaste band, som därmed förenade
honom. Huru man emellertid än bedömde påföljden af förvisning ur
landet, så kunde någon tvekan ej uppstå därom, att, om en påföljd i före -

Skattelinclring
för främmande
trosbekännare

ett samvetsfrihetens

kraf.

134 Allmän motivering.

varande fall skulle äga ruin, någon med sakens eget väsende mera öfverensstämmande
svårligen kunde upptänkas.

Eikets Ständer förklarade i skrifvelse den 26 februari 1858, att de
icke funnit sig böra antaga Kungl. Maj:ts förslag; ocb bland de skäl, som
för af slaget anfördes, var äfven det, att »affall från evangelisk-lutherska
bekännelsen i förslaget ej blifvit uppfattadt på ett sätt, som syntes förenligt
med den ställning, kyrkan i vårt samhälle innehade.»

Kungl. Maj:t aflat emellertid förnyad proposition i ämnet till 1859—60
årens riksdag, denna gång, såsom bekant, med bättre resultat. Lagutskottet
fann diskussionen vid förra riksdagen hafva ådagalagt, att frågan nu måste
lösas. »I hvilken riktning denna lösning måste ske», yttrade utskottet,
»kan ej vara tvifvelaktigt. Den allmänna meningen, understödd af protestantiska
trosförvandters anrop jämväl från aflägsna länder och exemplet
af lagstiftningarna hos andra folk, hvaribland de öfriga skandinaviska,
visar tydligt den väg, som bör beträdas. Det är religionsfrihetens stora
grundsats, hvars tillämpning måste af lagstiftaren medgifvas, ehuru med
den varsamhet i sättet, som hvarje öfvergång i lagstiftningen kräfver och
som framför allt påkallas af ett ämne, så ömtåligt som det förevarande.»

Att tillämpningen af religionsfrihetens grundsats måste med konsekvensens
makt medföra lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
statskyrkliga ändamål, erkändes redan i 1860 års religionsfrihetslagstiftning.
Så stadgades uttryckligen, såsom ofvan blifvit anmärkt, i var första
dissenterlag af nämnda år, att medlem af tillåtet främmande religionssamfund
ej var pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättringar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i
annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.
I samvetsfrihetens namn hafva sedermera yrkanden på en mera vidtgående
skattebefrielse för främmande trosbekännare blifvit tid efter annan framställda.
Dessa yrkanden motiverades i en vid 1896 års riksdag väckt
motion sålunda, att det alltid måste blifva ett samvetstvång för den, som
af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett främmande religionssamfund, att
deltaga i underhållet af den privilegierade statskyrkan, hvars läror han ej
gillar och hvars gudstjänstöfningar bjuda emot hans religiösa känslor. Huru
allvarsamt detta samvesstvång är — yttrades vidare i motionen torde
bäst framgå af ett exempel. Antag, att en allvarligt religiös präst inom
statskyrkan, som af hela sitt hjärta hyllade hennes läror, skulle tvingas
att betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas eller något
annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore ej detta

Allmän motivering. 135

ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer vilja neka
därtill. Förhållandet blir naturligtvis alldeles enahanda, om en dissenterpredikant
eller annan utom statskyrkan stående dissenter tvingas att bidraga
till underhåll af svenska kyrkan och dess prästerskap.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål är en fråga, som efter
kommitténs mening på en gång faller inom det borgerliga och det religiösa
lifvets område. Därför fordras vid lagstiftning i detta ämne en grannlagenhet,
som samtidigt tillgodoser statssamfundets rättskraf och individens
samvetsfrihet. Vid bedömande af frågan om främmande trosbekännares rätt
till lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer
böra billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa
känslor tillbörligt beaktas, men man får icke bortse därifrån, att Sveriges
grundlagar häfda såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande,
äfvensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga
rent borgerliga bestyr, hvilka afse alla medborgare utan hänsyn till
deras trosbekännelse och för hvilka längre fram skall redogöras. Äfven
andra än statsreligionens bekännare måste följaktligen såsom statsborgare
och medlemmar af kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja
de statskyrkliga ändamålen i en af omständigheterna påkallad utsträckning.

Yid öfvervägande af frågan, huruvida lindring i skattskyldigheten för
kyrkliga ändamål bör beredas främmande trosbekännare, har kommittén
fäst sin uppmärksamhet vid det förhållande, att sådana trosbekännare kunna
sägas för närvarande vara underkastade en dubbel skattskyldighet i angifna
hänseende, nämligen dels till svenska kyrkan, dess prästerskap och betjäning,
och dels till det egna samfundet. Låt vara, att skattskyldigheten
till det egna samfundet är byggd på frivillighetens grund, den existerar
dock.

Man har med afseende å denna dubbla bidragsskyldighet sökt göra
gällande, att främmande trosbekännares skatt till statskyrkan af staten
själf indirekt erkännes vara oberättigad, så snart staten legaliserar församlingar
af främmande trosbekännare. Ty när staten det gör, medgifver ju
staten också, att dessa församlingar, hvar inom sin krets, vårda och tillgodose
just samma intresse, för hvilket den statskyrkliga församlingsinrättningen
är till. Det kan då ej vara med billigheten öfverensstämmande, att
de främmande trosbekännarna skola med dubbla skatter — en till statskyrkan
och en till den egna församlingen — bidraga till ett och samma samhällsändamål.
Yidare har framhållits, att då enligt förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873

Dubbel

skatteplikt.

Allmän motivering.

136

konungen äger pröfva ansökan om bildandet af särskilda, af svenska kyrkan
oberoende församlingar, denna pröfningsrätt säkerligen blifvit lagd i
konungens band, på det att han må vaka öfver, att just det samhällsintresse,
som afses med statskyrkan, äfven vinnes genom de främmande
trossamfunden. Under sådana förhållanden anse målsmännen för antydda
åsikt intet giltigt skäl förefinnas att af medlemmarna af lagligen erkända
församlingar utkräfva, utöfver de egna församlingsbidragen, jämväl skatt till
statskyrkan.

Häremot har å andra sidan erinrats, att staten, genom att förklara
den evangelisk-lutherska trosbekännelsen för svenska folkets religion, också
gjort denna särskilda religionsforms upprätthållande till ett af sina ändamål,
för hvilket de främmande trossamfunden måste anses vara i samma mån
mera främmande, som de aflägsna sig från svenska kyrkans bekännelse
och organisation. Att svenska staten det oaktadt erkänner dessa samfund
såsom lagligen bestående, kan så mycket mindre innebära, att staten åt
dem uppdragit att hvart i sin mån verka för statens ifrågavarande ändamål,
som den pröfning af ett dylikt samfunds bekännelse och församlingsordning,
hvilken föregår dess erkännande, icke torde afse annat än att
tillse, det samfundets verksamhet icke må komma att rent af motverka
staten i någon af dess uppgifter.

Kommittén kan icke obetingadt godkänna, hvad mot dissenters’ skattskyldighet
till statskyrkan anförts därom, att de främmande trossamfunden,
hvart inom sitt område, tillgodose samma intressen som statskyrkan inom
samhället i dess helhet. Het universella inflytande på folkets lif, som
statskyrkan eller den nationella folkkyrkan fortfarande utöfvar, kunna dessa
frikyrkor icke uppnå. Men den insats, de inom sitt område göra i den
religiösa och sedliga utvecklingen, är i allt fall af den betydelse jämväl för
staten i dess helhet, att det måste framstå såsom en obillighet, att deras
medlemmar skola för religiösa ändamål betungas utan inskränkning med
dubbel skattskyldighet, låt vara att denna beträffande det egna samfundet
är af frivillig natur. Härtill kommer, att religionens fria utöfning, hvilken
gemenligen kräfver sammanslutning i församlingar, anskaffande af gudstjänstlokal,
underhåll af lärare m. ra., synes kommittén vara en rättighet
af den beskaffenhet, att ingen bör vara utestängd därifrån af det skäl, att
han, när skattskyldighet till statskyrkan samtidigt åligger honom, tilläfventyrs
finner svårighet vid att betala erforderliga afgifter jämväl till den egna
gudstjänsten. Äfven ur denna synpunkt kräfver billigheten, att främmande
trosbekännare erhålla lindring uti ifrågavarande hänseende.

Allmän motivering. 137

I detta sammanhang bör erinras därom, att, under det att främmande Skatteplikt
trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att med det °C ra
enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenterlag, lika med
öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, samma främmande trosbekännare enligt
kyrkostämmoförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga i öfverläggningar
och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga behof och
i kontrollen öfver dessa medels användande. Enligt de bos oss tidigare
gällande sockenstämmoförordningarna motsvarades jämväl i fråga om främmande
trosbekännare skatteplikt af rösträtt. Men då i och med 1860 års
religionsfriketslagstiftning möjlighet bereddes för statskyrkans medlemmar att
fritt utträda ur kyrkan för att ansluta sig till främmande trossamfund, ansåg man
sig böra till skärskådande upptaga frågan, huruvida det skulle tillåtas dem,
som utträdde, eller i allmänhet främmande religionsbekännare att utöfva medbestämmanderätt
öfver statskyrkan. Svaret kunde då icke gärna blifva
mer än ett, nämligen det som i 1860 års dissenterlag formulerats sålunda,
att främmande trosbekännare eller den, som till utträde ur svenska kyrkan
sig anmält, icke ägde att i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning
af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande
af frågor, som rörde kyrkan, Då ''motsvarighet mellan skatteplikt ock
rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså icke äger rum, anser
kommittén härutinnan förefinnas ytterligare ett skäl, att främmande trosbekännare
befrias, i den utsträckning förhållandena sådant medgifva, från
skattskyldighet till statskyrkan.

En omständighet af icke ringa betydelse vid bedömandet af frå- Oklarheten i
gan, huruvida lindring hör beredas främmande trosbekännare i dem randTstäilåliggande
skattskyldighet till statskyrkan, är den, att, så länge berörda ningen.
skattskyldighet oförminskad kvarstår, personer, hvilka hylla främmande
lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund af främmande trosbekännare,
likväl icke anse sig förhindrade att i rättsligt afseende kvarstå inom
svenska kyrkan samt till och med att deltaga i öfverläggningar och beslut angående
denna kyrkas angelägenheter. Den oklarhet i förhållandet mellan statskyrkan
och främmande trosbekännare, som sålunda råder, anser kommittén vara
en olägenhet af mycket allvarsam art. Den nuvarande skattskyldighetens bibehållande
medför å ena sidan, att kyrkan icke kan med tillräcklig auktoritet
häfda) sin ställning gent emot afvikande riktningar inom hennes egna råmärken,
och å andra sidan, att äfven de främmande trossamfundens ställning
i många afseenden blir osann och skef. Större klarhet härutinnan

Underlåten
tillämpning
af redan befintlig
bestämmelse
ang. frihet
från vissa
afgifter.

138 Allmän motivering.

skulle lända såväl statskyrkan ock de främmande samfunden som äfven
samhället i dess helhet till gagn.

Vidare kan såsom skäl för medgifvande af lindring särskildt i skyldigheten
att bidraga till prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning
åberopas, att främmande trosbekännare i följd däraf att grundsatsen om
deras befrielse från utgörande af vissa aflöning sbidrag vid löneregleringarnas
uppgörande merendels icke vunnit tillämpning, äfven fått sig ålagd- en mot
dessa bidrag svarande skattskyldighet.

Dissenterlagen af den 23 oktober 1860 innehöll nämligen i § 12,
att medlem af främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de
för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan
eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkställd. Vid den reglering af prästerskapets
löneinkomster, som sedermera ägde rum i enlighet med föreskrifterna
i kungl. förordningarna angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862 samt angående ordnande af prästerskapets i
de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872,
blefvo omförmälda, för särskilda förrättningar stadgade afgifter utbytta mot
mer eller mindre bestämda aflöningsbidrag af församlingarna.

U7u gällande dissenterlag af den 31 oktober 1873 innehåller likaledes
i § 13, att de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till
svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras
främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans
egen begäran verkställd. Icke desto mindre har jämväl vid ordnandet af
klockares och organisters löneinkomster i enlighet med därom den 2 november
1883 och den 15 april 1904 utfärdade författningar en liknande
oegentlighet — visserligen ekonomiskt föga kännbar i betraktande af de
försvinnande små belopp, hvarom här är fråga — ägt rum, i det att den
till dessa kyr ko tjänare utgående lön, där den ej för klockaren utgöres af
bostadsförmån eller afkastning af jord, som är honom på lön anslagen,
skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade, hvaremot afgifter för särskilda
förrättningar, där sådana förut förekommit, ej vidare få uppbäras.

Om ock de bidrag, som främmande trosbekännare sålunda i strid mot
ofvan åberopade bestämmelser i 1860 och 1873 års författningar nödgas
erlägga, i allmänhet icke uppgå till några betydande belopp, torde den omständigheten,
att, trots berörda bestämmelser, löneregleringarna likväl sällan
så affattats, att i afseende å skattskyldigheten åtskillnad gjorts mellan

Allmän motivering.

139

med främmande

länder.

främmande trosbekännare och bekännare af den evangelisk-lutherska läran,
utgöra ett icke oväsentligt skäl till lindring i den skattskyldighet till statskyrkliga
ändamål, som för närvarande åligger bekännare af annan lära än denna.

Till stöd för medgifvandet af en dylik skattelindring kan äfven åbe- Analogi med
ropas det i viss mån analoga förhållandet, att medlemmarna af de icke ff?i
territoriella evangelisk-lutherska församlingarna i Stockholm äro för sina kyrkostämmopersoner
samt för inkomst af arbete och kapital befriade från dem eljest ålig-för°StwkhoZ.
gande skatteplikt till kyrkliga ändamål i den territoriella församling, de tillhöra.
I kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863, § 37 mom. 4, stadgas i detta afseende, att
personer tillhörande hufvudstadens icke territoriella församlingar, nämligen
hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna, icke äro
skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital
erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den territoriella församling,
där de äro mantalsskrifna.

En blick på öfriga med oss närsläktade protestantiska länder visar, Jämförelse
att dissenters inom dessa redan i större eller mindre mån kommit i åtnjutande
af frihet från skattskyldighet till det nationella kyrkosamfundet.

Af den utförliga redogörelse för den utländska lagstiftningen härutinnan,
hvilken finnes fogad vid detta betänkande, inhämtas, att i Finland,
där den evangelisk-lutherska kyrkan är att anse såsom landets officiella
kyrka, om ock den grekisk-katolska kyrkan i vissa hänseenden blifvit
med den förra jämnställd, är, enligt dissenterlagen den 11 november 1889,
en hvar, som tillhör i landet bestående, på bibelns och den apostoliska
trosbekännelsens grund hvilande kyrkosamfund af annan protestantisk trosbekännelse
än den evangelisk-lutherska samt deltager i underhåll af sitt
samfunds prästerskap och kyrkobetjäning, frikallad från all personell afgift
till prästerskap eller kyrkobetjäning inom samfund af annan trosbekännelse.

Och då skyldigheten att lämna bidrag till byggande och underhåll af kyrka
och prästgård inom statskyrkoförsamlingarna åligger endast dem, hvilka i
församlingen erlägga aflöning till dess prästerskap, och detta efter de grunder,
som gälla för deltagande i aflöningsbesväret, följer häraf, att sådana
dissenters, som icke skatta till prästerskapet för annat än sina personer, i
och med befrielsen från personliga afgifter för detta ändamål jämväl äro
befriade från deltagande i utgifterna för kyrka och prästgård.

I Norge ägde redan jämlikt 1845 års dissenterlag främmande trosbekännare
åtnjuta viss befrielse från kyrkliga afgifter. Enligt nu gällande
dissenterlag af den 27 juni 1891 med däri den 17 maj 1904 vidtagna

140

Allmän motivering.

förändringar äro såväl dissenters — hvarmed i Norge förstås sådana, som
bekänna sig till den kristna (äfven evangelisk-lutherska) religionen utan att
vara medlemmar af den evangelisk-lutherska statskyrkan — som äfven judar
och unitarier befriade från andra direkt till statskyrkan eller hennes prästerskap
eller betjäning utgående afgifter än sådana, som erläggas för särskilda
kyrkliga förrättningar eller hvilka i form af tionde eller därmed likställda
pålagor skola utgöras af fast egendom. Beträffande sådana bidrag till kyrkliga
ändamål, som ingå i de för kommunala behof i allmänhet utgående
»personliga», d. v. s. på förmögenhet och inkomst uttaxerade, afgifter och
sålunda mera indirekt erläggas till statskyrkan, gäller, att dessa bidrag,
i den mån de skola utgöras af sådana främmande trosbekännare, som
under sistförflutna skatteår med hela sitt hus oafbrutet tillhört egen, lagligen
ordnad församling, skola nedsättas med af kommunalstyrelsen bestämdt
belopp. För öfrigt äger kommunalstyrelsen besluta, huruvida och i så fall
i hvilken utsträckning sådan befrielse också må medgifvas personer, hvilka
icke tillhöra någon ordnad församling eller hvilkas hus räknar medlemmar,
som tillhöra statskyrkan, äfvensom huruvida skattebefrielsen må gälla jämväl
»eiendomsskatten», d. v. s. afgifter uttaxerade på fast egendom eller
därmed enligt gällande beskattningslagar likställda skatteföremål.1

I Danmarks grundlag af den 5 juni 1849, § 77, stadgas, att »ingen
er pligtig åt yde personlige Bidrag til nogen anden Gudsdyrkelse end den,
som er hans egen; dog skal enkver, der ikke godtgjor åt vsere Medlem af
et i Landet anerkjendt Trossamfund, til Skolevsesenet svare de til Folkekirken
lovbefalede personlige Afgifter.» Bekännare af annan troslära än
den evangelisk-lutherska, hvilka tillhöra ett i landet erkändt trossamfund,
äro i följd af detta grundlagsbud befriade från alla andra direkta utskylder
för kyrkliga ändamål än de, som utgå af fast egendom. Då emeller -

1 Jfr Lov om Landkommunernes Skattevsesen den 15 april 1882: Kap. 2. Om kommnnale
Skattepaalseg i Almindelighed og om Eiendomsskat: § 13. Det samlede Belob, som skal tilveiebringes
ved Udskrivning af Skaf, kan ndskrives dels som Eiendomsskat, dels som Skat paa Formue
og Indtsegt. — § 14. Eiendomsskat ndlignes: a) paa de matrikulerede Eiendomme i Herredet efter
deres Skyld (Skyldmark); b) paa Vserker, Gruber, Sagbrug, Mollebrug, Fabrikker, Fiskevser, Salterier,
Lsendser, Losse- og Lastepladse, Skibsvserfter og andre industrielle Anlseg (efter af Ligningskommissionen
åsatt skyldmark). — Kap. 3. Om den af Formue og Indtfegt betingede personlige
Skattepligt: § 15. Med de Begramdsninger, som folge af denne Lov, er Enhver, som bor eller har
Eiendom eller Näringsdrift i nogen Kommune i Riget, pligtig til åt svare Skat til Kommunen af
sin Formue og Indtiegt (därvid på förmögenheten ej får uttaxeras mer än kr. 10: 00 eller mindre
än kr. 2: 50 pr 5000 kr.) — § 24. Forpligtelsen til åt betale Skat til en Kommune bestämmes
efter det Forhold, hvari nogen staar til Kommunens Distrikt den 30 september i det Aar, som
gaar förän det, for hvilket Skatten lignes.

Lov om Bykommunernes Skattevsesen den 15 april 1882 innehåller motsvarande bestämmelser
för städerna.

Allmän motivering. 141

tid den danska folkkyrkans inkomster hufvudsakligen utgöras af tionde af
sådan egendom samt afkomst af kyrkans egen förmögenhet jämte bidrag
af staten till vissa ändamål, och uttaxering för kyrkliga behof endast undantagsvis
förekommer, är den i grundlagen stadgade skattebefrielsen af
ringa ekonomisk betydelse. Personer, som icke tillhöra folkkyrkan, men
ej heller anslutit sig till något annat i landet befintligt, erkändt trossamfund,
äro väl pliktiga att betala de ifrågavarande skattebidragen, men erlägga
dem till skolväsendet i stället för till folkkyrkan.

För de tyska protestantiska staterna gälla uti ifrågavarande hänseende
olika bestämmelser, de flesta dock i hufvudsak öfverensstämmande med
föreskrifterna i preussiska lagen angående utträde ur kyrkan den 14 maj
1873. Enligt denna lag kan medlem af församlingen när som helst utträda
därur, vare sig detta utträde är förenadt med öfvergång till annat
religionssamfund eller icke. Anmälan om utträde sker hos vederbörande
domare, som därom underrättar de kyrkliga myndigheterna. Efter
utgången af det kalenderår, som följer näst efter det, då utträdet ägde
rum, är den utträdande fri från alla sådana afgifter, till hvilka han i följd
af sitt personliga medlemskap af församlingen varit förpliktad, med undantag
af afgifterna för redan beslutadt och godkändt större kyrkobyggnadseller
reparationsföretag, hvarför ansvarigheten fortfar till utgången af andra
kalenderåret efter utträdet. Bidrag af annat slag, såsom tiondeafgifter,
andra å fast egendom hvilande realonera, besvär som följa af bestående
patronatsrättigheter o. d., måste däremot efter utträdet ur kyrkosamfundet
fortfarande utgöras. Särskildt är föreskrifvet, att afgifter för kyrkliga ämbetsförrättningar
icke behöfva betalas i annat fall, än att förrättningen
blifvit på vederbörandes egen begäran verkställd.

Hvad de kyrkligt ekonomiska förhållandena i England beträffar, så
förekomma där inga andra lagbestämda afgifter till den af ålder bestående
anglikanska statskyrkan än den af fast egendom utgående tionden. Hvad
utöfver denna och afkastningen af kyrkan tillhöriga fastigheter och fonder
möjligen kan erfordras till kyrkobyggnader m. m. insamlas genom frivilliga
sammanskott, i hvilka dissenters naturligtvis ej deltaga.

Det torde af hvad ofvan blifvit yttradt framgå, att kommittén anser
sig böra jakande besvara frågan, huruvida lindring bör beredas främmande
trosbekännare uti vårt land i dem nu åliggande skyldighet att erlägga afgifter
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

142

Allmän motivering.

Synpunkter
med afseende
å skattelindringens
omfattning.

Dissenters
olika ställning
till sv.
kyrkan m. m.

Nästa spörsmål blir, i hvilken omfattning sådan lindring bör medgifvas.
Några allmänna synpunkter för denna frågas besvarande hafva redan angifvits.
Kommittén öfvergår nu till en mera detaljerad behandling af densamma.

Enligt 1860 års dissenterlag skulle den, som anmält sig till utträde
ur svenska kyrkan, ej anses från henne skild förr, än han blifvit upptagen
i annat i riket tillåtet religionssamfund. Någon sådan bestämmelse finnes
ej i den nu gällande dissenterlagen. Denna innehåller beträffande formaliteterna
för utträdet endast, att medlem af svenska kyrkan, som omfattat
främmande kristen lära och fördenskull vill ur kyrkan utträda, har att
gifva sin afsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör,
med uppgifvande af det trossamfund, hvartill han vill öfvergå, samt att,
om han framhärdar i sin afsikt, han skall, sedan minst två månader förflutit,
personligen inställa sig hos kyrkoherden och anmäla sig till utträde
ur kyrkan, därom anteckning då af kyrkoherden göres i kyrkboken. Den
utträdande är, i enlighet härmed, att anse såsom skild från svenska kyrkan
i och med det, att behörig anmälan om utträdet sker. Det trossamfund,
hvartill han uppgifver sig vilja öfvergå, behöfver, enligt den tolkning som
gifvits omförmälda stadgande, ej vara af staten erkändt eller ens inom
landet befintligt, ej heller fordras intyg om, att öfvergång till det uppgifnasamfundet
sedermera verkligen äger rum.

Dessa omständigheter måste tagas i betraktande, då det gäller att bedöma,
i hvilken utsträckning lindring i skattskyldigheten till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning bör medgifvas främmande
trosbekännare. Hvarje sådan lindring innebär, att en del af skattebördan,
till lättnad för vissa medborgare, öfverflyttas på andra eller på statsverket.
Då nu lindringen hufvudsakligen betingas af omsorgen om den enskildes
religions- och samvetsfrihet och jämväl åsyftar, att han ej må komma att
för religiösa ändamål betungas med dubbel skatteplikt, lärer skyldig hänsyn
till dem, som i hans ställe skola öfvertaga bördan, fordra, att tillräcklig
garanti erhålles för att den, som utträder ur svenska kyrkans gemenskap
och därmed eventuellt förvärfvar rätt till lindring i skattskyldigheten
till denna kyrka, är beredd att, i mån af sina tillgångar, bidraga till upprätthållandet
af det främmande trossamfundets gudsdyrkan och inrättningar.
Eljest kan måhända befaras, att personer blott för vinnande af lindring i
skattskyldigheten anmäla sig till utträde ur kyrkan, särskildt när större
utgifter för kyrkliga ändamål i vederbörande församling förestå.

Då emellertid, såsom nyss blifvit nämndt, enligt nu gällande dissenterlag
icke erfordras intyg om, att den, som utträder ur kyrkan, ingår i annat

Allmän motivering. 143

tillätet religionssamfund, utan han kan ställa sig oberoende af hvarje religiös
sammanslutning, iir det uppenbart, att blotta utträdet ur kyrkan icke innefattar
den erforderliga garantien. Däremot måste sådan garanti antagas
ligga däruti, att den utträdande verkligen ansluter sig till och förblifver
uti ett främmande trossamfund. Därigenom blir uppenbart, att han af
bevekelsegrunder, som sammanhänga med hans religiösa öfvertygelse, utgått
ur statskyrkan, och att han, därest ej skattelindriug medgifves, kan blifva
i dubbel måtto betungad med utgifter för religiösa ändamål.

Äfven i fråga om sådana främmande trosbekännare, som aldrig tillhört
svenska kyrkan, utan antingen från barndomen uppfostrats i annan lära
eller inflyttat från utrikes ort, lärer i ordningens intresse böra fordras, att
de, för åtnjutande af skattelindring, skola vara medlemmar af någon här
i riket befintlig, lagligen erkänd församling af främmande trosbekännare.
Detta torde ock vara förhållandet med de flesta af dem. Hvad särskildt
mosaiska trosbekännare angår, skola de enligt kommerskollegii cirkulär den
13 augusti 1838, så framt de äro svenska undersåtar, alltid tillhöra viss
lokalförsamling. Är å någon ort antalet mosaiska trosbekännare ej så stort,
att de lämpligen kunna utgöra egen församling, tillhöra de närmaste mosaiska
lör samling. V isserligen skola de, jämlikt föreskrift i kungl. förordningen
angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894, §§ 2 och 8, i det fall
att de bo och vistas å annan ort än den, där mosaisk församling finnes
bildad, för anteckning om sina borgerliga förhållanden upptagas, icke i den
egna församlingens, utan i svenska kyrkans böcker, men denna omständighet
upphäfver icke deras samhörighet med närmaste egna lokalförsamling.

Kommittén anser således, att skattelindring kör medgifvas endast sådana
främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning
öfver gått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd
församling af dylika trosbekännare.

Det har under dissenterskattefrågans tidigare behandling inom riksdagen
blifvit ifrågasatt, huruvida icke skattelindringen borde än vidare inskränkas,
så att den ej medgåfves andra än medlemmar af sådana lagligen
erkända församlingar, hvilkas präster eller föreståndare äro behöriga och
pliktiga att föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.
Man har ansett en dylik inskränkning vara tillräckligt motiverad däraf,
att andra erkända trossamfund hafva en alltför lös organisation. Men de
skäl, som i allmänhet tala för beredande af lindring i dissenters’ skyldighet
att skatta till statskyrkliga behof, synas kommittén äga full giltighet,
äfven om den främmande församlingen ej har den fasta organisation, som

144

Allmän motivering.

Dissenters’
gagn af de
statskyrkliga
inrättningarna.

kan fordras för erhållande af rätt till egen kyrkbokföring. För öfrigt lärer
saknaden af en sådan rätt ej i och för sig böra uppfattas såsom bevis på
bristande fasthet i församlingens organisation. De anteckningar rörande
medlemmarnas borgerliga förhållanden, som afses med kyrkbokföringen, äro
något för församlingen såsom sådan i viss mån främmande, och åtskilliga
af de utom statskyrkan stående trossamfunden torde därför, äfven när deras
organisation ej lägger hinder i vägen därför, befinnas mindre villiga att i det
borgerliga samhällets tjänst åtaga sig det uppdrag, som kyrkbokföringen
innebär. Ilar emellertid en främmande församling erhållit rätt till egen
kyrkbokföring, synes denna omständighet böra särskildt beaktas vid bestämmandet
af skatte!indringens storlek.

Gifvet är, att medlemskapet af den främmande församlingen ej får vara
af endast tillfällig beskaffenhet, utan att vederbörande åtminstone större delen
af den tid, för hvilken bidraget utgår, skall hafva tillhört den främmande församlingen,
för att skattelindring skall ifrågakomma. Längre fram får kommittén
tillfälle att i annat sammanhang beröra denna fråga.

Af vikt är äfven, enligt kommitténs mening, att vid afgörandet af
frågan om skattelindringens omfattning- taga hänsyn till, i hvilken mån
prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt de statskyrkliga inrättningarna
i öfrigt äro af betydelse jämväl för främmande trosbekännare.

Med afseende å förrättningar, hvilka endast på vederbörandes därom
framställda begäran verkställas, innehåller, på sätt redan omförmälts, 13 §
i nu gällande dissenterlag — likasom förut 12 § i dissenterlagen af år 1860
— att medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund äro befriade från att
erlägga därför stadgade afgifter, utom i det fall att de själfva begärt förrättningen.
Visserligen lärer detta stadgande ursprungligen icke hafva haft annan
innebörd än att utgöra en erinran därom, att statskyrkans prästerskap och
betjäning icke hade rätt att för förrättning, som verkställdes af främmande
församlings präst eller betjäning, fordra betalning, ehuru en minskning i de
förres inkomster uppstode därigenom, att de senare anlitades. Men stadgandet
har fått en annan betydelse, sedan berörda afgifter vid löneregleringarna
för prästerskapet och vissa kyrkotjänare blifvit utbytta mot fasta afgifter,
hvilka i regel skola utgöras jämväl af främmande trosbekännare. Det framstår
nu såsom ett särskildt privilegium för dessa senare, och underlåtenheten
i allmänhet att vid löneregleringarnas genomförande och tillämpning
taga vederbörlig hänsyn härtill innebär utan tvifvel en mot de främmande
trosbekännarna begången orättvisa. Härvid är dock att märka, att, om främmande
trosbekännare begär ämbetsbiträde af präst inom svenska kyrkan,

Allmän motivering.

145

denne — utom i de få församlingar, där fastställd lönereglering ej ännu
trädt i tillämpning — icke äger begära särskild ersättning för förrättningen.
Dessutom skulle i många fall en utbrytning af den del af godtgörelsen för
jura stolse, hvilken belöper å hvarje särskild främmande trosbekännare,
medföra afsevärda praktiska svårigheter, i synnerhet som löneregleringsresolutionerna
högst sällan torde vara så affattade, att de lämna någon ledning
för bedömandet af, huru mycket utaf de nya afgifterna ansetts utgöra ersättning
för särskilda förrättningar.1

På frågan, i hvilken mån främmande trosbekännare böra befrias
från bidrag till prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning, måste, enligt
kommitténs tanke, inverka å ena sidan det större eller mindre besvär,
prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta sig för fullgörande
af de ämbetsgöromål, hvilka äro af beskaffenhet att direkt eller indirekt
komma jämväl främmande trosbekännare till godo, och å andra sidan det
större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna kunna anses hafva
af prästerskapets och kyr kobetjäningens dem lämnade biträde och öfriga
verksamhet. En uppskattning af dessa värdefaktorer måste dock alltid
blifva synnerligen vansklig, särdeles som prästerskapets bestyr växla alltefter
dissenterförsam lingarn as olika ställning.

Enligt 1860 års dissenterlag skulle främmande trosbekännare ej anses
oberättigad att påkalla ämbetsåtgärd af svenska kyrkans prästerskap. Visserligen
blef, på hemställan af Riksdagen, något uttryckligt stadgande härom

1 Följande exempel kunna tjäna till närmare belysning häraf. I Mönsterås församling af
Kalmar stift utgör den i löneregleringsresolutionen bestämda godtgörelsen för extra afgifter, däraf
ersättningen för jura stola; likväl endast utgör en del, 1,000 kronor. Häraf skulle år 1904 å samtliga
främmande trosbekännare, hvilka voro i den ekonomiska ställning, att de erlade skatt till
kommunen — inalles 5 personer med tillsammans 261 fyrkar — hafva, efter förhållandet mellan
sagda antal fyrkar och kommunens hela fyrktal, belöpt 4 kronor 96 öre. I Trollhättan, där ett
jämförelsevis stort antal ur statskyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare finnas, stadgas
i löneregleringsresolutionen, att i stället för jura stolse och extra afgifter erlägges årligen dels af
alla, hvilka äga rösträtt vid kyrkostämma, 1,000 riksdaler, som utgå efter den för beräkning af
sådan rösträtt fastställda grund, och dels af hvar och en, som betalar mantalspenningar, med
undantag af gemenskapen vid indelta krigsmakten och dess husfolk, 60 öre för man och 30 öre
för kvinna. Då främmande trosbekännare icke hafva rösträtt vid kyrkostämma, äro de sålunda i
detta fall icke pliktiga att erlägga annan ersättning för extra afgifter än den, som innefattas i de
uti resolutionen omförmälda personliga skattebidragen. Antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda
främmande trosbekännare inom församlingen utgjorde nyssnämnda år 105, däraf 43 minderåriga.
Af återstående 62 personer, hvilka alla kunna antagas hafva haft skyldighet att erlägga mantalspenningar,
voro 30 män och 32 kvinnor. Männen hade sålunda för nämnda år bort uti ifrågavarande
hänseende utgifva tillsammans 18 kronor och kvinnorna 9 kronor 60 öre. Hade de främmande
trosbekännarna varit pliktiga att deltaga jämväl i erläggandet af ofvannämnda kontanta
summa 1,000 kronor, skulle däraf på hela antalet till kommunen skattskyldiga sådana trosbekännare
— 26 personer med tillhopa 1,268 fyrkar — belöpt sammanlagdt 6 kronor 21 öre.

146 Allmän motivering.

ej upptaget i dissenterlagen af (len 31 oktober 1873, men af det skäl,
som i Eiksdagens skrifvelse den 13 maj 1869 angafs härför — nämligen att
det borde vara mera en samvetssak än en ämbetsplikt, mera en rättighet
än skyldighet för prästerskapet att i detta fall lämna ämbetsåtgärd — framgår,
att 1873 års lagstiftare ingalunda velat förmena främmande trosbekännare
förmånen att i fall af behof få anlita svenska prästerskapets biträde.
I hvilken utsträckning dylikt biträde påkallas af främmande trosbekännare
lärer svårligen kunna statistiskt utredas, men helt visst anlitas i icke få fall
prästerskapet af främmande trosbekännare, isynnerhet vid inträffande sjukdoms-
eller dödsfall. Likaledes torde biträde af svenska kyrkans prästerskap
icke sällan påkallas för vigsel och jordfästning af främmande trosbekännare,
för hvilka förrättningar särskild betalning numera i regeln icke
kan fordras. De främmande trosbekännare, hvilka vistas på ort, där deras
samfund saknar egen gudstjänstlokal, torde ofta deltaga i svenska kyrkans
gudstjänster och äfven i öfrigt begagna sig af hennes förmåner.1

Yida mer omfattande och betungande än de på främmande trosbekännares
begäran verkställda kyrkliga förrättningar, hvarom ofvan talats,
är emellertid det besvär, som uppstår i följd af den prästerskapet åliggande
kyrkbokföringen och de öfriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig
anförtrodda. Om ock endast en ringa del af dessa bestyr kommer den
enskilde bekännaren af främmande lära — likasom den enskilde medlemmen
af svenska kyrkan — omedelbart till godo, så har han dock såsom
medborgare i staten samma medelbara gagn däraf som alla andra statsborgare
och lärer därför lika litet som någon af dessa kunna med fog göra
anspråk på befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta
medel, i den mån sådant erfordras, till beredande af ersättning åt den,
som utför dessa borgerliga bestyr. Här bör ock påpekas det högst betydande
arbete, prästerskapet är skyldigt att ägna åt den allmänna folkundervisningen
.

1 Belysande för detta förhållande är den skrifvelse af den 20 jannari 1907, hvarmed den
katolsk-apostoliska församlingen i Stockholm hesvarade kommitténs hemställan om vissa upplysningar.
I denna skrifvelse heter det: »Vi, medlemmar af de katolsk-apostoliska församlingarna, erkänna
med tacksamhet mot Gud det goda, som vi i den svensk-lutherska kyrkoafdelningen åtnjutit,
såväl sedan vi delvis nödgats till namnet utträda ur dess gemenskap som före detta utträdande
— — —. Vår önskan är, att vi må hefrias från att lämna äskade uppgifter på ur svenska
kyrkan utträdda medlemmar, tillhörande det katolsk-apostoliska kyrkosamfundet, alldenstund vi för
vår del icke hysa någon önskan att undslippa den skatt, som enligt nu gällande förordningar må
tillkomma folkkyrkan, och detta så mycket mer som vi i större eller mindre mån alltjämt betjänas
— och särskildt hvad de spridda medlemmarna beträffar,, måste betjänas — af dess prästerskap,
en tjänst, som vi med största tacksamhet mottaga,»

Allmän motivering. 147

Om vidden och mångfalden af hithörande mera regelbundet återkommande
bestyr har kommittén ansett sig böra lämna en föreställning genom
följande öfversikt:

Januari.

Nyårsdagen vid högmässan delgifves församlingen antalet under föregående
år födda, döda, o. s. v. — Samma dag är laga af- och tillträdestid
för folkskolelärare. — Kättegångsgudstjänst hålles, innan underrätt första
gången träder till doms. Hofrättspredikan äger rum, där hofrätt är förlagd.
— Under månaden aflämna s: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.
2. Inskrifningslistan angående d:o granskad. 3. Utflyttningslistan till
konungens befallningshafvande. 4. Tillägg till mantalslängden. 5. Dödsfallsuppgifter
angående ofrälse personer för sista kvartalet föregående år samt
angående frälse personer för sista halfåret. 6. Uppgift om sinnessjuka och
idioter till provinsial- eller stadsläkare. 7. Statistiska uppgifter och summarisk
folkmängdsredogörelse för sista året till kontraktsprosten. I Stockholm
lämnas dessa uppgifter före den 8 i hvarje månad till mantalsnämnden,
i Göteborg till mantalskommissarien. 8. Uppgift till domkapitlet på
medlemmar i folkskolelärarnas pensionsinrättning och småskolelärarnas ålderdomsunderstödsanstalt.
9. Ansökan om statsbidrag för aflöning af vikarie
för sjuk lärare eller lärarinna, för undervisning i slöjd, för idiotanstalt, för
folkbibliotek samt för undervisning i huslig ekonomi, så framt det ej redan
i december månad skett. 10. Yaccinationsjournal jämte uppgift på ovaccinerade
till konungens befallningshafvande. 11. I Lappmarkspastorat rekvisition
å på lappska språket beköfliga böcker, som redovisas året därpå. 12.
Förteckning upprättas öfver skolpliktiga barn. — Under månaden mottagas:
1. Inskrifningslistan angående värnpliktiga. 2. Yaccinationsjournal och
förteckning öfver ovaccinerade. 3. Brottmålsförteckning från domstolarna
i städerna och på landet. 4. Förteckning öfver de inom församlingen utackorderade
fosterbarn. 5. Uppgifter från distriktets skolor.

Februari.

Kättegångsgudstjänst hålles vid de underdomstolar, som ej förut under
året sammanträdt. — Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående
värnpliktiga. . 2. Inskrifningstilläggslistan för att vid inskrifningen

148 Allmän motivering.

af värnpliktiga tillhandahållas. 3. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer
i Stockholm och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag
ur födelse-, död- och vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken.
4. Meddelande till folkskoleinspektören, när distriktets skolor börjat.
5. Kyrko- och skolräkenskaperna till revisorerna. 6. Kontraktsprostarna
insända de från kontraktets prästerskap inkomna statistiska uppgifter och
folkmängdsredogörelser, vederbörligen granskade, till statistiska centralbyrån.
— Under månaden mottages: Brottmålsförteckning från domstolarna i städerna.
“

Alars.

Under månaden ajiämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.
2. Inskrifningstilläggslistan, om den ej förut lämnats. 3. Utflyttningslistan
i Göteborg. 4. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm
och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och
vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 5. Mantalslängden,
vederbörligen granskad, å landet till kommunalstämmans ordförande,
i stad till magistraten. 6. Lärarelöner för första kvartalet utbetalas.
Under månaden mottagas: 1. Brottmålsförteckning i städerna. 2. Mantalslängden
för granskning. 3. Uppbörd af hvad kyrkostämma beslutat till
uttaxering.

April.

Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.
2. Mantalslängden, vederbörligen granskad, ifall den icke redan i mars blifvit
afl ämnad. 3. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer för årets första
kvartal. 4. I Stockholm och Göteborg, jämte dödsfallsuppgifter, statistiska
utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna samt i Göteborg äfven ur utflyttningsboken.
5. Inlämnade ansökningar om understöd för året åt äldre
behöfvande folkskolelärare samt åt äldre småskolelärare. 6. I städer, i
kvilka flera församlingar utgöra ett skoldistrikt, skall skolrådet vid slutet
af månaden låta anteckna de under tiden från oktober månads slut föregående
år till distriktet inflyttade skolpliktiga barn. — Under månaden
mottagas: 1. Inskrifningslistan angående värnpliktiga efter inskrifnings förrättningen.

2. Brottmålsförteckning i städerna och på landet. 3. Revisionsberättelse
öfver kyrkans och skolans räkenskaper.

Allmän motivering. 149

Maj.

Årets första ordinarie kyrkostämma hålles. — Under månaden aflämnas:

1. Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Utdrag ur dopboken på landet
till vaccinationsföreståndaren, i staden till stadsläkaren. 3. Dödsfallsuppgifter
angående ofrälse personer i Stockholm och Göteborg samt för samma städer
statistiska utdrag nr födelse-, död- och vigselböckerna och i Göteborg äfven
ur utflyttningsboken. 4. Förteckning öfver skolpliktiga barn i städer, där
flera till ett skoldistrikt hörande församlingar finnas. 5. Ansökan om statsbidrag
till aflöning af lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor samt
till fortsättningsskola aflämnas efter maj månads början och före december
månads slut. — Under månaden mottages: Brottmålsförteckning i städerna.

Juni.

Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.

2. Sammandrag af kyrkans och skolans räkenskaper för sista året. 3. Berättelse
om folkundervisningen, åtföljd af de under januari mottagna uppgifterna
härom. 4. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm
och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-,
död- och vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 5.
Lärarelöner för andra kvartalet utbetalas. — Under månaden mottagas: 1.
Brottmålsförteckning i städerna. 2. Första halfårets afgift för utackorderade
barnhusbarn till utbetalning. 3. Förteckning öfver gratialister att
ifyllas och ofördröjligen återsändas.

Juli.

Den 1 är laga af- och tillträdesdag för folkskolelärare. — Under månaden
aflämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter
angående ofrälse personer för årets andra kvartal samt angående
frälse personer för sista halfåret. 3. I Stockholm och Göteborg, jämte
dödsfallsuppgifter, statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna
samt i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. — Under månaden mottages:
Brottmålsförteckning i städerna och på landet.

Augusti.

Inventarieförteckningen kompletteras, sedan Svensk Författningssamling
m. m. bundits. — Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående

150 Allmän motivering.

värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm
och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och
vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. — Under månaden
mottages: Brottmålsförteckning i städerna.

September.

Kyrko- och skolråden (utom i Stockholm) sammanträda i denna eller
nästa månad för att uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat för följande
år. — Under månaden aflåmnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.
2. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm och Göteborg
samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna
och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 3. Ansökan om statsbidrag
för idiotanstalt. 4. Lärarelöner för tredje kvartalet utbetalas. —
Under månaden mottages: Brottmålsförteckning i städerna.

Oktober.

Hofrättspredikan hålles, där hofrätt är förlagd. — Arets andra ordinarie
kyrkostämma hålles (utom i Stockholm). — Församlingsboken och fastighetslängden
rättas och kompletteras vid husförhör eller för-skrifningar i denna
och nästa månad för mantalsskrifningen. — Under månaden aflåmnas: 1.
Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter angående
ofrälse personer för årets tredje kvartal. 3. I Stockholm och Göteborg,
jämte dödsfallsuppgifter, statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna
samt i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 4. I Lappmarkspastorat
uppgift till domkapitlet å behöfliga anslag till löner m. m. 5. Ansökan
om understöd till populära föreläsningskur ser. 6. I städer, i hvilka
flera församlingar utgöra ett skoldistrikt, skall skolrådet vid slutet af månaden
låta anteckna de under tiden från april månads slut till distriktet
inflyttade skolpliktiga barn. — Under månaden mottages: Brottmålsförteckning
i städerna och på landet.

November.

Arets andra ordinarie kyrkostämma i Stockholm hålles. — Under månaden
aflåmnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Dödsfalls -

Allmän motivering.

151

uppgifter angående ofrälse personer i Stockholm och Göteborg samt för
samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna och i
Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 3. Kyrkostämmas beslut om uttaxering
till kommunalnämnd på landet och drätselkammare i stad (utom Stockholm).
— Under månaden mottagas: 1. Brottmålsförteckning i städerna.
2. Uppgifter till mantalsskrifningen öfver arbetare vid kronans verkstäder och
varf, garnisons- eller stationsmanskap och vid sjömanshus påmönstrade samt
uppgifter från fängelserna, att tillhandahållas vid mantalsskrifningsförrättningen.

December.

Arets tredje ordinarie kyrkostämma hålles (utom i Stockholm). —
Mantalsskrifning förrättas under tiden mellan den 15 november och årets
slut, därvid pastor eller ombud för honom skall vara närvarande för meddelande
af erforderliga upplysningar. Han skall ock därvid tillhandahålla
församlingsboken, i hvilken alla sedan sista mantalsskrifning timade förändringar
skola, så vidt på pastor ankommit, hafva blifvit fullständigt införda.
— Förteckning öfver antalet under året födda och döda, ingångna
och upplösta äktenskap, in- och utflyttade samt öfver folkmängden upprättas
vid månadens slut. — Kassaförvaltare utses för följande år af kyrkooch
skolråd. — Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående
värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm
och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, dödoch
vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 3. Ansökan
om statsbidrag för aflöning af vikarie för sjuk lärare eller lärarinna, för
undervisning i slöjd, för idiotanstalt, för folkbibliotek samt för undervisning
i huslig ekonomi aflämnas i december eller januari. 4. Lärarelöner
för sista kvartalet utbetalas. — Under månaden mottagas: 1. Brottmålsförteckning
i städerna. 2. Inskrifningslistan för inskrifningsskyldiga (utom
i Stockholm och Göteborg) för granskning. 3. Uppgift å sinnessjuka och
idioter, som vårdas hos enskilda personer. 4. Andra halfårets betalning för
utackorderade barnhusbarn till utbetalning före jul.

Hvad särskildt angår prästerskapets åligganden på grund af värnpliktslagen,
torde följande af dåvarande kanslirådet Wilh. Beskow i hans handbok
rörande kyrkbokföringen (1902 års supplement) meddelade tablåer angående
redovisningen af de inskrifningsskyldiga kunna tjäna till närmare
upplysning:

152 Allmän motivering.

Uppgifter till samt anteckningar i församlingsboken, boken öfver obefintliga

och utflyttning sboken.

F. O.1 § 86:1.

Genast efter inskrifningsförrättningen år A får pastor2 från rullfördelningsområdesbefälhafvaren
insJcrifning slistan för år A med dåra gjorda anteckningar
å dem, som vid inskrifningen år A

1) inskrifvits, äfven a sjömanshus (inskrifningsnummer),

2) erhållit uppskof,

3) frikallats,

4) varit frånvarande,

5) äro fast anställda vid krigsmakten och ej tillhöra militär kyrkoförsamling
(inskrifningsnummer).

Dessutom får pastor uppgift a dem, som öfverförts från fast anställning
vid krigsmakten till beväring eller landstorm (inskrifningsnummer),
äfvensom å värnpliktiga, som vunnit fast anställning vid afdelning, som icke
bildar eller ingår i militär kyrkoförsamling.

Vidare åligger rullfördelningsområdesbefälhafvaren, om felaktighet till
inskrifningsnummer e. d. förekommer å anmälningslista, anmäla detta för
pastor för verkställande af erforderliga rättelser.

II.

Beträffande sjömanshusinskrifna erhåller pastor,3 förutom uppgifterna
under I,

F. O. § FP-4

från sjörullföringsområdesbefälhafvaren genast, efter det öfverföring
skett från fast anställning vid krigsmakten till beväringen eller landstormen,
uppgift å den öfverfördes inskrifningsnummer, äfvensom, efter det värnpliktig
vunnit fast anställning vid afdelning, som icke bildar eller ingår i
militär kyrkoförsamling, uppgift å detta förhållande;

F. O. § 143:4 och 4

från sjömanshusombudsmannen genast uppgift, då någon, som är i värnpliktsåldern
eller som ännu ej inträdt i densamma, inskrifves i eller afföres

1 Förkortningarnas betydelse: V. L. = värnpliktslagen; F. O. = inskrifningsförordningen; Fors.
b. = församlingsboken; I. B. = inflyttningsboken; U. B. = utflyttningsboken; D. B. = dödboken; Diss=
föreståndare eller prästerskap för främmande församling med kyrkbokföringsrätt eller sådan församling.

2 Diss. — Stockholm roteman. — Göteborg mantalskommissarie.

3 Diss. — Stockholm äfven mantalsnämnden.

Allmän motivering.

153

ur sjömanshusets register; då någon afföres ur registret för att å annat
sjömanshus inskrifvas, anges dettas namn. (Inskrifningsnumret uppgifves
eller, om detta ej är kändt, födelseår, månad, dag).

I och II.

Med ledning af förestående uppgifter från rullfördelningsområdesbefälhafvaren
antecknar pastor1 i:

F. O. § 4. Regi. till fors.-b. kol. 15.
för samling sboken eller boken öfver obefintliga:

1) inskrifningsnummer för de inskrifna (obs. för värnpliktig, som tillhör
flottan, tecknas F före numret, F. O. § 90),

2) uppsk.,

3) frik.,

4) frånv.,

5) fast (hvad med fast anställn. förstås se F. O. § 1),

6) inskrifningsnummer å dem, som öfverförts från fast anställning vid
krigsmakten till beväring eller landstorm.

Regi. till U. R. kol. 4 c.
utflyttning sboken:

1) frånv ( y-(| ;nsprifniUo;en år A samt under år A utflyttade.

2) uppsk. J ° J

Därvid har pastor att tillse, att af rullfördelningsområdesbefälhafvare
påpekade felaktigheter rättas.

Med ledning af de särskilda uppgifterna å de sjömanshusinskrifna
antecknar pastor2 jämväl i

för samling sboken eller boken öfver obefintliga:

V. L. § 12, F. O. § 4. Regi. till förs.-b. kol. 15.

för å sjömanshus inskrifna, sjömanshusets namn.

Alla dessa anteckningar skola vara af pastor verkställda före mantalsskrifningsförr
ättningen.

Uppgifter till mantalsskrifningen och pastors anteckningar å inskrifning slistan.

III.

V. L. § 12. F. O. § 4:1 och 2.

Vid mantalsskrifningen år A (för år B) meddelar pastor mantalsskrif 1

Diss.

2 Diss. Ang. sjömanshnsinskrifna i Stockholm göres i mantalsböckerna enahanda anteckningar
som annars i förs.-b.

154 Allmän motivering.

ningsförrättaren till mantalslängden, för inskrifning slistan för år B, ur församlingsboken
eller boken öfver obefintliga uppgift å:
inskrifna (inskrifningsnummer),
dem, som erhållit uppskof vid inskrifningen år A,

» » frikallats

» » varit frånvarande » » » »

de svenska medborgare, som under år B fylla 21 år och förut icke
inskrifvits,

i riket födda utländska män, som vid fyllda 22 år under år A vunnit
svenskt medborgarskap samt ännu icke undergått inskrifning,

de under år A genom naturalisation till svenska medborgare upptagna
utländska män i värnpliktsåldern, hvilka icke förut blifvit inskrifna och
icke under ar B uppnå 41 år.

För den, hvars värnpliktsförhållanden ej med säkerhet kunna utrönas,
göres anmälan därom.

F. O. § 5:1.

Härefter upprättar mantalsskrifningsförrättaren med ledning af mantalslängden
inskrifning slistan och sänder den till pastor före slutet af år A.1
Därvid antecknas, om någons värnpliktsförhållanden ej med säkerhet kunnat
utrönas.

Stadgandet i värnpliktsförordningen den 22 december 1892 § 7 om
vederbörande myndigheters skyldighet att infordra prästbetyg för att biläggas
inskrifningslistorna är i värnpliktsförordningen den 5 december 1901 endast
bibehållet för i Stockholm boende och sjömanshusinskrifna. Därom stadgas i:

F. O. § 8: 2. I Stockholm infordrar, med ledning af de utaf öfverståthållareämbetet
upprättade förteckningar, öfverståthållareämbetet präst,
betygen för de å hvarje förteckning upptagna inskrifning sskyldig a.

F. O. § 45: 2. Allteftersom inskrifningslistorna å sjömanshusinskrifna
inkomma, åligger det Kungl. Maj :ts befallningshafvande och öfverståthållareämbetet
att låta skyndsamt upprätta förteckningar öfver de å listorna
uppförda inskrifningsskyldiga och infordra deras prästbetyg, hvarefter förteckningarna
öfverlämnas till vederbörande magistrater och i Stockholm till
vederbörande polismyndighet, till hvilka myndigheter jämväl de inkommande
prästbetygen öfversändas för att tillhandahållas vid inskrifningen.

1 För diss. upprättas ocli afsändes särskild lista.

I Stockholm och Göteborg ske anteckningarna i mantalsböckerna.

Listan upprättas: i Göteborg af mantalskommissarien och sändes före 21/2 år B till pastor
eller diss.; i Stockholm af rotemännen och sändes före 2% direkt till öfverståthållareämbetet.

Allmän motivering.

155

F. 0. § 9:2. Prästbetyg, som utfärdas med anledning af förestående
inskrifningsförrättning och icke tecknats å inskrifnings- eller inskrifningstilläggslista,
må till en lista sammanföras. F. O. § 45: 2. Detsamma gäller
sj ömanshusinskrifna.

Med ledning af berörda förteckningar för i Stockholm boende och för
sj ömanshusinskrifna utfärdar pastor gemensamt prästbetyg enligt kyrkbokföringsförordningen
§ 35.

V. L. § 12. F. O. § 5: 3. Regi. till förs.-b. kol. 14 och 15.

Sedan pastor 1 mottagit inskrifning slistan för år B,

a) granskar pastor och inför å listan, om någon därå upptagen1 2

1) aflidit,

2) afflyttat till annan ort (orten, om den är känd, uppgifves)3,

3) tillhör nomadiserande lappbefolkningen,

4) blifvit svensk medborgare efter inträdet i värnpliktsåldern;

b) tillskrifver pastor eller inför å listan de värnpliktsskyldiga, som

1) varit frånvarande eller erhållit uppskof vid inskrifningen år A, men
tilläfventyrs uteglömts å listan,

2) inskrifvits å sjömanshus (dettas namn),

3) inflyttat, sedan listan år A granskades (inflyttningsdagen och orten
hvarifrån, om den är känd, uppgifves);

c) därjämte inför pastor, i därför afsedda kolumner, uppgift å de å
listan inskrifnas

1) födelseort,

2) frejd (för den, som är förlustig medborgerligt förtroende, utsattes,
när så ske kan, dagen, när denna straffpåföljd upphör)4,

3) vaccination.

Alla dessa under a, b, c, nämnda uppgifter hämtas ur församlingsboken,
som jämföres med listan.

Härefter återsänder pastor före den 15 januari år B till mantalsskrifningsförrättaren
den sålunda granskade och fullständigade inskrifningslistan,
sedan densamma bekräftats med vederbörlig underskrift.

1 Diss.

2 Finnas å listan upptagna värnpliktiga, som ej äro i församlingen kyrkbokförda, anmärker
pastor detta samt vidtager, om så påkallas, i kyrkbokföringsförordn. § 31: 2 föreskrifven åtgärd.

3 Har någon öfverförts till boken öfver obefintliga, upptages han såsom utflyttad med anteckning
af sin egenskap af obefintlig.

4 Uppgifterna å frejd hämtar pastor ur förs.-b. kol. 14, där äfven uppgift ang. frigifning och
upplysningar från fångpredikant införas.

156

Allmän motivering.

Uppgifter för inskrifning slistans kompletterande m. m.

IV.

Utskrifning stillägg slistan.

Inskrifningstilläggslistan motsvarar förutvarande kompletterings-prästbetygen.
Uppgifterna hämtas ur in- och utflyttnings- samt dödboken.

F. O. § 11: 3. Finnes icke värnpliktig, som år A erhållit uppskof
eller varit frånvarande, upptagen å församlingens inskrifnings- eller utflyttningslista,
och kan å annat uppgifvet sätt icke heller upplysning om honom
vinnas, anmodar inskrifningsområdesbefälhafvaren pastor1 att införa tillgängliga
upplysningar om den värnpliktige å inskrifningstilläggslistan.

F. O. § 9:1. Regi. till I. B. kol. 4 b, till U. B. kol. 4 b samt
till D. B.

Pastor upprättar inskrifningstilläggslistan för att vid inskrifningen år
B tillhandahållas. Därå upptagas inskrifningsskyldiga, som under tiden
efter det inskrifningslistan för år B granskades:1 2

1) inflyttat,

2) utflyttat,

3) aflidit,

4) enligt inkommen anmälan inflyttat i annan församling än den, hvartill
han uttagit flyttningsbetyg,

5) uttagit prästbetyg för undergående af inskrifning å annan ort,

6) enligt ingången anmälan afgått från eller inskrifvits å sjömanshus
samt

7) uppgifter enligt P. O. § 11: 3 (se ofvan).

Den af pastor vederbörligen underskrifna listan sändes af pastor till
vederbörande kronofogde, länsman, magistrat eller polismyndighet i behörig
tid för att tillhandahållas vid inskrifningen. När denna äger rum, vet
pastor, enär kungörelsen om tiden därför enligt P. O. §§ 16: 1 och 48
uppläses i kyrkorna.

Formuläret är detsamma som till inskrifningslistan.

1 Diss.

2 I Stockholm under tiden efter det inskrifningslistan af rotemannen upprättades.

Allmän motivering.

157

Utflyttning slistan.

Utflyttuingslistan motsvarar i det närmaste förutvarande inskrifningstilläggslistan.
Uppgifter hämtas ur utflyttningsboken samt dödboken.

F. O. § 7:1. Regi. titt U. B. kol. 4 c och d samt kol. 10 äfvensom
till T). B. kol. 22.

Pastor1 upprättar utflyttningslistan för år C.1 2

Därå upptagas de som, under tiden från det inskrifningslistan år B
granskades, uttagit flyttningsbetyg, öfverförts till boken öfver obefintliga
eller aflidit, och som

a) under år B fyllt 20 år,

b) å inskrifnings- eller inskrifningstilläggslistan år B upptagits såsom

uppsk. | Särskildt angifves, om någon af dessa öfverfrånv.
J förts till boken öfver obefintliga eller aflidit.

Å utflyttningslistan angifves den församling, till hvilken flyttningsbetyg
uttagits, äfvensom, därest anmälan inkommit, att inflyttning ägt rum
i annan församling, uppgift å sistnämnda församling.

För den utflyttade, som är inskrifven å sjömanshus, angifves hvilket
sjömanshus han tillhör.

Utflyttningslistan sändes af pastor före den 1 februari år C3 till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Uppgifter, hufvudsakligen afseende heväringen och landstormen.

Yl.

Anmälning slistorna.

Uppgifterna hämtas ur inflyttningsboken kol. 3, 4 (se regi. 4 a), 7,
8, 10 (se regi. 10), ur utflyttningsboken kol. 3, 4 (se regi. 4 a). 7, 10
(se regi. 10) samt ur dödboken kol. 22 (se regi. 22).

1 Diss.

2 I Stockholm sänder rotemannen utflyttningslista före den 20 februari till öfverståthållareänibetet.
— Sjömanshusombudsmännen upprätta och insända till konungens befallningshafvande
öfverföringslistor. Å dessa listor upptagas de sjömanshusinskrifna, som år B fyllt 20 år och blifvit
ur sjömanshusregistret afförda af annan anledning än dödsfall eller inskrifning å annat sjömanshus.
Dessa listor insändas till konungens befallningshafvande före den 15 januari.

3 Göteborg 7 mars.

158

Allmän motivering.

Vidare innehåller F. 0. § 126:1, att giltig adressanmälan, enligt V. L.
§ 33: 2 a,, rörande vistelse utom kyrkbokföringsorten längre än en månad
får af beväringsman göras hos pastor1 inom rullföringsområdet. Därvid
skall inskrifningsbok eller inskrifningssedel företes. (Detta gäller äfven
sjömanshusinskrifna, som tillhöra hären, men icke flottan),

och § 126:2, att sådan beväringsman vid afflyttning till annan ort1 2
är befriad från i V. L. § 33: 2 b föreskrifven anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvare,
därest han, med företeende af inskrifningsbok eller inskrifningssedel,
inom den i samma mom. föreskrifna tid hos pastor uttagit
och aflämnat flyttningsbetyg och af pastor i inskrifningsboken eller å sedeln
erhållit med stämpel eller namnteckning bestyrkt anteckning om dagen för
ut- eller inflyttningen.

Beträffande de uppgifter, pastor erhåller om sjömanshusinskrifna, hänvisas
till F. O. §§ 87: 4 och 133: 3, hvilkas innehåll angifves under II
här ofvan.

F. O. § 85:1.

Anmälningslista upprättas af pastor3 för hvarje månad och afser alla
i värnpliktsåldern varande (utom frik.), hvilka under månaden

inflyttat (hvarthän i fors.),
utflyttat (hvarthän),
till- eller afförts ur boken öfver
obefintliga, 4
aflidit,

gjort anmälan, hvarom i §
126:1 sägs.

Då sjömanshusinskrifven uppföres
å anmälningslistan, skall
sjömanshusets namn angifvas,
§ 85:1.

Om anteckning jämlikt § 126:2 F. O. stadgas i § 85, att, då beväringsman
uttager eller aflämnar flyttningsbetyg, skall pastor å därför afsedd
plats i beväringsmannens inskrifningsbok eller å hans inskrifningssedel införa
anteckning om dagen för ut- eller inflyttningen och densamma med
sin stämpel eller namnteckning bestyrka; skolande, om beväringsman vid
anmälan enligt § 126: 1 eller 2 underlåtit förete inskrifningsbok eller inskrifningssedel,
detta å anmälningslistan antecknas.

1 Diss.

2 Obs. att enligt F. O. § 140 flyttningsbetyg för afflyttning från riket aldrig meddelas värnpliktig,
såvida han ej frikallats eller är öfverförd till landsiormen, med mindre han visar sig hafva
erhållit vederbörligt tillstånd att afflytta från riket.

3 Diss. — I Stockholm roteman.

4 Eegl. till förs.-b. kol. 15 innehåller, att till boken öfver obefintliga öfverförd värnpliktsskyldig
upptages såsom utflyttad med angifvande af sin egenskap af obefintlig.

Allmän motivering.

159

Listan skall ofördröjligen efter månadens utgång öfversändas till vederbörande
rullföringsområdesbefälhafvare. Finnes å listan för någon månad
ingen anteckning införd, skall meddelande därom jämväl lämnas vederbörande.
1

F. O. § 85:2.

Pastor skall, då någon vid sjömanshus inskrifven, som är i värnpliktsåldern
eller ännu ej inträdt i densamma, oberoende af om personen i fråga
tillhör hären eller flottan, inflyttar, afflyttar, till- eller afföres ur boken
öfver obefintliga eller aflider, ofördröjligen (undan för undan) därom underrätta
vederbörande sjömanshusombudsman (för inskrifna uppgifves nummer.)

Men utom de mera regelbundet återkommande bestyr för det borgerliga
samhällets räkning, hvarom i det föregående lämnats en antydan, har
svenska prästerskapet en mängd åligganden till myndigheters och enskildas
tjänst, hvilka, om de ock icke låta sig på samma sätt schematiskt öfverskåda,
dock dag för dag taga prästerskapets tid och krafter i anspråk,
ofta i betydande utsträckning.

Hit hör den ständiga omvårdnad om folkskolan, som åligger pastor i
hans egenskap af ordförande i kyrkostämma och skolråd och som för öfrigt
i gällande författningar är honom anbefalld, hans förpliktelse att stå de
borgerliga myndigheterna till tjänst med alla de upplysningar och åtgärder,
som ligga inom området för hans ämbetsverksamhet, skyldigheten att i allt,
som rör enskilda medborgares samhälleliga förhållanden, biträda med upplysningar
och intyg af hvarjehanda slag m. m.

Mycket af allt detta kommer främmande trosbekännare såväl äldre
som yngre omedelbart till godo, såsom skolundervisning äfvensom intyg
om ålder, frejd o. s. v. för inträde i undervisningsanstalter, intagande på
sjukhus, tillstånd att idka handel eller annan näring, sökande af platser,
erhållande af understöd, pensioner etc., flyttningsbetyg, bevis om släktskapsförhållanden
kanske för flera generationer, om medellöshet eller vederhäftighet
i ekonomiskt afseende, om svenskt medborgarskap, med mera
sådant.

beträffande lysning till äktenskap föreskrifves i 4 § af nu gällande
dissenterlag, att, förr än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, lysning
skall afkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars
område kvinnan är boende, samt att det åligger kyrkoherden i samma för -

1 F. O. § 86: c bestämmer om rättelser i uppgifter å anmälningslista.

160

Allmän motivering.

samling att utfärda lysningen. Den ofta vanskliga, i hvarje fall ansvarsfulla
pröfningen af möjligen befintliga äktenskapshinder, hvilken skall föregå
utfärdandet af lysning, tillkommer alltså präst i svenska kyrkan äfven i fråga
om främmande trosbekännare, och detta jämväl i det fall att endera eller
båda kontrahenterna tillhöra främmande trossamfund med rätt till egen
kyrkbokföring och med sådant prästerskap, att konungen funnit åt detsamma
kunna anförtros att med laga verkan förrätta vigsel.

I fråga om svenska prästerskapets skyldighet att föra anteckningar
öfver främmande trosbekännares borgerliga förhållanden innehåller kungl.
förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894 följande
särskilda stadganden:

§ 2 mom. 1. Alla, som inom församlingen bo och hafva sitt hemvist,
skola, om de tillhöra svenska kyrkan, kyrkoskrifvas i församlingsboken
samt, om de ej tillhöra svenska kyrkan, antecknas i den särskilda afdelning
af nämnda bok, hvilken är afsedd för främmande trosbekännare. —
Härvid gälla följande undantag och närmare bestämmelser: a) — —;
b) Den, som tillhör en till egen kyrkbokföring lagligen berättigad församling
af främmande trosbekännare1, skall, såvida han bor och vistas inom
stad eller pastorat, där församlingen finnes bildad, i sin församlings kyrkböcker
upptagas. Detsamma gäller om mosaisk trosbekännare. — —.
Mom. 2. Hvad i mom. 1 här ofvan stadgas gäller äfven i afseende å
utländsk undersåte — —. § 8. Främmande trosbekännare, tillhörande församling
utan rätt till egen kyrkbokföring, eller sådana trosbekännare, tillhörande
församling med dylik rätt, hvilka icke bo och vistas inom stad eller
pastorat, där församlingen finnes bildad, och som alltså, jämlikt § 2 i denna
förordning, skola upptagas i särskild afdelning af församlingsboken, skola,
då denna bok föres efter bostad, till namn, yrke och födelseår antecknas
under vederbörlig bostad i församlingsbokens hufvudafdelning, med hänvisning
för enhvar till den sida, där de fullständigare anteckningarna om honom
återfinnas. Då församlingsbok föres oberoende af bostad, göras motsvarande

anteckningar i fastighetslängden. — § 13 mom. 1--. Mom. 2. Oberoende

af flyttning upptages i inflyttningsboken inom församlingen boende främmande
trosbekännare, som är i sin församlings kyrkböcker upptagen, om samma trosbekännare
öfvergår till svenska kyrkan. Likaledes upptages i utflyttningsboken
den, som, öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund,
såvida han jämlikt § 2 mom. 1 b) denna förordning bör upptagas i främ -

Hvilka dessa församlingar äro, framgår af not. 1 sid. 26.

161

Allmän motivering.

mande församlings kyrkböcker. — § 22 mom. 1. Eätt inskrifningsort för
vigsel är, med det undantag, som i § 25 sägs, den församling, i hvilken
lysning skeft, äfven om kvinnan före vigseln flyttat till annan församling;
börande alltså vigseln inskrifvas i vigselboken för den församling, där lysningen
skett. —- Mom. 2. Hvad här är föreskrifvet i afseende å rätt anteckningsort
för vigsel gäller äfven beträffande anteckning om äktenskap,
ingånget inför borgerlig myndighet. — § 25. Har lysning skett för kvinna
tillhörande församling af främmande trosbekännare med egen kyrkbokföring,
är rätt inskrifningsort för vigseln denna församling, och bör alltså vigseln
inskrifvas i samma församlings vigselbok; skolande likväl anmälan af vigselförrättaren
ofördröjligen ske hos pastor i den församling, där lysning skett,
för anteckning äfven i denna församlings vigselbok; och gälle i öfrigt för
här afsedt fall i tillämpliga delar hvad i §§22, 23 och 24 finnes stadgadt.1

Med afseende å de främmande trosbekännare, hvilka enligt ifrågavarande
förordning böra antecknas i församlingsboken, skola i in- och utflyttningsbok,
födelse- och dopbok, lysnings- och vigselbok samt död- och
begrafningsbok göras enahanda anteckningar som i fråga om medlemmar af
svenska kyrkan med tillägg af uppgift rörande det främmande religionssamfund,
till hvilket de höra. Svenska kyrkans prästerskap har sålunda,
beträffande föreskrifna anteckningar i kyrkböckerna och meddelande af
ämbetsbevis därur, icke någon lättnad i sitt arbete däraf, att personer öfvergå
till eller eljest rättsligen tillhöra främmande församling vare sig utan eller
med rätt till egen kyrkbokföring, så framt icke i sistnämnda fäll de främmande
trosbekännarna bo och vistas inom stad eller pastorat, där deras
församling finnes bildad. Tvärtom får prästerskapet i flera fall ökadt besvär
för de främmande trosbekännarnas skull, särskildt genom de i §§ 2 och 8
af nyssnämnda förordning föreskrifna dubbla anteckningar.

Tid öfvervägande af livad prästerskapet i det borgerliga samhällets
eller i den enskilde individens intresse har att uträtta af beskaffenhet att
komma äfven främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och
om man tänker sig dessa göromål öfverflyttade från prästerskapet till andra,
särskildt aflönade personer, torde knappast kunna antagas, att dylika tjänstemän
i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning för göromål ens behöriga
förrättande skulle kunna anställas för hälften af den summa, hvartill
församlingarnas lagbestämda och frivilliga af gifter till prästerskapets aflöning

1 §§ 23 och 24 innehålla, likasom § 22, allmänna bestämmelser rörande anteckningar i lysnings-
och vigselboken.

162

Allmän motivering.

uppgår. Enligt prästlöneregleringskommitténs beräkning utgjorde under
ecklesiastikåret 1896—1897 summan af dessa bidrag 5,547,039 kronor
34 öre för rikets samtliga territoriella församlingar. Antalet prästerliga
tjänster i dessa församlingar var samma år 2,325, däraf 1,368 kyrkoherdebeställningar.
Då emellertid icke blott kyrkoherdarna utan jämväl ett
stort antal komministrar och kapellpredikanter hafva expedition med skyldighet
att föra kyrkböcker och utfärda därpå grundade betyg m. nu, lärer
— med hänsyn till såväl göromålens mängd som nödvändigheten att göra
expeditionerna lätt tillgängliga för allmänheten — kunna antagas, att minst
1,500 nya tjänstemän skulle erfordras för utförande af de göromål, hvarom
här är fråga. Hälften af ofvan omförmälda aflöningssumma skulle således
ej förslå att bereda hvar och en af dem större lön än något öfver 1,800
kronor.

Dessa beräkningar torde kunna tjäna till någon ledning för bedömande
af frågan, i hvilken omfattning lindring i afgifterna till prästerskapets
aflöning bör beredas främmande trosbekännare.

Det gagn, främmande trosbekännare hafva af kyrkobetjäningens verksamhet,
är jämförelsevis mindre betydande. Mest torde denna betjänings
biträde tagas i anspråk vid begrafningar. Emellertid bör, enligt kommitténs
mening, äfven för dessa tjänster godtgörelse af främmande trosbekännare
lämnas i form af skattebidrag, i den man särskild betalning för tjänsterna
icke vidare får förekomma.

T fråga om skattebidrag för öfriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad
och underhåll af kyrka och prästgård, kultuella anordningar, inventarier,
kyrkas uppvärmning och belysning, beredande af lokaler för pastorsexpedition
och kyrkoarkiv, anställande af skrifbiträde för kyrkbokföringen,
diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll
och vård af begrafningsplatser m. m., torde betydande lindring böra beredas
främmande trosbekännare. Af hvad för angifna ändamål åtgöres är
visserligen en del af beskaffenhet att lända äfven dylika trosbekännare i
större eller mindre mån till gagn; så är t. ex. förhållandet med anordningarna
för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni, anstalter för barnavård
och annan verksamhet i välgörande syfte, underhåll och vård af
begrafningsplatser etc. Andra åtgärder, särskildt de som afse gudstjänsten,
äro af sådan beskaffenhet, att flertalet främmande trosbekännare kunna antagas
i allmänhet icke vilja däraf betjäna sig. Den lindring i skattskyldigheten
för nu ifrågavarande kyrkliga ändamål, som bör beredas främmande
trosbekännare, verkar dock i allmänhet mindre kännbart än lindringen i

Allmän motivering.

163

bidragsskyldigheten till prästerskapets och kyrkobetjaningens aflöning, alldenstund
de årliga utgifterna för sistnämnda ändamål merendels uppgå till
ej obetydligt högre belopp.

Slutligen är vid bedömande af frågan, i hvilken mån främmande trosbekännare
kunna och böra befrias från bidrag till statskyrkliga ändamål,
nödigt att taga hänsyn till de olika slag af beskattningsföremål, från hvilka
afgifterna utgå.

Äf den framställning, som förut lämnats rörande skattskyldigheten
för kyrkliga ändamål, inhämtas, att bidragen till prästerskapets och kyrkobetjäningens
aflöning äfvensom till öfriga kyrkliga ändamål utgå under
växlande former.

Enligt de löneregleringar, som för prästerskapet blifvit fastställda på
grundvalen af kungl. förordningarna angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862 samt angående ordnande af prästerskapets
i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november
,1872, erläggas nämligen såsom bidrag till prästerskapets aflöning dels
mot tionden utbytta afgifter af tiondepliktig jordbruksfastighet, dels fasta
eller i förhållande till taxeringsvärde utgående afgifter af annan fastighet
än jordbruksfastighet, dels afgifter, på olika sätt proportionerade efter inkomst
af kapital eller arbete, dels och för person eller matlag utgående
afgifter, hvilka skola, ofta enligt mångfaldiga graderingar, utgifvas i ersättning
för jura stolse och andra förut påbjudna extraordinarie aflöningsbidrag.
Där äldre konventioner eller föreningar gälla, förekomma äfven andra aflöningsformer.

Afgifterna till kyrkobetjäningens kontanta aflöning äfvensom till fyllande
af öfriga kyrkliga behof utgå numera efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande äro i allmänhet stadgade, d. v. s. efter uttaxering
i visst förhållande till den för fast egendom samt för inkomst utgående
bevillningen till staten eller därefter beräknadt fyrktal. Ännu torde dock
en del kyrkobetjänte åtnjuta aflöningsförmåner enligt äldre bestämmelser,
likasom understundom, framför allt på landsbygden, förekomma afgifter för
ringning och andra dylika särskilda förrättningar.

Hvad beträffar de af fast egendom utgående afgifter — vare sig dessa,:
såvidt angår prästerskapets aflöning, utgöras af de ombildade tiondeafgifterna
eller af andra, gemenligen nybildade afgifter, som utgå företrädesvis af
annan fastighet än jordbruksfastighet — har icke nu blifvit ifrågasatt, att
lindring skulle vid erläggande af dessa afgifter beredas främmande trosbekännare.
I nådiga brefvet rörande kommitténs tillsättande den 19 oktober

Afgifter af
olika slag af
beskattningsföremål.

) Afgifter af
fast egendom.

164 Allmän motivering.

1906 är nämligen kommitténs uppdrag uttryckligen begränsad! till utredning
af frågan, huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning
främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldighet att för
sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Inom riksdagen har också
upprepade gånger uttalats, att från skiljaktighet i trosbekännelse icke borde
kunna härledas något anspråk å främmande trosbekännares sida att vinna
befrielse från skattskyldighet i fråga om fastighet. Till stöd härför har anförts,
att, då fastighetsägaren åtkommit fastigheten behäftad med ett sådant onus,
han intet hade att beklaga sig öfver, om han finge vidkännas detsamma. Dessutom
har framhållits, hurusom äfven ur en annan synpunkt vore olämpligt
att göra svenska kyrkans och prästerskapets rättigheter i nämnda hänseende
beroende af fastighetsägarens religionsbekännelse. Fastigheten kunde nämligen
ofta, äfven under ett och samma år, växla ägare, af hvilka den ene
tillhörde svenska kyrkan, den andre åter något främmande religionssamfund.
Det kunde ock inträffa, att fastigheten samtidigt tillhörde flera personer
med olika religionsbekännelse. I bäggedera fallen skulle svårigheter uppstå
för skattskyldighetens behöriga bestämmande,
b) Personliga Vidkommande de i löneregleringsresolutionerna för prästerskapet stadafafqifter
/<^gade personliga aflöningsbidrag anser väl kommittén, att främmande trosinkomst
af bekännare borde helt och hållet fritagas från deras utgörande, enär tillhaPllbete.
Ch varon af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett närmare
förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det, som kan
antagas äga rum i fråga om inom församlingen boende personer, hvilka äro
af främmande tro.

Emellertid lärer, såvidt bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning
är grundad på nu gällande löneregleringar eller på äldre konventioner eller
föreningar, förändring i skattskyldigheten för dissenters beträffande afgifter,
vare sig för personer eller för inkomst af kapital eller arbete, icke kunna
ifrågakomma förr, än löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna om
prästerskapets aflöning upphört att gälla beträffande de särskilda församlingarna.
A ena sidan kan nämligen minskning i prästerskapets
stadgade förmåner icke utan rättskränkning komma till stånd, och a
andra sidan kan rimligtvis icke förutsättas, att de personer, som på
grund af löneregleringarna fått sin skattskyldighet bestämd enligt den gradering,
som var grundad i den äldre lagstiftningen, skola finnas benägna
att medgifva någon rubbning härutinnan till beredande af aflöningsfyllnad
åt prästerskapet i stället för de bidrag, som genom skattelindringen till

Allmän motivering.

165

förmån för dissenters skulle komma att upphöra. Den utvägen kunde ju
tilläfventyrs föreslås, att staten i ett fall sådant som detta skulle träda
hjälpande emellan. Med hänsyn till ifrågavarande skatters kommunala
natur anser dock kommittén det vara mindre lämpligt, att bristen helt och
hållet utfylles af statsverket. För öfrigt blefve fyllnadsbeloppen mången
gång så obetydliga, att det skäligen icke kan begäras, att för en sådan
utgift hela den apparat skulle sättas i rörelse, som måste vara verksam vid
statsanslags utbetalande och redovisande.

Grunder för reglering af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu
gällande löneregleringar utlupit, äro framlagda af prästlöneregleringskommittén
i dess ofta omförmälda betänkande af den 19 juni 1903. Yid utarbetandet
af sina förslag, så vidt de beröra prästerskapets aflöning, har
dissenterskattekommittén ansett sig kunna och böra utgå ifrån prästlöneregleringskommitténs
förslag i ämnet.

Prästlöneregleringskommittén föreslår i §§ 7 och 16 af förslaget
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, att församlingsafgifter
skulle, inom en viss gräns, utgöras efter samma grunder, som
äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut, dock med rätt för kyrkostämma att till bestridande
af förevarande aflöningsbidrag stadga en personlig afgift för en hvar, som
fyllt 18 år.. Den personliga afgiften skulle, enligt förslaget, utgöras af
kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, och får
icke sättas högre än till 50 öre för skattskyldig af mankön.1

1 Ofvan omförmälda §§ 7 och 16 i prästlöneregleringskommitténs förslag till lag angående
reglering af prästerskapets aflöning äfvensom § 34 i samma förslag, hvilken sistnämnda paragraf
jämväl åberopas i dissenterskattekommitténs betänkande, äro af följande lydelse:

§ 7.

När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning, som anses böra tillkomma en
hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter
utgöras, likväl icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att
för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge tjugu öre, och därutöfver för hvarje fyrk
af hela fyrktalet inom pastoratet fem öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona
af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning femtio öre; dock att vid dylik beräkning uteslutas
prästerskapet för sig och husfolk samt fyrktal eller bevillning för prästerskapets boställen
och löneinkomster.

Nämnden skall uträkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser, bör såsom församlingsafgifter
utgöras; skolande senaste officiella uppgifter angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp
läggas till grund vid beräkningen.

§ 16.

Hvad enligt fastställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter utgöras skall efter samma
grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar
beslut, årligen utdebiteras; dock att kyrkostämma må besluta, att till bestridande äf förevarande

1(56

Allmän motivering.

Såsom motiv till förslaget om de fakultativa personliga afgifterna anför
prästlöneregleringskommittén (sid. 101), att främjandet af religionsvården
ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat, och den mindre bemedlade
kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende bättre lottade att
verka för detta ändamål genom att lämna något, om ock ringa bidrag till
prästens aflöning. Enligt prästlöneregleringskommitténs mening bör ifrågavarande
skatteform fördenskull icke utmönstras ur det kyrkliga beskattningssystemet,
helst personliga utgifter till prästerskapets aflöning för närvarande
användas i ganska vidsträckt omfattning. Men det torde böra
öfverlåtas åt hvarje församling att för sin del besluta om denna skatteforms
upptagande samt, intill ett visst mått, bestämma afgiftens storlek.
Yid förslagets granskning inom kammarkollegium uttalade sig emellertid
nämnda myndighet i sitt den 10 november 1905 afgifna underdåniga utlåtande
(sid. 132) för afskaffande af personliga utgifter.

Det ligger utom området för dissenterskattekominitténs uppgift att
uttala någon åsikt om lämpligheten af de personliga afgifternas upphörande.
Skulle emellertid i det framtida kyrkliga beskattningssystemet komma att
ingå äfven personliga afgifter, följer af hvad i fråga om sådana afgift er

aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift för en hvar, som fyllt aderton år; och må denna afgift,
hvilken skall utgöras af kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, icke
sättas högre än till femtio öre för hvarje skattskyldig af mankön. Från utgörande af församlingsafgifter
frikallas endast prästerskapets boställen äfvensom prästerskapet för sig och husfolk samt
för löneinkomster.

Församlingsafgifterna debiteras och uppbäras i samma ordning som afgifter till kyrka och
skola, Vederbörande kyrkoråd utbetalar kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och
den 1 april till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna tillkommer en hvar af
dem, hvarjämte det belopp, Kungl. Maj:t fastställt såsom ersättning för tillhandahållande af bostad
och vivre åt ständig adjunkt, till kyrkoherden gäldas, i den mån församlingsafgifterna därtill förslå.
Den del af berörda afgifter, som beräknats till bestridande af arfvode åt sådan adjunkt, skall inlevereras
till kyrkofonden.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall summan af församlingsafgifter årligen
till utgörande fördelas på de särskilda församlingarna i förhållande till den hvarje församling näst
föregående år påförda bevillning.

§ 34.

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen, förordnar ordförande samt
Stockholms Stads konsistorium inom eller utom sig väljer en ledamot och stadsfullmäktige likaledes
en ledamot i den nämnd, som i § 2 afses;

att, i händelse kyrkoherdeämbetet är ledigt, konsistorium skall välja jämväl den ledamot af
nämnden, som eljest skolat utses af kyrkoherden;

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitel eller Konungens befallningshafvande,
skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet vidtagas; samt

att hvad från kyrkofonden till prästerskapet utgår skall af den därtill berättigade uppbäras
hos statskontoret.

Allmän motivering.

167

här ofvan redan yttrats, att kommittén anser de främmande trosbekännare,
kvilka må komma i åtnjutande af skattelindring, böra helt och hållet befrias
från utgörandet af personliga afgifter.

Hvad härefter beträffar de bidrag till prästerskapets aflöning, som
enligt löneregleringar, grundade på ny lagstiftning i ämnet, skulle komma
att utgöras för inkomst af kapital eller arbete, lärer befrielse jämväl från
dylika bidrag böra medgifvas främmande trosbekännare, i den mån sådan
befrielse med hänsyn till öfriga på frågan inverkande omständigheter öfver
hufvud kan anses skälig.

Här å kyrkostämma fattas beslut om afgifter vare sig till löner åt prästerskap1
eller kyrkobetjäning eller till beredande af medel för andra kyrkliga
ändamål, linnes, efter kommitténs mening, ej hinder att omedelbart
bevilja främmande trosbekännare den skattelindring, som finnes böra
medgifvas.

Med afseende å påyrkad skattelindring för främmande trosbekännare
vid utgörande af afgifter för inkomst af kapital eller arbete har understundom
uttalats den åsikt, att någon skattelindring icke borde komma
främmande trosbekännare till godo för afkastningen af större industriella
inrättningar, enär i dem sysselsattes ett stort antal arbetare, som tillhörde
statskyrkan men endast i ringa mån vore i tillfälle att bidraga till hennes
underhåll. I sådana fall — har man sagt — kunde icke med något sken af
befogenhet klagas öfver orättvisa eller obillighet, om innehafvaren af företaget
finge i förhållande till inkomsten däraf bidraga till statskyrkans underhåll.

Det kan visserligen icke förnekas, att en stor industri med åtföljande
tillströmning af arbetare och andra personer gifver prästerskapet ökadt
besvär och understundom föranleder behofvet af flera prästerliga tjänster,
större utrymme för gudstjänstlokal, ökade utgifter för pastorsexpedition m. in.
Men frånsedt ägarens inkomst af företaget medför en sådan anläggning
i regeln en betydande stegring af kommunens ekonomiska bärkraft dels
direkt genom de skattebidrag, som inflyta från de vid företaget anställda
arbetare och tjänstemän, och dels indirekt genom det inflytande, som liandel,
handtverk och andra näringsgrenar däraf röna. Härtill kommer, att det säkerligen
skulle blifva ytterst vanskligt att i lag bestämma, i fråga om kvilka
företag skattelindring skulle få åtnjutas eller ej. Till företag, för
hvilka någon skattelindring ej skulle ifrågakomma, borde gifvetvis räknas

1 Såsom bekant beslutas understundom å kyrkostämma, att afgifter skola utgöras dels till
förhöjande af den enligt lönereglering utgående lön för en präst, dels till anställande af ökad
prästerlig personal, såsom pastoratsadjunkter m. fl.

Formen för
skattelindringens
genomförande.

168 Allmän motivering.

icke blott fabriksverksamhet och annan likartad industri, utan äfven grufdrift,
skogshandtering, brädgårdsrörelse, flottningsföretag, rederirörelse med
mera dylikt.

Kommittén anser därför, att främmande trosbekännare, hvilka äro innehafvare
af större industriella anläggningar, icke böra i förevarande afseende
genom lagstiftningsåtgärd försättas i sämre ställning än andra dissenters.

Beträffande formen för skattelindringens genomförande — såvidt icke
fråga är om personliga afgifter, för hvilka full befrielse ju skulle under alla omständigheter
medgifvas — har kommittén fäst sin uppmärksamhet särskildt vid
två metoder. Antingen kunde nämligen genom ett allmänt lagstadgande
påbjudas nedsättning med vissa procent af den del utaf de för inkomst
af kapital eller arbete utgående afgifter, som belöper å främmande trosbekännare;
eller ock skulle åt församlingarna kunna öfverlåtas att hvar
för sig besluta om den skattelindring, som med afseende å för handen varande
förhållanden anses rättvis och lämplig.

Kommittén har vid uppgörandet af sina lagförslag i ämnet valt den
senare utvägen. Allt ifrån kristendomens införande i vårt land har den
grundsats tillämpats, att församlingarna själfva skola aflöna sitt prästerskap
och bestrida öfriga kyrkliga utgifter. De afvikelser härifrån, som förekommit,
äro att betrakta såsom af tillfälliga orsaker föranledda undantag
från en eljest gällande regel. Då den kyrkliga beskattningen således är af
kommunal natur, ligger det också närmast till hands, att medlemmarna af
den kyrkliga kommunen skola hafva rätt att själfva bestämma öfver en
fråga, som kan blifva af ganska ingripande betydelse med afseende å
kommunens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. De enskilda församlingarna
äro dessutom bäst i stånd att bedöma, såväl i hvad mån nedsättning
i skattskyldigheten rättvisligen bör beredas olika grupper af främmande
trosbekännare, med hänsyn till de uppoffringar de göra för egen
gudstjänst, den omfattning, hvari de taga församlingens prästerskap i anspråk
för pastoralvård, kyrkbokföring o. s. v., som ock huru långt församlingen
kan gå i tillmötesgående, utan att dess återstående medlemmar oskäligt
betungas med afgifter för kyrkliga behof.

Såsom ett visst stöd för sitt förslag kan kommittén åberopa exemplet
från Xorge, där det i fråga om främmande trosbekännares skattskyldighet
i vissa fall öfverlåtits åt de kommunala representationerna att bestämma,
huruvida och i hvilken utsträckning befrielse må äga rum.

169

Allmän motivering.

I Lov om Förändring i § 4 i Lov af 27:de Juni 1891 angaaende
kristne Dissentere og andre, der ikke er Medlemmer af Statskirken, af
17:de Mai 1904 stadgas nämligen:

»Dissentere er fritagne for andre personlige Ydelser til Statskirken og
hennes Betjente end saadanne, som pligtes i Anledning af kirkelige Forretninger,
som ndfores for nogen, som tilkorer deres Husstand. Xaar
Ydelser til Statskirken og dens Betjente er indbefattet i Belob, som udlignes
til Kommunen som personlig Skat, seettes de med et af Kommunestyret
bestemt Belob ud af Betragtning ved Beregningen af de Skattebidrag,
der falder paa dem, som i det forud for Skatteaaret liggende Aar til og
med 3 Ode September med sin bele Husstand uafbrudt bär ti Ib ort en ordnet
Menigbed og inden 15:de Oktober me,st efter for Ligningskommissionen er
anmeldte som saadanne. Kommunestyret beslutter, hvorvidt og i saa Fald
i hvilken Udstrmkning saadan Fritagelse ogsaa skal tilstaaes Dissentere,
som ikke tilkorer nogen ordnet Menigbed, eller kvis Husstand tseller Medlemmer,
som tilkorer Statskirken. Saadan Beslutning kan inden 4 Tiger,
efter åt den er Yedkommende meddelt eller offentlig kundgjort, indankes
för Amtskattekommissionen til endelig Afgjorelse. Kommunestyret bestemmer,
om saadan Fritagelse ogsaa skal gjeelde Eiendomsskat. For Tionde
og andre paa fast Eiendom bvilende Afgifter eller Byrder er Dissentere
ikke fritaget. — Ivommunebestyrelsen kan fritage Dissentere helt eller delvis
for personlige og de paa deres fäste Eiendomme faldende kommunale
Ydelser til Folkeskolen, — helt dog kun, naar de bär en til Folkeskolen
i det vmsentlige svarende fuldstmndig Skole, som af Skolestyret findes tillreds
t iller r d e, og derhos ikke for sine Born benytter Folkeskolen. Andrageude
om saadan Fritagelse maa indgives inden 30:te September i det forud
for Skatteaaret liggende Aar.» 1

Enligt hvad kommittén genom meddelanden från Norges biskopar
äfvensom från Det statistiskc Centralbureau i Kristiania inhämtat, tillämpas
dessa bestämmelser så, att antingen den skatteprocent, efter hvilken uttaxeringen
af de kommunala skattebidragen sker, bestämmes något lägre
för dissenters än för statskyrkans medlemmar, eller ock att från det belopp,
som enligt den vanliga skatteprocenten belöper å hvarje främmande trosbekännare,
, af dragés en viss, af kommunalstyrelsen bestämd andel. Nedsättningen
i skatteprocenten förekommer mest i fråga om den af inkomst
utgående skatten, mindre ofta beträffande förmögenhetsskatten. Någon ned -

1 Jfr ofvan sid. 139 f.

170 Allmän motivering.

sättning i de afgifter, som utgå af fast egendom och därmed likställda
beskattningsföremål (eiendomsskatten), synes i allmänhet ej förekomma.1

1 Meddelandet från Det statistiske Centralbureau i Kristiania är, jämte bilaga, af följande
lydelse:

I de indberetninger angaaende skatteligningen, der aarlig indsendes til bnreauet fra bver enkelt
kommune, er ved siden af opgave over skatören for den almindelige udligning ogsaa begjseret
indtaget oplysning om den nedseettelse af skatteprocenten, der i tilfselde er tilstaaet dissentere.

Hvorledes forholdet stiller sig mellem den for skatydere i almindelighed gjajldende skatteprocent
og den saerskilt for dissentere beregnede i de bykommuner, for hvilke forskjellige procenter
er opgivet, vil fremgaa af hoslagte oversigt, der vedkommer aaret 1906.

Hvad skattedistrikterne paa landet betrseffer, viser det sig af de indkomne indberetninger,
åt der ogsaa i enkelte landskommuner for dissentere er beregnet skat efter en lavere procent end
den almindelige, ligesom der hyppig opföres sairskilt sogneskat, for hvilken dissentere formentlig
i mange tilfajlder er fritaget.

Det kan i denne förbindelse maaske have sin interesse särskilt åt paapege den fremgangsmaade
ved anseettelsen af dissenteres skat, som anvendes i Glemminge. I denne kommune fradrages
for dissentere en vis bestemt andel (for 1906 fastsat til af det efter den ordinaire skatteprocent
beregnede skattebelöb. En lignende ordning er maaske almindelig benyttet i kommuner, hvor
nedsasttelsen for dissentere ikke faar sit udtryk i en lavere skatteprocent.

Som förän forklaret, er det kun den skatöre, hvorefter dissentere lignes, som opgives i indberetningerne
til bureauet, ikke tillige den formue og indtsegt, hvortil disse skatydere er ansat.
De her foreliggende opgaver vil saaledes ingen oplysning kunne give om störreisen af de skattebelöb,
som dissentere fritages for att yde til vedkommende kommunale udgifter.

Bykommuner	Skat paa formue pr. 1,000 kr. antagen formue:	Skat paa indtsegt pr. 100 kr. skatbar indtsegt:
for skatydere i almindelighed	för dissentere	för skatydere i almindelighed	för dissentere -i
	kr.	kr.	kr.	kr.
Kristiania ........................	2.20	2.20	15.35	14.55
Bergen..............................	2.00	1.92	13.84	12.84
Trondhjem ........................	2.00	2.00	12.68	11.85
Drammen ........................	2.00	2.00	11.50	10.00
Kristiansand .....................	2.12	2.12	14.80	14.21
Skien ..............................	2.54	2.28	17.75	15.98
Larvik..............................	2.50	2.50	17.60	16.60
Horten..............................	2.00	2.00	13.00	12.30
Tonsberg...........................	2.00	2.00	11.70	10.70
Sarpsborg ........................	2.00	2.00	1 3.00	12.50
Tromso ...........................	2.00	2.00	12.60	11.55
Porsgrnnd ........................	2.00	2.00	12.80	11.40
Kragero ...........................	2.20	2.20	1 ö.io	14.00
Kisor ..............................	2.00	2.00	13.80	12.50
Holmestrand .....................	2.00	2.00	14.40	13.00
Honefoss...........................	1.60	1.60	8.11	7.55
Tvedestrand .....................	1.75	1.60	12.22	10.18
Levanger...........................	1 .RO	1.80	12.10	10.70
Lillesand...........................	2.40	2.15	1 6. SO	15.20
Langesund ........................	1.90	1.90	11.00	10.50
Skudeneshavn (1907 : ..........	2.45	2.24	17.oo	1 5.70

Allmän motivering. 171

Kommittén förbiser ingalunda, att i följd af den form för skattelindringens
genomförande, som af kommittén valts, dylik lindring någon
gång kan komma att uteblifva, äfven när den varit af omständigheterna
påkallad. Dock är kommittén öfvertygad, att hos svenska kyrkans medlemmar
den åskådning skall allmänt och inom kort tränga igenom, att
lindring bör beviljas af kommittén åsyftade dissenters i deras skattskyldighet
till statskyrkliga ändamål.

Mot förslaget att åt vederbörande församling öfverlämna beslutanderätten
i fråga om dylik skattelindring har inom kommittén gjorts den invändning,
att, vid öfverläggningen a kyrkostämma före besluts fattande i
frågan, personliga hänsyn kunna komma att göra sig gällande eller diskussionen
beröra de främmande trosbekännarnas rent privata förhållanden,
särskildt deras förmögenhetsförhållanden. Med afseende härå vill kommittén
betona, att skattelindring en icke. skall gälla enskilda personer utan de
främmande trossamfunden såsom sådana. I själfva ämnet för öfverläggningen
å kyrkostämman förefinnes alltså icke någon anledning att öfverskrida
gränsen för en saklig diskussion; i allt fall torde ett sådant öfverskridande
kunna och böra förebyggas af stämmans ordförande.

Enär angeläget är, att skattenedsättningen icke blir i någon afsevärd grad
olika å orter med i det hela likartade förhållanden, skola här nedan angifvas
de viktigaste synpunkter, som enligt kommitténs tanke därvid böra
komma i betraktande.

I fråga om bidragen till prästerskapets aflöning skulle man, enligt
kommitténs mening, hafva att taga hänsyn till, i hvilken mån nedsättning
i afgifterna kan betingas af å ena sidan det större eller mindre besvär,
prästerskapet måste underkasta sig för främmande trosbekännares skull,
och a andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna
kunna anses hafva af prästerskapets dem lämnade biträde
och öfriga verksamhet. Med afseende härå har förut framhållits, att, om
man sammanfattar allt, hvad prästerskapet i samhällets eller den enskildes
intresse har att uträtta af beskaffenhet att komma främmande trosbekännare
direkt eller indirekt till godo, och öfverflyttar dessa göromål från
prästerskapet till andra, särskildt aflönade personer, dylika tjänstemän i tillräckligt
antal och med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande
näppeligen kunna anställas för hälften af den summa, hvartill
församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning
uppgår. 1 själfva verket torde härför kräfvas ett betydligt större

Grunder för
skattelindringens
bestämmande
i
särskilda fall.

172

Allmän motivering.

belopp. Beträffande de till prästerskapets aflöning utgående församlingsafgifter,
hvilka utgöra den största posten bland de kyrkliga skattebidragen,
torde alltså den nedsättning, som må medgifvas främmande trosbekännare,
böra bestämmas till mindre än hälften, hvarmed så mycket mindre är
sagdt, att prästernas borgerliga bestyr utgöra ens tillnärmelsevis hälften af
deras arbete, som detta ju ersättes medelst afsevärda förmåner utöfver församlingsafgifter
na.1 Endast för medlemmar af sådan främmande församling,
som äger rätt till egen kyrkbokföring, kan en vidsträcktare skattelindring
anses af rättvisa och billighet påkallad.

Uti en inom lagutskottet vid 1902 års riksdag uttalad särskild mening
rörande förevarande spörsmål, som i anledning af väckt motion då utgjorde
föremål för utskottets pröfning, framhölls, att det väl vore sant, att, då
statskyrkans prästerskap hade att fylla åtskilliga borgerliga plikter och
åligganden, hvilka berörde samhället i dess helhet, dissenters ej kunde göra
anspråk på fullständig frikallelse från afgifter till prästerskapet, men att,
då det icke blifvit ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för
den fasta egendom, som af främmande trosförvandter ägdes, denna fastighetsskatt
kunde betraktas såsom en lämplig ekvivalent för den skattskyldighet,
hvilken sålunda allt framgent borde åligga dylika trosbekännare.

Den uppfattning, hvarpå detta uttalande hvilar, nämligen att de främmande
trosbekännarna inom en församling, hvilken religion de än tillhöra,
äro att betrakta såsom en enda intressegrupp, så att hvad enhvar enskild
ibland dem uti ifrågavarande hänseende betalar i skatt skall anses vara
utgifvet för hela gruppen, motsvaras icke af verkligheten. Den af kommittén
verkställda statistiska utredning gifver för öfrigt vid handen, att
de bidrag, som utgå från främmande trosbekännare tillhöriga fastigheter,
icke på långt när skulle vara tillräckliga att lämna skälig ersättning för
det gagn, dessa trosbekännare kunna anses hafva af svenska kyrkans
prästerskap.2

Beträffande åter bidragen till kyrkobetjäningens aflöning och till
öfriga kyrkliga ändamål, lärer en nedsättning till mer än hälften vara fullt
befogad. Åtskilliga af dessa ändamål äro af den beskaffenhet, att, om de
betraktades endast från synpunkten af individens omedelbara gagn, full
befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till dem borde äga rum. Beträffande
andra däremot skulle, under samma förutsättning, endast en ringa
nedsättning kunna ifrågakomma.

1 Jfr not 1 å sid. SO.

2 Jfr kol. 2 och 29 i öfversiktstabellen efter sid. 178.

Allmän motivering. 173

I betraktande af nu berörda omständigheter bär kommittén trott sig
kunna göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten till
kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må medgifvas främmande
trosbekännare, torde, då den främmande församlingen icke liar rätt till
egen kyrkobokföring, kunna bestämmas till hälften af det belopp, de främmande
trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till tre fjärdedelar af samma belopp,
då den främmande församlingen har dylik rätt.

Emellertid bör vid beslut om skattelindring uppmärksamhet ägnas
jämväl däråt, att ej genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående
medlemmar oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande
medlemmar varit med om att besluta, eller eljest utgifter för
redan verkställda eller omedelbart förestående större företag, såsom nybyggnad
eller mera omfattande reparation af kyrka eller prästgård m. m.
I allmänhet torde dock vara tillräckligt, att det, till förekommande af utträde
i syfte att undgå bidrag till sådana utgifter, stadgas, att skattelindring ej får
äga rum, med mindre än att den dissentierande under en viss tid efter utträdet
ur svenska kyrkan tillhört annat inom riket befintligt, af staten erkändt
trossamfund. Kommittén har tänkt sig, att skattelindring ej skulle
ifrågakomma för annan främmande trosbekännare än den, som före den 1
januari det år, då debitering af skattebidragen verkställes, i laga ordning
öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhör riss lagligen,
erkänd främmande församling. Då debitering af de afgifter, om hvilka
kyrkostämma beslutar, sker under senare delen af det år, bidragen afse,
för att under det därpå följande året betalas, synes med skäl den fordran
kunna uppställas, att den, som erhåller lindring i skattskyldigheten för
ett år, skall under samma år intill tiden för debiteringen hafva tillhört den
främmande församlingen.

Med tillämpning af de utaf kommittén utvecklade principer för skattelindringens
bestämmande skulle sådan lindring år 1904 för församlingarna
Mönsterås och Trollhättan — där emellertid skattskyldiga främmande trosbekännare,
tillhörande församling med rätt till egen kyrkbokföring, då icke
funnos — hafva uppgått till de belopp, som framgå af efterföljande tablå.1

1 Betydelsen af bokstäfverna A, B och C i tablån är:

A = å samtliga församlingsmedlemmar för 1 år uttaxerade belopp.

A = hvad däraf belöper å samtliga främmande trosbekännare, tillhörande lagligen erkänd
dissenterförsamling.

C ~ belopp, hvarifrån befrielse skulle af de främmande trosbekännarna åtnjutas.

Afgifterna till beredande af kontant lön åt prästerskapet äro beräknade med tillämpning af
grunderna i prästlöneregleringskommitténs betänkande IV.

174

Allmän motivering.

Mönsterås.

	A.	B.
	Kr.	Kr.
Afgifter till prästerskapet för bere-dande af
kontant lön: af fast egendom......	2,962: 00	13: 12
af inkomst ............	549: 00	1: 94
bostadsförmån: af fast egendom ...	227: 00	1: 01
af inkomst .........	296: 00	1: 04
Afgifter till kyrkobetjäningen för be-redande af
kontant lön: af fast egendom......	520: 00	2: 30
af inkomst ............	680: 00	2: 40
Afgifter till öfriga statskyrkliga ända-mål, nämligen
nybyggnad och underhåll af kyrka:
af fast egendom ..................	307: 00	1: 36
af inkomst ........................	401: 00	1: 41
kultuella anordningar, inventarier, kyrkas uppvärmning, belysning
m. m.:
af fast egendom ..................	160: 00	0: 71
af inkomst ........................	208: 00	0: 73
lokal för pastorsexpedition, kyrko-arkiv m. m.:
af fast egendom ..................	17: 00	0: 08
af inkomst ........................	23: 00	0: 08

diakoni och andra här ofvan ej angifna
ändamål:

af fast egendom .	................. 33:	0:	15
af inkomst .......	................. 43:	0:	15
	Summa Kr. 6,426:	26:	48

Kr.

0: 97
0: 52

1: 20

0: 70

0: 36

0: 04

0: 07
3: 86

Allmän motivering.
Trollhättan.

175

	A		B.	C
Afgifter till prästerskapet för bere-dande af	Kr.	Kr.	Kr.
kontant lön: af fast egendom ......	1,109	00	0: 78	—	—
af inkomst ............	7,231	00	50: 30	25:	15
bostadsförmån: af fast egendom ...	. 254	00	0: 17	—	—
af inkomst .........	1,658	00	11: 53	5:	76
Afgifter till kyrkobetjäningen för be-redande af
kontant lön: af fast egendom......	166	00	0: 12	—	—
af inkomst ............	1,079	00	7: 50	3:	75
Afgifter till öfriga statskyrkliga ända-mål, nämligen
nybyggnad och underhåll af kyrka: af fast egendom ..................	58	00	0: 04
af inkomst ........................	380	00	2: 64	1:	32
kultuella anordningar, inventarier, kyrkas uppvärmning, belysning
m. m.:
af fast egendom ..................	100	00	0: 07	■--	—
af inkomst ........................	654	00	4: 55	2:	27
lokal för pastorsexpedition, kyrko-arkiv m. m.:
af fast egendom ..................	35	00	0: 02	—	—
af inkomst ........................	226	00	1: 57	0:	78
diakoni och andra här ofvan ej an-gifna ändamål:
af fäst egendom ..................	46	00	0: 03	—	—
af inkomst ........................	301	00	2: 09	1:	04
Summa Kr.	13,297	00	81: 41	40:	07

Det belopp, hvarifrån främmande trosbekännare skulle hafva för inkomst
befriats i dessa bägge församlingar, af hvilka dock Trollhättan har
ett jämförelsevis stort antal ur statskyrkan lagligen utträdda dissenters,
är synnerligen obetydligt, nämligen, då nedsättning beviljas till hälften,

176

Allmän motivering.

3 kronor 86 öre i Mönsterås ock 40 kronor 7 öre i Trollhättan. Verkningarna
af reformen böra dock icke bedömas uteslutande efter de närvarande
förhållandena. Medgifves skattelindring, torde nämligen kunna
antagas, att främmande trosbekännare, som nu kvarstå inom kyrkan, skola
i större antal än hittills i laga ordning utträda ur kyrkan för att ansluta
sig till de religionssamfund, de faktiskt tillhöra, och i sådan händelse
kunna måhända de afgifter, hvarom nu är fråga, i vissa församlingar uppgå
till mera afsevärda belopp.1

Fyllande ad den Slutligen har kommittén att till skärskådande upptaga frågan, kuruffndriigen°upp-
vida samt, i sådant fall, på hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning bör
kommande beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår
därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldigheten
till kyrkliga ändamål.

Med hänsyn därtill, att utgifterna för berörda ändamål till ojämförligt
största delen bestridas af de särskilda kommunerna själfva, lärer i förevarande
fall, likasom då skatteobjekt eljest bortfalla, bristen böra, åtminstone i första
hand, fyllas genom ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, kvilka kvarstå
inom svenska kyrkan. Om den ökning i skattebördan, som däraf blir en
följd, är ringa, torde någon ersättning ej ifrågasättas eller åtminstone icke
lämpligen böra äga rum. Annorlunda blir förhållandet, därest en mera
betydande stegring i afgifterna skulle inträda.

Kommittén anser sålunda, att, om till följd af skattelindringen de kvarstående
församlingsmedlemmarnas afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt
belopp understigande 100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma.
Uppgår däremot ökningm till 100 kronor eller mera, bör godtgörelse för
någon del däraf beredas församling, som härom gör framställning.

Enär genom skattelindringen främjas ett intresse, kvilket kan sägas
beröra ej ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare,
som omedelbart komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället
i dess helhet, torde medel till den godtgörelse, som skulle lämnas,
böra beredas af statsverket. Sedan gammalt har väl i vårt land prästerskapet
aflönats och öfriga kyrkliga utgifter bestridts af församlingarna själfva.
Då statsanslag förekommit, hafva dessa hufvudsakligen varit af subsidiär
art. Men just af sådan karaktär skulle det anslag blifva, som komme
att utgå till betäckande af den på förutnämnda sätt uppkomna bristen i

'' Till belysning af det ofvan sagda hänvisas till öfversiktstabellen efter sid. 178.

Allmän motivering.

177

församlingarnas budget. Den tanken börjar också mer och mer tränga
sig fram, att i fall, sådana som detta, staten bör träda emellan till lättande
och utjämnande af de kommunala skattebördorna.1

Hvad beträffar statsbidragets storlek, anser kommittén detsamma lämpligen
böra bestämmas till hälften af det belopp, från hvithet de främmande trosbekännarna
erhållit befrielse. Då vederbörande församling sålunda alltid liar
att själf fylla en del af bristen, ligger däruti en viss garanti mot missbruk af den
församlingen tillkommande rätten att medgifva nedsättning i skattebidragen,
på samma gång som utsikten till erhållande af statsbidrag för ändamålet innebär
en eggelse för församlingen att visa dissenters allt skäligt tillmötesgående.

Härmare redogörelse dels för, huru en skattelindring af den omfattning,
kommittén ansett skälig, skulle verka, när olika slag af dissenters
tänkas blifva delaktiga däraf, dels ock för ungefärliga beloppet af det statsanslag,
som under de olika förutsättningarna skulle erfordras till beredande
af godtgörelse åt svenska kyrkans församlingar, meddelas i tab. 6 uti ett
af kommittén utarbetadt särskildt tabellverk med därtill hörande text.

Angående innehållet i tab. 1—5 af samma tabellverk vill kommittén
gifva en föreställning genom meddelande af här efteråt intagna öfversiktstabell
för Yästerås, Yäxjö och Kalmar stift.

Eu lagstiftning i föreliggande ämne torde, med hänsyn till omfattningen
af det kommittén lämnade uppdrag och i enlighet med hvad kommittén
här ofvan närmare utvecklat, böra byggas på följande lmfvudgrunder:

1. Lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets
aflöning äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål medgifves endast sådana
främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått
till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd
församling af dylika trosbekännare.

2. Hedsättning i de af fast egendom utgående afgifter till statskyrkliga
ändamål äger icke rum.

3. Full befrielse medgifves från utgörandet af personliga afgifter till
svenska kyrkans prästerskap.

1 Kommittén kan i detta afseende hänvisa till icke mindre än tre vid 1907 års riksdag i
sådant syfte väckta motioner, nämligen F. K. n:o 4 och n:o 46 samt A. K. n:o 182.

Tabeller.

Samman fattning.

178

Allmän motivering.

4. "Viss lindring beredes de främmande trosbekännare vid utgörande
af sådana afgifter till statskyrkliga ändamål, som utgå för inkomst af kapital
eller arbete.

5. Åt svenska kyrkans församlingar öfverlåtes att hvar för sig besluta
om den lindring i de för inkomst af kapital eller arbete utgående
skattebidragen, som med afseende å för banden varande förhållanden finnes
skälig.

6. När skattelindring medgifves, skall den i lika mån tillgodokomma
alla sådana till den kyrkliga kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma
främmande församling, som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens
åtnjutande.

7. Om, i följd af medgifven skattelindring, en mera afsevärd brist
uppstår i den kyrkliga kommunens inkomster, lämnas ersättning af statsmedel
till betäckande af bristens halfva belopp.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution
— fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande
af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning
den 1 november 1872 — eller å äldre konvention eller förening, eller utgå
afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem, som
för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, har kommittén
ansett nedsättning i dylika afgifter ej böra äga rum.

Öfversilcts-tabell

utvisande de af kommittén beräknade afgifter under ett år (1804) till beredande af löneförmåner åt svenska kyrkans prästerskap och betjäning- äfvensom till öfriga stat,skyrkliga ändamål inom Västerås, Växjö och Kalmar stift samt hvad af dessa afgift er belöper å olika slag af dissenters,

1	2	! 8	1 4	5	6	1	8	f »	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24	25	20	27	28	29	30	31
	Afgifter till prästerskapet för beredande af		Afgiftei	till kyrkobetjäningen för beredande af		Afgifter till öfriga statskyrkliga ändamål.
Stift m. m.	kontant lön.	bostadsförmån; årligt medeltal för femårsperioden 1900 —1904.		kontant lön och pension; kalenderåret 1904.	bostadsförmån; årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904.		Nybyggnad och underhåll af kyrka.	Kultuella anordningar; inven-tarier, kyrkas uppvärmning, belysning m. m.	Pastorsexpedition och kyrkbok föring.	Diakoni och andra i kol. 16—24 icke afsedda ändamål.		Samtliga afgifter.
Af fast	Af in-komst af		Af fast	Af in-komst af		Summa.	Af fast	Af in-komst af		Af fast	Af in-komst af		Summa.	Af fast	Af in-komst af		Af fast	Af in-komst af		Af fast	Af in-komst af		Af fast	Af in-komst af		Summa.	Af fast	Af in-komst af

		kapital	Summa.		kapital	Summa.			kapital	Summa.		kapital	Summa.			kapital	Summa.		kapital	Summa.		kapital	Summa.		kapital	Summa.			kapital	Summa.
	egendom.	eller ar-		egendom.	eller ar-			egendom.	eller ar-		egendom.	eller ar-			egendom.	eller ar-		egendom.	eller ar-		egendom.	eller ar-		egendom.	eller ar-			egendom.	eller ar-
		bete.			bete.				bete.		bete.				bete.			bete.			bete.			bete.				bete.
Västerås stift.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Afgifter uttaxerade å samtliga skattskyldiga. Tab. 1	185,191,00	202,867,00	338,058,00	44,269,00	45,194,00	89,463,00	427,521,00	43,130,00	57,498,00	100,628,00	2,412,00	3,354,00	5,766,00	106,394,00	34.S40.oo	66,600,00	101,440,00	16,613,00	25,495,00	42,108,00	2,596,00	5,354,00	7,950,oo	14,331,00	26,022,00	40,353,00	191,851,00	293,382,00	432,384,00	725,766,00
Hvad däraf belöper å:
Medlemmar af lagl. erk. församhr med egen kyrkbok-föring (katoliker, mosaiska trosb.) Tab. 2.	\| 10,50	103,38	1 1 3,88	0,71	7,55	8,211	122,14	4,84	51,89	56,73	0,21	2,27	2,48	59,21	5,01	53,72	58,73	0,97	i 0,44	11,41	0,55	5,93	6,48	3,42	36,70	40,12	116,74	26,21	271,88	298,09
Medlemmar af lagl. erk. församhr utan egen kyrkbok-föring (flertalet metodister m. fl.) Tab. 3. Personer, som anmält sig till utträde ur sv. kyrkan,	\ 111,85 I	315,92	427,77	53,38	64,85	118,23	•546,00	40,58	71,92	112,50	1,01	3,65	4,00	117,10	43,51	89,34	132,85	18,00	48,73	66,73	4,05	13,50	18,15	16,30	57,26	73,62	291,35	289,34	665,17	954,51
men icke tillhöra lagl. erk. främmande församl. Tab. 4. Inom sv. kyrkan rättsligen kvarstående främmande trosbekännare (flertalet baptister m. fl.) Tab. 5.	\ 310,12 J	334,40	644,55	57,70	60,70	118,40	763,01	67,25	99,70	166,95	3,04	7,14	10,18	177,13	68,08	78,92	147,60	29,62	47,73	77,25	8,34	11,02	19,30	31,99	55,65	87,64	331,85	576,70	695,29	1,271,99
j- 2,215,25	2,602,35	4,81 7,00	692,41	1,528,95	2,216,30	7,033,96	693,87	695,31	1,389,18	38,14	48,90	87,04	1,476,22	516,45	094,72	1,211,17	263,65	285,07	549,32	36,1(1	60,53	96,09	207,41	286,74	495,15	2,351,33	4,663,34	6,198,17	10,861,51
Växjö stift.
Afgifter uttaxerade å samtliga skattskyldiga Tab. 1.	94,479,00	102,095,00	196,574,00	18,163,00	9,819,00	27,982,00	224,556,00	51,738,00	40,819,00	92,557,00	98,00	89,00	187,00	92,744,00	47,613,00	48,353,00	95,966,00	15,199,00	12,470,00	27,669,00	2,055,00	3,488,00	5,543,00	10,777,00	10,986,00	21,763,00	150,941,00	240,122,00	228,119,00	468,241,00
Hvad däraf belöper &:
Medlemmar af lagl. erk. församhr med egen kyrkbok-föring (katoliker, mosaiska trosb.) Tab. 2.	\| 9,03	82,00	91,09	0,83	7,GG	8,49	100,18	3,16	28,51	31,07	—	—	—	31,07	3,13	33,20	36,39	1,50	13,11	14,01	1,08	8,75	9,83	0,47	4,98	5,45	66,28	19,80	178,33	198,13
Medlemmar af lagl. erk. församhr utan egen kyrkbok-föring (flertalet metodister m. fl.) Tab. 8. Personer, som anmält sig till utträde ur sv. kyrkan,	\| 7,00 1	48,20	55,86	0,31	1,87	2,18	58,04	1,27	8,28	9,55	0,05	0,17	0,22	9,77	0,35	6,08	7,03	0,55	3,30	3,91	0,23	1,07	1,30	1,08	6,32	8,oo	20,24	12,10	75,95	88,05
men ieke tillhöra lagl. erk. främmande församl. Tab. 4.	j 170,80	377,59	548,45	24,51	24,99	49,50	597,95	115,41	157,07	273,08	0,07	0,02	0,09	273,17	142,99	203,63	346,02	41,04	49,95	90,99	2,00	8,73	1 0,73	64,50	21,35	85,85	534,19	561,38	843,93	1,405,31
Inom sv. kyrkan rättsligen kvarstående främmande trosbekännare (flertalet baptister m. fl.) Tab. 5.	190,oo	378,22	568,88	38,32	28,54	66,80	635,74	11 7,01	108,03	225,04	0,23	0,20	0,43	220,07	90,80	1 23,98	214,78	28,42	38,95	07,37	5,89	9,14	1 5,03	21,18	20,30	41,54	338,72	492,51	708,02	4,200,53
Kalmar stift.
Afgifter uttaxerade å samtliga skattskyldiga Tab. 1	38,173,00	37,044,00	75,217,00	4,949,00	3,484,00	8,433,00	83,050,00	16,446,00	12,348,00	28,794,00	99,00	64,00	163,00	28,957,00	13,942,00	6,665,00	20,607,00	5,249,00	3,979,00	9,228,00	765,00	1,301,00	2,066,00	2,218,00	2,675,00	4,893,00	36,794,00	81,041,oo	68,860,00	149,401,00
Hvad däraf belöper å:
Medlemmar af lagl. erk. församhr med egen kyrkbok föring (katoliker, mosaiska trosb.) Tab. 2.	\| 32,22	157,21	189,48	1,09	8,44	10,13	199,50	6,09	30,71	36,80	—	—	—	36,SO	2,00	12,15	14,75	2,26	11,20	13,40	1,47	7,25	8,72	3,85	18,08	21,93	58,80	50,90	244,20	295,22
Medlemmar af lagl. erk. församhr utan egen kyrkbok-föring (flertalet metodister m. fl.) Tab. 3.	j- 15,99	16,71	32,70	1,16	1,83	2,99	35,09	2,87	5,24	8,n;	—	—	—	8,11	1,58	2,57	4,15	0,91	1,77	2,08	0,22	0,76	0,98	0,48	1,87	2,35	10,10	23,21	30,75	53,96
Personer, som anmält sig till utträde ur sv. kyrkan,	1
men icke tillhöra lagl. erk. främmande församl. Tab. 4.	^ 10,08	27,52	38,20	0,87	2,53	3,40	41,00	3,29	9,26	12,55	--	—	—	12,55	0,G0	1,48	2,08	0,91	2,07	3,58	0,48	1,30	1,84	0,63	1,30	1,93	9,43	17,40	46,12	63,58
Inom sv. kyrkan rättsligen kvarstående främmande trosbekännare (flertalet baptister m. fl.) Tab. 5.	\| 98,11	133,00	231,74	10,04	8,50	19,20	250,94	34,14	43,50	77,70	0,02	0,88	0,90	78,60	9,09	20,27	29,90	11,29	13,12	24,41	3,21	5,80	9,01	0,80	13,25	19,05	82,43	172,90	239,07	411,97

FORFATTNINGSFORSLAG.

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 16 och 34 i prästlöneregleringskommitténs den 19
juni 1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade förslag till

LAG

angående reglering af prästerskapets aflöning.

Alternativ 1.

[Uppgjordt under förutsättning att §§ 16 och 34 i prästlöneregleringskommitténs
ofvan omförmälda lagförslag oförändrade antagas.]

§ 16.

1. Hvad enligt fastställd lönereglering hör såsom församlingsafgifter utgöras
skall efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande
af de afgifter, om livilka kyrkostämma fattar beslut, årligen utdebiteras;
dock att kyrkostämma må besluta, att till bestridande af förevarande
aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift för en hvar, som fyllt
aderton år; och må denna afgift, hvilken skall utgöras af kvinna med
hälften af det belopp, som skall erläggas af man, icke sättas högre än till
femtio öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas prästerskapets boställen
äfvensom prästerskapet för sig och husfolk samt för löneinkomster.

Yarder, på sätt ofvan sägs, beslut fattadt om utgörande af personliga
afgifter, må dylika afgifter icke påföras medlemmar af sådan i riket befintlig
församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken
äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida de främmande trosbekän -

182

För fattnings för slag.

narna före den 1 januari det år,, då debitering af ifrågavarande afgifter
verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och
fortfarande tillhöra den främmande församlingen. Intyg härom skall af
sistnämnda församlings föreståndare utfärdas och före den 1 oktober tillställas
vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget,
behörigen granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån sådana främmande
trosbekännare, som nu nämnda äro, må åtnjuta lindring vid utgörande
af de afgifter till prästerskapets aflöning, som å dem belöpa för
inkomst af kapital eller arbete. Skriftlig framställning om dylik lindring skall
af de främmande trosbekännarna eller af vederbörande församlingsföreståndare
å deras vägnar före den 15 september ingifvas till kyrkostämmans ordförande;
och skall framställningen innehålla eller vara åtföljd af ej mindre
noggrann uppgift å de främmande trosbekännarnas namn och bostad än
äfven af församlingsföreståndaren vitsordad uppgift därom, att de främmande
trosbekännarna under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen.

Af kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån komma alla de
medlemmar af samma främmande församling till godo, kvilka beslutet afser.
2. Pörsamlingsafgifterna debiteras
— till kyrkofonden.

Består pastorat — — — — — — — — påförda bevillning.

§ 34.

Denna lag, med undantag af bestämmelserna i §§ 26, 27, 28 och 29,
skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering för prästerskapet
i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid likväl iakttages:
att Kungl. Maj:t — — — — — — — — i § 2 afses;
att, i händelse — — —1 — — — — — — af kyrkoherden;
att åtgärd — — — — — — — — — -— öfver ståthållareämbetet
vidtagas;

att hvad — — — — — — — — hos statskontoret; samt
att framställning om sådan lindring i främmande trosbekännares bidragsskyldighet
till prästerskapets aflöning, Som i § 16 omförmäles, skall
till kyrkostämmans ordförande ingifvas före den 15 april det år, då debitering
af församlingsafgifterna verkställes; och må dylik lindring ej af
kyrkostämman medgifvas i annat fall, än att de personer, kvilka i framställningen
afses, före den 1 augusti nästföregående år i laga ordning

.Författningsför slag. 183

öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den
främmande församlingen.

Alternativ 2,

[Uppgjordt under förutsättning att §§ 16 och 34 i prästlöneregleringskommitténs
ifrågavarande lagförslag antagas med den af kammarkollegium i
dess underdåniga utlåtande den 10 november 1905 (sid 132) föreslagna
lydelse, f

§ 16.

1. Hvad enligt fastställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter
utgöras skall årligen utdebiteras efter samma grunder, som äro i allmänhet
stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.

från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för
boställen och löneinkomster.

På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån medlemmar
af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, må åtnjuta
lindring vid utgörande af de afgifter till prästerskapets aflöning, som å dem
belöpa för inkomst af kapital eller arbete. Dock må lindring ej medgifvas i
annat fall, än att ifrågavarande främmande trosbekännare före den 1 januari
det år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till
eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.
Skriftlig framställning om dylik lindring skall af de främmande trosbekännarna
eller af vederbörande församlingsföreståndare å deras vägnar
före den 15 september ingifvas till kyrkostämmans ordförande; och skall
framställningen innehålla eller vara åtföljd af ej mindre noggrann uppgift
a de främmande trosbekännarnas namn och bostad än äfven af församlingsföreståndaren
vitsordad uppgift därom, att de främmande trosbekännarna
under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra
den främmande församlingen.

Af kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån komma alla de
medlemmar af samma främmande församling till godo, hvilka beslutet afser.

2. Församlingsafgifterna debiteras —- — — — — — till kyrkofonden.

Består pastorat —

påförda bevillning.

184

Förjattningsjörslag.

§ 34.

att, i händelse-----af kyrkoherden;

att åtgärd — — — — öfverståthållareämbetet vidtagas;
att hvad — — — — hos statskontoret; samt

att framställning om sådan lindring i främmande trosbekännares bidragsskyldighet
till prästerskapets aflöning, som i § 16 omförmäles, skall
till kyrkostämmans ordförande ingifvas före den 15 april det år, då debitering
af församlingsafgifterna verkställes; och må dylik lindring ej af
kyrkostämman megifvas i annat fall, än att de personer, hvilka i framställningen
afses, före den 1 augusti nästföregående år i laga ordning öfvergått
till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande
församlingen.

Författningsförslag.

185

F* ö rs lag

till

LAG

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

TIL

Om afgifter till kyrka och skola, samt om dithörande räkenskaper.

§ 35.

Mom. 1. De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom
i de fall, för livilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter
den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med iakttagande däraf att afgifter,
hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam
kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet,
i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda
röstetal vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matlagsafgifter få icke,
utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjänstbarheter, hvilka enligt gällande
författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de i
kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.

Mom. 2. På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån
medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller

186 Författning sförslag.

mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, må
åtnjuta lindring vid utgörande af de afgifter till prästerskapets aflöning
och öfriga kyrkliga ändamål, som å dem belöpa för inkomst af kapital
eller arbete.

Nedsättning i afgifter, som nu är sagd, må medgifvas ifrågavarande
främmande trosbekännare allenast i det fall, att de före den !• januari det
år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller
eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.
Skriftlig framställning om dylik lindring skall af de främmande trosbekännare
eller af vederbörande församlingsföreståndare å deras vägnar före
den 15 september ingifvas till kyrkostämmans ordförande; och skall framställningen
innehålla eller vara åtföljd af ej mindre noggrann uppgift å de
främmande trosbekännarnas namn och bostad än äfven af församlingsföreståndaren
vitsordad uppgift därom, att de främmande trosbekännarna under
tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den främmande
församlingen.

Af kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån komma alla de
medlemmar af samma främmande församling till godo, hvilka beslutet afser.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt nådiga förordningen angående allmänt ordnande
af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, eller å äldre konvention
eller förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter
andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den —

För fattnings för slag.

187

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

III.

Om afgifter och räkenskaper.

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som — — — — åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter — — — — stadgadt är.

Mom,. 3. Ambets- eller tjänstemän, som — —
kyrkofullmäktige besluta.

Mom. 4. Personer tillhörande — —--äro mantalsskrifna.

Mom. 5. På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån
medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna
eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
må åtnjuta lindring vid utgörande af de afgifter till prästerskapets aflöning
och öfriga kyrkliga ändamål, som å dem belöpa för inkomst af kapital
eller arbete.

^Nedsättning i afgifter, som nu är sagd, må medgifvas ifrågavarande
främmande trosbekännare allenast i det fall, att de före den 1 augusti året
näst före det, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått
till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande

188

Författningsför slag.

församlingen. Skriftlig framställning om dylik lindring skall af de främmande
trosbekännarna eller af vederbörande församlingsföreståndare å deras
vägnar före den 15 april det år, då debiteringen verkställes, ingifvas till
kyrkostämmans ordförande; och skall framställningen innehålla eller vara
åtföljd af ej mindre noggrann uppgift å de främmande trosbekännarnas namn
och bostad än äfven af församlingsföreståndaren vitsordad uppgift därom,
att de främmande trosbekännarna under tiden från och med den 1 augusti
niistföregående år tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

Af kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån komma alla de
medlemmar af samma främmande församling till godo, hvilka beslutet afser.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt nådiga förordningen angående ordnande af prästerskapets
i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november
1872, må nedsättning i dessa afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den -

Författningsförslag.

189

Förslag

till

LAG

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer
så ock af särskild sockenstufva.

Med upphäfvande af lagen angående byggnad och underhåll af kyrka
med hvad därtill hör er så ock af särskild sockenstufva den 26 april 1905
förordnas som följer:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
sa ock sockenstufva, skola, där icke annorlunda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, kvilka inom församlingen erlägga
kommunaliitskylder, efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta de
genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, ej skyldiga att i den kostnad
deltaga i vidsträcktare mån, än som med samma privilegier må vara
förenligt.

Denna lag träder i kraft den

190

Författningsför slag.

Förslag

till

l^J\ G

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll af prästgård.

Med upphäfvande af lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af prästgård den 26 april 1905 förordnas
som följer:

Där, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar,
det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra husen å prästgård,
skola i sådan kostnad alla de, kvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga
åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, skyldiga
att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån enligt
samma privilegier befriade.

På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån medlemmar
af sådan ''i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, må åtnjuta
lindring vid utgörande af de afgifter för omförmälda ändamål, som ä dem
belöpa för inkomst af kapital eller arbete. Dylik lindring må likväl ej
medgifvas i annat fall, än att ifrågavarande främmande trosbekännare före
den 1 januari det år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning
öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den
främmande församlingen. Af kyrkostämma beslutad lindring skall i lika
mån komma alla de medlemmar af samma främmande församling till godo,
hvilka beslutet afser.

Denna lag träder i kraft den

För fa ttningsförsla g.

191

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 5-

l)en till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade.

Pa kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån medlemmar
af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, må åtnjuta
lindring vid utgörande af de afgifter för omförmälda ändamål, som å dem
belöpa för inkomst af kapital eller arbete. Dylik lindring må likväl ej
medgifvas i annat fall, än att ifrågavarande främmande trosbekännare, när
de äro skattepliktiga till svenska kyrkan tillhörande församling i Stockholm,
före den 1 augusti året näst före det, då debitering af afgifterna
verkställes, och, när de äro skattepliktiga till sådan församling å annan
°rt, före den 1 januari samma år debiteringen verkställes, i laga ordning
öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande
församlingen. Af kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån
komma alla de medlemmar af samma främmande församling till godo
hvilka beslutet afser.

Denna lag träder i kraft den

192

För fattning sförslag.

Förslag

till

LAG

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående
den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.

På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån medlemmar
af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, må åtnjuta
lindring vid utgörande af de utgifter för omförmälda ändamål, som å dem
belöpa för inkomst af kapital eller arbete. Dylik lindring må likväl ej
medgifvas i annat fall, än att ifrågavarande främmande trosbekännare, när
de äro skattepliktiga till svenska kyrkan tillhörande församling i Stockholm,
före den 1 augusti året näst före det, då debitering af afgifterna
verkställes, och, när de äro skattepliktiga till sådan församling å annan
ort, före den 1 januari samma år debiteringen verkställes, i laga ordning
öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande
församlingen. Äf kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån
komma alla de medlemmar af samma främmande församling till godo,
hvilka beslutet afser.

Denna lag träder i kraft den

Författnings för slag.

193

Rörslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Alternativ 1.

[Uppgjordt under förutsättning att det varder till svenska kyrkan
hörande församling medgifvet att fatta beslut om utgörande af personliga
afgifter till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning må ej påföras främmande
trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran
verkställd.

Angående frihet för vissa främmande trosbekännare från utgörande af
sådana personliga afgifter till svenska prästerskapet, som enligt lagen angående
reglering af prästerskapets aflöning må af kyrkostämma beslutas,
samt angående den lindring i skyldigheten att i öfrigt bidraga till svenska
prästerskapets aflöning och till andra kyrkliga ändamål, som må medgifvas
vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den — — —

194

Författningsförslag.

Alternativ 2.

[Uppgjord t under förutsättning, att det icke varder till svenska kyrkan
körande församling medgifvet att besluta om utgörande af personliga
afgifter till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen om främmande trosbekännare
ocb deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

13 §.

Angående den lindring i skyldigheten att i öfrigt bidraga till svenska
prästerskapets aflöning ocb till andra kyrkliga ändamål, som må medgifvas
vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den — •—

För fattnings för slag.

195

Fö rs lag

till

KUNGÖRELSE

angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen angående mosaiska
trosbekännare» skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838.

Alternativ 1.

j Uppgjordt under förutsättning att det varder till svenska kyrkan
hörande församling medgifvet att fatta beslut om utgörande af personliga
afgifter till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Mosaiska trosbekännare, födda i Sverige eller som, utrikes ifrån inkomna
och i riket bosatta, blifvit eller blifva af Kungl. Maj:t till svenska
undersåtar upptagna, skola hädanefter i alla hänseenden vara ställda i lika
rättsförhållanden med öfriga svenska undersåtar, enligt svensk lag, samt
åtnjuta enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska undersåtar
i allmänhet, utan andra inskränkningar, än Sveriges grundlagar för
utrikes födda män eller främmande trosbekännare bestämma, eller i denna
förordning särskildt stadgas: hvaremot sådana mosaiska trosbekännare, så
väl för sina personer, som för sin egendom och näring eller rörelse, äro
underkastade samma skyldigheter och åligganden, som öfriga svenska
undersåtar.

196 Författningsförslag.

Angående frihet för mosaiska trosbekännare från utgörande af sådana
personliga afgifter till svenska prästerskapet, som enligt lagen angående
reglering af prästerskapets aflöning må af kyrkostämma beslutas, samt angående
den lindring i skyldigheten att i öfrigt bidraga till svenska prästerskapets
aflöning och till andra kyrliga ändamål, som må medgifvas mosaiska
trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Alternativ 2.

[Uppgjordt under förutsättning, att det icke varder till,svenska kyrkan
hörande församling medgifvet att besluta om utgörande af personliga afgifter
till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838 skall
erhålla följande ändrade lydelse: 1

1 §•

Angående den lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets
aflöning och till andra kyrkliga ändamål, som må medgifvas mosaiska
trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Författningsförslag.

197

Förslag

till

KUNGÖRELSE

angående ersättning af allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande församling,
som medgifvit främmande trosbekännare lindring i skattskyldigheten
för statskyrkliga ändamål.

§ 1.

Har kyrkostämma beslutat, att medlemmar af sådan i riket befintlig
församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken
äger rätt till offentlig religionsöfning, må åtnjuta lindring vid utgörande
af de afgifter till svenska prästérskapets aflöning och till öfriga kyrkliga ändamål,
som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete, och uppgår för
året den summa, från hvilken befrielse i följd däraf åtnjutes, till sammanlagd!
minst etthundra kronor, äger den till svenska kyrkan hörande församling,
som lindringen medgifvit, af allmänna medel undfå ersättning,
motsvarande hälften af hela detta belopp.

§ 2-

För utbekommande af ersättning, som i § 1 omförmäles, skall vederbörande
kyrkoråd före utgången af april månad året efter det, då beslut
om lindring i de främmande trosbekännarnas bidragsskyldighet fattades, å
beloppet ingifva rekvisition, i Stockholm till statskontoret och i öfriga
orter till Konungens befallningshafvande, samt därvid foga kyrkostämmans
i ärendet förda protokoll äfvensom af den, hvilken verkställer debitering
af ifrågavarande afgifter, meddelad uppgift angående det belopp, från hvilket
befrielse åtnjutits.

198 Författning ^förslag.

Efter vederbörlig granskning af de ingifna handlingarna har statskontoret
eller Konungens befallningshafvande att utbetala den ersättning,
som finnes böra utgå.

Har kyrkorådet i rekvisition, som till Konungens befallningshafvande
ingifves, begärt att få lyfta ersättningsbeloppet hos vederbörande magistrat
eller kronofogde, skall detsamma genom Konungens befallningshafvande»
försorg tillhandahållas kyrkorådet hos magistraten eller kronofogden, men
i annat fall i vanlig ordning utbetalas från landtränteriet.

Specialmotiv.

Såsom af den allmänna motiveringen framgår, liar kommittén afsett,
att befrielse från personliga afgifter till svenska prästerskapets aflöning
ock lindring i de för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter för
dessa äfvensom för öfriga kyrkliga ändamål skulle medgifvas endast sådana
främmande trosbekännare, som rättsligen tillhöra något här i landet befintligt,
lagligen erkändt trossamfund, och som, när de öfvergått till samfundet,
anslutit sig till detta icke blott mera tillfälligt, utan i afsikt att, där
så erfordras, stödja samfundet jämväl i ekonomiskt hänseende.1

I enlighet härmed föreskrifves i kommitténs författningsförslag, att
vederbörande främmande trosbekännare skola vara medlemmar af sådan i
riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare,
hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, äfvensom att de större delen
af ett år skola hafva tillhört den främmande församlingen.

Af förut anförda skäl har kommittén ansett, att ovillkorlig rätt till
lindring i skyldigheten att för inkomst af kapital eller arbete lämna bidrag
till statskyrkliga ändamål icke kunde tillerkännas dissenters, utan skulle det
ankomma på pröfning af vederbörande till svenska kyrkan hörande församling,
huruvida och i hvilken mån sådan lindring skulle medgifvas.1 2

Beträffande dissenters afgiftsplikt till svenska prästerskapéts aflöning
har kommittén jämväl förut framhållit, hurusom icke någon förändring
däri syntes kunna ifrågakomma, så länge gällande löneregleringar eller äldre
lönekonventioner ännu äro i kraft.3 Icke heller skulle rubbning kunna ske
i sättet för utgörande af den del af kyrkobetj än ingens aflöning, som i vissa
fall ännu kan utgå efter andra grunder än de för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet stadgade.4

1 Jfr dels 1 § i k. förordn. d. 31 okt. 1873, ofvan sid. 22, dels ofvan sid. 143.

2 Jfr ofvan sid. 168.

3 Jfr ofvan sid. 164 och 178.

4 Jfr ofvan sid. 163 och 178.

Lagförslaget
ang. prästerskapets
aflöning.

Alternativ 1.

§ 16.

200 Specialmotiv.

Hvad däremot angår dels prästerskapets aflöning, i den mån densamma
icke är grundad å nu gällande löneregleringar eller å äldre
konventioner, som fortfarande tillämpas, dels kyrkobetjäningens kontanta
aflöning, dels byggande och underhåll af kyrka och prästgård samt andra
anordningar, som stå i samband med svenska kyrkans uppgifter, torde
nedsättning i afgifterna till bestridande af kostnaderna för nämnda
ändamål kunna medgifvas främmande trosbekännare, så snart församlingarna
genom nu åsyftade lagstiftning erhållit tillstånd att bevilja sådan nedsättning.

Förslag’ till ändrad lydelse af §§ 16 och 34 i prästlöneregleringskommitténs den
19 juni 1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade förslag till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning.

Sedan förslag till nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning
framlagts af prästlöneregleringskommittén, har dissenterskattekommittén trott
sig böra anknyta sitt förslag till ändring i dissenters’ skattskyldighet,
såvidt fråga är om prästerskapets aflöning, till prästlöneregleringskommitténs
berörda förslag; och har dissenterskattekommittén därvid utgått från två
olika förutsättningar, nämligen å ena sidan att personliga afgifter skulle
kunna bibehållas, och å andra sidan att dylika afgifter skulle, såsom kammarkollegium
tillstyrkt, helt och hållet utmönstras ur det kyrkliga beskattningssystemet.
1

Alternativ 1 af nu behandlade författningsförslag är uppgjordt under
förstnämnda förutsättning och alternativ 2 under den sistnämnda.

Uti det förslag, som betecknas med alternativ 1, äro, hvad beträffar
§16, de två sista styckena i mom. 1 och, i fråga om § 34, sista punkten
tillagda af dissenterskattekommittén.

Enligt § 16 skall ovillkorlig befrielse från personliga afgifter tillkomma
vissa dissenters, under det att,, beträffande afgifter för inkomst af kapital och
arbete, det ankommer på vederbörande kyrkostämma att besluta om den
nedsättning, som kan finnas skälig. Endast beträffande sistnämnda afgifter
erfordras således framställning till kyrkostämman, under det att den,
som verkställer debitering af de kyrkliga afgifterna, har att, utan särskild framställning,
iakttaga de främmande trosbekännarnas rätt till fullständig
befrielse från personliga afgifter.

Då i § 16 uppställes den fordran, att vederbörande församling af

1 Jfr ofvan sid. 126 ff.

Specialmotiv. 201

främmande trosbekännare skall »äga rätt till offentlig religionsöfning»,
åsyftas därmed icke uteslutande, att församlingen skall hafva blifvit af
staten erkänd i den ordning, som angifves i 1 § af 1873 års dissenterlag.
Sådan rätt tillkommer nämligen, på sätt sistnämnda paragraf angifver,
äfven de församlingar af främmande kristna trosbekännare, som före utfärdandet
af omförmälda dissenterlag redan voro bildade på grund af äldre
författningar. Hvad mosaiska trosbekännare beträffar, är deras rätt till
offentlig religionsöfning beroende däraf, att de, i enlighet med 2 § af
kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838, hos Kungl. Maj:t sökt och
erhållit tillstånd att inrätta synagoga.1

Enär utgifts- och inkomststat för den kyrkliga kommunen skall såväl
på landet som i andra städer än Stockholm till pröfning framläggas vid
den kyrkostämma, som bör hållas under loppet af oktober månad hvarje
ar, har kommittén ansett, att framställning om lindring i dissenters avgifter
för inkomst af kapital eller arbete bör ingifvas till kyrkostämmans
ordförande före den 15 september, på det att ärendet må hinna af kyrkorådet
beredas, innan det förekommer å stämman.

Med afseende å de personliga afgifterna, från livilka, såsom nämndt
blifvit, ovillkorlig befrielse af kommittén föreslås, torde göra till fyllest,
att de handlingar, som styrka de främmande trosbekännarnas rätt till
skattefrihet, inkomma till pastorsämbetet före den 1 oktober hvarje är.
Om så sker, lärer pastor blifva i tillfälle att, med ledning af anteckningar
i kyrkböckerna, ägna ifrågavarande handlingar erforderlig granskning, innan
de skola vara tillgängliga vid debiteringens verkställande. I öfverensstämmelse
härmed har föreslagits, att vederbörande församlingsföreståndares
intyg skall före nyssnämnda dag tillställas pastorsämbetet, som har att,
etter granskning, ofördröjligen öfverlämna detsamma till den, som verkställer
debiteringen.

På sätt förut framhållits, anser kommittén, att samtliga till den svenska
kyrkoförsamlingen afgiftspliktiga medlemmar af ett till skattelindring öfver
hufvud berättigadt främmande religionssamfund böra, när de uppfylla stadgade
villkor, i lika mån åtnjuta den skattelindring, som kan varda medgifven.
1 2 Det synes då ock lämpligt, att vederbörande församlingsföreståndare
må kunna för alla till hans församling hörande personer göra
ansökning om dylik lindring. Men å andra sidan torde det böra lämnas

1 Jfr ofvan sid. 17.

2 Jfr ofvan sid. 171 och 17S.

§ 34.

Alternativ 2.

Kyrkostämmoförordningarna.

202 Specialmotiv.

öppet för en hvar främmande trosbekännare att själf härutinnan tillvarataga
sin rätt.

Har på framställning af församlingsföreståndare kyrkostämma fattat
beslut om skattelindring, medför detta naturligtvis icke hinder för den, som
ej önskar begagna sig af den medgifna förmånen, att erlägga full afgift.

Undantagsbestämmelser, föranledda af särskilda förhållanden i Stockholm,
innehållas i § 34.

Utgifts- och inkomstförslagen skola, hvad hufvudstaden angår, till
pröfning framläggas vid den kyrkostämma, som bör hvarje år hållas
före utgången af maj månad. Med anledning häraf har i sista punkten
af paragrafen föreskrifvits, att framställning om skattelindring skall till
kyrkostämmans ordförande ingifvas före den 1 5 april det år, då debitering
af församlingsafgifterna verkställes.

Alldenstund utgifts- och inkomststaten för församling i Stockholm
alltså pröfvas tidigare på året än å andra orter, torde den fordran lämpligen
böra uppställas, att till hufvudstadsförsamling skattskyldiga dissenters
skola hafva tillhört sina respektive främmande församlingar äfven någon
del af det närmast förflutna året.

Skiljaktigheterna mellan förslaget i alternativ 2 och det förut behandlade
förslaget i alternativ i äro beroende däraf, att förstnämnda förslag
uppgjorts under den förutsättning, att det icke skulle vara församling medgifvet
att besluta om upptagande af personliga afgifter till prästerskapets
aflöning.

Förslag till lagar angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 äfvensom angående ändrad
lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.

Den grund, enligt hvilken afgifter till bestridande af kostnader för
kyrkliga ändamål i allmänhet skola utgöras, är angifven i § 35 af den
allmänna kyrkostämmoförordningen och i § 37 af kyrkostämmoförordningen
för Stockholm. I om form äl da paragrafer äro äfven antydda de undantag
från regeln, som kunna förekomma. I anslutning härtill har kommittén
funnit det lämpligt, att bestämmelserna rörande den skattelindring för
främmande trosbekännare, som kommittén ansett böra meddelas, och för hvilka
bestämmelsers innebörd förut redogjorts, inrymmas i nämnda paragrafer.

203

Specialmotiv.

En förändring af omförmälda paragrafer har vidtagits därntinnan,
att § 35 i 1862 års förordning uppdelats i två moment samt till § 37
i 1863 års förordning lagts ett nytt, femte, moment.

Förslag- till lagar angående dels byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill
hörer så oek af särskild soekenstufva, dels skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af prästgård, dels ändrad lydelse af § 5 i förordningen
angående allmänt ordnande af kloekarnes löneinkomster den 2 november 1883, dels
ock sättet för organistlöns utgående.

Särskilda lagar af den 26 april 1905 äro, såsom i det föregående
hlifvit nämndt,1 utfärdade angående skyldigheten att deltaga i kostnaderna
för byggnad och underhåll af kyrka m. m. samt af prästgård, hvilka lagar
dock gälla endast landsbygden. För den händelse rättighet anses böra
tillerkännas svenska kyrkan tillhörande församling att medgifva främmande
trosbekännare någon lindring vid utgörande af afgifter för dessa ändamål,
har kommittén trott det vara lämpligast, att bestämmelserna härom blefve,
tillika med de förutvarande stadgandena i omförmälda lagar, inrymda i nya
lagar, och i sådant syfte framlagt förslag härtill.

Likaså har kommittén utarbetat förslag till ny lag angående sättet
för organistlöns utgående i stället för den nu gällande lagen af den 15
april 1904.2

Däremot har det synts kommittén göra tillfyllest, om allenast erforderlig
ändring vidtoges uti vederbörande paragraf i den mera omfattande
förordningen angående allmänt ordnande af kloekarnes löneinkomster den 2
november 1883.3

Då kommitténs förslag till ändringar i § 35 af den allmänna kyrkostännnoförordningen
och i 37 af kyrkostämmoförordningen för Stockholm
innehålla föreskrifter om proceduren för skattelindrings sökande, har kommittén
trott det icke vara af behofvet påkalladt, att bestämmelser härom
intoges jämväl i nu omhandlade författningsförslag.

Förslag- till lagar angående ändrad lydelse af dels 13 § 1 förordningen om främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, dels ock 1 § i
kungl. förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter

här i riket den 30 juni 1838.

Till ofvannämnda båda författningar hafva å vederbörliga ställen gjorts
tillägg, innehållande erinringar därom, att lindring uti eller i särskildt fall

1 Jfr ofvan sid. 52.

“ .Jfr ofvan sid. 51.

s Jfr ofvan sid. 50.

Lagar ang.
kostnad för
kyrkobyggnad
m. m.

1873 års
dissenterlag
och 1838 års
förorda, ang.
mosaiska trosbekännare.

Kungörelse
ang. ersättning
af statsmedel.

204 Specialmotiv.

frihet från utgörande af afgifter till svenska prästerskapets aflöning äfvensom
lindring i bidragsskyldigheten till andra statskyrkliga ändamål kan
tillgodokomma vissa främmande kristna äfvensom mosaiska trosbekännare.

Angående de olika alternativen tillåter sig kommittén hänvisa till,
hvad därom blifvit anfördt här ofvan vid behandling af förslaget till ändrad
lydelse af vissa paragrafer i prästlöneregleringskommitténs förslag till lag
angående reglering af prästerskapets aflöning.

Förslag till kungörelse angående ersättning af allmänna medel åt svenska kyrkan
tillhörande församling, som medgifvit främmande trosbekännare lindring i skattskyldigheten
för statskyrkliga ändamål,

När i följd af den skattelindring, som må varda främmande trosbekännare
beviljad, en mera afsevärd brist uppstår i kommunens budget, har
kommittén ansett, att någon ersättning borde af statsmedel lämnas vederbörande
församling.1

Som redan en minskning i inkomster å 100 kronor kan vara kännbar
för en församling med ringa ekonomisk bärkraft, torde rättvisa och
billighet fordra, att när bristen uppgår till detta belopp eller därutöfver,
staten träder hjälpande emellan genom att lämna församlingen godtgörelse
med bristens halfva belopp. Om således genom dissenters beviljad nedsättning
i afgifterna till prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning, till
byggnad och underhåll af kyrka och prästgård samt till öfriga kyrkliga
ändamål en brist för året uppstår å sammanlagdt 150 kronor, skall församlingen
erhålla en ersättning af 75 kronor. Utgör däremot bristen allenast
80 kronor, skulle någon godtgörelse ej åtnjutas.

Öfriga bestämmelser i förevarande förslag, hvilket är uppgjordt hufvudsakligen
med ledning af nådiga cirkuläret angående statsbidrag för undervisning
i slöjd den 25 maj 1900, torde ej erfordra närmare förklaring.

1 Jfr ofvan sid. 176.

Särskild mening af herr J. Byström.

I en del uttalanden i kommitténs motivering och i det slut, hvartill
den kommit, har jag icke kunnat i allt instämma.

Mig synes till en början, att kommittén väl mycket betonat statskyrkans
och hennes prästerskaps borgerliga bestyr. Det rent kyrkliga arbetet
eller själavården bör för en präst vara det hufvudsakliga. Häraf
skulle ock enligt mitt förmenande följa, att de, som anslutit sig till från
statskyrkan skild andlig församlingsverksamhet, borde, under vissa villkor,
åtnjuta i alla händelser icke mindre lindring i bidragsskyldigheten, än
kommittén ansett sig böra i detta afseende föreslå.

Kommittén har sökt uppvisa, att, om man sammanfattar allt, hvad
prästerskapet i samhällets eller den enskildes intresse har att uträtta af
beskaffenhet att komma främmande trosbekännare direkt eller indirekt till
godo, och öfverflyttar dessa göromål från prästerskapet till andra, särskildt
aflönade personer, dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig
utbildning för göromålens behöriga förrättande näppeligen kunna anställas
för hälften af den summa, hvartill församlingarnas lagbestämda eller frivilliga
bidrag till prästerskapets aflöning uppgår. Beträffande de till prästerskapets
aflöning utgående bidrag, hvilka utgöra den största posten bland
de kyrkliga skattebidragen, anser alltså kommittén den nedsättning, som
må medgifvas dissenters, böra bestämmas till mindre än hälften. Endast
för medlemmar af sådan dissenterförsamling, som äger rätt till egen kyrkbokföring,
skulle en vidsträcktare skattelindring kunna anses af rättvisa
och billighet påkallad.

Beträffande åter bidragen till kyrkobetjäningens aflöning och till öfriga
kyrkliga ändamål har kommittén, enligt min tanke, riktigt ansett, att en
nedsättning till mer än häl/ten är fullt befogad.

206

Särskild mening.

Såsom slutomclöme i fråga om bidragen till såväl prästerskapets
aflöning som senast omförmälda kyrkliga ändamål yttrar kommittén:

»I betraktande af nu berörda omständigheter har kommittén trott sig
kunna göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten
till kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må medgifvas
främmande trosbekännare, torde, då den främmande församlingen icke har
rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af det belopp,
de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till tre fjärdedelar af
samma belopp, då den främmande församlingen har dylik rätt.»

Ehuru kommittén sålunda angifvit, huru stor skattenedsättningen,
enligt dess mening, bör blifva, har kommittén likväl genom förslaget, att
det skulle lämnas åt kommunerna att själfva härom fatta beslut, gjort det
möjligt för enskilda kommuner att stanna vid en ringare skattelindring.
Såsom ofvan blifvit antydt, anser jag dock skattelindringen ej böra sättas under
den gräns, kommittén i sitt slutliga yttrande angifvit. Det kan visserligen
vara svårt att säga, huru stort detta belopp rätteligen bör vara. Men går
man ut ifrån det, att å ena sidan prästens arbete eller arbetstid till ungefär
hälften upptages af sådant, som kan räknas till borgerliga bestyr, såsom
en del bokföring, mantalsskrifning, utfärdande af intyg, lämnande af statistiska
uppgifter m. m. samt den tid han ägnar åt skolväsendet, och att
å andra sidan hans andra halfva arbetstid tages i anspråk för själavården
eller för den mera kyrkliga sidan af hans kall, så kan ju, såsom ock föreslogs
i en vid 1893 års riksdag i andra kammaren väckt motion, skattebeloppet
i fråga sättas till hälften af den allmänna skatt, som nu är i
fråga. I den mån detta antagande skulle behöfva korrigeras, kan det ju
ske sedermera.

Emellertid borde väl det belopp, för hvilket dissenters befrias, om det
nu bestämmes tdl hälften af den ifrågavarande skatten, som, utom de personliga
afgifterna, endast gäller inkomst af kapital och arbete, ej kunna
sägas vara för drygt tilltaget,

Att man ej varit alldeles främmande för det berättigade i, att dissenters
fritagas till behörig del äfven från fastighetsskatt till statskyrkan, framgår
bland annat afen af en inflytelserik man afgifven motion vid 1872 års
riksdag. Ehuru han sade sig ej vara i tillfälle, att, hvad anginge befrielse
från fastighetsskatten, bestrida, att en närmare granskning af de förhållanden,
som på denna frågas bedömande måste inverka, möjligen kunde komma
att ådagalägga några större praktiska svårigheter, yrkade lian likväl,

»att Riksdagen ville hos Ivungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

207

Särskild mening.

låta utarbeta och för eu kommande Eiksclag framlägga förslag till sådana
ändringar i förordningarna om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863 jämte öfriga möjligen härmed i sammanhang
stående lagar och förordningar, att främmande religionshekännare
äfvensom de, kvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och blifvit
i annat, här i landet tillåtet religionssamfund upptagna, måtte blifva för
sina personer, sin inkomst af kapital eller arbete samt om möjligt jämväl
för sin fasta egendom befriade från skyldighet att deltaga i underhåll af
svenska statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar.»

Huru mycket af de kyrkliga afgifterna, som skulle komma att belöpa
särskildt å fast egendom och särskildt å inkomst af kapital och arbete,
framgår af det utaf kommittén upprättade tabellverket, hvilket tabellverk
icke är fullt färdigt, då denna reservation affattas. Emellertid torde med
stöd af siffrorna från särskilda stift kunna sägas, att afgifterna af fast
egendom i vissa delar af riket uppgå till något mer än hälften och i andra
till något mindre äu hälften af sammanlagda beloppet af bägge slagen af
afgifter.

Xu ingår visserligen icke idet uppdrag, Kungi. Maj.t gifvit dissenters
skattekommittén, att göra någon utredning om, huruvida dissenters skulle
kunna vinna någon lindring i den skatt, som för kyrkliga ändamål utgår
af fastighet, och jag har här blott berört denna sak för att antyda, att,
om dissenters befrias från skatt till statskyrkan för inkomst af kapital och
arbete, det ej borde anses för högt tilltaget, om beloppet sättes till hälften
af denna skatt.

I fråga om sättet för dissenters befrielse från viss del af sin skatt till
statskyrkan, finner jag det af kommittén föreslagna ej tillfredsställande.

Kommittén anser nämligen, att det »skulle åt församlingarna kunna
öfverlåtas att hvar för sig besluta om den skattelindring, som med afseende
å för handen varande förhållanden anses rättvis och lämplig», och i följd
däraf föreslår kommittén, att, utom behöfliga ändringar i en del andra
lagar, ett så lydande stadgande må införas i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862:

»§ 35. Mom. 1. De afgifter — — — — af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter — — — — — icke ändring.

Mom. 2. På kyrkostämma ankommer, huruvida och i hvilken mån
medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller
mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, må

208

Särskild mening.

åtnjuta lindring vid utgörande af de afgifter till prästerskapets aflöning och
öfriga kyrkliga ändamål, som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete.

Nedsättning i afgifter, som nu är sagd, må medgifvas ifrågavarande
främmande trosbekännare allenast i det fall, att de före den 1 januari det
år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller
eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.
Skriftlig framställning om dylik lindring skall af de främmande trosbekännarna
eller af vederbörande församlingsföreståndare å deras vägnar före
den 15 september ingifvas till kyrkostämmans ordförande; och skall framställningen
innehålla eller vara åtföljd af ej mindre noggrann uppgift å de
främmande trosbekännarnas namn och bostad än äfven af församlingsföreståndaren
vitsordad uppgift därom, att de främmande trosbekännarna undertiden
från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den
främmande församlingen.

Äf kyrkostämma beslutad lindring skall i lika mån komma alla de
medlemmar af samma främmande församling till godo, hvilka beslutet afser.

Däremot anser jag, att det vore ett bättre förfaringssätt att i allmänt
stadgande utan vidare fastslå, att den, som tillhör dissenterförsamling och
i öfrigt fyller gifna villkor, skall vara befriad från skatt till statskyrkan
till belopp, som anses skäligt.

Har man kommit därhän, hvilket ju nu kan sägas vara fallet, att det
anses rätt och billigt, att samfund, som bedrifva ordnad kyrklig verksamhet,
skola vara befriade från kyrklig skatt till statskyrkosamfundet, bör man
också i lag uttala detta bestämdt och tydligt, på det att, så vidt möjligt är,
någon tvekan därom icke må råda, då lagen skall tillämpas i vederbörande
kommuner. Och har jag tänkt mig, att i hithörande lagar och förordningar
kunde ingå ett så lydande stadgande:

»För inkomst af kapital eller arbete må afgifter till prästerskapets
aflöning och öfriga kyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp,
som eljest skolat utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling
af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger
rätt till offentlig religionsöfning, såvida de före den 1 januari det år, då

Särskild mening.

209

debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen. I
ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma de främmande trosbekännare,
skall intyg om deras namn och bostad äfvensom därom, att de under
tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra den
främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas och före den
1 oktober tillställas vederbörande pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända
intyget, behörigen granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade på löneregleringsresolution
fastställd enligt nådiga förordningen angående allmänt ordnande
af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller å äldre konvention eller
förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra
grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.»

Att hänskjuta frågan om lindring i dissenters’ skattskyldighet till kommunen
eller kyrkostämman kan ej vara lämpligt. Därigenom skulle det
kunna inträffa, att en del kyrkostämmor beslöto att bevilja lindring uti
ifrågavarande skatt, under det att andra icke gjorde det, och då uppstode
en ojämnhet, som måste anses vara förkastlig.

Men äfven i ett annat afseende skulle ojämnhet kunna uppstå, om
kommittera des förslag godkändes. Kyrkostämman skulle nämligen bestämma,
ej blott huruvida skattelindring öfver hufvud skulle förekomma, utan äfven
skattenedsättningens storlek. Häraf följer, att i den ena kommunen kunde
beviljas skattefrihet intill halfva skattebeloppet, i en annan exempelvis blott
till en fjärdedel och i en tredje kanske endast till en tiondedel. Detta är något,
som, om det förekomme, hvilket ock enligt kommitterades förslag är sannolikt,
vore synnerligen oegentligt och skulle kunna kallas för »en ond åtskillnad».

Så kunde man vidare i samma kommun måhända ena året bevilja
befrielse från skatt, men det andra året icke. Gällde det befrielse för
några i ekonomiskt afseende ej vidare välsituerade, hvilkas små skattebelopp
blott i ringa grad inverkade på den kyrkliga kommunens hela skattetal,
kunde det gå lättare. Gällde det åter en forsamlingsgrupp, som inom sig
har eu eller flere personer, som äro i den ställning, att deras skatt något
vidare inverkar på det hela, skulle det kanske blifva svårare att bevilja
den ifrågavarande skattelindringen. Så länge dissenters äro få i en socken,
kunde det också anses vara förenadt med mindre risk för de skattskyldige
i allmänhet att bevilja här åsyftad befrielse, under det att, om de vore
många, det kunde föranleda vederbörande att handla annorlunda.

210

Särskild mening.

Skattefrågor äro ju ock ofta ömtåliga, och det kan ej vara bra att
indraga i kyrkostämmorna diskussionen om, huruvida den och den dissenterförsamlingen
skall frias från skatt eller icke. Det skulle kunna gifva anledning
till att orda om, huru stora inkomster den och den personen inom
församlingen har, och att den eller den, för hvilken begäres skattelindring,
har lika god råd, som andra, att betala sin skatt. Kyrkostämmorna äro
lika litet, som en del andra stämmor, fridlysta från möjligheten af att
kunna få besök af personer, som, då det gäller vissa öfverläggningsämnen,
kunna tillåta sig ogrannlaga yttranden, och jag kan icke inse, att man
gör vare sig statskyrkoförsamlingarna eller dissenterförsamlingarna någon
tjänst med att årligen kasta in en skattefråga sådan som den ifrågavarande
till behandling på kyrkostämmorna. Äfven när frågan gäller dissenters,
borde det vara nog, att deras ekonomiska ställning och skatteförinåga behandlas
af de vanliga taxeringsmyndigheterna.

En annan sak, som jag också här tillåter mig påpeka, är frågan om
dissenters rösträtt på kyrkostämma. Redan i de första motioner, som i
denna fråga framburos i riksdagen, framhölls det säregna förhållandet, att
dissenters voro utan rösträtt på kyrkostämma, fastän de voro ålagda att i
likhet med alla andra betala skatt till kyrkan och hennes prästerskap.

Det gjordes jämförelser mellan den borgerliga kommunen, där de, som
skattade, hade rätt att tala och rösta, och den kyrkliga församlingen, där
det om en del skattdragande hette: »Främmande religionsbekännare, och
de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, dock härifrån undantagna».
Detta senare ansågs vara oegentligt. Dissenterskattekommittén
yttrar också om skattskyldigheten och rösträtten följande:

»I detta sammanhang bör erinras därom, att, under det att främmande
trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att med det
enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenterlag, lika med
öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, samma främmande trosbekännare enligt
kyrkostämm oförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga i öfverläggningar
och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga behof och
i kontrollen öfver dessa medels användande. Enligt de hos oss tidigare gällande
sockenstämmoförordningarna motsvarades jämväl i fråga om främmande
trosbekännare skatteplikt af rösträtt. Men då i och med 1860 års religionsfrihetslagstiftning
möjlighet bereddes för statskyrkans medlemmar att fritt
utträda ur kyrkan för att ansluta sig till främmande trossamfund, ansåg

211

Särskild mening.

man sig böra till skärskådande upptaga frågan, huruvida det skulle tillåtas
dem, som utträdde, eller i allmänhet främmande religionsbekännare att utöfva
medbestämmanderätt öfver statskyrkan. Svaret kunde då icke gärna blifva
mer än ett, nämligen det som i 1860 års dissenterlag formulerats sålunda,
att främmande trosbekännare eller den, som till utträde ur svenska kyrkan
sig anmält, icke ägde att i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning
af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande
af frågor, som rörde kyrkan. Då motsvarighet mellan skatteplikt och
rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså icke äger rum, anser
kommittén härutinnan förefiunas ytterligare ett skäl, att främmande trosbekännare
befrias, i den utsträckning förhållandena sådant medgifva, från
skattskyldighet till statskyrkan».

Kan det nu å ena sidan sägas vara ett bland skälen för skattelindrins•
att dissenters sakna rösträtt på kyrkostämma, ehuru de betala sin skatt,
så synes det mig å andra sidan också kunna sägas, att, om de ej befrias
från denna skatt, borde det anses tillbörligt, att de i likhet med andra
hade sin rätt att vid stämman föra talan.

Blifva nu dissenters befriade från hälften af sin skatt till svenska
statskyrkan är det följdriktigt, att de i ärenden, rörande sådant, för hvilket
skatten eljest skulle hafva utgått, frånkännas rösträtt i kyrkostämman.
Men för deu del af skatten, som dissenters skola betala, hvilken skatt anses
vara gifven för prästens och kyrkobetjäningens arbete för skolväsendet och
borgerliga bestyr, böra de, om de så vilja, hafva rätt att föra talan eller —
för att tala med en af de första motionärerna i detta ämne — hafva rätt
att »deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras användande».
Isynnerhet i skolfrågor kan detta hafva sin särskilda betydelse.

Börande uttrycket »främmande trosbekännare», som förekommer så väl
i kommitténs som i mitt författningsförslag och i hithörande lagstiftning i
öfrigt, må det tillåtas mig påpeka, att det kan sättas i fråga, huruvida
detta är en lämplig benämning på de trosbekännare, om hvilka nu i allmänhet
är fråga.

I öfrigt hänvisar jag till det härvid fogade författningsförslaget.

212

Särskild mening.

Förslag

till

ändrad lydelse af § 16 i prästlöneregleringskommitténs den 19
juni 1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade förslag till

L /\ G

angående reglering af prästerskapets aflöning.

Alternativ 1.

[Uppgjordt under förutsättning att § 16 i prästlöneregleringskommitténs
ofvan omförmälda lagförslag oförändrad antages.j

16.

1. Hvad enligt fastställd lönereglering bör såsom for sam lingsafgifter utgöras
skall efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande
af de afgifter, om livilka kyrkostämma fattar beslut, årligen utdebiteras;
dock att kyrkostämma må besluta, att till bestridande af förevarande
aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift för en hvar, som fyllt
aderton år; och må denna afgift, hvilken skall utgöras af kvinna med
hälften af det belopp, som skall erläggas af man, icke sättas högre än till
femtio öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas prästerskapets boställen
äfvensom prästerskapet för sig och husfolk samt för löneinkomster.

Varder, på sätt ofvan sägs, beslut fattadt om utgörande af personliga
afgifter, må dylika afgifter icke påföras medlemmar af sådan i riket befintlig
församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger
rätt till offentlig religionsöfning, såvida de främmande trosbekännarna före
den 1 januari det år, då debitering af ifrågavarande afgifter verkställes, i laga

Sär skild mening.

213

ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra
den främmande församlingen, hör inkomst af kapital eller arbete må församlingsafgifter
endast med hälften af det belopp, som eljest skolat utgå,
påföras sådana främmande trosbekännare, som nu nämnda äro, såvida de
under angifna tid tillhört den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik befrielse eller lindring må tillgodokomma de
främmande trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom
därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och
fortfarande tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings
föreståndare utfärdas och före den 1 oktober tillställas vederbörande pastorsämbete,
som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt,
till den, som verkställer debiteringen.

2. För samlingsafgifterna debiteras — —

— — — till kyrkofonden.

Består pastorat — — — — — — — — påförda bevillning.

'' Alternativ 2.

[Uppgjordt under förutsättning att § 16 i prästlöneregleringskommitténs
ifrågavarande lagförslag antages med den af kammarkollegium
i dess underdåniga utlåtande den 10 november 1905 (sid. 132) föreslagna
lydelse.]

§ 16.

1. Hvad enligt fastsställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter
utgöras skall årligen utdebiteras efter samma grunder, som äro i allmänhet
stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för
boställen och löneinkomster.

För inkomst af kapital eller arbete må församlingsafgifter endast med
hälften af det belopp, som eljest skolat utgå, påföras medlemmar af sådan
i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare,
hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida de före den
1 januari det år, då debitering af ifrågavarande afgifter verkställes, i laga
ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra
den främmande församlingen.

214

Särskild me,ning.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma de främmande trosbekännarna,
skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom därom, att
de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra
den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas
och före den 1 oktober tillställas vederbörande pastorsämbete, som
har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den, som
verkställer debiteringen.

2. Församlingsafgifterna debiteras------till kyrkofonden.

Består pastorat — — — — påförda bevillning.

Särskild mening.

215

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 2 1 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

III.

Om afgifter till kyrka och skola, samt om dithörande räkenskaper.

35.

De afgifter — — — — af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter------icke ändring.

För inkomst af kapital eller arbete må afgifter till prästerskapets
aflöning och öfriga kyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp,
som eljest skolat utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling
af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger
rätt till offentlig religionsöfning, såvida de före den 1 januari det år, då
debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

216

Särskild mening.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma de främmande trosbekännarna,
skall intyg om dessas namn ock bostad äfvensom därom, att
de under tiden från och med den 1 januari tillkört ock fortfarande tillköra
den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare utfärdas
ock före den 1 oktober tillställas vederbörande pastorsämbete, som
kar att ofördröjligen öfversända intyget, bekörigen granskadt, till den, som
verkställer debiteringen.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å lönereglermgsresolution,
fastställd enligt nådiga förordningen angående allmänt ordnande
af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, eller å äldre konvention eller
förening, eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra
grunder ’ än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade, må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den

Särskild mening.

217

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

IH.

Om afgifter och räkenskaper.

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som — — — — åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter — — — — stadgadt är.

Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som — — — — —
kyrkofullmäktige besluta.

Mom. 4. Personer tillhörande — — — — äro mantalsskrifna.

Mom. 5. För inkomst af kapital eller arbete må afgifter till prästerskapets
aflöning och öfriga kyrkliga ändamål endast med hälften af det
belopp, som eljest skolat utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig
församling af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger
rätt till offentlig religionsöfning, såvida de före den 1 januari det år,
då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till
eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

218

Särskild mening.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma de främmande trosbekännarna,
skall intyg om dessas namn ocli bostad äfvensom därom, att
de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande tillhöra
den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare
utfärdas och före den 1 oktober tillställas vederbörande pastorsämbete, som
har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den,
som verkställer debiteringen.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt nådiga förordningen angående ordnande af prästerskapets
i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november
1872, må nedsättning i dessa afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den

Särskild mening.

219

F'' örslag

till

LAG

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer
så ock af särskild sockenstufva.

Med upphäfvande af lagen angående byggnad och underhåll af kyrka
med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva den 26 april 1905
förordnas som följer:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, skola, där icke annorlunda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta
de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, ej skyldiga att i
den kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som med samma privilegier
må vara förenligt.

För inkomst af kapital eller arbete må till gäldande af om förmäl da,
kostnad afgifter endast med hälften af det belopp, som eljest skolat utgå,
påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
såvida de före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna
verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och
fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

Denna lag träder i kraft den

220

Särskild mening.

P ö rslag

till

LAG

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll af prästgård.

Med upphäfvande af lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af prästgård den 26 april 1905 för ordnas
som följer:

Där, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar,
det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra husen å prästgård,
skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga
åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, skyldiga
att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån enligt
samma privilegier befriade.

För inkomst af kapital eller arbete må till gäldande af omförmälda
kostnad afgifter endast med hälften af det belopp, som eljest skolat utgå,
påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
såvida de före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna
verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och
fortfarande tillhöra den främmande församlinnen.

Denna lag träder i kraft den

Särskild mening.

221

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom för ordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Hen till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylclers utgörande i allmänhet
äro stadgade.

För inkomst af kapital eller arbete må till gäldande af sådan lön afgifter
endast med hälften af det belopp, som eljest skolat utgå, påföras
medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller
mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida
de före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga
ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra
den främmande församlingen.

Denna lag träder i kraft den — — —

222

Särskild mening.

Förslag

till

LAG

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående
den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.

För inkomst af kapital eller arbete må till gäldande af sådan lön afgifter
endast med hälften af det belopp, som eljest skolat utgå, påföras
medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller
mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, såvida
de före den 1 januari det år, då debitering af afgifterna verkställes,
i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen.

Denna lag träder i kraft den —

Särskild mening.

223

Förslag

till

L/\G

angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Alternativ 1.

[Uppgjordt under förutsättning att det varder församling medgifvet att
fatta beslut om utgörande af personliga afgifter till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

13 §.

Angående frihet för vissa främmande trosbekännare från utgörande af
sådana personliga afgifter till svenska prästerskapet, som enligt lagen angående
reglering af prästerskapets aflöning må af kyrkostämma beslutas,
samt angående den lindring i skyldigheten att i öfrigt bidraga till svenska
prästerskapets aflöning och till andra kyrkliga ändamål, som tillkommer vissa
främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den —

224

Särskild mening.

Alternativ 2.

[Uppgjorclt under förutsättning, att det icke varder församling medgifvet
att besluta om utgörande af personliga afgifter till prästerskapets
aflöning.]

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skal] erhålla följande
ändrade lydelse:

13 §.

Angående den lindring i skyldigheten att i öfrigt bidraga till svenska
prästerskapets aflöning och till andra kyrkliga ändamål, som tillkommer
vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den -

Särskild mening.

225

Förslag

till

KUNGÖRELSE

angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen angående mosaiska
trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838.

Alternativ I.

[ Uppgjord t under förutsättning att det varder till svenska kyrkan hörande
församling medgifvet att fatta beslut om utgörande af personliga afgifter
till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838 skall
erhålla följande ändrade lydelse: 1

1 §•

Mosaiska trosbekännare, födda i Sverige eller som, utrikes ifrån inkomna
och i riket bosatta, blifvit eller blifva af Kungl. Maj:t till svenska
undersåtar upptagna, skola hädanefter i alla hänseenden vara ställda i lika
rättsförhållanden med öfriga svenska undersåtar, enligt svensk lag, samt
åtnjuta enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska undersåtar
i allmänhet, utan andra inskränkningar, än Sveriges grundlagar för
utrikes födda män eller främmande trosbekännare bestämma, eller i denna
förordning särskildt stadgas: hvaremot sådana mosaiska trosbekännare, så
väl för sina personer, som för sin egendom och näring eller rörelse, äro underkastade
samma skyldigheter och åligganden, som öfriga svenska undersåtar.

Angående frihet för mosaiska trosbekännare från utgörande af sådana
personliga afgifter till svenska prästerskapet, som enligt lagen angående

226

Särskild mening.

reglering af prästerskapets aflöning må af kyrkostämma beslutas, samt angående
den lindring i skyldigheten att i öfrigt bidraga till svenska prästerskapets
aflöning och till andra kyrkliga ändamål, som tillkommer mosaiska
trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Alternativ 2.

[Uppgjordt under förutsättning att det icke varder till svenska kyrkan
hörande församling medgifvet att besluta om utgörande af personliga avgifter
till prästerskapets aflöning.]

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Angående den lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets
aflöning och till andra kyrkliga ändamål, som tillkommer mosaiska
trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Särskild mening.

227

Förslag

till

KUNGÖRELSE

angående ersättning af allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande församling
med anledning af främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål.

§ I Kär

inom någon till svenska kyrkan hörande församling medlemmar
af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, böra, enligt
hvad därom är särskildt stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande
af de afgifter till prästerskapets aflöning och öfriga kyrkliga ändamål,
som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp,
från hvilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt
minst femtio kronor, äger den till svenska kyrkan hörande församlingen
af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

För utbekommande af ersättning, som i § 1 omförmäles, skall vederbörande
kyrkoråd före utgången af april månad året efter det, då debitering
af ifrågavarande afgifter verkställts, å beloppet ingifva rekvisition, i Stockholm
till statskontoret och i öfriga orter till Konungens befallningshafvande,
samt därvid foga af den, hvilken verkställt debiteringen, meddelad uppgift
angående det belopp, från hvilket befrielse åtnjutits; och har statskontoret

228 Särskild mening.

eller Konungens befallningshafvande att utbetala den ersättning, som tinnes
böra utgå.

Har kyrkorådet i rekvisition, som till Konungens befallningshafvande
ingifves, begärt att få lyfta ersättningsbeloppet hos vederbörande magistrat
eller kronofogde, skall detsamma genom Konungens befallningshafvandes
försorg tillhandahållas kyrkorådet hos magistraten eller kronofogden, men
i annat fall i vanlig ordning utbetalas från landtränteriet.

DEN UTLÄNDSKA LAGSTIFTNINGEN

DISSENTERSKATTEFRÅGAN

H. W. TOTTIE

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1907

i : ! i f I

■f i

i i t, > ft, ‘

Vid redogörelsen för den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan
inskränka vi oss till protestantismens t vän ne kufvudländer Tyskland
och England samt våra lutherska grannländer Finland, Norge och Danmark,
där de kyrkliga förhållandena äro mest jämförliga med våra egna.

En jämförande granskning af lagstiftningens nuvarande ståndpunkt
ådagalägger, att i hufvudsak samma princip ligger till grund för de inom
nämnda stater gällande bestämmelser på förevarande område. Dissenters
äro nämligen i regeln under vissa förutsättningar befriade från personella
kyrkoskatter, d. v, s. från de efter hufvudtalet, efter personlig beskattningsgrund
utgående afgifter till nationalkyrkans underhåll samt hennes
prästerskaps och kyrkobetjänings aflöning, under det att i alla dessa länder
dissenters fortfarande skola utgöra de å fastighet hvilande afgifter af grundskatts
natur, i vissa länder äfven öfriga kyrkoskatter å förmögenhet, inkomst
och rörelse.

De olika modifikationerna i beskattningsprincipens genomförande äro
beroende af den innerligare eller lösare förbindelsen mellan kyrka och stat,
mellan samhällslifvets kyrkliga och borgerliga element.

Finland.

Innan vi redogöra för dissenterskattelagstiftningens nuvarande ståndpunkt
i vårt östra grannland, hvars kyrkohistoria under århundraden varit
innerligt sammanknuten med vårt fäderneslands, torde till situationens
belysning en kort framställning af religionsfrihetens successiva utveckling i
Finland och den hithörande lagstiftningens nu gällande allmänna grundsatser
böra förutskickas. Vi hafva förmånen att härvid kunna följa ett
sakrikt, finskt originalarhete: »Anteckningar enligt professor E. F. Ilermansons

232 Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

föreläsningar öfver inhemsk förvaltningsrätt: II. De särskilda förvaltningsgrenarna:
Första häftet: Religionsväsendet», utgifna af Hjalmar Nyqvist
(Helsingfors 1900).

Yid Finlands förening med Ryssland bekräftades landets grundlagar.
I följd häraf voro också landets öfriga lagar bekräftade, således jämväl
de stadganden, som gällde trosbekännelsen. Till yttermera visso heter
det både i själfva grunddokumentet, hvarigenom kejsar Alexander I för
Finland stadfästade dess forna grundlagar, hans vid landtdagen i Borgå
den 27 mars 1809 gifna nådiga försäkran, äfvensom i kungörelsen af den
4 april 1809, genom hvilken denna stadfästelse promulgerades, att monarken
hade bekräftat landets religion och grundlagar.

I följd häraf skulle bekännare af grekisk-ryska trosläran rätteligen
hafva bort bedömas enligt konung Gustaf III:s äfven för Finland gällande
s. k. tolerans edikt af den 24 januari 1781. Denna kungliga kungörelse
hade karaktären af ett undantagsstadgande. Yäl heter det här, att
»Yi öfver hela vårt rike, med dess underliggande provinser, tillåtit, under
en fri och otvungen religionsöfning, en fullkomlig samvetsfrihet.» Af det
till grund liggande riksdagsbeslutet af den 26 januari 1779 framgår dock,
att religionsfriheten beviljats med de inskränkningar, rikets grundlagar
kräfde, och att den gällde blott i riket inkomna utlänningar. I detta sammanhang
må erinras därom, att Finlands grundlagar äro 1772 års regeringsform,
1789 års förenings- och säkerhetsakt samt landtdagsordningen af den
20 juli 1906, som ersatt den hittills gällande landtdagsordningen af
den 15 april 1869.

Under kejsar Alexander I:s regering voro i själfva verket bekännare
af grekisk-ryska trosläran icke berättigade att bekläda ämbeten och tjänster
i Finland. Men genom en författning af den 14 augusti 1827 stadgades,
att i Finland naturaliserade bekännare af grekisk-ryska trosläran skulle
kunna bekläda civila och militära tjänster i landet. Utom denna förordning
utfärdades flera andra författningar i administrativ väg, genom hvilka åtskilliga
undantagsförmåner tillerkändes grekisk-ryska trosbekännare och
grekisk-ryska kyrkan i Finland. Dessa stadganden, liksom de till förmån
för bekännare af främmande kristen troslära under 1700-talet meddelade,
måste emellertid anses såsom innehållande bestämmelser om undantag från
den allmänna regeln, hvilken stödde sig på § 1 i 1772 års regeringsform
och fortfarande förblef i gällande kraft. Nämnda grundlagsparagraf har
följande lydelse: »Enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den
kraftigaste grundvalen till ett lofligt, sam dräktigt och varaktigt regemente;

Den utländska lagstiftningen: I. Finland. 233

så skall härefter, som tillförene, såväl konungar som alla ämbetsmän och
undersåtar här i riket först och främst blifva vid Guds rena och klara ord,
såsom det uti de profetiska och apostoliska skrifter författadt, uti kristliga
symbolis, Lutheri Catechismo, den oförändrade Augsburgiska Confession förklaradt,
och i Upsala Concilio samt förra riksens beslut och förklaringar
däröfver stadgadt är, så att kyrkones rätt bör styrkas, oskaddan allan
konungsligan rätt, Kronones och all Sveriges Allmoga.»

En betydande förändring i de äldre förhållandena åvägabragtes genom
1869 års finska kyrkolag, ocb denna förändring angick icke blott lutherska
kyrkans ställning i landet, utan också de enskildes trosbekännelse.

Kyrkolagen af år 1869 uppträder icke, såsom Sveriges kyrkolag af
år 1686, med anspråk på att vara en statens lag angående religionsförhållandena
i landet öfverhufvud, utan den angifver sig själf redan i ingressen
såsom en »kyrkolag för clen evangelisk-lutherska kyrkan i storfurstendöme!
Finland». »I anseende till sitt innehåll visar den sig»,
säger professor Hermanson (a. a., s. 14), »vara ett inom staten bestående
samfunds, således en skild juridisk persons, författning, i enlighet hvarmed
denna juridiska person äger en själfständig rätt att genom sina organ utöfva
befogenheter, liggande i den offentliga makten. Visserligen har 1869
års kyrkolag kommit att innehålla jämväl åtskilliga andra slag af stadganden,
men principiellt ville den vara och måste den uppfattas såsom en
kyrkans lag, innehållande endast sådana bestämmelser, som kunde tänkas
utgå från kyrkan själf.-»

Då man sålunda gaf kyrkan en friare och själfständigare ställning i
förhållande till staten, önskade man samtidigt stadga en vidsträcktare
religionsfrihet äfven för de enskilde. Visserligen ville kyrkolagen, härutinnan
trogen sina grundsatser att vara blott en den lutherska kyrkans i
landet lag, ej bestämma något om landets invånares rätt eller plikt att
tillhöra det ena eller andra kyrkosamfundet eller om de förmåner, dessa
såsom bekännande sig till den ena eller den andra trosläran ägde åtnjuta.
Kyrkolagen kunde för sin del endast säga, att, om medlem af kyrkan
önskade på grund af sin öfvertygelse öfvergå till annat kyrkosamfund, han
ej därifrån borde af kyrkan hindras. Såväl kyrkolagskommittén som
1863—64 års ständer anhöllo därför hos monarken, att jämte kyrkolagsförslaget
ett förslag till dissenterlag skulle föreläggas nästsammanträdande
ständer. Då H. M:t förklarade, att frågan om utvidgad religionsfrihet
och om fullständig dissenterlag borde anstå, till dess förslaget till ny kyrkolag
antagits och stadfästs, intogs på ständernas begäran i ingressen till den

234 Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

nya kyrkolagen den bestämmelsen, att särskilda äldre stadganden, bland
dem de i 3 och 4 §§ 1 kap. missgärningsbalken förekommande om förlust
af medborgarrätt för den, som atfölle, skulle vara uppkäfda, så vidt de
icke öfverensstämde med hvad i kyrkolagen stadgades. »Denna ingress
måste», säger prof. Hermanson (a. a., s. 15), »betraktas såsom en borgerlig
lag, hvilken upphäfde den borgerliga lagens äldre stadganden om straff för
affall.» Utan en sådan bestämmelse skulle förhållandet gestaltat sig därhän,
att, medan kyrkans lag uttryckligen förklarat, att kyrkan från sin sida ej
hindrade någon från att öfvergå till annat kyrkosamfund, borgerlig lag,
som ännu icke hunnit ordna religionsförhållandena i landet, hade fortfarit
att med straff belägga öfvergång till annat trossamfund. Genom ingressen
till kyrkolagen blefvo nu dessa ansvarsbestämmelser uppkäfda, men någon
formlig tillåtelse att öfvergå till annat kyrkosamfund kom härigenom icke
till stånd. Följden blef, att man väl faktiskt kunde öfvergå och att man
icke straffades, om man gjorde det. Kättsligen ansågs man dock icke skild
från den lutherska kyrkans gemenskap. Kyrkolagen § 6, som innehåller,
att från kyrkans sida ingen skall hindras från att öfvergå, förutsatte nämligen
utarbetandet af en dissenterlag, som bestämde, hvad vid öfvergång
skulle iakttagas. Så länge emellertid en sådan lag ej tillkommit, måste
lagstiftningen anses befinna sig på den ståndpunkten, att hon icke rättsligen
erkände öfvergång, ehuru hon icke straffbeläde sådan handling.

Den dissenterlag, hvars utarbetande kyrkolagen förutsatte, kom ändtligen
till stånd. Den 11 november 1889 utfärdades nämligen »Hans
Kejserliga Majestäts Nådiga Förordning angående kristna religionssamfund
i Finland af annan protestantisk troslära än den evangelisklutherska».
Denna lag medgaf bekännare af den lutherska trosläran rätt
att öfvergå till annat protestantiskt religionssamfund, som stode på bibelns
och den apostoliska trosbekännelsens grund, och den gaf sådana trossamfund
rätt att konstituera sig i Finland, att »såsom dissenterförsamlingar
offentligt utöfva sin religion» under de villkor och i den ordning, som
lagen närmare bestämde (§ 1). Samtidigt utfärdades en annan förordning,
hvilken med grundlagshelgd förklarade, att, med ändring af § 1 i 1772
års regeringsform, § 1 i prästerskapets privilegier af år 1723 och kungl.
kungörelsen af den 24 januari 1781, bekännare af annan kristen troslära
än den evangelisk-lutherska skulle med vissa inskränkningar (motsvarande
stadgandena i § 28 af Sveriges regeringsform af den 6 juni 1809, sådan
den lyder efter de vid riksdagen 1870 antagna förändringar) kunna bekläda
ämbeten och tjänster i landet, hvarförutom med de inskränkningar

Den utländska lagstiftningen: I. Finland. 235

och undantag, som föranleddes af denna förordning, skiljaktighet i kristen
trosbekännelse icke skulle medföra någon olikhet i finska medborgares
rättigheter och skyldigheter.

Anmärkas bör, att, i motsats till förhållandet i Sverige enligt här
gällande dissenterlag, i och med dissenterförsamlings legalisering följer rätt
och plikt till egen kyrkobokföring. Den lutherska kyrkans prästerskap
har följaktligen icke på långt när samma åligganden med afseende på
främmande trosbekännare, som svenska kyrkans prästerskap har sig anförtrodt
i sammanhang med mångfaldiga bestyr af borgerlig art.

Den finska dissenterlagen föreskrifver, att föreståndaren (läraren eller
annan person) bör vara finsk medborgare och innehafva den bildning, att
länets guvernör kan honom i sådan egenskap godkänna (§ 3 mom. 1).
Denna fordran är ju en naturlig följd däraf, att han skall utöfva vissa
offentliga funktioner. Förrän valet sålunda godkänts, äger församlingen
icke träda i utöfning af de henne tillkommande rättigheter (§ 2 mom. 2).
Föreståndaren åligger att föra förteckning öfver församlingens medlemmar,
upptagande i tillämpliga delar de uppgifter, hvilka böra ingå uti de af
evangelisk-lutherska prästerskapet förda kyrkoböcker (jfr § 146 i 1869
års finska kyrkolag1), såsom ock upprätta andra förteckningar, hvilka af
landets styrelse kunna föreskrifvas; att vid anfordran desamma inför domstol
eller guvernör förete samt intyg på grund af dem utfärda (motsvarande
det lutherska prästerskapets attester); att inom en månad efter hvarje
års slut till guvernören aflämna statistisk uppgift öfver antalet af församlingens
medlemmar och de förändringar, som under föregående året inom
församlingen inträffat; samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag
och de särskilda föreskrifter, som af vederbörlig myndighet honom meddelas.
Föreståndare är berättigad att från ämbetsmyndigheter och tjänstemän erhålla
sådana upplysningar om församlingens medlemmar, som enligt gällande
föreskrifter böra meddelas evangelisk-lutherska kyrkans prästerskap (§ 3
mom. 5). Ofvansagda åligganden med afseende på förteckning öfver
dissenterförsamlingens medlemmar må likväl, där senaten pröfvar dem icke
kunna af församlingens föreståndare behörigen fullgöras, uppdragas åt
magistrat eller ordningsrätt i stad samt kronofogde eller länsman på landet
(§ 3 mom. 6). Det åligger guvernör att hafva tillsyn däröfver, att föreståndare
för dissenterförsamling behörigen fullgör sina åligganden, och

) Utom de böcker, som röra den lutherska församlingens egna medlemmar och angelägenheter,
skall kyrkoherden föra en förteckning öfver de inom församlingen födde och döpte, konflrmerade
vigde, döde och begrafne personer, hvilka till främmande församlingar höra.

236 Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

ecklesiastik-expeditionen i senaten må, då sådant pröfvas nödigt, låta
genom därtill förordnad person verkställa inspektion af dessa församlingar
(§ 3 mom. 7).

Dissenterförsamling är således gent emot staten pliktig'' att genom en
sin funktionär, den med offentlig myndighet beklädde föreståndaren, ombesörja
vissa statens angelägenheter. I följd häraf står dissenterförsamling
i Finland på helt annat sätt än i Sverige under statens uppsikt. Denna
uppsikt får dock icke sträcka sig därhän, att den inkräktar på de rättigheter,
hvilka genom dissenterlagen blifvit dissentersamfunden tillerkända.

Efter denna öfversikt af religionsfrihetslagstiftningens historiska utveckling
öfvergå vi nu till en redogörelse för den fjällande lagstiftningens
allmänna grundsatser. Dessa kunna sammanfattas sålunda:

Finska undersåtar skola bekänna sig till den evangelisk-lutherska
läran och således tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i landet,
för så vidt de icke på grund af speciedstadganclen är o från denna grundregel
undantagna. Dessutom gäller, att den lutherska kyrkan i landet
skall upprätthållas och den rätt, som enligt lag tillkommer denna kyrka,
vidmakthållas.

Denna allmänna regel grundar sig på § 1 i 1772 års regeringsform
och § 1 i prästerskapets privilegier af år 1723, hvilka visserligen undergått
modifikationer, men icke upphäfts, hvadan regeln kommer till användning
i alla de fall, för hvilka undantag ej gälla. Det kan synas, som om ordalagen
i § 1 regeringsformen skulle innehålla blott, att de skola hålla sig
till den heliga skrift och den lutherska kyrkans bekännelse, men ej att de
skola tillhöra den lutherska kyrkan. Häremot kan dock invändas, att
ifrågavarande stadgande har inkommit från 1719 och 1720 års regeringsformer,
i hvilka det åter inkom från § 1 i 1634 års regeringsform. Att svensk
man var af luthersk troslära innefattade på den tiden äfven det, att han
var medlem af den lutherska kyrkan. Man kunde själffallet icke hålla
sig till skriften och de erkända symbola utan att jämväl vara medlem af
konfessionssamfundet, samfundet af alla dem, som voro förenade genom
gemensam bekännelse.

Från den ofvan angifna allmänna regeln gifvas följande undantag:

1) Protestantiska religionssamfund, hvilka std på bibelns och den
apostoliska. trosbekännelsens grund, men icke tillhöra den evangelisklutherska
kyrkan, äga rätt att i stadgad ordning såsom dissenterförsamlingar
offentligt utöfva sin religion jämlikt dissenterlagen af den 11
november 1889.

Den utländska lagstiftningen: I. Finland. 237

2) Den grekisk-ryska kyrkan består äfven i Finland, jämlikt kungi.
kungörelsen af den 24 januari 1781 och en mängd efter 1809 utkomna
författningar, såsom ett lagligt kyrkosamfund med betydande privilegier.
Denna privilegierade ställning är naturligtvis en följd af Finlands föreningined
Eyssland och den omständigheten, att i östra Finland, särskildt i de
delar, som förenades med det öfriga Finland år 1811, varit bosatta talrika
grekisk-katolska bekännare.

K. kungörelsen af den 12 februari 1874, innefattande förklaring
af k. kungörelsen af den 29 maj 1867, stadgar bland annat, att
hvarje bekännare af grekisk-ryska trosläran i Finland skall inskrifvas i
någon grekisk-rysk församling därstädes, och vidare fastställes följande
grundsats:

Från jordlägenhet i Finland utgående prästlön skall tillfalla präst i
den kyrka, som ägaren tillhör, i fall han själf brukar lägenheten. Brukar
han den genom landbo, tillfaller aflöningen präst i den kyrka, landbon tillhör.
Bidrag till prästerskapets aflöning, hvilka utgå från torpare, inhysingar,
backstuguhjon, handtverkare m. fl., erläggas till prästerskapet i den församling,
som den betalningsskyldige tillhör. På samma sätt förhålles med
aflöningen till kyrkobetjäningen. Förut hade stadgats, att, om lägenhet
öfverginge från bekännare af den lutherska läran till bekännare af den
grekiska läran, den från lägenheten utgående prästaflöningen skulle betalas
åt kronan eller också i församling, där grekisk kyrka funnes, åt prästerskapet
vid denna kyrka. Kronan skulle hålla det lutherska prästerskapet
skadeslöst för de inkomster, som sålunda frångått detsamma. Ofvannämnda
förordning af den 12 februari 1874 innehöll i detta afseende förändrade
bestämmelser. Endast den, som vid författningens utfärdande vore innehafvare
af prästämbete i luthersk församling, skulle, för den händelse att
lägenhet i denna församling öfverginge till grekisk-ryska trosbekännare,
vara berättigad till ersättning.

K. förordningen åt den 5 mars 1883, innefattande särskilda bestämmelser
rörande prästerskapet och kyrkorna i de grekisk-ryska församlingarna
i Finland, innehåller ganska vidlyftiga stadganden, hvilka tillerkänna
de ryska församlingarna en beslutanderätt i kyrkligt-ekonomiska angelägenheter,
som väl kan sägas innefatta rätt att utöfva i den offentliga
makten liggande befogenheter. Författningen tillerkänner vidare prästerna
i stadsförsamlingarna lön af statsmedel, bestämmer om kyrkoböckers förande
m. m.

Anmärkmngsvärdt är, att biskop och konsistorium i det grekisk-ryska

238

Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

biskopsstiftet i Wiborg skall med sina ämbets- och tjänstemän tillgodonjuta
aflöning af finska statsmedel.

De privilegier, hvarmed grekisk-ryska kyrkan i Finland sålunda blifvit
utrustad, hafva gifvit anledning till den stundom uttalade meningen, att i
vårt östra grannland finnas två »statskyrkor». Prof. Iiermanson bestrider
emellertid en sådan uppfattnings riktighet och säger (a. a., s. 98): »Dengrekiskryska
kyrkan, ehuru åtnjutande stora förmåner och existerande såsom en
offentligt-rättslig institution i Finland, kan dock icke anses såsom en statskyrka
i landet. Det är den lutherska kyrkan, som är statskyrka här,
hvarmed icke menas, att den lutherska kyrkan är en statsinstitution, utan
den kyrka, som vår stat, det vill säga vårt lands grundlagar vilja hafva
upprätthållen och hvars trosbekännelse skall upprätthållas.» Anmärkas bör
emellertid, att enligt på senaste tid alltmera vedertaget språkbruk den
lutherska kyrkan i Finland mindre benämnes statskyrka än »folkkyrka»
(nationalkyrka).

3) Bekännare af romersk-katolska trosläran samt af andra icke protestantiska,
kristna trosläror äga rätt till fri, om ock i vissa afseenden inskränkt
religionsöfning äfvensom rätt att bilda religionssamfund med församlingar
(enligt stadgandena i riksdagsbeslutet af den 26 januari 1779
och kungl. kungörelsen af den 24 januari 1781). Dessa samfund och församlingar
kunna dock icke anses såsom oifentligt-rättsliga korporationer,
hvilka vore berättigade att utöfva i den offentliga makten liggande befogenheter.
Däremot kunna de vara subjekt för privaträttigheter. Detta framgår
däraf, att de enligt 1781 års kungl. kungörelse kunna hafva kyrkor,
begrafningsplatser, klockor och dylikt.

Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att i Finland kunna finnas
följande olika slags religionssamfund:

1) den evangelisk-lutherska kyrkan (med år 1900 98,14 °/0 af landets
folkmängd);

2) andra kristna, protestantiska religionssamfund, hvilka stå på bibelns
och den apostoliska trosbekännelsens grund (metodister 0,oi°/0; baptister
0,11% af folkmängden);

3) andra kristna trossamfund, af hvilka den grekiska kyrkan har .
särskilda företrädesrättigheter (grekisk-ortodoxa 1,71%; romersk-katolska
0,03%. Dissenterlagen af den 11 november 1889 medgaf dock icke öfvergång
till andra än kristna, protestantiska religionssamfund, hvilande på
bibelns och den apostoliska trosbekännelsens grund.

Icke-kristna religionssamfund kunna enligt regel icke bildas i linland.

Ben utländska lagstiftningen: I. Finland. 239

Hvilken rättslig ställning intaga då mosaiska trosbekännare därstädes?
Då § 1 i prästerskapets privilegier af år 1723 ej blifvit till förmån för
judarne ändrad, kvarstår för dem det stadgandet, att de ej få bilda religionssamfund
i landet och att de icke få hafva offentlig gudstjänst, utan endast
husandakt. Faktiskt hindrar man dock icke judarna att hafva synagoga
i Finland.

Enahanda är förhållandet med bekännare af andra icke-kristna religionssamfund.
De sakna rätt till offentlig religionsöfning.

Innan vi nu fortskrida till en framställning af gällande lagstiftning
i dissenterskattefrågan, böra vi förutskicka en kortfattad redogörelse för de
af gifter, som enligt gällande föreskrifter skola i Finland erläggas till
den evangelisk-lutherska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.
Stadgandena i dissenterskattefrågan kunna nämligen icke rätt uppfattas
och bedömas annat än i ljuset af hela det kyrkliga beskattningssystemet.

JNTu gällande bestämmelser angående prästerskapets aflöning Handels
evangelisk-lutherska församlingar äro gifna i k. förordningen af den
5 augusti 1886, hvilken är byggd på hufvudsakligen enahanda grunder
som den i Sverige gällande kungl. förordningen af den 11 juli 1862.

Enligt denna författning skola förslag till ordnande af prästerskapets
aflöning i hvarje församling uppgöras af särskilda löneregleringskommittéer,
hvilka hafva att med ledning af upplysningar om det, som för tiden betalas,
uppgöra förslag till reglering af prästerskapets aflöning inom hvarje
pastorat. Öfver förslaget skola vederbörande guvernör och domkapitel samt
församling och löntagare utlåta sig, och förslagets fastställande ankommer
på senaten.

Yid dessa löneregleringar skola enligt 1886 års förordning följande
grundsatser tillämpas:

1) Beloppet af den aflöning, som från en församling framdeles bör
utgå till dess prästerskap, skall fullt motsvara beloppet af den aflöning i
kontanter och in natura, som bort Titgå enligt förut gällande grunder (§ 1).
Genom den nya regleringen åsyftas aflöningens jämnare fördelning på löngifvare
och löntagare äfvensom uppbördssättets förenkling. Förändringarna
skola bestå hufvudsakligen i följande punkter:

a) Uppbörden af hela aflöningen skall under vederbörande församlings
ansvarighet verkställas af dess förtroendemän, som leverera de inflytande
beloppen till vederbörande löntagare, där ej församling och präst annorlunda
öfverenskommit (§ 12).

b) Aflöningen skall utgå i penningar och andra persedlar än förut.

240

Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

c) Aflöningsbeloppet fördelas på de betalningsskyldiga församlingsborna
efter andra grunder än förut.

d) Äfven på löntagare fördelas aflöningsbeloppet enligt andra grunder
än förr, hvartill hörer, att kyrkoherde skall få tvåfaldt mot enhvar af de
andra ordinarie prästerna i församlingen utom i kapellförsamling, där kyrkoherde
får en tredjedel och kapellan två tredjedelar af det aflöningsbelopp,
som utfaller från församlingen (§ 2 mom. 2).

Yid uträknandet af den aflöning, som hvarje präst bör få, skall afseende
fästas vid förmånerna af prästbol, boningsrum och uthus (§ 5). Likaså
skall afseende fästas vid den aflöning, som uppbäres i form af anslag af
kronan.

Att det är denna allmänna grundsats, som bör tjäna till ledning, framgår
af § 1 mom. 1, där det säges: »Prästerskapet i hvarje församlingvare
för framtiden tryggadt vid åtnjutande af aflöning från församlingen,
till beloppet fullt motsvarande hvad hittills i sådant afseende erlagts; men
med afseende på såväl sättet för denna aflönings utgörande som dess fördelning
mellan löntagarne skall reglering församlingsvis efter hand genomföras
enligt nedan stadgade grunder.»

Om vissa modifikationer i de nu anförda bestämmelserna stadgas i
§§ 2, 6 och 7.

2) Prästerskapets aflöning skall bestämmas att utgå hufvudsakligen i
spannmål (hälften råg och hälften korn) och penningar samt, där förut så
öfligt varit, jämväl i hafre, smör och fisk (§ 3).

3) I fråga om aflöningens fördelning på de betalande böra de delar
af aflöningen, som förut utgått under namn af tertialtionde, och de delar,
hvilka såsom spannmålsaflöning tillfallit kapellaner, predikanter och sockenadjunkter,
bibehållas såsom ett jordlägenheterna åliggande lönebidrag till
prästerskapet (§ 7). I de delar af landet, där tionden förut utgått efter
årets växt (där således tionden icke utgått efter ständig tiondesättning,
utan där prästen varit berättigad att uttaga tionden »i skaftet») eller enligt
träffad öfverenskommelse, skall ett visst, fixt belopp i spannmål åsättas
hvarje lägenhet efter allmänna grunder, hvilka finnas angifna i § 7.

Anmärkningsvärdt är, att i denna punkt statueras en afvikelse från
den allmänna grundsatsen, att prästerskapets aflöning ej får fastställas lägre
än förut. Det heter nämligen i § 1 inom. 1: »I de delar af landet, där
tionden, enligt lag, utgår efter årets växt, skall regleringen verkställas på
sätt i 7 § sägs, utan afseende därpå, om det enligt lag utgående nuvarande
aflöningsbeloppet därvid undergår minskning.»

241

Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

4) All annan tionde, således smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom
den i några delar af landet i andra naturalster än spannmål utgående
afgift till prästerskapet, skola utbytas mot bestämda årliga afgifter i penningar
eller, efter omständigheterna, i penningar, spannmål, hafre, smör
och fisk (§ 8). Från den sist anförda regeln medgifves ett undantag, nämligen
där beträffande smör- och laxtionde lokala förhållanden tills vidare
påkalla sådant undantag (§ 8).

5) Påskpenningar, dagsverken, matskott (d. ä. i några församlingar
i matvaror utgående aflöningsbidrag) samt afgifter för likstol och barnaföderskors
kyrkogång skola uträknas till sitt medelbelopp för de senaste
tio åren och utbytas mot bestämda personella utskylder, till utgörande fördelade
på fastighetsägarne och församlingens eller pastoratets öfriga invånare,
hvilka uppnått 16 års ålder (§ 10). Härvid kunna dessa personella afgifter
fastställas att utgå till lika belopp för hvarje person, eller också
kunna invånarne delas i klasser och de personella afgifterna fastställas till
olika belopp för invånare tillhörande olika klasser. I hvartdera fallet uppkomma
här personella skatter. I stället är det bestämdt, att präst framdeles,
enligt regel, ej får fordra ersättning för kyrkliga förrättningar, såsom
vigsel, barndop, jordfästning eller annat ämbetsbiträde, som ske i hans
hem, i församlingens kyrka eller på begrafningsplats (§ 10). Endast för
vissa ämbetsbetyg finnes en särskild taxa fastställd. Så löses t. ex. ett
fiyttningsbetyg eller ett för enskilda angelägenheter utfärdadt frejdebetyg med
50 penni (=36 öre). Likaledes erlägges för bevis, som berättigar till uttagande
af äktenskapslysning, af hvardera kontrahenten 50 penni. Enligt
regel får prästen uppbära ersättning, om han nödgas att för kyrklig förrättning
företaga resa (§ 10).

6) För bergverk, bruk och andra industriella inrättningar i stad och
på landet skola erläggas aflöningsbidrag till prästerskapet, likaledes af landthandlande
och andra personer utan fast egendom. Yid beloppets bestämmande
bör afseende fästas på de betalningsskyldiges kommunala utskylder
(§ 4).

Angående städerna stadgas i § 1 mom. 2, att aflöningen till prästerskapet
beror af överenskommelser, konventioner, hvilka dock böra vara
fastställda af regeringen. I fall stads- och landsförsamling tillsammans utgöra
ett kyrkligt samhälle, bör stadsförsamlingen deltaga i prästerskapets
aflöning med sådant belopp, som, då den från hela församlingen utgående
aflöningen fördelas på antalet personer i hela församlingen, belöper sig på
stadsförsamlingens medlemsantal (§ 1 mom. 3).

242

Den ''utländska lagstiftningen: I. Finland.

I detta sammanhang må vi ock angifva grunderna för kyrkobetjäningens
aflöning. Enligt den genom k. förordningen af den 22 april
1901 påbjudna regleringen af Mockaras och orgelnisters aflöning i Finlands
evangelisk-lutherska församlingar § 5 skall den i penningar bestämda
lönen sam manskjutas af dem, som i församlingen erlägga aflöning till dess
prästerskap, enligt de grancler, efter hvilka sistnämnda aflöning idgöres
(jfr K. Willgren, Finlands finansrätt, Helsingfors 1906, s. 477.

Efter denna redogörelse för gällande stadganden om prästerskapets och
kyrkobetjäningens aflöning i Finlands evangelisk-lutherska församlingar
komma vi nu till själfva dissenterskattefrågan.

Enligt kgl. resol. på präst, besvär den 13 september 1790 § 5
skulle aflöningsbidrag till den evangelisk-lutherska kyrkans prästerskap
erläggas äfven för lägenheter, som innehafvas af bekännare af annan troslära
än den evangelisk-lutherska. Denna grundsats äger fortfarande giltighet.
Detta bekräftas af § 18 i k. förordningen angående kristna
religionssamfund i Finland af annan protestantisk troslära än den evangelisk-lutherska
af den 11 november 1889. Denna paragraf, som innehåller
grundbestämmelsen i fråga om den åt vissa dissenters medgifna lindringen
i skattskyldigheten för kyrkliga ändamål, har följande lydelse:

Hvar, som tillhör i landet bestående kyrkosamfund af annan protestantisk
trosbekännelse än den evangelisk-lutherska samt deltager i
underhåll af dess prästerskap och kyr kobetjäning, vare frikcdlad från
all personell afgift till prästerskap eller kyr kobetjäning inom samfund
af annan trosbekännelse.

Af detta stadgande framgår följande:

1) Den genom dissenterlagen medgifna skattelindringen afser endast
medlemmar af protestantiska religionssamfund, hvilka stå på bibelns
och den apostoliska trosbekännelsens grund, men icke tillhöra den evangelisk-lutherska
kyrkan. Uteslutna från skattelindringen äro alltså medlemmar
af andra kristna trossamfund (t. ex. den romersk-katolska kyrkan,
rationalistiska (unitariska) samfund m. fl.), hvarvid dock bör erinras om
de ofvan omförmälda särskilda företrädesrättigheter, som i Finland tillkomma
den grekisk-ryska kyrkans bekännare. Uteslutna äro vidare ickekristna
(t. ex. mosaiska trosbekännare).

Hvilken ställning intaga då odöpta barn af lutherska föräldrar? På
denna fråga svarar professor Hermanson (a. a., s. 114 f.): »Lagens fordran,
att de skola bekänna sig till den lutherska läran och tillhöra den lutherska
kyrkan, kan icke anses vara eftergifven. Något straff för uraktlåtenhet

Den utländska lagstiftningen: I. Finland. 243

att ställa sig föreskriften till efterrättelse finnes dock icke. Kyrkotukten
kan tillämpas på föräldrarna (jfr kyrkolagen kap. 13), men därvid stannar
det. Sin finska medborgarrätt gå barnen därvid icke förlustiga. Barn,
som icke genom dopet upptagits i kyrkans gemenskap, få dock icke bekläda
ämbeten och tjänster, enär k. förordningen af den 11 november
1889 fordrar, att man för att kunna bekläda ämbete eller tjänst i landet
skall bekänna sig till kristen troslära. I händelse dessa icke-döpta uppväxa
och kunna komma under den kategorien, att de måste betala utskylder,
äro de icke på grund af dissenterlagen befriade från utskylder
till den lutherska kyrkan. Dissenterlagens stadganden om befrielse för
vissa dissenters från personella utskylder kunna icke tillämpas på ifrågavarande
odöpta.

2) Dissenterlagen begränsar vidare den medgifna skattelindringen till
den, som deltager i underhöll af prästerskap och, kyrkobetjäning i det
dissentersamfund, han tillhör. På hvad sätt vederbörande skall styrka,
att han deltager i sådant underhåll, säges icke.

3) Skattelindringen afser endast de personella af gifter na-: ''sall personell
afgift till prästerskap eller kyrkobetjäning inom samfund af annan
trosbekännelse.» Däremot kvarstår skyldigheten att erlägga afgifter för
fastighet och andra skatteobjekt.

4) Huruvida och i sådant fall på hvad sätt ersättning beredes prästerskapet
eller de betalningsskyldige församlingsmedlemmarna för de personella
afgifter, från hvilka dissenters frikallas, säges icke i dissenterlagen.

5) Dissenterlagen talar endast om lindring i skattskyldigheten till
»prästerskap eller kyrkobetjäning inom samfund af annan trosbekännelse».
Den talar däremot intet om den dissenters åliggande skyldigheten att bidraga
till byggande och underhåll af kyrka och prästgård. Man hänvisas
sålunda att undersöka detta förhållande med ledning af de särskilda
författningar, som i dessa frågor äro gifna efter dissenterlagens tillkomst.
Af dessa förordningar framgår, att skyldighet att lämna bidrag till nämnda
kyrkliga ändamål åligger alla dem, hvilka i församlingen erlägga aflöning
till dess prästerskap, och att bidragen böra af dessa betalningsskyldig^ utgöras
efter samma grunder, som gälla för deras deltagande i aflöningsbesväret.

Den 19 juli 1892 utfärdades k. förordningen angående skyldigheten
att deltaga i byggande och underhåll af prästgård i landets evangelisk-lutherska,
församlingar och samma dag k. förordningen angående
prästerskapets i de evangelisk-lutherska församlingarna uti Finland

244 Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

boställen (den s. k. boställsförordningen). Dessa författningar hafva infört
framför allt den nya bestämmelsen, att ämbetsgårdar på landet (både prästgård
och kapellansbol samt andra ämbetsgårdar) skola byggas och underhållas
på bekostnad af en b os tällsbyggn a ds kass a, till hvilken erforderliga
bidrag skola lämnas af både prästerskapet och församlingen (§§ 1 och 2
i k. förordningen af den 19 juli 1892 angående skyldigheten att deltaga
i byggande och underhåll af prästgård och § 23 i boställsförordningen).
Denna byggnadskassa bör uppbringas till sådant kapitalbelopp, att räntorna
därå kunna beräknas förslå till betäckande af de årliga utgifterna (§ 13 i
boställsförordningen).

I erläggandet af prästerskapets bidrag till byggnadskassan deltaga
samtliga ordinarie präster i församlingen, enhvar i förhållande till hans
från församlingen utgående löneförmåner jämte förmånen af boställe (§18
i boställsförordningen). I utgörandet af församlingens bidrag till byggnadskassan
deltaga alla de, livilka i församlingen erlägga aflöning till dess
prästerskap, och detta efter de grunder, som gälla för deltagande i aflöning
sbesväret (2 § i k. förordningen angående skyldigheten att deltaga
i byggande och underhåll af prästgård). Således kommer framdeles
blott en del af bidragen till prästgårdsbyggnad att utgå från jorden. Förut
skulle enligt 26: 2 B. B. församlingens invånare deltaga i prästgårdsbyggnad
efter »gårdatalet», således efter mantalet. Alltså skulle blott den

1 mantal satta jorden, som icke genom särskilda privilegier var befriad,
deltaga i prästgårdsbyggnad och dessutom sågar, kvarnar och bruk. Men
nu skola alla, som erlägga aflöning till prästerskapet, deltaga i betalande
af bidrag till byggnadskassan. I detta aflönande deltaga, såsom nämndt är,
icke blott den i mantal satta jorden, utan ock industriella inrättningar,
landthandlande och löntagare, hvarförutom en del aflöning sbidrag utgår
på personell grund. Vidare är att märka, att medan förut en del jordlägenheter
var befriad från prästgårdsbyggnad (såsom fallet var t. ex. med
alla de lägenheter, som åtnjöto säterifrihet), denna frihet nu upphört.
När bidragen skola lämnas af alla, som erlägga aflöning till prästerskapet,
hafva nämligen säterierna och öfriga med dem likställda lägenheter upphört
att vara befriade från skyldigheten att deltaga i prästgårdsbyggnad.

I fråga om byggande och underhåll af kyrkoherde- och kapellansgårdar
i stad gälla för närvarande 2 § 3 mom. i boställsförordningen och
3 § i k. förordningen angående skyldigheten att deltaga i byggande
och underhåll af prästgård i landets evangelisk-lutherska församlingar.

2 § 3 mom. i boställsförordningen innehåller, att »ordinarie präst i stads -

245

Ben utländska lagstiftningen: I. Finland.

församling skall erhålla antingen boställe eller däremot svarande liyresmedel»,
och § 3 i k. förordningen angående skyldigheten att deltaga
i byggande och underhåll af prästgård säger, att »i stadsförsamling skall
ämbetsgård för präst, hvilken ej i stället för sådan åtnjuter hyresmedel,
byggas och underhållas på deras bekostnad, som därstädes är o skyldiga
att aflöna prästerskapet.» Angående fördelningen af ifrågavarande tunga
på de betalningsskyldige gäller enligt nyssnämnda 3 §, att de skola »bestrida
dylik kostnad eller utgöra omförmälda hyresmedel efter enahanda
grund, som för deras deltagande i prästerskapets aflönande är gällande .

Medan för landsförsamling ovillkorligen gäller, att en boställsbyggnadskassa
skall hopbringas, är beträffande stadsförsamling i § 13 mom. 2 af
boställsförordningen stadgadt, att församlingen själf får besluta, huru kostnaderna
för boställenas byggande och underhåll skola bestridas (stadsförsamling
kan ju också i stället för boställe lämna hyresmedel åt präst).
Hvad åter förenad studs- och landsförsamling beträffar, så gälla för en
sådan församling i allo boställsförordningens bestämmelser, således äfven
bestämmelserna om en byggnadskassas bildande. »Uti förenad stads- och
landsförsamling skall hvardera församlingen deltaga i byggande och underhäll
af prästgård i samma förhållande, hvari dess kyrkskrifna folkmängd
står till hela samhällets» (§ 4 i k. förordningen angående skyldigheten
att deltaga i byggande och underhåll af prästgård den 19 juli 1892).

Slutligen böra vi redogöra för gällande föreskrifter om skyldigheten
att bygga kyrka.

1) Om skyldigheten att bygga kyrka på landet. 1869 års kyrkolag
stadgar (§ 290): »I hvar ständig församling skall kyrka finnas. Den
skall af församling byggas och underhållas på sätt stadgadt är i allmän
lag och dithörande författningar.» Kyrkolagen innehåller därjämte bestämmelser
om det sätt, hvarpå frågor om kyrkobyggnad skola behandlas.
Den nu gällande författningen i fråga om byggnadsskyldigheten är k. förordningen
den 19 juli 1892 angående skyldigheten att deltaga i byggande
och underhåll af kyrka i landets evangelisk-lutherska församlingar.

Skyldigheten att deltaga i byggandet och underhållet af kyrka åligger:
a) alla dem, som skola erlägga aflöning till församlingens prästerskap,
enligt samma grunder för detta besvärs fördelning å de byggnadsskyldige,
som för nämnda aflönings utgörande blifvit fastställda eller eljest äro gällande
(§ 4), och b) församlingens prästerskap, äfven om detsamma (såsom
fallet måste vara i församling, där endast en präst finnes) ej deltager i
prästerskapets aflöning (§ 1). Erforderliga prestationer fördelas på dem,

246 Den utländska lagstiftningen: I. Finland.

som i församlingen skola i byggandet och underhållet deltaga, efter de
grunder, som i församlingen gälla beträffande prästaflöningens utgörande,
dock så, att präst, som har boställe, deltager i detta besvär efter boställets
mantal, hvaremot öfriga präster i detsamma deltaga efter samma grunder
som andra personer utan fast egendom (g 1). I följd häraf komma bidragen
till kyrkas byggande och underhåll att dels hvila på jordlägenheterna
såsom jordskatter, dels utgå efter förmögenhet eller inkomst, dels
vara personella utskylder.

1) å enligt dissenterlagen § 18 de där angifna dissenters äro befriade
från alla personella afgifter till det lutherska prästerskapet, så följer, att,
såvida samma dissenters äro innehafvare eller ägare af jord eller innehafvare
af industriella verk, för hvilka prästaflöning skall erläggas, de
också äro skyldiga att deltaga i byggande af kyrka i luthersk församling
enligt nyss uppgifven grund.

Det föregående gäller i tillämpliga delar också om klockstapel,
kyrkomur och begrafningsplats.

På det att byggande af kyrka, som naturligtvis alltid är förenadt
med stora kostnader, ej må blifva alltför betungande för församlingen på
en gång eller under viss tid, stadgas i kyrkolagen § 299, att hvarje
församling skall låta sig angeläget vara att samla en kyrkobyggnadskassa
genom dem, som till kyrkobyggnad pliktiga äro. Beslut härom
fattas på kyrkostämma. Dessa bidrag uttaxeras naturligtvis efter de grunder,
för hvilka nyss här ofvan redogjorts. — Om kyrka har hemman eller andra
tillgångar, få inkomsterna af sådana användas till bestridande af kostnaderna
för byggande och underhåll af kyrka.

2) Hvad kyrkobyggnad i stad beträffar, så gäller för närvarande

detsamma som om kyrkobyggnad på landet. Enligt lik. förord ningen

af den 19 juli 1892 angående skyldigheten att deltaga i byggande
och underhåll af kyrka i de evangelisk-lutherska församlingarna skola i
kyrkobyggnad deltaga alla de, som deltaga i erläggande af aflöning till
prästerskapet, och detta efter samma grand, enligt hvilken de erlägga
bidrag till prästerskapets aflöning.

3) Hvad förenad städs- och landsförsamling beträffar, så stadgas
i 2 § af k. förordningen af den 19 juli 1892 angående skyldigheten att
deltaga i byggande och underhåll af kyrka, att, där stads- och landsförsamling
tillsammans bilda ett kyrkligt samhälle med gemensam kyrka,
hvardera församlingen skall deltaga i kyrkans byggande och underhåll i
samma förhållande, hvari hvardera församlingens kyrkskrifna befolkning
står till hela samhällets befolkning.

Den utländska lagstiftningen. II. Norge.

247

II.

Norge.

Alltsedan reformationen liar den evangelisk-lutherska kristendomen
varit Norges och Danmarks offentliga religion, och detta förhållande härefter
Norges skilsmässa från Danmark funnit sitt uttryck, hvad Norge vidkommer,
i Grundloven § 2. Sedan förbudet för judar att uppehålla sig
i Norge blifvit upphäfdt genom grundlagsbestämmelse af den 21 juli 1851
och likaledes förbudet mot munkordnar bortfallit genom grundlagsbestämmelse
af den 3 augusti 1897, har Grundloven § 2 nu följande lydelse:

-»Den eimigelisMutherske Religion förbliver Statens offentliga Religion.
De Indvaanere, som hell)ende sig til den, er forpligtede åt opdraga
deras Dorn i samme. Jesuiter må a illa taales.»

Vid sidan af detta stadgande om statsreligionen har den norska grundlagen
ingen uttrycklig bestämmelse om religionsfrihet för främmande trosbekännare.
Generalauditören S. I3rocli skrifver i sitt lärorika arbete Norsk
Ki riter et (Kristiania 1904) s. 35, att det är historiskt bevisadt, att, då
Grundloven § 2 antogs på riksförsamlingen i Eidsvold år 1814, hade den
ett så lydande tillägg: »Alle kristelige Religionssamfund tilstedes fri Ileligionsudovelse.
» Af den omständigheten, att detta tillägg blef uteslutet, kan
enligt Broch icke den slutsatsen dragas, att den däri uttalade grundsatsen
öfvergifvits, då dess uteslutande berodde allenast på ett redaktionsfel
(jfr Aalls Erindringer s. 426). Tilläggets förkandenvaro i den ursprungliga
redaktionen bekräftar däremot det antagandet, att ingen bestämmelse
i Grundloven lägger hinder i vägen för medgifvandet af offentlig
religionsfrihet, Man kommer följaktligen enligt Broch till det resultatet,
att Grundloven ingen föreskrift gifver i berörda afseende, men att frågan
är öfverlåten till den allmänna lagstiftningen.

klen dansk-norska monarkiens grundlag, Kongeloven af den 14 november
1665 § 1 påbjöd, att konungen skulle bekänna sig till den Augs -

24-8

Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

burgiska Bekännelsen, hålla landets inbyggare vid samma rena och oförfalskade
kristliga tro samt den väldeligen handhafva och beskärma i rikena
mot alla kättare, svärmare och gudsbespottare. Den gjorde således icke
endast den evangelisk-lutherska religionen till statsreligion, utan uppställde
som princip, att ingen annan skulle tolereras. Denna princip genomfördes
i Christian V:s Lovbog af den 1 5 april 1 687. Enligt denna (Morske Lov 2—1)
skulle ingen annan religion än den evangelisk-lutherska »tilstedes» i »Kongens
Biger og Lande», dock med sådan inskränkning, att tu offentlig religionsöfning
icke förmenades utländska sändebud af annan religion för dem själfva och deras
tjänare (N. L. 6—1—5). Från denna stränga regel gjordes tid efter annan
undantag genom särskilda lagstadganden. Så blcf konventikelplakatet af
den 13 januari 1741, som förbjöd offentliga uppbyggelsemöten utan ledning
af präst, upphäfdt genom lagen af den 27 juli 1842. Först genom
lagen af den 16 juli 1845, Norges älsta dissenterlag, medgafs alla kristna
dissenters fri, offentlig religionsöfning. Denna dissenterlag blef, efter upphäfvande
af grundlagens förbud för judar att uppehålla sig i riket, genom
lagen af den 24 september 1851 § 2 utvidgad till att gälla äfven mosaiska
trosbekännare.

Norges nu gällande dissenterlag, »Lov angaaende kristne Dissentere
og andre, der ikkc er Medlemmer af Statskirken», är af den 27 juni 1891.
(lenom i; 26 i denna lag upphäfdes dissenterlagen af den 16 juli 1845
och lagen af den 24 september 1851 § 2 jämte åtskilliga andra därmed
sammanhängande stadganden.

Jämlikt denna lag af den 27 juni 1891 § 1 hafva dissenters, hvarmed
här förstås sådana, som bekänna sig till den kristna religionen utan
att vara medlemmar af statskyrkan, rätt till fri offentlig religionsöfning
Anden Lovs og Aerbarheds Grsendser» och kunna bilda församlingar med
egna präster eller föreståndare. Alltså skola icke anhängare af en lckekristen
religion kallas dissenters, äfven om de kalva rätt till fri, offentlig
religionsöfning.

Till kategorien »dissenters» höra äfven lutheraner, som stå utanför
statskyrkan (evangelisk-lutherska Frim enigheder). Af § 1 framgår vidare,
att dissenters icke behöfva tillhöra en enligt dissenterlagen ordnad församling
för ätt äga rätt till fri, offentlig religionsöfning.

Huruvida ett religionssamfund är att betrakta såsom kristet och alltså
kan göra anspråk på de rättigheter, som dissenterlagen erbjuder, algöres i
tvifvelaktiga fall genom domstols utslag, sedan utlåtanden af kyrkliga myndigheter
först inhämtats. Att ett religionssamfund förkastar sakramenten,

249

Ben utländska lagstiftningen: II. Norge.

liar icke ansetts utgöra hinder för dess erkännande som kristet i dissenterlagens
mening (§§ 11 och 19).

Enligt lagen af den 27 juli 1896 äga dissenterlagens bestämmelser
tillämpning äfven på mosaiska trosbekännare och unitarier (Skr. den 16
augusti 1895). Judar och unitarier tillhöra dock, såsom ofvan nämndt är,
icke kategorien dissenters.

Andra icke-kristna hafva icke rätt till fri, offentlig religionsöfning.
För dem gälla således de äldre förbuden i detta afseende (X. L. 2—1).
Till icke-kristna hänföras mormonerna (i fr Hoiesteretsdom den 4 november
1853).

För bildande af en dissenterförsamling kräfver lagen intet bestämdt
medlemsantal (jfr Skr. från justitsdepartementet den 23 januari 1874, hvari
fyra personer på Kongsberg förklaras berättigade att bilda en dissenterförsamling).
Enligt § 2 skall en dissenterförsamling för att erhålla de
rättigheter, som i denna lag tilläggas ordnade dissenter för samlingar, för
vederbörlig borgerlig myndighet anmäla, hvem som är dess föreståndare.
Denne skall till samma myndighet ingifva skriftlig förbindelse, att han i
sin ämbetsförvaltning vill rätta sig efter statens lag och plikttroget sköta
sitt kall, i hvilket afseende han är underkastad samma ansvar som statens
ämbetsmän.

Enligt § 3 skall dissenterprästen eller föreståndaren för en ordnad
dissenterförsamling föra de af konungen bestämda protokoll, och han
skall, när så påfordras, framlägga dessa till granskning af vederbörlig
myndighet.

Dissenterprästen och föreståndaren äro skyldiga att utfärda attester
och meddela upplysningar om vederbörande församling i likhet med hvad
som åligger statskyrkans präster. Deras intyg äga alltså offentligt vitsord.
Senast inom en månad efter hvarje års utgång skola de till vederbörlig
myndighet lämna uppgift om antalet af församlingens medlemmar samt om
födelser, dödsfall och genom vigsel ingångna äktenskap. Denna uppgift
skall i fråga om de under närmast föregående år upptagna medlemmar åtföljas,
för så vidt dessa utträdt ur statskyrkan, af vederbörande kyrkoherdes
(»sogneprsests») intyg om lagenlig anmälan om sådant utträde.

Dissenters, som icke tillhöra någon enligt dissenterlagen ordnad församling,
skola inom samma tid göra motsvarande anmälan till vederbörlig
myndighet. Denna anmälan skall innehålla de upplysningar, som af konungen
bestämmas.

Af den förteckning, som tillställes den borgerliga myndigheten, med -

2öO

Den utländska lagstiftningen.*'' II. Norge.

delar denna åt vederbörande kyrkoherde inom statskyrkan nödiga utdrag
till införande i kyrkobok (§ 3). Jfr 6, 7, 8 och 9.

Upplöses en dissenterförsamling, skola protokollen öfverlämnas till förvar
åt vederbörande borgerliga myndighet. Detsamma skall ske, när församlingen
på grund af omständigheterna icke längre är att anse som en
enligt dissenterlagen ordnad församling (jfr § 2). Sådana omständigheter
äro förhanden, om föreskrifven anmälan, hvem som är församlingens präst
eller föreståndare, uteblir eller om denne icke vill afgifva stadgad förbindelse.

Hvarje dissenter, som upptager någon till utträde ur statskyrkan anmäld
i trosgemenskap med sig, utan att vederbörande därmed inlemmas i
någon ordnad dissenterförsamling, har att därom göra anmälan hos vederbörande
myndighet på platsen, hvilken anmälan skall åtföljas af intyg, att
vederbörande i laga ordning anmält sig till utträde ur statskyrkan.

Dissenters, som tillhöra en ordnad församling, hafva att för sin egen
präst eller föreståndare anmäla födelser och dödsfall inom en månad efter
födelse- eller dödsdagen. Sådana dissenters åter, hvilka icke tillhöra en
ordnad församling, skola inom samma tid göra motsvarande anmälan hos
borgerlig myndighet (§ 7).

Hvad dissenters’ statsborgerliga rättigheter vidkommer, kunna i Xorge
dissenters icke bekläda »Ombud og Bestillinger» i statskyrkan och få icke
deltaga i kommunala öfverläggningar och beslut angående statskyrkan (§ 17).
Denna bestämmelse äger tillämpning äfven på dem, som icke tillhöra statskyrkan
och icke heller något annat kristet trossamfund (§ 24 mom 2).

Lagens stadganden i fråga om dissenters skattskyldighet till statskyrkan
och hennes funktionärer (prästerskap och kyrkobetjäning) äro
gifna i § 4. Yi återgifva denna lagparagraf både enligt dess ursprungliga
lydelse och såsom den nu lyder enligt lagen af den 17 maj 1904.

Lov angaande kristne Dissentere
og andre, der ikke er Medlemmer af
Statskirken af 27:de Juni 1891
§ 4:

Dissentere er fritagne för personlige
Ydelser til Statskirken og
dens Betjente. Xaar saadanne Ydelser
er indbefattede i Belob, der ud -

Lov om Förändring i § 4 i
Lov af 27:de Juni 1891 angaaende
kristne Dissentere og andre, der
ikke er Medlemmer af Statskirken.
af 17:de Mai 1904:

Dissentere er fritagne för andre
personlige Ydelser til Statskirken og
hennes Betjente end saadanne, som
pligtes i Anledning af kirkelige

251

Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

lignes til Kommunen som personlig
Skaf, smttes de med et af Kommunebestyrelsen
bestemt Belob ud
af Betragtning ved Beregningen af
de Skattebidrag, der- falder paa dem,
der i det forud for Skatteaaret liggende
Aar til og med 3Ode September
uafbrudt bar vseret Dissentere
og inden 15:de Oktober nsestefter
for Ligningskommissionen er anmeldte
som saadanne. Kommunebestyrelsen
bestemmer, om denne Fritagelse
ogsaa skal gjtelde Eiendomsskat. Derimod
er Dissentere ikke fritagne for
Tionde og andre paa fast Eiendom
heftende Afgifter eller Byrder.

Kommunebestyrelsen kan fritage
Dissentere helt eller delvis for personlige
og de paa deres fäste Eiendomme
faldende kommunale Tdelser
til Eolkeskolen, — helt dog kun,
naar de har en til Folkeskolen i det
vsesentlige svarende fuldstsendig Skole,
som af Skolestyret findes tilfredsstillende,
og derhos ikke for sine Barn
benytter Folkeskolen. Andragende
om saadan Fritagelse maa indgives
inden 30:te September i det forud
for Skatteaaret liggende Aar.

Forretninger, som udfores for nogen,
som tilhorer deres Husstand. Xaar
Ydelser til Statskirken og dens Betjente
er indbefattet i Belob, som udlignes
til Kommunen som personlig
Skat, ssettes de med et af Kommunestyret
1 bestemt Belob ud af Betragtning
ved Beregningen af de Skattebidrag,
der falder paa dem, som i
det forud for Skatteaaret liggende
Aar til og med 30:te September med
sin bele Husstand uafbrudt har tilhort
en ordnet Menighed og inden
15:de Oktober me,stofter för Ligningskommissionen
1 2 er anmeldte som saadanne.
Kommunestyret beslutter,
hvorvidt og i saa Fald i hvilken Udstrsekning
saadan Fritagelse ogsaa
skal tilstaaes Dissentere, som ikke
tillhorer nogen ordnet Menighed, eller
hvis Husstand tseller Medlemmer, som
tillhorer Statskirken. Saadan Beslutning
kan inden 4 Uger, efter åt den
er Vedkommende meddelt eller of 1

Kommunestyret utgöres af ikommunebesfyrelsen»
i stad och »herredsstyrelsen» på landet.
Dessa korporationer utgöra primärkommunernas
genom val utsedda beslutande myndigheter.
De bestå af 12—48 medlemmar. Af och
bland dessa väljes jformandskab>, som består af
7„ af representantförsamlingen och utöfvar den
egentliga förvaltningen.

2 Ligningskommissionen, som utses af
kommunebestyrelsen i stad och herredsstyrelsen
på landet, har att efter erhållna upplysningar
eller i öfrigt kända förhållanden uppskatta de
skattskyldiges förmögenhet och årliga inkomst
samt därefter uträkna hvad på enhvar belöper.
Ligningskommissionen, som närmast motsvarar
vår taxeringsnämnd, har att pröfva skyldigheten
att utgöra kommunalskatt efter det förhållande,
hvari vederbörande står till kommunen i fråga
den 30 september året före det, för hvilket
skatten skall utgå.

252

Ben utländska lagstiftningen: II. Norge.

fentlig kundgjort, indankes for Amtskattekommissionen
1 til endelig Afgjorelse.
Kornmunest yr et bestemmer,
om saadan Fritagelse ogsaa skal
gjielde Eiendomsskat. For Tionde og
andre paa fast Eiendom hvilende Afgifter
eller Byrder er Dissentere ikke
fritaget.

Kommunebestyrelsen kan fritage
Dissentere helt eller delvis . . .

(Detta sista moment har oförändrad
lydelse.)

Enligt dissenterlagen § 24 mom. 2 äger bestämmelsen i § 4 mom. 1
om dissenters’ befrielse från vissa bidrag till statskyrkan och hennes funktionärer
äfvensom stadgandet i § 7, för så vidt detta förpliktar dissenters,
som icke tillhöra en ordnad församling, att för öfverheten anmäla födelser
och dödsfall, tillämpning äfven på alla dem, som icke tillhöra statskyrkan
och icke heller något annat kristet trossamfund.

Till belysning och förklaring af ofvan anförda lagparagraf rörande lindring
i dissenters’ skattskyldighet till statskyrkan kräfves en redogörelse för
den nu gällande dissenterlagens förarbeten. Enligt 1845 års dissenterlag § 3
voro endast sådana dissenters, som tillhörde lagenligt ordnade församlingar
med erkända föreståndare, befriade från de sedvanliga personliga bidragen
till statskyrkan (till underhåll af kyrka, kyrkogård och prästgård m. m.)
och hennes funktionärer (såsom otfer, husmanspengar och i Finnmarken
»Bettighed»), medan andra dissenters fortfarande voro skyldiga att erlägga
dessa bidrag, liksom båda dessa klasser hade att utgöra de på den fasta
egendomen, särskildt tionden, hvilande kyrkliga afgifter eller bördor.
Af förarbetena till denna (Norges första dissenterlag framgår, att åtskillnaden
mellan nämnda klasser hade sin grund i en allmän önskan att äfven
genom detta medel verka därhän, att dissenters bildade ordnade församlingar.
Man antog dessutom, att det under angifna förutsättningar skulle
blifva mindre frestande att utträda ur statskyrkan af ekonomiska skäl,

1 Amtskattekommissionen är en taxeringsmyndigheterna öfyerordnad instans, som skall finnas
i hvarje amt och dessutom i Kristiania och Bergen. Såsom amtskattekommission fungerar i
amten »amtsudvalget» samt i Kristiania och Bergen amtmannen med fyra af kommunalstyrelsen valda
personer.

Den utländska lagstiftningen: II. Norge. 253

enär upprätthållandet af en församlingsordning måste medföra utgifter för
ändamålet.

Den kommitté, som genom K. Ees. den 29 november 1879 tillförordnades
att revidera 1845 års dissenterlag, föreslog i nämnda afseende
ingen förändring. I dess förslag till »Lov angaaende dem, der bekjende
sig til den kristelige Religion liden åt vmre Medlem mer af Statskirken ,
hade £§ 3 och 16 följande lydelse:

»Dissentere, der overensstemmende med §§ 1 og 2 have ordnet sig
under Ledelse af egne Präster eller Forstandere og saaledes tilhore anerkjendte
Menigheder, ere fritagne for andre Ydelser til Statskirken og dens
Betjente end Tionder samt de ovrige paa Eiendomme, hvaraf de maatte
vane i Besiddelse, heftende Afgifter eller Bvrder.

Hvor en anerkjendt Menigheds sävlige kirkelige Anliggender paaviselig
medfore folelige Udgifter, kan der ved Ansmttelsen af de til samme horende
Dissenteres kommunale Skatter af Kommunebestyrelsen eller Herredsstyrelsen
tilstaaes de Medlemmer af Menigheden, der uafbrudt have tilhort
samme i det sidst forlobne Aar til og med 30:te September, et saadant
Afslag, som findes åt staa i passende Forhold til den Del af Skatterne,
der ifolge Ivommunebudgettet medgaar til Dmkkelse af de statskirkelige
Udgifter. Under lignende Betingelser og paa lignende Maado kan Afslag
i Skatterne indrommes for de kommunale Udgifter til Ahnueskolcva-senet,
(''liten i det Hele, forsaavidt de til Menigheden lmrende Dissentere underliolde
en til Almueskolen svarende, af vedkommende Skolekommission
godkjendt, fuld stan dig Skole, eller i Forhold til den Del af Skatteindtmgten,
som kan antages åt medgaa til Udgifterne ved Jlcligionsundervisningen,
forsaavidt vedkommende Dissentere, kun hvad denne angaar, skaffe
sine Born smidig Undervisning, der af Skolekommissionen erkjendes försvarlig.

Forestilling om saadanne Lettelser i det folgende Aars Skatter maa,
for åt komme i Betragtning, inden 15:de Oktober indgives paa Menighedens
Yegne af dennes anerkjendte Prmst eller Förständer eller, saafremt
der er flere saadanne, af disses Formand, og indeholde, förliden förnöden
Oplysning om Menighedens aarlige Bidrag til sit Ivirkc og i Tilfmlde Skolevrnsen,
tillige noiaktig Fortegnelse over Menighedens den sidst forlobne
30:te September antagelig til Kommunen skattepligtige Medlemmer» (§ 3).

»De Fattigvmsenet, Skoler eller andre offentlige Indretninger i Anledning
af visse kirkelige Handlingers Foretagelse tillagte Afgifter blive af
Dissentere åt erlmgge i de Tilfmlde, hvari Inne kirkelige Handlinger för

254

Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

dem havde veeret åt udfore, hvis de havde vseret Medlem in er af Statskirken.
Er der tillagt Ivirken eller dens Betjente nogen Andel i deslige
Afgifter, fritages Dissentere för åt erlmgge denne Andel» (§ 16).

Mot dissenters’ kraf på fullständig befrielse från såväl personliga som
reella afgifter till statskyrkan och hennes funktionärer framhöll kommittén,
att man vid pröfningen af dessa yrkanden naturligtvis icke kunde bortse
från grundlagens bestämmelse därom, att »den evangelisk-lutherske Religion
förbliver Statens offentlige Religion.» Xär upprätthållandet af denna religion
sålunda förklarats vara ett statsändamål, följde däraf, att äfven andra
än statsreligionens bekännare måste finna sig däri, att detta ändamål i en
af omständigheterna påkallad utsträckning främjades genom medel, hvartill
de som medlemmar af statssamfundet och kommunen finge bidraga. Den
åt dissenters medgifna religionsfriheten borde därför städse uppfattas med
denna begränsning, som dessutom i hufvudsak icke träffade deras religiösa,
utan endast deras ekonomiska förhållanden.

Sedan vederbörandes utlåtanden öfver kommitterades förslag inhämtats,
utläts till 1883 års storting kungl. proposition om ny dissenterlag. Beträffande
de direkta utgifterna till statskyrkan och hennes funktionärer anslöt
sig regeringens förslag till kommitterades. Med hänsyn till möjligheten
att vinna skattelindring föreslogs dock i den kungl. propositionen en
redaktion mera sammanfallande med bestämmelser härom, hvilka funnit
plats i de under mellantiden utkomna kommunala skattelagarna, »Loven
om Landkommunernes Skattevmsen» och »Loven om Bykommunernes Skatteveesen»,
båda af den 15 april 1882. Enligt donna redaktion skulle sådan
skattefrihet under ett i lagen uppställdt villkor som en rätt tillkomma alla
medlemmar af erkända dissenterförsamlingar, men inskränkas till att gälla
endast personliga skatter, icke förmögenhetsskatter.

Regeringsförslaget bifölls icke af 1883 års storting och biet under de
närmast följande åren omarbetadt i kyrkodepartementet med hänsyn till de
inom stortinget framställda anmärkningar. De förändringar, som därvid
vidtogos i § 4, afsågo dels att till alla dissenters (således icke endast
sådana, som tillhörde erkända församlingar) utsträcka befrielsen från personliga
skattebidrag till statskyrkan och hennes funktionärer, dels att tillerkänna
kommunalstyrelserna befogenhet att på ansökan befria medlemmar
af erkända dissenterförsamlingar från fastighetsskatter till statskyrkliga
ändamål och under vissa villkor äfven för folkskoleväsendet. »Man kan»,
yttrade kyrkodepartementet »vistnok i Almindeligked gaa ud tfa, åt denne
Fritagelse ikke vil blive megtet af vore Ivommunebestyrelser, med mindre

Ben utländska lagstiftningen: II. Norge. 255

det nodvendiggj ores af Ilensyn, der har Krav paa åt komme i Betragtning
fremfor Ilensynet til de enkelte Dissentermenigheders ekonomiske Sserintresser.»
På samma gång kyrkodepartementet sålunda uttryckte sin öfvertygelse därom,
att kommunalstyrelserna skulle visa dissenters allt skäligt tillmötesgående,
uttalades med afseende på paragrafens första moment, att man fortfarande
hyste icke ringa tvifvel om • lämpligheten att utsträcka den däri ifrågasatta
befrielsen äfven till sådana dissenters, som icke tillhörde erkända församlingar

Det sålunda omarbetade regeringsförslaget förelädes 1891 års stortingtill
slutligt afgörande. Dettas »kirkekomite (utskott för kyrkoärendenas
förberedande behandling) anslöt sig till den kungliga propositionen i den
så mycket omtvistade punkten, att alla dissenters borde fritagas från direkta
personliga bidrag till statskyrkan och hennes funktionärer. Utskottets flertal
ville emellertid gå ännu längre och utsträcka kommunalstyrelsernas befogenhet
att befria från den till statskyrkliga ändamål utgående kommunala
skatten, så att denna deras befogenhet icke inskränktes till medlemmar af
ordnade dissenterförsamlingar. A andra sidan uttalade sig utskottet med
bestämdhet mot förslaget att till kommunalstyrelserna öfverlåta afgörandet,
huruvida nämnda befrielse borde gälla äfven fastighetsskatt. I öfverensstämmelse
med utskottets hemställan utföll stortingets beslut, och så fick
S 4 i 1891 års dissenterlag den lydelse, som ofvan angifvits.

Snart efter lagens trädande i kraft visade det sig, att de under lagärendets
beredning uttalade betänkligheter mot den stadgade befrielsens
utsträckning till alla dissenters, äfven sådana som icke tillhörde ordnade
församlingar, hade förtjänat mera afseende. Angående tolkningen af § 4
i disscnterlagen uttalade Finansdepartementet i en skrifvelse af den 28
november 1898 (intagen i Lovtidenden), att det enligt departementets åsikt
vore otvifvelaktigt, att en skattdragande, som vore dissenter och såsom
sådan önskade blifva befriad från personliga bidrag till statskyrkan och
hennes funktionärer, ägde rätt att göra anspråk på befrielse från dessa
bidrag, äfven om hans hustru och barn vore medlemmar af statskyrkan.
En skattdragande kunde med andra ord befria sig från hvarje sådan personlig
afgift blott genom att anmäla sig själf till utträde ur statskyrkan,
medan hans familjs ställning till kyrkosamfundet blefve fullständigt och
hans egen i de flesta hänseenden oförändrad.

Vådorna af detta missförhållande framträdde först, sedan den nya lagen
angående prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning börjat träda i kraft.
Till förklaring häraf böra vi redogöra för hufvudpunkterna i Lov om geistlige
Embedsmmnds og Kirkesangeres Lenning den 14 Juli 1897.

256 Ben utländska lagstiftningen: II. Norge.

Prästerskapets inkomster bestå af följande två hufvudklasser:

1) »Vissa inkomster d. v. s. sådana, som utfalla på bestämda tider
till ett bestämdt årligt belopp, och

2) »ovissa inkomster», nämligen högtidsoffer och betalning för särskilda
kyrkliga förrättningar stundom i förening med offer, det s. k.
accidensoffret.

Eedan vid kristendomens införande i Norge under Olof den helige
blefvo prästernas inkomster bestämda till två slag: vissa och ovissa, fasta
persedlar och betalning för kyrkliga förrättningar.

Tionden infördes under loppet af 12:te århundradet, och därigenom
erhöll prästerskapets aflöning en fastare grundval. Af väsentlig betydelse
för kyrkan och hennes tjänares ekonomiska ställning blef äfven det genom
tiderna stadigt fortgående samlandet af jordagods (mensalhemman, beneficier)
genom gåfvor till biskopsstolar, domkapitel, pastorat (»sognekald *) och
kloster.

Yid tiden för reformationens införande var kyrkans ekonomiska ställning
väsentligen oförändrad, men reformationen medförde ett starkt ingrepp
från kronans sida i kyrkans inkomster och i hennes dispositionsrätt öfver
kyrkogodsen. Sogneprästerna fingo dock behålla sina prästgårdar, erhöllo
rätt till offer vid de tre stora högtiderna och fingo behålla sin tionde.

Ur den norska prästlöneregleringskommitténs »Indstilling til Lov om
geistlige Embedsmeends og Kirkesangeres Lonninger» (Kristiania 1894) s.
49 f. införa vi här en öjversikt af det norska prästerskapets samfällda
inkomster i medeltal för femårsperioden 1886—90:

A. Visse Indtsegter:

Af beneficeret

/Landskyld og Jordafgift ...
Uocls ^A{ jordafgiftsfondet .........

j> Tionde og JRede .......................................

» Fisketionde .............................................

i) Hostdagspenge..........................................

» Offerskjeppe samt Rettighed i Tromso Amt ...

» fast Offer ................................................

» Eettighedsvog ..........................................

» Rettigheden i Finmarken ...........................

» Afgift af Kjobstadsindvaanere.....................

» Lonsbidrag af offentlige og kommunale Fond

» Renter af Embedskapitaler ........................

» Erstatninger af Prestegaardsfondet ...............

» Andre visse Indtsegter ..............................

Kr.

140,602: —\r.	186,642: —
46,040: —/
276,524: —i	328,210: —
51,686: —/
	11,961: —
111,256: — \
85,745: —
17,738:—'' »	229,088: —
9,942: —I
4,407: —J
»	117,389: —
71	86,961: —
T)	54,7 16: —
X	110,702: —

Kr. 1,185.669: —

Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

257

B, Uvisse Indtaegter:

Hoitidsoffer i Landdistrikterne
Daab »

Konfirmation »

Brudevielse »

Barselkvinders Indledning i Landdistr.
Begravelser i Landdistrikterne
Attester »

Tillseg til Fisketienden
Andre uvisse Indtregter
Tilsammen i Landdistrikterne:

Af de visse Indtregter falder paa
Landdistrikterne:

Yisse og uvisse Indtregter i Landdistrikterne
:

Kr.		Kr.			Kr.
158,683	—, i Byern	e 169,161		tilsammen	327,844
90,156	-, T>	39,703			129,859
73,964	-) »	46,002	-,	>>	119,966
156,494	-4 >	49,260			205,754
6,000	-, »	64		»	6,064
56,265	-4 »	41,784		»	98,049
12,359	-> »	4,228	-f	»	16,587
5,521	-, »	229		»	5,813
7,744	-} Ä	1,592		»	9,336
567,186:	—, i Byerne:	352,086:	)	tilsammen	919,272
				Kr.	919,272
046,940:	—, i Byerne:	138,729,	_1	tilsammen: 1	,185,669:

1,164,126: —, i Byerne: 490,816:

tilsammen: 2,104,941: —

Kr. 2,104,941: —

Af den här meddelade öfversikten framgår, att på landet utgjorde de
vissa inkomsterna omkring två tredjedelar och de ovissa en tredjedel af aflöningen,
under det att tvärtom i städerna (biskopslönen oberäknad) de
vissa inkomsterna uppgingo blott till mellan en femtedel och en sjettedel.

Av reglering af prästerskapets löneförhållanden skedde genom lagen
af den 14 juli 1897. Härvid tog man hänsyn till de svårigheter, som
varit förenade med erläggandet och utkräfvandet af de s. k. vissa inkomster.

1 ''tsstt inkomster: § 4 handlar om de af jordbruksfastighet utgående
fasta bidrag till prästerskapet, vare sig dessa utgjorts i pengar eller persedlar
(ved, ljus, råg, höns, nötlår m. m.), och vare sig de tidigare varit
en grundskatt på jorden (tionde, Förordn. d. 31 juli 1801) eller betraktats
som ett blandadt eller mera personligt skattebidrag.

»Eede» 1 2, »Offerskjeppe»3, »Eettighedsvog» 4 och »anden fast Udredsel»

1 Häri äro biskoparues inkomster inberäknade kr. 62,660: —.

2 »Reden», som af gammalt var en i korn, smör och ost utgående personlig utskyld af
bönderna till prästen, förblef äfven efter tiondesystemets införande ett till prästerskapet utgående
skattebidrag, företrädesvis i öfre Telemarken, där tionden icke infördes och som därför kallades »Skatlandet»^
i motsats till nedre Telemarken, »Tiondetaget». Numera är den icke att betrakta som en
personlig, utan en på jorden hvilande skattebörda och har därigenom något af tiondens karaktär.
»Reden» utgjorde under femårsperioden 1886—90 inalles i medeltal 12,835 kr. årligen.

3 »Offerskeppan» är ett omtvistadt skattebidrag. Ursprungligen betraktades hon såsom ett
vederlag för högtidsoffret, »det for Gaardbrugerne regulerede Hoitidsoffer», och följaktligen såsom
en personlig afgift till vederbörandes själasörjare. I flera efter Christian V:s Lovtok utfärdade författningar
förekomma bestämmelser, som synas tyda därpå, att en principiell förändring inträdt i
offerskeppans karaktär, så att hon blifvit en på fast egendom hvilande reell afgift. Så har hon
faktiskt uppfattats i många pastorat. En motsatt uppfattning har dock gjorts gällande i Hoiesterets
utslag af d. 4 och 5 oktober 1882.

4 »Rettighedsvogen», har i likhet med offerskeppan faktiskt uppfattats och behandlats
olika inom olika pastorat. I allmänhet betraktas den som ekvivalent för offerskeppan och utgöres
med en »vog» (=: 18 kg.) fisk af hvarje jordbrukande man årligen.

2 58 Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

i varor eller i pengar komma framdeles att uteslutande erläggas i pengar.
Härvid iakttages:

d) För såvidt persedlarne (»Udredslerne») under de närmaste tio åren
före promulgerandet af denna lag utgjorts med oförändrade penningebelopp,
skola de framdeles erläggas med samma belopp.

b) Hafva persedlarne utgjorts i penningar efter s. k. »kapitelstaxt»
(markegång) eller i varor, för hvilka »kapitelstaxt» är satt, skola de hädanefter
betalas med fasta penningebelopp, svarande mot medeltalet af de närmast
föregående tio årens »kapitelstaxter».

ej Hafva de utgjorts i varor, för hvilka »kapitelstaxt» icke är satt,
omsättas de och erläggas hädanefter i och genom fasta penningebelopp, som
svara mot medeltalet af varornas gångbara pris inom pastoratet under de
närmast föregående tio åren på grundvalen åt prisuppgifter afgifna af vederbörande
kyrkoherde och kommunalstyrelse gemensamt.

I § 7 stadgas, att de i § 4 nämnda persedlar skola hädanefter utgöras
af vederbörande egendomar som en samlad grundskatt, så vida icke af vederbörande
»sognestyre» med hänsyn till de i § 4 utom tionden nämnda
persedlar fattas sådant beslut, som omförmäles i § 12. De i denna § 7
och §§ 8—10 gifna bestämmelserna gälla endast prästtionden.

Tionden har varit delad i tre delar -.prästtionden (till prästen), 1; gr kotionde
n (till kyrkan) och kungationden (till staten). Men genom en lag
af den 14 juli 1897 § 6 är bestämdt, att kunga- och kyrkotionde skall
bortfalla 20 år efter lagens trädande i kraft, nämligen från den 1 jan. 1898
räknadt. Den kapitaliseras efter de i lagen bestämda regler.

Bestämmelsen i § 13 om en årlig afgift af 2 kr. till kyrkoherden

och 50 öre till klockaren (»kirkesangeren ») i det pastorat, där egendomen
ligger, af hvarje stadsinvånare som på landet äger särskild »skyldsat»
jord, som han icke själf bebor under hela året, träder i stället för § 4 i
lagen af den 14 juli 1816.

Enligt § 14 bortfaller mot ersättning ur »sognekassen» det fasta offret
till komministrar, »residerende Kapellan er», alla fasta bidrag, som efter lag
eller sedvänja lämnas till prästerskapet i landsförsamlingar af församlingsmedlemmar,
som icke äga »skyldsat» jord såsom »Ilusrmrnd», »Foderaads(Kaar)-Folk»,
konfirmerad ungdom. Ersättningen motsvarar närmast föregående
års inkomst af sådana inkomstkällor. Ersättningsbeloppet utbetalas
kvartalsvis och skall efter hvarje ny folkräkning på nytt beräknas efter
församlingens växlande folkmängd.

259

Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

Hvarest i stadsförsamling erlagts offer efter viss taxa af arbetare vid
bergverk eller af andra församlingsmedlemmar, skall enligt § 16 lämnas
ersättning till vederbörande kyrklige funktionär kvartalsvis af bergverket
eller kommunen.

De i §§ 4—17 omförmälda inkomster är prästen fritagen från att
själf indrifva.

I § 18 stadgas, att bestående överenskommelser, hvarigenom persedlar,
som höra till ett kyrkligt ämbetes fasta inkomster, aflösts mot kommunalt
vederlag, kan förblifva gällande, för så vidt konungen därtill gifver sitt

samtycke*.

Ovissa inkomster: § 19 (jfr Cirk. d. 31 dec. 1900) bestämmer den
norm, hvarefter de ovissa inkomsterna skola beräknas. Yid lagens promulgation
skulle för hvarje själfständigt kyrkligt ämbete genomsnittsbeloppet
af de närmast föregående tio årens afgifter för särskilda kyrkliga förrättningar
»sognevis» uträknas och fördelas på antalet af pastoratets samtliga
församlingsmedlemmar efter senaste allmänna folkräkning. I fall uppgifter
icke kunde erhållas för tio år, skulle uträkningen ske efter så många af
de senast tilländagångna åren, för livilka tillräckliga upplysningar förelåge.
En sådan uträkning och delning skulle äfven företagas beträffande det frivilliga
högtidsoffret. 1

De sålunda uppkomna beloppen per församlingsmedlem, afrundade till
närmaste hela öre, är den norm, hvarefter dessa delar af prästerskapets inkomster
af pastoratet uppskattas. Beräkningen verkställes af kyrkodepartementet
och utföres genom att multiplicera de nämnda beloppen med antalet
församlingsmedlemmar efter resultatet af senaste allmänna folkomröstning
(§ 19).

För särskilda kyrkliga förrättningar, som verkställas i förbindelse med
den allmänna gudstjänsten eller också på andra af konungen därtill bestämda
dagar, erlägges ingen betalning (§ 20). För förrättningar, som
verkställas på andra tider, betalas efter »vedtsegt» (reglemente), som uppgöres
på landet af »sognestyret» och i städerna af »kommunestyret» samt
stadfästes af kyrkodepartementet. Med samtycke af detta departement kan
det emellertid bestämmas, att icke heller för sådana förrättningar skall
erläggas betalning. Berörda »vedteegt» gäller i hvarje fall för kyrkliga

1 Högtidsoffret var en rent personlig afgift till prästen af dem, livilka han vid de tre stora
högtiderna betjänade med altarets sakrament. I flera församlingar på landet har redan före 1897
års lag högtidsoffret delvis blifvit aflöst genom fast offer (offer efter mantalslistor).

260 Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

förrättningar, som utföras för dem, hvilka tillhöra en främmande församling
(§20).

Till allmän gudstjänst räknas icke blott gudstjänster på sön- och helgdagar,
utan äfven fasta nattvardsgudstjänster och passionspredikningar på
veckodagar. § 20 omfattar därjämte förrättningar, som verkställas icke
endast under, utan äfven omedelbart före eller efter gudstjänst (Skr. d.
30 mars 1898 och d. 17 nov. 1899).

För förrättningar, som utföras på andra tider än de anförda, skall enligt
§ 20 betalas efter »vedtsegt», som bestämmes på landet af »sognestyret»
och i städerna af »kommunestyret» samt stadfästes af kyrkodepartementet.
Med departementets samtycke kan emellertid bestämmas af vederbörande
»sogne- och kommunestyre», att icke heller för sådana förrättningar skall
erläggas betalning. Prästen är icke berättigad att betinga sig annan ersättning
för konfirmation af barn från främmande församlingar, än hvad som
är bestämdt genom »vedtsegten» (jfr Skr. d. 14 mars 1902), och naturligtvis
icke heller för andra kyrkliga handlingar, hvilka utföras för medlemmar
från främmande församlingar.

Enligt § 21 skall fortfarande som hittills lämnas tillfälle att vid
kyrkliga förrättningar — undantagandes kommunion och sockenbud —
lämna frivilligt offer (»accidensoffer»); men med kyrkodepartementets samtycke
kan på landet »sognestyret» och i städerna »kommunestyret» bestämma,
att detta offer skall bortfalla.1

Likaledes upptages fortfarande enligt § 22 frivilligt högtidsoffer som
hittills, men om det på församlingsmöte bestämmes, kan med kyrkodepartementets
godkännande, i st. f. offer vid de tre högtiderna, anordnas en
offerdag årligen på den tid, som därtill befinnes lämplig, och med departementets
samtycke kan på landet »sognestyret» och i städerna »kommunestyret»
efter församlingsmötets hörande bestämma, att högtidsoffret skall
bortfalla (jfr Skr. d. 11 aug. 1898).

Den minskning i prästerskapets inkomster, som följer af bestämmelserna
i §§ 20 och 21 — alltså med hänsyn till upphörandet af betalning
för särskilda prästerliga förrättningar och af accidensoffer — skall ersättas
med tre fjärdedelar; men den minskning, som är en följd af högtidsoffrets
eventuella bortfallande, skall fullt ersättas. Ersättningsbeloppet betalas
i båda fallen af vederbörande »Sogne- eller Bykasse» och beräknas i

1 Under femårsperioden 1886—90 utgjorde prästerskapets inkomster af särskilda förrättningar
årligen i medeltal inalles omkring 560,000 kr.

Den utländska lagstiftningen: II. Norge. 261

öfverensstämmelse med § 19 efter vissa närmare regler, som bestämmas
i § 32.

Angående »prsesteattester» är den äldre lagen därom af den 27 juli
1830 upphäfd genom aflöningslagen af den 14 juli 1897 § 54, och genom

§ 27 i denna lag är det bestämdt, att för sådana attester, som icke skola

utfärdas utan betalning, erlägges för »enkel» attest 50 öre och för attest,

som omfattar två eller flera personer i samma familj eller två eller flera

attester för samma person, hämtade från olika ställen i kyrkoboken, en
krona. Utan betalning utfärdas attester till bruk för offentliga angelägenheter,
för ansökningar om pension eller annat understöd af det allmänna,
stiftelser, legater eller dylikt, äfvensom attester för personer, som åtnjuta
fattigunderstöd.

Såsom synes af den nu lämnade framställningen, afser den nya aflöningslagen,
att alla personliga bidrag till präster och klockare en gång
skola öfvertagas af de aflöningsfonder, som efterhand upprättas i hvarje
församling öfver hela landet, och att fonderna med konungens samtycke
äfven skola kunna öfvertaga de grundbördor, som utgöras till prästerskapet
af fast egendom. Syftet är m. a. o. att småningom i största möjliga utsträckning
göra slut på hvarje såväl direkt som indirekt mellankafvande
mellan den enskilde församlingsmedlemmen och den kyrklige funktionären.

I samma mån lagen trädde i kraft, öfvertogo »sogne-(by)-kasserne» en
del af de utgifter till prästerskapets och klockarnes aflöning, hvilka förr
erlades direkt af de enskilde församlingsmedlemmarne. »Sogne-(kommune)-styrerne» begagnade sig ock i en mycket vidsträckt omfattning af sin rätt
att på kommunalkassorna öfverflytta väsentliga delar af de öfriga kyrkliga
skattebördorna utan att därvid behörigen uppmärksamma den risk, som var
en följd af den omförmälda bestämmelsen i dissenterlagen. De kommunala
skattebördorna stego följaktligen på vissa ställen ganska betydligt efter införande
af den nya ordningen för prästerskapets och klockarnes aflöning.
Särskildt skedde detta i ett pastorat af Tromsö stift, där den s. k. »rettighedsvog
aflösts och öfvertagits af kommunalkassorna, och det visade sig
snart, att några större skattdragare undandrogo sig sin andel i utgifterna
genom att själfva anmäla sig till utträde, under det att de läto sina familjer
kvarsta i statskyrkan och fortfarande åtnjuta alla hennes förmåner. Biskopen
i Tromsö gjorde med anledning af detta missförhållande framställning om
förklaring eller ändring af dissenterlagen § 4. Sedan nya klagomål öfver
enahanda missbruk inkommit till kyrkodepartementet, ansåg sig regeringen
böra aflåta proposition till stortinget om ändring i den omförmälda lag -

262

Den utländska lagstiftningen: II. Norge.

paragrafen. Denna proposition vann i allt hufvudsakligt stortingets bifall,
och så erhöll § 4 i dissenterlagen den förändrade lydelse, som ofvan sid.
20 tf. meddelats. Härvid blefvo följande regler gällande:

1) Beträffande personliga afgifter till statskyrkan och hennes funktionärer
förblef under den nya ordningen för prästers och klockares aflöning
och med § 4 enligt dess ändrade lydelse samma regel gällande som under det
gamla aflöningssättet och med § 4 enligt dess ursprungliga lydelse. Sådana
bidrag skulle af dissenters erläggas endast som afgifter för särskilda kyrkliga
förrättningar, som på deras egen begäran verkställts för medlem af
deras »husstand». Till »husstand» räknades alla, för hvilka skattdragaren
ägde eller öfvertagit försörjningsplikt och som icke intoge en själfständig
ekonomisk ställning.

2) I fråga om bidrag till statskyrkan och hennes funktionärer innefattade
i belopp, som utgjordes till kommunen som personlig skatt, gällde:

a) För dissenters, som med hela sin »husstand» tillhörde en ordnad
församling, inträdde ingen förändring. De ägde under samma förutsättning
som förut rätt att fordra befrielse från ifrågavarande del af kommunalskatten.

b) För dissenters, som icke tillhörde ordnad församling eller hvilkas
»husstand» räknade medlemmar tillhörande statskyrkan, ställde sig förhållandet
på följande sätt. Under det äldre aflöningssättet och med § 4 i dess ursprungliga
lydelse ägde de obetingad rätt att fordra befrielse från ifrågavarande
skatt, men skulle i likhet med alla andra erlägga afgift för särskilda
kyrkliga förrättningar, som verkställdes för någon af deras »husstand».
Under den nya ordningen för prästers och klockares aflöning och med § 4
i dess oförändrade lydelse kunde de för medlem af sitt »husstand» fordra
att få gratis utförda samma tjänster som statskyrkans öfriga medlemmar,
men utan att de själfva genom personlig skatt lämnade något bidrag till
kyrkans utgifter. Med § 4 enligt dess ändrade lydelse kunde de däremot
icke fordra sådan befrielse, men denna kan helt eller delvis medgifvas
dem af vederbörande kommunalstyrelse.

3) Börande fastighetsskatten och tionden blefvo bestämmelserna oförändrade.

Slutligen må här meddelas den norska konfessionsstatistiken för år
1900. Folkmängden uppgick till 2,221,477, hvaraf 52,714 stodo utanför
den evangelisk-lutherska statskyrkan.

263

Den utländska lagstiftningen: III. Danmark.

Bland dessa sistnämnda räknade de »lutherske Frimenigheder» 12,619.

Metodisterna ..................................................................... 10,286.

Baptisterna........................................................................ 5,674.

Dissenters af metodistisk riktning ....................................... 2,902.

Romersk-katolska kyrkan ................................................... 1,969.

Mosaiska trosbekännare ...................................................... 642.

Apostoliske Frimenigheder................................................... 542.

Mormonerna ..................................................................... 501.

Engelsk-episkopalkyrkan...................................................... 227.

Andra reformerta samfund................................................... 188.

Kväkarne ........................................................................ 175.

Grekisk-katolska kyrkan...................................................... 96.

Andra dissenters ............................................................... 1,894.

Ur statskyrkan utträdda utan närmare beteckning .................. 1,587.

Personer icke tillhörande något trossamfund........................... 13,279.

Icke nppgifna .................................................................. 133.

III.

Danmark.

Danmarks Grundlov af den 5 juni 1849, sådan den lyder efter de
den 28 juli 1866 vidtagna förändringar, innehåller med afseende på statens
offentliga religion följande hufvudbestämmelse (§ 3):

»Den evangelisk-lutlierske Kirke er den danske Folkekirke og understöttes
som saadan af Staten.»

Grundloven föreskrifver vidare, att konungen skall tillhöra denna
kyrka (§ 5) och att hennes författning skall »ordnas genom lag» (§ 75).
A andra sidan innehålla §§ 76—79 én serie bestämmelser, som värna om
religionsfriheten och tillförsäkra främmande trossamfund fri religionsöfning.
Dessa grundlagsbestämmelser, hvarigenom Ivongelovens stadgande, att alla
landets invånare skulle bekänna samma kristna tro, blifvit upphäfda, äro
af följande lydelse:

§ 76. Borgerne have Bet til åt forene sig i Samfund for åt dyrke
Gud paa den Maade, der stemmer med deres Overbevisning, dog åt Intet
beres eller foretages, som strider mod Ssedeligheden eller den offentlige Orden.

§ 77. Ingen er pligtig åt yde personlige Bidrag til nogen anden
Gudsdyrkelse end den, som er hans egen; dog skal Enhver, der ikke

264

Den utländska lagstiftningen: III. Danmark.

godtgj0r åt vsere Medlem af et i Landet anerkjendt Trossamfund, til
Skolevtesenet svare de til Folkekirken lovbefalede personlige Afgifter.

§ 78. De fra Folkekirken afvigende Trossamfunds Forhold ordnes
ii ser m er e ved Lov.

§ 79. Ingen kan paa Grund af sin Trosbekjendelse beroves Adgang
til den fulde (Ny delse af borgerlige og politiske Eettigbeder, eller unddrage
sig Opfyldelsen af nogen almindelig Borgerpligt.

Tid affattandet af den danska grundlagen undvek riksförsamlingen
afsiktligen att beteckna den evangelisk-lutherska kyrkan som statskyrka, på
samma gång denna dock i egenskap af den danska folkkyrkan ställdes i
ett särskild! förhållande till staten (jfr Aschehoug, Den nordiske Statsret,
s. 362 f.). Man liar tvistat om betydelsen af detta uttryck »den danske
Folkekirke». Det synes emellertid få en någorlunda tillfyllestgörande förklaring
genom grundlagens öfriga bestämmelser, nämligen att kyrkan i
egenskap af folkkyrka skall understödjas af staten och att hennes författning
skall ordnas genom lag. Staten kan alltså icke undandraga henne
sitt stöd. Först då torde meningarna härom kunna blifva delade, om det
danska folkets flertal någonsin upphörde att bekänna sig till densamma.
Då kunde det nämligen sägas, att hon i verkligheten icke längre vore den
danska folkkyrkan. Detta uttryck bör dock (enl. Aschehoug) fattas icke
endast såsom en förklaring af hvad som faktiskt förelåg år 1849, utan
såsom ett stadgande om hvad som skulle gälla för framtiden.

(När Grundloven § 75 vidare föreskref, att kyrkans författning skall
ordnas genom lag, var det tvifvelsutan meningen, att denna författning
skulle vara organisk och representativ samt att det sålunda organiserade
kyrkosamfundet skulle genom sina organ, konungen och kyrkans representation,
äga en viss själfbestämningsrätt med afseende på sina angelägenheter.

Huru författningen i öfrigt skulle ordnas, blef öfverlåtet till den lagstiftande
makten i staten. (Namneligen gäller detta om den viktigaste hithörande
fråga, huruvida för kyrkolagstiftning skulle erfordras riksdagens
samtycke. Grundlagstiftarne afsågo säkerligen att bevara ett enhetsband
mellan kyrka och stat, nämligen i konungens person, men att för öfrigt
utbyta den under gångna tider skedda sammansmältningen mellan samhällslifvets
kyrkliga och borgerliga element mot ett lösare förhållande, hvarigenom
kyrkan finge större frihet att ordna sina egna angelägenheter. Endast
på detta sätt torde det kunna nöjaktigt förklaras, att grundlagen icke
velat beteckna kyrkan såsom statskyrka.

Begeringen har flera gånger sökt att åvägabringa förslag till den i

265

Ben utländska lagstiftningen: III. Banmark.

% 75 utlofvade kyrkoförfattningslagen. Löftet kvarstår dock ännu ouppfylldt.
Kyrkosamfundet ock lokalförsamlingarna i Danmark kafva icke
fått någon permanent, genom lag ordnad representation. Provisoriskt kar
denna länge öfver klagade brist visserligen blifvit afkjälpt dels genom bildande
af »menigkedsraad» enligt lagen af den 15 maj 1903 n:o 86,
hvilken lag jämlikt föreskriften i § 25 gäller, tills en lag om folkkyrkans
författning utfärdats, dock icke utöfver den 1 januari 1910, dels genom
nedsättande af det »Kirkelige Udvalg», som kan betraktas såsom en kyrkosamfundets
representation ock som enligt § 4 i lagen af den 15 maj 1903
n:o 89 skall kunna sammankallas intill den 1 januari 1910, för så vidt
icke en lag om folkkyrkans författning dessförinnan utkommit. Åt detta
*Kirkelige Udvalg» kar uppdragits utarbetandet af förslag till folkkyrkans
författning m. m. Denna kommission kar sistlidet år afgifvit derå betydelsefulla
kyrkliga organisationsförslag.

Liksom grundlagsbestämmelsen i den s. k. löftesparagrafen § 75 icke
blifvit genomförd, så gäller detsamma om föreskriften i Grundloven § 78,
att de tran folkkyrkan afvikande trossamfundens förhållanden skulle ordnas
genom lag k . Häröfver klagade biskop Nielsen i det »Kirkelige Udvalg»
(Anden Samling s. 1,074). »Vi tramger», sade kan, »i allerkoieste Grad
til en Dissenterlov, det vil sige en Ordning af de Trossamfund, som staar
undenfor Folkekirken.» Anmärkas bör emellertid, att det »Kirkelige Udvalg»
innevarande år tillsatt ett utskott med uppdrag att taga denna fråga om
dissenterlag i öfvervägande.

På detta område synes eljest ingen annan positiv åtgärd vara att anteckna,
än att de till metodist-episkopalkyrkan körande församlingar i Danmark
blifvit erkända genom Adg. den 2 november 1865 (Matzen-Timm, Haandbog
i den danske Ivirkeret, Köpenhamn 1891, s. 72), hvarförutom reformerta,
romersk-katolska och judar räknas till de erkända trossamfunden på grund af
den legaliserade ställning, som de intogo redan före 1849 års grundlag. Man
skiljer nämligen mellan »erkända» trossamfund (jfr Grundloven § 77) och
andra, som icke äro af staten erkända, utan endast faktiskt bestående trossamfund.
Därtill kommer, att på administrativ väg utfärdats en »Anord- * V

1 År 1901 tillhörde i Danmark 2,416,511 folkkyrkan, nnder det att 33,029 stodo utanför
densamma. Af de sistnämnda voro 5,501 baptister, 5,373 romersk-katolska, 3,895 metodister 3 812
irvmgianer (katolsk-apostoliska), 3,476 mosaiska trosbekännare, 1,112 reformerta 764 adventister

V ™rr.neL 176 anSlikaner (engelsk-episkopalal, 106 grekisk-katolska, 66 kväkare, 62 unitarier!
4,341 tillhörde andra trossamfund (3,260 andra protestantiska samfund), under det att 3 628 stodo
utanför hvarje trossamfund.

266

Den utländska lagstiftningen: III. Danmark.

ning indeholdende Kegler for Udtrsedelse af og Genoptagelse i Folkekirken»
den 22 mars 1897.

Däremot kar man på lagstiftningens väg verkat för att genomföra den
i Grundloven § 79 uttalade grundsatsen om den borgerliga rättsställningens
oberoende af trosbekännelsen. Detta kar t. ex. skett genom införande af
borgerligt äktenskap, borgerlig »namngifning» ock utskrifning från skolan
(i st. f. konfirmation) samt borgerlig begrafning (jfr lagen af den 19 april
1907). I sammanhang härmed må ock nämnas »Lov om Dragen af
Kirkerne» af den 15 maj 1903 n:o 87.

Gällande föreskrifter i dissenterskattefrågan äro gifna i Grundloven
§ 77, enligt hvilken ingen är skyldig att lämna personliga skattebidrag
till annan gudsdyrkan än den, som är hans egen. »Denna bestämmelse
afser», skrifves hos Matzen-Timm (a. a., s. 73 f.), »att häfda den religiösa
friheten, i det att ifrågavarande statsborgare därigenom befrias från afgifter,
som dels kunde medföra en kränkning af hans religiösa öfvertygelse, dels
kunde innehålla en uppfordran till honom att ansluta sig till det religiösa
samfund, hvartill lian ändock skall lämna bidrag. Faran för, att befrielsen
å andra sidan skulle kunna fresta till afsägelse af all religion, har Grundloven
förebyggt genom tillägget därom, att den, som icke styrker sig vara
medlem af ett erkändt trossamfund, skall till skolväsendet erlägga de lagstadgade
afgifterna till folkkyrkan.»

Med afseende på innehållet af förberörda grundlagsbestämmelse må
till en början anmärkas, att den här stadgade lindringen i skattskyldigheten
till folkkyrkan gäller endast medlem af ett i landet, erkändt trossamfund-»
cl. v. s. ett sådant religionssamfund, som staten med för sig bindande kraft
har erkänt som grundlagsenligt bestående i Danmark och med hänsyn till
hvilket den har utrustat en person med offentlig befogenhet att intyga
medlemskapet (Matzen-Timm, a. a., s. 105).

Vidare bör beaktas, att den ifrågavarande skatte!indringen afser personliga
bidrag till annan gudsdyrkan än den, som är vederbörandes
egen. Gifvet är, att de skattebidrag, som erläggas till statens och kommunens
allmänna kassa, icke kunna hänföras till denna kategori. Staten
åligger det jämlikt Grundloven § 3 att understödja folkkyrkan genom att
af sina inkomster lämna bidrag till kyrkliga ändamål. Statsbidragets storlek
beror af statens eget afgörande. Däremot torde det i regeln ligga utom
kommunens lagstadgade befogenhet att åtaga sig utskylder af detta slag,
och samtycke därtill bör författningsenligt icke gifvas, med mindre det åt -

267

Den utländska lagstiftningen: III. Danmark.

sedda ändamålet tillgodoser ett allmänt kommunalt intresse b Detta är
exempelvis fallet, när fråga är om underhåll af kyrka, som är en
monumental byggnad till prydnad för kommunen (Matzen-Timm,, a. a.,
s. 99 f.).

I städerna afskrifvas utdebiterade kyrkliga afgifter på sådant sätt,
att skattdragare, som icke tillhöra folkkyrkan, befrias från att bidraga till
det för ändamålet af »kämnerskassan» utgjorda vederlaget (Matzen-Timm
s. 100). På landet däremot, där jämlikt lagen af den 6 juli 1867 § 18
ingen sådan uttaxering (»ligning») på folkkyrkans medlemmar anses kunna
äga rum, har utgörandet af vederlaget för högtidsolfer till präster och skollärare
kunnat med stöd af Iv. Ees. den 4 juni 1885 med amtsrådets samtycke
öfvertagas af kommunens kassa. Detta förklarades dock ogiltigt
genom högsta domstolens utslag af den 31 oktober 1898, hvarigenom en
dissenters rätt att kräfva återbetalning af ett för aflöst högtidsolfer uttaxeradt
skattebidrag till kommunen statuerades. I följd häraf blef K.
Resolutionen af den 4 juni 1885 upphäfd genom en ny Iv. Resolution af
den 4 januari 1899, som för både provinsstäderna och landskommunerna
föreskref, att vederlag för aflöst högtidsoffer skulle kunna uttaxeras endast
på de till folkkyrkan hörande skattdragarne. Bestämmelse härom är nu
upptagen i lagen om »inenighedsraad» § 16. — I detta sammanhang må
ock erinras om lagen om »Kirkers Opvärmning» af den 9 mars 1893,
hvilken föreskrifver, att utgifterna för detta ändamål skola uttaxeras på
folkkyrkans medlemmar inom pastoratet.

Vid tolkningen af Grundloven § 77 bör slutligen uppmärksammas, att
de kyrkliga skattebidrag, från hvilka dissenters äro frikallade, inskränka
sig till do personliga i motsats till de reella, som utgå af den fasta egendomen
och följaktligen skola utgöras af hvarje fastighetsägare. Ett sådant
skattebidrag är nämligen endast i rent formellt hänseende ett bidrag af
ägaren, då ju denne kan antagas hafva vid egendomens förvärfvande fått ett
mot skattens kapitaliserade belopp svarande afdrag å köpesumman. Den
reelle skattdragaren är i förevarande fall den ägare, på h vilkens tid detta
realonus blef fästadt vid egendomen, så att en sådan ägare icke existerar 1

1 Den kommunala beslutanderätten utöfvas i Danmark på landet af ett sockenråd, bestående
af 5, 7 eller 9 af sockenkommunen valda representanter. Närmaste tillsyn öfver landtkommunernas
förvaltning utöfvas af amtmannen och amtsrådet. Detta senare består af amtmannen jämte 7—13
valda medlemmar och motsvarar närmast vårt landsting. För giltigheten af sockenrådets beslut
erfordras i alla viktigare frågor amtsrådets samtycke. I städerna utöfvas den kommunala beslutanderätten
af ett byråd,, bestående af en af konungen utnämnd borgmästare (vanligen byfogden) såsom
ordförande samt 7—19 valda ledamöter. Byrådets beslut i viktigare frågor skola underställas
inrikesministern.

268

Den utländska lagstiftningen: III. Danmark.

i närvarande tid. Efterskänkandet af en dylik kyrkoskatt skulle alltså
vara ett ohemult gynnande af vissa trosbekännare framför andra och skapa
ett osäkerhetstillstånd i egendomsprisen, i det utgiften för den ene köparen
blefve större än för den andre.

Dä det nu gäller att närmare uppdraga gränslinjen mellan personella
och reella kyrkoskatter enligt dansk skattelagstiftning, må till en början
erinras därom (jfr H. Q. Lange, Om Kirkeskat, Köpenhavn 1893, s. 3 f.),
att den danska folkkyrkans inkomster förskrifva sig dels från kyrkans
egen förmögenhet, t. ex. tionde på landet, jordegendomar (prästgårdarna),
stiftelser och legater, dels från det i Grundloven § 3 tillförsäkrade statsunderstödet,
hvilket årligen lämnas till särskilda kyrkliga ändamål, dels
slutligen från lagligen fastställda uttareringar (»ligninger») på folkkyrkans
medlemmar inom särskilda pastorat eller områden (jfr t. ex. Lagen af den
15 maj 1903 n:o 90 om »Ligning af Bidrag til Sognekirker i Kjobenhavn»),

Till de reella kyrkoskatterna hörer all slags tionde- och n smaaredsels» -afgift 1 (jfr Lagen af den 19 februari 1861 § 2). Hit höra vidare de
kör slör och dagsverken, som skola till kyrkan utgöras af egendomar inom
socknen, samt vederlaget därför, när detta onus afiöstes genom Lagen af den
28 februari 1856. Med tionden må vidare sammanställas alla skattebidrag,
hvilka kunna betraktas som ett vederlag för tionden.

Husmäns skyldighet att åt prästen utgöra en skördedag har, ehuru
oriktigt, i Skr. den 5 april 1854 och den 20 april 1859 hänförts till de
reella skatterna. Till sitt väsen bör detta skattebidrag rätteligen sammanställas
med den afgift till kyrkan, som enligt Danske Lov (D. L.) 2—23
—13 och Edg. den 8 januari 1810 § 4 skall erläggas af husmän, inhyseshjon
och ogifta manspersoner. Denna afgift är en rent personlig kyrkoskatt,
hvilken såsom sådan hemfaller under bestämmelsen i Grundloven § 77.

Hvad nu blifvit sagdt gäller äfven de i D. L. 2—15—5 omhandlade
; prmstepenge». De kunna väl sägas vara ett slags ersättning för tionde,
då de genom Ribe artikeln 9 ålades de städer, hvilkas tionde icke var
tillräcklig för prästerskapets aflöning. Detta förklarar, att de förr utgjordes
utan hänsyn till trosbekännelse af alla socknens invånare, som icke voro
därifrån särskild! befriade. Då de likväl äro personliga skatter, kan man
icke nu fordra, att de skola utgöras af andra än folkkyrkans medlemmar.
I likhet med »högtidsoffret* hafva äfven »prästpengarna» i några städer
blifvit genom iv. Resolution aflösta mot ett last årligt vederlag, som utgår
efter uttaxering på »formue og leilighed» (d. v. s. efter inkomst, men med

1 »Smaaredsels»-afgift = prästtionde af höns, ägg o. d.

269

Den utländska lagstiftningen: III. Danmark.

hänsyn jämväl till den skattskyldiges ekonomiska ställning i det hela) af
folkkyrkans medlemmar (Matzen-Timm, a. a., s. 102 och 260 ff.).

Hvad högtidsoffret 1 vidkommer, åligger detta redan i följd af Pl.
den 9 juni 1847 endast församlingens medlemmar, och därför kan heller
intet personligt skattebidrag, som utgör vederlag för högtidsoffret, t. ex.
inhyseslijons skördedag enligt Pl. den 5 juli 1828, utkräfvas af personer,
som icke tillhöra folkkyrkan.

De skattebidrag, hvilka endast äro betalning för särskild förrättning,
skola utgöras af alla, för hvilka sådan förrättning på deras egen begäran
verkställes. Därför skall »accidensojfret» 2 jämlikt D. L. 2—12—5 utgöras
af en utanför folkkyrkan stående person, som viges af en folkkyrkans
präst, och betalning för utfärdad attest enligt Fdg. den 7 november 1827
erlägges af en hvar, som får den åt sig utfärdad (Matzen-Timm, a. a.,
s. 102).

Vid det »Ivirkelige Udvalgs» behandling af Grundloven §§77 (Anden
Samling X:o 15 s. 1069 f.) lämnade kyrkobyråns chef en redogörelse för
ifrågavarande personliga af gifter till folkkyrkan. Dit räknade han högtidsoffret
och på landet jämväl de skördedagar, som det åligger husmän att
utgöra, vidare »stolestadepenge» (för bänkplats i kyrka), som jämlikt D. L.
2—23—13 utgöras af husmän, inhyseshjon och »pebersvende», i provinsstäderna
»preestepenge» och i Köpenhamn »prcesteklokhet''- og degnepenge»
samt i såväl hufvudstaden som provinsstäderna uttaxering (»ligning») på
folkkyrkans medlemmar till kyrkorna, när dessas egna tillgångar icke voro
tillräckliga. Det är dessa afgifter, som af en hvar, hvilken icke styrker
sig vara medlem af ett i Danmark erkändt trossamfund, skall erläggas till
skolväsendet.

För att visa, hvilken ringa betydelse dessa afgifter äga i Köpenhamn,
lämnade samma byråchef några från »direktoratet for Kjobenliavns skattevsosen»
hämtade upplysningar om de belopp, som på denna väg årligen
inflöto till hufvudstadens skolväsende. Dessa inkomstposter belöpte sig för
år 1.900 till 343 kr., för 1901 till 309 kr. 40 öre och för 1902 till 377
kr. 85 öre. Under dessa år hade ingen uttaxering till Köpenhamns sockenkyrkor
förekommit, hvilket förklarar de angifna beloppens ringhet. Under 1 2

1 Högtidsoffret har sitfc namn däraf, att det skulle erläggas vid de tre stora högtiderna. Det
betraktas som ett personligt skattebidrag till prästen för hans allmänna tjänst med ordets förkunnelse
och den heliga nattvardens utdelande och skall utgöras af församlingens konfirmerade medlemmar
(undantagandes de fattiga).

2 Accidensojfret, som är en ersättning till prästen för särskild förrättning, skall erläggas vid
vigsel, barndop och barnakvinnors kyrkogång (Matzen-Timm, s. 309 f.).

270

Ben utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

följande år 1903 förekom sådan uttaxering, och därigenom steg ifrågavarande
inkomst för det Köpenhamnska skolväsendet till 1,159 kr. 40 öre. För
första kvartalet 1904 inbetaltes 423 kr., alltså 1,600 ä 1,700 kr. för hela
året 1904. Dessa penningemedel uppbäras och indrifvas af rotemännen
(»Kodemesterne») tillsammans med öfriga skatter och inlevereras till skolväsendet.

Anmärkas bör, att det »Kirkelige Udvalg» har gjort framställning om
sådan ändring i Grundloven § 77, att stadgandet om förberörda afgifter
till skolväsendet måtte upphäfvas. Denna framställning lyder: »Det kirkelige
Udvalg opfordrer det hoie Ministerium til, naar der maatte blive Tale om
Grundlovsnendringer, da ogsaa i Peligionsfrihedens Intresse åt soge Grundlovens
§ 77 tcndret saaledes, åt de, der hverken ere Medlemmer af Folkekirken
eller af et anerkjendt Trossamfund, fritages for den Ydelse til
Skolevassenet, der ved ovennsevnte Paragraf er paalagt dem» (Det kirkelige
Udvalg, Anden Samling. Bilag. 8).

IY.

Tyskland.

Alltintill utgången af 18:de eller början af 19:de århundradet voro
de flesta europeiska kulturstater konfessionellt slutna stater. En viss kyrka,
katolsk eller evangelisk, var den af staten officiellt erkända, rättsligt konfirmerade
lands- eller statskyrkan. Stat och kyrka fattades mindre såsom
två olika samfund än såsom de två sidorna af ett och samma samhälle,
som från världslig synpunkt hette stat, från andlig synpunkt kyrka
i K. Ilieker, Die Stellung des modernen Staates zur Religion und Kirehe,
Dresden 1895, s. 2 ff.).

Lands- och statskyrkosystemets stränghet mildrades väl i praktiken
under tidernas lopp, särskildt i Brandenburg-Preussen, hvarest af politiska
skäl en ganska vidsträckt tolerans redan tidigt visades mot främmande trosbekännare.
Principiellt fasthöll man dock i Tyskland till 1700-talets slut,
att i ett land egentligen borde finnas blott ett kyrkosamfund och att fulla
statsborgerliga rättigheter tillkomme endast landskyrkans medlemmar.

271

Den utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

Ofvergången från 18:de till 19:de århundradet medförde emellertid en
genomgripande förändring i statens förhållande till kristendom och kyrka.
Med 1800-talets ingång inträdde en ny period, som sträckte sig till år
1848 och kan korteligen karaktäriseras sålunda, att i st. f. den konfessionella
staten trädde den paritetisk-kristna staten. De tre religionssamfund,
som i Tyskland varit sedan Westfaliska freden berättigade till offentlig
religionsöfning, den romersk-katolska, den evangelisk-lutherska och den reformerta,
blefvo i rättsligt hänseende med hvarandra likställda: den rätt
till offentlig religionsöfning, som inom hvarje särskild stat förut i regeln
åtnjutits af blott ett kyrkosamfund, tillerkändes nu dessa tre kristna hufvudkonfessioner.
Katoliker, lutheraner och reformerta fingo i de flesta tyska
stater (med vissa undantag såsom t. ex. i Mecklenburg) lika borgerliga
och politiska rättigheter. Dissidenter 1 och judar voro dock till år 1848
härifrån undantagna. De betraktades som statsborgare af lägre ordning.

Af det anförda framgår, att den tyska staten stod intill medlet af
1800-talet i ett ganska innerligt förhållande till kristendom och kyrka.
Den betraktade kristendomen såsom samhällsbyggnadens oumbärliga grundval.
Det forna stats- och landskyr ko väsendet ägde fortfarande bestånd,
om än i en delvis förändrad form: i st f. en landskyrka gåfves nu två
eller tre.

Allmän och oinskränkt religionsfrihet i modern mening ifrågasattes
icke under detta tidsskifte. Staten fordrade ännu af hvarje medborgare,
att han skulle bekänna sig till någon religion. Ingen fick utträda ur ett
kyrkosamfund utan att öfvergå till ett annat. Rätten till frihet från all
religion, all religiös samfundsgemenskap, medgafs ännu icke. Staten hvilade
fortfarande på religiös grund: den var en kristen stat.

Med revolutionsåret 1848 begynte en ny period i fråga om den moderna
statens ställning till religionen. Under den politiska och kyrkliga
individualismens inflytande blef nu tidens lösen: Skilsmässa mellan stat
och kyrka! Frihet för staten! Frihet för kyrka och religion! Hvarje
statsborgare finge tro hvad han ville, och om han ingenting ville tro, skulle
icke heller rätten därtill förnekas honom. En hvar borde få dyrka den
Clud, på hvilken lian trodde, på det sätt, han själf funne för godt. Religionssamfunden
borde äga rätt att fritt ordna sina angelägenheter utan
andra inskränkningar än sådana, som föreningsväsendet öfverhufvud måste

1 Med dissidenter menas endast sådana, som icke tillhöra något af staten erkändt kyrko- eller
religionssamfund.

272

Ben utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

vara underkastadt. Denna nya kyrkopolitiska ståndpunkt kan korteligen betecknas
som ett »System der KirchenJioheit des Stacits» (jfr W. Kahl, LehrSystem
des Kirchenreckts und der Kirchenpolitik, Freiburg i B. und Leipzig,
1894, I s. 278 tf.). Staten skulle inskränka sig till ett i kyrkliga frågor
negativt eller neutralt förhållande, till att öfva uppsikt öfver kyrkosamfunden
och religionssällskapen samt att gent emot dessa häfda sina höghetsrättigheter.

Penna åskådning har funnit sitt mest betecknande uttryck i de af
Frankfurter-parlamentet 1848—49 påyrkade »Grundrechten des deutschen
Yolkes». Bland de här proklamerade grundsatserna må följande exempelvis
återgifvas:

»Jeder Deutsche hat volle Glaubens- und Gewissensfreiheit.»

»Durch das religiöse Bekenutnis wird der Genuss der biirgerlichen
und staatsbiirgerlichen Reclite veder bedingt nock beschränkt.»

»Niemand soll zu einer kirchlichen Ilandlung oder Feierlichkeit gezwungen
ver den.»

»Die Standesbucher werden von den biirgerlichen Behörden gefukrt.»

»Jede Religionsgesellschaft ordnet und verwaltet ilire Angelegenkeiten
selbständig, bleibt aber den allgemeinen Staatsgesetzen unterAvorfen.»

»Keine Religionsgesellschaft geniesst A''or anderen Yorrechte durch den
Staat; es besteht fernerhin keine Staatskircke.»

Frankfurter-församlingens beslut blefvo visserligen endast för en kort
tid rättsligt gällande, men deras stora betydelse består däri, att dessa grundsatser
under de följande årtiondena utgjort i Tyskland de liberala partiernas
kyrkopolitiska program och att den af Frankfurter-parlamentet proklamerade
skilsmässan mellan stat och kyrka betraktats såsom det ideal, hvars förverkligande
skulle af lagstiftarne eftersträfvas närmast inom de särskilda
tyska staterna, senare inom det nordtyska förbundet och det tyska riket.

Den sålunda påyrkade skilsmässan mellan stat och kyrka har likvisst
icke blifvit genomförd. Ännu i dag finnas i Preussen såväl som i Bayern,
Sachsen, Wurttemberg och de mindre tyska staterna stats- och landskyrkor.
Den moderna tyska lagstiftningen ocli förvaltningen är fortfarande till icke
ringa del behärskad af kristendomens ande. I den preussiska författningsurkunden
art. 14 heter det (och liknande bestämmelser finnas äfven i andra
tyska staters författningar): »Die christliche Religion wird bei denjenigen
Einriclitungen des Staats, welche mit der Religionsubung im Zusammenhang
steken, unbeschadet der im Ärt. 12 gewährleisteten Religionsfreiheit,
zum Grunde gelegt.» Därmed erkänner den moderna staten uttryckligen,

273

Den utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

att det gifves statsinstitutioner med religiös karaktär ock att det borgerliga
samhället icke kan ignorera kristendomen såsom nationens religion. Så
visar det sig, att äfven i Tyskland staten ännu intager en positiv ställning
till kristendom och kyrka.

Obestridligt är väl, att det band, som af ålder förenat stat och kyrka,
under det senaste halfseklet i hög grad lossats, 1 och mången förmenar, att
det fullständiga slitandet af detta band endast är en tidsfråga. Framför
allt har grundsatsen om de borgerliga och politiska rättigheternas oberoende
af den religiösa bekännelsen upptagits i de tyska staternas offentliga
rätt. Därmed hafva dissidenter och namneligen judar blifvit i statsrättsligt
hänseende likställda med medlemmar af de kristna hufvudkyrkorna.

Det vore dock för visso oberättigadt att häraf draga den slutsatsen,
att lagstiftningen angående statens förhållande till kristendom och kyrka
ständigt fortgår i individualistisk riktning. Tvärtom hafva det kyrkliga
samfundets intressen blifvit genom lagstiftningsåtgärder under de senare
årtiondena bättre tillgodosedda inom flera tyska stater. Detta har exempelvis
visat sig i vissa nya lagbestämmelser angående utträdet ur landskyrkan
och skattskyldigheten Ull det öfvergifna kyrkosamfundet.

De i den tyska lagstiftningen på ifrågavarande område nu gällande
grundsatser äro följande: Den enskildes medlemskap af kyrkosamfund eller
lokalförsamling är ingen tvångssak. Denna förbindelse kan individen när
som helst afbryta genom utträde ur församlingen, vare sig detta utträde
är förenadt med öfvergång till annat religionssamfund eller icke (K. Kölder,
Lehrbuch des deutsch-evangelischen Kirchenrechts, Berlin 1895, s. 45 tf.).
Utträde ur lokalförsamlingen betyder äfven utträde ur kyrkosamfundet.
Ingen kan nämligen skilja sig från den församling, som han kyrkorättsligt
tillhör, och samtidigt bibehålla medlemskapet af kyrkan (landskyrkan). Utträdet
måste för att äga rättslig verkan ske utan villkor. Det kan endast
ske personligen, alltså icke med samtidig rättsverkan för vuxna familje -

1 Den för konungariket Preussen gällande lagstiftning angående civilstdndsregistrationen
innefattas i preussiska lagen af den 9 mars 1874 och tyska rikslagen af den 6 februari 1876. Sistnämnda
lag bar för hela tyska riket väsentligen antagit det franska systemets principer, hvilka
redan under det napoleonska herraväldet infördes i Rhenprovinsen, Rhenpfalz samt Rhenbessen
och enligt hvilka (Code Napoléon civil, Tit. II) prästerskapet är befriadt från alla officiella statis
tiska uppgifter.

Den officiella inregistreringen af födde, vigde och döde verkställes i Tyskland numera af
civilmyndigheterna, de så kallade Standesämter. Prästerskapet för icke andra anteckningar än
sådana, som erfordras för rent kyrkligt behof. I de dop-, vigsel- och begrafningsböcker, som af
prästerskapet föras, få ej anteckningar införas, utan att intyg om födelsen, det civila äktenskapets
ingående eller dödsfallet företetts från vederbörande Standesbeamte.

274

Ben utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

medlemmar. Med det lagenliga utträdet upphöra alla den utträdandes förpliktelser
gent emot det öfvergifna samfundet (dock med vissa nedan angifna
undantag) äfvensom alla dennes anspråk på nämnda samfunds kyrkliga
institutioner och funktioner.

Med hänsyn till de rättsliga följderna af utträde eller öfvergång och
då frågan här snarare gäller olika religionssamfunds förhållande till hvarandra
inbördes än ett visst religionssamfunds inre ordning, har i de flesta
tyska länder statens lagstiftning reglerat detta ämne.

Före den preussiska lagen angående utträde ur kyrkan af den 14
maj 1873 gällde som allmän regel i den tyska lagstiftningen, att den personliga
skattskyldigheten till vederbörande landskyrka upphörde samtidigt
med det i laga ordning verkställda utträdet ur kyrkosamfundet, »im Augenblicke
des rechtskräftig bewirkten Austritts» (A. B. Sclimidt, Der Austritt
aus der Kirclie, Leipzig 1893, s. 250 och 295). Denna rättsståndpunkt
är ännu gällande i Sachsen (jfr das säcksisclie Mandat vom 20. Februar
1827), Mecklenburg-Schwerin (jfr die mecklénburgische Yerordnung vom
23. Januar 1849), Waldeck (jfr das waldeckische Gesetz vom 26. März
1866) o. s. v.

Trots principiellt erkännande af grundsatsen »Keine Beitragspflicht
nach Wegfall des verpflichtenden Keclitsgruudes» har de senaste årtiondenas
lagstiftning af hänsyn till kyrkosamfundets kraf icke utan inskränkning
tillämpat denna grundsats, utan stadgat »eine (zeitlich begrenzte) 4 erlängerung
der Beitragspflicht zu den Lasten der verlassenen Religionsgemeinsehaft».
Penna afvikelse från förut gällande rättsståndpunkt har juris
professor A. B. Sclimidt (a. a., s. 295 f.) med citat ur offentliga utlåtanden
vid lagens förarbeten motiverat sålunda: »Man berucksichtige
zweierlei! Der Staat hat ein Mal das Recht, durch meise Beschränkungen
solchen Fallen des Austritts entgegenzumirken, welche nur durch pekuniäre
Rucksichten bestimmt mer den. Er hat anderseits die Pflicht, die Interessen
und verfassungsmässigen Grundeinrichtungen der Kirchen lind Religionsgesellschaften
zu mall ren, — Interessen und Einrichtungen, an deren fortbestånd
in allen deutschen Einzelstaaten beinahe ausnahmslos 99 % der
Bevölkerung beteiligt sind. Aon diesem Beclite mackt der Staat Gebrauch,
menn er den Ausgetretenen nicht sofort von den bisherigen Beitragspflichten
entbindet. Seiner Pfliclit genligt der Staat, indem er Massregeln trifft,
melche die sofortige Auflösung einer diesel’ Korporationen verhindern; er
entspricht ihr, menn er (nach den Worten des preussischen Kommissionsberichtes)
vorbeugt, dass durch eine einfache Austrittserklärung sammt

Den utländska lagstiftningen: IV. Tyskland. 275

und sonders binnen 24 Stunden die zalilungsfähigen Mitglieder der Korporation
auf einmal verschwinden’. Mit Kecbt wird hervorgehoben, dass
man sonst mit juristischen Personen zu rechnen liabe, ’die weder auf einer
limitirten noch illimitirten Ilaftung ibrer Mitglieder steben, sondern ohne
jede Ilaftung in die Luft gestelit’ sind. Mit Kecht ist auch darauf aufmerksam
zu maclien, dass eine solcbe verlängerte Beitragspflicht durcb die
Budgeteinrichtungen der Kirchen und Gemeinden bedingt und gereclitfertigt
wird: Pur die Berechnung der kircliliclien Bediirfnisse und Deckungsmittel
haben die Regeln jeder Budgetaufstellung zu gelten. Sie muss im voraus
und unter Berucksichtigung der Zakl und Steuerkraft aller zur Zeit der
Budgetaufstellung vorhandenen Mitglieder erfolgen. Unter den Bediirfnissen
steken nicht wenige, deren Minderung von heute auf morgen gänzlich ausgescldossen
ist. Jeder Austritt bedeutet eine Verringerung der Steuerkraft
ftir die Zukunft. Mag man nun auch den einzelnen Austritt weniger
schwer empfmden, so muss man dock bei religiösen Yerbänden mit der
Möglichkeit von Massenaustritten infolge antireligiöser Agitation oder sektiererischer
Bewegungen rechnen. Die Einhaltung einer bestimmten Aufkttndigungsfrist
ist deshalb im Interesse der kirchlichen Budgets ebenso
notwendig wie in Ilinblick auf die Budgets von Vereinen und Genossenschaften,
welche die Beobachtung eine solchen Frist regelmässig fordern.»

Den ofvannämnda preussiska lagen af den 14 maj 1873 öppnar raden
af de förordningar, som representera den sålunda af hänsyn till det kyrkliga
samfundets bestånd förändrade rättsståndpunkten. Samma ståndpunkt
som i Preussen intager lagstiftningen i Hessen (jfr das hessische
Austrittsgesetz vom 10. Sept. 1878), Sachsen-Meiningen (jfr das Gesetz
vom 7. Dez. 1878) och Retiss ii. L. (jfr das Gesetz vom 24 Dez. 1875).
Då dessa nyare lagar haft den preussiska lagen till förebild och särskild!
i dissenterskattefrågan delvis ordagrannt 1 anslutit sig till denna, införa vi
denna betydelsefulla lag i sin helhet.

1 Så i Sachsen-Meiningen och Renss ä. L. En ringa afvikelse innehåller den hessislca lagen
af den 10 september 1878. Denna skiljer mellan det fall, att utträdet skett under kalenderårets
förra hälft, eller att det ägt rum efter utgången af kalenderårets första sex månader. I förra fallet
upphör den utträdandes skattskyldighet med utgången af samma kalenderår, i senare fallet först
med slutet af det på anmälan om utträde följande året. Längre än i den hessiska lagen sträcka
sig afvikelserna från den preussiska rätten i Wiirtembergs, Badens oeh Hamburgs lagstiftning.
Äfven här märkes dock inflytandet af den preussiska lagen af år 1873, i det att den utträdandes
skattskyldighet blifvit till tiden utsträckt med afseende på periodiskt återkommande afgifter. I
den Hamburgska lagen af den 18 december 1888 öfverensstämmer § 1 mom. 2, som handlar om
den af en skattskyldigs utträde ur kyrkan oberoende bidragsskyldigheten, till innehållet fullständigt,
till ordalydelsen nästan fullständigt med § 3 mom. 3 i den preussiska lagen af den 14 maj 1873,

276 Ben utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

Gesets vom 14. Mai 1873, betr. den Austritt aus der Kirche.

Wir Wilhelm, von Gottes Gnaden Ivönig von Preussen etc. verordnen
mit Zustimmung beider Häuser des Landtags, ftir den TJmfang der Monarchie,
einschliesslich des Jadegebietes, vas folgt:

§ I Der

Austritt aus einer lvirche mit biirgerlicher Wirkung erfolgt durch
Erklärung des Austretenden in Person vor dem Eicbter seines Wobnortes.

Eucksichtlich des Ubertrittes von einer Kirche zur anderen verbleibt
es bei dem bestebenden Kecht.

Will jedoch der Ebertretende von den Lasten seines bisherigen Yerbandes
befreit vorden, so ist die in diesem Gesetz vorgeschriebene Porm
zu beacbten.

§ 2.

Der Aufnahme der Austrittserklärung muss ein hierauf gericbteter Antrag
vorangehen. Derselbe ist durch den Eicbter dem Törstande der Kirchengemeinde,
welcher der Antragsteller angebört, obne Terzug bekannt zu
macben.

Die Aufnahme der Austrittserklärung findet nicht vor Ablauf von
vier Wocben, und spätestens innerhalb secbs Wocben nacb Eingang des
Antrages zu gericbtlichem Protokoll statt. Abschrift des Protokolls ist dem
Törstande der Kircbengemeinde zuzustellen.

Eine Bescheinigung des Austritts ist dem Ausgetretenen auf Yerlangen
zu ertbeilen.

§ 3.

Die Austrittserklärung 1 bevirkt, dass der Ausgetretene zu Leistungen,
velche auf der persönlichen Kirchen-oder Kirchengemeinde-Angehörigkeit
beruhen, nicht mebr verpflichtet vird. * i

1 »Die Austrittserklärung» d. v. s. sådan anmälan om utträde, som motsvarar föreskrifterna

i §§ 1 och 2. En anmälan, som gjorts utan föregående tillkännagifvande eller som icke skett inom
•den i § 2 mom. 2 bestämda tiden, eller som icke skett personligen eller inför kompetent domare,
jnedför icke de i lagen bestämda rättsverkningarna.

277

Den utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

Diese Wirkung tritt mit dem Sch lusse des auf die Austrittserklärung
folgenden Kalenderjahres ein K Zu den Kosten eines ausserordentlichen
Baues, * 2 dessen Kothwendigheit vor Ablauf des Kalenderjahres, in welchem
der Austritt aus der Kirche erklärt wird, festgestellt ist, 3 hat der Austretende
bis zum Ablauf des zweiten auf die Austrittserklärung folgenden
Kalenderjahres ebenso beizutragen, als wenn er seinen Austritt aus der
Kirche nicht erklärt häfte.

Leistungen, welche nicht auf der persönlichen Kirchen-oder Kirchengememde-Angehörigkeit
beruhen, 4 insbesondere Leistungen, welche entweder
kraft besonderen Kechtstitels auf bestimmten Grundstiicken liaften,
oder von allen Grundstticken des Bezirks oder docli von allen Grundstticken
einer gewissen Klasse in dem Bezirk ohne Unterschied des Besitzers zu
entrichten sind, werden durcli die Austrittserklärung nicht beriihrt 5.

. . '' Jämlikt denna föreskrift skall den utträdande svara för alla honom åliggande kyrkliga

utskylder till och med den 31 december af det år, som följer efter hans anmälan om utträde.

2 -Denna bestämmelse afser att förebygga, att en församling blir ekonomiskt ruinerad genom
ett af ekonomiska skal forestafvadt massutträde vid en tidpunkt, då ökade kraf ställas på församlingsmedlemmarna
till betäckande af kyrkliga byggnadskostnader. Med en »utomordentlig»
byggnad förstas en sådan, som med hänsyn till de enskilda församlingarnas förhållanden i fråSa
om byggande och underhåll af kyrka måste betraktas som ett ovanligt, icke reqelmässint företömmande
byggnadsföretag. Hit höra tillbyggnader (»Erweiterungs-Bauten»), som påkallas af församlingens
tillväxt. Vidare nybyggnader, ty, äfven om sådana icke nödvändiggöras af ovanliga tilldragelser,
såsom t. ex. ° vådeld, är dock en kyrklig nybyggnad för en viss generation någonting
ovanligt, i det att den alägger denna utomordentliga bördor. Slutligen höra hit äfven större reparationer
(»Reparaturbauten»), emedan vid dessa samma förhållande äger rum. Begreppet »utomor
en ig yggnad» får dock icke fattas sa inskränkt, att därmed afses hvarje byggnadsföretag som ökar
församlingens _ regelbundna utgiftsstat. Detta är nämligen fallet med hvarje byggnad. ^Anmärkas
bor, att det i lagen heter: »kostnader för en utomordentlig byggnad», icke: byggnader, som medtora
okade och utomordentliga kostnader. Jfr P. Hinschius, Die preussischen Kirchengesetze des
Jahres 1873, Berlin 1873, s. 178 ff.

Byggtidens nödvändighet måste konstateras af vederbörande kyrkosamfunds kompetenta
organ, d. ä i regeln regeringen. Tidpunkten för »fastställelsen» är icke den dag, då byggnadsföretaget
blef beslutadt, utan den dag, på hvilken vederbörandes beslut blifvit i författningsenlig ordnmg
kungjordt. Har alltså anmälan om utträde skett den 15 februari 1874 och byggnaden beslutats
den 30 december 1873, men detta beslut först den 3 januari 1874 kungjorts, afses en
byggnad,^ som blifvit »fastställd» under samma kalenderår som utträdet och för hvars kostnader
den utträdande svarar t. o. m. den 31 december 1876.

* Den utträdande frikallas alltså icke från sådana kyrkliga afgifter, som icke bero på det
personliga medlemskapet af^ kyrkosamfundet eller lokalförsamlingen, d. v. s. sådana, i fråga om
hvilka kyrkomedlemskapet icke är det allena afgörande (t. ex. patroni byggnadsskyldighet vid ett
personligt patronat). J b

»Eéistungen, welche kraft besonderen Rechtstitels auf bestimmten Grundstiicken häften »
Hit hor patroni byggnadsskyldighet, så vida patronatsrätten är bunden vid fast egendom och
yggoadsskyldigheten alltså är ett realonus. Hit hör vidare en tionderättighet, som förvärfvats i
kraft af en särskild »Entstehungsgrund».

»Leistungen, welche von allen Grundstiicken des Bezirks oder doch von allen Grundstiicken
emer gewissen Klasse in dem Bezirk ohne Unterschied des Besitzers». Härunder sammanfattas alla

278

Ben utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

§ 4.

Personen, welclie vor dem Inkrafttreten des gegenwärtigen Gesetzes
ihren Austritt ans der Kirehe nåck den Yorschriften der biskerigen Gesetze
erklärt kaken, sollen vom Tage der Gesetzeskraft dieses Gesetzes ak, zu
anderen, als den im dritten Absatz des § 3 kezeichneten Leistungen nicht
ferner kerangezogen werden.

Ein Anspruck anf Stolgekilkren nnd andere bei Gelegenheit kestimmter
Amtskandlnngen zu entriektende Leistungen kann gegen Personen, welche
der ketreffenden Kircke nicht angekören, nur dann geltend gemacht werden,
wenn die Amtskandlung ant ihr Yerlangen wirklick verrichtet worden ist.

§ 6.

Als Kosten des Yerfahrens werden nur Abschriftsgekiikren und kaare
Anslagen in Ansatz gekrackt.

§ G

Dic in diesem Gesetze dem Richter beigelegten Vcrrichtungen werden im
Bezirke des Appellationsgeriehtshofes zu Colli durch den Friedensricliter, im
Gebiete der ehemals freien Stadt Frankfurt a. M. durch dié zweite Abtkeilung
des Stadtgerichts daselbst wahrgenommen.

§ 8.

Was in den §§ 1 bis 6 von den Kircken kestimmt ist, findet auf
alle Peligionsgemeinsekaften, welclien Korporationsrechte gewäkrt sind, * 1
Anwendung.

utskyld er, som erhållit en reell karaktär och alltså hlifvit realonera. Lagen har hrukat orden
> G rundstycke einer gewissen IClasse» därför, att icke alltid samtliga »Grundstycke», utan endast
vissa kategorier af fast egendom äro betungade med realonera för kyrkliga ändamål.

De sålunda bestämda kyrkliga utskylderna skola utgöras oberoende af personligt utträde ur
stats- eller landskyrkan. Jfr P. Hinschius, a. a., s. 183.

1 Hit höra herrnhutare, separerade lutheraner m. fl.

Den utländska lagstiftningen: IV. Tyskland.

279

Die Terpflichtung jiidischer Grundbesitzer, zur Erhaltung christlicher
Kirchensysteme beizutragen, wird mit dem Eintritt der Gesetzeskraft dieses
Gesetzes auf den Umfang derjenigen Leistungen beschränkt, vvelche nach
dem dritten Absatz des § 3 des gegemvärtigen Gesetzes den ans der
Kirche ansgetretenen Personen zur Last bleiben.

§ 10.

Alle dem gegemvärtigen Gesetze entgegenstelienden Bestimmungen
werden hierdurch anfgeboben.

§ 11.

Der Justizminister und der Minister der geistlieben Angelegenkeiten
sind mit der Ausfiihrung dieses Gesetzes beauftragt.

Urkundlicb unter Unserer Höchsteigenhändigen Untersebrift und beigedrucktem
Königlichen Insiegel.

Gegeben Berlin, den 14. Mai 1873.

(L. S.) Wilhelm.

Gr. von Boon. Ftirst v. Bismarck. Gr. zu Eulenburg.
Leonbardt. Campbausen. Falk. v. Kameeke.

Gr. v. Königsmarck. Acbenbacb.

Slutligen må meddelas, att enligt den officiella tyska statistiken uppgick
tyska rikets folkmängd den 2 december 1895 till 52,279,901, af
hvilka 31,026,810 voro medlemmar af evangeliska landskyrkor ocb 145,540
tillhörde andra protestantiska religionssamfund. Protestanterna uppgingo
till 63,1. procent af bela befolkningen, ocb af protestanterna tillhörde
99,5 procent den evangeliska landskyrkan.

280

Den utländska lagstiftningen: V. England.

England.

Genom 1688 års statshvälfning ordnades de kyrkliga förhållandena i
England på sådant sätt, att episkopalkyrkan bihehöll sin privilegierade ställning
såsom statskyrka och religionsfrihet tillförsäkrades nonkonformister
(dissenters). Utgångspunkten för religionsfrihetsgrundsatsens successiva tillämpning
i lagstiftningen är The Toleration Act af 1689. Denna den
engelska nonkonformismens »magna charta» tillerkände på vissa villkor
religionsfrihet och lagligt erkännande åt protestantiska, trinitariska nonkonformister
utan att därmed upphäfva testakten och korporationsakten. De,
som icke hegingo nattvarden efter episkopalkyrkans rit''\s, voro alltså fortfarande
uteslutna från statens ämheten. Det efter Wilhelms och Marias
tronbestigning utfärdade toleransediktet hade till rubrik: »An Act exempting
their Majesties’ Protestant suhjects dissenting from the Ckurch of England
from the penalties of certain laws». Den sålunda i rubriken uttalade principen
uppbar ediktets enskilda bestämmelser, genom hvilka ifrågavarande
dissenters befriades från skyldigheten att inför kyrklig domstol stå till
rätta för sin dissentierande ställning äfvensom från straffbestämmelserna i
förordningar om den anglikanska kyrkans präster, läror och ceremonier.

Samma princip uppbar ock senare förordningar grundade på samma
kyrkopolitik (Earl of Selborne, A Defence of the Church of England
against Disestablishment, London 1887 s. 197 ff.). Bland dessa förordningar,
som beteckna den successiva utvecklingen af borgerlig och religiös
frihet i England, må särskildt nämnas upphäfvandet år 1828 af test- och
korporationsakterna äfvensom 1829 års emancipationsbill, som borttog skyldigheten
att afgifva förklaring mot transsubstantiationen såsom villkor för tillträde
till parlamentet och till de flesta ämheten och som tillika upphäfde
de inskränkningar i rätten till religionsöfning, hvilka mest tryckte katoli -

281

Den utländska lagstiftningen: V. England.

kerna. Ar 1858 erhöllo äfven judar tillträde till parlamentet. Yidare
upphäfdes bestämmelserna om religiösa och kyrkliga kvalifikationer för
civila ämbeten m. m., och för främmande trosbekännare öppnades tillträde
till offentliga läroverk och universitet. »Med dessa förordningar afsågs»,
säger Selborne (a. a., s. 313 f.), »att admittera olika klasser till delaktighet
i borgerliga förmåner och rättigheter, från hvilka de på grund af sin
religiösa öfvertygelse hade varit uteslutna. Dessa lagstiftningsåtgärder voro
alltså icke subtraktions- utan additionsprocesser, icke ett upplifvande utan
ett utvidgande af de bestående institutionernas råmärken. Samma princip
uppbar begrafningslagen (The Burials Act) af år 1880 . . . Alla dessa stadganden
voro framsteg, som häfdade till förmån för nonkonformister, katoliker
och judar positiva borgerliga rättigheter, från hvilka de förut hade
varit utestängda, så vidt de icke underkastade sig vissa mot deras religiösa
frihet stridande villkor.»

Ett rätt bedömande af dissenterskattefrågans läge i England förutsätter
en undersökning af den kyrkliga förmögenhetsrättens allmänna grunder,
och denna rättsfråga kan endast lösas i ljuset af den anglikanska statskyrkans
historiska ställning. Statskyrkosystemets motståndare, namneligen
The Liberation Society i dess förnämsta stridsskrift »The Case for Disestablishment»,
hafva sökt göra gällande den uppfattningen af den engelska
statskyrkan, såsom vore denna en politisk skapelse, en »parlamentsaktkyrka»,
grundad, uppbyggd och reglerad af staten och dess lagar. Denna
uppfattning grunda de på förnekelsen af all identitet mellan den anglikanska
kyrkan före och efter reformationen. Huru ohållbar denna uppfattning
är, framgår af en kyrkohistorisk undersökning. En sådan förnekelse är
med afseende på den anglikanska kyrkan så mycket mindre berättigad, som
eljest från protestantisk ståndpunkt bristande konsekvens i brytningen med
medeltidskyrkans missbruk och i genomförandet af reformationens grundsatser
på kultens och författningens område framhålles såsom ett af den
engelska kyrkoreformationens fel.

Ingen torde vilja bestrida, att från år 596, då den romerske
abboten Augustinus förkunnade kristendomen för de hedniska angelsacliserna
och grundade ärkebiskopssätet i Canterbury, till Henrik VTTT s tjugutredje
regeringsår (1532) — således i nära 1000 år — den anglikanska
kyrkan bevarat en oafbruten, organisk kontinuitet. Ännu mindre torde
någon vilja påstå, att denna kyrka, som grundades genom Augustini predikan
och sedan ordnades och utbreddes af honom och hans efterföljare,
var en politisk skapelse af (någon eller alla af) den angelsaeksiska heptar -

282 Den utländska lagstiftningen: V. England.

kiens stater. Nej, denna kyrka var en plantering af Kristi ena, allmänneliga
kyrka, en frukt af hennes missionsverksamhet, och först sedan staten
blifvit genom kyrkans verksamhet kristianiserad, knöts mellan dessa båda
samfund den förbindelse, hvarigenom kyrkans lag s. a. s. inkorporerades
i statens såsom en del af den allmänna lagen. Denna statskyrkliga ordning
var icke resultatet af någon särskild regeringshandling eller ett bestämdt,
på viss tidpunkt slutet fördrag mellan kyrkan och staten, utan
den uppkom successivt, och man kan icke strängt markera hvarje steg i
denna utveckling, hvarigenom det frivilliga erkännandet af religiösa och
kyrkliga förbindelser småningom öfvergick till kyrklig sed och kyrklig sed
till lag (Selborne, a. a., s. 5.).

Af det sakförhållandet, att före reformationen ingen brytning i det
organiska sambandet mellan den anglikanska kyrkan och den romerska
förekom, kan man icke draga den slutsatsen, att den anglikanska kyrkan
först genom reformationen blef rättsligt konfirmerad såsom nationalkyrka.
Den anglikanska kyrkan hade nämligen redan under den förreformatoriska
tiden sin egen, i förhållande till den romerska kyrkan särskilda nationella
organisation, som legaliserats af staten, och hon benämnes i parlamentsakter
och kyrkliga canones från medeltiden med samma namn som efter
reformationen: »ecclesia anglicanat. Det var också den engelska (The
Church of England) och ej den romerska kyrkan i England, hvars »rättigheter
och friheter» förklarades okränkbara i konung Johans magna charta.
Yisserligen fick England, i likhet med den västerländska kristenheten för
öfrigt, upprepade anledningar att klaga öfver medeltidspåfvarnas despotism
och inblandning i de särskilda landskyrkornas andliga jurisdiktion 1, men
äfven sedan Gregorius YII lyckats förvandla den romerska stolens primat
till ett kyrkligt envälde, lyckades dock den anglikanska kyrkan att gent
emot den påfliga kurians öfvergrepp försvara sin af den borgerliga lagen
värnade nationella organisation (jfr Statute of 1 ''rovisors of 23 Edward III
1350). .it hvarken påfven eller någon främmande myndighet inrymdes
rätten att utfärda kanoniska föreskrifter obetingadt gällande för den engelska
kyrkan, utan endast sådana canones, kvilka lagligen antagits i England,
upptogos i den engelska kanoniska lagen. Därför finner man också vid
studiet af den romerska medeltidskyrkans kanoniska lagstiftning hvarjehanda
bestämmelser, som aldrig blefvo lag i England, under det man å
andra sidan i den anglikanska kyrkorätten från medeltiden möter åtskilliga

1 JU Skört, History of the Church of England § 102.

283

Den utländska lagstiftningen: V. England.

för den engelska kyrkan egendomliga stadgar och institutioner. Bland de
senare må exempelvis nämnas de s. k. konvokationerna, i hvilka det lägre
prästerskapet ägde alltifrån Edvard II:s tid att genom valda ombud deltaga
med biskoparne i syn odala rådplägningar och beslut.

Öfvergå vi nu till reformationstidehvarfvet för att undersöka, om förnekelsen
af all indentitet mellan den förreformatoriska och efterreformatoriska
kyrkan i England hvilar på historisk grund, bör först påpekas, att
med den engelska kyrkoreformationen icke förstås någon viss regeringshandling
eller någon på viss tid utfärdad kungl. förordning, utan hon är
en sammanfattning af flera förändringar, hvilka vidtogos under en följd af
ar. Bortsedt från indragandet af klostren åsyftade Henrik YIII:s kyrkolagstiftning
intet annat än att upphäfva påfvens myndighet öfver England
och upprätta den brittiska kronans supremati icke öfver en nybildad kyrka,
utan öfver den af ålder existerande anglikanska kyrkan. Ingen förändring
vidtogs under hans regeringstid i det häfdvunna lärosystemet. Ingen kyrklig
korporation (klostren endast undantagna) — intet ärkebiskopsdöme, biskopsdöme
eller pastorat — upplöstes, utan de blefvo tvärtom oantastade, och
alla deras häfdvunna och i lag konfirmerade rättigheter förblefvo utan afbrott
gällande. Det är således alldeles ohistoriskt och oberättigadt att föreställa
sig saken så, som om statsmakten vid reformationen tog kyrkoförmögenheten
från ett kyrkosamfund och skänkte den till ett annat. Englands
kyrkohistoria känner icke någon dylik kyrkoplundring vare sig under
Henrik VIII eller under Elisabeth (Freeman, Disestablishment and Disendowment,
s. 21 tf.). Ingen rubbning inträdde i prästerskapets privilegierade
ställning. Biskoparne bibehöllo oafbrutet och enligt oförändrade bestämmelser
sina säten i parlamentet. De kyrkliga domstolarna fortsatte
att på samma sätt som förr utöfva sin judiciella verksamhet, i det de alltfort
skipade samma lag i samma mål och under samma kontroll af de
högre världsliga domstolarna. Samma kyrkliga ämbetsmän fortforo att bekläda
samma kyrkliga ämbeten med samma ämbetsåligganden. Det var
endast ett fåtal, som vägrade att underkasta sig de nya lagarna, och i följd
däraf miste sina ämbeten. Prästerskapets konvokationer, organiserade på
samma sätt som förut, fortforo oafbrutet att sammanträda med hvarje
parlament, och de gåfvo sitt bifall till nästan alla viktigare åtgärder, som
parlamentet vidtog i kyrkliga ting. Att nya lagar tid efter annan utfärdades,
hade i alla tider varit vanligt inom både det kyrkliga och det
borgerliga samhället, och sådant innebär lika litet en upplösning af det

284

Den utländska lagstiftningen: V. England.

ena som det andra. Icke en sten i kyrkobyggnaden (endast klostren
undantagna) förflyttades eller nedrefs.

Den historiska framställningen af förhållandet mellan den förreformatoriska
och efterreformatoriska kyrkan i England innebär en vederläggning
af sådana påståenden, som då statskyrkosystemets motståndare bestrida den
engelska episkopalkyrkans rätt att betrakta kyrkoförmögenheten såsom sin
egendom på den grund, att de ekonomiska förmåner och donationer, hvilka
statsmakten under medeltiden tillförsäkrat kyrkan, varit den romerska
kyrkans tillhörighet, men att dessa blifvit vid reformationen af staten tagna
från den romerska kyrkan och förlänade åt hennes vedersakare, den nya
anglikanska kyrkan. Episkopalkyrkans rätt att betrakta kyrkoförmögenlieten
såsom sin okränkbara egendom bestrides af statskyrkosystemets motståndare
äfven med hänsyn till kyrkoförmögenhetens uppkomst. De förmena
nämligen, att det är från staten och icke från enskilda, som kyrkan erhållit
större delen af sin förmögenhet (tionden inberäknad), och de draga
däraf den slutsatsen, att kyrkans egendom ännu i dag bör betraktas som
»nationalegendom» (statsegendom) och att kyrkan och hennes prästerskap således
årligen erhålla ett mot årsräntan på hela kyrkoförmögenheten (kyrko- och
prästgårdsbyggnaderna inberäknade) svarande underhåll af staten. På denna
uppfattning grunda de sedan sin fordran, att staten må tillerkännas oinskränkt
rätt att bestämma, huru länge och på hvilka villkor kyrkan får njuta dessa
af staten henne tillförsäkrade förmåner, ja till och med rätt att när som
helst indraga hela kyrkans egendom och på annat sätt (t. ex. för allmänna
bildningsanstalter eller för fattigvården) använda den till nationens båtnad.

Med afseende på hela detta resonnemang bör först anmärkas, att
kyrkoförmögenheten icke kan ur rättslig synpunkt betraktas såsom »nationalegendom»
i annan bemärkelse än den, hvari all egendom är nationalegendom.
Den är icke nationalegendom i egentlig mening, icke arjer puUicus.
Den har icke staten till ägare, sedan den öfvergått i händerna på de
kyrkliga korporationerna eller deras grundläggare (Freeman. a. a., s. 16).
Vidare bör anmärkas, att det är ganska oegentligt att betrakta kyrkoförmögenheten
såsom tillhörande ett enda stort samfund, som benämnes »kyrkan»,
ty det förhåller sig i verkligheten så, att denna förmögenhet tillhör de
särskilda kyrkliga korporationerna: biskopsdömena, kapitlen, pastoraten, de
enskilda lokalförsamlingarna o. s. v. Den anglikanska kyrkan såsom ett
helt betraktad äger strängt taget ingen förmögenhet, om man än i en ur
rättslig synpunkt oegentlig mening kan tala om en kyrkans förmögenhet,
da ju alla dessa korporationer äro förenade i kyrkan såsom delar i det hela.

Den utländska lagstiftningen: V. England.

285

Framhållas bör ock, att det är alldeles oriktigt att, såsom vanligen
sker, föreställa sig saken så, som om staten på viss tidpunkt beslutat tilldela
den kristna kyrkan vissa ekonomiska förmåner och donationen Detta
skulle, om så skett, antagligen hafva ägt rum vid tiden för den engelska
nationens öfvergång till kristendomen. Men därvid är att märka, att denna
öfvergång skedde successivt och under en period, då det ännu icke fanns
en engelsk nation, som kunnat förläna en nationaldonation. England var
då deladt i 7 små konungariken, och Kent hade under flera generationer
varit ett kristet rike, medan Sussex ännu befann sig i hedendomens mörker.
Icke ens inom hvar och en af heptarkiens stater fick kyrkan på viss tidpunkt
donationer eller fasta inkomster sig tillförsäkrade af staten, utan de
kyrkliga korporationerna fingo successivt, ofta ganska tillfälligt och oregelbundet
mottaga sina gods och rättigheter. Det tillgick nämligen så, att
än en konung, än en adelsman afsöndrade från sin egendom vissa tunnland
till kyrko- och prästgård samt anslog medel till uppförandet eller
underhållet af den eller den kyrkan, för hvilken han såsom godsägare hyste
särskildt intresse. Däraf blef en naturlig följd, att den ena kyrkan erhöll
mycket rikligare förläningar än den andra (.Freeman, a. a., s. 18 tf.).

Den anglikanska kyrkans förmögenhet (detta ord fattadt i ofvan angifna
bemärkelse) kan uppdelas på följande sätt:

1) kyrkobyggnader med inventarier och omgifvande begrafningsplatser;

2) prästgårdar med boställsjord;

3) ecklesiastika hemman, tillslagna biskopsdöme^, domkyrkor, kapitel, enskilda
kyrkoförsamlingar o. s. v.

4) tionden (eller vederlag därför), hvilken oberoende af konfession eller
religionssamfund erlägges af jordägarne, icke såsom förr af arrendatorerna.

Fästa vi oss vid sistnämnda inkomstkälla, som utgör ett af de viktigaste
af kyrkans inkomstgifvande privilegier, skola vi finna, att historien
vederlägger påståendet, att tiondesystemet infördes af staten. Med stöd af
den mosaiska lagens föreskrifter (Lev. 27: 30—34; Deut. 14: 22—23, 29;
26: 12) och i öfverensstämmelse med den gammalkatolska kyrkans nomistiska
uppfattning af kristendomen framhölls redan af kyrkans fäder tiondens utgörande
såsom ett gudomligt lagbud och på grund däraf såsom en de
kristna åliggande plikt, och fullgörandet af denna skyldighet hade inom
den västerländska kristenheten blifvit häfdvunnen sed mer än två århundraden
före den angelsachsiska kyrkans grundläggning. Under sådana förhållanden
var det naturligt, att tiondebudet äfven i England skulle flitigt
inskärpas af de romerska missionärerna, och vi finna, att sedan kyrkans

286 Den utländska lagstiftningen: V. England.

rätt att uppbära tionde äfven här småningom stilla och oförmärkt blifvit
erkänd genom kyrklig sed, denna sed öfvergick till kyrklig (kanonisk) lag
och att, då sedermera kyrkans lag inkorporerades i statens, staten påbjöd
tionden såsom inom riket allmänt gällande lag. Äf denna utvecklingsgång
visar det sig, att tionden var ursprungligen en frivillig gärd, i intet afseende
olik andra frivilliga bidrag, som af kyrkans medlemmar lämnades
till kyrkliga ändamål, men att den sedermera påbjöds i den kanoniska,
lagen, hvarpå detta faktiskt existerande kyrkliga privilegium bekräftades,
af staten genom allmän civil lag (Selborne, a. a., s. 125). Tionden kan
således icke betraktas såsom en af staten pålagd börda eller skatt, och då.
tionden aldrig varit en allmän fond eller statsinkomst, äfven om den jämlikt
The Tithe Commutation Act blifvit på senare tider bokförd tillsammans
med andra statsinkomster, kan den ännu mindre betraktas såsom ett statsanslag
till kyrkliga ändamål. Tionden har aldrig utgått ur statskassan,
så att, om staten skulle upphäfva den civila lag, hvarigenom kyrkans rätt
till detta privilegium bekräftades, skulle tionden icke med fog kunna indragas
i statskassan för att användas till borgerliga ändamål.

Hvad tionden angår, torde härmed vara ådagalagdt, huru ohållbart
det påståendet är, att kyrkoförmögenheten är nationalegendom (statsegendom)
och att prästerskapet således aflönas af staten. Ännu tydligare framstår
detta i fråga om de af enskilda personer till kyrkan förlänade gåfvor.
Obestridligt är nämligen, att dessa gåfvor icke voro, innan de donerades
till kyrkan, statsegendom, och lika visst är, att de aldrig sedermera blifvit
det, ty de förlänades uttryckligen till kyrkan och icke till staten, och de
innehafvas ännu med den på gåfvobrefven grundade och genom långvarig
possession ytterligare befästade rätten. Beträffande äganderätten till dessa
kyrkogods äger för öfrigt ingen skillnad rum, om gifvaren var landets
konung, ty äfven om de kungliga donationerna gäller det, att de aldrig
hafva varit statens egendom. Ue skänktes till kyrkan af konungarne såsom
jordägare och icke i deras egenskap af statens öfverhufvud. På grund af dessa
förhållanden har en af Englands mest framstående jurister, lordkansleren i
Gladstone’s andra ministerium, Lord Selborne, gent emot talet om allt hvad den
engelska statskyrkans prästerskap kostar nationen framhållit (a. a., s. 177):
»Den engelska kyrkan underhåller sig själf. Hon mottager för närvarande
intet penningeunderstöd af staten vare sig direkt eller indirekt, och icke
heller i förflutna tider har hon af staten erhållit något nämnvärdt understöd.
» Detta erkände äfven Gladstone själf, då han på en till honom fram -

Den utländska lagstiftningen: V. England. 287

ställd fråga svarade kort och bestämdt: »Dm engelska kyrkans prästerskap
aflönas icke af staten.»

Det i församlingarna tjänstgörande prästerskapets inkomster härleda
sig från följande källor:

1) tionde-vederlaget (tithe rent-charge), som enligt Selborne’s beräkning
uppgår till omkring 56 millioner kronor;

2) bo ställsjordar samt ecklesiastiska hemman eller fonderade medel,
som inom vissa pastorat äro anslagna i stället för tionde;

3) lönetillskott ur den af The Ecclesiastical Commissioners förvaltade
löneregleringsfonden och Queen Anne’s Bounty, en till förmån för det svagast
aflönade prästerskapet af drottning Anna år 1704 grundad fond, som dock
mindre är att betrakta såsom egentlig donation än såsom restitution af indragen
kyrkoegendom.

Men upptagas och utkräfvas då icke i England några personella
eller eljest på person eller förmögenhet uttaxerade kyrkoskatter? Nej,
sedan 1868 hafva obligatoriska kyrkoskatter af detta slag varit afskaffade.
Dessförinnan hade det enligt såväl allmän lag som kyrkolag ålegat socknemännen
att underhålla sockenkyrkor och kyrkogårdar m. m. Under den
långa tidrymd, då alla kristna i England rättsligen betraktades såsom tillhörande
den anglikanska kyrkan, tvistades icke om rättvisan och befogenheten
af en dylik skattebörda. Sedan sistnämnda år 1868 hafva emellertid
alla reparationer af sockenkyrkor bekostats genom frivilliga bidrag af de
sockenbor, som tillhörde statskyrkan och vårdade sig om hennes underhåll
(Selborne, a. a., s. 171). Därmed har anledningen till det af dissenters i
detta afseende uttryckta missnöje varit undanröjd.