PRESTLÖNEREGLERINGSKOMITÉK

IV.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

REGLERING AE PRESTERSKAPETS
AFLÖNING

DERMED S AMMANHÄNGARDE ERAG0R.

STOCKHOLM

BOKTRYCKERIET. P. A. KORSTEDT & SÖKER

1903

KUNGL.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Underdånig'' skrifvelse.................... Sid. I.

Inledning........................... » IX.

Skattskyldigheten till presterskapets aflöning enligt nn gällande
lagstiftning.................... 1 LXXX.

Presterskapets nuvarande aflöningsförliållanden....... » CXXXI.

Allmän motivering............... » CXCV.

Författningsförslag...................... > 1.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af presterskapets tionde samt om ersättning derför > 3.

Förslag till lag angående reglering af presterskapets aflöning > 6.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af presterskapets
aflöning..................... » 21.

Förslag till lag om emeritilöner för prester........ » 27.

Förslag till lag om kyrkofond............... » 31.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar................. > 35.

Förslag till kungörelse angående ändring i nådiga stadgan

för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878 ... » 36.

Specialmotiv......................... » 37.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af presterskapets tionde samt om ersättning derför » 39.

Förslag till lag angående reglering af presterskapets aflöning » 61.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af presterskapets
aflöning..................... > 157.

Förslag till lag om emeritilöner för prester....... » 190.

Förslag till lag om kyrkofond............... » 203.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar................. » 256.

Förslag till kungörelse angående ändring i nådiga stadgan

för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878 ... » 268.

Finansplan.......................... > 273.

Särskilda meningar ...................... gjd 295

Af herr Ekström....................... , 297.

> > Nyländer...................... , 448

» > Redelius....................... » 449

» » Rydin........................ , 450.

» » Sörensson...................... , 4gg^

» 8 Wannberg...................... , 4g7_

Bihang, innehållande författningar angående ordnande af prester skapets

inkomster ...................... , 4gg

Till KONUNGEN. I

I underdånig skrifvelse den 5 maj 1897 har riksdagen
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels, efter verkställande
af viss i skrivelser! angifven utredning, till riks -

II

dagens godkännande framlägga de grunder, som kunde
anses böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonven.
tioner utlupit, dels ock låta företaga utredning angående
möjligheten af och sättet för beredande af pension åt prestman
samt för riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna
undersökning kunde föranleda.

Med anledning häraf har Eders Kongl. Maj:t den 22
oktober 1897 funnit godt i nåder tillsätta en komité med
uppdrag att skyndsamt verkställa noggrann utredning så
väl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till presterskapet från den tiondepligtiga
jorden och andra beskattningsföremål i jemförelse
med hvarandra, både inom hvarje församling och mellan
olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvilkor,
som för närvarande af presterskapet i olika församlingar
åtnjötes; att, efter verkstäld utredning af på frågan inverkande
omständigheter, afgifva förslag till de grunder, som
ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar
utlupit, vid utredandet af Indika grunder särskild hänsyn
borde tagas, bland annat, dertill, huru vida icke en
utjemning borde åstadkommas i afseende på de bidrag till
presterskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,

in

och i hvad mån staten bonde bidrag, ti» »do,.ingen, In,,.
vid» icke M„ tillgänglig,, fonder bidrag kunde le.nnus ,
aflöning ät presterskap i de församlingar, son, eljest skulle
deraf oskäligt betungas, barn vida eu ntje,aning . ™
män af olikheterna i Fcsterskat,ets aflöning »om <*■»
församlingar och tjenstegrader kunde ega rum, sä att hvarje
prest erbölle anständig bergning, huru vida loke v,esa om
ministraturer borde och kunde indragas och andra förvand|as
till pastorsbeställningar, huru vida eu sa,nu,ans,agn,ng
af smärre pastorat kunde ega rum, huru vida .eko afkasningen
af presterskap löneregleringsfond och de ee e
statik» boställenas skogsfond borde i större eu,fatt,»,g an
hittills tagas i anspråk för presterskap* afton,ng, huru
vida icke förändrad ordning för P—,lenas utarrendering
borde stadgas, med fäst afseende derpä, att bostal]ena
blefve val häfdade samt sä väl församhngarnas son,

presterskapets bästa tillgodosäges; att t —

hane med ofvan omförn.älda utredning verkställa utredmng

angående möjligheten af och sättet för beredande af pension
åt de prestman, son, af ålder eller sjukdom e, förmådde
behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga ee
slag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Till ordförande i denna komité har Eders Kong . *

förordna! presidenten H. K- Forssell samt till ledamöter

IV

hemmansegaren H. Andersson i Nöbbelöf, biskopen A. G. L.
Billing, hemmansegaren A. P. Danielson i Dystad, undertecknade
Danielson och Ekström, bruksegaren C. Lundeberg,
assessoren H. Odencrants, undertecknade Redelius,
Sörensson, Tham ocli Wannberg, landssekreteraren A.
Westrin och lektoren H. R. Wåhlander, hvarjemte Eders
Kongl. Maj:t till sekreterare hos koraitén förordnat undertecknad
Rydin.

Deri 26 november 1897 — redan före komiténs första
sammanträde — entledigades, på egen begäran, bruksegaren
Lundeberg från komitéuppdraget och förordnades undertecknad
Nyländer i hans ställe till ledamot. Härefter hafva
i komiténs sammansättning följande förändringar egt rum:
den 18 december 1897 afled hemmansegaren Danielson;
den 27 augusti 1898 blefvo biskopen Billing och landssekreteraren
Westrin, på egen begäran, befriade från komitéuppdraget
samt undertecknade Lindström och Johansson
utsedda till ledamöter i komitén;

den 19 januari 1900 förordnades undertecknad Montelius
att under behandlingen af ett inom komitén utarbetadt
förslag till ordnande af presterskapets byggnadsskyldighet
och dermed i samband stående frågor såsom ledamot
deltaga uti komiténs arbeten, livilket förordnande
upphörde den 17 augusti samma år;

V

den 19 januari 1900 afled assessoren Odencrants;
den 30 november 1900 förordnades undertecknad Montelius
att för tiden till den 15 mars 1901 såsom ledamot
biträda komitén;

den 28 juni 1901 erhöll hemmansegaren Andersson
begärdt entledigande från ledamotsskapet i komitén;
den 31 juli 1901 alled presidenten Forssell;
den 27 september 1901 förordnades undertecknad
Lindström till ordförande samt till ledamöter undertecknade
Montelius och 1 tyd in, med skyldighet för den sistnämnde
att fortfarande bestrida sekreteraregöromålen hos
komitén;

den 27 november 1902 atled lektoren Wåhlander.
Sedan komitén med skrifvelse från statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet den 22 oktober 1897 fått
mottaga riksdagens ofvan omförinälda skrifvelse, har Eders
Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga remisser till komitén
öfverlemnat:

den 19 november 1897, för att tagas under ompröfning
vid utförandet af det komitén i öfrigt lemnade uppdrag,
tre af kammarkollegium den 31 december 1887 afgifna
underdåniga utlåtanden jemte tillhörande handlingar
angående förvandling till oföränderliga penningbelopp dels
af den från statsverket till biskopslöneregleringsfonden efter

Yl

medel markegång utgående ersättning för indragen kronotionde,
dels af de till biskopar ocli öfriga presterskapet,
Gotlands undantaget, på samma sätt utgående ersättningar
för indragna räntor och kronotiondeanslag, dels ock af
presterskapets oindelta spanmål;

den 20 maj 1898, för att tagas i öfvervägande i sammanhang
med öfriga till komitén hänskjuta frågor, en af
domkapitlet i Hernösand den 6 näst förutgångne april
gjord underdånig framställning om de kyrkliga hell olvon
inom He rnösands stift samt om afsättande af medel från
prestbordsskogarne i stiftet till en eller två fonder för tillgodoseende
af samma behof; och

den 3 mars 1899, för att deröfver afgifva utlåtande,
kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1898
angående åtgärders vidtagande för beredande af ökad andlig
omvårdnad åt de vid industrianstalter, jernvägsstationer
och andra dylika platser uppväxande stora samhällen.

Komitén, som den 30 november 1897 för första gången
sammanträdde, har under år 1898, såsom afdelning

I af dess handlingar, låtit från trycket utgifva

Samling af de pa grund af kongl. förordningen den

II juli 1862 af Kongl. Maj:t utfärdade resolutioner angående
lönereglering för rikets presterskap.

VII

Afdelning II omfattar komiténs betänkanden och förslag.
Hitintills hafva afgifvits:

I. Betänkande och förslag till förordning angående
utarrendering af presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen,
den 20 december 1899;

II. Betänkande med förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslänekassor,
den 17 augusti 1900; samt

III. Betänkande och förslag beträffande den kyrkliga
indelningen och organisationen, den 20 december 1900.

Dessutom har komitén i afdelning III sammanfört åtskilliga
till olika serier hörande, redan från trycket utgifna,
tabeller, nemligen:

Ser. A. Skattskyldigheten till presterskap^ samt presterskapets
aflöning sfer maner ecklesiastikåret 1896 -1897 in. m.;

Ser. B. Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt
dessa, medels disposition;

Ser. C. Utredning rörande det lägst ajlönade presterskapets
inkomster.

Till slutligt fullgörande af sitt uppdrag får komitén
nu i underdånighet öfverlemna dels

IV. Betänkande och, förslag angående reglering af presterskapets
aflöning och, dermed sammanhängande frågor,

dels följande tabeller

Vill

Ser. I). Prästerskapets löner och tillgängarne till deras
bestridande, enligt komiténs förslag.

Uti betankandet angående den kyrkliga indelningen
oeh organisationen har komitén afgifvit utlåtande öfver
kyrkomötets förenämda underdåniga skrifvelse den 8 oktober
1898 och samtidigt dermed återstält, berörda skrifvelse.
Öfriga nådiga remisser hafva, i den mån de beröra ämnen,
hvilkas utredning ålegat komitén, blifvit i förevarande betänkande
besvarade och varda härmed jemte detsamma
öfverlämnade.

De vid sistnämnda betänkande afgifna särskilda meningar
bifogas.

Underdånigst

N. J. 0. H.

C. DANIELSSON.

J. JOHANSSON.

OSKAR NYLÄNDER.

KARL RYDIN.

VOLLRATH THAM.

LINDSTRÖM.

GUNNAR EKSTRÖM.

L. H. MONTELIUS.

OTTO WILH. REDELIUS.
P. SÖRENSSON.

DAN. WANNBERG.

Stockholm den 19 juni 1903.

I

Inledning.

Ursprungligen fans inom hvarje svensk kyrkoförsamling
blott en själasörjare, nemligen kyrkoherden, hvilken i de gamla
lagarnes kyrkobalkar kallades sockenpresten eller endast presten.
För sitt underhåll egde denne af socknemännen tillgodonjuta,
utom det boställe vid kyrkan som skulle åt honom upplåtas,
vissa andra aflöningsförmåner. Den förnämsta af dessa förmåner
var tionden, enligt samma lagar en skatt på bruttoafkastningen
af jordbruket och dess binäringar jagt och fiske.1)

Så snart kristendomen vunnit insteg här i landet, började
påfvarne att, såsom en religiös pligt, förmana till utgifvande af
tionde för de andligas äfvensom för kyrkans behof; och omtalas, hvad
Sverige beträffar, denna skatt första gången i ett bref af Gregorius
VII af år 1080. Sedan följande påfvar inskärpt pligten att utgöra
tionde, under stadgande af andliga straff för försummelse
härutinnan, kan tionden omkring ett hundra år efter det nämnda
bref blifvit utfärdadt anses vara allmänt införd härstädes. I
landskapslagarne, med den affattning de erhöllo under 1200- och
1300-talen, förekommer också tionden såsom en erkänd pålaga, för
hvars rättmätighet några af lagarne hemtade ytterligare stöd i
det föredöme Adam och hans söner skulle hafva gifvit samt i
mosaiska lagens föreskrifter. Enligt nämnda lagar skulle tionde
sålunda gifvas ej blott af all slags säd, såsom hvete, råg, korn
hafre, utan äfven af all annan sådd och växt — rofvor, ärter,

'') Dock omtalas i vestgötalagarne en särskild tionde, kallad hufvudtionde,
hvilken utgick af lös egendom, då denna ärfdes efter fader eller moder; då någon
fallit i »hufvudsynd»; vid kyrkas invigning o. s. v. — Tionde, som utgick af
jordbrukets produkter, plägar kallas realtionde, och tionde af vinsten å öfrlga näringsfång
personaltionde. Denna senare, som i allmänhet förekom i andra länder,
var icke heller här alldeles obekant, enär i medeltida handlingar finnas exempel
på tionde af köpmansvinst eller såsom afgift af gård i stad; men de gamla lagarne
nämna icke något om en dylik tionde.

X

INLINDNING.

bönor, humle, lin, hampa o. s. v. — likasom af ladugårdens afvel
(qvicktionde) samt af fisk och jagtens produkter. Sädestionden
(skafttionden), till hvilken räknades tionde äfven af ärter och bönor,
var i allmänhet så fördelad, att eu tredjedel tillföll sockenpresten
och återstående två tredjedelar gingo till skiftes mellan biskopen,
kyrkan och de fattiga. Den öfriga tionden deremot tillföll odelad
presten. Härifrån afvikande bestämmelser om sädestiondens
fördelning förekommo i några lagar, likasom tionden — synnerligast
biskopstionden och fattigtionden — icke alltid bibehölls
vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att
till prestens aflöning utgöra åtskilliga andra, derifrån väsentligen
skilda, afgifter af mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade
ersättning för vissa kyrkliga förrättningar samt kallades i
landskapslagarne tillägor och på latin jura stola, hvilken senare
benämning uppkommit deraf, att presten vid förrättningen skulle
nyttja embetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de olika
lagarne angåfvos med olika namn och utgingo med vexlande belopp,
må särskildt framhållas likstol eller testamente för begrafning
med själamessor samt afgifter för vigning och kyrkotagning.
Dessutom skulle åt presten gifvas offer på de stora
kyrkliga högtidsdagarne, såsom juldagen, påskdagen, pingstdagen,
allhelgonadagen m. fl.1)

Reformationen, som bröt det högre kleresiets magt, förnämligast
genom att undergräfva dess rikedom, medförde icke någon
mera väsentlig förändring i det lägre presterskapets ekonomiska
ställning. Indragning för beständigt till Kronan af så väl
biskopstionden som den tionde, hvilken tillfallit kyrkan och

M Efter upptecknandet af den sista af landskapslagarne gjordes vid midten
af fjortonde århundradet förberedelser till en för hela riket gällande lagstiftning,
och såsom resultat deraf föreligger Magnus Erikssons landslag, vid hvars redaktion
uplands- och östgötalagarne voro de hufvudsakliga källorna. Denna lag saknar
emellertid kunglig stadfästelse. Den saknar äfven kyrkobalk, en följd af den
protest biskopsdömenas representanter afgåfvo mot det föreslagna rubbandet af
vissa kyrkans privilegier. Osäkerheten i rättstillståndet föranledde en ny redaktion
af den äldre landslagen, nemligen Kristoffers landslag, som är försedd med
kunglig stadfästelse af år 1442. Icke heller Kristoffers landslag innehöll någon
kyrkobalk. Flera medeltidshandskrifter af landslagarne upptogo i stället någon
af landskapslagarnes gamla kyrkobalkar, synnerligen uplandslagens. När sistnämnda
landslag år 1608 första gången trycktes, försedd med stadfästelse af Karl IX, åtföljdes
densamma af uplandslagens kyrkobalk, hvilken dock icke var inbegripen
i stadfästelsen, emedan berörda balk dessförinnan skulle öfverses och bättras och
»all påfvisk villfarelse aldeles uteslutas». Kyrkobalken är indelad i tjugutvå
kapitel, af hvilka särskildt kap. VII—X handla om presterskapets inkomster.

INLEDNING.

XI

de fattiga, blef en följd af de beslut, som fattades på riksdagen
i Vesterås 1527 och hvilka sammanfattas under benämningen Vesterås
recess. Genom denna indragning bar den s. k. Icronotionden
uppkommit.1) Den återstående tredjedelen af sädestionden, den
s. k. tertialtionden, Ilek soekenpresten utan någon inskränkning
behålla,2) likasom det lägre presterskapet i det hela förblef i
besittning af de inkomster det före reformationen innehaft. I
eu af de tre handlingar, som utgöra Vesterås recess — nemligen
riksens råds bref till den meneman af den 24 juni 1527 _- ytt rades

sålunda, att likstol, hufvudtionde, brudpenningar, påskaltare
och annat sådant icke skulle utgifvas mer, än som kyrkobann
utvisade, utan borde presten lefva af sitt prestbord, tionde
och offer; och blef detta vidare stadfästadt genom Vesterås
ordinan tia 1527, der det stadgades, att brudpenningar, kyrkogångspenningar,
likstol etc. skulle tagas efter kyrkobalk^ och
icke derutöfver, samt den seden bortläggas, att något mer toges
än kyrkobalken innehölle.3) Men alldeles orubbade blefvo icke
heller landtpresterna i sina yttre lefnadsvilkor. Särskildt voro
deras landbohemman under 1540-talet föremål för en reduktion,

; j x>7D,e*ta galler dock endast det gamla Sverige. Hvad angår Skåne, JSallana
Blekinge och Bohuslän, hvilka vid reformationstiden icke, tillhörde Sverige
ar förhållandet i så måtto olika, att sädestionden der under katolska tiden var
delad lika mellan presten, kyrkan och biskopen, samt att vid reformationen i
®ndast biskopens andel indrogs till Kronan, hvilket förhållande förblef
olorandradt nar dessa provinser förenades med Sverige; och har tionden der således
utgjorts af preste- eller tertialtionde, kyrkotionde och kronotionde
, tL 1 rT1??11 ]andskaP atg°r prestens andel af sädestionden mer än en tredjedel
På, Botland, hvarest tionden ursprungligen varit delad mellan presten och
kyrkan blef den, efter att eu kort tid hafva varit indragen, år 1695 i sin helhet
lorlanad åt presterskapet, mot skyldighet för detsamma att utgöra vissa afkortningar
i Jemtland och Särjedalen, som af ålder lydde under Upsala erkestift, äfven när
dessa provinser tillhörde Norge, var tionden ursprungligen delad i tre lika delar
mellan presten, kyrkan och biskopen. Efter dessa landskaps fullständiga förening
med Sverige har den till Kronan indragna andelen af tionden utgjort i tre socknar
en tredjedel, då presten njutit två, tredjedelar, i de öfriga socknarna hälften,
dä presten njutit andra hälften. I Ångermanland och Vesterbotten tillkomma
1 iläSra ,sockllar tvä tredjedelar och i Vermland inom åtskilliga socknar
hälften af tionden; sistnämnda förhållande eger äfven rum i fyra socknar af
Östergötland. Med afseende å Göstrings, Vifolka och Gullbergs härad i sistnämnda
landskap förekommer den för det gamla Sverige enastående undantagsbestämmelse,
att vissa hemman derstädes betala hela tionden till presten

3) I samma ämne innehåller art. 23 uti 1571 års kyrkoordning: Nu efter det
ristus säger, att arbetaren är sin lön värd, skall ock allmogen befinna sig välvillig
till att utgöra all den rättighet, som de deras kyrkoherdar efter gammal
sedvana och kyrkobalken pligtige äro, det vare sig tionde, påskamål, offer, kranpenningar,
altarläge, likstol, eller annat hvad som helst dem rätteligen tillagdt
aI\ Pä, dat .att de för armod och andra slika besväringar skull icke skola varda
tornmdrade i deras embete och öfning i skriften.

XII

INLEDNING.

som vid Yesterås riksdag alls icke var påtänkt; men dervid gafs
dock något vederlag i kronotionde för det landgille presterna
miste. I allmänliet torde de små gällen kafva af konung Grustaf
I lemnats i fred, stundom till ock med erkållit något understöd,
kvaremot många af de större förlorade en ingalunda obetydlig
del af sina inkomster, utom det att de blefvo kögre beskattade.
1)

Samtliga nu omförmälda löneförmåner tillkommo kyrkoherden,
hvilken, såsom förut blifvit nämndt, ursprungligen var socknens
enda prest. Men efter reformationen, då anspråken på prestens
verksamhet med predikan ock undervisning ökades, framträdde
för kyrkokerdarne behofvet af medhjelpare i tjensten. Från
början voro dessa, hvilka kallades komministrar eller kapellaner,
anstälda såsom kyr koherdar nes personliga biträden; de blefvo
derför ock af kyrkokerdarne enskildt aflönade ock kerbergerade
samt af dem kallade och antagna. I större ock besvärligare
gäll, der kapellanerna ansågos särskild! beköfliga för själavården,
uppmuntrade regeringen anställandet af dylika prester genom

>) I detta sammanhang torde förtjena återgifvas hvad en af de förnämsta kännarne
af reformationstidehvarfyets historia i vårt land yttrar angående det lägre presterskapets
lefnadsvilkor under ifrågavarande tid, nemligen Hans Forssell i arbetet
»Sveriges inre historia från Gustaf den förste», del 1:2, sid. 208: »Hvad för öf rigt

presterskapets nya ekonomiska ställning beträffar, får man visserligen icke
döma densamma efter det mått, som numera gäller derför, enär de återstående
kyrkliga inkomsterna voro hufvudsakligen af sådan art, att de af sig sj elfva ökats
genom odlingens framsteg. Landtpresterna hade qvar sina prestbord, hemman som
vanligen voro af god beskaffenhet: 12 till 15 tunnors utsäde och 50 till 60 lass
foder synas hafva utgjort medeltalet för presteborden i Vestmanland; men dessa
voro i allmänhet små, och medeltalet torde kunna betydligt förökas för det öfriga
Sverige. Prestens inkomst utgjordes för öfrigt af tertialtionden, hela qvioktionden
och smärre sportler, såsom matskott, påskpengar, inledning o. d. De senare posternas
belopp kan jag icke ens gissningsvis angifva, men de utgjorde väl då som
nu ett godt bidrag. Hvad tertialtionden beträffar, skulle den, att döma efter 1559
års kronotionderegister och med beräkning af 700 landtprester i det egentliga
Sverige, hafva utgjort omkring 50 tunnor i medeltal för hvarje pastorat. En annan
mera specificerad beräkning från år 1564 visar för större delen af Upland ett
medeltal af 36 tunnor, och icke så få pastorat skyllra med eu behållen tiondeinkomst
af 1 till 200 tunnor. I Vestmanland deremot, der odlingen ännu var
svag och pastoraten i allmänhet ganska medelmåttiga, finnes det endast en prest
(Munktorp) med 50 tunnor tiondesäd; de öfriga hafva ofta 8, 10, 12 tunnor och
medeltalet är 24 tunnor. Detta var vid samma tid som en kamrer vanligen hade
100 m:k i aflöning, en kammarskrifvare 30 ä 60 m:k och en fogde 50 ä 100 m:k.
Landtpresternas ställning har sålunda antagligen icke genom reformationen blifvit
mer nedtryckt, än att de ännu kunde hålla sig i jemnhöjd med samhällets bättre
lottade medlemmar; i en tid som denna af ytterst svag kapitaltillgång och af föga
utvecklade embetsmannaväsen var t. o. m. landtpresten, äfven med dessa sina nya
ekonomiska vilkor, kanske bland de högre löntagarne. Härvid må man dock tillika
besinna, att presterna just vid denna tid begynte erhålla egna familjer, och att de
hade en gästgifvareskyldighet, hvilken väl icke var ringa, efter som den togs till
beräkningsgrund för bestämmandet af vederlagets belopp.»

INLEDNING.

XIII

att åt derå anslå klockares löner och boställen mot förpligtelse
att ansvara för klockaretjenstens upprätthållande. Då den lön,
kyrkoherdarne bestodo sina medhjelpare, ofta nog ej synes räckt
till för dessas anständiga bergning, måste socknemännen, som för
öfrigt i allmänhet torde funnit det fördelaktigt för sig att kapellaner
voro inom pastoraten anstälda, träda emellan med bidrag, hvilka
dock till en början voro helt och hållet frivilliga. På det att de
ock skulle såsom sådana anses, anhöll allmogen, att den halfspann
säd, som socknemännen af god vilja årligen utlofvat till kapellanerna
af hvarje gård, »icke må en framgent och skyldig pålaga
förblifva, utan de må considereras som kyrkoherdens ombudsmän,
undantagandes hvad hvar och en af en god vilja dem
må gifva»; och förklarade med anledning häraf Kongl. Maj:t i
nådig resolution den 25 september 1675, att der ingen kapellan
»för detta häfver varit eller eljest behöfves och inge Kungliga
resolutioner finnas uppå, att der sammastädes ingen kapellan
församlingen påtränges, utan goda ja och samtycke deras, med
mindre kyrkoherden kapellan en sjelf vill uppehålla».1)

Det bidrag till presterskapets aflöning, som skulle utgå af
församlingarna, voro dessa emellertid icke alltid villiga att till
dess rätta mått lemna, hvarför ständiga påminnelser från regeringen
voro af nöden. Anledningen till denna församlingarnas
obenägenhet torde till en del hafva legat deri, att någon bestämd
och allmän författning i ämnet ej var att tillgå, då jn
icke ens den i kyrkobalken innehållna tiondestadga blifvit vid
landslagens utgifvande i tryck år 1608 till sin giltighet bekräftad.
På presterskapets begäran utfärdade omsider Gustaf
Adolf den 24 februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörden,
som införas skal i den Nya Kyrko-Ordningen», hvarigenom
äldre stadganden i det hela faststäldes samt kontrollföreskrifter
meddelades, »på dett åt rättvisan må dess bättre
handhaffvas och skärskådas». Icke desto mindre fortfor tionden
—- särskildt Kronans andel deraf — att år från år minskas i
följd af dels adelns missbruk af det privilegium, som frikallade
dess sätesgårdar från kronotionde, dels andra personers oredlighet,
hvarigenom »händer, åt hvad Presterskapet och andre i så
måtto skulle underhållas uthaff intet tillräcker». Efter öfver -

J) Angående tillkomsten af kapellanstjenster och med dem förenade löneförmåner
se utförligare komiténs betänkande III beträffande -»Den kyrkliga indelningen
och organisationen>, sid. xvn—xx.

XIV

INLEDNING.

läggningar vid 1638 års riksdag utfärdades derför den 22 februari
samma år »Kongl. May:ts till Sverige Ordning och Stadga
om Kyrkotijenderne i Rijket» *), deri utförligt bestämdes så väl
hvilka egde åtnjuta frihet från tionde, som huru vid uppbörden
af densamma skulle förfaras. Denna stadga hade förnämligast
afseende på kronotionden men innehöll derjemte åtskilligt, som
gälde äfven preste- eller tertialtionden, och anses derför såsom
en mycket vigtig urkund för bestämmande jemväl af presterskapets
rättigheter.

Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen
vid ribsdagarne hos regeringen framställningar om närmare
och noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas
aflöningsbidrag, som omfattade jura stolse, äfvensom
beträffande hvad till kapellanernas underhåll borde utgifvas.
Till svar härå utfärdades den 8 februari 1681 »Kong! May:s
Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets upbörd
aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,
Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners
och Klåckares underhåld förhållas skal». Då nämnda förordning,
som innehåller sju paragrafer, allmännare och tydligare än tillförne
skett sökte fastställa presterskapets aflöning af församlingarna,
och den allt jemt plägat åberopas såsom hufvudf or fattningen
inom den, för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som
reglerade enskildes bidragsskyldighet till presterskapet i enlighet
med det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862
gällande aflöningssystemet, torde det vara lämpligt att här redogöra
för det väsentligaste af 1681 års förordning, i hvad den
hänförde sig till presterskapet.

Enligt 1 § skola presterna på landet bekomma af sina åhörare,
vare sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman
bruka och besitta, tertialen af den tionde, som efter årsväxten
faller af allehanda säd, hvete, råg, korn, hafre, ärter och bönor,
samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor och kål, »dock att sådant
i persedeln gifves, utan förvandling i ren spanmål. Likaledes
qvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lam, killing, gris,
gås, samt smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster afibdas,
att presten kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet
af det som fallet är om året, nemligen af en kalf två öre, lam
eller killing ett öre, gås eller gris ett halföre silfvermynt; men

'') Kronans andel af tionden benämndes allmänt på denna tid kyrkotionde.

INLEDNING.

XV

de, som vid saltsjön bo och ringa åker kafva, skola gifva i det
stället nemligen hvar skärbonde, som häfver sin egen båt, om
våren fyra band fisk och om hösten en fjerding strömming, efter
som presten af andra notedrägter eger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas om likstol, att de som hafva sex kor skola
gifva uti likstol och testamente i ett för allt en ko efter hustru
eller bonde. De som hafva derunder, eller ringare än sex kor
till fyra kor, gifva två daler silfvermynt. Der mindre är än
fyra kor, gifves en daler silfvermynt; sedan efter ett barn åtta
öre, efter ett ärfdebarn1) sexton öre och efter ett legohjon åtta
öre, allt silfvermynt.

På grund af 3 § skola presterna hafva uti påskpenningar
ett öre silfvermynt om året för hvart hjon som går till aflösning
och Herrans nattvard, så väl af söner, döttrar och mågar som
af hustru, legodrängar och pigor; »och vare dermed afskaffadt
och alldeles förbjudet att lägga penningar på duken eller skriftemåls-penningar,
efter som härefter också alle skriftehåll på
landsbygden hos allmogen skole vara afskaffade, dock detta intet
förståndet om socknebuden». »Gångandes embetsman» samt alla
andra på landet boende, som icke bruka någon åker eller svedjeland
eller hafva någon boskap men dock bruka sin enskilda näring,
skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt,
men bruka de åker eller svedjeland och hafva boskap,
gifve de derför lika med bonden.

Jemlikt 4 § gifves för brudfolks lysning fyra öre, för vigning
åtta öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn
åtta öre, allt silfvermynt. För socknebuds omak, särdeles der
kyrkoherden behöfver resa långt uti socknen, der gifver bonden
som honom täckes, men icke högre eller mera än fyra kappar
råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom anses,
så att af dem intet fordras».

Slutligen återgifves innehållet af 5 §, så lydande: »Anbelangande
capellanernes underhåll, såsom de ega med lön blifva
försörjda utaf pastoribus med hvilka de arbeta, alltså hafva
biskoparna med consistoriis deröfver att jemka dem emellan
och göra en viss förordning, sådan som de å begge sidor någorlunda
kunna vara med behållne, och vele vi för det öfriga att
härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven år
1675, att der inga capellaner för detta hafva varit eller eljest *)

*) Barn som redan ärft sina föräldrar eller andra slägtingar.

XVI

INLEDNING.

behötves, ocli der om inga Kongl. Förordningar finnas, att der
sammastädes ingen kapellan församlingen påtränges, mindre skola
någre hjelpeprester tillåtas församlingarne till besvär, efter som
i de socknar, som kapellaner af forna tider kafva varit, och allmogen
af ålder sig påtagit dem att löna, antingen de äro en
eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas
än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård,
men åt fjerdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedels
tunna om året.»

Denna förordning var utfärdad för riket i dess helhet såvidt
landsbygden angår. Det dröjde dock icke länge, förr än underdåniga
föreställningar mot densamma till Kongl. Maj:t inkomma
dels från presterskapet, som klagade deröfver att förordningen
icke kunde på alla orter verkställas, och dels från allmogen,
som förklarade, att den hellre ville »blifva vid deras med sina
själasörjare vanlige accord, såsom det hvilket dem drägeligare
skulle falla».x) För att förekomma all oreda härutinnan förklarade
Kongl. Maj:t, enligt punkt 45 i nådiga resolutionen på
allmogens besvär den 3 januari 1683, sin vilja vara, »att landshöfdingarne
jemte biskoparne å orten och församlingarna skulle
med det första träda tillhopa att göra härutinnan till Kongl.
Maj:ts vidare godtfinnande ett visst reglemente», hvaremellertid
allmogen lemnades att förblifva vid hvilkendera förordningen
den helst begärde och med sina själasörjare bäst kunde sämjas
om, allenast att icke begge förordningarna blefve till den enes
eller andres nytta ömse brukade, utan att endera förordningen
i alla stycken efterlefdes. Liknande framställningar gjordes vid
åtskilliga senare tillfällen till föremål för regeringens ompröfning,
dervid i allmänhet hänvisades till ingående af föreningar
såsom bästa sättet att främja enighet och sämja mellan
prester och åhörare. Så yttrades i nådiga resolutionen på allmogens
besvär den 9 mars 1689, punkt 5, att »emedan en stor
olikhet är uti landsorterna och den ena icke af samma beskaffenhet
som den andra», så har 1681 års förordning om presternas
uppbörd hvarken kunnat till alla orter lämpas, eller kan någon
annan stadga göras så fullkomlig, att hon öfverallt och »uti alla

'') Öfverenskommelser om tiondens utgörande torde tidigt hafva blifvit ingångna.
Redan i äldre vestgötalagen. kirk. b. 17, säges: »På åkern skall tionde
skiftas. Tage presten, eftersom vid kyrkans invigning blifvit bestämdt.» Dylika
öfverenskommelser synas under senare tider hafva till en början varit förbehållna
adeln, på sätt framgår af § 8 i riksdagsbeslutet den 19 mars 1600.

INLEDNING.

XVII

mål skulle kunna lika till en inbördes skälig förnöjelse ock nytta
praktiseras»; och ville Kongl. Maj:t draga försorg derom, att i
de orter, der presterna och åhörarne ännu icke till »ett visst»
blifvit förenade, en god och skälig förening med allra första
måtte träffas dem emellan, »så att allmogen visst må veta, hvad
de skäligen böra ge och presten skäligen fordra». I enlighet
härmed hafva undantags författning ar vidtagits beträffande alla
från Danmark införlifvade landskap, likasom för åtskilliga delar
af det gamla Sverige gälla särskilda bestämmelser om presträttigheter,
nemligen för Vadstena län (eller Lysings, Gröstrings,
Dals och Aska härader af Östergötland), för Dalsland, för Ångermanland
och för Lappmarken.

En fast grund var sålunda lagd för kyrkoherdarnes ekonomiska
ställning. Deremot voro komministrar nes aflöningsförhållanden
fortfarande temligen obestämda, hvad beträffar
kyrkoherdarnes bidrag till deras underhåll ej mindre än församlingarnas.
Likaledes rådde fortfarande ovisshet om huru
vida komministrarne voro att anse såsom tillhörande det ordinarie
presterskapet eller icke. Deras tjensteställning blef emellertid
slutligen bestämd genom 1686 års kyrkolag. Enligt denna
skulle komministrarne tillsättas af biskopen och kapitlet efter
församlingens kallelse och val äfvensom efter inhemtande af
kyrkoherdarnes samtycke, der så pröfvades skäligt. De förklarades
vara medhjelpare åt kyrkoherdarne, hvilka erkändes såsom deras
förmän men å andra sidan skulle väl bemöta dem såsom medhjelpare
i ordet. Komministern kunde så väl som kyrkoherden
vid förekommande behof begära en prest till sitt biträde; och
angifver denna omständighet tydligt komministerstjensternas
egenskap af ordinarie tjenster. De prester hvilka såsom hjelpprester
anstäldes hos den kyrkoherde eller komminister, som
»kommit så af sig, att han gudstjensten ej uppehålla gitter»,
kallades numera adjunkter. Dessa senare skulle af den ordinarie''
presten förses med kost och lön, »som de antingen sj elfva
sins emellan öfverenskomma eller Biskopen med Capitlet mäter
och tycker rätt vara». *).

Såsom ofvan blifvit antydt och jemväl framgår af ordalagen
i 1681 års förordning, gälde densamma endast förhållandena på
landsbygden. I städerna deremot voro presterskapets inkomster

*) Kyrkolagen, kap. 19 § 9 samt kap. 24 §§ 25 ock 29.

XVIII

INLEDNING.

till beloppen vida mindre bestämda än på landet. Enligt tiondestadgan
af år 1638 voro kyrkoherdarne lika berättigade till tertialtionde
af städernas jord som af jord på landet, och synes
häraf jemväl hafva följt rätt för dem till smör- och qvicktionde;
men dessa olika slag af tionde kunde af helt naturliga skäl icke
blifva mycket inbringande. Eljest hade kyrkoherdarne icke rätt
till några bestämda afgifter af städernas innevånare, utom till
fisktionde på en del ställen. Presterskapets hufvudsakliga, ehuru
alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga
tillökning åhörarne meddelade uti de s. k. påskpenningarne.
Denna presträttighet, som, jemlikt 1681 års förordning, på landet
utgjorde ett öre silfvermynt af hvarje kommunikant och i anseende
till sin obetydlighet der ofta efterskänktes, har deremot i städerna
alltid varit påräknad såsom presterskapets förnämsta inkomstkälla.
Med anledning deraf att Kongl. Maj:t afskaffat omförmälda
afgifts nedläggande på altarduken och en del konsistorier
hemstält huru presterskapet i städerna kunde derför erhålla
någon ersättning, blef genom nådiga brefvet den 6 juli 1688 l)
förklaradt, »att som hvar och en, som vill begå Herrans Högvördiga
Nattvard, är till följe af Kongl. Maj:ts Kyrko-Ordning
förbunden sin själesörjare derom förut tillkännagifva, så kunna
ock de som borgare äro och uti städerna boende sina själasörjare
vid samma tillfälle, hvar och en efter råd och ämne, med
något betänka». Likaledes har Kongl. Maj:t enligt nådiga resolutionen
på städernas besvär den 28 augusti 1727, punkt 27, konfirmerat
och stadfästat borgerskapets frivilliga förening, deruti
borgerskapet förmält sig ej heller hädanefter vilja undandraga
sig den vanliga afgiften till sina kapellaner, oaktadt derom i
tiondeförfattningarna intet påbjödes. Den väsentligaste delen
af presterskapets inkomster i städerna var således beroende af
borgerskapets goda vilja samt af bruk och sedvana.

Hvad sålunda på grund af lag, överenskommelser eller sedvänjor
var anslaget till presterskapets underhåll blef ytterligare
tillförsäkradt detsamma genom Kongl. Maj:ts nådiga Privilegier
för Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande
landskaper den 16 oktober 1723. Hufvudstadgandet
härutinnan är inrym dt i 3 §, hvilken är af följande lydelse:
»Skola alla personer af Prediko-Embetet och Läroståndet, hvar

'') Wilskman, Ecclesiasticpiewerk, sid. 175.

INLEDNING.

XIX

efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alla sine välfångne
friheter, donationer och förläningar samt andre deras
embeten tillhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jemväl
ock de vederlag, hvilka de åtnjuta, under samma titul och förbehåll,
som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»
Mera detaljerade bestämmelser äro derpå meddelade i 4 §, hvars
innehåll i hithörande delar jemväl torde böra återgifvas: »Alle
Biskopar, Superintendenter, Theologise Doctores, Professores,
Prsepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i G-ymasierne,
Rectorer och Con-Rectorer i Scholorne och alle Prester i
gemen skola oförändradt behålla efter gammal häfd sine Biskopsstift,
Prmbende-Socknar och Hemman, Prestegårdar i Städer och
på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter,
Capellans-Hemman och Boställen, Klockare-bord, Utjordar, Ängetegar,
Torp, Bergsbruk och Qvarnställen med alle tillhörigheter,
ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är på
eller af andre laglige skäl kunna bevisas dertill lyda, hvilka
äger och tillägor Presterskapet skall till sitt underhåll skäl- och
lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta
till vatten och land. Presterskapet conlirmeres ock all härtils
åtnjuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter, så att de af vederbörande
ricktigt skola utgöras.---— Äfven stadfästes hvad

Presterskapet härtil njutit uti Kyrko-Herbergen af KonungsTijonden,
som til Biskopars, Superintendenters, Professorers, Lectorers,
Rectorers och Con-Rectorers, Kyrkioherdars och Predikanters
i städer och på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och
Sch olebetj entes, Håf-Predikanters, Dom-Kyrkiors, Kyrkiors och
Hospitalers underhåll och lön förordnat är, som altid blifver dem
utan någon afkortning förbehållit, så åt inge rågar skola af deras

lön afdragas och förminskas.--— Präste-Tijonden skal i alle

Landsorter af enom och androm, som vederbör, ovägerligen utgöras,
efter 1638 års Riksdags-beslut och ordning, eller det bruk,
speciele bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgjöras bör,
efter en viss anten redan stadgad, eller lagligen till stadgande
Tijonde-sättning. Presterskapet och Consistoriis efterlåtes, åt
genom utskickade, på behörigt och beqvämligt sätt hafva rättmätigt
och lagligt upseende på samma Konungs- och PresteTijondes
utgjör- och infordrande, åt densamme Kronan och dem

rättrådigt och tidigt blifver utgjord.---Presterskapet i

Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län skal, efter Frids-För -

XX

INLEDNING.

dragen och Malmö Recess, under vanlig frihet behålla dess Prestegårdar,
Mensal-rättigheter och Annexer med all frukt, Landgille,
städsmål, åker och arbete deraf, jemte de inkomster och förmåner,
som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft;
rättandes sig Presterskapet i Skåne och Halland i dess upbörd
och inkomst aldeles efter den på denna Riksdag gjorde Förordning.
»

Den lagstiftning, för hvars hufvuddrag redogörelse nu blifvit
lemnad, nämner icke något om tiondepligt för de egentliga
stadsmannanäring ärna, om det också icke kan påstås, att hvarje
spår af en dylik skatt å berörda näringar saknas.1) Äfven de
å landsbygden småningom uppväxande industrierna voro länge
frikallade från skyldigheten att till presterskapet afstå någon
del af sin afkastning. Emellertid gjorde presteståndet vid riksdagarne
upprepade framställningar om ett sådant åläggande.
Härå svarades till en början uti nådiga resolutionen den 27 augusti
1668, punkt 16, att om icke kyrkoherdarne kunde med bruksförvaltarne
sjelfva om tionde af jernverken sig förena, saken
skulle angifvas hos landshöfdingen, hvilken borde »tillhålla bruksherren
att gifva denna rättigheten ut, jemväl sjelfva qvantumet,
om derom tvistas, efter skäl och omständigheter determinera och
pålägga.» Denna författning återkallades dock redan påföljande
riksdag genom nådiga resolutionen den 10 december 1672, punkt
13, sedan Kong! Maj:t förnummit, att »tionde af metaller hvarken
på någon lag eller sedvana här eller annorstädes grundad
är»; hvarvid Kongl. Maj:t likväl ville hafva i nåder rekommenderat
presterskapet till brukspatronerna, att de af god vilja gåfve
sina själasörjare, »efter den välsignelse som Gud dem i deras
handtering förlänar, till följe af den goda plägsed som en del
af dem för detta välbetänkt öfvat hafva och androm till gode
exempel förelysa kunna». Sedermera plägade frågorna om tionde
och annan rättighet af bruken hänvisas till landshöfdingen och
biskopen att derom söka uppgöra förening mellan parterna.
Ännu i nådiga resolutionen den 7 juli 1752, punkt 7, ansåg Kongl.
Maj:t betänkligt att pålägga bruken något visst i proportion mot
andra hemman, men förmodade Kongl. Maj:t, att bruksegarne
»snarare mer än mindre sina själavårdares omsorg och besvär
lära förskylla, då de efter råd och ämne, af egen god böjelse,

r) Jfr noten sid. ix.

INLEDNING.

XXI

få sin erkänsamhet ådagalägga». Efter det slutligen presteståndet
vid 1761 års riksdag anhållit om någon viss stadga härutinnan,
så att det måtte bero af lag och icke af åhörarnes godtycke,
huru mycket skulle bestås presterskapet, förklarade Kongl.
Maj:t genom nådiga resolutionen den 10 augusti 1762, punkt 5,
att emedan bruken egde en i lag grundad rättighet att rösta
vid prestval, hvaremot skyldighet för dem att underhålla prest
så mycket hellre borde svara, som Kongl. Maj:ts och Kronans
gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan skyldighet,
och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjening af
prestembetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad qvarnar
beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och
kalla prest, för den skull borde, — sedan egare af sådana verk,
bruk och qvarnar, för hvilka voteringsrättighet vid prestval vore
särskilt beviljad eller som deltoge i kyrko- och prestgårdsbyggnad,
äfvensom vederbörande presterskap blifvit hörde uti de församlingar,
hvarest inga särskilda föreningar i godo häröfver antingen
redan blifvit ingångna eller hädanefter kunde ingås, —
landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i proportion
mot hemman, som sådana bruk, verk och qvarnar borde erlägga
i presträttigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten,
allt efter som skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan
borde inkomma till Kongl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas.
I öfverensstämmelse härmed blefvo genom åtskilliga
kongl. resolutioner, mestadels för särskilda län, afgifter fastställa
att utgå för bergverk, bruk, sågverk, qvarnar och några
få andra industriela anläggningar, såsom messings-, glas-, kalkoch
pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjern,
spannmål, smör —, än i penningar, vanligen till visst belopp för
hvarje härd, masugn eller hammare, mera sällan i proportion till
tillverkningsvärde eller skatt till kronan.

Vid en återblick på utvecklingen af den lagstiftning, som
under förgångna tider reglerade församlingarnas bidragsskyldighet
till det svenska presterskapets aflöning, visar sig, huru som
denna skyldighet redan tidigt under den katolska kyrkans välde
blef stadgad i landskapslagarnes kyrkobalkar samt efter reformationen
närmare bestämdes genom riksdagsbeslut och kongl.
förordningar eller resolutioner, som dels inskärpte förut gällande
lag eller sedvänjor, dels rättade missbruk, dels bekräftade fri -

XXII

INLEDNING.

villiga överenskommelser mellan församlingar och presterskap,
dels ock påbjödo presträttigheters utgörande till nya presterliga
tjenster eller af beskattningsföremål tillkomna i senare
tider. Kyrkans rätt till sålunda bestämda afgifter af församlingarna
bar jemväl häfdats och hägnats genom privilegier, hvilkas
fortvaro ännu är betryggad genom grundlagsstadganden. Församlingsbidragen
fördelade sig från äldsta tider i två väsentligen olika
slag, nemligen en skatt på bruttoafkastningen af viss näring, tionden,
och afgifter för vissa kyrkliga förrättningar, de så kallade tilllagorna
eller jura stol*. Tionden, den oj emfårligen tyngsta pålagan,
drabbade hufvudsakligen jordbruket, som ursprungligen var
landets enda skattekraftiga näring; den uttogs dock äfven af jordbrukets
binäringar jagt och fiske. Af tillag orna (jura stolse) egde
den som utgick för begrafning med själamessor största betydelse
och utbildades småningom till en arfskatt, utgående af vissa
dödsboets tillgångar; i allmänhet var likstolen den afgift som
vållade största missnöje. Vid de stora kyrkliga högtiderna,
enkannerligen vid påsken för åtnjutandet af nattvardens sakrament,
erlades af ålder offer i allehanda persedlar, och redan
de gamla lagarnes bestämmelser ådagalägga, att man tidigt
kände behofvet att för dessa gåfvor stadga ett visst mått
till undvikande af förargliga tvister mellan gifvare och mottagare.
I 1681 års förordning blefvo slutligen »påskpenningarne»
bestämda till ett öre för hvart hjon som gick till nattvard;
men i vissa landsändar, särskild! de gamla danska provinserna,
fortforo olfren såsom kyrklig plägsed och presterlig rättighet
och voro flerestädes genom författningarna tillåtna. Jemväl
för lysning, vigsel, barndop, kyrktagning och socknebud faststäldes
i 1681 års förordning bestämda afgifter eller maximiafgifter,
hvilka för den tiden antagligen voro tillräckliga, men
under följande århundrade genom myntvärdets fall blefvo ytterligt
otillfredsställande. För samtliga dessa afgifter stadgade sig
derför helt naturligt genom bruket andra mått än de lagliga;
och med frivilligheten instälde sig ånyo samma olägenheter som
lagbestämmelserna skolat afhjelpa. Jemte dessa skatter å vissa
näringar och sportler för vissa förrättningar förekommo i det
äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några utskylder som
hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln af
rent personlig shatt. Sådan var den afgift af två mark silfvermynt
som enligt 1681 års förordning alla »gångandes embetsman»

INLEDNING.

XXIII

samt alla andra på landet boende, som ej brukade någon åker
eller svedjeland, skulle utgöra »för all sin rättighet». Sådana
voro ock de dagsverken, som skulle till presterskapet utgöras så
väl af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyseshjon,
gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som,
ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af pligt»,
småningom öfvergick till sedvänja och såsom sådan blef genom
författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Flertalet af dessa olikartade afgifter medförde för presterskapet
så väl som för församlingarna stora olägenheter. Sportlerna,
hvilka voro godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen,
syntes icke sällan oskäligt betungande, hvarförutom de lätt
föranledde en för prestembetet nedsättande uppfattning af de
kyrkliga förrättningarna. Tionden, som lagligen skulle utgå i
persedlar och efter årsafkastningen, förutsatte beträffande all skörd
och afvel en närgången kontroll, som var ytterst vansklig samt
för tiondetagare och tiondegifvare lika förhatlig; den vållade ett
besvär med persedlarnes forsling, förvar och afyttring, som betungade
löngifvaren och betydligt minskade löntagarens förmåner.

De olägenheter och klagomål som aflöningssättet sålunda
medförde hade man länge sökt mildra och undanrödja genom
billiga öfverenskommelser mellan löngifvare och löntagare. Der
sådana öfverenskommelser begränsades till löntagarens tjenstetid
och af honom fritt medgåfvos, hade till dem ej behöfts någon
medverkan af offentlig myndighet. Men så väl före som efter
1681 års förordning förekommo mellan församlingar och presterskap
ackord eller föreningar, hvilka erkändes såsom bindande för
bestämd, stundom för obegränsad tid. Enligt flera kongl.
bref från slutet af sjuttonde århundradet borde öfverenskommelser,
som ansåges lända till begge parternas förmån, af vederbörande
myndigheter uppmuntras.

Först efter det nya statsskickets införande har dock denna
utväg till undanrödjande af missförhållandena blifvit i större
utsträckning anlitad. De ganska vidtgående anspråk på eftergifter
i presträttigheterna som framstäldes under 1809 och 1815
årens riksdagar föranledde från så väl bondeståndets som presteståndets
sida yrkanden om kraftigare åtgärder för dylika öfverenskommelsers
främjande. Genom nådiga cirkuläret den 17 maj 1810
anbefaldes i följd häraf landshöfdingar och konsistorier att i
allt hvad på dem berodde söka befrämja billiga föreningar mellan

XXIV

INLEDNING.

lärare och åhörare om tionde och andra pastoralier, hvilka överenskommelser
Kongl. Maj:t vore benägen att med stadfästelse förse;
hvarvid likväl genom nådiga kungörelsen den 21 september samma
år uttryckligen erinrades, att dylika överenskommelser vore beroende
å båda parternas fria medgifvande samt att, öfverallt der
frivillig och ömsesidig förening icke kunde åstadkommas, allt
hvad privilegier och gällande författningar stadgade om tionde
och andra pastoralier fortlefde i sin fulla kraft och verkan. En
senare kongl. kungörelse, nemligen af den 3 april 1816, gaf dock
härutinnan uttryck åt en helt annan uppfattning. Med anledning
af framställning från presteståndet stadgades nemligen,
bland annat, att förslag till dylika överenskommelser skulle,
äfven om blott den ena parten åstundade densamma, upprättas
och underställas båda parternas pröfning, samt att om, oaktadt
försök till samman jemkning gjorts af landshöfdingen och domkapitlet,
godvillig öfverenskommelse mellan parterna ej kunde
vinnas, förslaget skulle till Kongl. Maj:t öfverlemnas för att efter
förekommande omständigheter af Kongl. Maj:t pröfvas och för tjugufem
eller femtio år fastställas. Men sådana mot endera partens
bestridande faststälda föreningar lära i verkligheten hafva mycket
sällan förekommit; och de författningar i ämnet som under de följande
åren, mest med anledning af preste- eller bondeståndets
framställningar, utfärdades innehöllo endast förnyade anmaningar
till godvilliga överenskommelser och sysselsatte sig hufvudsakligen
med bestämmandet af de former, genom hvilka vid öfverenskommelserna
båda parternas intressen och rättigheter skulle
skyddas.

Ku omförmälda försök till reglering af presterskapets löner
afsågo dock endast kyrkoherdar nes inkomster af församlingarna.
Yigten af att genom överenskommelser få komministrarnes
löner bestämda var icke heller alldeles så stor som att på detta
sätt reglera för kyrkoherdarne. Så väl aflöningssättet beträffande
kyrkoherdarne som uppbörden af deras inkomster var nästan af
beskaffenhet att uppmana till föreningar för undvikande af olägenheter.
Annorlunda var förhållandet med komministrarne, som
hade sin efter hemmantalet utgående spanmålslönx) samt derut '')

Genom nådiga brefvet den 24 mars 1756 hade förklarats, att med uttrycket
»fjerdedels eller mindre torpare» i 5 § af 1681 års förordning förstodes fjerdedels
och mindre hemman. Men huru vida den sålunda af hemman utgående kapellanslönen
borde erläggas för hvarje särskildt skattlagdt helt, hälft eller fjerdedels
hemman och derunder, så att, om flera åbor innehade ett sådant hemman, de borde

INLEDNING.

XXV

öfver endast i vissa orter matskott och hö, enligt nådiga resolutionerna
den 24 november 1(593, punkt 9, och den 17 juni 1695, äfvensom
i andra orter efter häfd några mindre betydande artiklar.
Emellertid uppstodo tvister jemväl angående kapellansrättigheters
utgörande af församlingarna. »Till afhjelpande af försporde
olägenheter, såsom en följd af olika begrepp om tillämpningen
af 5 § i kongl. förordningen af den 8 februari 1681», stadgade
derför Kongl. Maj:t, uppå presterståndets derom gjorda underdåniga
hemställan, genom nådigt cirkulär till samtliga konsistorierna
i riket den 3 juli 1829, att derest någon komminister ansåge
sig till klagan öfver förhållen eller orätt beräknad lön
någonstädes befogad, sådant, om det ej i godo kunde utan rättegång
afhjelpas, borde, innan målet droges för domstol, anmälas
hos konsistorium, som då egde att efter omständigheterna föranstalta,
det å allmän sockenstämma i närvaro af Konungens
befallningshafvandes ombud en billig sämja om kapellansrättigheternas
utgörande blefve uppgjord till samma kraft och verkan
som en i lagbehörig ordning träifad öfverenskommelse om pastoralier,
samt att derefter konventionen, om den kunnat upprättas,
insändes till konsistorium, som, derest den funnes på lag och
billighet grundad, borde densamma till Kongl. Maj:ts nådiga
stadfästelse för längre eller kortare tid anmäla; men i händelse
sämja på sådant sätt icke kunde till vägabringas, skulle det
åligga konsistorium att, på sätt nådiga kungörelsen den 3 april
1816 rörande pastors rättigheter bestämdes, i samråd med Konungens
befallningshafvande, sedan församlingens invånare, der
så nödigt pröfvades, ytterligare blifvit hörda, på grund af insända
handlingar och inhemtade upplysningar uppgöra förslag
till lagligt och billigt kontrakt om kapellanslönens utgörande af

hvar för sig efter innehafvande delar sammanskjuta hvad af det hela borde utgå,
eller om hvarje åbo borde i mån af hemmantalet utgöra åtta kappar, så vida
hans hemmansdel uppginge till eller öfverstege Va mantal, och deremot fyra kappar,
om han innehade (/I eller huru litet hemmantal som helst, äfven af klufna hemman,
var underkastadt tvister och olika tydningar, intill dess Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 11 november 1766, i enlighet med rikets ständers åsigt, förklarade
den senare tillämpningen vara för ett verkligt afsteg från 1681 års förordning
att anse, emedan mantalen, utan afseende å flera eller färre åbor, vore för grund
till kapellanernas rättigheters beräknande faststäld; i följd hvaraf bekräftades,
att hvarje hel eller half gård borde till kapellanerna erlägga en halfspann säd,
men deremot 1/i hemman eller mindre skattlagdt torp en åttondels tunna hvartdera,
och sådant allt utan afseende på ilera eller färre åbor eller matlag som sådana
hemmansdelar bebodde. —- Härmed kunde denna fråga synas hafva blifvit en gång
för alla afgjord, men då tvister ånyo uppkommo, visade sig praxis vacklande beträffande
rätta begreppet af ifrågavarande stadgande.

2

XXVI

INLEDNING.

församlingen och detsamma Kongl. Maj:ts nådiga bepröfvande
och sanktion underställa. Detta cirkulär har visserligen haft
till påföljd, att på åtskilliga ställen konventioner om kapellanslöner
blifvit ingångna och af Kongl. Maj:t faststälda, men deremot
lärer icke något exempel vara kändt, att Kongl. Maj:t,
emot församlingsbornas bestridande, faststält något konventionsförslag
om kapellanslön. I sj elfva verket synes cirkuläret hafva
inneburit ett vädjande till församlingsmedlemmarnes goda vilja
för åstadkommande af en frivillig förhöjning i beskattningen
till förmån för dessa knappt aflönade själasörjare. Men helt naturligt
kunde församlingarnas intresse att genom konventioner tillvägabringa
löneförbättring för komministrarne ej vara lika stort,
som när det gälde att genom konventioner om pastoralier blott
förbyta vissa artiklar, förvandla det obestämda till bestämdt samt
undanrödja hvad som var förhatligt i uppbördssätt och kontroll.

Äfven till adjunkterna sträckte sig reformsträfvandena.*)
Vid 1834—35 årens riksdag väcktes nemligen motion derom, att * I

*) Likasom allmogen på den tid, då komministrarne voro hjelpprester åt kyrkoherdarne,
efter hand förmåddes att bidraga till komministrarnes aflöning, så påkallades
under en senare tid allmogens bidrag jemväl till adjunkternas underhåll.
Vid 1731 års riksdag klagade emellertid allmogen deröfver, att pastorerna på somliga
ställen förskaffade sig adjunkter och mycket sällan sjelfva predikade, »hvaraf
händer, att föTsamlingarne skola förmås att gifva desse hjelpeprester något till
kappor och kläder; anhållandes allmogen, att denne osed måtte hindras och pastoreriie
tillhållas att, äfven som andre betjente, sjelfve göra deras embete, om de
det för ålder och sjukdom mäkta göra». Med anledning häraf anbefalde Kongl.
Maj:t i nådiga resolutionen den 28 juni 1731, punkt 17, konsistorierna »deröfver
ett vakande öga att hafva, det utom förbemälde omständigheter inge adjunkter
måge tillåtas, och att allmogen ej emot sin vilja och förordningen af den 28 juni
1681 må betungas att gifva något till slike adjunkters hållande».

I detta sammanhang torde böra erinras om ett uttalande af allmänna besvärsoch
ekonomiutskottet vid riksdagen 1840—41 med anledning af en motion, deri yrkades
att det icke måtte vara adjunkterna tillåtet upptaga offer af församlingarna.
Utskottet anförde härom uti betänkande n:o 139, att offer icke vore genom
någon författning påbjudna och följaktligen icke kunde såsom en rättighet fordras
utan vore helt och hållet beroende af välvilja. De hade genom bruket från
en aflägsen forntid erkänts inom åtskilliga orter samt kunde anses såsom åtminstone
lofgifna och vore äfven påräknade såsom eu nödvändig förbättring af adjunkternas
i öfrigt svaga lönevilkor. Såsom föremål för anmärkning torde hufvudsakligen
böra betraktas sättet att aflemna så beskaffade bidrag, då de, efter
föregången uppmaning från predikstolen, frambures till altaret, der de af prestmannen
mottogos. Derigenom stördes andakten, när uppmärksamheten leddes på
föremål, som borde vara främmande inom kyrkan, och det måste verka menligt
på det presterliga anseendet och vara sårande för känslan att på sådant sätt offentligen
mottaga vedermälen af andras deltagande för enskilda behof. Utskottet
ansåg sig förty böra tillstyrka, att rikets ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhölle om nådig föreskrift, att de bidrag till pastorsadjunkters aflöning, som
församlingarnas invånare af välvilja lemnade, icke finge genom offer i kyrkan utgöras,
utan på annat lämpligt sätt insamlas. Någon dylik framställning af ständerna
kom dock icke till stånd.

INLEDNING.

XXVII

< när adjunkterna aflönades ganska olika och på många ställen
vida mindre, än som erfordrades för deras bibehållande, inom
samhället vid den grad af bildning, sjelfständighet och anseende
som embetet oeftergifligen kräfde, samt då genom tingandet om
arfvode mellan pastor och adjunkt uppkomma ett förhållande,
som icke. vore passande mellan två prestman, hvilka samfäld^
borde sköta ett vigtigt kall, en lämplig procent af den kända
pastoralinkomsten borde genom en allmän författnings utfärdande
bestämmas såsom arfvode åt adjunkten. Allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet, som, i betänkande n:o 58, ansåg sig
icke kunna understödja motionen om utfärdande af en dylik författning,
fann det i allt fall ostridigt, dels att adjunktsaflöningen
på derå ställen erlades med mindre än skäligt vore, dels ock
att tidens ökade kraf på stigande bildning hos läroståndets yngre
medlemmar äfven påkallade en reglering till förbättring i deras
lönevilkor, samt tillstyrkte för den skull rikets ständer att, till
beredande af detta ändamål och till förekommande af möjliga
missbruk, hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla domkapitlen att, på sätt i derå stift redan
egt rum, vid prestmötena tillvägabringa sådana regleringar
af adjunkternas lönevilkor, att minimibeloppet deraf bestämdes
till ett afpassadt förhållande efter beskaffenheten af adjunkternas
göromål. Med anledning af ständernas i enlighet härmed
aflattade underdåniga skrifvelse i ämnet den 24 juli 1834 utfärdades
nådiga cirkuläret till konsistorierna den 14 september
l^oå, hvarigenom domkapitlen uti de stift, der öfverenskommelsei
i afseende på adjunkternas lönevilkor ännu icke blifvit träffade,
anbefaldes att vid blifvande prestmöten söka åstadkomma
en dylik reglering, afpassad efter dessa tjensteman behof och
göromål.

Vare sig nu att de angående föreningar om presträttigheter
och till upphjelpande af det extra ordinarie presterskapets
ekonomiska ställning utfärdade författningar icke vunno någon
allmännare efterföljd, eller att de endast ofullständigt undanröjde
anledningarna till misshälligheter — det kunde icke fördöljas
att inom landet bland så väl prester som lekmän rådde ett ganska
allmänt missnöje med de ecklesiastika aflöningsförkållandena,
hvilket missnöje tog sig uttryck i upprepade motioner vid riksdagarne.
Slutligen väcktes under 1847-48 årens riksdag tjugutvå

XXVIII

INLEDNING.

motioner endast inom bondeståndet af representanter från olika
län. De flesta anmärkningarna rigtades mot vissa särskildt
i ögonen fallande missförhållanden, såsom mot likstolsrättigheten,
mot de i vissa provinser ännu öfliga offren på altaret,
mot utkräfvande af dagsverken och körslor, mot tiondens räkning
och utgörande i persedlar, men äfven mot det lägre presterskapets
tryckta belägenhet samt i allmänhet mot det obestämda
och godtyckliga i presterskapets rättigheter. Åtskilliga af motionärerna
framstälde förslag till ganska genomgripande förändringar,
åsyftande dels tertialtiondens indragning till statsverket,
som borde- öfvertaga aflöningen, dels alla naturaprestationers
utbytande mot penningafgifter.x)

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, till hvars behandling
samtliga motionerna öfverlemnades, afgaf ett synnerligen
vidlyftigt betänkande, n:o 96, deri utskottet visserligen framhöll,
huru som det otvifvelaktigt måste vara lättare och vigare för
löngifvaren att aflemna sina utskylder in natura i sådana ortens
produkter eller persedlar, som för honom voro lättast tillgängliga
och hvilka jemväl vore desamma som antingen genom de
allmänna förordningarna eller i följd af enskilda öfverenskommelser
blifvit föreskrifna att utgöras såsom aflöning till presterskapet.
Men för öfrigt kunde det, enligt utskottets mening, icke *)

*) En . af dessa motioner, väckt af Nils Jeppson från Malmöhus län,
torde, med hänsyn till sina klara och bestämda yrkanden, hvilka tillika vittnade
om ganska stor framsynthet, förtjena att här återgifvas. Efter att hafva
fäst uppmärksamheten på den oreda och de ledsamheter, hvilka mellan lärare
och åhörare föranleddes deraf att tydliga lagbestämmelser om hvarderas skyldigheter
och rättigheter saknades, föreslog motionären: att, med upphäfvande
af alla dittills gällande privilegier, resolutioner, bref, författningar eller konventioner,
af hvad namn och beskaffenhet de vara måtte, en lag skulle utfärdas, som
bestämdt och noga samt till likhet öfver hela riket ordnade vilkoren för presterskapets
aflöning: att, med iakttagande deraf att inkomsten, såvidt möjligt vore,
lämpades efter göromålen, pastoraten måtte indelas i vissa klasser och lönen åtminstone
inom de särskilda stiften bringas till likhet för hvarje klass: att inkomsten
bestämdes i ett för allt i spanmål, smör eller dylikt, allt efter hvarje
orts särskilda beskaffenhet, att utgå i kontant efter markegångspris; att deremot
alla dittills öfliga tjenstbarheter i körslor, dagsverken m. m. äfvensom afgifter i
qvicktionde, ost, smör, ägg, ollonfläsk eller dylikt måtte helt och hållet upphöra:
att i afseende å uppbörden af den blifvande löneinkomsten densamma måtte verkställas
genom Kronans uppbördsman och sedermera genom stiftsstyrelsens försorg
qvartaliter utbetalas till löntagarne; att i fråga om beloppet af den inkomst, som
borde tillkomma presterskapet, denna, så vidt ske kunde, måtte jemkas till ett
medium af hvad då inom hvarje stift uppbures, så att å ena sidan presterskapet
ej måtte sakna en anständig utkomst men å andra sidan ej heller de skattskyldiga
betungas med ökade onera: att grunderna för lönernas utbetalning måtte förblifva
desamma som då voro gällande; samt att afgifterna för de s. k. ministeriela
förrättningarna måtte, om möjligt, afskaffas, men om ej så ske kunde eu
billig taxa deröfver utfärdas.

INLEDNING.

XXIX

förnekas, att både olägenhet och missförhållande i allmänhet
uppkommit af obestämda löneinkomster för kyrkans tjenstår
män, äfvensom att det anstötliga i vissa delar af uppbördssättet
gifvit och gåfve skälig orsak till den rådande missbelåtenheten''.
Grunden dertill torde lätteligen utfinnas, då man eftertänkte
h vilka förändrade, på denna fråga inverkande, förhållanden inträffat
efter det nådiga, förordningen om presterskapets löner den
8 februari 1681 utkom. Ett betydligen utvidgadt åkerbruk och
tilltagande odlingar hade sedan dess väsentligen ändrat de omständigheter,
under hvilka denna förordning utfärdades och
hvarpå den särskildt syntes vara beräknad. Om nemligen tertialtionden,
efter, medgifven räkning på åkern, öfver allt skulle
årligen utgöras i »skaft med fullkomlig reda och uppriktighet,
blefve tvifvelsutan denna del af presterskapets lön mångenstädes
i högst betydlig mån stegrad, men årliga beloppet deraf fortfore
ändock att vara lika obestämdt, och det skulle i sanning medföra
både hinder för den enskilde i dess rätt att afpassa lämpligaste
bergningstiden för sin skörd och obehag för löntagaren
att hålla erforderliga biträden för kontroll och tionderäkning.
Ett sådant löneberäknings- och uppbördssätt vore, efter utskottets
öfvertygelse, numera ganska olämpligt. Omförmälda författnings
föreskrifter om lösen för de s. k. jura stol® eller presterskapets
extra ordinarie inkomster hade ock i följd af förändrade
myntbestämmelser upphört att tillämpas. Jemte detta
obestämda och obilliga förhållande i allmänhet företedde sig ock
en märklig olikhet inom flera olika provinser med afseende å
församlingarnas skyldighet att aflöna presterskapet. Till vinnande
af enighet och en inbördes god efterrättelse hade emellertid
rikets samtliga församlingar genom särskilda förordningar
och cirkulärbref flera gånger blifvit uppmanade att med sina
själasörjare uppgöra s. k. lönekonventioner, deruti alla afgifterna
till presterskapet borde uppföras och bestämmas. Detta
vore ock den i utskottets tanke enda fullt lämpliga utvägen att
afhjelpa alla de å båda sidorna öfver klagade bristerna i nuvarande
äldre författningar rörande presterskapets lönerättigheter
och uppbördssättet deraf.

Med anslutning till hvad utskottet sålunda anfört och i enlighet
med dess hemställan anhöllo rikets ständer i underdånig
skrifvelse den 20 oktober 1848, att Kongl. Maj:t täcktes genom
särskild nådig förordning anbefalla samtliga de församlingar

XXX

INLEDNING.

hvarest behörigen stadfästade konventioner ej redan vore uppgjorda,
att antingen och helst under dåvarande kyrkoherdars
tjenstetid eller ock senast och ovilkorligen vid deras afgång, under
pastorsledigheten, på sätt och i den ordning redan gifna
föreskrifter innehölle, uppgöra lönekonventioner, upptagande och
noga bestämmande alla pastors ordinarie och extra ordinarie inkomster
af hvad namn de vara månde, hufvudsakligen i naturaprestationer
och till någon del i penningar, så att derefter ingen
afgift till pastorerna måtte blifva öfverlemnad åt godtycket,
samt att om svårigheter å endera eller begge parternas sida
skulle möta, Kong!. Maj:t ville begagna sin höga rätt att jemlikt
sista mom. i nådiga kungörelsen den 3 april ISIG »efter i
hvarje fall förekommande omständigheter dessa konventioner i
nåder reglera och för en tid af 25 högst 50 år fastställa». Med
afseende å komministrar nes aflöningssätt yttrade rikets ständer,
att ehuru författningarna rörande det lönebelopp, som borde till
dessa tjensteman utgå, vore i någon mån mera bestämda än i
fråga om pastorernas löner, likväl å andra sidan förekomme, att
komministerslönerna inom eu del församlingar i följd af dessa
bestämmelser torde blifva nog svaga och otillräckliga för att
rättvisligen kunna anses åt innehafvarne erbjuda skälig bergning.
Ständerna funno derför ett allmännare tillvägabringande
af konventioner för reglering och till någon del förbättrande
af komministrarnes löner jemväl vara af behofvet påkalladt,
hvarvid 45 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, ansåges
såsom det minimum, hvarunder ingen komminister borde
vara aflönad; men om lönen icke kunde uppbringas till detta
belopp, borde den åtgärd, som för ändamålets vinnande kunde
finnas lämplig, af .Kongl. Maj:t vidtagas. Äfven i fråga om aflöningssättet
för presterskapet i städerna ansågo rikets ständer
någon lämpligare utväg icke vara. för handen till införande af
bestämdare grunder för beräkning af församlingsmedlemmarnes
bidrag, än att öfverenskommelser derom i föreskrifven ordning
upprättades och af Kongl. Maj:t för en tid af 25 till högst 50
år stadfästades, antingen under dåvarande kyrkoherdars och komministrars
tjenstetid eller ock senast och ovilkorligen vid inträffande
ledigheter. Slutligen och för en sådan allmän reglering
af adjunkternas löner, som vore med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, anhöllo rikets ständer, att Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla vederbörande stiftsstyrelser att, der sådant

INLEDNING.

XXXI

icke redan skett, så snart sig göra läte med presterskapet öfverenskomma
om och uppgöra en reglering af adjunkternas löner
samt med berättelser derom till Kongl. Maj:t inkomma.
Emot det i förenämnda skrifvelse innefattade förslag att, i stället
för uppmaningar till lönekonventioners ingående, sätta bestämda
föreskrifter om deras uppgörande anmälde likväl bondeståndet
protest och anhöll, att i denna fråga måtte förblifva
vid hvad dittills varit gällande; hvarvid bondeståndet tillika
uttryckte den åsigt, att bestämmelsen i nådiga kungörelsen den
3 april 1816 om konventioners reglerande af Kongl. Maj:t, i
brist af godvillig öfverenskommelse, icke vore tillämplig för
ifrågavarande lönereglering.

Vid de två följande riksdagarne åren 1850—51 samt 1853—
54 blefvo alla rörande presterskapets aflöning väckta motioner
af utskott afstyrkta och af ständer afslagna, under hänvisning
till de riksdagens åsigter som vunnit sitt uttryck i skrifvelsen
af den 20 oktober 1848. Denna skrifvelse hade emellertid varit
föremål för vederbörande myndigheters yttranden, och i utlåtande
den 21 januari 1853 tillät sig kammarkollegium erinra, huru som
den af ständerna föreslagna ovilkorliga befallning till församlingarna
att uppgöra lönekonventioner strede mot begreppet af
konvention eller öfverenskommelse, emedan ingen, med bibehållet
bruk af sin fria vilja, kunde befallas eller tvingas att komma öfverens
med eu annan, samt hemstälde i underdånighet, att nyss
omförmälda bestämmelse i 1816 års kungörelse, hvilken dåmera ej
tillämpades och derför ej heller lämpligen syntes böra i författningen
qvarstå, måtte förklaras böra till all kraft och verkan förfalla.

Ett stort antal motioner i fråga om ordnandet af presterskapets
aflöning väcktes ånyo vid 1856—58 årens riksdag. Motionerna
voro denna gång vidsträcktare i syftning och djerfvare
i yrkanden än någonsin tillförne. Der framfördes de
sedvanliga klagomålen öfver det anstötliga i offergåfvorna,
det godtyckliga i sportlerna för presterliga förrättningar, det
för landtmannen hinderliga i räknandet af skylarne på åkern och
det obestämda i de flesta presträttigheter. Men flera motionärer
yrkade denna gång med större eftertryck, att tionden måtte icke
blott varda till beloppet bestämd utan få lösas med penningar,
så att all leverans in natura kunde upphöra; att jura stolse
måtte ej allenast sättas till skäligt belopp utan utbytas mot fasta
utgifter, så att alla sportler för kyrkliga förrättningar kunde upp -

XXXII

INLEDNING.

höra; samt att presterskapet måtte, så vidt möjligt vore, befrias
från all omedelbar uppbörd af enskilda församlingsmedlemmar.
Åtskilliga motionärer gingo ännu längre. Några framhöllo orimligheten
af tiondens stegring med jordbrukets bruttoafkastning
och yrkade dess utbyte mot fasta för all framtid gällande utgifter
å hvarje hemman eller lägenhet; andra förnyade förslagen
om tiondens indragning till statsverket, som deremot borde öfvertaga
presterskapets aflöning. Presterskapets befriande från
boställsvården framstäldes såsom ett vigtigt önskemål. Från
derå håll upprepades också de vid föregående riksdagar framstälda
klagomålen om komministrarnes och adjunkternas betryckta
ställning, och man yrkade ur denna synpunkt en jemnare
fördelning af presterskapets inkomster. Men några motionärer
gåfvo denna tanke en mycket vidsträcktare syftning, i
det att de framhöllo de stora skiljaktigheterna mellan aflöningsbeloppen
inom olika församlingar och yrkade en jemnare fördelning
af inkomsterna mellan pastoraten. Från denna utgångspunkt
gjorde de gällande, att en allmän lönereglering, omfattande
hela riket, vore af behofvet påkallad.

Sedan allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vederbörligen
soldat dessa mångfaldiga yrkanden och med anledning
af dem afgifvit betänkande, n:o 93, förenade sig rikets ständer,
på tillstyrkan af utskottet, om en underdånig skrifvelse i ämnet
af den 6 juli 1857, deri uttalades den mening, att presterskapets
aflöningssätt vore i flera afseenden mindre lämpligt samt af beskaffenhet
att löntagare och löngifvare emellan leda till tvister
af störande inverkan på det förtroende och den sämja,
som borde råda mellan lärare och åhörare. Till aflöningssättets
mest afsevärda olägenheter hänförde rikets ständer bland annat:
»att tertialtionden på de flesta ställen icke är till beloppet bestämd,
utan utgår efter grunder, som göra denna i sig sjelf
dryga afgäld ännu mer tryckande samt föranleder dess stigande
i samma mån som ett förbättradt jordbruk ökar produktionen,
och hvarigenom således denna vigtiga näringsgrens förkofran motarbetas;
att qvicktionde^ i följd af den uti enskilda hushållningen
ingripande kontroll, som afgiftens ordentliga utgörande påkallar,
måste betraktas såsom en för närvarande tidsförhållanden olämplig
afgäld; att de så kallade jura stolse, påskpenningarne, matskotten,
offren med flera dylika afgifter i vissa fall genom sin
dryghet och i andra genom sin obestämdhet och sitt beroende

INLEDNING.

XXXIII

af godtycket icke sällan alstra obelåtenhet och motvilja; att den
ömsesidiga rättigheten och skyldigheten för löntagare och löngifvare
att omedelbart emottaga och aflemna lönebidragen lätteligen
föranleda och ofta föranledt tvister och rättegångar . . . .
samt att en del löntagares inkomster äro öfver höfvan stora, under
det att andras, särdeles komministrars och kapellpredikahters,
icke ens lemna tillfälle till den torftigaste bergning»; . . .
Med afseende å de åtgärder, som tid efter annan blifvit vidtagna
för tillvägabringande af konventioner angående presträttigheter,
hafva dessa, yttrade utskottet, »visserligen i sin mån
verkat fördelaktigt, men syftemålet att för en längre framtid
på ett tillfyllestgörande och med hänsigt till hela riket ändamålsenligt
sätt ordna pr esters kapets aflöning anse rikets ständer
ingalunda kunna på denna väg uppnås, äfven om tiden för
konventionernas bestånd skulle ytterligare utsträckas eller om,
i enlighet med rikets ständers vid 1847 och 1848 årens riksdag
hos Eders Kongl. Maj:t gjorda underdåniga framställning, sådana
konventioner ovilkorligen och således äfven emot löngifvarnes
bestridande skulle bringas till verkställighet. Ökade
anspråk och deraf följande stridigheter skulle alltid kunna uppkomma
vid förnyandet af så beskaffade konventioner, och det
förhållande som i främsta rummet bör undanrödjas, eller tvånget
för presten att omedelbart af församlingsboarne uppbära
sina inkomster, komme dessutom att qvarstå. Möjligheten att
genom en lönejemkning, der sådan utan olägenhet kunde ske,
bereda någon förbättring i det svagast aflönade presterskapets
vilkor blefve jemväl afskuren. En fullständig utredning af
presterskapets inkomster och uppgörande af ett derpå grundadt
förslag till allmän lönereglering är således, enligt rikets ständers
åsigt, den enda åtgärd, som numera lämpligen kan vidtagas
för att befordra en tillfredsställande lösning af frågan om
presterskapets aflöning och åstadkommandet derutinnan af en
sådan förändring, som det allmänt insedda och jemväl från prer
sterskapets sida i flera hänseenden erkända behofvet oafvisligen
påkallar, med syftning nemligen att derigenom måtte beredas
åt presterskapets samtliga medlemmar mera sjelfständighet
och anständig bergning, samt åt lärare och åhörare sinsemellan
trefnad, endrägt och förtroende; — dock att vid sådant ordnande
för framtiden af denna samhällsvigtiga fråga de presterskapet
lagligen eller genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster

XXXIV

INLEDNING.

icke finge till främmande ändamål förryckas». Ständerna antydde
vidare den rigtning, i hvilken ordnandet af presterskapets aflöning
borde, enligt ständernas åsigt, verkställas och uppgåfvo i
sådant hänseende bland andra följande grunder, nemligen: att
presterskapets inkomster fördelas mellan det ordinarie presterskapet
sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinarie prestman får
anständig bergning; att presterskapets inkomster, utan att ingå
till statsverket, böra i annan ordning än omedelbart ur den enskilde
medborgarens händer komma presterskapet till godo; att
all tionde, vare sig tertial-, smör- eller qvicktionde, utbytes emot
en gång för alla bestämda afgifter; att påskpenningar, jura
stolle, matskott, offer, dagsverken med flera smärre extraordinarie
afgifter utbytas mot vissa till beloppet bestämda utskylder,
att utgå icke allenast af fastighetsegare utan äfven af
församlingarnas öfriga invånare, och uppbäras på enahanda sätt,
som om tionde bestämmes; att lönerna för det ordinarie presterskapet
så beräknas, att det extra ordinarie, såsom hittills, aflönas
af det ordinarie, men att dervid tillika bestämmes minimum
af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad och fri föda, bör
vice pastorer och adjunkter tillerkännas, och särskildt afseende
fästes derå, att på en del ställen och orter inga ordinarie komministrar
finnas; att lönerna beräknas uti en eller flera af de
räntepersedlar, som enligt grunderna för ränteförenklingen äro
för hvarje län bestämda, och utgå efter tioårig medelmarkegång,
dock att aldrig mer än en mindre del beräknas i penningar.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt anhöllo rikets
ständer hos Kongl. Maj:t, dels att en komité af sakkunnige män
måtte i nåder tillsättas för att, med hufvudsaklig ledning af
ofvan angifna grunder, så skyndsamt som möjligt uppgöra förslag
till allmänt ordnande af presterskapets aflöning, samt att
berörda förslag derefter måtte varda rikets ständer i nåder meddeladt,
dels ock att samtliga konsistorierna i riket måtte i nåder
anbefallas att under tiden söka genom tillfälliga öfverenskommelsers
åvägabringande så bereda, att all tionderäkning på åkern
måtte upphöra, att de af offren härflytande inkomster måtte på
annat sätt komma vederbörande till godo, samt att så väl kapellpredikanter
och komministrar som vice pastorer och adjunkter,
de båda senare uteslutande genom bidrag från presterska -

INLEDNING.

XXXV

pets sida, måtte blifva försatta i eu med hänsigt till deras
bergning mera tryggad ställning.

Uti ofvan angifna grunder hade rikets ständer icke antydt
någon önskan om jemkning eller rubbning i den bidragsskyldighet,
som af ålder ålegat särskilda näringar eller medlemmar af
församlingarna; endast i yrkandet på tiondens utbytande mot en
gång för alla bestämda afgifter kunde spåras ett uppslag till skattejemkning.
De föreslagna nya grunderna för aflöningssättets förenkling
voro dock af mycket genomgripande betydelse, och deras
verkan ökades ytterligare derigenom att ständerna dermed förknippade
frågan om en utjemning af sjelfva lönerna. Dittills vanliga
lönekonventioner inom enstaka församlingar, vare sig de genomfördes
på frivillighetens väg eller bragtes till verkställighet mot endera
partens bestridande, motsvarade alldeles icke behofvet att
genom lönejemkning verksamt förbättra det svagast aflönade
presterskapets inkomster. För att befordra en tillfredsställande
lösning af frågan om presterskapets aflöning, med syftning att
derigenom måtte åt presterskapets samtliga medlemmar beredas
mera sjelfständighet och anständig bergning, fordrades, enligt ständernas
åsigt, nödvändigt en fullständig utredning beträffande presterskapets
inkomster och uppgörande af ett derpå grundadt förslag
till allmän lönereglering. En bland hufvudgrunderna härför var
att presterskapets inkomster skulle fördelas mellan det ordinarie
presterskapet sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinarie prest
finge anständig bergning. Så väl inom utskottet som inom
presteståndet inlades dock gensaga mot en dylik fördelning, så
vida den skulle afse alla inkomster och presterskapet öfver hela
riket. Härmed var emellertid uppslaget gifvet till den fullkomligt
nya behandling af ärendet, genom hvilken för den följande
tiden frågan om ordnande af församlingarnas bidragsskyldiglnet
blifva satt i samband med frågan om reglering af löneförhållandena
inom kyrkan i dess helhet.

Då omförmälda grunder af Kongl. Maj:t togos i skärskådande,
ansågos vissa förändringar i dem vara af nöden, likasom Kongl.
.Maj:t fann tj enligt att inhemta rikets ständers mening rörande
erforderliga tillägg till samma grunder; och afläts med anledning
häraf nådig proposition den 4 november 1859, med hvilken till
ständernas pröfning och godkännande öfverlemnades »Grunder
för en reglering af Presterskapets aflöning», innefattade i tolf

XXXVI

INLEDNING.

punkter. r) Ur den nådiga propositionen må följande här återgifvas: »De

af rikets ständer framstälda anmärkningar mot sättet
för presterskapets aflöning, sådant detta författningsenligt är bestämdt,
hafva af Kongl. Maj:t befunnits i allmänhet grundade.
Kongl Maj:t har likväl icke kunnat förbise, att detta aflöningssätt
jemväl eger vissa fördelar, hvilka man vid en förändring
bör söka att bevara. Såsom sådane har Kongl. Maj:t betraktat:
att presterskapet aflönas af församlingarne, icke af staten, *)

*) Dessa punkter lydde sålunda:

l:o.

Presterskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjenstgörande prestman
erhåller en efter tjenstegrad och embetsåligganden lämpad anständig bergning.
Afgifter, som af en församling utgå, eller inkomster, som till följd af bidrag
från densamma tillfalla dess presterskap, må ej till aflönande af annan församlings
prest användas, men val sådana medel, som. grunda sig på statsanslag
eller arrenden af kronohemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, i
händelse af befogenhet från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,
det senare dock endast i de fall, då de icke äro presterskapet för all framtid
tillförsäkrade.

2:o.

Presterskapets inkomster böra, utan att ingå till statsverket, i annan ordning
än omedelbart ur den enskilde medborgarens händer komma presterskapet
till godo.

.''ko.

Reglering af presterskapets löne-inkomster skall ske i den mån sådant utan
förnärmande af innehafvares rätt kan verkställas, således ovilkorligen vid först,
efter författningens utfärdande, inträffad pastorsledighet, eller, om derförinnan fastställd
Pastoralie-konvention längre tid är gällande, så snart denna tid tilländagår.
Sådan reglering må ock tidigare försiggå, derest en församling och dess
presterskap i önskan derom sig förena, eller vid inträffande pastorsledighet församlingen
påyrkar gällande konventions upphörande.

4:o.

Lönereglering inom hvarje stift verkställes länsvis af eu nämnd, hvars Ordförande
Kongl. Maj:t på förslag af Landshöfding och Biskop täckes förordna, och
till hvilken Domkapitlet och Länets Hushållnings-sällskap ega att, inom eller
utom sig, utse hvardera en ledamot. Dessa trenne ledamöter förordnas för tre år
i sender, dock skall första gången genom lottning mellan de tvenne sistnämnde
förhållandet så ordnas, att nytt val årligen behöfver ske af endast en af nämndens
ständige ledamöter. Såsom tillfälliga ledamöter vid hvarje förrättning ega
dessutom löntagaren eller, i händelse af ledighet, i hans ställe Kontraktsprosten
och församlingen att utse hvardera en, börande desse vara bosatte inom församlingen
eller någon af närbelägna socknar.

ö.o.

Boställe, som afses att af löntagaren bebos och brukas, beräknas till eu dess
verkliga värde motsvarande inkomst.

INLEDNING.

XXXVII

hvars mellankomst påfordras endast vid de tillfällen, då en
församlings oförmögenhet är ådagalagd, och för så lång
tid som detta förhållande fortfar; att presterskapets löneinkomster
betingas af de omständigheter, som på dess behof och billiga
anspråk hafva inflytande, såsom församlingarnes välmåga, folkrikhet
m. m.; samt att ett ändamålsenligt ordnande och en ständigt
fortgående förbättring af religionsvården genom allt för
stora pastoraters delning, efter hand skeende förbättring i det

6:0.

Presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med
bostadsboställe brukas, — derifrån undantagna de i vissa orter befintliga enkesäten,
— utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i nåder fastställda.

Är bostadsboställe af den storlek att derifrån kan skiftas eller författningsenligt
afsöndras en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med hans behof af
jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden af bostället i stadgad
ordning utarrenderas, då församlingen, på Domkapitlets yrkande, dertill samtycker
och åtager sig bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

7:o.

All tionde, vare sig tertial-, smör- eller qvick-tionde, utbytes mot bestämda,
utgifter, fastställda för en tid af femtio år.

Vid bestämmandet af dessa afgifter och dem, hvilka böra utgå för bergverk,
qvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa sig till efterrättelse
gällande författningar, äfvensom fästa afseende på af församlingen till
dess presterskap förut utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorater
inom stiftet under likartade förhållanden utgöras.

8:o.

Påskpenningar, Jura stol®, matskott, offer, dagsverken med flera smärre
extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, för samma tid som tionde-ersättningen
till beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af fastighets-egare, utan
äfven af församlingarnas öfriga invånare, börande dessa afgifter så beräknas, att
all betalning till presterskapet .för särskilda förrättningar kan upphöra. Debiteringen
och uppbörden af dessa afgifter verkställes på samma sätt, som för tionden
bestämmes.

9:o.

Presterskapets löner beräknas uti en eller flera af de räntepersedlar, som,
enligt grunderna för ränteförenklingen, äro för hvarje län bestämda, dock att endast
en mindre del må beräknas i penningar. Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång,
der ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan
varda, med afseende på särskilda förhållanden, af nämnden föreslaget och af Kongl.
Maj:t medgifvet.

10:o.

Då presterlig lön i en församling skall regleras, höres församlingen på sockenstämma,
eller, der flera församlingar äro förenade, å gemensam gällstämma,
vid hvilket tillfälle så väl aflöningsbeloppet, som dess fördelning af socken- eller
gällstämman föreslås. På grund häraf och efter öfvervägande af de förhållanden,
som vid lönens bestämmande böra tagas i beräkning, upprättar nämnden sitt förslag,
som meddelas församlingen, hvarefter handlingarne genom Landshöfdingen
och Domkapitlet jemte yttrande af dessa myndigheter till Kongl. Maj:t insändas
för vinnande af nådig stadfästelse.

XXXVIII

INLEDNING.

obefordrade presterskapets ställning o. s. v. är möjligt, utan att
statsverket betungas med ökade utgifter, tidsutdrägt förorsakas
genom behofvet att påkalla lagstiftande magtens beslut, eller
församlingarnes afgifter tillväxa annorlunda än i jemnbredd med
deras förmåga att dem utgöra.

Bland dessa fördelar skulle åtminstone de flesta och väsentligaste
gå förlorade genom antagandet af den i rikets ständers
ofvanberörde skrifvelse framstälda åsigt, att all tionde, vare sig
tertial-, smör- eller qvicktionde, bör utbytas mot eu gång för alla
bestämda afgifter. En sådan åtgärd skulle visserligen medföra enkelhet
och reda, och man torde kunna hoppas en, om ock aflägsen,
tid då den låter sig verkställa. Den kunde nemligen med skäl vidtagas
under förutsättning, att intet pastorat vore till vidden större,
än att detsamma, äfven med en något ökad folkmängd, lämpligen
kunde af en kyrkoherde vårdas samt att den af hvarje pastorat
utgående tionde stigit till det belopp, att den kunde anses, jemte
öfriga afgifter, tillräcklig för pastors skäliga aflönande, äfven
sedan odling och folkmängd nått en större höjd, så att någon
väsentlig förändring deri ej vore att emotse. Under nuvarande
förhållanden skulle deremot följden i de flesta delar af riket
otvifvelaktigt blifva, att löner, som vid afgifternas bestämmande
visade sig tillräckliga och billiga, inom en längre eller kortare

Vid reglering af pastorslön eger nämnden jemväl tillse, huruvida komministerslönen,
der sådan finnes, står till den förra i ett billigt förhållande och i annat
fall att skälig jemkning dem emellan föreslå efter de grnnder, som för sådan
åtgärd varda, med afseende på särskilda orters olika förhållanden, bestämda.

Nämnden eger ock att till Kongl. Maj:t göra underdånig framställning angående
öfverflödiga komministraturers indragning, äfvensom anmälan, då för presterskapets
aflöning icke vidare behöfliga statsmedel finnas en församling tilldelade,
eller församling för sitt presterskaps anständiga bergning af sådant understöd
är i behof, då Kongl. Maj:t, efter vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
och Domkapitlets hörande vill om medlens indragning eller öfverflyttande
från en församling till annan, eller beviljande af nytt anslag, i nåder besluta.

ll:o.

Så väl pastorater som komministraturer hänföras stiftsvis till vissa klasser
lämpade efter deras storlek, folkmängd, besvärlighet m. m.

12:o.

Lönerna för det ordinarie presterskapet beräknas så, att det extra ordinarie
kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, och fästes härvid särskildt afseende
derå, att på en del ställen och orter ordinarie komministrar ej finnas. I hittills
vanlig ordning bestämmes minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad
och fri föda, bör vice Pastorer och Adjunkter tillerkännas, äfvensom den ersättning,
^ hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda att bostad och
föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma; börande båda dessa belopp bestämmas
i spanmål att utgå efter tioårig medelmarkegång.

INLEDNING.

XXXIX

tidsrymd blefve i följd af presterskapets tilltagande göromål
och ökade lefnadskostnader otillfredsställande, hvarför statens
mellankomst skulle påfordras så väl till fyllande af bristerna
i det befintliga presterskapets aflöning som till nya löner, der
en stigande folkmängd framkallade behofvet af pastoraters delning
eller ökadt presterligt biträde. Kongl. Maj:t betviflar icke,
att, der ett sådant behof uppstod, rikets ständer skulle vara
villige att för samhällets vigtigaste angelägenhet, religionsvårdens
behöriga handhafvande, anslå nödiga medel, och ehuru skäl förefinnas
att ej göra denna angelägenhet beroende af de mångfaldiga
förhållanden, som vid en riksdag inverka på anslagsfrågors behandling,
skulle dessa måhända icke vara afgörande, så vida icke
det föreslagna stadgandet i öfrigt företedde olägenheter, till följd
hvaraf Kongl. Maj:t finner sig förhindrad att godkänna detsamma.
Bland dessa har Kongl. Maj:t icke kunnat undgå att fästa
uppmärksamheten vid svårigheten — att icke säga omöjligheten
—■ af dess verkställande på ett tillfredsställande sätt.
Man skulle nemligen dervid icke utan den största orättvisa
kunna fästa afseende vid de ofta godtyckliga, af eu pastors
större eller mindre efterlåtenhet eller en tiondegifvares större
eller mindre frikostighet beroende, afgifter som hittills utgått,
särdeles i de församlingar der icke en allmän- konvention angående
presträttigheternas utgörande blifvit faststäld. Den
enda giltiga grund för bestämmandet af de afgifter, mot hvilka
tionden skulle utbytas, vore att för hvarje jordegendom tionden
faststäldes i enlighet med gällande författningar och att afgifterna
derefter beräknades. Det är emellertid lätt att inse, hvilken
rubbning i bestående förhållanden derigenom skulle på en
gång uppkomma och hvilket allmänt missnöje deraf skulle förorsakas,
äfven under antagande att presterskapet icke gjorde
anspråk på afgifternas utgörande till tiondens hela belopp.
I alla händelser skulle ock den svenska jorden sålunda för all
framtid få vid sig fästad en beskattning, som inom få år visade
sig vara den bland alla mest obilligt fördelade, vare sig att
man betraktar förhållandet inom hvarje särskild ort eller ännu
mera emellan olika provinser, af hvilka några få skulle finna
sig betungade i alla kommande tider af mångdubbla skatter
endast derföre att de under en viss tidrymd varit de öfrigas
föregångare i arbetsskicklighet och jordens odling.

XL

INLEDNING.

Kongl. Maj:t har på grund häraf ansett nödigt att taga i
öfvervägande, om ej det af rikets ständer åsyftade mål skulle
kunna på en annan väg, åtminstone i hufvudsaklig måtto, ernås.
Ett medel har varit sökt i de s. k. pastoraliekonventionerna,
hvilka till en del undanröjt de öfver klagade olägenheterna af
presterskapets nuvarande aflöningssätt, utan att på samma gång
upphäfva dess fördelar. Om de icke varit fullt tillfredsställande,
torde sådant väsentligen härröra dels ifrån det sätt, på hvilket
dessa konventioner blifvit uppgjorda, dels från deras egenskap
af frivilliga öfverenskommelser, hvarför rikets ständer vid 1847
och 1848 årens riksdag hos Kongl. Maj:t gjorde underdånig
framställning, att sådane konventioner ovilkorligen och således
äfven mot löngifvarnes bestridande skulle bringas till verkställighet.
Vid senaste riksdag anmärkte väl rikets ständer, att
ökade anspråk och deraf följande stridigheter alltid skulle kunna
uppkomma vid förnyandet af så beskaffade konventioner; att det
förhållande, som i främsta rummet bör undanrödjas, eller tvånget
för presten att omedelbart af församlingsboerne uppbära sina
inkomster, komme att qvarstå, och att möjligheten att genom en
lönejemkning, der sådan utan olägenhet kunde ske, bereda någon
förbättring i det svagast aflönade presterskapets vilkor jemväl
blefve afskuren. De tvenne senaste anmärkningarne torde dock
icke egentligen drabba konventionerne, då sättet för uppbörden
af presterskapets inkomster icke är nödvändigt beroende af det
sätt, hvarpå församlingens afgifter blifvit bestämda, och en jemkning
i pastors inkomster till förmån för annan prest inom församlingen
ganska väl kan ske genom frivillig öfverenskommelse,
särdeles vid inträffande pastorsledighet, då äfven förfogande kan
vidtagas i afseende på sådane inkomster, hvilka rättsenligt kunna
från en församlings presterskap till en annans öfverflyttas. Kongl.
Maj:t antager ock, att de olägenheter, som med den först anförda
anmärkningen afses, skulle i väsentlig måtto förekommas,
om man i stället för konventionerna satte löneregleringar, verkstälda
af opartiske män samt gällande för en längre tid, och
hvilka så väl löngifvare som löntagare vore skyldige att underkasta
sig. Om dertill presterskapet upphörde att omedelbart besörja
uppbörden af sina löneinkomster, skulle alla från aflöningssättet
härflytande anledningar till obehag mellan lärare och församling
vara undanröjda och presterskapets ställning blifva
tryggad, utan att löngifvarne vore underkastade det intrång i

INLEDNING.

XLI

sin enskilda hushållning och det godtycke, hvaröfver de för närvarande
hufvudsakligen beklaga sig.»

Enligt det vid den nådiga propositionen fogade protokoll
öfver ecklesiastikärenden förklarade föredragande departementschefen,
att mot den punkt i rikets ständers skrifvelse, som innehölle
att presterskapets inkomster borde fördelas mellan det ordinarie
presterskapet sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinarie
prestman finge anständig bergning, intet vore att i hufvudsaken
anmärka, endast dervid uttryckligen tillädes att, så vida frågan
rörde inkomster af församlingen, fördelningen skulle ske inom
hvarje pastorat mellan dess presterskap. Nådiga förordningarna
den 8 februari 1681 och den 16 oktober 1723, den förra i allmänhet
tillämplig för öfriga delar af riket och den senare särskildt
för Skåne, gåfve tydligen vid handen, att presterskapets
rätt till tionde endast sträckte sig till sådan af deras egna »åhörare»
eller de »som bondehemman bruka i socknen». Hvarken
billighet eller gällande författningar gåfve deremot anledning,
att tionde eller annan afgift från hemman uti ett pastorat skulle
kunna användas till aflöning af presterskapet inom ett annat,
och skulle en reglering i sådan syftning utan tvifvel väcka allmän
ovilja och allt det motstånd, som lagligen kunde göras.
Visserligen funnes det ingenstädes bestämdt uttaladt, att en sådan
inkomsternas förflyttning ingått i rikets ständers afsigt,
men då åtskilliga förslag i sådan syftning blifvit vid sistlidne
riksdag väckta samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande
i ämnet, hvarmed rikets ständers underdåniga skrifvelse
i denna del ordagrant öfverensstämde, framkallat reservationer
särskildt mot ett af utskottets förslag följande »orättmätigt
dragande af tionden från den ena församlingen till den
andra» — hvarigenom antingen en allmän uppskattning af alla rikets
pastorater skulle blifva nödvändig eller ock de församlingar,
som dittills allt för lågt aflönat sitt presterskap, i all framtid
skulle gynnas på andra församlingars bekostnad samt hinder
läggas i vägen för större pastorats delning, hvilken, sedan tionden
vore på förhand disponerad till andra socknars presterskap,
ej kunde ega rum, förr än rikets ständer blifvit deröfver hörda
och meddelat nödigt löneanslag o. s. v. —, torde det vara nödvändigt
att genom fullständigare uttryck förekomma all tvetydighet.
— Till den punkt i rikets ständers skrifvelse, hvari gjordes
framställning om utbytande af de extra ordinarie afgifterna mot

3

XLII

INLEDNING.

vissa till beloppet bestämda utskylder, ansåg vidare departementschefen
ett tillägg böra göras af det innehåll, att beloppet
af berörda utskylder borde så beräknas att all betalning till
presterskapet för särskilda förrättningar måtte kunna upphöra.
Val kunde tvifvelsmål uppstå om lämpligheten af detta senare
tillägg, och giltigheten af de skäl, hvarpå de vore grundade,
kunde ej helt och hållet bestridas, men dessa skäl borde likväl
vika för angelägenheten att icke göra presterskapets bergning
beroende af tillfällighet eller godtycke och framför allt att ej
underkasta den samvetsgranne själasörjaren striden mellan känslan
af eget behof och den sorgliga nödvändigheten att till dess
fyllande taga, der hjertats röst kanske snarare skulle bjuda honom
att gifva något mer än sitt embetsbiträde.

Genom den i Kongl. Maj:ts proposition betonade grundsats,
att hvarken tionden eller andra afgifter af församlingsmedlemmarne
kunde disponeras såsom kyrkans gemensamma tillgång,
utan fortfarande skulle betraktas såsom aflöningsmedel för hvarje
församlings eget presterskap, var naturligtvis gifven en ganska
snäf begränsning åt de nya regleringarna, i hvad de afsågo
en utjemning af presterskapets löner. Men på samma gång fick
denna grundsats en stor betydelse för frågan om församlingsbidragens
bestämmande. Man kunde nemligen icke förbise, att då
åt hvarje församling förbehöllos de lönetillgångar, som hemtades
af dess egna bidrag, blef också hvarje församlings förmåga att
åt dess presterskap bereda anständig bergning mest beroende af
de egna lönetillgångarna. Vid sådant förhållande måste det synas
betänkligt att för all framtid fastslå den väsentligaste af dessa
tillgångar vid ett oföränderligt belopp; ty om sedermera större
bidrag erfordrades för presterskapets aflöning inom församlingen,
hvarifrån skulle då medlen härtill erhållas? Sådan var också
den uppfattning som gjorde sig gällande vid föredragning inför
Kongl. Maj:t af rikets ständers skrifvelse i hvad den afsåg tiondens
utbytande mot »en gång för alla bestämda afgifter». Men om
således å ena sidan åt kyrkan förbehölls möjligheten af tiondens
framtida förhöjning i mån af jordens växande afkastning och af
presterskapets stegrade behof, medgafs likväl å andra sidan att
tionden för det närvarande icke behöfde eller ens kunde uttagas
noggrant efter jordbrukets afkastning. I Kongl. Maj:ts proposition
uttrycktes denna mening sålunda, att de afgifter, mot hvilka

INLEDNING.

XLIII

tionden och andra presträttigheter borde utbytas, skulle bestämmas
för en begränsad tidrymd af femtio år, samt att vid afgifternas
bestämmande gällande författningar borde lända till efterrättelse,
dock med fästadt afseende å bestående förhållanden.
De nya regleringarna skulle alltså hafva karakteren mindre
af en fast tiondesättning än af en öfvergående sämja, och de
nya afgifterna bestämmas, så,som förut, genom konventioner, hvilka
för hvarje församling reglerade dess presterskaps hela aflöning.
Men regleringarna skulle icke, såsom de föregående konventionerna,
bero af likstälda parters fria aftal, utan hänskjutas till opartiska
nämnders skön och ytterst till Kongl. Maj:ts afgörande.
Slutligen hade Kongl. Maj:t upptagit förslaget om de kyrkliga
sportlernas utbytande mot fasta afgifter, med ett vigtigt tilllägg,
nemligen att dessa afgifter skulle beräknas så, att all betalning
till presterskapet för särskilda förrättningar måtte kunna
upphöra.

Den nådiga propositionen remitterades till allmänna besvärsoch
ekonomiutskottet, som i afgifvet betänkande, n:o 61, i hufvudsak
tillstyrkte densamma. Af propositionens tolf punkter blefvo
sedermera åtta af ständerna oförändradt godkända, särskildt de
som rörde fördelningen af församlingsbidragen mellan presterskapet
samt tiondens fastställande, icke för all framtid, utan för
femtio år; i de öfriga fyra punkterna — nemligen 3:o, 6:o, 7:o
och 10:o — infördes några få, oväsentliga förändringar, på sätt
ständernas underdåniga skrifvelse den 26 september 1860 utvisar.
I vissa delar instämde emellertid icke presteståndet i det
slut, hvartill de öfriga stånden kommit, utan framlade i en särskild
underdånig skrifvelse den 17 oktober 1860 sina skiljaktiga
åsigter och beslut jemte skälen för desamma. Enligt nådigt bref
den 15 juni 1861 godkände Kongl. Maj:t de af rikets ständer
vidtagna förändringar i de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder
för löneregleringen samt uppdrog samtidigt åt särskilda komiterade
att, med ledning af de antagna grunderna, uppgöra förslag
till allmänt ordnande af presterskapets aflöning äfvensom
till författning i ämnet. I sitt den 6 december 1861 afgifna underdåniga
utlåtande, med hvilket ett författningsförslag till Kongl.
Maj:t öfverlemnades, yttrade komiterade, att då ej mindre grunderna
hvarefter än sättet hvarpå ifrågavarande lönereglering
borde verkställas redan vore bestämda och den författning, som

XLIV

INLEDNING.

derom komme att utfärdas, alltså egentligen torde blifva en instruktion
för de nämnder, hvilka fått sig detta arbete anförtrodt,
komiterade ansett sitt första göromål böra vara att punktvis
genomgå de af Kongl. Maj:t och rikets ständer faststälda
grunder för regleringen, på det att, efter noga granskning af de
föreskrifter hvarje punkt innefattade, all villrådighet om rätta
förståndet och tillämpningen deraf måtte försvinna, samt följaktligen
så bestämda regler för nämndernas och öfriga vederbörandes
verksamhet gifvas, som ämnets beskaffenhet medgåfve.
Efter det kammarkollegium den 15 mars 1862 afgifvit underdånigt
utlåtande öfver komiterades förslag, utfärdades till sist
Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående allmänt ordnande af
presterskapets inkomster den 11 juli nyssnämnda år.

Denna förordning medförde en genomgripande omgestaltning
af det kyrkliga lönesystemet. Ehuru fördelningen af presterskapets
inkomster för det dåvarande blef väsentligen begränsad, var dock
en för hela kyrkan gemensam aflöning still gång tillskapad genom
den i förordningens 9 § 2 mom. införda bestämmelse, att
inkomster, som grundade sig på statsanslag eller på arrenden
för de af kronan upplåtna stom-, annex- eller mensalhemman,
finge »från en till annan församling öfverflyttas». Detta vigtiga
stadgande möjliggjorde en förbättring af det svagast aflönade
presterskapets vilkor. Men det inverkade äfven på ordnandet
af församlingarnas bidragsskyldighet, så till vida som man, i
förlitande på nämnda gemensamma aflöningstillgång, kunde med
större varsamhet bestämma afgifterna i de församlingar, hvilkas
ekonomiska bärkraft var synnerligen svag. Härtill kom att,
ehuru yrkandet om tiondens förvandling till en fast grundränta
undanskjutits, tiondens utbytande mot en för femtio år bestämd
afgift likväl innebar en i mån af näringens utveckling fortgående
minskning i jordbrukets börda och dymedelst ett tillmötesgående
mot det anspråk, som å tiondegifvarnes sida var
framstäldt. Den väsentligaste förändringen låg dock i avskaffandet
af tionder åkning en på åkern, i upphörandet af persedelleveranserna,
i förbudet mot afgifter för särskilda förrättningar
och i uppbördens förmedling genom församlingarnas förtroendemän.

Ehuru hvarken Kongl. Maj:ts proposition den 4 november
1859 eller rikets ständers skrifvelser den 6 juli 1857 och den 26

INLEDNING.

XLV

september 1860 häntydde på något undantagsförhållande för
Stockholm, förekommer likväl vid slntet af 1862 års förordning
det stadgande, att förordningen icke eger tillämpning i afseende
på Stockholms stad. Nämnda stadgande hade utan tvifvel sin
grund i de inom Stockholm då fortgående försöken att äfven
utan någon lagligt bindande föreskrift nöjaktigt ordna presterskapets
derstädes löneförmåner. Emellertid ansåg kyrkomötet,
som genom en motion fått sin uppmärksamhet fästad på berörda
undantagsförhållande, att detta så mycket mindre borde fortfara,
som det skäl, hvilket åberopats för den i allmänhet stadgade
förändringen, — nemligen att sättet för presterskapets aflöning
i många hänseenden vore mindre lämpligt — torde kunna anses
ega sin tillämpning i synnerhet på hufvudstaden, der presterskapets
inom de territoriela församlingarna aflöning hufvudsakligast
utgick i s. k. påskören, hvilka hopsamlades genom kringsända
böcker. På grund häraf anhöll kyrkomötet uti underdånig
skrifvelse den 24 september 1868, att Kong! Maj:t täcktes
förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet af presterskapets
löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande
äfven för Stockholms territoriela församlingar. Öfver denna
framställning inhemtades underdåniga utlåtanden af Stockholms
stads konsistorium, öfverståthållareembetet och kammarkollegium,
hvarefter Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med de grunder,
som för regleringen af presterskapets i riket aflöning blifvit
genom 1862 års förordning faststälda, den 1 november 1872
utfärdade nådiga förordningen angående ordnande af presterskapets
i de territoriela församlingarna i Stockholm aflöning.1)

En angelägenhet, som nära sammanhänger med frågan om
ordnandet af presterskapets aflöning men som icke inbegripits under
de beslut, hvilka, på sätt ofvan blifvit nämndt, rörande samma
ämne meddelats, afser sättet att bereda underhåll åt de prester,
som af ålder eller varaktig sjuklighet äro oförmögna att utöfva

1) I den af komitén utgifna samling af »Resolutioner angående lönereglering
för rikets presterskap» hafva förut i sin helhet återgifvits ej mindre 1862 års
förordning jemte de författningar som i densamma göra ändring än äfven 1872
års förordning; men då ifrågavarande författningar uti komiténs förevarande betänkande
komma att vid upprepade tillfällen åberopas, har komitén ansett lämpligt
att i ett bihang till betänkandet ånyo låta aftrycka samtliga de stadganden,
på grund af hvilka församlingarnas nuvarande bidragsskyldighet till presterskapets
aflöning blifvit ordnad, helst omförmälda samlingsverk, som utgått i ett jemförelsevis
mindre antal ex., icke är för en större allmänhet tillgängligt.

XLVI

INLEDNING.

sin. tjenst.J) Sedan vid riksdagarne 1856—58 samt 1859—60
framkommit förslag att af tillgångar, som genom indragning af
vissa ecklesiastika embeten och tjänster kunde blifva disponibla,
måtte bildas en fond för pensionering af ålderstigna prester —
hvilka förslag emellertid lemnades utan vidare afseende —,

1) Enligt art. 23 i 1571 års kyrkoordning kade »soknaprest», när han blef
»besvärad med sjnkdom, ålderdom, armod eller hvad det vara kan för brister, så
att han icke förmår längre besitta sitt gäld», ej rättighet att hålla kapellan, utan
måste frånträda gället.

Af åtskilliga handlingar från 1600-talet framgår äfven, att prest, som af ålderdomssvaghet
eller sjukdom var förhindrad att sköta sitt embete, måste afgå från detsamma.
När dylika presters inkomster voro så ringa, att de icke räckte till mera än
att bereda presterna sj elfva en tarflig utkomst — såsom förhållandet i allmänhet var
med kapellanslönerna—, kunde dessa otjenstbara prester af regeringen erhålla anslag
i spannmål eller få åt sig på lifstid upplåtna mindre hemman. Var det kyrkoherde,
som nödgades afträda från sin tjenst, sökte man bereda honom underhåll för hans återstående
dagar genom att förpligta efterträdaren att afstå någon del af pastoratets inkomster;
och synas förslag till öfverenskommelse härom hafva utgått från stiftsstyrelserna,
hvarvid man emellertid var angelägen att undvika allt för stark påtryckning
samt att uppehålla en slags frivillighet vid aftalets ingående. Det har äfven förekommit,
att stadsförsamling beviljat en årlig pension åt sin ålderstigne kapellan.

Med afseende å de förhållanden, som uppstå vid oförmåga för prest att utöfva
sitt embete, innehåller nu gällande lagstiftning följande bestämmelser. Enligt
19 kap. 30 § i 1686 års kyrkolag får prest, hvilken blifvit behäftad med
fallandesot, ursinnighet, spetälska eller dylik vederstygglig och farlig sjukdom,
icke, så länge hans sjukliga tillstånd varar, bruka embetet, utan skall på annat
sätt försörjas, hvarom biskopen bör låta sig vårda. Eör den händelse oförmågan
är af mera varaktig natur, skall kyrkolagens 24 kap. 29 § tillämpas. Detta lagrum
stadgar, att kyrkoherde eller kapellan, som kommer så af sig, att han gudstjensten
icke uppehålla gitter, skall af biskopen och konsistorium begära till sig
eu prest, som förestår densamma, och vedergälla honom med kost och lön, som de
antingen sjelfva sins emellan öfverenskomma eller biskopen med kapitlet mäter
och tycker rätt vara, men att åt en sådan hjelpprest icke må inrymmas någon
del i gället; att kyrkoherde eller kapellan, som genom någon farlig eller besmittelig
sjukdom blifver allt för eländig, skall försörjas i nästa hospital, dock
rikligare och med bättre beqvämlighet än andra der intagna; att om hans elände
pröfvas vara så stort, att intet hopp är om bättring, biskopen med kapitlet må
förordna annan kyrkoherde eller kapellan eller ock, så framt gället är regalt, sådant
Kongl. Maj:t tillkännagifva; att sedermera så mycket af uppbörden som skäligt
skattas kan bör lemnas den eländige Kristi tjenaren; samt att den som tillkommer
skall, vid äfventyr af straff, troligen hålla och icke rygga hvad som
stadgas och utlofvas. Med anledning af presteståndets allmänna besvär vid 1789
års riksdag har Kongl. Maj:t genom nådiga resolutionen den 13 september 1790,
ehuruväl icke några särskilda händelser blifvit anmälda, af hvilka slutas kunnat,
att svagsinte, vanföre och värnlöse prester, som utan brottslighet kommit
i sådant tillstånd, icke fått tillgodonjuta hvad 24 kap. 29 § i kyrkoordningen
försäkrar, utan fastmera blifvit fulltygadt, att sådane blifvit i hospitalerne intagne,
försörjde och vårdade, dock velat detta lagens rum i så måtto till framtida
efterföljd upplifva, att omförmälde olycklige prester efter kyrkoordningens lydelse
få njuta föda, skötsel och vård, när de till åtnjutande deraf, i den ordning som
vederbör, anmälas och berättigade kännas; likväl förmodade Kongl. Maj:t, att
presterskapet af ömhet för sina egna olycklige ledamöter och för hospitalsinrättningarnes
bestånd stiftsvis sammanskjuter den vanliga inlösningssumman. — Af
nu återgifna bestämmelser torde den, som medför skyldighet för tillträdande kyrkoherde
eller kapellan att utfästa och vidkännas kostnaden för den afgåendes underhåll,
hafva blifvit endast i mycket ringa omfattning och egentligen blott under
någon kortare tid tillämpad.

INLEDNING.

XLVIt

väcktes vid 1865—66 årens riksdag inom presteståndet motion
derom, att rikets ständer måtte i underdånig skrifvelse hos
Kong!. Maj:t anhålla om tillsättande af en komité, »med uppdrag
att utarbeta förslag till emeritilöners inrättande för ålderstigne
eller permanent sjuklige prester samt afgifva yttrande
och uppgöra nödiga beräkningar med afseende å för ändamålet
beköfliga medel, för att sedermera för rikets ständer framläggas».
Till stöd för sitt förslag framhöll motionären, huru som bland
de vigtigaste grunder för ett önskvärdt ordnande af löneförmånerna
och såsom ett hufvudvilkor från det allmännas synpunkt
för tjensternas rigtiga skötande vid alla andra slag af offentliga
befattningar räknades möjligheten och garantien för tjenstemannen
att, när helsa och krafter i det allmännas tjenst vore utslitna,
kunna erhålla pension och sålunda slippa att komma i
den beklagliga ställningen att nödgas antingen qvarstå på en
plats, som ålder och kraftlöshet hindrade honom att tillbörligen
fylla, eller ock störtas i nöd eller ekonomisk förlägenhet. Prestens
befattning utgjorde ej något undantag från hvad i detta afseende
vore klart och erkändt i alla andra likartade fall. Om
den presterliga befattningen någonsin ansetts vara en plats, der
man kunde hvila ut efter förra mödor, eller ett otium cum dignitate,
förenadt med eu ekonomiskt försvarlig eller riklig ställning,
på hvars hyende man kunde slumra till lifvets slut, vore
likväl numera tiderna för ett sådant, lika illusoriskt som klandervärdt,
föreställningssätt förbi och den erfarenheten gjorde
sig dagligen allt mera gällande, att utöfningen af det presterliga
kallet fordrade sin man och manliga krafter ej mindre än hvarje
annan befattning. Sant vore visserligen att presten, sedan han
en gång vunnit befordran, bättre eller sämre vore tryggad för
nöd; han måste ock i de flesta fall intill sin död qvarhålla den
plats och lön han en gång förvärfvat. Men likasom det för honom
torde vara föga angenämt att, må hända långt sedan han
måst i annans hand lemna göromålen, ännu allt jemt sjelf uppbära
största delen af lönen, så kunde det svårligen anses förenadt
med billighet och rättvisa mot församlingen och vore säkert
icke egnadt att öka dess intresse för kyrkan och det kyrkliga,
om församlingen i åratal skulle med de drygaste af sina afgifter
för det kyrkliga utgöra en pensionsanstalt åt en ©tjenstbar
gubbe eller sjukling. I afseende å församlingen verkade frånvaron
af pensioner eller emeritilöner och det deraf beroende för -

XLVIII

INLEDNING.

hållande att presterna, på ytterst sällsynta undantag när, till
sin död sutte qvar vid sina embeten skadligt, ej mindre derutinnan
att själavården ofta under långa tider komme att skötas
af vikarier, af hvilka man ej egde rätt att begära detsamma
som af den ordinarie presten, än äfven så till vida som den
offentliga kyrkan derigenom komme att öfvervägande kännas
såsom en börda eller företrädesvis göra sig påmind genom pålagor.
Det borde slutligen ej förbises att, om emeritilöner funnes,
en dylik anordning skulle till förmån för så väl presten
som församlingen bidraga till att högst betydligt minska behofvet
af extra ordinarie prester, hvilkas ställning för öfrigt vore
föga behaglig. Beträffande de medel, som för den ifrågasatta
anordningen kunde vara att tillgå, borde de s. k. kaäukmedlen1)
kunna betraktas såsom åtminstone en inkomsttitel, emedan, i
samma mån skolorna upphört att uteslutande eller öfvervägande
vara prestbildningsanstalter, billigheten och rättvisan fordrade,
att kostnaden för dem öfvertoges af staten och kommunerna.
För öfrigt vore det uppenbart, att denna inkomsttitel, äfven om
den såsom sådan blefve tillgänglig, ej skulle ensam göra till
fyllest, utan att för sakens bringande till verkställighet fordrades
icke så obetydliga uppoffringar af det allmänna. Med anledning
af berörda motion yttrade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
i betänkande n:o 79, att nu rådande förhållande, enligt hvilket
pensioner för presterskapet icke funnes, onekligen medförde
väsentliga olägenheter ej mindre för församlingarna än för presterna
sj elfva. Derigenom icke allenast försenades prestens befordran,
utan han nödgades äfven ofta i strid med både församlingens
och egna önskningar bibehålla sin tjenst, sedan kraften
att sköta densamma upphört; deri läge ock en anledning till det
täta ombytet af hjelpprester, hvilket icke kunde lända församlingen
till fördel. Motionen vore alltså förtjent af uppmärksamhet. Med
afseende å det stora antalet prester måste dock inrättandet af
ett pensionsväsende för dem nödvändigt möta mångfaldiga svå- *)

*) Enligt § 135 i nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november
1878 skall hvarje stift för de allmänna läroverkens behof ega en byggnadskassa,
bland hvars inkomster räknas ett års behållen inkomst, sedan aflöning och
utskylder blifvit vederbörligen bestridda, efter ecklesiastik tjensteman utom läroverket,
hvilken genom erhållet afsked eller genom afsättning från tjensten afgått,
eller som aflidit utan att efterlemna enka eller omyndiga barn, hvilka äro till
nådår lagligen berättigade. Förut gällande stadga för rikets allmänna elementarläroverk
den 29 januari 1859 innehöll i § 136 en liknande bestämmelse. Denna
byggnadskassans inkomst plägar benämnas kadukmedel.

INLEDNING.

XLIX

righeter, hufvudsakligen derutinnan att oberäkneliga belopp erfordrades
för pensioneringen; och då till häfvande af dessa svårigheter
någon utväg icke angifvits, som syntes värd att taga
i betraktande, — ty de af motionären omnämnda kadukmedlen,
äfven om de för ändamålet kunde disponeras, måste dock finnas
allt för otillräckliga — samt de betydliga bidrag af både presterskapet
och staten, hvilka för pensioneringen erfordrades, svårligen
torde vara att påräkna, ansåge utskottet sig icke hafva
tillräcklig anledning att tillstyrka motionen, som också blef
af ständerna afslagen.

Samme motionär framlade ånyo sitt förslag inför den riksdag,
som år 1867 första gången sammanträdde under nu gällande
representationsskick. Med afseende på de för det ifrågasatta pensionsväsendet
nödiga medlens tillvägabringande antydde motionären,
att till bildande af en pensionsfond skulle kunna användas
nettoinkomsten en gång af hvarje ordinarie presterlig lägenhet, som
derför vid innehafvarens afgång borde ett år stå ledig; att innehafvare
af presterlig lägenhet kunde, i likhet med hvad vid
andra befattningar för samma ändamål egde rum, förklaras skyldig
att i viss proportion till sina inkomster bidraga till pensionsfonden;
samt att jemväl staten kunde af allmänna medel tillskjuta
något bidrag. Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som
hade att yttra sig öfver motionen, fann i utlåtande n:o 1 det
vara i hög grad eftersträfvansvärdt, att förhållandena i det afseende
motionen omförmälde blefve så ordnade, att kyrkan städse
genom lifskraftiga organ kunde verka för uppnående af sitt
höga mål. Emellertid ansåg utskottet sig icke för närvarande
kunna understödja motionen. Det vore nemligen icke endast
inom det kyrkliga området som missförhållanden af ifrågavarande
art förekomme. Enahanda olägenheter förefunnes jemväl
inom andra områden för statsmagtens verksamhet. Ordnandet
af pensionsväsendet i allmänhet vore derför af förhållandena
högeligen påkalladt, och hade det uppgifvits, att förslag till författning
i ämnet jemväl vore under utarbetande. Den omständighet
att presternas aflöning uteslutande eller åtminstone i det
närmaste uteslutande bekostades af de särskilda kyrkliga menigheterna
och alltså icke utgjorde föremål för statens omedelbara
åtgärd föranledde nödvändigt dertill, att statens medverkan
för åstadkommande af presters pensionering lemnades snarare
genom beslut om förändringar i det bestående än genom med -

L

INLEDNING.

delande af statsbidrag. Utskottet hyste derför den öfvertygelse
att, för den händelse embets- och tjenstemäns anspråk på pensionering
af staten fortfarande komme att erkännas, de allmänna
pensioneringsgrunder, hvilka dervid uppstäldes, lämpligen knnde
och borde tjena till mönster och vinna tillämpning jemväl vid
ifrågasatt pensionering af pr ester. Men just från denna öfvertygelse
hemtade utskottet det vigtigaste och hufvudsakligaste
skälet för sin åsigt, att icke för närvarande något vore att med
anledning af motionen vidgöra. Innan nemligen ofvan omförmälda
lagförslag blifvit för riksdagen framlagdt och riksdagen fått
tillfälle att rörande pensionsväsendet i allmänhet uttala sina
åsigter och fatta sina beslut, torde fråga om åstadkommande af
pensionering af prester kunna anses vara för tidigt väckt. Utskottet
hemstälde derför, att motionen icke måtte till någon
andra kammarens vidare åtgärd föranleda; hvilket också blef
kammarens beslut.

Äfven det nybildade kyrkomötet fick år 1868 vid sitt första
sammanträde sysselsätta sig med frågan om presterskapets pensionering.
Förut åsyftade motionär, som upptagit frågan till
behandling vid riksdagarne 1865—66 och 1867, gjorde den nemligen
till föremål för öfverläggning jemväl inom kyrkomötet
genom en derstädes väckt motion, hvari yrkades, att kyrkomötet
måtte hos Kong! Maj:t göra »framställning om behofvet
och nödvändigheten af att bilda en pensionsfond för prester och
dymedelst bereda dem tillfälle att, när de af ålder eller sjuklighet
blifva oförmögna att sin innehafvande befattning rätt förvalta,
från densamma afträda; samt uttala den underdåniga
önskan, att Kongl. Maj:t ville besluta och vidtaga erforderliga
åtgärder för att, för grundläggande af en dylik fond, dels kadukmedlen
hädanefter Unge användas, dels hvarje ordinarie presterlig
lägenhet en gång vid innehafvarens afgång under ett år
finge stå ledig, och nettobehållningen af de med densamma förenade
inkomster till fondens bildande användas». Emellertid framstälde
en annan motionär vid samma kyrkomöte ännu ett förslag
till frågans lösning, dervid rörande sättet att anskaffa de
för pensioneringen oundgängliga medel anfördes, att någon hjelp
af statsmedel borde, i likhet med hvad som skett vid pensionering
af skolans tjensteman, billigtvis få äfven för ifrågavarande
ändamål förväntas, om det skulle blifva möjligt att i vidsträcktare
mån och inom någon kortare tid sätta i gång en pensione -

INLEDNING.

LI

ring af kyrkans utarbetade tjenare; att det emellertid syntes
vara möjligt att utan statens mellankomst i inskränktare omfattning
åstadkomma medel till pensioner genom delning af de
kyrkliga tjensternas egna tillgångar mellan den afskedstagande och
den tillträdande tjenstemannen, så vida dessa lönetillgångar uppginge
till åtminstone 4,000 riksdaler; att medel således skulle
fattas endast till pensioner åt innehafvare af de mindre pastoraten
och komministraturerna; att, hvad de senare anginge, de
ju vore expektansplatser, hvarför man kunde vänta, att sedan
numera, efter den gamla pastoral examens borttagande, intet skäligt
hinder förefunnes för komministrarnes befordran under yngre år
till pastorat, pensioner för dem skulle blifva öfverflödiga; samt
att, derest innehafvarne af de mindre pastoraten skulle kunna
erhålla pensioner, hjelp af staten torde böra påkallas antingen
till direkt pensionering eller till bildande af någon fond, hvaraf
räntan finge för ändamålet användas; och föreslog motionären
en underdånig hemställan derom, att Kongl. Maj:t täcktes bereda
alla kyrkans ordinarie tjensteman, som icke innehafva komministraturer,
rätt att vid sextiofem års ålder och efter trettiofem
tjenstår taga afsked med bibehållande af halfva lönen vid alla de
lägenheter, der hela löneinkomstens nettobehållning uppginge till
minst 4,000 riksdaler, och vid de lägenheter, der hela löneinkomsten
understege 4,000 riksdaler, af hvad som öfversköte 1,500 riksdaler,
och skulle, der detta öfverskott ej uppginge till 1,500 riksdaler,
pensionen af statsmedel eller andra tillgångar fyllas till
sistnämnda belopp. Första tillfälliga utskottet afstyrkte i betänkande
n:o 7 den senare motionen, enär pensioneringens verkställande
medelst delning af lägenheternas inkomster, enligt utskottets
åsigt, skulle leda till i allmänhet otillräcklig pensionering
och en utarmande ställning för tillträdaren, så länge pensionären
lefde; hvaremot utskottet i hufvudsak biträdde det förra förslaget.
Kyrkomötet aflat den 3 oktober 1868 till Kongl. Maj:t
underdånig skrifvelse i ämnet, deruti kyrkomötet —■ med anmälan
om behofvet och nödvändigheten af att bilda en pensionsfond
för prester och dymedelst bereda dem tillfälle att, när de
af ålder eller sjuklighet blefve oförmögna att rätt förvalta sin
innehafvande befattning, afträda från densamma — anhöll, att
Kongl. Maj:t ville besluta och vidtaga erforderliga åtgärder för
grundläggandet af en dylik fond, och att för detta ändamål
hvarje ordinarie prester lig lägenhet en gång vid innehafvarens

LII

INLEDNING.

afgång måtte under ett år få stå ledig och netto behållningen af
de med densamma förenade inkomster användas till fondens bildande.

Upphofsmannen till förslaget om pensionerigens verkställande
genom delning af lägenheternas inkomster framförde vid
1878 års kyrkomöte ett liknande förslag, dock endast alternativt,
i det att af honom gjordes hemställan derom, att kyrkomötet
skulle hos Kong! Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder
för åvägabringande af en pensionsinrättning för ålderstigna
prester i enlighet med hvad kyrkomötet 1868 föreslagit, »eller
på annat sätt, eller om förhållandena för närvarande skulle lägga
hinder deremot, att Kongl. Maj:t behagade i nåder gifva ett
stadgande, som, till dess annorlunda kunde förordnas, förlänade
kyrkoherdar rättighet att, i likhet med hvad redan eger rum i
vårt grannland Norge, med biskopens och domkapitlets medgifvande,
lemna sin tjenst mot åtnjutande utaf så stor del af de
tj ensten tillhörande löneförmåner, som biskop och domkapitel
finna skäligt bestämma». I sitt betänkande n:o 1 påpekade tillfälliga
utskottet, huru som den af 1868 års kyrkomöte föreslagna
utväg, att nettobehållningen af de med hvarje ordinarie presterlig
lägenhet förenade inkomster skulle få användas till bildande
af pensionsfond för prester, sedermera blifvit använd till förmån
för en pensionsfond för enkor och oförsörjda barn efter aflidna
prester.1) Det syntes utskottet, främst med afseende å församlingarnas
fördel och billiga anspråk men derjemte äfven med
hänsyn till olägenheterna för utnämnde innehafvare af presterliga
lägenheter, ej billigtvis böra ifrågakomma att under sådana
förhållanden, och innan den beslutade utvägen ens ännu vid alla
lägenheter blifvit tillämpad, för nu ifrågavarande ändamål föreslå
ett förnyadt vidtagande af samma åtgärd. Beträffande det alternativa
förslaget, att afskedstagande kyrkoherde skulle få bibehålla
någon del af de till tjensten hörande löneförmåner, erinrade
utskottet om hvad mot samma förslag blifvit vid 1868
års kyrkomöte anfördt samt tilläde ytterligare att, enär beloppet
af pensionen komme att mycket betydligt understiga beloppet *)

*) Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för presterskapets enke- och pupillkassa
den 6 november 1874 innehåller i § 9 det stadgande, att uti kassans grundfond
skall bland andra medel ingå ett års behållen inkomst af hvarje presterlig beställning
i riket, hvilken inkomst i allmänhet bör tillfalla kassan, då beställningen
första gången efter reglementets fastställande varder ledig.

INLEDNING.

Dill

af lönen, de fall, då prest kunde och ville begagna sig af tillfället
att mot åtnjutande af en på dylikt sätt bildad och till
beloppet bestämd pension taga afsked, utan tvifvel komme att
utgöra sällsynta undantag, hvarför detta förslag syntes vara
utan nämnvärd praktisk betydelse. Utskottet hemstälde derför,
att motionen icke för närvarande måtte till någon kyrkomötets
åtgärd föranleda; och gillade kyrkomötet denna hemställan.

Sistberörda förslag — enligt hvithet afskedstagande prest
skulle få såsom pension sig tillerkänd någon del af de med hans
tjenst förenade löneförmåner — återkom vid 1883 års kyrkomöte,
denna gång förbundet med yrkandet om skyldighet för ordinarie
prest att vid viss bestämd ålder, taga afsked. Motionären
i ämnet hemstälde nemligen, att kyrkomötet måtte ej mindre
för sin del besluta, att kyrkoherde, som uppnått sjuttio års
ålder skulle vara skyldig och, om han saknade förmåga att sjelf
sköta pastoralvården, redan vid sextio års ålder ega rättighet att
erhålla afsked från tjensten, med bibehållande af viss del af löneinkomsterna
såsom lifstidspension, än äfven med anmälan härom hos
Kong! Maj:t anhålla om nödiga åtgärders vidtagande för denna förändrings
införande. Med afseende å det föreslagna sättet för pensioneringens
verkställande delade tillfälliga utskottet (betänkande
n:o 13) den uppfattning, som vid två föregående kyrkomöten derutinnan
gjort sig gällande, samt åberopade de skäl, som till stöd för
denna uppfattning blifvit anförda. Men utskottet fann frågan om
beredande af pension åt ålderstigna prester vara af beskaffenhet
att densamma icke finge och ej heller kunde falla, synnerligast
som — efter det i sammanhang med de under senaste tio åren verkstälda
löneregleringar pensionsrätt blifvit beviljad eller väsentligen
förbättrad för nästan alla i statens tjenst anstälda domare,
civila och militära tjensteman samt lärare — presterna numera
vore snart sagdt de enda tjensteman, hvilka saknade ifrågavarande
förmån. Den omständighet att presternas aflöning icke
utgjorde föremål för statens omedelbara åtgärd medförde, enligt
utskottets åsigt, att, om än statens medverkan för åstadkommande
af presters pensionering skäligen kunde och borde påräknas,
man likväl icke kunde med något hopp om framgång ifrågasätta,
att prester likasom civila embets- och tjensteman skulle berättigas
att varda uppförda å rikets allmänna indragningstat. Det
torde således icke finnas någon annan utväg att lösa denna fråga
än genom bildande af en pensionsinrättning, i hvilken presterna

LIV

INLEDNING.

sjelfva kunde genom erläggande af årliga afgifter, så billiga som
möjligt, bereda sig rätt att vid uppnådd viss åder uppbära årlig
lifränta eller pension, tillräcklig för deras anständiga bergning.
Uppenbart vore emellertid att, så vida pensionerna skulle uppbringas
till belopp som kunde anses i någon mån tillfredsställande,
dessa afgifter komme att blifva allt för betungande, och
att från presterna billigtvis icke kunde påräknas större årliga
bidrag än som motsvarade den verkliga försäkringsafgiftens
halfva belopp. Det gälde således att söka bereda äfven andra
tillgångar för pensioneringen, hvarvid likväl utvägen att anvisa
nettobehållningen af de med presterliga lägenheter förenade
inkomster syntes utskottet icke, åtminstone under närmaste framtiden,
kunna anlitas. Deremot torde ej utan skäl kunna antagas,
att något bidrag till pension sinrättningen skulle kunna
erhållas så väl från ecklesiastika boställenas skogsfond som från
presterskapets lönereglering sfond, hvilka båda fonder uppginge till
betydande belopp, likasom, med hänsyn till pensioneringens stora
betydelse för kyrkan, statens medverkan dertill torde kunna
påräknas, i den mån andra för pensioneringen tillgängliga medel
icke räckte till samt för att sätta inrättningen i stånd att äfven
under ogynsamma omständigheter uppfylla sina förbindelser. Hos
Kongl. Maj:t borde derför göras underdånig framställning om
vidtagande af erforderliga åtgärder för bildande af en pensionsinrältning,
i hvilken prester kunde, mot erläggande af billiga afgifter,
bereda sig rätt till pension, när de uppnått så hög ålder,
att de icke vidare kunde nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter.
Kyrkomötet gjorde också i underdånig skrifvelse den 10 oktober
1883 hos Kongl. Maj:t en framställning af det innehåll utskottet
föreslagit.

Vid 1888 års kyrkomöte väcktes motion om skrifvelse tillKongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes »låta utreda om och till
huru stort belopp presterskapets löneregleringsfond, ecklesiastika
boställenas skogsfond och möjligen andra ecklesiastika fonder kunde
lemna bidrag till en grundfond för pensionering af ålderstigne
prester samt låta uppgöra och till lagenlig behandling framlägga
förslag angående en sådan pensionering i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af tillfälliga utskottet vid kyrkomötet 1883
uttalade grunder». Med anledning af denna motion och med
nära anslutning till ett af särskilda utskottet afgifvet betänkande,
n:o 2, beslöt kyrkomötet den 6 oktober 1888 en under -

INLEDNING.

LV

dåsig skrifvelse till Kong!. Maj:t, deri anfördes huru som förslaget
att åstadkomma en allmän pensionsinrättning väl förefallit
kyrkomötet tilltalande, men att de svårigheter, som reste
sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora, att det
måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande
stode att vinna. Kyrkomötet hade för den skull kommit
till den öfvertygelse, att frågan om presterskapets pensionering
skulle bringas närmare sin lösning, om man icke ovilkorligen
fasthölle vid tanken på bildandet af en sådan allmän pensionsinrättning,
som det tillfälliga utskottet vid 1883 års kyrkomöte
tänkt sig, utan i stället satte målet för sina sträfvanden något
lägre. I jemförelse med det nuvarande tillståndet måste det nemligen
anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone
ett mindre antal åldriga och ej tjenstbara prester att
draga sig tillbaka från sina tjenster med rätt till skälig pension,
hvilken anordning desto hellre syntes kunna förordas, som det
i många fall icke torde vara behöfligt eller ens lämpligt, att
prester, hvilka uppnått den för tjensteman i allmänhet stadgade
pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska kyrkan
hade städse haft i sin tjenst många prester, som ännu vid långt
framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt
kall. Enligt kyrkomötets åsigt borde derför bildas en pensionskassa
af den storlek och med den beräkneliga årliga inkomst,
att densamma kunde medgifva inrättandet af ett visst antal
pensioner för ålderstigna, mindre tjenstbara prestman, hvilka
pensioner lämpligen kunde benämnas emeritilöner. Rättigheten
att söka dylik emeritilön borde tillkomma hvarje prest, som uppnått
exempelvis sjuttio års ålder och genom inbetalning af föreskrifna
afgifter blifvit delegare i kassan. Någon skyldighet för
delegare att vid den bestämda åldern söka emeritilön borde deremot
gifvetvis icke stadgas. Då en delegare icke med säkerhet
kunde påräkna att vid uppnådd viss ålder komma i åtnjutande
af emeritilön, utan denna förmån måste blifva beroende på inträffande
ledigheter, fordrade billigheten, att de årliga afgifterna
för delegarne sattes jemförelsevis låga, nemligen — om hänsyn
dervid ej toges till biskoparne — till en procent af de respektive
emeritilönernas belopp. Hvad derutöfver erfordrades torde,
enligt hvad kyrkomötet antoge, kunna erhållas genom bidrag från
förut omförmälda fonder eller till äfventyrs genom anslag af
statsmedel. Den närmare utredningen af frågan om presterska -

LVI

INLEDNING.

pets pensionering kunde emellertid icke verkställas af någon
annan än Kongl. Maj:t, hvarför kyrkomötet anhölle att Kongl.
Maj:t täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder för beredande,
så vidt ske kunde i öfverensstämmelse med de af kyrkomötet i
dess förevarande underdåniga skrifvelse uttalade grunder, af pensioner
eller emeritilöner åt ålderstigna, icke tjenstbar prestman.

Hvad af 1888 års kyrkomöte sålunda blifvit anfördt i fråga
om presterskapets pensionering åberopades vid näst derpå följande
kyrkomöte, år 1893, af en motionär, hvilkens yrkande
gick ut på förnyad underdånig framställning till Kongl. Maj:t
om vidtagande af åtgärder för beredande af emeritilöner åt
prester. Tillfälliga utskottet, som med anledning af motionen
afgaf betänkande, n:o 7, yttrade dervid, att alla torde vara ense
om att någon bestämd åldersgräns, efter hvars uppnående prest
skulle vara ovilkorligen skyldig att afträda från embetet för att
utbyta deraf härflytande inkomster mot emeritilön, under inga
förhållanden borde ifrågasättas. Men det syntes vara nödvändigt
att, i likhet med hvad i civila tjenstebefattningar egde rum,
stadga en viss minimiålder för rätten att komma i åtnjutande
af pension; och torde, i anseende till fåtalet af de emeritilöner,
som åtminstone till en början kunde åstadkommas, denna minimiålder
icke böra sättas lägre än sjuttio år. Om således derigenom
tillgodosåges prestens rätt att vid uppnådd hög ålder kunna erhålla
medel till sin försörjning, utan kränkande af församlingens
berättigade anspråk å sin själasörjares förmåga att på ett tillfredsställande
sätt sköta det honom anförtrodda vigtiga kall,
medförde denna församlingens rätt jemväl en bestämd skyldighet
för presten att vid en efter uppnådd åldersgräns inträdande verklig
oförmåga till tjenstgöring afstå från denna och utbyta dermed
förenade inkomster mot en emeritilön, naturligtvis under
förutsättning att sådan funnes att tillgå. I fråga om sättet för
beredande af ett i förhållande till behofvet något så när afsevärdt
antal emeritilöner vågade utskottet icke hysa förhoppning,
att något om än ringa bidrag skulle kunna erhållas genom statsanslag,
och lika liten syntes utsigten vara att kunna påräkna
någon hjelp från ecklesiastika boställenas skogsfond, hvilken ju
hade eu helt annan uppgift. Deremot torde ändamålet med
presterskapets löneregleringsfond icke vara så främmande för
denna fråga, att icke åtminstone något bidrag borde derifrån
kunna påräknas. Enligt utskottets åsigt vore dock svenska

INLEDNING.

LVU

kyrkan i denna för densamma så vigtiga angelägenhet hänvisad
hufvudsakligen till offervilligheten hos sitt presterskap. Men
det hade synts utskottet för häråt, om på det lägre presterskapet,
hvilket till större delen vore svagt aflönadt, skulle läggas en beskattning
af en procent af den eventuel emeritilönen, hvarför
utskottet ansåge sig böra förorda en nedsättning i afgifterna från
en till en half procent. Derigenom uppkommande brist torde
kunna fyllas, om hvarje ordinarie presteriig lägenhet en gång
vid innehafvare^ afgång finge under ett år stå ledig och nettobehållningen
af de med lägenheten förenade inkomster anvisades
till bildande af en pensionsfond. Visserligen kunde mot denna
utväg invändas, hvad som vid 1878 års kyrkomöte utgjorde
skälet till densammas förkastande, nemligen att åsyftade tillgång
redan tagits i anspråk för bildandet af en annan nära
stående institution — presterskapets enke- och pupillkassa —,
samt att ett förnyadt anlitande af denna tillgång skulle kännas
såsom en allt för tung börda så väl för församlingarna som i
synnerhet för presterna, af hvilka senare må hända en eller
annan kunde flerfaldiga gånger genom kollision med dylika
ledighetsår drabbas af uppskof i afseende å tillträdet af nyförvärfvad
tjenst. Men utskottet hade förestält sig, att dessa
olägenheter skulle kunna i väsentlig mån minskas, derest dels
bestämmelser meddelades mot ett allt för tätt upprepande af
dylika för ena eller andra ändamålet medgifna ledighetsår, så
att sådant ej kunde inom en församling förebomma förr än efter
ett mellanskede af exempelvis tjugufem år, dels åt Kongl. Maj:t
öfverlemnades att i särskilda fall, der omständigheterna sådant
kräfde, reglera ifrågavarande förhållande. Utan närmare motivering
beslöt kyrkomötet den 30 september 1893 underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag
för beredande af pensioner och emeritilöner särskildt åt
biskopar och särskildt åt det öfriga presterskapet, med iakttagande
deraf att, genom anlitandet af bidrag från befintliga
kassor och af ledighetsår vid presterliga beställningar äfvensom
möjligen af andra tillgångar, delegarnes afgifter gjordes så litet
betungande som möjligt.

Från kyrkomötet fördes pensionsfrågan öfver till riksdagen,
inom hvars andra kammare år 1895 en motionär1) uti motion n:o 95

0 Samme motionär hade vid 1893 års riksdag inom andra kammaren väckt
en motion, n:o 120, angående skrifvelse till Kongl. Maja med anhållan om ut 4 -

LVIII

INLEDNING.

hemstälde, »att riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong! Maj:t låta utreda, huru
vida tillräckliga medel för en pensionsinrättning åt rikets presterskap
kunna åstadkommas utan statsverkets betungande, eller om
bidrag af staten är för ändamålet erforderligt, samt derefter till
riksdagen göra den framställning, hvartill omständigheterna
kunna föranleda». Enligt motionärens mening skulle, utan statsverkets
betungande, en sådan pensionsinrättning kunna åvägabringas,
»i händelse man vill anlita följande tänkbara inkomstkällor:
1. Årliga bidrag af presterna sjelfva; 2. Ett års behållen
inkomst af alla presterliga lägenheter; 3. Behållna af kastningen
af de ecklesiastika boställsskogarne utöfver boställshafvarnes
andel; 4. De ecklesiastika boställenas skogsfond; 5. Presterskapets
löneregleringsfond; 6. Biskoparnes löneregleringsfond
— åtminstone hvad angår biskoparnes pensionering —; 7. Presterskapets
fattig- och emeritikassor; 8. Andra möjliga tillgångar.»
Kammarens första tillfälliga utskott framhöll i ett öfver motionen
afgifvet utlåtande, n:o 6, huru som man ganska allmänt hyst och
hyste den uppfattning, att ålderstigna och otjenstbara presters
pensionering vore ett mycket behjertansvärdt önskningsmål så
väl med hänsyn till församlingarnas själavård och omsorgen om
deras folkskoleväsen, då pastor vore sjelfskrifven ordförande i
skolrådet, som för presternas egen känsla af samvetslugn och
tillfredsställelse med sin ställning. Det väsentliga hindret för
frågans genomförande hade hufvudsakligast bestått och bestode
i svårigheten att lösa den ekonomiska sidan af densamma, i hvilket
afseende utskottet hänvisade till de lärdomar, som osökt framginge
af förhandlingarna i ämnet vid föregående riksdagar och
kyrkomöten. Mot hvarje dittills föreslagen utväg att bilda och

arbetande och framläggande för riksdagen af förslag till ändring i nådiga förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862, i syfte att presterskapets kontanta aflöning skulle utgå afl statsverket. I
motiveringen till motionen framhölls såsom en bland fördelarna af den föreslagna
anordningen, att svenska kyrkan i sin helhet skulle komma att betjena^ af mera
kraftfulla män, isynnerhet om »de af ålder försvagade presterna pensionerades,
hvartill medel kunde anskaffas: a) af vakausmedel, som icke redan anslagits till
enke- och pupillkassan; b) af all behållen inkomst från de ecklesiastika boställsskogarne;
c) af pensionsafgifter af presterna sjelfva». Lagutskottet afstyrkte i utlåtande
n:o 20 motionen, utan att särskildt yttra sig om hvad motionären anfört
beträffande presternas pensionering. Vid utlåtandet var emellertid fogad en vidlyftig
reservation, innefattande försök till lösning af pensionsfrågan; och skulle,
enligt reservantens förslag, till bildande af en pensionsfond användas åtskilliga
under statskontorets förvaltning stälda ecklesiastika fonder, hvarförutom presterna
borde bidraga »med 2 procent af lönen».

INLEDNING.

LIX

upprätthålla en pensionsinrättning för prester hade tid efter
annan mycket bestämda och tungt vägande gensagor uttalats;
så, under kyrkomötets diskussioner, mot vakansåret, hvilket
framhållits såsom oly eks bringande för församlingarnas kyrkliga
lif, så mot anlitande af bidrag från presterskapets löneregleringsfond
och skogsfonden, hvilka båda hade sina särskilda uppgifter,
derifrån de icke borde förryckas. Utskottet trodde, att för det
föreslagna målets vinnande vore den af motionären omförmälda
första utvägen: »årliga bidrag af presterna sjelfva» den betydelsefullaste
och vigtigaste af alla. Men frågans behandling under
tidernas lopp lemnade icke rum för stora förhoppningar om sådan
offervillighet, att döma både af de återkommande fordringarna att
presternas bidrag skulle göras så små som möjligt och af den
nedsättning derutinnan, som vederbörande utskott vid 1893 års
kyrkomöte ifrågasatt. Enär de ekonomiska hindren för frågans
lösning vore så stora, att regeringen upprepade gånger lemnat
kyrkomötets begäran om utredning utan afseende, emedan man
kunde antaga, att en sådan utredning hade mycket små utsigter
att leda till ett lyckligt resultat, så kunde knappast förutsättas,
att riksdagen skulle vara synnerligen hågad att för sin del upprepa
ifrågavarande begäran. Ett sådant steg gjorde onekligen
under förevarande omständigheter riksdagen, så att säga, moraliskt
förbunden att ekonomiskt uppbära hela anstalten, åtminstone
till väsentligaste delen, och utskottet antoge, att riksdagen
knappast vore villig att taga det steget. För öfrigt torde ock
den mening hysas af många, att frågan om presternas pensionering
lämpligen borde behandlas i sammanhang med frågan om
ny reglering af presterskapets löner. På sätt utskottet tillstyrkt,
beslöt också andra kammaren, att motionen icke skulle
till någon åtgärd föranleda.

Nu meddelade öfversigt af frågan om presterskapets pensionering
gifver vid handen, huru som denna fråga sedan lång tid tillbaka
stått på dagordningen. Beträffande nyttan och behofvet af en pensionsinrättning
för prester hafva åsigterna i allmänhet ej varit delade;
så mycket mera skiljaktiga hafva meningarna varit, när det
galt sättet för anordnande af en dylik inrättning, särskildt beredande
af de för pensioneringen erforderliga medel. Det uppstälda
problemet har i sist berörda hänseende visat sig vara synnerligen
svårlöst, och utsigterna att nå målet synas hafva blifvit mindre

LX

INLEDNING.

nästan för hvarje gång frågan varit under behandling inom riksförsamlingen
eller kyrkomötet. Hvad i ärendet förekom vid
1895 års riksdag var för ställningen betecknande: den motion
som väcktes utgjorde — då ju några nya uppslag icke längre
syntes möjliga — i det hela blott en sammanfattning af de
vigtigare förslag till lösning af pensionsfrågans ekonomiska
sida, som å olika tider framkommit; det utskott som öfver motionen
afgaf utlåtande inskränkte sig till att uppvisa det illusoriska
i hoppet, att saken skulle kunna genomföras på någon
af de i motionen antydda vägar. Dock innebar detta utlåtande en
nyhet, visserligen icke i den mening att det gaf anvisning på
någon ny inkomstkälla, som kunde för ändamålet användas, men
väl i så måtto att den tanke första gången uttalades, att stadganden
om presternas pensionering borde ingå såsom ett moment
i den lagstiftning, på grund af hvilken presternas löner skulle i
framtiden regleras.

* *

*

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nådiga
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862, skulle jemlik! 6 § i samma förordning
vara gällande under en tid af femtio år, räknadt från den efter
hvarje lönereglerings fastställande näst inträffande första maj, oberoende
af huru vida regleringen då kunde tillämpas eller icke.
Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig fastställelse
under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolution meddelad
den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra
således att gälla först under tiden 1914—20. Emellertid väcktes
redan under nittonde seklets sista årtionde förslag om vidtagande
af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning, som ansågs böra
träda i stället för 1862 års förordning. Man hade nemligen ganska
allmänt kommit till den uppfattning, att sagda förordning icke
kunde läggas till grund för det framtida ordnandet af presterskapets
inkomster, utan att den för alltid fylt sin uppgift och
måste ersättas af en ny lagstiftning. Med hänsyn till mångfalden
och betydelsen af de intressen, som berördes af den åsyftade
reformen och hvilkas enande kunde förväntas medföra
mycket stora svårigheter, fann man det vara af vigt, att åt det
tilltänkta lagstiftningsarbetet tillmättes en rymlig tid.

INLEDNING.

LXI

Hvad som inom riksdagen i första hand uppkallade reformsträfvandena
var dock icke de erkända bristerna i lönesystemet,
utan den allt mer öfver klagade tungan och ojemnheten i beskattningssystemet.
Skattskyldigheten till presterskapet var nemligen
fortfarande i det väsentliga bestämd efter samma grunder som
under den katolska tiden: jordbruket hade, såsom förut (sid. xxii)
påpekats, att då uppbära den hufvudsakliga tyngden af de ganska
dryga bidragen till presternas aflöning, och härutinnan hade
någon egentlig förändring icke blifvit gjord. Deremot hade
på andra områden af skatteväsendet lindring i ganska stor
omfattning eller fullständig utjemning i senare tider egt rum.
Särskildt hade genom lagen angående afskrifning af de å
viss jord hvilande grundskatter m. m. den 2 december 1892
förordnats, att kronotionden — som jemte räntan blifvit sammanförd
till en summa under benämning grundskatt — skulle
afskrifvas under loppet af tolf år, räknadt från och med år 1898,
och således år 1904 eftergifvas.

På detta förhållande fäste också vid 1896 års riksdag en
motionär inom andra kammaren (motion n:o 52) uppmärksamheten
samt framhöll huru som billighet och rättvisa syntes tala för, att
den jorden åliggande, till presterskapets aflöning utgående tionde,
hvilken hade enahanda ursprung som kronotionden, blefve likasom
denna afskrifven, helst presterskapets tionde i många landsorter
vore en ganska tung börda, som ej utan stor möda kunde
af egarne till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande afskrifning
af nu ifrågavarande tionde borde riksdagen fatta beslut, så snart
nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas och oberoende
af den nya reglering af presterskapets löneförmåner, som af
motionären jemväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant
beslut måste af riksdagen medel anvisas till presterskapets aflöning
och anslag för ändamålet i riksstaten uppföras. Då statskyrkans
pr ester ej kunde betraktas annat än som statens tjensteman,
vore det ej olämpligt, att de, likasom öfriga dylika tjensteman,
erhölle sin aflöning af staten,1) helst statens förvaltnings -

’) Redan vid 1892 års riksdag kade i en inom andra kammaren väckt motion, n:o
112, hvilken afsåg utarbetande och framläggande för riksdagen af förslag till lag
angående ny lönereglering för rikets pesterskap, framhållits, såsom en bland de
grunder på hvilka ett dylikt förslag borde byggas, att afgifter till statskyrkans
prester så väl för fastighet som för inkomst af kapital eller arbete och för person
borde ingå till statsverket, hvilket i stället skulle utfylla hvad i lönerna erfordrades
utöfver boställenas nettoafkastning. Den i åsyftade motion uttryckta tanke fram -

LXII

INLEDNING.

och ordningsfrågor vore af prestens tjenstebefattning i mycket
beroende. Det kunde ej heller med skäl sägas, att den egentliga
själavården vore en församlingens ensak, som det ankomme uteslutande
på benne att uppehålla, ty våra gudstjenster vore offentliga
och hvilken person som så önskade egde tillträde till dem.
Den egentliga själavården kunde ej heller vara mera en församlingarnas
ensak än folkskolebildningen, som staten länge sedan
funnit vara en för hela riket vigtig angelägenhet, och hvartill
riksdagen derför anvisat betydliga medel, så att till folkskolelärarnes
aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra
millioner kronor. Enligt motionärens beräkningar motsvarade
sistnämnda summa ungefärligen det belopp, som staten skulle få
årligen utgifva till presterskapets aflöning, derest afskrifning af
den å jorden hvilande, till samma aflöning nu utgående tionde
beslötes. I sammanhang med en sådan förändring som den nu
antydda borde, enligt motionärens mening, alla till presterskapet
utgående personliga, afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas.
Om presterna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan
anordning jemväl leda till en allmän shattelindring inom pastoraten,
till fromma ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för
presterskapet sjelft, som derigenom kornme att undgå de hårda omdömen,
hvilka nu ofta hördes, då presterna infordrade de personliga
afgifterna och ansåge sig ej böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta
utredningen borde dessutom äfven komma under ompröfning'',
huru vida möjligt vore att bereda pension åt sådana prester, som
af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla sin tjenstebefattning,
och om icke medel dertill kunde beredas dels derigenom,
att presterskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en
viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något
tillskott af statsmedel för ändamålet anvisades. Motionären hemstälde
till sist om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan:

»a) att Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda
myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår
till presterskapets i riket aflöning och det belopp i penningar,
denna tionde motsvarar efter medelmarkegångspriset för de
senaste tio åren 1886—1895 och i följd deraf utgår till presterskapets
aflöning i hvarje pastorat, och hvad summan af denna

stäldes ånyo af samme motionär vid 1893 års riksdag, såsom ofvan i noten sid.
lvu blifvit antydt. Båda motionerna, som af lagutskottet — i utlåtande resp.
n:o 29 och n:o 20 — afstyrktes, blefvo af riksdagen afslagna.

INLEDNING.

LXIII

tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga, men
senast till 1898 års riksdag, dels afgifva förslag till afskrifning
af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hvilande
grundskatter egt rum och under loppet af 10 år med 10 procent
årligen, dels föreslå det belopp, som riksdagen bör anvisa och
som mot tionden svarar, att utgå till presterskapets aflöning,
antingen sålunda, att det betalas omedelbart till presterna mot
motsvarande minskning i de afgifter, som utgöras till dem af
tiondeskyldig jord. eller ock utgår såsom lindring till egarne af
sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt i
syfte att när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått
och tiondens hela afskrifning egt rum. staten skall öfvertaga
hela det belopp till presterskapets aflöning, som hittills utgått
dertill af tiondeskyldig jord;

b) att Kongl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i
sammanhang med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest
för sig, låta upprätta förslag till lönestat för presterskapet i
riket, afsedd att gälla från och med 1912 och att tillämpas i
hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar der
upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt belopp
för hvarje presterlig tjenstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jemväl
må omfatta, huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter
uppskattning och mot afdrag på lönen för tjensteinnehafvaren
bibehållas eller endast bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas,
och boställena öfverlemnas till pastoraten mot viss afgift
eller för statsverkets räkning utarrenderas, samt att Kongl.
Maj:t ville, så fort ske kan, för riksdagen föreslå dels de förändringar
ej mindre i kongl. förordningen af den 11 juli 1862
om ordnande af presterskapets aflöning än ock i öfriga frågan
berörande lagrum, dels äfven de vilkor, som kunna finnas nödiga
för statens öfvertagande af aflöningen till rikets presterskap
såsom till öfrige statens tjensteman; samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för presterskapet må
uppgöras på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prestman,
som af sjuklighet eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina
tjenster, skola erhålla sådan.»

Sammansatta stats- och lagutskottet yttrade med anledning af
motionen i utlåtande n:o 13 att, då motionären vid framställandet af
förevarande förslag utgått från den synpunkt, att presterskapets

LXIV

INLEDNING.

aflöning, som dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af
vederbörande församlingar, borde öfvertagas af staten, en sådan
anordning, enligt utskottets mening, antagligen skulle hafva till
följd att tillsättningen af alla presterliga tjenster öfverginge till
staten, hvilket vore af djupt ingripande betydelse och skulle
medföra eu fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat
och kyrka samt mellan församling och dess presterskap. I
samma mån som statens inflytande på kyrkan derigenom skulle
ökas, komme presterskapet att ställas oberoende af vederbörande
församlingar och deras önskningar. Då utskottet hölle före, att
utvecklingen i detta hänseende ingalunda borde gå i den retning,
hvartill genomförandet af motionärens omförmälda förslag
skulle leda, hade utskottet, som jemväl tagit hänsyn till den
betydliga ökning i statsbudgeten, som deraf skulle påkallas,
funnit sig icke böra förorda en framställning till Kongl. Maj:t
om utredning och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden,
i syfte att staten skulle öfvertaga den deraf till presterskapet
utgående aflöning. I följd deraf hade utskottet jemväl funnit
sig förhindradt att upptaga motionärens i samma syfte gjorda
yrkande om upprättande af förslag till lönestat för presterskapet,
och ej heller syntes framställningen beträffande presterskapets
pensionering under sådana förhållanden böra till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat
till bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock
erkänna, att deruti berördes ämnen, som vore värda synnerlig
uppmärksamhet. Särskildt hade de enligt bestämmelserna i
1862 års förordning upprättade regleringar af presterskapets
löner visat sig under nuvarande förhållanden innebära anmärkningsvärda
ojemnheter så väl beträffande fördelningen af utskylderna
som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande
prester bestämda aflöningar. Derför borde ock, enligt
utskottets mening, då tiden för nu gällande löneregleringar ginge
till ända, i viss mån förändrade grunder i berörda hänseenden
göras gällande. Utskottet, som med anledning af det slut, hvartill
utskottet på ofvan anförda skäl kommit, icke ansåg sig böra
underkasta motionärens framställningar någon ytterligare granskning,
hemstälde, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Motionen förföll också, ehuru den rönte bifall
af andra kammaren.

INLEDNING.

LXV

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom andra
kammaren en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse
med den nyligen nämnda, med den skilnad likväl att tiondens
värde skulle beräknas efter medelmarkegångspriset för åren 1887
—96 samt att förslaget till afskrifning af tionden skulle afgifvas
senast till 1899 års riksdag. Till stöd för motionen åberopades
hvad i sådant afseende anförts vid 1896 års riksdag; dock tilläde
motionären — med hänsyn till den af vederbörande utskott vid
sist omförmälda riksdag uttalade mening, att i händelse af bifall
till motionen tillsättningen af alla presterliga tjenster skulle öfvergå
till staten, — att motionären icke med sitt förslag afsett att
fråntaga församlingen dess valrätt till prest. Ett sådant förslag
skulle, om det på allvar framkomme, förmodligen icke hafva
utsigt att af riksdagen godkännas, då församlingarna helt visst
fortfarande ville och borde få behålla sin ifrågavarande valrätt.
Det syntes motionären, att åtminstone samma, om ej starkare,
skäl talade för församlingens valrätt till prest som till folkskolelärare,
äfven om motionen blefve antagen; ty i begge fallen
komme församlingen att bidraga till dessa tjenstemäns aflöning,
hvad prestens beträffade genom boställets beräknade afkastning
och genom skyldigheten att bygga och underhålla boställets
åbyggnader m. m.

Inom andra kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande
ämnen ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande
rörde skattskyldigheten till presterskap^. De stadganden och överenskommelser,
som bestämde denna skattskyldighet, kräfde, enligt
motionärens mening, reform. Utskylderna till presterskapet vore
nemligen så fördelade mellan en landsförsamlings invånare, att
hufvudsakliga bördan af dessa utskylder hvilade på dem som innehade
jordbruksfastighet. Den del af tionden, som inginge till
staten, skulle, på sätt motionären erinrade, genom den beslutade
grundskatteafskrifningen. försvinna, men presterskapets andel
komme att qvarstå. Den skattskyldighet till presterskapet, som
ålåge andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, vore åter i allmänhet
och troligen öfverallt jemförelsevis mindre. Sålunda
uppginge afgifter från bruk, qvarnar, sågar, fabriker samt andra
verk och inrättningar mångenstädes ej till mer än en procent
af taxerade inkomsten. Om man i sådana församlingar, med
beräkning att jordbruksfastighet borde afkasta fyra och en half
procent af taxeringsvärdet, jemförde penningvärdet af tionden

LXVI

INLEDNING.

med värdet af nämnda afkastning, skulle man med säkerhet
finna, att tionden uppginge till betydligt mer än en procent af
densamma. På vissa orter skattade industriela verk till och
med intet till presterskapet, livilket berodde dels på att, så vidt
motionären viste, någon allmän förordning ej ålade dem en
sådan skyldighet, dels i särskilda fall på att någon industriel
anläggning ej funnits i församlingen vid tiden för lönekonventionens
uppgörande, hvarför ej heller bestämmelse meddelats om
skattskyldighet för dylik inrättning. För inkomst af kapital
erlades i många församlingar ingen annan skatt till presterskapet
än den obetydliga afgift, som stundom skulle derför utgöras
i följd af den bestämmelse i lönekonventionen, att en viss
summa skulle såsom ersättning för jura stol® utdebiteras på
alla inom församlingen, hvilka fått sig påförd bevillning till staten.
Deremot vore de personliga afgifterna så mycket vanligare och omfattade
alla ända ned till backstugusittaren. Det kunde således
inträffa, att kapitalisten hade föga större afgift till presterskapet
än den för dagspenning anstälde arbetaren. Att sådana
skatteförhållanden vore abnorma kunde ej förnekas. Men för att
åstadkomma en förändring så väl i de många för kyrkan och
presterskapet sjelft ogynsamma förhållandena som i den ojemna
skattskyldigheten fordrades en besvärlig utredning och derefter
förslag, hvilka för att blifva gällande måste antagas af både konung,
riksdag och kyrkomöte. Den fråga kunde då uppställas, om det
ej vore möjligt att i afseende på den ojemnt tryckande beskattningen
vidtaga på förhand en anordning, som medförde en jemnare
fördelning och lättnad af bördorna. Motionärens förslag i sådant
syfte vore, att alla som i en landsförsamling skattade till
presterskapet borde, i likhet med rust- och rotehållarne, undfå
ersättning för hvad de hade att till fullgörande af sin skattskyldighet
årligen utbetala. Konung och riksdag kunde, enligt motionärens
mening, om de så funne för godt, med ändring af vissa
kommunallagar besluta, att till alla, som i en församling betalade
utskylder till presterskapet, skulle gifvas ersättning på det sätt, att
ett belopp, motsvarande hela summan för presterskapets uppbörd
i församlingen, utdebiterades efter fyrk, med undantag blott af
presterskapets egna fyrkar. Till ett sådant beslut kunde, efter
motionärens åsigt, ej fordras kyrkomötets bifall, då prestens rätt
ej deraf berördes. Men för att åtgärden äfven måtte medföra en
lättnad för församlingen i dess helhet och ej innebära något an -

INLEDNING.

LXVII

märkningsvärdt betungande för dem, som nu erlade ingen eller obetydlig
skatt till presterskapet, föreslogs, att församlingen skulle få
ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en tredjedel af alla
församlingens afgifter till presterskapet för året, hvarigenom det
belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, skulle nedgå till åtminstone
två tredjedelar af uppbördssumman. Ett sådant anspråk ansåg
motionären vara berättigadt på den grund, att presten utförde
mycket arbete, som egentligen tillhörde den civila administrationen,
och hvilket församlingen icke borde betala. Då angifna
grund för statsbidrag till aflöning af presterskapet i landsförsamlingarna
äfven borde gälla angående städerna, vore det rättvist,
att stadsförsamlingarna erhölle bidrag af staten till aflöning
af sitt presterskap på samma sätt som landsförsamlingarna.
Med stöd af det anförda hemstälde motionären, att riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, »det Kongl. Maj:t täcktes efter
verkstäld utredning af den skattskyldighet till presterskapet,
som nu åligger församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra
låter, helst till 1899 års riksdag, framlägga förslag derom, att
de, som i en församling nu äro skattskyldige till presterskapet,
skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma
på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet
betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och till
högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens
medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona, presterskapets egna
fyrkar eller bevillningskronor undantagna, samt derjemte förslag
till de ändringar i nu gällande kommunallagstiftning, hvartill
vidtagandet af en sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jemväl vid ifrågavarande
1897 års riksdag inom första kammaren en motion, n:o 3, i hvilken
till skärskådande upptogs flertalet af de omständigheter, som ega
samband med presterskapets aflöning; och hemstälde motionären,
efter en vidlyftig motivering, att riksdagen behagade besluta:

»Do att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att riksdagen
ansett tiden vara inne att vidtaga förberedande åtgärder i ändamål
att nya regleringar af presterskapets löner på af Kongl.
Maj:t, riksdagen och kyrkomötet gemensamt gillade grunder måtte
komma till stånd och kunna träda i tillämpning å de tider, då
de nuvarande löneregleringarna upphöra att vara gällande, samt
tillika anhålla att, enär sistberörda enligt bestämmelserna i kong].
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets in -

LXVIII

INLEDNING.

komster den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig
under nuvarande förhållanden i tillämpningen innebära anmärkningsvärda
ojemnheter så väl beträffande beloppet af de för vederbörande
prestman bestämda ailöningar som med afseende å
fördelningen af de utskylder, hvilka till presterskapet utgöras,
Kong! Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke de nya löneregleringarna
lämpligen kunna grundas å följande, från föreskrifterna
i ofvan nämnda förordning delvis afvikande bestämmelser,
nemligen:

att presterskapets aflöning skall utgöras genom bidrag af
församlingarna och inkomst från boställena, på sätt här nedan
omförmäles;

att, så långt ske kan utan skada för religionsvården, komministraturerna
indragas eller ock förvandlas till pastorsbeställningar; att

genom de smärre pastoratens sammanslagning minskning
i det stora antalet pastorat måtte ega ruin;

att prestboställena i regel, och der icke särskilda omständigheter
påkalla undantag derifrån, utarrenderas med presten förbehållen
nyttjanderätt till bostad och trädgård, der sådan finnes,
samt med åliggande för arrendatorn att ansvara för byggnadsoch
underhållsskyldighetens fullgörande;

att de till prestlöneregleringsfonden redan influtna och framdeles
ingående skogsförsäljningsmedel i större utsträckning, än
hittills skett, tagas i anspråk för presterskapets aflöning;

att aflöningen vid alla ordinarie presterliga beställningar
skall utgå i penningar och vara tillräcklig att bereda innehafvaren
en anständig bergning;

att de komministraturer, hvilka icke ifrågakomma till indragning
eller komma att ombildas till pastorat, skola utgöra en
särskild löneklass, inom hvilken aflöningen för alla komministrar
utgår med i allmänhet lika belopp, med den förhöjning allenast
för vissa komministraturer, som på grund af särskilda omständigheter
kan finnas skälig;

att alla pastorat skola indelas i särskilda löneklasser till det
antal, som efter utredning må finnas lämpligt;

att aflöningen skall, med nedan omförmälda undantag för
högsta löneklassen, utgå med lika belopp vid alla till samma
löneklass hörande pastorat;

INLEDNING.

LXIX

att aflöningen i lägsta löneklassen skall med ett skäligen afpassadt
belopp öfverstiga den normala aflöningen för komministrarne; att

aflöningen i högsta löneklassen skall vid alla dertill hörande
pastorat utgå med i allmänhet lika belopp och icke bestämmas
högre, än som må anses erforderligt för att uppmuntra
rikare begåfvade unge män att inträda på den presterliga banan
samt derjemte erbjuda dem skälig ersättning för de uppoffringar
i tid och penningar, de underkastat sig för att vid universitetet
inhemta högre teologisk bildning; dock att denna bestämmelse
icke må utgöra hinder, att undantagsvis vid ett och
annat pastorat aflöningen kan förhöjas med skäligt belopp, der
sådant för uppnående af nyss nämnda ändamål anses nödigt;

att det skall tillkomma Kongl. Maj:t att — med tillbörlig
hänsyn å ena sidan till omfattningen af det med pastorsembetets
utöfvande förenade arbete och ansvar samt lefnadskostnaderna i
orten och å andra sidan till vigten deraf att ett visst proportionerligt
antal pastorat i alla löneklasser tilldelas hvarje stift —
bestämma huru många och hviska pastorat skola fördelas på de
särskilda löneklasserna;

att, för så vidt de presterliga aflöningsmedlen lemna öfverskott
utöfver hvad som för det ordinarie presterskapets aflöning
erfordras, berörda öfverskott skall användas till aflöning jemväl
af det extra ordinarie presterskapet, efter den fördelning på
hvarje stift, som af Kongl. Maj:t förordnas;

att alla från församlingarna till presterskapets aflöning utgående
bidrag jemte arrendena för de ecklesiastika boställena
skola af kronans tjensteman debiteras, uppbäras och redovisas i
sammanhang med den allmänna uppbörden samt af Konungens
befallningshafvande levereras till statskontoret;

att likaledes till statskontoret skola levereras de andelar af
skogsförsäljningsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden,
tillfalla innehafvarne af vissa ecklesiastika boställen;

att, sedan sålunda ofvan nämnda för presterskapets aflöning
afsedda medel levererats till statskontoret, det skall åligga bemälda
myndighet att af berörda medel och af de aflöningsmedel,
hvilka utgå från den under statskontorets egen förvaltning stående
prestlöneregleringsfonden, tillhandahålla vederbörande domkapitel
de andelar af berörda aflöningsmedel, som på hvarje stift
belöpa;

LXX

INLEDNING.

att det skall åligga domkapitlen att af berörda medel ej
mindre till vederbörande löntagare qvartalsvis utbetala det för
en kvar af dem genom den nya löneregleringen bestämda aflöningsbelopp
än äfven att tillhandahålla det extra ordinarie presterskapet
den aflöning, som kan tillkomma detsamma; samt

att de från de olika skattetitlarne till presterskapets aflöning
utgående bidrag blifva stälda i rigtig proportion till hvarandra;

samt derefter till riksdagen afgifva det förslag till ordnandet
af ifrågavarande angelägenhet, hvartill utredningen må föranleda,
äfvensom till de ändringar i ofvan nämnda kongl. förordning
och möjligen öfriga till förevarande fråga hänförliga stadgande^
som må anses erforderliga för förslagets genomförande;

2:o att i samma skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t i sammanhang
med den nådiga proposition angående ofvan berörda
ämne, som riksdagen torde hafva att förvänta, och efter erforderlig
utredning tillika täcktes till riksdagen afgifva förslag till
de åtgärder, som kunna och böra vidtagas i ändamål att åt af ålder

och sjukdom otjenstbara prestman bereda pension;»---

I motiven till denna motion anfördes, bland annat, huru
som det vore sjelfklart, att, om vår svenska kyrka skulle kunna
fylla sin uppgift att vara den förnämsta uppfostringsanstalten
både för den enskilde och derigenom medelbarligen jemväl för
hela samhället, bland de yttre betingelserna derför oeftergifligen
erfordrades, att det organ, hvarigenom kyrkan verkade på folket,
måste vara för sitt ändamål fullt brukbart eller, med andra ord,
att kyrkans tjenare, presterna, intoge en sådan i ekonomiskt hänseende
tryggad ställning, som medgåfve dem möjligheten att,
ostörda af tryckande näringsomsorger, med frimodighet egna sina
krafter till uppfyllande af de med deras ansvarsfulla kall förenade
pligter. Huru illa likväl det i sådant hänseende vore bestäldt
inom vårt land, väl icke för presterskapet såsom helhet
betraktadt, hvilket fäst hellre syntes motionären vara genom
gällande lag tillräckligt doteradt, helst om all den kyrkan rätteligen
tillkommande egendom tillbörligen tillvaratoges och komme
presterskapet till godo, men i synnerhet och till den vida öfvervägande
delen för komministrarne, äfvensom för många kyrkoherdar,
allt hufvudsakligen i följd af en i hög grad orättvis
och obillig fördelning af presterskapets inkomster — det ansåg
motionären hafva redan länge varit allmänneligen kändt, och
särskildt hade på senare tid derom vunnits ökad bekräftelse ge -

INLEDNING.

LXX1

nom rent af upprörande skildringar af det nuvarande tillståndet.
Den önskade förbättringen i presterskapets aflöning skulle etter
motionärens mening, i främsta rummet vinnas genom fördelning
öfver hela niet af de från olika håll inkommande, for andamalet
tillgängliga medel. I sådant afseende framhöll motionären att
enligt uppgifter till statistiska centralbyråns lönestatistik det till
vår& kyrkas presterskap anslagna underhåll redan år 1886 beräknats
uppgå till ett sammanlagdt belopp af 7,497,500 kronor,
och då deri icke inginge de till presterskapets aflöning från loneregleringsfonden
årligen beviljade bidrag, så syntes med all
sannolikhet kunna antagas, att dessa tillgångar, okade med bidragen
från den allt jemt tillväxande folkmängden och industrien,
borde vara tillräckliga för att bereda hvarje tjenstgörande prest
en anständig bergning. Om nu, sådant oaktadt, måhända flertalet
prester befunne sig i stort ekonomiskt betryck och den förnämsta
orsaken dertill vore att söka i den ojemna_ fördelningen
af lönetillgångarna, men denna ojemna fördelning i sm ordning
förklarades af det på 1862 års förordning grundade förbud mot
användandet af vissa lönetillgångar från en församling till aflönande
af presterskapet i främmande församling, sa torde for åstadkommandet
af en rättvis fördelning af presterskapets inkomster
icke återstå att tillgripa någon annan än den visserligen radikala
men också, enligt motionärens öfvertygelse, enda verksamma
utväg att genom betydligt utvidgande af öfverflyttmngsratten
göra alla för presterskapets aflöning afsedda tillgångar för ändamålet
disponibla, med den inskränkning allenast som påkallades
af rent privaträttsliga förhållanden, såsom då till löneförbättring
för presterskapet i någon viss församling hemman och lägenheter
blifvit af församlingen gemensamt inköpta och andra fordelar
anskaffade eller då för samma ändamål enskilda personer
gjort anslag och donationer. Motionären hade ingalunda förbisett,
att man genom en sålunda medgifven rätt till fri disposition
af de presterliga lönetillgångarne komme att, hvad särskilt
församlingsafgifterna anginge, bryta med den urgamla regeln,
att hvarje församling borde aflöna sin prest, hvilken regel mängen
ansåge böra fortfarande fasthållas, både emedan den förmenades
bidraga att knyta bandet mellan församling och prest,
och derför att ett afvikande från samma regel skulle komma att
väcka mycken ovilja inom församlingarna. Det kunde val icke
heller förnekas, att det läge något tilltalande i det åskådningssätt,

LXXII

INLEDNING.

att, likasom presten hade att sörja för församlingsbornas andliga
näring, så skulle dessa förse presten med lekamlig näring. Men
å andra sidan ville det synas, som om den ideala karakteren af
detta aflöningssätt, hvilken onekligen framträdt mest utpreglad
under den tid då hvarje församlingsbo direkt till presten afl em -nade sin tribut, numera i icke ringa mån förlorat i betydelse,
sedan afgifterna till presten uppbures och redovisades af en dertill
särskild! utsedd och derför af församlingen aflönad uppbördsman.
Hvad åter anginge oviljan, som förslaget åtminstone
till en början kunde tänkas uppväcka inom församlingarna, så
borde man väl kunna hoppas, att denna ovilja efter hand skulle
vika för eu allt mer klarnad insigt derom, att uppgifvande! af den
gamla grundsatsen, att hvarje församling skulle aflöna sin egen
prest, utgjorde ett oeftergiflig! vilkor för befordrandet af det
vigtigaste kulturela intresse. Motståndet inom församlingarna
borde ock försvagas, om i samband med förslaget vidtoges jemväl
en annan anordning, hvarigenom församlingarna skulle komma
att befrias från besväret med och kostnaden för uppbörden af afgifterna
till presten. Detta ändamål skulle nemligen vinnas, om
samtliga dessa afgifter komme att debiteras, uppbäras och redovisas
af kronans tjensteman i sammanhang med den allmänna
uppbörden — såsom en ringa ersättning för de många och vigtiga
fenster, som kyrkan gjorde staten. Vidare borde de sålunda
indrifna medlen levereras till statskontoret och derifrån tillika
med de från löneregleringsfonden utgående aflöningsmedel tillhandahållas
domkapitlen, som egde att till vederbörande löntagare
utbetala det för en hvar af dem genom den nya löneregleringen
tillerkända aflöningsbelopp. Slutligen har motionären beträffande
frågan om de förändrade grunder för deltagandet i utskylderna
till presterskapet, som borde göras gällande uti de nya löneregleringarna,
förklarat sig anse det vara vanskligt att derom göra
något annat än ett generel! uttalande, i syfte att alla nu från
församlingarna utgående gärder till presterskapet fortfarande
borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jemkning, så
att församlingarna om möjligt blefve likstälda både i fråga om
personliga afgifter och hvad beträffade afgifter för jordbruksfastighet
och all annan fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda
afgifter blefve afpassade i billigt förhållande till de afgifter,
som borde utgöras af industriela verk och inrättningar.

INLEDNING.

Lxxrn

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta motioner öfverlemnades
till'' sammansatta stats- ock lagutskottet, som med anledning
af dem afgaf gemensamt utlåtande, n:o 7. I anslutning
till berörda utlåtande aflat riksdagen den 5 maj 1897 till Kongl.
Maj:t underdånig skrifvelse angående ändring i presterskapets
aflöningsförhållanden, dervid anfördes, bland annat, följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen
kar riksdagen funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de
nu gällande ock af Eders Kongl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna,
kvilka tillkommit med anledning af kongl. förordningen
den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen stort framsteg i förhållande
till det förut rådande aflöningssättet. Att de deremot
numera i många afseenden lemna mycket öfrigt att önska, finner
riksdagen framgå så väl af. hvad inom riksdagen förut i ämnet
upplysts som genom de i förevarande motioner lemnade uppgifter,
och är dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas
tillstånd torde ej vara till fromma hvarken för församlingarna
eller presterskapet. Om den närmare beskaffenheten af dessa
missförhållanden å hvarje särskild ort kan riksdagen icke yttra
sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga, men
riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig
förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen
är likaledes öfvertygad derom, att ehuruväl en sådan
genomgripande förändring icke kan ernås, förr än i mån af de
nuvarande konventionernas utlöpande, det likväl ingalunda kan
anses vara för tidigt att redan nu taga frågan under behandling,
i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande
utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med
hänsyn dertill att många myndigheter torde böra höras i frågan,
innan densamma kan anses hafva kommit i sådant skick, att
den lämpligen kan företagas till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går riksdagen nu att omnämna
några af de afseenden, uti hvilka en förbättring synes
erforderlig, utan att riksdagen dervid kan anse sig hafva anmärkt
alla de olikartade synpunkter eller framlagt alla de
mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnes
bidrag till presterskapet på ett synnerligen skiftande
sätt i olika orter. Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste
bördan deraf hvila på den tiondeskyldiga jorden. Genom

LXXIV

INLEDNING.

jordbrukets utveckling — som medfört, att den beräkning, som
vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för bidragsskyldigbeten,
ej ens vid jemförelse jordbruksfastigheter emellan
längre är tidsenlig, — genom uppkomsten af industriel anläggningar
och stationssamhällen samt deraf föranledd mer eller
mindre betydlig folkökning i många församlingar och genom
flera andra inträdda förändringar torde det flerstädes hafva
kommit att framstå såsom ganska obilligt, att blott en del af
församlingen hufvudsakligen bekostar den institution, hvaraf
dock alla hafva gagn. Det synes sålunda riksdagen först och
främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning
beträffande förhållandet mellan den del af presterskapets aflöning,
som inom hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga
jorden, och den, som utgöres af andra inom densamma befintliga
skatteobj ekt, äfvensom ett sammandrag öfver hvad i tionde utgår
från hela riket. Derigenom kommer äfven att vid jemförelse
de olika församlingarna emellan framstå de för visso ganska
betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda
församlingar inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad derom, att genom utredningen
det skall visa sig, att eu mycket omfattande revision af
grunderna för skyldigheten att bidraga till presterskapets aflöning
blifver nödvändig, så att en utjemning må kunna ske i
afseende på de olika skatteobj ekten.

Genom en sådan utjemning skulle, enligt riksdagens åsigt,
i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de
klagomål, som nu höras från egarne till tiondeskyldig jord,
kunna upphäfvas. Emellertid torde ett icke obetydligt antal
församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen det afsedda
målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra beska
ttningsföremål än tiondeskyldig j ord ej alls eller endast i högst
obetydlig mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser
riksdagen det böra tillses, huru vida icke någon lindring må
kunna dem beredas genom bidrag från tillgängliga fonder eller
annorledes, så att församlingarna ej öfver höfvan betungas, men
vederbörande presterskap likväl erhåller sin anständiga bergning.
Dylik hjelp bör dock enligt riksdagens förmenande lemnas allenast
så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,
derest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning
i motsvarande grad ökad.

INLEDNING.

LXXV

En utjemning torde ock enligt riksdagens mening till eu
viss grad kunna ock böra ske beträffande de lönevilkor, som
presterskapet åtnjuter, så att nuvarande stora olikheter mellan
aflöningsförmånerna i olika församlingar i någon mån mildras.
Särskild! synes en rättelse vara önskvärd i den olämpliga proportion,
som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och komministrars
aflöning inom samma pastorat. En utredning angående
dessa förhållanden synes riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt
göra presterskapet till af staten aflönade tjensteman har
riksdagen ej kunnat bifalla och således ej heller de yrkanden i
motionerna, som med sagda förslag stå i oskiljaktigt sammanhang.
Ett sådant förfarande skulle nemligen enligt riksdagens
åsigt allt för djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade
kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens
och kyrkans ställning till hvarandra, äfvensom förhållandet
mellan de enskilda församlingarna och deras presterskap. Riksdagen
är derjemte öfvertygad, att det i allmänhet icke skulle i
församlingarna mottagas med välvilja. Af dessa skäl finner
riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning, som 1896 års riksdag
i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom sin
åsigt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att avgifter,
som af en församling till dess presterskap utgöras, ej må
till aflönande af en annan församlings presterskap användas,
hvilken grundsats finnes tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda
kong!, förordning den 11 juli 1862. De jemkningar och förbättringar
i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna och
aflöningsrätt för presterskapet, som äro nödvändiga, böra derför
enligt riksdagens mening ega rum med bibehållande af nämnda
grundsats.

Men riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af
samma grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd
väg likväl skulle kunna beredas församlingarna. Enär nemligen
det svenska presterskapet småningom erhållit allt flera embetsåligganden,
hvilka ej kunna anses vara af kyrklig art, och som
icke heller motiveras af den enskilda församlingens behof, utan
af statshänsyn, finner riksdagen, att från detta förhållande goda
skäl kunna hemtas för att statsbidrag i någon mån lemnas till
presterskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna
ske, och i hvilken omfattning det kan blifva erforderligt, torde

LXXVI

INLEDNING.

kunna bestämmas först sedan ofvan berörda utredning verk
stälts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade
jemnare fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden
kunna flera utvägar påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna
antydda. Bland dem är indragning af vissa komministraturer
en. Ehuru riksdagen antager, att en sådan åtgärd
skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och
ehuru riksdagen anser, att dervid billig hänsyn bör tagas till
församlingarnas behof och önskningar, håller riksdagen dock före,
att flerstädes, i synnerhet der två prester bo och tjenstgöra i
en och samma församling, en indragning kan utan skada ske.

Derjemte anser riksdagen det böra tagas i öfvervägande,
huru vida icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal
odling, hvarest församlingarna äro j emförelsevis små och kyrkorna
ligga nära hvarandra, en sammanslagning utaf smärre pastorat
må kunna ega rum, ehuruväl häremot ännu större svårigheter
torde komma att uppstå, än hvad ofvan nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga
komministraturer torde böra förvandlas till sjelfständiga
pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle
flerstädes frågan om presterskapets aflöning kunna på tillfredsställande
sätt lösas, utan att prestens förmåga att fullgöra sina
embetsåligganden behöfde genom göromålens ökning äfventyras.
I de fall åter, der dessa åtgärder ej kunna vidtagas, måste man
tillse, huru vida ej bidrag från annat håll må kunna lemnas åt
församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,
hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda
sin herde anständig bergning. Dervid bör först ifrågakomma
att använda medel ur presterskapets löneregleringsfond. Äfven
om det ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela
inkomst, då derigenom lätt ett följande års bidrag blefve mindre
än ett föregående års, så föreställer sig riksdagen, att möjligen
mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning
härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,
utan att § 9 i ofta nämnda kongl. förordning af den 11 juli 1862
för nära träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra håll,
synnerligast såsom en följd af en sådan omreglering af de presterliga
befattningarna, hvarom ofvan nämnts.

INLEDNING.

LXXVII

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill
riksdagen, utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst
ock kittillsvarande användning, blott uttala den mening,
att, sedan af densamma bekostats skogsindelningar och vissa
andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning hufvudsakligen
borde kunna användas till samma ändamål som löneregleringsf
ondens.

Hvad prestboställena angår, har riksdagen sig bekant, att
mycket olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig
gällande beträffande desamma. Riksdagen anser derför, att några
för hela riket gällande stadganden rörande sättet för deras
brukande ej äro lämpliga. Det torde i somliga fall vara för
presten fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att sjelf sköta bostället,
medan det deremot i andra fall är för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i
nu anmärkta hänseende anser riksdagen kunna vinnas, i fall det
medgåfves presterskapet större frihet än hittills att få genom
vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera
sina boställen. Det skulle äfven kunna ifrågasättas, om det ej
under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas en församling
att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården under gällande regleringstid.
En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
härutinnan anser riksdagen vara af behofvet påkallad, och
bör dervid tagas hänsyn till, att boställena må blifva väl häfdade
samt så väl församlingens som presterskapets bästa må
tillgodoses. Presten bör dock, enligt riksdagens åsigt, i hvarje
fall bibehållas vid sj elfva bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till
ny lönereglering för presterskapet torde enligt riksdagens mening
äfven många andra förhållanden, än de ofvan berörda, böra
blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna behöflig
rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant afseende framhålla
frågan om förändring i afseende på de nu utgående personela
afgifterna till presterskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
svår och föga egnad att befästa godt förhållande mellan församling
och prest. Vidare torde vara att beakta frågor om
eventuelt sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas
ställning till sina moderförsamlingar, om reglerande
af det extra ordinarie presterskapets vilkor, om ändrade
bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen nedlagda

lxxviii

INLEDNING.

förbättringskostnader samt i afseende på prsterskapets skyldighet
att bygga och underhålla vissa hus, så väl hvad prestgårdar
som komministersboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare,
m. in. m. m. Riksdagen håller före, att den önskade utredningen
bör göras så fullständig och allsidig som möjligt, så att dervid
tages hänsyn till alla de förhållanden, som kunna och böra inverka
på det vigtiga ärendets förande till ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärens yrkanden om skrifvelse med begäran
om utredning och åtgärder för presterskapets pensionering,
har riksdagen, som håller före, att en sådan pensionering i
större eller mindre omfattning vore önskvärd, ansett sig, ehuru
riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande,
böra bifalla desamma, dervid uttalande den mening,

att presterskapet bör sjelf bidraga till sin pensionering.----•

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen
härmed hos Eders Kongl. Maj:t anhålla:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan låta verkställa
noggrann utredning så väl beträffande den på nu gällande
löneregleringar grundade skattskyldigheten till presterskapet
från den tiondepligtiga jorden och andra beskattningsföremål i
jemförelse med hvarandra, både inom hvarje församling och
mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvilkor,
som för närvarande af presterskapet i olika församlingar
åtnjutas;

att Eders Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning af
på frågan inverkande omständigheter, till riksdagens godkännande
framlägga de grunder, som anses böra blifva bestämmande vid
reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande
lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte
tagas bland annat dertill:

huru vida icke eu utjemning bör åstadkommas i afseende på
de bidrag till presterskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt,
och i hvad mån staten bör bidraga till aflöningen;

huru vida icke från tillgängliga fonder bidrag må kunna
lemnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar, som eljest
skulle deraf oskäligt betungas;

huru vida en utjemning i viss mån af olikheterna uti presterskapets
aflöning inom olika församlingar och tjenstegrader må

INLEDNING.

LXXIX

kunna ega ruin, så att hvarje prest må erhålla anständig
bergning;

huru vida icke vissa komministraturer böra och kunna indragas
och andra förvandlas till pastorsbeställningar;1)

huru vida eu sammanslagning af smärre pastorat må kunna
ega rum;1)

huru vida icke afkastningen af presterskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfond bör i större omfattning
än hittills tagas i anspråk för presterskapets aflöning;

huru vida icke förändrad ordning för prestboställenas utarrendering
bör stadgas, med fäst afseende derpå, att boställena
må väl häfdas samt så väl församlingarnas som presterskapets
bästa tillgodoses;* 2) samt

att Eders Kongl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan
omförmälda utredning äfven låta verkställa utredning angående
möjligheten af och sättet för beredande af pension åt de prestman,
som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla
sina tjenster, samt derefter för riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kan föranleda.»3)

Enligt nådigt beslut den 22 oktober 1897 har komitén tätt
sig anbefaldt att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag,
om hvilka i riksdagens ofvan berörda skrifvelse sålunda
förmäles.

Denna fråga har behandlats i komiténs betänkande III beträffande t Den
kyrkliga indelningen och organisationen».

2) Denna fråga har behandlats i komiténs betänkande I beträffande » Utarrendering
af presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen>.

8) Med anledning af väckt motion, n:o 4, har 1898 års kyrkomöte i underdånig
skrifvelse den 5 oktober samma år hos Kong! Maj:t anhållit om utredning
och förslag för beredande af pensioner eller emeritilöner åt biskoparne. Huru
vida denna kyrkomötets framställning blifvit af Kongl. Maj:t slutligen behandlad
är icke komitén bekant.

LXXX

Skattskyldigheten till presterskap ets aflöning
enligt nn gällande lagstiftning.

Vid bestämmandet af de afgifter, som enligt 1862 års förordning
skulle för femtio år träda i stället för tionden och
andra presträttigheter, hade vederbörande jemlikt förordningens
§ 6 mom. 2 att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet
eller särskild! för vissa orter gällande författningar och
stadganden, äfvensom att fästa afseende på de af församlingen
till dess presterskap förut utgående afgifter samt de afgifter, som
af öfriga pastorat inom stiftet under liknande förhållanden utgjordes.
Att af dessa tre bestämningsgrunder den förstnämnda
borde hafva företrädet kunde må hända slutas deraf, att författningarna
sades skola lända till efterrättelse; men att de båda sistnämnda
grunderna i verkligheten skulle komma att få en öfvervägande
betydelse synes hafva varit förutsatt så väl i 1859 års
kongl. proposition som under diskussionen i riksdagen år 1860.
Det framgick ock helt naturligt af den stadgade ordningen för
regleringsärendenas behandling. Vid uppgörandet af de förslag
till afgifternas bestämmande, som de länsvis utsedda nämnderna
hade att underställa Kongl. Maj:ts slutliga pröfning, skulle de
nemligen enligt § 3 mom. 4 hafva ledning af förslag, upprättade
af församlingarna; och dessa senare förslag skulle åter förberedas
derigenom, att af kyrkokerdarne meddelades uppgifter å de
löneinkomster, af hvilka presterskapet var i åtnj utande. Utgångspunkten
var således gifven i de faktiska löneinkomsterna och i
församlingarnas derå grundade anbud af vissa afgifter.

Det hette i förordningens § 3 mom. 2, att församlingen egde
föreslå så väl aflöningsbeloppet som dess fördelning. Med berörda
fördelning åsyftades i främsta rummet afgifternas utgörande
af löngifvarne; men hvarken i riksdagsförhandlingarna eller

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. r,YX\’T

i sjelfva författningen förekommer någon antydan, att dermed
borde förstås en skattejemkning i den mening, att dittillsvarande
bidragsskyldigket skulle öfverflyttas från det ena beskattningsföremålet
till det andra eller från den ena klassen af
löngifvare till den andra. Tvärt om framträder i flera hänseenden
lagstiftarens omtanke att bevara ej blott totalbeloppet af de
inkomster, som utgått till pr ester skåpet., utan äfven den bestående
grupperingen af de bidrag sskyldiges afgifter. Så skulle tionden
bestämmas för sig och efter sina egna i författningar och sedvänja
gifna mått; detsamma gälde om afgifterna för verk
och inrättningar; såsom en särskild skattegrupp behandlades
derefter jura stol® jemte öfriga extra ordinarie afgifter. Någon
omflyttning eller jemkning mellan dessa olika slag af skatter var
i förordningen icke ifrågasatt. Beträffande de extra ordinarie afgifterna
meddelades i § 7 till och med uttrycklig föreskrift om
grunden för dessa afgifters fördelning mellan de bidragsskyldiga,
i syfte att dittills bestående gradering och klassificering
skulle så vidt möjligt bibehållas.

Förordningens bestämmelser lemnade i öfrigt ett mycket
stort utrymme åt de verkställande myndigheternas omdöme och
uppfinningsförmåga. Härutinnan kom helt naturligt initiativet
att hvila hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar
för sig, obundna af närmare instruktioner och med stor frihet
att på egen hand ordna beskattningen. En jemförelse mellan
löneregleringsresolutionerna visar också, att hvarje länsnämnd för
sig utarbetat och genomfört ett eget system för afgifternas bestämmande
och fördelning. I regel ingick hvarken kammarkollegium
eller Kongl. Maj:t i någon jemförande granskning och jemkning
af de inom de särskilda nämnderna tillämpade beskattningsgrunder.
Följden häraf blef ock, att, såsom i 1897 års riksdagsskrifvelse
jemväl är anmärkt, församlingsbidragen till presterskapet
genom regleringarna bestämdes på synnerligen skiftande
sätt i olika orter.

Komitén går nu att, med ledning så väl af de tryckta löneregleringsresolutionerna
som af ganska omfattande undersökningar
i särskilda fall af löneregleringshandlingarna, lemna en
närmare redogörelse för regleringarnas utförande och de väsentligaste
skiljaktigheterna i afseende å beskattning sgrunderna.

LXXXII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP!’.

Hvad först och främst beträffar tiondeafgifterna, har det
vid bestämmandet af deras belopp varit så mycket lättare att
fästa afseende å hvad församlingarna i sådant hänseende förut
utgjort, som dessa afgifter redan tillförne voro i många fall bestämda
genom konventioner eller ackord. I allmänhet hafva,
efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär
samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande
myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde
väl någon gång en mindre nedsättning; men der förändring
ifrågakommit, har den vanligen inneburit förhöjning, hvarvid
såsom skäl åberopats dels förhållandena inom närbelägna församlingar,
dels hänsyn till presterskapets anständiga bergning,
dels ock den omomständighet att föreslagna eller dittills utgående
afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga
jordens afkastning.

När förhöjning egt rum, har understundom från presterskapets
sida eller inom nämnderna förebragts mer eller mindre
fullständig utredning rörande den tiondeskyldiga jordens afkastning.
Inom de flesta län förekom dock sådan undersökning
mera undantagsvis, nemligen endast då särskilda förhållanden
i en eller annan församling dertill föranledde. Men i
Gfefleborgs län ansåg sig nämnden från början böra för alla
församlingar anställa en noggrann beräkning af hemmanens
afkastningsförinäga och föreslog derefter med ledning af 1681
års författning tiondeafgifter, som för de flesta församlingar
icke obetydligt öfverstego hvad af den tiondeskyldiga jorden
derförinnan utgått. Liknande förfarande har ganska allmänt
tillämpats äfven af nämnderna för Jemtlands och för Vesterbottens
län. Kongl. Maj:t godkände ock vanligen de af nämnderna
sålunda gjorda beräkningar.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga jorden
hafva i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade.

Åtskilliga länsnämnder genomförde i detta hänseende en mycket
vigtig förändring, då de, sedan en församlings hela tionde
blifvit till summan bestämd, föreslogo dess fördelning å de
tiondeskyldiga hemmanen eller å jordbruksfastigheterna »efter
de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta för året näst
före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager» — såsom
formeln vanligen lyder.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP!!. LXXXIII

Sådan fördelning efter taxeringsvärden har stadgats i de flesta
löneregleringsresolutioner för pastoraten i Jönköpings, Kalmar,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Elfsborgs, Yermlands, Örebro,
Vesternorrlands, Jemtlands och Norrbottens län, men förekommer
äfven, ehuru mera undantagsvis, i resolutioner för
pastorat inom öfriga län. Antalet församlingar, beträffande
hvilka fastigheternas taxeringsvärden blifvit lagda till grund för
tiondeafgifternas fördelning, uppgår öfver hela riket till 1,123.

I andra delar af riket har man deremot uteslutande eller
företrädesvis fasthållit vid äldre fördelning sgrunder. Så har
tiondeafgiften bestämts att utgå i Gfefleborgs län efter öresland,
i Yesterbottens samt delvis i Norrbottens och Vesternorrlands
län efter mantal, seland eller rök. i Kopparbergs län efter
soldatrote, jordetal ''eller tunnlandtal, i Vestmanlands län
efter mantal, tunnlandtal, öretal eller särskild längd, i Göteborgs
och Bohus län efter mantal eller 1694 års tiondesättning,
i Gotlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Upsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län
för det mesta efter särskilda hvarje löneregleringsförslag vidfogade''
tiondelängder, hvilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda
efter äldre tiders fördelningsgrunder.1)

Då löneregleringsnämnderna, såsom förut blifvit antydt, i de
flesta fall nöjde sig med att, utan vidare undersökning af den
tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning, bestämma tiondeafgifterna
till belopp motsvarande hvad dittills af församlingarna
utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan
längre tid tillbaka genom konventioner eller ackord faststälda,
var det naturligt, att de nya tiondeafgif''terna på det hela skulle *)

*) Vanligen äro resolutionerna beträffande jordbruksfastigheternas afgifter
affattade i allmänna ordalag såsom: »af hemmanen (eller af den tiondeskyldiga
jorden, af jordbruksfastigheterna, af hemman och lägenheter, eller för de jorden
åliggande ntskylder) utgöres . . . kbf. spanmål» o. s. v. Stundom uppräknas
dock särskildt de olika afgifter — tertialtionde, smörtionde, osttionde, qvicktionde,
ved, äckor, helgonskyld, påskmat, jura stolse m. m. —, i utbyte mot hvilka den
faststälda afgiftssumman af hemmanen eller jorden skulle utgöras.

Beträffande pastoraten i några län tillkomma särskilda bestämmelser för
vissa slag af jordbruksfastigheter. Så stadgas i resolutioner för pastorat inom
Kronobergs län — efter den paragraf som af handlar tiondeaf gift erna —, att »för
jordbruksfastigheter, från hemman afsöndrade utan åsatt mantal, äfvensom för
annan fastighet, hvarom icke i efterföljande paragraf (om verk och inrättningar)
förmäles, samt för frälseräntor betalas årligen 1/i6 procent af näst föregående års
bevillningstaxeringsvärde, dock ej mindre än 65 öre».

I de skånska länen och i Hallands län hafva säterierna icke utgjort tertialtionde;
men till ersättning härför stadgas i resolutionerna särskilda, vanligen mycket
obetydliga, afgifter i persedlar eller penningar för säterier inom dessa län.

LXXXIV NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

komma att understiga hvad de enligt de äldre författningarnas
bestämmelser rätteligen bort utgöra.

Någon fullständig och tillförlitlig redogörelse för resultatet
af de nya tiondeafgifternas bestämmande lärer numera hvarken
ur löneregleringshandlingarna eller annorledes kunna erhållas.
Men en ganska god ledning för omdömet härutinnan torde
kunna vinnas genom eu jemförelse mellan å ena sidan de i löneregleringsresolutionerna
faststälda afgifter för jordbruksfastighet
och å andra sidan den del af jordbrukets bruttoafkastning, som
jemlikt författningarna bort i tionde till pr ester skåpet utgöras.
En sådan jemförelse har ock af komitén utförts med ledning af
de officiela uppgifterna rörande skörden af tiondepligtiga sädesslag
äfvensom beträffande antalet kokreatur i hvarje län, hvarvid
legat till grund dels medeltalen för skörd och kor under den
tioårsperiod, då löneregleringarna i allmänhet faststäldes, nemligen
åren 1865—74. dels ock motsvarande siffror för endast
året 1896. För trettiondedelen af sålunda funna spanmålsbelopp
och för det efter »en mark af hvar ko» beräknade
"smörbelopp har derefter värdet i penningar uträknats enligt de
för år 1896 bestämda markegångspris, hvilka jemväl följts
vid förvandlingen af de i tab. 2 af komiténs tabeller seren A
redovisade persedelafgifter till presterskapet. Slutresultatet
af dessa beräkningar föreligger i här efteråt följande öfversigtstabellen
A.

Ifrågavarande jemförelse lider visserligen af några oegentligheter.
Dels torde uppgifterna, i synnerhet för äldre tider,
om skörd och kreaturstal i många fall vara rätt ofullständiga,
och de beräknade siffrorna för tiondens författningsenliga belopp
kunna derför så väl för åren 1865—74 som för år 1896 anses såsom
för låga. Dels äro jemförelselederna icke alldeles likartade, i
det att de ur tab. 2 af tabellserien A hemtade siffror för jordbruksfastighetens
afgifter omfatta icke blott de mot sädesoch
smörtionden svarande afgifter utan äfven de afgifter,
som utgöra jordbruksfastighetens andel i jura stol* och
andra extra ordinarie afgifter; dessa siffror äro derför något
för höga. Men häraf följer endast, att man så mycket säkrare
kan ur jemförelsen draga den slutsats, att tiondeafgifterna vid
löneregleringarna i allmänhet faststälts till lägre belopp, än
som skulle författningsenligt utgått. Hade skördeuppgifterna
varit fullständigare och de mot tionden svarande afgifter kun -

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

LXXXV

nät utan sammanblandning med andra afgifter redovisas, skulle
anmärkta förhållande hafva framträdt ännu skarpare.1)

Öfversigtstabell A.

Län.	Afgifter af jord-bruks-fastighet utgjorde ccki.-året 1896—97 (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 4).	Värdet af Vso af spanmålsskörden och värdet af en mark smör pr ko utgjorde	Afgifterna för eckl.-j året 1896—97 understego (—) eller 1 öfverstego( +) värdet af
under åren 1865—74 i medeltal årligen	år 1896	medelskör-den m. m. åren 1865 —74 med	skörden j m. m. årj 1896 | med
	kr.	kr.	kr.	%	%
Stockholms och Upsala län . .	317,999	430,000	670,000	— 2605	— 52-54
Södermanlands län......	157,973	257,000	344,000	— 38-53	— 54-08
Östergötlands län.......	267,378	397,000	493,000	— 32-65	— 45-77
Jönköpings län........	135,519	232,000	354,000	— 41-59	— 61-72
Kronobergs län........	121,798	162,000	271,000	— 24-82	— 55-06
Kalmar län.........	184,376	268,000	340,000	— 31-20	— 45-77
Gotlands län.........	55,695	97,000	106,000	— 42-58	— 47-46
Blekinge län.........	30,124	116,000	165,000	— 74-03	— 81-74
Kristianstads och Malmöhus län	701,735	1,160,000	1,448,000	- 39-51	— 51-54
Hallands län........	131,428	199,000	320,000	— 33-96	— 58-93
Göteborgs och Bohus län . . .	92,500	242,000	232,000	- 61-78	— 60-13
Elfsborgs och Skaraborgs län . .	406,704	690,000	927,000	— 4106	- - 56-13
Vermlands län........	124,148	272,000	391,000	— 54-36	— 68‘25
Örebro län.........	110,534	210,000	318,000	— 47-36	— 6524
Vestmanlands län.......	163,624	193,000	328,000	— 15-22	— 5011
Kopparbergs län.......	146,077	179,000	282,000	— 18-39	— 48-20
Gefleborgs län........	148,005	126,000	211,000	+ 17-50	— 29-86
Vesternorrlands län......	133,831	109,000	165,000	+ 22-78	— 18-89
Jemtlands län........	82,191	66,000	100,000	+ 24-53	— 17-81
Vesterbottens och Norrbottens län	187,811	155,000	306,000	+ 21-17	— 38-62
För hela riket	3,699,450	5,5(50.000	7,771,000	— 33-46	— 52-39

*) Af de mindre oegentligheter, som icke kunnat vid öfversigtstabellens
uppgörande undvikas, må äfven anmärkas, dels att siffrorna för den af spanmålsskörden
beräknade tertialtionde äro beträffande de skånska länen och Hallands län
något för höga, enär de omfatta skörden äfven å säterierna, hvilka i dessa län
icke äro lagligen förpligtnde att utgöra tertialtionde, dels att presterskapet i några
församlingar af Östergötlands, Vermlands, Jemtlands, Vesternorrlands och Vesterbottens
län ega uppbära hälften eller två tredjedelar af hela tionden, på sätt ofvan
sid. xi not. 2) blifvit anmärkt.

LXXXVI NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Siffrorna i öfversigt,stabellen A utvisa, att under det värdet af
den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af jordbrukets
bruttoafkastning, för hela riket beräknats i medeltal för åren
1865—74 till något mer än 51/* millioner kronor, uppgingo de
vid samma tid faststälda afgifter till presterskapet af jordbruksfastighet
till blott o7/io millioner kronor. Med största sannolikhet
kan derför antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket
bestämts till mindre än två tredjedelar af hvad de strängt taget
bort utgöra.

Förhållandet är dock, såsom öfversigtstabellen gifver vid
handen, ganska olika i olika län. Inom de norrländska länen — der,
särskild! i Gefleborgs, Jemtlands och Vesterbottens län, tiondeafgifterna
blefvo bestämda efter noggrann uppskattning af jordbrukets
afkastning — hafva dessa afgifter tydligen också kommit
att fullt motsvara eller öfverstiga hvad tionden, efter 1865—74
årens skördeuppgifter att döma, bort utgöra. Deremot synas
jordbruksfastighetens afgifter i flera af de sydligare länen
(Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus och Örebro
län) hafva bestämts till allenast något mer än hälften samt
i Blekinge, Göteborgs och Bohus äfvensom Yermlands län till
ännu mindre del af tiondens författningsenliga belopp.

Men tiondegifvarnes fördel af det sätt, hvarpå vid löneregleringarna
tiondeafgifterna bestämdes, framträder ännu tydligare,
om man, med ledning af öfversigtstabellen, jemför jordbruksfastighetens
afgifter för ecklesiastikåret 1896—97 med
den sädes- och smörtionde, som enligt uppgifterna om 1896
års jordbruksafkastning kan beräknas då hafva bort lagligen utgå.

De faststälda tiondeafgifterna hafva förblifvit orubbade och
vexlat allenast med markegångsprisen å de persedlar, i hvilka
samma afgifter skolat utgå, en vexling som äfven ländt tiondegifvarne
till fördel under de år, då spanmålsprisen varit i fallande.
Jordbruksnäringen har deremot under de senaste trettio åren
haft att glädja sig åt en ganska betydlig utveckling, och värdet
af tiondepligtig skörd och smörafkastning kan för år 1896
skattas ungefär 40 procent högre än det årliga medeltalet för perioden
1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hafva sålunda blifvit
allt obetydligare i förhållande till den tiondepligtiga jordens
afkastning; öfversigtstabellens siffror visa, att dessa afgifter
år 1896 uppgingo för hela riket till icke fullt hälften (47 procent)
af hvad sädes- och smörtionden bort utgöra, om den skolat för -

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. LXXXVII

fattningsenligt utgå i förhållande till spanmåls- och smörafkastningen.
Af tabellen framgår vidare, huru som äfven för de norrländska
länen, der jordbrukets utveckling varit synnerligen
kraftig, inträdt ett för tiondegifvarne mycket förmånligt förhållande
mellan faststäld tiondeafgift och tiondepligtig afkastning.

Man torde vara berättigad till det antagande att, när löneregleringarna
upphöra att gälla, förhållandena skola hafva ytterligare
utvecklat sig i samma rigtning, så att vid den tidpunkten
tiondeafgifterna allmänt nog skola finnas utgöra en jemförelsevis
mycket ringa del af jordbrukets tiondepligtiga bruttoafkastning.

Beträffande härefter afgifter af bergverk, qvar nar, fabriker
och andra inrättningar hade löneregleringsnämnderna enligt § 6
mom. 2 af 1862 års förordning att vid dessa afgifters bestämmande
följa samma grunder som i afseende å fastställandet af
tiondeafgifterna. Men »gällande författningar» voro i fråga om
afgifter af verk och inrättningar ganska bristfälliga; de afsågo
mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade
på långt när icke alla industriela anläggningar (se sid.
xxi). I följd häraf kommo också dessa afgifter att bestämmas
efter ganska skiljaktiga grunder för olika delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för
qvarnarna i vissa orter blefvo författningarna i allmänhet iakttagna
och afseende fästes å de af vederbörande verk förut utgående
afgifter, så att för hvarje bruk, bergverk, hytta, härd,
smedja, masugn, sågverk, qvarn o. s. v. utsattes fasta afgifter i
persedlar eller penningar.

På sådant sätt bestämdes dessa afgifter genom samtliga
eller de flesta löneregleringsresolutioner för pastoraten i Östergötlands
1), Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs r), Kopparbergs och
Glefleborgs län, så ock, beträffande bruk och sågverk, genom resolutionerna
för åtskilliga pastorat tillhörande bruksdistrikten af
Stockholms län (29 församlingar) och Upsala län (8 församlingar)
samt vissa delar af Vermlands län (51 församlingar), Örebro län
(29 församlingar), Yestmanlands län (23 församlingar), Vester -norrlands län (59 församlingar) och Vesterbottens län (11 för l)

I de flesta löneregleringsresolutioner för pastorat uti Östergötlands och
Skaraborgs län upptogos afgifterna för särskilda bruk, qvarnar och andra inrättningar
i de längder, som äro intagna i sj elfva resolutionerna, hvilka längder emellertid
icke blifvit aftryckta i den af komitén utgifna samling af ifrågavarande resolutioner.

LXXXVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

samlingar), äfvensom, i fråga om qvarnar, genom resolutionerna för
pastoraten uti större delen af Kristianstads ocli Malmöhus län.

För de vigtigaste vid tiden för uppgörande af löneregleringarna
bestående industriela verk — bruk, hyttor, sågar, qvarnar
— blefvo således afgifterna till presterskapet antingen bestämda
att utgå i belopp, hvilka för hela regleringsperioden skulle vara,
likasom jordbrukets tionde, oberoende af produktionens utveckling
och vexla allenast — der de utgingo i persedlar — efter markegångsprisens
förändringar,eller också faststälda på det sätt, att de
skulle ökas eller minskas med härdarnes, ugnarnes, hyttornas, sågramarnas
eller stenparens antal, men i öfrigt vara oberoende af förändringarna
i verkens storlek eller produktionsförmåga. Enär i
resolutionerna vanligen infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna
skulle utgå, endast så länge vederbörande hytta, ugn, sågverk
eller qvarn drefves i hufvudsakligen oförändradt skick eller tillverkning
der egde rum, hafva i följd af de förändringar, som under
senare tid försiggått särskildt inom jern- och qvarnindustrien, icke
så få af de på detta sätt faststälda afgifter tid efter annan upphört
att utgå. Deremot har vid verk, hvilka fått sig påförda
fasta afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket
betydande, icke medfört någon förhöjning i afgifterna till
presterskapet. Ifrågavarande verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna,
varit genom formen för afgifternas bestämmande
skyddade mot afgifternas förhöjning.

Såsom exempel å dylika fasta afgifter för verk och inrättningar
må af hvad löneregleringsresolutionerna för ett och annat
pastorat i sådant afseende innehålla här nedan meddelas följande
utdrag.

Stockholms län. Forsmark. För Forsmarks jernbruk 48 rdr för hvarje
stångjernshärd; för Forsmarks qvarn 2 kbf. spanmål för hvarje
stenpar.

Fasterna. För Rånäs jernbruk 30 kbf. spanmål och för Rånäs
tegelbruk, qvarn och såg 12 kbf. spanmål.

JRiala. För Ekeby qvarn 2 rdr 25 öre för hvarje stenpar; för
Vira qvarn 4 rdr 50 öre för stenpar; för en hvar af Ekeby, Rumsättra,
Sättra och Södermåssens sågar 1 rdr 25 öre, för Östanå såg 1 rdr
50 öre.

Upsala län. Oster-Löfsta. För Leufsta bruk 36 rdr för hvarje härd och
för Hillebola masugn 36 rdr hvarje år jerntillverkning derstädes
eger rum.

Elfkarleby. För Elfkarleö bruk samt Hyttö och Härnäs masugnar
36 rdr för hvarje härdemantal och för Elfkarleby sågverk

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. T.YYYTY

70 rdr; för en hvar af Elfkarleöns och Kungsgårdens qvarnar 11
kbf. spanmål; för Härnäs qvarn 5 kbf. 6 knr och för Hyttöns
qvarn 5 kbf. spanmål.

Söderfors. Af Söderfors bruksegare 659 kbf. 2 knr. spanmål
samt 160 rdr.

Östergötlands län. Risinge. För Finspongs masugn och jernförädlingsverkstad
93,6 kbf. råg och 14,04 rdr; för Lotorps smältverkstad och
manufakturverk 45,2 kbf. råg och 6,7 8 rdr; för Finspongs qvarn
18,8 kbf. råg och 2,82 rdr o. s. v.

Skedevi. För Häda med Skärfors jernbruk och qvarn 64 kbf. råg;
för Rejmyra glasbruk 2 kbf. 3 knr råg och 6 rdr för hvar degel; för
Bremyra qvarn 11 kbf. råg; för Skärfors, Bremyra och Torpa sågar
3 rdr hvar.

Godegård. För Godegårds stångjernsbruk 35 kbf. råg; för De
Geersfors manufakturverk 9 kbf. råg; för Godegårds qvarn 0,8 kbf.
råg; för De Geersfors såg 3 kbf. råg.

Elfsborgs län. Steneby. För Bäckefors bruk 50 kbf. spanmål; för Billingsfors
bruk 45 kbf. d:o. >

Vernilands län. Kölen. För Adolfsfors jernbruk 60 rdr; för Skillingsfors
jernbruk, qvarn och såg 50 rdr; för Koppoms jernbruk, qvarn
och såg 65 rdr; för Skönneruds såg och qvarn 40 rdr; för Skällarby
såg och qvarn 30 rdr; för Sundshagens såg och qvarn 30 rdr.

Eda. För Charlottenbergs jernbruk, qvarnar och öfriga verk 200
rdr; för Norebergs jernbruk, qvarnar och sågar 40 rdr; för Helgebodafors
jernbruk 40 rdr; för Eda glasbruk, såg och qvarn 100 rdr;
för Amots ångsåg 50 rdr, för Djupfors såg och mjölqvarn 10 rdr.

Örebro län. Fjusnarsberg. För Högfors och Stjernfors bruk 5 ctr tackjern
för hvarje härd; för Högfors, Hörks och Ställdals masugnar 5
ctr tackjern hvardera; för Bångsmedjan 5 ctr tackjern.

Hellefors. För Hellefors bruk 41 ctr tackjern; för Sikfors bruk
5 ctr tackjern; för Sikfors hytta, Silkens hytta och Norra Ekebergs
hytta hvardera 5 ctr tackjern, då blåsning bedrifves.

Vestmanlands län. Skinskatteberg. För Baggå, Skinskattebergs, Riddarhytte
och Uttersbergs bruk 12 rdr 50 öre för hvarje härd; för Riddarhytte
kopparugnar 12 rdr och 50 öre hvardera; för Riddarhytte
masugn 25 rdr.

Kopparbergs län. Falun. Af Stora Kopparbergs bergslag erlägges 53 ctr
47 skålp. 95 ort råkoppar och 1,012 kr. 50 öre; hvaremot bergslaget
är frikalladt från alla afgifter till presterskapet för hus och
byggnader, som användas för grufdriften m. m., som ock för inkomst
af kapital och arbete.

Husby. För Klosters bruk 45 rdr, för Långshytte bruk 45 rdr,
för Engelsfors bruk 15 rdr, för Stjernsunds bruk med Silfhytteå masugn
75 rdr.

Grytnäs. För Avesta bruk 400 rdr, för Bjurfors bruk 50 rdr och
för Hoffmansbennings smedja 10 rdr.

6

xc

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Gefleborgs län. Valbo. För Åby och Svedens qvarnar 9 rdr 37 öre
för hvarje par stenar; för Forsbacka och Mackmyra qvarnar 7 rdr
3 öre för hvarje par stenar; för Forsbacka gjuteri och mekaniska
verkstad 18 rdr 75 öre; för hvarje stångjernshärd vid jernbruken
26 rdr 77 öre; för hvarje knipphammare- och spikhammarestock 13
rdr 33 öre.

Öster-Fernebo. Af Gysinge bruk samt af Grönzinka bruk 26 rdr
662/s öre för hvarje härd äfvensom för hvar masugn, deri tackjernshlåsning
under året eger rum; af Gysinge tullmjölqvarn med fyra par
stenar 28 rdr 12 öre och Sterte qvarn med ett par stenar 7 rdr 3 öre.

Högbo, Ofvansjö, Järbo. Af Högho och Sandvikens bruk för
dervarande inrättningar 210 kubf. 1 kna spanmål, af Åsens spikverk
5 rdr 95 öre; af Uhrfors och Kungsfors bruk 26 rdr 66 öre för
hvarje härd och masugn; af bergsmanshärdar 14 rdr 87 öre för
hvarje härd.

Söderala. Af Maråkers jernbruk 26 rdr 67 öre för hvarje härd
och masugn, då tackjernsblåsning eger rum; af Bergviks gamla såg
med två ramar 5 kubf. 2 knr spanmål.

'' Yesternorrlands län. Njurlinda. För Galtströms bruk 21 kbf. 1 kna
77 kht. korn för hvar härd; för qvarnar 3 kbf. 7 knr 50 kht. korn
för hvart par stenar; för sågverk 4 rdr 69 öre för hvar enkel sågram;
för Svartviks lastageplats samt för fabriker och andra inrättningar
a/4 % af den uppskattade inkomsten.

Bjertrå. För verk och inrättningar: Eriksfors räck-och spikhammare
2 rdr 50 öre; för Salteå qvarn 5 rdr; för Locknö ångsåg 37 rdr 50
öre; för Hols garfveri 1 rdr; för Salteå färgeri 1 rdr; för Norrlands
tegelbruk 3 rdr 15 öre; för Sandö glasbruk 22 rdr 50 öre o. s. v.
Vesterbottens län. Bygdeå. För Robertsfors jernbruk. . 140 rdr 26
öre; för Massfors och Öfversjulsmarks sågar 8 rdr o. s. v.

Skellefteå (i förening med Byske). För Lejonströms sågverk 30
rdr 80 öre; för Ytterstfors sågverk 35 rdr 80 öre; för Säfvenäs
ångsåg 35 rdr; för Ytterstfors glasbruk 6 rdr; för Säfvenäs masugn
15 rdr o. s. v.

I flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas
uppgörande bestående verk ock inrättningar sålunda
uppfördes till fasta afgifter, äro derjemte meddelade bestämmelser
i syfte att åt presterskapet förbehålla inkomst äfven af sådana
verk och inrättningar, som framdeles kunde uppstå.

Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom stadgas
att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse
eller efter vederbörande myndighets pröfning i jemförelse med afgifterna
för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande
resolutioner bar för beskattningen af framdeles uppkommande
verk tillämpats en helt annan grund än för beskattningen
af de äldre. Den icke ovanliga formeln härför lyder:

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCI

»För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,
som framdeles anläggas, betalas 1 (Va) procent af deras till allmän
bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund
använd i ännu större utsträckning. Sedan ett visst antal
bruk, sågar, qvarnar uppräknats med sina fasta afgifter, tilllägges
i många resolutioner af nu nämnda art: »för öfriga verk
och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till allmän
bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst
träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan
äfven sådana bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda
fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till
den fullkomligt nya metod för afgifternas bestämmande, som
i det långt öfvervägande antalet löneregleringsresolutioner
blifvit tillämpad för beskattning af samtliga verk och inrättningar.
Mångenstädes ansåg man sig ej behöfva taga hänsyn
till författningar, som egentligen icke voro för orten gällande;
på andra ställen fann man de äldre författningarna för nutidens
förhållanden mindre tillämpliga. I stället för att
föreslå fasta afgifter för hvart särskildt verk eller afgifter
som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar, hyttor, sågramar
eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen en säkrare
och mera allmänt tillämplig grund för beskattningen, hvarigenom
de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade
författningar och en ännu vanskligare undersökning af
verkens och inrättningarnas skatteförmåga. Vanligen sammanfördes
då i resolutionerna bruk, bergverk, sågar, fabriker, qvarnar
samt andra verk och inrättningar till en särskild skattegrupp!),
och stadgades att afgift till presterskapet skulle utgå
med viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde
för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade
inkomst.

Efter sist omförmälda grunder äro för verk och inrättningar
eller »annan fastighet», såsom en särskild grupp, afgifter bestämda
i resolutionerna för pastoraten inom största delen af Stockholms
län (85 församlingar), Upsala län (82 församlingar), Södermanlands
län (91 församlingar) Jönköpings län (63 församlingar), Krono '')

Understundom förenades med denna grupp vissa andra näringar, såsom
handel, handtverk, sjöfart.

XCII

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

bergs län (69 församlingar), Göteborgs- och Bohus län (80 församlingar),
Vestmanlands län (38 församlingar) samt Jemtlands län
(57 församligar).1) Dylika bestämmelser förekomma äfven i löneregleringsresolutionerna
för pastorat inom sådana län, der fasta
afgifter för verk och inrättningar eljest äro vanliga, såsom i
Malmöhus län (30 församlingar), Vermlands län (24 församlingar),
Örebro län (9 församlingar), Yesternorrlands län (41 församlingar)
och Norrbottens län (9 församlingar). Så utgöras presträttigheter
med viss procent af inkomsten exempelvis af Österby
bruk med Dannemora grufvor i Films och Dannemora socknar,
af Hus qvarn a fabriker i Hakarps socken, af Bofors bruk i Karlskoga
socken och af de stora sågverken i Sköns socken.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till presterskapets
aflöning blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt,
som afses i § 6 mom. 2 af 1862 års förordning, i det att nemligen
_ sedan för verk och inrättningar bestämts särskilda af gifter.

vare sig fasta eller proportionerade efter någon viss grund,
_ nti en eller flera följande paragrafer tillagts supplerande bestämmelser
om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra
afgifter för vissa mer eller mindre fullständigt angifna grupper
af öfriga bevillning spligtig a beskattning sföremål. Nästan öfver
hela riket hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet
sätt föreslå stadganden om afgifter till presterskapet
icke blott för verk och inrättningar, utan äfven för andra
skatteobjekt hvilka tagas i anspråk för bevillning till staten.
Tilläggsbestämmelser, som åt skattskyldigheten till presterskapet
gifva denna större utsträckning, förekomma sålunda i löneregleringsresolutionerna
för:

126 församlingar i Jönköpings län
78 » » Kronobergs »

q Nedan meddelade utdrag ur resolutioner för pastorat inom några län angifva
den vanligaste formuleringen af åsyftade bestämmelser. _ ..

IJpsala län. »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,
som icke kunna till jordbruk hänföras, äfvensom för handelsrörelse och sjöfart utgöres
årligen 1 proc. af den inkomst, för hvilken bevillning till staten blifvit
under näst föregående året erlagd.»

Jönköpings län. »För annan fastighet än den i § 1 omformalda (den tiondeskyldiga
jorden) erlägges årligen 5 öre för hvarje 100 rdr af det bevillningstaxeringsvärde,
som blifvit för näst föregående året faststäldt.»

Kronobergs län. »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,
af hvilka till staten utgår bevillning efter andra artikeln i bevillningsförordningen
för fast egendom, erlägges årligen Vs proc. af näst föregående årets
bevillningstaxeringsvärde, dock icke för något verk eller någon inrättning mindre
än 1 rdr 25 öre.»

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCIII

253 församlingar i Skaraborgs län

77	»	» Ver mlands »
63	»	» Vestmanlands »
46	»	» Kopparbergs »
46	»	» Gefleborgs »
67		» Vesternorrlands»
57	»	» Jemtlands »
17	»	» Vesterbottens »
20	»	» Norrbottens »

Resolutioner med dylika bestämmelser äro icke heller ovanliga
beträffande pastorat i Stockholms och Upsala län, men
höra deremot till undantagen i fråga om pastorat i Södermanlands
län (9 församlingar), Kristianstads län (3 församlingar),
Malmöhus län (10 församlingar), Hallands län (24 församlingar),
Göteborgs och Bohus län (3 församlingar), Elfsborgs län (12 församlingar)
samt Örebro län (10 församlingar).

Slutligen förekommer, att verk och inrättningar icke upptagits
såsom en särskild skattegrupp, utan genom en omfattande
formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga skatteobjekt
— annan fastighet eller inkomst —, för hvilka bevillning
till staten erlägges och af hvilka bidrag jemväl till presterskapets
aflöning ansetts böra utgå. Efter denna grund äro löneregleringsresolutionerna
affattade rörande pastoraten inom hela
Kalmar län, hela Gotlands län och hela Blekinge län.1)

'') Till upplysning om det sätt, hvarpå Kong! Maj :t efter nämndernas förslag
bestämt den skattskyldighet, som här ofvan i texten blifvit afhandlad, meddelas
följande utdrag ur eller uppgifter angående löneregleringsresolutioner för pastorat
inom åtskilliga län.

Stockholms län. I de flesta resolutioner äro afgifterna bestämda att
utgå efter inkomst (vanligen med 1 proc. deraf) för ej blott »qvarnar, sågar,
fabriker samt andra verk och inrättningar, som ej kunna till jordbruk hänföras»,
utan äfven för (skeppsfart, grufve-) handelsrörelse, handtverk (stundom:
»och andra näringar»). Men dertill fogas för 32 församlingar en ytterligare bestämmelse,
som vanligen lyder: »tjensteman (eller vissa särskild! uppgifna, såsom lots- och
fyrbetjening, grufbetjening m. fl.) erlägga 1/i (stundom 1, Va) proc. af sin till bevillning
uppskattade inkomst». I några få fall äro bestämmelserna så allmänt affattade,
att alla som utgöra bevillning för kapital eller arbete skola erlägga 1, Va, V* proc.

TJpsala län. Resolutionerna som, utom beträffande några större bruksförsamlingar,
faststält afgifter för verk och inrättningar att utgå med 1 proc. af till bevillning
uppskattad inkomst, inbegripa derunder vanligen äfven handelsrörelse, någon
gång sjöfart. Men för 27 församlingar tillägges en bestämmelse, att de, som för
inkomst af allmän tjenstebefattning (stundom blott »tjensteman») utgöra bevillning
till staten, erlägga Va proc. af den inkomst, för hvilken sådan bevillning dem påförts.
I resolutionerna för 7 församlingar stadgas skyldighet för alla, som erlägga
bevillning för inkomst af kapital eller arbete, att betala 1/a. O/4, 1/s) proc.
af uppskattad inkomst.

Jönköpings län. Det vanligaste formuläret lyder sålunda: »För annan fastighet
ån den ofvan omförmälda (tiondeskyldig jord) erlägges årligen 5 öre för hvarje

XCIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Med afseende på den sålunda utsträckta skattskyldigheten
till presterskapet förete löneregleringsresolutionerna, såsom de i

100 rdr af det be villningstaxerings värde, som blifvit för näst föregående året faststäldt».
I en följande paragraf: »Kör inkomst af kapital eller arbete, derför

bevillning utgöres till staten enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, betalas
årligen 2/r> (V<) proc. af den för näst föregående år uppskattade inkomsten»;
hvarvid i många resolutioner tillägges: »dock icke mindre än 2 rdr (1,50 rdr)»,
och ofta äfven göres det förbehåll att denna afgift skall erläggas »af alla som
icke innehafva fastighet».

Kronobergs län. Ett vanligt stadgande är: »De, som till staten utgöra bevillning
för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen
och icke erlägga afgift till presterskapet enligt förestående stadganden,
skola årligen betala 6/i6 (stundom V4) proc. af den under näst föregående året till
sådan bevillning uppskattade inkomsten.» Tillägget »och icke erlägga afgift till
presterskapet enligt förestående stadganden» är stundom uteslutet. Emellanåt
har ett minimibelopp af 1,50 rdr eller 2 rdr föreskrifvits.

Kalmar län. Efter paragrafen om tionden följer vanligen en annan paragraf,
innehållande: »De, som innehafva annan än jordbruksfastighet och tillika ega

inkomst af kapital eller arbete, hvarför bevillning till staten utgöres enligt
andra artikeln i bevillningsförordningen, erlägga årligen 3 öre för hvarje 100 rdr
af fastighetens taxeringsvärde och 60 öre för hvarje 100 rdr af den till bevillning
uppskattade inkomsten; men om innehafvare af sådan fastighet icke derjemte
eger inkomst af kapital eller arbete, betalar han årligen 5 öre för hvarje
100 rdr af bevillningstaxeringsvärdet och dessutom 82 öre.»

Gotlands län. Den vanliga formeln lyder: »De, som utan att ega eller

bruka hemman till staten erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete
enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, skola årligen (förutom personliga
afgifter, som särskildt bestämmas) betala tu proc. af den under näst föregående
året uppskattade inkomst, för hvilken dylik bevillning erlagts.»

Blekinge län. Sedan i resolutionerna de tiondeskyldiga hemmanens afgifter
blifvit bestämda, stadgas, att »enhvar, som erlägger bevillning till staten enligt
andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst af kapital eller arbete, skall
betala Va proc. af den under näst föregående år till sådan bevillning uppskattade
inkomst».

Kallands län. I det fåtal resolutioner, som omförmäla beskattning af denna
art, formuleras stadgandet understundom sålunda: »De som, utan att innehafva

1 mantal satt jord, till staten utgöra bevillning för inkomst af kapital eller arbete
enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, skola, med undantag för verk
och inrättningar, om hvilka ofvan förmäles, årligen betala 1h proc. af den under
näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomsten, dock minst

2 rdr.»

Skaraborgs län. Fasta afgifter för qvarnar samt andra verk och inrättningar
upptagas i de vid resolutionerna fogade längder, och för framdeles uppkommande
verk hänvisas till »öfverenskommelse»; derefter tillägges en bestämmelse
vanligen så lydande: »Pastoratets öfrige invånare, som der icke ega eller
innehafva fastighet och icke heller betala afgift enligt andra i denna § omförmälda
grunder, men äro uppskattade till allmän bevillning för inkomst af kapital eller
arbete till belopp af 400 rdr, erlägga 1 kubikfot spanmål och för högre inkomst
i förhållande dertill, dock icke någon utöfver 16 kubikfot».

Vermlands län. Bestämmelserna äro synnerligen skiftande. Såsom redan sid.
lxxxvii anmärkts, stadga många resolutioner (för 51 församl.) fasta afgifter för
verk och inrättningar. I dessa resolutioner tillägges — utom det vanliga förbehållet
beträffande beskattning af öfriga verk, som redan finnas eller framdeles
uppkomma, — ett allmänt stadgande, ofta af följande lydelse: »De, som till
staten erlägga bevillning för inkomst af (handelsrörelse eller) kapital eller arbete
(stundom: eller för andra beskattningsföremål) och icke erlägga afgift enligt
förestående stadganden, skola årligen betala 1 (stundom s/i, Va eller V*) proc.
af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomst».

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

xcv

noten här nedan meddelade utdrag af dem gifva vid handen,
en rik profkarta på olika skattenormer, hvilkas skiljaktighet

Med afseende å de församlingar åter, der inga fasta afgifter för verk och inrättningar
hetalas, uttryckes regeln vanligen i följande mera omfattande ordalag:
»För qvarnar, sågar, jernbruk, fabriker samt andra verk och inrättningar äfvensom
för handels- och handtverksrörelse, allmän eller enskild tjenstebefattning,
pension, kapital eller andra beskattningsföremål, för hvilka inkomstbevillning till
staten utgöres, betalas årligen 1 proc. af den inkomst, för hvilken allmän bevillning
enligt andra artikeln i bevillningsförordningcn senast blifvit erlagd.»

Vestmanlands län. Formuleringen skiftar allt efter som afgifterna för verk
och inrättningar äro särskildt bestämda eller afses med den generela regeln om
beskattning efter inkomst. De vanligaste formulären äro följande: »De, som icke

innehafva jordbruksfastighet, men erlägga bevillning till staten för inkomst af
kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, betala årligen
1U (stundom pa, s/s) proc. af sin för näst föregående året till sådan bevillning
uppskattade inkomst, dock ingen mindre än 2 (1,50, 1) rdr»; eller: »De, som till staten
utgöra bevillning enligt andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst af
handel eller annan näring än jordbruk eller inrättning, hvarom i . . § förmäles,
äfvensom för inkomst af allmän eller enskild tjenst, pension eller kapital, skola
årligen betala l/t proc. af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade
inkomsten»; eller: »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och
inrättningar, äfvensom för inkomst af kapital erlägges årligen 1/i proc. af den
för bevillning till staten enligt andra artikeln i bevillningsförordningen under
näst föregående året uppskattade inkomsten, dock minst 2 rdr»; eller: »För jernbruk,
qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, hvilka icke kunna
till jordbruk hänföras, äfvensom för handelsrörelse betalas årligen 2 proc. af den inkomst
hvartill de blifvit under näst föregående året för allmän bevillning enligt
andra artikeln i bevillningsförordningen uppskattade»; eller: »De, som till staten
erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen,
inkomst af bruk och mjölqvarnar undantagen, betala årligen
1/,4 proc. af sin för näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomst,
dock minst 2 rdr».

Kopparbergs län. Afgifter för verk och inrättningar bestämmas för det
mesta särskildt. Formeln för öfrig beskattning är, med några mindre förändringar,
vanligen: »De, som erlägga bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete,
skola, med undantag för inkomst af verk och inrättningar hvarom i ... §
förmäles, årligen betala Vr proc. af sin nnder näst föregående året till sådan bevillning
uppskattade inkomst, dock minst 2 rdr.»

Gefleborgs län. I resolutionerna, hvilka i de flesta fall stadga fasta afgifter
för verk och inrättningar, äro bestämmelserna om öfrig beskattning vanligen
affattade antingen sålunda: »De som icke innehafva jordbruk, men erlägga
bevillning till staten efter andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst
af kapital eller arbete, äfvensom fastighetsinnehafvare, hvilka tillika idka handelsrörelse
eller annan rörelse än sådan för hvilken afgift utgår enligt andra
här ofvan stadgade grunder, betala årligen på proc. af sin för näst föregående året
uppskattade inkomst, så vida densamma uppgår till minst 1,000 (800) rdr»; eller
ock sålunda: »Ståndspersoner, handlande, fabriksidkare eller handtverkare, hvilka
erlägga bevillning till staten för minst 1,000 (800) rdrs inkomst af annat än
fast egendom, betala årligen 1/U proc. af samma inkomst.»

Vesternorrlands län. För verk och inrättningar äro afgifterna i vissa församlingar
fasta, i andra lämpade efter inkomsten. Tilläggsbestämmelsernalyda stundom
sålunda: »De (ibland: handlande och andra), som icke innehafva j ordbruk eller verk och
inrättning, hvarom ofvan förmäles, men erlägga bevillning till staten för inkomst af
kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, betala årligen 1/t
proc. af den under näst föregående år till sådan bevillning uppskattade inkomsten
(stundom: så vida densamma öfverstiger 400 rdr), dock icke någon lägre belopp än
1 (2) rdr»; eller ock sålunda: »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och
inrättningar, äfvensom af personer, hvilka i öfrigt ega inkomst af kapital eller

XCVI

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

lätt förklaras deraf, att de hvar för sig improviserades af nämnderna
och af myndigheterna vanligen godkändes i enlighet med
nämdernas förslag. Än afse hithörande bestämmelser samtliga
bevillningspligtiga skatteobjekt — med undantag af den
tiondeskyldiga jorden —, än någon grupp af dem, vanligen
inkomst af kapital eller arbete. Än äro afgifterna bestämda
lika för alla beskattningsföremål, än till olika procenttal för
olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad
inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning
erlagts, eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej
sällan har för hvarje bidragsskyldig fäststälts afgiftens minimibelopp;
någon gång begränsas den bidragsskyldiges afgift till ett
måttligt maximum; i de flesta fall angifves endast den grund,
efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning för afgiftens
belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro, i syfte att
förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade,
att de från ifrågavarande afgift undantaga dem som innehafva
tiondeskyldig jord eller sådana verk och inrättningar, som
efter annan grund beskattas. Följden häraf har naturligtvis blifvit,
att i åtskilliga fall innehafvare af tiondeskyldig jord eller
af verk och inrättningar frikallats från betydande afgifter, som
eljest skolat dem påföras för inkomst af kapital eller arbete.

Nu omhandlade afgifters förhållande till taxeringsvärde eller
inkomst är synnerligen vexlande, hvilket är helt naturligt, då
hvarje nämnd vid uppgörande af sitt förslag förfor efter eget omdöme
om bidragets skäliga storlek och om behofvet i särskilda
församlingar.

arbete, betalas årligen V* proc. af den under näst föregående året till allmän bevillning
uppskattade inkomsten.»

Jemtlands län. Merendels utgå afgifterna för verk och inrättningar med 1 proe.
af taxerad inkomst. Efter stadgandet härom tillägges i de flesta resolutioner, att
ståndspersoner samt handlande och andra näringsidkare skola af den inkomst,
för hvilken bevillning till staten blifvit under näst föregående år utgjord, erlägga,
de förra vanligen V* och de sednare vanligen Va eller 1 proc., oftast med tillägget:
»dock icke någon mindre än 2 (1,50) rdr.» Dessutom tillkommer i de flesta resolutionerna
den egendomliga bestämmelse, att derest icke summan af de för verk, inrättningar
och andra inkomsttagare bestämda afgifter uppgå till visst utsatt
belopp, fy lies bristen genom »uttaxering efter fyrktalet».

Vesterbottens och Norrbottens län. För det mesta stadgas särskilda fasta
afgifter för sågverk, bruk och qvarnar, derefter tillägges vanligen: »Handlande,
tjensteman och deras vederlikar, som icke ega eller besitta jord, men till staten
erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete» — (eller ock: »de, som
erlägga bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete, med undantag af
inkomst för verk och inrättningar, om hvilka i . . § förmäles») —- »skola betala 1/t
(V3) proc. af den till bevillning uppskattade inkomsten, dock icke mindre än 2
(1,50) rdr» eller »dock icke någon utöfver 5 rdr».

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCVII

För gruppen »verk och inrättningar» äro afgifterna bestämda
till en procent (eller mera) af inkomsten i alla eller de
flesta resolutioner för pastoraten i Stockholms, Upsala, Södermanlands
och Jemtlands län1) samt ganska allmänt äfven i
Yermlands län (29 församlingar) och Yestmanlands län (26 församlingar),
men till en half eller en fjerdedels procent i Göteborgs
och Bohus län.

Afgifterna för »inkomst af kapital och arbete» hafva blifvit
faststälda till en half procent af inkomsten uti resolutionerna för
de flesta pastoraten i Blekinge län, till en tredjedels eller en
femtedels procent i Norrbottens län, till en fjerdedels procent i
Gotlands, Hallands, Kopparbergs, Gefleborgs, Yesternorrlands
och Yesterbottens län, till fem sextondels procent i största delen
af Kronobergs län samt till belopp vexlande mellan två femtedels
och en tiondels procent i Jönköpings län.

Uti resolutionerna för pastoraten i Östergötlands län äro
afgifterna för verk och inrättningar faststälda till visst spanmålsbelopp
i förhållande till verkens taxeringsvärde, likasom
inom Skaraborgs län för inkomst af kapital och arbete äfven erlägges
på visst sätt bestämdt spanmålsbelopp. Eljest utgå hithörande
afgifter i penningar.

Under de år, då löneregleringarna uppgjordes, pågick öfver
hela riket organiserandet af de i enlighet med kommunallagarne
af den 21 mars 1862 nyskapade borgerliga och kyrkliga kommunerna,
inom kvilka skattskyldigheten var grundad på allmänna
bevillningen. Berörda omständighet torde förklara det
egendomliga förhållande, att de flesta löneregleringsnämnder, utan
gemensam öfverenskommelse och utan föreskrift af några myndigheter,
af egen ingifvelse och i stor utsträckning föreslogo en
beskattning grundad på »annan fastighets» taxeringsvärde eller på
inkomst. Denna beskattningsgrund anvisades ingalunda af nådiga
förordningen den 11 juli 1862, utan innebar strängt taget en
afvikelse från förordningens bokstafliga föreskrifter. Ty enligt
6 och 7 §§ i nämnda förordning skulle så väl för bergverk,
qvarnar, fabriker och andra inrättningar som för tiondeskyldig
jord bidragen till presterskapet utbytas mot »bestämda
afgifter för en tid af femtio år» eller »till beloppet bestämda utskylder»,
och det lider intet tvifvel, att dermed särskildt i afseende

'') För öfriga grupper af beskattningsföremål uppgå afgifterna inom dessa
län vanligen till Va eller J/i procent af inkomsten.

XCVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP®!.

å tionden åsyftades, hvad som också genom regleringarna ernåddes,
att afgifterna icke vidare skulle, såsom förut, förändras efter
produktionens utveckling. Men i denna mening blefvo naturligtvis
de nya afgifter, som faststäldes till viss procent af taxeringsvärde
eller af inkomst, alldeles icke bestämda, utan tvärtom
obestämda och föränderliga. Icke mindre anmärkningsvärdt är,
att skattskyldigheten till presterskapet på detta sätt, utan
egentligt stöd af gällande författningar, utsträcktes till ett ganska
stort antal näringar och personer, som förut alls icke eller mycket
litet bidragit till prest er skåpets aflöning. På samma gång alltså
som tiondeafgifterna för en längre tid gjordes oberoende af odlingens
fortgång, och öfvergifvandet af en skatteform, hvilken varit
grundad p k jordbrukets brutto afkastning, dermed förbereddes, blefvo
tillika för de flesta öfriga näringar införda nya afgifter, som måste
komma att ständigt förändras med skatteförmågan, i sammanhang
hvarmed en skatteform grundad på näringens nettobehållning upptogs.
Att denna vigtiga nyhet kunde göra sig så allmänt gällande,
och att den icke uppväckte starkare motstånd hos de skattskyldiga,
det torde bevisa, att tillämpningen af de nya beskattningsgrunderna
motsvarade den allmänna meningens fordringar.

Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning
borde sättas i stället för påskpenningar, jura stolce, matskott,
offer, dagsverken med flera andra extra ordinarie afgifter, meddelas
i omförmälda paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa
utskylder skulle utgå icke allenast af fastighetsegare utan äfven
af församlingens öfriga invånare. De borde så beräknas, att
afgifter som dittills hvilat uteslutande på hemmansegare blefve
endast på dem, och de som ålegat torpare och deras vederlikar
allenast på dem fördelade, men att sådana afgifter som utgått
af församlingens alla ledamöter skulle fortfarande af samtliga
utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranleddes
deraf att åtskilliga af ifrågavarande afgifter dittills icke brukat
erläggas till lika högt belopp af dem som egde ingen eller mindre
jord som af dem hvilka egde större. Enär till grund för de
af församlingar och länsnämnder upprättade förslag angående
förevarande afgifter i allmänhet lades de förhållanden, hvilka
vid tiden för förslagens uppgörande voro på vederbörande ort
gällande beträffande så väl afgifternas art och storlek som
de skatteobjekt, hvilka borde drabbas af afgifterna, har häraf

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCIX

blifvit en följd, å ena sidan att i fråga om löneregleringsresolutionerna
för pastoraten inom hvarje särskildt län i allmänhet
kan urskiljas en viss hufvudtyp för hithörande bestämmelser1),
men å andra sidan att, om hela riket afses, resolutionernas
stadganden i denna del äro synnerligen mångskiftande.

En systematisk framställning af bestämmelserna om
ifrågavarande afgifter är med hänsyn till det vexlande innehållet
synnerligen vansklig, och då dessutom en sådan framställning
skulle kräfva ett utrymme, som icke svarade mot dess
värde, torde komitén få inskränka sig till att mera allmänt
behandla denna del af ämnet.

I eu stor mängd resolutioner har man utsöndrat sådana jura
stolse och andra extra ordinarie afgifter, som ansetts åligga
innehafvare af jordbruksfastighet, samt derefter antingen sammanslagit
sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna i en
summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande
grund — taxeringsvärde, mantal o. s. v.—, eller ock meddelat en bestämmelse,
enligt hvilken ifrågavarande afgifter skola särskildt för
sig utgå med visst belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag.

Men i åtskilliga resolutioner har all ersättning för jura
stolee eller så stor del deraf, som ansetts motsvara förmögenhetsafgifter,
sammanförts till en summa i persedlar eller penningar,
hvarjemte förordnats, att denna summa skulle fördelas efter
fyrfota! eller efter röstgrund vid kyrkostämma eller på alla som
betala bevillning för fastighet eller för inkomst2). Sådana bestämmelser
rörande denna afgiftsgrupp förekomma i alla eller de
flesta resolutioner för pastorat i Upsala, Södermanlands, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Gröteborgs och Bohus, Elfsborgs och
Jemtlands län, för 30 församlingar i Hallands län, för 12 församlingar
i Yermlands län och för 34 församlingar spridda inom
11 andra län. Afgiftssumman för församlingen är således bestämd,

x) Exempelvis kan nämnas, huru som ifrågavarande bestämmelser uti
samtliga de för pastoraten inom Södermanlands, Gotlands, Skaraborgs, Jemtlands
och Vesterbottens län meddelade resolutioner — om de för stadspastoraten undantagas
— kunna, hvart län för sig, hänföras till samma hufvud typ; att af 104
resolutioner för pastorat i Östergötlands län 86 äro af samma typ, under det att
återstående 18 väl skilja sig från de öfriga, men sins emellan äro hufvudsakligen
lika; att af resolutionerna för pastoraten i Stockholms län 57, i Upsala län 48
och i Jönköpings län 54 äro att räkna till samma typer o. s. v. Största omvexlingen
torde vara att finna hos resolutionerna för pastoraten inom Vermlands län,
enär af 48 resolutioner endast 10 äro att hänföra till en gemensam typ.

2) Såsom exempel må anföras de här nedan sid. cv återgifna bestämmelser
ur resolutioner för pastorat inom Upsala, Södermanlands och Kalmar län.

c

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

men beloppet för hvarje skattskyldig vexlande med taxeringen1).
Uti resolutioner för pastorat inom Östergötlands län har tilllämpats
en annan regel. »I stället för dagsverken och jura
stol*» äro först vissa afgifter faststälda att utgå af grenadierer,
torpare, handtverkare, vissa arrendatorer, statkarlar, daglönare
m. fl.; derefter tillägges under samma kategori ett, vanligen i
följande ordalag affattadt, stadgande: »öfriga som icke hafva
jordbruk eller betala afgift enligt förestående stadganden, men
till staten utgöra bevillning för inkomst af kapital eller arbete
efter andra artikeln i bevillningsförordningen, erlägga 1/i procent
af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade
inkomst och dessutom 1 riksdaler, dock icke någon tillhopa
utöfver 5 riksdaler». Här är således församlingens afgiftssumma
obestämd, men den skattskyldiges bidrag begränsadt* i 2).

Jemte det att, såsom af det ofvan sagda framgår, en icke
ringa del af löneregleringsresolutionerna innehåller bestämmelser,
genom hvilka de i stället för jura stol® och andra extra ordinarie
afgifter faststälda utskylder erhållit karakteren af förmögenhets&igifter,
stadga nästan samtliga resolutioner3) utgörandet
af utskylder af nu ifrågavarande slag, hvilka hafva karakteren
af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen
den 22 oktober 1842 grundade bestämmelse, att gemenskapen
vid krigsmagten skall till presterskapet erlägga värdet af

x) Undantagsvis (i 14 resolutioner för pastorat inom Kalmar län) har stadgats,
att under första året, då löneregleringen tillämpas, skall erläggas ett visst belopp
till fördelning på församlingens hela fyrktal och att de sålunda för fyrk bestämda
belopp derefter skola årligen oförändrade utgå af hvarje fyrk, utan afseende
derå om summan af afgifterna under årens lopp stiger eller faller.

2) De resolutioner, enligt hvilka vissa såsom ersättning för jura stol* stadgade
afgifter gjorts beroende af förmögenheten, hafva understundom för ändamålet
affattats på ett säreget sätt, såsom då det föreskrifves att afgifterna skola
utgöras med »2 öre för hvarje fyrk af hvar och en inom församlingen mantalsoch
skattskrifven person, som fått sig fyrktal åsatt» (Örgryte i Göteborgs och
Bohus län), eller »af dem som erlägga bevillning till staten för inkomst af kapital
eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen 40 öre för hvarje
100 rdr af deras till sådan bevillning för näst föregående året uppskattade inkomst»
(Vallda i Hallands län) o. s. v. — Kör öfiigt torde böra påpekas, att då.
skattskyldighet till presterskapet ålagts personer, hvilka äro taxerade för inkomst
af kapital eller arbete, så kan, efter hvad framgår af de handlingar som legat till
grund för löneregleringarna inom åtminstone enstaka pastorat (exempelvis Visingsö

i Jönköpings län), den af inkomsttagarne utgående afgift vara afsedd att utgöra
just den af dem fordrade ersättning för jura stol* och andra extra ordinarie af gifter,

äfven när sådant ej genom resolutionernas ordalydelse antydes.

s) Från denna regel gifvas endast tre undantag, nemligen resolutionerna för
Norrköpings stads församlingar, för Sala stads församling och för Nya Varfvets
församling, enligt hvilka resolutioner personliga afgifter icke äro föreskrifna.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Cl

ett mansdagsverke för all presträttighet af torp och husfolk
samt att knekten frikallas från afgift de år, då han är kommenderad
till tjenstgöring utöfver fyra månader1).

Med afseende på sättet att bestämma de personliga afgifterna
meddelas i vissa fall föreskrifter om olika slag af dylika afgifter,
hvilka skola utgöra ersättning för ett större eller mindre
antal extra ordinarie afgifter — såsom olfer, jura stol®, dagsverken,
påskmat, lösen för attester —, under det att i andra
fall ersättningen för alla extra ordinarie afgifter — med undantag
i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en
enda personlig afgift. Hithörande bestämmelser äro naturligtvis,
der sistnämnda förhållande eger rum, ganska kortfattade och enkla,
t. ex. då det i resolutionen för Kaus pastorat af Lunds stift
säges, att »såsom ersättning för dagsverken, offer, jura stol®,
lösen för attester samt andra extra afgifter till kyrkoherden
betalar årligen hvarje person, som erlägger mantalspenningar,
med undantag af gemenskapen vid indelta krigsmagten och dess
husfolk, man femtio öre och qvinna tjugofem öre». Men i allmänhet
äro de betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmågan
indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter
inom hvarje klass* i 2 * * * * *), hvilket särskild! gäller i fråga om
dem som äro dagverksskyldiga.8)

'') Stundom inbegripas krigsmännen under de bestämmelser angående personliga
afgifter, som äro gifna för pastoratets öfriga medlemmar (t. ex. i resol.
för Aspeboda i Kopparbergs län), dervid dock ofta tillägges det stadgande att den
afgift, som enligt resolutionens föreskrift kommer att bestämmas för hvarje krigsman,
icke får öfverstiga värdet af ett mansdagsverke eller honom affordras det
år, hvarunder han utöfver fyra månader är till tjenstgöring kommenderad (t. ex.

i resol. för Vederslöf uti Kronobergs län).

2) Såsom exempel härpå torde få anföras resolutionen för Säfsnäs i Kopparbergs
län, som stadgar, att följande personer skola betala: inspektörer och helmästare

bland smederna 10 rdr, hallmästare, varmare, masmästare och spiksmeder med
två hamrar 5 rdr, spiksmeder med en hammare, skogvaktare, rättare, bruksbyggmästare
och mjölnare 2 rdr 50 öre, dagkarlar, hyttarbetare och gifta smeddrängar
1 rdr: hvarförutom hvar och en af församlingens invånare, som uppnått 18 år och
ej vunnit befrielse från utgörande af kronoutskylder, skall, med undantag af nämnda
personer och vissa andra, årligen erlägga, man 1 rdr 50 öre och qvinna 75 öre.

s) Beträffande afgifter af torpare — hvilka afgifter i allmänhet äro att betrakta
såsom ersättning för torparnes dagsverksskyldighet — torde få framhållas,

att torparne ofta äro indelade i två eller flera klasser med olika afgift för hvarje,

dervid indelningsgrunden än är antalet kreatur, som å torpet födas (ex.: Kärda
i Jönköpings län), än antalet dagsverken, som till jordegaren utgöras (ex.:
Adelsö i Stockholms län), än torpets areal (ex.: Ströfvelstorp i Kristianstads

län), men ej sällan, särskildt i Vesternorrlands län, torpets taxeringsvärde. Såsom
typiska i fråga om sättet att bestämma torparnes afgifter torde, jemte resolutionerna
för nyss omförmälda pastorat, äfven få nämnas resolutionerna för Nätra,

Säbrå, Skorpeds, Junsele och Häggdångers pastorat i Vesternorrlands län.

eu

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

De personliga afgifterna utgå antingen efter matlag eller
efter person, ocli i senare fallet vanligen för så väl man som
qvinna. En synnerligen allmän regel är att bidragsskyldigheten
inskränkes till dem som betala mantalspenningar1). Mycket
ofta undantagas från utgörande af nu omliandlade afgifter vissa
kategorier af personer eller matlag, särskildt sådana som äro
betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande resolution.
När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmes
merendels högre afgift för man än för qvinna.

Ifrågavarande afgifter hafva ofta blifvit faststälda oberoende
af personernas förmögenhetsställniny, såsom enligt ofvan återgifna
stadgande för Kaus pastorat; men icke sällan lämpas, på sätt
jemväl blifvit antydt, afgifternas storlek i viss mån efter de betalningsskyldigas
skatteförmåga.

Enligt det öfvervägande flertalet resolutioner skola de personliga
afgifterna utgå med vissa på förhand faststälda belopp
för hvarje matlag eller för hvarje person. Men stundom — såsom
i resolutionerna för pastorat inom Kronobergs och Kristianstads
län — är stadgadt, att under första året, då löneregleringen tilllämpas,
skall erläggas en bestämd summa att fördelas å vissa
kategorier skattskyldiga efter den fördelning, som församlingen å
kyrkostämma fastställer med hänseende till hvarje betalningsskyldigs
förmåga att afgiften erlägga, hvarefter afgifterna blifva
oförändrade, men den ursprungligen bestämda summan kan vexla.
I andra fall åter skall en och samma summa hvarje år fördelas
å de betalningsskyldiga, för hvilken händelse således — i motsats
till senast omförmälda fall — afgifterna vexla, men summan icke
stiger eller sjunker med folkmängdens vexling inom pastoratet* 2).

I allmänhet äro de personliga afgifterna bestämda i penningar,
men någon gång, såsom i de flesta resolutioner för pastorat
uti Göteborgs och Bohus län, i persedlar. Krigsmännens af r)

I vissa fall, såsom uti resolutionerna för pastorat inom Hallands län, inskränkes
bidragsskyldigheten till dem som fyllt 16 (eller 18) år och icke åtnjuta
understöd af fattigvården, i ett undantagsfall (Gunnilbo i Vestmanlands län) till
dem som fyllt 16 år och admitterats till den hel. nattvarden samt i ytterligare
ett liknande undantagsfall (Gagnef i Kopparbergs län) till hvarje person som eger
rätt att begå den hel. nattvarden.

2) Der afgifterna skola utgå med vissa på förhand faststälda belopp för
hvarje matlag eller för hvarje person, föreskrifves ofta, såsom i större delen af
resolutionerna för pastorat inom Malmöhus län och i samtliga resolutioner —
med undantag af en — för pastorat i Jemtlands län, att, derest ifrågavarande afgifter
ej uppgå till viss minimisumma, bristen skall fyllas genom uttaxering efter
fyrktal.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CIII

gifter skola, såsom ofvan blifvit nämndt, i regel utgå med belopp
motsvarande lösen för ett mansdagsverke.

Hvad beträffar städerna, der ju fordom — i olikhet med förhållandet
på landsbygden — större delen af den till presterskapet
utgående aflöning i allmänhet utgjordes af utskylder, som voro
att hänföra till påskpenningar, offer och andra extra ordinarie
afgifter (se sid. xvm), har man anledning vänta, att enligt
nu gällande resolutioner öfvervägande delen af aflöningen skall
bestå af personliga afgifter. I resolutionerna för stadspastoraten
förekommer också jemförelsevis oftare än i resolutionerna för
pastoraten på landsbygden den föreskrift, att en viss afgift skall
utgå af hvarje person, man och qvinna, som hetalar mantalspenningar
(eller som fylt 18 år). Endast 9 resolutioner sakna en
dylik bestämmelse. I 7 af dem stadgas andra personliga
afgifter, utgående antingen för hvarje matlag eller för blott
vissa personer eller vissa matlag; enligt återstående 2 resolutioner
— nemligen för presterskapet i Norrköping och i Sala stad — skola
ej erläggas några personliga afgifter1). Under det att de flesta
resolutioner för stadspastoraten upptaga bestämmelser om viss
summas fördelning å de skattskyldige i förhållande till den bevillning
de utgöra, är det blott i 18 resolutioner man återfinner
uttryckligt omförmälande af, att de efter denna grund utgående
afgifter utgöra ersättning för jura stolse och extra ordinarie
afgifter. Enligt 3 resolutioner beräknas afgift med viss procent
af den till bevillning uppskattade inkomst* 2). En föreskrift,
som till sina hufvuddrag återfinnes i resolutionerna för
18 stadspastorat — deribland flera af de största i riket, såsom
Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs. Gefle, Upsala, Sundsvalls,
— är i resolutionen för Gefle pastorat uttryckt sålunda:
»För åstadkommande af denna aflöning (2,656 kbf. 5 knr spanmål
och 75 ctr smör) betalar årligen hvar och en, som erlägger mantalspenningar,
femtio öre, och skall återstoden uttaxeras å stadens
invånare i förhållande till beloppet af den bevillning till staten

'') Uti Norrköpings stads församlingar utdebiteras all aflöning till presterskapet
efter samma grund som öfriga afgifter för kyrkans behof. Resolutionen
för Sala stadsförsamling stadgar, att såsom ersättning för påskpenningar, jura
stol® och extra afgifter skola till presterskapet utgöras af stadskassan 300 rdr
och af bergslagets kassa 125 rdr.

2) I resolutionen för Hudiksvall förekommer den egendomliga bestämmelse,
att (jemte personliga afgifter) skola erläggas 623 kbf. spanmål, som uttaxeras å
stadens invånare af en »samvetsnämnd» utaf 5 personer dem församlingen årligen
å kyrkostämma utser.

CIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

en hvar enligt bevillningsförordningens andra artikel för det
näst föregående året blifvit påförd». I dessa fall kan alltså inträffa,
att aflöningsmåttet fylles uteslutande af de personliga afgifterna,
så att någon utdebitering efter bevillning ej tarfvas1).

Storlelcen&f de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar
utgå såsom ersättning för jura stolse och andra extra ordinarie
afgifter, är betydligt vexlande. Val gäller i allmänhet såsom
regel att, der inom flera församlingar af ett och samma län
afgifter af enahanda slag skola utgöras, dessa afgifter äfven
äro till beloppet lika; men från denna regel förekomma tidt och
ofta undantag* 2). Mellan resolutionerna för pastorat inom olika
län äro deremot skiljaktigheterna ofta betydande, och detta är
jemväl förhållandet med så väl de efter matlag som de efter person
utgående nu ifrågavarande afgifter. Under det att nemligen de
efter person utgående afgifter, der de förekomma inom Östergötlands
län, i allmänhet äro bestämda till 15 öre för man och 10 öre för
qvinna och inom större delen af Upsala län till blott 5 öre för
hvarje person, utgöra de i flera af Hallands läns församlingar
50 öre för hvarje så väl man som qvinna och i de flesta af Gotlands
läns församla gar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för
qvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Vida större
är vexlingen i fråga om de efter matlag utgående afgifter.
Största likformigheten eger rum, såsom redan påpekats, i fråga
om krigsmännens afgifter. Men eljest kunna matlagsafgifterna
vexla från 50 öre och derunder till 10 kronor, eller högre belopp
om jemväl afses sådana afgifter af torpare, som utgå i
förhållande till torpens taxeringsvärden. Och der ersättningen
för jura stolse är faststäld i visst förhållande till inkomsten, kan
afgiften springa upp till en betydande siffra.

Till närmare belysning af hvad ofvan anförts i fråga om
de såsom ersättning för jura stolse och andra extra ordinarie
afgifter utgående utskylder torde — dock med uteslutande af

‘) I några af Stockholms stads församlingar uppgingo de personliga afgifterna
till en så stor summa, att dessa afgifter, om de fullständigt influtit, varit tillräckliga
för gäldande af presterskapets aflöning. Emellertid utdebiterades äfven här
afgifter efter bevillningsgrund, dels på det att presterskapets löner skulle oafkortade
utgå och dels för beredande af debiterings- och uppbördsprovision.

2) Sålunda äro enligt allmänna regeln för landsbygdsförsamlingarna inom
Gotlands län afgifter faststälda till 1 kr. 20 öre för man och 80 öre för qvinna,
men från denna regel göres undantag beträffande fyra församlingar, hvarjemte för
två församlingar — Lärbro och Hellvi —• tillkommer ett stadgande rörande särskilda
personliga afgifter för hemmansegare och hemmansbrukare.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CV

bestämmelserna angående krigsmän — få återgifvas hufvudinnehållet
i hithörande delar af några löneregleringsresolutioner,
hvilka kunna anses såsom i viss mån typiska för olika län.

Stockholms län. Börstil. Såsom ersättning för dagsverken en hvar af
nedannämnda personer för sitt hushåll: torpare, hvilka till jordegaren
utgöra ett dagsverke i veckan, 50 öre, ... de, som utgöra 4 dagsverken
i veckan eller derutöfver, 2 rdr; gerningsman, hvilka icke
erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom
arbetsföra backstuga- och inhyseshjon 50 öre; såsom ersättning för
påskören och den del af jura stolse, som skall af alla utgöras: hvar
och en, som erlägger mantalspenningar, med undantag af båtsmän
och deras husfolk, man 20 öre och qvinna 10 öre.

Upsala län. Heliga Trefaldighet. Såsom ersättning för dagsverken af
jordtorpare, backstugusittare in. fl., 50 öre för hvarje arbetsför man
och 25 öre för hvarje arbetsför qvinna, som tillhör deras hushåll
och uppnått 18 år; såsom ersättning för jura stolse dels 5 öre utaf
hvar och en, som betalar mantalspenningar, med undantag af krigsmän,
och dels 50 rdr, som hvarje år uttaxeras efter fyrktalslängd.
Södermanlands län. Fogde). I stället för dagsverken eller den afgift,
som åligger icke tiondegifvande personer, 70 öre för hvarje deras
hushåll tillhörande och till 18 år hunnen arbetsför man och 35 öre
för arbetsför qvinna, som denna ålder uppnått; i stället för jura stolae
och andra extra afgifter, så vidt dessa varit att anse såsom förmögenhetsafgifter,
125 rdr af alla dem, som hafva sig påförd bevillning,
hvilken summa skulle fördelas efter bevillningsbeloppet; i
stället för påskören och den del af jura stolse, som utan afseende
å förmögenhetsvilkor åligger alla, 12 öre af hvarje person,
man eller qvinna, som uppnått 18 år.

Östergötlands län. Kärna. »I öfrigt erlägga de, som icke innehafva
hemman och lägenheter, om hvilka ofvan förmäles, årligen hvar och
en i stället för dagsverken och jura stolse: torpare, gerningsman och
förpantningsinnehafvare 1 rdr; inhyseshjon, gifta arbetare och statkarlar
25 öre; grenadierer . . .; öfriga, hvilka erlägga bevillning till
staten för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i
bevillningsförordningen, V4 proc. af deras för näst föregående år till
sådan bevillning uppskattade inkomst, dock minst 2 och högst 5 rdr.»
Kronobergs län. Urshult. Torpare och alla öfriga, hvilka icke ega eller
bruka i mantal satt jord och icke äro hemmansegares eller hemmansbrukares
tjenare, statfolk eller hemmavarande ogifta barn, 70 öre
för hvarje man och 35 öre för hvarje qvinna, som utgör mantalspenningar;
jordtorpare, å hvilkas lägenheter underhållas minst 2 kor,
derförutan 80 öre hvardera.

Kalmar län. Kristvalla. Såsom ersättning för jura stolse och extra afgifter
250 rdr af dem, som erlägga bevillning för fastighet samt för
inkomst af kapital eller arbete, äfvensom af dem, hvilka innehafva
sådan fastighet, som, ehuru ej till bevillning satt, dock är efter sitt
åsätta taxeringsvärde jemförlig med annan fastighet; och skall denna

CVI

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

summa fördelas i förhållande till be vi Ilningen; undantagsfall såsom
ersättning för jura stol® och extra afgifter, 25 öre hvar; gifta torpare
och deras vederlikar, så vida de ej utgöra bevillning: i stället
för dagsverken 82 öre för hvarje matlag och dessutom, såsom
ersättning för jura stola: och extra afgifter, 12 öre för hvarje
man och 6 öre för hvarje qvinna, som uppnått 18 år; ogifta män
och qvinno!’ af sistnämnda klasser, som hunnit nyssberörda ålder och
icke äro i annans bröd eller tjenst: i stället för dagsverken, man
40 öre och qvinna 25 öre samt, såsom ersättning-för jura stol® och
extra afgifter, man 12 öre och qvinna 6 öre.

Gotlands lön. Kattunge. De som icke ega eller bruka hemman och icke
äro hemmansegares eller hemmansbrukares hemmavarande barn eller
tjenstefolk: såsom ersättning för dagsverken, offer och jura stolse
1 rdr 20 öre för hvarje man och 80 öre för hvarje qvinna, som
tillhör deras hushåll och utgör mantalspenningar.

Blekinge län. Ramdala. Af hvarje mantalsskrifven person, som fyllt 18
år — med undantag af dem, som åtnjuta understöd från fattigvården
eller för fattigdom äro befriade från kronoutskylder och kommunalafgifter,
samt båtsmän och deras husfolk — 80 öre för man och
40 öre för qvinna.

Kristianstads län. Raflundci. Såsom ersättning för jura stolse årligen af
alla som erlägga bevillning 80 rdr, hvilken summa skall fördelas å
de betalningsskyldige i förhållande till bevillningen; af torpare, deras
vederlikar och andra, hvilka icke betala afgifter enligt föregående
stadganden: såsom ersättning för dagsverken, offer, jura stolse och
lösen för attester, under första året då löneregleringen tillämpades,
150 rdr, efter den fördelning församlingen å kyrkostämma en gång
för alla faststält med afseende å hvarje betalningsskyldigs förmåga
att afgiften erlägga, och skall den för hvarje person i de särskilda
förmögenhetsklasserna bestämda afgift årligen oförändrad utgå.

Malmöhus län. Uusie. Såsom ersättning för offer, jura stolsg, dagsverken,
attester och öfriga extra afgifter: dagsverksskyldige 75 öre för man
och 38 öre för qvinna; alla andra, som utgöra mantalspenningar, 50
öre för man och 25 öre för qvinna; och skall, derest dessa afgifter
jemte krigsmännens ej uppgå till 200 rdr, bristen fyllas genom
uttaxering på föregående årets fyrktal, efter afdrag för de kyrkoherden
och klockaren påförda.

Hallands län. Frillesås. Såsom ersättning för offer, jura stol® och lösen
af attester: dels 50 öre af hvar och en, som fylt 16 år och icke
åtnjuter understöd af fattigvården, och dels 2 rdr af hvarje helt oförmedlad!
och tiondeskyldigt hemman samt i förhållande dertill för
större eller mindre gårdar.

Göteborgs och Bolins län. Fåssberg. I stiillet för dagsverken 5 knr 40
kbt. korn af hvarje dagsverksskyldig! matlag; såsom ersättning för
offer och jura stol® dels 39 ort smör af hvar och en som betalar
mantalspenningar, dels 500 kr., som uttaxeras efter fyrktalet.

Elfsborgs län. Stora Mellby. I stället för jura stol* och extra afgifter:
af alla som ega rösträtt vid kyrkostämma 200 rdr att utgå efter

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CVII

deri för beräkning af sådan rösträtt faststälda grund; af torpare och
alla andra, som icke utgöra afgifter till presterskapet enligt resolutionens
öfriga bestämmelser, med undantag af dem som för fattigdom
eller sjukdom äro från kommunalutskylder befriade: såsom ersättning
för dagsverken 1 rdr för hvarje särskildt mantalsskrifvet matlag.
Skaraborgs län. Synnerby. Handlande m. fl. 1 rdr 50 öre, men om de
åtnjuta inkomst till belopp af 400 rdr eller deröfver: 1 kbf. spanmål
och för högre inkomst i förhållande derefter, dock ej öfver 16
kbf.; arbetskarlar, arbetsföra backstugu- och inhyseshjon 1 rdr.
Örebro län. Almby. Egare eller innehafvare af icke i mantal satt jord,
derför tionde icke betalas, samt torpare, handtverkare, fördelstagare,
inhyses- och backstugufolk, bruks- och fabriksarbetare och, med
undantag af krigsmän och deras husfolk, alla andra, som hvarken
ega eller bruka hemman, ej heller äro hemmansegares eller hemmansbrukares
hemmavarande barn eller tjenstefel!!, så vidt de äro arbetsföra
och fyllt 18 år samt böra utgöra någon utskyld till statsverket:
i stället för dagsverken, man 80 öre och qvinna 40 öre; såsom ersättning
för jura stolas och extra afgifter, af dem, som fyllt 18 år
och icke äro befriade från kronoutskylder, med undantag af krigsmän
och deras husfolk: a) af dem, som ega hemman, hvarå taxeringsvärdet
faststälts till minst 5,000 kr., och af dem, som erlägga minst 4 kr.
bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete: 80 öre för
man och 60 öre för qvinna; b) af dem, som ega hemman af mindre
än 5,000 kr. taxeringsvärde, af dem som arrendera eller bruka
hemman, af dem, som ega torp eller icke i mantal satt jord af minst
500 kr. taxeringsvärde, och af dem, som för inkomst erlägga bevillning
med mindre belopp än 4 kr.: 40 öre för man och 30 öre för qvinna;
samt c) af torpare, tjenstehjon, hemmavarande barn och alla andra, som
icke kunna hänföras till förestående två klasser: 20 öre för man och
10 öre för qvinna.

Den meddelade öfversigten af de på grund af 1862 års förordning
gifna bestämmelser om löneregleringar för rikets presterskap
torde kafva ådagalagt, att dessa regleringar ledt till
stor skiljaktighet mellan olika församlingar och olika län i fråga
om beskattning sgrunderna. Äfven om man anser, att presterskapets
aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna
sjelfva och att församling safgiftemas storlek derför må vexla
efter förhållandena inom hvarje församling, följer deraf icke, att
församlingsafgifterna böra få fördelas på de bidragsskyldiga
efter godtyckligt valda, för hvarje församling skiftande grunder.
Det torde sålunda icke vara lämpligt, att några industriela
verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda i fasta belopp
för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk åter
med afgifter som vexla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp;

CVIII

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP®!''.

eller att i den ena församlingen afgiftema för olika slag af inkomst
utgå med samma procent af inkomstbeloppen, men i den
andra församlingen med olika procent; eller att afgifter i förhållande
till bevillning eller fyrktal utgöras i några församlingar
af alla bevillningspligtiga beskattningsföremål, i andra
församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under
det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder
förekomma; eller att i en församling personliga afgifter utgå
såsom hufvudsakligt församlingsbidrag, i en annan blott såsom
fyllnadsafgifter samt i en tredje alldeles saknas. Äfven för
tiondens utgörande gälla, såsom å sid. lxxxii och följande blifvit
framhållet, inom olika församlingar olika grunder.

Den frihet, som i angifna hänseenden lemnades vederbörande
vid tillämpningen af 1862 års förordning, torde vid nu förestående
löneregleringar böra inskränkas genom lagbestämmelser,
hvilka så vidt möjligt fastställa för hela riket gemensamma beshattning
sgrunder.

%

%

*

De af ålder utgående församlingsbidragen till presterskapets
aflöning hade sålunda genom löneregleringarna blifvit ombildade
och utvecklade till nya skatteformer på sådant sätt, att för en
hvar af de större grupper, i hvilka beskattningsföremålen blefvo
enligt anvisning i §§ 6 och 7 af 1862 års förordning sammanförda,
skattskyldigheten bestämdes efter gällande författningar
och häfd eller ock efter regleringsnämndernas fria skön, men
utan att några, gemensamma grunder dervid följdes och i allmänhet
utan att någon jemförelse anstäldes mellan de olika
beskattningsföremålen rörande skatteförmågan.

För en sådan jemförelse förutsattes en för beskattningsföremålen
gemensam jemförelsegrund, och då denna grund knappast
kan vara någon annan än skatteförmågan, erfordras ock ett för
samtliga beskattningsföremålen gemensamt och tillförlitligt mått
å skatteförmågan. Komitén har ansett, att i sådant hänseende
borde användas — så långt det vore tillämpligt — det skattemått,
som gäller beträffande kommunal beskattning, nemligen
fyrktalet. Det kan naturligtvis ifrågasättas och har ofta varit

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP!!’.

CIX

ifrågasatt, huru vida taxeringsmyndigheternas uppskattning af
fastigheters värde och inkomstbeloppen är tillförlitlig och öfverallt
utförd efter lika grund, huru vida den skattefot efter
hvilken bevillning af fastighet och af inkomst skall utgöras är
rättvist bestämd, och således huru vida det mått å jordbruksfastighets,
annan fastighets och inkomstens relativa skatteförmåga,
som är gifven genom fyrktalssättningen, uppfyller alla billiga
fordringar. Men komitén har trott sig icke behöfva ingå i någon
undersökning härom, utan hållit sig till den uppskattning och
det skattemått, som vunnit officielt erkännande i vårt land. De
från presterskapet infordrade uppgifter angående församlingsafgifter
för ecklesiastikåret 1896—97 hafva derför i tab. 1 och 2
af komiténs tabeller, serien A, bearbetats på sådant sätt, att
dessa afgifter, i den mån de utgå af de tre hufvudgrupperna
af beskattningsföremål, nemligen jordbruksfastighet, annan fastighet
och inkomst, blifvit å fyrktalen för dessa beskattningsföremål
vederbörligen fördelade.

Äldre — med hänsyn till presterskapets aflöning gjorda —
grupperingar af så väl beskattningsföremål som afgifter hafva
härvid blifvit delvis upplösta. Till gruppen »jordbruksfastighet»
äro sålunda hänförda icke blott tiondeskyldiga hemman och
lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter, hvilka, såsom vissa
säterier — nemligen i Skåne och Halland — äfvensom nyodlingar,
nyhemman och soldattorp, icke varit tiondeskyldiga
men dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter.
Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast
olika slag af tionde utan äfven sådana i stället för jura stol®,
offer, påskpenningar och andra extra ordinarie afgifter bestämda
utskylder, som enligt löneregleringarna skola å jordbruksfastighet
debiteras.

Den i riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 uttryckta
önskan att erhålla »ett sammandrag öfver hvad i tionde utgår
från hela riket» har komitén vid närmare undersökning icke
kunnat i allo tillmötesgå. Anledningen härtill är, att i ett stort
antal resolutioner ersättningarna för jura stolle, så vidt de belöpa
å jordbruksfastighet, blifvit sammanförda med tiondeafgifterna
i en summa (jfr sid. xcix), så att numera ingen möjlighet
finnes att redovisa tiondeafgifterna skilda från öfriga afgifter
af dylik fastighet. Å andra sidan är i åtskilliga resolutioner
en del af fisktionden bestämd efter grunder, som medfört att

cx

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP^.

den måst hänföras till personliga afgifter och icke kunnat utsöndras
från andra afgifter inom den gruppen. Tiondeafgifterna
utgöra emellertid utan all fråga den väsentligaste delen af de
afgifter, som i tab. 2 af tabellserien A redovisats såsom afgifter
af jordbruksfastighet.

Till afgifter af gruppen »annan fastighet» hafva i omförmälda
tabell hänförts alla sådana å verk och inrättningar debiterade
afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje verk
eller del deraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock alla
de afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande
till taxeringsvärdet af all slags »annan fastighet» — således
ej blott verk och inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader,
fisken, frälseräntor m. m. — eller i förhållande till den
dylik fastighet påförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder,
som skola utgöras för inkomst af kapital eller af arbete, d. v. s.
i senare fallet för inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk,
qvarn- eller sågverksrörelse, handel och sjöfart — eller för
inkomst af allmän eller enskild tjenst m. m., och vare sig utskylderna
äro bestämda att utgå med viss procent af inkomsten
eller att utgöras med visst, för hela församlingen faststäldt belopp,
som derpå skall efter någon angifven grund fördelas å de
särskilda inkomstbeloppen.

Fördelningsgrunden är i sist angifna fall vanligen bevillningen
eller fyrktalet, och de afgifter, hvilka sålunda drabba
inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och
annan fastighet. Ifrågavarande afgifter utgöra i allmänhet sådan
ersättning för jura stol® och andra extra ordinarie afgifter, som
fäststälts till en viss summa att erläggas i förhållande till den
hvarje skattskyldig påförda bevillning eller i förhållande till
hans fyrktal.

I afseende å de beskattningsföremål, hvilka sålunda kunnat
ordnas i ofvan omförmälda hufvudgrupper, har skattskyldigheten
kunnat blifva föremål för en jemförelse ej blott
beträffande afgifternas summa för hvarje grupp, utan äfven
rörande afgifternas förhållande till skatteförmågan, sådan denna
angifves af det officiela skattemåttet, fyrktalet, för hvilket redogörelse
ur olika synpunkter lemnats i tab. 1 af tabellserien A.
Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs
län, der fyrktalssättning ej förekommer,. hafva de särskilda

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXI

bevillningsbeloppen af komitén reducerats till fyrtital, på det att jemförelsen
mellan olika församlingars skattskyldighet skulle underlättas,

Samtliga nu omförmälda afgift er — af jordbruksfastighet,
af annan fastighet och af inkomst — hafva i tab. 2 af tabellserien
A sammanförts under den gemensamma rubriken icke personliga
af gifter.

Men derutöfver gifves det enligt resolutionerna afgifter,
som icke åligga nämnda båda slag af fastighet ej heller inkomsten,
och som således svårligen kunna ställas i något förhållande
till omförmälda grupper af beskattningsföremål. Dessa
afgifter, hvilkas fördelning skett efter allehanda grunder, såsom
matlag, båtlag, hushåll eller hufvudtal, och efter mycket
skiftande gradering, hafva uti kolumnerna 8—10 af tab. 2 i
berörda tabellserie hänförts till en särskild klass, under beteckning
personliga afgifter.

För sist omförmälda afgifters relativa storlek har icke kunnat
angifvas något annat mått än deras förhållande till antalet
skattskyldiga personer.

Enligt Kongl. Maj:ts beslut den 22 oktober 1897 har det
ålegat komitén att verkställa noggrann utredning »beträffande
den på nu gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till
presterskapet från den tiondepligtiga jorden och andra beskattningsförmål
i jemförelse med hvarandra» Den utredning komitén härutinnan
åvägabragt föreligger i tab. 2 af tabellserien A och
afser församlingsbidragen för ecklesiastikåret 1896—97.

Emellertid har det för komitén icke varit möjligt att i allo
fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiondeafgifterna kunnat
utsöndras från en del andra afgifter, hvilka jemte tionden utgå
af vissa jordbruksfastigheter, ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters
afgifter lätteligen kunnat redovisas skilda
från andra jordbruksfastigheters afgifter. Men då den ojemförligt
största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig
och likaså den ojemförligt största delen af jordbruksfastigheternas
afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, torde den
verkstälda utredningen, för hvilken komitén nu går att lemna
redogörelse, dock i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

Sammandraget af tab. 2 (tabellserien A, sid. 238) utvisar,
att afgifter till presterskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret

exil

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

1896—97 i hela riket — både landsbygd och städer -— debiterade

å jordbruksfastighet med . .........kronor 3,699,450

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734

Summa kronor 5,465,184.
Hvardera gruppens andel af samtliga af gifter utgjorde således:

jordbruksfastighets...............67''69 procent

öfriga beskattningsföremåls...........32-31 »

Dessa afgifter fördelade sig dock på beskattningsföremålen
högst väsentligt olika i städerna och å landsbygden.

Under det att nemligen i städerna summa afgifter utgjorde:

åt jordbruksfastighet.....kronor 44,223 = 7-8 5 procent

åt öfriga beskattningsföremål . » 519,467 = 92’15 »

utgjorde deremot å landsbygden summa afgifter:

åt jordbruksfastighet.....kronor 3,655,226 = 74''5 8 procent

af öfriga beskattningsföremål . » 1,246,267 = 25-4 2 »

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så förefunnos, på
sätt framgår af öfversigtstabellen B, icke alldeles obetydliga skiljaktigheter
i proportionen mellan de olika gruppernas afgifter,
om medeltalen för de olika stiften jemföras med hvarandra.

Sålunda var jordbruksfastighetens andel af hela församlingsbidraget högst

för Kalmar stift, der medeltalet uppgick till 83-4 4 procent

och » Visby » » » » » 83-2 8 »

lägst » Göteborgs » » » » » 64-4 3 »

och » Karlstads » » » » » 63-5 5 »

Men ännu större skiljaktigheter framträda, om man jemför
förhållandena inom olika församlingar. Af öfversigtstabellen C,
der församlingarna i hvarje stift sammanförts uti grupper, ordnade
efter jordbruksfastighetens relativa andel i för samling sbidraget,
visar sig att denna andel utgjorde för hela rikets landsbygd:
i 580 församlingar öfver 90 procent af samtliga afgifter,

» 825 :> 90 intill 80 procent af d:o,

-> 449 » 80 » 70 » »

» 483 » 70 :> 30

» 50 » 30 procent och derunder

Deremot funnos 3 landsförsamlingar1), inom hvilka några
afgifter af jordbruksfastighet icke utgingo.

'') Nemligen Käringöns, Kungshamns och Lysekils församlingar i Göteborgs
stift (Lysekil yar eckl.-året 1896—97 ännu icke stad).

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXIII

Öfversigtstabell B.

1	2	3	4	5	6	7	8	9
Stift.	I procent af samtliga afgifter utgjorde för stift	I procent af de icke per-sonliga afgifterna utgjorde för stift
icke personliga afgifter	person- liga afgif- ter	afgifterna
af jord-bruks-fastighet	af annan fastighet	af in-komst	summa	af jord-bruks-fastighet	af annan fastighet	af in-komst
Landsbygden:	%	%	%	%	%	°/°	%	%
Upsala ....	77-76	3-46	8-37	89-59	10-41	86-79	3-87	9-34
Linköpings . .	82-98	3-29	5-80	92-07	7-93	90-12	3‘58	6-30
Skara ....	81-32	2-27	420	87-79	12-21	92-63	2-59	4-78
Strengnäs . . .	72-39	2-87	7-68	82-94	17-06	87-28	3-46	9-26
Vesterås . . .	64-84	2-03	8-90	75-77	24-23	85-58	2-67	11-75
Vexjö.....	75-95	4-21	4-67	84-86	15-14	89-50	4-99	5-51
Lunds ....	81-63	1-06	243	85-12	14-88	95-90	1-25	2-85
Göteborgs . . .	64-43	523	688	76-54	23-46	84-18	6-83	8-99
Kalmar ....	83-44	3-28	6-61	93-33	6-67	89-40	3-52	7-08
Karlstads . . .	63''55	2-98	15-58	82-11	17-89	77-40	3-63	18-97
Ilernösands . .	69-19	2-07	10-58	81-84	18-16	84-54	2-53	12-93
Visby ....	83-28	Ooi	3-oo	86-29	13-71	96-51	0-01	3-48
För landsbygden	74-58	2-72	7-00	84-30	15-70	88-47	3-23	8-30
Städerna:
Upsala ....	12-37	6-15	32-20	50''72	49-28	24-38	12-14	63-48
Linköpings . .	8-51	20-68	63-96	93-15	6-85	9-14	22-20	68-66
Skara ....	13-85	8-66	17-91	40-42	59-58	34-26	21-42	44-32
Strengnäs . . .	17-13	11-26	41-28	69-67	30-33	24-59	16-15	59-26
Vesterås . . .	31-23	1913	22-58	72-94	27-06	42-81	26-23	30-96
Vexjö ....	2-41	12-34	4451	59-26	40-74	4-07	20-83	75-10
Lunds ....	8-10	10-38	32-98	51-46	48-54	15-74	20-17	64-09
Göteborgs . . .	3-57	11-93	43-44	58-94	4106	6-06	20-24	73-70
Kalmar ....	3-95	13-67	60-68	78-30	21-70	5-04	17-46	77-50
Karlstads . . .	8''38	11-29	49-02	68-69	31-31	12-20	16-43	71-37
Hernösands . .	5-55	7-97	47-27	60-79	39-21	9-13	13-11	77-76
Visby ....	42-78	7-14	32-27	82-19	17-81	52-06	8-68	39-26
Stockholms stad	—	8-43	27-28	35-71	64-29	—	23-61	76-39
För städerna	7-85	11-54	88-57	57-96	42-04	1354	19-92	(»(>•54

CXIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Öfversigtstabell C.*)

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10 In	12	13	1 14
Stift.	De å jordbruksfastighet debiterade afgifter utgjorde i procent af samtliga afgifter (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 14)	Antal församlingar.
i medel-tal för stift	öfver 90 %	90 in- till 80 %	80 in- till 70 %	70 in- till 60 %	60 in- till 50 %	50 in- till 40 %	40 in- till 30 %	30 in- till 20 %	20 in- till 10 %	10 in- till 5	b% 0. der- un- der
%		inom följan	de antal församlingar.
Landsbygden:
Upsala......	77-76	89	75	36	17	8	1	4	1	3	1	—	235
Linköpings ....	82-98	90	64	26	18	1	2	1	—	—	—	—	202
Skara ......	81-32	123	139	64	22	8	2	1	1	—	—	i	361
Strengnäs.....	72-39	15	74	34	19	10	3	1	2	2	—	—	160
Vesterås.....	6484	14	23	14	21	28	14	2	3	1	—	—	120
Vexjö.......	75''95	13	75	60	20	6	5	—	2	—	—	—	181
Lunds . . • ...	81-63	141	168	50	19	14	8	10	7	1	1	—	419
Göteborgs.....	64-43	6	77	78	43	19	8	7	1	3	3	5	253
Kalmar......	83-44	27	25	7	5	1	1	—	—	—	—	—	66
Karlstads.....	63''55	23	25	26	18	16	9	9	4	2	—	—	132
Hernösands ....	69-19	8	39	42	43	14	12	6	4	1	—	—	169
Visbv.......	83''28	31	41	12	4	3	—		1	—	—	—	92
För landsbygden	74-58	580	825	44!»	249	128	65	41	26	13	5	61)	2,390
Städerna:
Upsala......	12-37	—	—	—	—	—	2	—	1	3	—	1	10
Linköpings ....	8-51	—	—	—	—	1	—	2	2	1	—	4	11
Skara.......	13-85	—	—	—	_	—	1	1	3	—	2	2	10
Strengnäs.....	17-13	—	—	—	—	1	—	4	2	-	2	1	10
Vesterås......	31-23	—	1	—	—	1	1	1	1	3	—	1	9
Vexjö.......	2-41	-	—	—	—	—	—	—	1	—	--	2 :	3
Lunds ......	8-10	-	—	—-	—	1	1	1	2	3	—	6	16
Göteborgs.....	3‘57	—	—	—	1	—	1	—	2	1	—	4	10
Kalmar......	3-95	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	3
Karlstads.....	8-38	—	—	—	—	—	1	—	—	1	—	2	4
Hernösands ....	5''5 5	—	—	- ''	—	—	1	—	—	1	1	3	8
Visby.......	42-78	—	—	—	—	—	1	—	—		—	_	1
Stockholms stad . .												—	8
För städerna	7-85 j	—	1	1		»	9	14	13	6 j272)[	103

x) Dessutom tre landsförsamlingar, i Indika inga dylika afgifter förekommo.
Jfr not. x) sid. exil.

2) Dessutom nitton stadsförsamlingar, i Indika inga dylika afgifter förekommo.
Dessa voro: Östhammars, Vaxholms, Hudiksvalls, Motala, Sköfde, Karlskrona

amiralitetsförsaml., Ronneby, Marstrands, Oskarshamns, Skellefteå, Haparanda och
Stockholms 8 territoriela församlingar.

*) Antalet församlingar å landsbygden, som i denna tabell uppgifvits vara
2,390, utgjorde eckl.-året 1896—97 i sjelfva verket 2,392. Men som från Karls -

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

cxv

Under det att således i vida mer än hälften — eller nära 59
procent — af landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens
bidrag utgjorde öfver 80 procent af samtliga afgifter, var det
knappt mer än 2 procent af landsförsamlingarna, der detta bidrag
utgjorde blott 30 procent eller derunder af samtliga afgifter.

I fråga om landsbygden bekräftar alltså komiténs utredning
den i riksdagens skrifvelse uttalade förmodan, att den hufvudsakligaste
bördan af församlingsbidraget fortfarande hvilar på den
tiondeskyldiga jorden.

Förhållandet är helt naturligt. På landsbygden har jordbruket
af ålder varit den enda näring, som kunnat lemna något
betydligare bidrag till presterskapets aflöning. I åtskilliga församlingar
har ändring härutinnan inträdt, i det att nya näringsgrenar
uppvuxit, på hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet
skulle kunna öfverflyttas. Men såsom allmän regel gäller, att den
hufvudsakliga bördan af församlingsbidragen på landsbygden
fortfarande hvilar på jordegarne, derför att de inom landsbygdens
församlingar fortfarande idka den hufvudsakligaste näringen. I
ett mycket betydande antal församlingar å landsbygden finnes
knappast annan näring än jordbruksnäringen att beskatta. Detta
senare förhållande ådagalägges tydligt nog genom öfversigtstabellen
D, hvilken utvisar att å landsbygden utgjorde jordbruksfastighetens
fyrkar:

. öfver 90 procent af hela fyrktalet,

90 intill 80 procent af d:o,

80 » 70 »

70 » 30 » »

30 procent och derunder. * i

379 församlingar
659 »

463

714

175

borgs församling i Skara stift icke utgingo några afgifter till presterskapets aflöning
samt beträffande Qvickjocks kapellförsamling i Hemösands stift icke knnnat
erhållas uppgifter skilda från dem som afsågo moderförsamlingen Jockmock, hafva
Karlsborgs och Qvickjocks församlingar icke kunnat upptagas i tab.-ser. A tab.
2, till hvilken förevarande öfversigtstabell C hänvisar.

Stadsförsamlingarnas antal var omförmälda eckl.-år egentligen 112. Skilnaden
mellan denna siffra och siffran 103 i öfversigtstabellen C beror derpå, att en
hvar af städerna Jönköping med 2 församlingar, Malmö med 3 församlingar och
Göteborg med 7 församlingar i tab. 2 af tab.-ser. A upptagits såsom blott en församling,
emedan inom dessa städer församlingarna hade gemensam kyrklig ekonomi.
Om derjemte Karlskrona Amiralitetsförsamling och Göteborgs tyska församling, hvilka
icke äro territoriela, frånräknas de 112 församlingarna, blir antalet församlingar

i städerna 110, och således tillhopa med de 2,392 församlingarna på landsbygden
ett antal för hela riket af 2,502 församlingar, på sätt äfven uppgifvits till
tab. n:o 6 uti komiténs betänkande III beträffande >Den kyrkliga indelningen
och organisationen-».

CXVI

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Öfversigtstabell D.

1	2	! 3	I 4	1 6	1 (!	1 7	1 8	[ 9	10	11	i 12	13
	Jordbruksfastighetens fyrkar utgjorde i procent af hela fyrktalet (tab.-ser. A, tab. 1 kol. 14)	P
Stift.	i medel- tal för stift	öfver 90	90 in- till 80	80 in- till 70 %	70 in- till 60 %	60 in- till 50 %	50 in- till 40 %	40 in- till 30 %	30 in- till 20 %	20 in- till 10 %	10 % och der-under	O: P 3 □ åt?
	%			i följande antal församlingar.			p
Landsbygden: Upsala ....	39-53	15	55	46	31	24	16	20	11	11	6	235
Linköpings . .	63-49	36	64	46	19	17	8	7	3	2	—	202
Skara ....	63-76	122	no	64	23	17	6	9	5	2	3	361
Strengnäs . . .	51-37	8	44	40	19	12	15	12	4	4	2	160
Ves terås . . .	41-61	2	17	20	23	13	10	17	10	7	1	120
Vexjö ....	59-74	39	45	34	29	11	8	4	6	4	1	181
Luntls ....	61''64	67	141	89	47	23	20	7	15	8	2	419
Göteborgs . . .	46-30	40	69	49	33	15	11	7	5	11	13	253
Kalmar ....	69 90	13	29	9	10	1	3	—	1	—	—	66
Karlstads . . .	51-58	20	37	25	15	7	3	13	7	5	—	132
Hernösands . .	37-13	1	15	24	26	42	19	20	9	8	5	169
Visby ....	59-07	16	33	17	12	6	2	2	1	2	1	92
Lör landsbygden	51-15	379	659	463	287	18S	121	118	77	64	341	2,390l)

Medan således i nära hälften — 43-4 procent — af landsbygdens
församlingar fyrkarne för jordbruksfastighet utgjorde
mer än 80 procent af hela fyrktalet, var det knappast mer än 7
procent af landsförsamlingarna, i hvilka dessa fyrkar uppgingo
till allenast 30 procent eller derunder af hela fyrktalet.

Dessa proportionstal öfverensstämma väl icke fullständigt
med nyss (sid. cxv) anförda tal för jordbruksfastighetens andel
i församlingsbidraget, men komma dem dock tillräckligt nära för
att ådagalägga, huru som i ett mycket stort antal landsförsamlingar
ifrågavarande fastighets andel i afgiftsbördan var ganska rigtigt
proportionerad efter dess skatteförmåga. Mot 1,405 församlingar,
der jordbruksfastigheten bar öfver 80 procent af samtliga af -

’) Jfr not *) sid. cxiv.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXVII

gifter, svarade således 1,038, der berörda fastighet också fått sig
påförda öfver 80 procent af samtliga beskattningsbara fyrkar.

De »öfriga beskattningsföremål», hvilka, såsom sid. exil
blifvit upplyst, för hela riket lemnade öfver 32 procent af församlingarnas
bidrag, voro fördelade i tre grupper, nemligen annan
fastighet, inkomst och personer. Af hela församlingsbidraget
utgingo såsom

afgifter af annan fastighet . . kronor 198,504 = 3-6 3 procent

» » inkomst ..... » 560,549 = 10''2 6 »

personliga afgifter...... » 1,006,681 = 18-4 2 »

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt
i städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga
inom hvartdera beskattningsområdet debiterade afgifter, visar sig
stor åtskilnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet......kronor 65,068 = 11-54 procent

» inkomst.......... » 217,392 = 38-5 7 »

» personer.......... » 237,007 = 42-

å landsbygden:

af annan fastighet ......kronor 133,436 = 2-7 2 procent

> inkomst.......... » 343,157 = 7-oo »

» personer.......... » 769,674 = 15-7 o »

Härvid torde böra framhållas, att de personliga afgifterna
intogo ett mycket betydande rum bland samtliga församlingsbidragen,
enär medeltalet för hela riket uppgick till öfver 18
procent. Om det kan synas anmärkningsvärdt, att å landsbygden
jordbruksfastigheten erlade nära tre fjerdedelar af hela församlingsbidraget
derstädes, är det ännu mera att beakta huru som
i rikets städer nära tre sjundedelar af lönemedlen uttogos i personliga
afgifter. I städerna inom TJpsala och Lunds stift uppgingo
de personliga afgifterna till omkring hälften, inom Skara
stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två
tredjedelar af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag.

Det bör dock erinras, att — om ej hänsyn tages till Stockholms
stad — mer än hälften (496,971 kronor) af de personliga
afgifterna för hela riket erlades af personer, som voro i taxerings -

CXVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP®!.

längderna uppförda till bevillning, d. v. s. å landsbygden hufvudsakligen
af fastighetsegare för egna och tjenares personer.
Återstoden, utgörande för hela riket — med undantag af Stockholms
stad — 441,678 kronor eller 8-24 procent af hela församlingsbidraget,
erlades af torpare, dagsverkare, små handtverkare,
arbetare m. fl. obesutna och obemedlade personer.

Särskild! beträffande dessa senare är det af intresse att iakttaga
de personliga afgifternas proportion till församlingsbidraget
i dess helhet. Med afseende derå hänvisas till öfversigtstabellen E.

Enligt denna tabell, jemförd med tab. 2 af tabellserien A,
uppgingo å landsbygden de personliga afgifterna af obesutna och
obemedlade för hela riket till kronor 377,163 = 7''69 procent af
samtliga afgifter. I förhållande till debiterade församlingsbidrag
utgjorde dessa personliga afgifter för Yexjö och Göteborgs stift
i medeltal omkring 10 procent samt för Karlstads stift ungefär
9 procent. Om hänsyn tages till samtliga bidragen inom en hvar
af landsbygdens församlingar, utgjorde de personliga afgifterna
af obemedlade i medeltal för församling:
inom 12 församlingar........öfver 30 procent

» 49 » 30 intill 20 procent

» 515 » . . ■.....20 » 10 »

» 878 » 10 » 5 »

» 910 » 5 procent och derunder.

Blott inom 26 landsförsamlingar utdebiterades ej några
sådana personliga afgifter.

I städerna — med undantag af Stockholm •— utgjorde nu
ifrågavarande afgifter af obemedlade personer för hela riket
64,515 kronor = 14''09 procent af samtliga afgifter i städerna
samt i medeltal för Skara stifts städer 24-5 2 procent och för
Lunds stifts städer 19’ 7 3 procent. Åtskilliga enskilda städer
uppvisa i sådant afseende ännu högre procenttal, såsom:

Sköfde . . . 74-94 Halmstad . . 37''is Venersborg . . 28''97

Malmö . . . 47-03 Vesterås . . 36-72 Örebro. . . . 25-37

Borås . . . . 39''17 Helsingborg . 31-2 7

I Stockholm torde summan af dylika personliga afgifter inom
de särskilda församlingarna äfven vara ganska betydande, ehuru
det icke varit möjligt att erhålla upplysning om dessa afgifters
förhållande till öfriga personliga afgifter.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXIX

Öfversigtstabell E.*)

1	2	3	4	1 5	1 6	7	1 8	9	i i»	1 11	1 12	! 13	14
	De	å personer utan bevillning debiterade personlig afgifter utgjorde i procent af samtliga afgifter (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 18)	a	Inga dyl jande an	i a »
Stift.	i medel- tal	för försam-ting	öf- ver 60	60 in- till 50 %	50 intill 40	40 in- till 30 %	30 in- till 20 %	20 intill 10	10 in- till 5	5 % och der- un- der	Er C: P Sq CK5 P 5?	O? !-S p
	stift	högst	lägst	%	%	%	%	3 a> ►—i »i ö‘ i—	P OQ P
	%	%	%		i följande antal församlingar.	M g
Landsbygden:
Upsala ....	5-71	21-40	0-58	—	—	—	_	3	19	71	141	i	235
Linköpings . .	6''86	24-44	104	—	—	—	—	2	30	81	89	—	202
Skara ....	777	27-25	1-10	—	—	—	—	2	78	163	115	3	361
Strengnäs . . .	863	24-00	023	—	—	—	—	6	31	92	31	—	160
Vesterås . . .	8''84	34-89	0-38	—	—	—	3	7	25	39	46	—	120
Vexjö ....	1042	25-82	0-54	—	—	—	—	2	91	67	21	—	181
Lunds ....	6-12	45-26	0-07	—	—	1	3	5	63	100	241	6	419
Göteborgs . . .	0-76	40-23	0-50	—	—	1	i	14	81	99	55	2	253
Kalmar ....	5-56	11-83	0-83	—	—	—	—	—	3	28	35	—	66
Karlstads . . .	9-01	64-05	087	i	—	—	2	3	37	47	40	2	132
Hernösands . .	8-52	24-97	033	—	—	—	—	4	53	73	34	5	169
Visby ....	360	27-73	0-16	—	—	—		1	4	18	62	7	92
För landsbygden	7-69	64-05	007	i	—	2	9	49	515	878	910	26	2,390
Släderna: (utom Stockholm)
Upsala ....	1002	13-88	0-98		—				o O	2	5	—	10
Linköpings . .	3-57	19-36	1-18						3	1	4	3	11
Skara.....	24-52	74-94	5-65	i	—	—	1	1	3	4	—	—	10
Strengnäs . . .	1510	25-37	3-07	—	—	—	—	2	4	2	1	1	10
Vesterås . . .	1088	36-72	1-28	—	—	—	1	—	2	3	2	1	9
Vexjö ....	17-66	19-31	11-20	—	—	—	—	—	3	—	—	—	3
Lunds ....	19-73	47-03	115	—	—	i	1	1	5	4	4	—	16
Göteborgs . . .	17-12	37-18	433	—	—	—	1	—	4	4	1	—	10
Kalmar ....	12-04	19-48	2-77	—	—	—	—	—	2	—	1	—	3
Karlstads . . .	13-28	53-53	6-89	—	i	—	—	—	1	2	—	—	4
Hernösands . .	634	11-08	2-53						3	2	2	1	8
Visby ....	4-63	4-63	4-63	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1
För städerna
(utom Stockholm)	1409	74-94	0-98	i	i	i	4	4	33	24	21	6	951

'') Jfr not *) sid. cxiv.

cxx

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Fullföljes nu jemförelsen mellan de olika beskattningsföremålens
afgifter, så att den tillika afser skattskyldighetens förhållande
till skatteförmågan, måste denna jemförelse begränsas
till de beskattningsföremål, som äro med afseende å skatteförmågan
uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet, annan fastighet
och inkomst, samt till de afgifter, kvilka, på sätt sid. cxi angifvits,
blifvit sammanförda under rubriken icke personliga. De
personliga afgifterna måste dervid lemnas åsido såsom icke med
de öfriga efter samma måttstock jemförliga.

Vid en dylik jemförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål
faller genast i ögonen, att förhållandet mellan
deras fyrktal1), hvilka skulle vid jemförelsen anses beteckna
gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet
mellan de å samma grupper debiterade afgifter2), eller
skattskyldigheten.

I rikets städer utgjorde nemligen hvarje grupps fyrktal och
afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda fyrktal och
afgifter derstädes:

för jordbruksfastighet % fyrktalet.

.....Os 6

afgifterna......13-5 4

A rikets landsbygd
utgjorde:

fyrktalet......51-94

afgifterna......88-4 7

*) Se tab.-ser. A., tab. 1 sammandraget sid. 119, kol. 14—19. De i anförda
kol. afsedda fyrktal äro de ^beskattning sbara*, d. v. s. omfatta endast de
fyrkar, som komitén antagit kunna ifrågakomma till beskattning för prestaflöning,
således med afräkning af fyrkarne för presterskapets egna löner och
boställen. Men i ofvanstående öfversigt äro för hvarje grupp af beskattningsföremål
sammanförda procenttalen för så väl beskattade som icke beskattade
fyrkar, d. v. s. de proportionstal som i tab. 1 sid. 119 förekomma i kol. 14 och
17, 15 och 18 samt 16 och 19.

2) I tab.-ser. A, tab. 2 sammandraget sid. 239, kol. 14, 15 och 16 äro vissa
skattegruppers afgifter proportionerade mot summan af samtliga afgifter, personliga
så väl som icke personliga. Dessa proportionstal äro förut sid. exil återgifna
för riket, både städer och landsbygd. Närmast här ofvan införda proportionstal
afse deremot hvarje skattegrupps afgifter i förhållande till summan af de icke
personliga afgifterna. Stiftsdetaljerna af denna senare jemförelse, som i förenämnda
tab. 2 icke kunnat inrymmas, äro meddelade i de tre sista kolumnerna af öfversigtstabellen
B, sid. exil!.

för
annan	för
fastig-	inkomst

het

%

20-4 5	78-69
19-92	66''54

7-71	40-35
3’23	8''30

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXXI

Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan
fyrktal och afgifter beror i någon mån derpå, att en ganska
stor del åt beskattningsföremålen gått fria från afgifter till
presterskapet. Af de i tabellserien A tab. I1) för hela riket
redovisade 43,437,656 beskattningsbara fyrkar för annan fastighet
och för inkomst var det nära nog en fjerdedel eller 10,797,948,
å hvilka sådana afgifter icke blifvit debiterade.

I städerna förekommo de obeskattade fyrkarne företrädesvis
i några af Stockholms stads församlingar samt uti .Skara och
Lunds stift. Beskattningen inom åsyftade stadsförsamlingar bar
nemligen blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan
fastighet eller inkomst, endast i den mån de personliga afgifterna
ej räckt till för fyllande af det faststälda afiöningsbeloppet.

Hvad landsbygden beträffar, visar sig att fyrkar för annan fastighet
och för inkomst lemnats obeskattade förnämligast i de egentliga
bruks- sågverks- och industridistrikten inom Upsala, Strengnäs,
Yesterås, Lunds och Hernösands stift. Der afgifterna för verk
och inrättningar varit bestämda att utgå med fasta belopp — hvilka
belopp, på sätt sid. cx nämnts, i tabellserien A blifvit införda såsom
afgifter af »annan fastighet» —, hafva dessa verk och inrättningar
i allmänhet undgått beskattning för inkomst af kapital och arbete
samt deras inkomstfyrkar i tabellerna upptagits såsom obeskattade.
A andra sidan hafva de verk och inrättningar, hvilka
fått afgifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit
för sina fastighetsfyrkar beskattade. Resolutionerna för pastoraten
i vissa län — nemligen Gotlands, Blekinge och Jemtlands
län — äro vidare så affattade, att alla afgifter måst debiteras å
inkomstfyrkar, men inga afgifter å fyrkar för »annan fastighet».
Härtill kommer, att i de flesta resolutioner, enligt hvilka afgifter
skola utgå i förhållande till annan fastighets taxeringsvärde
eller för inkomst, tillagts den bestämmelse, att sådana afgifter
ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tionde afgifter för jordbruksfastighet;
i följd hvaraf de inkomstfyrkar, som påförts
skattskyldiga hvilka tillika varit innehafvare af tiondepligtig jordbruksfastighet,
vanligen gått fria från afgifter till presterskapet.2)

b Se anförda ställe sid. 118, kol. 7, 8, 11 och 12. I kol. 18 och 19 af samma
tabell äro proportionstalen för de obeskattade fyrkarne angifna i förhållande till
hela fyrktalet, jordbruksfastighetsfyrkarne inbegripna. Äfven inom jordbruksfastighetens
grupp fanns ett mindre antal »obeskattade fyrkar» — 0''37 %
af hela rikets fyrktal •—, en följd af de friheter från tiondeafgift som åtnjutas af
vissa fastigheter, för hvilka annan afgift icke heller blifvit bestämd.

2) Jfr hvad härom förut yttrats sid. xcvi.

8

OXXIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

De afgifter, som i omförmälda tabellserie (tab. 2 kol. 5 och
22) äro upptagna såsom debiterade å annan fastighet, bestodo
till någon del af sådana afgifter, som enligt resolutionerna utgå
i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde; dessa afgifter
äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10 öre pr
fyrk. Men de flesta voro dock sådana afgifter,som jemlikt åtskilliga
löneregleringsresolutioner skola, på sätt sid. lxxxvii blifvit framhållet,
af »verk och inrättningar» utgöras med fasta belopp för
hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja, härd, stenpar o. d.
Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens taxeringsvärde
var naturligtvis ytterligt ojemnt och vexlande.

Belastningen å gruppen annan fastighet utgjorde nemligen

i medeltal för hela riket..........3''3 7 öre pr fyrk

» » » städerna...........l-3 9 » » »

» » » landsbygden.........10''9 5 » » »

Såsom öfversigtstabellen Gr gifver vid handen, utdebiterades
å annan fastighet i medeltal, om hänsyn tages till rikets samtliga
församlingar,

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk

» 115	» 60 intill 40	» » »
» 361	» 40 » 20	» » »
» 331	• » 20 » 10	» » »
» 881	» 10 öre pr fyrk och derunder, hvaremot
» 686	» afgifter för annan fastighet ej debiterades.
Tionden,	den hufvudsakligaste	af jordbruksfastighetens af-

gifter, var ursprungligen bestämd till en så dryg andel af jordbrukets
bruttoafkastning — nemligen 3 Vs procent af skörden,
10 procent af boskapsafveln och en andel af smörafkastningen
som torde vexlat mellan 1 och 3 procent — att, om den utgått
efter lag, densamma skulle motsvarat en ganska betydlig del af
jordbruksnäringens behållna inkomst. I några trakter utgjorde
också jordbruksfastighetens afgifter ecklesiastikåret 1896—97
70 till 100 öre pr fyrk eller deröfver. Såsom ofvan — sid. lxxxii
och följande — är visadt, blefvo dock i samband med de på grund
af 1862 års förordning verkstälda löneregleringar tiondeafgifterna
inom de flesta län faststälda till belopp, som vida understego det
författningsenliga måttet, och jordbrukets utveckling har sedermera
medfört, att de oföränderliga afgifterna småningom kommit

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXXV

Öfversigtstabell G.*)

1	2	3	4	6	6	7	8	9	10	ii	12	1 13
	De å	annan	fastighet debiterade afgifter utgjorde i tal (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 22)	medel-	"g’ 5* 2 crq Q p
Stift.	för stift	för församling	öfver 60 pr fy i	O: 3 ° ce ra E.	O: ^ S ® ra B l-S 2".	30 intill öre pr i	o: ro >s o ce w ra B*	10 inti] öre pr :	§ w »''o. a. 8 ce « *P.	as B-1 O ^ E K3 p o? »	Antal försam-
	högst	lägst	C: rf	o	5L os * O	l 20 fyrk	^ O		B ce * pt	w qs. 1 ?	lingar.
	öre pr fyrk.	inom följ and	e antal församlingar.	B aq fts p o:
Landsbygden:
Upsala ....	13-36	115-72	0-08	7	8	8	23	16	14	68	91	235
Linköpings . .	11-41	191-50	1-42	7	11	14	23	47	33	18	49	202
Skara ....	14-31	334-00	1-23	41	24	32	29	32	34	21	148	361
Strengnäs . . .	6''24	99-95	0-04	1	4	4	7	19	15	79	31	160
Vesterås . . .	10-70	190-22	1-08	5	10	14	17	13	11	8	42	120
Yexjö ....	15''44	132-92	1-61	3	8	11	37	58	46	8	10	181
Lunds ....	")"46	100-73	o-io	4	7	12	31	51	118	142	54	419
Göteborgs . . .	10-45	165-38	0-78	13	17	19	22	36	54	60	32	253
Kalmar ....	15-62	103-15	2-36	1	5	9	6	19	21	5	—	66
Karlstads . . .	14-82	170-90	1''02	11	10	13	19	26	15	6	32	132
Hernösands . .	19-61	611-00	1-24	25	11	1	9	10	16	4	93	169
Visby ....	ISO-oo	15O-00	150-00	1	—	—	-	—	—	—	91	92
För landsbygden	10-95	611-00	0-04	119	115	137	223	327	377	419	673	2,390
Städerna:
Upsala ....	0-71	4-69	0-37	—	—	—	—	—		9	1	10
Linköpings . .	3''29	14-oo	0-70	—	—	—	—	1	1	9		11
Skara ....	1-72	6-73	0-41	—	—	—	—	—	1	7	2	10
Strengnäs . . .	1-54	10-09	0-89	—	—	—	—	1	1	8	—	10
Vesterås . . .	4-oo	31-78	0''07	—	—	1	—	1	—	5	2	9
Vexjö ....	1-83	2-08	l-io	—	—	—	—	—	—	3	—	3
Lunds ....	1-36	11-54	0-18	—	—	—	—	1	2	12	1	16
Göteborgs . . .	1-29	8-95	031	—	—	—	—	—	1	9	—	10
Kalmar ....	2-42	9-72	l-oi	—	—	—	—	—	1	2	—	3
Karlstads . . .	1-80	2-20	0''09	—	—	—	—	—	—	4	—	4
Hernösands . .	1-06	2-60	0-65							5	3	8
Visbv ....	1-08	1-08	1-08	—	—	-	—	—	—	1	—	1
Stockholms stad	0-71	1-20	(0-002)	—	—	—	—	—	—	4	4	8
För städerna	1-39	81-78	(O002)	—	—	1	-	4	7	78	13	103

'') Jfr not. *) sid. cxiv.

CXXYI NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

att utgöra en allt mindre del af samma fastighets bruttoafkastning,
och dermed naturligtvis också af nettobehållningen.

En jemförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga
beskattningsföremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna
utgjorde i medeltal för riket (städer och landsbygd):

för jordbruksfastighet.....27"o9 öre pr fyrk

» annan fastighet......3-3 7 » » »

» inkomst..........2-10 » » »

eller för sistnämnda båda grupper 2-3 3 » » »

så att, uppmätt efter fyrktalet, jordbruksfastighetens belastningvar
nära tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens
tillhopa.

Detta missförhållande beror dock hufvudsakligen derpå, att i
städerna de talrika fyrkarne för inkomst och fastighet äro så svagt
belastade, att medeltalet för hela riket väsentligen förminskas.

För landsbygden ensam erhållas följande medeltal af afgifter
nemligen:

för jordbruksfastighet..... 27-2 9 öre pr fyrk

» annan fastighet......10-9 5 » » »

» inkomst..........4-31 » » »

eller för sistnämnda båda grupper 5-19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens
belastning blott något mer än fem gånger så
stor som medeltalet för de två öfriga gruppernas gemensamma
belastning.

Då vid regleringarna tiondeafgifterna för det mesta bestämdes,
utan att hänsyn togs till tiondens lagliga belopp, samt jordbrukets
utveckling sedermera varit mycket olika på olika orter,
måste förhållandet mellan dessa afgifter och jordbruksfastighetens
fyrktal förete synnerligen stora vexlingar inom skilda
trakter af landet. Öfversigtstabellen H gifver en åskådlig bild
af skiftningarna i jordbruksfastighetens belastning.

Så vexlade i städerna, der belastningens medeltal var 16-7 2
öre pr jordbruksfastighetsfyrk, medeltalen mellan lägst 0-is
och högst 78-5 7 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk
i 26 » 40 intill 20 » » » .

i 22 » 20 » 5 » » »

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. CXXVII

Öfversigtstabell H.*)

1	2	3	4	6	6	7	8	9	10	ii	12	13
	De	å jordbruksfastighet debiterade afgifter utgjorde i medeltal (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 21)	§ ds B p
S t i f t.	för stift	för församling	öfver 6C pr fyr	60 intill 40 öre pr fyrk	40 intill 30 öre! pr fyrk	30 intill 20 öre pr fyrk	to o vs p"	K* O Vi =• H P C? B	o eu CD P- O: H Qj CD CD *-< V;	£L p HK S° g:<§!	Antal försam- lingar.
	högst	lägst	tv O: H CD	sv o O: H CD	PV Öl O: CD	P CD K k P7*	So B 8
	öre pr fyrk.	inom följande antal församlingar.	OQ h> SO Ct H V
Landsbygden: Upsala ....	3482	77-00	8-60	8	66	99	49	10	3			235
Linköpings . .	2616	5307	10-84	—	26	62	71	43	—	—	—	202
Skara ....	24-84	51-82	3-63	—	27	95	177	60	1	1	—	361
Strcngnäs . . .	24-28	42-09	11-00	—	4	39	89	28	—	—	—	160
Vesterås . . .	26-48	85-22	686	6	26	29	32	23	4	—	—	120
Vexjö ....	28-03	79-42	12-12	4	28	45	83	21	—	—	—	181
Lunds ....	25-19	74-79	6-40	4	39	118	167	70	21	—	—	. 419
Göteborgs . . .	27-75	105-62	7-00	13	55	60	71	48	3	—	3	253
Kalmar ....	33-93	105-56	14-20	21	10	9	20	6	—	—	—	66
Karlstads . . .	20-40	56-99	3-53	—	9	18	45	54	5	1	—	132
Hernösands . .	32-94	124-87	7-72	11	40	59	45	13	1	—	—	169
Visby ....	29-29	65-36	663	2	12	27	43	7	1	—	—	92
För landsbygden	27-29	124-87	353	69	342	660	892	383	39	2	3	2,390
Städerna:
Upsala ....	27-28	61-78	0-38	1	—	2	2	1	—	i	3	10
Linköpings . .	24-03	39-96	306	—	—	5	—	1	1	3	1	11
Skara ....	4-99	17-84	0-41	—	—	—	. -	3	2	4	1	10
Strengnäs . . .	31-83	61-15	14-94	1	4	2	1	2	—	—	—	10
Vesterås . . .	32-14	61-99	10-96	1	1	—	3	4	—	—	—	9
Vexjö ....	3''94	12-14	2-08	—	—	—	—	1	—	2	—	3
Lunds ....	16-31	78-57	018	O AJ	1	—	4	2	1	4	2	16
Göteborgs . . .	13-40	50-18	1-25	......	1	1	2	1	1	3	1	10
Kalmar ....	24-48	24-54	5-00	—	—	—	1	—	—	1	1	3
Karlstads . . .	1103	30-21	1-37	—	—	1	1	—	—	2	—	4
Hernösands . .	7-48	30-04	0-66	—	—	1	—	2	—	3	2	8
Visby ....	77-04	77-04	1	—	—	—	—	—	—	—	1
Stockholms stad	—	—									8	8
För städerna	16-72	78-57	0-18	6	7	12	14	17	5	23	19	103

*) Jfr not *) sid. cxiv.

CXXVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

i 23 församlingar 5 öre pr fyrk ock derunder; hvaremot
i 19x) » inga af gifter utgingo af jordbruksfastighet.

A landsbygden bar jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal
27-2 9 öre pr fyrk, med vexling i belastningen från
högst 124-87 öre pr fyrk (Karesuando i Hernösands stift) till
lägst 3-5 3 öre pr fyrk (Grustaf Adolf i Karlstads stift).

En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom 69
församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland),
i Gröteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands
skogsbygd) samt i Hernösands stift (11, hufvudsakligen uti
Torneådalen och norra Jemtland).

För öfrigt utgjorde afgifterna af jordbruksfastighet i medeltal
å landsbygden:

i 342 församlingar 60 intill 40 öre pr fyrk

i 1552 »	40	» 20 » » »
i 383	20	» 10 » » »
i 39 »	10	» 5 » » »
i 2	5 öre	pr fyrk och derunder;

hvaremot i 3 församlingar dylika afgifter saknades.

Vid löneregleringarna blefvo, såsom förut sid. lxxxii omförmälts,
tiondeafgifterna i ett stort antal församlingar faststälda
till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i regel
skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de
taxeringsvärden, som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande
lönereglerings tillämpning. Inom dessa församlingar
blefvo således jordbruksfastigheternas afgifter proportionerlig a
mot deras dåvarande fyrktal och denna proportion torde på det
hela hafva någorlunda bibehållits. I många församlingar åter, der
tiondeafgifterna faststäldes för hvarje fastighet till samma belopp,
hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades
efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda
fastigheternas belastning visa sig ganska ojemn, så snart till
jemförelsegrund användes en för skattskyldighetens ursprungliga
fördelning så främmande måttstock som fyrktalet.

Eu fullständig redovisning för denna ojemnhet i särskilda jordbruksfastigheters
skattebörda har icke kunnat ifrågakomma, enär
den skulle vållat en kostnad och möda, som icke i någon mån
motsvarat resultatet. Komitén har derför inskränkt sig till

*) Jfr not 2) sid. cxiv.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

OXXIX.

Öfversigtstabell I.

1	2	3	4	5	6 1	7 1	8
	Ö"1 a> [>.		De debiterade afgifterna utgjorde
Stift och församling.	ce b J p" b § *o* b H N 2 73 pa pr B S.	för församlin-gens samtliga jordbruks-fastigheter i medeltal	för de särskilda jordbruksfastig-heterna	inom en grupp af jord- i hruksfastigheter, hvilkas beskattning med 10 ä 5 öre pr fyrk öfver-eller understeg medel-beskattningen enl. kol. 3,
	tzt p b S-	högst |	lägst	för följ. | antal fastigh.	högst !	lägst
	o> (J°. b ■	öre pr fyrk.	öre pr fyrk.	öre pr fyrk.	fyrk.	fyrk.
Upsala stift:
A mö......	14	30''84	150 00	13-00	5	35	20
Orkest a.....	13	28-67	78-45	15-23	9	40	20
Linköpings stift:
Tingstad ....	20	30-07	4647	19-43	16	40	20
Skara stift:
Ostra Gemm . .	15	3003	31-81	27-61	15	35	25
Böne .....	47	31-92	45-61	14-80	39	40	20
Strengnäs stift:
Snaflunda ....	56	29-24	43-91	15-91	47	40	20
Vrena.....	20	31-66	52-91	22-25	15	40	20
Vester ås stift:
Bro......	27	28-22	52-83	11-88	12	40	20
Vexjö stift:
! Dänningelanda . .	14	38-12	5100	21-61	11	50	30 -
Källeryd ....	46	45-96	6413	2933	39.	55	35
Lunds stift:
Öved.....	62	21-47	104-22	9-28	50	30	10
Göteborgs stift: Sällstorp ....	23	32-85	39-30	23-19	13	35	25
Kalmar stift:
Fagerhet ....	234	22-92	39-66	7-43	184	30	15
Karlstads stift:
Sidodal ....	32	20-22	3009	1-59	28	30	10
j Hemö sands stift:
Björna .....	28	29-14	135-70	2056	14	40	20
i Fredrika ....	136	56-76	229-50	1224	89	65	45
Visby stift:
1 Hamra.....	17	64-23	107-85	1373	4 -	75	55

cxxx

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

att låta uträkna proportionen mellan de särskilda jordbruksfastigheternas
afgifter och fyrktal i en eller två församlingar
inom hvarje stift och redovisar i öfversigtstabellen I resultatet
af dessa beräkningar. Ojemnheten i omförmälda fastigheters belastning
i förhållande till deras fyrktal ådagalägges genom de
meddelade uppgifterna om fastigheternas antal och belastningens
medeltal för hela församlingen, högsta och lägsta belastningen
pr fastighet samt antalet fastigheter, hvilkas belastning höll sig
inom en gräns af 10 ä 5 öre pr fyrk öfver eller under medeltalet.

Det framgår häraf med full tydlighet att, så snart fyrktalet
användes såsom måttstock, framträder en betydande olikhet
i belastningen mellan särskilda jordbruksfastigheter äfven inom
samma församling.

Ännu större måste naturligtvis skiljaktigheten mellan olika
jordbruksfastigheters belastning vara i de församlingar, der
vissa jordbruksfastigheter varit frikallade från tionde och der
dessa fastigheters afgifter på grund deraf blifvit bestämda till
ett mindre belopp. I bilagan II till tabellserien A har komitén
låtit uträkna belastningen för de 166 icke tiondeskyldiga säterier
i Skåne och Halland, för hvilka vid löneregleringarna faststäldes
särskilda obetydligare afgifter till presterskapet. Dessa säterier,
som tillsammans hade ett fyrktal åt 187,408 fyrkar, erlade tillhopa
6,415 kronor i afgifter eller 3-4 2 öre pr fyrk, under det
att öfriga jordbruksfastigheter i samma församlingar, med sammanlagdt
971,247 fyrkar, erlade afgifter af tillhopa 280,252
kronor eller 28''8 5 öre pr fyrk.

CXXXI

Presterskapets nuvarande a 11 ö n in gsförli all anden.

I den till riksdagen 1859—60 afgifna nådiga proposition, som
innefattar grunderna för en förändring i då gällande sätt för
presterskapets aflöning, kade med afseende å samma aflöningssätt
framhållits såsom en fördel, att presterskapet aflönades af
församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst påfordrades
endast vid de tillfällen, då en församlings oförmögenhet var
ådagalagd, och för så lång tid som detta förhållande fortfor.1)
Sjelfva den åsyftade fördelen angafs i det den nådiga propositionen
åtföljande statsrådsprotokoll bestå deruti, att med ett
dylikt aflöningssätt religionsvården åtminstone i materiel hänseende
stälts oberoende af politiska förhållanden, hvarjemte den
rigtiga tanke, att religionsläraren såsom sådan vore, icke statens,
utan kyrkans tjenare, fått sitt uttryck.2)

Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon
ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för
löneregleringarna, deras uppgift att i det hela blott utfylla de
små lönebeloppen framgår tvärt om otvetydigt af bestämmelserna
i § 9 inom. 2 och 3. För den händelse nemligen en församling
för sitt presterskaps anständiga bergning hade behof af statsmedel,
egde löneregleringsnämnden att hos Kong! Maj:t derom
göra anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan *)

*) Se ofvan sid. xxxvi och följ.

2) Då här ofvan framhållits, att presterskapet i regel aflönas af församlingarna,
icke af staten, gäller detta dock endast presterskapet i de territoriela församlingarna,
d. v. s. sådana församlingar, som äro hnndna vid ett visst område
af landsbygden eller vid en viss stad eller stadsdel; endast detta presterskaps
löneförhållanden utgöra föremål för komiténs utredningar och förslag. Deremot
utgår, såsom bekant, till presterskapet i åtskilliga personela (icke territoriela)
församlingar aflöning af statskassan, exempelvis till presterna i garnisons-, hospitals-
och fängelseförsamlingar. Anslagen till bestridande af sistberörda aflöning
uppföras i riksstaten under samma hufvudtitel som anslagen för uppehållande af
de anstalter, vid hvilka de olika presterna hafva sin verksamhet.

CXXXII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

församling beviljadt, för denna icke längre behöflig!;, anslag öfverflyttas.
Men å andra sidan hade nämnden äfven att till indragning
anmäla äldre statsanslag, hvilka icke vidare fnnnos
för pr.esterskapets aflöning erforderliga, under förutsättning dock
att de ej blifvit presterskapet för all framtid tillförsäkrade.

Statsanslagen uppgifvas uti § 9 mom. 2 vara bestämda i
kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor. Penninganslag
hafva vid olika tillfällen, jemväl under senare tid, beviljats
medellösa församlingar, i allmänhet dock endast tills vidare,
intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att
presterskapet kunde derförutan tillräckligt aflönas. Af större
varaktighet äro gemenligen de bidrag till aflöning af presterskapet
i lappmarkspastoraten inom Hernösands stift, som utgå
från förslagsanslaget till Lappmarks ecklesiastikverk. De anslag
i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit presterskapet
tilldelade, härstamma i allmänhet ''från länge sedan förflutna
tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del
af ifrågavarande tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag
har nemligen kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad,
för det mesta i ersättning för de af Gustaf I från dem
indragna landboheminan och räntor; och har presterskapet fått
sig tillförsäkradt att förblifva i orubbad besittning af dessa anordningar
å tionden. Men dessutom har af så väl nämnde
konung som hans efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig
gästning och pastoratens ringhet, tiondespanmål blifvit på obestämd
eller, såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del
kyrkoherdebeställningar. Enär de senare anordningarna ansågos
småningom kunna blifva obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning
eller vederlag. Ersättningar till kontraktsprostarne för
deras embetsåligganden — s. k. prostetunnor -— utgingo likaledes
i regel af kronotionden; inom de fordom danska provinserna bestredos
emellertid dessa ersättningar af kyrkans tionde eller
andra inkomster. För samtliga hithörande tionde- och ränteanslag
utbetalas numera af statsverket godtgörelse i enlighet med
nådiga förordningarna angående förändring af grundräntor och
kronotionde den 23 juli 1869 samt angående afskrifning af den
från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde
den 14 oktober 1898.x) *)

*) I fråga om statsanslagen till presterskapets aflöning se vidare här nedan
under förslaget till lag om kyrkofond.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CXXXIII

Yärdet af de aflöningsförmåner, som på grund af statsanslag
i kontanta penningar, kronotionde ock hemmansräntor kommit
presterskapet till godo, uppgick ecklesiastikåret 1896—97, enligt
komiténs tabeller, serien A tab. 4 kol. 9, till 210,611 kronor 56
öre. För nämnda ecklesiastikår hafva helt naturligt de arfvoden
till kontraktsprostar, som utgingo af kyrkotionde, blifvit
redovisade, icke såsom statsanslag, utan bland församlingsbidragen
i kol. 4 af omförmälda tabell, på sätt jemväl framgår af
tabellens uppgifter beträffande Lunds och Göteborgs stift.

Om ock staten sålunda i vissa fall lemnar bidrag till presterskapets
aflöning eller någon gång till och med ensam tillhandahåller
de för en ecklesiastik beställning erforderliga medel,
så hafva dock församlingarna att utgöra d^n ojemförligt största
delen af samma aflöning. Huru som deras skattskyldighet för
berörda ändamål gifvit upphofvet åt en mycket vidlyftig lagstiftning
och slutligen blifvit genom nådiga förordningen den
11 juli 1862 på ett efter dåvarande förhållanden lämpadt sätt
ordnad, äfvensom i hvad mån olika beskattningsföremål beröras
af församlingarnas aflöningspligt, har komitén utvecklat i de
föregående afdelningarna af detta betänkande. Här torde emellertid
böra betonas ytterligare en del omständigheter, som äro
förbundna med ifrågavarande kommunala skattskyldighet.

Ett af hufvudändamålen med den år 1862 beslutade förändring
i sättet för presterskapets aflöning var att förvandla de
till hvarje pastorat hörande presträttigheter från vexlande afgifter
till fasta, för viss tid bestämda. Detta skedde väl äfven,
så till vida som tionden för en löneregleringsperiod af femtio år
fixerades och jemväl åtskilliga andra af gifter faststäldes till vissa
belopp i persedlar eller penningar eller åtminstone grunderna för
afgifternas utgörande angåfvos. Således var icke något öfverlemnadt
åt godtycket. Men i allt fall var det nya systemet
icke egnadt att bereda presterskapet fasta inkomster, om dermed
menas sådana som skulle inom samma pastorat utfalla med
samma penningbelopp under ett hvart af de år löneregleringen
tillämpades. Vexling i dessa belopp måste till och med blifva
en oundviklig följd af åtskilliga omständigheter, som stodo i
samband med löneregleringarna.

Här sålunda 1862 års förordning i § 8 stadgade, att presterskapets
löner skulle beräknas i persedlar och endast till en

CXXXIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AELÖNINGSPÖRHÅLLANDEN.

mindre del i penningar samt att persedlarne skulle utgå efter
tioårig medélmarkegång, var för visso syftet dermed att förebygga
större förändringar i lönernas kontanta belopp; men att
detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades, att det icke berodde
på någon fasthet i markegångsprisen, deraf har presterskapet
haft en ganska känbar erfarenhet. Detta framgår för öfrigt
med full tydlighet af en vid komiténs tabeller, serien A, fogad
särskild tabell, bilaga III, utvisande, bland annat, för hvarje
markegångsdistrikt under ett hvart af åren 1867—99 dels tioåriga
medelmarkegångsprisen för de vigtigaste tiondepersedlarne
dels ock värdena enligt samma pris ej mindre å de tiondepersedlar,
som jemlikt vederbörande löneregleringsresolution skola
med sina bestämda belopp utgöras till presterskapet inom ett
visst, af komitén för ändamålet utvaldt, pastorat, än äfven å
den del af aflöningen, som blifvit bestämd i persedlar. Jemföras
med hvarandra lönepersedlarnes värden för nära intill hvarandra
liggande år, befinnas vexlingarna i allmänhet icke synnerligen
afsevärda, hvaremot en understundom högst betydlig skilnad
visar sig mellan deras maximi- och minimivärden under hela perioden.
Det blefve för vidlyftigt att här närmare redogöra för
förloppet af dessa vexlingar; det är för öfrigt allmänt bekant,
huru som spanmålsprisen i förhållande till de pris för dylik
vara, hvilka gälde vid periodens början och i synnerhet vid dess
midt, på ett öfverraskande sätt fallit, under det att smörprisen,
som från de första åren af perioden in på 1880-talet varit i
ett ganska jemnt stigande, sedermera stadigt hållit sig uppe.
Yid förvandling till penningar af en persedellön, sammansatt af
så väl spanmål som smör, hafva de i olika rigtning gående
prisförändringarna visserligen i någon mån motvägt, men ej uppvägt
hvarandra; smörqvantiteten har nemligen icke varit tillräckligt
stor, för att detta senare skulle kunnat ske.

De i förenämnda tabellbilaga III för vissa pastorat — ett
hvart tillhörande ett särskildt markegångsdistrikt — uträknade
maximi- och minimivärden af lönepersedlarne äfvensom den procent,
med hvilken de senare värdena understego de förra, inhemtas
af öfversigtstabellen K. Såsom synes var skilnaden mellan
persedlarnes maximi- och minimivärden på sina ställen ansenlig:
2,730 kronor 20 öre för presterskapet i Leksands pastorat, 2,456
kronor 44 öre i Skellefteå pastorat, 1,844 kronor 82 öre ijerfsö
pastorat och 1,357 kronor 77 öre i Qvidinge pastorat o. s. v. Skil -

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CXXXV

Öfversigtstabell K.

1.	2.	3.	4-	5.		6.	7.		8.
			Värdet af de persedlar, som ingingo i den för motstående pastorats pre-sterskap faststälda lön,	Persed-larnes minimi-värde un-dersteg maximi-värdet med %
Markegångsdistrikt.	Stift.	Pastorat.	var högst år	utgjorde då kronor	var lägst år	utgjorde då kronor
Stockholms län.....	Upsala	Rådmansö *	1877	1,751	70	1891	1,397	90	20.20
Upsala län.......	Upsala	Leda *	1877	1,366	59	1895	1,034	36	24.31
Södermanlands län . . .	Strengnäs	Julita *	1882	4,428	61	1896	3,555	65	19.71
Östergötlands län ....	Linköpings	Vårds berg *	1877	2,502	64	1896	1,939	28	22.51
Jönköpings län.....	Vexjö	Hvetlanda *	1883	1,523	18	1896	1,238	18	18.71
Kronobergs län.....	Vexjö	Tingsås *	1883	2,540	10	1867	2,029	30	20.11
Kalmar län (fastlandet)	Kalmar	Alem *	118771 \1882J	4,557	00	1895	3,661	00	19.66
Kalmar län (Öland) . . .	Kalmar	Segerstad *	1876	1,015	20	1895	790	80	22.10
Gotlands län......	Visby	Roma	1877	1,386	13	1891	1,048	67	24.35
Blekinge län......	Lunds	Ram dala	1877	2,335	51	1891	1,781	90	23.70
Kristianstads län ....	Lunds	Qvidinge	1877	5,785	27	1896	4,427	50	23.47
Malmöhus län.....	Lunds	Burlöf	1877	4,284	20	1896	3,224	00	24.75
Hallands län......	Göteborgs	Knäred *	1877	2,050	01	1896	1,753	91	14.44
Göteborgs och Bohus län	Göteborgs	Krokstad *	1883	2,972	94	1867	2,455	84	17.39
Elfsborgs län .....	Karlstads	Ertemark *	1878	2,084	95	1867	1,696	00	18.66
Skaraborgs län.....	Skara	Tived *	1877	836	62	1896	648	77	22.45
Vermlands län.....	Karlstads ,	Brunskog *	1877	4,146	15	1896	3,376	60	18.56
Örebro län (Nerike) . . .	Strengnäs	Knista	118761 \1877/	4,869	60	1896	3.621	48	25.63
Örebro län (Bergslagen) .	Vest erås	Hellefors	1877	1,666	80	1896	1,181	45	29.12
Vestmanlands län ....	Vesterås	Dingtuna*	1877	5,127	45	1896	4,098	45	20.07
Kopparbergs län ....	Vesterås	Leksand	1877	10,098	47	1896	7,368	27	27.04
Gefleborgs län (Gestrikland)	Upsala	Hille *	1876	3,858	69	1895	2,897	39	24.91
Gefleborgs län (Helsingland)	Upsala	Jerfsö *	1876	8,993	22	1896	7,148	40	20.51
Vesternorrlands län . . .	Hernösands	Sidensjö *	1883	2,869	51	1896	2,461	10	14.23
Jemtlands län (Jemtlands markegångsdistrikt) . .	Hernösands	Eros t viken	1875	1,600	90	1891	1,094	80	31.61
Jemtlands län(Herjeådalens markegångsdistrikt) . .	Hernösands	Ytter-Hogdal*	1883	2,372	42	1867	1,923	48	18.92
1 Vesterbottens län ... .	Hernösands	Skellefteå *	1883	16,531	33	1867	14,074	89	14.86
| Norrbottens län.....	Hernösands	Jockmock *	1884	1,810	35	1867	1,403	15	22.49

* efter pastoratets namn utmärker att smör ingår i persedellönen.

CXXXVI PRESTERSKAPETS NUVARANDE AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

naden var minst eller 187 kronor 85 öre i Tiveds pastorat, men
detta belopp är dock resultatet af en värdeminskning med 22.45
procent i förhållande till persedellönens maximivärde. I flertalet
fall uppgick skilnaden till mer än 20 procent och var högst för
Frostvikens pastorat, nemligen 31.61 procent; uti det pastorat,
Sidensjö, der skilnaden var obetydligast, utgjorde den emellertid
14.23 procent och presterskapet fick der i lösen för persedlarne
åtnöjas med 408 kronor 41 öre mindre än det år, då samma
persedlar blefvo inom pastoratet fördelaktigast betalda.

Men icke blott den omständighet att persedlar, hvilka skola
lösas efter markegångstaxornas vexlande pris, ingå såsom en
hufvudpart i hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, der andra
faktorer ej bildat motvigt, göra lönens penningvärde föränderligt.
Äfven sättet för skattskyldighetens bestämmande i vissa lönereglering
sresolutioner har bidragit till en sådan föränderlighet.
Om nemligen ett beskattningsföremål — en såg, en kvarn, en
masugn —, som fått sig påförd en fast afgift, upphör att finnas till,
bortfaller ju äfven den afgift, som af samma verk dittills utgått;
-å andra sidan kunna för nya inrättningar som uppstå afgifter
komma att erläggas, derest vederbörande resolution härom innehåller
bestämmelser. I dessa fall bero vexlingarna i lönebeloppen
af föränderligheten hos sj elfva skatteobjekten, ej af sättet
för lönernas utbetalande, såsom närmast förut framhållits. Ett
liknande förhållande eger jemväl rum med dq personliga afgifter,
som utgå med fasta belopp af de skattskyldiga: med folkmängdens
ökning eller minskning måste också lönen i hvad den beror
af sådana afgifter stiga eller falla. Nu påpekade omständigheter
hafva dock i allmänhet ej haft något starkare inflytande
på lönebildningen, beroende, hvad de personliga afgifterna beträffar,
derpå att de vanligen utgå med ganska små belopp.

Af desto större betydelse har den omständighet varit, på
hvilken komitén nu går att fästa uppmärksamheten. Det är redan
förut framhållet, huru som på förslag af löneregleringsnämnderna
en mycket vigtig nyhet infördes i det kyrkliga beskattningssystemet,
nemligen grundsatsen om afgifters utgörande i
visst förhållande till inkomst äfvensom — ehuru mera sällan —
till taxeringsvärdet å annan fastighet än jordbruksfastighet. Denna
grundsats medförde en af gift er nas stegring efter skatte förmågan.
Samtidigt med det att på grund af 1862 års förordning jordbrukets
tionde vardt fixerad, ålades alltså andra näringar afgifter,

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AELÖNINGSFÖRHÅLL ANDEN. OXXXVII

som kunde stiga i mån af liandelns och industriens utveckling.1)
Der berörda grundsats vid löneregleringsresolutionernas affattande
blifvit tillämpad, har den också i allmänhet skapat en väl
behöflig motvigt mot den af markegångsprisets fall vållade minskning
i den fasta tiondens penningvärde; på åtskilliga orter har
den derutöfver medfört ett högst afsevärdt tillskott till presterskapets,
särskildt kyrkoherdarnes, beräknade löner. Det bör sålunda
till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta tantiémesystem,
att inom Hernösands stift presterskapets löneinkomster för ecklesiastikåret
1896—97 voro i medeltal 39.28 procent högre än
hvad ursprungligen beräknades; att t. ex. kyrkoherden i Elfkarleby,
hvilkens lön reglerades till 3,880 kronor, samma år åtnjöt
11,828 kronor; att lönen likaså stegrats utöfver det reglerade
beloppet för kyrkoherden i Bisinge från 4,700 kronor till 6,700,
för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor till 5,828, för kyrkoherden
i Huddinge från 4,130 kronor till 7,860, för kyrkoherden
i Ramnäs från 4,250 kronor till 7,469, för kyrkoherden i Stora
Tana från 9,910 kronor till 12,182, för kyrkoherden i Norberg
från 4,430 kronor till 9,269, för kyrkoherden i Hakarp från 2,870
kronor till 6,731, för kyrkoherden i Vestra Sallerup från 5,380
kronor till 9,093, för kyrkoherden i Örgryte från 4,680 kronor
till 13,024, för kyrkoherden i Tjörn från 5,180 kronor till 8,960,
för kyrkoherden i Seglora från 3,900 kronor till 8,258, för kyrkoherden
i Grafva från 4,420 kronor till 7,146, för kyrkoherden i
Eda från 3,860 kronor till 6,088 o. s. v.

Omförmälda beskattningsgrund skulle helt naturligt hafva
visat sig synnerligen verksam i städerna, hvarest inkomstbevillningen
stigit från 1,550,333 kronor år 1881 till 3,263,422 kronor
år 1900 eller med 110.5 procent, så vida denna grund —hvilket
dock icke är förhållandet — der blifvit i någon större omfattning
tillämpad.2) Med hänsyn till den stora betydelse för lönebildningen
inom landspastoraten, som den växande skattekraften hos
landskommunerna i följd af bestämmelserna uti åtskilliga löneregleringsresolutioner
erhållit, meddelas i närmast följande tabell
en redogörelse för huru i nämnda kommuner — med undantag af
köpingarne — det på bevillningen grundade fyrktalet, som ju
är måttet för den kommunala skatteförmågan, utvecklat sig

’) Jfr ofvan sid. xcvil ocli följ.
2) Jfr ofvan sid. cm.

9

CXXXVIII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Landskommunernas fyrktal.

1.	2.	3-	4-	5.		6.			8.	9-
	Inom landskommunerna (med undan-tag af köpingarne) utgjorde fyrktalet för		1 förhållande till näst föregående års j fyrktal utgjorde ökningen (+) eller minskningen (—) af
År.				Summa fyrktal.		fyr	v t a 1 e t	för
jordbruks- fastighet.	annan fastighet.	inkomst.	jordbruks- fastighet	annan fastighet	inkomst	samtliga fyrkar
						%		%	%		0/
1878 . . .	11,636,452	7,889,428	19,525,880
1879 . . .	11,911,669	7,628,157	19,539,826	+	2.37		—	3.31	4-	0.7
1880 . . .	13,276,839	6,969,121	20,245,960	+ 11.46		—	8.64	4-	3.61
1881 . . .	13,357,616	7,374,075	20,731,691	+	0.61		+	5.81	4-	2.40
1882 . . .	13,430,100	8,160,009	21,590,109	+	0.54		+ 10.66	+	4.14
1883 . . .	13,711,312	8,626,946	22,338,258	+	2.09		+	5.72	4*	3.47
1884 . . .	13,424,657	1,037,874	8,166,205	22,628,736	—	2.09		+	6.69	+	1.30
1885 . . .	13,680,142	1,169,658	7,701,885	22,551,685	+	1.90	+	12.70	— 5.69	—	0.34
1886 . . .	13,695,533	1,202,353	7,679,822	22,577,708	+	0.11	+	2.80	— 0f 2 9	+	0.12
1887 . . .	13,655,141	1,250,200	7,404,428	22,309,769	—	0.29	+	3.98	— 3.59	—	1.19
1888 . . .	13,189,676	1,283,498	7,057,305	21,530,479	—	3.41	+	2.66	— 4.69	—	3.49
1889 . . .	13,192,257	1,325,307	7,381,427	21,898,991	+	0.02	+	3.26	+ 4.59	-L	1.71
1890 . . .	13,226,493	1,364,580	8,354,934	22,946,007	+	0.26	+	2.96	+ 13.19	+	4.78
1891 . . .	13,458,570	1,473,471	9,358,651	24,290,692	+	1.75	4-	7.98	+ 12.01	+	5.80
1892 . . .	13,465,621	1,546,416	9,219,789	24,231,826		0.05	+	4.95	— 1.48	—	0.24
1893 . . .	13,496,513	1,606,473	9,105,010	24,207,996		0.23	+	3.88	— 1.24	—	0.10
1894 . . .	13,892,547	1,723,055	9,328,075	24,943,677	+	2.93	+	7.26	+ 2.45	+	3.04
1895 . . .	13,797,333	1,773,376	9,744,995	25,315,704	—	0.69	+	2.92	+ 4.47	+	1.49
1896 . . .	13,806,248	1,838,656	10,110,171	25,755,075	+	.0.06	+	3.68	+ 3.75	4-	1.74
1897 . . .	13,946,069	1,991,747	10,843,442	26,781,258	+	1.01	+	8.33	+ 7.25	+	3.98
1898 . . .	13,967,927	2,079,622	12,416,019	28,463,568	+	0.16	+	4.41	+ 14.50	+	6.28
1899 . . .	14,376,504	2,319,761	14,233,409	30,929,674	+	2.93	+	11.55	+ 14.64	4-	8.66
1900 . . .	14,399,297	2,494,215	15,734,966	32,628,478	+	0.16	+	7.52	+ 10.55	4-	5.49
Ökning se-dan 1884	974,640	1,456,341	7,568,761	9,999,742	+	7.26	+ 140.32	+ 92.68	+ 44.19
> > 1878	2,762,845	10,339,753	13,102,598	+ 23.74		+ 131.06	+	67.10

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRHÅLLANDEN. CXXXIX

under de år, beträffande hvilka officiela uppgifter derom föreligga.
Fyrktalet för så väl annan fastighet som inkomst visar
sig af denna tabell vara i rask tillväxt.

Under ecklesiastikåret 1896—97 blef, enligt kol. llaftab. 2,
tabellserien A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre1) för hela
riket på grund af löneregleringarna utdebiterad i församlingsafgifter.
I anseende till skatteobjekten voro dessa afgifter fördelade
mellan stiften på följande sätt:

		Af	gifter	a f				Summa afgifter.
Stift.		jordbruks- fastighet.		annan fastighet.	inkomst.	Personliga afgifter.
		Kr.		Kr.		Kr.		Kr.		Kr.
Upsala. . .		468,152	80	23,036	59	62,462	28	81,309	12	634,960	79
Linköpings .		356,213	97	■ 26,072	44	62,093	05	37,585	34	481,964	80
Skara . . .		275,124	26	9,338	89	17,618	47	52,766	27	354,847	89
Strengnäs .		269,477	35	13,985	26	40,932	60	71,714	58	396,109	79
Vesterås . .		299,930	63	14,639	12	46,492	79	116,521	98	477,584	52
Yexjö . . .		224,452	79	14,771	62	22,015	40	52,205	75	313,445	56
Lunds . . .		731,858	82	19,167	80	52,523	04	177,624	17	981,173	83
Göteborgs .		300,039	20	36,955	49	78,751	4S	152,389	44	568,135	67
Kalmar . .		123,756	26	6,519	13	17,160	67	12,498	52	159,934	58
Karlstads		190,915	72	10,536	50	53,594	45	57,946	60	312,993	27
Hernösands		403,832	83	14,212	94	74,542	24	116,398	28	608,986	29
Yisbv . . .		55,695	34	347	98	3,493	18	9,689	08	69,225	58
Stockholms	stad	—		8,920	71	28.869	65	68,031	92	105,822	28
Summa för riket . .	hela	3,699,450	03	198,504 47	560,549	SO	1,006,681	05	5,465,184	85

Afgifter af jordbruksfastighet — till hufvudsakligaste delen
gammal tionde — äfvensom personliga afgifter utgingo således
inom Lunds stift med högsta beloppen, eller respektive 731,858
kronor 82 öre och 177,624 kronor 17 öre, hvaremot inom Stockholms
stad afgifter af jordbruksfastighet ej utdebiterades men *)

*) Denna summa öfverensstämmer icke med den summa — 5,451,602 kronor
70 öre —, som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å sid. 498) uppgifvits utgöra »på
grund af löneregleringen debiterade afgifter». Skilnaden är beroende å vissa omständigheter,
för hvilka redogjorts i anmärkningarna till tab. 4. — Af samtliga
debiterade församlingsafgifter voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier
den 31 december 1897; och bestodo dessa restantier till ojemförligt största delen
af personliga afgifter.

CXL PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLL ANDEN.

val ett afsevärdt belopp personliga afgifter, nemligen 68,031 kronor
92 öre. För så väl annan fastighet som inkomst företer Göteborgs
stift de största siffrorna, respektive 36,955 kronor 49 öre
och 78,751 kronor 48 öre.

Utöfver de enligt faststälda löneregleringar sålunda utgående
aflöningsbidrag, hvilka innefatta ersättning dels för tionde, dels
för afgifter af bergverk, qvarnar, fabriker och andra inrättningar
dels ock för jura stol®, offer äfvensom öfriga extra ordinarie afgifter,
hafva församlingar i olika delar af riket, förnämligast dock
inom Lunds stift och Stockholms stad, för själavårdens uppehållande
beviljat särskilda anslag, merendels i samband med inrättandet
af en ny presterlig beställning men äfven såsom löneförhöjning
vid redan befintlig tjenst. Beloppet af dessa anslag
uppgick 1896—97 till sammanlagdt 95,436 kronor 64 öre.

Inalles utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår församlingarnas
lagbestämda eller frivilliga bidrag till presterskapets
aflöning 5,560,621 kronor 49 öre, eller om, såsom rigtigast synes,
siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd, allenast 5,547,039 kronor
34 öre. Häri har dock icke inräknats värdet af några mindre förmåner,
som stundom tillkomma vissa prester, såsom fri mäld, fria
embetsresor eller hjelp till bestridande af kostnaderna för dem,
bidrag till jordförbättring, till utskylder in. in. Icke heller hafva
redovisats naturaanslag af ved i trakter, der boställe är skoglöst,
eller af kofoder, der boställe saknar ängsmark, ej heller de hyresbidrag,
som lenmats vissa presterliga tjensteinnehafvare, i synnerhet
uti städerna, enär dylika aflöningsförmåner endast innefatta
ersättning för sådan boställs- eller bostadsförmån, som beräknats
i allmänhet utöfver lönen tillkomma presterskapet.

Understundom utgå till innehafvare af ordinarie presterlig
tjenst från bruk, fabriker eller större gods rätt afsevärda belopp
såsom godtgörelse för extra kyrklig tjenstgöring, men sådana
frivilliga och tillfälliga föräringar från enskilda hafva icke ansetts
utgöra föremål för den komitén ålagda utredning.

Om deremot någon enskild — en person eller ett bolag —■ enligt
eget åtagande fått sig ålagdt att för längre eller kortare tid antingen
helt och hållet bekosta eller åtminstone lemna det väsentligaste
bidraget till eu presterlig tjenst, hafva så beskaffade anslag redovisats
i komiténs tabellverk. Dessa anslag, som merendels afse uppehållande
af själavården vid ett bruk eller en från moderkyrkan mera
aflägset belägen plats samt derför utgå till åtskilliga bruks- och

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNING: SFÖRHÅLLANDEN. CXLI

kapellpredikanter, hafva upptagits i kol. 6 af tab. 4. Med dem
hafva sammanförts inkomster, som grunda sig på, donationer af enskilda,
såsom ränta å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt
till inventarier — ''..-inventarium domesticum» — och afkastning
af fastigheter, hvilka icke äro bostadsboställen. Dispositioner
af sist angifna natur — donationerna •— göra, så vidt nu kan
utrönas, icke någon större insats i den presterliga aflöningen. Dock
finnas några verkligt betydande fastighetsdonationer, bland dem
främst danska riksrådet Henrik Krumdiges gåfva af de s. k. sodalitiehemmanen
till ett brödragille i Lund. Denna donations afkastning,
för 1896—97 uppgående till 9,988 kronor 81 öre, fördelades,
ehuru ej i fullt jemgoda lotter, mellan kyrkoherden i S:t
.Peters kloster samt förste, och andre komministrarne i Lund. De
inkomster, som sålunda härröra från anslag och donationer af
enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastik år sammanlagdt
53,242 kronor 87 öre, deraf 14,407 kronor 64 öre tillföllo kyrkoherdar
samt 38,835 kronor 23 öre komministrar, bruks- och kapellpredikanter
m. fl. Kyrkoherdarne i Kalmar stift och i Stockholm
samt komministrarne i Visby stift och i nämnda stad
uppburo icke några inkomster af ifrågavarande beskaffenhet.

Näst församlingsbidragen erbjuda boställena presterskapet
de vigtigaste afLöningsförmånerna. Åt de flesta kyrkoherdar
och komministrar äfvensom med de senare likstälda prester äro
nemligen anslagna hemman eller lägenheter, hvilka kunna betecknas
med den gemensamma benämningen boställen. Dessa
äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana som, enligt § 4 i
1862 års förordning, »afses att af löntagare bebos och brukas»,
samt löningsboställen, eller sådana som äro afsedda endast att
lemna bidrag till presternas aflöning. Af bostadsboställena förekommo
kyrkoherdar nes tidigast. Redan landskapslagarne stadgade
skyldighet för socknemännen att, sedan kyrka blifvit uppbyggd,
till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra
skötning, derå presten skulle hafva sin bostad. Den skötning
eller det kirkiobol, som uppläts till bostad åt presten, har sedermera
blifvit kalladt prestbol eller prestgård, med hvilka ord
i allmänhet förstås endast sådana boställen, som äro åt kyrkoherdar
anslagna. Jord till prestgård har stundom blifvit af
socknemännen inköpt eller af ödeland uppodlad, men har också,
särdeles i de äldsta tiderna, blifvit anskaffad medelst samman -

CXLII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINSSFÖRHÅLLAODRN.

skott. Då jord af det föreskrifna omfånget ej kunde erhållas
i kyrkans närhet på ett ställe, måste de egolotter, som erfordrades
till fyllnad, anskaffas på annat håll, ofta på afstånd från hufvudegorna;
hvarjemte under katolska tiden prestgården, oaktadt
dess egor redan hade föreskrifvet omfång, ofta tillökades derigenom,
att särskilda egoområden af enskilda personer skänktes
eller testamenterades till prestgårdens förbättring. Häraf förklaras,
hvarför prestgårdarnes egor ofta legat vidt kringspridda
och inneslutna inom andra hemmans eller byars gränser, ett förhållande,
som, ehuru mångenstädes genom skiften och egoutbyten
ändradt, likväl ej sällan ännu eger rum. De prestgårdar,
som blifvit af Kronan upplåtna, synas alla hafva tillkommit
efter reformationen för de derefter bildade pastoraten. Till
bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjensterna
anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit
under katolska tiden, ofta samtidigt med prestgårdarne; men
sedermera, i synnerhet efter det genom Carl XI:s reduktion tillgången
på kronohemman blifvit större, anvisades sådana till boställen
åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera sällan, hafva
stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen åt
komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda
personer upplåtits. Lärling sboställen förekomma under åtskilliga
benämningar, såsom stomhemman, annexhemman m. fl. här nedan
omförmälda. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen på
två sätt. Under katolska tiden hade, utom prestgårdarne, åt
kyrkoherdarne till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda
sätt upplåtits åtskilliga andra hemman, hvilka kyrkoherdarne i
allmänhet läto brukas af landbönder mot landgille. Vid reformationen
blefvo visserligen i allmänhet dessa landbohemman
till Kronan indragna mot ständigt vederlag, men en del sådana
hemman bibehöllos dock fortfarande, särskild! i Yestergötland,
till kyrkoherdarnes underhåll och benämndes sedermera stonimar
(egentligen stomnar). Uppkomsten af andra stomhemman
härleder sig derifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslagits
till ett, då kyrkoherden i det sålunda nybildade
pastoratet fick behålla de gamla prestgårdarne, af hvilka de,
som ej användes till bostadsboställe, sedermera benämnts stomhemman.
Dessa löningsboställen förekomma egentligen endast i
gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman,
hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt prester.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINSSFÖRHÅLLANDEN. OXLIII

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som
på hvarjehanda sätt blifvit presterskapet anslagna under olika
benämningar, såsom mensal-, predikstols-, kanike-, och alt arhemman,
annexfästa, fästa, mensalgrund, vederlagsjord, mensaljord,
gatehus och mensalhus.1)

I fråga om presterskapets boställen innehåller 1862 års förordning
i § 4, att boställe, som afses att af löntagare bebos och
brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden,
motsvarande inkomst beräknas, hvarvid afseende
företrädesvis bör fästas ä hvad bostället anses kunna inbringa i
arrende eller efter hälftenbruk, samt i § 5, att presterskapet anslagen
jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe
brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som
derför äro af Kongl. Maj:t särskildt meddelade.

När det för komitén gält att förskaffa sig tillförlitlig kännedom
om värdet af de aflöningsförmåner, som utgå i form af boställsafkastning,
har detta icke mött någon svårighet beträffande
afkastningen af de till viss presterlig tjenst anslagna löningsboställen,
som genom myndigheternas försorg blifvit på tjugu år
utarrenderade; från vederbörande länsstyrelser hafva nemligen
infordrats uppgifter angående de faststälda arrendeafgifterna,
hvilka ju äro att fullt förlikna med andra kontanta aflöningsförmåner.
Bland löningsboställena förekomma emellertid, i synnerhet
vid stadspastoraten och i det sydliga Sveriges landspastorat,
åtskilliga hemman och jordar, hvilka brukas af innehafvaren sjelf
eller af en genom honom antagen arrendator. Då tjensteinnehafvarne
af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar
draga en inkomst, som i regel ej lider någon afbränning genom
byggnadsskyldighet, och afkastningens storlek icke heller väsentligen
beror deraf huru vida jordarna utarrenderas på längre eller
kortare tid, har det i fråga om dylika jordar ansetts lämpligast
att från de särskilda boställshafvarne inhemta uppgift om den
afkastning af jordarna, de för närvarande faktiskt åtnjuta.

Deremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta
afkastningen af de m.ed jordbruk förenade bostadsboställen.
Eu icke ringa del af dessa boställen har visserligen upplåtits
på tillfälligt arrende, och har komitén på förfrågan erhållit upp- i)

i) Se dels utförligare angående prestboställenas uppkomst, dels beträffande
olika slag af ecklesiastika boställen komiténs betänkande II angående »Ecklesiastik
boställsordning m. m.», sid. 39—42 och sid. 59—61.

CXLIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

lysning om arrendeafgifterna. Men som vilkoren i öfrigt äro
synnerligen vexlande med hänsyn så val till de för boställshafvarne
undantagna naturaförmånernas storlek och beskaffenhet
som till omfattningen af arrendatorernas ansvarighet för onera
och byggnadsskyldighet, äro de uppgifna arrendevärdena icke
med hvarandra rätt jemförliga. Icke heller torde det hafva varit
möjligt att af de boställshafvare, som sjelfva bruka sina boställen,
erhålla tillförlitliga och likartade uppgifter om den nuvarande
afkastningen. Ett försök af begränsad omfattning, som
komitén i den vägen anstalt, har fullständigt misslyckats; och
äfven om komitén skulle inlåtit sig på företaget att med föreläggande
af fullständiga räkenskapsformulär påkalla eu redovisning
af hvarje boställes driftkostnader och dess afkastning i alla
slags naturaförmåner, är det knappast sannolikt, att en dylik
för både komitén och presterskapet obehaglig undersökning hade
gifvit ett tillfredsställande resultat, helst uppgifterna i sådant
fall skulle hafva utvisat allenast de tillfälliga förhållandena
för ett enda år.

Komitén har derför ansett sig böra påkalla en af boställshafvare
och kyrkoråd gemensamt utförd uppskattning af jordbruksboställenas
arrendevärden samt för ändamålet utsändt ett
frågeformulär, slutande med den frågan:

»Under förutsättning att bostället varder utbjudet till arrende
på tjugu års tid till den mestbjudande, att, skild t från
prestbostadens hus med trädgård, af arrendator!! brukas, med
rätt för denne att af skogen erhålla endast hvad som erfordras
för gårdens behof och med förpligtelse för arrendator!! att ansvara
så väl för den boställshafvaren nu åliggande nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga
hus som för boställets skatter och onera; hvithet årligt
arrende anser Ni då kunna betingas för det utarrenderade bostället?» I

kol. 26 af tab. 3, tabellserien A, har införts den af boställshafvaren
och kyrkorådet angifna siffra för arrendebeloppet.
Beträffande särskild! de skånska prestboställena har dock vid
det sålunda beräknade arrendevärdets bestämmande iakttagits,
huru som i arrendators skyldighet ingått ansvar allenast
för jordbrukshusens underhåll, enär nybyggnadshostnaden för
samma hus af boställshafvaren sjelf bestrides genom afgifter till
skånska presterskapets byggnadskassa. De i kol. 26 meddelade

PRESTERSKAPETS NUVARANDE APLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CXLV

siffror utmärka emellertid boställsafkastningens värde såsom
löneförmån, utan att hänsyn tagits till den kostnad, som åligger
de flesta boställshafvare dels (i Skåne) för nybyggnadsskyldighet
å boställets samtliga hus och för underhåll af prestbostadens hus,
dels (i det öfriga Sverige) för nybyggnads- och underhållsskyldighet
å vissa eller å alla till prestbostaden hörande hus.

Häraf följer att, om man jeraför den sålunda uppskattade
boställsafkastningen vid ett skånskt kyrkoherdeboställe, vid ett
uppsvenskt kyrkoherdeboställe och vid ett vanligt komministersboställe
och sammanlägger afkastningens belopp med respektive
presters öfriga löneinkomster, man måste ihågkomma, att lönevilkoren
för en hvar af dem icke oväsentligen olika modifieras
genom alldeles olika nybyggnads- och underhållsskyldighet. Med
afkastningens sålunda funna bruttobelopp skola de skånska kyrkoherdarne
bestrida nybygynadsliostnaden för samtliga boställets hus
och underhållskostnaden för prestbostadens hus, de flesta kyrkoherdar
i öfre Sverige nybyggnads- och underhållskostnaderna
för en mindre del af prestbostadens hus, men de flesta komministrar
nybyggnads- och underhållskostnaderna för samtliga prestbostadens
hus.

På det att boställsafkastningen skulle för alla presterliga
tjensteinnehafvare varda beräknad under en och samma förutsättning,
nemligen att de samtliga åtnjuta kostnadsfri bostad,.
begärde komitén i förenämnda frågeformulär svar äfven beträffande
boställshafvarens kostnader för nybyggnad och underhäll
af sjelf va prestbostadens hus'', och hafva de siffror, som beteckna
dessa kostnader, sedermera införts i kol. 27 af tab. 3. Slutligen
har i kol. 28 upptagits boställsafkastningens nettobelopp,
hvilket uppkommit, då från den i kol. 26 införda bruttoafkastning
afdragits de i kol. 27 upptagna kostnader för boställshafvarens
nybyggnads- och underhållsskyldighet å vissa boställetshus.
Om man antager, att de siffror, som uttrycka boställshafvarnes
årskostnader för prestbostadens hus, — således i den mån
dessa hus ej nybyggas och underhållas af församlingarna — ära
rätt angifna samt att detta är förhållandet jemväl med de siffror,
som beteckna boställsafkastningens värde efter afdrag af nybyggnads-
och underhållskostnaderna för jordbrukshusen, så skulle
siffrorna i kol. 28 angifva det årliga värdet af boställsafkastningen
såsom behållen löneförmån utöfver förmånen af kostnadsfri
bostad.

CXLVI PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Men fråga är huru vida de beräknade siffrorna för boställsafkastningens
brutto- och nettobelopp kunna anses tillräckligt
noggranna och tillförlitliga.

Härvid må då först och främst anmärkas att, om ock de
uppskattningar af boställsafkastningens bruttobelopp, som verkstälts
af boställshafvare och kyrkoråd, i allmänhet få antagas
vara utförda med noggrannhet och sakkunskap och icke illa torde
uttrycka arrendenas ''verkliga medeltalsvärden, de dock i ganska
många enskilda fall kunna lida af en lätt förklarlig bristfällighet,
beroende dels å bristande uppmärksamhet i fråga om åtskilliga
på värdet inverkande faktorer och dels å missförstånd.
Det.förhåller sig derför utan tvifvel så, att de summor,
som angifva dessa värden, ega vida större tillförlitlighet och
vitsord, om de sammanföras i större grupper för kontrakt eller
stift, inom hvilka någorlunda likartade förhållanden äro rådande,
och om man med tillhjelp af slutsummorna för afkastningsvärdena,
jemförda med slutsummorna för taxeringsvärdena å motsvarande
boställen, bildar medeltalsvärden för afkastningen, uti
hvilka ojemnheterna af öfverskattning och underskattning i de
enskilda fallen motväga hvarandra.

Samma omdöme torde i ännu högre grad gälla de siffror, som,
efter afdrag af kostnaderna för den boställshafvaren åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldighet å vissa boställets hus, uttrycka
boställsafkastningens netto. Ty dessa kostnader hafva
af vederbörande uppskattats dels såsom de tillfälligtvis gestaltat
sig för vissa år, dels efter medeltalsberäkningar utförda enligt
mycket skiljaktiga och godtyckligt valda beräkningsgrunder; och
då det nuvarande systemet för byggnadsskyldighetens utgörande
och fördelning mellan af- och tillträdare nästan omöjliggjort en
fullt rationel uppskattning af medelårskostnaden,J) har komitén
icke kunnat vidtaga någon rättelse i dessa uppenbara oegentligheter.
Härtill kommer, att de uppgifna kostnaderna ganska allmänt
äro för lågt beräknade, i det att man väl på vissa år fördelat
å nybyggnad nedlagdt kapital men vanligen icke synes
hafva tagit vederbörlig hänsyn till de räntekostnader, som den
byggnadsskyldige fått vidkännas för det utlagda kapitalet.

Det skulle kunna ifrågasättas, om icke försigtigheten bort
bjuda att i den tabell, hvarest lemnas redogörelse för prester l)

Jfr komiténs betänkande II angående »Ecklesiastik boställsordning m. m.*,
sid. xvi och följ.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖN1NGSFÖRHÅLLANDEN. CXLVII

skåpets samtliga aflöningsförmåner, nemligen tab. 4 af tabellserien
A, endast taxeringsvärdet för hvarje boställe intagits, eller
ock, för den händelse uppgifter rörande boställsafkastningen derjemte
skulle i tabellen inrymmas, desamma inskränkts till summariska
siffror utvisande, kontrakts- eller stiftsvis, boställenas
bruttoafkastning enligt tab. 3 kol. 26. I sådant fall kunde man
sedermera lätteligen utfört alla erforderliga beräkningar, så väl i
summor som i medeltal, öfver byggnadskostnad och nettoafkastning
för de olika — åt kyrkoherdar och åt komministrar upplåtna
— boställena samt öfver den samfälda aflöningen både för
hvarje grupp af prester och för presterskapet i dess helhet. Genom
ett sådant tillvägagående skulle de beräknade afkastningsvärdena
kommit till sin rätt såsom medeltalssiffror, och man
skulle undvikit att åt de i många enskilda fäll bristfälliga och
oegentliga uppskattningarna förläna det större anspråk på tillförlitlighet,
som kan synas vara erkändt, i fall dessa beräkningssiffror
sammanläggas med öfriga aflöningssiffror till ett gemensamt
belopp för hvarje prester lig tjenst.

Emellertid har komitén, med erkännande af förenämnda anmärkningars
rigtighet, så mycket mindre kunnat tillmäta någon
afgörande vigt åt desamma, som ingen större praktisk olägenhet
lärer kunna uppstå deraf, att åtskilliga af de beräknade siffrorna
ofta nog kunna vara mindre egentliga och befinnas tarfva en rättelse,
hvilken komitén icke kunnat åstadkomma. Ingen af ifrågavarande
siffror torde nemligen komma att omedelbart läggas till
grund för beslut eller åtgärder rörande lönereglering för den ena
eller andra tjenstebefattningen; i hvarje fall, när ett sådant beslut
skall framdeles fattas, lära nya uppskattningar, om de anses
erforderliga, komma att göras och blifva då helt visst underkastade
en efter syftet lämpad grundligare behandling. Deremot har komitén
för åtskilliga beräkningar, som måst utföras, ständigt varit
hänvisad till användningen af så väl detaljerade som summariska
siffror öfver aflöningsbeloppen, hvarför komitén ansett lämpligt,
att dylika siffror upptoges äfven i tabellverket. Härtill kommer,
att det utan tvifvel är för allmänheten af stort intresse att på
ett ställe finna sammanförda samtliga de siffror, som utvisa afkastningen
af de olika inkomsttitlarne och aflöningen i dess helhet.

Komitén har derför låtit i kol. 13 af tab. 4 införa de meddelade
siffrorna för nettoaikastningen af de med jordbruk förenade
bostad sboställen, under det att i kol. 10 samlats uppgifterna om

CXLVIII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖ RHÅLL AND EN.

sådana frän löningshemman och lägenheter faktiskt utgående
aflöningsförmåner, som redan äro bestämda medelst utarrendering
på längre tid genom myndigheter eller för hvilkas rigtiga uppskattning
man icke behöfver förutsätta utarrendering på tjugu
år. Slutligen hafva i kol. 16—18 blifvit meddelade uppgifter å
samtliga bostads- och löningsboställens taxeringsvärden.

Den afkastning — verklig eller beräknad —, som presterskapet,
utöfver fri bostad, under ecklesiastikåret 1896—97 åtnjutit
af sina boställen, framgår af öfversigtstabellen L, hvilken, för de
jemförelser mellan afkastning och taxeringsvärden som kunna
vara af intresse att anställa, upptager jemväl dessa värden.
Berörda tabell utvisar, att sammanlagda afkastningen af bostadsboställen
med jordbruk och af löningsboställena, hvilka båda
grupper hade ett taxeringsvärde af 56,246,400 kronor, uppgick
till 1,903,417 kronor 18 öre, samt att, med tillägg af bostadsboställen
utan jordbruk, samtliga boställenas taxeringsvärde uppgick till
58,829,600 kronor. Dessa boställen omfatta dock ej all den jord,
som blifvit presterskapet anslagen, i det att ett ej obetydligt
antal »stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter som icke
äro bostadsboställen», blifvit med stöd af § 9 mom. 2 och 3 i
1862 års förordning indragna till pr ester skåpets löneregleringsfond
och, enligt kapitalkontot till rikshufvudboken för år 1896.
tillfört fonden en inkomst i arrendemedel af 52,572 kronor 35 öre.
Afkastningen utgjorde i medeltal: af samtliga bostadsboställen
med jordbruk 3-21 procent af deras taxeringsvärde och af samtliga
löningsboställena 4-11 procent af dessas taxeringsvärde.
Härvid är dock att märka, att från bostadsboställenas afkastning
fråndragits, utom kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande
å dessa boställen, jemväl skatter och onera, hvilka enligt
kol. 24 af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt
354,849 kronor 74 öre. Med tillägg af denna summa motsvarade
bostadsboställenas hela afkastning — 1,817,189 kronor 04 öre —
3‘99 procent af taxeringsvärdet å berörda boställen.

I hvad mån kyrkoherdar och komministrar uppburo afkastning
af de särskilda slagen af boställen samt i hvilket förhållande
taxeringsvärdena å de boställen, som disponerades af de olika
tjensteinnehafvarne,x) stodo till hvarandra, utvisar den å sid. cl
intagna öfversigt.

*) Angående antalet kyrkoherdar och komministrar inom de olika stiften
eckl.-året 1896—97 se komiténs betänkande III beträffande tDen kyrkliga indelningen
och organisationen», sid. lv.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CXLIX

Öfversigtstabell L.

Stift.	Nettoafkast-ning af bo-stadsboställen med jordbruk. (Tab.-ser. A, tab. 4 kol. 13.) Kr.	Afkastning af löningsbostäl-len. (Tab.-ser. A, tab. 4 kol. 10.) Kr.	Taxeringsvärde å
bostadsboställen	löningsbo-s t allen. Kr.
med jord-bruk. Kr.	utan jord-bruk. Kr.
I. Kyrkoherdar.
Upsala......	168,833	00	18,629	44	4,914,300	117,300	389,800
Linköpings ....	197,664	00	22,228	37	4,447,700	93,500	475,000
Skara......	132,600	00	72,872	44	3,482,900	88,600	1,695,550
Strengnäs ....	135,639	00	16,038	80	3,179,200	116,300	351,600
Vesterås.....	70,713	00	15,875	29	2,648,300	178,900	317,650
Vexjö......	71,372	00	29,870	43	1,913,300	17,000	691,800
Lunds ......	243,883	90	157,955	14	8,085,300	150,700	4,722,150
Göteborgs ....	86,832	00	39,373	45	2,247,800	129,600	323,350
Kalmar.....	35,640	00	11,769	96	888,000	35,000	243,600
Karlstads.....	46,898	00	15,319	40	2,369,800	62,000	454,150!
Hernösands ....	44,309	00	3,849	72	2,421,900	112,000	84,90o!
Visby......	27,135	00	1,789	67	1,118,200	30,000	71,800
Stockholms stad . .	—		—		—	540,000	—
Summa för kvrko-
herdar.....	1,261,518	90	405,572	11	37.716,700	1,670,900	9,S21,350
II. Komministrar
m. fl.
Upsala......	21,461	00	1,555	67	790,700	96,900	47,800
Linköpings ....	38,493	00	6,665	64	1,060,700	66,100	122,100
Skara ......	39,173	00	3,653	08	1,349,400	33.100	99,200
Strengnäs......	26,189	00	2,930	98	786,200	65,200	66,900
Vesterås.....	11,755	00	1,248	28	498,800	70,200	31,600
Vexjö......	15,677	00	3,352	69	793,400	2,500	85,833
Lunds ......	9,728	40	10,955	00	269,400	11,600	334,167
Göteborgs ....	14,410	00	1,183	21	567,200	33,500	23,200
Kalmar.....	9,763	00	—		336,600	22,300	—
Karlstads.....	12,281	00	3,288	94	779,800	29,400	89,150
Hernösands ....	765	00	450	00	496,100	55,000	4,600
Visby......	1,125	00	222	28	69,800	8,000	5,700
Stockholms stad . .	—		—		■ —	418,500	—
Summa för kommi-
nistrar m. fl. . .	200.820	40	35,505	77	7,798,100	912,300	910,250
Summa för kyrkoher-
dar o. kommin. m. fl.	1,462,839	30	441,077	88	45,514,800	2,583,200	10,731,600
	1,903,417.18	58,829,600

CL PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Åt'' nettoafkasta.	Af afkasta.	Af tax.-värdet	Af tax.-värde
af bostadsbost.	af lönings-	ä bostadsbost.	å lönings-
med jordbruk.	bost.	med jordbruk.	bost.
%	%	%	%
På kyrkoherdarne kommo 86-27	91-95	82-87	91-52.
På komministrarne kommo 13-73	8-05	17-13	8-48.

Hvad de olika stiften angår, intog Lunds stift främsta rummet
i fråga om afkastningen af de åt kyrkoherdar anslagna så
väl bostads- som löningsboställen; närmast i ordningen kommo
Linköpings, Upsala, Strengnäs och Skara stift beträffande bostadsboställenas
afkastning samt Skara, Göteborgs, Vexjö och Linköpings
stift med afseende å löningsboställenas afkastning.
Något mera än 48 procent af alla löningsboställens taxeringsvärde
belöpte å de boställen af samma slag, som innehades af kyrkoherdar
i Lunds stift. Likaledes disponerade de jemförelsevis få
komministrarne i Lunds stift de bäst gifvande och högst taxerade
bland de åt komministrar upplåtna löningsboställen, i det
att 30''85 procent af afkastningen och 36-71 procent af taxeringsvärdet
belöpte å förstnämnda komministrars löningsboställen.
Komministrarne i Skara stift förfogade deremot öfver bostadsboställen
med den högsta afkastningsprocenten och det högsta
taxeringsvärdet (respektive 19-51 och 17-30 procent) i förhållande
till samtliga dylika komministersboställen.

Presterskapets boställen äro emellertid inkomstgifvande icke
blott genom det jordbruk, som å flertalet af dem bedrifves; många
boställen lemna äfven en ansenlig afkastning i skogsprodukter
och hafva derigenom utgjort en källa till inkomst, som på olika
sätt kommit presterskapet till godo.

Enligt de äldre skogsförfattningarna egde »Prästmannen eller
Kyrckioherden» att fritt nyttja prestgårds eller stomhemmans skog
till husbehof, dock så att bostället icke försämrades, vid äfventyr
af skadeersättning och ansvar.1) Derest boställe hade
ansenlig skog, deraf kolning till afsadu förut skett, så kunde jemlikt
§ 23 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning om skogarna i riket
den 1 augusti 1805 kolning ock hädanefter tillåtas, när skogens
tillstånd och beskaffenhet det tålde och medgaf, dock så att

b Kongl. Maj:ts Ordning och Stadga om Skogarna i Riket den 22 mars 1647
och den 29 augusti 1664, punkt 13, samt Kongl. Ma.j:ts Förordning om Skogarne
i Riket den 12 december 1734, punkt 17.

PRESTERSKAP®TS NUVARANDE AFLÖNINGfSFÖRHÅLLANDEN.

CLI

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter uti vederbörandes närvaro
hållen undersökning af skogs- eller kronobetjente, utsatte
och förordnade, huru stor kolning årligen till salu ske kunde
utan boställets skada. Kongl. Maj:ts nådiga förordning om Prestgårdsbyggnader
i Skåne den 17 mars 1824 förbjöd i § 11 skogens
nyttjande till afsalu eller annorledes än till husbehof; så äfven
§ 10 i den lika benämnda förordningen af den 5 oktober 1839.
Emellertid hade genom Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga MilitiäBoställs-Ordning
den 23 januari 1836 meddelats föreskrifter,
som innefattade en början till införande af ordnad hushållning
med boställsskogarne, och på grund af hvilka boställshafvaren
under vissa förutsättningar kunde »på Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
och Regements-Chefens gemensamma förordnande och
bifall» erhålla rätt att »genom afsalu sig till nytta använda den
för handen varande öfverflödiga skog stillgång en i effecter af
timmer, tjära, bräder, ved eller kol, efter locala belägenheten,
dock så, att allt skogens tillitande till afsalu måste grunda sig
å föregången utsyning af årsafverkningsbeloppet» (§ 38). Med
tillämpning af dessa föreskrifter på jemväl andra än innehafvare
af militieboställen medgåfvo vederbörande myndigheter ej
så sällan ecklesiastika boställshafvare en vida större rätt till
skogens afkastning å deras boställen, än som enligt 1805 års
skogsordning tillkom dem. Slutligen legaliserades denna rätt
genom nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket den 26 juni 1866. Sedan lagstiftningen
om sättet och vilkoren för tillgodogörandet af skogsafkastningen
å ecklesiastika boställen vidare utvecklats genom åtskilliga
författningar, har den till hufvudsakliga delar upptagits i kapitlet
IV, om boställsskogar, uti nådiga förordningen den 26
januari 1894 med samma namn som nyss åberopade förordning.
Af gällande bestämmelser i ämnet torde här nedan böra erinras
om följande.

Intill dess ordnad skogshushållning blifvit införd å ecklesiastikt
boställe, må boställshafvaren endast till husbehof använda
skogen, der ej vidsträcktare rätt blifvit vissa boställs
häfvare för deras tjenstetid tillerkänd. Om virkesafkastningen
vid bostället i betydligare mån öfverstiger dess behof af skogsfång,
kan på grund af Kongl. Maj:ts förordnande skogen i sin
helhet eller lämnlig del deraf ställas under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning. Eljest åligger det boställshafvaren

■CLIX PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

att, med iakttagande af vederbörligen faststäld hushållningsplan,
bevaka och sköta skogen, i hvilket fall han eger att, sedan vissa
kostnader, såsom för skogsindelning och skogsstatens omgå arbeten
till skogsskötselns främjande, blifvit gnidna, bekomma
viss andel af den ordinarie afkastningen. Storleken af denna
andel bestämmes af domänstyrelsen i sammanhang med fastställande
af hushållningsplanen, dock endast när andelen finnes böra
utgöra jemt halfva behållna afkastningen utöfver husbehofvet.
Om domänstyrelsen anser mindre andel än hälften böra tilläggas
boställshafvaren, eller om de beträffande fördelning af skogsafkastningen
a ecklesiastika boställen i allmänhet gällande föreskrifter
icke äro tillämpliga a ett visst boställe — hvilket särskilt
är förhållandet, när bostället blifvit af menighet inköpt
■eller af enskild doneradt -—, så skall frågan om andelens bestämmande
underställas Kongl. Maj:ts pröfning. Huru mycket
af skogens afkastning utöfver husbehofvet må afverkas och försäljas,
pröfvas deremot alltid af domänstyrelsen, under iakttagande
af sådana omständigheter, som äro af beskaffenhet att utöfva
inflytande på försäljningen och skogshushållningen; särskild!
bestämmes dervid, huru vida flera års afverkningsbelopp böra
på en gång försäljas. Sin andel af skogsförsäljningsmedlen
jemte ersättning för vissa utgifter vid skogsskötseln erhåller
boställshafvaren, efter ansökning hos domänstyrelsen, genom vederbörande
domkapitel. Der ej för särskilda fall — såsom med
hänsyn till sättet för boställets tillkomst genom köp eller gåfva
uunorlunda är stadgadt, ingå de behållna skogsmedel, som ej
disponeras till boställshafvarens förmån, till pr ester skåpets lönereglerings
fond. Härifrån göres dock undantag för sådan skogstillgang,
som vid upprättande af skogshushållningsplan finnes
böra afverkas genom s. k. berednings- eller rensningshuggning
och icke kan anses tillhöra skogens ordinarie afkastning eller
prfordras för boställets behof eller för församling åliggande
kyrko- eller pr estgårdsby ggn ad. Behållna försäljningsmedlen
för sådan afverkning — s. k. extra afverkning — likasom under
vissa förhållanden för skog, som blifvit genom eld eller storm
eller eljest skadad å sådant boställe, för hvilken fullständig
skogsindelning eller skogshushållningsplan ännu ej upprättats,
inga till ecklesiastika boställenas skogs fond, hvars ändamål är
att bekosta nödiga skogsindelnings- och skogsodlingsarbeten ä
.sådana boställen, hvilkas egen skogsafkastning utöfver husbe -

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLIII

hofvet är så ringa, att den icke förslår till betäckande af kostnaderna
för omförmälda arbeten.

De skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvarne, fördela
sig mycket ojemnt på olika år, om man afser tidpunkten
för de influtna medlens utanordning. Pa sätt redan blifvit antydt,
uttagas nemligen de i skogshushållningsplanen utöfver
Jiusbehofvet beräknade årshyggen i allmänhet icke hvarje år,
utan periodvis för flera år i sender. Häraf följer, att boställshafvarens
andel af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer
honom tillhanda ofta lång tid efter förloppet af det ecklesiastikår,
till hvars beräknade skogsafkastning det sålda virket hörer.
Det skulle derför hafva varit ytterligt vilseledande, om man såsom
inkomst för ecklesiastikåret 1896—97 redovisat just de belopp,
som under detta år levererats till boställshafvarne, enär
utanordning af dylika medel ofta innefattar uppbörd för flera års
utverkning. På det att hvarje boställshafvares inkomst af skogsmedel
skulle kunna för ett visst år angifvas med ett belopp, som
i någon mån motsvarade hvad å detta år rätteligen belöpte, har
det framstått såsom en nödvändighet att utfinna ett medeltal för
åtminstone fem ecMesiastikår; och har komitén för den skull låtit,
med ledning af domänstyrelsens räkenskaper, utarbeta samt
i en särskild tabellserie B sammanföra, utom andra uppgifter
om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden
för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af de boställhafvarne
tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna
samma värden, hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A*.
Härtill komma dock beträffande några boställen andelar i skogsmedel,
som icke uppburits och redovisats af domänstyrelsen och
om hvilka uppgift inhemtats från vederbörande boställshafvare.
När, såsom på senare tid understundom inträffat, skogsmedel under
nämnda fördelningsperiod upphört att utgå, men blifvit ersatta
genom anslag från presterskapets löneregleringsfond, har
detta ersättningsbelopp icke införts bland medeltalssiffrorna för
skogsmedel, utan bland anslagen från nämnda fond.1 j

) Såsom af det ofvan sagda framgår, omfatta uppgifterna i komiténs tabeller,
så väl ser. A ^som ser. B, endast den skogsafkastning å ecklesiastika boställen,
som blifvit försåld. Den del af skogens afkastning, som in natura uttagits af
boställshafvaren för fyllande af dennes husbehof eller af församlingen för fullgörande
af dess byggnadsskyldighet vid prestgård och kyrka, faller deremot icke
inom ramen för komiténs tabeller. Icke heller innehålla tabellerna någon redogörelse
för sådant virkesöfverskott, som vid utarrendering i författningsenlig ord 10 -

OLIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Skogs- och hagmarken å 2,483 med dylik mark försedda
ecklesiastika boställen uppgick, enligt domänstyrelsens underdåniga
berättelse rörande skogsväsendet för år 1895, till en areal af
345,864.14 hektar, och hade vid det årets slut hushållningsplaner
hlifvit upprättade för 2,096 skogar med en areal af 318,706.55
hektar.J) Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af boställshafvarnes
behof af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke
m. m. lemnade skogshushållningen å boställena — i enlighet
med den af komitén på ofvan angifna sätt verkstälda beräkning
— för ecklesiastikåret 1896—97 boställshafvarne en kontant inkomst
af 107,131 kronor 16 öre. Det är uppenbart, att presterskapet
inom de stift, hvarest de mest skogrika bygderna finnas,
skulle af denna summa få uppbära de drygaste andelarne. Så
tillflöto presterskapet i Hernösands stift 43,598 kronor 22 öre,
i Vesterås stift 20,852 kronor 21 öre och i Upsala stift 18,747
kronor 31 öre. I Kalmar stift deremot utdelades blott 142 kronor
7 öre och i Yisby stift allenast 159 kronor 32 öre. Komministrarne
i Lunds och Kalmar stift hade ej någon dylik inkomst,
naturligtvis icke heller presterskapet i Stockholm. Fördelningen
af skogsmedlen mellan stift och olika tjenstegrader är
närmare utförd i nedanstående öfversigt:

Ärligt medeltal för eckl.-åren */5 91—30/4
96 af boställshafvare tillfallna skogsmedel
(tab.-ser. A, tab. 4 kol. 8).

Stift.	Kyrkoherdar. Kr.	Komministrar m. fl. Kr.	Summa för kyrkoherdar och kommini-strar m. fl. Kr.
Upsala ..............	16,240	45	2,506	86	18,747	31
Linköpings............	4,168	97	2,517	22	6,686	19
Skara..............	1,227	79	1,044	32	2,272	11
Strengniis.............	1,435	25	676	71	2,111	96

ning af ett boställe blifvit mot särskildt skog sarrende upplåtet åt vederbörande
arrendator; de Inflytande arrendemedlen skola, när bostället icke blifvit af menighet
inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, tillfalla presterskapets löneregleringsfond.

Angående presterskapets löneregleringsfond och ecklestika boställenas skogsgud
lemnas närmare upplysningar här nedan under förslaget till lag om kyrkofond.

*) I berättelsen för år 1900 uppgifver domänstyrelsen, att de ecklesiastika
boställenas skogsareal ökats till 848,951-79 hektar, samt att af denna areal 324,517
hektar, fördelade å 2,050 skogar, blifvit vid utgången af nämnda år indelade.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

CLV

Stift.	Ärligt medeltal för eckl.-åren 1/ö 91—3% 96 af boställsbafvare tillfallna skogsmedel (tab.-ser. A, tab. 4 kol. 8).
Kyrkoherdar. Kr.	Komministrar m. fl. Kr.	Summa för kyrkoherdar oeh kommini-strar m. fl. Kr.
Vesterås.............	18,453	Öl	2,399	20	20,852	21
Vexjö...............	1,917	82	1,354	24	3,272	00
Lunds..............	779	99	—	—	779	99
Göteborgs.............	1,170	13	551	03	1.721	16
Kalmar..............	142	07	—	—	142	07
Karlstads.............	5,628	19	1,160	37	6,788	56
Hernösands............	32,441	75	11,156	47	43,598	22
Visby...............	62	71	96	61	159	32
Summa för hela riket	88,668	13	28,463	03	107,131	16

Ehuru redan före utfärdandet af 1866 års skogsförfattning
myndigheterna, på sätt ofvan blifvit framhållet, understundom
medgåfvo innehafvare af ecklesiastikt boställe rätt att i vidsträcktare
mån än till husbehof åtnjuta afkastningen af den å
samma boställe befintliga skog, och med upplåtandet af denna
rätt, hvilken väl i allmänhet varit förbunden med skyldighet
att införa rationel hushållning å skogen, en förbättring af boställshafvarens
lönevilkor merendels torde varit afsedd, synes
dock icke ens vid de efter år 1866 uppgjorda löneregleringar
någon inkomst af skogen hafva blifvit beräknad bland allöningstillgångarne
vid en presterlig beställning. De skogsmedel, åtskilliga
tjensteinnehafvare uppburit, kafva alltså utgjort ett tillskott
till lönen utöfver hvad vid löneregleringarna beräknades.
I de fall, der utdelningarna af skogsmedel öfverskjutit boställshafvarnes
å skogsvård nedlagda kostnader, hafva dock öfverskotten,
utom i mycket skogrika trakter, vanligen icke varit större,
än att de kunnat betraktas blott såsom en lämplig uppmuntran
till omsorg om skogens behöriga skötsel och bevakning mot
åverkan. För öfrigt torde endast undantagsvis en boställshafvares
andel af behållna skogsförsäljningsmedel hafva räckt till
för att utfylla den brist i hans vid löneregleringen beräknade
lön, som i följd af markegångsprisens fäll uppstått.

CLVI PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÄLLANDEN.

Såsom boställsafkastning, om också icke beroende af tillgodogörande
genom någon boställshafvarens egen åtgärd af de i
bostället nedlagda naturliga tillgångar, torde äfven den inkomst
böra betraktas, som boställshafvaren eger åtnjuta till ersättning
derför, att en del af boställets mark eller någon af de till bostället
börande »herrligheter» öfverlåtits till annan än boställsbafvaren;
så t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation
eller af annan anledning frånskilts ett bostadsboställe, när
derifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt, när rätt till jagt,
fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet vid
boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. Godtgörelse
till boställshafvaren för hvad oåterkalleligen frångått
hans boställe eller för en allenast temporär inskränkning i hans
rätt till boställets nyttjande har i allmänhet blifvit beredd antingen
på det sätt, att ett penningkapital en gång för alla lemnats,
eller att till boställshafvaren utgöres årlig afgäld, allt i
enlighet med vederbörande myndighets bestämmande. Ersättningskapitalet
plägar vanligen ställas under förvaltning af församlingens
kyrkoråd, domkapitlet eller till äfventyrs annan lokal myndighet,
med rätt för boställshafvaren att uppbära den årligen
utfallande räntan. Såsom ersättning derför att rättigheter
af olika slag sålunda upplåtits från hostadsboställen hafva
ganska afsevärda belopp kommit presterskapet till godo, för
hvilka redovisning lemnats i kol. 7 af tab. 4. År 1896—97 utgjorde
summan 100,656 kronor 49 öre, deraf inom Upsala stift
uppburos 18,474 kronor 44 öre, inom Hernösands stift 15,440
kronor 32 öre, inom Lunds stift 15,041 kronor 42 öre och inom
Yesterås stift 12,915 kronor 54 öre. Nedanstående tablå meddelar
detaljerna beträffande dessa inkomsters fördelning å olika
stift och tjenstegrader.

	Arliga ersättningar för särskilda från bo-stadsboställen upplåtna rättigheter (tab.-ser. A, tab. 4 kol. 7).
• Stift.	Kyrkoherdar.	Komministrar m. fl.	Summa för kyrkoherdar och kommini-strar m. fl.
	Kr.		Kr.		Kr.
Upsala..............	16,269	23	2,205	21	18,474	44
Linköpings............	5,053	86	910	84	5,964	70

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLVII

Stift.	Ärliga ersättningar för särskilda från bo-stadsboställen upplåtna rättigheter (tab.-ser. A, tab. 4 kol. 7).
Kyrkoherdar. Kr.	Komministrar m. fl. Kr.	Summa för kyrkoherdar och kommini-strar m. fl. Kr.
Skara..............	4,065	46	1,455	26	5,520	72
Strengnäs.............	2,929	47	1,718	35	4,647	82
Vesterås.............	9,073	68	3,841	86	12,915	54
Vexjö..............	5,374	47	2,685	88	8,060	35
Lunds ..............	14,718	00	323	42	15,041	42
Göteborgs.............	2,675	73	829	86	3,505	59
Kalmar..............	2,078	82	205	58	2,284	40
Karlstads.............	6,112	73	724	87	6,837	60
Hernösands............	13,216	72	2,223	60	15,440	32
Visby..............	463	59	—	—	463	59
Stockholms stad.........	1,500	00	—	—	1,500	00
Summa	83,531	76	17,124	73	100,656	49

Slutligen är att nämna anslagen från de ecklesiastika fonderna,
särskildt presterskapets lönereglerings fond. Denna senare
fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862 års förordning
uttalade grundsats, att sådana inom en församling befintliga
aflöningstillgångar, som icke utgöra församlingsafgifter
eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen
sjelf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning
af presterskapet inom församlingen, användas till att bereda
annan församlings presterskap anständig bergning.*) Det torde
väl endast mera sällan, åtminstone under det första tiotalet af
år för omförmälda förordnings tillämpning, kafva förekommit, att
vid sjelfva löneregleringen bestämmelse blifvit meddelad derom,
att tillgångar, som ansetts icke vidare böra åtfölja presterskapets
inom ett pastorat aflöning, skulle tilldelas presterskapet i något * i

*) I afvaktan på fullbordandet af den allmänna regleringen af presterskapets
löner både vid riksdagarne från ock med 1864 till ock med 1871 årligen af statsmedel
beviljats 10,000 kronor till förbättrande af de svagast aflönade komministrars
ock kapellpredikanters samt pastorats- ock sockenadjunkters vilkor. Dessa
anslag medgåfvo likväl icke vidare löneförbättring, än att för dem, kvilkas löner

i betydligare mån understego 700 kronor, löneförmånerna för ett kvart af åren
1864—66 uppbringades till ungefärligen detta belopp, ock sedermera till belopp
varierande mellan 725 ock 820 kronor.

CLVIII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINÖSEÖRHÅLLANDEN.

annat pastorat, enär ju hvarken mängden af dylika rörliga tillgångar
då kunde vara känd, ej heller någon plan för deras rättvisa
fördelning uppgjord. Men i löneregleringsresolutionerna
gjordes understundom uttalanden i fråga om sjelfva hehofvet af
tillskott till presterskapet i ett visst pastorat, dervid Kongl.
Maj:t förklarade, än att beslut framdeles komme att meddelas
rörande beloppet af den tillökning i löneinkomster, som kunde
beredas genom öfverflyttning från andra pastorat af derför disponibla
lönetillgångar, än att beslut framdeles komme att meddelas
huru vida löneförhöjning kunde tilldelas vederbörande, än
att skäl ej för närvarande funnes att bevilja särskildt anslag
till löneförhöjning.

Emellertid lemnades genom nådigt bref till kammarkollegium
och statskontoret den 14 februari 1868 föreskrifter angående
förvaltningen af de medel, som borde användas vid reglerandet
af presterskapets inkomster; och skulle dessa medel uppsamlas
i en särskild fond, som samtidigt för ändamålet bildades,
nemligen just presterskapets löneregleringsfond. Såsom
nämnda fonds räkenskaper gifva vid handen, både intill 1876
endast obetydligare belopp, tillhopa för år ej öfverstigande 8,000
kronor, blifvit från fonden utdelade, men omförmälda år utanordnades
något mer än 24,000 kronor dels såsom lönetillskott åt
svagt aflönade prester, dels till understöd åt församlingar, bvilka
sj elfva ej mägtade bära utgifterna för den ökade själavård, hvaraf
behof inom dem gjorde sig gällande. Sedermera hafva fondens utgifter
för berörda ändamål nästan ständigt varit i stigande och
uppgingo enligt 1896 års räkenskaper till 216,792 kronor 98 öre.

I kol. 11 af tab. 4 har komitén låtit införa de åt presterskapet
i territoriela församlingar beviljade anslag så väl från presterskapets
löneregleringsfond som från andra af statskontoret förvaltade
ecklesiastika fonder, nemligen Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedels
fond, Elfdals pastorats regleringsfond, Brunskogs
församlings aflöningsfond och Eryksände pastorats regleringsfond.1)
Likaledes hafva der upptagits de enligt särskilda nådiga beslut
bestämda ersättningar ej mindre för sådana vid lönereglering beräknade
inkomster, som af hvarjehanda orsaker numera upphört,
än äfven för mistad afkomst af boställsskog. Från samtliga nu om 0

Blott från två af dessa särskilda fonder synes eckl.-året 1896—97 anslag
kafva utgått, nemligen 9,740 kronor från Elfdals pastorats regleringsfond ocli
1,200 kronor från Brunskogs församlings aflöningsfond.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AELÖNINGSFÖKHÅLLÄNDEN.

OLIK

förmälda fonder utgick till presterskapet för ecklesiastikåret
1896—97 en summa af 187,568 kronor 74 öre,1) fördelad med
nästan lika stort belopp å kyrkoherdar och komministrar, nemligen
94,089 kronor 61 öre till de förra och 93,479 kronor 13 öre
till de senare. Presterskapet i Yexjö stift uppbar de betydligaste
bidragen med tillhopa 41,530 kronor; minsta delen utgick
till presterskapet i Vesterås stift, nemligen 3,336 kronor 61 öre.
Stockholms presterskap åtnjöt icke något dylikt anslag. Nästföljande
tablå lemnar närmare upplysning om fördelningen af
hithörande inkomster.

Anslagen från presterskapets löneregleringsfond hafva visserligen
under årens lopp blifvit allt rikligare men dock icke räckt
till för att helt afhjelpa det ekonomiska betryck, hvari en del
af presterskapet sedan länge befunnit sig. Genom ytterligare
allt för stora utanordningar å löneregleringsfonden syntes densamma
emellertid kunna blifva starkare anlitad, än dess inkom J)

Ehuru i kol. 11 af tab. 4 införts anslag icke blott från presterskapets
löneregleringsfond utan jemväl från två andra ecklesiastika fonder äfvensom vissa
ersättningsbelopp, understiger dock denna summa, 187,568 kronor 74 öre, hvad
jemlikt de hos statskontoret förda räkenskaper från löneregleringsfonden utgifvits
såsom aflöningsfyllnad och lönetiliökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre.
Anledningen härtill är att söka — utom i till äfventyra mindre noggranna uppgifter
från presterskapet, hvilka man dock försökt att kontrollera och berigtiga
efter berörda räkenskaper — i nedan angifna förhållande.

Under det att komitén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet afsett
att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena, har dock afvikelse
härifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, der de jemlikt 1862 års förordning
fastställa löneregleringar ännu icke under eckl.-året 1896—97 varit tillämpade,
utan aflöningen fortfarande utgått enligt konvention eller äldre författningar.
För dessa församlingar hafva nemligen, med ledning af löneregleringsresolutionerna
och med tillhjelp af mantals- och taxeringslängder, till någon del
af presterskapet sjelft men hufvudsakligen inom komitén uppgjorts beräkningar,
huru afgifterna till presterskapet och dessa afgifters fördelning på olika beskattningsföremål
skulle hafva gestaltat sig, derest vederbörande resolutioner varit tilllämpade
inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda eeklesiastikår. Denna
afvikelse från det vanliga förfarandet vid bearbetningen af det statistiska materialet
har påkallats så väl af det komitén gifna uppdrag att utreda den på nu gällande
löneregleringar grundade skattskyldigheten till presterskapet som af behofvetatt,
för åstadkommande af jemförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda
skattskyldighet, hänföra alla de för en sådan jemförelse erforderliga uppgifter
till samma lönesystem, nemligen det som infördes genom åberopade förordning.
Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkstälts och der
lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den äldre lagstiftningens
principer, utgjorde 192, deraf de flesta eller 41 i Linköpings stift.

Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde och andra afgifter
utan äfven aflöningsförmånerna i öfrigt upptagits till de belopp och i de poster,
med hvilka de bort utgå, om den nya löneregleringen varit tillämpad. Således
har anslag från löneregleringsfonden, som till en presterlig tjenst varit anvisadt
endast för den tid, under hvilken den gamla lönekonventionen egde bestånd,
blifvit uteslutet från tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning
af den gamla lönekonventionens upphörande.

CLX

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

ster, utan minskning i fondens kapitaltillgång, medgåfve. I det
dubbla syftet att förstärka fonden samt att förbättra de svagast
aflönade kyrkoherdarnes och komministrarnes aflöningsförhållanden
aflat derför Kongl. Maj:t till 1900 års riksdag en proposition,
n:r 30, om medgifvande från riksdagens sida, att under en tid
af fem år från och med år 1900 måtte från ecklesiastika boställenas
skogsfond till presterskapets löneregleringsfond årligen
öfverföras ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott
åt svagt aflönade prestman.1)

Stift.	Anslag från p | och andra af i siastika fondei Kyrkoherdar. Kr.	resterskapets lör statskontoret fö (tab.-ser. A, t Komministrar in. fl. Kr.	eregleringsfond rvaltade eckle-ab. 4 kol. 11). " Summa för ! kyrkoherdar och'' komministrar m. fl. | Kr.
Upsala.........	9,834	77	7,563	16	17,397	[ 93 !
Linköpings......	5,600	00	10,720	00	16,320	00
Skara.........	11,861	00	14,760	00	26,621	00
Strengnäs.......	2,118	7(5	5,848	47	7,967	23
Vesterås......	2,136	61	1,200	00	3,336	61
Vexjö........	15,355	00	26,175	00	41,530	00
Lunds ........	5,428	47	1,850	00	7,278	47
Göteborgs.......	4,830	00	5,200	00	10,030	00
Kalmar......	3,485	00	2,400	00	5,885	00
Karlstads.......	11,085	00	6,425	00	17,510	00
Hernösands.......	14,455	00	9,437	50	23,892	50
Visby.......	7,900	00	1,900	00	9,800	00
Summa för hela riket	94,089	61	93,479	13 |	187,568	74

) Redan till 1888 års riksdag hade uti en inom andra kammaren vackt
motion, n:o 70 föreslagits, att riksdagen skulle för sin del besluta, »att de ecklesiastika
boställenas skogsfond omföres till presterskapets löneregleringsfond och
der särskild! bokföres och enligt samma grunder disponeras, för ändamål bland
annat att bereda möjlighet till tillfällig löneförbättring, till dess nya löneregleringen
tillämpas, åt så svagt aflönade komministrar och kapellpredikanter, att
sammaniagda lönebeloppet, här afsedda tillägg inbegripet, ej uppgår till mer än
1,JUU kronor om året.» Denna motion föranledde emellertid ieke till någon riksdagens
åtgärd.

,do. förbättrande af de svagast aflönade komministrarnes ställning hade år
looU uti andra kammaren “ ’ 1 ''* *

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINöSFÖRHÅLLANDEN. CLXI

Af det vid den nådiga propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
inhemtas, huru som föredragande departementschefen
anfört, bland annat, att i följd af beslut under år 1899 utgifterna
från fonden i ännu större grad än förut ökats, särskilt
derigenom att — utom smärre belopp som af skilda anledningar
under året utanordnats — Kongl. Maj:t genom beslut den 30 november
1899, med anledning af gjorda ansökningar och domkapitlens
framställningar, medgifvit, att under ecklesiastikåret från
och med den 1 maj 1899 till den 1 maj 1900 lönetillskott från
fonden finge, utöfver hvad förut blifvit för samma år beviljadt,
utgå till ett stort antal innehafvare af presterliga lägenheter.
De nya anslagsbelopp, som på grund af detta Kongl. Maj:ts beslut
beviljats till utgående från fonden utöfver sådana anslag
till ett belopp af 256,044 kronor 72 öre, hvilka allenast utgjorde
förlängning af vissa prestman förut tillagda lönetillskott, uppginge
sammanlagdt till i rundt tal 100,000 kronor; och hade lönetillskotten
dervid beräknats sålunda, att för de piaster, hvilka
gjort ansökning, kyrkoherdelön uppbringats till ungefär 3,000
och komministerslön till ungefär 1,700 kronor. Dessa utgifter
torde löneregleringsfonden hafva förmåga att bära. Men dervid
måste tagas i betraktande, att en mängd prester icke ännu begärt
lönetillskott, oaktadt de dertill haft anledning. Enligt en
förslagsvis gjord beräkning behöfdes, för att öfverallt uppbringa
kyrkoherdelönerna till ungefär 3,000 och komministerslönerna
till ungefär 1,700 kronor, ytterligare lönetillskott till belopp af
cirka 60,000 kronor. Det kunde dock på grund af dittills vunnen
erfarenhet antagas, att icke alla de, hvilka enligt angifna
grunder kunde komma i åtanke vid utdelande af lönetillskott,
derpå skulle göra anspråk; och det ytterligare erforderliga beloppet
kunde derför beräknas något lägre än sistnämnda summa.
Derest prestmännens betryckta ställning skulle kunna i afsevärd
mån upphjelpas, behöfde emellertid bristen från annat håll fyllas;

uppnådda 65 eller 70 lefnadsår och 40 tjensteår icke uppgå till 1,500 kronor,
måtte ur löneregleringsfonden eller af statsmedel årligen bekomma så stort
tillskott, att lönen utgör 1,500 kronor.» Motionen bifölls ej, lika som icke heller
en under 1898 års riksdag inom första kammaren Täckt motion, n:o 5, deri gjordes
hemställan, »a) att riksdagen för sin del beslutar, att ingen lön för komministrar,
kapellpredikanter, pastorats- eller sockenadjunkter inom svenska kyrkan
må hädanefter, boställsafkastningen inberäknad, understiga 1,600 kr.; b) att riksdagen
för nästa och derpå följande år, intill dess nya prestlöneregleringar blifvit
fastställa, ställer till Kongl. Maj:ts disposition ett årligt anslag af 120,000 kronor
att användas till höjande af de i föregående moment omförmälda prestmäns löner
till ofvan nämnda belopp».

CLXII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

och denna fyllnad ansåges kunna åtminstone till en del tagas
ur ecklesiastika boställenas skogsfond, hvars uppkomst nära sammanhängde
med prestlöneregleringsfonden. Det ifrågasatta beloppet
25,000 kronor vore visserligen icke tillräckligt för upphjelpande
af det svagast aflönade presterskapets ekonomiska ställning;
men de lönetillskott, som derigenom skulle kunna beredas
åtskilliga prestman, vore dock ganska afsevärda.

I följd häraf hafva under senaste åren utgifterna från presterskapets
löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning
afsevärdt vuxit. Under det att nemligen dessa utgifter,
jemlikt räkenskaperna, för år 1899 utgjorde 297,235 kronor 46
öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och för
år 1901 till 463,412 kronor 21 öre. Då det behof af löneförbättring,
som framkallat dessa stegrade utgifter från fonden, icke
är af tillfällig eller af öfvergående art samt en viss varaktighet
alltså kan antagas vara förknippad med de senast beslutade lönetillskotten,
har komitén, oaktadt dess utredning i öfrigt afser
löneförhållandena endast under ecklesiastikåret 1896—97, icke
kunnat undgå att så väl här som längre fram något beröra verkningarna
i ekonomiskt hänseende af de efter nämnda år så väsentligt
höjda anslagen från fonden. I enlighet med det sätt för redovisning
af förut beviljade liknande anslag, hvilket, såsom ofvan
blifvit meddeladt,x) af komitén iakttagits vid uppgörande af
dess tabellverk, skulle sålunda bidragen från fonden, uträknade
för hvarje särskild prest, hafva tillhopa för hela riket ökats från
187,568 kronor 74 öre med 224,429 kronor till 411,997 kronor 74
öre samt af denna ökning — 224,429 kronor — hafva tillfallit
presterskapet i: Upsala stift 32,894 kronor, Linköpings stift
34,149 kronor, Skara stift 33,227 kronor, Strengnäs stift 13,941
kronor, Vesterås stift 9,851 kronor, Yexjö stift 34,866 kronor,
Lunds stift 2,945 kronor, Göteborgs stift 9,700 kronor, Kalmar
stift 11,693 kronor, Karlstads stift 14,900 kronor, Hernösands
stift 21,163 kronor och Yisby stift 5,100 kronor.

På sätt framställningen här ofvan visat, utgår den aflöning,
som tillflyter presterskapet, under många olika titlar. Dessa
titlar kunna sammanställas i skilda grupper med hänsyn till
aflöningsförmånernas rörlighet. Yissa aflöningsförmåner äro nemligen
fästade särsMldt vid den församling de nu tillhöra;

b Jfr not '') sid. clix.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLXIII

andra må efter behof flyttas från en församling till en annan
och äro således att betrakta såsom kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
samt kunna i undantagsfall till och med blifva
föremål för indragning till statsverket.

Enligt § 9 mom. 1 i 1862 års förordning må nemligen afgifter,
som af en församling utgöras till dess „ presterskap ej
användas till aflönande af annan församlings prest. Samma bestämmelse
gäller äfven om de inkomster, hvilka tillkomma presterskapet
»antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt,
såsom då, till löneförbättring för presterskapet, hemman
och lägenheter blifvit inköpta, eller ock från enskilda personers
för samma ändamål gjorda anslag och donationer». Likaså
är naturligtvis afkastningen af bostadsboställe med jordbruk —
äfven när det af Kronan upplåtits — att betrakta såsom från
församlingen oskiljaktig, så länge bostället af församlingens
presterskap innehafves; och till samma kategori af aflöningsmedel
höra alla de från bostadsboställe härflytande förmåner,
vare sig de utgå på grund deraf att medel för försålda skogsalster
tillkommer boställshafvaren eller åt annan upplåtits någon
rättighet, för hvilken lemnats godtgörelse genom årlig afgäld
eller genom ett kapital för en gång, h.vilket sedermera gjorts
fruktbärande.

Deremot kunna, jemlikt § 9 mom. 2 i nämnda förordning, de
inkomster som grunda sig på statsanslag eller på »arrenden för
de af Kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och
lägenheter, som icke äro bostadsboställen», öfverflyttas från en
till eu annan församling eller alldeles indragas, det senare dock
endast i de fall, att de ej äro för all framtid tillförsäkrade presterskapet.

Sammanföras nu i enlighet med angifna grunder presterskapets
inkomster för ecklesiastikåret 1896—97 under sina olika
titlar, framställer sig följande gruppering:

A. Vid viss församling eller visst pastorat
fästade aflöning stilig ångar.

1. Eörsamlingsbidrag........... kr. 5,547,039.34

2. Enskildes anslag samt afkastning
af donationer . . kr. 53,242.87

3. Boställsmedel ( = nettoafkastning
af bostadsboställen,
skogsmedel samt ersättning
för bostadsboställe

frångången rättighet) . . . » 1,670,126.95 , 1,723,369.82 kr. 7.270.409.16

CLXIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Transport kr. 7,270,409.16

B. För hela svenska kyrkan gemensamma

(rörliga) aflöning stilig ångar.

1. Statsanslag...............kr. 210,611.56

2. Afkastning af löningsboställen......» 441,077.88

3. Anslag från ecklesiastika fonder.....» 187,568.74 , 839 ggg

Summa kr. 8,109,667.34

För dessa sins emellan ganska olikartade inkomster hafva i
kol. 19—21 af tab. 4 angifvits de procenttal, hvarmed en hvar
af de grupper, i hvilka inkomsterna sammanförts — nemligen
församlingsbidraget en grupp (kol. 19), enskildas anslag samt afkastning
af donationer äfvensom boställsmedlen en andra grupp
(kol. 20), och de gemensamma aflöningstillgångarne en tredje
grupp (kol. 21) — under omförmälda ecklesiastikår ingått i aflöningsbeloppet
för presterskapet i hvarje pastorat. Till närmare
upplysning härom meddelas motstående tablå.

I medeltal för riket bidrogo enligt berörda tablå församlingarna
med 68.40 procent af hela aflöningen, under det att enskildas
anslag och afkastningen af donationer samt boställsmedlen utgjorde
21.25 procent och de gemensamma aflöningstillgångarne 10.35
procent. För öfrigt betecknas vexlingarna mellan de olika stiften
— med undantag af Stockholms stad — af följande procenttal:
beträffande första gruppen stod Hernösands stift högst med 78.80.
procent och Visby stift lägst med 45.67 procent; rörande andra
gruppen Linköpings stift högst med 31.86 procent och Hernösands
stift lägst med 14.19 procent; samt i afseende å tredje gruppen
Visby stift högst med 35.28 procent och Vesterås stift lägst med
5.47 procent.

Efter de under år 1901 verkstälda utdelningar från presterskapets
lönereglerings fond hafva naturligtvis dessa proportioner förändrats,
procenttalen för hela riket dock endast till respektive
66.56, 20.68 och 12.76 procent. Huru förändringarna framträda
inom de särskilda stiften ådagalägges af öfversigtstabellerna M,
N och O, som tilllika utvisa i hvilket förhållande dels församlingsbidraget,
dels enskildas anslag, afkastningen af donationer
äfvensom boställsmedlen, dels ock de gemensamma aflöningstillgångarne
ingå i kyrkoherdarnes och komministrarnes löner, sedan
dessa blifvit förhöjda med de ökade anslagen från löneregleringsfonden.

Stift.	För hvarje tjenstemannagrupp utgjorde,	enligt tab.-ser. A tab. 4,	i procent af hela aflöningen,
för kyrkoherdar	för komministrar	m. fl.	för kyrkoherdar och komministrar m.fl.
församlings-bidraget (kol. 19) %	enskildas an-slag, afkast-ningen af donationer samt bo-ställsmedlen (kol. 20) %	de gemen-samma aflönings-tillgångarne (kol. 21) %	församlings-bidraget (kol. 19) %	enskildas an-slag, af kast-ningen af donationer samt bo-ställe medlen (kol. 20) %	de gemen-samma aflönings-tillgångarne (kol. 21) %	församlings- bidraget (kol. 19) %	enskildas an-slag, afkast-ningen af donationer samt bo-ställsmedlen (kol. 20)	de gemen-samma aflönings-tillgångarne (kol. 21)
Upsala.........	66.63	27.07	6.30	76.19	18.61	5.20	68.57	25.35	6.08
Linköpings .......	59.86	33.31	6.83	63.05	26.66	10.29	60.55	31.86	7.59
Skara.........	50.08	27.64	22.28	63.83	25.05	11.12	53.57	26.98	19.45
Strengnäs.......	62.93	30.29	6.78	70.44	22.09	7.47	64.67	28.39	6.94
Vesterås........	73.44	20.44	6.12	83.47	13.21	3.32	75.75	18.78	5.47
Vexjö.........	61.95	22.11	15.94	65.92	13.63	20.45	63.10	19.66	17.24
Lunds.........	68.19	19.25	12.56	63.87	18.73	17.40	37.92	19.22	12.86
Göteborgs.......	74.47	16.09	9.44	85.20	11.13	3.67	77.00	14.92	8.08
Kalmar........	69.62	21.65	8.73	75.44	19.84	4.72	70.94	21.24	7.82
Karlstads.......	69.73	19.90	10.37	77.09	12.78	10.13	72.01	17.69	10.30
Hernösands.......	79.22	14.46	6.32	77.15	13.15	9.70	78.80	14.19	7.01
Visby.........	45.19	19.32	35.49	53.87	14.42	31.71	45.67	19.05	35.28
Stockholms stad ....	90.37	2.21	7.42	96.66	—	3.34	93.89	0.97	5.14
För hela riket	66.91	22.40	10.69	74.17	16.80	0.03	68.40	21.25	10.35

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLXV

CLXVI PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÄLLANDEN.

Öfversigtstabell M. r)

1	2	1 3	1 4	! 5	1 6	1 7	1 8	1 9	I io	11
		Församlingsbidraget utgjorde
Stift.	af samt-liga löner medel tal fö	90 % och derut öfver	80 intil 90 %	70 . intil 80 %	60 intil 70 %	50 intil 60 %	40 1 intil 50 %	un- der 40 %	0 %	Antal löner.
	stift %■		af följande antal löner.
I. Kyrkoherdar. Hela riket.
Upsala.........	66.li;	10	10	41	41	42	19	6	_	169
Linköpings.......	59.49	3	3	20	42	38	33	10	—	149
Skara .........	49.55	2	—	5	18	35	32	31	1	124
Strengnäs........	62.60	—	4	20	36	31	11	3	—	105
Vesterås........	72.91	11	30	17	23	15	4	5	—	105
Vexjö.........	60.80	—	6	16	22	26	18	8	_	96
Lunds .........	68.13	18	33	71	55	35	19	8	—	239
Göteborgs........	74.19	11	22	33	29	14	—	2	_	in
Kalmar.........	68.49	2	5	13	12	7	6	_	_	45
Karlstads........	69.13	5	9	19	10	13	2	2	_	60
Hernösands.......	78.47	27	36	27	8	8	3	4	_	113
Visbv.........	44.07	—	1	—	2	9	14	18	_	44
Stockholms stad.....	90.37	6	—	2		—	—	—	-	8
För kyrkoherdarne i riket	66.43	95	159	284	298	273	161	97	1	1,368
II. Komministrar m. fl. Hela riket.				|
Upsala.........	66.57	21	15	16	24	14	19	10	3	122
Linköpings .......	53.73	8	4	6	17	22	30	25	4	116
Skara.........	54.85	4	4	13	15	34	28	18	—	116
Strengnäs........	65.12	8	7	20	16	10	11	9	1	82
Vesterås........	80.01	25	17	11	5	8	4	2	1	73
Vexjö . .........	55.20	3	4	14	14	19	29	16	1	100
Lunds .........	62.62	8	2	9	2	5	4	6	—	36
Göteborgs........	81.66	32	16	13	12	4	5	2	3	87
Kalmar.........	64.41	4	5	3	6	9	5	3	—	35
Karlstads........	70.53	14	14	16	11	8	8	5	2	78
Hernösands.......	70.37	18	8	12	18	9	6	7	3	81
Visby.........	46.00	—	1	—	—	2	_	3	—	6
Stockholms stad.....	96.66	22	—	3	—	— |	— 1	—	—	25
För komministrarne m. fl. i riket	66.99	167 |	97	136	140	144 |	149 |	106	18 |	957

'') Denna tabell är grundad på löneförhållandena eckl.-året 1896—97, med
iakttagande af förhöjningarna i anslagen från löneregleringsfonden år 1901.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHALL ANDEN. CLXVII

Öfversigtstabell N. v)

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10 !
	Enskildas	anslag, afkastningen af donationer och bo-ställsmedlen utgjorde
Stift.	af samt-liga löner i medeltal för stift	50 % och derut- öfver	40 intill 50 %	30 intill 40 %	20 intill 30 %	,10 intill 20 %	under 10 %	0 %	Antal löner. ! i
	%.		af följande antal löner.
I. Kyrkoherdar. Hela riket.
Upsala.......	26.88	8	24	38	49	27	15	8	169
Linköpings.....	33.11	20	30	46	33	11	3	6	149
Skara.......	27.34	4	15	26	38	28	7	6	124
Strengnäs.....	30.13	4	20	36	29	12	3	1	105
Vesterås......	20.29	2	8	19	18	33	22	3	105
Vexjö.......	21.70	2	3	14	31	30	14	2	96
Lunds .......	19.24	4	9	34	57	65	54	16	239
Göteborgs.....	16.03	—	3	8	26	40	28	6	in
Kalmar......	21.30	—	3	4	17	19	2	—	45
Karlstads......	19.73	—	4	9	14	18	14	1	60
Hernösands.....	14.32	2	1	3	14	37	46	10	113
Visbv.......	18.84	—	—	7	14	12	8	3	44
Stockholms stad. . .	2.21	—	—	—	1	—	—	7	8
För lcyrkoherdarne i
riket. . . . . . .	22.25	40	120	244	341	332	210	09	1,308
II. Komministrar
in. it. Hela riket.
Upsala.......	16.26	6	3	12	17	27	31	26	122
Linköpings .....	22.72	10	10	16	25	28	9	18	116
Skara.......	21.53	8	11	12	16	38	21	10	116
Strengnäs.....	20.42	4	6	9	18	23	11	11	82
Vesterås......	12.67	2	3	3	7	21	27	10	73
Vexjö...... . .	11.41	2	1	2	11	28	43	13	100
Lunds .......	18.37	5	3	1	—	2	8	17	36
Göteborgs . . . . .	10.67	5	2	5	3	16	34	22	87
Kalmar......	16.94	—	3	5	5	9	7	6	35
Karlstads......	11.69	4	1	1	9	21	24	18	78
Hernösands.....	11.99	5	1	4	4	16	24	27	81
Visby.......	12.31	—	—	—	1	3	—	2	6
Stockholms stad. . .	—	—	—	-	—	—	—	25	25
För kommunistrarnem. fl. i riket.....	15.17	51	44	70	no	232	239	205	957

Jfr not *) sid. clxvi.

CLXVIII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Öfversigtstabell O.1)

1	2	1 3	! 4	! 5	1 6	1 7	! 8	! 9	10
	De gemensamma aflöningstillgångarne	utgjorde
Stift.	af samt-liga löner i medel-tal för stift %.	50 % och derut- öfver	40 intill 50	30 intill 40 %	20 intill 30 %	10 intill 20 %	under 10 %	0 %	Antal löner.
		af följande antal löner.
I. Kyrkoherdar. Hela riket.
Upsala......	6.96	i	2	8	13	25	70	50	169
Linköpings .....	7.40	3	4	2	11	12	66	51	149
Skara.......	23.11	6	9	21	38	27	15	8	124
Strengnäs.....	7.27	3	—	2	8	11	47	34	105
Vesterås......	6.80	3	1	2	7	10	30	52	105
Vexjö.......	17.50	3	5	10	19	34	18	7	96
Lunds.......	12.63	3	2	22	38	48	61	65	239
Göteborgs.....	9.78	1	2	3	11	33	37	24	in
Kalmar......	10.21	—	—	3	4	17	6	15	45
Karlstads.....	11.14	2	1	2	6	13	30	6	60
Hernösands .....	7.21	5	3	4	7	15	18	61	113
Visby.......	37.09	5	10	16	10	3	—	—	44
Stockholms stad . .	7.42	—	—		1	—	3	4	8
För kyrkoherdarne i
riket......	11.32	35	39	95	173	248	401	377	1,368
II. Komministrar m. il. Hela riket.
Upsala......	17.17	7	9	15	23	19	11	38	122
Linköpings .....	23.55	9	15	21	23	17	9	22	116
Skara.......	23.62	8	19	20	20	16	5	28	116
Strengnäs.....	14.46	6	2	6	12	11	13	32	82
Vesterås......	7.32	3	1	2	8	7	10	42	73
Vexjö.......	33.39	21	23	18	13	12	5	8	100
Lunds .......	19.01	4	2	1	11	2	2	14	36
Göteborgs.....	7.67	3	2	2	12	8	7	53	87
Kalmar......	18.65	2	2	4	7	9	2	9	35
Karlstads.....	17.78	8	6	6	9	13	8	28	78
Hernösands.....	17.64	8	7	12	9	6	3	36	81
Visby.......	41.69	3	1	—	1	1	-■	_	6
Stockholms stad . .	3.34	—	—	1	3	—	3	19	25
För kommiuistrarne m. fl. i riket . . .	17.84	82	1 89 j	107	151	121	78	329	957

*) Jfr not ‘) sid

OLXVI.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRIIÅLLANDEN. CLXIX

Då det äfven torde vara af intresse att erfara, hvilken insats
i aflöningen anslagen från pr ester skap ets löneregleringsfond i och
för sig under senare tider gjort, meddelas i efterföljande tablå
redogörelse derför.1)

Stift.	Anslagen från presterskapets löneregleringsfond utgjorde i procent af hela aflöningen
för kyrkoherdar	för komministrar m. fl.	för kyrkoherdar och komministrar m. fl.
1896-97 %	1900-01 %	1896-97 %	1900-01 %	1896—97 %	1900—01 %
Upsala.........	1.31	2.01	3.96	16.09	1.85	5.17
Linköpings .......	0.90	1.50	6.13	20.01	2.04	6.05
Skara .........	2.37	3.41	8.68	21.53	3.97	8.49
Strengnäs.......	0.45	0.97	4.16	11.40	1.31	3.52
Vcsterås........	0.44	1.16	0.82	4.93	0.53	2.05
Vexjö.........	4.31	6.08	18.07	31.40	8.29	14.25
Lunds .........	0.39	0.47	2.05	3.96	0.49	0.69
Göteborgs.......	0.85	1.23	2.99	7.02	1.36	2.63
Kalmar........	1.99	3.59	4.67	18.62	2.60	7.39
Karlstads........	3.75	4.59	4.84	12.94	4.09	7.31
Ilernösands .......	2.32	3.25	5.98	14.25	3.06	5.62
Visby.........	5.50	7.84	22.43	33.77	6.44	9.48
För hela riket	1.46	2.15	5.60	14.74	2.31	4.94

Löneregleringsfonden bidrager alltså numera till den presterliga
aflöningen med 4.94 procent. Men i fråga om åtskilliga af
de tjenster — 283 kyrkoherde- och 548 komministerstjenster —,
bvilkas innehafvare år 1901 uppburo dylikt lönetillskott, befinnas
procenttalen vara betydligt högre: så hemtade, enligt särskildt
uppgjorda, här ej införda, tabeller, 166 kyrkoherdar i landspastorat
10 procent och derutöfver af sina inkomster från fonden,
likaså 469 komministrar i landspastorat. För 223 af dessa senare
steg procentsatsen till 30 procent och derutöfver, för 128 till 40
procent och derutöfver samt för 55 till 50 procent och derutöfver.

'') Beträffande samma tablå erinras, att den afser bidrag äfven från andra
ecklesiastika fonder; men ehurn dessa bidrag år 1901 uppgingo till 11,340 kronor
— nemligen från Elfdals pastorats regleringsfond 10,140 kronor ocb från Brnnskogs
församlings aflöningsfond 1,200 kronor —, torde de ej utöfva stort inflytande
å procentsatserna.

11

CLXX PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINÖSFÖRHÅLLANDEN.

Till ett så vidt möjligt fullständigt angifvande af presterskapets
inkomster torde äfven köra en redogörelse för prostarfvodena,
kvilka utgå, visserligen icke för någon direkt själavårdande
verksamket, men dock för ett arbete som kar till syfte att
främja församlingslifvet.1) Såsom ersättning för sina embetsgöromål
kafva prostarne af ålder egt uppbära någon del af tionden,
hvilken ersättning tidigare benämnts «prowestagipt», »skrifspann»
och »probsteskjeppa», men sedermera prostetunna. Denna
rätt blef dem icke beröfvad vid tiondens partiela indragning till
Kronan och kar sedermera tid efter annan tillförsäkrats dem.
Af biafskedet till Stockholms riksdagsbeslut den 10 februari 1627,
punkt 6, framgår sålunda, hurusom Kong! Maj:t beviljat och
efterlåtit presterskapet prostetunnan, när de prosteting hålla.
Vidare innehåller härom Kongl. Maj:ts resolution och förklaring
på presterskapets besvär den 10 mars 1719, punkt 24: »Kongl.
Maj:t finner jemväl i nåder för skiäligit, det Probsterne uti anseende
til deras myckna Beswär med Resor, Corespondencer och
hvarjehanda det Embetet vidhängande Syslor måge oförryckt
och frit ifrån afl Contribution njuta den dem derföre bestådde
ringa och ingalunda emot deras Beswär och omkostnad svarande
Löhn och wedergälning, som är allenast en tunna Spannemåhl
af hvarje tillydande Församlings Kyrckioherberge, den dock ofta
uti förflutne Krigs-Åhr blifvit til Cronan indragen». I enlighet
härmed hafva prostetunnorna, såsom en afkortning å kronotionde^
i det gamla Sverige merendels utgått med en tunna spanmål för
hvarje till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän har nämnda spanmål städse utgått till
vederbörande prostar af kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster
i öfrigt, der densamma ej uppbar någon tionde. Prostetun- * i

i) Pastoraten äro, till vexlande antal, förenade i prosterier eller kontrakt,
hvart och ett under en kontraktsprost, som för närvarande i hufvudsak har till
åliggande att till verkställighet befordra hvad domkapitlet i afseende å kyrkostyrelsen
anbefaller samt att utöfva tillsyn öfver religionsvården inom kontraktet
och öfver förvaltningen af den derstädes befintliga ecklesiastika egendomen. I äldre
tider hade prostarne dessutom besvär med tiondens uppbörd och redovisning (ransakningar
å prostetingen).

Prosterierna äro af gammalt datum. På biskoparne för mycket öfverhopades
med göromål — ofta statsangelägenheter —, blef det nödvändigt, att de i vissa
embetsärenden erhöllo medhjelpare. Dessa voro af olika slag och bland dem namnes

i medeltida handlingar äfven prosten (prowaster, probst). Indelningen i prosterier
synes ej hafva följt några bestämda regler: i de från biskopsstiften aflägsna
delarne af landet fans i allmänhet en prost i hvarje härad, medan å andra trakter
flera härad kunde vara förenade under en prost. Utvecklingen har gått i den
senare rigtningen, ity att häradena för närvarande äro vida flera än prosterierna.

FRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNING SFÖRHÅLLANDEN. CLXXI

nan, som vanligen var bestämd i råg, någon gång i korn, löstes
i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län efter medelmarkegångspris
med forsellönsersättning, hvilken senare af prosten uppbars
i de två förra länen direkt från statsverket, men i Hallands
län från kyrkan. Efter medelmarkegångspris utgjorde jemväl
flertalet kyrkor i Blekinge län prostetunnan, ehuru kyrkotionden
af tiondegifvarne levererades efter bestämdt, lägre pris. Några
kyrkor i sistnämnda län erlade ifrågavarande utskyld efter årsmarkegång
eller efter öfverenskommet pris, och i Bohuslän utgjordes
densamma jemlikt nådiga resolutionen den 18 juni 1817 af
kyrkornas inkomster efter värdet af en riksdaler banko för tunnan,
äfven i de församlingar der kyrkotionden eljes löstes efter
ett värde af endast 75 öre för tunnan. Enligt kyrkoinspektorsinstruktionerna
för Skåne och Halland af år 1697 skulle dessutom
till prosten, för dennes omak vid räkenskapsmötet, från
kyrkan erläggas 12 öre silfvermynt, hvilken afgift benämnts
omaks- eller underskrifningspenningar.1)

De 184 prostarne i riket uppburo under ecklesiastikåret
1896—97 prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Häraf
tillföllo prostarne i Upsala stift 2,780 kronor, i Linköpings stift
2,741 kronor, i Skara stift 1,924 kronor, i Strengnäs stift 1,910
kronor, i Yesterås stift 1,404 kronor, i Yexjö stift 2,434 kronor,
i Lunds stift 6,308 kronor, i Göteborgs stift 1,857 kronor, i Kalmar
stift 871 kronor, i Karlstads stift 1,955 kronor, i Hernösands
stift 2,125 kronor och i Yisby stift 540 kronor. Numera utbetalas
enligt nådiga förordningarna den 23 juli 1869 och den 14
oktober 1898 af statsmedel ersättning för prostetunnorna äfvensom
till nuvarande tjensteinnehafvare för prostens omaks- och
underskrifningspenningar.2)

Omförmälda ecklesiastikår åtnjöt således presterskapet i de
territoriela församlingarna aflöningsförmåner till ett värde af
sammanlagdt 8,136,516 kronor.3) Af denna summa belöpte: *)

*) Se kammarkollegii och statskontorets den 8 februari 1897 gemensamt afgifna
underdåniga utlåtande med anledning af väckt förslag om afskrifning af
den från viss jord inom Skåne m. fl. landskap utgående kyrkotionde, sid. 25 och följ.

2) Jfr ofvan sid. cxxxii.

3) Härtill torde rätteligen böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp,
utgörande skatter och onera för bostadsboställen med jordbruk, af dragits vid beräknande
af dessa boställens afkastning (jfr ofvan sid. cxLvni). A andra sidan
må erinras derom, att restantier å församlingsafgifter den 31 december 1897 uppgått
till 121,526 kronor 25 öre (jfr ofvan sid. cxxxix not1)). Det torde icke heller
böra förbises, att, utom vanliga skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska

CLXXII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINöSEÖRHÅLLANDEN.

å Upsala	stift ....	942,273 kronor
» Linköpings	» ....	802,303 »
» Skara	» ....	673,179 >
» Strengnäs	» ....	611,000 »
» Yesterås	» ....	634,065 »
» Yexjö	» ....	503,698 »
» Lunds	» ....	1,482,082 >
» Göteborgs	» ....	741,666 »
» Kalmar	» . ...	227,123 »
» Karlstads	» ....	430,232 »
» Hernösands	» ....	782,220 »
» Visby	» ....	152,615 >»
» Stockholms stad ....	154,060 »

* *

*

Såsom nyligen liär ofvan blifvit sagdt, åtnjötos de aflöningsförmåner,
hvilkas värde för ecklesiastikåret 1896—97 betecknats
med nyssnämnda summa 8,136,516 kronor eller, om •— bvilket i
det följande kommer att ske — prostarfvodena frånräknas, med
8,109,667 kronor, af presterskapet i de territoriela församlingarna,
dervid jemväl inbegripits adjunkterna, enär ju enligt gällande
lagstiftning det extra ordinarie presterskapet skall allönas
af det ordinarie. Men inkomsterna kafva dock i första hand
uppburits endast af prester med ordinarie anställning eller med
en anställning,'' som, ehuru den icke kan i allo likställas med
ordinarie tjenst, likväl icke är för sin tillvaro beroende ensamt
af det ordinarie presterskapets tillfälliga behof af tjenstebiträde.
Således äro i den af komiténs tabeller, som redogör för presterskapets
aflöningsförmåner under ecklesiastikåret 1896—97, nemligen
tab. 4 ser. A, vice pastorer och adjunkter i vanlig bemärkelse
ej medräknade. Detta utesluter dock icke, att dessa benämningar
någon gång förekomma i tabellen, men de beteckna
då innehafvare af ordinarie tjenster; så vice pastorn i Upsala
och (ordinarie) adjunkten i Falun. Andra benämningar å liknande
tjenster äro: pastoratsadjunkt, sockenadjunkt, kyrko wtgifter

till icke allt för obetydliga belopp drabba presterskapet. De vigtigaste
af dessa utgifter kunna här endast antydas, såsom 2 procent å lönen i årsafgift
till presterskapets enke- och pupillkassa; afgifter till enskilda kassor för pensionering
af enkor och barn äfvensom för beredande af understöd åt fattiga obefordrade
prestman; samt kostnader för det extra ordinarie presterskapets aflöning, om
hvilket senare ämne mera här nedan, sid. clxxxviii och följ.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLL ANDEN. CLXXIII

adjunkt och predikant. Emedan löneregleringsresolutionerna för
Yesterås pastorat och Visby pastorat upptaga en domkyrkosyssloman
såsom anstäld inom hvartdera pastoratet mot åtnjutande
af en del af de från respektive pastorat utgående lönemedel,
har redovisning lemnats äfven för de inkomster, som sålunda
åtnjutas af omförmälda tjensteinnehafvare. Eljest äro,
utom kyrkoherde och komminister, de vanligaste namnen å innehafvare
af ordinarie presterliga tjenster: kapellpredikant och
brukspredikant. I Yexjö, Kalmar och Yisby stift funnos under
ifrågavarande ecklesiastikår med lön af församlingarna endast
kyrkoherdar och komministrar (med undantag af domkyrkosysslomannen
i Yisby pastorat).

Hela den förutnämnda aflöningssumman 8,109,667 leronor
bildade det ekonomiska underlaget för 2,325 presterliga tjenster.
Dessa tjenster innehades af 1,368 kyrkoherder samt af 957 komministrar
äfvensom kapellpredikanter, brukspredikanter, pastoratsadjunkter,
sockenadjunkter, kyrkoadjunkter m. fl., hvilka senare i
den efterföljande framställningen likstälts med och benämnas
komministrar.

Beträffande nu lönemedlens fördelning å tjenstegrader, så
voro med de 1,368 kyrkoherdebeställningarna förenade aflöningsförmåner
till ett värde af 6,441,517 kronor, under det att inkomsterna
vid de 957 komministersbeställningarna uppgingo till
1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en Jcyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid
de särskilda beställningarna voro fastade aflöningsförmåner af
mycket olika värde. Skilnaden mellan land och stad verkade
derhän, att medellönen för kyrkoherde i landspastorat var endast
4,544 kronor, under det att den för kyrkoherde i stadspastorat
var 6,667 kronor. Jemföras de särskilda stiften med hvarandra,
framträda äfven ganska betydande vexlingar. Medellönen
var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i
Lunds stift med 5,796 kronor, i Hernösands stift med 5,507 kronor,
i Göteborgs stift med 5,096 kronor och i Karlstads stift
med 4,926; medelstor i Vesterås stift med 4,637 kronor, i Strengnäs
stift med 4,462 kronor, i ITpsala stift med 4,429, i Linköpings
stift med 4,193 kronor och i Skara stift med 4,042 kronor; samt
lägst i Kalmar stift med 3,886 kronor, i Yexjö stift med 3,712
kronor och i Yisby stift med 3,264 kronor.

CLXXIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Fortsättas jemförelserna och ställas mot hvarandra löneförhållandena
inom särskilda pastorat, visa sig ännu större olikheter.
Högsta lönen uppbars af kyrkoherden i Skellefteå pastorat
af Hernösands stift med 14,206 kronor och den lägsta — om hänsyn
ej tages till prebendepastoraten — af kyrkoherden i Lönnberga
pastorat af Linköpings stift med 2,054 kronor. Fördelningen
efter inkomsternas storlek var för hela riket: 28 beställningar
med löner under 2,500 kronor, 140 med 2,500 — 2,999 kronor,
205 med 3,000—3,499 kronor, 203 med 3,500—3,999 kronor,
191 med 4,000—4,499 kronor, 140 med 4,500—4,999 kronor, 190
med 5,000—5,999 kronor, 120 med 6,000—6,999 kronor, 83 med

7,000—7,999 kronor, 26 med 8,000—8,999 kronor, 19 med 9,000
9,999 kronor, 18 med 10,000—11,999 kronor, 5 med 12,000—
14,206 kronor. De båda löneklasserna 3,000—3,499 kronor och
o,500 3,999 kronor, tillhopa omfattande 408 beställningar, voro
således de jemförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde icke 3,000
kronor.

För lcommimstrame var medellönen: i hela riket 1,743 kronor,
a landsbygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande
komministerslönerna inom de särskilda stiften hade följande stift
att uppvisa de högsta medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor,
Göteborgs stift med 2,002 kronor, Vesterås stift med 1,997 kronor
och Hernösands stift med 1,948 kronor. För öfrigt voro vexlingarna
ej synnerligen stora, enär medeltalen i fråga om de andra stiften
höllo sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda tal betecknar
medellönen inom Visby stift. Förste komministern i Lund var,
bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster uppgingo
till 7,589 kronor.1) Den lägsta komministerslönen, hvilken
u^&jor(ie 402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat
af Strengnäs stift.2) I stort sedt fördelade sig komministerslönerna
sålunda: 125 löner under 1,200 kronor, 89 å 1,200—1,299
kronor, 119 å 1,300—1,399 kronor, 111 å 1,400—1,499 kronor, 74
å 1,500—1,599 kronor, 66 å 1,600 —1,699 kronor, 58 å 1,700—
1,799 kronor, 52 å 1,800—1,899 kronor, 34 å 1,900—1,999 kronor,
107 å 2,000—2,499 kronor, 57 å 2,500—2,999 kronor, 36 å 3,000—
3,499 kronor, 16 å 3,500—3,999 kronor samt 13 å 4,000—7,589
kronor. De jemförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet — *)

*) åel utgjorde afkastning af sodalitiehemman, jfr ofvan sid. cxli.

) Lönens låga belopp förklaras deraf, att komministersbostället ansetts medföra
en årlig förlust af 675 kronor.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRHÅLLANDEN. CLXXV

Öfversigtstabell P

innefattande gruppering i lönelclasser af kyrkoherdar nes aflöningsförmåner,
såsom de vid löneregleringarna beräknades.

j 1 j 2 3|4j5l6|7j8j9 j 10111 i 12113114 |15|l6j 17 [

Antal kyrkoherdelöner, hvilkas belopp nppgingo
till kronor

Stift.	Hela antalet kyrko- herdar.	1 -2,499.	2,500-2,999.	OO o 0 1 oo v o CD	3,500 -3,999.	4,000—4,499.	4,500-4,999.	o o 0 1 O1 ''fc*. O CD	5,500—5,999.	6,000—6,499.	6,500-6,999.	7,000—7,999.	8,000—8,999.	9,000—9.999.	10,000-12,000.	Lön i j medel- i tal. Kr.
Hela riket. Upsala.....	169	17	16	28	43	26	15	6	8	4	2	1	2	1		3,912
Linköpings ....	149	12	9	29	37	26	18	9	4	—	1	3	1	—	—	3,902
Skara......	123	6	9	31	24	23	16	9	3	1	—	1	—	—	~	3,844
Strengnäs ....	105	6	5	11	27	18	22	7	3	—	3	2	—	1	—	4,198
Vesterås.....	105	7	22	16	17	11	8	2	6	2	5	4	3	2	—	4,183
Vexjö......	96	15	23	29	12	7	4	2	1	1	1	—	1	—	—	3,276
Lunds ......	239	5	4	12	18	26	30	29	24	33	23	26	9	—	—	5,398
Göteborgs ....	no	—	14	13	10	18	15	17	7	4	2	9	—	—	1	4,593
Kalmar.....	45	2	5	6	10	8	6	3	3	1	1	—	—	—	—	3,994
Karlstad.....	59	3	2	10	2	7	9	10	3	6	4	3	—	—	—	4,710
Hernösands . . .	113	14	16	26	14	13	7	13	2	2	3	2	—	—	1	3,819
Visby......	44	7	11	10	8	7	1									3,143
Stockholms stad . .	8									1			2	3	2	9,082
Summa för kyrko-																4,253
herdarne i riket .	>) 1,365	94	13(> 221 1	222	190	151107	64	55	45	51	18	7	4
Landspastorat.
Upsala.....	159	16	14	27	42	26	14	5	7	3	2	1	1	1	—	3,876
Linköpings ....	138	12	9	29	36	26	14	9	2	—	1	—	—	—	—	3,742
Skara ......	113	6	9	30	22	22	15	7	1	1						3,752
Strengnäs ....	95	5	5	9	26	18	22	6	3	—	—	1	—	—	—	4,060
Vesterås.....	96	7	22	16	16	11	7	2	3	2	3	3	2	2	—	4,004
Vexjö......	93	15	23	29	12 7	4	2	1							3,154
Lunds ......	222	4	4	11	17	25	28	27	23	33	22	20	8	—	—	5,378
Göteborgs ....	94	—	12	13	8	18	14	15	6	2	1	5	—	—	—	4,383
Kalmar.....	42	2	5	5	10 8	5 3	3	1						3,941
Karlstads ....	55	3	2	9	2	1 v	9	8	3	5	4	3	—	—	—	4,696
Hernösands . . .	104	14	16	24	13	12	7	11	1	1	3	2	—	—	—	3,687
Visby .......	43	7	11	10	8j 6	1									3.115
S:a för kyrkoherdar-												35				4,121
ne i landspastoral	1,254	91	132	212	212	186	140	j 95	53; 48	36	11	3

) Jfr not 2) sid. clxxyii.

CLXXVI PRESTERSKAPETS NUVARANDE AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Öfversigtstabell Q

innefattande gruppering i lönéklasser af komministrar nes med fleras
aflöningsförmåner, såsom de vid löneregleringarna beräknades.

1	2	3	4	1 s	1 6	7	1 8	9	|10|11|12|13	I14	15 1161 17
	Hela	Antal komministerslöner, bvilkas belopp till kronor	nppgingo
Stift.	antalet kom- mi- nistrar m. fl.	t—*■ i 1—i CD CD	1,200—1,299.	1,300—1,399.	1,400-1,499.	1,500-1,599.	1,600-1,699.	1,700-1,799.	1,800-1,899.	1,900-1,999.	2,000-2,499.	2,500-2,999.	| 3,000-3,499.	3,500—4,999.	o Q 0 1 Vt ii p	Lön i medel-tal. Kr.
Sela riket.
Upsala.....	112	18	13	9	14	16	6	4	5	4	15	5	2		i	1,631
Linköpings ....	in	21	17	13	12	22	4	2	5	1	9	1	4		—	1,474
Skara......	113	18	11	10	18	24	9	6	10	5	9	—	—	—	_	1,477
Strengnäs ....	79	6	6	. 4	7	16	2	7	7	8	12	3	1	—	—	1,699
Vesterås.....	71	3	3	3	5	10	3	2	2	8	17	12	3	—	—	1,957
Vexjö......	99	39	20	13	6	11	2	2	3	—	1	2	—	—	_	1,279
Lunds......	33	1	—	—	2	9	2	—	3	1	3	6	4	—	2	2,144
Göteborgs ....	83	5	2	1	5	13	5	5	10	4	15	11	—	7	—	1,974
Kalmar.....	35	—	3	1	1	13	5	1	5	—	5	1	—	—	_	1,639
Karlstads ....	73	5	1	1	5	6	6	2	10	4	25	6	2	—	_	1,897
Hernösands ....	77	9	4	5	8	14	3	5	4	3	17	5		—	—	1,679
Visby......	6	4	1	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	1,140
Stockholms stad . .	17		-		—						-		1	1	15	4,374
S:a för komminist-
rarne m. fl. i riket	*) 909	129	81	60	83	154	47	36 64	38122	52	17	S	18	1,710
Landspastorat.
Upsala.....	102	17	13	9	14	15	5	4	4	4	12	4	1		_	1,5691
Linköpings . . .	93	21	16	13	11	21	2	2	2	1	4	—	—	-	—	1,348
Skara......	98	17	9	10	15	22	9	4	7	3	2	—	—	—	—	1,462
Strengnäs ....	68	6	6	4	6	15	2	7	6	7	7	2	—	—	—	1,624
Vesterås.....	54	2	3	3	3	8	3	2	1	6	14	7	2	—	—	1,916
Vexjö......	95	39,	20	13	6	11	*	2	2							1,234
Lunds ......	18!	1,1	—	—	2	3	1	—	—	1	3	1	1	—	—	1,863
Göteborgs . . . .	66	5,	2	1	5	13	5,	4	9	4	12	5	—	1	—	1,777
Kalmar.....	31	—	3	1	i	12	5!	—	4	—	5	—	—	—	—	1,609
Karlstads ....	69	5	1	1	5	6	6,	2	10	4	22	6	1	—	—	1,866
Hernösands . . .	66	9	4	5	8	14	3;	4	1	2	13	3	—	—	_	1,612
Visby......	4	3	1											—		987
S:a f. komministrarne
m. fl. i landspastorat 1 b Jfr not 2) si(	759 . er,xx	125 VII.	7S	60	76	140	48	31 i 46	32	94	28	5	1	—	1,568|

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNING SFÖRHÅLLANDEN. CLXXVII

tillhörde klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584
understego 1,700 kronor.a)

För den reglering af presterskapets löner, som genom 1862
års förordning anbefaldes, hade såsom en af de ledande grundsatserna
föreskrifvits, att hvarje tjenstgörande prest skulle, så
vidt sig göra läte, erhålla anständig bergning. Till vägledning
för bedömande af hvad som borde förstås med anständig
bergning stadgade § 1, att hänsyn skulle tagas till tjenstegrad,
embetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten samt tillika
iakttagas, att lönerna för det ordinarie presterskapet så beräknades,
att det extra ordinarie presterskapet kunde, såsom dittills,
af det ordinarie aflönas; hvarförutom lönerna för komministrar
och öfriga ordinarie prestman borde stå till pastorslönerna i ett
billigt förhållande (§ 3 mom. 5). Men huru mycket i penningvärde
skulle inom hvarje tjenstegrad anses erforderligt till anständig
bergning, derom finnes eljest icke någon antydan vare
sig i förordningen eller i Kong!. Maj:ts proposition till riksdagen
1859—60, likasom icke heller några grunder för uppfattningen
deraf äro uttalade i riksdagshandlingarna. Afgörandet fick
alltså bero på löneregleringsnämndernas omdöme om hvad lefnadskostnaderna
i de särskilda tjenstegraderna å hvarje ställe
kräfde; dock var nämndernas åtgörande härutinnan begränsadt af
tillgångarne inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende
å vissa anslags öfverflyttning från en församling till en
annan kunde varda bestämdt.

Helt naturligt framställer sig nu den frågan, huru vederbörande
i enlighet med nämnda förordning sold förverkliga syftet att bereda
presterskapet anständig bergning. För frågans besvarande
har komitén låtit verkställa en utredning angående presterskapets
löneförmåner, sådana de beräknades vid löneregleringarna.* 2)

*) Mera detaljerade uppgifter rörande detta ämne äro meddelade i den till
komiténs tabeller, ser. A tab. 4 sid. 530—533, fogade »Bilaga innefattande gruppering
i löneklasser af presterskapets aflöningsförmåner under ecklesiastikåret
1896—97.»

2) Enligt bilagan till tab. 4, sid. 530—533, utgjorde eekl.-året 1896—
97 i kela riket antalet kyrkoherdar 1,368 samt komministrar och med dem likstälda
prester 957. För alla dessa prester kunna emellertid icke uppgifvas vid
lönereglering faststälda löner. Beträffande 3 kyrkoherdar, nemligen i Karlsborg
och i Nya Varfvet äfvensom i Ekshärads odelade pastorat, äro löneregleringar ej
uppgjorda. I samband dermed att genom nådigt bref den 13 april 1883 meddelats
beslut att Ekshärads pastorat skall delas i två, hafva faststälts löneregleringar
för presterskapet i dessa pastorat; och har delningen under senaste tiden gått i
verkställighet. Bland de till komministersklassen räknade prester hafva för

CLXXVIII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AELÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

De siffror, som beteckna de för reglerade tjänster beräknade
löner, hafva sammanstälts i kol. 15 af tab. 4, tabellserien A;
och visar slutsumman, efter behöriga rättelser, att de aflöningsförmåner,
som vid regleringarna varit att påräkna och väl äfven
i de flesta fall ansetts tillfyllestgörande, uppskattats till ett värde
af 7,362,305 kronor, deraf belöpte å kyrkoherdar 5,808,330 kronor
och å komministrar 1,553,975 kronor.1) Öfversigtstabellerna P
och Q, hvilka innehålla en gruppering i olika klasser af de beräknade
lönerna, utvisa, att i medeltal för hela riket reglerades
kyrkoherdelönerna till 4,253 kronor och komministerslönerna till
1,710 kronor.

Af kyrkoherdar ne (öfversigtstabell P) ansågos

230 få en lön under 3,000 kronor

221

222

190

151

107

3.000— 3,499

3.500— 3,999

4.000— 4,499

4.500— 4,999

5.000— 5,499

nämnda eckl.-år antecknats 48 — hufvudsakligen bruks- och kapellpredikanter
samt adjunkter med olika benämningar —, hvilkas tjenster icke synas hafva ingått
i någon reglering. Då nu redogörelse skall leinnas för presterskapets aflöningsförmåner,
sådana de vid löneregleringarna beräknades, och tillika anställas
jemförelse mellan dessa förmåner och dem som faktiskt utgått, kunna inkomsterna
endast för de präster — 1,365 kyrkoherdar och 909 komministrar —, hvilkas löner
blifvit särskild! reglerade, tagas i beaktande (jfr öfversigtstabellerna P—U).

Vidare är att märka, huru som, vid jemförelsen mellan de beräknade och de
af presterskapet eckl.-året 1896—97 uppburna inkomster, allenast de löneförmåner
afsetts, hvilka redan vid löneregleringarna togos i anspråk för presterskapets
aflöning, således ej sedermera beviljade anslag från löneregleringsfonden,
ej heller afkomst af prestenkesäte, när den uppburits af prest. Dessa
sistnämnda inkomster hafva derför uteslutits vid den i öfversigtstabellerna T och
U meddelade redogörelse för prestlönernas beräknade värde och deras värde angifna
eckl.-år.

0 Vid införande i tab. 4 kol. 15 af de beräknade lönebeloppen hafva några
fel insmugit sig. Den beräknade lönen för kyrkoherden i Espö pastorat af Lunds
stift har uppgifvits till 3,860 kröner, ehuru det rätta beloppet är 6,860 kronor.
Summa beräknade löneförmåner för kyrkoherdarne inom Lunds .stift var således
1,293,180 (ej 1,290,180) kronor. Vid uppgifvandet af beräknade löneförmånerna
för presterskapet i Vexjö stift har den felaktighet förelupit, att lönen, 6,150
kronor, för kyrkoherden i Skatelöfs odelade pastorat införts i tab. 4, oaktadt berörda
pastorat på grund af nådigt bref den 23 juli 1886 delats i två gäll, nemligen
Skatelöf med endast kyrkoherde samt Vestra Torsås och Härlunda med
kyrkoherde och komminister, dervid lönen beräknats för kyrkoherden i Skatelöf
till 5,310 kronor, för kyrkoherden i Vestra Torsås till 3,400 kronor samt för
komministern i det senare pastoratet 1,500 kronor. Den för Vexjö stift beräknade
lönesumma utgjorde således rätteligen: för kyrkoherdar 314,450 (ej 311,890) kronor
och för komministrar 126,670 (ej 125,170) kronor. — Efter vidtagandet af behöriga
rättelser finnas de beräknade lönebeloppen med afseende å hela riket hafva utgjort:
för kyrkoherdar 5,808,330 (ej 5,802,770) kronor, för komministrar 1,553,975 (ej
1,552,475) kronor samt för båda grupperna tillhopa 7,362,305 (ej 7,355,245) kronor.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AELÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLXXIX

64 få en lön å 5,500— 5,999 kronor
55 » » » » 6,000— 6,499

45

51

18

7

4

» 6,500- 6,999

» 7,000— 7,999 »

» 8,000— 8,999 »

» 9,000— 9,999 »

» 10,000—12,000

Lönerna för komministrar (öfversigtstabellen Q) beräknades
uppgå:

för 210 till belopp mindre än 1,300 kronor

»	60	»	»	å	1,300—1,399	»
»	83	»	»	»	1,400—1,499	»
»	154	»	»	»	1,500—1,599	»
»	47	»		»	1,600—1,699	»
»	36	»	»	»	1,700—1,799	»
»	64	»	»	»	1,800—1,899	»
»	38	»	»	»	1,900—1,999	»
»	122	»		»	2,000—2,499	»
»	52		»	»	2,500—2,999	»
»	17	»	»	»	3,000—3,499	»
»	8	»	»	»	3,500—3,999	»
»	18	»	»	»	4,000—4,720	»
Beträffande	IcyrJcoJierdarne	måste alltså — om	hänsyn

tages till de 230 lönerna i klassen under 3,000 kronor — eu aflöning
till belopp mellan 3,000 och 4,000 kronor anses hafva varit
det normala, emedan, de klasser, som rymmas inom dessa gränser,
upptogo de relativt flesta pastorslönerna, eller 443. De talrikaste
klasserna inom komministersgraden — när den lägsta klassen med
löner under 1,300 kronor frånräknas — voro de, som omfatta löner
å 1,400—1,599 kronor; för 270 tjänster hade beräknats ännu lägre
belopp. Sammanlagdt 554 tjenster ansågos ej behöfva eller, möjligen
rigtigare uttryckt, ej kunna uppnå eu lön af 1,700 kronor.

För den tid, då flertalet af dessa löner reglerades, nemligen
1860-talet, stälde måhända äfven de lägre lönebeloppen — de
som ej uppgingo till 3,000 kronor för kyrkoherde och 1,700
kronor för komminister ■— i utsigt för presterna att kunna
föra ett efter deras stånd afpassadt, värdigt lefnadssätt.
Men med det begrepp om »anständig bergning», som numera
torde vara gängse, måste åtskilliga så väl kyrkoherdar som i

CLXXX PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRHiLLANDEN.

synnerhet komministrar anses hafva från början varit allt för
svagt aflönade, hvartill kommer, att den verkliga aflöningen för
ett stort antal tjenster, som ursprungligen tillhörde de högre löneklasserna,
aldrig motsvarat det berälcnade beloppet. I följd häraf
har många prestera ekonomiska ställning icke satt dem i tillfälle
att föra ett lefnadssätt, som varit egnadt att uppfylla ens
mycket små anspråk. Sina bekymmer hafva. dessa prester
uttalat i en till Kongl. Maj:t år 1899 ingifven petition, deri
de anhållit om förbättrande af sina aflöningsförhållanden, under
anförande bland annat, huru som en stor del af svenska kyrkans
presterskap länge befunnit sig i ett svårt ekonomiskt betryck.
De aflöningsmedel, som på 1860-talet ansetts utgöra en anständig
bergning, hade nemligen efter trettio år visat sig vara för
ändamålet absolut otillräckliga. Flera omständigheter hade
dervid samverkat. Penningvärdet hade högst betydligt sjunkit.
Prisen på de flesta lifsförnödenheter hade stegrats, hvarförutom
löner åt dagsverkare och tjenstehjon samt kostnaden
för material och arbete vid reparationer och nybyggnader äfvensom
utskylderna till kommunen, särskildt för skolväsendet
och fattigvården, betydligt tillväxt. Men hvad som i synnerhet
vållat det ekonomiska betrycket hade varit de väsentligt höjda
fordringarna för de teologiska embetsexamina. Universitetsstudierna
kräfde numera en tid och en kostnad, som — med den
aflöning de flesta prester åtnjöte — gjorde den genom desamma
ådragna skuldbördan omöjlig att förränta och amortera. En
stor del af presterskapet befunne sig derför i en beklagansvärd
och, icke blott för embetets bärare utan äfven för embetets gerning,
olycksbringande ekonomisk belägenhet. Petitionärerna anhöllo
derför, att Kongl. Maj:t måtte från presterskapets löneregleringsfond
eller andra tillgängliga medel bevilja tillskott
till de svaga kyrkoherdelönernas uppbringande till 3,000 och
de svaga komministerslönernas uppbringande till 1,800 kronor,
hvilket senare belopp dock med hänsyn till nuvarande studieoch
lefnadskostnader ansågs vara jemförelsevis lågt tilltaget.

Förhöjda anslag från presterskapets löneregleringsfond blefvo
också, på sätt ofvan sid. clxii framhållits, beviljade under åren
1900 och 1901. Derefter har ställningen icke oväsentligt förbättrats,
såsom framgår af öfversigtstabellerna K och S, i hvilka *)

*) Se Kong! Maj:ts förut å sid. clx omförmälda proposition till 1900 års
riksdag, n:o 30 sid. 5.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLXXXI

Öfversigtstabell R

innefattande gruppering i löneklasser af IcyrTcoherdarnes aflöningsförmåner
eclcl.-året 1896—97, med tillägg af de intill 1902 beviljade
anslag från presterskapets löneregleringsfond.

1	2	3	4	5	6	7 | 8	9	10	11	12	13	14 j 15 ] 16	17
Stift.	Hela antalet kyrko- herdar.	Antal kyrkoherdelöner, hvilkas belopp uppgingo till kronor	Lön i medel- tal. Kr.
1 —2,449.	2,500-2,999.	3,000-3,499.	3,500-3,999.	4,000—4,499.	4,500-4,999.	5,000—5,499.	O* Öl 0 1 er» CD CD CD	6,000—6,499.	6,500-6,999.	7,000 -7,999.	8,000-8,999.	o o 0 1 jD "cd CD CD	10,000—14,206.
Hela riket.
Upsala.....	169	3	23	34	22	19	20	18	9	5	3	4	3	4	2	4,461
Linköpings ....	149	2	8	32	38	28	16	6	8	2	1	6	1	—	1	4,219
Skara......	123	1	8	33	23	18	20	8	5	4	1	2	—	—	—	4,102
i Strengnäs ....	105	—	6	15	22	21	16	14	2	1	1	3	2	1	1	4,485
Vesterås.....	105	3	13	17	14	15	9	5	9	4	1	10	2	2	1	4,671
j Yexjö......	96	1	14	33	18	16	8	1	1	1	1	1	—	—	1	3,782
Lunds......	239	—	3	7	27	31	20	21	26	34	23	26	8	5	8	5,801
Göteborgs ....	no	—	6	17	14	12	9	13	6	6	11	9	4	—	3	5,157
Kalmar.....	45	—	8	13	3	10	3	3	2	2	—	1	—	—	—	3,951
Karlstads ....	59	1	5	8	5	7	6	4	8	4	3	6	2	—	—-	4,954
Hernösands . . .	113	2	—	15	13	12	15	9	10	6	6	10	4	7	4	5,560
Visby......	44	i	11	17	11	3	1			—						3,358
Stockholms stad . .	8							—	—	1	—	3	1	1	2	8,468
Samma för kyrko-
herdarne i riket .	l) 1,365	14	105	241	210	192	143	102	86	70	51	81	27	20	23	4,747
| Landspastorat.
Upsala .....	159	3	22	33	22	18	17	17	9	5	2	3	2	4	2	4,410
Linköping ....	138	2	8	32	38	27	15	5	6	2	1	2	—	—	—	4,015
Skara......	113	1	8	33	20	18	20	5	4	2	1	1	—	—	—	3,980
Strengnäs ....	95	-	6	13	21	20	16	13	2	1	1	1	1	—	—	4,296
Vesterås.....	96	3	13	16	14	15	9	5	6	4	—	6	2	2	1	4,518
Vexjö......	93	1	14	33	18	16	8	1	1	—	1	—	—	—	—	3,626
Lunds ......	222	—	3	7	25	29	20	20	26	33	22	22	7	5	3	5,667
Göteborgs ....	94	—	5	17	13	12	6	11	5	6	8	6	4	—	1	4,911
Kalmar.....	42	—	8	12	3	10	3	3	2	1	—	—	—	—	—	3,834
Karlstads ....	55	1	5	8	5	6	6	4	6	4	3	5	2	—	—	4,919
Hernösands . . .	104	2	—	15	12	12	15	8	9	5	6	7	3	7	3	5,403
Visby......	43	1	11	16	11	3	1									3,358
S:a för kyrkoherdar-
ne i landspastorat	1,254	14	103	235	202	186	136	92; 76	63	45	53	21	18	10	4,579

b Jfr not 2) sid. clxxvii.

CLXXXII , PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNING SFÖRHÅLL ANDE N.

Öfversigtstabell S

innefattande gruppering i löneklasser af komministrarnes med fleras
aflöningsförmåner eckl.-äret 1896—97, med tillägg af de intill 1902
beviljade anslag från pr ester skåpets löner egleringsfond.

1	1 2	! 3	I 4	1 5	1 6	i 7	1 8	1	10	In	1 12	13	|14	15	16	17
Stift.	| Hela antalet kom- mini- ! strar m. fl.	I Anta^	komministerslöner, hvilkas belopp till kronor	iippgingo	Lön i medel- tal. Kr.
1,000—1,199.	1,200—1,299.	1,300-1,399.	1,400-1,499.	*Cn O O M- ; ''u* CO o	1,600—1,699.	M. V* O V* CD CD	1,800-1,899.	1,900-1,999.	2,000—2,499.	2,500—2,999.	i» 8 0 1 05 CD CD	3,500-3,999.	4,000—7,589.
Hela riket.
Upsala......	112	2	1	1	6	10	43	20	7	—	14	5	2	1	—	1,798
Linköpings ....	in	—	—	1	2	6	44	31	8	7	6	1	5	—	—	1,799
i Skara......	113	—	1	3	4	7	52	25	9	6	5	1	—	—	—	1,715
Strengnäs ....	79	1	1	—	4	8	20	13	8	7	10	4	2	1	—	1,862
Vesterås.....	71	—	—	—	2	3	15	13	2	4	19	7	4	1	1	2,090
Vexjö......	99	—	—	1	3	12	35	38	5	—	2	i	2	—	—	1,730
Lunds......	33	—	—	1	1		—	5	5	1	8	4	4	1	3	2,626
Göteborgs ....	83	—	—	1	2	1	17	14	8	5	12	14	6	3	—	2,140
Kalmar.....	35	—	1	—	1	2	14	9	4	2	2	—	—	—	—	1,719
Karlstads ....	73	1	—	1	2	3	22	15	3	7	14	4	1	—	—	1,853
Hernösands. . . .	77	—	—	1	3	3	4	5	7	11	26	10	6	1	—	2,133
Visby......	6	—	1	—	—		3	1	—	—	1	—	—	—	—	1,654
Stockholms stad. .	17	—						—						8	9	3,872
S:af. komministrarne
m. fl. i riket . .	'') 909	4	5	10	30	55	269	189	66	50	119	51	32	16	13	1,937
Landspastorat.
Upsala......	102	2	1	1	6	10	42	17	7	—	13	2	1	—	—	1,734
Linköpings ....	93	—	—	1	2	5	42	29	7	4	3	—	—	—	—	1,701
Skara......	98	—	1	3	4	7	46	22	5	6	4	—	—	—	—	1,696
Strengnäs ....	68	1	1	-	4	8	20	12	6	4	8	3	—	1	—	1,796
Vesterås.....	54	—	—	—	1	3	11	11	1	3	14	4	4	1	1	2,104
Vexjö......	95	—	—	1	3	12	34	38	5	—	1	—	1	—	—	1,697
Lunds ......	13	—	—	1	1	—	—	4	—	—	5	2	—	—	—	2,001
Göteborgs ....	66	—	—	1	2	1	17	14	8	4	10	6	—	3	—	1,974
Kalmar.....	31	—	1	—	1	2	14	7	4	2	—	—	—	—	—	1,695
Karlstads ....	69	1	—	1	2	3	21	15	3	7	12	3	1	—	—	1,837
Hernösands....	66	--	—	1	3	3	3	5	7	10	23	8	2	1	—	2,062
Visby......	4	—	—	—	—	—	3	1	—	—	—	—	—	—	—	1,673
S:af. komministrarne
m. fl. i landspastorat	759|	4	4	10	29	54	253	175	53	40	93	28	9	6	1	1,814

*) Jfr not 2) sid. clxxvii.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN. CLXXXI1X

redogöres för lönerna vid samma beställningar, som afses i öfversigtstabellerna
P och. Q. Medellönen för kyrkoherde är numera,
i fråga om hela riket, 4,747 kronor; löner mellan 3,000 ock 4,000
kronor uppbäras af 451 kyrkoherdar och löner derunder af endast
119. Medelbeloppet för samtliga komministrar nes löner är, efter
de ökade tillskotten från fonden, förhöjdt till 1,937 kronor från
1,710; endast 19 komministrar hafva mindre lön än 1,400 kronor,
373 mindre än 1,700 kronor.

Granskar man löneregleringarnas resultat med hänsyn till
jorester sk ap et i dess helhet — icke beträffande enskilda tjensteinnehafvare
—, visar sig detta resultat ganska gynsamt, äfven när de
förhållanden afses, som voro rådande före beviljandet af de förhöjda
anslagen från presterskapets löneregleringsfond. Summan
af inkomsterna för de prester, hvilkas löner reglerades, hade nemligen,
på sätt här ofvan blifvit uppgifvet, beräknats till 7,362,305 kronor.
1) För samma tjensteinnehafvare hade emellertid aflöningsförmånerna
ecklesiastikåret 1896—97 i verkligheten utgjort 7,836,433
kronor och således tillfört presterskapet en, utöfver den beräknade,
ökad faktisk inkomst af 474,128 kronor, hvilket belopp
motsvarar en förhöjning på det hela af 6.4 procent. Men för innehafvare
af särskilda presterliga beställningar hafva förhållandena
utvecklat sig mycket olika. Tagas alla kyrkoherdar i en
grupp, visar sig, att aflöningen för denna grupp ökats med 9.1
procent, under det att komministersgruppen fått vidkännas en
löneminskning med 3.3 procent. Inom en hvar af de särskilda
grupperna framträda åter igen skiljaktigheter. För kyrkoherdarne
hafva i 552 pastorat lönerna minskats och i 813 pastorat
ökats; antalet pastorat, der löneminskning för komministrarne
inträdt, var 616 och, der lönerna ökats, 293. Öfversigtstabellerna
T och IT gifva närmare upplysning om förloppet och intensiteten
af de efter tiden för löneregleringarnas fastställande
till och med ecklesiastikåret 1896—97 timade förändringar i afseende
å de beräknade lönerna.2) *)

*) Jfr not 2) sid. clxxvii och not sid. clxxviii.

2) Om bland löneförmånerna för de tjenster, hvilkas beräknade och faktiska
inkomster här ofvan jemförts med hvarandra, upptagas jemväl anslagen från
presterskapets löneregleringsfond, såsom dessa utgingo för eckl.-året 1896—97, äfvensom
den till 26,534 kronor 92 öre uppgående afkomsten af 48 prestenkesäten —
hvilken afkomst då uppbars af prester —, visar sig, att aflöningssumman för ifrågavarande
tjenster ökats med 660,753 kronor samt utgjorde 8,015,998 kronor,

CLXXXIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

Öfversigts Kyrkoherdelönernas

beräknade och

1	2	3	4	1 5	6	7	8	9	10	n
	Till kyrkoherdar utgående löner, hvilka understego de vid löneregleringarna beräknade.	Till
Stift, .	Vid löne-reglerin-garna be-räknad aflöning. Kr.	Summa aflöning	Minskningen utgjorde inom föl-jande antal pastorat	Samma pastorat,	Vid löne-reglerin-garna be-räknad aflöning. Kr.
	eckl.-året 1896-97. Kr.	öfver 30	30 intill 20 %	20 intill 10 %	10 intill 5 %	5 intill 1 %	1 % och der-under.	hvilka lönerna minskats.
Kyrkoherdar. Hela riket. 1 Upsala......	249,060	227,016		7	17	14	19	6	63	411,990
Linköping.....	235,490	218,065	i	3	14	12	21	8	59	345, m
j Skara ......	226,800	204,900		6	22	17	14	2	61	245,980
| Strengnäs.....	193,190	178,746	—	1	12	13	16	2	44	247,580
V esterås.....	151,500	139,125	—	2	8	9	14	2	35	287,750
Vexjö......	127,000	115,388	—	3	10	14	8	2	37	187,450
Lunds ......	593,130	537,765	i	5	40	28	27	5	106	700,050''
Göteborgs.....	240,185	224,584	—	3	10	15	22	3	53	265,100
Kalmar......	113,800	99,204	—	7	11	4	5	1	28	65,920
Karlstads.....	126,450	109,687	—	5	12	5	5	1	28	151,455
Hernösands ....	25,590	24,281	—	—	1	1	4	1	7	406,000
Visby......	84,650	77,636	—	2	6	11	5	1	25	53,630
Stockholms stad . . i	57,330	49,415	—	2	2	2	—	—	6	15,330
Summa |	2,424,175[2,205,812	2	46	165	145	160	34	552	8,884,155

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

CLXXXV

tabell T.

verkliga värde inom olika pastorat.

12	13	14	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24 | 25
icyrkoherd	ar utgående löner, hvilka öfverstego de vid löne-regleringarna beräknade.	För hvarje stift utgjorde
Summa aflöning eckl.-årct: 1896-97. Kr.	Ökningen utgjorde inom pastorat	följande antal	Summa pastorat, inom hvilka lönerna ökats.	den vid vid löne-reglerin-garna be-räknade aflöning. Kr.	aflöningen eckl.-året 1896-97. Kr.	minsk- ningen %	ök- nin- gen %
1 % och der- under.	5 in-till 1 %	10 intill 5 %	20 intill 10 %	30 intill 20 %	40 i 50 intill intill 30 | 40 % \ °/°	öfver 50 %
513,876	3	11	21	28	18	10	4	11	106	661,050	740,892		12.1
401,156	5	20	18	23	10	4	3	7	90	581,410	619,221	—	6.5;
283,797	5	12	12	16	7	6	2	2	62	472,780	488,697	—	3.4
287,640	1	14	12	18	10	3	—	3	61	440,770	466,386	—	5.8
345,651	—	14	8	16	15	9	3	5	70	439,250	484,776	—	10.4
225,742	1	10	10	15	10	6	2	5	59	314,450	341,130	—	8.5J
842,787	6	15	22	41	19	13	4	13	133	1,293,180	1,380,552	—	6.8
312,021	4	9	17	16	4	3	—	4	57	505,285	536,605	—	6.2
72,199	3	n i	4	2	—	—	—	1	17	179,720	171,403	4.6	—
179,650	—	5	2	12	5	3	—	4	31	277,905	289,337	—	4.1
587,526	—	6	7	19	12	16	8	38	106	431,590	611,807	—	41.8
58,066	3	8	2	4	—	1	1	—	19	138,280	135,702	1.9	—
18,325	—	—	—	1	1		—	—	2	72,660	67,740	6.8	—
4,128,436	31	131	135	211	in	74	27	93	813	5,808,83010,884,248 —	9.1

12

CLXXXVI PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRITÅEL ANDEN.

Öfversigts Komministerslönernas

beräknade och

1	2	3	4	5	6	7	8	9 ~	io	11
Stift.	Till komministrar m. fl. utgående löner, hvilka understego de vid löneregleringarna beräknade.	Till
Vid löne-reglerin-garna be-räknad aflöning. Kr.	Summa aflöning ecld.-året 1896-97. Kr.	Min öfver 30 %	sknin järn 30 intill 20 %	E*en u e an 20 intill 10 %	tgjord ;al pa 10 intill 5 %	e ino stora 5 intill 1 %	m föl- 1 % och der- under.	Summa pastorat, inom hvilka lönerna minskats.	Vid löne-reglerin-garna be-räknad aflöning. Kr.
Komministrar
ni. ii.
Hela riket.
! Upsala......	134,725	115,717	9	15	27	16	10	4	81	48,000
Linköpings ....	98,180	85,461	3	11	28	14	7	6	69	65,470
^ Skara......	131,700	111,411	8	21	32	17	10	3	91	35,180
1 Strengnäs.....	81,360	71,199	3	5	20	5	11	4	48	52,830
Vesterås.....	85,950	77,579	1	2	14	14	11	—	42	53,010
Vexjö......	104,890	92,075	6	11	28	16	19	4	84	21,780
Lunds......	14,470	11,993	1	2	1	3	—	—	7	56,270 i
Göteborgs.....	100,300	89,501	3	4	18	8	10	7	50	63,510
Kalmar......	52,260	43,306	2	7	16	5	1	1	32	5,110
Karlstads.....	115,025	92,615	9	19	23	4	5	—	60	23,435
Hernösands ....	57,740	49,084	4	3	14	8	2	3	34	71,580
Visby......	4,190	3,635	—	-	2	—	1	—	3	2,650
Stockholms stad . .	67,760	58,408	—		13	2	—	—	15	6,600
Summa	1,048,550	901,984	49	100	230	112	87	32	610	505,425

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRHÅLL ANDEN. CLXXXVII

tabell U.

verirtiga värde inom olika pastorat.

12 1	13 1	14 |	15 1	16 1	17 |	18 I	19 |	20 |	21	22 |	23	24 1	26
komministrar m. fl. utgående löner, hvilka öfverstego de vid löneregleringarna beräknade.	Inom hvarje stift	utgjorde
1 Summa t aflöning eckl.-året 1996-97. Kr.	Ökningen	utgjorde inom pastorat	följande antal	Summa pastorat, inom i hvilka lönerna ökats.	den vid öneregle-rin garna jeräknade aflöning. Kr.	iflöningen eckl.-året 1896-97. Kr.	minsk- ningen. %	ök- nifl- gen. %
1 * och der-under.	5 in- ull 1 %	10 ntill 5 %	20 ntill 10 %	30 ntill 20 %	40 ntill 30 %	50 ntill 40 %	öfver 50 %
52,968	5	5	i 8	10	2			1	31	182,725	168,685	7.7	-
73,598	i	9	13	8	7	1	2	1	42	163,650	159,059	2.8	—
39,747	2	3	5	6	3	1	—	2	22	166,880	151,158	9.4	—
60,423	1	10	6	3	9		—	2	31	134,190	131,622	1.9	—
63,300	3	4	6	6	2	1	4	3	29	138,960	140,879	—	1.4
26,293	2	5	—	4	2	1	—	1	15	126,670	118,368	6.6	—
72,609		3	1	13	2	2	—	5	26	70,740	84,602	—	19.6
75,366	2	5	7	10	2	3	1	3	33	163,810	164,867	—	0.6
5,656	—	—	1	2		—	—	—	3	57,370	48,962	14.7	—
27,871	2	3	1	3	1	—	i 2	1	13	138,460	120,486	13.0	—
| 92,021	| _	9	4	9	8	5	3	5	43	129,320	| 141,105		9.1
I 2,938	1 —	1	1	—	—	1	—	—	3	6,84C	6,573	j 3.9	—
7,411	J -	1		| -	i 1	—	—	—	2	74,36C	)| 65,812	| 11.5	—
600,201	1 1 18	58	53	! 74	39	15	12	24	! 293	1,553,97?	>1,502,185	3.3	j —

CLXXXVIII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRHÅLL ANDEN.

Med det system för lönernas bestämmande, som infördes antingen
på grund af uttrycklig föreskrift i 1862 års förordning
eller genom en utvidgande tillämpning af samma förordning,
måste förändringar uti lönebeloppen i sjelfva verket hafva varit
att förvänta. Det är redan förut — sid. cxxxm och följ. — framhållet,
huru obestämda de faktorer voro, som hade att öfva inflytande
på resultatet af löneregleringarna. Af största betydelse
härvid var naturligtvis, att de mest afsevärda lönemedlen,
nemligen församlingsafgifterna, voro underkastade förändringar
så till vida, som lönepersedlarnes penningvärde berodde af
dfe vexlande markegångsprisen samt, i de pastorat der tantiémesystemet
var infördt, vissa afgifter ökades eller minskades i proportion
till skatteförmågan hos en del beskattningsföremål.1) Berörda
omständigheter kunde ju icke annat än medföra en förskjutning
af löneförhållandena, om ock rubbningarna helt visst
varit större, än man kunnat förutse.

Beträffande det extra ordinarie presterskapets aflöning innehåller
kyrkolagen i 24 kapitlet 29 §, att en kyrkoherde eller
kapellan, till hvilkens biträde vid gudstjenstens uppehållande en
extra ordinarie prestman blifvit förordnad, skall, »vedergälla honom
med kost och lön, som de antingen sjelfve sins emellan öfverenskomma,
eller biskopen med kapitlet mäter och tycker rätt
vara». I stället för dessa öfverenskommelser mellan hvarje
enskild tjensteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid
så småningom i åtskilliga stift föreningar angående adjunk deraf

6,433,064 kronor tillföllo kyrkoherdar och 1,582,934 kronor komministrar.
I förhållande till de beräknade lönerna utmärka dessa belopp en ökning för presterskapet
i hela riket af 8.98 procent, för kyrkoherdegruppen af 10.86 procent och
för komministersgruppen af 1.96 procent. För eckl.-året 1901—02 uppgick motsvarande
aflöningssumma, som då ökats med 877,622 kronor, till 8,239,927 kronor,
af hvilka kyrkoherdar uppburo 6,478,663 kronor och komministrar 1,761,264 kronor;
utgörande ökningen, i förhållande till de beräknade beloppen, i sin helhet
11.92 procent samt för kyrkoherdar 11.54 procent och för kommnistrar 13.34 procent.

Till dessa faktorer måste särskild hänsyn tagas, när det gäller åt förklara
rubbningarna i förhållandet mellan kyrkoherdarnes och komministrarnes löneförmåner.
Då nemligen vid löneregleringarnas uppgörande af befintliga tillgångar
vanligen anslogs en qvantitet spanmål — utom en mindre penningsumma — åt
komministrarne, och det öfriga tillföll kyrkoherden, blef, vid spanmålsprisens
sjunkande å ena samt folkmängdens ökning och industriens utveckling å andra
sidan, följden den, att komministrarnes inkomster minskades, under det att kyrkoherdarnes
ökades uti ekonomiskt framåtskridande samhällen.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSEÖRHÅLLANDEN- CLXXXIX

ters och vikariers aflöning ingångna mellan stiftens samtliga
prester på de allmänna prestmötena. Ett sådant tillvägagående
blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom nådiga
cirkuläret till konsistorierna den 1,4 september 1839, hvarigenom
domkapitlen anbefaldes att i de stift, der överenskommelser
i afseende på adjunkternas lönevilkor ännu icke blifvit
träffade, vid blifvande prestmöten söka åstadkomma en dylik
reglering, afpassad efter dessa tjenstemäns behof och göromål.x)
De på grund häraf bestämda löner torde emellertid hafva blifvit
nog knappt tillmätta, ty genom ett nytt cirkulär den 17 juli
1858 anbefaldes domkapitlen tillse, att vice pastorers och adjunkters
löneförmåner blefve på ett tidsförhållandena motsvarande
sätt bestämda. När derefter förordningen om allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade
deri äfven meddelats några bestämmelser, som afse det extra
ordinarie presterskapets aflöning. Sålunda stadgar § 1, att lönerna
för det ordinarie presterskapet böra så beräknas, att det
extra ordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas; och
skall enligt § 12 minimum af det aflöning sbelopp, som, förutom
bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas,
äfvensom den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna
föranleda, att bostad och föda in natura icke
lämpligen kan ifrågakomma, i vanlig ordning — d. v. s. på prestmöte
— bestämmas i spanmål att utgå efter tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma
en fullständigare reglering af det extra ordinarie presterskapets
aflöning, än hvartill stadgandena i 1862 års förordning gifva
anledning. Endast erkestiftet och Yisby stift hafva åtnöjt sig med
att för så väl adjunkter som vice pastorer bestämma en minimilön.

Den grundsats för ifrågavarande lönereglering, som inom de
öfriga stiften först gjorde sig gällande, innebar, att adjunktslönerna
skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie
befattningen; och blefvo för sådant ändamål de presterliga
lägenheterna indelade i flera klasser. I de fem stift, der berörda
grundsats tillämpats, voro klassernas antal och således äfven antalet
löneklasser för adjunkterna följande, nemligen 2 i Karlstads,
3 i Strengnäs, 4 i Vexjö, 5 i Kalmar och 8 i Hernösands stift.

Från början af 1880-talet har en annan grundsats för adjunktsaflöningen
småningom börjat vinna tillämpning, i det att

'') Jfr ofvan sid. xvn ocli xxvu.

cxc

PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNIN6SFÖRHÅLLANDEN.

Stift.	Adjunktslöner beräknade	Arfvoden för pastoralvård beräknade	Ersättning för bostad ! och vivre beräknad
	efter 10-årigt	medelmari	e g å n	g s p r i	för
1867—1896 (i medeltal).	1900.	1867—1896 (i medeltal).	1900.	1867— 1896 (i me-deltal).	1900.
Lägsta.	Högsta.	Lägsta.	Högsta.	Lägsta.	Högsta.	Lägsta.	Högsta.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Upsala.....	338	—	301	—	113	—	100	. —	508	452
Linköpings ....	300	400	300	400	100	—	100	—	500	500
Skara ......	417	530	380	483	122	295	in	269	500	500
Strengnäs . ....	355	491	350	461	169	338	158	317	550	513
Vesterås.....	455	623	406	557	120	484	120	484	623	557
Vexjö......	320	457	280	401	137	182	120	160	548	482
,|junds......	447	676	421	663	178	—	168	—	607	573
Göteborgs ....	462	613	427	574	75	230	75	230	600	600
Kalmar.....	134	403	137	413	101	—	103	—	393	402
Karlstads ....	380	466	342	420	123	—	no	—	466	420 :
Hernösands . . .	380	886	345	805	190	443	172	402	633	575
Visbv......	287	—	309	—	87	—	82	'' —	326	309
Medeltal	356	554	333	518	126	329	118	310	521	490

adjunkterna ansågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjensteålder,
oberoende af om de vore anstälda hos en mer eller mindre
väl aflönad ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen
utgöras endast i förhållande till de med hans tjenst
förenade inkomster, vare sig adjunkten egde uppbära lön i
lägsta eller högsta lönegraden. Denna anordning fordrar emellertid
inrättandet af en för stiftets prester gemensam kassa, hvilken
antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig att vid
anlitande af tjenstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande
adjunkt utbetalar den honom efter tjensteåldern tillkommande

PRESTERSKAPETS NUVARANDE A ELÖN IN (i S FÖ RIIÅ LL A ND E N.

CXCI

Eckl.-året 1896—97 utgjorde i procent af medelvärdet af kyrköherdelön inom stiftet
adjunktslön	arfvode för pastoral vård	ersättning för bostad och vivre	en vice pastors lön (med vivre)
	efter 10-	å r i g t	medelmark	egång	s p r i s	för
1867—1896 (i medeltal).	1900.	1867—1896 (i medeltal).	1900.	1867— 1896	1900.	1900.
Lägsta.	Högsta.	Lägsta.	Högsta.	Lägsta.	Högsta.	Lägsta.	Högsta.	(i me-deltal).	Lägsta.	Högsta.
%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%
7.6	—	6.8	—	2.6	—	2.3	—	11.5	10.2	19.3	—
7.2	9.5	7.2	9.5	2.4	—	2.4	—	11.9	11.9	21.5	23.8
10.3	13.1	9.4	11.9	3.0	7.3	2.7	6.7	12.4	12.4	24.5	31.0
8.0	11.0	7.8	10.3	3.8	7.6	3.5	7.1	12.3	11.5	22.8	28.9
9.8	13.4	8.8	12.0	2.6	10.4	2.6	10.4	13.4	12.0	23.4	34.5
8.6	12.3	7.5	10.8	3.7	4.9	3.2	4.3	14.8	13.0	23.8	28.1
7.7	11.7	7.3	11.4	3.1	—	2.9	—	10.5	9.9	20.0	24.2
9.1	12.0	8.4	11.3	1.5	4.5	1.5	4.5	11.8	11.8	21.6	27.6
3.4	10.4	3.5	10.6	2.6	—	2.7	—	10.1	10.3	16.5	23.6
7.7	9.5	6.9	8.5	2.5		2.2	—	9.5	8.5	17.7	19.3
6.9	16.1	6.3	14.6	3.5	8.0	3.1	7.3	11.5	10.4	19.8	32.4
8.8	—	9.5	—	2.7	—	2.5	—	10.0	9.5	21.4	—
7.6	118	7.1	11.1	2.7	7.0	2.5	6.6	11.1	105	20.1	28.1

lön, eller ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag
utöfver hvad som tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott
fylla den brist i adjunktsaflöningen, som på andra håll
kan uppstå. De stift, i hvilka en sådan reglering af adjunktslönerna
blifvit genomförd, voro äfven fem, nemligen Linköpings,
Skara, Yesterås, Lunds och Göteborgs stift. I dem alla funnos
tre lönegrader, och åtnjötos ålderstilläggen efter 5 och 10 års
tjenstgöring.

Enligt 1862 års förordning hafva adjunktslönerna blifvit
bestämda i spanmål. Då lönerna inom olika stift äro olika sam -

CXCII PRESTERSKAPETS NUVARANDE AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

mansatta — än med hälften råg och hälften korn, än med en
tredjedel råg och två tredjedelar korn, än med en tredjedel af
hvart och ett af sädesslagen råg, korn och hafre, än af endast
råg eller endast korn — samt markegången rätt betydligt växlar
för olika län och äfven för skilda delar af samma län, så
kunna adjunktslönerna i de olika stiften svårligen jemföras med
hvarandra förr, än deras penningvärden uträknats. 1 omstående
tablå hafva lönerna upptagits, beräknade så väl efter medeltalet
för åren 1867—1896 af hvarje orts tioåriga markegångspris som
ock efter medelmarkegångspriset för år 1900.x) Härvid är dock
att märka, att i liera stift på förhand voro bestämda vissa minimibelopp,
under hvilka värdet på adjunktslön i de olika graderna
icke fick gå. Dessa minimivärden voro:

i Linköpings stift...... 300, 350 och 400 kronor

» Skara » ...... 350 »

» Strengnäs > 350, 400 och 450 »

» Yesterås » 400, 450 och 550 »

» Göteborgs » 400, 450 och 550 »

» Karlstads » 325, 400 »

» Yisby » ...... 250 »

Af tablån framgår, att en adjunktslön hade mycket olika,
värde i de särskilda stiften, vare sig man jemför de lägsta löner,
som utgingo i hvarje stift, eller de högsta lönerna i de stift,
der flera lönegrader voro bestämda. Lägsta adjunktslönen, beräknad
efter medeltalet af medelmarkegångsprisen för åren
1867—1896, vexlade mellan 134 kronor i Kalmar stift och 462
kronor i Göteborgs stift samt, beräknad efter medelmarkegångspriset
för år 1900, mellan 137 kronor i Kalmar och 427 kronor i
Göteborgs stift. Högsta adjunktslönen var minst i Linköpings
stift med 400 kronor samt störst i Hernösands stift med 886
kronor för perioden 1867—1896 och med 805 kronor för år 1900.
Medelvärdet för hela riket var för lägsta adjunktslönen 356 kronor
under perioden 1867—1896 och 333 kronor för år 1900 samt för
högsta lönen respektive 554 och 518 kronor.

Ersättning för pastoralvård utgick i sex stift, nemligen Upsala,
Linköpings, Lunds, Kalmar, Karlstads och Yisby, med ett
för alla pastorat i hvarje stift lika belopp spanmål — utöfver den

’) Då flera läns markegångstaxor inom ett stift tillämpats, har medeltalet af
de efter olika pris uträknade lönerna införts i förenämnda tablå.

PRESTERSKAPETS NUVARANDE APLÖNINGSEÖRHÅLLANDEN. OXCIII

vederbörande tillbommande adjunktslön —, dock så att lösen för
spanmålen i Linköpings och Karlstads stift icke fick understiga
100 kronor. Efter pastoratets folkmängd utgick ersättningen för
pastoralvård i Skara och Yexjö stift, i det förra med 4 (möjligen
5) olika belopp och i det senare med-2. Uti de öfriga fyra stiften
bestämdes vicepastorsarfvodet efter ordinarie, pastors inkomster.
För detta ändamål voro pastoraten fördelade i 3 inkomstklasser
inom Strengnäs stift och i 7 klasser inom Hernösands stift; men
i Yesterås stift utgick arfvodet med fyra procent af pastorslönen,
sådan denna blifvit af prestlöneregleringskomitén beräknad för
ecklesiastikåret 1896—97, dock minst efter ett lönebelopp af 3,000
kronor, och i Göteborgs stift med tre procent af den reglerade lönen.

Äfven ersättningarna för pastoralvård voro mycket vexlande
inom de olika stiften. Lägsta arfvodet var minst i Göteborgs
stift med 75 kronor och störst i Hernösands stift med 190 kronor
för perioden 1867-—1896 samt 172 kronor år 1900. Medeltalet
för hela riket var respektive 126 och 118 kronor. I de
sex stift, der vice pastorsarfvoden utgingo med flera olika belopp,
var högsta arfvodet minst i Yexjö stift eller 182 kronor i medeltal
för åren 1867—1896 och 160 kronor år 1900 samt i båda
fallen störst i Yesterås stift eller 484 kronor. Medeltalet för
högsta arfvodsbeloppen inom dessa stift var respektive 329 och
310 kronor.

För det fall att bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna
utgå in natura, har i alla stift såsom ersättning derför blifvit
faststäldt ett visst belopp spanmål, utom i Göteborgs stift, der
ersättningen omedelbart bestämts i penningar. Denna ersättning
utgjorde 490 kronor i medeltal för perioden 1867—1896 och 521
kronor för år 1900; den var minst i Yisby stift med respektive
326 och 309 kronor samt högst för Hernösands stift med respektive
633 och 575 kronor.

Yid en extra ordinarie prestmans förflyttning från en tjenstgöringsort
till en annan bestreds väl i allmänhet ersättningen
för resekostnaderna af den, till hvilken tjenstebiträdet skulle missiveras.
Härom saknas emellertid uppgifter från en del stift. I
Skara, Vesterås och Göteborgs stift betalades denna ersättning af
adjunktskassan. Den utgick, der icke ordinarien omedelbart ombesörjde
flyttningen, med lega för två hästar inom Upsala, Skara,.
Yesterås och Karlstads stift, men för allenast en häst inom Hernösands
stift; samt i alla de nämnda‘stiften med kostnaden för

CXCIV PRESTERSKAPETS NUVARANDE AELÖNINGSFÖRHÅLLANDEN.

första plats på ångbåt, för 2:a klass å jernväg och 4 kronors dagtraktamente,
utom i Strengnäs och Yesterås stift, der ett dagtraktamente
af 5 kronor åtnjöts.

Skjuts i embetsärenden skulle i regel lemnas af tjensteinnehafvaren
i alla de fall, då sådan ej tillhandahölls af den, som
påkallade den presterliga förrättningen. När skjutsen ej utgick in
natura, betalades den antingen »efter räkning» (Skara stift), eller
med belopp som af domkapitlet bestämdes »efter områdets beskaffenhet»
(Strengnäs stift), eller med 50—100 kronor (Yexjö stift),
eller med 75 kronor (Karlstads stift), eller med 50 kronor till adjunkt
och 75 kronor till vice pastor (Yisby stift), allt för år räknadt.

Arfvode till extra ordinarie prestman, som för ordnats att sköta
två befattningar, utgick dels med fulla beloppet för båda befattningarna
(Linköpings stift), dels med lägsta adjunktslönen
för den befattning, hvarå han senast erhållit förordnande, — utöfver
ersättningen för den förra befattningen — jemte vice pastorsarfvode
för pastoralvård (Yesterås stift), dels med det högsta
belopp, som för endera befattningen borde åtnjutas, jemte 50 procent
förhöjning derå (Vexjö stift), dels med 75 procent af adjunktslönen
för hvardera befattningen (Lunds stift), dels med en
förhöjning af 40 hektoliter spanmål, V2 råg och V2 korn (= 317
kronor år 1900, Skara stift). Endast enkel ersättning för vivre
lemnades.

Till ordinarie prest, som för ordnats att jemte egen befattning
uppehålla en annan, utgick arfvode: i Linköpings stift med
700 kronor för kyrkoherdebefattning och med 500 kronor för
komministersbefattning, i ett för allt; i Skara stift med 40 hektoliter
spanmål (= 317 kronor år 1900), i ett för allt, samt vice
pastorsarfvode, då sådant ifrågakom; i Yexjö stift med 5 kronor
för hvarje predikodag och fri skjuts, samt för öfrigt besvär
efter öfverenskommelse, dock minst 50 kronor efter år räknadt;
och i Hernösands stift med samma belopp, som extra ordinarie
prestman åtnjöt, dock icke vivre eller ersättning derför.1)

‘) Vid prestmöte!! år 1902 inom TJpsala, Linköpings, Skara och Kalmar
.stift hafva mer eller mindre genomgripande förändringar beträffande det extra
ordinarie presterskapets aflöning blifvit beslutade. Till dessa förändringar har
komitén dock ej kunnat taga hänsyn i den ofvan lemnade redogörelsen, enär ännu
icke mot slutet af nämnda år officiela uppgifter i detta ämne från alla stift förelegat
samt de nya bestämmelserna för öfrigt icke torde träda i tillämpning förr
än under eckl.-året 1903—04.

cxcv

Allmän motivering.

Det är ofvan sid. lxxxi anmärkt, att 1862 års förordning
i fråga om församlingsaf''gifternas bestämmande och fördelning till
utgörande af vederbörande icke af såg någon skattejämkning i den
mening, att förutvarande bidragsskyldighet skulle öfverflyttas
från det ena beskattningsföremålet till det andra eller från den
ena klassen af löngifvare till den andra. I förordningen omförmälas
tre särskilda grupper af afgifter och med afseende å hvardera
gruppen hänvisas till de i författningar och sedvänja gifna
måtten för afgifternas utgörande. Särsbildt gäller detta beträffande
tionden, om hvilken i § 6 endast säges att den »utbytes
mot bestämda afgifter för en tid af femtio år», utan att denna
skatt sammanställes eller jemföres med andra utskylder till
presterskapets aflöning.

Vid löneregleringarnas verkställande har icke heller, så vidt
för komitén är bekant, förekommit någon jemkning af sådan art,
att afgiftsbelopp, som ansetts böra utgå af fastighet, blifvit på
annat beskattningsföremål öfverflyttadt, eller att afgifter, i bestämdt
syfte att minska den tiondeskyldiga jordens börda, ålagts
äfven andra beskattningsföremål. Förslag i sådan rigtning blefvo
väl stundom väckta, men afvisades såsom icke med författningarna
förenliga.1)

P I fråga härom torde följande exempel, hemtade från de handlingar, som
legat till grund för löneregleringarna inom några församlingar uti olita län, förtjena
anföras.

Täby församling af Stockholms län hade föreslagit, att samma lön som
tillförne borde utgöras till kyrkoherden och det faststälda beloppet af 630 kbf.
spanmål, 5 ctr smör äfvensom B50 rdr årligen uttaxeras pr fyrk, men tilläde:
»Som hela pastorslönen kommer att å hemmanen uttaxeras och de extra inkomsterna
försvinna, blifva personer som icke äro hemmansinnehafvare befriade
från åtskilliga afgifter såsom för vigsel, barndop in. m. Församlingen yrkar
derföre att, då lönen kommer att utgå efter fyrk på i mantal satt jord, de personer,
som icke mera betala något till pastor, erlägga en afgift, hvilken skulle
minska det belopp, som å hemmanen uttaxeras och hvilka skulle komma att
utgå efter följande grunder -—• — (krigsmän; backstugusittare o. d.; inkomsttagare;
torpare; qvarnegare).» Nämnden yttrade härom: »Hvad nämnden icke kan
godkänna är församlingens beslut att afgifterna från hemmanen skulle minskas
med det belopp, som krigsmän, torpare och backstugusittare m. fl. borde till kyrko -

CXCVI

ALLMÄN MOTIVERING.

Den skattejämkning, som var främmande för de i enlighet
med 1862 års förordning verkstälda löneregleringar, skall deremot
blifva en af hufvuduppgifterna för de nya löneregleringar,
beträffande hvilka komitén fått i uppdrag att föreslå grunderna.

herden erlägga. Kong!, förordningen af den 11 juli 1862 föreskrifver nemligen
uttryckligen att de afgifter, som hittills drabbat hemmanen, borde äfven hädanefter
ensamt från dessa utgå och att alla sådana utlagor till presterskapet, hvilkas
betalande hittills ålegat alla personer, äfven hädanefter skulle af alla utgöras.
Men någon tionde af jorden har hittills icke ålegat eller kunnat åligga andra än
jordegare. Derföre anser nämnden det vara stridande mot författningens tydliga
föreskrift, liksom äfven mot all rättvisa och billighet, om de afgifter, som ofvan
uppräknade personer författningsenligt skola utgöra, skulle begagnas till att förminska
de utskylder, hvilka jordegare enligt gällande lag och författningar böra
erlägga.» Församlingens förslag blef ej heller stadfästadt.

Beträffande Arnäs församling af Yesternorrlands län hade domkapitlet —
utöfver hvad nämnden föreslagit — ifrågasatt, att landthandlande skulle erlägga
afgift efter sin inkomst. Konungens befallningshafvande yttrade dervid följande:
»Då, på sätt konsistorium anmärkt, nämnden vid förslagets uppgörande förbisett
att påföra landthandlande prestutskylder, hvilken förgätenhet jemväl egt rum i
fråga om öfriga nu eller framdeles inom socknen mantalsskrifna löntagare, kapitalister
eller i allmänhet de, hvilka för inkomst eller arbete till staten erlägga
bevillning och icke kunna förstås under den i förslaget förekommande oegentliga
benämningen ’gerningsmän m. fl.’; då pastor och komminister genom de föreslagna
lönebeloppen ansetts åtnjuta en deras befattningar och lefnadsställning fullt motsvarande
löneinkomst, så att de bidrag, hvilka genom rättelse af den förelupna
glömskan uppkomma, icke torde böra leda till förhöjning i lönen utan endast
verka till minskning i prestutskylderna från de i allt fall af andra onera hårdt

tryckta hemmanen; — då--och då prestutskylderna af de personer, hvilka

för inkomst af kapital, tjenst, rörelse eller arbete till staten erlägga bevillning,
icke torde böra bestämmas lägre än till tio procent af bevillningsbeloppet efter
2:dra artikeln i bevillningsstadgan; — vågar jag föreslå att, sedan i enlighet
med 4 och 7 §§ i 1862 års förordning från de faststälda lönesummorna till pastor
och komminister afräknats behållningen af boställena jemte de belopp, som, jemlikt
nämndens förslag, böra påföras torpare, båtsmän och fiskare, äfvensom den summa,
som, i öfverensstämmelse med den af Konungens befallningshafvande föreslagna
grund, belöper sig på omförmälte bevillningsskyldige, återstoden fördelas på samtliga
hemmanen inom socknen i förhållande till det värde, som hemmanen enligt
den nästderförinnan hållna taxering innehafva.» Kammarkollegium, som föreslog
det tillägg till nämndens förslag, att handlande och andra församlingsmedlemmar,
hvilka icke innehade jordbruk, men erlade bevillning för kapital eller arbete,
skulle få sig påförd en afgift af V* procent af taxerade inkomsten, hvilken afgift
dock icke finge understiga 2 rdr, ansåg, enär kyrkoherden måste vidkännas den
minskning i inkomst, som kunde uppkomma genom folkmängdens aftagande eller
genom nedläggande af befintliga verk och inrättningar, med billighet öfverensstämmande
att han också finge tillgodonjuta den förhöjning, som kunde blifva en
följd af först nu ifrågasatt beskattning af kapital och arbete. — Kollegii förslag
godkändes af Kong!. Maj:t.

Rörande Skogs församling af Gefleborgs län hade nämnden föreslagit, att
afgifter skulle erläggas för sådana verk, från hvilka afgifter icke dessförinnan
utgått. Deremot inlades gensaga af enskilda församlingsbor, som bl. a. yttrade:
»Församlingen önskar att nämnden måtte till Kongl. Maj:t framställa ett nytt
förslag,'' som är öfverensstämmande med ofvantecknade åsigter, önskningar och förhållanden,
emedan enligt nu föreliggande förslag en mängd af inom socknens område
redan förut befintliga sågar, qvarnar och andra verk, hvilka ännu icke erlagt
någon afgift till presterskapet, skulle genom nämnda förslags fastställelse erhålla en
betydlig förhöjning, utan att presterskapets besvär ökades någon mån. Hvarför
i det nya förslaget presterskapets inkomster böra regleras, så att hvad som uppstår

ALLMÄN MOTIVERING.

CXCVII

Kongl. Maj :t liar nemligen anbefalt komitén att vid utredandet
af berörda grunder taga särskild hänsyn till vissa förhållanden,
bland hvilka i främsta rummet nämnts såsom föremål för undersökning,
»huru vida icke en utjemning bör åstadkommas i afseende
på de bidrag till presterskapets aflöning, som utgå från olika
skatteobjekt, och i hvad mån staten bör bidraga till aflöning em.

En så väsentlig förändring af löneregleringarnas uppgift medför
naturligen en motsvarande förändring af grunderna för afgifternas
bestämmande. Riksdagen har också i sin underdåniga
skrifvelse den 5 maj 1897 sagt sig vara öfvertygad derom, att
en smycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att
bidraga till presterskapets aflöning blifver nödvändig, så att en
utjemning niå kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten-»;
och riksdagen synes hafva velat angifva revisionens hufvudsyfte
med orden: »Genom en sådan utjemning skulle ... i ett stort
antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu
höras från egarne till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvass.

Eör den afsedda skattejemkningen torde det icke vara nog
att vid det förestående reglerandet af presterskapets aflöning
blott utbyta tionden mot en gång för alla bestämda afgifter, såsom
af rikets ständer föreslogs i deras underdåniga skrifvelse
den 6 juli 1857, men hvilket utbytande Kongl. Maj:t ansåg
böra begränsas till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst
skulle åt kyrkan förbehållas rätten att vid ny lönereglering få
tiondeafgifterna skäligen och efter behofvet förhöjda. En fast
tiondesättning, hvarigenom afgifternas förhöjning i förhållande
till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning för framtiden
blefve förhindrad, skulle helt visst vara i beskattningshänseende
påkallad och numera troligen icke möta några hinder. Med
hvad som kallats »de berättigade skälen till klagomål från egarne
till tiondeskyldig jord» torde riksdagen emellertid icke hafva afsett
någon farhåga från tiondegifvarnes sida för nu utgående afgifters
förhöjning, utan fast mera en deras önskan att få samma afgifter

genom nu icke betalande medlemmars, sågars, ^varnare och andra verks erläggande
af afgifter till presterskapet användes så, att den nu mycket betungade jordegarens
utskylder minskas, utan att presterskapets inkomster minskas eller ökas, så länge
dess besvär är detsamma.» — Kammarkollegium, som i sitt öfver löneregleringsförslaget
afgifna utlåtande särskildt upptagit till bemötande vissa delar af församlingens
anmärkningar mot förslaget, men icke nämnda yrkande, förklarade sig
»finna hvad församlingen i öfrigt anfört och yrkat dels stå i strid med gällande
författningar, dels icke böra i nåder bifallas». — Nu omförmälda yrkande föranledde
icke heller någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

cxcviii

ALLMÄN MOTIVERING.

i möjligaste mån nedsatta och på andra skatteobjekt öfverflyttade.

Icke heller skulle det åsyftade ändamålet till fyllest vinnas
allenast genom en revision af de nu gällande mycket bristfälliga
bestämmelserna dels om afgifter af verk och inrättningar, af annan
fastighet och af inkomst, dels om personliga afgifter. Derigenom
kunde visserligen det betydande antal fyrkar, som för närvarande
gå fria från afgifter till presterskapet, blifva beskattade, och
således ett afsevärdt tillskott till presterskapets aflöning vinnas;
derigenom kunde också bidraget från vissa beskattningsföremål
blifva icke obetydligt större. Men för egarne af tiondeskyldig
jord vore dermed föga vunnet, så vida den för nu gällande löneregleringar
uppstäda grundsats fortfarande skulle tillämpas, nemligen
att tionden, såsom en afgift för sig, bestämdes efter
egna grunder och utan jemförelse med eller inverkan af andra
afgifters belopp.

En sådan utjemning mellan skatteobjekten, som nu kunde
tänkas vara åsyftad, skulle deremot åstadkommas, för den händelse
afgifterna af tiondeskyldig jord sammansloges med afgifterna
af andra beskattningsföremål till en summa, hvilken å samtliga
beskattningsföremål fördelades efter någon för dem alla gemensam
grund.

Likasom komitén vid jemförelsen mellan olika beskattningsföremål
i anseende till skatteförmågan J) förestält sig, att ingen
annan jemförelsegrund kunde ifrågakomma än fyrktalet, så
har komitén antagit, att med afseende på församlingsbidragets
jemnare fördelning mellan olika skatteobjekt samma grund
borde vinna tillämpning. Komitén har derför i den tabellariska
sammanställning ■— tab. 2 af tabellserien A —, uti hvilken
för hvarje församling redovisats de å olika grupper beskattningsföremål
debiterade afgifter, tillika låtit i samma tabell,
kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje
fyrk skulle blifva belastad, under förutsättning af en sådan
utjemning mellan skatteobjekten, att summan af samtliga, så väl
personliga som icke personliga, afgifter fördelades lika på alla
fyrkar.

En skatteutjemning af sådan art skulle på följande sätt
inverka på jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till presterskapets
aflöning.

fl Se sid. evm och följ.

ALLMÄN MOTIVERING.

CXCIX

I städerna blefve förändringen mycket genomgripande. Jordbruksfastigheten
bestrider en jemförelsevis ringa andel — 7.85
procent — af hela församlingsbidraget derstädes, dess fyrkar
utgöra likaså en ytterst ringa andel — O-8 6 procent — af hela
fyrktalet i städerna. Skulle nu afgifterna af jordbruksfastighet,
hvilka i medeltal uppgå till 16-72 öre pr fyrk, äfven delas ut
på städernas betydande fyrktal för annan fastighet och för inkomst,
nedginge belastningen till en obetydlighet, i medeltal
allenast 1 ■ o 5 öre pr fyrk eller omkring 10 öre pr bevillningskrona.
Städernas hela fyrktal är så stort, att det utan synnerlig förändring
i belastningen — nemligen från hos öre pr fyrk till
1 ■ 81 öre pr fyrk ■— kunde öfvertaga till och med de personliga
afgifterna, hvilka i städerna äro vida mera betydande än afgifterna
af jordbruksfastighet. Belastningen komme då att högst
uppgå till 13-19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10
öre pr fyrk i allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott
19 församlingar. Jordbruksfastighetens afgifter blefve för samtliga
städer reducerade från 44,223 till 4,843 kronor, eller på det
hela med nära 90 procent.

A landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt
och betydligt mera ojemnt än i städerna. Jordbruksfastigheten
ej blott lemnar ett betydligt tillskott till hela församlingsbidraget
å landsbygden — nemligen 74-5 8 procent —
utan uppbär äfven en stor del — 51-9 4 procent — af fyrktalet
derstädes. Om samtliga afgifter fördelades lika på alla fyrkar,
blefve följden den, att å landsbygden jordbruksfastighetens afgiftssumma
nedsattes från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller
med blott 30 procent, och belastningen pr dylik fastighetsfyrk i
medeltal från 27-29 öre till 18-72 öre.1) Medeltalen för stift befinnas
emellertid ganska skiljaktiga. Nedsättningen skulle blifva
mera betydande endast i Upsala, Yesterås och Hernösands stift,
men ganska ringa i Linköpings, Skara, Yexjö, Lunds, Kalmar
och Karlstads stift. En närmare granskning gifver vid handen,
att verkningarna af utjemningen skulle gestalta sig ytterst olika
i olika församlingar och beskattningens ojemnheter deraf på det
hela snarare ökas än minskas. Kesultatet beror på förhållandet
inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och

1) Se tab.-ser. A, tab. 2, sid. 238 och 239, kol. 4 samt kol. 21 och 26, jemförda
med tab. 1, sid. 118, kol. 10.

ce

ALLMÄN MOTIVERING.

öfnga beskattnings föremåls fyratal. Der det finnes ett öfvervägande
antal fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet,
der kunde utjemningen medföra en betydande lättnad för
dylik fastighet; der tvärt om fyrkarne för jordbruksfastighet vida
öfverväga de öfriga fyrkarne, der medförde utjemningen föga
eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning. I
många församlingar skulle nemligen den minskning i skattebördan,
som för jordbruksfastigheten vunnes genom ti ondens fördelning
på samtliga fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ök -

Öfversigtstabell V.

1	2	3	4	5	6	7	8
	Genom samtliga afgifters fördelning lika på alla fyrkar skulle jordbruksfastighetens afgifter (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 21 och 26)	> ti ST
Stift.	nedsättas med		O: 00
	öfver 75 %	75 intill 50 %	50 intill 25 %	25 intill 10 %	10 % och derunder	ökas	1 a* £8
	i följande antal församlingar.
Landsbygden:
Upsala......	7	29	62	69	60	8	235
Linköpings ....	—	7	33	53	75	32	202 >)
Skara......	2	7	27	52	116	157	361
Strengnäs.....	—	13	29	39	44	35	160
Vesterås.....	3	17	25	21	24	30	120
Vexjö......	—	9	20	39	38	75	181
Lunds ......	8	17	55	102	113	123	419 2)
Göteborgs.....	3	11	21	34	43	138	253 3)
Kalmar......	—	1	3	15	34	13	66
Karlstads.....	1	3	11	25	30	62	132
Hernösands ....	1	28	49	41	22	28	169
Visky......	1	5	8	21	39	18	92
Summa	26	147	343	511	638	719	2,390 *)j

not.

*) Inom 2 af dessa församlingar skulle belastningen pr fyrk blifva oförändrad.

2) Inom 1 » » » » » »»» ■»

s) Inom 3 af dessa församlingar utgingo icke afgifter af jordbruksfastighet. Jfr
*) sid. exil.

4) Jfr not. *) sid. cxiv.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCI

ning i tunga, som uppstode genom äfven de personliga afgifternas
öfverförande å dessa fyrkar.

Öfversigtstabellen V visar, att nedsättning för jordbruksfastigheten
med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma
i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden,
nemligen blott 173, belägna företrädesvis i bruks-, sågverks- och
fabriksdistrikten inom Yesternorrland, Gestrikland, Bergslagen
och Skåne äfvensom vid Gföteborg, samt att nedsättningen skulle
stanna vid 10 procent, och derunder i 638 församlingar, hvaremot
i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens utgifter
komme att blifva mer eller mindre förökade. I det vida
öfvervägande antalet af landsbygdens församlingar skulle således
utjemningen för jordbruksfastighetens innehafvare medföra antingen
en ny börda eller en lättnad, som knappast vore märkbar.

Utjemningens inverkan på jordbruksfastighetens belastning
inom en hvar af rikets församlingar framgår af uträkningen i
kol. 26 af tab. 2 i tabellserien A; och är en gruppering af församlingarna
efter belastningens storlek utförd i öfversigtstabellen
X. Jemföras dessa grupper med motsvarande grupper i öfversigtstabellen
H sid. cxxvn här ofvan, hvilken tabell angifver
den nuvarande belastningen, finner man, att förändringen ej
blefve synnerligen af sevärd och att antalet af de församlingar
på landsbygden, i hvilka belastningen å jordbruksfastighet
komme att understiga det angifna medeltalet 18''7 2 öre pr
fyrk, vore mycket ringa, under det att belastningen i ett stort
antal församlingar skulle betydligt öfverstiga detta medeltal.

Jemförelsen visar nemligen, att i landsbygdens församlingar
j ordbr uksfastighetens medelbelastning:

		före utjemnin-	efter utjemningen
		gen utgjorde	skulle utgöra
öfver 60 öre	pr fyrk .	. i 69 församl. i	50 församl.
60 intill 40 »	» »	. » 342 » »	204 »
40 » 30 »	» » .	. » 660 »	509 »
30 » 20 »	» »	. » 892 »	933
20 » 10 »	» »	. » 383	567 »
10 » 5 »	» »	. » 39	112 »
pr fyrk och derunder . . .	. » 2 » »	15 »

Således skulle den belastning med mera än 20 öre pr fyrk,
som för närvarande finnes i 1,963 af landsbygdens församlingar,

13

cell

ALLMÄN MOTIVERING.

Öfversigtstabell X. *)

1	2 1	3	4 1	5 1	G 1	7 |	8 i	9 |	10 l	U I	12	13
	De genom samtliga afgifters fördelning lika på alla fyrkar enligt tab.-ser. A, tab. 2 kol. 26 beräknade afgifter skulle i medeltal utgöra	P P
Stift.	O: CD O:	fÖr. församling	O: ^ >1	60 intill 40 öre pr fyrk	tf* O 2g	CO o 3 1	Cd o o! a" ►t cf.	M O t S*	Qi p B ’ *t ST.	g Cd tv o: Cj CD CD _ H “	»-+5 O: -1 03 P B
	stift ir fyrk.	högst öre pr	lägst öre pr	■3 O ^ o: ''-t CD	t-j CO tv O O: ►-! CD	-3 loi v o O: H CD	tv o O: CD	Sr C" O: >-4 CD	t O: •-i CD	P CV	P* er? p
	fyrk.	fyrk.	inom följande antal församlingar
| Landsbygden: Upsala.....	17-70	54-07	206		19	69	89	43	13	2		235
1 Linköpings . • .	2002	49-40	7-59	—	8	52	71	63	8	—	—	202
i Skara......	19-47	57-62	8''57	—	27	84	168	73	6	3	—	361
j Strengnäs ....	17-2 S	44-06	5-25	—	1	19	77	54	9	—	—	160
i Vesterås.....	16-99	94-30	3-68	4	16	21	27	39	12	1	—	120
Vexjö......	22-05	69-04	G-98	1	21	43	77	32	7	—	—	181
Lunds .....	1902	63-32	2-69	2	26	79	175	no	23	4	—	419
Göteborgs ....	19-94	103-23	379	21	45	49	80	43	12	3	—	253
| Kalmar.....	28-43	99-05	13-99	18	10	8	19	11	—	—	—	66
Karlstads ....	16-56	53''75	506	—	7	17	52	48	8	—	—	132
Hernösands . . .	17-68	101-90	4-27	3	22	41	56	34	12	1	—	169
| Visby......	20-77	60-89	3-20	1	2	27	42	17	2	1	—	92
För landsbygden	18-72 103-23	2-06	50	204	509	933	567	112	15	—	2,390
Städerna:
j Upsala.....	2-07	6-53	1-40	—	—		—	__	4	4	2	10
1 Linköpings . . .	351	8-01	1-58	—	—	—	—	—	4	6	1	11
1 Skara......	1-96	4-10	1-02	—	—	—	—	—	—	5	5	10
Strengnäs ....	2-70	8-73	1-40	—	—	—	—	—	4	4	2	10
| Vesterås.....	3-02	10-30	1-35	—	—	—	—	1	—	6	2	9
Vexjö......	2-53	3-45	2-15	—	—	—	—	—	—	3	—	3
Lunds .....	1-97	13-19	0-95	—	—	—	—	2	2	7	5	16
Göteborgs ....	2-25	10-31	1-88	—	—	—	—	1	—	8	1	10
Kalmar.....	306	9-74	1-78	—	—	—	—	—	1	1	1	3
Karlstads ....	2-70	2-88	2-00	—	—	—	-	—	—	4	—	4
Hernösands . . .	1-84	CO O -V	^ 0 07	—	1 _	—	—	—	—	4	4	8
Visby......	2-37	2-87	—	—	—	—	—	—	1	—	1
Stockholms stad .	0-92	1-63	0*80	—							8	8
För städerna	1-81	13-19	0 07	1-	| _	1-	—	4	15	53	31	103

*) Jfr not. *) sid. oxiv.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCIII

efter utjemningen qvarstå i 1,696 församlingar, eller 71 procent af
landsförsamlingarna; och inom Skara, Yexjö, Göteborgs, Kalmar
och Hernösands stift skulle jordbruksfastighetens belastning fortfarande
uppgå till mera än 30 öre pr fyrk i omkring hälften eller
tredjedelen af församlingarna. En belastning med mera än 40
öre pr fyrk, som nu förekommer i 411 församlingar, skulle qvarstå
i 254 församlingar. I 50 församlingar skulle belastningen
allt jemt öfverstiga 60 öre pr fyrk samt beträffande Göteborgs,
Kalmar och Hernösands stift i åtskilliga församlingar icke bringas
ned under 90 öre pr fyrk.

Deremot skulle den måttliga belastningen af 10 öre pr fyrk
och derunder icke komma till stånd i större antal församlingar
än 127, de flesta belägna i bruks-, sågverks- och fabriksdistrikt,
och antalet församlingar med en medelbelastning af 20 intill
10 öre pr fyrk skulle ej ökas till mera än 567 från 383.

Genom en sådan utjemning af de olika skatteobjektens skyldighet
att bidraga till presterskapets aflöning som ofvan angifvits
skulle emellertid, på sätt riksdagen i underdåniga skrifvelsen
den 5 maj 1897 jemväl påpekat,, de berättigade skälen till
klagomål från egarne till tiondeskyldig jord inom ett betydligt
antal församlingar ej upphäfvas, »enär inom dem några
andra beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller
endast i högst obetydlig mån förefinnas.» Såsom komiténs utredning
visat, var ecklesiastikåret 1896—97 antalet dylika församlingar
å landsbygden synnerligen stort. Om man dit räknar
alla dem, inom hvilka jordbruksfastighetens afgifter skulle
genom utjemningen antingen ökas eller nedsättas med blott 10
procent eller derunder, så uppgick antalet, enligt hvad öfversigtstabellen
Y sid. ce gifver vid handen, till 1,357, eller
nära 57 procent af landsbygdens församlingar. I största delen
af dessa församlingar utgjorde också jordbruksfastighetens fyrktal
öfver 80 procent af hela fyrktalet, och der förefunnos således
utöfver den tiondeskyldiga jorden få andra beskattningsföremål,
från hvilka bidrag till presterskapets aflöning kunde påräknas.

Ännu betänkligare är, att den ifrågasatta utjemningen skulle
verka så ytterligt ojemnt, samt att skattenedsättningen blefve
störsi, der den minst behof des, och tvärt om minst verksam, der den
vore mest påkallad. Den tiondeskyldiga jordens innehafvare erhölle
nemligen i medeltal en lindring inom städerna af 90 procent, på

i

CCIV

ALLMÄN MOTIVERING.

landsbygden af 30 procent. I städerna försvunne all belastning,
som öfverskridit 14 öre pr fyrk; på landsbygden komme belastningen
med mera än 60 öre pr fyrk att qvarstå i ungefär lika många
församlingar som förut. Utjemningen medförde tiondens nästan
fullständiga efterskänkande ej blott i städerna utan äfven inom
ett mindretal af landsbygdens församlingar, men just i sådana
gynnade distrikt, der jordbrukarne minst behöfva lindring, emedan
den bland dem uppvuxna industrien ökat äfven jordegendomens
värde och bärkraft. Deremot blefve lindringen knappast
märkbar i de trakter, der ej blott belastningen nu är störst
utan äfven jordegarnes ekonomiska kraft svagast, såsom Småland,
Skånes och Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarne af
Yestergötland, Dal, norra Dalarne samt Norrlands obygder.

Tyngden och ojemnheten i jordbruksfastighetens belastning
skulle således genom en dylik utjemning icke komma att mycket
förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve så mycket
mer i ögonen fallande, som utjemningen slculle verka ytterst olika
i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Såsom
belysande för detta förhållande må här anföras utjemningens
resultat beträffande några från olika stift valda församlingar,
sammanstälda i öfversigtstabellen Y.

Af denna tabell framgår, att till de ojemnheter, som redan
förefinnas i den kyrkliga beskattningen, skulle fogas nya ojemnheter,
som gåfve anledning till nya och än mer berättigade
klagomål. Om det nemligen för närvarande kan synas obilligt, att
för den tiondeskyldiga jorden betalas högre afgifter än för andra
beskattningsföremål, eller att jordegarne i den ena församlingen
äro tryckta vida mera än i den andra, så kunna sådana missförhållanden
dock ursäktas och fördragas, derför att de äro häfdvunna;
men det finnes ingenting som ursäktar eller mildrar
obilligheten af en utjemning, hvilken skulle i den ena församlingen
låta tionden i det närmaste försvinna, i den andra, alldeles
närliggande, behålla samma skatt nästan oförminskad eller
till och med deri medföra en förhöjning — såsom framgår af de
i öfversigtstabellen Y meddelade exempel. Tiondegifvarne i Burlöfs
och Särslöfs församlingar af Lunds stift kunna sålunda
finna det obilligt, att afgifterna af jordbruksfastighet derstädes
nu utgöra omkring 35 öre pr fyrk, under det att fyrkarne för
andra beskattningsföremål inom dessa församlingar bära dels
ingen, dels endast obetydlig afgift. Men om en utjemning skall

ALLMÄN MOTIVERING.

CCV

Öfversigtstabell Y.

1.	I 2	3	4	i 5	1 6	1 7
Stift och församlingar.	1 «-P O g. a. 1 P er g?''! 1 ra dq r>j. p ?r 0- p 1- i OD	Genom samtliga afgifters fördelning lika på alla fyrkar (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 26)
minskas eller ökas af gifter na för jord-bruksfastigheten	minskas eller ökas belastningen för jord- j bruksfastigheten
från kronor (tab. 2 kol. 4)	I till j kronor.	tran öre pr fyrk (tab. 2 ‘kol. 21)	till öre pr fyrk (tab. 2 kol. 26).	Minskningen — ökningen + uttryckt i %.
Upsala stift: Upsala.....	4,569\ 1,194-51	64-88	j 26-14	1-42	— 94''5 7
Danmark....	8,260\ 2,869-95	2,690-28	34-75	32*57	— 6*27
Ununge ....	3,13ö\ 1,814-35	617-91	58-38	19-71	— 66*24,
Faringe ....	3,346'': 1,151-79	1,150-69	34-42	34-39	— 0*09!
Lofö.....	4,332	97024	471-75	22-43	10-89	-51-45
Adelsö.....	2,402\ 842-72	830-13	35-08	34-56	- 1-48
Danderyd . . .	5,806\ 1,093-07	147-47	19-14	2-54	— 86*7 3
Täby.....	9,4421 2,174-33	1,846-86	23-36	19-56	— 16*27
Elfkarleby . . .	5,879 2,388-50	494-42	40-63	8-41	— 79'' 30
Hedesunda . . .	15,255] 4,754''06	3,848-84	32-92	25-23	— 23-36
Film.....	3,817] 1,168-71	225-20	30-62	5-90	— 80*73
Hållnäs ....	4,784} 2,301-32	2,207-34	48-10	46-14	— 4-07
Njutånger . . .	4,257 1,441-00	285-64	36-12	6*71	— 81*42
Enånger ....	9,234\ 2,690-80	1,974-23	32-32	21-38	-33-85
Linköpings stift: Linköping . . .	2,986 1,152-41	47-18	39-96	1*58	— 96-05
Staka.....	6,020 2,446-48	2,392-95	43-11	39-75	— 7 19
Vestervik....	4,256\ 1,333-57	185-99	31-33	4-37	— 86*05
Törns fall ....	7,445 1,360-02	1,279-97	18-27	17-19	— 5 91
Norra Sol berga .	6,257 1,194-92	524-96	19-26	8-39	— 564-4
Flisbv.....	6,452] 1,31547	1,336-85	21-27	20-72	— z''59
Skara stift: Vara . . . . •	3,681	612-63	249-20	16-64	6-77	— 59-31
Skarstad ....	4,807	953-48	934-48	19-84	19-44	— 2*02
Tådene ....	2,242	653-93	343-25	29 28	15-31	— 47-71
Lavad .....	1,833	558-04	594-08	30-70	32-41	+ 5''57
Fägre .....	Ce oo	2,142-51	684-83	27-15	824	— 69-65
Hjälstad ....	2,372	677-64	69073	28-57	29-12	+ 1 93
Herrljunga . . .	947	308-27	34-94	32*55	3-69	— 88-66
Fölene.....	1,487	542-43	532-35	36-48	35-80	— 186
Långared....	4,944	1,989-63	2,051-76	40-24	41-50	+ 313
Strengnäs stift: Strenguäs stadsf. |	1,721	724-86	62-99	42-12	3-66	-91-3!

CCVI

ALLMÄN MOTIVERING.

1 i	2	3 1	4	5 1	6 I	7
Stift och församlingar.	Jordbruksfastighetsfyrkarnes antal (tab.-ser. A, tab. 1 kol. 10).	Genom samtliga afgifters fördelning lika på alla fyrkar (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 26)
minskas eller ökas afgifterna för jord-bruksfastigheten	minskas eller ökas belastningen för jord-bruksfastigheten
från kronor (tab. 2 kol. 4)	till kronor.	från öre pr fyrk (tab. 2 kol. 21)	till öre pr fyrk (tab. 2 kol. 26).	Minskningen — ökningen 4-uttryckt i %.
Strengnäs stift: Strengnäs landsf.	6,036	1,509-06	1,457-69	25''04	24-19	— 3’39
Eskilstuna . . .	343	52-75	3-40	21-71	1-40	— 9355
Lista.....	5,331	1,252-74	1,18901	2395	22-73	— S’°9
Hallsberg . . .	9,403	1,321-71	903-53	1573	9-61	o\ do CO 1
Störa Mellösa . .	14,443	3,144-83	3,477-63	22-48	24-08	+ 7''I2
Vester ås stift: Vesterå9 ....	3,866	2,396-43	69-97	6199	1-81	— 97-o8|
Dingtuna....	11,368	4,574-12	3,683-51	40-60	32-69	-19-48
Grangärde . . .	30,361	5,041-55	1,180-94	24-76	5-80	— 76-58
Söderbärke . . .	15,657	2,573-68	3,051’55	16-44	19-49	+ i8''55-
Vestanfors . . .	7,397	2,407-61	580-84	33-04	7-96	-75''9i
Romfartuna. . .	10,330	3,522-24	3,462-36	34-33	33-55	— 2''27
| Vexjö stift: Ljungby ....	3,436	1,027-80	276-94	29-91	8-06	-73-°5
Vrå......	1,435	1,079-99	983-82	75-79	69-04	— 8-91
Båraryd ....	1,949	656-96	342-24	33-71	17-56	— 47-91
Södra Unnaryd .	4,617	2,161-26	1,896-20	46-81	4107	—12-26
Vall sjö.....	3,588	557-94	250-78	21-56	969	— 55''o6
Norra Sandsjö. .	9,355	1,451-35	1,533-28	15-68	1639	+ 4''53
Lunds stift: Hököpinge . .. .	6,693	1,739-84	415-64	25-99	6-21	— 76-11
Gessie.....	3,138	1,231-09	1,224-76	39-23	3903	- o-51
Burlöf.....	9,433	3,220-67	475-42	35-17	5-04	— 85-67
Särslöf.....	3,038	1,086-68	1,096-72	35-77	36-10	+ 0-92
Ystad.....	3,558	1,561-30	19605	43-88	5-51	— 87-44
V. Nöbbelöf . .	1 6,466	2,027-45	2,100-16	31-36	32-48	+ 3-57
Göteborgs stift: Nödinge ....	3,043	862-34	223-96	28-34	7-36	— 74-03
Kilanda ....	3,034	674-06	627-84	33-30	31-02	— 685
Frisla.....	3,331	523-79	191-54	23-57	8-62	— 63-43
Skepphult . . .	1,076	451-64	543-17	43-34	50-34	+ 1615
Srenljunga . . .	1,806	394-54	132-20	21-85	7-32	1'' $ O
Sexdräga ....	1,83c	973-76	1,042-21	53-42	57-17	+ 7*02
Falkenberg . . .	1,80&	599-45	52-07	33-16	2-88	I—91-31
Morup.....	9,333	4,276-62	3,811-38	46-32	41-28	— 10-88

ALLMÄN MOTIVERING. CCVII

ske, kan’ det icke förefalla dem rimligt, att tiondeafgifterna
skulle i Burlöf nedsättas från 3,220 till 475 kronor, under det
att samma afgifter i grannsocknen Särslöf förtöjdes från 1,086
till 1,096 kronor. Likaså kan ju den utjemning kallas alldeles
förfelad, som läte belastningen af jordbruksfastighet nedgå i
Linköpings stadsförsamling från 40 öre till Lss öre pr fyrk,
men i det närliggande Slaka från 43 öre till blott 39 öre, i
Vestanfors -församling af Vesterås stift från 33 öre till 8 öre,
men i Ilo utfart un a från 34 öre till allenast 33 öre o. s. v.

Det torde vara uppenbart, att en dylik skattejemkning
måste särskildt ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordegarnes
intressen och önskningar betraktas såsom förfelad samt framstå

1 allt för bjert motsats till den snart afslutade grundskatteafskrifningen,
hvars ledande grundsats just varit, att lindringen af
skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga varda
jemn och likformig.

Efter den sålunda lemnade redogörelsen för ifrågavarande
skatteutjemnings inverkan på jordbruksfastighetens bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning har komitén att meddela hvad
den verkstälda utredningen ådagalagt i afseende å utjemningens
betydelse för bidragsskyldigheten från andra beskattnings föremål
än jordbruksfastighet.

I städerna blefve förändringen icke afsevärd vare sig för
gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal
för hela riket komme belastningen att ökas från In 9 öre pr fyrk
för den förra gruppen och från In 6 öre pr fyrk för den senare
till 1*81 öre pr fyrk för hvardera gruppen; i medeltal för stift
skulle den icke för någondera gruppen öfverskrida 3‘5i öre pr
fyrk. Då belastningen endast i fyra stadsförsamlingar komme
att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar hölle
sig mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege

2 öre per fyrk, kan det med skäl sägas, att skattelindringen
för jordbruksfastighet och öfverflyttningen af de personliga afgifterna
på fyrkarne skulle i städerna försiggå utan nämnvärd
känning för annan fastighet och inkomst. I åtskilliga städer,
der fyrkarne för sistnämnda beskattningsföremål för närvarande
äro litet eller intet belastade, skulle visserligen sjelfva ökningen,
uttryckt i procent, blifva rätt betydlig, men en belastning, som
i flertalet fall stannade vid 2, 3, 5 öre pr fyrk eller 20, 30, 50

CCVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

öre pr bevillningskrona, kunde icke föranleda något berättigad!
klagomål öfver obillig tunga.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden.

Gruppen annan fastighet Unge jemförelsevis mindre känning
af förändringen, då dess belastning, som redan nu i medeltal
uppgår till 10*9 5 öre pr fyrk, icke skulle ökas till mera än 18*7 2
öre pr fyrk.

Vida känbarare träffade utjemningen gruppen inkomst, för
hvilken belastningen skulle i medeltal å landsbygden ökas från
4*31 öre pr fyrk till 18*7 2 öre pr fyrk och således mer än fyrdubblas.
Äfven i detta fall finge naturligtvis ej för stort afseende
fästas vid sj elfva ökningens procentsiffra, men den omständighet
att inkomstfyrkarne hittills i allmänhet varit ganska svagt beskattade
betyder dock icke så litet vid en förändring, genom
hvilken belastningen å inkomst skulle i de flesta landsförsamlingar
helt hastigt uppstegras till betydliga belopp. Såsom af öfversigtstabellen
F sid. cxxm framgår, utgjorde å landsbygden ecklesiastikåret
1896—97 denna belastning:

5 öre pr fyrk och derunder i 1,142 församlingar

10 intill	5 öre	pr fyrk . .	. i 623
20 »	10 »	» » . .	. i 241
30 »	20 »	» » . .	. i 29
öfver 30	öre pr	fyrk . . .	.i 19

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga afgifter voro påförda
för inkomst.

Efter utjemningen skulle omförmälda belastning enligt öfversigtstabellen
X sid. cell utgöra:

5 öre pr fyrk och derunder i 15 församlingar

10 intill	5 öre pr fyrk . .	. i	112	»
20 »	10 » » » . .	. i	567	»
30 »	20 » » » . .	. i	933	»
40 »	30 » :> » . .	. i	509	»
öfver 40	öre pr fyrk . . .	. i	254	2>

Den omständighet att belastningen å inkomst skulle öfverstiga
dels 2 kronor pr bevillningskrona i 1,696 församlingar och
dels 3 kronor pr bevillningskrona i 763 församlingar å landsbygden
är tydligen egnad att ingifva berättigade farhågor för

ALLMÄN MOTIVERING.

CCIX

utjemningens verkningar. En sådan beskattning, i och för sig
synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt att träffa ett mycket
stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare i allmän
och enskild tjenst samt lösa arbetare, hvilka fullt så mycket
som innehafvarne af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla
undseende. Denna tunga beskattning skulle naturligtvis väcka
synnerlig motvilja öfverallt, der den komme till stånd. Missnöjet
skulle stegras, i samma mån den nya bördan drabbade sådana
beskattningsföremål och personer, som förut fått vidkännas betydligt
lägre afgifter; och en afsevärd skatteförhöjning blefve ju följden
i det stora flertalet af landsbygdens församlingar, der den nya
skatten å inkomst merendels skulle uppgå till fem, tio eller flera
gånger den förutvarande afgiftens belopp.

Härtill komme — såsom ofvan sid. cciv framhållits i fråga
om den lindring i jordbruksfastighetens beskattning, som i eu
del församlingar skulle blifva en följd af samtliga afgifters fördelning
lika på alla fyrkar, — att jemväl förhöjningen i skatt för
annan fastighet och för inkomst skulle utfalla ytterligt ojemnt å
olika orter. Den skulle äfven framträda känbarast i de församlingar,
der förmågan att bära nya bördor vore minst, samt drabba
tyngst just de skatteobjekt och personer, som blefve deraf mest
besvärade. I landsbygdens industridistrikt, der den nya utdebiteringen
komme att träffa verk och inrättningar af allehanda
slag, enskilda kapitalister och bolag, skulle nemligen belastningen
uppgå till allenast 1, 2, 3, högst 5 öre pr fyrk och således,
i sig sjelf måttlig, blifva i förhållande till de beskattades eko- ,
nomiska bärkraft särdeles obetydlig. Men i landsbygdens alla
öfriga församlingar, der afgifterna för annan fastighet och för
inkomst hufvudsakligen skulle påföras lägenhetsinnehafvare,
handlande, handtverkare och smärre löntagare af allehanda
slag, komme belastningen att stiga till 20, 30, 40, stundom 60''
öre pr fyrk eller mera, och till de högsta beloppen just i sådana
bygder, der inkomsttagarnes vilkor äro fullt lika knappa
som jordegarnes.

En dylik skatteförhöjning skulle dessutom, alldeles såsom
skattenedsättningen, förefalla särskildt obillig derutinnan, att
dess ojemnhet blefve så påfallande vid de oafvisliga jemförelserna
mellan hvarandra närliggande församlingar. För åskådliggörande
af detta förhållande hafva i öfversigtstabellen Z framstälts förändringarna
i inkomstens belastning inom samma församlingar,

OCX

ALLMÄN MOTIVERING.

för livilka i öfversigtstabellen Y åskådliggjorts förändringarna
i jordbruksfastighetens belastning. Utjemningen skulle naturligtvis
gifva de mest berättigade anledningar till klagomål, om de
talrika inkomstfyrkarne i Burlöf komme ifrån förböjningen med
en afgift af 5 öre pr fyrk, men de fåtaliga inkomstfyrkarne i
Särslöf drabbades af 36 öre pr fyrk, om å löntagarne utdebiterades
i Slaka församling 39''7 5 men i Linköpings Lss öre pr
fyrk, i Morup 41-28 men i Falkenberg 2-88 öre pr fyrk, i Fölene
35-80 men i Herrljunga 3‘69 öre pr fyrk.

Slutligen bör framhållas en omständighet, som mera än något
annat torde vara egnad att ådagalägga den ifrågasatta utjemningens
oförenlighet med fordringarna på en rationel skattereform
och som vid sammanställning af exemplen i öfversigtstabellerna
Y och Z genast fäller i ögonen. Under det att
nemligen nedsättningen i afgifter för de tiondeskyldiga i Upsala
och Linköping, i Burlöf och Vestanfors, i Falkenberg och Herrljunga
—- hvilken nedsättning skulle uppgå till 75 å 96 procent
och således vara för de tiondeskyldiga mycket fördelaktig —
motsvarades för dervarande inkomsttagare af en skatteförhöjning,
som vore hvarken afsevärd eller känbar, skulle deremot genom
skatteförhöjningen för inkomsttag ar ne i Särslöf och Romfartuna,
i Slaka och Danmark, i Morup och Fölene — hvilken förhöjning
medförde de betydliga afgifterna af 30 ä 40 öre pr
fyrk — komma att åt dervarande tiondeskyldiga bringa en ytterst
liten minskning i deras afgifter. Och detta förhållande är
så genomgående, att det är karakteristiskt för hela utjemningen.
Ju större skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarne, desto mindre
blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarne, och tvärt om,
ju större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för
inkomst. I det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme
inkomstfyrkarnes afgifter att, med förhöjning af tre till tio
gånger det förutvarande beloppet, uppgå till åtminstone 20 ä
30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning dock medförde en för
jordbruksfyrkarne afsevärd nedsättning i deras förutvarande afgifter.
Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa skattdragande
komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens
fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjemningen
måste således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål,
hvilka blefve ojemförligt mycket större och vidsträcktare

CCXI

ALLMÄN MOTIVERING.

Öfversigtstabell Z.

1	2 1	3	4 1	6 1	6	7
Stift och församlingar.	Inkomstfyrkarnes antal (tab.-ser. A, tab. 1 kol. 12).	jenom samtliga afgifters fördelning lika på alla fyrkar (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 26) (
ökas afgif terna för inkomst	ökas belastningen för inkomst
från | kronor (tab. 2 kol. 6)	till kronor.	från öre pr fyrk (tab. 2 ! kol. 23)	till öre pr fyrk (tab. 2 kol. 26).	Ökningen uttryckt » gåneer».
i Upsala stift: Upsala ....	rf*- rf^ CO ''bo o o	2,582-76	6,372-96	i 058	1-42	2-45
Danmark . . .	604	8-79	196-72	1-46	32-57	22-31
Ununge ....	8,845	282-51	1,743-85	3-71	19 71	5-31
Faringe ....	567	57-20	194-99	1009	34-39	3-41
Lofö.....	9,310	766-74	1,013-86	8-24	10-89	1-32
Adelsö . . . .	250	9-25	86-40	5-00	34-56	6-91 j
Danderyd . . .	49,333	250-33	1,253-06	2-55	264	l-oo
Täby.....	3,891	280-22	761-08	7-20	19-56	2-72 |
Elfkarleby . . .	121,115	7,134-47	10,185-77	589	8-41	1-43
Hedesunda . . .	4,612	57-13	1,163-61	245	25-23	10-30
Film.....	32,925	757-49	1,942-58	230	5-90	2-57
Hållnäs ....	1,300	45-10	599-82	3‘47	46-14	1330
Njutånger . . .	19,976	13-22	1,340-39	5-55	6-71	1-21
Enånger ....	4,840	—	1,034-79	—	21-38	—
j Linköpings stift: Linköping . . .	246,483	1,719-73	3,894-43	0-70	1-58	2-26
Slak a.....	395	20-33	15701	5-15	3975	7-72
Vestervik . . .	79,761	2,067-79	3,48556	2-59	437	1-69
Törn sfall ....	1,563	132-89	268-68	j 8-50	17-19	2-02
Norra Solberga .	12,689	105-96	1,064-61	1-38	839	6-08
Flisby.....	! 1,078	29-86	223-36	4-oo	20-72	5-18
1 Skara stift: Vara.....	15,632	746-22	1,058-29	4-79	6-77	1-41
Skarstad ....	202	6-55	39-27	4-65	19-44	4-18
Tådene ....	2,37C	10-30	362-85	7-io	15-31	2-16
Lavad .....	4E	4-08	14-58	9-07	32-41	3-57
Fagre .....	23,227	182-67	1,913-74	323	8-24	2-55
Hjälstad . . . .	18C	3147	52-42	21-70	29-12	1-34
Ilerrljunga . ■ .	11,621	25-44	428-81	0-22	3-69	16-77
Fölene.....	91	5-01	32-58	5-51	35-80	650
Långared . . .	55C	160-00	228-21	29-09	41-50	1-43
Strengnäs stift: Strengnäs stadsf.	39,631	652-58	1,450-5.-	! 1-65	3-66	2-22

CCXII

ALLMÄN MOTIVERING.

1	2	3	4	ä	f-	1 7
Stift och församlingar.	Inkomstfvrkarnes antal (tab.-ser. A, tab. 1 kol. 12).	Genom samtliga a: alla fyrkar (tab.-s ökas afgif terna för inkomst	gifters fördelning lika på er. A, tab. 2 kol. 26) ökas belastningen för j inkomst
från kronor (tab. 2 kol. 6)	Ull kronor.	Iran ore pr fyrk (tab. 2 kol. 23)	till öre pr fyrk (tab. 2 kol. 26).	73 C3 fao e-f- “ £ 3. !• i 12
Strengnäs stift: Strengnäs landsf.	835	23-85	20199	2-86	24-19	8-46
Eskilstuna . . .	256,574	2,478-45	3,59204	0-97	1-40	1-44 1
Lista.....	1,052	51-07	239-12	4-85	22-73	4-69 ;
Hallsberg . . .	11,980	—	1,151-28	—	9-61	_
Stora Mel lösa . .	2,434	—	586-11	—	24-08	—
Vester ås stift: Vesterås ....	177,744	12095	3,217-17	007	1-81	25-86
Dingtuna ....	3,488	112-13	1,140-23	3-36	32-69	9‘73 I
Grangärde . . .	104,755	230-97	6,075-79	2-50	5-80	2''32
Söderbärke . . .	8,118	401-65	1,582-20	4-95	19-49	3''94
Vestanfors . . .	55,251	2,930-25	4,397-98	530	7-96	1-50
Komfartuna . .	1,003	27-33	836-51	2-72	3355	12-33
Vexjö stift: Ljungby ....	14,775	194-70	1,190-87	5 12	8-06	1-57
Vrå......	208	5-78	143-60	11-56	6904	5-97
Båraryd ....	3,850	151-63	676-06	394	17-56	4-40
Södra Unnaryd .	1,737	52-1.1	713-39	300	41-07	13-69
Vallsjö ....	8,692	324-90	842-25	3-74	909	2-59 :
Norra Sandsjö. .	4,826	533-70	790-98	11-06	16-39	1-48
Lunds stift: Hököpinge . . .	22,375	58-45	1,389-49	0-26	6-21	23-88
Gessie.....	170	2-58	66''35	1 52	3903	25-68
Burlöf.....	60,938	—	3,071-28	—	5-04	1
Särslöf.....	150	2-52	54-15	1-68	36-10	21-49 .
Ystad.....	202,230	4,044-58	11,142-87	2-00	5-51	2-76
V. Nöbbelöf . . 1	200	2-60	64-96	1-41	32-48	23-04
Göteborgs stift: Nödinge . . . .	11,445	103-41	842-35	090	7-36	8-18
Kilanda . . . .	266	8-25	82-51	3-50	31-02	8-86
Frisla.....1	26,340	1,45695	2,270-51	5''53	8-62	1-56
Skepphult . . .	260	31 20	130-88	1200	50-34	4-20
Svenljunga . . .	7,654	80-88	56027	1-08	7-32	678
Sexdräga . . . .	531	4197	303-57	7-90	57-17	7''24
Falkenberg ...	41,161	238-65	1,185-44	0-58	2-88	4-97 |
Morup.....	2,327	—	96059	—	41-28	— :

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXIII

än den tillfredsställelse, som på det motsatta hållet kunde af densamma
framkallas.

En åtgärd af denna art, hvarigenom skattelindring skulle
beredas den tiondeskyldiga jorden medelst utjemning å olika
skatteobjekt inom hvarje särskild församling, skulle således ur
synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål,
å hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara
de anspråk, som måste ställas på en -skattereglering.

Icke heller en förändring af mindre omfattande beskaffenhet,
med syfte att på antydda väg afhjelpa blott de mest framträdande
olägenheterna af det nuvarande kyrkliga beskattningssystemet,
lärer tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl
framställas af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är
dessutom synnerligen vanskligt att angifva någon hållbar grund
för genomförandet af en sådan skatteutjemning.

Skulle nemligen tiondeafgifternas nedsättning begränsas till de
fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande till
jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge
med mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle
lindringen erhålla en mycket partiel och lokal karakter. Såsom
öfversigtstabellen H sid. cx?:vii utvisar, öfverskredpinder ecklesiastikåret
1896—97 jordbruksfastighetens belastning 60 öre pr fyrk
i allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,
eller respektive 3 och 16-95 procent af alla församlingar
i riket.

Äfven om nedsättningen utsträcktes till de fall, då tionden
utgjorde 30 öre pr fyrk och derutöfver, skulle ett stort antal församlingar
lemnas oberörda af utjemningen. Enligt siffrorna i
omförmälda öfversigtstabell uppgick nemligen antalet församlingar,
i hvilka jordbruksfastighetens belastning öfversteg 30
öre, till 1,096, eller 43-80 procent af samtliga rikets församlingar.

Men en skattereglering, som loge hänsyn endast till den
tiondeskyldiga jorden, i syfte att dess sedan äldre tider utgående
afgifter skulle för framtiden inom vissa församlingar nedsättas,
och som lemnade utan afseende de beskattning sföremål, å hvilka
vid tiondeafgifternas utjemning nya bördor skulle läggas, kunde
icke anses tillfredsställande. Af hvad förut blifvit anfördt framgår
nemligen att, derest den princip uppstäldes att, när jordbruksfastighetens
belastning inom en församling öfverstege t. ex. 30 öre

CCXIV

ALLMÄN MOTIVERING.

pr fyrk, skattejämkning borde komma till stånd, så skulle, med
tillämpning af en dylik princip, inom flertalet .af de landsbygdens
församlingar, der jordbruksfastigheten nu har att utgöra
en afgift af mera än 30 öre pr fyrk, en belastning med 30 öre
pr fyrk för samtliga skatteobjekt blifva regel; och inom åtskilliga
af landsbygdens öfriga församlingar skulle komma att å samtliga
beskattningsföremål utdebiteras mera än 20 öre pr fyrk.
Men en ny direkt skatt å annan fastighet och å inkomst, motsvarande
3 å 2 kronor pr bevillningskrona, skulle otvifvelaktigt
vara egnad att uppväcka ett synnerligen lifligt missnöje.

En efter sådana grunder utförd skatte jemkning skulle äfven
ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad och skadlig.
Det kan nemligen för presterskapet icke vara likgiltigt, om de
afgifter, hvilka skola utgå till dess aflöning, varda bestämda så,
att löneregleringen hos de församlingsmedlemmar, som finge sina
afgifter starkt förhöjda, framkallade ett berättigadt missnöje,
utan att dock andra församlingsmedlemmar hade anledning att
känna sig tillfredsstälda med minskningen af sina afgifter.

Lindring i den tiondeskyldiga jordens börda torde således ej
kunna ernås omedelbart genom tiondeafgiftemas lika fördelning på
samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna,
likasom det ju med afseende på grundskatteafskrifningen icke
heller ifrågasatts, att hvarje sockens grundskatt skulle jemnt
fördelas å socknens hela fyrktal.

De nödvändiga jemkningarna och förbättringarna i nuvarande
aflöningsskyldighet för församlingarna, skulle, enligt en förmedlande
åsigt, lämpligast beredas genom en anordning af skattepligten,
som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.
Förslag i sådan rigtning hafva äfven inom komitén framstälts.
Dervid har — med tagen hänsyn i viss mån till de i tab. 2 af
tabellserien A angifna medeltal för de olika skatteobjektens nuvarande
belastning — å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras
dels af fastighet för hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling,
med högst 25 öre för jordbruksfastighet och 10 öre för annan
fastighet samt, i stadsförsamling, med högst 15 öre för jordbruksfastighet
och 6 öre för annan fastighet, dels ock af inkomst
med 5 öre för hvarje fyrk, som blifvit åsatt inkomst af kapital
och arbete. Erån en annan sida har man velat göra gällande,
att det berättigade i klagomålen från egarne till tiondeskyldig

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXV

jord skulle upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades,
hvaremot öfriga beskattningsföremål borde vidkännas
någon förhöjning i sina bidrag; och kunde derför afgifterna per

fyrk exempelvis belöpa sig: för jordbruksfastighet till	högst 33 V3	öre eller	V''3 af tionden
» » »	lägst 162/3	» »	1/e » »
» annan fastighet »	högst 16 2/3	»	7« »
» ;> » »	lägst 81/3	» »	1/i 2 »
» uppskattad inkomst »	högst 8 73	» »	1/l2 »
» » » »	lägst 476	» »	1/24 » »
eller, om ytterligare utjemning ansåges	önskvärd,
för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre
» annan fastighet	» »	20, »	10 »
» inkomst	» »	10, »	5 »

hvarigenom förhållandet mellan de olika skatteobjektens maximioch
minimiafgifter skulle till jordbruksfastighetens förmån jemkas
till 3:2:1.

Till stöd för dessa eller andra liknande förslag har anförts,
att de hvila på historisk grund. En graderad skala för utgörande
af allmänna afgifter tillämpades dessutom för närvarande
äfven i en del andra fall, med afseende å hvilka den regel tillförne
varit gällande, att den i mantal satta jorden skulle uppbära
hela utgiftsbördan eller åtminstone största delen deraf,
nemligen i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt fullgörande derstädes af skyldigheten att bygga kyrka
med hvad dertill hörer äfvensom prestgård och tingshus.

Den lagstiftning, som reglerar skyldigheten att utgöra
omförmälda besvär, härstammar från en tid, då man knappast
viste af någon annan befolkning på landet, som kunde deltaga i
allmänna onera, än jordbrukaren. Eörhållandena härutinnan
hafva emellertid förändrats, så att numera i alla landsändar,
jemte den egentliga jordbrukaren, uppstått en mer eller mindre
talrik befolkning af fabrikanter, handlande och handtverkare
m. fl., för hvilka det äfven måste vara af intresse, att allmänna
anstalter för religionsvård, rättsväsen in. in. upprättas och vidmagthållas.
Det har blifvit sagdt — och utan tvifvel, synnerligast
under äldre tider, med fullt skäl — att den fasta egendomen,
särskildt jorden, hade största fördelen af åsyftade anstalter,
hvarför den ock borde i högre grad än andra beskattningsföremål
bidraga till utgifterna derför. Men i samma mån värdet af

•ccxvx

ALLMÄN MOTIVERING.

annan fastighet och beloppet af inkomst ökas i större proportion
än värdet af jordbruksfastighet, torde denna sats förlora i
.giltighet. Med afseende å väghållningsbesvärets utgörande
hvilar fortfarande största tyngden deraf på jordbruksfastigheten,
likasom annan fastighet dertill måste lemna rikligare
bidrag än inkomsten. I fråga åter om byggande af kyrka,
prestgård och tingshus har en sträfvan framträdt att få den
allmänna grunden för kommunalutskylders fördelning tillämpad
vid gäldandet af utgifterna för angifna ändamål; och sedan
åtskilliga jemkningar i de äldre bestämmelserna om utgörande
af dessa besvär tid efter annan vidtagits, gäller numera, att
i kostnaden för uppförande och underhåll af berörda hus skola
de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder, deltaga
för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter
hälften af derå belöpande fyrktal. Eu graderad skala torde må
hända under nuvarande omständigheter vara af rättvisa och billighet
påkallad, då det gäller skyldigheten att deltaga i förenämnda
besvär, alldenstund innehafvarne af fastighet kunna, åtminstone
tills vidare, anses hafva större fördel än inkomsttagarne af de
anstalter, för hvilkas uppehållande och utveckling de olika besvären
tillkommit.

Men någon anledning att med ifrågavarande väghållningsoch
byggnadsbesvär sammanställa skyldigheten att lemna bidrag till
presterskapets aflöning torde ej förefinnas, om icke i den omständigheten
att egarne af tiondeskyldig jord hittills burit största delen
af församlingarnas utgifter för presterskapet, hvarför det
kunde anses vara icke oskäligt, att de äfven framdeles i något
högre grad än öfriga skattskyldiga bidroge till dessa utgifter.
För visso skulle dock en gradering beträffande aflöningspligten
gent emot presterskapet •— om någon giltig grund för en sådan
gradering öfver hufvud kunde uppställas — väcka mycken ovilja,
särskild! hos dem som finge sina afgifter mera afsevärd.t förhöjda.

Då det, enligt komiténs mening, icke torde kunna anföras
något hållbart skal, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare
skulle af jordbruksfastigheternas eg are utgöras efter annan
och högre beräkningsgrund än af andra fastigheters egare eller eif
dem som skatta för inkomst af kapital och arbete,1) anser komitén,
att en för samtliga skattskyldiga gemensam och lika grund
för utgörande af bidragen till pr ester skap ets aflöning bör be '')

Jfr riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897, sid. lxxiv kär ofvan.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXVII

stämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, Indika
finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras
lika efter fyrktalet eller bevillning en.

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills
varit jemförelsevis litet betungade af direkt skatt till presterskapet,
är det, efter komiténs mening, ett hufvudvilkor för
skatte]emkningens lyckliga genomförande, att för bidragsskyldigbeten
fastställes en viss gräns och att denna gräns icke sättes
för hög. Såsom af öfversigtstabellen F sid. cxxiii framgår, var
ecklesiastikåret 1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnes belastning
å landsbygden 4''3i öre pr fyrk; samma belastning
uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142 församlingar samt till
mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar, under det att
i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk
egde rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till presterskapet
synes komitén derför böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr fyrk
eller SO öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till
presterskapet, hvilka för nämnda ecklesiastikår i medeltal uppgingo
för landsbygden till 27''29 öre pr fyrk och för städerna till 16''72
öre pr fyrk, skola nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan
— med hänsyn dertill att, på sätt öfversigtstabellen D sid.
cxvi utvisar, i många af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten
utgör det oj emfårligen vigtigaste skatteobjektet —
en dylik reglering icke försiggå, utan att för lindringens
åvägabringande toges i anspråk ett mycket betydande bidrag
från andra håll. Det är derför af synnerlig vigt att utreda
hvarifrån sådana bidrag skulle kunna vara att förvänta.

Härutinnan har komitén erhållit en anvisning, så till vida
som Kongl. Maj:t ålagt komitén att vid utredandet af grunderna
för reglering af presterskapets löner taga hänsyn dertill,
dels »huru vida icke en utjemning bör åstadkommas i afseende
på de bidrag till presterskapets aflöning, som utgå från
olika skatteobjekt, och i hvad mån staten bör bidraga till aflöningen»,
dels »huru vida icke från tillgängliga fonder bidrag
må kunna lemnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar,
som eljest skulle deraf oskäligt betungas». Af denna instruktion,
sammanstäld med den erinran i riksdagens underdåniga skrifvelse
den 5 maj 1897, att det borde tillses, huru vida icke

14

CCXVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

någon lindring må kunna beredas vissa församlingar »genom
bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna
ej öfver böfvan betungas, men vederbörande presterskap
likväl erhåller sin anständiga bergning», torde man vara
berättigad draga den slutsats att, i den mån bidrag till ifrågavarande
skattelindring ej kunna beredas från tillgängliga fonder.
, bidragen böra i en eller annan form lemnas af statsverket.

Hvad nu först beträffar de fonder, som kunde antagas höra
lemna bidrag till lindring i församlingsbördorna, har i riksdagens
skrifvelse uttryckligen framhållits, att i främsta rummet
åsyftades presterskapets löneregleringsfond, från hvilken,
enligt riksdagens förmenande, möjligen mera än hittills årligen
kunde disponeras till förmån för sådana församlingar, som
äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem blefve för
svaga att bereda sin prest anständig bergning.

För att kunna rätt bedöma frågan huru vida presterskapets
löneregleringsfond, ecklesiastika boställenas skogsfond
eller andra liknande fonder må — under förutsättning att de
för presterskapets aflöning nu påräkneliga församlingsafgifter
varda genom en skattenedsättning minskade ■— kunna tillgripas för
att utfylla hvad i följd häraf komme att på många håll brista
i aflöningsmedel, synes det komitén vara af vigt att i detta
sammanhang något erinra om beskaffenheten af de tillgångar,
öfver hvilka ifrågavarande fonder förfoga.

De inkomster, som tillflyta ecklesistika fonder, bestå hufvudsakligen
dels af arrendemedel för indragna stom-, annex- och
mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från presterskapets
bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster
å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på
samma sätt som tertialtionden och öfriga presträttigheter, en presterskapet
tillförsäkrad lönetillgång. Ursprungligen åtnjöt presterskapet
inom de församlingar, till hvilka bostadsboställena och de
öfriga ecklesiastika hemmanen hörde, af kastningen af desamma;
och endast på grund af medgifvande från kyrkans målsmän
— presteståndet — har denna afkastning förvandlats till en för
hela kyrkan gemensam tillgång. Efter förhandling med rikets
ständer blef nemligen genom § 9 mom. 2 och 3 af nådiga förordningen
den 11 juli 1862 bestämdt, att inkomster, hvilka grundade sig på
arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensal -

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXIX

hemman och lägenheter som icke voro bostadsboställen, finge, med
Kongl. Maj ds medgifvande i hvarje särskildt fall, flyttas från
församling, der de för presterskapets aflöning icke vidare vore
behöfliga, för att användas till understöd åt annan församling,
som för sitt presterskaps anständiga bergning hade behof af
understöd. Vidare blef, jemväl i enlighet med vissa af rikets
ständer angifna hufvudsakliga grunder för de allmänna skogarnas
förvaltning, uti § 24 mom. 3 af nådiga förordningen den 29 juni
1866 angående hushållningen med dessa skogar stadgadt, att
behållna afkastningen af ecklesiastikt boställes skog, som ej tillföll
e boställshafvaren, skulle i öfverensstämmelse med förut
nämnda förordning af den 11 juli 1862 användas till bidrag vid
reglerande af presterskapets inkomster.

Men när rikets ständer i sin underdåniga skrifvelse den 6
juli 1857 uttalade sig angående då gällande sätt för presterskapets
aflöning och angåfvo de grunder, enligt hvilka samma
aflöning borde regleras, framhöllo de tillika, att vid ordnandet
af »denna samhällsvigtiga fråga de presterskapet lagligen eller
genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till
främmande ändamål förryckas».J) Likaledes yttrade presteståndet
i sin särskilda underdåniga skrifvelse den 17 oktober
1860, med anledning af nådiga propositionen den 4 november
1859 med förslag till grunder för reglering af presterskapets
aflöning, att, då presteståndet med några få förändringar godkänt
berörda grunder, »presteståndet, som enligt pligt och förbindelse
har att bevaka det i församlingarna tjenstgörande
presterskapets rätt och fördel, för så vidt sådant låter sig förena
med det allmännas bästa, icke kunnat undgå i afseende å
det ärende, som nu varit under ompröfning, förklara, huru soin
detta godkännande af samma förslag skett under förutsättning
och med vilkor att, om en på nu föreslagna grunder byggd författning
kommer att utfärdas, densamma icke skall anses innebära
någon rubbning af det hägn, som genom presterskapets
privilegier af den 16 oktober 1723 och 114 § regeringsformen
blifvit svenska kyrkan med afseende å de till dess presterskap
anslagna och nu utgående löneförmåner tillförsäkradt». Den
i 1862 års förordning stadgade lönereglering hvilade också,
såsom af ofvan meddelade utredning framgår,* 2) på den grund -

J) Jfr ofvan sid. xxxm och följ.

2) Jfr ofvan sid. lxxxi och cxcv.

coxx

ALLMÄN MOTIVERING.

sats, att tionden och andra inom församlingarna bibehållna
presterskapets rättigheter skulle hvar för sig utbytas mot
bestämda afgifter och att de åtminstone iclce skulle nedsättas
under de belopp, med hvilka de dittills laglikmätigt utgått.
Först uär det kunde visas, att församling, som sålunda
utgjorde sin tionde och öfriga presträttigheter oförminskade,
icke kunde dermed tillgodose sitt presterskaps anspråk
på anständig bergning, skulle bristen fyllas genom anvisning på
sådana kyrkans aflöningsmedel, som finge från en till annan
församling öfverflyttas — en öfverflyttning, som efter år 1868
skett i sådan ordning, att dessa rörliga inkomster uppsamlats i
presterskapets löneregleringsfond för att derifrån till vederbörande
församlingars presterskap utdelas.1)

Tillgångarne i presterskapets löneregleringsfond hafva under
årens lopp betydligt förökats; men de hafva dock ännu icke
visat sig tillräckliga för att tillgodose behofvet inom de församlingar,
som med sina nuvarande lagbestämda aflöningsmedel
icke mägta bereda sitt presterskap en anständig bergning.
Först under år 1901 hafva emellertid, med vissa undantag, kyrkoherdelönerna
uppbragts till ett belopp ej understigande 3,000
kronor, hvaremot komministerslönerna ännu icke blifvit all -

'') Jemlikt kammarkollegii och statskontorets cirkulär till Konungens befallningshafvande
och konsistorierna angående upphörd och förvaltning af medel,
som under pågående lönereglering för presterskap i riket blifvit eller blifva
från vissa presterliga beställningar afskeda, men icke till statsverket indragna,
den 10 mars 1868 har Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 14 näst förutgångne
februari, förordnat, att i afseende å uppbörd och förvaltning af dylika lönetillgångar
skall, intill dess Kongl. Maj:t om deras användande vidare i nåder beslutar,
sålunda förfaras, att sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel
blifvit från presterlig beställning skilda, inträdd i tillämpning, samma
medel skola af kronans uppbördsman debiteras och uppbäras, så vidt ske kan, i
sammanhang med kronoutskylderna och i räkenskapen redovisas under särskildt
konto, med benämning »Presterskapets löneregleringsmedel», samt levereras till
landtränteriet, der medlen likaledes böra under särskildt konto bokföras och
hvarifrån de skola insändas till kongl. räntekammaren, hvarefter statskontoret, i
den mån medlen inflyta, bör, på sätt lämpligen ske kan, göra dem räntebärande,
och skola de derstädes, under benämning Presterskapets löneregleringsfond, för
hvarje län särskildt bokförda, behandlas utan sammanblandning med statsmedel:
samt att, beträffande de inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som böra
användas till bidrag vid reglerande af presterskapets aflöning, ofvanberörda föreskrifter
skola i tillämpliga delar tjena till efterrättelse. — Ecklesiastika boställenas
skogsfond, hvilken är bildad efter samma grunder som presterskapets
löneregleringsfond, har tillkommit i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse
till skogsstyrelsen angående förvaltningen af försälj ningsmedel för virke från
boställsskogar, hvilket icke tillhör dessas ordinarie afkastning, den 31 mars 1876.

Se vidare beträffande dessa och liknande fonder här nedan under förslaget
till lag om kyrkofond.

ALLMÄN MOTIVERING.

COXXI

mänt höjda utöfver 1,700 kronor.1) Häraf följer, att nämnda
fonds tillgångar ännu mindre skulle förslå till det med dem afsedda
ändamål, för den händelse lönetillgångarne i de församlingar,
som från fonden understödjas, skulle varda på ett eller annat
sätt förminskade.

Men nu innebär den utjemning eller lindring af den tiondeskyldiga
jordens afgifter, hvarom fråga blifvit väckt, ingenting
mindre än en rubbning just af de kyrkliga lönetillgångar, som ännu
äro inom församlingarna bibehållna. Såsom den lemnade utredningen
gifver vid handen, skulle nemligen nedsättningen af
jordbruksfastighetens tiondeafgifter endast i ett fåtal församlingar
kunna till fullo uppvägas genom ökade afgifter af andra
beskattningsföremål; i det stora flertalet församlingar skulle
deremot, genom nedsättningen af tiondeafgifterna, i de nuvarande
kyrkliga aflöningstillgångarne uppstå en brist, som måste från
annat håll fyllas. Så vida detta skulle ske derigenom, att tillgångar
toges från presterskapets lönereglerings fond eller från andra.
ecldesiastiska fonder, blefve naturligtvis samma fonder i jemt
motsvarande grad beröfvade de medel, som äro oundgängligen
nödiga till täckande af presterskapets aflöningsbehof och som för
närvarande, då tionden likväl oförminskad utgår, ej ens förslå för
detta behof. Hela åtgärden skulle således icke innebära något
annat än en verklig och uppenbarligen mycket betydlig minskning
af presterskapets samtliga lönetillg ångar.

Då riksdagen icke synes hafva åsyftat någon minskning
af berörda tillgångar samt hvarken inom kyrkomötet eller inom
riksdagen torde finnas benägenhet för en så väsentlig förändring
af hittills gällande grunder i fråga om användningen af samma
tillgångar, att afkastningen af prestboställen och af andra ecklesiastiska
egendomar skulle få från den ena församlingen öfverflyttas
i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter,
har komitén tagit för gifvet, att hvad i riksdagens
skrifvelse den 5 maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning
af medel ur presterskapets löneregleringsfond kan afse endast
sådana förhållanden, som redan för närvarande berättiga till
bidrag från denna fond i syfte att lindra de svaga församlingarnas
bördor; men att deremot de väsentligen nya förhållanden,
som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, måste
tänkas påkalla bidrag från helt annat håll.

b Se ofvan sid. clxxxiii.

CCXXII

ALLMÄN MOTIVERING.

Af hvad sålunda blifvit anfördt torde kunna dragas den slutsats
att, om presttionden anses böra aflyftas från den tiondeskyldiga
jorden, en sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsställande
sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga
i hela riket fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning
i allmänhet. Enligt de grundsatser, som numera vunnit
häfd i den svenska skattelagstiftningen, torde icke heller
någon väsentlig invändning kunna mot en sådan åtgärd anföras.
Presterskapets tionde, hvilken med hänsyn till ålder och häfd
är fullt likstäld med kronotionden, och som med de på 1862 års
förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats
till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar,
har i sjelfva verket så stor likhet med den tionde och
den ränta, som inom kort skola efter successiv afskrifning försvinna,
att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga
grundskatt småningom varder på liknande sätt utjemnad.1) Men
för en sådan utjemning kräfves ovilkorligen, att staten ingriper
för att genom sin beskattningsmagt åvägabringa tiondeafgifter -nas ersättande genom deras fördelning å samtliga skattskyldiga.

En dylik skatteutj emning torde lättast åvägabringas på
sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till presterskapet utgående
tiondeafgifter omsättas till en bestämd summa i penningar
och derefter från någon viss tidpunkt indragas till statsverket,
samt att de sålunda till statsverket indragna tiondeafgifter
småningom minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphöra
att af de skattskyldiga utgöras.

Billighet och rättvisa lära nemligen kräfva, att skatteutjemningen
fördelas på en icke allt för kort öfver gång stid, under
hvilken jordbruksfastighetens skattebörda successivt minskas och
öfverflyttningen på andra beskattningsföremål successivt ökas. Under
denna öfvergångstid skulle den tiondeskyldiga jordens innehafvare
betala allt jemt minskade tiondeafgifter, men dessutom efter
vissa för samtliga skattskyldiga gemensamma och lika grunder
utgöra bidrag till presterskapets aflöning, hvilka grunder efter
öfvergångstidens slut skulle blifva ensamt bestämmande äfven
för de förut tiondepligtiga jordegarnes bidragsskyldighet.

Skatteutjemningen kunde på sådant sätt ordnas mellan staten
och de tiondeskyldiga såsom en angelägenhet för sig. Det åter- *)

*) Jfr ofvan sid. lxi.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXIII

står att tillse, huru kyrkans berättigade intressen dervid må
vederbörligen tillgodoses, enär det alldeles icke är för kyrkan
likgiltigt, i hvilken ordning den nu ifrågasatta utjemningen af
tiondebördan verkställes och huru ersättningen för tionden bestämmes.

Om således utjemningen åvägabragtes på det sätt, att afgifterna
af jordbruksfastighet nedsattes efter vissa i lag bestämda
grunder, men bidrag af statsmedel lemnades de särskilda
församlingarna endast i de fall, der i följd af tiondens
förminskning församlingarnas öfriga lönetillgångar icke räckte
till för att bestrida presterskapets skäliga aflöning, så kunde i
följd af en dylik anordning svårligen undvikas, att kyrkans
rättsliga och ekonomiska ställning blefve väsentligen förändrad.

Statstillskottets belopp skulle nemligen enligt denna förutsättning
komma att i hvarje fall lämpas efter vederbörande
församlings behof. Den myndighet, som hade att bestämma detta
statstillskott, måste också ega pröfva vederbörande församlings behof,
sådant detsamma framginge af en jemförelse mellan församlingens
lönetillgångar och dess presterskaps skäliga löneanspråk.
Då det nu gälde ett statsanslag, måste naturligtvis riksdagens
medverkan påkallas, och då statsanslaget skulle lämpas
efter ett för handen varande behof, måste riksdagens medverkan
äfven sträcka sig till pröfningen af detta behof. En dylik pröfning
kunde tänkas utförd antingen specielt för hvarje församling,
då anslagen blefve beviljade såsom fasta eller såsom reservationsanslag,
eller gemensamt för alla församlingar, då anslagen antagligen
måste beviljas såsom förslagsanslag. I det förra fallet
skulle pröfningen komma att afse så väl beräkning och bestämmande
af församlingens egna lönetillgångar som äfven behöfligheten
af församlingens presterliga tjenster och storleken
af de med dem förenade löner. I det senare fallet måste
riksdagens medverkan kräfvas ej blott för fastställande af vissa
allmänna grunder för församlingarnas bidragsskyldighet och
för dispositionen af deras lönetillgångar, utan äfven för uppgörandet
af en allmän stat för kyrkans presterskap. Det är
nemligen icke tänkbart, att riksdagen skulle till presterskapets
aflöning bevilja förslagsanslag — d. v. s. anslag som. få öfverskridas,
när behofvet så kräfver, — utan att förbehålla sig rätt
att deltaga i pröfningen huru dessa anslag blefve använda.

CCXXIV

ALLMÄN MOTIVERING.

Men det har alltid skattats såsom ett af den svenska kyrkans
vigtigaste privilegier, att hennes ekonomiska ställning varit
sjelfständig, att hennes organisation och lönestat varit oberoende
af riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att Kong! Maj:t
allena egt i sista hand bestämma så väl de presterliga tjensternas
antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar.
Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle
lemna sitt bifall till något förslag om tiondens utjemning, hvaraf
en förändring i kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning
kunde blifva följden.

Ett annat förhållande skulle deremot inträda, om utjemningen
verkstäldes så, att afgifterna af jordbruksfastighet nedsattes
efter vissa i lag bestämda grunder samt efter liknande
grunder lemnades bidrag af statsmedel, jemt motsvarande den
för kyrkan uppkomna brist i förut befintliga lönetillgångar.
Ingen pröfning af församlingarnas behof eller af presterskapets
lönevilkor behöfde då ifrågakomma för fastställande af statstillskottets
belopp, utan detta vore alltid bestämdt genom det
indragna tiondebeloppet; icke heller blefve statsbidraget beroende
af ett fortsatt årligt beviljande från riksdagens sida, utan af
en i betryggande former stiftad lag.

Komitén anser derför, att i samband med indragningen till
statsverket af presterskapets tionde bör af statsmedel till kyrkan
årligen lemnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens
belopp, och att kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas
på det mest verksamma sätt, nemligen sålunda, att
ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma
utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.

Om de till indragning ifrågasatta afgifter alltså blefve, såsom
ofvan antydts, faststälda till en viss summa i penningar, komme
naturligtvis den ersättning, som skulle af statsmedel lemnas, att
för all framtid motsvara just denna till indragning faststälda
af giftssumma.

Mot den af komitén föreslagna åtgärd kan emellertid anmärkas
att, äfven om kyrkan sålunda erhåller full ersättning för
det penningbelopp, hvartill presterskapets tionde vid indragningens
början uppskattas, kyrkan dock förlorar den förmån, som
kan anses ligga i utsigten till tiondeafgifternas stegring, en förmån,
hvilken, på sätt i det föregående är visadt, uttryckligen

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXV

förbehölls kyrkan uti Kongl. Maj:ts proposition till 1859—60
årens riksdag.*) Af de beräkningar, som ofvan sid. lxxxiv
—lxxxvii äro anförda, framgår ock, att om tionden af jordbruksfastighet
verkligen utgjorts efter författningarnas föreskrifter,,
kyrkans inkomster skidle redan för närvarande hafva uppgått till
väsentligen högre belopp, än som bestämts genom nu gällande löneregleringar;
och skulle de, vid tiden för dessa löneregleringarsutgång,
antagligen kunna ytterligare rätt betydligt förböjas.

Det torde icke kunna bestridas, att, för den händelse nådiga,
förordningen den 11 juli 1862 ånyo komme att tillämpas för
uppgörande af blifvande löneregleringar, det i ganska många
församlingar, der aflöningsförmånerna nu äro otillräckliga för
presterskapets anständiga bergning, skulle utan synnerlig svårighet
låta sig göra att genom tiondens noggrannare beräkning
efter författningarna åstadkomma en behöflig tillökning af lönebeloppen.
Bätten att uttaga tionde måste för den skull anses
innebära en ganska af sevärd trygghet för de kyrkliga lönemedlensökning
i mån af kyrkans behof. Om derför genom tiondens
fixering, indragning och afskrifning presterskapet går miste om
rätten till framtida stegring af denna kyrkliga inkomsttitel,
synes kyrkan kunna fordra tillmötesgående i fråga om de ekonomiska
anspråk, som från hennes sida måste för olika ändamålframställas.

Det är nemligen af vigt, icke blott att den nuvarande kyrkliga
organisationen — sedan vissa skadliga utväxter å densamma
blifvit undanröjda — varder i det hela upprätthållen och presterskapets
ekonomiska ställning, med tillgodoseende af billiga
anspråk, förbättrad, utan äfven att denna organisation behörigen
utvecklas. På sätt komitén i ett annat betänkande1 2)
framhållit, äro nemligen de presterliga krafterna i hundratals
vidsträckta församlingar icke på långt när tillräckliga för den
allra nödtorftigaste församlingsvård och gudstjenst, och de tillgängliga
aflöningsmedlen förslå icke heller på långt när till
upprättande af nya kyrkliga beställningar. För afhjelpande af
bristerna i det nuvarande presterskapets aflöning och för beredande
af nya löner, der behof af ökadt presterligt biträde redan
nu förefinnes eller i framtiden uppstår, samt för att erhålla medel

1) Se ofvan sid. xxxv—xlii.

2) Betänkande in beträffande -»Den kyrkliga indelningen och organisationen>,
sid. xlvji.

CCXXVI

ALLMÄN MOTIVERING.

till presterskapets pensionering, måste alltså kyrkan, om kon skall
afstå sin rätt till tionde, också tillse, att hvad som deremot gifves
i utbyte verkligen sätter henne i stånd att möta krafven på ett
ändamålsenligt ordnande och en ständigt fortgående förbättring
af religionsvården.

Utöfver ersättning för den gamla presttionden bör derför,
enligt komiténs mening, af statsverket lemnas godtgörelse jemväl
för de till beloppet ej synnerligen betydande afgifter, som vid
de på grund af 1862 års förordning faststälda löneregleringar
blifvit bestämda att utgå af bergverk, qvarnar, fabriker samt
andra inrättningar. Dessa afgifter, kritande å annan fastighet,1)
kunna i det hela anses utgöra en tionde å industriens afkastning
och motsvara sålunda tionden å jordbruksnäringen.* 2 3 *) Presterskapet
enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och
andra afgiiter af fast egendom — så väl jordbruksfastighet som
annan fastighet — skulle alltså indragas till statsverket, för att
sedermera afskrifvas, mot det att kyrkan erhölle en i penningar
bestämd ersättning för hvad af nämnda beskattningsföremål till
presterskapets aflöning utgått.8)

I stället för samtliga uti den äldre lagstiftningen grundade
extra ordinarie afgifter af församlingarnas medlemmar- anser
komitén, att, i den mån sådant till lönernas bestridande inom
hvarje pastorat blifver erforderligt, bör utgöras af alla beshattningsföremålen
en i förhållande till deras skattekraft lika, måttlig
afgift. Gränsen för denna skattskyldighet torde böra så
bestämmas, att ej inom något pastorat må till aflöning af
presterskapet derstädes, mot församlingsmedlemmarnes bestridande,
utdebiteras afgifter till sammanlagdt högre belopp, än
som erhålles under det antagande, att för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd utginge tjugu öre, och derutöfver för
hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet fem öre eller, der
fyrktalssättning icke eger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga
inom pastoratet påförd bevillning femtio öre. Sedan
denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad derutöfver kan vara
af behofvet påkalladt, för att uppbringa presterskapets inom
pastoratet aflöning till erforderligt belopp, på annat sätt beredas.

*) Enligt kol. 5 tab. 2 af tab. ser. A uppgiugo ifrågavarande afgifter för
eckl.-året 1896—97 till 198,504 kronor 47 öre.

2) Jfr ofvan sid. xx ock följ.

3) För eckl.-året 1896—97 utgjorde afgifterna af fast egendom 3,897,954

kronor 50 öre; jfr tabellen å sid. cxxxix här ofvan.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXVII

Härvid framställer sig då frågan om användningen af den
tiondeersättning,1) som enligt komiténs förslag skulle från statsverket
utgå. Denna ersättning komme naturligtvis icke längre
att utgöra ett för samling sbidrag till prester skåpets aflöning; men
intet hindrar, att den kunde, på samma sätt som den förut inom
församlingen uppburna tionden, ingå till församlingen och användas
uteslutande till aflöning af presterskapet derstädes. Huru
vida åter en sådan anordning är den mest lämpliga, eller om
den för tionden utgående ersättning snarare bör betraktas och
behandlas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång, skall
komitén undersöka i samband med den utredning af frågan om
förändrade grunder för presterskapets aflöningsrätt, hvartill
komitén — efter att nu hafva i allmänna drag antydt de
af komitén ifrågasatta jemkningar i församlingarnas aflöningsskyldighet
•— härmed öfvergår, i enlighet med det komitén gifna
uppdrag att tillse, >huru vida en utjemning i viss mån af olikheterna
uti presterskapets aflöning inom olika församlingar och
tjenstegrader må kunna cga rum, så att hvarje prest må erhålla
anständig bergning».

-t * Då

tionde och afkastning af jordagods varit presterskapets
förnämsta inkomstkällor, har det, särskildt i äldre tider, icke
kunnat undvikas, att inkomsterna blifvit större i församlingar
belägna i en fruktbar slättbygd än i en magrare skogstrakt,
oaktadt de förra församlingarna i vidd, mången gång i folkmängd
och oftast i besvärlighet, åtminstone så vidt endast naturliga
förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Jemte
det orättvisa i denna anordning, enligt hvilken tjenstgöringens
besvärlighet i och för sig merendels icke öfvat något inflytande
på aflöningens storlek, kan såsom en med systemet förenad obillighet
öfver hufvud anmärkas, att alltför stor olikhet i presterskapets
aflöningsförhållanden varit rådande. Vid åtskilliga beställningar
•— kyrkoherdebefattningar så väl som komministraturer
•— hafva nemligen inkomsterna varit väsentligen mindre,

*) Då här eller i det följande talas om tiondeersättning, afses emellertid
ersättning icke blott för sjelfva tionden, utan äfven för de öfriga afgifter, som
hittills utgått af så väl jordbruksfastighet som annan fastighet, på sätt närmare
skall utvecklas vid behandlingen här nedan af komiténs förslag till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af presterskapets tionde samt om ersättning
derför.

CCXXVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

än som bort påkallas af nödig hänsyn till prestens ställning och
vigten af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter
andra presterliga tjenster varit så rikligt aflönade, att inkomsterna
öfverstigit hvad som kan anses lämpligt och passande vid
jemförelse med de löneförmåner, som förunnats en del embeten
utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som de presterliga,
af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

I syfte att råda bot för angifna missförhållanden hafva
också vid olika tillfällen förslag blifvit inom riksdagen väckta.
Till en början rigtade sig bemödandena på afhjelpandet af komministrarnes
tryckta ekonomiska belägenhet, i det att en sådan
reglering af presterskapets. löner ifrågasattes, att komministrarnes
inkomster skulle höjas på bekostnad af pastorernas. Så väcktes
vid riksdagen 1844—45 af en ledamot i bondeståndet motion,
afseende, bland annat, att komminister borde under vissa uppgifna
vilkor och omständigheter få sig tillerkänd rätt till någon
del af kyrkoherdens löneinkomster, på det sätt nemligen, att,
sedan bådas löner blifvit sammanräknade, kyrkoherden skulle ega
att af samfälda summan uppbära två tredjedelar och komministern
återstående tredjedelen, samt att, der kyrkoherdens lön på detta
sätt icke uppginge till 1,200 rdr bco, komministraturen borde
vid innehafvarens afgång indragas och lönen tillfalla kyrkoherden,
mot skyldighet att genom extra ordinarie medhjelpare bestrida
den afgångnes befattning. Beträffande .nämnda förslag
yttrade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i sitt betänkande
n:o 109, att detsamma syntes allt för mycket ingripa i de rättigheter
och förmåner, som församlingarnas kyrkoherdar i följd af
lag och bestående privilegier egde att oqvaldt tillgodonjuta.
Dessutom skulle, i utskottets tanke, ett sådant förslag i verkställigheten
ofelbart möta allehanda hinder och betänkligheter,
hvilka icke så lätt kunde undanrödjas, samt för öfrigt i sin
tillämpning leda till resultat, de der hvarken läte sig förena
med den allmänna rättvisans anspråk eller med rigtiga befordringslagar.
Särskildt kunde utskottet icke undgå att anmärka,
huru som den af motionären föreslagna delningsgrund alldeles
icke läte sig användas för de fall, då inom ett pastorat funnes
flera än en komminister, hvilka fall dock mångenstädes inom
riket vore för handen. Icke heller ville det synas fullt lämpligt
att såsom allmänt gällande vilkor för en komministraturs
bibehållande eller indragning fastställa ett visst belopp af kyrko -

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXIX

herdens behållna löneinkomster, emedan sådant understundom
måste ställas i beroende af helt andra förhållanden och omständigheter,
Indika icke läte på förhand bestämma sig genom en
allmän regel. Utskottet ansåg sig derför icke kunna förorda
det framlagda förslaget. Emellertid blef betänkandet återremitteradt
till utskottet, som i memorial n:o 134, med afseende å
frågan om förbättrande af komministrarnes lönevilkor, förklarade
sig icke kunna tillstyrka, att detta tillvägabragtes genom eu
församlingarna ålagd ökad beskattning. Den af rättvisa och
billighet högt påkallade förhöjningen i komministrarnes löner
kunde, enligt utskottets mening, icke åstadkommas annorledes
än i sammanhang med en mera genomgripande reglering af samtliga
presterskapets löneinkomster. Utskottet hemstälde derför, att
rikets ständer skulle i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla vederbörande auktoriteter att låta anställa noggranna
undersökningar rörande de nuvarande förhållandena inom
hvarje ort i afseende å presterskapets löneinkomster, för att med
ledning häraf uppgöra en för de särskilda orterna lämplig, på
rättvisa och billighet grundad, fördelning af de befintliga lönetillgångarne,
der sådant vore af behofvet påkalladt, samt att
Kongl. Maj:t derefter täcktes till rikets ständer aflåta nådig
proposition, med förslag till de förändrade stadganden i detta
ämne, hvartill det sålunda utredda förhållandet kunde föranleda.1)
Denna hemställan vard! dock icke af ständerna bifallen.

Komministrarnes ekonomiska betryck var äfven vid 1847—48
årens riksdag föremål för uppmärksamhet; och föreslogs, i ändamål
att undanrödja anledningarna till detta betryck, af särskilda
motionärer inom presteståndet, dels att komministratur
måtte indragas i de församlingar, hvarest endast en kyrka funnes
samt behof af medhjelpare för pastor vid bestridande af guds *)

Mot utskottets memorial i denna del anmäldes reservation, deri skarpt
framhöllos betänkligheterna mot eu sådan jemkning i presterskapets aflöning, att
tionde och andra afgifter skulle kunna dragas från ett pastorat till aflöning
af presterskapet i ett annat. Då reservationen äfven i öfrigt är af ganska stort
intresse, bar det ansetts lämpligt att här återgifva, hvad reservanten — med
hvilken tre utskottsledamöter instämde — i hufvudsakliga delar anfört, nemligen:

»Utskottet har öppet förklarat, det någon tillökning i komministrarnes löner
icke kan på annat sätt åstadkommas, än i sammanhang med en mera genomgripande
reglering af samtlige presterskapets löneinkomster; i följd hvaraf utskottet
funnit sig böra uppmana rikets ständer att hos Kongl. Maj:t anhålla om
en noggrann undersöknings anställande i ty afseende, ''på det att, med ledning
häraf, eu på rättvisa och billighet grundad fördelning af de befintliga lönetillgångarne
må kunna uppgöras’, det vill, för att tala med tydliga och oförtäekta
ord, säga att på de bättre lottades bekostnad förhjelpa de mindre väl lönade till

ccxxx

ALLMÄN MOTIVERING.

tjensten och extra förrättningar således icke vore förhanden, dels
att vid inträffande ledighet till så svaga ''komministersbeställningar,
att de icke kunde lemna innehafvaren en ordinarie inkomst
af minst fyratiofem tunnor säd samt löneförhöjning till
detta värde icke kunde åvägabringas, tjensten måtte indragas
och pastor berättigas uppbära komministerslönen mot skyldighet
att bestrida de tjensten tillhörande åligganden. Dessutom fäste
en motionär från bondeståndet uppmärksamheten å den ojemna
fördelningen i allmänhet af presterskapets lönetillgångar, hvilka
inom flera församlingar icke motsvarade behofven och de billiga
anspråken, under det att inkomsterna uti andra församlingar
vore allt för höga. Dör en tidsenligare reglering af piaster -skapets löningssätt föreslog samme motionär, bland annat, att, i
mån af inträffande ledigheter vid pastoraten, presttionden måtte * i

förmånligare vilkor. För min del liar jag icke något att erinra mot den sålunda
föreslagna undersökningen, men befarar, att det härmed egentligen åsyftade ändamålet
icke ernås, så länge ännu bestående privilegier tillförsäkra hvarje ecklesiastik
tjensteman om ett oförryckt bibehållande af alla de rättigheter och förmåner,
hvilka åtfölja innehafvande embete eller tjenst, och dem han således eger lagligen
tillgodonjuta. Men om också dessa stötestenar skulle kunna ur vägen rödjas,
hvilket dock icke torde blifva något lätt arbete, och privilegierna således icke
mera anses innebära något skydd för innehafvaren, synes mig dock, vid förslagets
sättande i verket, sådana betänkligheter förete sig, att de väl förtjena tagas i
närmare öfvervägande. Först och främst lärer det vara angeläget, att för samtliga
ecklesiastika lägenheter bestämmes dels det minimum af löneinkomster, hvilket
må anses oundgängligen nödigt för innehafvarens anständiga bergning, dels
ock det maximum, derutöfver hvarje öfverskott må anses såsom ett för mycket,
hvilket således bör afknappas. Så framt det här icke går an att tillämpa och
använda nivelleringssystemet, eller att skära alla lägenheter af samma klass efter
ett och samma mått, lärer det således blifva nödvändigt att, vid uppgörandet,
tillika låta komma i behörigt öfvervägande så väl särskilda lokala förhållanden,
med den olika lefnadskostnad, som för olika orter påkallar derefter lämpade anslag,
som boställenas relativa storlek och afkastning m. m. Sedan nu denna i
sanning svåra uppgift lyckligen och väl, såsom man vill hoppas, blifvit löst,
återstår sj elfva hufvu dsaken eller regleringen, hvilken naturligtvis icke kan tillgå
på annat sätt än att, der öfverskott på ett ställe finnes, detsamma frånskiljes
lägenheten och användes att dermed fylla bristen på annat håll. Att regleringen
enligt ifrågavarande förslag sålunda skall blifva ''genomgripande’ kan visst icke
förnekas. Mången torde dock, som jag förmodar, anse den tillika blifva i visst
hänseende något för mycket ingripande, och att den svårligen låter sig förenas
med tillbörlig aktning för lagligen tillförsäkrade rättigheters helgd. Det lärer

i ty fall icke få anses såsom någon obillig fordran, att frågan betraktas icke
blott ur statsekonomiska nyttans synpunkt, utan ock från den allmänna rättvisans.
Särskildt må härvid anmärkas, huru som de lönerättigheter, dem en församling
är skyldig att till sina själasörjare utgifva, i närvarande fall måste
anvisas såsom lönefyllnad till andra socknars presterskap; och jag tager mig i
anledning häraf friheten hemställa, huru belåtna lönegifvarne, särdeles af allmogen,
skola blifva med den föreslagna regleringen, då de sålunda flerstädes icke
mera såsom tillförene till sin egen pastor och komminister få aflemna sina presterliga
utskylder, utan nödgas utgöra dessa till för dem kanske helt och hållet
främmande personer. Och att detta mångenstädes blir en nödvändig följd af förmaget,
derest det kommer till verkställighet, är icke svårt att inse.----- —»

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXXI

indragas och, i likhet med kronotionde^ till staten inbetalas,
med rättighet likväl för de skattskyldiga att, om de hellre sådant
ville, lösa den med penningar efter årets markegång, äfvensom
att presterskap^ måtte af staten förses med penninglön, lämpad
efter hvarje församlings folkrikhet och vidd samt följaktligen
afpassad efter den större eller mindre möda församlingsvården
förorsakade. En annan, till sistnämnda stånd äfven hörande,
motionär'' yrkade i nu föreliggande ämne, att, med upphäfvande
af alla dittills gällande privilegier, resolutioner, bref, författningar
eller konventioner, af hvad namn eller'' beskaffenhet de
vara månde, en lag måtte utfärdas, som bestämdt, noga och till
likhet öfver hela riket ordnade vilkoren för presterskapets aflöning,
samt att, med iakttagande deraf att inkomsten, så vidt möjligt
vore, lämpades efter göromålen, pastoraten måtte indelas i vissa
klasser och lönen åtminstone inom de särskilda stiften bringas
till likhet för hvarje klass.1) Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
som behandlade samtliga förslagen, förklarade uti betänkande
n:o 96 sig visserligen vilja understödja dem, som afsåge
förbättrande af komministrarnes löner, men fann dock betänkligt
att obetingadt förorda vidtagande af de utvägar, som motionärerna
inom presteståndet föreslagit, i händelse behöflig
lönefyllnad för en otillräckligt lönad komminister icke kunde
vinnas genom frivillig öfverenskommelse. Indragning af komministratur
i de församlingar, der lönen ej kunde uppbringas till
det erforderliga beloppet, ansåg utskottet — såvida ej safnmanbyggnad
af kyrka kunde i förening dermed, på sätt gällande
förordningar derom stadgade, tillvägabringas — medföra betänklighet,
enär, äfven om komministerns tjensteåligganden öfverflyttades
på pastor, dessa i de flesta fall ej skulle kunna af
denne senare fullgöras utan biträde af adjunkt, hvaraf åter
följden blefve en för presterskap et i allmänhet menlig tillökning
i de extra ordinarie prestmännens antal, oberäknadt den olägenhet
som derigenom skulle tillskyndas vederbörande församlingar.
Emot förslaget, att alla pastorat måtte indelas i klasser med
lika lön inom hvarje klass, erinrade utskottet, dels huru som
högst få pastorat torde med afseende å folkmängdens föränderlighet,
områdets gränser, byars och gårdars olika belägenhet,
större verk och inrättningar m. m. kunna så jemföras och lika
uppskattas, att icke i det ena en besvärligare pastoralvård for -

'') Jfr not J) sid. xxvm här ofvan.

-CCXXXII

ALLMÄN MOTIVERING.

drade större löneersättning än i det andra, dels ock att prestgårdarnes
olika värde ock uppskattning — äfven uti hvarandra
närgränsande, ock ännu mer uti längre från hvarandra belägna
pastorat — med flera omständigheter gjorde en klassifikation
.af pastoraten i anseende till själavården och en deraf beroende
lönejemförelse alldeles omöjlig; vid hvilket förhållande utskottet
hemstälde, att det i sådant afseende väckta förslag måtte förfalla.
Till undanrödjande af de olägenheter, som vorö en följd
af de äldre författningarna rörande beräkning och uppbörd af
presterskapets inkomster, anhöllo rikets ständer med anledning
af de talrika motioner rörande presterskapets aflöningsförhållanden,
som vid ifrågavarande riksdag framkommit och hvilka
.samtliga behandlats i utskottets förenämnda betänkande n:o 96,
uti underdånig skrifvelse den 20 oktober 1848, att åtgärder
måtte vidtagas för åvägabringande af lönekonventionerx); i sammanhang
hvarmed hemställan gjordes om någon löneförbättringför
komministrarne, dervid tillika antyddes att, för den händelse
erforderliga lönetillgångar ej kunde beredas, vissa komministerstjenster
borde indragas.

Äfven till de närmast följande riksdagarne återkomma förslagen
om förbättrande af komministrarnes lönevilkor genom
minskning af kyrkoherdarnes inkomster samt om öfverlemnande
till statsverket af presterskapets lönetillgångar, mot det att
presterna af statsverket erhölle efter pastoratens beskaffenhet
bestämda löner i penningar, tillika så afpassade — enligt ordalagen
i en motion vid 1853—54 årens riksdag —, att icke någon
ordinarie prest finge mindre i inkomst, än hvad han till sitt
och sin familjs anständiga underhåll behöfde, men äfven att icke,
såsom fallet vore, en del prester finge en öfver höfvan stor lön,
under det att andra knappt nog hade bröd för dagen. Dessa
förslag ledde helt naturligt icke till någon åtgärd från ständernas
sida, då ju Kongl. Haj:ts beslut med anledning af 1848
-års omförmälda skrifvelse ännu afvaktades.

Huru som behofvet att genom allmän lönereglering, omfattande
hela riket, åstadkomma en jemnare fördelning af inkomsterna
mellan pastoraten och tillika bereda någon, förbättring i
det svagast aflönade presterskapets vilkor allt tydligare uttalades
under förhandlingarna vid riksdagen 1856—58, framgår af
den här ofvan sid. xxxi—xxxv meddelade utredning. Dessa sträf -

J) Jfr ofvan sid. xxix och följ.

ALLMÄN MOTIVERING}.

CCXXXIII

vanden vunno emellertid icke i allo understöd af regeringen. Visserligen
fann densamma ej något att erinra mot en sådan fördelning
mellan presterna af de för dem afsedda inkomster, att
när dessa senare härrörde från ett visst pastorat, de utskiftades
mellan presterskapet derstädes, likasom lönejemkning mellan
prester, tillhörande olika pastorat, kunde åstadkommas i fråga
om inkomster, som rättmätigt finge öfverflyttas från en församlings
presterskap till en annans. Deremot ville regeringen ej
medgifva en sådan inkomsternas öfverflyttning, att avgifter, som
utginge af en församling, eller inkomster, som i följd af bidrag
från densamma tillfölle dess presterskap, användes till aflönande
af annans församlings prest1).

Denna grundsats om bibehållande inom hvarje församling
af de mest betydande lönetillgångarne såsom aflöningsmedel för
församlingens eget presterskap har, på sätt förut blifvit framhållet2),
upptagits i 1862 års förordning. Lönejemkningen —
så vidt den skulle afse presterskapet öfver hela riket — vardt
derigenom väsentligen begränsad och de gemensamma lönetillgångarne
inskränkte sig till inkomster, som grundade sig på
statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor
eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och
mensalhemman och lägenheter, som icke voro bostadsboställen.
Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra, h vilka sedermera
tillkommit, nemligen skogsmedlen, har väl det svagast aflönade
presterskapets ekonomiska ställning blifvit upphjelpa ehuru
mycket ännu återstår att derutinnan uträtta. Men de jemväl
mycket öfverklagade ojemnheterna i aflöningsförhållandena för tjenster,
som i det hela äro med hvarandra likstälda, hafva deremot
endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan heller icke gerna
hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende å
lönernas beräkning ej blifvit uppstäda för att tillämpas vid de
löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning,
och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till
förfogande för att till erforderlig höjd uppbringa lönerna för
presterskapet i församlingar, Indika ej mägtade att med egna
tillgångar bereda den lön som skäligen kunde fordras, utan lönebeloppen
nästan helt och hållet kommo att bero af de inom

'') Jfr ofvan Kongl. Maj:ts proposition den 4 november 1859 jemte dervid
fogadt protokoll öfver ecklesiastikärenden, sid. xl och följ. bär ofvan.

2) Se ofvan sid. clxii och följ.

15

ccxxxiv

ALLMÄN MOTIVERING.

hvarje pastorat befintliga aflöningstillgångar — tionde», och
andra församlingsafgifter äfvensom boställsafkastning — samt
för den skull utföllo olika, allt efter jordbrukets och öfriga
näringars större eller mindre utveckling, men ingalunda afpassades
efter tjenstgöringens större eller mindre besvärlighet eller
eljest efter omständigheter, som pläga öfva inflytande på bestämmandet
af lönebelopp1).

Numera lärer det ej ifrågasättas — i allt fall icke med
tillstyrkande från komiténs sida —, att afgifter, som af ett
pastorat utgöras till dess presterskap, skulle användas till aflöning
för presterskapet inom ett annat pastorat. En dylik anordning
skulle nemligen allt för skarpt bryta med de förhållanden
i afseende å presterskapets aflöning, som historiskt utvecklat
sig från tiden närmast efter kristendomens införande här i landet,
samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa mot de
församlingar, på hvilkas bekostnad andra församlingars presterskap
skulle gynnas. Icke heller kan komitén tillråda, att presterskapet
skulle göras till tjensteman, som af staten aflönades,
om ock en eller annan fördel derigenom vunnes. Beträffande
sistberörda fråga ansluter sig komitén obetingadt till den uppfattning,
som derutinnan finnes uttalad i riksdagens underdåniga
skrifvelse den 5 maj 18972), och vill komitén tillika hänvisa på
ett uttalande i ämnet uti nådiga propositionen den 4 november
1859, af innehåll, att Kongl. Maj:t icke betviflade att, der behof
uppstode, rikets ständer skulle vara villiga att för samhällets
vigtigaste angelägenhet, religionsvårdens behöriga handhafvande,
anslå nödiga medel, ehuru skäl förefunnes att ej göra
denna angelägenhet beroende af de mångfaldiga förhållanden,
som vid en riksdag inverkade på anslagsfrågors behandling8).

’) Det kan visserligen icke "bestridas, att genom de under eckl.-året 1901—02
verkstälda utdelningar från presterskapets löneregleringsfond vissa mera framträdande
ojemnheter i den presterliga aflöningen blifvit undanröjda, i det att de
lägsta löneklasserna fått sina inkomster förhöjda; men genom dessa utdelningar
har dock i det stora hela icke någon större jemlikhet mellan någorlunda likstälda
befattningar, öfver den lägsta lönenivån, kunnat åvägabringas, hvilket också är
helt naturligt, i betraktande deraf att bidragen från fonden utgöra blott eu mindre
betydande del af hela den presterliga aflöningen, nemligen 2.si procent för eckl.-året 1896 - 97 och 4.94 procent för eckl.-året 1900—01; jfr tablån här ofvan sid.

CLXIX.

2) Se ofvan sid. lxxv.

s) Se ofvan sid. xxxix; jfr äfven sid. cxxxi.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXXV

Om således å ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga
grundsatsen, att hvarje församling bör — när icke obilliga
anspråk derigenom ställas på densamma — aflöna sitt presterskap,
samt å andra sidan afhjelpas det nu rådande missförhållandet
med otillräcklig aflöning för ett flertal prester och med
ojemn aflöning för presterskapet i dess helhet, lärer det böra så
ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhåller medel, som möjliggöra
reglering efter rationela grunder af presterskapets löner.

Dylika medel erbjuda sig också i den tiondeersättning, som,
enligt hvad af komitén blifvit föreslaget, skulle af statsverket
utgöras1). Har man såsom en förutsättning redan för skattejemkningens
genomförande ansett sig böra uppställa den fordran,
att tionden indrages och afskrifves, mot det att kyrkan undfår
ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka
krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att derigenom
öppnas utsigten till lösning jemväl af frågan om förbättrande
och utjemning af presterskapets löner äfvensom af andra för kyrkan
vigtiga spörsmål af ekonomisk innebörd, hvilka här nedan
skola något beröras.

Utom det att lönerna varit otillräckliga och ojemna, kan
mot det nuvarande aflöningssättet tillika anmärkas, att de saknat
nödig fasthet. På sätt här ofvan uppvisats2), hafva nemligen
de vid lönebildningen verksamma faktorer, tvärt emot hvad
afsedt var, infört mycken ostadighet i presterskapets ekonomiska
förhållanden, i det att värdet af löneförmånerna undergått betydande
vexlingar under de många år, för hvilka lönerna blifvit
bestämda. Då i allmänhet mycket måttliga inkomster förunnats
de i kyrkans tjenst anstälda löntagare, är det för dem af
vigt, att värdeförändringarna ej blifva allt för stora, åtminstone
icke i rigtningeu mot ett aftagande. Men icke heller synes
det vara lämpligt, att de med presterliga beställningar förenade
inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande
måttet för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga
tjenster inom andra förvaltningsområden.

För att undanrödja nu antydda missförhållanden torde kortare
löneregleringsperioder böra införas samt lönerna icke blott fastställas
till ett visst belopp i penningar, hvarigenom de kunde
undgå markegångsprisens vexlingar, utan, der hinder ej möter,

'') Jfr ofvan sill. ccxxiv och sid. ccxxvii.

2) Se sid. cxxxm— cxxxvii samt sid. clxxxviii.

CCXXXVI ALLMÄN MOTIVERING.

äfven utgöras i penningar. Vidare bör tillses, att för lönebeloppen
varder angifven en gräns nedåt samt — för det fall
att lönerna skulle stiga till oskäligt höga belopp — jemväl en
gräns uppåt, som ej mä öfverskridas.

Den närmast föregående framställningen har afsett endast
det ordinarie presterskapets löneförhållanden. Men äfven sättet
för aflöning af det extra ordinarie pr esterslcapet synes mindre
tillfredsställande. Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att
lönerna för det ordinarie presterskapet skola så beräknas, att
det extra ordinarie kan af det ordinarie aflönas, har detta stadgande
medfört, att när lönetillgångarne på sina ställen knappast
räckt till för att bereda anständig bergning ens åt det ordinarie
presterskapet, än mindre åt det extra ordinarie, så väl adjunktstagare
som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet.
Om också lönetillgångarne äro fullt tillräckliga, synes det likväl
ej principielt rigtigt att i den ordinarie prestens lön likasom
reservera medel för allöningen åt en annan, ty dessa medel
komma måhända under längre tider ej till användning, för den
händelse nemligen behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.
Af dessa skäl och då adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom
ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen, torde
aflöningen för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjensteUträden,
lämpligen kunna så ordnas, att den ordinarie presten
på egen bekostnad tillhandahåller sådan adjunkt bostad och
vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas af kyrkans gemensamma
allöningstillgångar. En dylik anordning skulle medföra
dels större enkelhet och reda än det nuvarande allöningssättet
med sina många olika arfvodesstaterx), dels ock den fördel,
att något kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas
i den ordinarie prestens lön och således kunde besparas, då adjunkt
ej vore anstäld; hvarförutom det extra ordinarie presterskapets
ställning helt visst skulle blifva i många afseenden
angenämare och fördelaktigare, i synnerhet om de nu ofta allt
för låga arfvodena skäligen förhöjdes. Hvad angår löneförmånerna
för ständig adjunkt — hvilkens tjensteställning är mera
fast än den vanliga adjunktens, enär den förre med sin verksamhet
är bunden vid pastoratet oberoende af hvem som innehar gället
—, så anser komitén, att vederbörande kyrkoherde visserligen

*) Jfr ofvan sid. clxxxviu och följ.

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXXVII

skall vara skyldig tillhandahålla ständig adjunkt bostad och vivre,
men i sin ordning bör vara berättigad att uppbära ersättning
derför. Det kontanta arfvodet skulle naturligtvis komma
äfven den ständige adjunkten till godo på samma sätt som
liknande arfvoden åt öfriga adjunkter.

Det återstår för komitén att angifva sin allmänna ståndpunkt
till frågan om pr ester skåpets pensionering, enär i komiténs
uppdrag jemväl ingår att »verkställa utredning angående möjligheten
af och sättet för beredande af pension åt de prestman,
som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina
tjänster».

Att pensionering i större eller mindre omfattning vore önskvärd,
har riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897
förklarat. Också efter komiténs förmenande är pensioneringen
ett önskningsmål, icke blott för presterskapet utan äfven för församlingarna.
Då nemligen kyrkan för uppnående af sitt höga
mål är i behof af kraftiga organ, kan det för presten icke vara
tillfredsställande vare sig att qvarstå i tjensten, sedan ålder och
sjuklighet betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma,
eller att, om han i annans hand öfverlemnat göromålen,
nödgas för sin försörjning, måhända under en längre tid, uppbära
drygaste delen af den med tjensten förenade lön. Så länge
pension för ordinarie prester saknas, äro äfven utsigterna till
befordran för de extra ordinarie mindre, under det att behofvet
af dessa senares tjensteverbsamhet ökas. Församlingarna åter,
som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten
till presterskapet, måste, när de ordinarie presterna äro oförmögna
att sköta sina tjenster, åtnöjas med att omsorgen om
själavården och skolväsendet öfverlemnas åt vikarier, som ofta ombytas
och icke alltid ega nödig erfarenhet. Häraf alstras missnöje,
likasom det är otvifvelaktigt, att intresset inom församlingarna för
kyrkan och dess institutioner blifver lidande af en sakernas ordning,
enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarna, som tillkommit för
att uppehålla församlingslifvet, synas förvandlade till understödsmedel
åt otjenstbara åldringar och sjuklingar1).

Men om man således varit temligen ense om nyttan och
nödvändigheten af åtgärders vidtagande för presterskapets pen '')

Jfr redogörelsen för pensionsfrågans behandling vid riksdag och kyrkomöte,
här ofvan sid. xi,y—lx.

CCXXXVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

sionering, hafva tankarne varit desto mera delade i fråga om
arten och omfattningen af sjelfva pensioneringen samt om sättet
att tillväg åbringa derför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid komitén
hvad kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober
1888 yttrat derom, att en allmän pensionsinrättning väl vore
tilltalande, men att de svårigheter, som reste sig mot förverkligandet
af denna tanke, vore så stora, att det måste anses tvifvelaktigt,
om något förverkligande för närvarande stode att
vinna. Frågan om presterskapets pensionering skulle helt visst
bringas närmare sin lösning, om man icke ovilkorligen fasthölle
vid tanken på bildandet af en sådan, utan i stället satte målet
för sina sträfvanden något lägre. I jemförelse med det nuvarande
tillståndet måste det nemligen anses som en stor fördel,
om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal åldriga
och ej tjenstbara pr ester att draga sig tillbaka från sina tjenster
med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto hellre
syntes kunna förordas, som det i många fall icke torde vara
behöfligt eller ens lämpligt, att prester, hvilka uppnått den för
tjensteman i allmänhet stadgade pensionsålder, nedlade sina befattningar.
Den svenska kyrkan hade städse haft i sin tjenst
mänga prester, som ännu vid långt framskriden ålder på ett
fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Derför borde
inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjenstbara
prestman, hvilka pensioner lämpligen kunde benämnas
emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för afsedda ändamålet
skulle anskaffas, har man trott sig kunna dervid påräkna statens
hjelp, dels med hänsyn till pensioneringens stora betydelse
för kyrkan, dels ock af den anledning att staten på mångahanda
sätt tager presternas tjenst i anspråk för uppgifter, som
ligga utom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna,
som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga prester
ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka
för åstadkommande af pensioneringen. Att pr esterna sjelfva
skola bidraga dertill har af riksdagen uttryckligen framhållits
i 1897 års förenämnda skrifvelse.

Komitén håller före, att samtliga antydda utvägar rimligtvis
böra, derest inga andra hunna beredas, för det ifrågasatta syftet
anlitas. Varder emellertid förslaget om afskrifning af prester -

ALLMÄN MOTIVERING.

CCXXXIX

skåpets tionde och om ersättning derför godkändt, skulle i tiondeersättningen
och andra kyrkans gemensamma aflöning stilig ångar
tillskapas en inkomstkälla, tillräcklig att bestrida omkostnaderna
jemväl för en pensionering i mindre omfattning. Denna utväg
förordas således af komitén, som tilllika anser, att det bör öfverlemnas
åt Kongl. Maj:t att bestämma antalet emeritilöner, dock
att icke något år mera än ett visst belopp skulle få för ändamålet
användas.

*

*

*

För regleringen af presterskapets aflöning, sedan tiden för
nu gällande löneregleringar utlupit, skulle alltså kunna uppställas
följande hufvudgrunder:

1. Presterskapet tillkommande tionde och andra afgifter
af fast egendom indragas till statsverket och afskrifvas,
mot ersättning, som tillföres presterskapets gemensamma
aflönin gstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning
af allmänna grunder för lönernas lämpande efter
tjenstens vigt och beskaffenhet eller efter särskilda
förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu år prestersbapets
löner i penningar till sådan storlek, att hvarje
prest erhåller anständig bergning.

3. För aflöning af presterskapet skola församlingsafgifter
utgöras, dock sammanlagdt icke till högre belopp, än
som motsvarar tjugu öre för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd, och derutöfver fem öre för hvarje fyrk
af hela fyrktalet inom pastoratet eller, der fyrktalssättning
icke eger rum, femtio öre för hvarje krona af
de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets presterskap enligt föreskrifna
grunder beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna
eller eljest tillgängliga medel, fylles
bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar användas för att bereda emeritilöner
åt prester.

CCXL

ALLMÄN MOTIVERING.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i
enlighet med angifna grunder, synas, bland andra, följande fördelar
vara att vinna.

Krafvet på utjemning af skyldigheten att bidraga till presterskapets
aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde,
att den å jordbruksfastighet hvilande börda blefve i möjligaste
mån lika för all sådan fastighet, samt att den nya bördan för
andra beskattningsföremål begränsades till rimligt mått.

De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling,
blefve fortfarande använda till aflöning för dess eget presterskap,
under det att å ena sidan i följd af den stegrade skattekraften
hos industriens växande fyrkar de kyrkliga krafven
kunde inom nu försummade landsdelar allt bättre tillgodoses,
samt å andra sidan ersättningen för den indragna och afskrifna
tionden — hvilken ersättning ej har karakter af församlingsafgifter,
då den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild
församlings medlemmar — kunde lemna tillgång till understöd
åt sådana ekonomiskt svaga församlingar, som icke, utan att
öfver höfvan betungas, förmå bereda sitt presterskap anständig
bergning.

Kyrkan finge i sj elfva verket, under fullt betryggande garantier,
behålla tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen
af eu fri dispositionsrätt öfver nämnda tillgång samt derigenom
äfven utsigten att på ett effektivt sätt, efter billighet och rättvisa,
reglera lönerna inom presterskapets olika grader och mellan
olika församlingar, hvarförutom anstalter för pensionering af en
del ålderstigna, mindre tjenstbara prester kunde vidtagas.

FÖRFATTNING SF ORSL A G.

LAG OM TIONDEAFSKKIFNING.

O

Förslag

till

Lag om indragning till statsverket och afskrifning
af presterskapets tionde samt om ersättning

derför.

§ i Presterskapet

enligt förut gifna författningar tillkommande
tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde, äfvensom
alla andra afgifter af fast egendom skola, på sätt denna lag
stadgar, indragas till statsverket mot godtgörelse i penningar
under titel »Ersättning för presterskapets tionde».

§ 2.

Indragningen eger rum för hvarje pastorat från och med
ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång den på grund
af förordningen den 11 juli 1862 faststälda lönereglering i pastoratet
upphör att gälla.

§ 3.

I den ordning Kongl. Maj:t särskild! stadgar, skall för
hvarje församling uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret
näst före det, efter hvars utgång indragningen eger rum,
bort i persedlar och penningar enligt dittills gällande lönereglering
utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock hvilka
belopp i penningar persedlarne motsvara efter medeltalen af

4

FÖRFATTNING SFÖRSLAG.

medelmarkegångsprisen under de femtio åren 1864—1913, dervid
iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det, som öfverstiger
ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är under
eller till och med ett hälft öre, uteslutes.

Efter sålunda gjord uträkning fastställer Kongl. Maj:t den
summa i penningar, till hvilken samtliga i § 1 omförmälda
afgifter skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

§ 4.

Ersättning för de till statsverket indragna afgifter skall
för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen
der egen rum, för all framtid utgå med den af Kongl.
Maj:t jemlikt § 3 faststälda summa, och skall denna för hvarje
ecblesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket till
kyrkofonden.

§ 5.

De till statsverket indragna afgifter skola under loppet af
trettio ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat från och med
det år, då indragningen der vidtager, afskrifvas i sådan ordning,
att af den summa, Kongl. Maj:t enligt § 3 faststält, inom vederbörande
församling till statsverket årligen erläggas under de första
sex åren'' endast sjuttio procent, under derpå följande fyra år sextio
procent, under derpå följande fyra år femtio procent, under derpå
följande fyra år fyratio procent, under derpå följande fyra
år trettio procent, under derpå följande fyra år tjugu procent
och under de sista fyra åren allenast tio procent, hvarefter från
och med det trettioförsta året återstoden eftergifves.

§ 6.

Eör debitering och uppbörd af de till statsverket indragna
afgifter, i den mån de icke afskrifvits, eger hvarje församling
utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af de afgiftsskyldiga,
upptaga och under deras gemensamma ansvar till Kronans
uppbördsman aflemna och redovisa dessa afgifter. Eörsamlingens
uppbördsman åligger att, för uppbörd af ifrågavarande afgifter,
årligen upprätta debiterings- och uppbördslängd, dervid bestämmelserna
i den jemlikt förordningen den 11 juli 1862
faststälda lönereglering för pastoratet tillämpas, med iakttagande

LAG OM TIONDEAESKRIFNING.

5

dock att de persedlar, i hvilka lönen beräknats, skola lösas
med penningar efter de i § 3 af denna lag angifva medelvärden.
Skulle sammanlagda beloppet af hvad sålunda utdebiterats något
år understiga hvad enligt § 5 skall för året inom församlingen
erläggas, fylles bristen genom utdebitering, efter åsatt fyrktal
eller bevillning, å all fast egendom, af hvilken inom församlingen
afgifter till presterskapets aflöning hittills utgått.

Debiterings- och uppbördslängden skall under minst fjorton
dagar före uppbörden hållas för de afgiftsskyldiga tillgänglig å
tid och ort, hvilka tillkännagifvas genom kungörelse, som från
predikstolen i församlingens kyrka uppläses.

Uppbörden verkställes senast den 1 mars, hvarefter restlängd
å alla, som icke inom utsatt tid sina afgifter inbetalt, genast
upprättas samt å kyrkostämma ofördröjligen granskas och justeras.
Inom utgången af samma månad öfverlemnas till Kronans
uppbördsman ej mindre hvad vid uppbörden eller sedermera influtit
än äfven restlängden, af kyrkostämmans ordförande försedd
med intyg om justering; skolande resterna omedelbart af vederbörande.
utmätningsman indrifvas.

Om det belopp, som inflyter till Kronans uppbördsman, öfverstiger
hvad jemlikt § 5 bör till statsverket gäldas, skall öfverskottet
ofördröjligen tillställas församlingens uppbördsman; och
må de afgiftsskyldiga sjelfva om användningen af sådant öfverskott
besluta.

§ U

Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4- stadgar må icke ändras
eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.

6

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Förslag till Lag

angående reglering af presterskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes
stridande mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som
följer:

§ 1-

Hvarje tjenstgörande prest skall erhålla, jemte fri bostad, aflöning
i öfrigt, så beräknad att honom derigenom beredes en, så vidt
sig göra låter, efter tjenstegrad och embetsåligganden äfvensom
lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden
lämpad anständig bergning, utan att särskild ersättning för
honom på grund af tjensten åliggande förrättningar må ega rum.

I enlighet med sålunda angifna grunder och med hänsyn
till befintliga aflöningstillgångar meddelar Kongl. Maj:t, efter
domkapitlens hörande, föreskrifter angående aflöningens beräkning,
så lämpade, att jemväl krafvet på utveckling af den kyrkliga
organisationen varder tillgodosedt.

De prester, som i denna lag afses, äro dels kyrkoherdar,
komministrar och adjunkter i alla territoriela församlingar,
med undantag af Karlsborgs och Nya Varfvets församlingar,
dels ock kontraktsprostarne i riket.

§ 2.

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden
inom hvarje pastorat samt för komminister och ständig
adjunkt, der sådan bör finnas, skall länsvis tillsättas en nämnd,

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

hvars ordförande Kongl. Maj:t, på förslag af landshöfding och
biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och länets
landsting ega att inom eller utom sig utse hvartdera en ledamot.

2. Tillhör ett län två eller flera stift, ega biskoparne i
samtliga dessa stift att med landshöfdingen i upprättandet af
förslaget till ordförande deltaga; likväl gäller detta icke i afseende
å biskop, uti hvilkens stift allenast ett pastorat, en socken
eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskild! stift, skall
vederbörande domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed
dock, derest denna länsdel består af allenast ett eller två pastorat,
bör anstå, intill dess nämndens ordförande hos domkapitlet
anmält, att lönereglering är i ordningen att der företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvartdera
landstinget ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet
omfattar.

3. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i
nämnden utses en hvar för tre år; dock att val första gången
verkställes af landstinget för endast två år och af domkapitlet
för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande
och ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af
dem förordnas suppleant att i nämnden inträda, när den, för
hvilken suppleanten blifvit utsedd, är medlem af pastorat, beträffande
hvilket lönereglering skall verkställas, eller finnes af
förfall hindrad att i nämndens förrättning deltaga.

5. Hvarje pastorat äfvensom dess kyrkoherde, den senare å
egna och öfriga presterskapets i pastoratet vägnar, eller, i händelse
kyrkoherdeembetet är ledigt, kontraktsprosten ega hvar
för sig utse en ledamot af nämnden att i dess öfverläggningar
och beslut deltaga, dä fråga förekommer, hvilken afser samma
pastorat; börande dessa två tillfälliga ledamöter vara inom pastoratet
eller någon närbelägen socken bosatta.

6. Förslag till lönereglering beträffande pastorat, som består
af två eller flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af
nämnden i det län, der moderförsamlingen är belägen, och om
moderförsamlingen tillhör flera län, af nämnden i det, hvarest
kyrkan har sitt läge.

7. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af
statsmedel för sina förrättningar resekostnads- och traktaments -

8

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

ersättning till det belopp, Kong! Maj:t bestämmer; och eger ordföranden
att om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbiträde
åt nämnden göra underdånig framställning hos Kong! Maj:t.

§ 3.

För lönereglering erforderliga åtgärder vidtagas i den
ordning de särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt
afseende å den tid, regleringen der kan vinna tillämpning,
beslutar; och skall nämnden, då lönereglering är i ordningen
att företagas, i .god tid dessförinnan underrätta domkapitlet
härom.

§ 4.

1. I enlighet med de af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter
angående beräkning af presterskapets aflöning föreslår nämnden
för hvarje presterlig beställning inom det pastorat, regleringen
afser, beloppet af den aflöning, som efter nämndens bepröfvande
bör tillkomma innehafvaren af samma beställning, och angifver
dervid alla omständigheter, hvilka varit för nämnden bestämmande.
Då ständig adjunkt skall vara inom pastoratet
anstäld, beräknar nämnden jemväl, hvad till kyrkoherden skall
lemnas såsom ersättning för bostad och vivre åt dylik adjunkt.

Skulle för kyrkoherde eller komminister föreslagen lön uppgå
till skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet
varder på visst sätt bestämd, skall nämnden
tillika föreslå den lön, som bör honom tillkomma, i händelse det
förutsatta förhållandet icke skulle inträffa.

2. Nämnden eger ock att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande
af ny presterlig tjenst än äfven beträffande sammanslagning af
pastorat eller indragning annorledes af befintlig tjenst, likasom
det tillkommer nämnden att i enahanda frågor, hvilka af Kongl.
Maj:t till nämnden hänskjutas, afgifva underdåniga utlåtanden.

Finnes inom pastorat annan presterlig tjenst än sådan,
hvars innehafvare i § 2 mom. 1 angifves, har nämnden att yttra
sig, huru vida denna tjenst bör såsom.komministersbeställning eller
såsom ständig adjunktur anordnas.

Anser nämnden, att bostadsboställe, hvarmed i denna lag
afses äfven hemman eller lägenhet, som redan brukas i förening
med dylikt boställe, bör till främjande af församlingsvården ut -

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

9

bytas mot annan åt presterskapet upplåten fastighet, må nämnden
om sådant utbyte göra framställning.

Gröres af nämnden hemställan i något af nu omförmälda fall,
framlägger nämnden fullständigt förslag till lönereglering, så väl
under förutsättning att dess hemställan varder gillad, som ock
för den händelse att densamma icke vinner nådigt bifall. Är
tillämpning af redan meddeladt beslut om indragning eller inrättande
af presterlig tjenst beroende af tjensteinnehafvares afgång,
skall nämnden uppgöra särskildt förslag till lönereglering
för den tid, tjensteinnehafvaren vid sin beställning qvarstår.

Har nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning
af tjenst, skall anmälan derom af nämnden ofördröjligen
göras hos domkapitlet; och kommer tjenst, som med förslaget
åsyftas, att, i händelse af ledighet, endast på förordnande
uppehållas, intill dess samma förslag blifvit pröfvadt.

§ 5.

Hrån presterskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering
skall verkställas, infordrar nämnden uppgift å samtliga
de aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter äro
att tillgå, dervid angående tillkomsten af dessa förmåner och
vilkoren för deras åtnjutande böra meddelas så fullständiga
upplysningar som kunna erhållas.

§ 6.

1. Är bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss presterlig
tjenst, skall afkastningen af sådant boställe beräknas såsom
tillgång till bestridande af aflöningen för samma tjenst.

Dylik afkastning skall nämnden, utan afdrag af kostnad för
byggnadsskyldighetens fullgörande å boställets laga hus men med
tagen hänsyn till erforderliga brukningskostnader, uppskatta till
visst penningbelopp motsvarande årliga medelvärdet af alla de
förmåner, tjensteinnehafvaren egen från bostället eller såsom
ersättning för derifrån upplåtna särskilda rättigheter åtnjuta, förmånerna
af fri bostad och af skogsfång till husbehof häri dock
icke inbegripna.

Har bostadsboställe tillkommit på sådant sätt, att på grund
deraf skogsafkastning från samma boställe må utöfver husbehofvet
af tjensteinnehafvaren tillgodonjutas, skall detta vid uppskattningen
särskildt beaktas. Om dylik skogsafkastning är så betydande,
att den, jemte annan afkastning af bostället, i afse -

10

FÖRFATTNIN G SFÖRSLAG.

vard mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra
tillkomma tjensteinnekafvaren, skall, der bostället är af församlingen
anskaffa^, endast så stor del af samma afkastning, som
finnes skälig, tillgodoföras tjensteinnehafvaren; hvaremot nämnden
beträffande återstoden skall hos Kongl. Maj:t göra anmälan.

Medgifver Kongl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte
af bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjensteinnehafvarens
husbehof, varder i sammanhang dermed pröfvadt,
huru vida någon del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften
skall öfverlemnas till kyrkofonden.

Är förslag väckt om inrättande af ny kyrkoherde- eller
komministerstjenst och finnes inom den församling, der tjensteinnehafvaren
skall vara bosatt, fastighet, som vid tiden för uppgörande
af lönereglering är upplåten åt innehafvare af befintlig
tjenst men icke vidare derför erfordras, skall dylik fastighet
anses såsom bostadsboställe för den föreslagna tjensten. Göres
framställning om inrättande ånyo af indragen tjenst, vid hvilken
funnits bostadsboställe, skall, der hinder eljest icke möter, samma
fastighet likaledes såsom bostadsboställe för den tjenst räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga
presterliga tjenstår inom ett pastorat upptager nämnden inkomster,
som grunda sig derpå, att församling till löneförbättring för
presterskapet, inköpt hemman eller lägenhet eller anskaffat
andra fördelar, eller att enskild person för samma ändamål till
församling gjort donation, eller att ersättning lemnats för jord
eller annan förmån, hvilken varit förenad med egendom af nu angifven
beskaffenhet; och skola jemväl dessa inkomster af nämnden
uppskattas till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse
de tjugu år, som följa näst efter det förut faststäld lönereglering
upphör att gälla.

§ 7.

Kär i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning,
som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets prester,
skola, i den mån sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter
utgöras, likväl icke till sammanlagdt högre belopp,
än som er hålles under antagande, att för hvarje person af
pastoratets hela folkmängd utginge tjugu öre, och derutöfver
för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet fem öre eller,

REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

11

der fyrktalssättning icke eger ruin, för hvarje krona af de skattskyldiga
inom pastoratet påförd bevillning femtio öre; dock att
vid dylik beräkning uteslutas presterskapet för sig och husfolk
samt fyrktal eller bevillning för presterskapets boställen och
löneinkomster.

Nämnden skall uträkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,
bör såsom församlingsafgifter utgöras; skolande
senaste officiela uppgifter angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp
läggas till grund vid beräkningen.

§ 8.

För den händelse särskild förmån blifvit genom donation af
enskild tillförsäkrad innehafvare af viss presterlig tjenst i syfte
att bereda denne ökad inkomst, skall dylik förmån oafkortad
komma samma tjensteinnehafvare till godo. I följd häraf skola
de i § 6 mom. 2 och i § 7 angifva för pastoratets prester gemensamma
afiöningstillgångar på tjensteinnehafvarne i pastoratet
fördelas i förhållande till de för en hvar af dem afsedda lönebelopp
efter afdrag af hvad bostadsboställe beräknats afkasta,
och varder den särskilda aflöningsförmånen tillagd tjensteinnehafvare,
som eger densamma åtnjuta. Inkomsten af sådan förmån
skall af nämnden till årligt medelvärde beräknas.

Utgöres förmånen af afkastning af fastighet, som donerats
till innehafvare af viss presterlig tjenst men sedermera upplåtits
till enkesäte, skall, med afseende derå att, när prestenka finnes,
afkastningen åtnjutes af henne, ersättning tillgodoföras tjensteinnehafvaren
för den minskning i inkomster, han sålunda får
vidkännas under den tid afkastningen utgår till prestenka, dock
endast i den mån sådant erfordras för beredande åt tjensteinnehafvaren
af den för hans tjenst föreslagna aflöning.

Såsom aflöningstillgång må icke upptagas förmån, som på
grund af särskilda förhållanden finnes böra tillkomma innehafvare
af viss presterlig tjenst utöfver den för tjensten föreslagna
aflöning.

§ 9.

Varder den för pastoratets presterskap beräknade aflöning
icke betäckt af derför enligt §§ 6, 7 och 8 tillgängliga medel,
skall bristen fyllas genom tillskott från kyrkofonden; och har
nämnden att föreslå beloppet af sådant tillskott.

12

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

§ 10.

För uppgörande af de i §§ 6, 7, 8 och 9 föreskrifna beräk
ningar skall nämnden sammanträda inom pastoratet.

§ Il Nämndens

i enlighet med nu gifna bestämmelser uppgjorda förslag
angående lönereglering och beträffande öfriga dermed sammanhängande
frågor skall särskildt för hvarje pastorat öfverlemnas till
domkapitlet. Öfver nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande,
synerätt jemlikt § 25 har att afgifva, infordrar domkapitlet
yttranden från pastoratet samt dess presterskap och, i händelse
någon presterlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten;
och förordnar domkapitlet särskild prest att för ändamålet
hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet hörande
församling.

Sedan handlingarna inkommit, öfverlemnar domkapitlet desamma
jemte sitt yttrande till Konungens befallningshafvande, som
med eget utlåtande anmäler ärendet till Kongl. Maj :ts pröfning.

§ 12.

Kongl. Maj:t fastställer särskildt beträffande hvarje pastorat
dels aflöning för kyrkoherden samt för komminister eller ständig
adjunkt, der sådan skall vara anstäld, dels ock för hvarje tjensteinnehafvare
årliga beloppet af ej mindre församlingsafgifter
från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när dylikt
tillskott funnits erforderligt.

Sålunda faststäld lönereglering skall tillämpas under tjugu
ecklesiastikår, räknade från det, då förut faststäld lönereglering
upphör att gälla.

Statskontoret erhåller underrättelse om det tillskott från
kyrkofonden, som skall till tjensteinnehafvare utgå.

I det uti § 6 mom. 1 omförmälda fall, att skogsafkastning
från bostadsboställe, som blifvit af församling anskaffadt, är så
betydande, att den, jemte annan afkastning af bostället, i afsevärd
mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses böra
tillkomma tjensteinnehafvare, meddelar Kongl. Maj:t, efter veder -börandes hörande, föreskrifter angående användande för andra
kyrkliga ändamål inom pastoratet af den del af samma afkastning,
som finnes icke böra af tjensteinnehafvaren tillgodonjutas.

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

10

O

§ 13.

Finner Kong].. Maj:t presterlig tjenst, om hvars bibehållande
eller inrättande gjorts framställning, icke vara för själavårdens
behöriga handhafvande nödig, må Kongl. Haj:t likväl medgifva,
att sådan tjenst bibehålies eller inrättas, så vida församling,
med tre fjerdedelar af de i omröstningen deltagandes röster
efter röstvärdet, beslutat utgöra hvad utöfver afkastningen af
bostadsboställe, hvilket är med tjensten förenadt, eller, der tjenst
ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras
till bestridande af den aflöning, Kongl. Maj:t enligt de angående
beräkning af presterskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer.
Ej må tillskott från kyrkofonden lemnas för tjenst,
som sålunda varder inrättad eller bibehållen.

§ 14.

Derest församling, med den röstöfvervigt, som i § 13 för der
angifvet fall stadgas, beslutar att höja aflöning, som Kongl.
Maj:t enligt § 12 för viss tjenst bestämt, skall det beslut lända
till efterrättelse, så vida Kongl. Maj:t efter gjord underställning
finner skäligt beslutet fastställa. Till gäldande af belopp,
hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke lemnas tillskott
från kyrkofonden.

§ 15.

Om under den tid, för hvilken lönereglering är faststäld,
Kongl. Maj:t bifaller gjord framställning om sådan ändring i
den kyrkliga organisationen, som uti § 4 mom. 2 omförmäles,
skall vid häraf föranledt bestämmande af lön för presterlig tjenst
och beredande af tillgångar dertill samt med afseende å öfriga
dermed sammanhängande frågor denna lag i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, dock. att icke särskild nämnd för ärendets
beredning varder tillsatt.

§ 16.

Hvad enligt faststäld lönereglering bör såsom församlingsafgifter
utgöras skall efter samma grunder, som äro i allmänhet
stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut, årligen utdebiteras; dock att kyrkostämma må

14

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

besluta, att till bestridande af förevarande aflöningsbidrag skall
utgå en personlig afgift för en hvar, som fy It aderton år; och
må denna afgift, hvilken skall utgöras af qvinna med hälften
af det belopp, som skall erläggas af man, icke sättas högre än
till femtio öre för hvarje skattskyldig af mankön. Från utgörande
af församlingsafgifter frikallas endast presterskapets boställen
äfvensom presterskapet för sig och husfolk samt för löneinkomster.

Församlingsafgifterna debiteras och uppbäras i samma ordning
som afgifter till kyrka och skola. Vederbörande kyrkoråd
utbetalar qvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari
och den 1 april till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna
tillkommer en hvar af dem, hvarjemte det
belopp, Kongl. Maj:t faststält såsom ersättning för tillhandahållande
af bostad och vivre åt ständig adjunkt, till kyrkoherden
gäldas, i den mån församlingsafgifterna dertill förslå.
Den del af berörda afgifter, som beräknats till bestridande af
arfvode åt sådan adjunkt, skall inlevereras till kyrkofonden.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall summan
af församlingsafgifter årligen till utgörande fördelas på de
särskilda församlingarna i förhållande till den hvarje församling
näst föregående år påförda bevillning.

§ 17-

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och
komminister skall af Konungens befallningshafvande öfversändas
till vederbörande kontraktsprost för att af honom qvartalsvis
den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april tillställas
de särskilda tjensteinnehafvarne.

§ 18.

Hvarje tjenstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta
bostad, vivre, skjuts i tjensteärenden, årligt adjunktsarfvode
samt kostnadsersättning för resa till tjenstgöringsort
enligt de närmare föreskrifter, Kongl. Maj:t härom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla
bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lemnas
godtgörelse i penningar, skall, om frivillig öfverenskommelse
härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, dervid
godtgörelsen likväl icke må fastställas till lägre belopp än det

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING. 15

minsta, som jemlikt nyssberörda föreskrifter bör i hvarje särskildt
fall utgöras.

Tjenstgör extra ordinarie prest vid två ordinarie befattningar,
ökas adjunktsarfvodet med hälften af det såsom adjunktsarfvode
i allmänhet utgående belopp.

§ 19.

Då extra ordinarie prest på grund af förordnande uppehåller
kyrkoherdebefattning eller sådan komministersbefattning
i annexförsamling eller kapellag, med hvilken är förenad skyldighet
att på eget ansvar under pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen,
skall den extra ordinarie presten, utöfver hvad han
såsom adjunkt eger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode med
belopp, som beräknas i enlighet med de af Kongl. Maj:t derom
meddelade föreskrifter.

Uppehåller den extra ordinarie presten två ordinarie tjenstebefattningar,
åtnjuter han med afseende å hvardera befattningen
den rätt till vikariearfvode, som nu stadgats.

§ 20.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjensteärenden tillhandahållas
ständig adjunkt af kyrkoherden i pastoratet samt
annan adjunkt af den prest, till hvilkens biträde denne adjunkt
är anstalt! eller hvilkens tjenst han uppehåller, eller, då tjensten är
ledig, af den som åtnjuter de med densamma förenade inkomster.

2. Adjunktsarfvode för ständig adjunkt äfvensom för annan
extra ordinarie prest, hvilken är anstäld såsom biträde åt allenast
en ordinarie tjensteinnehafvare, godtgöres af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti
§ 18 förutsatta fall, att extra ordinarie prest tjenstgör vid två
ordinarie befattningar, skall af dem, som uppbära de med samma
befattningar förenade inkomster, gäldas med hälften af hvardera.
Hvad sålunda stadgats skall under enahanda förutsättning tilllämpas
jemväl med . afseende å bestridandet af kostnaderna för
bostad och vivre åt den extra ordinarie presten.

3. Vikariearfvode gäldas af den, som uppbär de med den
ordinarie tjensten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjenstgöringsort
bestrides af kyrkofonden.

16

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

§ 21.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola till dem,
som enligt uppgift från domkapitlet äro dertill berättigade, utbetalas
å den tid och i den ordning, § 17 angifver.

Andra arfvoden likasom ersättning för bostad och vivre, der
dessa senare förmåner skola godtgöras med penningar, utbetalas
likaledes qvartalsvis, dock att, om före utgången af sålunda
angifven betalningstid förordnande upphör, till adjunkten då skall
erläggas hvad honom tillkommer.

Resekostnadsersättning till adjunkt utbetalas af Konungens
befallningshafvande.

§ 22.

Ordinarie prest, som mottagit förordnande att, jemte egen
tjenst, uppehålla annan befattning eller annan i hans tjenst biträda,
skall, om godvillig öfverenskommelse icke träffas, af den, som
uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta
godtgörelse enligt de af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter angående
beräkning af sådan godtgörelse.

§ 23.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kongl. Maj:t
arfvode efter förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften
uppgöra i enlighet med derom af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter;
och skola arfvodena gäldas från kyrkofonden samt efter
utgången af hvarje ecklesiastikål utbetalas af Konungens befallningshafvande.

§ 24.

Prest, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva
dennes prostembete, eger att af den, hvilken eljest är till
prostarfvodet berättigad, för den tid, förordnandet omfattar,
uppbära hälften af det belopp, som för samma tid skall såsom
prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

§ 25.

Då lönereglering är i ordningen att företagas beträffande
pastorat, der bostadsboställe finnes, påkallar domkapitlet laga

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

17

syn å sådant boställe för utrönande af den kostnad, som af
byggnadsskyldighetens fullgörande derstädes föranledes.

Synerätten skall, ehvad denna skyldighet åligger boställs -hafvaren, pastoratet eller enskild församling, i fråga om hvarje
laga hus å bostället noggrant uppskatta den kostnad för nybyggnad
och underhåll, som, med tillämpning af föreskrifterna
i ecklesiastik boställsordning, kan antagas böra utgå under de
tjugu år, för hvilka löneregleringen skall gälla, På grund
åt sålunda verkstäld uppskattning afgifver synerätten utlåtande
angående årliga medelbeloppet under löneregleringsperioden af
ej mindre den kostnad för nybyggnad och underhåll, som bör
för hvarje byggnadsskyldig beräknas, än äfven de byggnadsskyldighetsafgifter,
hvilka må antagas komma att på grund af
72 § i ecklesiastik boställsordning utgå.

§ 26.

1. Beträffande laga hus, som det tillkommer boställshafvare
att nybygga och underhålla, fastställer Kongl. Maj:t, i sammanhang
med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering, ej
mindre det ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden
skall hvarje år från pastoratet utgå för verkställande af nybyggnad
och sådan förbättring, som i 16 § af ecklesiastik boställsordning
omförmäles, samt till gäldande af byggnadsskyldighetsafgifter,
hvilka enligt 72 § i boställsordningen skola erläggas,
än äfven hvad pastoratet har att under samma tid årligen utgöra
såsom ersättning för bestridande af underhållskostnad.

2. Önskar pastorat, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet
i fråga om de laga husen å bostadsboställe skall, då
tilllämpning af ny lönereglering vidtager, för framtiden af boställshafvaren
mot ersättning fullgöras, har pastoratet att härom
göra anmälan i det yttrande, som varder jemlikt § 11 afgifvet.
När lönereglering derefter fastställes, bestämmer Kongl. Maj:t
hvarje gång för den tid, hvarunder löneregleringen skall gälla,
särskild! beträffande nybyggnad och .sådan förbättring, som i
16 § af boställsordningen afses, och särskild! i fråga om underhåll,
beloppet af den ersättning, som för angifna ändamål bör
årligen utgifvas af pastoratet.

Hvad sålunda stadgats gäller äfven församling, som ensam
ansvarar för byggnadsskyldighet å vissa boställshus.

2

18

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

§ 27.

Den ersättning, som pastorat eller församling jemlikt § 26
har att gälda, skall utgöras efter samma grunder som äro i
allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut, dock med iakttagande af den vissa beskattningsföremål
enligt lag medgifna lindring i fråga om deltagande
i kostnad för byggnad och underhåll af prestgård; och
vare presterskapets boställen samt löneinkomster befriade från
afgifter till gäldande af ifrågavarande ersättning.

I pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamling,
skall ersättningen utgöras af de särskilda församlingarna så, som
i lag är stadgadt beträffande afgifter, om hvilka för lands- och
stadsförsamling gemensam kyrkostämma beslutar.

§ 28.

Ersättningsbelopp, som på grund af § 26 blifvit bestämdt
till gäldande af kostnad för nybyggnad å bostadsboställe, inlevereras
af kyrkorådet för hvarje år till stiftets byggnadslånekassa.

Om summan af de ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden
sålunda inflyta till byggnadslånekassan, öfverskjuter
eller understiger summan af de annuiteter och
byggnadsskyldighetsafgifter, hvilka faststälts att under samma
tid utgå för boställets laga hus, skall öfverskottet eller bristen
utjemnas derigenom, att ersättningen för byggnadsskyldighetens
fullgörande under nästa löneregleringsperiod bestämmes med
hänsyn till angifna förhållande.

§ 29.

Årliga beloppet af den ersättning, som till bestridande af
underhållskostnad blifvit faststäld, skall af kyrkorådet tillhandahållas
boställshafvaren, i den mån han visar sig hafva gjort
utgift för honom åliggande underhåll af laga hus.

Hafva de årliga ersättningsbeloppen ej till fullo tagits i
anspråk under löneregleringsperioden, eger pastoratet att öfver
återstoden fritt förfoga, så vida icke något deraf erfordras till
betäckande af utgift, som före slutet af samma period blifvit
anmäld.

Skulle den boställshafvare sålunda tillkommande ersättning
understiga hvad han måst för underhållet under lönereglerings -

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

19

perioden utgifva, vare lian icke till godtgörelse för bristen berättigad.

§ 30.

Der bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke
finnes, åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe
varder anskaffadt och behörigen insynadt, tillhandahålla tjensteinnehafvaren,
utan kostnad för denne, lämplig bostad eller tilldela
honom skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför
bestridas i den ordning, som uti § 16 föreskrifves, dock att personliga
afgifter icke må för ändamålet utdebiteras.

§ 31.

Hvad i §§ 18, 19, 20 och 21 stadgas skall för presterskapet
inom visst stift lända till efterrättelse, så snart på
grund af denna lag faststäld lönereglering beträffande något
till samma stift hörande pastorat vunnit tillämpning, dervid
likväl iakttages, att ordinarie prest, hvars lön utgår enligt
äldre lönereglering, skall ej mindre till kyrkofonden inbetala,
hvad honom åligger att för aflöning af extra ordinarie prester
utgifva utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i
tjensteärenden, än äfven godtgöra hos honom anstäld extra ordinarie
prest för resa till tjenstgöringsorten.

Bestämmelserna i §§ 23 och 24 skola tillämpas från och med
den 1 maj 1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att
under dess tjenstetid från kyrkofonden uppbära aflöning efter
hittills gällande grunder.

§ 32.

Har kyrkoherde eller komminister erhållit fullmagt å sin
tjenst utan sådant förbehåll, som i nådiga cirkuläret den 19
december 1902 omförmäles, och varder, oaktadt hans tjensteverksamhet
icke blifvit till omfattningen inskränkt, aflöningen för
tjensten vid framdeles skeende lönereglering bestämd till afsevärdt
mindre belopp än det, som beräknats enligt lönereglering,
faststäld på grund af förordningen den 11 juli 1862, må Kongl.
Maj:t, på ansökning af dylik tjensteinnehafvare, bevilja honom
för den tid, han vid samma tjenst qvarstår, skälig löneförbättring,
i den mån kyrkofondens tillgångar sådant medgifva, att
såsom särskildt tillskott från fonden utgå.

20

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

§ 33.

Med afseende å bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare
i skånska presterskapets byggnadskassa, skall denna lag,
så vidt angår ersättning för nybyggnad, ega tillämpning endast
beträffande nybyggnad, som ifrågakomma!’ efter det lönereglering,
hvilken verkstälts i enlighet med förordningen den 11 juli
1862, upphört att gälla. För nybyggnad, hvartill innehafvare
af dylikt boställe dessförinnan förpligtats, godtgör pastoratet
boställshafvaren årligen de afgifter, som författningsenligt skola
till omförmälda kassa erläggas.

§ 34.

Denna lag, med undantag af bestämmelserna i §§ 26, 27,
28 och 29, skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering
för presterskapet i de territoriela församlingarna i
Stockholm, dervid likväl iakttages:

att Kongl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och erkebiskopen,
förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium
inom eller rrtom sig väljer eu ledamot och stadsfullmägtige
likaledes eu ledamot i den nämnd, som i § 2 afses;

att, i händelse kyrkoherdeembete är ledigt, konsistorium skall
välja jemväl den ledamot af nämnden, som eljest skolat utses af
kyrkoherden;

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitel eller
Konungens befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareembetet
vidtagas; samt

att hvad från kyrkofonden till presterskapet utgår skall af
den dertill berättigade uppbäras hos statskontoret.

§ 35.

Derest genom tillämpning af ändrade grunder i fråga om
utgörande af bevillning till staten eller af kommunalutskylder
värdet af de församlingsafgifter, som må enligt § 7 utgå, skulle
minskas, ega de vid utfärdandet af denna lag i sådant afseende
gällande grunder likväl fortfarande giltighet, så vidt fråga är
om bestämmande af församlingsafgifter.

§ 36.

Ej må denna lag ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte.

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

21

Förslag

till

Föreskrifter angående beräkning af presterskapets

aflöning.

Löner för kyrkoherdar och komministrar.

§ L

För de löner, som, jemte fri bostad, böra tillkomma kyrkoherdar
och komministrar, beräknas vissa grundbelopp, olika för
stad och land samt lämpade efter tjenstegrad och embetsåligganden,
äfvensom, beträffande pastorat af viss storlek, särskilda
fyllnadsbelopp, afpassade efter pastoratens folkmängd och areal,
sådana de vid beräkningens verkställande befinnas enligt senaste
officiela uppgifter.

§ 2.

Grundbelopp skall utgöra:

1. i stadspastorat och i pastorat, som består af både stadsoch
landsförsamling:

för ‘kyrkoherde 4,000 kronor;

för komminister 2,400 kronor;

2. i landspastorat:

för kyrkoherde

4,000 kronor, der pastoratet består af två eller flera församlingar
eller kapellag, och kyrkoherden har skyldighet
att duplicera;

3,600 kronor, der pastoratet består af allenast en församling,
men kyrkoherden har skyldighet att duplicera; .

2 2

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

3.400 kronor, der pastoratet består af två eller flera församlingar
eller kapellag, och kyrkoherden icke har
skyldighet att duplicera;

eljest 3,000 kronor;

skolande grundbelopp minskas med 300 kronor, när kyrkoherde
har biträde af komminister eller ständig adjunkt
och icke är skyldig att hvarje predikodag förrätta gudstjenst; för

''komminister

2.400 kronor, der komministern har skyldighet att hvarje
predikodag duplicera;

eljest 1,800 kronor.

§ 3.

Fyllnadsbelopp beräknas, der pastoratets folkmängd öfverstiger
1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 qvadratkilometer,
och skall i sådan händelse utgå:
för kyrkoherde

med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och med 3,000,
med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med

10,000 och med 20 öre för hvarje person derutöfver; samt
med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal qvadratkilometer
till och med 1,000 och med 100 kronor för hvarje
öfverskjutande fullt 500-tal qvadratkilometer, dock att
fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000
qvadratkilometer;

för komminister eller, der flera komministrar finnas, för dem
alla tillsammans, till lika fördelning mellan dem.,

med 10 öre för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd
öfverstiger 1,000 personer; samt
med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal qvadratkilometer
af pastoratets areal till och med 1,000 och med 100
kronor för hvarje öfverskj utan de fullt 500-tal qvadratkilometer,
dock att äfven i detta fall fyllnadsbelopp ej
utgår för mer än tillhopa 10,000 qvadratkilometer.

§ 4.

Der kyrkoherde har skyldighet att duplicera, men denna
skyldighet icke fullgöres af honom ensam utan omvexlande af

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

23

kyrkoherden och en eller flera komministrar, skall af de 600
kronor, som i grundbeloppet för samme kyrkoherdes lön beräknats
såsom ersättning för duplikation, vederbörande komminister
tillgodoföras så mycket, som belöper å det antal predikodagar,
då komministern duplicerar.

När inom pastorat, hvarest finnas fem kyrkor, men äro anstälda
endast tre prester, samtliga presterna för uppehållande af
gudstjenst i alla kyrkorna omvexlande duplicera, skola, utöfver
nämnda duplikationsarfvode, i sådant afseende ytterligare utgå
600 kronor, som upptagas under kyrkoherdelönens grundbelopp.
De sammanlagda duplikationsarfvodena 1,200 kronor fördelas
mellan alla tre presterna efter det förhållande, hvari de deltaga
i duplikationen.

§ 5.

Komminister i annexförsamling eller kapellag, hvilken på
eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en
eller flera församlingar, eger att af det för kyrkoherden beräknade
lönebelopp undfå godtgörelse med 20 öre för hvarje person af
den folkmängd, som för annexförsamlingen eller kapellaget beräknats
vid kyrkoherdelönens bestämmande.

§ 6.

Ej må lön för kyrkoherdebeställning understiga 3,500 kronor
eller för komministersbeställning 2,000 kronor.

§ 7.

Skulle med hänsyn till särskilda förhållanden — såsom synnerligen
höga lefnadskostnader i orten eller för presterskapet eljest
ökade utgifter eller med tjenstens skötande förenad synnerlig
besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut
omförmälda grunder beräknadt, finnas allt för ringa, må, der
Kongl. Maj:t så pröfvar skäligt, sådant lönebelopp förhöjas: för
, kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning
i Stockholm eller i Göteborg likaledes med högst

2.000 kronor och för annan komministersbeställning med högst

1.000 kronor, dock att härvid undantages kyrkoherdebeställning
i prebendepastorat.

24

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

§ 8.

Lön för domprost i Upsala, Lund och Göteborg äfvensom i
Hernösand, när domprost der varder anstäld, skall utgöra 10,000
kronor och må i Linköping, Skara, Vesterås, Vexjö och Karlstad
ej understiga 9,000 kronor samt i Strengnäs och Kalmar likasom
i Visby, sedan domprost der blifvit anstäld, icke uppgå till mindre
än N,000 kronor.

§ 9-

Ej må på grund af ofvan angifna bestämmelser lön fastställas
till högre belopp än 10,000 kronor.

§ 10.

I pastorat, der ständig adjunkt är anstäld, skola såsom ersättning
till kyrkoherden för bostad och vivre åt adjunkten årligen
beräknas: då kyrkoherden är bosatt i Stockholm eller Göteborg
1,000 kronor, i annan stad 800 kronor, å landet 500 kronor.

Löneförmåner för adjunkter.

§ 11.

Ständig adjunkt och hvarje annan såsom adjunkt tjenstgörande
extra ordinarie prest skola åtnjuta följande löneförmåner: bostad

och vivre äfvensom skjuts i tjensteärenden;
aäjunktsarfvodc med 800 kronor för år räknadt samt derutöfver,
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring, från och med
början af näst derpå följande ecklesiastikår ett ålderstillägg å
100 kronor och, efter ytterligare fem års sådan tjenstgöring, ett
andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor; samt

för resa till tjenstgöringsorten resekostnads- och traktamenteersättning
i enlighet med hvad uti gällande resereglemente för
fjerde klassen finnes bestämdt.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla
bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lemnas
godtgörelse i penningar, skall, der frivillig öfverenskommelse
härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, och må

BERÄKNING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

25

godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år räknadt,
än 1,000 kronor, då tjenstens ordinarie innehafvare har sin
bostad i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt
i annan stad, 500 kronor i öfriga fall.

År extra ordinarie prest anstäld såsom biträde åt två ordinarie
tjensteinnehafvare, utgår adjunktsarfvodet med 1,200 kronor
årligen.

§ 12.

Ordinarie prest, hvilken förordnats att annan i hans tjenst
biträda, skall, om godvillig öfverenskommelse mellan tjensteinnehafvarne
icke trälfas, såsom ersättning bekomma, förutom
skjuts i tjensteärenden, hvad enligt § 10 skall beräknas såsom
ersättning för bostad och vivre åt ständig adjunkt.

Prostarfvoden.

§ 13.

För de arfvoden, som böra tillkomma kontraktsprostar, beräknas
dels ett grundbelopp och dels vissa fyllnadsbelopp, afpassade
efter det antal pastorat och den areal, som hvarje kontrakt
innehåller.

Grundbeloppet skall utgöra 150 kronor.

Fyllnadsbeloppet skall utgå

med 15 kronor för hvarje pastorat, som kontraktet omfattar;
samt

med 5 kronor för hvarje fullt 100-tal qvadratkilometer af
kontraktets areal i land till och med 1,000 och derutöfver
med 10 kronor för hvarje öfverskjutande fullt
500-tal qvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp icke
utgår för mer än tillhopa 10,000 qvadratkilometer.

Godtgörelse åt vikarier.

§ 14.

Då extra ordinarie prest på grund af förordnande uppehåller
kyrkoherdebefattning eller sådan komministersbefattning i annexförsamling
eller kapel.lag, med hvilken är förenad skyldighet att

26

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

på eget ansvar under pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen,
skall den extra ordinarie presten, utöfver hvad han såsom adjunkt
eger enligt § 11 åtnjuta, tillika uppbära viJcariearfvode
med belopp, som för helt år motsvarar för kyrkoherdes vikarie
10 öre för hvarje person af pastoratets folkmängd samt för komministers
vikarie 10 öre för hvarje person af annexförsamlingens
eller kapellagets folkmängd; och skall i de särskilda fallen folkmängdens
storlek beräknas lika som vid lönens fastställande för
den ordinarie tjensteinnehafvaren. Yikariearfvodet må likväl icke
i något fall utgöra mindre än 100 kronor eller mer än 500 kronor
för år räknadt.

Uppehåller den extra ordinarie presten två ordinarie tjenstebefattningar,
åtnjuter han med afseende å hvardera befattningen
den rätt till vikariearfvode, som nu stadgats.

§ 15.

Har ordinarie prest mottagit förordnande att, jemte egen
tjenst, uppehålla annan ordinarie befattning, må han tillgodonjuta
samma förmåner, som enligt § 12 medgifvas den, hvilken
.biträder annan i hans tjenst, samt derutöfver, om förordnandet
afser kyrkoherdebeställning eller sådan komministersbeställning,
som i § 14 angifves, vikariearfvode enligt der stadgade grunder.

§ Ib.

Om i pastorat, der ständig adjunkt skall vara anstäld,
kyrkoherden för någon tid nödgas undvara biträde af sådan
prest, vare kyrkoherden berättigad att för egen del tillgodonjuta
hvad å samma tid belöper af den jemlikt § 10 beräknade
ersättning för bostad och vivre åt dylik adjunkt.

§ 1U

Den, som är för ordnad att i stället för kontraktsprost utöfva
dennes prostembete, eger att för den tid, förordnandet omfattar,
uppbära hälften af det belopp, som för samma tid skall
såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

27

Förslag

till

Lag om emeritilöner för prester.

§ i Emeritilöner

må, under de vilkor och bestämmelser, som här
nedan stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extra
ordinarie prester, hvilka tjenstgöra i territoriel församling, dock
icke till presterskapet i Karlsborgs och Nva Varfvets församlingar,
ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

Kongl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

§ 2.

Ordinarie prest vare pligtig att, mot åtnjutande af emeritilön,
från tjensten afgå:

när han fylt 75 år och icke längre förmår behörigen uppehålla
sin tjenst; eller

när han fylt 65 år samt under mer än tre af de senast förflutna
fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet
urståndsatt att sjelf fullgöra sina tjensteåligganden och af sådan
anledning åtnjutit tjenstledighet.

Extra ordinarie prest må erhålla emeritilön, när han uppnått
60 års ålder.

§ 3.

Efter domkapitlens hörande fastställer Kongl. Maj:t det antal
emeritilöner, som, med hänsyn dertill att kyrkofonden eljest
åliggande utgifter skola i främsta rummet bestridas, må kunna
utgå, dock att icke något år mera än fem hundra tusen kronor
för ändamålet användes.

28

FÖRFA TTNINGSFÖRSL AG.

§ 4.

Emeritilön skall för ordinarie tjensteinnehafvare motsvara
åttio procent af hans lön, beräknad till det belopp, hvartill
densamma bestämts vid lönereg-lering, faststäld på grund af
denna dag utfärdad lag angående reglering af presterskapets
aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende å tjensteinnehafvaren
icke vunnit tillämpning, till det belopp, efter
hvilket afgift till presterskapets enke- och pupillkassa senast utgått.
Ej må dylik emeritilön understiga ett tusen åtta hundra
kronor eller öfverstiga fem tusen kronor; och skall, dervid uträkning
efter angifna grund emeritilön ej uppgår till jemnt
tiotal kronor, lönen höjas till närmast högre tiotal.

För extra ordinarie prest utgör emeritilön ett tusen åtta
hundra kronor.

§ 5.

Domkapitlet har att hos Kongl. Maj:t anmäla, då stiftet tillhörande
prest fylt 74 år och icke längre förmår behörigen uppehålla
sin tjenst eller eljest enligt bestämmelserna i § 2 finnes
böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan
göras före slutet af december månad.

§ 6.

Då innehafvare af emeritilön blifvit utsedd, lenmas underrättelse
härom till statskontoret och vederbörande domkapitel.

Ordinarie prest, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från
och med utgången’ af näst derpå följande ecklesiastikår frånträda
sin tjenstebefattning.

§ 7.

När innehafvare af emeritilön aflidit, skall pastorsembetet i
den församling, der han senast varit kyrkoskrifven, ofördröjligen
om dödsfallet göra anmälan hos domkapitlet i det stift, den aflidne
vid dödsfallet såsom prest tillhört.

Domkapitlet underrättar Kongl. Maj:t, då emeritilön i följd
af dödsfall eller eljest blifvit ledig.

EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

29

§ 8.

Ordinarie prest, som fått emeritilön sig beviljad, eger åtnjuta
densamma från den dag, då han från sin tjenstebefattning afgått,
och extra ordinarie prest från och med början af ecklesiastikåret
näst efter det, då emeritilön honom tilldelats.

Emeritilön utgår intill slutet af den månad, hvarunder innehafvaren
aflidit.

§ 9.

Innehafvare af emeritilön, hvilken icke önskar att i statskontoret
uttaga denna lön, uppgifve skriftligen hos domkapitlet
det landtränteri, der han vill lönen uppbära, hvarpå domkapitlet
härom underrättar Konungens vederbörande befallningshafvande.

Lönemedlen utbetalas qvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober,
den 1 januari och den 1 april. Hvarje gång emeritilön uttages,
bör aflemnas prestbevis, att den till lönen berättigade lefver.

§ io.

Ej må emeritilön i mät tagas eller med qvarstad beläggas.

§ 11.

Om någon, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prestembetet
förlustig, vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft,
hans rätt till dylik lön förverkad; och skall domkapitlet om
samma beslut underrätta den myndighet, hos hvilken han senast
egt emeritilönen uppbära.

§ 12.

Hvad här stadgas om domkapitel gäller äfven Stockholms
stads konsistorium.

§ 13.

Kong!. Maj:t meddelar de närmare föreskrifter, som för
tillämpning af förevarande lag må finnas erforderliga.

§ 14.

Emeritilöner utgå första gången för det ecklesiastikår, som
tager sin början den 1 maj 1920; och skall med afseende härå

30

FÖRFATTNING SFÖRSLAG.

anmälan, hvarom § 5 förmäler, göras före slutet af december
månad 1918.

§ 15-

Redan utnämnd tjensteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande
skyldig att mot åtnjutande af emeritilön afgå från sin
befattning.

§ 16-

Denna lag må icke ändras eller upphäfvas utan bifall af
allmänt kyrkomöte.

KYRKOFOND.

31

Förslag

till

Lag om kyrkofond.

§ i.

De ecklesiastika aflöningsmedel, om hvilka i denna lag förmärs,
skola utgöra eu svenska kyrkans gemensamma tillhörighet
och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utan sammanblandning
med statsmedel, förvaltas.

§ 2.

Till kyrkofonden öfverföras presterskapets löneregleringsfond
och ecklesiastika boställenas skogsfond äfvensom, enligt Kongl.
Maj:ts bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana till aflöning
för presterlig tjenst afsedda fonder och dermed jemförliga tillgångar,
hvilka icke äro att hänföra till lönemedel, som omförmälas
i §§ 6 och 8 af denna dag utfärdad lag angående reglering
af presterskapets aflöning; likasom till kyrkofonden ingå sådana
ersättningsmedel för såldt eller utbytt bostadsboställe, som på
grund af stadgandet i § 6 mom. 1 af nämnda lag förklaras
skola till kyrkofonden öfverlemnas.

§ 3.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt särskild lag af denna dag årligen skall af
statsverket gäldas såsom ersättning för tionde och andra utgifter
af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar
tillkommit presterskap et;

2. behållna skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe och
från hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt
boställe, samt behållen afkastning af presterskapets löningsboställen,
jemväl dem som till enkesäten anslagits, äfvensom er -

32

FÖRFATTNIN GSFÖRSL AG.

sättningsmedel för jord eller förmån, som från löningsboställe
upplåtits'', dock med undantag, beträffande samtliga i detta mom.
omförmälda aflöningsmedel, af sådana inkomster, som enligt de
i §§ 6 och 8 af lagen angående reglering af presterskapets aflöning
förbehållas presterskapet i visst pastorat;

3. från statsverket årligen utgående ej mindre ersättning
för de anslag i krono- och kyrkotionde samt i hemmansräntor,
för hvilka godtgörelse kommer presterskapet till godo det ecklesiastikår,
som tilländagår näst före den 1 maj 1914, än äfven
de statsanslag i penningar, som för samma ecklesiastikår af
presterskapet åtnjutas;

4. församlingsafgifter, som enligt bestämmelse vid lönereglering
utgå till bestridande af arfvoden åt ständiga adjunkter; 5.

ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

§ 4.

Den årliga ersättningen för krono- och kyrkotionde samt
hemmansräntor utgöres med belopp motsvarande medeltalet
af medelmarkegångsprisen för tionden och räntorna under de
femtio åren 1864—1913, med tillägg af forsellön.

§ 5.

Öfverföring till kyrkofonden af de i § 2 och § 3 mom. 3 omförmälda
tillgångar eger rum från och med den 1 januari 1914.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves
i § 3 mom. 1 vidtager för hvarje pastorat från och med
ecklesiastikåret näst efter , det, med hvars utgång den på grund
af förordningen den 11 juli 1862 faststälda lönereglering beträffande
pastoratet upphör att gälla.

Hvad . i öfrigt är såsom inkomst för kyrkofonden afsedt
skall tillföras densamma, när sådant, utan förnärmande af annans
rätt, kan ske.

§6.

Af kyrkofonden utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar, som jemlikt
lagen angående reglering af presterskapets aflöning skola af
kyrkofonden gäldas, så ock emeritilöner, hvilka i enlighet med
denna dag utfärdad lag blifvit prester tilldelade;

KYRKOFOND. 33

2. behållen afkastning af enkesäte, när sådan må af prestenka
tillgodonjutas;

3. kostnad för skogsindelning å boställen, som icke af menighet
inköpts eller af enskild för ändamålet donerats;

4. kostnad för skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns
främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen intill
belopp, som Kongl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för
hvarje år fastställer;

5. byggnadslånekassas förvaltningskostnader intill dess
Kongl. Maj:t annorlunda förordnar;

6. i den mån fondens tillgångar det medgifva, anslag, som
Kongl. Maj:t må finna skäligt bevilja innehafvare af ordinarie
presterlig tjenst, med hänsyn till särskilda förhållanden, som
ej kunnat vid fastställandet af dennes lön tagas i beräkning.

§ 7.

Der från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till
kyrkofonden, må Kongl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare,
som utgör jemväl å boställets skogsmark belöpande utskylder och
besvär, bevilja honom skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande
af denna skattskyldighet.

§ 8.

Finner Kongl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande
af församlingsvården utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden
åtnjuter afkastning, må sådant utbyte ske.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid presterlig tjenst och
hvars afkastning, med anledning af tjenstens indragning, till
kyrkofonden ingått, skall, der tj ensten åter inrättas, såsom bostadsboställe
för den tjenst ånyo upplåtas, så vida hinder eljest
icke möter.

§ 9.

1. Så snart inom visst stift enligt lagen angående reglering
af presterskapets aflöning faststäld lönereglering beträffande något
till samma stift hörande pastorat vunnit tillämpning, skall
inom stiftet anstäld ordinarie prest, hvars lön utgår enligt äldre
lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom åligger att

3

34

EÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

för aflöning af extra ordinarie prester utgifva utöfver förmånerna
af bostad och vivre samt skjuts i tjensteärenden.

2. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med
arfvode, som varder i enlighet med nyss omförmälda lag för
hans prostembete faststäldt, är berättigad att från kyrkofonden
uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

§ 10.

Lönebidrag, som från de i § 2 och § 3 mom. 3 angifna tillgångar
blifvit vissa prester tillförsäkrade före den tid, då sådana
tillgångar varda till kyrkofonden indragna, skola, i den mån
samma lönebidrag finnas böra fortfarande utgå, af kyrkofonden
tillhandahållas.

Jemväl efter det presterskapets löneregleringsfond, ecklesiastika
boställenas skogsfond och andra liknande fonder öfverförts
till kyrkofonden, må Kongl. Maj:t, intill dess på grund af lagen
angående reglering af presterskapets aflöning faststäld lönereglering
vunnit tillämpning inom pastoratet, till förhöjande af aflöningen
för ordinarie presterskapet i samma pastorat eller till
utveckling af den kyrkliga organisationen derstädes, bevilja nödiga
anslag från kyrkofonden.

§ 11-

Denna lag må ej ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte.

35

Förslag

till

Grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar.

l:o. Alla ecklesiastika boställsskogar skola ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof
använda boställsskog, vare sig ordnad hushållning derå är införd
eller icke. Är annan presterlig tjensteinnehafvare berättigad
att från skogen taga sitt virkesbehof eller någon del deraf,
vare han vid sådan rätt bibehållen.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators behof eller för församling åliggande
kyrko- eller prestgårdsbyggnad, skall försäljas.

Sedan af härvid influtna medel guldits kostnaden för virkets
försäljning, skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, dertill
förskott såsom hittills lemnas af allmänna medel, gäldas af
kyrkofonden.

Skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande
ombesörjas af skogsstaten. Kostnaden härför godtgöres af kyrkofonden
intill belopp, som Kongl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag
för hvarje år fastställer.

Ersättning för jägmästares förrättning för skogsodling eller
utverkning äfvensom för kronojägares förättning i de fall, då han
på jägmästares order biträder med sådant arbete, som hittills
skolat särskildt godtgöras, skall af kyrkofonden till statsverket
årligen utgöras med visst belopp, motsvarande medeltalet af
hvad i sådant hänseende under åren 1904—1913 utgått.

36

Hvad ofvan stadgas om disposition af skogsafkastning utöfver
husbehofvet gäller ej i fråga om boställe, som åt menighet
inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, eller som blifvit
till aflönande af biskop i denna hans egenskap anslaget; skolande
fråga om disposition af sådan skogsafkastning vid dessa boställen
alltid underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för
ändamålet donerats, icke lemnar så stöld virkesöfverskott, att
deraf kunna bestridas kostnaderna för skogsindelning, skogsodling
och andra arbeten för skogsskötselns främjande, samt nödiga
medel icke heller genom vederbörandes försorg tillhandahållas,
har skogsstaten icke att taga någon befattning med dessa arbeten.
Icke heller må kostnaderna för dem gäldas af kyrkofonden.

Förslag

till

Kungörelse angående ändring i nådiga stadgan för
rikets allmänna läroverk den 1 november 1878.

Hvad i § 135 mom. 1 af nådiga stadgan för rikets allmänna
läroverk den 1 november 1878 blifvit stadgadt derom, att stiftets
byggnadskassa eger under vissa angifna förutsättningar uppbära
ett års behållen inkomst efter ecklesiastik tjensteman utom allmänt
läroverk, skall från och med den 1 maj 19 .. upphöra att
vara gällande.

SPECIALMOTIV.

''

.

SPECIALMOTIV.

39

Förslag

till

Lag om indragning till statsverket och afskrifning
af presterskapets tionde samt om ersättning

derför.

I den allmänna motiveringen liar komitén sökt uppvisa, att
lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej kan ernås genom
tiondeafgifternas fördelning — lika eller efter en graderad skala
— på beskattningsföremålen inom de särskilda församlingarna,
utan har det synts komitén, att presterskapets tionde borde, likasom
kronotionde^ afskrifvas och ersättning härför lernnas af
statsmedel. Utgörandet af denna tiondeersättning har emellertid
tillika uppstälts såsom en nödvändig förutsättning för
möjligheten att kunna höja det svagast aflönade presterskapets
ekonomiska ställning och undanrödja de öfverklagade ojemnheterna
i aflöningsförhållandena äfvensom lösa en del andra för
kyrkan vigtiga ekonomiska frågor.1)

Komiténs — såsom det måste medgifvas — mycket genomgripande
förslag till ändringar i det kyrkliga beskattning ssystemet,
böra derför, om än grundade i behofvet af en skattejemkning,
ses jemväl ur synpunkten af den betydelse, de ega för genomförandet
af vissa utaf rättvisa och billighet påkallade ändringar
i det kyrkliga lönesystemet.

Vid uppgörelsen mellan kyrkan och de skattskyldiga om upphäfvande
af tionden såsom kyrklig inkomsttitel torde, på sätt förut
blifvit antydt, böra så förfaras, att nämnda tionde indrages till

*) Jfr ofvan sid. ccxm—ccxvi, ccxxn och ccxxxv.

40

LAG OM TIONDE AFSKRIFNING.

statsverket1) — hvarmed den alltså upphör att direkt komma presterskapet
till godo —, mot det att kyrkan af statsmedel undfår
ersättning till belopp, motsvarande värdet af hvad inom hvarje
församling utgått såsom tionde. Staten skulle således träda i^,
tiondegifvarnes ställe och hålla tiondetagarnes representant —
kyrkan — fullt skadeslös för de till statsverket indragna avgifter.
A andra sidan skulle kyrkan ställas helt och hållet utom
sjelfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas uteslutande
af statsfinansiela hänsyn. Ett dylikt förfarande innebär visserligen
en omgång, då det enklaste tillvägagångssättet uppenbarligen
vore, att, endast i den mån tionden frigjordes från en
församling, ersättning af statsmedel utginge till kyrkan. Utan
någon vinst vare sig för tiondegifvarne eller för statsverket
skulle emellertid kyrkans ställning derigenom blifva väsentligen
ofördelaktigare, än om till hennes förfogande genast stäldes
ett mot värdet af tiondeafgifterna svarande penningbelopp,
med hvars tillhjelp presterskapets löner inom de olika församlingarna
omedelbart kunde, utan afbidan på tiondeafskrifningens
slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna förmån
synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten
förmedlar uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare,
sålunda att, i enlighet med hvad nyligen angifvits, å ena
sidan tionden varder, mot ersättning till kyrkan, indragen till
statsverket samt å andra sidan genom tiondens successiva afskrifning
lindring beredes de skattskyldiga.

’) Då man säger, att en förmån indrages till statsverket eller Kronan,
menas vanligen inom det kamerala språkbruket med detta uttryck, att ifrågavarande
förmån skall i förhållande till den, som dittills åtnjutit densamma, upphöra
och Kronan således åter komma i besittning af den förmån, som på dess
bekostnad åtnjutits af en annan; så t. ex. när det i § 2 af nådiga förordningen
angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 stadgas,
att indelta och anordnade räntor och tiondeanslag skola indragas till statsverket.
Presttionden har emellertid aldrig utgjorts till Kronan, utan omedelbart från
tiondegifvarne kommit presterskapet till hända. Ursprungligen utgick, såsom
kändt är, jemväl all annan tionde till kyrkliga ändamål. Gustaf Wasa tog emellertid
under namn af kronotionde två tredjedelar af sädestionden i anspråk för
Kronans räkning, och af denna tionde hafva sedermera för olika ändamål utgifvits
bidrag eller anslag, i författningarna och räkenskaperna vanligen benämnda afkortningar
å kronotionden. När dessa anslag upphörde att utgå — och de särskilda
ändamål, för hvilka de beviljats, tillgodosågos medelst ersättningar från statsverket
—, kunde rätteligen talas om en indragning till Kronan eller statsverket.
Samma benämning, använd å den af komitén beträffande presterskapets tionde
föreslagna åtgärd, måste anses såsom mindre egentlig, men har icke desto mindre
af komitén upptagits, då den fullt tydligt angifver det åsyftade förfarandet och
svårligen torde kunna af ett annat uttryck ersättas.

SPECIALMOTIV. — § 1.

41

§ I Vid

de löneregleringar, som verkstäldes på grund af 1862
års förordning, gjorde sig gällande en sträfvan att sammanföra
de till presterskapets aflöning från äldre tider utgående, olikartade
afgifter i vissa grupper med hänsyn till de beskattningsföremål,
på hvilka afgifterna tillförne hvila! Denna gruppering
genomfördes mer eller mindre fullständigt och på många olika
sätt. Än bestämdes nemligen för ett beskattningsföremål afgifter
till utgörande enligt två, möjligen flera moment i vederbörande
löneregleringsresolution; än grundades genom ett enda
stadgande samma beskattningsföremåls hela skattskyldighet, med
eller utan angifvande af de äldre skattetitlar, i hvilkas ställe
den nya afgiften blifvit pålagd.* 1 II.)

'') Till belysning häraf meddelas utdrag nr några löneregleringsresolutioner.
dock endast i hvad de afse skattskyldighet för fast egendom.

I. Enligt olika grunder bestämd skattskyldighet.

A. Löneregl. resol. för Earbo pastorat i Upsala stift.

§ T Till kyrkoherden — — — utgöres årligen:

a) tertialtionde, smör och qvicktionde med 761 kbf. 1 kna 67 kbt. spanmål,
hälften råg och hälften korn, efter nedan stående fördelning (j ordbrnksfastigheter):

b) påskpenningar, jura stol® och extra afgifter med 100 rdr; samt

c) komministerslön 151 kbf. spanmål af ofvannämnda slag och 90 rdr; hvilka
afgifter fördelas efter samma grund som tertialtionden.

§ 2. För Viby mjölqvarn med grynverk erlägges årligen 3 kbf. spanmål,
hälften råg och hälften korn, för hvarje par stenar och för Svina och Marstalla
mjölqvarnar 2 kbf. nyssnämnda sädesslag för hvarje stenpar.

B. Löneregl.-resol. för Vestra Karnis pastorat i Lunds stift.

§ 1. Till presterskapet utgöres årligen, i stället för tionde, äckor och öfriga
jorden åliggande utskylder, inom Vestra Karups församling 3,000 kbf. spanmål,
en tredjedel råg, en tredjedel korn och en tredjedel hafre, samt inom Torekovs
församling 40 kbf. spanmål af nyssnämnda slag, hvilka afgifter fördelas å de
tiondeskyldiga jordbruksfastigheterna efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda
gällande för året näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager.

§ 2. För en qvarn i Torekov erlägges årligen, så länge densamma i hufvudsakligen
oförändradt skick drifves, 1 kbf. 4 knr spanmål, hälften råg och
hälften korn.

För qvarnar, sågar, fabriker, verk eller inrättningar, hvilka framdeles anläggas
eller väsentligen förändras, skall efter jemförelse med hvad af andra dylika
utgår, afgift erläggas enligt öfverenskommelse eller vederbörande myndighets
pröfning.

§ 3. Såsom ersättning för jura stol®, offer och lösen för attester samt inom
Torekovs församling jemväl för dagsverken och påskören, betalas årligen af alla, som
utgöra allmän bevillning enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, i Vestra
Karups församling 720 rdr och i Torekovs församling 500 rdr; och skola dessa
afgifter fördelas å de betalningsskyldiga i förhållande till det en hvar af dem för
nästföregående året påförda bevillningsbelopp af omförmälda beskaffenhet.

II. Enligt en gemensam, grund bestämd skattskyldighet.

42

LAG OM TIONDE AFSKRIFNING.

När ersättning för jura stolle och andra extra ordinarie
afgifter blifvit på sist antydda sätt sammanförd med tiondeafgifterna
i en summa, torde numera ej vara möjligt att utsöndra
tiondeafgifterna från öfriga afgifter af jordbruksfastighet.
Af sådan anledning och då berörda ersättning utgör en försvinnande
liten del af jordbruksfastighetens skattebörda, har komitén
ansett, att någon åtskilnad mellan de olika afgifter, som utgå
af nämnda slags fastighet, icke må göras — äfven der så kunde
ske, t. ex. då en såsom ersättning för jura stolse in. m. faststäld
summa skall efter fyrktal eller bevillning fördelas å alla beskattningsföremål,
och således äfven å jordbruksfastighet, —
utan att alla afgifter af dylik fastighet, vare sig tionde af olika
slag — tertial-, smör-, fisk- och qvicktionde — eller jura stolse,
offer, komministerslön o. s. v., skola, efter indragning till statsverket,
ersättas kyrkan; och inbegripas naturligtvis härunder
äfven de jemförelsevis obetydliga afgifter, som i stället för tionde
påförts säterier i Skåne och Halland.1)

A. Löneregl.-resol. för Skånella pastorat i Upsala stift.

§ 1. I stället för tertial-, smör- och qvicktionde, jura stolse och matskott
in. m. samt aflöning till komminister erlägga församlingarnas hemmansinnehafvare
årligen i ett för allt till presterskapets aflöning 1,016 kbf. 7 knr spanmål, hälften
råg och hälften korn, samt 406 rdr 68 öre rmt i penningar, efter nedanstående
fördelning:

B. Löneregl.-resol. för Hofmantorps pastorat i Vexjö stift.

§ 1. Till presterskapet utgöres årligen af hemmanen 609 kbf. 8 knr spanmål,
hälften råg och hälften korn, samt 12 ctr 771/ia skålp. smör, efter nedanstående
fördelning:

§ 2. För jordbruksfastigheter, från hemman afsöndrade utan åsatt mantal,
äfvensom för annan fastighet, hvarom icke i nästföljande § 3 förmäles, samt för
frälseräntor betalas årligen Via % af nästföregående årets bevillningstaxeringsvärde,
dock icke mindre än 65 öre.

§ 3. För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, af
hvilka till staten utgår bevillning efter andra artikeln i bevillningsförordningen
för fast egendom, erlägges årligen V» % af nästföregående årets bevillningstaxeringsvärde,
dock icke för något verk eller någon inrättning mindre än 1 rdr
25 öre.

Jfr för öfrigt här ofvan sid. xcix.

J) Såsom allmän regel gäller, att tertial-tionde utgår af all odlad jord.
Härifrån finnas dock några få undantag, i det att ständig frihet från denna
tionde åtnjutes af de flesta säterierna i Skåne och Halland, för hvilka dock ofta
är stadgad någon mindre penningafgift, samt af ryttare-, soldat- och båtsmanstorp
äfvensom af nyodlingar af oländig mark: hvarjemte nyhemman åtnjutit frihet
från denna afgift, så länge frihetsåren för räntan till Kronan räckt.

Uti en bilaga II till komiténs tabeller ser. A (sid. 661 och följ.) har redogjorts
för säteriers och öfriga jordbruksfastigheters olika belastning vid utgörande
af de för eckl.-året 1896—97 till presterskapets aflöning utdebiterade afgifter inom

43

SPECIALMOTIV. — § 1.

Enär afgifter af annan fastighet till uppkomst och natur
hafva mycket gemensamt med tiondeafgifterna,1) samt det understundom
skulle medföra svårigheter och uppkalla tvister, om
en bestämd gräns måste dragas mellan afgifter af de olika fastighetsgrupperna,
torde med afgifter af annan fastighet böra förfaras
på samma sätt som föreslagits beträffande afgifterna af
jordbruksfastighet.

Ifrågavarande afgifter af annan fastighet äro sådana, som
bestämts i fasta belopp för hyttor, bruk, qvarnar, sågar samt
andra verk och inrättningar eller för delar deraf (härd, smedja,
sågram, stenpar o. d.), så ock alla de afgifter, som skola utgå
i visst förhållande till taxeringsvärdet af all slags »annan fastighet»
— således ej blott verk och inrättningar utan äfven tomter,
vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor in. m. — eller i förhållande
till dylik fastighet påförd bevillning eller påfördt fyrktal.
* 1 2) Enligt sistnämnda grund utgöres jemväl af annan fastighet
ersättning för påskpenningar, jura stolm och andra liknande
afgifter i de fall, då en viss ersättningssumma skall fördelas på
samtliga skatteobjekt inom en församling.3)

Alla de afgifter, af hvad namn och beskaffenhet de vara må,
som med stöd af 1862 års förordning och — såsom orden lyda i
§ 6 mom. 2 af samma förordning — »de för riket i allmänhet
eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden»
påförts fast egendom — annan fastighet ej mindre än
jordbruksfastighet —, skola nu jemlikt omhandlade paragraf i
förevarande författningsförslag indragas till statsverket.4)

Den godtgörelse, som med anledning häraf bjudes kyrkan,
måste beredas henne under fullt betryggande garantier. I sådant
afseende torde till en början kunna uppställas den fordran, att
godtgörelsen varder gifven i penningar, icke i s. k. värdepapper

vissa angifna församlingar i Skåne och Halland. Af denna bilaga framgår, att från
två säterier i Skåne, nemligen Lindholmens i Svedala församling och Lundåkra i
Hofterups församling, utgingo större afgifter pr fyrk än från de andra fastigheterna
inom nämnda församlingar.

1) Jfr ofvan sid. ccxxvi.

2) Jfr ofvan sid. lxxxvii—xc samt sid. cx.

s) Jfr ofvan sid. xcix.

4) För eckl.-året 1896—97 utgjorde afgifterna af jordbruksfastighet 3,699,-450
kronor 3 öre och af annan fastighet 198,504 kronor 47 öre eller tillhopa af all
fast egendom 3,897,954 kronor 50 öre; jfr tabellen å sid. cxxxix här ofvan.

I sammanhang härmed torde böra påpekas, att då komitén i det följande, för
korthetens skull, talar om indragning eller afskrifning af tionde, med dessa
uttryck afses äfven de öfriga afgifter, som enligt komiténs förslag skulle, jemte
tionden, blifva föremål för indragning och afskrifning.

44

LAG OM TION DE AFSKRIFNING.

af stundom osäkert, alltid vexlande värde. Vidare bör denna
godtgörelse — till utmärkande för framtiden af de omständigheter
under indika, den tillkommit — i riksstaten uppföras under
särskild titel: »Ersättning för presterskapets tionde.» Slutligen
måste tiondeersättningens utbekommande ställas under samma
skydd som presterskapets privilegier. I sistberörda syfte torde
böra föreskrifvas, att för ändring i statsverkets ersättningsskyldighet
fordras medgifvande af allmänt kyrkomöte, hvarom § 7 af
detta lagförslag innehåller stadgande.

För att ytterligare befästa kyrkans rätt och magt öfver
denna dess, åtminstone för närvarande, mest betydande lönetillgång,
har i ett annat af komitén utarbetadt författningsförslag,
nemligen förslaget till lag om kyrkofond, stadgats, att ersättningen
för presterskapets tionde skall ingå till kyrkofonden —
den fond som skall uppsamla och fördela kyrkans alla gemensamma
tillgångar —, att denna fond skall af statskontoret, utan
sammanblandning med statsmedel, förvaltas, samt att icke heller
i sist omförmälda lag ändring må ega rum utan bifall af allmänt
kyrkomöte.

§ 2-

Enligt § 6 mom. 1 af 1862 års förordning har presterskapets
tionde blifvit utbytt mot bestämda utgifter för en tid af femtio
år, räknade från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande
första maj. Hvarje lönereglering har således gällande
kraft för en femtioårsperiod. Tiden för löneregleringens
tillämpning kan emellertid blifva ganska kort, beroende derpå
om någon presterskapets eller församlingens rätt varit till hinder
för en omedelbar verkställighet. Hvad i fråga om tillämpningen
bör iakttagas är närmare angifvet i § 10 af omförmälda
förordning.

Någon förändring i de kyrkliga beskattnings- och aflöningsförhållandena
inom ett pastorat lärer ej höra ifrågasättas, så
länge den för pastoratet nu gällande lönereglering eger giltighet;
åtminstone torde det ej kunna öfverlåtas åt presterskapet och
församlingarna att efter egen läglighet bestämma om tidpunkten
för det nya systemets införande. De bestående löneregleringarna
beröra endast församlingarnas och deras presterskaps ekonomiska
intressen, hvarför det ock kunnat medgifvas de intresserade parterna
att, »när de i önskan sig derom förena», låta en reglering

SPECIALMOTIV. — §§ 2, 3 OCH 4.

45

tillämpas tidigare än eljest skolat ske. De nya löneregleringarna
deremot få betydelse äfven i statsfinansielt afseende. Med tiondens
indragning följer nemligen för statsverket ersättningsskyldighet,
och fullgörandet af denna skyldighet är naturligtvis
beroende deraf, att medel varda för ändamålet anslagna. Då i
förevarande fall de anspråk, som ställas på statsverket, ingalunda
äro obetydliga, måste det vara af vigt, ej blott att ersättningskrafvet
för hvarje år är tillförlitligen kändt, utan
äfven att för indragningen kan uppgöras en fullständig plan
med beräkning af de tillgångar, som må finnas att möta de
växande anslagsbehofven. Men alla på förhand uppgjorda beräkningar
skulle ju rubbas, om det vore den enskilde medgifvet
att, utom den faststälda ordningen, göra gällande anspråk på
tiondens förtidiga inlösen.

Komitén har derför, utan att förutsätta några undantagsiorhållanden,
i denna paragraf föreslagit det allmänna stadgande,
att indragning af presterskapets tionde och öfriga afgifter af
fast egendom skall för hvarje pastorat ske från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 faststälda lönereglering i pastoratet
upphör att gälla. Dermed har för ifrågavarande åtgärd angifvits
en tidpunkt, om hvars inträffande i det särskilda fallet en hvar
kan med lätthet förvissa, sig, likasom för statsverket vunnits en
fast utgångspunkt vid dess beräkningar öfver de anslag, medelst
hvilka tionden skall ersättas.

Rörande löneregleringarnas gällande kraft är redan förut å
sid. lx meddeladt, att de flesta till giltigheten upphöra under
åren 1914—20. Såsom å följande sida intagna tablå äfven gifver
vid handen, förfalla inom nämnda tid 963 regleringar af 1,365.
Antalet utlöpande regleringar är störst år 1920, eller 222, samt
minst åren 1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren
1935—41 utlöper icke någon. År 1942 upphör den sista af de i
enlighet med 1862 års förordning verkstälda löneregleringar
att gälla.

§§ 3 och 4.

Komiténs förslag om indragning och afskrifning af tionden
påkallar helt naturligt åtgärder, i syfte, dels att för hvarje hemman
och lägenhet varder uträknadt, huru mycket i persedlar
och penningar bort af hemmanet och lägenheten utgöras till pre -

Tablå

er,s

utvisande huru många af nu gällande 1,365 löneregleringar utlöpa den 1 maj ett hvart af följande år.

Stift	1914.	1915.	1916.	1917.	1918. 1	1919.	1920.	1921.	1922.	1923.	1924.	1925.	1926.	1927.	1928.	1929.	1930.	1931.	1932.	1933.	1934.	1942.
	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.	St.
Upsala.....	2	13	17	28	26	29	30	13	6	1	3		—	—	—	_		_	_		_	1
Linköpings.....	7	2	21	29	29	33	15	9	4		—	—	—	—	—		—	—	—		—	—
.Skara.......	—	5	10	19	32	25	13	10	8	1	—	_	—	—	—	—	—	—	—		—
Strengnäs.....	1	6	17	21	12	19	16	8	1	2	—	—	3	—	—	—		—	—	—	—	—
Ves terås......	—	2	8	30	24	13	9	14	3	—	—	—	1	—	—			1	—	—	—	—
Vexjö .......	-	—	11	15	10	21	12	17	7	2	1	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—
Lunds.......	—	1	9	4	20	20	54	36	58	19	12	5		—	—	—	—	—	_____		—	—
Göteborgs.....	2	4	1	7	14	13	12	17	9	10	4	3	3	—	—	—	1	1	—	6	2	—
Kalmar......	—	—	5	15	13	6	4	1	—	1										—	—	—
Karlstads......	—	1	1	11	8	2	5	6	2	8	3	2	—	5	2	—	—	—	3	1	—	—
Hernösands . . . . .	—		10	—	12	15	19	24	15	15	1	—	—	—	—	2	—		—	—	—	—
Visby.......	—	— |	—	—	2	8	33	1	—										j
Stockholms stad. . .	—		—	—	—	—	—	—	—	-	—	6	2					!
Summa i	12	34	no	179	202	204	222	150	113	59	24	10	9	5	2	2	1	2	3	7	2	1

LAG OM TIOHDEAESKRIENING.

SPECIALMOTIV. — §§ 3 OCH 4.

47

sterskapets aflöning, dels att, sedan persedlarne omsatts i penningar,
en mot hela tiondens värde svarande penningsumma
varder faststäld. Ett fixerande i penningar är nemligen en
nödvändig förutsättning för utförandet af en successiv afskrifning,
ty en dylik procedur lärer svårligen kunna företagas
med en mängd olikartade persedlar, h vilkas värde dessutom
årligen vexlar. Reglerandet af ersättningen till kyrkan i följd
af tiondens indragning torde likaledes kräfva omvärdering till
eu fast penningsumma af den förmån, för hvilken godtgörelse
skall lemnas.

Hvad beträffar grunden för tiondens förvandling i penningar,
så torde meningarna derom komma att blifva mycket delade. Förvandlingen
skulle visserligen lättast utföras, om till grund för
beräkning af tiondepersedlarnes värde lades de medelmarkegångspris
å dessa persedlar, som vore gällande året före indragningen.
Men derigenom skulle, enligt komiténs mening, afgörandet
för mycket öfverlemnas åt slumpen, och näppeligen kunde i slikt
fäll kyrkans berättigade anspråk behörigen tillgodoses. Presterskapets
löner, som enligt § 8 i 1862 års förordning skola bestämmas
hufvudsakligen i persedlar, äro nemligen till största
delen faststälda i spanmål, och medelmarkegångsprisen å de till
berörda grupp hörande persedlar hafva i det hela befunnit sig
i ett stadigt sjunkande. Enär ett dylikt förhållande må hända
kan, med ett eller annat afbrott, komma att fortfara, kunde uppgörelsen
för kyrkan blifva mycket ogynsam, om medelmarkegångsprisen
för det angifna året skulle vid persedlarnes utbyte
i penningar tagas till efterrättelse.

Medelprisen för en längre tid — icke prisen för ett enda år
— torde alltså böra väljas. Härigenom skulle kyrkan vinna
trygghet för, att prisfallet å vissa persedlar icke medförde allt
för stor minskning i den ersättning, som skall till henne utgå,
och hvars belopp naturligtvis utfaller väsentligen olika allt efter
prisen å de i tionden ingående persedlar. En dylik anordning
skulle för kyrkan medföra någon obetydlig fördel, utan att den
ökade kostnaden för statsverket blefve synnerligen känbar.

När det gäller att bestämma de medelpris, som sålunda
böra antagas, äro helt visst många kombinationer tänkbara. Det
kunde måhända ligga närmast till hands att såsom grund för förvandling
af tiondepersedlarne föreslå medelvärdena af medelmarkegångsprisen
under de femtio år, som i hvarje särskildt fäll före -

48

LAG OM TIONDEAFSKRIFNING.

gått tiondens indragning uti ett pastorat, då ju denna period
sammanfaller med tiden för vederbörande lönereglerings giltighet.
Men oafsedt att antagligen icke någon lönereglering varit tillämpad
under hela den femtioårsperiod, för hvilken regleringen blifvit
faststäld, så synes det mindre lämpligt att vid den uppskattning
af tiondens penningvärde, som skall föregå indragningen
till statsverket, bestämma olika persedelpris för de olika år,
under hvilka indragningen i de särskilda pastoraten verkställes.
Dessa pris skulle, enligt hvad den å sid. 46 införda tablå gifver
vid handen, i sådan händelse komma att vexla 17 gånger inom
Göteborgs stift, 15 gånger inom Karlstads stift, 12 gånger inom
Upsala stift o. s. v. Hvilket tidsödande arbete för uppgörande
af prislistor ett dylikt stadgande skulle medföra, ligger ock i
öppen dag.

Såsom ledande till största enkelhet och reda har det synts
komitén, att medeltalen af medelmarlcegångsprisen för åren 1864
—1913 borde läggas till grund vid omsättningen af de olika
persedlar, som ingå i tionden och i andra afgifter af fast egendom,
när berörda afgifter skola till statsverket indragas. Skälet
till att komitén valt dessa medelpris är, att de persedlar, om
hvilkas utgörande föreskrifter meddelats i de först faststälda löneregleringarna,
antingen blifvit lösta eller åtminstone kunnat
lösas efter medelmarkegångsprisen för något af omförmälda femtio
år; och då den föreslagna omsättningen i penningar af
dessa persedlar synts böra ske efter ett medium af prisen för
de nämnda åren, har komitén ansett, att jemväl samma medelpris
— naturligtvis med de modifikationer, som föranledas
deraf, att markegångssättningen försiggår distriktsvis, — borde
följas vid förvandlingen af persedlar, hvilka utgå enligt senare
löneregleringar. Huru vida alla dessa femtio års medelmarkegångspris
eller prisen för blott flera eller färre af dem må
bilda de sökta medelprisen är en fråga, vid hvars afgörande
en viss godtycklighet ju alltid måste göra sig gällande. Det
vill emellertid synas, som om komiténs förslag — att medelmarhegångsprisen
för samtliga åren skola läggas till grund
vid uträknandet af medelprisen — innefattade en lösning af
frågan, hvilken kunde tillfredsställa representanterna för så
väl tiondetagare som tiondegifvare. Genom upptagande af alla
dessa års vexlande pris böra nemligen ur räkneoperationen framgå
så vidt möjligt med rättvisa och billighet öfverensstämmande

SPECIALMOTIV. — §§ 3 OCH 4. 49

medeltal såsom förvandlingsgrund. Då icke så få af de medelmarkegångspris,
som skola bilda medeltalen, först i framtiden
blifva bestämda, är det icke möjligt att uppvisa de olika, resultat,
som. under olika förutsättningar erhållas. Hvilka kombinationer
än väljas — när de icke byggas uteslutande på kända
siffror, blir resultatet ovisst.

Sedan beträffande hvarje markegångsdistrikt medeltalet för en
hvar af de i tion den och öfriga fastighetsafgifter ingående persedlar
blifvit uträknadt, torde alla medeltalen böra sammanfattas i en
handling och kungöras för att lända till efterrättelse vid omsättningen.
På liknande sätt har förfarits vid persedelräntans och
kronotiondespanmålens förvandling till en fix penningskatt, i det
att vid nådiga förordningen angående förändring af grundräntor
och kronotionde den 23 juli 1869 fogats en uppgift å det medelmarkegångsvärde,
som enligt nämnda förordning skulle vid den
derigenom föreskrifna omsättning till penningar af dels de uti
nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 bestämda hufvudräntepersedlar
och dels kronotiondespanmål tjena till efterrättelse.

I fråga om beloppet af de persedlar, hvilkas penningvärden
skola — med användande af det medelpris, som ä hvarje persedel
sålunda varder faststäldt, — uträknas och sammanläggas
med de kontanta afgifterna af fast egendom, bör, efter komiténs
åsigt, den för hvarje pastorat gällande lönereglering hafva vitsord,
oberoende deraf om mer eller mindre i afgifter faktiskt
utgått. Har en fastighets ecklesiastika indelning förändrats,
torde denna omständighet likväl icke böra medföra, att måttet
af dess i persedlar en gång bestämda skattskyldighet skall
undergå någon förändring, utan lära bestämmelserna i löneregleringen
för det pastorat, fastigheten förut tillhört, böra
i denna del fortfarande tillämpas beträffande samma fastighet.
Likaså skola de i penningar faststcilda afgifter beräknas i enlighet
med föreskrifterna uti vederbörande löneregleringsresolution.
För verk eller inrättning, som upphört att drifvas eller
att finnas till — såsom om en masugn nedlagts eller en qvarn
rifvits —, uteblir naturligtvis hvarje afgift. Skall en i ersättning
för jura stol® och andra extra ordinarie afgifter bestämd
penningsumma fördelas efter någon angifven grund, t. ex. fyrktal
eller röstgrund vid kyrkostämma, bör vid beräknandet af
fastighetsafgifterna hänsyn tagas äfven till det penningbelopp,
som sålunda belöper å hvarje fastighet; och lärer i detta fall

4

50

LAG OM TIONDBAFSKBIFNING.

en fastighet, som öfverflyttats från ett till ett annat pastorat, ej
kanna undgå att lika med öfriga till det senare pastoratet hörande
fastigheter deltaga i gäldandet af berörda ersättningssumma.

På det att de förhållanden, som öfva inflytande på afgiftsbeloppen,
må så nära som möjligt ansluta sig till dem, som verkligen
äro rådande i pastoratet vid tiden för tiondens indragning,
synes man ej lämna hänföra sig till ett tidigare ecklesiastikår än året
före det, efter hvars utgång sagda åtgärd skall vidtagas, eller således
exempelvis för den indragning, som skall verkställas den
1 maj 1920, till ecklesiastikåret 1918—19. Att å andra sidan
bestämma ett senare ecklesiastikår lärer ej heller vara tillrådligt,
i betraktande deraf att, på sätt den å sid. 46 intagna tablå utmärker,
antalet utlöpande löneregleringar vissa år är högst betydligt
— såsom 202 år 1918, 204 år 1919, 222 år 1920 —, hvarför
myndigheterna svårligen skulle medhinna att ecklesiastikåret
omedelbart före indragningen vidtaga alla af dem beroende åtgärder.

Med afseende å de för indragning ssummans fixerande erforderliga
operationer hafva inga andra bestämmelser af komitén föreslagits,
än att uträkningen af samtliga fastighetsafgifters penningvärde
skall ske särskildt för hvarje fastighet och för hvarje
församling, äfvensom att det bör öfverlemnas åt Kongl. Maj:t
att fastställa den summa i penningar, till hvilken berörda afgifter
skola vid indragningen beräknas. Den förra bestämmelsen,
som åsyftar en möjligast noggrann undersökning beträffande
hvarje fattighets skattepligt, för att ett desto säkrare resultat
i afseende å det hela må vinnas, ansluter sig för öfrigt till nuvarande
ordning, så till vida som afgifterna till presterskapets
aflöning utgå församlingsvis, samt i vederbörande löneregleringsresolution
antingen tionden är med sitt särskilda belopp faststäld
för hvarje fastighet eller också grunden för dess framtida fördelning
å fastigheterna angifvits. Mot den senare bestämmelsen
torde kunna invändas, att Kongl. Maj:t lämpligen icke bör besväras
med en förrättning, som allenast afser att fastställa en i
öfverensstämmelse med vissa grunder uträknad penningsumma.
Men då genom samtliga fastighetsafgifters fixering i penningar
göres ändring i löneregleringarna, hvilba tillkommit enligt beslut
af Kongl. Maj:t, och dessa regleringar — såsom framgår af § 6
i detta författningsförslag — komma att i det hela fortfarande

SPECIALMOTIV.

§§ 3 OCH 4.

51

tillämpas, lärer afgörandet beträffande den kontanta summa, mot
hvilken tionden och öfriga fastighetsafgifter skola utbytas, icke
böra öfverlemnas åt underordnad myndighet.

Angående det helt visst ganska tidsödande och besvärliga
förberedande arbetet ej mindre med utredning i fråga om beloppet
af de persedlar och penningar, som skola af hvarje fastighet
i församlingen utgöras, än äfven med persedlarnes omsättning i
penningar lära närmare föreskrifter meddelas af Kongl. Maj:t.
Emellertid tillåter sig komitén härutinnan göra en antydan om,
att det må hända kunde åläggas vederbörande kyrkoråd att
ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen
skall ega rum, upprätta och till Konungens befallningshafvande
insända i enlighet med löneregleringsresolutionen uppgjord längd
öfver de afgifter af olika slag, som för nämnda ecklesiastikår
skola af hvarje fastighet i församlingen utgöras, hvarvid, för
den händelse afgift skall påföras fastighet i förhållande till bevillning
eller fyrktal, erforderliga uppgifter derom, till ledning vid
debiteringens verkställande, böra bifogas. Sedan dessa längder
och uppgifter blifvit, i den mån sådant kan ske, å landskontoret
granskade, samt persedlarne jemlikt den antagna förvandlingsgrunden
derstädes omsatts i penningar och det å hvarje fastighet
belöpande kontanta afgiftsbelopp i sin helhet uträknats, insänder
länsstyrelsen den sålunda gjorda uträkningen med tillhörande
handlingar till kammarkollegium, som i sin ordning med eget
underdånigt utlåtande öfverlemnar ärendet till Kongl. Maj:t.

Då församlingens hela afgiftssumma för fast egendom härefter
fastställes, torde böra iakttagas, att, med undvikande af
brutna öretal, hvad som öfverstiger ett hälft öre uppföres till
ett öre och det, som är under eller till och med ett hälft öre,
uteslutes.1)

Den summa, Kongl. Maj:t sålunda för hvarje församling
fastställer, är ansedd att utgöra ersättning för tionden och andra
afgifter af fast egendom, sedan dessa indragits till statsverket.
Denna ersättning skall icke ingå direkt till den församling,
hvars fastighetsegare förut erlagt ifrågavarande afgifter, utan,
såsom en kyrkans gemensamma aflöningstillgång, tillföras kyrkofonden,
hvars ändamål, såsom förut blifvit nämndt, är att upp -

*) Jfr § 1 mom. 3 i nådiga förordningen angående förändring af grundräntor
ocli kronotionde den 23 juli 1869.

52

LAG OM TIONDE AFSKRIFNING.

samla och fördela dylika kyrkliga lönemedel.1) Om emellertid
församling icke mägtar att med de afgifter, hon fortfarande
måste utgöra, äfvensom med öfriga särskildt för hennes prester
afsedda inkomster bereda dem anständig bergning, då eger denna
församling lita till kyrkofonden, för att erhålla nödigt aflöningsbidrag.

Enär hvarje församlings fastighetsafgifter skola i sin helhet,
på en gång, indragas till statsverket, bör också ersättningen
från början blifva fullständig, så att från och med det ecklesiastikär
indragningen försiggår och sedermera allt framgent till
kyrkofonden af statsmedel inbetalas hela den faststälda ersättningssumman.
Denna statens betalningspligt bestämmes ingalunda
deraf, att allt eller något af omförmälda afgifter blifvit
de skattskyldiga genom afskrifning efterlåten Indragningen och
afskrifningen beröra nemligen två olika intressenter — kyrkan
och de tiondepligtiga — samt försiggå oberoende af hvarandra.
Om också icke tiondegifvarnes börda varder aflyftad, bör likväl
kyrkan hållas skadeslös för mistningen af sin hufvudsakligaste
inkomst, tionden, som, intill dess den varder afskrifven, ingår
till statsverket.

Efter det för staten uppkommit ersättningsskyldighet med
afseende å de inom en församling indragna afgifter, bör den
faststälda ersättningssumman vid början af hvarje ecklesiastikår
inlevereras från statsverket till kyrkofonden. I regel skola nemligen
utbetalningarna från denna fond verkställas qvartalsvis —
den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april* 2) —,
hvarför tiondeersättningen, som är fondens mest afsevärda inkomst,
bör vid ecklesiastikårets början komma kyrkofonden till
banda, så att denna må kunna i rätt tid fullgöra sina egna förbindelser.

Komitén är, af nyligen anförda skäl, icke i tillfälle att
exakt uppgifva värdet af den tionde och öfriga afgifter, som skola
indragas till statsverket. Emellertid har komitén, på sätt motstående
tablå utvisar, i anslutning till de förhållanden som voro
rådande ecklesiastikåret 1896—97, uträknat bland annat huru
stort belopp i tionde m. m. hvarje ecklesiastikår, i mån af löneregleringarnas
utlöpande, förfaller till indragning {kol. 2) — eller,

>) Jfr ofvan sid. ccxxvn, ccxxxv och 44.

2) Jfr §§ 17 och 21 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

SPECIALMOTIV.

§§ 3 OCH 4.

53

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret
1896—97 beräknade, årliga kostnad för fullgörande af dess
ersättningsskyldighet till kyrkofonden med anledning af tiondens
och öfrig a fastighetsafgifters indragning samtidigt med det att omförmälda
af gifter varda afskrifva, enligt komiténs förslag.

1.	2.	3.	4.	5.
År.	Indragen tionde in. in. under året. Kr.	Statsverket betalar till kyrkofonden såsom ersättning för indragen tionde m. m. Kr.	Församlingarna betala, efter afskrifning, till statsverket. Kr.	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde in. in. Kr.
1914......	30,225	30,225	21,158	9,067
1915......	87,540	117,765	82,436	35,329
1916......	305,755	423,520	296,465	127,055
1917......	509,774	933,294	653,307	279,987
1918......	590,400	1,523,694	1,066,587	457,107
1919......	548,019	2,071,713	1,450,200	621,513
1920 ......	591,328	2,663,041	1,861,107	801,934
1921.......	472,962	3,136,003	2,183,426	952,577
1922 ......	351,700	3,487,703	2,399,040	1,088,663
1923 ......	184,849	3,672,552	2,477,456	1,195,096
1924 ......	71,790	3,744,342	2,465,647	1,278,695
1925 ......	36,897	3,781,239	2,427,919	1,353,320
1926 ......	24,289	3,805,528	2,355,213	1,450,315
1927 ......	18.245	3,823,773	2,269,712	1,554,061
1928 ......	6,308	3,830,081	2,176,895	1,653,186
1929 ......	9,675	3,839,756	2,101,628	1,738,128
1930 ......	7,400	3,847,156	2,009,920	1,837,236
1931......	11,067	3,858,223	1,915,704	1,942,519
1932 ......	11,673	3,869,896	1,824,214	2,045,682
1933 ......	17,092	3,886,988	1,752,313	2,134,675
1934 ......	9,017	3,896,005	1,661,107	2,234,898
1935 ......	—	3,896,005	1,558,176	2,337,829
1936 ......	—	3,896,005	1,457,775	2,438,230
1937 ......	—	3,896,005	1,372,803	2,523,202
1938 ......	—	3,896,005	1,274,117	2,621,888
1939 ......	—	3,896,005	1,169,478	2,726,527
1940 ......	—	3,896,005	1,068,175	2,827,830

T

54

LAG OM TIONDE AFSKRIFNING.

1. j 2.	3.	4-	5.
År.	Indragen tionde m. in. under aret.	Statsverket betalar till kyrkofonden såsom ersättning för indragen tionde m. m.	Församlingarna betala, efter afskrifning, till statsverket.	Statsverkets nettotillskott till j kyrkofonden | för indragen J tionde m. m. !
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1941......		3,896,005	983,203	2,912,802
1942 ......	1,949	3,897,954	885,883	3,012,071
1943......	—	3,897,954	781,241	3,116,713
1944 ......	—	3,897,954	679,938	3,218,016
1945 ......	—	3,897,954	594,966	3,302,988
194G......	—	3,897,954	496,279	3,401,675
1947 ......	—	3,897,954	391,640	3,506,314
1948 ......	__	3,897,954	293,164	3,604,790 !
1949 ......	—	3,897,954	216,945	3,681,009
1950 ......	—	3,897,954	148,836	3,749,118
1951......	—	3,897,954	95,174	3,802,780
1952 ......	—	3,897,954	55,739	3,842,215
1953 ......	—	3,897,954	34,323	3,863,631
1954 ......	—	3,897,954	25,346	3,872,608
1955 ......	—	3,897,954	18,979	3,878,975
1956 ......	—	3,897,954	14,713	3.883,241
1957 ......	—	3,897,954	11,782	3,886,172
1958 ......	—	3,897,954	9,983	3,887,971
1959 ......	—	3,897,954	7,306	3,890,648
1960 ......	—	3,897,954	5,470	3,892,484
1961......	—	3,897,954	4,363	3,893,591
1962 ......	—	3,897,954	3,196	3,894,758
1963 ......	—	3,897,954	1,487	3,896,467
1964 ......	—	3,897,954	390	3,897,564
1965 ......	—	3,897,954	390	3,897,564
1966 ......	—	3,897,954	390	3,897,564
1967 ......	—	3,897,954	390	3,897,564
1968 ......	—	3,897,954	195	3,897,759
1969 ......	—	3,897,954	195	3,897,759
1970 ......	—	3,897,954	195	3,897,759
1971......	—	3,897,954	195	3,897,759
1972 ......	—	3,897,954	—	3,897,954

SPECIALMOTIV. — §§ 3, 4 OCH 5.

55

på annat sätt uttryckt, hvilken ny utgift under ett antal år i
följd af tiondens indragning tillskyndas statsverket —, samt å
andra sidan huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen
vidtagit, skall af statsverket betalas till kyrkofonden
(kol. 3). Denna tablå utvisar, att de största afgiftsbeloppen
indragas 1918, 1919 och 1920 eller, såsom naturligt är, de år, då
de flesta löneregleringarna upphöra att gälla.1) Sista indragningen
sker ecklesiastikåret 1942—43, från och med hvilket år
hela den summa, som vid fastighetsafgifternas blifvande omsättning
skall beteckna värdet af dessa afgifter och som för ecklesiastikåret
1896—97 uppskattats till 3,897,954 kronor, oafkortad
ingår till kyrkofonden.

§ 5.

Det kan icke förnekas, att skattebördor, som under längre tid
hvilat å fastighet, i ekonomiskt hänseende verka som räntor och medföra
en minskning af fastighetens värde; deras öfverflyttning och
fördelning på andra beskattningsföremål åstadkomma således en
motsvarande ökning af fastighetens värde, hvilket länder den
tillfällige innehafvaren till fördel. Billighet och rättvisa kräfva
derför, att en sådan skattejemkning fördelas på en icke allt för
kort öfvergångstid, under hvilken fastigheternas skattebörda successivt
minskas och öfverflyttning en på andra beskattningsföremål
successivt ökas. En sådan anordning synes komitén äfven i nu
förevarande fall önskvärd; och det torde icke möta någon betänklighet
att låta fastigheternas innehafvare under vissa år
betala småningom minskade afgifter, men derutöfver fastställa
för samtliga skattskyldiga gemensamma och lika grunder för
utgörande af bidragen till presterskapets aflöning, hvilka grunder
efter öfvergångstidens slut skulle blifva ensamt gällande äfven
för fastighetsegarnes skattskyldighet.2)

Hvad angår beloppet af den årliga afskrifningsprocenten, så
lärer bestämmandet deraf komma att bero af omständigheter,
hvilka i det hela ligga utom området för komiténs öfvervägande,
i främsta rummet statens förmåga att underkasta sig de uppoffringar,
som stå i samband med afskrifningen, men vidare äfven
hänsyn dertill att ej i följd af afskrifningen gällande förmögen Jfr

tablån bär ofvan sid. 46.

-) Jfr ofvan sid. ccxxii.

56

LAG OM TIONDEAFSKRIFNING.

hetsvärden allt för starkt rubbas eller andra samhällsklasser än
fastighetsegarne plötsligen betungas med ökade skattebidrag.

Emellertid har det synts komitén, att afskrifningen kunde verkställas
under en tidrymd af trettio år, räknade för hvarje pastorat
från och med det ecklesiastikår, då indragningen till statsverket
der eger rum. Den summa, Kongl. Maj:t jemlikt § 3 faststält
såsom utgörande föremål för indragning, blir naturligtvis äfven
den summa, å hvilken afskrifningen skall beräknas. Första årets
afskrifningsbelopp torde ej böra bestämmas till lägre än trettio
procent, enär det är af vigt, att afskrifningen inledes med en
betydande eftergift, så vida nemligen de nya grunderna för
skyldigheten att bidraga till presterskapets aflöning skola, samtidigt
med det att den gamla skattskyldigheten delvis qvarstår,
vinna tillämpning redan under afskrifningens första år, utan att
fastighetsegarnes skattebörda i sin helhet varder mer besvärande
efter afskrifningen än före densamma. För öfrigt borde, enligt
komiténs mening, den ifrågasatta skattejemkningen försiggå i den
ordning att, efter det sålunda trettio procent af indragningssumman
—• hvilken träder i stället för tionden och de öfriga afgifterna
af fast egendom — första året afskrifvits, samt alltså
endast sjuttio procent af berörda summa detta år inbetalts till
statsverket, skattskyldigheten på liknande sätt begränsas under
ett hvart åt näst derpå följande fem år, men att sedermera ärligen
erläggas under derpå följande fyra år sextio procent, under
derpå följande fyra år femtio procent, under derpå följande fyra
år fyratio procent, under derpå följande fyra år trettio procent,
under derpå följande fyra år tjugu procent och under de sista
fyra åren allenast tio procent; hvarefter från och med det trettioförsta
året återstoden eftergifves.

För att gifva en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga
kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till
kyrkofonden med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters
indragning, under det att omförmälda afgifter samtidigt
afskrifvas, har komitén — i anslutning till förhållandena
ecklesiastikåret 1896—97 och under antagande af en trettioårig
öfvergångstid —, såsom den å sid. 53 och 54 här ofvan intagna
tablå utvisar, beräknat, bland annat, dels huru mycket från församlingarna
årligen skall, efter det indragning af fastighetsafgifterna
inom en hvar af dem egt rum och medgifven afskrifning
tillgodonjutits, till statsverket erläggas (kol. 4), och dels

SPECIALMOTIV.

§§ 5 OCH 6.

57

huru stor uppoffring statsverket måste, med hänsyn till fastighetsafgifternas
successiva afskrifning, vidkännas för att infria
sin förbindelse till kyrkofonden (kol. 5). Af nämnda tablå framgår,
att intill år 1931 kan med församlingsbidraget bestridas
mera än hälften af den till kyrkofonden utgående årliga ersättning,
hvilken för år 1930 beräknats till 3,847,156 kronor,
men att efter den tiden statsverket har att, under fastighetsalgifternas
ständiga aftagande, möta successivt ökade anspråk
från oinförmälda fond. År 1951 kan af den gamla tionden antagas
återstå ett belopp af endast 95,174 kronor; med inbetalningen
af den sista posten, 195 kronor, dröjer det dock till år
1971. Derefter försvinner hvarje spår af tionden såsom kyrklig
skatt, men en erinran om densamma finnes qvar i den uti riksstaten
förekommande utgiftstitel »Ersättning för presterskapets
tionde».

§ 6.

Ehuru de på grund af nu gällande löneregleringar utgående
afgifter af fast egendom skola — derest komiténs förslag vinner
godkännande — indragas till statsverket för att icke vidare
tagas i anspråk för presterskapets aflöning, qvarstår likväl under
någon tid, på sätt nyss blifvit utveckladt, fastighetsegarnes
skattskyldighet, om ock i anseende till afskrifningen mindre betungande
än enligt 1862 års förordning. Så länge en särskild
afgiftspligt alltså fortfarande hvilar å dessa församlingsmedlemmar,
bör densamma, efter komiténs mening, fullgöras i enlighet
med föreskrifterna uti omförmälcla löneregleringar, dervid väl afgifternas
belopp, men ej proportionen mellan''afgifterna kommer
att förändras. Med afseende å lösen för de i persedlar bestämda
afgifter, torde den modifikation likväl böra iakttagas, att sagda
afgifter skola utgå — icke, såsom nämnda förordning stadgar,
efter tioårig markegång — utan efter medeltalen af medelmarkegångsprisen
under de femtio åren 1864--1913, således efter
samma pris, som enligt § 3 i omhandlade författningsförslag skola
ligga till grund för persedlarnes förvandling vid fastighetsafgifternas
indragning till statsverket.

De afgiftsbelopp, som skola inom församlingarna uttagas för
att betacka den summa, fastighetsegarne hafva att, sedan vederbörliga
afskrifningar verkstälts, erlägga till statsverket, måste
för de olika åren utfalla något olika, oafsedt de förändringar,
som blifva en följd af afskrifningarna. Skälen härtill äro, dels

58

LAG OM TIONDEAFSKRIFNING.

att verk och inrättningar kunna tillkomma eller försvinna, dels
att, när eD viss summa skall å samtliga skatteobjekt i en församling
till utgörande fördelas efter fyrktal eller bevillning, fastigheternas
andel i bördan måste vexla med de olika beskattningsföremålens
inbördes skattekraft. Uppbörden för ett år kan alltså
komma att visa öfverskott eller brist. Hvad som utdebiterats
för mycket bör emellertid ofördröjligen återställas till de skattskyldiga,
då ju staten ej kan ega någon rätt till öfverskottet.
Har deremot brist uppstått, lära de afgiftspligtiga ej kunna
undgå att fylla densamma. Detta förhållande torde likväl icke
ofta komma att inträffa, så vida de i vederbörande löneregleringsresolution
för utdebiteringen uppstälda grunder varda rigtigt
tillämpade. Yanligaste anledningen till brist torde vara, att
ett verk, som fått sig påförd en fast afgift, upphör att drifvas,
utan att något annat verk i stället anlägges. I allt fall kan
det felande beloppet sällan blifva af någon betydenhet. För
att få detsamma betäckt är naturligtvis enklaste åtgärden att
efter åsatt fyrktal eller bevillning låta å all fast egendom utdebitera
hvad som erfordras, således icke blott å den fastighetsgrupp
— jordbruksfastighet eller annan fastighet —, från hvilken
sammanlagdt ett mindre afgiftsbelopp utgått, än som från
början beräknats. Att införa en dylik solidaritet mellan fastigheterna
torde ej gifva skälig anledning till missnöje från deras
sida, som få en något ökad skattskyldighet, helst denna icke
kan blifva synnerligen känbar. Från utdebitering till fyllande
af uppkommen brist bör emellertid undantagas sådan fast egendom,
som enligt hittills bestående lagstiftning eller lagtillämpning
icke haft att bidraga till presterskapets aflöning, hvilket
väl i allmänhet är förhållandet särskildt med de åt presterskapet
upplåtna boställen.

Fastighetsafgifternas indragning till statsverket synes ej
böra verka någon ändring i hvad för närvarande gäller angående
samma afgifters debitering och uppbörd samt om indrifning af
restantier. Utom det att kronans uppbördsman svårligen torde
medhinna det ganska dryga arbetet med debitering och uppbörd
jemväl af nämnda afgifter, skulle det måhända icke väl upptagas
inom församlingarna, om bestyret dermed öfverlemnades
åt andra än deras egna förtroendemän. Ty om än afgifterna
hädanefter icke komma att direkt användas till aflöning af församlingarnas
presterskap, hafva de dock icke förlorat sin egen -

SPECIALMOTIV. — § 6.

59

skap af kyrkliga lönemedel, endast att de i annan ordning än
tillförne komma presterskapet till godo. De i fråga om hithörande
ämnen meddelade bestämmelser uti § 11 af 1862 års
förordning och uti de författningar, som i omförmälda paragraf
göra ändring, — nemligen nådiga kungörelsen den 19 mars 1888
och nådiga förordningen den 28 maj 1897 — torde för den skull
böra i tillämpliga delar fortfarande lända till efterrättelse.

I enlighet härmed har komitén föreslagit, att för debitering
och uppbörd eif de till statsverTcet indragna af gifter, i den mån de icke
afskrifvits, hvarje församling må ega utse en eller flera personer,
hvilka, mot ersättning af de afgiftsskyldiga, upptaga dessa utgifter.
Då här alltså är fråga om afgifter, hvilka böra utgå endast
af fast egendom, kunna jemlikt grunderna för 5 § i nådiga förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862 endast de, som innehafva fastighet, vara berättigade att deltaga
i valet af uppbördsman. Det åligger denne att årligen upprätta
debiterings- och uppbördslängd, dervid afgiftsbeloppet för
hvarje skattskyldig utföres i enlighet med de grunder, som strax
början vid behandlingen af denna paragraf blifvit angifna.
Före uppbörden skall omförmälda längd under minst fjorton
dagar hållas för de afgiftsskyldiga tillgänglig å tid och ort,
hvilka tillkännagifvas genom kungörelse, som uppläses från predikstolen
i församlingens kyrka. Uppbörden verkställes senast
den 1 mars, hvarefter restlängd å alla, som icke inom utsatt
tid inbetalt sina afgifter, genast upprättas samt å kyrkostämma
ofördröjligen granskas och justeras, om hvilken sistnämnda åtgärd
längden förses med intyg af kyrkostämmans ordförande.
Hvad vid uppbörden eller sedermera influtit öfverlemnas jemte
restlängden till Kronans uppbördsman, hvilken för landet och
för stad, der magistrat ej finnes, är kronofogde samt för stad
med egen uppbördsförvaltning magistrat eller, der särskild tjensteman
finnes dertill förordnad, denne under magistratens inseende.1)
De afgiftsskyldiga fastighetsegarne, hvilka utsett uppbördsmannen,
böra jemväl ansvara för all möjligen uppkommande uppbördsbalans.
Utmätning för indrifning af resterande afgifter
må ega rum utan föregående dom eller utslag, och åligger det
vederbörande utmätningsman — på landet kronofogde och i
stad stadsfogde eller, der stadsfogde icke finnes, magistrat —
att förrätta utmätningen.

l) Se § 11 i uppbördsreglementet den 10 maj 1895.

60

LAG OM TIONDEAFSKRIFNING.

Kongl. Maj:t lärer meddela erforderliga föreskrifter beträffande
ej mindre den särskilda redovisningsskyldighet, som kan
böra åläggas dels Kronans uppbördsman för afgifter, kvilka han
mottagit af församlingens uppbördsman, dels utmätningsman för
afgifter, till hvilkas indrifvande han lemnat handräckning, än
äfven den rätt till uppbördsprovision, som må anses böra vederbörande
medgifvas.

§ 7.

För kyrkan är det utan all betydelse, huru lång tid tillmätes
för genomförande af fastighetsafgifternas afskrifning, och
i hvilken ordning denna försiggår (§ 5)1), likasom kyrkans intressen
icke heller i någon mån beröras af de åtgärder, som
varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket
indragna afgifter eller för indrifning af rester å berörda
afgifter (§ 6). Det finnes derför icke någon anledning att förbehålla
kyrkan del i den lagstiftning, som reglerar dessa förhållanden.
Frågorna om tiondens indragning till statsverket
mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande
och utgörande (§§ 1—4) ingripa deremot djupt i det
kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan
uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af
den lagstiftning, hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än
äfven för ändring i eller upphäfvande af samma lagstiftning.
Kyrkans myndighet härutinnan bör naturligtvis utöfvas af det
allmänna kyrkomötet.

) Jfr ofvan sid. 40 och 55.

SPECIALMOTIV.

61

Förslag

till

Lag angående reglering af presterskapets aflöning.

Arid det i nådiga förordningen den 11 juli 1862 föreskrifna
utbyte för femtio år af tionde och andra presträttigheter mot
»bestämda» afgifter borde, jemlikt § 6 inom. 2 af samma förordning,
lända till efterrättelse »de för riket i allmänhet eller särskild!
för vissa orter gällande författningar och stadganden».
Hela den gamla lagstiftningen angående »presterskapets rättigheter»,
i hvad den afsåg att genom bidragsskyldighet från församlingarnas
sida bereda ett visst mått af tillgångar till aflöningen,
— ej i hvad den bestämde om de olika sätt hvarpå aflöningen
borde uttagas — skulle alltså förblifva orubbad. När presteståndet
vid riksdagen 1859—60 skänkte sitt bifall till den åsyftade
regleringens grunder, tillfogade också ståndet i sin särskilda
underdåniga skrifvelse den 17 oktober 1860 det uttryckliga
förbehåll, att »om en på nu föreslagna grunder byggd författning
kommer att utfärdas, densamma icke skall anses innebära
någon rubbning af det hägn, som genom presterskapets
privilegier af den 16 oktober 1723 och 114 § regeringsformen
blifvit svenska kyrkan med afseende å de till dess presterskap
anslagna och nu utgående löneförmåner tillförsäkradt»1) — ett
uttalande, med hvilket nyssnämnda förordnings så väl ordalag
som anda stå i fullkomlig öfverensstämmelse.

De uppgjorda löneregleringarna — hvilka af Kongl. Maj:t
förklarats skola »gälla» under en tid af femtio år, räknade från
den efter fastställelsedagen näst inträffande 1 maj, och »tillämpas»

b Jfr ofvan sid. ccxix.

62 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

från den tidpunkt förordningen närmare bestämde — hafva också
byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen
om skattskyldighet till presterskapets aflöning; de hafva för
den bestämda femtioårsperioden utfört hvad som var syftemålet
med denna lagstiftning — ehuru de häfdvunna formerna öfvergåfvos
— och således för denna tidrymd trädt i dess ställe.
Man är derför berättigad till det påstående, att de äldre författningarna
skola vid tiden för hvarje lönereglerings utlöpande
inom ett pastorat bilda grundvalen för dervarande prestersTcaps
löningsrättigheter.

Då nu, för den händelse gällande kraft tillerkännes komiténs
förslag om indragning till statsverket och afskrifning af hittills
utgående fastighetsafgifter samt om församlingsbidragets utgörande
efter samma måttstock af alla skatteobjekt, det kyrkliga
beskattningssystemet skulle fotas på alldeles nya grunder, måste
deraf följa, att 1862 års förordning och ifrågavarande äldre författningar
ej kunna bestå vid sidan af den nya lagstiftningen,
utan att de samtliga måste upphäfvas.

§ 1.

I förevarande paragraf äro angifna hufvudgrunderna för det
kyrkliga lönesystemet, och sammanfalla dessa, i stort sedt, med
dem, efter hvilka presterskapets aflöning skolat vid den föregående
regleringen ordnas.1) Med nära anslutning till ordalagen
i § 1 af 1862 års förordning har nemligen komitén uppstad
den allmänna föreskriften, att hvarje tjenstgörande prest
skall erhålla en, så vidt sig göra låter, efter tjenstegrad och
embetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra
särskilda förhållanden lämpad anständig bergning.

Lika litet som 1862 års lagstiftare har komitén ansett, att
i sjelfva löneregleringslagen borde för de särskilda tjenstegraderna
eller för olika klasser inom dem fastställas vissa lönebelopp.
När förslag härom väcktes vid riksdagen 1859—60 — på sätt
äfven skett vid några föregående riksdagar —, yttrade allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet i sitt betänkande n:o 61,
att utskottet funne gemensamma lönebelopp för presterskapet
olämpliga. Om nemligen lönerna kunde bestämmas öfver hela
riket till ett visst belopp för hvarje tjenstegrad samt klass af

v) Jfr ofvan sid. clxxvii.

SPECIALMOTIV.

63

pastorat, så kunde deremot icke sjelfva pastoraten med deras
folkmängd, pastors lefnadskostnad, beskaffenheten, vidden och
svårigheten af pastors göromål vid församlingens vård mellan
presterna jemnas. Församlingens större eller mindre vidsträckthet,
dess belägenhet på ett odladt slättland eller i skog och
fjellbyggd eller i skärgård; handels och näringars tillväxt på
en ort och dess aftynande på en annan, hvarigenom det ena
pastoratets folkmängd kunde hastigt ökas, medan det andra lika
hastigt aftoge; alla dessa med flera orsaker, omöjliga att städse
på förhand beräkna, skulle, äfven om pastorerna vore alla försedda
med samma lön, dock gifva det ena pastoratet ett bestämdt
företräde framför det andra. Det vore således utan ändamål
att, i fråga om lönebeloppen, söka mellan pastoraten bereda en
jemlikhet, som ej i något annat afseende kunde dem emellan
åstadkommas. Dikets ständer funno icke heller de gjorda framställningarna
kunna till vidare afseende föranleda.

Då äfven komitén, med hänsyn till de å olika orter och
tider rådande förhållanden, funnit många och stora svårigheter
möta för åstadkommande af en reglering, genom hvilken lönerna
för särskilda grupper af tjenster skulle i en författning upptagas
till vissa fasta belopp, har komitén i hufvudsak anslutit
sig till de grundsatser beträffande ordnandet af presterskapets
aflöning, som vid nu gällande löneregleringars uppgörande bort
iakttagas. Komitén har sålunda i afseende å den aflöning, som
skall framgå såsom resultatet af de blifvande regleringarna,
uppstält allenast den fordran, att derigenom bör åt det tjenstgörande
presterskapet beredas anständig bergning. Detta uttryck
är naturligtvis, likasom hvarje annat som icke för aflöningen angifver
ett bestämdt penningvärde, något sväfvande; men — utom
det att lagstiftaren tillförne begagnat sig af detsamma — torde
icke någon tvekan råda om hvad dermed åsyftas, nemligen att
inkomsterna för de särskilda tjensterna böra så afpassas, att de
bereda tillgång till ett ståndsmessigt lefnadssätt för prester i
olika anställning och med tjenstgöring å olika orter och tider.

Hvithet lönebelopp, som bör anslås åt en viss presterlig
tjenst, måste alltså i hvarje särskildt fall af gör as, dervid emellertid,
utom andra omständigheter, det med tjenstgöringen förenade
ansvar äfvensom tjenstgöringens besvärlighet skola vara
till ledning för omdömet. Olika tjenstegrader medföra vanligen
olika ansvar, så att ju högre graden är desto större ansvaret,

64 REGLERING AE PRESTERSKA FETS AFLÖNING.

och derför bör, åtminstone i regel, kyrkoherde vara bättre aflönad
än komminister. Tjenstgöringens besvärlighet åter bestämmes
af den större eller mindre omfattningen af embetsåliggandenci;
ju mera arbete och ansträngning en tjenst kräfver,
med desto rikligare aflöning bör den naturligtvis vara försedd.
Denna senare synpunkt kan få den betydelse, att åt innehafvaren
af en besvärlig komministerstjenst bör tillmätas lika stor
lön som åt en kyrkoherde med måttlig sysselsättning, stundom
till och med större.

Vid sidan af tjenstegrad och embetsåligganden äro lefnadsIcostnaderna
en mycket vigtig omständighet, till hvilken hänsyn
måste tagas, när det gäller att beräkna det lönebelopp, som kan
tillförsäkra anständig bergning. Dessa kostnader bero å ena
sidan af lefnadssättet och å den andra af priset å lifsförnödenheter.
Komiténs mening är ingalunda, att församlingsläraren
skall i allt rätta sitt sätt att lefva efter de vanor och föreställningar,
som äro rådande inom den ort, dit han får sin
verksamhet förlagd; snarare bör han ju med föredömet af sitt
lefverne — äfven när detta hänför sig till det rent materiela —
föregå sina åhörare. Men det torde icke rimligtvis eller lämpligen
kunna begäras, att presten skall, med den ställning han
bör intaga inom sin verksamhetskrets, undvara allt för mycket
af det, som i orten anses höra till ett passande lefnadssätt, om
detta eljest är aktningsvärdt. I vårt vidsträckta land med dess
mångfaldigt skiftande sociala och ekonomiska förhållanden samt
olikheten i naturtillgångar, hvilket allt inverkar på lefnadssätt
och varupris, skulle det, efter komiténs förmenande, innebära en
obillighet och en orättvisa, om vid bestämmandet af hvad som
erfordras för anständig bergning, hänsyn icke toges till de högre
lefnadskostnaderna i en viss ort eller eljest Ull sådana förhållanden,
som medföra utgifter utöfver det vanliga måttet. Ett förbiseende
häraf skulle antagligen medföra en rubbning af prestens
ställning i yttre afseende inom församlingen och derigenom äfven
af hans inflytande såsom själasörjare.

Derest i fråga om en'' tjenst uppenbart är, att tjenstens
skötande kräfver mera framstående egenskaper eller medför ansträngningar,
som menniskor i allmänhet icke vilja underkasta
sig — t. ex. om tjenstgöringen måste anses vara förenad med
stor personlig uppoffring i något hänseende eller med synnerliga
svårigheter i följd af dåliga kommunikationer, församlingens

SPECIALMOTIV. — § 1.

65

■aflägsna läge m. m. dyl. —lärer detta förhållande rättvisligen
höra komma under öfvervägande vid aflöningens bestämmande.

Nu antydda omständigheter — tjenstegrad, emhetsåligganden,
högre lefnadskostnader i orten eller för presterskåpet eljest
ökade utgifter, med tjenstens skötande förenad synnerlig besvärlighet
o. s. v. — gifva emellertid icke någon bestämd tydning
åt uttrycket anständig bergning, så att derigenom skulle erhållas
en säker måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i
hvarje särskildt fall må anses vara det rätta, således hvarken
för högt eller för ringa. Komitén har heller icke åsyftat något
sådant, utan endast velat uppställa vissa allmänna synpunkter,
hvilha vid lönébestämningen borde göras gällande, samt i öfrigt
ansett, att, på sätt skedde vid de löneregleringar, som uppgjordes
på grund af 1862 års förordning, afgörandet borde öfverlemnas åt
Kongl. Maj:t.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det
nuvarande lönesystemet — aflöningens otillräcklighet för ett flertal
prester och dess ojemnhet för presterskapet i dess helhet —
icke må komma att vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar
funnits erforderliga.

Det är förut å sid. clxxvii omförmäldt, att löneregleringsnämndernas
åtgörande för att bereda presterskapet anständig
bergning var begränsadt af tillgångarne inom de olika pastoraten
äfvensom af hvad med afseende å vissa anslags öfverflyttning
från en församling till en annan kunde varda bestämdt. Vid
sjelfva löneregleringarna meddelades dock sällan bestämmelser
om en dylik öfverflyttning. För presterskapet i de församlingar,
hvilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga för den aflöning, som
af omständigheterna påkallades, har derför föreskriften i 1862
års förordning, att hvarje tjenstgörande prest skall erhålla anständig
bergning, nästan allt jemt — åtminstone intill sista
tiden — varit en död bokstaf. Om emellertid, såsom komitén
föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning, statsverket
har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kunde
genom anslag från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan
gemensamma tillgångar presterskapets ekonomiska ställning väsentligen
upphjelpas. Likaså kunde aflöningens ojemnheter, i
den mån de ej betingas af nyss angifna omständigheter, hvilka
böra öfva inflytande på aflöningen, försvinna, derest vissa all 5 -

66

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

manna föreskrifter angående lönernas beräkning blefve meddelade,
för att af nämnderna tagas till efterrättelse vid uppgörande
af förslag till blifvande löneregleringar. Varder dessutom
regleringarnas giltighetstid begränsad till tjugu år — en
inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen
i alla rigtningar numera försiggår —, så blifver tillfälle
att öfverse lönebeloppen och deri vidtaga erforderliga jemkningar,
innan allt för stora förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka
voro rådande vid den tid då aflöningen faststäldes.

Som Kong! Maj:t inom vissa, af presterskapets privilegier
och allmänna författningar utstakade, gränser allt hittills egt
att ensam bestämma så väl de presterliga tjensternas antal som
fördelningen af samtliga ecklesiastika lönetillgångar, och någon
ändring härutinnan icke, efter komiténs förmenande, är önskvärd,
bör det tillkomma Kongl. Maj:t att, i enlighet med ofvan antydda
grunder för bestämmande af hvad till anständig bergning
erfordras, jemväl meddela åsyftade föreskrifter angående aflöningens
beräkning.

Uppenbart är, att de enskilda presternas ekonomiska fördelar
härvid böra tillgodoses, så långt de för hvarje regleringsperiod
påräkneliga aflöningstillgångar medgifva och eljest skäligt är.
Men å andra sidan kräfver kyrkans samfälda intresse, att inom de,
allt för vidsträckta, trakter af vårt land, hvilka lida verklig brist
på presterliga krafter, religionsvården varder väsentligen förbättrad,
i den mån sådant kan ske genom den kyrkliga organisationens
utveckling. Endast Kongl. Maj:t lärer kunna fullständigt
öfverblicka förhållandena och träffa det rätta afgörandet
mellan berörda, visserligen icke sins emellan stridiga, men med
hvarandra stundom täflande intressen.

Komitén har, i syfte att största möjliga jemlikhet i presterskapets
aflöningsförhållanden må komma till stånd, uti förslaget
till föreskrifter angående beräkning af presterskapets aflöning
sammanfört de grunder, som synts komitén böra af nämnderna
vid förestående regleringar tillämpas med afseende å lönebeloppens
beräkning. En tillämpning af berörda föreskrifter, till
hvilka komitén längre fram återkommer, skulle visserligen icke förverkliga
alla önskemål i fråga om presterskapets aflöning;'' men
mera än nu föreslagits lärer för närvarande icke kunna förväntas.
Redan nu skulle dock af sevärda förbättringar inträda
derigenom, att lönerna verkligen kunde bereda samtliga prester

SPECIALMOTIV. — § 1.

67

anständig bergning, på samma gång de oskäligt höga lönebeloppen
försvunne och ojemnheter. som ej äro grundade i tjenstgöringens
beskaffenhet och omfattning, undanröjdes. Om framtiden utvisar,
att en annan fördelning af lönetillgångarne är önskvärd, eller
att ymnigare utdelningar kunna medgifvas, lärer Kongl. Maj:t
icke underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som af
omständigheterna påkallas.

Såsom en aflöningsförmån, hvilken bör tillkomma hvarje
prest, nämner nu omhandlade paragraf fri bostad. På sätt §§
26 och 30 i förevarande lagförslag närmare angifva, skulle denna
förmån beredas ordinarie tjensteinnehafvare antingen genom kostnadsfri
upplåtelse från församlingens sida af en efter tjenstegrad
och ortens sed afpassad bostad; eller genom kontant bidrag af
församlingen för förhyrande af sådan bostad; eller, der med
tjensten är förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet af
större eller mindre omfattning åligger tjensteinnehafvaren, derigenom
att för den honom åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet
vid de laga bostadshusen bestämmes en ersättning, som
för ändamålet utgår. Tjensteinnehafvaren skall åtnjuta fri bostad
utöfver de förmåner af olika slag, som kunna tillhöra hans beställning.
Yärdet af bostadsförmånen får alltså icke tagas i beräkning,
när det gäller att utfylla det för tjensten afsedda lönebelopp.
De öfriga aflöningsförmånerna skola följaktligen hafva ett sådant
värde, att de kunna uppskattas till minst det belopp, som af
vederbörande löneregleringsnämnd blifvit, med tillämpning af omförmälda
föreskrifter angående aflöningens beräkning, föreslaget
och af Kongl. Maj:t slutligen faststäldt för ifrågavarande
tjenst.

Om sålunda å ena sidan fri bostad eller ersättning derför
ovilkorligen bör ingå bland. presterskapets löneförmåner, har
komitén å andra sidan ansett, att den löneform, som består i
s. k. sportler, lika ovilkorligen bör förbjudas.*) Åt denna uppfattning
har komitén gifvit uttryck genom den bestämmelse, att
aflöningen bör så beräknas, att särskild ersättning för prest på
grund af tjensten åliggande förrättningar icke må ega rum.
Sagda grundsats hade upptagits redan i 1862 års förordning, § 7,
genom den deri meddelade föreskrift, att de afgifter, mot hvilka
påskpenningar, jura stolse m. m. skola utbytas, böra »så beräk- *

'') Till sportler är, efter komiténs mening, ersättning för skjuts vid embetsförrättning
ej att hänföra.

68

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

nas, att all betalning till presterskapet för särskilda förrättningar
kan upphöra». Den var ej uttryckligen uttalad i rikets
ständers underdåniga skrifvelse den 6 juli 1857, utan tillädes i
punkt 8:o af de uti nådiga propositionen den 4 november 1859 innefattade
grunder för en reglering af presterskapets aflöning.1)
Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vid 1858—59 årens riksdag
* i 2) hemstälde om godkännande af Kongl. Maj:ts förslag i omförmälda
punkt, såsom framkalladt »af omsorg att noggrannare,
än hvad i rikets ständers förslag varit fallet, omintetgöra hvarje
fråga om sportiers fortfarande för presterskapet». Icke desto
mindre har, enligt de för territoriela församlingarna i Stockholm
faststälda löneregleringar, inom vissa gränser medgifvits presterskapet
rätt att mottaga frivilligt lemnad godtgörelse för extra
förrättningar. Antydda undantagsställning för Stockholms presterskap
synes vara föranledd af uraktlåtenheten att i nådiga
förordningen angående ordnande af presterskapets i de territoriela
församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november
1872 intaga en bestämmelse, motsvarande stadgandet i § 7 af
1862 års förordning.3) Då emellertid sportelväsendet torde i

b Jfr ofvan sid. xxxvii ocli xlii.

2) Betänkande n:o Öl, sid. 30.

8) I sjelfva verket är det svårt att förklara, huru sportelväsendet kunnat
delvis bibehållas i Stockholm. Enär denna fråga icke torde sakna intresse, meddelas
följande historiska belysning.

Uti sitt den 16 mars 1869 afgifna förslag till »förordning angående ordnande
af presterskapets i Stockholm inkomster» hade Stockholms stads konsistorium*)
— med förmälan, att utan tvifvel önskligast vore, att äfven jura stolse och andra
extra ordinarie afgifter blefve förbytta till bestämda, men att konsistorium vore
förvissadt, att med afseende å de särskilda förhållandena i hufvudstaden församlingarna
i allmänhet, efter hvad erfarenheten gåfve vid handen, önskade bibehållandet
af hvad för närvarande i detta afseende gälde — föreslagit att, blott
om församlingarna jemte presterskapet sådant önskade, jura stolse och andra extra
ordinarie afgifter skulle utbytas mot vissa för samma tid som påsköresersättningen
bestämda utskylder. Beträffande förslaget i denna del yttrade kammarkollegium

i underdånigt utlåtande den 10 november 1871, att bibehållandet af jura stol® så som

godtyckliga ersättningar för hvarje särskild förrättning vore ett fullkomligt
afsteg från 1862 års författning, som just afsåge att undvika all direkt penning beröring

mellan presten och hans församlingsbor; »hvarför kollegium i underdånighet
får helt och hållet afstyrka ett sådant bibehållande». Under åberopande
af hvad konsistorium förut i ämnet anfört vidhöll konsistorium i underdånigt utlåtande
den 11 juni 1872 sitt förslag, dervid konsistorium tilläde, att församlingarna
i Stockholm vid sammanträden för att förbereda en allmän reglering af
presterskapets inkomster yttrat sig mot ett utbyte af jura stol* mot bestämda afgifter,
samt att många för hufvudstaden alldeles särskilda förhållanden torde lägga
hardt när oöfvervinneliga hinder i vägen för ett fullständigt genomförande af
ifrågavarande i och för sig goda grundsats. I den derpå utfärdade 1872 års förordning
erhöll § 4 mom. 1 —-i motsats mot hvad konsistorium tillstyrkt — en

*) Jfr ofvan sid. xlv.

SPECIALMOTIV.

69

- § 1.

hög grad motverka det rätta förhållandet mellan församlingarna
och deras lärare, äfvensom mellan de senare inbördes, samt uppenbarligen
strider mot andan i och syftet med den nya lagstiftningen
angående presterskapets aflöning, lärer förbudet mot att
taga ersättning för särskilda embetsförr ältning ar böra utsträckas
jemväl till presterskapet i de territoriela församlingarna i Stockholm.

De prester, som tjenstgöra i de territoriela församlingarna,
hafva i någon mån olika befogenhet och, på sätt å sid clxxii
bär ofvan blifvit erinradt, äfven olika benämningar. Pastoratets
kyrkoherde är ledaren af den gemensamma religionsöfningen och
vårdaren af det kyrkliga lifvet bland församlingsmedlemmarne.
I denna sin uppgift biträdes han stundom af en eller flera ordinarie
medhjelpare, vanligast en komminister eller, såsom han i
äldre handlingar plägar kallas, kapellan. Andra benämningar
på dessa medhjelpare äro kapellpredikant, pastoratsadjunkt, sockenadjunkt,
kyrkoadjunkt, brukspredikant o. s. v.1) Af dessa torde
kapellpredikanterna och åtskilliga pastoratsadjunkter innehafva en
ställning, som i regel icke skiljer sig från komministrarnes. Ehuru

lydelse, som nästan ordagrant öfverensstämde med ett af kammarkollegium afgifvet
redaktionsförslag; och lyder nämnda moment sålunda:

§ 4.

»Horn. 1. Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stol* och andra extra
ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknad
från den näst efter löneregleringens fastställelse inträffande första maj, oansedt
tillämpning af löneregleringen ej då kan ske.»

Emellertid hafva i samtliga löneregleringar för Stockholms stads territoriela
församlingar inrymts bestämmelser af nästan alldeles samma lydelse, som här
nedan intagna § 6 i den för Jakobs och Johannis församling den 30 december
1874 meddelade löneregleringsresolution:

§ 6.

»Påskören eller påskpenningar, jura stol*, kollektör och från församlingens
kassor utgående afgifter få af presterskapet under den tid, löneregleringen är gällande,
icke uppbäras; ej heller må särskild ersättning ega rum för nattvardsbarnens
undervisning, socknebud eller själasörjarens besök vid sjuksängen och den
heliga nattvardens utdelande, för utfärdandet af äktenskapslysningar, prestbetyg
och andra embetsintyg, så vida icke dertill erfordras särskilda arkivundersökningar,
äfvensom för presterliga förrättningar, som verkställas i prestens bostad eller i
kyrkan på dagar och tider, då prest är skyldig att ändock för tjenstgöring der
vara tillstädes, samt för jordfästningar i församlingens grafkor, dervid någon åtgärd
utöfver den i handboken föreskrifna icke begäres.

I öfrigt eger presterskapet rättighet att emottaga frivilligt lemnad godtgörelse
för extra förrättningar.»

9 Angående uppkomsten af kapell- och bruksförsamlingar jemte andra dermed
sammanhängande frågor se komiténs betänkande III beträffande >Den kyrkliga
indelningen och organisationen*, sid. xiv.

70

REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

komministrar och kapellpredikanter i allmänhet med kyrkoherdarne
dela den presterliga embetsförrättningen, gifves det dock
ett område, som är i främsta rummet förbehållet åt pastorerna,
nemligen kyrkobokföringen. Med stöd af 24 kapitlet 25 och 26
§§ kyrkolagen hafva emellertid domkapitlen i särskilda fall uppdragit
åt komministrar och kapellpredikanter att med en viss
begränsning äfven härvid biträda kyrkoherdarne. Sedan i ett
kongl. bref den 1 november 1815 det medgifvits komministrar
och kapell prester i Hernösands stift, i anseende till de vidsträckta
pastoraten i Norrland, att utgifva prestbevis, med undantag
af lysningssedlar till äktenskap, utfärdade Kongl. Maj:t
den 29 januari 1869, på framställning af kyrkomötet, ett cirkulär
till domkapitlen, enligt hvilket det tilläts vederbörande domkapitel
att, der annex- eller kapellförsamling derom framstälde
begäran och sådant pröfvades af omständigheterna påkalladt, åt
prest i denna församling uppdraga att på eget ansvar, dock under
ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkoböcker
utan ock utfärda derpå grundade betyg och lysningar till äktenskap.
Efter hvad till komitén från presterskapet inkomna svar
å frågor angående fördelning af tjensteåliggandena mellan presterskapet
i rikets pastorat gifva vid handen, har den i förevarande
cirkulär medgifna åtgärd vidtagits i ett stort antal annexoch
kapellförsamlingar.

Då ett mera tillfälligt behof eif biträde vid församlingsvården
uppstått — såsom då den ordinarie presten i följd af
sjukdom eller hög ålder ej kunnat sjelf utöfva sitt kall —, har
till hans personliga hjelp i tjensten förordnats en annan, vanligen
extra ordinarie, prest, kallad adjunkt, hjelpprest.x) Dylika
biträdande prester verkställa endast hvad af de ordinarie skulle
utföras och äro alltså att betrakta såsom deras ställföreträdare.

Der det för gudstjenstens och församlingsvårdens besörjande
erfordras, att två prester äro ständigt anstälda inom ett pastorat,
har komitén emellertid ansett det i vissa fall vara ändamålsenligast,
att den biträdande presten är extra ordinarie. I denna
sin egenskap blefve han likstäld med de hittills vanliga adjunkterna.
Men i öfrigt skulle hans tjenst, såsom för sjelfva församlingsvården
behöflig, intaga en viss sjelfständighet vid sidan
af kyrkoherdens.

b Jfr ofvan sid. xvii samt sid. clxxxviii och följ.

SPECIALMOTIV.

71

- § 1.

Sina tankar i detta ämne bär komitén närmare utvecklat i
sitt förut afgifna betänkande angående den kyrkliga indelningen
ock organisationen, sid. xxxix—xli. Det kar synts komitén
i fråga om församlingar, der det för att upprätthålla två någorlunda
väl aflönade ordinarie tjenster kräfves betydligare tillskott
af kyrkans gemensamma medel, som om behofvet af biträdande,
vid kyrkan ock i kyrkoherdens närhet stationerad,
prest borde tillgodoses genom anställande icke af komminister,
utan af en extra ordinarie prest eller pastorsadjunkt, som af
kyrkoherden förses med bostad och underhåll. Ur kyrkans synpunkt
finnes det icke någon giltig anledning att af de gemensamma
tillgångarna använda större eller mindre belopp för upprätthållande
af aflöning åt en komminister på en plats, der behofvet
af tjenstebiträde lika väl kan fyllas genom en ständig
adjunkt. I detta hänseende har inom komitén särskildt framhållits,
att för församlingen så väl som för kyrkoherden anställandet
af ständig adjunkt medför åtskilliga förmåner, som fullt
uppväga eller öfvergå dem, hvilka vinnas genom komministratur.
I allmänhet förhåller det sig så, att, der komminister är anstäld
vid samma kyrka som kyrkoherde, den förres verksamhet inskränker
sig till förrättandet af allmän gudstjenst, deltagande i
konfirmandundervisning och husförhör, eu och annan presterlig
förrättning samt sjukbesök, medan deremot expeditionsgöromålen
och annat, som under veckans söckendagar förekommer, nästan
uteslutande hvilar på kyrkoherden, hvilken alltså icke erhåller
välbehöfligt biträde just i de stycken, som företrädesvis äro till
sin omfattning betingade af folkmängdens storlek, och detta
medan komministern saknar tillräcklig sysselsättning. Om deremot
den biträdande presten har sin bostad hos kyrkoherden,
kan denne senare alltid beräkna att vid förekommande behof
hafva sin medhjelpare vid sin sida och sålunda erhålla nödigt
biträde, utan den tidsutdrägt som vållas genom budskickning
från den ena presten till den andra. Nödig samverkan mellan
kyrkoherden och hans biträde i löpande tjenstegöromål är ock
vida säkrare betryggad, då den biträdande presten är extra ordinarie
och sålunda lättare kan vid behof genom vederbörande
myndighet mot annat biträde utbytas, än då han eger en ordinarie
prestmans orubbliga ställning. Af betydande vigt är ock den
förmån af praktisk utbildning och fostran, som kommer den
unge presten till del, om han vid sitt inträde i embetsutöfningen

72

REGLERING AP PRESTERSKAP®!^ AFLÖNING.

får gorå sina första lärospån under daglig ledning af eu i sin
fulla kraft inom en folkrik församling verkligen tjenstgörande
kyrkoherde, i stället för att såsom nu oftast är fallet begynna
sin presterliga verksamhet såsom adjunkt hos en kyrkoherde
eller komminister, hvilken i följd af sjuklighet eller tilltagande
ålderdomssvaghet nödgas lemna honom åt sig sjelf att reda sig
bäst han förstår, — för att nu icke tala om de ingalunda sällsynta
fall, då den nyordinerade presten, oerfaren som han är,
får på egen hand såsom vice pastor öfvertaga hela embetsförvaltningen.

Efter komiténs förmenande är det lämpligt, att namnen
å presterna i de territoriela församlingarna bringas till större enhet,
än nu är förhållandet. Utom kyrkoherdar finnas för närva‘
rande egentligen blott två klasser biträdande prester — komministrar
och adjunkter —•, om än de med komministrarne mer
eller mindre likstälda prester benämnas mycket olika. Kyrkolagen
talar allenast om kyrkoherdar och kapellaner såsom verksamma
inom församlingarna. Då den kyrkliga organisationen
synes fullt tillgodosedd med tre tjenstegrader, lära också tre
namn göra till fyllest för att beteckna dessa grader, nemligen
kyrkoherde, komminister och adjunkt (ständig eller tillfällig).
Endast för dessa tre grupper af församlingsprester skall aflöning
enligt denna lag fastställas. När inom ett pastorat finnes presterlig
tjenst, hvars innehafvare betecknas med annat namn än
något af de nu angifna, torde vid blifvande lönereglering vederbörande
nämnd böra yttra sig, huru vida denna tjenst bör såsom
komministersbeställning eller såsom ständig adjunktur anordnas
— på sätt komitén ock föreslagit uti § 4 mom. 2 —, hvarefter
Kongl. Maj:t i ärendet meddelar beslut. Sedan beträffande samtliga
pastorat nya löneregleringar blifvit uppgjorda, skulle i enlighet
härmed inom de territoriela församlingarna inga andra
prester komma att tjenstgöra än kyrkoherdar, komministrar och
ständiga eller tillfälliga adjunkter.

Ehuru Karlsborgs församling i Skara stift och Nya Varfvets
församling i Göteborgs stift bilda hvar sin jordebokssocken,
torde det inom dessa församlingar tjenstgörande presterskap dock
icke kunna likställas med presterskapet inom öfriga territoriela
församlingar. Karlsborgs församling har på grund af nådigt
bref den 3 oktober 1884 bildats ej mindre af fästningen Karlsborg
jemte vissa för fästningsanläggningen inköpta hemman och

SPECIALMOTIV.

!§ 1 OCH 2.

73

jordområden i Mölltorps och Undenäs socknar än äfven af ytterligare
två områden i samma socknar. Från dessa fastigheter
utgår emellertid icke något bidrag till aflönande af garnisonspastorn
å Karlsborg, hvilken endast i denna sin egenskap åtnjuter
aflöning, utgående från statsverket. Nya Varfvet, hvarest
ett centralfängelse är förlagdt, utgör enligt nådigt bref den 5
maj 1876 en af områden från Vestra Frölunda och Örgryte
socknar bildad särskild församling, inom hvilken själavården och
pastor alvår den tills vidare utöfvas af predikanten vid dervarande
straffanstalt mot särskild af församlingen bestämd och utgående
årlig aflöning, icke understigande femhundra kronor, till
hvilket belopp den ock uppgick för ecklesiastikåret 1896—97.
Aflöningen för presterna i dessa båda församlingar torde lämpligen
icke kunna regleras efter samma grunder, som aflöningen
för presterskapet i de öfriga territoriela församlingarna, utan
lärer dermed böra förhållas på sätt Kongl. Maj:t särskildt förordnar.

Jemväl till kontraktsprostarna*) skall enligt denna lag utgå
aflöning i form af arfvoden, som domkapitlen ega att enligt,
vissa grunder föreslå och som Kongl. Maj:t fastställer.

De nämnder, hvilka enligt 1862 års förordning skulle förbereda
löneregleringarna, hade ett synnerligen vigtigt och grannlaga
uppdrag. Såsom ett slags samvetsnämnder skulle de handlägga
frågor, hvilka nära berörde lönetagarnes ekonomiska välfärd
och jemväl för löngifvarne voro af desto större vigt, som
en af de mera känbara beskattningarna skulle bestämmas för
en tid af femtio år. Nämnderna hade sålunda å ena sidan
att bland annat föreslå lönebeloppen för det ordinarie presterskapet,
under aktgifvande dels på tjenstegrad, embetsåligganden
och lefnadskostnaderna i orten, dels derpå att ett billigt förhållande
måtte ega rum mellan pastorslönen äfvensom komministers
och öfriga ordinarie presters aflöning; å andra sidan skulle de
noga uppskatta presterskapets inkomster och verkställa de till
beloppet obestämda afgifternas utbytande mot bestämda afgifter
i persedlar och penningar, hvarvid hänsyn borde tagas till gäl -

’) Jfr ofvan sid. clxx och följ.; se dessutom §§ 23 och 24 denna lag.

74 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

lande författningar, förut utgående afgifter inom församlingen
samt de afgifter, som af öfriga pastorat inom orten under likartade
förhållanden ntgingo.

I vissa delar skulle väl löneregleringsproblemet blifva icke
oväsentligen förenklad!, derest, såsom komitén föreslagit, till
nämndernas ledning förelädes vissa grunder för beräkning af
presterskapets inkomster, och om församlingarnas bidragsskyldighet,
utan hänsyn till den gamla beskattningens former, faststäldes
till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft
proportionerad, lika afgift. Men det förberedande arbete, som
tillförne utförts af nämnderna, skulle i allt fall icke kunna såsom
öfverflödigt undvaras, då ju äfven hädanefter förekomma
flerehanda frågor af vigt, vid hvilkas afgörande det måste vara
af stort värde att ega tillgång till yttranden af opartiska,
med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. Det skulle
nemligen — såsom jemväl förut varit fallet — i hufvudsak
åligga nämnderna att, sedan presterskapet uppgifvit de löneförmåner,
som utöfver församlingsafgifterna finnas att tillgå (§ 5),
väcka förslag om sådana anordningar beträffande den kyrkliga indelningen
och den presterliga tjenstgöringen, som kunna anses
främja församlingsvården (§ 4 mom. 2); föreslå beloppet af den
aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af ordinarie
presterlig beställning, dervid alla omständigheter, hvilka varit
för nämnden bestämmande, skola angifvas (§ 4 inom. 1), och,
för den händelse någon ändring i den kyrkliga organisationen
finnes af omständigheterna påkallad, framlägga de
olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar
böra tillämpas (§ 4 mom. 2); beräkna årliga medelvärdet af
boställes afkastning — med undantag af fri bostad och skogsfång
till husbehof — äfvensom af de förmåner tjensteinnehafvaren eljest
eger åtnjuta (§§ 6 och 8); föreslå beloppet af församlingsafgifter
(§ 7); anmäla behofvet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
(§ 9) samt afgifva underdåniga utlåtanden
i de frågor angående den kyrkliga indelningen och organisationen,
som varda af Kongl. Maj:t till nämnderna hänskjutna
(§ 4 mom. 2). Ivomitén anser derför, att äfven vid de blifvande
löneregleringarnas verkställande nämnder böra biträda genom
att uppgöra förslag till dylika regleringar för presterskapet i de
olika pastoraten.

SPECIALMOTIV.

75

§ 2.

Hvad i § 2 af 1862 års förordning, jemförd med nådiga
kungörelsen den 11 september 1863 angående förändrad lydelse
af omförmälda paragraf, stadgats om nämndernas sammansättning
torde i det hela böra fortfarande gälla. Hvarje nämnd
skulle sålunda tillsättas länsvis och bestå af ordförande, förordnad
af Kongl. Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka
domkapitlet och länets landsting utse hvartdera en, samt två
s. k. tillfälliga ledamöter, representerande den ene löntagarne och
den andre löngifvarne. Genom ordföranden och de ständiga
ledamöterna skulle uppehållas en viss enhet i nämndens beslut,
och genom de tillfälliga ledamöterna skulle tillföras nämnden
den kännedom om lokala förhållanden, som uppenbarligen är af
största betydelse för ett rättvist bestämmande af lönebeloppen
och för ett lämpligt anordnande af den presterliga tjenstgöringen.
1)

'') Vid riksdagen 1859—60 hade yrkats vissa ändringar i det förslag till
nämndens sammansättning, som innefattas i punkt 4''0 af den kongl. propositionens
regleringsgrunder (se här ofvan sid. xxxv) och som öfverensstämmer med
hvad i sådant afseende nu gäller, endast att länets hushållningssällskap skalle i
stället för landstinget — en då okänd institution — utse den eue af de ständiga
ledamöterna. Beträffande dessa yrkanden, som afsågo att tillerkänna församlingen
större inflytande på nämndens sammansättning och derigenom äfven på dess beslut,
framhöll allmänna besvärs- och ekonomiutskottet (betänkande n:o 61, sid. 18), huru som
det vore af mycken vigt, att enhet så vidt möjligt åstadkommes mellan förrättningarna
och mellan nämndens beslut i de olika församlingarna. Men denna enhet kunde
ej åstadkommas annorlunda än derigenom, att såsom stam för nämnden funnes ledamöter,
som i andra församlingar deltagit i enahanda förrättningar. Ett motsatt förhållande,
eller derest blott ordföranden, en bland fem, vore gemensam, skulle otvifvelaktigt
vid dessa förrättningar framkalla slitningar, som inom hvarje församlings
nämnd skulle vid regleringsarbetet förnyas. Det vore således för vinnande
af möjligaste likstämmighet i besluten angeläget, att nämndens sammansättning
ej vore för hvarje förrättning underkastad allt för stor förändring. Detta ändamål
af enhet i förrättningarna befrämjades jemväl derigenom, att de flesta stift
bestå af flera län samt några län ingå i flera stift, hvaraf blefve en följd, att en
eller två af nämndens ledamöter komine att deltaga uti förrättningar inom olika
län eller stift och de tillämpade åsigterna sålunda blefve mera allmänt kända.

Enär jemväl yrkande blifvlt framstäldt derom, att regleringen borde verkställas,
icke länsvis, ej heller stiftsvis, utan för hela riket, och det kunde förefalla,
som om förrättningarnas utsträckande gemensamt till hela riket skulle
omedelbart medföra enahanda fördelar af enhet och samband mellan regleringen i
olika stift, som afsåges med regleringens förrättande länsvis, yttrade utskottet
med afseende härå, att, äfven om en sådan utsträckning af förrättningarna blefve
föreskrifven eller medgifven, så skulle den svårligen låta sig verkställas. Den
skulle i vårt vidsträckta land medföra allt för långväga, tidsödande och kostsamma
resor. De flesta förhållanden, som vid en sådan lönereglering borde tagas
i betraktande, företedde ock sins emellan en ganska stor olikhet i de mera åtskilda
delarne af riket. Så t. ex. vore mellan Skåne och Sveriges nordligaste
provinser skilnaden i odling, folkmängd, seder och välmåga allt för stor, medan
deremot öfvergången, i fråga om dessa förhållanden, mellan till hvarandra gränsande
län och stift ej vore större än att det mesta af hvad i det ena länet eller
stiftet befunnits nyttigt och användbart, jemväl blefve det uti det angränsande

76

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Grupperingen af ämnena i förevarande paragraf, som behandlar,
utom nämndernas sammansättning, några andra närliggande
frågor, skiljer sig från den, som iakttagits i § 2 af
1862 års förordning, endast deri att, enär enligt komiténs.
mening de moment, som afse valet af ledamöter, böra följa
omedelbart efter hvarandra, förordningens mom. 3 och 6 —
hvilka meddela bestämmelser, mom. 3 om orten för lönereglerings
verkställande i visst fall samt mom. 6 angående arfvoden
och ersättningar till medlemmarne af nämnden och till skrifbiträde
— blifvit nedflyttade till slutet af paragrafen, i följd
hvaraf mom. 3, 4, 5, 6 och 7 i § 2 af komiténs förslag motsvara
respektive mom. 4, 5, 7, 3 och 6 i § 2 af 1862 års förordning.
De förändringar, sistberörda paragraf undergått i anseende
till redaktionen, afse merendels endast ett förtydligande
och lära i de flesta fall ej tarfva motivering.

Mom. 1 och 2. Ordföranden i nämnden för löneregleringsdistriktet
— länet — förordnas af Kongl. Maj:t på förslag af
landshöfding och biskop. När af ett län, hvars hufvuddel tillhör
ett stift, allenast ett pastorat — bestående af två eller
flera socknar •—, en socken eller sockendel ingår i ett annat
stift,1) deltager icke biskopen i det senare stiftet med landshöfdingen
i upprättandet af förslaget till ordförande;* 2) hvar länet

eller stiftet. Svårighet torde oek möta att till nämnder, som för förrättningar
öfver hela riket erfordrades, alltid kanna erhålla sådana sakkunniga, redbara
och ansedda män, som uppdragets vigt och förtroende kräfde, om ledamöterna
visste sig genom mottagandet af nppdraget ikläda sig förbindelsen att
ständigt befinna sig på resor, stundom på de från deras bostad mest aflägsna
orter. I betraktande så väl af dessa skäl som af de många andra svårigheter,
som sig företedde för förrättningarnas utsträckande gemensamt öfver hela riket,
trodde utskottet den begränsning derutinnan, som Kongl. Maj:ts förslag innehöllc,.
vara välbetänkt och behöflig.

x) Sålunda omfattar: Linköpings stift äfven den till Örebro län hörande del
af Vestra Ny socken, af hvilken större delen tillhör Östergötlands län; Strengnäs
stift: af Vestmanlands län Kung Karls pastorat (= Kung Karls och Torpa socknar)
och af Östergötlands län Qvarsebo socken; Göteborgs stift äfven den till
Kristianstads län hörande de] af Hishults socken, hvilken i öfrigt tillhör Hallands
län, samt Hernösands stift äfven den till Kopparbergs län hörande del af Lillherdals
socken, hvars största del tillhör Jemtlands län.

2) I enlighet härmed skola: för Upsala och Gefieborgs län erkebiskopen, för
Östergötlands län biskopen i Linköping, för Skaraborgs län biskopen i Skara, för
Södermanlands län biskopen i Strengnäs, för Kopparbergs län biskopen i Vesterås,
för Kronobergs län biskopen i Vexjö, för Malmöhus, Kristianstads och Blekinge
län biskopen i Lund, för Göteborgs och Bohus län samt Hallands län biskopen i,
Göteborg, för Yermlands län biskopen i Karlstad, för Vesternorrlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län biskopen i Hernösand samt för Gotlands län
biskopen i Visby ensamma deltaga med vederbörande landshöfding i upprättandet,
af ifrågavarande förslag.

SPECIALMOTIV. — § 2.

77

•emot i det fall, att ett län på annat sätt är fördeladt på två
eller flera stift, biskoparne i samtliga dessa stift ega jemte vederbörande
landshöfding förslagsrätt.1)

Icke något annat domkapitel än det, inom hvars stift
pastoratet är beläget, kan förordna den af de ständiga ledamöterna,
som skall utses af domkapitel; i följd hvaraf, beträffande
t. ex. Östergötlands län, Strengnäs domkapitel måste
tillsätta ledamot för det till dess stift hörande Qvarsebo pastorat
af Östergötlands län, oaktadt ordföranden i nämnden för
samma län blifvit tillsatt på förslag af allenast landshöfdingen
och biskopen i Linköping, hvars domkapitel utsett ledamot för
alla de öfriga församlingarna i länet. Denna regel lärer dock
icke kunna tillämpas i de fall, då ett pastorat tillhör, icke
blott två län, utan äfven två stift;2) i denna händelse torde det
domkapitel, inom hvars stift moderförsamlingen är belägen,
böra tillsätta ledamot i nämnden, emedan eljest flera stiftsledamöter
skulle inblandas i samma lönereglering.

Endast i ett af rikets län har bildats mer än ett landsting,
nemligen i Kalmar län, som omfattar två landstingsområden.
Dessa utgöras, det norra, af Norra och Södra Tjusts, Tunaläns,
Sevede och Aspelands härader med städerna Yestervik och
Vimmerby samt, det södra, af länets öfriga delar. Då hvarje
landsting har att för sitt distrikt utse en ständig ledamot i
nämnden, kommer denna alltså att för Kalmar län bestå af,
utom ordföranden, fyra ständiga ledamöter — tvä från vederbörande
domkapitel och två från landstingen —, af hvilka
fyra dock blott två, en af hvardera kategorien, komma att
samtidigt tjenstgöra.

‘) Alltså skall landshöfdingen i Stockholms län till förslaget inhemta yttrande
af både erkebiskopen och biskopen i Strengnäs, landshöfdingen i Vesterås
så väl af dervarande biskop som af erkebiskopen, landshöfdingen i Jönköpings
län af biskoparne i Linköping, Skara och Vexjö, landshöfdingen i Kalmar län af
biskoparne i Kalmar och Linköping, landshöfdingen i Elfsborgs län af biskoparne
i Skara, Göteborg och Karlstad samt landshöfdingen i Örebro län af biskoparne i
Strengnäs, Vesterås och Karlstad.

2) Så bör, i fråga om Amnehärads och Södra Råda församlingars pastorat,
hvaraf moderförsamlingen Amnehärad tillhör Skaraborgs län och Skara stift men
annexförsamlingen Södra Råda — hvilken har särskild komminister — Vermlands län
och Karlstads stift, löneregleringen verkställas för både kyrkoherde och komminister
af blott Skaraborgs länsnämnd med stiftsledamot allenast från Skara domkapitel,
och likaledes för Hishults och Fagerhults pastorat, som har endast
kyrkoherde, med moderförsamlingen Hishult belägen i Hallands län och Göteborgs
stift (jfr dock not x) sid. 76) samt annexförsamlingen Eagerhult i Kristianstads
län och Lnnds stift, af vederbörande nämnd och ledamot från förra länet
och stiftet.

78

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Mom. 3 och 4. På det att kontinuiteten i nämndens åtgöranden
och beslut må uppehållas, är det naturligtvis af vigt, att de
ständiga ledamöterna — som, i likhet med ordföranden, utses
för tre år — icke alla på en gång omväljas. För sådant ändamål
stadgade § 2 mom. 4 i 1862 års förordning, att, första
gången ständiga ledamöter blifvit utsedda, lottning mellan
dem skulle företagas, så att nytt val årligen behöfde ske af
endast eu af dem; och skulle, der domkapitel eller landsting
förordnat flera ledamöter, samtliga dessa, hvarje klass för sig,
samtidigt ombytas. Utom det att åberopade moment synes
vara mindre lyckligt redigeradt, finner komitén proceduren med
utlottning vålla onödig omgång. Det afsedda ändamålet torde
enklast vinnas derigenom, att val första gången verkställes
af landstinget för endast två år och af domkapitlet för allenast
ett år.

Utväljandet af sådana stiftsledamöter, hvilkas befattning
sträcker sig till blott ett eller två pastorat af länet,1) torde
lämpligen böra uppskjutas, till dess löneregleringen beträffande
dessa pastorat är i ordningen att verkställas.

Med något förtydligande af mom. 5 af § 2 i 1862 års förordning
har komitén föreslagit, att i samma ordning som för
utseende .af nämndens ordförande och ständiga ledamöter är
stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant att i
nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd,
är medlem af pastorat, beträffande hvilket löneregleringskall
verkställas, eller finnes af förfall hindrad att i nämndens
förrättning deltaga.

Mom. 5. Detta moment handlar om de två tillfälliga ledamöter,
hvilka vid löneregleringen för hvarje pastorat hafva att deltaga
i nämndens öfverläggningar och beslut. De skola tillsättas,
den ene af pastoratet och den andre af kyrkoherden å egna och
och öfriga presterskapets i pastoratet vägnar eller, i händelse

b Följande stift omfatta af ett visst län allenast två pastorat, eller socknar
tillhörande två olika pastorat, nemligen Skara stift, som inskjuter i Jönköpings
län med hela Stengårdshnlts pastorat (5 socknar) äfvensom med Bottnaryds,
Mulseryds och Angerdshestra socknar, hvilka jemte Bjurhäcks socken i Skaraborgs
län bilda ett pastorat, samt Karlstads stift, i hvilket ingå Karlskoga och
Bjnrtjärns båda pastorat af Örebro län, förutom den till sistnämnda län hörande
del af Ny sunds socken, hvilken i öfrig! tillhör Yermlands län. Se dessutom not
b sid. 76.

SPECIALMOTIV.

2.

79

kyrkoherdeembetet är ledigt, af vederbörande kontraktsprost,
samt böra vara bosatta inom pastoratet eller någon närbelägen
socken, på det att de må ega noggrann kännedom om pastoratets
särskilda förhållanden och kunna göra nämndens öfriga
ledamöter uppmärksamma å de omständigheter, som i fråga om
ett visst pastorat må förtjena beaktande. Kyrkoherden eger ej
sjelf bevaka sin och efterträdares rätt, emedan deraf kunde
antagas följa mera obehag än gagn. Äfven har det ansetts
olämpligt, att, der flera prester i ett pastorat finnas, en hvar
skulle tillkalla en särskild ledamot af nämnden, då det ju i
allt fäll enligt § 11 står samtliga öppet att yttra sig öfver
löneregleringsförslaget. I sak skiljer sig omhandlade moment
ej från mom. 7 i § 2 af 1862 års förordning; endast redaktionen
af det senare momentet har synts böra undergå någon
mindre förändring.

Mom. 6. Det kan i vanliga fall ej blifva föremål för
tvekan, hvilken länsnämnd bör taga befattning med löneregleringen
för ett visst pastorat, emedan detta bestämmes af pastoratets
belägenhet inom vederbörande löneregleringsdistrikt. Som emellertid
några pastorat bestå af socknar, hvilka tillhöra olika län,
stundom äfven olika stift, kan villrådighet uppstå, till hvilken
nämnd ett dylikt pastorat är att hänföra. Med anledning häraf
och på det att ett och samma pastorats lönereglering icke
må behandlas af särskilda nämnder, har i förevarande moment,
såsom jemväl i motsvarande mom. 3 af § 2 i 1862 års förordning,
stadgats, att förslag till lönereglering beträffande dylikt
pastorat skall uppgöras af nämnden i det län, der moderförsamlingen
är belägen, och, om moderförsamlingen tillhör flera län,
af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

Mom. 7. Då nämndens ordförande och ständiga ledamöter
icke kunna undgå att, så länge löneregleringsarbetet pågår, deråt
odeladt egna sin tid och sina krafter, helst nämnden, för uppgörande
af åtskilliga beräkningar, måste på grund af föreskriften
i § 10 sammanträda inom de olika pastoraten, lärer billigheten
fordra, att de undfå någon ersättning för sina kostnader
och besvär.

I sådant afseende innehöll § 2 mom. 6 af 1862 års förordning,
att nämndens ordförande och ständiga ledamöter skola åt -

80

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

njuta rese- och dagtraktamente för sina förrättningar till det
belopp, som särskild! varder bestämdt, samt att ordföranden eger
om lämpligt anslag till skrifbiträde åt nämnden göra underdånig
framställning hos Kong], Maj:t. Med anledning af denna
föreskrift aflat Kongl. Maj:t till riksdagen 1862—63 nådig proposition,
deruti Kongl. Maj:t, under antagande att rikets ständer
funne berörda kostnader icke för det dåvarande böra annorledes
än af statsverket bestridas, hos rikets ständer äskade, det
rikets ständer måtte förklara nämndernas ordförande och ständiga
ledamöter berättigade att för sina förrättningar af statsmedel
njuta rese- och dagtraktamente till enahanda belopp, som
vore för rikets ständers revisorer bestämda, äfvensom att anslag
till skrifbiträde åt nämnden måtte af enahanda medel utgå med
de belopp, Kongl. Maj:t funne lämpliga. Rikets ständer, som
funno den föreslagna ersättningen vara af behof och billighet
påkallad, biföllo enligt underdånig skrifvelse den 11 november
1863 den sålunda gjorda framställningen; hvarefter Kongl. Maj:t
den 20 i samma månad utfärdade cirkulär till sina befallningshafvande,
af innehåll, att de efter behörig granskning af de
traktaments- och resekostnadsräkningar, som ordförande och
ledamöter uti löneregleringsnämnden inom vederbörande län afgåfve,
skulle från landtränteriet förskjuta beloppen till ersättning
af statskontoret, hvaremot ersättning till skrifbiträde komme
att, efter ordförandens i nämnden meddelade framställning, för
hvarje år af Kongl. Maj:t särskild! bestämmas och anordnas.

På hufvudsakligen samma sätt lärer äfven hädanefter böra
förhållas med nu ifrågavarande ersättningar, men det torde vara
lämpligt att, till undanrödjande af all ovisshet, ett uttryckligt
stadgande i nu omhandlade moment meddelas derom, att ersättningarna
skola utgå af statsmedel.

Nu gällande löneregleringar utlöpa å mycket olika tider,
såsom framgår af den sid. 46 här ofvan meddelade tablå. På
det att, allt efter som dessa regleringars giltighetstid går till
ända, presterskapets inkomster inom de till särskilda nämnders
befattning hörande pastorat må hinna bestämmas och de förutvarande
regleringarna alltså kunna ersättas af nya, måste hvarje
nämnd uppgöra en viss ordning för sitt arbete, hufvudsakligen

SPECIALMOTIV. — §§ 3 OCH 4.

81

efter den större eller mindre angelägenheten af en reglerings
skyndsamma företagande. Härvid torde emellertid hänsyn böra
tagas äfven till pastoratens belägenhet, så att nämndens sammanträden
inom de olika pastoraten varda till tiden på det sätt
bestämda, att de inom närbelägna pastorat om möjligt följa omedelbart
efter hvarandra, hvarigenom onödiga resor och dermed
förenade kostnader kunna undvikas.

I den mån nämnden blifver i tillfälle att med någon säkerhet
angifva tidpunkten för verkställande af regleringar beträffande
vissa pastorat, skall nämnden härom underrätta domkapitlet.
Enligt § 25 åligger det .nemligen domkapitlet att, om bostadsboställe
är förenadt med presterlig tjenst, påkalla laga syn å
sådant boställe för utrönande af de kostnader, som af byggnadsskyldighetens
fullgörande derstädes föranledas. Dessutom har domkapitlet
att förordna särskild prest för hållande af sådan kyrkostämma
med hvarje till ett pastorat hörande församling, dervid,
jemlikt § 11, yttrande skall afgifvas öfver aflöningsförslaget och
öfriga dermed sammanhängande frågor.

Såsom en löneregleringen förberedande åtgärd tillkommer
det nämnden, på grund af § 5, äfven att från presterskapet i
hvarje till löneregleringsdistriktet hörande pastorat infordra uppgifter
å vissa tillgängliga aflöningsförmåner.

§ 4.

Nämndens första åtgörande, då presterskapets aflöning skall
i ett pastorat regleras, är att tillse, huru vida den presterliga
tjenstgöringen derstädes är på ett tillfredsställande sätt ordnad.
Synes detta icke vara förhållandet, bör nämnden föreslå de ändringar,
som den anser vara af omständigheterna härutinnan
påkallade, vare sig målet kan, utan skada för religionsvården,
vinnas genom allenast en mera utsträckt tjenstgöring för vissa
prester —• genom indragning af befintlig tjenst eller genom pastoratets
sammanslagning med ett annat —, eller förändringen
afser ett förstärkande af församlingsvården medelst inrättande af
en ny presterlig beställning eller pastoratets delning. Hvilka
grundsatser härvid böra, efter komiténs åsigt, vara bestämmande,
har komitén så väl i allmänhet som genom framställande af enskilda
förslag utvecklat i sitt betänkande beträffande den kyrkliga
indelningen och organisationen.

6

82

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och
beskaffenheten af de presterliga tjänster, själavården i pastoratet
kräfver, utmäter nämnden den aflöning, som bör, efter dess
bepröfvande, tillkomma hvarje ordinarie tjensteinnehafvare. Härvid
har nämnden att tillämpa de af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter
angående beräkning af presterskapets aflöning. Med den
affattning dessa föreskrifter erhållit uti komiténs i ämnet afgifna
förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon svårighet.
De för aflöningens storlek bestämmande faktorer hafva nemligen
i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom
tj en stegrad, tjenstgöring i stads- eller landspastorat, omfattningen
af predikoskyldighet, pastoratets folkmängd och areal m. m.,
och dessa faktorer hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning.
Men om nämnden med hänsyn till särskilda omständigheter
-— t. ex. med tj enstens skötande förenad synnerlig besvärlighet,
högre lefnadskostnader i orten eller för presterskapet
eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår
ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning
för tjensteinnehafvarens — kyrkoherdens eller komministerns
— möda eller icke medför anständig bergning, har nämnden
att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden
skall emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, livilka påverkat
aflöning sförslag et, således ej mindre dem, som upptagas
med bestämda, enligt grunderna för aflöningens beräkning utförda,
värden än äfven dem, åt hvilka i ett visst fall bör tillmätas
en särskild betydelse till aflöningens ökande utöfver den
normala höjden. En sådan fullständig och detaljerad redogörelse
för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning
för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter,
hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan;
endast derigenom vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp,
som slutligen varder af Kongl. Maj:t faststäldt, skall bereda »en,
så vidt sig göra låter, efter tjenstegrad och embetsåligganden
äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden
lämpad anständig bergning».

Mom. 1. Om nämnden finner den presterliga tjenstgöringen
i pastoratet vara nöjaktigt ordnad med hänsyn till så väl församlingsvårdens
som den kyrkliga embetsverksamhetens intressen
och fordringar samt för den skull icke ifrågasätter någon för -

SPECIALMOTIV.

4.

83

ändring i organisatoriskt afseende, har nämnden endast att för
hvarje beställning föreslå ett lämpligt aflöningsbelopp.

Skall ständig adjunkt vara anstäld inom pastoratet, angifves
i regleringsförslaget, utom aflöningen för ordinarie tjensteinnehafvare,
jemväl det belopp, som författningsenligt bör tillkomma
kyrkoherden i ett sådant pastorat som det, beträffande hvilket
regleringen skall nppgöras, såsom ersättning för kostad och
vivre åt adjunkten. Meningen är visserligen, att pastoratets
kyrkoherde skall tillhandahålla den ständige adjunkten ifrågavarande
förmåner, hvarför kyrkoherden äfven eger i första
hand uppbära berörda ersättning; men huru vida han får
behålla ersättningsbeloppet eller måste utgifva det till adjunkten
beror deraf, om denne senare verkligen tillgodonjuter omförmälda
förmåner hos kyrkoherden eller icke. Yrkas nemligen
af adjunkten eller kyrkoherden, att i stället för förmånerna
skall lemnas godtgörelse i penningar, kommer ersättningsbeloppet
att utgifvas till adjunkten.x)

Enligt de af komitén utarbetade föreskrifter angående beräkning
af presterskapets aflöning har i lönerna för kyrkoherde
och komminister beräknats särskild ersättning för duplikation;
likaledes är komminister i annexförsamling eller kapellag, hvilken
på eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i
en eller flera församlingar, berättigad att af kyrkoherden undfå
på visst sätt bestämd godtgörelse för detta besvär. Som det
emellertid vid löneregleringsförslagets uppgörande är ovisst, huru
vida och på hvad sätt duplikation kommer att anordnas samt om
kyrkobokföring uppdrages åt komministern, och då löneförhållandena
för de särskilda presterna uppenbarligen ställa sig helt olika
i de olika fallen, skall nämnden, derest beräknad lön för en tjensteinnehafvare
endast i händelse af duplikation eller bokföringsskyldighet
eller till äfventyrs under någon annan förutsättning,
som afser beskaffenheten af han tjenstgöring och medför förhöjning
af hans inkomster, uppgår till skäligt belopp, tillika
föreslå den lön, som kör tillkomma denne tjensteinnehafvare, om
det förutsatta förhållandet icke skulle inträffa.

Mom. 2. Enär de förslag, som nämnden, vare sig af eget
initiativ eller af annan anledning, kan finna skäligt att till änd- 1

1) Angående aflöning åt ständig adjunkt se vidare §§ 18 och 20 i förslaget
till lag angående reglering af presterskapets aflöning samt §§ 10 och 11 i förslaget
till föreskrifter angående beräkning af presterskapets aflöning.

84

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

ring i bestående förhållanden framställa, i allmänhet högst väsentligt
återverka på löneregleringarna, har nämnden att uppgöra
alternativa aflöningsförslag under de olika förutsättningarna, att
dess framställningar varda gillade eller att de icke vinna nådigt
bifall. Så måste förfaras, om nämnden anser, att två pastorat
böra sammanslås eller ett pastorat delas; att presterlig tjenst
bör indragas eller inrättas; att i stället för en förut befintlig
kapellpredikantstjenst, pastoratsadjunktur eller annan liknande
befattning bör anordnas en komministersbeställning eller ständig
adjunktur; att en fastighet, som tillförne brukats såsom bostadsboställe,
bör till främjande af församlings vården utbytas mot
någon annan åt presterskapet upplåten fastighet o. s. v. År
redan vid den tid, då lönereglering skall företagas, beslut meddeladt
om indragning eller inrättande af en tjenst, men verkställigheten
af detta beslut gjorts beroende deraf, att förut utnämnd
tjensteinnehafvare afgår från sin befattning, måste särskildt
förslag till lönereglering uppgöras för den tid, denne vid
sin beställning qyarstår, jemte det att löneregleringsförslag afseende
de sedermera inträdande förhållandena naturligtvis i allt
fall måste af nämnden framläggas.

Har nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning
af tjenst, skall anmälan derom af nämnden ofördröjligen
göras hos domkapitlet, på det att tjensten, vid uppkommande
ledighet, ej må till hinder för förslagets verkställighet
definitivt tillsättas, utan endast på förordnande uppehållas.

§ 5.

Före löneregleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis
hafva förskaffat sig ''kännedom om hvillca tillgångar
finnas att taga i anspråk för aflöning ens bestridande. Vederbörande
prest, som åtnjuter löneförmånerna, måste framför andra
kunna om dem lemna den tillförlitligaste upplysningen. Numera
är det emellertid icke af intresse för nämnden att lära
känna arten och beloppet af församlingens bidrag — hvilket
hittills utgjort den väsentligaste delen af presterskapets inkomster
—, eller huru mycket hvarje hemman och lägenhet efter
dess godhet och beskaffenhet samt hvarje person af visst stånd
eller förmögenhet bort erlägga i presträttighet. Församlingens

SPECIALMOTIV. — §§ 5 OCH 6—9.

85

bidragsskyIdoghet skall nemligen, enligt komiténs förslag, hädanefter
bestämmas efter en för alla beskattningsföremål gemensam
grund. Afgifterna utgå för öfrigt endast till ett visst belopp,
sedan en del andra aflöningsmedel beräknats. Församlingen behöfver
derför icke längre, såsom § 3 mom. 2 af 1862 års förordning
stadgade, föreslå »så väl aflöningsbeloppet som dess fördelning»,
likasom det icke heller erfordras, att »uti pastorat, som består af
flera församlingar, hålles för dem gemensam kyrkostämma för den
sammanjemkning af de särskilda förslagen, som kan finnas nödig
och lämplig».

Följaktligen bör det, efter komiténs mening, endast åläggas
pastoratets ordinarie prester — af olilca tjenstegrader — att lemna
uppgifter å de aflöningsförmåner, som, utöfver församlingsafgifter,
af dem åtnjutas. Den kontroll från pastoratsbornas sida å uppgifternas
tillförlitlighet, som må anses önskvärd, vinnes derigenom,
att berörda uppgifter, samtidigt med löneregleringsförslaget,
föreläggas gällstämman, när dennas yttrande öfver samma förslag
inhemtas.

Presterskapets löneförmåner äro för närvarande, såsom den
sid. cxxxi—clxiv här ofvan lemnade redogörelse gifver vid handen,
af de mest skilda slag. De hafva tillkommit på olika sätt,
grundade än å dispositioner af privatsrättslig natur, än å sedvana
och häfd, än å kongl. stadgar och resolutioner. Yilkoren
för deras åtnjutande vexla likaså, i det att somliga tillgångar
äro fästade vid ett visst pastorat eller anslagna till och med
blott åt en särskild prest i pastoratet, andra åter afse endast att
öfver hufvud bereda presterskapet inkomst. Af denna löneförmånernas
olika beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre
inskränkt rätt att i det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det
är derför af största betydelse för regleringsförslagets tillförlitlighet
och dess användbarhet såsom grundval för lönefrågans vidare
behandling, att de uppgifter, som det åligger presterskapet att
meddela nämnden, i nu antydda afseenden äro så fullständiga
som möjligt.

§§ 6-9.

Efter mottagandet af de under § 5 omförmälda uppgifter bör
nämnden, med ledning af dem eller eljest införskaffade handlingar,
verkställa noggrann utredning angående naturen och be -

86 REGLERING AP PRESTERSKAPET8 AFLÖNING.

skaffenheten af de förmåner, som äro att påräkna för aflönande af
presterskapet, samt tillse, huru vida och, i sådant fall, uti hvilken
ordning och med hvilket belopp hvarje särskild förmån bör upptagas
i aflöningssumman. Denna sida af löneregleringen — fastställandet
af aflöningens aktiva — företer en framträdande olikhet
mellan 1862 års och den af komitén föreslagna lagstiftning,
så vidt fråga är om tillgångar, som skola omedelbarligen användas
för aflöningen inom ett pastorat. Hela den grupp af inkomster,
om hvilka talas i § 9 mom. 2 af 1862 års förordning,
och »som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde
och hemmansräntor eller på arrenden för de af Kronan
upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och, lägenheter, som
icke äro bostadsboställen», måste nemligen hädanefter urskiljas
från de öfriga inkomsterna, enär dylika medel icke vidare må
beräknas för aflöningen vid någon viss presterlig beställning,
utan skola, såsom en gemensam tillgång för hela presterskapet,
tillgodoföras kyrkofonden. 1j

Beträffande alltså de inkomster, som direkt eller åtminstone
utan förmedling af kyrkofonden kunna uppbäras af särskilda
tjensteinnehafvare, måste bestämd åtskilnad göras mellan sådana
som äro fästade vid en viss tjenst och dem som utgöra tillgångar
för alla inom ett pastorat anstälda prester. Bostadsbo -ställe skall- alltid —• oberoende af sättet för dess tillkomst genom
upplåtelse af Kronan, af församlingen eller af enskild person —
beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för särskildt
den tjensteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet
(§ 6 inom. 1). Inkomster som grunda sig derpå, att församling
till löneförbättring för presterskapet inköpt hemman eller lägenhet
eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild person för
samma ändamål till församlingen gjort donation, eller att ersättning
lemnats för jord eller annan förmån, hvilken varit
förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet, äro deremot
att betrakta såsom gemensamma aflöning stilig ångar för samtliga
prester inom pastoratet (§ 6 mom. 2) och må alltså efter omständigheterna
mellan dem utskiftas. Med församling saf gifter,
utdebiterade inom den stadgade gränsen, betäckes hvad derefter
brister i den aflöning, som nämnden ansett böra tillkomma en
hvar af pastoratets prester (§ 7). År nu förhållandet det, att

) Se § 3 inom. 2 och 3 af förslaget till lag om kyrkofond.

SPECIALMOTIV. — §§ 6—9. 87

eu särskild förmån blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad
innehafvare af viss presterlig tjenst, i syfte att bereda denne
ökad inkomst, skall dylik förmån oafkortad komma samma tjensteinnehafvare
till godo (§ 8). Den omständighet att en sådan
tillgång förefinnes kan rimligtvis icke medföra någon minskning
i församlingens skattskyldighet, alldenstund ändamålet med donationen
derigenom skulle helt och hållet omintetgöras. Församlingsafgifterna
måste derför i vanlig ordning uttagas till så
stort belopp som erfordrades, derest icke bidrag från donationen
vore att påräkna. Om flera beställningar finnas inom pastoratet,
får i angifva fall alltså icke förfäras på det sätt, att alla
gemensamma aflöningstillgångar — till hvilka församlingsafgifterna
äfven höra — uppsamlas i lönen för den beställning, vid
hvilken donationen icke är fästad, utan skola dessa tillgångar
fördelas mellan samtliga tjensteinnehafvarne i förhållande
till de för en hvar af dem afsedda lönebeloirp, naturligtvis
sedan från hvarje dylikt belopp afdragits bostadsboställes
beräknade afkastning, hvilken ju i främsta rummet skall användas
till aflöningens bestridande. Först derefter varder den
genom donation tillkomna förmån tillagd den tjensteinnehafvare,
som skall genom donationen gynnas. Uppstår efter fördelning,
i enlighet med nu angifna grunder, af de inom pastoratet förefintliga
lönetillgångar brist i den för någon tjensteinnehafvare
beräknade aflöning, skall denna brist fyllas af de för hela presterskapet
gemensamma aflöningsmedel, alltså genom tillskott från
kyrkofonden. Medelst denna fond, regulatorn vid löneregleringen,
möjliggöres eu skälig utjemning af lönerna inom presterskapets
olika grader efter olika embetsåligganden och efter olika orters
lefnadsköstnader.

§ 6 mom. 1. Uppskattningen af den afkastning, ett till
bostadsboställe hörande jordbruk anses gifva, är förenad med
stor vansklighet och blifver hädanefter så mycket mer grannlaga,
som en möjligast pålitlig uppskattning utgör ett oundgängligt
vilkor för en rättvis lönereglering, vare sig denna ses ur löntagarens
eller löngifvarens synpunkt. Eu öfverskattning medför nemligen
otillräcklig aflöning för den förre, en underskattning onödigt
höga afgifter för den senare. Det kan derför ifrågasättas,
om icke nämnden vid berörda uppskattning borde erhålla
biträde af domänintendent, statsagronom eller annan i

88

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

landtbruk särskildt förfaren person. Men utom det att kostnaden
för regleringsarbetet derigenom skulle icke obetydligt ökas,
lärer det kunna antagas, att nämnden inom sig kommer att
innesluta den sakkunskap, som erfordras för en lycklig lösning
jemväl af ifrågavarande uppgift.

iSiågon allmängiltig grund för uppskattningen kan svårligen
angifvas. Enligt § 4 i 1862 års förordning skulle boställe, till
en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande
inkomst beräknas, hvarvid afseende företrädesvis borde
fästas å hvad bostället ansåges kunna inbringa i arrende eller efter
hälftenbruk. Det synes ock som om en beräkning af behållningen
vid arrende eller hälftenbruk skulle gifva ett resultat,
som öfverensstämde med hvad skäligen kan förväntas såsom
nettoafkastning af jordbruket å vederbörande boställe. Åtminstone
torde icke utgifterna och inkomsterna af jordbruket, under
antagande att boställshafvaren sjelf bedrefve detsamma, gifva
en tillfredsställande ledning för uppskattningen, enär boställshafvaren
knappast kan väntas eg a den större förfarenhet, på
grund af hvilken åtskilliga kostnader kunna nedbringas, samtidigt
med det att naturtillgångarne bättre tillgodogöras. Åt
nämnden synes lämpligen böra öfverlemnas att i hvarje särskildt
fall bestämma uppskattningsgrunden.

Icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe är
mindre väl beläget, men äfven af annan anledning, att tillstånd
till detsammas försäljning meddelas utaf Kongl. Maj:t, mot
skyldighet för församlingen att omedelbart eller vid lämpligt
tillfälle inköpa annan jord i stället. Intill dess sådant skett,
bör räntan å köpeskillingen, i den mån hon icke tages i anspråk
för att bereda tjensteinnehafvaren fri bostad, beräknas motsvara
boställsafkastningen och förty uppföras såsom första posten bland
hans inkomster. Om å det försålda bostället finnes skog, som
lemnar afkastning utöfver lwsbehofvet, kan denna omständighet
må hända hafva i väsentlig grad bidragit till att gifva egendomen
högt saluvärde. Kyrkofonden — som enligt § 3 mom.
1 af komiténs förslag till lag om sådan fond, eger uppbära
skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe och från hemman
eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe, —
skulle sålunda genom försäljningen gå miste om den inkomst,
som eljest bort tillflyta fonden, under det att vederbörande församling,
om räntan jemväl å den del af köpeskillingen, som be -

SPECIALMOTIV. — §§ 6—9.

89

räknas för skogen, finge upptagas såsom boställsafkastning, skulle
göra vinst i form af minskade afgifter till aflöningens bestridande.
Församlingen synes emellertid icke kunna med skäl göra
anspråk på eu slik förmån, hvarförutom ett afknappande af
kyrkofondens inkomster bör såsom en mycket betänklig åtgärd
undvikas. Komitén anser derför, att vid medgifvande af tillstånd
till försäljning eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsafkastning
öfverstiger tjensteinnehafvarens husbehof, bör, när
omständigheterna dertill föranleda, meddelas föreskrift derom,
att någon del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften
skall öfverlemnas till kyrkofonden. Pröfningsrätten härutinnan
bör otvifvelaktigt läggas i Kongl. Maj:ts hand.

Vid beräkning af jordbrukets nettoafkastning skall naturligtvis
hänsyn tagas till erforderliga brukning skostnader. Deremot
må icke, på sätt föreskrefs i 1862 års förordning, hädanefter
göras afdrag för byggnadskostnaden. Anledningen härtill
är att söka deri, att enligt förevarande lagförslag, § 26, sistberörda
kostnad skall i annan ordning varda boställshafvaren
ersatt. Icke heller må, till minskande af behållningen, boställets
skatter och onera tagas i betraktande.

Utom afkastningen af boställets jordbruk böra jemväl andra
förmåner, som härflyta från boställsbesittningen, uppmärksammas
vid inkomstberäkningen, så t. ex. jagt eller fiske, som lemnar
byte till afsalu. När, såsom ofta skett, någon rättighet mot
ersättning upplåtits från boställe,x) skall hvad med anledning
deraf tillflyter boställshafvaren äfven upptagas bland inkomsterna
af bostället. Förmånen af fri bostad, som ju alltid skall åtnjutas
af boställshafvaren, bör deremot undantagas vid uppskattningen,
likaså förmånen af skogsfång till husbehof. Denna
senare förmån tillkommer visserligen icke alla presterliga tjensteinnehafvare;
men rätten att, der skog finnes, fritt använda
densamma för det egna hushållets och gårdens behof synes så
naturlig, att det helt visst vore obilligt, om boställshafvaren
skulle för denna rätt gifva ersättning derigenom, att hans boställe
i lönestaten uppfördes till en i betraktande af skogstillgången
förhöjd nettoafkastning.

Ett helt annat förhållande inträder, om boställshafvaren på
grund af någon omständighet vid boställets tillkomst — nemli -

’) Jfr ofvan sid. clvi.

90

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

gen genom inköp af menighet eller donation af enskild — får
sig tillerkänd andel i skogens afkastning utöfver Imsbehofvet.1)
Det öfverskott, lian sålunda eger tillgodonjuta, bör rättvisligen
verka till förböjning vid beräkningen af boställets afkastning.
Har bostället blifvit af enskild person cloneradt till förmån för
innebafvaren af viss presterlig tjenst, måste, i enlighet med hvad
ofvan blifvit nämndt, hela behållna skogsafkastningen tillgodoföras
tjensteinnehafvaren. Är bostället af församlingen anskaffadt,
bör i regel förfaras på samma sätt. Skulle emellertid skogsafkastningen
från boställe af sist angifna beskaffenhet vara så
betydande, att den, jemte annan afkastning af bostället, i af sevärd
mån öfverskj uter beloppet af den aflöning, som anses höra
tillkomma tjensteinnehafvaren, kan det icke vara lämpligt, att
denne får åtnjuta skogsafkastningen oafkortad, enär i sådan händelse
ett allt för stort missförhållande mellan löneförmånerna
vid olika presterliga beställningar skulle uppstå. Nämnden bör
derför yttra sig om, huru stor andel af skogsafkastningen skäligen
bör tillkomma den tjensteinnehafvare, åt hvilken dylikt boställe
blifvit upplåtet, och, i samband med löneregleringsförslagets afgifvande,
hos Kong!. Maj:t anmäla, att någon del af boställets
behållna skogsafkastning ansetts icke vara behöflig för aflönande
af den prest, som innehar bostället. Kongl. Maj:t bestämmer derefter,
dels hvad af ifrågavarande afkastning bör såsom löneförmån
tillfalla boställets innehafvare, dels ock, sedan pastorat och
myndigheter blifvit hörda, huru återstoden skall användas till
främjande af andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

Bostadsboställe för nyinrättad kyrkoherde- eller komministerstjenst
bör i allmänhet anskaffas af pastoratet, hvilket, intill
dess sådant skett, skall enligt § 30 af förevarande lagförslagtillhandahålla
tjensteinnehafvaren, utan kostnad för denne, lämplig
bostad eller tilldela honom skälig kyresersättning. Yäckes
dock i samband med löneregleringens verkställande förslag om *)

*) Enligt de af komitén föreslagna grunder för ändringar i lagstiftningen om
ecklesiastika boställsskogar, punkt 2:o, skall boställshafvare i allmänhet ega endast
till husbehof använda boställsskog, under det att jemlikt § 20 i nådiga förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894 ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet kan honom tillerkännas.
Deremot har komitén icke föreslagit någon ändring i § 28 af samma förordning,
på grund af hvilket stadgande fråga om disposition af skogsafkastning vid ecklesiastikt
boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats.
skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning, dervid boställshafvaren må hända
kan erhålla till och med hela behållna skogsafkastningen.

SPECIALMOTIV. — §§ 6—9.

91

inrättande af ny tjenst, och finnes inom den församling, der
tjensteinnehafvaren skall vara bosatt, fastighet, som vid angifna
tid är upplåten åt innehafvare af befintlig tjenst, men
icke vidare för samma ändamål erfordras, emedan sistnämnda
tjenst skall indragas och ersättas af den nyinrättade — såsom
när komministratur förändras till kyrkoherdebeställning vid
delning af pastorat eller kyrkoherdebeställning till komministratur
vid sammanslagning af pastorat —, bör dylik fastighet i
främsta rummet anses såsom bostadsboställe för den föreslagna
tj ensten. Intet hinder finnes dock för nämnden att, om församlingsvården
derigenom kan främjas, med stöd af § 4 mom.
2 göra framställning om utbyte af samma fastighet mot annan,
som åt presterskapet upplåtits. Har en tjenst blifvit indragen,
men förslag väckes att den varder ånyo inrättad, lärer billigheten
fordra, att det bostadsboställe, som till äfventyrs en gång
varit åt tj ensten anslaget, för samma ändamål åter upplåtes.
Hinder härför kan dock möta, i det att bostället redan tagits
i anspråk för en annan tjensteinnehafvare; det är också tänkbart,
att bostället för något allmänt ändamål exproprierats eller,
om det ursprungligen blifvit af församlingen inköpt, att det
återgått till densamma och sedermera afyttrats eller utbytts.

Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet,
som anslagits till bidrag vid tjensteinnehafvarens aflöning, skall
detta hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4 mom. 2 föreskrifver,
anses såsom bostadsboställe; i följd hvaraf dess afkastning
inräknas i afkastningen af sj elfva bostadsbostället. Hörande
byggnadsskyldigheten vid ifrågavarande hemman eller lägenhet
—• som ju i verkligheten är ett löningsboställe — göres härigenom
ingen ändring uti hvad förslaget till ecklesiastik boställsordning
i sådant afseende innehåller.

§ 6 mom. 2. Skilnaden mellan de i förevarande moment
angifna och de i § 8 omförmälda aflöningstillgångar består deri,
att, på sätt ofvan blifvit antydt, de förra anskaffats af församlingen
eller stälts till församlingens förfogande för att minska
hennes utgifter, under det att de senare tillkommit genom åtgärd
af enskild person till förmån för innehafvare af viss tjenst
i ändamål att öka dennes inkomster. Af de ofta otydliga och
sväfvande ordalagen i de urkunder, på hvilka donationerna
grunda sig, är mången gång icke lätt att utröna, huru vida en

92 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

viss donation blifvit gjord i det ena eller andra syftet. All
den utredning angående aflöningsförmånernas tillkomst ock vilkoren
för deras åtnjutande, som kan i orten åstadkommas, bör
derför, såsom redan blifvit framhållet, af presterskapet lemnas,
samtidigt med det att uppgifterna å berörda förmåner insändas
till nämnderna.''^

För närvarande åtnjuter presterskapet inom åtskilliga pastorat,
vare sig oberoende af eller på grund af löneregleringarna, vissa
förmåner, hvilkas natur af stadigvarande löneförbättring eller af
blott tillfälligt bidrag till lönen måste i hvarje särskildt fall
undersökas och bestämmas.1) Uppenbart är emellertid att, om
en enskild person eller ett bolag, för uppehållande af själavården
inom ett mera begränsadt område — vanligen ett brukssamhälle
—, åtagit sig uppoffringar i en eller annan form, och
den presterliga beställning, som sålunda anordnats på enskild
bekostnad, vid blifvande lönereglering varder upptagen i den
kyrkliga organisationen såsom ett nödvändigt led af densamma,
någon särskild bidragsskyldighet, utöfver den som grundar sig
på den allmänna skattepligten till presterskapets aflöning, icke
derefter kan åläggas ifrågavarande person eller bolag.

§ 6 mom. 3. Alla de förmåner af olika slag, om hvilka
denna paragraf meddelar bestämmelser, skola, i den mån löneregleringen
af dem beröres, till årliga medelvärden beräknas och
med dessa värden upptagas i aflöningsförslaget. Värdena utsättas
i penningar — således hvarken i sin helhet eller till
någon del i persedlar —, och uppskattningen afser de tjugu år,
som följa näst efter det förut faststäld lönereglering upphör
att gälla.

§ 7. Afkastningen af bostadsboställe och hvad dermed eger
eller egt samband samt af löningsboställe, hvilket församling
anskaffat eller genom donation erhållit, så ock af öfriga i § 6
afsedda tillgångar är endast undantagsvis af den betydenhet,
att ur dessa källor den för presterskapet i ett pastorat beräknade
aflöning kan fyllas. Den brist som uppstår skall i
främsta rummet betäckas af församlingsafgifter, hvilka dock,
om komiténs förslag vinner afseende, hädanefter skola anlitas
i en ganska begränsad omfattning. Komitén anser nem -

b Jfr ofvan sid. cxl.

SPECIALMOTIV.

§§ 6-9.

93

ligen, att utdebitering icke bör medgifvas af sammanlagdt
större belopp, än som erbålles under antagande, att för hvarje
person af pastoratets hela folkmängd utginge tjugu öre, och
derutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet
fem öre eller, der fyrktalssättning icke eger rum, för hvarje
krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning
femtio öre.1) Äfven med skattskyldigheten på detta sätt bestämd
komma helt naturligt vid eu jemförelse mellan skilda församlingar
olikheter att visa sig, likväl icke i någon mån jemförliga
med dem, som under det nuvarande skattesystemet äro rådande.
För öfrigt kunna, så länge presterskapets aflöning är en hufvudsakligen
kommunal angelägenhet, ojemnheter i den för ändamålet
erforderliga beskattning icke undvikas, enär de särskilda kommunernas
skattekraft är så väsentligen olika.

Bestämmelserna i förevarande paragraf innehålla, såsom af
ordalagen torde framgå, endast vissa beräkningsgrunder, afsedda
att angifva den gräns, skattskyldigheten ej får öfverskrida. Huru
vida ett så stort skattebelopp, som enligt berörda grunder kan
utdebiteras, också verkligen kommer att utgå, beror naturligtvis
å ena sidan af aflöningens storlek och å andra sidan af tillgången
på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna. Ehuru
komitén, på sätt § 16 gifven vid handen, ej anser, att föreskrift
bör meddelas derom, att en personlig afgift till presterskapets
aflöning ovilkorligen skall utgöras, finner dock komitén en sådan
afgift för ifrågavarande . ändamål ingalunda förkastlig. Under
antagande att denna afgift bestämdes till femtio öre för man
och tjugufem öre för qvinna vid fylda aderton år, skulle af giften
motsvara ungefär tjugu öre för en hvar af rikets samtliga
invånare; och har komitén i enlighet härmed föreslagit att, för
beqvämlighetens skull, en enhetlig afgift å tjugu öre för hvarje
person af pastoratets hela folkmängd skulle, utom förmögenhetsafgiften,
läggas till grund vid beräkning af maximum för
församlingsbidraget.

Sedan gammalt gäller den regel, att presterskapet icke bidrager
till sin egen aflöning — »clericus clericum non decimat»
såsom det i kanoniska rätten hette i fråga om tiondes utgörande
—, om ock denna regel icke blifvit med stränghet tillämpad.
Komitén anser, att nämnda regel bör fortfarande uppehållas,
och har, med anslutning till densamma, i § 16 infört

x) Se vidare under § 35.

94 REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

den föreskrift, att från utgörande af församlingsafgifter frikallas
presterskapets boställen äfvensom presterskapet för sig
och husfolk samt för löneinkomster. Då angifna personer och
beskattningsföremål sålunda fritagits från skyldigheten att lemna
bidrag till presterskapets aflöning, böra de äfven undantagas
när det är fråga om att bestämma, huru mycket sammanlagdt
skall utgå såsom församlingsafgifter, enär eljest olika grunder
blefve tillämpade vid beräkning af församlingsbidragets storlek
och vid bestämmande af skyldigheten att utgöra afgifter till
bidragets betäckande.

Vid de uträkningar som för löneregleiungen ifrågakomma
skola beträffande folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp senast
tillgängliga officiela uppgifter läggas till grund. Det är ingalunda
nödvändigt, att uppgifterna blifvit offentliggjorda i den
officiela statistiken. Siffror, meddelade af vederbörande tjensteman
eller hemtade ur behörigen upprättade offentliga längder,
böra hafva samma vitsord och ega dessutom stundom företrädet
att återgifva förhållandena sådana de voro å en tid, som ligger
närmare den förrättning, för hvilken de äro afsedda.

§ 8. Fastighet, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad
innehafvare af viss presterlig tjenst i syfte att bereda
denne ökad inkomst, kan sedermera hafva upplåtits till enkesäte.
Der till enkesätet berättigad prestenka icke finnes, tillfaller afkastningen
den tjensteinnehafvare, åt hvilken fastigheten ursprungligen
anslagits till löneförbättring. Samma tjensteinnehafvare
får således, när afkastningen uppbäres af prestenka, vidkännas
en minskning i sina inkomster. Vid löneregleringen måste tagas
hänsyn härtill. Tjensteinnehafvaren bör — jemte det han eger
åtnjuta enkesätets afkastning oafkortad, då prestenka icke finnes
— tillika anses berättigad att erhålla lönefyllnad, om denna afkastning
frångår honom. Dock lärer det göra till fyllest, om
blott tillses, att aflöningen kan utgå med det för beställningen
enligt grunderna beräknade belopp. Skulle något öfverskott derutöfver
tillfalla tjensteinnehafvaren under de tider, då han uppbär
afkastningen af enkesätet, torde likväl anledning saknas att
hålla honom skadeslös för förlusten af sådant öfverskott. År tillgången
på aflöningsmedel inom pastoratet så riklig, att nämnden
till lönens bestridande icke behöfver påräkna enkesätets afkastning,
utan denna kan i sin helhet tillfalla tjensteinnehaf -

SPECIALMOTIV. — §§ 6 — 9.

95

varen såsom en extra inkomst, skall alltså ersättning icke beräknas
för det fall, att prestenka inträder i sin rätt till enkesäte!.
r)

Huru vida en donation gjorts till förmån för församlingen
i ändamål att minska dess utgifter för presterskapet eller till
inneliafvaren af viss presterlig tjenst för att höja hans inkomst
är, såsom under § 6 mom. 2 blifvit påpekadt, icke alltid lätt
att afgöra. I fråga om de tillgångar, so.m obestridligen afse att
bereda presterskapet särskilda förmåner, kan donator någon gång
hafva uttryckligen föreskrifvit, att den åsyftade förmånen skall
af tjensteinnehafvaren åtnjutas utöfver den för hans tjenst bestämda
aflöning.2) I vissa fall utgör förmånen ersättning för ett
särskild bestyr, som icke ingår bland de presterskapet enligt lag
tillkommande tjenstepligter.3) Iförmåner af angifna beskaffenhet
kunna naturligtvis icke i någon mån tagas i anspråk vid
aflöningens bestridande, ehuru de tillfalla vederbörande prest.

Jemväl inkomster, som på grund af donationer tillfalla
vissa tjensteinnehafvare, skola af nämnden beräknas till årligt
medelvärde.

§ 9. När inom ett pastorat lönetillgångarna — boställsafkastning
i vidsträcktaste mening, af församling anskaffade särskilda
förmåner, församlingsafgifter och inkomster af donationer

9 Se vidare angående enkesäte!! kär nedan under förslaget till lag om
kyrkofond.

2) Exempel härpå lemnar ett af prosten A. Gr. Hallman den 18 oktober 1862
ntfärdadt donationsbref, enligt hvilket komministern i Sköllersta pastorat eger
uppbära räntan å donerade tre tusen rdr rmt, och deri donator meddelat den uttryckliga
bestämmelse, att ifrågavarande disposition icke finge förminska den förhöjning
i komministerslönen, som genom allmän reglering framdeles kunde blifva
bestämd.

5) Så uppbära kyrkoherden i S:t Peters klosters pastorat samt två komministrar
i Lund, såsom numera utgörande »sodalitium majus Lundense beat® Mariae
virginis», af kastningen af de s. k. sodalitiehemmanen; kyrkoherden i Trelleborg
åtnjuter afkomsten af ett predikstolshemman, på grund af gåfvobref, enligt hvilket
hemmanet gifvits mot skyldighet för pastor att tillse och vidmagthålla »begrafvelsen»
(= donators graf); förste komministern i Veckholm erhåller, enligt
donation af år 1653, arfvode såsom syssloman vid s. k. De la Gardieska hospitalet;
kapellpredikanten i Muskö uppbär, på grund af enskild donation, ersättning
såsom förvaltare af ett doneradt bibliotek o. s. v.

I motsats häremot förekommer, att några prester måste utan särskild betalning
vidkännas kostnad för vissa förrättningar. Särskildt är det icke så
ovanligt, att de nödgas ansvara för klockaregöromålens bestridande. Detta förhållande
— som, hvad klookaregöromålen beträffar, historiskt kan förklaras deraf,
att vissa prest- och klockaresysslor varit förenade — måste emellertid med de nya
löneregleringarnas tillämpning upphöra. Åtminstone har komitén icke afsett, att
i de löner, som af komitén föreslagits, skulle ingå ersättning jemväl för dylika
bestyr eller utgifter.

96 REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

— sålunda blifvit till värdet beräknade och befinnas icke uppgå
till det för pastoratets presterskap föreslagna aflöningsbelopp, äro
dermed likväl ej, i motsats mot hvad merendels var förhållandet
vid de på grund af 1862 års förordning verkstälda löneregleringar,
alla utvägar att bereda presterskapet anständig bergning
stängda. Ännu återstår en betydande inkomstkälla, nemligen
kyrkofonden, som innesluter presterskapets gemensamma aflöningstillgångar.
Denna fond bildar den utjemnande faktorn vid löneregleringarna.
Nämnden har att föreslå det tillskott från kyrkofonden,
som erfordras, för att hvarje ordinarie prest i pastoratet
må komma i åtnjutande af de inkomster, hvilka anses böra vara
förenade med hans tjenst. Såsom en motsvarighet mot stadgandet
i förevarande paragraf innehåller § 6 mom. 1 i förslaget till
lag om kyrkofond, att af berörda fond utgöras, bland annat, lönebidrag,
som jemlikt lagen angående reglering af presterskapets
aflöning skola gäldas af kyrkofonden.

§ io.

För att blifva i tillfälle att sjelfständigt och med största
möjliga sakkunskap bedöma åtskilliga förhållanden, som stå i
samband med och öfva inflytande på löneregleringen, bör nämnden
sammanträda inom pastoratet. I främsta rummet är detta
erforderligt med hänsyn till nämndens åliggande att uppskatta
afkastningen af bostadsboställe. Men det är äfven af vigt, att
nämnden på ort och ställe söker göra sig underrättad om sådana
särskilda förhållanden, som äro af beskaffenhet att inverka på
lönebeloppen eller kunna gifva anledning till framställningär
om boställsbyten, ändringar i den kyrkliga indelningen och den
presterliga tjenstgöringen m. m.

§§ 11 och 12.

Bland de inkomster, utöfver församlingsafgifter, som för närvarande
åtnjutas af presterskapet, finnas åtskilliga, hvilka hädanefter
icke komma att direkt ingå i aflöningen för någon beställning
— särskild! afkastningen af en del löningsboställen, från
statsverket utgående ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde
samt i hemmansräntor äfvensom statsanslag i penningar

— utan i stället, på grund af §§ 2 och 3 i förslaget till lag
om kyrkofond, skola tillfalla denna. På det att emellertid nödig

SPECIALMOTIV. — §§11 OCH 12.

97

öfversigt öfver samtliga kyrkliga aflöningsmedel må vinnas, bör
nämnden redogöra jemväl för berörda tillgångar.

I den mån nämnden hinner uppgöra löneregleringsförslagen
samt afgifva de framställningar och yttranden beträffande den
kyrkliga organisationen och andra med löneregleringen sammanhängande
frågor, som varit föremål för dess behandling, öfverlemnar
nämnden till vederbörande domkapitel sitt särskildt för
hvarje pastorat uppgjorda, til] Konungen stälda förslag jemte
tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af det utlåtande
angående kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid
bostadsboställe, som enligt § 25 skall hafva afgifvits af synerätt,
infordrar domkapitlet yttranden från pastoratet samt dess
presterskap och, i händelse någon presterlig befattning i pastoratet
är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter domkapitlet öfverlemnar
samtliga handlingarna jemte sitt yttrande till Konungens
befallningshafvande, som med eget utlåtande anmäler ärendet
till Kongl. Maj:ts pröfning.

Härefter meddelar Kongl. Maj:t sitt beslut i alla de frågor,
der sådant af de inkomna handlingarna påkallas.1) Särskildt fastställes
beträffande hvarje pastorat aflöning en för de olika tjensteinnehafvarne
— kyrkoherden äfvensom hans medhjelpare, komminister
eller ständig adjunkt, — med angifvande för en hvar ej
mindre huru mycket i församlingsafgifter skall till honom
utgå än äfven huru stort tillskott från kyrkofonden funnits erforderligt,
allt för år räknadt.

Oberoende af tiden för fastställandet gäller hvarje lönereglering
under en tid af tjugu ecklesiastikår, räknade från det, då
förut faststäld reglering upphör att gälla. I anseende till de
numera hastigt inträdande förändringar på alla områden har det
synts komitén lämpligt, att tiden för regleringarnas giltighet
sålunda begränsas, i jemförelse med den afsevärdt längre tid,
hvarunder föregående regleringar egt gällande kraft. De uppgjorda
lönestaterna kunna sålunda underkastas revision och deri
göras erforderliga jemkningar, innan allt för stort missförhållande
uppkommit mellan å ena sidan aflöning samt å andra
sidan embetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten.

Enär kyrkofonden skall ställas under statskontorets förvaltning,
lärer det vara i sin ordning, att detta embetsverk erhåller

l) Se under § 6 mom. 1 (sid. 90 här ofvan) angående disposition i visst fall
af behållen skogsafkastning från bostadsboställe, hvilket af församling anskaffats.

7

98

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

underrättelse om det tillskott från fonden, som skall utgå till
hvarje tjensteinnehafvare.

§ 13.

Komitén har i sitt betänkande beträffande den kyrkliga indelningen
och organisationen påvisat, huru som ett ganska stort
antal komministraturer icke kunna anses behöfliga vare sig för
gudstjenstens upprätthållande efter ortens sed eller för församlingsvården
och församlingens beqvämlighet, likasom att inom
vidsträckta trakter af vårt land icke ens kyrkoherdar ne hafva
tillräcklig sysselsättning, der pastoratets så väl folkmängd som
areal är ringa; i följd hvaraf komitén föreslagit indragning af
ett betydande antal komministraturer. Den nuvarande anordningen
har dessutom synts komitén innebära en misshushållning
med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga aflöningsmedel.
I det stora flertalet af de fall, der presterlig tjenst af komitén
föreslagits till indragning, visar det sig, att den öfverflödiga
tjensten icke blott varit för församlingen onödigt betungande
utan äfven för sin tillvaro förutsatt större eller mindre tillskott
af kronotionde, vederlagsspanmål, arrendeafgifter och anslag
från presterskapets löneregleringsfond. Skola dessa tjensters
innehafvare förses med en efter tidens fordringar afpassad anständig
lön, kräfvas i de flesta fall betydligt ökade bidrag från
de gemensamma lönetillgångarne. Af de genom komitén till
indragning föreslagna komministraturer och kyrkoherdebefattningar
förekomma ock de flesta uti den af komitén upprättade
tabell öfver det lägst aflönade presterskapet. *) Det måste emellertid
anses oegentligt att till upprätthållande af tjenstår, hvilka
för församlingsvård och gudstjenst äro mer eller mindre obehöfliga,
fortfarande använda sådana gemensamma aflöningsmedel,
som äro afsedda att fylla verkliga behof.2)

Men om ock tjenster af nu ifrågakomna beskaffenhet icke
äro nödvändiga eller särdeles behöfliga, kunna de likväl understundom
bereda församlingen en kyrklig fördel, hvilken denna
må hända icke vill eftergifva. Gföres derför i samband med
löneregleringen framställning om bibehållande eller inrättande

b Se komiténs tabeller, ser. C., »Utredning rörande det lägst aflönade
presterskapets inkomster>.

2) Jfr komiténs betänkande III beträffande >Den kyrkliga indelningen och
organisationens, sid. xxxvn, xlii och xlvi.

99

SPECIALMOTIV. — §§ 13, 14 OCH 15.

al en presterlig tjenst, men Kongl. Maj:t finner samma tjenst
icke vara för själavårdens behöriga handhafvande nödig, må Kongl.
Maj:t likväl medgifva, att sådan tjenst bibehålies eller inrättas.
Något tillskott från kyrkofonden lärer dock icke böra till tjensten
lemnas. A andra sidan måste naturligtvis aflöningen till
innehafvare!! af en dylik tjenst — oaktadt denna ej ansetts för
själavårdens behöriga handhafvande nödig — bestämmas i enlighet
med de vanliga grunderna, således utan afprutning Öå
det för anständig bergning erforderliga belopp. Emellertid torde
det vara lämpligt, att fordran på kvalificerad majoritet för församlingens
beslut i fråga om tjenstens aflönande varder uppstäld.
I sådant afseende tillstyrker komitén, att församling skall, med
tre fjerdedelar af de i omröstningen deltagandes röster efter
röstvärdet, hafva beslutat utgöra hvad utöfver afkastningen af
bostadsboställe, hvilket är med tjensten förenadt, eller, der tjenst
ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras
till bestridande af den aflöning, Kong], Maj:t enligt de angående
beräkning af presterskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer.

Det kan ifrågasättas, om församling bör undfå tillstånd att
vid inrättandet ånyo af en tjenst af omförmälda beskaffenhet
taga i anspråk ett boställe, hvars afkastning redan ingått till
kyrkofonden. Men då församlingen icke tvekat att för ändamålet
underkasta sig en, kan hända rätt betydande, uppoffring,
torde en dylik offervillighet för religionsvården böra röna tillmötesgående,
åtminstone så till vida att det förra bostället varder
till församlingen återstäldt, om än tillskott från kyrkofonden
skäligen icke kali beviljas.

§§ 14 och 15.

bindel den tid, för hvilken faststäld lönereglering eger gällande
kraft, kunna inom ett pastorat förhållanden inträffa,
som, redan innan regleringens giltighetstid utlöper, göra en förändring
beträffande så väl aflöning som organisation önskvärd.
Folkmängden kan tillväxa så hastigt, att prestens möda icke
finner sin skäliga lön i de inkomster, som äro med tjensten
förenade. Det kan äfven visa sig behöfligt, att eu ny tjenst
anordnas inom pastoratet eller att detta till och med varder
deladt. Mera sällsynt torde vara, att minskning af presterliga

100 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

tjPlister, genom indragning af komministratur eller genom sammanslagning
af pastorat, under löpande löneregleringsperiod
framstår som ett så oafvisligt behof, att icke tiden för ny reglerings
uppgörande kan afvaktas. Hvilka skälen till en förändring
i bestående förhållanden än må vara, torde de kraf, som i sådant
afseende framställas, böra, i den mån de äro befogade och icke
vid genomförandet kränka den enskildes rätt, också vinna beaktande.

Vill alltså församling bereda sitt presterskap högre aflöning,
bör den vara härtill oförhindrad. Dock synes församlingens
beslut i frågan böra fattas med samma majoritet, som i § 13
föreskrifves för der angifvet fall, eller således med tre fjerdedelar
af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet;
likasom — alldenstund beslutet afser rubbning i faststäld lönereglering
— detsamma icke lärer kunna vinna tillämpning, förlän
det efter underställning varder af Kongl. Maj:t faststäldt.
Enär stadgandet i § 14 hvilar på den förutsättning, att med
församlingens egna medel skulle afhjelpas ett missförhållande,
som inträdt med hänsyn till presterskapets aflöning, kan icke
ifrågasättas, att kyrkofondens tillgångar skulle för ändamålet
tagas i anspråk.

Fråga, som under löneregleringsperioden väckes beträffande
ändring i den kyrkliga organisationen (§ 15), lärer böra handläggas
i samma ordning, som om den uppkommit i samband
med regleringens verkställande. Särskild nämnd för ärendets
beredning är, efter komiténs mening, likväl icke erforderlig, utan
torde i ett dylikt enstaka fäll tillfredsställande utredning kunna
förebringas af vederbörande församling och ortsmyndigheter. I
öfrigt bör nu omhandlade lag uti tillämpliga delar lända till
efterrättelse ej mindre i fråga om bestämmande af lönebelopp
än äfven med afseende å beredande af tillgångar, uppskattningen
af dem o. s. v. Beslutad förändring träder i kraft under
regleringsperioden från och med den dag Kongl. Maj:t bestämmer.
Aflöningen för nybildad tjenst varder sedermera ånyo pröfvad,
när den lönereglering, i hvilken ändring blifvit gjord, upphör
att gälla.

§ 16.

Inom de i § 7 angifna gränser fästställes vid löneregleringen
det bidrag till presterskapets aflöning, som årligen skall i

SPECIALMOTIV. —: § 16.

101

form af för samling saf gifter utgå från pastoratet. Dessa för ett
kyrkligt ändamål påfordrade kommunala afgifter torde böra utdebiteras
efter samma grunder, som i de särskilda kommunalförfattningarna
äro i allmänhet stadgade beträffande utgörande af
afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.

Såsom af utvecklingen under § 7 framgår, anser komitén
en personlig afgift till presterskapets aflöning icke vara olämplig.
Främjandet af religionsvården ligger väl de flesta samhällsmedlemmar
om hjertat, och den mindre bemedlade kan vara lika
benägen som den i ekonomiskt hänseende bättre lottade att verka
för detta ändamål genom att lemna något, om ock ringa, bidrag
till prestens aflöning. Enligt komiténs mening bör ifrågavarande
skatteform för den skull icke utmönstras ur det kyrkliga beskattningssystemet.
Men det torde böra öfv erlåtas åt hvarje församling
att för sin del besluta om dess upptagande. För närvarande användas
de personliga afgifterna i ganska vidsträckt omfattning
för beredande af aflöning åt presterskapet. Af församlingsbidraget
för hela riket utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 de personliga
afgifterna 18.4 2 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst
uppgingo till endast 10.2 6 procent. Härvid är dock att
märka, att mera än hälften af de personliga afgifterna erlades af
personer, som enligt taxeringslängderna fått sig påförd bevillning,
d. v. s. af husbönder för egna och tjenares personer. Storleken af
ifrågavarande afgifter vexlade betydligt: från 5 öre till 1 krona 50
öre eller mera, hvad beträffar de efter person utgående afgifter,
under det att matlagsaf''gifterna stundom uppgingo till väsentligen
högre belopp.J) I medeltal för hela riket uppgingo ifrågavarande
afgifter till 49.9 6 öre för hvarje person, å hvilken dylik afgift
utdebiterats. Den personliga afgift, som inom församling må
uttagas till presterskapets aflöning, torde icke böra fixeras till
visst belopp. Det synes lämpligast, att endast ett maximum
fastställes, med rätt för församlingen att inom den stadgade
gränsen bestämma afgiftens storlek. Komitén har förestält sig,
att detta maximum kunde utgöra femtio öre för hvar man, som
fylt aderton år, och att föreskrift tillika borde meddelas, att
afgiften för qvinna alltid skall vara endast hälften så stor som
för man.

Frihet från skyldigheten att sålunda utgöra församlingsafgifter
torde, enligt den redan under § 7 åberopade regel att

‘) Jfr ofvan sid. civ samt sid. cxvn och följ.

102

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

prestersbapet icke bidrager till sin egen aflöning, böra tillkomma
presterslcapet för sig och husfolk samt för löneinkomster.
Denna regel inskärpes också uttryckligen i åtskilliga löneregleringsresolutioner.
*) Presterskapets loställen kafva väl i allmänhet
varit fritagna från ifrågavarande bidragsskyldighet, men
härutinnan göres dock åtskilnad mellan olika slag af dem.
Tiondeordningen af år 1638 2) nämner i 1 § bland dem, som voro
»frie för de tvådelar, som till kyrkoherberget pläga utgöras» —
d. v. s. Icronotionden —■ kyrkoherdarne »på deras prestegårdar,
som de sjelfve bruka och hafva deras egen afvel uppå, såsom
ock de prestestommar, som kyrkoherden sjelf brukar eller capellanen
besitter»; hvaremot enligt 3 § kyrkoherdarne »af deras
stommar, dem de icke sjelfva bruka och hafva deras egen afvel
uppå, utan läte faras och fikas af bönder eller andre, capelianen
undantagandes», skulle »utan all gensaga utgöra rätt tionde».
Denna författning talar icke uttryckligen om kyrkoherdehoställenas
frihet från tertialtionde, men på en tid, då i regel icke funnos
andra af församlingarna aflönade prester än kyrkoherdar,
förutsattes en dylik frihet såsom en sjelfklar sak. De kapellanslol
åter, som ursprungligen icke tillhört kyrkoherdarne såsom
stommar, åtnjöto icke frihet från lcronans andel af tionden. Deremot
lärer praxis varit att af kapellansbolen ej fordra någon
tertialtionde, ehuru i tiondeförfattningarna frihet för dem från
utgörande af denna tionde ej finnes stadgad.* * * 8) Af löningsloställena
torde de ojemförligt flesta utgöra afgifter till presterskapet.
Det kan emellertid hända, att en sådan afgiftspligt
hvilar äfven å fastighet, som upplåtits till bostadsboställe, nemligen
i det fall att under senare tid bostället inköpts för en nyinrättad
beställning.

Frågan om de ecklesiastika boställenas skattskyldighet eller
skattefrihet, när det gäller bidrag till presterskapets aflöning,
är således icke alltid klar och för öfrigt beroende å vexlande
omständigheter. Vid en lagstiftning i ämnet lärer man knappast
böra stanna vid ett sanktionerande af rådande praxis, så att

'') Frihet från afgifter har der någon gång utsträckts äfven till folkskol lärare

och klockare.

2) Se ofvan sid. xiv.

8) Såsom belysande härför kan erinras om en i § 1 af löneregleringsresolutionen
den 4 januari 1865 för Vallby pastorat af Strengnäs stift meddelad bestämmelse,
enligt hvilken, efter indragning af komminister stjensten i pastoratet,
skulle af dåvarande kapellansbordet Vs mtl Kyrkotorp årligen erläggas vissa
qvantiteter spanmål och smör jemte penningar.

SPECIALMOTIV. — § 16.

103

från utgörande af församlingsafgifter skulle frikallas endast sådana
presterskapets boställen, af hvilka icke hittills församlingsafgifter
utgått. Det kan nemligen icke vara lämpligt att,
sedan prestens lön blifvit faststäld till ett visst belopp, som
anses motsvara hans lefnadsbehof, denna lön afknappas derigenom,
att från bostadsbostället — vare sig detta redan nu är skattskyldigt
eller till bostadsboställe inköpes en afgiftspligtig fastighet —
bidrag till lönens bestridande måste lemnas. Presterskapets
samtliga boställen, löningsboställena ej mindre än bostadsboställena,
böra för den skull, efter komiténs åsigt, frikallas från skyldigheten
att utgöra församlingsafgifter. Genom en dylik utsträckt
skattefrihet för dessa boställen ökas visserligen någon gång
tungan för öfriga beskattningsföremål, nemligen inom församlingar
med god ekonomisk bärkraft, men tillökningen torde dock
der ej mycket förmärkas. Den ekonomiskt svaga församlingen åter
lärer i allt fall icke undgå att fullgöra sin skattskyldighet intill
gränsen af maximum; hvad derefter brister i aflöningen varder
ju under alla förhållanden betäckt af kyrkofonden.

Af större betydelse än nu omhandlade fråga är den, som
afser åtgärders vidtagande i syfte att bereda antingen befrielse
för främmande trosbekännare från skyldigheten att bidraga till
aflöning af statskyrkans presterskap och öfver hufvud till upprätthållande
af statens kyrkliga inrättningar, eller åtminstone
inskränkning i berörda skyldighet. Denna fråga har upprepade
gånger varit föremål för behandling inom riksdagen, utan att
föranleda någon dess åtgärd. r) Till stöd för den yrkade föränd 1)

Se härom efteråt antecknade motioner, väckta inom andra kammaren, äfvensom
med anledning deraf afgifna utlåtanden af lagutskottet vid riksdagarne åren:
1872 motion n:o 34, utlåtande n:o 19; 1883 motion n:o 140, utlåtande n:o 29;
1886 motioner n:is 46 och 125, utlåtande n:o 42; 1893 motioner nös 103 och 104,
utlåtande n:o 64; 1896 motion n:o 197, utlåtande n:o 68; 1897 motion n:o 113,
utlåtande n:o 26; och 1902 motion n:o 73, utlåtande n:o 36.

Ur lagstiftningen i hithörande ämnen torde följande böra återgifvas:

Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862.

4 §■

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer,
på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den som vid allmän rådstuga
rösträtt eger: främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur
svenska kyrkan sig anmält, dock härifrån undantagne.

35 §.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för hvilka
annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för rösträtt å kyrko -

104

REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

ringen liar framhållits, huru som det vore orättvist att tvinga
medborgare, hvilka tillhörde af svenska staten sjelf erkända

stämma bestämda grund, med iakttagande deraf att afgifter, hvarom för stadsoch
landsförsamlingar, eller delar deraf, gemensam kyrkostämma beslutar, först
skola hvardera församlingen päföras efter förhållandet, i hvarje förekommande
fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal vid gemensam kyrkostämma. Personliga
eller matlagsafgifter få icke, utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af
kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka enligt gällande författningar
åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de i kyrkostämma
icke ega rösträtt, gör denna förordning icke ändring. (Lag den 31 maj 1901.)

Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm den 20 november 1868.

§ 4.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer
hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmägtige har rösträtt
och inom församlingen är mantalsskrifven eller ändock derstädes eger fast egendom
eller är för inkomst af arbete eller kapital till allmän bevillning uppförd,
samt för oguldna utskylder till kyrka eller skola icke häftar. (Kongl. förorda,
den 22 maj 1891.)

Den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, är från rätt till deltagande
i kyrkostämma undantagen. Den, som i och för själavården och kyrkliga
angelägenheter är medlem af stadens icke territoriela församlingar, må ej i andra
frågor än dem, som röra honom och territorialförsamlings ledamöter gemensamt,
ega rösträtt i kyrkostämma för sådan församling; kommande i detta fall röstberättigad,
som bor å Skeppsholmen eller å Kastellholmen att utöfva sin rösträtt
i Jakobs och Johannis församlings kyrkostämma. §

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som inom församlingen är mantalsskrifven, eller ändock
derstädes eger fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän
bevillning uppförd, är skyldig att i förhållande till beloppet af den bevillning,
som enligt näst förut upprättade vederbörligen faststälda bevillningstaxeringslängd
skall erläggas för honom tillhörig fast egendom eller blifvit honom
påförd för inkomst af kapital eller arbete, i de afgifter, om hvilka kyrkostämma
besluter, deltaga, utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning
stadgadt; och må förty personliga eller matlagsafgifter icke, utöfver hvad lag
uttryckligen medgifver, af kykostämma beslutas. År nu redan beslut fattadt om
annan grund för afgifts utgående, må ett sådant beslut ej anses genom denna förordning
upphäfdt, derest det ej afser annan personlig afgift än särskildt medgifven
är.

Enahanda skyldighet att deltaga i ofvan nämnda afgifter åligger bolag.
(Kongl. förordn. den 22 maj 1891.)

Mom. 2. I fråga om afgifter, hvilka, enligt gällande lag eller författningar,
åligga invånare i en församling, oaktadt de å kyrkostämma icke ega rösträtt, gör
denna förordning ej ändring i hvad sålunda stadgadt är.

Mom. 3. Embets- eller tjensteman, som vid de förenade rikenas beskickningar
— — — — — besluta.

Mom. 4. Personer tillhörande hufvudstadens icke terrioriela församlingar,
nemligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna, äro icke
skyldiga att för sina personer eller för inkomat af arbete eller kapital erlägga
afgifter till kyrka och presterskap i den territoriela församling, der de äro mantalsskrifna.

SPECIALMOTIV.

105

— § 16.

religionssamfund, till att vidkännas uppoffringar icke blott för
vidmakthållande af egen kult utan derutöfver jemväl för underhållande
af en kyrka och ett presterskap, af hvilka de på grund
af sin religiösa öfvertygelse icke kunde hafva något gagn. Så -

Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

§ 1.

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt lutherska,
bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd;
göre derom hos Konungen ansökan, samt nppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning;
bifoge ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan
för ntträde derur, som i 3 § omförmäles. Vinner Konungen skäl att ansökningen
bifalla; ege den församling rätt till offentlig religionsöfning. — Enahanda rätt
tillkomme ock de, på grund af hittills gällande författningar, redan bildade församlingar
af främmande trosbekännare.

, 2 §''

Församling, hvilken enligt 1 § eger rätt till offentlig religionsöfning, anställa
såsom föreståndare en dertill lämplig person samt göre derom anmälan,
i Stockholm hos öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos Konungens
befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skett, nybildad församling
träda i utöfning af den henne i omförmälda afseende tillkommande rättighet.

Föreståndare kåfve tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst öfverensstämmer
med dess uppgifna trosbekännelse och församlingsordning samt att
allmän lag dervid ej öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning
af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäle han förhållandet hos öfverståthållare-embetet
eller Konungens befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att föra de anteckningar, hvarom Konungen
förordnar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar;
samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som af vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning; anställe församlingen ofördröjligen
en annan och göre derom anmälan, som ofvan är sagdt.

3 §.

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill
fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den
församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå.
Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit,
personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre
kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan,
som skett innan han fy It aderton år, anses från svenska kyrkan skild.
I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

8 §•

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling ej annorlunda
förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden, särskildt upptagas
i kyrkoboken för den til] svenska kyrkan hörande församling, inom hvars
område de äro boende; och gälle i afseende å derför erforderlig anmälan hvad af
Konungen särskildt föreskrifves.

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan
eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande trosförvandt i
annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkstäld.

106 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

som en yttring af ännu fortfarande ofördragsamhet eller åtminstone
af en viss motvilja mot olika tänkande vore det att anse,
att främmande religionsbekännare belastades med jemförelsevis
större bördor i och för upprätthållande af religiösa institutioner,
än statskyrkans egna medlemmar. Att ett sådant förhållande
icke heller vore öfverensstämmande med andan af de
lagar, som numera reglerade menigheters rätt att vårda egna
angelägenheter, syntes ligga i öppen dag. Hvilka åsigter man
än måtte hysa i afseende på kyrkans skiljande från staten, torde
det icke kunna nekas, att år 1862 ett stort och afgörande steg
togs till den borgerliga kommunens skiljande från den kyrkliga.
Detta framginge redan deraf, att särskilda lagar med
olika bestämmelser utfärdats för den enas eller andras verksamhet;
att de båda samfunden officiel! erhållit olika namn; att
deras områden icke längre behöfde med hvarandra sammanfalla
o. s. v. Det ådagalades jemväl deraf, att till föremål för den
borgerliga kommunens verksamhet anvisats alla sådana ärenden,
som anginge socknens gemensamma borgerliga angelägenheter,
fattigvården deruti inbegripen, under det att kyrkoförsamlingens
verksamhet åter inskränkts till, jemte folkskoleväsendet,
rent kyrkliga frågor. Då med sistnämnda frågor främmande
religionsbekännare icke hade det ringaste att skaffa, vore det
helt naturligt och rigtigt, att de blifvit uteslutna från rätt att
deltaga i dessa frågors afgörande. Lagstiftarens mening torde
få antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen uteslutande
till ett samfund af statskyrkan tillhörande personer, hvilka
egde att efter vissa bestämda grunder och på visst i lagen utstakadt
sätt ordna och förvalta sina gemensamma angelägenheter
— till hvilka folkskolan äfven räknades — och att derför
af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Tillämpningen af
denna fullkomligt rigtiga grundsats hade dock blifvit antingen
glömd eller med afsigt lemnad å sido, då man kommit till kapitlet
»om afgifter till kyrka», så vida nemligen dithörande
stadganden måste, vid en rigtig tolkning, anses innefatta skyldighet
för främmande religionsbekännare att bidraga till statskyrkans
underhåll. Ett dylikt förbiseende innefattade alltså
en inkonseqvens af ganska betänklig beskaffenhet, så mycket betänkligare,
som den tillika vore en obillighet. Det anmärkta
förhållandet strede äfven i ett annat afseende mot våra kommunallagars
anda. Eu af dessa lagars hufvudsakligaste upp -

SPECIALMOTIV. — § 16.

107

gifter syntes nemligen vara att noga afväga rättigheter och
skyldigheter mot hvarandra, och äfven i afseende på främmande
religionshekännare hade man samvetsgrant vidhållit denna uppgift,
så länge man befann sig på den borgerliga kommnnens
område. Men när det blef fråga om den kyrkliga kommunen,
kastades denna grundsats å sido och blef jemvigten mellan skyldigheter
och rättigheter för främmande trosbekännare upphäfd,
ty de hade fått sig ålagd skattskyldighet till statskyrkan, men
uteslutits från rättigheten att deltaga i afgifternas bestämmande
och i kontrollen öfver deras användande. Man hade velat försvara
främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkoförsamlingarnas
presterskap och kyrkliga inrättningar dermed,
att de borde lika med andra bidraga till ett af staten erkändt,
vigtigt samhällsändamål. Dertill kunde svaras, att de genom
sin skatt till staten bidroge till detta ändamål, och att deras
skatt till de statskyrkliga församlingarna af staten sjelf indirekt
erkändes vara oberättigad, så snart staten legaliserade
församlingar af främmande trosbekännare; ty när staten det
gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar, hvar inom
sin krets, vårdade och tillgodosåge just samma intresse, hvarför
den statskyrkliga församlingsinrättningen vore till, nemligen
folkets religiösa och moraliska upplysning och förädling. Det
borde derför göra till fyllest, att främmande trosbekännare betalade
skatt till hvar sin församling, och ej, i följd af skattepligt
äfven till statskyrkan, belastades med dubbel skatt för ett och
samma samhällsändamål. Dessutom vore det för många af svenska
kyrkans prester lika mycket en samvetssak att behöfva mottaga
ett aflöningsbidrag af främmande trosbekännare, som det för dessa
senare kunde vara ett samvetstvång att lemna detta bidrag.
Främmande trosbekännares ställning i afseende på deras skyldighet
att bidraga till aflönande af svenska kyrkans presterskap
och betjening hade undergått en icke oväsentlig förändring
genom det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet
af presterskapets och klockarnes löneinkomster. Före
detta ordnande ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga afgifter,
hvilka dels voro af rent frivillig natur och dels erlades endast
för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde
således helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget
och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade
presterskapets eller kyrkobetj eningens tjensteåtgärd, der -

108

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

för erlägga särskild afgift. 1 öfverensstämmelse med de i nådiga
förordningarna den 11 juli 1862 och den 1 november 1872 meddelade
föreskrifter hade under de förberedande åtgärderna för
åstadkommande af löneregleringar inom de särskilda församlingarna
hithörande afgifter alltid blifvit till visst belopp upptagna,
om sådant också icke alltid framginge af de resolutioner, i hvilka
Kongl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.
Genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 hade
tagits ett steg i samma rigtning, som angifvits i åberopade förordningar
om ordnande af presterskapets löneinkomster. I § 2
af förordningen om klockarnes aflöning stadgades nemligen: »Den

klockaren tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande
till omfattningen af hans tjenstegöromål samt beräknas så, att
alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra.» Då
nu § 13 i nådiga förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 uttryckligen
föreskrefve, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke finge
påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld, syntes deraf följa,
att främmande trosbekännare vore fria från sådana ständiga afgifter,
som utgjorde ersättning för de i berörda paragraf omförmälda
afgifter. Emedan löneregleringarnas genomförande otvifvelaktigt
ålagt främmande trosbekännare en skyldighet, som förut
ej ålegat dem, och dessa derjemte, såsom icke röstberättigade å
kyrkostämma, varit uteslutna från deltagande i den utredning
och öfriga förberedande åtgärder, som föregått löneregleringsresolutionernas
utfärdande, vore en återgång i förevarande afseende
till de förut bestående förhållandena af omständigheterna
påkallad, åtminstone beträffande medlemmar af sådana lagligen
erkända församlingar, hvilkas prester eller föreståndare vore behöriga
och pligtiga att föra anteckningar öfver medlemmarnes
borgerliga förhållanden.x)

x) Vid 1886 års riksdag beslöt lagutskottet hemställa, att riksdagen ville i
skrifvelse anhålla, »det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder, på det
att dels medlemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner annan kristen
troslära än den evangelisk-lutherska och hvars prest eller föreståndare är behörig
och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden,
äfvensom mosaiske trosbekännare, i fråga om hvilka alla det torde få anses vara
utredt, att de före utfärdandet af förordningen angående allmänt ordnande af
presterskapets löneinkomster den 11 juli 1862, förordningen angående ordnande af
presterskapets i de territoriela församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november
1872 samt förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkom -

SPECIALMOTIV.

109

— § 16.

Häremot har hlifvit invända, att föreliggande fråga vore icke
blott ekonomiskt utan jemväl i annat och vigtigare hänseende
af en icke ringa betydelse, enär den på det närmaste berörde
spörsmålet om förhållandet mellan stat och kyrka. Ett obetingadt
erkännande af grundsatsen om främmande trosbekännares
fritagande från skyldigheten att betala skatt till statskyrkan
skulle innebära ett bestämdt afsteg från den hittills rådande
och städse fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning
samt förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden, som
grundade sig å och sammanhängde med denna uppfattning. Så
länge den evangelisk-lutherska kyrkan vore en statsinstitution,
torde hvarje svensk medborgare vara skyldig att bidraga till
densammas upprätthållande, lika väl som en hvar af statens
medlemmar måste bidraga till statens andra institutioner, exempelvis
undervisningsanstalterna, vare sig han gillade eller ogillade
innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han
begagnade sig af dem eller icke. Statskyrkans prest vore hos
oss både statens och kyrkans tjenare; på samma gång han vore
statskyrkoförsamlingens själasörjare, hade han vid sidan deråt
att fylla åtskilliga borgerliga pligter och åligganden, hvilka
i regel afsåge äfven främmande trosbekännare. Ifrågavarande
utgifter till presterskap och andra kyrkliga ändamål vore sålunda
att anse såsom afgifter för ett statsändamål. De enda
afgifter, från hvilka främmande trosbekännare kunde med
något fog påkalla befrielse, vore de, som i gällande löneregleringar
ersatt de s. k. jura stolle eller ersättningar för de särskilda
förrättningar, presterskapet endast på derom framstäld
begäran verkstälde. Från dessa afgifter hade främmande trosbekännare
förut varit frikallade, när de icke själfva begärt förrättningen.
Ifrågavarande afgifter vore emellertid synnerligen
obetydliga och föga betungande, hvarför en lagändring i sådant
syfte knappast kunde vara af ett verkligt behof påkallad, helst
frigörelsen endast kunde komma att afse de relativt fåtaliga

ster den 2 november 1883 icke varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda
kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes
presterskap eller betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag,
må, utan hinder af de på grund af åberopade författningar verkstälda
löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande frihet och således frikallas
från skyldighet att deltaga i betalning af hvad som af reglerade löner af
hit hänförlig beskaffenhet kan anses utgöra aflösning och ersättning för omförmälda,
numera upphörda afgifter och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den
minskning i tillförsäkrade löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse kan finnas
föranleda, må varda vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd.»

Ilo REGLERING AF PRESTERSKÄPETS AFLÖNING.

främmande trosbekännare, bvilka bildat egna, af staten erkända
församlingar, och ej det större antal, som endast anmält sig
vilja utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i
något på lagligt sätt organiseradt trossamfund. Ett förslag
i berörda syfte skulle för öfrigt icke gerna kunna genomföras
utan att föregås af en svår och vidtomfattande utredning, till
hvilken i betraktande af frågans ringa praktiska betydelse skälig
anledning icke torde förefinnas. Afgifterna till svenska kyrkan
och dess presterskap utginge, åtminstone på landet, till allra
största delen såsom ett realonus af fast egendom. Erån skiljaktighet
i trosbekännelse kunde omöjligen härledas något rättmätigt
anspråk å fastighetsegarens sida att vinna befrielse från
detta onus. Då han åtkommit fastigheten behäftad med ett
sådant onus, hade han intet att beklaga sig öfver, om han finge
vidkännas detsamma. Men äfven ur en annan synpunkt vore
det olämpligt att göra svenska kyrkans och presterskapets rättigheter
i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsegarens
religionsbekännelse. Fastigheten kunde nemligen ofta, ja, flera
gånger under ett år, vexla egare, af hvilka den ena tillhörde
svenska kyrkan, den andra åter något främmande religionssamfund.
Det kunde ock inträffa, att fastigheten samtidigt tillhörde
flera personer med olika religionsbekännelser. Svårigheterna
att i sådana fall reda förhållandet vore allt för mycket i
ögonen fällande för att behöfva någon närmare utveckling. Det
betänkliga deruti, att, så länge nu gällande lag om främmande
religionsbekännare qvarstode oförändrad, befrielse från skyldigheten
att lemna bidrag till äfventyrs någon gång kunde utgöra
en lockelse till utträdande ur svenska kyrkan, torde ej heller
böra lemnas utan all uppmärksamhet. Då någon minskning i
presterskapets lagbestämda löneförmåner icke utan rättskränkning
kunde genom lagstiftningen tillvägabringas att vinna tilllämpning
under nuvarande löntagares tjenstetid, måste den fråga
uppställas på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning åt presterskapet
skulle beredas i stället för de bidrag, som komme
att upphöra. Denna fyllnad skulle förmodligen lemnas antingen
af statsverket eller genom ökade bidrag af svenska kyrkans
qvarstående medlemmar. I förra fallet inträffade dock samma
olägenhet, som skolat afhjelpas, eller att äfven främmande trosbekännare
komme att i sin mån bidraga. I det senare åter
kunde bördan blifva allt för tryckande, t. ex. om fråga blefve

SPECIALMOTIV. — § 16.

111

att sålunda fylla hvad som belöpte sig på en inom en mindre
kyrkoförsamling belägen betydlig fastighet, hvars egare anslutit
sig till något främmande religionssamfund.x)

De skäl, som anförts till stöd för att medlemmar af lagligen
erkänd församling, hvars prest eller föreståndare är behörig
och pligtig jemväl att föra anteckningar öfver medlemmarnes
borgerliga förhållanden, borde, mer eller mindre fullständigt,
frikallas från skyldigheten att bidraga till aflöningen
af svenska kyrkans presterskap, torde icke kunna frånkännas
all betydelse. Främmande trosbekännare hafva emellertid att
deltaga i utgifterna för jemväl andra kyrkliga ändamål, såsom
byggande och underhåll af kyrka och prestgård. Det synes
komitén som om de grunder, hvilka anförts till stöd för ett
upphäfvande af eller en jemkning i skattskyldigheten till pr ester -skåpets aflöning, borde för främmande trosbekännare medföra
motsvarande ändring i bidragsskyldigheten äfven till öfriga
st afsteg vidi g a inrättningar. Då en mer eller mindre omfattande
skattefrihet för främmande trosbekännare vid utgörande af bidrag
till nu omförmälda ändamål helt visst skulle på åtskilliga
orter djupt ingripa i bestående förhållanden, lärer det vara af
största vigt, att en noggrann utredning verkställes angående
vilkoren och förutsättningarna för beviljandet af en sådan skattefrihet.
Det faller icke inom gränserna för det komitén meddelade
uppdrag att söka åstadkomma en dylik utredning, hvilken
för öfrigt säkerligen skulle kräfva ett betydande arbete.
Komitén har derför ansett sig icke kunna framställa något förslag
till ändring i antydda rigtning af den lagstiftning, som
reglerar utgifterna till statskyrkliga ändamål, särskildt till aflönande
af presterskapet.

Yid debitering och uppbörd af församlingsafgif''terna — hvilka
ej skilja sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga
sig för uppehållande af kyrka och skola, — torde böra iakttagas
hvad kommunalförfattningarna stadga med afseende å debitering
och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut.1 2) För att tillmötesgå en af presterskapet allmänt

1) Jfr lagutskottets utlåtande n:o 19 vid 1872 års riksdag och n:o 36 vid
1902 års riksdag.

2) För debitering och uppbörd af de gamla tiondeafgifterna skall församlingen
utse en eller flera särskilda uppbördsman; jfr ofvan sid. 58 och följande.

I texten åsyftade författningar innehålla angående debitering och uppbörd
följande bestämmelser:

112

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

uttalad önskan kar komitén ansett, att det lönebidrag, som utgöres
af församlingsafgifter, skall qvartalsvis den 1 juli, den 1
oktober, den 1 januari ock den 1 april af kyrkorådet betalas till
kyrkoherden äfvensom till komminister, der sådan är anstäld i
pastoratet.x) För högst få församlingar torde betalningsskyldighetens
fullgörande i sådan ordning medföra någon svårighet,
under det att för presterskapet, som derigenom blifver mera likstäldt
med en del andra tjensteman, förmånen af en på fyra — i stället
för en eller två — terminer fördelad uppbörd är påtaglig. I
den mån godtgörelse till kyrkoherde för tillhandahållande af
hostad och vivre åt ständig adjunkt jemväl kan utgå af församlingsbidraget,
skall det faststälda ersättningsbeloppet öfverlemnas
till kyrkoherden. Det har icke ansetts behöfligt att för denna
liqvid föreskrifva någon viss tid, då ju församlingen kan anta Kongl.

Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862.

38 §.

Hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat skall, allt efter ändamålets beskaffenhet,
genom kyrkorådet eller skolrådet delgifvas, i kyrkoförsamlingen på
landet, vederbörande kommunalnämnd och, i stad, drätselkammaren, livilka det,
hvar i sin ort, åligger att debitering och uppbörd af dessa afgifter verkställa,
samt medlen till kyrko- eller skolrådet aflemna.

Skulle, till följd af särskilda förhållanden, annan ordning för uppbördens
verkställande finnas vara lämplig eller nödig, må kyrkostämma kunna derom besluta.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

§ 40.

Hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat vare församlingen medgifvet att
genom kyrko- eller skolrådet delgifva öfverståthållarembetet, hvarefter bemälda
embete, derest sådant äskas, låter genom kronouppbördsverket debiteringen förrätta,
äfvensom, der ej kyrkostämma genom beslut, som af öfverståthållarembetet
godkännes, annorlunda förordnat, uppbörden i sammanhang med den af utskylderna
till Kongl. Maj:t och Kronan verkställa; egande uppbördsverket, efter medlens
leverering och slutlig redovisnings afgifvande, att till fördelning emellan de
tjensteman, som med debiteringen, uppbörden och redovisningen haft befattning,
godtgöra sig uppbördsprovision till det belopp, som antingen genom öfverenskommelse
eller genom särskildt af öfverståthållarembetet meddeladt beslut bestämmes.

'') Enligt § 11 mom. 2 af 1862 års förordning skall uppbörden af de afgifter,
som blifvit bestämda i penningar, verkställas senast den 1 oktober, men af
de afgifter, hvilka äro bestämda i persedlar att utgå efter medelmarkegång, senast
den 1 mars. I § 8 af 1872 års förordning om ordnande af presterskapets i
de territoriela församlingarna i Stockholm aflöning föreskrifves, att de stadgade
afgifterna skola debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna,
hvarefter kyrkorådet mottager medlen till förvaltning och redovisning samt till
vederbörande utbetalar hvad dem tillkommer. Någon tid för medlens öfverlemnande
till presterskapet är således icke bestämd, och torde härutinnan förfaras
olika i olika församlingar. Inbetalning qvartalsvis lärer förekomma i åtskilliga
städer och är särskildt föreskrifven i löneregleringsresolutionerna för Upsala
pastorat, Norrköpings stads församlingar, Malmö stads församlingar, Ealu pastorat,
Stockholms stads församlingar o. s. v.

SPECIALMOTIV — § 16.

113

gas i allt fall ställa sig kyrkoherdens önskningar beträffande
betalningstiden till efterrättelse. Förslå församlingsafgifterna
äfven till bestridande af arfvode åt ständig adjunkt, skall detta,
eller hvad deraf kan utgå, dock icke gäldas till adjunkten, som
enligt § 20 mom. 2 egen bekomma sin ifrågavarande aflöningsförmån
från kyrkofonden; utan bör det sålunda återstående församlingsbidraget
inlevereras till nämnda fond såsom godtgörelse
för dess kostnader i nu angifna hänseende.

I motsats mot tillvägagångssättet vid församlingsafgifternas
bestämmande i enlighet med 1862 års förordning — då hvarje
enskild långifvare hade sin rätt att bevaka samt de afgifter,
särskilda till ett pastorat hörande församlingar åtogo sig, ofta
utgingo efter olika grunder, hvarför den ena församlingen icke
kunde blanda sig i den andras lönereglering, ehuru sammanjemkning
efter gemensamma grunder af församlingarnas förslag
borde försökas, — skola, på sätt framgår af §§ 7 och 12 i denna
lag, afgifterna hädanefter beräknas och fastställas för pastoratet
i dess helhet, utan hänsyn till de olika förhållanden som
kunna vara rådande inom särskilda församlingar af ett pastorat.
Mot detta tillvägagångssätt lärer någon berättigad invändning
ej kunna göras, alldenstund vid blifvande lönereglering skattskyldigheten
skall anordnas efter en gemensam grund, nemligen
fyrktal eller bevillningsbelopp. Denna grund, som är ett uttryck
för den ekonomiska lärkraften, bör, äfven efter det församlingsbidragets
hela belopp blifvit faststäldt, tillämpas vid de
årliga uttaxeringarna inom eu församling, likasom hela försainlingsbidraget
bör till utgörande fördelas på ett pastorats olika
församlingar med hänsyn till den hvarje församling näst föregående
år påförda bevillning. Under, sådana förhållanden kan
det lönebidrag, som upptages inom ett pastorat med flera församlingar,
sällan komma att under de olika åren inom hvarje
församling utgå med alldeles lika belopp. Det ligger också i
sakens natur, att om under löneregleringsperioden pastoratets hela
fyrktal eller bevillningsbelopp sjunker under den siffra, som
vid regleringen utgjort måttstock för beräkningarna, skattskyldigheten
till presterskapets aflöning icke kan qvarkållas inom
de i § 7 utstakade gränser; med ökad ekonomisk utveckling
varder den emellertid återförd inom de ursprungliga gränserna.

För den händelse inom ett pastorat, hvilket består af flera
församlingar, finnas lönetillgångar, som en af dessa församlingar

8

114 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

anskaffat eller genom donation erhållit, kan ifrågasättas, om icke
denna omständighet bör medföra, att samma församlings bidragsskyldighet
varder efter någon viss grund nedsatt. Härvid kunde
påfordras, antingen att så väl bostadsboställe som andra särskilda
tillgångar skulle räknas ifrågavarande församling till
godo, eller ock att endast de tillgångar som, utöfver bostadsbostället,
på antydda sätt tillkommit, skulle verka till nedsättning
i denna församlings skattepligt. Efter komiténs förmenande
är emellertid en dylik — hittills okänd — uppdelning af
lönetillgångarne inom ett pastorat hvarken af rättvisa eller billighet
påkallad, helst det ofta beror af en tillfällighet, om utredning
angående tillkomsten af en viss lönetillgång kan åvägabringas,
och dessutom skattebördan mången gång skulle blifva
allt för betungande för pastoratets öfriga församlingar, hvilkas
ekonomiska bärkraft må hända är den särskildt gynnade församlingens
betydligt underlägsen. För visso skulle icke heller
endrägten mellan pastoratets församlingar främjas genom ett så
strängt särskiljande af deras olika intressen. Komitén anser
derför — såsom jemväl blifvit under §§ 6—9 utveckladt — att,
ehvad bostadsboställe eller andra tillgångar anskaffats af eller
till förmån för viss församling inom ett pastorat, samtliga dessa
tillgångar, så länge de tagas i anspråk för presterskapets aflöning,
dock böra betraktas såsom gemensamma för pastoratets alla
församlingar.

§ 17.

Angående lönefyllnad, som skall från kyrkofonden utgå till
kyrkoherde och komminister, erhåller statskontoret enligt § 12
underrättelse genom Kong!. Maj:ts i ämnet meddelade beslut
och delgifver i sin ordning detta beslut åt Konungens befallningshafvande;
hvarjemte domkapitlet på grund af föreskrift,
i § 21 skall lemna Konungens befallningshafvande uppgift å de
adjunkter, som äro berättigade till arfvoden, äfvensom å beloppen
af samma arfvoden. Konungens befallningshafvande, som bär
att vidtaga erforderliga åtgärder för att de utbetalningar till
presterskapet, Indika sålunda skola af denna myndighet förmedlas,
må kunna behörigen fullgöras, öfversänder medlen till vederbörande
kontraktsprost i så god tid, att denne kan qvartalsvis
den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april

SPECIALMOTIV. — §§ 17 OCH 18—21.

115

tillställa hvarje tjensteinnehafvare hvad honom tillkommer.
Ehuru detta uppdrag medför icke ringa besvär för kontraktsprosten,
har komitén dock ansett sig böra föreslå ett dylikt
tillvägagångssätt, enär derigenom sparas, utom tid, icke obetydliga
kostnader för de öfriga presterna, som eljest skulle för utbekommande
af tillskotten från kyrkofonden vidtaga eu hvar
sina särskilda åtgärder. .

Kongl. Maj:t lärer meddela de närmare föreskrifter, som
finnas erforderliga för tillämpning af förevarande paragraf äfvensom
af § 21 i hvad den afser från kyrkofonden utgående
adjunktsarfvoden.

§§ 18—21.

Uti den allmänna motiveringen sid. ccxxxvi har komitén utvecklat
de skäl, som, efter komiténs åsigt, böra föranleda en
ändring i sättet för det extra ordinarie pr esterskåpets aflöning.
Likasom det ordinarie presterskapet genom de löneregleringar,
som åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende
å sina inkomster merendels gjordes beroende af de tillgångar,
som funnos inom pastoratet och hvilka ofta voro långt ifrån
tillräckliga, så har äfven vid bestämmandet af adjunkternas aflöning
allt för mycket öfverlemnats åt tillfälligheter: å ena sidan
den goda viljan hos det ordinarie presterskapet — representeradt
af allmänt prestmöte inom stiftet — att fastställa skäliga arfvoden
åt adjunkterna, å andra sidan samma presterskaps förmåga
att på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gent emot
dessa embetsbroder. Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma
lönetillgångar skulle, enligt komiténs förslag, det ordinarie
presterskapets ekonomiska ställning upphjelpas, och genom utfärdandet
af allmänna föreskrifter för aflöningens beräkning, hvilka
äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, torde ojemnheterna
i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extra ordinarie presterskapets aflöning synes böra
i öfverensstämmelse härmed regleras. Att använda kyrkans gemensamma
tillgångar jemväl för adjunkternas aflöning torde så
mycket mindre möta någon betänklighet, som adjunktsinstitutionen
måste, på sätt komitén förut framhållit, betraktas såsom ett
nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. De allmänna
grunder för ordnandet af adjunktsaflöningen, komitén funnit er -

116 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

forderliga, innefattas i ofvan antecknade §§ 18—21 af detta lagförslag;
närmare föreskrifter, särskildt beträffande den godtgörelse
som bör under olika omständigheter utgå till adjunkt,
lärer Kongl. Maj:t komma att meddela.x)

Hufvuddragen i systemet för adjunkternas aflöning angifvas
genom den allmänna föreskriften, att hvarje tjenstgörande adjunkt
skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad, vivre, skjuts i tjensteärenden,
årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning för resa
till tjenstgöringsort (§ 18).

Af dessa löneförmåner synes endast skjuts i tjensteärenden
lämpligen kunna under alla förhållanden utgå in natura; vederbörande
obetaget att förena sig om ett annat sätt för utgörande
äfven af denna förmån.

Deremot är det, såsom lätt inses, ej mindre för adjunktstagaren
än för adjunkten af synnerlig vigt, att förmånen af
bostad och vivre kan utbytas mot sitt värde i penningar. I de
flesta fall torde väl frivillig öfverenskommelse om ersättningen
träffas. Eljest bör afgörandet öfverlemnas åt domkapitlet, dervid
godtgörelsen likväl icke må fastställas till lägre belopp än det
minsta, som jemlikt de af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter angående
adjunkternas aflöning bör i hvarje särskildt fall utgå.

Enär den extra ordinarie prestens arbete kan från eu mera
underordnad tjenstgöring — såsom blott biträde åt innehaf varen
af en ordinarie befattning — utveckla sig till en själfständig utöfning
af den ordinaries tjenst, bör äfven det arfvode, som tillerkännes
honom lämpas efter dessa olika åligganden. Två slag
af arfvoden hafva i enlighet härmed anordnats. Så skall vanligt
adjunktsarfvode utgå till hvarje tjenstgörande adjunkt — ständig
eller icke — som allenast biträder en ordinarie prest i dennes
embete; och skall detta arfvode ökas med hälften af det såsom
adjunktsarfvode i allmänhet utgående belopp, så vida den extra
ordinarie presten tjenstgör vid två ordinarie beställningar (§ 18).
För den mera själfständiga och ansvarsfulla verksamhet, den
extra ordinarie presten utöfvar, då han på grund af förordnande
uppehåller kyrkoherdebefattning eller sådan komministersbefattning
i annexförsamling eller kapellag, med hvilken är förenad
skyldighet att på eget ansvar under pastors tillsyn sköta *)

*) Förslaget till föreskrifter angående beräkning af presterskapets aflöning
innehåller i §§ 11 och 14 de bestämmelser i ämnet, som af komitén ansetts lämpliga.
Se jemväl utvecklingen här ofvan sid. 62—66.

SPECIALMOTIV. — §§18—21.

117

kyrkobokföringen, skall den extra ordinarie presten, utöfver hvad
han såsom adjunkt eger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode
med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kong!. Maj:t
derom meddelade föreskrifter. Uppehåller den extra ordinarie
presten tvä ordinarie tjenstebefattningar, åtnjuter han med afseende
å hvardera befattningen rätt till det vikariearfvode, som
skall enligt de allmänna grunderna utgå (§ 19).

Beträffande frågan hvem som hör vidkännas kostnaderna för
adjunktsväsendet har komitén af förut anförda skäl ansett, att
det årliga enkla adjunktsarfvodet bör utbetalas af kyrkofonden.
Lämpligt torde äfven vara, att kostnadsersättningen för adjunktens
resa till tjenstgöringsort godtgöres på samma sätt. Derest
icke jemväl sistnämnda kostnad lades på kyrkofonden, skulle den
med allt för stor tyngd drabba presterskapet i de mera vidsträckta
stiften och derigenom upphäfva den eftersträfvade jemlikheten
i aflöningsförhållandena. Vikariearfvode torde deremot alltid
böra gäldas af den som uppbär de med den ordinarie tjensten förenade
inkomster. Så bör äfven vara förhållandet med den förhöjning
i adjunktsarfvode, som tillkommer extra ordinarie prest
i det fall, att han tjenstgör vid två ordinarie befattningar. Då
nemligen innehafvarne af dessa befattningar med endast hälften
hvar utgöra förhöjningsbeloppet och likaså dela kostnaderna för
bostad och vivre åt adjunkten, blifva deras utgifter för dennes
aflönande ej större, utan snarare mindre, än om de hade en hvar
sitt särskilda biträde. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjensteärenden
tillhandahållas ständig adjunkt af kyrkoherden i pastoratet
samt annan adjunkt af den prest, till hvilkens biträde
denne adjunkt är anstäld eller hvilkens tjenst han uppehåller,
eller, då tjensten är ledig, af den som åtnjuter de med densamma
förenade inkomster (§ 20). Kyrkoherden erhåller dock enligt § 4
ersättning för den förmån, han sålunda är skyldig att bereda
den ständige adjunkten.

Ädjunktsaflöningen, i den mån den icke utgöres af bostad
och vivre, bör, i likhet med det ordinarie presterskaqtets kontanta
aflöning, utbetalas qvartalsvis, såsom redan blifvit under
§17 framhållet beträffande de adjunktsarfvoden, som utgå från
kyrkofonden. Åtnjuter adjunkten icke in natura bostad och
vivre af den, som är skyldig att tillhandahålla honom denna
förmån, skall ersättningen derför likaledes qvartalsvis utbetalas.
Upphör emellertid adjunktens förordnande före qvartalets ut -

118 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

gång, bör samtidigt dermed till adjunkten erläggas hvad som
belöper å den tid, hans tjenstgöring under sista qvartalet omfattat,
emedan det icke kan vara lämpligt, att adjunkten för
sin tjenstgöring har fordran innestående hos den, hvilken han
icke vidare är skyldig att biträda. Ersättningen för de kostnader,
som varit förenade med adjunktens resa för inställelse å
tjenstgöringsorten och hvilka han sjelf måst förskottera, bör
af Konungens befallningshafvande utbetalas till adjunkten, när
helst han derom gör framställning.

§ 22.

Understundom kan det vara fördelaktigt eller till och med
nödvändigt, att förordnande utfärdas för ordinarie prest att jemte
egen tjenst uppehålla annan befattning eller biträda annan i hans
tjenst; t. ex. då behofvet af medhjelpare icke är af längre varaktighet
eller då, i tider af prestbrist, adjunkter icke kunna på
alla ställen tillhandahållas. I de flesta fall lärer väl öfverenskommelse
om godtgörelsen träffas mellan vederbörande. Men
för den händelse så icke sker, bör någon allmän grund vara angifven
att vid ersättningsfrågans afgörande tillämpas. Kongl.
Maj:t torde meddela de i sådant afseende erforderliga föreskrifter.

§§ 23 och 24.

Löneregleringen för kontraktsprostarne synes kunna företagas
såsom en fristående förrättning, utan att ställas i samband
med löneregleringen för det öfriga presterskapet, äfven om prostarfvodena
skulle komma att bestämmas efter en något mera
komplicerad metod än den som hittills blifvit följd, och enligt
hvilken till kontraktsprost merendels skolat utgöras en tunna
spanmål för hvarje till kontraktet hörande församling.1) I enlighet,
med derom af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter torde
domkapitlen i de särskilda stiften böra uppgöra förslag till
arfvode för en hvar af kontraktsprostarne, hvarefter Kongl.
Maj:t fastställer dylikt arfvode.

Emedan prostetunnorna hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen
af kronotionde, men äfven till någon del af kyrkotionde,

4 Se ofvan sid. clxx.

SPECIALMOTIV. — §§ 23 OCH 24 SAMT 25—29.

119

för hvilka anslag ersättning under senare tid lemnats af statsverket,
bör, vid det förhållande att enligt § 3 mom. 3 af förslaget
till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter
skola indragas till kyrkofonden, samma fond gälda de prostarfvoden,
som varda för framtiden faststälda. Med utbetalningen
— genom Konungens befallningshafvande — af ifrågavarande
arfvoden lärer, utan men för de dertill berättigade, kunna anstå
till dess ecklesiastikåret utgått (§ 23).

Det synes lämpligt, att prest, som är förordnad att i stället
för kontraktsprost utöfva dennes prostembete, för den tid, förordnandet
omfattar, af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,
uppbär hälften af det belopp, som för samma tid skall
såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer. En
sådan fördelning torde öfverensstämma med gällande lag och
praxis.1)

§§ 25- 29.

När i § 1 af förevarande lagförslag, med afseende å måttet
■och beskaffenhet af presterskapets aflöning, uppstälts den allmänna
fordran, att hvarje tjenstgörande prest skall erhålla, jemte fri
bostad, aflöning i öfrigt, så beräknad, att honom derigenom bere■des
anständig bergning, har för visso icke någon ny grundsats
blifvit uttalad, allenast ny formulering gifvits åt en hvilken sedan
länge varit erkänd. Äfven enligt 1862 års förordning, § 1,
skall hvarje tjenstgörande prest erhålla anständig bergning. Bostadsförmånen,
såsom en del af aflöningen, nämnes väl icke uttryckligen
i åberopade författning. Denna innehåller emellertid
i § 4 det stadgande, att boställe, som afses att af löntagare bebos
och brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag

b Enligt 21 § af 24 kap. i kyrkolagen skall, der prost af långlig sjukdom
eller ålder blifver vanför, biskopen förordna en annan skicklig man i kontraktet
till hans vikarie och gifva honom hälften af prostetunnan eller hvad eljest dem
åsämjer. Af ett kongl. bref den 5 oktober 1813 framgår, huru som beträffande
andel af prostetunnor för den som förrättat vikariat, då en prost för ålder eller
sjukdom begärt vikarie, Kongl. Maj:t ansett frågan om sådan andel höra ankomma
på särskild öfverenskommelse eller hvad vederbörande konsistorium kan finna
billigt att derom stadga.

_ Godtgörelse till den som förvaltar prostembete under privilegie nådår skall
jemlikt nyssnämnda 1813 års bref utgöra en tredjedel af prostetunnornas belopp,
hvaremot på grund af kongl. cirkulärbrefvet den 22 september 1854 inkomsten af
prostetunnorna skall under extra nådår odelad tillfalla den, som under tiden förestår
prostsysslan. I dessa bestämmelser afser komiténs förslag icke att gorå
ändring.

120 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. För den
händelse nu — såsom komitén i § 6 af här omhandlade lag föreslagit
— afkastningen af bostadsboställe, utan afdrag af kostnaden
för byggnadsskyldighetens fullgörande å boställets laga
hus, beräknas såsom aflöningsförmån, men en särskild post för
bestridande af byggnadskostnaden tillägges, blifva ju presterskapets
inkomster och församlingarnas lönebidrag i båda fallen
lika stora, endast med någon skiljaktighet i rubriceringen af aflöningsförmånerna.
Detta torde än tydligare framgå af följande
exempel. Om aflöningen för en kyrkoherdebeställning, med hvilken
är förenädt ett bostadsboställe, blifvit faststäld till 4,000 kronor
samt bostället, utan afdrag af den kostnad byggnadsskyldigheten
i medeltal årligen kräfver, antages afkasta 2,000 kronor
och byggnadskostnaden beräknas till 400 kronor, så skulle vid
en reglering af lönen för ifrågavarande beställning församlingen
hafva att hvarje år tillskjuta:

enligt 1862 års förordning 2,400 kronor i en post såsom
lönefyllnad till boställsafkastningen (den senare = 1,600 kronor,
sedan byggnadskostnaden 400 kronor afdragits); och

enligt komiténs förslag dels 2,000 kronor, såsom lönefyllnad
till boställsafkastningen (den senare = 2,000 kronor, emedan
ej afdragits byggnadskostnaden 400 kronor), dels 400 kronor till
bestridande af byggnadskostnaden.

Utföres löneregleringen rigtigt, erhåller således tjensteinnehafvaren
under alla förhållanden hvad, utöfver kostnaden för
bostad, erfordras för hans bergning. I förra fallet — med nu
gällande ordning — har tjensteinnehafvaren att sjelf svara för
sina boställshus, hvarför boställets afkastning beräknats så mycket
lägre; i senare fallet — om den af komitén föreslagna ordning
antages — skulle tjensteinnehafvaren få åt sig anvisadt ett särskildIt
byggnads anslag, men boställets afkastning komma att
beräknas så mycket högre.

I verkligheten har dock afdraget för byggnadskostnaden
sällan kunnat rätt beräknas, och en sådan beräkning torde icke
heller framgent kunna åstadkommas, så länge byggnadsskyldighetens
fullgörande af och fördelning mellan af- och tillträdande
boställshafvare måste försiggå på hittills häfdvunnet sätt.
Sällan lärer väl för öfrigt en boställshafvare visa den förtänksamhet,
att han uppsparar hvad af boställsafkastningen beräknats
utgöra ersättning för berörda kostnad, och eger i allt fall

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

121

tillträdande boställshafvare icke att räkna sig till godo hvad
företrädaren, som undsluppit nybyggnad, sålunda inbesparat.
Det väsentliga felet i den nuvarande ordningen, det som gifvit
upphof till alla berättigade klagomål öfver byggnadsskyldigheten,
ligger också deruti, att denna skyldighet, när den efter långt
uppskof slutligen måste fullgöras af den som innehar bostället,
drabbar honom med en tyngd, som kan vara öfverväldigande,
och att det för närvarande knappast gifves någon laglig och
praktisk utväg att åstadkomma bördans rättvisa fördelning på
alla vederbörande. Att, såsom bekant, missförhållandena bjertast
framträda vid ''komministersboställena, beror naturligtvis dels derpå
att komministrarnes ringa aflöning oftast för dem omöjliggör
att af årsinkomsterna bestrida någon del af byggnadskostnaden,
dels derpå att byggnadsskyldigheten för dem mestadels
omfattar alla boställets hus, så väl i mangård som i ladugård,
under det att kyrkoherdar ne äro i regel fria från byggnadsskyldighet
icke blott å sätesbyggningen utan äfven å flera
andra hus både i mangård och i ladugård. Det erforderliga
byggnadskapitalet måste emellertid af de flesta boställshafvare
upplånas samt lånet förräntas och amorteras på de dryga
vilkor, som pläga gälla för en svag personalkredit. Systemet
innebär alltså den orättvisa, att ett kapitalutlägg,
som tillgodokommer följande boställshafvare under ganska lång
tid, eller så länge byggnaden eger bestånd, vanligen får
hvila på den nybyggande innehafvaren, endast i ringa mån på
närmaste efterträdare. En rättvis och tillfredsställande utjemning
af byggnadsskyldigheten kan derför icke vinnas med bibehållande
af nu gällande grunder. Byggnadskostnaden måste,
så vidt möjligt, fördelas lika å alla de boställshafvare som af
byggnaden njuta fördel, eller, med andra ord, på alla de år,
under hvilka byggnaden skäligen kan antagas ega bestånd.

En verkligt rationel fördelning af byggnadsskyldigheten
leder med en viss nödvändighet till öfvergifvande af det system
för årsberäkning och kapitalanskaffning, som hittills varit följdt,
och påkallar helt naturligt anordningar, genom hvilka å ena
sidan betryggades den noggranna beräkningen och det följdrigtiga
genomförandet af byggnadskostnadens successiva fördelning
samt å andra sidan alla boställshafvare blefve i lika grad delaktiga
i besvär och kostnad för kapitalutläggens förräntning
äfvensom åt kapitalanskaffningen och amorteringen bereddes en

122

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

säkrare grundval än den personel krediten. Dessa uppgifter
skulle, efter komiténs mening, på det bästa sätt fyllas, om anskaffning,
förräntning och amortering af det för boställsbyggnaderna
erforderliga kapital utfördes genom offentliga kassor,
hvilkas organisation satte dem i stånd att följdrigtigt utföra
väl uppgjorda fördelningsplaner, och hvilka kunde erbjuda långifvare
en fullt betryggande säkerhet och således medförde de
billigaste lånevilkor.

Komitén har derför framlagt ett förslag till inrättande stiftvis
af ecklesiastika, byggnadslånekassor,x) hvilka skulle hafva till
uppgift att anskaffa samt till stiftets byggnädsskyldiga presterskap
och pastorat eller församlingar utlåna penningar till bestridande
af vissa kostnader å laga hus vid bostadsboställen.
Genom dessa kassor skulle boställshafvarnes kapitalutlägg
för nybyggnad omsättas till annuiteter, och nybyggnadskostnaden
sålunda kunna beräknas nästan lika säkert som den kontanta
penninglönen. Underhållsskyldigheten blefve visserligen
fortfarande något vexlande, men dess betydenhet skulle dock
väsentligen minskas, då nybyggnaden komme att omsorgsfullt
och i rätt tid utföras. Utgifterna för boställshusens nybyggnad
och underhåll skulle således få karakteren af eu hyresafgift för
byggnadernas begagnande.

På det att de föreslagna anordningarna måtte kunna träda i
verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynner, samt
tjena till stöd och ledning för detta, på samma gång som till
lättnad och hjelp för presterskapet, har komitén ansett, att den
åsyftade regleringen af byggnadsskyldigheten icke borde göras
beroende af samma vanskligheter, som vid föregående tillfällen
förhindrat antagandet af erkända förbättringar, och derför sökt
undvika alla tvisteämnen mellan församlingar och boställshafvare.
Då komitén sålunda underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser
rörande församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet,
har detta till en del berott derpå, att ordnandet af
församlingarnas och presterskapets byggnadsskyldighet för nästa
löneregleringsperiod, efter komiténs uppfattning, kunde och borde
ske vid och genom löneregleringen.1 2)

1) Se komiténs betänkande II med förslag till »Ecklesiastik boställsordning *
och till »Förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor*.

2) Se nyss anförda betänkande sid. lix.

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

123

I sådant afseende har. komitén föreslagit den anordning, som
ntgör föremål för bestämmelserna i ofvanskrifna fem paragrafer
och för hvilken komitén nu går att redogöra.

§ 25. Uppskattning af årskostnaderna för byggnadsskyldighetens
fullgörande å bostadsboställes laga hus — församlingens
så väl som presterskapets — verkställes på domkapitlets anmodan
af vederbörande synerätt. Komitén har ansett, att löneregleringsnämnden,
som, bland annat, enligt § 6 mom. 1 skall beräkna
boställets afkastning af jordbruk, icke rimligtvis borde betungas
jemväl med en förrättning af först angifna beskaffenhet, helst
densamma måste utföras med stor omsorgsfullhet och derför kan
antagas komma att taga icke obetydlig tid i anspråk. Dessutom
.skulle helt visst stora svårigheter med afseende å nämndens sammansättning
möta, derest fordran uppstäldes på qvalifikation hos
nämndens ledamöter äfven för ett dylikt uppdrag. Synerätten
har emellertid endast att afgifva utlåtande i frågan, ej att fastställa
några kostnadsbelopp, hvilket senare lärer böra förbehållas
Kongl. Maj:t.

Vid uppskattningen skall synerätten ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i förslaget till ecklesiastik boställsordning,
hvilka äro af beskaffenhet att inverka på kostnaderna för hvarje
byggnadsskyldig. Nämnda förslag upptager visserligen icke
några detaljerade bestämmelser angående laga husens storlek,
inredning och öfriga beskaffenhet samt yttrar sig om fördelningen
mellan olika byggnadsskyldiga af de laga husen å kyrkoherdeboställe
på landet endast i så måtto, att pastoratet förklaras
skola af berörda laga hus nybygga och underhålla dem,
beträffande hvilka nybyggnads- och underhållsskyldighet hittills
ålegat socknemännen, hvaremot de öfriga laga husen skola, der
■ej för viss ort eller för visst boställe är annorlunda bestämdt,
nybyggas och underhållas af boställshafvaren. Detta oaktadt
innehåller boställsordningen helt naturligt åtskilliga bestämmelser,
till hvilka synerätten måste taga hänsyn. Särskildt är emellertid
att iakttaga huru som, vid nybyggnad af boställshafvares
laga hus och vid vissa större reparationer derå, kostnaden
skall betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa, mot
skyldighet för låntagaren att genom årliga afgifter eller annuiteter
återgälda lånet, likasom att äfven pastorat eller församling
kan få sin nybyggnadskostnad betäckt genom lån från

124 REGLERING AE PRESTERSKAPBTS AFLÖNING.

kassan. Vidare är stadgadt att, sedan ny lönereglering för
pastorat vunnit tillämpning, boställshafvare skall för laga hus,,
för hvilket icke annuitet för byggnadslån utgår, årligen, så
länge detta förhållande fortfar, till stiftets byggnadslånekassa
erlägga en på visst sätt bestämd byggnadsskyldighetsafgift såsom
bidrag till betäckande af blifvande nybyggnadskostnad för boställshafvarens
laga hus.*) Har boställshafvare, pastorat eller
församling redan erhållit lån ur dylik kassa till bestridande af
kostnaden för ett eller flera laga hus, upptager synerätten annuiteterna
för samma lån såsom nybyggnadskostnad. Eljest
måste synerätten sjelf noggrant uppskatta kostnaden under
löneregleringsperioden för så väl nybyggnad som underhåll af
hvarje laga hus, ehvad byggnadsskyldigheten åligger boställshafvaren,
pastoratet eller enskild församling.

Såsom en sammanfattning af sina beräkningar afgifver synerätten
utlåtande angående årliga medelbeloppet under löneregleringsperiodens
tjugu år ej mindre af den kostnad särskildt för
nybyggnad och särskildt för underhåll, som kan antagas komma
att drabba hvarje byggnadsskyldig, än äfven af de byggnadsskyldighetsafgifter
som i förekommande fäll finnas böra af boställshafvaren
utgöras. Utlåtandet öfverlemnas derpå till domkapitlet,
som vidare förfar i enlighet med föreskrifterna uti § 11 af
denna lag.

I detta sammanhang torde böra erinras om hufvuddragen af
lagstiftningen angående byggnadsskyldighet å ecklesiastika boställen.

Med afseende å dels antalet och beskaffenheten af de laga
husen å kyrkoherdes bostadsboställe, dels fördelningen af skyldigheten
att nybygga och underhålla dessa hus är för närvarande,
beträffande de på landet belägna bostadsboställen för
kyrkoherdar, i allmänhet stadgadt:

A) i fråga om husens antal och beskaffenhet,

att ovilkorligen skola finnas följande laga hus: l:o) och 2:o)
sätesbyggning med kök, 3:o) brygghus, 4:o) bod, 5:o) visthus, 6:o)
fähus och stall, 7:o) källare, 8:o) drängstuga, 9:o) svinhus, 10:o)
vagnshus eller redskapslider, ll:o) hemlighus, 12:o) fårhus samt
13:o) en sädeslada med loge och 2 golf; äfvensom

*) Se i ofvan berörda delar komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning,
16, 17 och 72 §§. Jfr samma förordning, 71 § (i dess nya redaktion, här efteråt),
samt § 33 i förevarande lag.

SPECIALMOTIV.

§§ 25—29.

125

att dessutom två hus, torkhus eller badstuga samt ett ytterligare
fähus kunna föreskrifvas;

B) i fråga om nybyggnadsskyldigheten,

att sätesbyggning, brygghus, bod, visthus, fähus och stall
skola nybyggas af socknemännen;

att källare, drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider,
hemlighus och fårhus, jemte de vilkorligt föreskrifna två
husen, när dessa finnas, skola nybyggas af kyrkoherden; äfvensom

att sädeslada med loge och två golf, på grund af nådiga
resolutionerna den 1 augusti 1727, § 12, och den 10 augusti
1762, § 4, jemförda med nådiga förordningen den 27 april 1877,
nybygges än af socknemännen, än af kyrkoherden, än af både
socknemännen och kyrkoherden; samt

C) i fråga om underhållsskyldigheten,

att beträffande de hus, hvilka det åligger socknemännen att
nybygga, kyrkoherden skall vara »skyldig att hålla dem vid
magt med egen kostnad», dock att, »när de af ålder och bruk
och ej af prestens vanrykt förfalla», socknemännen skola dem
»bättra på deras kostnad»; och

att öfriga hus skola af kyrkoherden ensam underhållas.

Nybyggnads- och underhållsskyldigheten å komministrars
och med dem likstälda presters bostadsboställen på landet åligger
i allmänhet boställshafvaren. Detta är väl icke uttryckligen
stadgadt, men torde följa deraf, att sådan skyldighet icke genom
allmänt gällande författning är annan ålagd.

Från hvad sålunda i allmänhet gäller beträffande nu omförmälda
bostadsboställen på landet förekomma emellertid på olika
orter åtskilliga undantag. Så byggas i Skåne pr estgårdarna af
kyrkoherdarne allena, på Gotland åter af församlingarna allena.

Ä de i stad belägna bostadsboställen för kyrkoherdar och
komministrar åligger nybyggnads- och underhållsskyldigheten
vederbörande församlingar enligt 7:de punkten i presterskapets
privilegier och 26 kapitlet 3 § byggningabalken. Dock torde
äfven härutinnan förekomma några, ehuru mycket få, undantag. *)

§ 26 mom. 1. För den kostnad, som är förenad med fullgörandet
af boställshafvaren — kyrkoherde eller komminister —
åliggande skyldighet att nybygga och underhålla vissa laga hus, 1

1) Jfr komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning, sid. 56 och 57.

126 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

skall ersättning utgå från pastoratet. Då bostadsförmånen utgör
en del af aflöningen, bör ifrågavarande ersättning, genom hvars
tillhandahållande sagda förmån göres kostnadsfri för boställshafvaren,
fastställas i sammanhang med löneregleringen; och har
Konungens befallningshafvande, på grund af § 11 i denna
lag, att för sådant ändamål till Kong! Maj:ts pröfning samtidigt
anmäla löneregleringsnämndens förslag och synerättens utlåtande
beträffande byggnadskostnaderna. Ersättning, som bestämmes
för nybyggnad och dermed likstäld förbättring äfvensom
till gäldande af byggnadsskyldighetsafgifter, skall särskiljas
från ersättningen till bestridande af underhåll. På sätt närmare
utvecklas under §§ 28 och 29, torde nemligen olika bestämmelser
böra gälla för förvaltningen af de olika ersättningsbeloppen.

§ 26 mom. 2. Olägenheterna af den nuvarande fördelningen
mellan boställshafvare och pastorat af de laga husen å kyrkoherdeboställen
på landet samt af gemensamheten i underhållet
af pastoratets hus å samma boställen hafva gjort det önskvärdt,
att nybyggnads- och underhållsskyldigheten beträffande samtliga
laga hus blefve förenad i boställshafvarens hand. Men äfven
när nybyggnads- och underhållsskyldigheten icke är delad, utan
helt och hållet åligger pastoratet, bör det, enligt komiténs åsigt,
medgifvas pastoratet att öfverflytta sin skyldighet i angifna
hänseenden å boställshafvaren. Varder eu dylik rätt tillerkänd
pastoratet — vare sig dess byggnadsskyldighet omfattar boställets
alla laga hus eller endast en del af dem •—, skulle
helt visst många anledningar till missnöje och osämja mellan
boställshafvaren och socknemännen undanrödjas. Om jemväl
tillses, att den ersättning, pastorat får sig ålagdt att
utgifva till boställshafvaren för fullgörande af nybyggnads- och
underhållsskyldigheten å pastoratets laga hus, fastställes till
ett oföränderligt belopp för hvarje år af löneregleringsperioden,
skulle pastoratet genom en dylik utjemning af byggnadskostnaderna
otvifvelaktigt vinna en ganska afsevärd fördel.

I enlighet härmed har genom stadgandet i förevarande
moment tillfälle beredts pastorat att få sin nybyggnads- och
underhållsskyldighet i fråga om laga hus å bostadsboställe i
hela dess omfattning — således icke beträffande blott ett eller
annat hus — Överflyttad å boställshafvaren, sedan tillämpning
af ny lönereglering vidtagit. Sin önskan härutinnan skall pas -

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

127

toratet anmäla i det yttrande, som af detsamma afgifves med
anledning af löneregleringsnämndens förslag. Detta förslag åtföljes
af synerättens utlåtande i fråga om kostnaderna för byggnad
ock underhåll af hvarje laga hus å bostadsboställe, och
kan pastoratet derför lätt bilda sig en föreställning om den
ekonomiska verkan af en dylik öfverflyttning. Har pastoratet
tillkännagifvit sin önskan i omförmälda hänseende, bestämmer
Kongl. Maj:t i samband med lönereglerings fastställande,
hvarje gång för löneregleringsperioden, beloppet af den årliga
ersättning pastoratet bör utgifva särskild! för nybyggnad och
särskild! för underhåll af sina laga hus.

Då en församling, hvilken tillsammans med annan församling
bildar ett pastorat, fått sig ålagdt att ensam nybygga och
underhålla ett eller flera hus å bostadsboställe, eller då byggnadsskyldighet,
hvilken åligger två eller flera till samma pastorat
hörande församlingar, mellan dem på det sätt fördelats,
att en hvar nybygger och underhåller åtminstone ett särskildt
laga hus, bör jemväl församling, som sålunda har att ensam ansvara
för viss byggnadsskyldighet, tillerkännas rätt att, om hon
det önskar, i likhet med pastorat få denna skyldighet mot ersättning
fullgjord af boställshafvaren.

§ 27. Skyldigheten att deltaga i kostnad för nybyggnad och
underhåll, hvilkas fullgörande tillkommer pastorat eller församling,
är för land och stad i någon mån olika bestämd.
På grund af lagen den 29 juni 1900 skola, der enligt 26 kapitlet
2 § byggningabalken eller särskilda författningar det åligger
socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra husen å prestgård,
i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, deltaga för fastighet efter hela samt för
andra beskattningsföremål efter hälften af derå belöpande fyrktal,
dock att de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets
privilegier förunnade förmåner äro skyldiga att i den kostnad
deltaga endast i den mån de ej äro derifrån enligt samma privilegier
befriade. Detta lagstadgande afser endast kyrkoherdeboställen
på landet. Jemlikt nådiga förordningen den 19 juli
1859 angående ändring af 26 kapitlet 3 § byggningabalken,
jemförd med nådiga förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, § 2 mom. 6 samt §§ 4 och
35, skola alla, som å kyrkostämma ega rösträtt, deltaga i ny -

128

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

• byggnads- och underhållsskyldighet beträffande prestgård i stad;
och lärer detsamma, om än icke uttryckligen stadgadt, gälla i
fråga om utgifter för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldighet
å komministersbostallen i stad. Frihet från att deltaga
i den prestgårdsbyggnad, som åligger socknemännen, åtnjutes
af »presterskapet för sine preste- och capellans-gårdar,
hvilka, efter 1672 års resolution, äro aldeles derifrån befriade».x)

Den af komitén föreslagna öfverflyttning på boställshafvaren
af församling åliggande nybyggnads- och underhållsskjddighet,
mot en bestämd årlig ersättning, afser, såsom redan blifvit antyda
ej att i någon mån rubba hvad nu är i allmänhet stadgadt beträffande
antalet, storleken och beskaffenheten af socknemännens
laga hus samt rörande deras och boställshafvarnes inbördes förhållande
eller hvad som gäller dels i följd af särskilda stadganden
eller ingångna öfverenskommelser för hela landsorter eller vissa
pastorat, dels ock på grund af gammal häfd. Icke heller åsyftas
någon ändring i fördelningen mellan församlingens medlemmar
af kostnaderna för nybyggnad och underhåll af församlingens hus.

Ersättning, som pastorat eller församling har att gälda såsom
lösen för befrielse från fullgörandet in natura af sin byggnadsskyldighet,
skall alltså, sedan denna ersättning, med tillämpning
af gällande bestämmelser angående byggnadsskyldighetens omfattning,
blifvit jemlikt § 26 till beloppet faststäld, af församlingsmedlemmarne
utgöras efter samma grunder som kostnaden för
ett af pastoratet eller församlingen sjelf utfördt nybyggnads- eller
reparationsarbete, hvarvid naturligtvis bör iakttagas, att vissa
beskattningsföremål skola komma i åtnjutande af lagligen medgifven
lindring i eller befrielse från de afgifter, som måste för
ändamålet utdebiteras.

Vid fördelning mellan församlingsmedlemmarne af utgiftsbelopp,
som blifvit enligt § 26 bestämdt såsom ersättning för
fullgörande af boställshafvares byggnadsskyldighet, torde dylik
lindring ej böra medgifvas. Ifrågavarande ersättning är nemligen,
efter komiténs förmenande, af alldeles samma beskaffenhet
som lönebidrag, hvilket i form af församling saf gifter skall utgå
enligt § 16. I sjelfva verket lemnas byggnadsersättningen i
stället för ett motsvarande belopp församlingsafgifter. Ty om bo- l

l) Jfr nådiga resolutionerna på allmogens besvär den 13 dec. 1672, punkt
4, och den 25 maj 1720, punkt 41, samt presterskapets privilegier den 16 oktober
1723, punkt 4.

SPECIALMOTIV.

§§ 25-29.

129

ställets afkastning skulle, såsom 1862 års förordning stadgar, beräknas
med hänsyn till den nybyggnads- och underhållsskyldighet
som åligger boställshafvaren, måste ju, på sätt redan framhållits,
församlingsafgifterna ökas med ett belopp, som svarade mot byggnadskostnaden,
enär boställsafkastningens värde under dylik
förutsättning blefve minskadt. Afgifter som skola bereda tillgång
till gäldande af ersättning för kostnader å boställshafvarens
laga hus böra derför icke anses annorlunda än vanliga församlingsafgifter,
och skola för den skull utdebiteras efter samma grunder
som dessa äfvensom med samma rätt för presterskapet att för
boställen och löneinkomster nj uta befrielse från afgifternas utgörande.

Med afseende å fördelning mellan förenade stads- och landsförsamlingar
af pastoratet åliggande utgifter för gäldande af nu
ifrågakomna ersättningar torde böra tillämpas den grund, som
blifvit bestämd genom lagen den 31 maj 1901 angående ändring
i 7 och 35 §§ af kyrkostämmoförordningen. Enligt denna lag
skall hvarje församling tillerkännas rösträtt, svarande mot det
för församlingen senast påförda hela antal bevillningskronor;
dock att, då fråga är om byggande eller underhåll af kyrka
eller annan gemensam byggnad, i kostnaden för hvilken socknemän
å landet, enligt allmän lag eller särskild författning, deltaga
för fastighet efter hela men för öfriga beskattningsföremål
blott efter viss del af derå belöpande fyrktal, vid beräkningen
af hvardera församlingens röstsumma skall läggas till grund i
staden hela och å landet för fastighet hela, men för öfriga beskattningsföremål
en mot nämnda del af fyrktalet svarande del
af hela antalet bevillningskronor. De afgifter, hvarom för stadsoch
landsförsamlingar, eller delar deraf, gemensam kyrkostämma
beslutar, skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet,
i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal
vid gemensam kyrkostämma. Huru stor del af de särskilda
ersättningsbeloppen skall utgöras af hvarje församling kommer således
att bero af dess rösträtt. Då emellertid landsförsamling,
hvilken ensam eller i förening med annan landsförsamling bildar
pastorat, för närvarande i allmänhet är underkastad nybyggnadsoch
underhållsskyldighet endast beträffande vissa af de i 26 kapitlet
2 § byggningabalken omförmälda laga hus, torde landsförsamling,
som jemte stadsförsamling utgör pastorat, ej böra betungas
hårdare, äfven om prestgården ligger i stad och således alla
husen skola af pastoratet byggas och underhållas. Stadsförsam 9 -

130 REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

lingen som, enligt 7:de punkten i presterskapets privilegier och
26 kapitlet 3 § byggningabalken, är skyldig förse sin kyrkoherde
med alla behöfliga hus, torde i detta afseende hafva större
förpligtelser. *)

§ 28. Kostnad för nybyggnad eller dermed likstäld förbättring,
hvilken verkställes å boställshafvares laga hus skall
jemlikt 16 § i förslaget till ecklesiastik boställsordning alltid
betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa. Har pastorat
eller församling anmält önskan, att dess nybyggnads- och
underhållsskyldighet i fråga om laga hus varder från och med
den tid, då tillämpning af ny lönereglering vidtager, af boställshafvaren
mot ersättning fullgjord, skall jemväl kostnaden för
sist omförmälda nybyggnadsskyldighet godtgöras genom lån från
kassan.* 2) Häraf torde följa, att ersättningsbelopp, som på grund
af § 26 i förevarande lagförslag blifvit bestämda till gäldande
af kostnader för nybyggnad vid boställshafvarens och socknemännens
laga hus, böra inlevereras till den byggnadslånekassa,
från hvilken förenämnda lån erhållits.

Dessa ersättningsbelopp hafva emellertid endast förslagsvis
beräknats. Den summa, hvartill de för löneregleringsperioden sammanlagdt
uppgå, kan således komma att öfverskjuta eller understiga
summan af de annuiteter och byggnadsskyldighetsafgifter,
hvilka — enligt synerätts eller annat i laga ordning meddeladt
beslut — under angifna tid skola utgå för boställets laga hus.
Af kassans räkenskaper framgår huru vida öfverskott eller brist
uppstått. Då vid näst påföljande lönereglering nya ersättningsbelopp
bestämmas, bör alltså hänsyn tagas till den ställning
boställets byggnadskonto i kassan utvisar, så att, jemte det
kostnaderna för blifvande nybyggnad varda genom ersättningsbeloppen
betäckta, öfverskottet eller bristen tillika utjemnas.

§ 29. Hvad pastorat eller församling har att årligen utgifva
såsom ersättning för bestridande af underhållskostnad synes
lämpligen böra omhänderhafvas af kyrkorådet, för att tillhandahållas
boställshafvaren, i den mån han visar sig hafva gjort
utgift för de laga hus, som det tillkommer honom sjelf att under *)

Jfr komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning, 69 §.

2) Se bär efteråt komiténs förslag till ändring i 17 § af förslaget till ecklesiastik
boställsordning.

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

131

hålla eller hvilkas underhåll han måst öfvertaga, derför att
pastorat eller församling derom gjort framställning.

Det kan antagas, att boställshusen hädanefter varda i rätt
tid ombyggda samt uppförda med tillbörligt afseende å varaktighet.
Kostnaderna för underhållet torde derför blifva väsentligen
minskade och årliga medeltalet af dem lättare att beräkna
än hittills. Afvikelse!’ från de gjorda beräkningarna
lära emellertid icke kunna helt och hållet undvikas, om de än
icke blifva synnerligen betydande. Som det ligger nästan uteslutande
i boställshafvarens hand att hålla utgifterna för underhållet
inom de gränser, som angifvas af ersättningsbeloppen,
synes det vara rättvist att, om boställshafvaren under löneregleringsperioden
gjort större omkostnader, än som betäckas af de
medel hvilka för ändamålet stälts till hans förfogande, han sjelf
får vidkännas skilnaden. Uppstår åter öfverskott, finnes, efter
komiténs förmenande, ej någon anledning hvarför detta skulle
tillfalla boställshafvaren, helst en dylik förmån kunde för honom
innebära en frestelse att eftersätta något i fullgörandet af underhållsskyldigheten.
Pastoratet bör derför ega att fritt förfoga
öfver den del af de årliga ersättningsbeloppen, som icke under
lön eregleringsperioden tagits i anspråk och ej heller erfordras till
betäckande af utgift, som före slutet af samma period blifvit anmäld.

* *

*

De af komitén utarbetade förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor
skulle, för den händelse de vunne beaktande, enligt komiténs
ofvan antydda afsigt varda tillämpade redan under nu löpande
löner eglering speriod.

För komitén har det nemligen framstått såsom ett önskemål,
att olägenheterna af hoställshafvarnes nuvarande byggnadsskyldighet
— bestående förnämligast deri att, på sätt förut
framhållits, bördan af nybyggnad så ojemnt och orättvist fördelas
å de olika boställshafvarne samt att den mest känbart
drabbar komministrarne, hvilka på en gång hafva den största
byggnadsskyldigheten och den minsta förmågan att uppbära
densamma, — blifva så fort som möjligt undanröjda, likasom
det för de förestående löneregleringarnas rigtiga utförande är af
synnerlig vigt, att snarligen vidtagas anordningar, som medföra

132 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

en jemn och rättvis fördelning af byggnadsskyldigheten. I sådant
syfte har komitén föreslagit inrättandet af ecklesiastika
byggnadslånekassor. Samtidigt härmed har komitén ansett sig
böra framlägga ett förslag till ecklesiastik boställsordning. Boställshafvares
rätt att för utföre^ nybyggnad upptaga lån, hvilkas
annuiteter komma att framgent belasta bostället och följande
tjensteinnehafvare, förutsätter naturligtvis särskilda bestämmelser
och en ganska noggrann kontroll till skyddande af
tjenstebefattningens så väl som kassornas rätt och intressen.
Dylika lån böra ju icke få upptagas för andra byggnadsföretag
än dem, som äro för tjensteinnehafvarens behof och för boställets
skötsel verkligen nödiga; framtida löntagare böra icke få för
umbärlig beqvämlighet belastas med lagstadgade afgifter; annan
byggnadskostnad får ej heller genom lånen ersättas än den som
verkligen kommit bostället tillgodo och som icke utförts med
boställets egen tillgång af materialier. För att härutinnan bereda
erforderlig ordning och trygghet, måste tillfyllestgörande
bestämmelser meddelas om laga byggnadsskyldighet och om
husesyner å prestgårdar och komministersboställen. De bestämmelser
härom, som af Kongl. Maj:t åren 1889 och 1894 framlades
till riksdagens pröfning, har komitén ansett i allt väsentligt
motsvara fordringarna på en ändamålsenlig boställsordning
och endast i vissa stycken kräfva någon förändring, hufvudsakligen
för att lämpas efter de med byggnadslånekassorna inträdande
förhållanden.

Ett ordnande af byggnadsskyldigheten för nästa löneregleringsperiod
i enlighet med de grunder, som innehållas uti
§§ 25—29 af förevarande förslag till lag angående reglering af
presterskapets aflöning, medför emellertid med nödvändighet
vissa ändringar i och tillägg till omförmäla båda författningsförslag.

Härtill kommer ännu en omständighet. För Skåne finnes
sedan länge en särskild lagstiftning rörande byggnadsskyldigheten
vid ecklesiastika boställen. Hedan den 17 december 1734
utfärdades en kongl. förordning angående prestgårdsbyggnader
derstädes. Förnyade sådana förordningar hafva sedan utfärdats
den 17 mars 1824, den 5 oktober 1839, den 3 februari 1860 och
den 16 december 1870, i hvilken sistnämnda förordning åtskilliga
ändringar vidtagits genom nådiga förordningen den 14 juni 1888.
I alla dessa förordningar, hvilka angå endast prestgårdarne och

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

133

företrädesvis prestgårdarne på landet,J) meddelas i afseende på
de laga linsens antal och beskaffenhet samt byggnads- och
underhållsskyldigheten äfvensom i andra frågor föreskrifter,
väsentligen afvikande från hvad härutinnan för det öfriga riket
är föreskrifvet. Alla förordningarna stadga skyldighet för
kyrkoherdarne att ensamma utan församlingarnas deltagande
bygga och underhålla prestgårdarnes alla laga hus. Enligt förordningarna
af 1734 och 1824 ålåg boställshafvaren en viss årlig
byggnadsskyldighet, som han borde utan rätt till ersättning
fullgöra. Hvad han derutöfver byggde kallades i 1824 års förordning
(§§ 13 och 14) »öfverbyggnad» och skulle af efterträdaren
ersättas. Genom 1839 års förordning borttogs den årliga byggnadsskyldigheten
och boställshafvaren berättigades till ersättning
af efterträdaren för så väl allt hvad han vid sitt tillträde för
öfverbyggnad erlagt som all under hans besittningstid verkstäld
nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera, enligt 12 § i
1870 års förordning, »all den utgift för prestgårdens byggnader,
hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid
af- och tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde,
hvilket blifvit eller blifver af synerätt åsatt någon å prestgården
under besittningstiden efter synerätts föreskrift uppförd
nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här således en helt annan
betydelse än hvad dermed i allmänhet förstås. För att bereda
boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga utgifter,
han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste
för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader vidkännas,
inrättades år 1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott
och årliga bidrag, och hvars första reglemente utfärdades
den 5 oktober samma år. Ur denna kassa egde boställshafvaren
såsom »försträckning», i mån af kassans tillgångar, erhålla
godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde
måst för öfverbyggnad å bostället till afträdaren erlägga, än
äfven för skeende nybyggnad; men för dessa för sträckningar
skulle kassan (§ 7 i reglementet) blifva »egare af de byggnader,
som dermed blifvit inlöste»; hvaremot boställshafvaren borde
»för nyttjandet deraf» årligen till byggnadskassan utgifva viss
procent af den summa, som från kassan erhållits. Genom en

'') I förordningen den 16 dec. 1870 säges, att med prestgårdarne i städerna
förhålles på sätt hittills skett eller å hvarje ställe särskildt kan vara
beslutadt.

134 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

kongl. resolution den 23 mars 1849, sedermera ändrad genom
kongl. resolutionen den 27 januari 1865, har kassan tillåtits
upptaga lån mot obligationer. Kassans nu gällande reglemente
är utfärdadt den 14 juni 1888. Enligt § 1 mom. 1 i berörda
reglemente bär byggnadskassan till uppgift: a) att dels med
egna medel, dels genom upptagna obligationslån inlösa all varande
och blifvande öfverbyggnad å skånska prestgårdar; b) att
genom sin direktion öfvervaka skånska prestgårdsbyggnadernas
behöriga vård och underhåll samt tillse att förändringar, tillbyggnader
och nybyggnader å prestgårdar göras på ett ändamålsenligt
och för hvarje särskildt ställe lämpligt sätt; samt
c) att amortera all öfverbyggnad dels genom årliga afbetalningar
å kassans skuld, dels genom afskrifning.1)

Att Skåne i fråga om byggnadsskyldighet å prestgårdar
eger en annan lag än det öfriga riket har i rikets ständers underdåniga
skrifvelse den 28 januari 1863, deri ständerna anhöllo
om utarbetande och framläggande af förslag till en ecklesiastik
boställsordning, förklarats härleda sig från »ett förhållande, som
i sig sjelf icke är för lagstiftningen önskvärdt», hvarför ständerna
uttalade den mening, att den blifvande boställsordningen
borde, om än i vissa delar efter särskilda förhållanden inom
olika orter lämpad, likväl, så vidt sig sådant göra läte, gälla
för hela riket. Sedan Kongl. Maj:t anbefalt kammarkollegium
att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till
förordning i den syftning rikets ständers underdåniga skrifvelse
angåfve, b! ef af kollegium den 30 mars 1865 utlåtande med förslag
till ecklesiastik boställsordning afgifvet, dervid kollegium,
med afseende å rikets ständers mening att någon särskild lagstiftning
för Skåne i nu ifrågavarande ämne hädanefter icke
borde förefinnas, anförde, bland annat att presterskapet i Skåne
från uråldriga tider varit pligtigt att ensamt utan något församlingens
deltagande både bygga och underhålla prestgårdarne;
att kollegium icke kunnat finna det vara lämpligt att deri vidtaga
någon förändring, helst sedan de uti 1839 års reglemente
för skånska presterskapets byggnadskassa föreskrifna förfoganden
tillkommit; samt att kollegium derför vore af den tanke,

x) Genom Kongl. Maj:ts skrifvelse till kammarkollegium den 2 april 1897 bär
meddelats tillstånd till viss afskrifning å skånska prestgårdarnes öfverbyggnadssummor.
Se för öfrigt angående byggnadsskyldigheten å ifrågavarande prestgårdar
komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning sid. xxxviii—xlviii samt
sid. 83 och följ.

SPECIALMOTIV.

§§ 25-29.

135

att den ecklesiastika boställsordning, som konime att utfärdas,
icke borde angå prestgårdarne i Skåne, utan särskilda stadganden
derom framdeles såsom hittills förblifva gällande. De
komiterade, som den 28 mars 1879 afgåfvo underdånigt förslag
till förordning angående presterskapets boställen, framböllo
likaledes, huru som det mötte betänkliga svårigheter att bringa
de så olika förhållandena å prestgårdarne på landet i Skåne och
öfriga prestboställen i riket till öfverensstämmelse med hvarandra.
Hvad i den allmänna bostäUsordningen måste stadgas
om de laga husens antal och beskaffenhet, kan ej blifva tillämpligt
för de skånska prestgårdarne, för hvilka särskilda föreskrifter
i detta afseende måste meddelas. Som å dessa prestgårdar
ej någon årlig byggnadsskyldighet eger rum, kunna den
allmänna boställsordningens alla bestämmelser om årsberäkning,
öfverbyggnad, försummad nybyggnad, byggnadsbidrag och dithörande
ämnen ej blifva gällande för prestgårdarne i Skåne;
hvaremot allt hvad som rörande dessa måste stadgas i fråga om
öfverbyggnadens ersättning genom byggnadskassan ej kan afse
några andra prestboställen. Med afseende å det förhållande,
hvari skånska prestgårdarne stodo till byggnadskassans direktion,
måste också föreskrifterna rörande tillsyn, ekonomiska besigtningar
och husesyner blifva olika för sagda prestgårdar och för
andra prestboställen. Då derför endast få bestämmelser, och
dessa i allmänhet i jemförelsevis mindre vigtiga frågor, t. ex. i
frågor om öfverloppshus, om egornas vård och bruk, om hägnader,
om odlingar, om tid för af- och tillträde m. in., kunde blifva
gemensamma för de skånska prestgårdarne och öfriga prestboställen,
hade komiterade ansett, att den allmänna boställsordningen
ej borde gälla för prestgårdarne på landet i Skåne, utan
att dessa borde fortfarande få behålla sin särskilda lagstiftning,
hvilken dock torde i de delar, der sådant utan svårare rubbningar
kunde ske, framdeles böra lämpas efter den allmänna
boställsordning, som blefve för riket antagen. Äfven komitén
har i sitt betänkande med förslag till ecklesiastik boställsordning,
sid. 247, uttalat den åsigt, att det nu ej torde kunna blifva
fråga om den allmänna boställsordningens tillämpning å ifrågavarande
prestgårdar. r)

Ö Se 1879 års förslag till förordning angående presterskapets boställen, sid.
249, samt komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning, sid. 84.

136

REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Komitén, som i sina förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor undvikit
att beröra boställsliafvarnes och sochnemännens inbördes skyldigheter
med afseende å de laga husens nybyggnad och underhåll,
särskildt af det skäl att bestående förhållanden svårligen
kunde rubbas under löpande löneregleringsperiod, har icke heller
nu för afsigt att göra framställning om en fullt likformig lagstiftning
rörande alla ecklesiastika boställen. Men komitén kan
icke finna annat, än att de af komitén i dess omförmälda båda
författningsförslag äfvensom i nu behandlade lagförslag, §§ 25—
29, förordade anordningar skulle kunna genomföras lika väl
beträffande prestgårdarne i Skåne som i fråga om komministersboställen
och öfver hufvud alla ecklesiastika boställen i det
öfriga riket, under förutsättning dock, att den tidpunkt afvaktas,
då tillämpning af ny lönereglering vidtager, samt att tillfälle
gifves för skånska presterskapets byggnadskassa att afveckla sina
affärer.

Härefter öfvergår komitén till en redogörelse för de förslagtill
ändringar i och tillägg till förslagen till ecklesiastik boställsordning
och förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor,
som komitén af nu angifna skäl trott sig böra framställa.

Förslag till ecklesiastik boställsordning.

Ehuru de laga hus, som jemlikt förenämnda förordning
skola finnas å bostadsboställen, till antal, namn och beskaffenhet
icke i allo öfverensstämma med dem, om hvilka meddelas stadganden
uti förordningen angående prestgårdsbyggnader i Skåne,
§ 2, torde dock de särskilda förhållandena inom sagda provins
icke föranleda till andra undantagsbestämmelser, än att visthus,
som enligt boställsordningen i allmänhet föreskrifves för bostadsboställe,
och spanmålsbod, som i allmänhet föreskrifves för bostadsboställe
med jordbruk, må kunna uteslutas vid de skånska
bostadsboställena. Karaktershuset (sätesbyggningen) å en skånsk
prestgård skall nemligen för närvarande innehålla en spiskammare,
och genom eu dylik anordning, hvilken i Skåne lärer föredragas
framför ett särskildt visthus, blifver detta senare öfverflödigt.
Likaså förvaras säden vanligen å löften till andra hus.

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

137

Der ett sådant förhållande eger rum samt löften äro för ändamålet
lämpliga och tillräckliga, torde böra vid gällande sed förblifva
och uppförande af särskild spanmålsbod icke påfordras.
Med hänsyn till antydda ortsförhållanden, hvilka alltså skullemedföra
undantagsbestämmelser rörande bostadsboställena i Skåne
— komministrarnes så väl som kyrkoherdarnes —, har föreslagits
ett tillägg till 5 § i boställsordningen, der öfriga undantagsfall
afhandlas.

Alldenstund ersättningsbelopp, som pastorat på grund af
§ 26 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning fått sig älagdt att utgifva till gäldande af kostnad
för nybyggnad eller dermed likstäld förbättring å boställshafvares
laga hus, skall enligt § 28 i samma författningsförslag
inlevereras till stiftets byggnadslånekassa, synes den nuvarande
affattningen af 16 § 1 mom. i boställsordningen — hvilket,
lagrum innehåller, bland annat, att lån till bestridande af kostnaden
för dylik nybyggnad skall »af boställshafvaren och hans
efterträdare» förräntas och återgäldas — lämpligen icke kunna
efter införande af nyss angifna bestämmelse bibehållas. De
citerade orden, som endast under nu gällande löneregleringar
skulle vara af omständigheterna betingade, hafva derför blifvit
uteslutna, efter hvilken ändring momentet lärer vara tillämpligt
å förhållandena både före och efter ny lönereglering.

Enligt 17 § 1 mom. af ecklesiastik boställsordning kan pastoratet
få sin skyldighet att nybygga och underhålla laga hus
å bostadsboställe fullgjord af boställshafvaren, mot det att pastoratet
godtgör denne ej mindre, hvarje gång nybyggnad af huset
beslutas, den af synerätt godkända nybyggnadskostnad än äfven,
för underhållet, en årlig afgift till belopp, som hvart femte år
fastställes vid ekonomisk besigtning eller, om boställshafvaren
eller pastoratet det begär, vid laga syn. Förslaget till lag angående
reglering af presterskapets aflöning bereder emellertid
genom bestämmelserna uti § 26 mom. 2 pastorat eller församling
tillfälle att på ett sätt, som jemnare fördelar kostnaderna, befrias
från utgörande af sin byggnadsskyldighet in natura, nemligen
derigenom att Kongl. Maj:t vid lönereglering, hvarje gångför
den tid regleringen skall gälla, fastställer beloppet af den
ersättning, som årligen skall af pastoratet utgifvas för bo -

138 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

ställshafvarens fullgörande af pastoratets byggnadsskyldighet.
Komitén anser derför, att innehållet i mom. 1 af 17 §
boställsordningen bör bringas till öfverensstämmelse med stadgandet
i nyssnämnda § 26 mom. 2 af förslaget till lag angående
reglering af presterskapets aflöning.

I anslutning härtill har i 17 § 1 mom. af boställsordningen
föreskrifvits, dels att om pastorat, i den ordning § 26 mom. 2
i lagen angående reglering af presterskapets aflöning stadgar,
anmält önskan, att dess nybyggnads- och. underhållsskyldighet
i fråga om laga hus å bostadsboställe varder från och med den
tid, då tillämpning af ny lönereglering vidtager, fullgjord af
boställshafvaren mot den ersättning, som i ty fall skall enligt
samma lag utgå, det åligger boställshafvaren att efter angifna
tid, sedan husen på pastoratets bekostnad blifvit, jemlikt beslut
af'' synerätt, försatta i fullgodt skick, för framtiden fullgöra nybyggnads-
och underhållsskyldigheten mot dylik ersättning, dels
ock att, då på grund häraf nybyggnad eller sådan förbättring,
som i 16 § af boställsordningen omförmäles, blifvit verkstäld,
kostnaden derför skall täckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa.

När arbete för nybyggnad eller underhåll sedermera erfordras,
behöfver boställshafvaren således icke vidare vända sig
till pastoratsborna med begäran om tillhandahållande af behöfliga
medel, utan, allt efter omständigheterna, ställas dessa
till hans förfogande genom byggnadslånekassan — vid nybyggnad
och dermed likstäld förbättring — eller genom kyrkorådet,
då vanliga reparationer utföras. Beröringen mellan presten
och församlingens medlemmar uti ekonomiska ting undvikes derigenom
så mycket som möjligt, helt visst till bådas trefnad.

Då boställshafvaren rimligtvis icke kan förpligtas att, utom
egna hus, på sin bekostnad hålla äfven de hus brandförsäkrade,
livilkas nybyggnad och underhåll han jemlikt 17 § öfvertagit
från pastorat eller församling, har till 20 § fogats ett tillägg i
syfte att på angifvet sätt begränsa paragrafens tillämpning.

Inom gränserna för de ersättningsbelopp, som med stöd af
§ 26 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning blifvit till bestridande af kostnader för underhåll å
boställshafvares äfvensom pastorats eller församlings hus fast -

I

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29. 139

stälda, eger boställshafvaren få berörda kostnader godtgjorda.
Öfverskridas dessa gränser, är ban enligt § 29 i nämnda lag
icke berättigad till godtgörelse för hvad ban utgifvit mer än
ban uppburit. Denna omständighet bör säkerligen verka återhållande
på en boställsbafvare, som till äfventyrs vore sinnad
att offra för mycket åt smaken för dyrbara och beqväma anordningar
bvilka måste umbäras. Till skyddande af efterträdares
rätt torde icke desto mindre vara angeläget utöfva kontroll
öfver ersättningsmedlens användande, så att dessa medel,
hvilka äro afsedda att bekosta nödiga och nyttiga förbättringar,
ej utgifvas på ett mindre välbetänkt sätt. Har så skett, böra
medlen, efter komiténs åsigt, återbäras. Vid ekonomisk besigtning
samt af- och tillträdessyn gifves tillfälle till den åsyftade
kontrollen, dervid äfven, för den händelse omständigheterna dertill
föranleda, beslut om återbäring bör meddelas.

Tjensteinnehafvare, som skall afträda åt honom upplåtet
boställe, kan under sin besittning stid hafva för nödigt underhåll
af laga hus utgifvit sammanlagdt större belopp, än som i löneregleringsresolutionen
beräknats såsom ersättning för bestridande
af underhållskostnad för samma tid. • Om genom de verkstälda
arbetena allt eller det mesta utförts, som för underhållet
under lönereglering sperioden kan vara behöfligt, skulle ju tillträdaren
icke lida någon förlust genom afträdarens åtgöranden. Billigheten
lärer då fordra, att afträdaren erhåller någon godtgörelse
för sina kostnader; ty den omständighet, att afträdaren
underkastat sig dessa, befriar tillträdaren från utgifter, som antagligen
skulle blifvit erforderliga under något följande år af
löneregleringsperioden. Yarder alltså yrkande om godtgörelse
framstäldt, skall synerätten taga i öfvervägande, huru vida utgifterna
för underhållet under löneregleringsperiodens återstående
år kunna antagas understiga den för dessa år beräknade
ersättning och i sådan händelse tillerkänna afträdaren skälig
andel af ersättningsmedlen. Som dessa emellertid utgå med
allenast ett visst belopp för hvarje år, måste afträdaren, om den
summa, han förklaras berättigad uppbära, öfverstiger anslaget
för ett år, åtnöjas med småningom skeende afbetalningar å tillgodohafvandet.

Stadganden, till innehållet öfverensstämmande med hvad
sålunda blifvit yttradt, hafva införts i 45 och 56 §§.

140 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

För att kunna i enlighet med föreskriften uti § 25 af förslaget
till lag angående reglering af presterskapets aflöning
uppskatta kostnaderna för fullgörande af byggnadsskyldighet vid
bostadsboställes laga hus, bör synerätt ega kännedom om hvilka
annuiteter å nybyggnadslån samt hvilka byggnadsskyldighetsafgifter
skola gäldas för bostället, äfvensom huru stor behållning
af redan erlagda byggnadsskyldighetsafgifter finnes bostället
tillgodoförd. Med anledning häraf har i 53 § införts en
erinran derom, att byggnadslånekassa skall meddela synerätten
upplysning härutinnan.

På sätt här ofvan blifvit nämn dt, tillkommer det synerätt
att verkställa uppskattning af byggnadskostnad. I följd häraf
har uti 55 § — hvilken innehåller, att vid laga syn behandlas
de ämnen, som blifvit enligt boställsordningen till sådan syn
hänskjutna — gjorts antydan derom, att jemväl på grund af
annan författning, nemligen lagen angående reglering af presterskapets
aflöning, åtgärd af synerätt kan varda påkallad.

Tillämpning af .boställsordningen med afseende å bostadsboställe,
hvars innehafvare är delegare i skånska presterkapets
byggnadskassa, kan naturligtvis icke ifrågakomma förr, än lönereglering,
faststäld på grund af 1862 års förordning, upphört
att gälla. Härvid måste dock göras ytterligare den inskränkning,
att utgift, som för boställets åbyggnader dessförinnan
blifvit gjord — den s. k. öfverbyggnaden — skall i faststäld
ordning ersättas byggnadskassan; och medgifves således icke för
dylik utgift lånerätt i byggnadslånekassa. Endast beträffande
nybyggnad, för hvilken byggnadskassan icke anlitats, eger boställsordningen
omedelbart tillämpning,1) likasom rörande underhållet
och kostnaden derför. Dock böra dess bestämmelser om
laga syn iakttagas i afseende å sådan syn, som skall förrättas
jemlikt § 25 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

Denna utsträckning af boställsordningens tillämpning har
angifvits genom tillägg till mom. 3 och 5 af 71 §, samtidigt
med det att de ord i mom. 1, som syfta på skånska presterskapets
boställen, blifvit uteslutna.

'') Se vidare § 33 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

SPECIALMOTIV.

§§ 25-29.

141

Förslag till förordning angående ecklesiastika kyggnadslåne kassor.

Enligt 1 § i nu omförmälda förordning skulle för hvart och
ett af stiften, utom Lunds ock Yisby, bildas en ecklesiastik byggnadslånekassa.
Anledningen dertill att Lunds stift undantagits
är, att för största delen af nämnda stift redan finnes anordnad
en kassa med ungefär enahanda uppgift som de af komitén föreslagna
byggnadslånekassor, nemligen skånska presterskapets
byggnadskassa, hvilken, jemlikt det för samma kassa den 14 juni
1888 senast faststälda nådiga reglemente, bland annat, skall
»dels med egna medel, dels genom upptagna obligationslån inlösa
all varande och blifvande öfverbyggnad å skånska prestgårdar».
Från lånerätt i sistnämnda kassa äro visserligen för närvarande
uteslutna komministrarne inom Lunds stift — med ett undantag
— och de prester, bvilkas boställen äro belägna inom provinsen
Blekinge eller i stad inom provinsen Skåne. Men komitén
har antagit, att det icke skulle möta några oöfvervinneliga
svårigheter att åt de nu uteslutna, stiftet tillhörande prester
bereda lånerätt i omförmälda byggnadskassa. Hvad åter Visby
stift angår, har det synts komitén mindre lämpligt, att en särskild
kassa anordnades för detta lilla stift, hvarest presterskapet
är befriadt från all byggnadsskyldighet å sina bostadsboställen.
Någon anledning att utesluta nu nämnda prester och
pastorat från de fördelar, som äro förbundna med delaktighet i
■en byggnadslånekassa, har naturligtvis icke förefunnits. Komitén
har derför i 38 § föreslagit, att Kongl. Maj:t skulle ega att, på
framställning af omförmälda prester och pastorat, besluta, huru
vida tillträde till någon befintlig byggnadslånekassa må dem
medgifvas och, så vida framställningen bifalles, dervid tillika
föreskrifva, i hvilken kassa dessa byggnadsskyldiga må vinna
inträde.

Som det emellertid synts komitén lämpligt, att lagstiftningen
rörande samtliga ecklesiastika boställen bringades till
likformighet, i den mån sådant, utan rubbning af bestående rättsförhållanden,
läte sig göra, har komitén ansett, att en ecklesiastik
byggnadslånekassa borde inrättas jemväl för Lunds stift,
■och med anledning häraf vidtagit den ändring af 1 §, att för

142 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

hvart och ett af rikets stift, med undantag af Visby, skall inrättas
en ecklesiastik byggnadslånekassa. I följd häraf skulle
nuvarande 38 § komma att afse allenast bostadsboställen inom
Visby stift. Till sistnämnda paragraf har emellertid gjorts ett
tillägg, öfverensstämmande med innehållet i första stycket af
3 mom. i 71 § af ecklesiastik boställsordning, sådan denna paragraf
skulle lyda enligt komiténs här ofvan utvecklade förslag.
Detta tillägg går alltså derpå ut, att med afseende å bostadsboställe,
hvars innehafvare är delegare i skånska presterskapets
byggnadskassa, göra en tillämpning af förordningen om ecklesiastika
byggnadslånekassor beroende deraf, att lönereglering, faststäld
på grund af 1862 års förordning, upphört att gälla samt
att öfverbyggnad blifvit inlöst.

Till bestridande af kostnadsbelopp, som synerätt för hvarje
särskildt fall vid arbetets godkännande bestämmer, beviljas jemlik!
3 § lån ur ecklesiastik byggnadslånekassa, med iakttagande,
då fråga är om lån till boställshafvare, att vid nybyggnad i
följd af eldskada göres skäligt afdrag för den ersättning, som
genom brandförsäkring kunnat beredas; och må boställshafvare
mot fullgod säkerhet kunna erhålla förskott å lånet. Dessa bestämmelser
böra naturligtvis hafva samma giltighet, då medlen
utgå till boställshafvaren för fullgörande af egen nybyggnadsshyldighet
som då han utför arbete för pastorat eller församling,
hvars skyldighet i sådant afseende måst af honom öfvertagas.
Ett tydligt angifvande häraf i förevarande paragraf har emellertid
ansetts erforderligt.

Annuiteter för lån, hvilket boställshafvare upptagit till bestridande
af kostnad för hus, hvars nybyggnad och underhåll
åligga honom, skola genom vederbörande uppbördsman för prestlönemedlen
inbetalas af de församlingsaf''gifter, han för boställshafvarens
räkning uppburit. Denna anordning, om hvilken 6 §
meddelar föreskrift, måste helt naturligt upphöra med tillämpningen
af de nya löneregleringarna. Derefter gäldas nemligen annuiteter
och byggnadsskyldighetsafgifter medelst de ersättningsbelopp,
som blifvit vid löneregleringen faststälda i enlighet med
bestämmelserna uti mom. 1 af § 26 i förslaget till lag angående
reglering af presterskapets aflöning och som på grund af § 28
i samma lagförslag årligen skola af kyrkorådet inlevereras till

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

143

stiftets byggnadslånekassa. Om hvarje boställe i kassan upptages
under sitt särskilda konto, framgår vid löneregleringsperiodens
slut, i hvad mån de inlevererade ersättningsbeloppen
jemt motsvarat de annuiteter och byggnadsskyldighetsafgifter
som påförts bostället, eller huru vida öfverskott eller brist uppstått.
Att den ställning boställets byggnadskonto utvisar bör
beaktas vid påföljande lönereglering är jemväl stadgadt i förenämnda
§ 28. För att kunna inrymma äfven de sålunda angifna
nya principerna har förevarande 6 § blifvit fullständigt
omredigerad.

Byggnadslånekassas förvaltningskostnader skola enligt 8 §
gäldas af -pr ester skåpets lönereglerings fond till belopp, som Kongl.
Maj:t för hvarje kassa fastställer. I förslaget till lag om kyrkofond,
§§ 2 och 5, stadgas emellertid, att löneregleringsfondens
tillgångar skola från och med den 1 januari 1914 öfverföras till
sist omförmälda fond. Efter denna tid måste derför kyrkofonden
öfvertaga betalningsansvaret för byggnadslånekassornas förvaltningskostnader,
hvarom ett stadgande också införts i § 6 mom.
5 af sist åberopade lagförslag. Då det kan antagas att kassorna, i
mån af rörelsens utveckling, skola kunna sjelfva bestrida omförmälda
kostnader, böra dessa senare ej för all framtid läggas
på kyrkofonden, utan af densamma utgöras, endast så länge behofvet
sådant påkallar, i hvilket afseende pröfningsrätten lärer
böra tillkomma Kongl. Maj:t. En omredigering af ifrågavarande
8 § har med hänsyn härtill företagits.

Derest presterskapets skyldighet att nybygga alla eller vissa
laga hus å bostadsboställe varder enligt bestämmelserna i § 26
mom. 1 och § 28 af förslaget till lag angående reglering af
presterskapets aflöning på det sätt reglerad, att af pastoratet
skall till stiftets byggnadslånekassa årligen inlevereras ett visst
belopp till bestridande af kostnad för nybyggnad m. m., som
åligger pr ester skåpet, är det uppenbart, att presterskapets ställning
till byggnadslånekassorna icke blifver densamma, efter det
de nya löneregleringarna börjat tillämpas, som under nu löpande
löneregleringsperiod. Byggnadslånekassa skulle visserligen fortfarande
tillhandahålla de för nybyggnad och dermed likstäld
förbättring å boställshafvares laga hus erforderliga penningar
(§ 2), likasom det äfven tillkomme boställshafvaren att, då lån

144 REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

för ifrågavarande ändamål från kassan utbetalas, afgifva förbindelse
å lånet (§ 3). Men boställshafvaren skulle i framtiden
icke i någon mån beröras af lånets förräntning och amortering.
För honom blifver det vid sådant förhållande i sjelfva verket
fullkomligt likgiltigt, från hvilken penninganstalt byggnadskapitalet
anskaifas samt huru samma anstalt förvaltas. Den
förändrade ställning, presterskapet sålunda kommer att intaga
till byggnadslånekassorna, måste återverka på presterskapets rätt
att deltaga i handhafvande! och öfvervakandet af kassornas förvaltning.
Huvudmannaskap för kassa — hvarom stadgas i 11 §
— lärer alltså, efter det ny lönereglering vunnit tillämpning,
böra uppdragas, icke åt byggnadsskyldiga prester, utan åt vederbörande
pastorat, som ju hafva att gälda kostnaderna för fullgörande
af boställshafvarnes nybyggnadsskyldighet. Likaså bör
vid val af styrelse valrätten, som enligt 12 § tillkommer stiftets
för bostadsboställen byggnadsskyldiga presterskap, efter nyss
angifna tidpunkt öfverflyttas på pastoraten, som slutligen ensamma
skola blifva hufvudmän för kassorna, äfven om de icke
för egna hus begagna sig af sin lånerätt. Häraf följer då
ock, att revisionsberättelse icke, såsom 24 § föreskrifver, bör delgifvas
allenast stiftets presterskap, utan hufvudmännen, enär under
öfvergångstiden så väl prester som pastorat eller församlingar
skola vara behöriga att utöfva huvudmannaskap och denna rätt
slutligen tillkommer blott pastoraten.

För att blänga innehållet i 11, 12 och 24 §§ till öfverensstämmelse
med hvad sålunda blifvit anfördt, har komitén gifvit
dessa paragrafer en i viss mån förändrad affattning och i sammanhang
dermed vidtagit någon jemkning i ordalagen uti första
stycket af 28 §.

Förslagen till ecklesiastik boställsordning och till förordning
om ecklesiastika byggnadslånekassor skulle sålunda, med
iakttagande af de ändringar i och tillägg till omförmälda författningsförslag,
som komitén, på sätt ofvan blifvit utveckladt,
funnit erforderliga, i omarbetade delar erhålla följande lydelse:

SPECIALMOTIV. — §§ 25—29.

145

Förslag till ecklesiastik boställsordning.

5 §•

1. — — — — — — — — — — —---

2. — — — — — — — — — — — — — —

3. I Skåne må jemväl å bostadsboställe af andra klassen
visthus uteslutas, der sådan byggnad icke förut underhållits, så
ock spanmålsbod, om säden efter ortens sed å löften till andra
hus förvaras samt dessa finnas derför lämpliga och tillräckliga.

16 §.

1. Vid nybyggnad —--sedermera förräntas och återgäldas
— —---stadgar.

2. _ _ — _ — _ _ _ _ _ _. _ _ _

17 §.

1. Har i den ordning, § 26 mom. 2 i lagen angående reglering
af presterskapets aflöning den.....19.. stadgar, pasto rat

anmält önskan, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet
i fråga om laga hus å bostadsboställe varder från och med
den tid, då tillämpning af ny lönereglering vidtager, fullgjord
af boställshafvaren mot den ersättning, som i ty fall skall enligt
samma lag utgå, åligger det boställshafvaren att efter angifna
tid, sedan husen på pastoratets bekostnad blifvit, jemlikt beslut
af synerätt, försatta i fullgodt skick, nybyggnads- och underhållsskyldigheten
mot dylik ersättning för framtiden fullgöra;
och skall, då på grund häraf nybyggnad eller sådan förbättring,
som i 16 § af denna boställsordning omförmäles, blifvit verkstäld,
det kostnadsbelopp, synerätt vid arbetets godkännande
bestämmer, betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa.

3. __________ _____

20 §.

Boställshafvare —- --vidmagthålla.

Hvad sålunda stadgas, gäller icke beträffande hus, som i 17
§ 1 mom. omförmäles.

10

146

REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

45 §.

Vid besigtningen —• — ---med begäran om laga syn.

Sedan på grund af lagen angående reglering af prester skapets

aflöning den.....19 .. för boställets innehafvare fast stäld

lönereglering vunnit tillämpning, skall förrättningsmannen
beträffande de för underhåll af laga hus gjorda utgifter, för
hvilka boställshafvaren efter senast hållna besigtning eller afoch
tillträdessyn enligt löneregleringen åtnjutit godtgörelse, tilllika
pröfva, huruvida utgifterna varit nödiga, och, så vidt dylik
utgift finnes icke hafva varit af behofvet påkallad, ålägga boställshafvaren
att återbära hvad han för mycket uppburit.

Omedelbart efter — — — vara afhulpna.

53 §.

2. — — — — — — — — — — — — — —

3. Sist vid synens början skola uppgifter å utsedda ombud
tillhandahållas synerätten, så ock, der förrättningen afser bostadsboställe,
från byggnadslånekassan upplysning, hvilka annuiteter
å nybyggnadslån samt hvilka byggnadsskyldighetsafgifter
skola för bostället gäldas och huru stor behållning af redan erlagda
byggnadsskyldighetsafgifter finnes bostället tillgodoförd.

55 §.

Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit enligt denna
boställsordning eller annan författning till sådan syn hänskjutna.

56 §.

Hvad —--— meddelas föreskrift.

Sedan på grund af lagen angående reglering af presterska pets

aflöning den.....19 .. för boställets innehafvare fast stäld

lönereglering vunnit tillämpning, skall beträffande de för
underhåll af laga hus gjorda utgifter, för hvilka afträdaren
enligt löneregleringen åtnjutit godtgörelse och som icke blifvit
vid förut å bostället förrättad syn eller ekonomisk besigtning
pröfvade, jemväl tillses, huru vida utgifterna varit nödiga, Och,
så vidt dylik utgift finnes icke hafva varit af behofvet påkallad,
afträdaren förpligtas att återbära hvad han för mycket uppburit.
Har åter afträdaren under sin besittningstid för nödigt

SPECIALMOTIV.. — ''.§§ 25—29.

147

underhåll af laga hus utgifvit sammanlagdt högre belopp, än
som i löneregleringsresolutionen för samma tid beräknats såsom
ersättning för bestridande af underhållskostnad, skall synerätten,
om afträdare!! det yrkar, taga i öfvervägande, huru vida
de utgifter, som för dylikt underhåll kunna blifva erforderliga
under återstående år af löneregleringsperioden, må antagas understiga
den för dessa år beräknade ersättning, och i sådan
händelse förklara afträdaren berättigad att, i den mån ersättningsmedlen
blifva tillgängliga, af dem utfå hvad synerätten
anser skäligt.

71 §.

1. Denna boställsordning gäller från och med den 1 maj . . .

2. — — — — — — — — — — — — -— —

3. Beträffande bostadsboställe, hvars innehafvare är delegare

i skånska presterskapets byggnadskassa, skall denna boställsordning
icke ega tillämpning förr, än lönereglering, faststäld på
grund af förordningen den 11 juli 1862, upphört att gälla, och
ej heller sedermera i fråga om sådan för boställets åbyggnader
dessförinnan gjord utgift, som enligt förordningen angående
prestgårdsbyggnader i Skåne den 16 december 1870 med deri
genom förordningen den 14 juni 1888 gjorda ändringar skall såsom
öfverbyggnad godtgöras; dock att boställsordningens bestämmelser
angående laga syn skola iakttagas i afseende å syn, som
jemlikt § 25 i lagen angående reglering af presterskapets aflöning
den.....19 . . förrättas.

Å annat boställe skall vid den tid---från kassan sker.

5. Stadgandet----härefter utnämnd löntagare af träde!’,

dock beträffande boställshafvare, som är delegare i skånska
presterskapets byggnadskassa, icke förr än redan faststäld lönereglering
upphört att gälla.

6. — — — — — — — — — — — — — —

Förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor.

i §•

Bör hvart och ett af rikets stift, med undantag af Yisby,
skall inrättas — ------— angifna grunder.

148

REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

3 §•

Lån — — ---fråga är om lån till betäckande af kostnad

för lins, hvars nybyggnad och underhåll åligga boställshafvare,
att vid — ----kunnat beredas.

Vid lånets -----bestämmelser.

Boställshafvare, som, vare sig på grund af egen byggnadsskyldighet
eller på grund af honom enligt 17 § af ecklesiastik
boställsordning ålagd förpligtelse, har att fullgöra arbete, för
hvilket kostnaden betäckes genom lån af byggnadslånekassa, må
kunna ■—--- — fullgod säkerhet.

6 §■

Intill dess jemlikt förordningen den 11 juli 1862 faststäld
lönereglering upphört att gälla, skall afgift, som belöper å lån
till betäckande af kostnad för hus, hvars nybyggnad och underhåll
åligga boställshafvare, genom vederbörande — -----

inbetalas af de -----uppburit.

Efter det i enlighet med lagen angående reglering af pre sterskapets

aflöning den.....19 .. faststäld lönereglering

för boställshafvaren vunnit tillämpning, skola annuiteter för dylikt
nybyggnadslån äfvensom jemlikt 72 § af ecklesiastik boställsordning
bestämda byggnadsskyldighetsafgifter gäldas af de
ersättningsbelopp, som på grund af löneregleringen utgå för sådant
ändamål; och skola ersättningsbeloppen årligen till kassan
från kyrkorådet inlevereras samt för hvarje boställe särskildt
redovisas. Om summan af de ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden
sålunda inflyta till kassan, skulle öfverskjuta
eller understiga summan af de annuiteter och byggnadsskjddighetsafgifter,
hvilka under samma tid skolat utgå för boställets
laga hus, utjemnas öfverskottet eller bristen i den ordning, 28
§ af nämnda lag stadgar.

8 §.

Byggnadslånekassas förvaltningskostnader skola, till belopp
som Kongl. Maj:t för hvarje kassa fastställer, gäldas intill den
1 januari 1914 af presterskapets löneregleringsfond samt derefter
af kyrkofonden, intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar.

SPECIALMOTIV.

§§ 25—29 OCH 30.

149

11 §•

Hufvudmän----byggnadsskyldiga prester, en hvar

intill dess lönereglering, som med afseende å hans tjenstebefattning
blifvit på grund af förordningen den 11 juli 1862 faststäld,
upphört att gälla, så ock de pastorat---kassan.

Sedan ny lönereglering vunnit tillämpning i pastorat, upphör
prest derstädes att vara hufvudman för kassan; hvarefter
denna befogenhet tillkommer pastoratet, äfven om lån från kassan
icke af pastoratet erhållits.

12 §.

Byggnadslånekassa-----reglemente.

En af ledamöterna — — —- — Kongl. Maj:t. De öfriga

skola af kassans hufvudman kontraktvis väljas----i

reglementet.

24 §.

Efter kallelse — — — —• exemplar genom styrelsen inom
den 15 september tillställas kassans hufvudman.

28 §.

Utom beträffande — —• — — ntöfvas å allmän stämma.
Pastorat eller församling, som är hufvudman för kassan, utöfvar
denna----å kyrkostämma.

A hufvudmännens stämma —• ---en röstberättigad.

. 38 §.

Göres framställning — —--Yisby stift, eger Kongl.

Maj:t att — — — —• må ingå.

Med afseende å bostadsboställe, hvars innehafvåre är delägare
i skånska presterskapets byggnadskassa, skall denna förordning
icke ega tillämpning förr, än lönereglering, faststäld på
grund af förordningen den 11 juli 1862, upphört att gälla, samt
ej heller sedermera i fråga om sådan för boställets åbyggnader
dessförinnan gjord utgift, som enligt förordningen angående
prestgårdsbyggnader i Skåne den 16 december 1870 med deri
genom förordningen den 14 juni 1888 gjorda ändringar skall
såsom öfverbyggnad godtgöras.

150

REGLERING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

§ 30.

Huru förmånen af fri bostad, beredes tjensteinnehafvare, åt
hvilken upplåtits bostadsboställe, har blifvit afhandladt i §§ 25
—29 här ofvan. Der dylikt boställe icke finnes eller anskaffas,
bör omförmälda förmån komma vederbörande kyrkoherde eller
komminister till godo på det sätt, att af pastoratet antingen
kostnadsfritt upplåtes lämplig bostadslägenhet —■ således afpassad
efter tjen stegrad och ortens sed — eller lemnas skäligt hontant
bidrag till förhyrande af sådan lägenhet. Åsämjas ej vederbörande
i fråga om bostads läge eller beskaffenhet eller beloppet af hyresersättning,
måste frågan derom blifva föremål för domstols afgörande.

Medel, som för nu angifna ändamål erfordras, torde böra
anskaffas genom utdebitering efter samma grunder som i allmänhet
gälla för utdebitering af afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut. På landet lärer alltså icke — i motsats mot hvad
förhållandet är vid bestridande af kostnad för nybyggnad och
underhåll af kyrkoherdeboställe — någon lindring böra medgifvas
vissa beskattningsföremål. Deremot bör, efter komiténs
mening, pr ester shapet för boställen och löneinkomster åtnjuta
frihet jemväl från nu ifrågavarande afgifter, som ju utgå till
presterskapets egen aflöning.1)

§ 31.

För den händelse adjunhtsaflöningen ordnas i enlighet med
bestämmelserna uti §§ 18—21 af ifrågavarande lagförslag, jemförda
med § 11 i förslaget till föreskrifter angående beräkning
af presterskapets aflöning, skulle adjunkternas lönevilkor blifva
icke oväsentligen förbättrade. Alla adjunkter inom samma stift
böra emellertid samtidigt Itömma i åtnjutande af de öhade förmånerna,
emedan stötande orättvisor eljest icke kunde undvikas.
Det synes derför vara lämpligt, att det nya systemet för adjunktsaflöningen
varder genomfördt för ett stift i dess helhet, så snart
lönereglering, faststäld på grund af nu omhandlade lag, vunnit
tillämpning beträffande något till samma stift hörande pastorat.

b Jfr ofvan sid. 128 och följ.

SPECIALMOTIV. — §§ 31 OCH 32. 151

Härvid afses likväl icke att bereda de ordinarie prester,
hvilkas löner utgå enligt äldre löneregleringar, någon lindring i
deras förpligtelser med hänsyn till adjunkternas aflöning. Hvad
de förra enligt överenskommelser vid prestmötena hafva att för
ifrågavarande ändamål utgifva bör alltså fortfarande åligga
dem. I enlighet härmed skola de, såsom tillförne, tillhandahålla
adjunkt bostad och vivre samt skjuts i tjensteärenden äfvensom
godtgöra honom för resa till tjenstgöringsorten. Eljest skall
kostnadsersättning för dylik resa bestridas af kyrkofonden (§ 20
mom. 4). Hvad ordinarie!:, utöfver nämnda förmåner, har att
i enlighet med gällande öfverenskommelse utgifva för aflöning
af extra ordinarie prest skall inbetalas till kyrkofonden, såsom
ersättning derför att adjunktsarfvodet godtgöres af samma fond
(§ 20 inom. 2).

Prostetunnorna hafva hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen
af kronotionde, men äfven till någon del af kyrkotionde.
Ersättningen för dessa anslag skall jemlikt § 5 i förslaget till
lag om kyrkofond från och med den 1 januari 1914 ingå till
kyrkofonden. Bestämmelserna i §§ 23 och 24 af förevarande
lagförslag om arfvoden åt kontraktsprostar torde derför böra tilllämpas
från och med den 1 maj 1914, med förbehåll dock för
redan utnämnd kontraktsprost att under sin tjenstetid från
kyrkofonden uppbära aflöning enligt hittills gällande grunder.

§ 32.

Såsom förut — sid. cxxxvi och följ. — blifvit framhållet,
tillämpades i vissa fall vid uppgörande af löneregleringar enligt
1862 års förordning den grundsats, att eu del församlingsafgifter
skulle utgöras i förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde
å annan fastighet än jordbruksfastighet. Denna grundsats,
som medfört en afgifternas stegring efter skatteförmågan,
har på åtskilliga ställen verkat derhän, att presterskapets, särskild!
kyrkoherdarnes, löneinkomster ganska afsevärdt ökats utöfver
de ursprungligen beräknade beloppen.

Presterskapet måste naturligtvis finna sig uti den minskning
i inkomster, som vid åtskilliga beställningar kommer att visa
sig såsom följden af det nya lönesystemet. Genom nådiga cirkuläret
den 19 december 1902 har Kongl. Maj:t ock förordnat, att
uti fullmagter å ordinarie presterliga beställningar, till hvilka

152 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

antingen ansökningstiden ej utgår före slutet af år 1902 eller,
derest de på kallelse af patronrätts innehafvare tillsättas, kallelsen
efter nämnda tid till vederbörande domkapitel inkommer,
skall intagas det förbehåll, att den utnämnde skall vara underkastad
den förändring i lönevilkor och tjenstgöring, som kan
blifva en följd ej mindre af föreskrifterna i förordningen den 11
juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
än äfven af en i sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen
förändring i den kyrkliga indelningen eller omorganisation
af den presterliga tjenstgöringen. Har nu kyrkoherde eller
komminister, utan sådant förbehåll, erhållit fullmagt å sin tjenst,
och varder, oaktadt hans tjensteverksamhet icke blifvit till oinfattningen
inskränkt, aflöningen för tjensten vid framdeles skeende
lönereglering bestämd Ull afsevärdt mindre belopp, än det som
beräknats enligt lönereglering, fäststäld på grund af nyssnämnda
förordning, föreligger onekligen ett missförhållande, hvars olägenheter
torde ur billighetens synpunkt böra åtminstone i någon
mån afhjelpas.

Komitén har derför ansett, att, för den händelse en dylik
tjensteinnekafvare hos Kongl. Maj:t gör ansökning om förbättring
i sina lönevilkor, ett skäligt tillskott ur kyrkofonden — hvars
medel torde vara de enda, som finnas att för ändamålet disponera,
— skulle kunna, efter Kongl. Maj:ts bepröfvande, varda
honom bev.iljadt lör den tid han vid tjensten qvarstår. Sådant
lönetillskott kan naturligtvis icke medgifvas under annan förutsättning,
än att, enligt tillförlitliga beräkningar, kyrkofondens
medel befinnas fullt tillräckliga för de lagbestämda utgifter,
som i främsta rummet skola af fonden bestridas.

§ 33.

De afgifter, som skola erläggas till skånska presterskapets
kyggna(lskassa, måste i vanlig ordning inbetalas till kassan, på
det att hon må kunna fullgöra sina förbindelser samt blifva i
tillfälle att, såsom meningen är, afveckla sina affärer. Vid blifvande
lönereglering bör derför tillses, att boställshafvare, som
är delegare i omförmälda kassa, erhåller godtgörelse för de
afgifter, han författningsenligt har att erlägga till kassan.
Ersättning för nybyggnadskostnad, hvilken betäckts genom lån
från skånska presterskapets byggnadskassa, kan för den skull

SPECIALMOTIV. — §§ 33, 34 OCH 35. 153

icke utgå i den ordning, som i §§ 26 och 28 föreskrifves, utan
bör pastoratet förpligtas att direkt till boställshafvaren årligen
utgifva ett särskildt belopp, motsvarande sagda afgifter. Endast
med afseende å sättet att godtgöra kostnad för nybyggnad, som
ifrågakommer efter det lönereglering, verkstäld i enlighet med
1862 års förordning, upphört att gälla, ega åberopade paragrafer
sin fulla tillämpning.

§ 34.

Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgande,
att förordningen icke egen tillämpning i afseende på Stockholms
stad. Med anledning af kyrkomötets framställning i underdånig
skrifvelse den 24 september 1868 utfärdades derför den 1 november
1872 nådiga förordningen angående ordnande af presterskapets
i de territoriela församlingarna i Stockholm aflöning.

Den lag angående reglering af presterskapets aflöning, hvartill
komitén utarbetat föreliggande förslag, är afsedd att, i tilllämpliga
delar, gälla äfven i fråga om lönereglering för nämnda
presterskap. Dock undantagas bestämmelserna i §§ 26—29, enär
ingen anledning förefinnes att rubba hvad för närvarande gäller
beträffande byggnads- och underhållsskyldighet vid ecklesiastika
bostadsboställen inom Stockholm, och dessutom någon ecklesiastik
byggnadslånekassa för denna stad icke föreslagits.

Några mindre jemkningar i de allmänna bestämmelserna
uti förevarande lag hafva med afseende å de säregna förhållandena
i Stockholm ansetts nödvändiga eller lämpliga. De torde
icke kräfva någon särskild motivering.1)

§ 35.

Den allmänna kommunala bidragsskyldigheten är, såsom
bekant, i regel grundad på skattskyldighet till staten. En hvar,
som är pligtig att erlägga bevillning, är också underkastad
skattskyldighet till den kommun, der bevillning påförts honom.

Enligt nu gällande nådiga förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst* 2) skall för all inom riket belägen
fäst egendom, hvartill ock räknas frälseränta, bevillning

*) Jfr för öfrigt mom. 1 och 4 i § 2 af 1872 års nyss åberopade förordning.

2) Ifrågavarande förordning är utfärdad den 3 december 1897, och hafva deri
sedermera vidtagits ändringar enligt nådiga kungörelserna den 3 december 1898,
den 15 december 1899, den 14 juni 1901 och den 31 mars 1903.

154 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

utgöras efter fastighetens uppskattade värde, dock med vissa
undantag. Denna bevillning utgår för jordbruksfastighet med
sex öre för hvarje fulla ett hundra kronor samt för all annan
fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje fulla etthundra
kronor af uppskattningsvärdet. För all behållen inkomst, vare
sig af kapital eller arbete, skall, jemväl med vissa undantag,
bevillning erläggas med en för hundra af inkomstbeloppet. Bevillning
för inkomst af kapital eller arbete eger icke rum, när
den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster understiga 500
kronor; uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450
kronor, uppgå de till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor,
äro 300 kronor fria från bevillning, och kan detta bevillningsfria
afdrag under vissa omständigheter ökas med ytterligare
200 kronor.

Medlem af stadskommun är i allmänhet skyldig att till de
utgifter, som för kommunens gemensamma behof böra uttaxeras,
lemna bidrag i direkt förhållande till sammanlagda beloppet af
den bevillning till staten, som enligt näst förut upprättade, vederbörligen
faststälda bevillningstaxeringslängd skall erläggas för
honom tillhörig fast egendom eller blifvit honom påförd för inkomst
af kapital eller arbete.J) Inom landskommunerna förmedlas
skattskyldigheten genom en särskild anordning, nemligen
fyrktalssättningen. Till beräkningsgrund för åsättande af fyrktal
tjenar den bevillning, som jemlikt senast faststälda taxeringslängder
erlägges till staten, sålunda att för hvarje beskattningsföremål
påföres en fyrk för bevillning till belopp af 1 till
och med 10 öre, två fyrkar för bevillning utöfver 10 till och med
20 öre, tre fyrkar för bevillning utöfver 20 till och med 30 öre
o. s. v. För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej
erlägges, påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning
för densamma skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar
mot sådan bevillning, hvaremot inkomst af arrende för sådan
fastighet ej skall i fyrktal sättas; och gäller hvad sålunda
stadgats jemväl kronopark, som bildats vare sig af mark, som
åt Kronan inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig
jordbruksdomän eller del af sådan. I fråga om löntagare, som
tillika innehar boställe, skall bevillningen för inkomst från bostället
— hvilket bör särskildt sättas till fyrktal —■ icke tagas l

l) Se 57 § af kongl. förorda, om kommunalstyrelse i stad den 21 mars
1862, sådan denna paragraf lyder enligt kongl. förordn. den 8 mars 1889.

SPECIALMOTIV. — § 35.

155

i beräkning vid fyrbsättningen för den öfriga lönen. Inom de
delar af Kopparbergs län, der kommnnalutskylder hittills blifvit
debiterade och uppburna efter andel i soldatrote, gäller hvad
derom särskildt stadgas. r) I enlighet härmed skall på grund
af nådiga brefven den 31 oktober 1862 och den 3 mars 1865 för
dessa delar af omförmälda län med afseende å bommunalutskylders
utgörande läggas till grund den allmänna bevillning, som
enligt »Art. II Bevillningsstadgan» jemlikt senast faststälda
taxeringslängder af de skattskyldiga erlägges till staten; dock
att, i händelse inom någon kommun tillämpning af de allmänna
bestämmelserna om fyrktalssättning skulle anses medföra öfvervägande
fördel, frågan härom må göras till föremål för beslut
vid kommunalstämma och sedermera genom Konungens befallningshafvande
underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Till belysning af anförda bestämmelser i fråga om fyrktalssättning
torde några exempel böra anföras. För en jordbruksfastighet,
som är taxerad till 35,200 kronor och för hvilken bevillning
alltså skall erläggas med 21 kronor 12 öre, uppgår fyrktalet
till 212. En annan fastighet än jordbruksfastighet, med
samma taxeringsvärde som det nämnda, skall draga bevillning
med ett belopp af 17 kronor 60 öre; denna fastighet bör då få
sig påfördt ett fyrktal af 176. Den inkomst af kapital eller
arbete, som motsvarar afkastningen efter fem procent af en till
35,200 kronor taxerad fastighet, eller 1,760 kronor, skall sättas
till endast 146 fyrkar, af det skäl att, sedan för den del af inkomsten,
för hvilken bevillning icke eger rum, gjorts afdrag —
i förevarande fall 300 kronor —, bevillning icke skall erläggas
för mer än 1,460 kronor med 14 kronor 60 öre.

Komitén har nu byggt sitt förslag om för samling saf gifter
hufvudsakligen på gällande kommunal skattskyldighet. Förevarande
lagförslag angifver nemligen i § 7 måttet af skattskyldigheten
till presterskapets aflöning genom stadgandet, att, under
viss förutsättning, församlingsafgifter skola utgöras, likväl icke
till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,
att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge
tjugu öre, och derutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom
pastora,tet fem öre eller, der fyrktalssättning icke eger rum, för hvarje
krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning femtio öre.

0 Se 68 § af kongl. förordn. om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 2 april 1898.

156 REGLERING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Den kommunala skattskyldigheten livilar emellertid ingalunda
på någon fast grund. Bevillningsförordningen, som i
sjelfva verket fastställes för blott ett år i sender, kan af riksdagen
allena ändras; för ändring i kommunallagarne fordras
sammanstämmande beslut af Konungen och riksdagen. I intetdera
fallet har dock kyrkomötet vetorätt. Det är lätt att inse,
huru som genom en ändring i bevillningslagstiftningen eller i
kommunallagstiftningen kyrkans rätt till församlingsafgifter
skulle vid sådant förhållande kunna blifva högst väsentligt
kringskuren eller alldeles omintetgjord, utan att kyrkans målsmän
egde magt att förhindra något dylikt. För visso kan förväntas,
att vid en reform inom åsyftade lagstiftningsområden
jemväl tillses, att innebörden af återgifna bestämmelser i § 7 af
detta lagförslag — i den mån samma bestämmelser hänföra sig
till den kommunala skattskyldigheten — varder bibehållen.
Kyrkan bör dock hafva säkerhet för att församlingsafgifter i
den omfattning, som en gång tillförsäkrats henne, jemväl komma
att, der så erfordras, under alla omständigheter för framtiden
utgå, intill dess, med kyrkomötets bifall, annorlunda beslutas.
Komitén har derför i nu omhandlade § 35 föreslagit, att, derest
genom tillämpning af ändrade grunder i fråga om utgörande af
bevillning till staten eller af kommunalutskylder värdet af de
församlingsafgifter, som må enligt § 7 utgå, skulle minskas, de
vid utfärdandet af denna lag i sådant afseende gällande grunder
likväl fortfarande skola ega giltighet, så vidt fråga är om
bestämmande af församlingsafgifter.

§ 36.

Det ligger i sakens natur, att för ändring eller upphäfvande
af denna lag måste fordras bifall af allmänt kyrkomöte.

SPECIALMOTIV.

157

*

Förslag

till

Föreskrifter angående beräkning af presterskapets

aflöning.

Den föregående framställningen torde gifva vid handen, att
hitintills några allmänna grunder knappast kunna sägas hafva
blifvit tillämpade vid bestämmandet af presterskapets aflöning inom
olika pastorat. Under äldre tider, då tionde och afkastning af
jordagods voro de vigtigaste inkomstkällorna för presterskapet,
måste aflöningen blifva större för den prest, som var anstäld
inom en församling med bördig jordmån och högt uppdrifvet
jordbruk, än för den, som hade sin verksamhet inom en bygd,
der t. ex. jagt och fiske voro de hufvudsakliga näringsfången.
Härvid hände det dock ofta, att tjenstgöring^! inom den senare
församlingen var afsevärdt besvärligare än inom den förra.
Visserligen uppstälde 1862 års förordning den fordran med afseende
å de i samma förordning anbefalda löneregleringar, att
hvarje tjenstgörande prest skulle, så vidt sig göra läte, erhålla
anständig bergning samt stadgade •— till vägledning för bedömande
af hvad dermed borde förstås —, bland annat, att hänsyn
skulle tagas till tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna
i orten. Men då lönebeloppen i allt fall nästan
uteslutande bestämdes af de inom hvarje pastorat befintliga aflöningstillgångar,
kunde det icke undvikas, att presterskapets
löneförhållanden inom olika pastorat blefvo mycket ojemna, med
öfverflöd på några håll, brist på ännu flera.

Sedan länge hafva skiftande förslag framkommit, afseende
en jemnare fördelning af befintliga lönetillgångar mellan presterskapet
i de olika pastoraten samt tillika en förbättring i det
svagast aflönade presterskapets vilkor. Detta angafs uttryck -

158 BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

ligen vara ett bland hufvudsyftena med en af de motioner angående
ändring i presterskapets aflöningsförhållanden, som väcktes
vid 1897 års riksdag.1) I sin underdåniga skrifvelse den 5
maj 1897 yttrade riksdagen beträffande denna fråga, att, enligt
riksdagens mening, en utjemning till en viss grad kunde och
borde ske beträffande de lönevilkor, som presterskapet åtnjöte,
så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i
olika församlingar i någon mån mildrades; särskild! syntes en
rättelse vara önskvärd i den olämpliga proportion, som på flera
ställen rådde mellan kyrkoherdes och komministrars aflöning
inom samma pastorat. Jemlikt den komitén meddelade instruktion
åligger det ock komitén att tillse, »huru vida en utjemning
i viss mån af olikheterna uti presterskapets aflöning inom olika
församlingar och tjenstegrader må kunna ega rum, så att hvarje
prest må erhålla anständig bergning.»

Med hänsyn till detta uppdrag och jemväl på det att en
skattejemkning må kunna genomföras, har komitén föreslagit,
å ena sidan att tionden och andra afgifter af fast egendom
skulle indragas till statsverket och afskrifvas, samt å andra
sidan att till kyrkans förfogande ställes den ersättning, som
borde lemnas för de indragna fastighetsafgifterna. Endast under
sådan förutsättning har det synts komitén möjligt, att en regie-,
ring efter rationela grunder af presterskapets löner kunde komma
till stånd.* 2)

Yissa allmänna synpunkter, som vid lönebestämningen borde
göras gällande, hafva uppstälts redan i § 1 af förslaget till lag
angående reglering af presterskapets aflöning. Denna paragraf
innehåller nemligen, bland annat, den föreskrift, att hvarje tjenstgörande
prest skall erhålla, jemte fri bostad, aflöning i öfrigt,
så beräknad att honom derigenom beredes en, så vidt sig göra
låter, efter tjenstegrad och embetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna
i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad
anständig bergning, utan att särskild ersättning för honom på
grund af tjensten åliggande förrättningar må ega rum.3)

Härmed är emellertid icke angifvet, hvithet lönebelopp skall
anslås åt en viss presterlig tjenst. Åtgörande! häraf bör, efter
komiténs tanke, — på sätt ock skedde vid de löneregleringar,

*) Motion n:o 3 inom första kammaren; se sid. lxvii bär ofvan.

2) Jfr i nu berörda delar hvad ofvan yttrats sid. ccxxvn—ccxxxv.

s) Se motiveringen till denna paragraf ofvan sid. 62—69.

SPECIALMOTIV.

159

som uppgjordes i enlighet med 1862 års förordning, — öfverlemnas
åt Ivongl. Maj:t; och innehåller § 12 i nyss åberopade
lag angående reglering af presterskapets aflöning jemväl bestämmelse
härom. På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna
— anständig "bergning för presterskapet samt största
möjliga jemnhet i aflöningsförhållandena — desto säkrare må
vinnas, har det ansetts lämpligt, att föreskrifter angående beräkning
af presterskapets aflöning varda utfärdade,1) Dessa föreskrifter
skulle tillämpas, visserligen i första hand af de särskilda
löneregleringsnämnderna, men jemväl af Kongl. Maj:t vid fastställande
af lönen för hvarje presterlig beställning. Kongl. Magt,
som enligt komiténs förslag har att meddela ifrågavarande föreskrifter,
är naturligtvis också oförhindrad att sedermera deri
vidtaga erforderliga jemkningar.

Förevarande förslag innehåller nu en sammanfattning af de
grunder, som synts komitén höra vid förestående regleringar
tillämpas med afseende å lönebeloppens beräkning.

Vid uppställandet af ifrågavarande grunder bär komitén
icke kunnat hemta någon ledning vare sig af riksdagens omförmälda
skrifvelse den 5 maj 1897 eller af den derpå grundade
instruktion för komitén. Ingendera innehåller något uttalande,
som varit egnadt att belysa särskild! hvad med uttrycket anständig
bergning rätteligen borde förstås.2) Någon ledning härutinnan
torde må hända anses vara komitén gifven derigenom,
att Ivongl. Maj:t enligt nådigt beslut den 3 december 1897 —

)) Jfr § 1 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning.

*) Uti förenämnda, inom första kammaren väckta motion n:r 3, som i allmänhet
med stor utförlighet behandlar de med löneregleringen förbundna spörsmål,
skärskådas deremot jemväl frågan om bestämmande af lönebeloppen. Hvad
motionären i denna del anför — sid. 2f> och följ. — torde böra här återgifvas:
— — — detta hänseende lärer knappast kunna eller behöfva såsom normerande
regler uppställas mer än dels och i främsta rummet den här ofvan omnämnda,
äfven vid uppgörandet af nu gällande löneregleringar uppstälda fordran,
att hvarje tjenstgörande prestman skall erhålla en efter tjenstegrad, embetsåligganden
och lefnadskostnaden i orten lämpad anständig bergning, och dels i andra
rummet den icke minst vigtiga grundsats att, likaledes så vidt sig göra låter,
lönen vid åtskilliga presterliga befattningar afpassas så hög, att den kan anses
innefatta lockelse och uppmuntran för rikare begåfvade unge män att egna sig åt
det presterliga kallet samt belöning och ersättning för under längre tid förvärfvare
djupare teologiska studier och derunder ådragna kostnader. Att deremot i
vidsträcktare man, än hvad nu blifvit antydt, söka genom den nya löneregleringen
råda hot för presterskapets ekonomiska betryck, för så vidt detta blifvit
grundlagdt genom skuldsättning redan under studietiden och öfver hufvud är af
beskaffenhet att kunna genom lagstiftningsåtgärder afhjelpas, innebär ett anspråk,
som desto mindre lärer kunna och böra tillgodoses som, utom obilligheten i och

160

BERÄKNING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

i syfte att uppgöra en så vidt möjligt bestämd plan för framdeles
skeende fördelningar af lönetillskotten från presterskapets

för sig af ett dylikt anspråk, hvarje måttstock skulle saknas för bemödandet att
vid löneregleringen taga hänsyn till detsamma. Men om sålunda vid uppgörandet
af de nya löneregleringarna afseende företrädesvis bör fästas vid de tvenne här
ofvan angifna allmänna grundsatserna, så beror dock allt på tillämpningen af desamma,
hvilken efter mitt förmenande och med hänsyn till numera förändrade
förhållanden i viss mån bör blifva en annan än den, som vid de nuvarande löneregleringarnas
uppgörande gjorde sig gällande. Icke utan skäl har man nemligen
mot dessa regleringar anmärkt, att särskildt komministrarnes aflöning blifvit alltför
knappt tillskuren för att äfven under dåvarande förhållanden bereda dessa
tjensteman en anständig bergning. Det lärer derför böra tillses att de nya regleringarna
icke måtte gifva anledning till en liknande förebråelse, och detta desto
hellre som, sedan pastoralexamen afskaffats och derigenom kompetensvilkoren för
erhållande af presterliga befattningar blifvit lika för kyrkoherdar och komministrar,
den bestämningsgrund, som ur kyrkoherdarnes och komministrarnes olika
»tjenstegrad» kunde hemtas för en olika fördelning dem emellan jemväl af inkomsterna,
numera förlorat väsentligt i betydelse. Samma erinran gäller äfven
delvis beträffande den andra bestämningsgrunden, eller kyrkoherdens och komministerns
olika sembetsåligganden», då nemligen, såsom förut blifvit anmärkt, komministrarne
i flere annexförsamlingar fullgöra alla kyrkoherdens åligganden. Vidare
och äfven i fråga om lönernas afpassande för kyrkoherdarne i de större pastoraten,
synes en annan tillämpning hafva skäl för sig än den, som gjort sig gällande
vid de nuvarande löneregleringarna. Det torde nemligen med allt fog kunna
ifrågasättas, om för uppnåendet af det med den höga aflöningen vid de större
pastoraten afsedda ändamål det verkligen må befinnas nödvändigt att, såsom af
tablån öfver kyrkoherdarne framgår, icke mindre än sextio pastorat skola finnas,
i hvilka kyrkoherdens lön utgår med belopp utöfver 8,000 ända till 16,100 kronor.
En reduktion både af de högt aflönade pastoratens antal och af de till desamma
anslagna löneförmåner torde alltså vid de nya löneregleringarnas uppgörande
kunna utan men för kyrkans intresse ega rum.

Det skall nu blifva min uppgift att söka ådagalägga, det en ur de här
ofvan framhållna synpunkterna tillfredsställande lösning af aflöningsfrågan verkligen
kan åstadkommas med de tillgångar, som jag förutsatt blifva för ändamålet
disponibla. Om man nemligen utgår från den förutsättningen, att förhållandena
vid den tid, då de nya löneregleringarna till största delen, eller under senare
hälften af andra årtiondet af nästa århundrade, skola träda i tillämpning, äro
i alla afseenden lika med förhållandena, sådana de voro år 1886, och angifvas
i tablåerna öfver kyrkoherde- och komministerlönerna, och att sålunda vid de
nya löneregleringarnas tillämpning man har att för aflöning af 1,357 kyrkoherdar
och 874 komministrar disponera, för de förres aflöning 6,125,000 kronor, och för
de senares aflöning 1,372,500 kronor, eller tillhopa 7,497,500 kronor, så skulle
naturligtvis med dessa tillgångar flere olika aflöningskombinationer kunna uppgöras.
En sådan kombination kunde nemligen genomföras, om man t. ex. ville
låta komministraturerna bilda en särskild löneklass för sig med lika aflöning för
alla komministrarne och indela pastoraten uti tre särskilda löneklasser, med för
hvarje klass olika, men för alla till samma löneklass hörande kyrkoherdar lika
aflöningsbelopp, och om man vidare bestämde aflöningen för komministrarne till
2,500 kronor och för pastorerna i lägsta löneklassen till 3,000 kronor, i den mellersta
till 4,000 kronor och i den högsta till 8,000 kronor. Denna kombination
skulle då erhålla följande utseende:

874 komministerlöner å 2,500 kronor.......... 2,185,000 kronor

404 kyrkoherdelöner ä 3,000 > .......... 1,212,000 »

881 » ä 4,000 » .......... 3,524,000 »

72 > ä 8,000 » .......... 576,000 >

S:a 2,231 presterliga befattningar S:a 7,497,000 kronor.

SPECIALMOTIV.

161

löneregleringsfond till det lägst aflönade presterskapet — från
komitén infordrat uppgifter, bland annat, rörande de verkliga
inkomster, som åtnjötes af de kyrkoherdar och komministrar,
hvilkas löner enligt gällande löneregleringar beräknats uppgå,
för de förra till 3,000 kronor och derunder samt för de senare
till 1,800 kronor och derunder. Dessa belopp, 3,000 och 1,800
kronor, skulle då betraktas såsom minimibelopp, hvilka kyrkoherdelön,
respektive komministerslön, ej finge understiga. Emot
en sådan uppfattning synes dock den omständighet tala, att
anförda siffror uppgifvits i samband med frågan om ordnandet
af utdelningarna från presterskapets löneregleringsfond, i syfte
således att medelst anslag från berörda fond, hvars tillgångar
äro jemförelsevis begränsade, skulle under nu löpande löneregleringsperiod
upphjelpas allenast de i ekonomiskt hänseende mest
betryckta presters ställning, men ingalunda på det att derigenom
skulle varda uppdragen en gräns nedåt för de lönebelopp,
som vid en blifvande lönereglering borde fastställas
för att tillförsäkra presterna en i förhållande till deras samhällsställning
anständig bergning. *)

Till stöd för eu sådan kombination skulle ju kunna anföras, dels att komministrarnes
lön icke skäligen bör sättas under 2,500 kronor, då detta belopp
redan nu icke är, och ännu mindre 20 år härefter skall blifva större, än som erfordras
för att bereda koniministrarne en anständig bergning, dels att den något
högre aflöningen i kyrkoherdarnes lägsta löneklass ju låter försvara sig med hänsyn
till deras, i förhållande till koniministrarne, ökade embetsgöromål och dermed
förenadt ansvar, dels att det vida öfvervägande antalet pastorat blifvit inrymdt
i den mellersta löneklassen af det skäl att, utom det att aflöningen i denna klass
är afpassad så att den, i förening med bostadsförmånen och nyttjanderätten till
trädgård, der sådan finnes, i allmänhet bör kunna bereda kyrkoherdarne i denna
löneklass en bekymmerfri utkomst, denna anordning derjemte bör bidraga till att
inskränka det öfverklagade transportsökandet, och dels att både antalet pastorat
i den högsta löneklassen och den för dertill hörande pastorat beräknade aflöningen
i allmänhet bör vara tillräcklig för att uppnå ofvan uppgifna, med bibehållandet
af ett visst antal bättre aflönade presterliga beställningar afsedda ändamål.

Det faller af sig sjelf att. såsom jag också här ofvan antydt, mångahanda
andra lönekombinationer kunna på den angifna hufvudgrunden uppgöras, allt eftersom
man anser ofvanstående exempelvis anförda förslag till lönestat för presterskapet
böra modifieras beträffande beräkningen så väl af aflöningsbeloppet, som
antalet löneklasser, äfvensom af antalet af de till hvardera löneklassen hänförda
pastorat. Så kunde man, i händelse i det af mig valda exemplet afståndet emellan
aflöningen i den mellersta och högsta löneklassen synes för stort, uppställa följande
kombination:

874 komministerlöner ä 2,500 kronor.......... 2,185,000 kronor

624 kyrkoherdelöner ä 8,000 » 1,872.000 »

441 '' » ä 4,000 » 1.764,000

220 * ä 5,000 » 1,100,000

72 » ä 8,000 » ........L . 576,000

S:a 2,231 presterliga tjenster S:a 7,497,000 kronor.»

b Jfr ofvan sid. clxxx.

11

162

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Enligt komiténs åsigt måste derför denna gräns utmärkas
af något högre siffror. Med hänsyn till de under senare tider,
betydligt stegrade lefnadskostnader för alla samhällsklasser
lära aflöningsförmåner, hvilka i värde ej kunna uppskattas högre,
än hvad nyssnämnda siffror angifva, icke tillfredsställa billiga
anspråk på löner, lämpade efter så väl det arbete som de förstudier,
hvilka fordras för skötande af kyrkoherde- och komministerstjenster.
Statens och kyrkans fördel kräfver oafvisligen,
att lönerna för kyrkoherdar och komministrar icke bestämmas
så låga, att kyrkan kommer att sakna dugliga och redbara arbetare.
Det bör tillika beaktas, att vid det ordinarie presterskapets
aflöning hvarken förut tillämpats, ej heller nu af komitén
upptagits systemet med flera lönegrader eller ålderstillägg,
äfvensom att, om ock komministersbefattningarna i regel äro
öfvergångstjenster, mången komminister dock hvarken söker eller
vinner ytterligare befordran. Presternas löner böra dessutom
vara så tillmätta, att de medgifva prest,. som vunnit fast beställning,
att utan allt för stora ekonomiska svårigheter stifta
familj. Af nu anförda med flera skäl har komitén ansett, att
aflöningen — utöfver fri bostadr) — icke borde sättas till
lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och

2,000 kronor för komministersbeställning (§ 6).3) A andra 1

1) Hvarje tjensteinnehafvare skall, enligt komiténs förslag, åtnjuta förmånen
af fri bostad jemte de förmåner af olika slag, som eljest kunna tillköra lians
beställning. När alltså, till utmärkande af den med eu tjenst förenade aflöning,
en viss siffra angifves, måste aflöning sbeloppet förhöjas med värdet af bostadsförmånen,
för att en rigtig uppfattning af samtliga aflöningsförmåners värde
skall erhållas.

‘‘) Komitén har trott det icke vara af behofvet påkalladt att söka anställa
jemförelse mellan å ena sidan de löneförmåner, som af komitén föreslagits för
presterliga beställningar, samt å andra sidan de löneförmåner, som åtnjutas af
sådana civila embets- och tjensteman, med hvilka presterna skulle kunna jemföras.
En dylik jemförelse är dessutom alltid vansklig att genomföra, då inom
olika tjenstemannakårer äro rådande särskilda förhållanden ej blott i fråga om
tjenstgöringen utan äfven beträffande tjensteinnehafvarnes ställning till allmänheten,
hvilka förhållanden vid lönebestämningen visserligen måste beaktas, men i
allmänhet undandraga sig en bestämd värdesättning. Den, som är intresserad af
jemförande studier i detta ämne, kan för öfrigt lätteligen finna material dertill.
Särskildt tillåter sig komitén i sådant afseende hänvisa till de utredningar härutinnan,
som föreligga dels i två särskilda — den 28 maj 1894 och den 7 november
1902 afgifna —■ betänkanden angående ordnande af det civila pensionsväsendet
dels ock i läroverkskomiténs betänkande af den 8 december 1902, sid.
510 samt 910 och följ.

Ur sistnämnda betänkande har komitén emellertid ansett sig böra här upptaga,
hvad läroverhslcomitén föreslagit derom, att lön i första graden jemte
tjenstgöringspenningar bestämmes för adjunkt till 3,000 kronor och för lektor
till 4,000 kronor; att fyra lönegrader fastställas, nemligen å 3,000, 3,500, 4,000

SPECIALMOTIV.

163

sidan synes gränsen uppåt böra bestämmas till 10,000 kronor

(§ 9). *)

Löner för kyrkoherdar och komministrar.

Den utjemning af olikheterna i presterskapets aflöning inom
särskilda församlingar, hvilken skall blifva en af hufvuduppgifterna
för den nya löneregleringen, synes — i enlighet med
hvad ofvan sid. 62 och följ. blifvit utveckladt — ej böra komma
till stånd på det sätt, att för de olika tj enstegraderna eller för
vissa klasser inom dem angifvas fasta lönebelopp, efter Indika
tjensterna skulle grupperas, utan lärer aflöningen snarare böra
så anordnas, att inkomstbeloppen, inom de uppstälda maximioch
minimigränserna, med största möjliga smidighet anpassa sig
efter olika tjenster och sådana med dem samhörande omständigheter,
som kunna vara af beskaffenhet att böra öfva inflytande
på lönebestämningen.

Med hänsyn till det större ansvar och det mera omfattande
arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebeställningar i jemförelse
med komministersbeställningar, har komitén ansett, att dessa
olika tjenstegrader betinga åtskilnad i aflöningens storlek. Dock
har komitén icke funnit lämpligt att, såsom eljest ofta blifvit
ifrågasatt, föreslå någon bestämd proportion mellan lönerna för
nämnda tjenstegrader. Vidare måste vid lönebeloppens bestämmande
en ej ringa betydelse tillmätas den omständighet, att
tjensteverksamheten är förlagd till stadspastorat, hvarmed här
afses jemväl pastorat, som består af både stads- och landsförsamlingar.
Särskildt de högre lefnadskostnaderna i städerna göra det
nödvändigt för presterskapet i stadspastorat att i regel erhålla
större aflöning än den, med hvilken deras embetsbroder i
landspastoraten torde kunna åtnöjas. Slutligen äro helt naturligt
de med olika tjenstegrader förenade embetsåligganden en
synnerligen vigtig faktor vid lönebeloppens bestämmande.

I afseende å nämnda åligganden visar det sig, att presterskapets
arbete inom ett pastorat och dermed förenade besvär -

och 4,500 kronor för adjunkt samt å 4.000, 4,500, 5,000 och 5,500 kronor för
lektor; att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl vitsordad
tjenstgöring; äfvensom att tjenstgöringspenningarne i hvarje lönegrad bestämmas
till 1,500 kronor för adjunkt och 1,900 kronor för lektor,
b Se ofvan sid. ccxxvii samt ccxxxv och följ.

164 BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

ligheter äro till eu del beroende af folkmängdens och arealens
storlek och någorlunda proportionela dertill, medan deremot en
annan del af arbetet antingen icke alls eller blott i mindre mån
ökas med dessa faktorer. Till det förra slaget höra sådana förrättningar
som vigsel, barndop, begrafningar och sjukbesök, skoluppsigt,
all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg samt
eu stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,
konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor
samt kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring,
vissa expeditionsgöromål m. m. I enlighet härmed
synes det vara lämpligt, att lönerna dels utgå med särskilda
grundbelopp, visserligen afpassade efter tjenstegrad och embetsåligganden
samt efter det presterliga arbetets utförande inom
stads- eller landspastorat, men eljest fasta, dels och, beträffande
pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som vexla efter
folkmängd och areal, fyllnadsbelopp (§ 1).

Uppenbart är att med denna utgångspunkt lönernas olika
delar kunna bestämmas till mycket olika belopp. Efter försök
med flera särskilda kombinationer har det synts komitén, som
om det system, för hvilket komitén nu går att redogöra, skulle
kunna icke blott medföra en utjemning af presterskapets löner
med hänsyn till tjenstegrad, lefnadskostnader och embetsåligganden,
utan äfven bereda presterskapet anständig bergning, samt
att skälig måtta i anspråken på aflöningsförmåner derigenom
kan anses vara iakttagen.

Komitén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra
för kyrkoherde i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister
derstädes 2,400 kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att
bestämma grundbeloppen för presterskapets löner inom landspastorat.
Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka,
och har kyrkoherden icke biträde af någon annan prest, så är hans
predikoskyldighet i regel begränsad till endast en gudstjenst hvarje
predikodag, likasom de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden
om blott en församlings angelägenheter beträffande
kyrka och skola. I sådant fall — det enklaste — torde grundbeloppet
böra beräknas till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blifver en följd
deraf, att han är ensam prest i pastorat med två eller flera för -

SPECIALMOTIV.

165

samlingar, — hvarigenom alltså besväret med kyrkostämmor
samt kyrko- och skolrådssammanträden ganska väsentligt förökas
och antalet tjensteresor inom pastoratet varder ej obetydligt
större — synes skäligen böra medföra en förhöjning i grundbeloppet
med 400 Jcronor. I samma rigtning torde jemväl en annan omständighet
böra verka. Omfattar nemligen pastorat, hvarest
finnes endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka,
blifver predikoskyldigheten afsevärdt mer betungande, så vida
gudstjenst skall hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna.
Sådan duplikation af gudstjenstförrättningen är visserligen okänd
för en stor del af det svenska presterskapet, men inom Lunds,
Göteborgs och Yisby stift hafva i allmänhet kyrkoherdarne sedan
lång tid på dylikt sätt ensamma upprätthållit dubbla gudstjenster
inom pastorat, som understundom äro ganska vidsträckta. I
andra trakter af riket — särskild! inom Skara stift — har man
åtnöjt sig med att låta gudstjensten alternera mellan två mer
eller mindre närbelägna kyrkor, i följd hvaraf en eller flera
kyrkor inom pastoratet hvar annan söndag varit utan gudstjenst.
Men komitén har antagit, att den inom förstnämnda stift rådande
kyrkliga plägsed i nu angifna hänseende skulle kunna
öfverföras äfven till de öfriga stift, der den, ehuru omständigheterna
kunde och borde dertill föranleda, likväl ännu icke
tillämpas. För det ökade besvär, hvartill duplikationen föranleder,
har komitén föreslagit eu särskild förhöjning i grundbeloppet
med 600 kronor, att utgå till kyrkoherden, så väl då
pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar
flera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet
3,000 kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

För en i landspastorat anstäld komminister, hvars predikoskyldighet
är inskränkt till allenast en gudstjenst hvarje helgdag,
eller ännu mindre, och som icke på eget ansvar fullgör
någon del af bokföringsskyldigheten inom pastoratet, har ett
grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare sig han är
anstäld inom samma församling som kyrkoherden eller fått sin
hufvudsakliga verksamhet förlagd till en annexförsamling. Upprätthåller
åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjenster
-— hvilket naturligtvis i allmänhet kan förekomma endast
i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —, bör till grundbeloppet
i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600 kronor.

166

BERÄKNING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Bestämmelserna om grundbeloppen i lönerna för presterskapet
i landspastorat (§ 2) kunna, i enlighet med det anförda,
sammanfattas sålunda:
för kyrkoherde

4,000 kronor, der pastoratet består af två eller flera församlingar
eller kapellag, och kyrkoherden har skyldighet
att duplicera;

3,600 kronor, der pastoratet består af allenast en församling,
men kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, der pastoratet består af två eller flera församlingar
eller kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet
att duplicera;

eljest 3,000 kronor;
för komminister

2.400 kronor, der komministern har skyldighet att hvarje
predikodag duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt komiténs meningbör lönernas gradering ej bero af
tillskotten för folkmängd eller areal i annat fall, än der pastoratets
folkmängd öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land
utgör minst 100 qvadratkilometer. I sådan händelse kunde fyllnadsbelopp
för pastoratets folkmängd utgå för kyrkoherde med 60
öre för hvarje person öfver 1,000 till och med 3,000, med 40 öre
för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000 och med 20 öre
för hvarje person derutöfver. För komminister åter synes motsvarande
fyllnadsbelopp kunna bestämmas till 10 öre för hvarje
person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer.
Finnas flera komministrar inom pastoratet, torde dock icke
för en hvar af dem böra beräknas fyllnadsbelopp för folkmängd,
utan har komitén ansett, att ett sådant belopp borde mellan alla
komministrarne lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal synes
böra vara enahanda för kyrkoherde som för komminister och utgå
för en hvar af dem med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal qvadratkilometer
af pastoratets areal till och med 1,000 och med 100
kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal qvadratkilometer,
dock att fyllnadsbelopp icke skulle utgå för mer än tillhopa

10,000 qvadratkilometer. Flera komministrar i ett pastorat torde
dela äfven sistnämnda fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

SPECIALMOTIV.

167

Hvad arealen angår, kan ifrågasättas, om icke jemväl det
område, som ntgöres af vatten, borde tagas i beräkning. Uppenbart
är nemligen, att der vatten ingår till någon betydligare
del i ett pastorats ytinnehåll, siffran för areal i land icke gifver
en i allo rigtig föreställning om vidsträcktheten af presterskapets
verksamhetsfält, så vidt detta bestämmes af ytinnehållet.
Men om floder och sjöar understundom försvåra samfärdseln
mellan olika delar af ett pastorat, kunna de vid andra tillfällen,
och må hända lika ofta underlätta densamma. Yid sådant
förhållande har det synts komitén vara lämpligast, att
pastorarets areal beräknas endast i land och icke tillika i vatten.

Till grund för beräkning af fyllnadsbeloppen läggas senaste
officiel uppgifter angående folkmängd och areal (§ 1).1)

Om å ena sidan den tillökning i kyrkoherdens arbete, som
blifver eu följd af ökad predikoskyldighet, der duplikation eger
rum, skäligen finnes böra verka till förhöjning i grundbeloppet
för kyrkoherdens lön, så måste det å andra sidan vara tillbörligt
att, när kyrkoherden icke är skyldig att hvarje predikodag
förrätta gudstjenst — hvilket föranledes deraf att inom pastoratet
finnas flera prester än kyrkor —, han får vidkännas någon
minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas
enklast derigenom, att från grundbeloppet afdrages ett visst
belopp, af komitén föreslaget till 300 kronor; och skulle i nu
förutsatt fall grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön alltså
blifva 2,700 kronor, då pastorat består af endast en församling,
och 3,100 kronor, när det omfattar två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet
icke fullgöres af honom ensam utan omvexlande af kyrkoherden
och en eller flera komministrar, torde af de 600 kronor,
som i grundbeloppet för samme kyrkoherdes lön beräknats såsom
ersättning för duplikation, vederbörande komminister tillgodoföras
så mycket, som belöper å det antal predikodagar, då komministern
duplicerar. Inom eu del pastorat finnas emellertid tre
prester och fem kyrkor. Skall predikoskyldigheten i alla kyrkorna
fullgöras genom duplikation, omvexlande mellan pastoratets samtliga
prester, erfordras naturligtvis två duplikationsarfvoden, för

'') Jfr ofvan motiveringen till § 7 af förslaget till lag angående reglering af
presterskapets aflöning.

Tablå

05

GO

utvisande antalet prester och kyrkor i deras inbördes förhållande till hvarandra inom landspastoraten

enligt nu bestående organisation.

(Jfr tab.-sei. D. tab. 1 kol. 5 och 6).

1	2	3	4	5	G	71; s	9	in	11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24 | 25	26
Stift.	Hela antalet lands- pastorat.	Antalet prester och lika.	kyrkor	Flera prestei	än	kyrkor.		Antalet prester mindre än antalet kyrkor.
	Vi.	7*.	7«.	V,	■76.	Summa.	7i.		3 2.	7*.	Va.	74.	Summa.	v».	Va-			76.	3. 4.	7 6-	4/ö.	7».	5/o.	Summa.
Upsala . . .	160	54	47	3	_		104	29	2	9		2		42	12		1	1							14
Linköpings	140	54	42	2	—	—	98	31	—	8	—	1	—	40	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2
Skara ....	113	14	21	1	—	—	36	3	—	3	—	—	—	6	4	2	40	15	4	4	2	—	—	—	71
Strengnäs . .	97	32	40	3	—	—	75	16	—	3	—	—	1	20	2	—	—	—	—		—	—	—	—	2
Vester ås. . .	97	51	6	1	1	—	59	27	—	7	l	—	—	35	1	—	1	—	—	—	1	_	—	-	3
Vexjö ....	93	16	41	16	—	—	73	14	—	3	—	—	—	17	—	—	3	—	—	—	—	—	—	—	3
Lunds . . .	223	47	14	1	—	—	62	—	—	—	—	—	—	—	156	1	4								161
Göteborgs . .	95	9	14	2	—	—	25	—	1	1	—	—	—	2	28	—	23	9	—	3	4	—	—	1	68
Kalmar . . .	42	16	16	2	—		34	5	—	2	—	1	—	8	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Karlstads . .	57	17	10	6	4	1	38	5	1	2	—	3	1	12	1	—	1	1	—	1	1	1	—	1	7
Hernösands .	no	42	19	4	1		66	15	3	6	—	—	—	24	5	1	6	1	—	3	2	1	1	—	20
Visby ....	43	3	—	—	—	-	3	—	—	—	—	—	—	—	33	3	4			-	-				40
Summa lands-pastorat	1,270	355	270 41	6	1	673	145	7	44	1	7	2	206	244	7	83	27	4	11	10	2	1	2	391

BERÄKNING AP PllESTERSKAPETS AFLÖNING.

SPECIALMOTIV.

169

att ifrågavarande prestera aflöning skall blifva likstäld med
aflöningen för presterskapet inom andra pastorat, der duplikationen
är delad. Utöfver det belopp, 600 kronor, som, utgörande
den vanliga ersättningen för duplikation, ingår i kyrkoherdelönens
grundbelopp, bör då under samma grundbelopp upptagas
ytterligare 600 kronor och hvarje prest berättigas att af de sammanlagda
duplikationsarfvodena, 1,200 kronor, uppbära sin andel
efter det förhållande, hvari han deltagit i duplikationen (§ 4).

Af intresse torde vara att erfara, i hvithet förhållande antalet
prester står till antalet hyrJcor inom de olika landspastoraten enligt
nu gällande eller intill den 1 oktober 1902 beslutade kyrkliga
organisation, och hafva derför uppgifter härutinnan meddelats
uti motstående tablå. Inom flertalet dylika pastorat, eller
673, är antalet prester och kyrkor liha; inom 206 pastorat —
deraf 42 i Upsala stift, 40 i Linköpings stift, 35 i Yesterås stift
och 24 i Hernösands stift — finnas flera prester än hyrhor; samt
inom 391 pastorat — deraf 71 i Skara stift, 161 i Lunds stift,
68 i Göteborgs stift och 40 i Visby stift — öfverstiger antalet
hyrhor presternas antal. Såsom förut är nämndt, pläga emellertid
presterna inom Lunds, Göteborgs och Visby stift vanligenduplicera.

Beträffande jemväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår
efter invånarnes antal, torde understundom någon modifikation
erfordras. Då nemligen komminister i annexförsamling eller
kapellag på eget ansvar under pastors tillsyn shöter hyrhobohföringen
i en eller flera församlingar, minskas derigenom i viss
mån pastors arbete för dessa församlingar. Den förhöjning i
lön, som med hänsyn till sådan församlings folkmängd blifvit
för kyrkoherden beräknad, torde derför böra med någon del
tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden
tillkommande lönebelopp undfår godtgörelse med 20 öre för
hvarje person af vederbörande annexförsamlings eller kapellags
folkmängd. Härvid böra naturligtvis samma siffror för folkmängd
vara bestämmande som de, hvilka legat till grund vid
beräkning af kyrkoherdens lönebelopp, vare sig folkmängden
efter den tiden ökats eller minskats. Särskildt vore det obilligt
om, i det fall att kyrkobokföring uppdrages åt komministern
någon tid efter det ny lönereglering börjat tillämpas, och folkmängden
i annexförsamlingen eller kapellaget derunder i någon
mer afsevärd grad vuxit, kyrkoherden skulle af sina lönemedel
till komministern för dylik bokföring utgöra ersättning efter

170

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

en högre folkmängdssiffra än den, enligt hvilken kyrkoherdens
eget fyllnadsbelopp blifvit bestämdt (§ 5).

Genom tillämpning af de grunder, för hvilka redogörelse sålunda
blifvit lemnad, skulle såsom resultat af löneregleringarna
framgå aflöningsbelopp, hvilka i allmänhet torde kunna efter nu
föreliggande förhållanden anses ganska tillfredsställande. Särskilda
omständigheter påkalla dock några tilläggsbestämmelser.

Landspastoraten i provinsen Skåne —• tillhörande kontrakten
1—21 af Lunds stift — äro i allmänhet så val till folkmängd
som i synnerhet till areal så små, att fyllnadsbelopp i kyrkoherdelönerna
för areal blott undantagsvis förekomma och för
folkmängd ofta endast till mindre belopp. Häraf skulle, om de
allmänna grunderna tillämpades, utan att någon förhöjning af
lönebeloppen egde rum, följa, att kyrkoherdelönerna för dessa
pastorat i regel blefve så afknappade, att deras sammanlagda
belopp med omkring en sjettedel, eller vid pass 245,000 kronor,
understege den summa, hvartill motsvarande löner nu uppgå.
Redan detta måste väcka betänkligheter, helst aflöningstillgångarne
för kyrkoherdarne inom de flesta öfriga stift kunna beräknas
blifva förhöjda. Dessa betänkligheter vinna i styrka vid
aktgifvande på det förhållande, att församlingarna i Skåne af
gammalt äro vana att i flera hänseenden på sina kyrkoherdar
ställa fordringar, som betinga en icke obetydlig höjning af lefnadskostnaderna,
jemförda med hvad dessa äro i de flesta af
rikets öfriga landskap. Härtill kommer, att i de skånska landspastoraten
komministraturer vanligen icke äro anordnade, hvarför
de flesta af det yngre presterskapet derstädes, enär de icke
hafva tillgång till dylika öfvergångsplatser, måste såsom adjunkter
afvakta den tidpunkt, då de få tillträda en kyrkoherdebeställning.
Billighet och rättvisa fordra för den skull, att de
löneförmåner, som erbjudas de blifvande kyrkoherdarne, ej äro
allt för obetydliga. Af anförda skäl och i betraktande jemväl
deraf att från de presterliga beställningarna i Skåne redan tillförts
och ytterligare förväntas afsevärda bidrag till kyrkans
gemensamma aflöningsmedel, torde det vara i sin ordning, att
lönerna för kyrkoherdarne i landspastoraten inom nämnda provins
höjas utöfver de belopp, som med tillämpning af de allmänna
grunderna kunna uppnås.

SPECIALMOTIV.

171

Genom anstälda beräkningar tror sig komitén hafva funnit,
att förhöjning med 20 å 25 procent af de löner, som efter de
allmänna grunderna skulle komma att utgå inom landspastoraraten
i Skåne, skulle öfver hufvud taget motsvara de skäliga
anspråk, som af kyrkoherdarne i dessa pastorat kunna framställas.
Men då komitén saknar kännedom om alla de omständigheter,
som för bestämmandet af förhöjningarnas storlek i hvarje särskildt
fall böra tagas i betraktande, har det ansetts lämpligast
att med 25 procent höja de löner, som efter de allmänna grunderna
beräknas till mindre belopp än 5,000 kronor, likväl icke
i något fall till högre summa än 6,000 kronor, och med 20
procent lönebelopp beräknade till 5,000 kronor eller derutöfver.
Summan af de sålunda förhöjda lönerna komme i allt fall att
med omkring 35,000 kronor understiga hvad nu utgår, en förminskning,
som dock i följd af lönernas jemnare fördelning
torde blifva föga känbar.

Tillökning i löneförmåner på grund af ortsförhållanden eller
andra omständigheter torde få anses erforderlig j emväl för en del
andra trakter af landet eller för vissa presterliga beställningar.

Så har det visat sig, att stadskomministrarne eljest i många
fall skulle erhålla allt för små löner i förhållande till omfattningen
af sin tjenstgöring eller till de anspråk med afseende å
lefnadssätt, som pläga ställas på dem. Förhöjning i deras löner
torde derför vara nödvändig, och har komitén ansett denna böra
så beräknas, att lönerna komma att uppgå för komministrar:

i Stockholm och Göteborg till 4,500 kronor

samt i öfriga städer,

i de större » omkring 4,000 »

i de medelstora » » 3,500 »

i de mindre, dock icke de minsta, » » 3,000 »

När landspaktorat är beläget i närheten af större stad, köping,
stationssamhälle eller annan liknande plats, eller innesluter
stora industriela anläggningar, kräfva de högre lefnadskostnaderna
och tjenstgöringens besvärlighet oafvisligen, att lönerna
för presterskapet derstädes sättas något högre än för det presterskap,
som tjenstgör å landsbygden i öfriga delar af riket.

För öfrigt kunna åtskilliga omständigheter, utom de särskildt
påpekade, vara af beskaffenhet att böra verka till förhöjning
i lönebeloppen, om ej stötande ojemnheter skola i verk -

172

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

ligheten uppstå. Samtliga sådana omständigheter måste i hvarje
särskildt fall underkastas en samvetsgrann pröfning af nämnderna,
innan de framställa sina löneregleringsförslag, hvilka ju
skola noggrant angifva allt, som synes kunna hafva inflytande
på lönebeloppens bestämmande.1) Svårligen lärer emellertid något
lönesystem, som tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess
mångskiftande förhållanden, betrygga mot mindre ojemnheter i
aflöningen för de olika presterliga beställningarna.

I enlighet med hvad ofvan blifvit utveckladt har komitén
ansett, att, för den händelse med hänsyn till särskilda förhållanden
— såsom högre lefnadskostnader i orten eller för presterskapet
eljest ökade utgifter eller med tjenstens skötande förenad
synnerlig besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning
af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt, skulle finnas
allt för ringa, Kongl. Maj:t må, der så pröfvas skäligt, förhöja
sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000
kronor, för komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg
likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministersbeställning
med högst 1,000 kronor (§ 7).

Enär senast anförda bestämmelser upptagits för att åt lönerna
gifva den största möjliga jemnhet, få dessa bestämmelser alltså
icke betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna
föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande
tillägg. Endast de löner, som beräknats med iakttagande af både
de allmänna föreskrifterna och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser,
motsvara de anspråk, som med hänsyn till krafvet på anständig
bergning böra, efter komiténs mening, uppställas i fråga om
lönernas storlek. De särskilda förhöjningsbeloppen höra för den
skull med till lönerna lika väl som grundbeloppen och fyllnadsbeloppen.
Genom de förras frånskiljande skulle komiténs lönesystem
helt och hållet förryckas.

I det särskilda fall att kyrkoherdebeställning är prebende,
har komitén emellertid ansett, att äfven om den efter de allmänna
grunderna beräknade lön ej skulle finnas för ändamålet
tillräcklig, någon förhöjning likväl icke bör ifrågakomma, enär
med skäl kan påräknas, att vederbörande prebendarie skall under
alla omständigheter, utan att kyrkans medel behöfva uppoffras,
undfå erforderlig lönefyllnad från de statsmedel, som anslagits

b Jfr ofvan sid. 82.

SPECIALMOTIV.

173

åt den institution, vid hvilken lian har sin hufvudsakligaste
verksamhet (§ 7).

Innehafvare af kyrkoherdebefattning vid domkyrka är vice
ordförande i vederbörande domkapitel och intager i denna sin
egenskap samt väl äfven på grund af lärdom och andra framstående
egenskaper en i viss mån representativ ställning inom
stiftet, hvilken måste stödjas af denna ställning motsvarande
inkomster. Den fordran torde derför kunna uppställas, att lön
för domprost i Upsala, Lund och Göteborg äfvensom i Hernösand
— när domprost der varder anstäld — skall utgöra 10,000 kronor,
samt att dylik lön i Linköping, Skara, Yesterås, Yexjö och
Karlstad ej må understiga 9,000 kronor, ej heller i Strengnäs,
Kalmar och Yisby — sedan domprost blifvit i sistnämnda stad
anstäld — uppgå till mindre än 8,000 kronor (§ 8).

Skall inom pastorat ständig adjunkt vara anstäld, är enligt
§ 20 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning kyrkoherden skyldig att tillhandahålla den ständige
adjunkten bostad och vivre. Men kyrkoherden bör vara berättigad
att härför uppbära ersättning,J) hvilken naturligtvis måste
bestämmas med hänsyn till lefnadskostnaderna å den ort, der
han har sin bostad. 1 enlighet härmed har komitén föreslagit,
att såsom ersättning till kyrkoherden för hostad och vivre åt ständig
adjunkt skall årligen beräknas: då kyrkoherden är bosatt i
Stockholm eller Göteborg 1,000 kronor, i annan stad 800 kronor,
å landet 500 kronor (§ 10).

Ifrågavarande ersättning kan emellertid icke betraktas såsom
någon verklig löneförmån för kyrkoherden, alldenstund kostnaden
för bostad och vivre åt ständig adjunkt vanligen icke lärer
understiga den för hvarje fall föreslagna ersättningssumma.
Denna måste dessutom i sin helhet utgifvas till adjunkt, som
icke önskar in natura åtnjuta omförmälda förmån hos kyrkoherden.
Någon anledning att vid en redogörelse för kyrkoherdarnes
inkomster medräkna äfven de belopp, som utgöra ersättning för
bostad och vivre åt ständiga adjunkter, förefinnes alltså icke,
utan böra samma belopp i stället upptagas bland nämnda adjunkters
löneförmåner, till hvilka de egentligen höra.

'') Jfr ofvan sid. ccxxxvii och 83.

174 BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Uti tabellserien D har komitén tillämpat sålunda föreslagna
grunder angående beräkning af kyrkoherdars och komministrars
löner. Två tabeller hafva dervid uppgjorts, under förutsättning:
tab. 1 att nu bestående indelning och organisation bibehållas,
samt tab. 2, att de af komitén föreslagna ändringar i nu
bestående indelning och organisation genomföras. Den senare
tabellen lärer, såsom hvilande på organisatoriska anordningar,
Indika ännu icke blifvit beslutade, för närvarande hafva mindre
allmänt intresse. Den förra tabellen deremot, som belyser de
ekonomiska förhållanden, under hvilka kyrkoherdar och komministrar
enligt nuvarande organisation skulle arbeta, för den händelse
komiténs förslag till grunder för lönernas beräkning antoges,
erbjuder sålunda ett obestridligt verklighetsintresse; och
torde med anledning häraf en kortare redogörelse för siffrorna i
denna tabell vara på sin plats härstädes.

Tab. 1 afser, såsom anfördt blifvit, att gifva en samlad bild
af den kyrkliga organisationen, sådan den nu förefinnes eller
kommer att te sig, sedan de af Kong! Maj:t intill den 1 oktober
1902 meddelade beslut derom bragts till verkställighet.

Efter det beträffande samtliga pastorat nya löneregleringar
blifvit uppgjorda, skulle, på grund af § 1 och § 4 mom. 2 i förslaget
till lag angående reglering af presterskapets aflöning, inom
de territoriela församlingarna inga andra prester komma att
tjenstgöra än kyrkoherdar, komministrar och ständiga eller tillfälliga
adjunkter. Denna ändring har dock icke blifvit genomförd
i nu ifrågavarande tab. 1, utan hafva för de uti pastoraten
fäst anstälda biträdande prester hvilka icke äro komministrar
—• såsom t. ex. pastoratsadjunkter, kapellpredikanter, brukspredikanter,
kyrkoadjunkter, tredje predikanter — de hittills använda
namnen oförändrade upptagits i förenämnda tabell. Dessa prester
hafva med afseende å aflöningen likstälts med komministrar.
Sådana extra ordinarie prestman, som enligt vederbörande löneregleringsresolution
eller senare af Kong! Maj:t meddeladt beslut
skola vara anstälda inom ett pastorat samt hos kyrkoherden
åtnjuta bostad och vivre eller af honom erhålla godtgörelse
derför, hafva, likaledes med bibehållande af nuvarande benämningar,
fått sig tillgodoförda aflöningsförmåner såsom ständiga
adjunkter. Detta är förklaringen till att jemväl uti tab. 1 i några
fäll beräknats aflöning för ständiga adjunkter, ehuru sådana i
det hela äro till namnet okända för den nuvarande organisationen.

SPECIALMOTIV.

175

Öfversigtstabell Å

innefattande gruppering i löneklasser af kyrkoherdar nes löner, sådana
dessa beräknats under förutsättning att nu bestående indelning
och organisation bibehållas.

(Jfr tab.-ser. D tab. 1, sid. 140—141.)

1	2	3	4	5	6	7	8 | 9	10	a	12	13	14	15
Stift.	Hela antalet kyrko- herdar.	3,500-3,599.	I s 5,000—5,499. II 4,500—4,999. ^''1 4,000-4,499. | 3,600-3,999.	.§ g 5,500-5,999. ■3	„-''3 6,000—6,499.	ivilkas belopp J. kronor 02 1 -4 i ce CD ox © 1 O O o o o o 0 0:00 III i 02 1 M ce JD "cd "cd "cd "cd CD CD : CD CD CD ■ CD : CD CD	1— O "o o o	Lön i medel- tal. Kr.
Hela riket.
Upsala.......	170	69	27	27	17	8	11	2	3	3	1	—	2	4,282
Linköpings......	151	76	18	19	12	12	3	4	2	1	2	1	1	4,173
Skara........	123	17	17	34	27	12	8	3	—	3	—	2	—	4,583
Strengnäs......	107	31	24	24	11	5	5	2	—	1	3	—	1	4,320
Vester ås.......	106	38	15	13	11	8	2	5	5	6	2	1	—	4,588
Vexjö........	96	13	21	23	26	8	3	—	—	—	—	1	1	4,427
Lunds........	240	1	s	19	16	64	52	42	18	10	5	4	1	5,670
Göteborgs......	in	3	5	16	16	32	16	6	5	5	2	3	2	5,465
Kalmar.......	45	18	9	6	3	4	1	3	—	1	1	—	—	4,246
Karlstads......	61	5	6	6	9	12	9	4	5	4	—	1	—	5,243
Hernösands .....	119	2	2	13	25	23	15	11	10	13	2	2	1	5,620
Visby........	44	3	4	35	1	—	—	—	—	1	—	—	—	4,111
Stockholms stad ....	8	—	—	—		_	—	—		—	—	1	7	9,922
Summa för kyrkoher-
darne i riket ....	1,381	276	156 235	174	188	125	81	48	48	18	16	16	4,853
Landspastorat.
Upsala.......	160	69	27	26	15	7	9	1	3	3	—	—	—	4,142
Linköpings ......	140	76	18	19	12	9	3	2	1	—	—	—	—	3,946
Skara ........	113	17	17	34	27	9	8	1						4,381
Strengnäs......	97	31	24	22	10	4	4	2						4,078
Ve9terås.......	97	38	15	13	10	8	2	5	2	3	1	—	—	4,339 1
Vexjö........	93	13	21	23	26	8	2							4,305
Lunds ........	223	1	8	18	14	64	51	42	17	8	—	—	—	5,514
Göteborgs......	95	3	5	15	16	27	15	5	5	4	—	—	—	5,166 :
Kalmar.......	42	18	9	5	3	4	1	2						4,078
Karlstads......	57	5	6	6	9	12	8	4	5	2	—	—	—	5,083 1
Hernösands.....	no	2	2	13	24	23	15	9	10	9	1	2	—	5,486
Visby . .......	43	3	4	35	1				—	--				4,034
S:a för kyrkoherdarne i landspastorat ....	1,270	276	156 229	167	175	118	73	48	29	2	2		4,634

176

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Öfversigtstabell Ä

innefattande gruppering i lönelclasser af komministrar nes med fleras
löner, sådana dessa beräknats under förutsättning att nu bestående
indelning och organisation bibehållas.

(Jfr tall.-ser. D tab. 1, sid. 142.)

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10 111	121 13 |	14115	16
Stift.	Hela antalet kom- mi- nistrar m. fl.		Antal komministerslöner, hvilkas belopp beräknats uppgå till kronor		Lön i medel- tal. Kr.
to © o 0 1 to o cd cd	JO o 0 1 JO ''i-*- ce ce	JO "to c 0 1 eO To CD CD	JO bs T to 03 CD CD	to é 0 1 to ce CD	JO 1 ''b* i 8 JO 1 Ox CD CD	to *05 O 0 1 to 05 CD CD	to V» O 0 1 JO <1 CD	to ''bo o 0 1 to bo CD CD	JO bo ~ 0 1 to CD CD CD	OO 8 1 JW b- CD CD	05 QX O 0 1 CD CD CD CD	1 tf*- 05 -4 Qx
Hela riket.							1
Upsala......	124	50	18	10	4	11	5	2	6	2	1	9	5	1	2,372
Linköpings.....	113	63	7	7	5	9	8	2	2	1	—	2	3	4	2,289
Skara.......	118	15	13	14	16	12	12	6	7	8	5	9	1	—	2,475
Strengnäs.....	84	36	8	15	5	1	4	2	2	—	1	5	2	3	2,360
Vesterås......	75	19	1	5	8	8	8	2	2	4	1	16	1	—	2,552
Vexjö.......	102	36	20	13	10	5	4	4	3	1	—	9	3	1	2,304
Lunds .......	48	1	—	—	5	1	3	—	1	2	3	9	17	6	3,317
Göteborgs.....	91	2	4	8	3	8	3	13	5	4	9	17	2	13	2,973
Kalmar......	36	16	2	5	3	2	3	—	1	—	—	3	—	1	2,341
Karlstads.....	79	7	6	9	12	11	7	6	3	5	2	11	—	—	2,541
Hernösands.....	93	—	1	8	1	9	5	6	10	6	7	31	7	2	2,927;
Visby.......	6	—	2	1	1	_	—	—	1	—	—	1	—	—	2,443!
Stockholms stad . . .	30									-	-		-	30	4,500
S:aför komministrarne
m. fl. i riket ....	999	‘245	82	95	73	77	62	43	43	33	29	115	41	61	2,609
Landspastorat.
Upsala......	109	50	18	10	4	11	5	1	5	1	—	4	—		2,227
Linköpings ....	96	63	7	7	5	9	3	1	1						2,129
Skara.......	101	15 13	14	16	12	12	6	4	6	3	—	—	—	2,375
Strengnäs.....	71	36	8	15	5	1	4	1	—	—	—	—	1		2,179
Vesterås......	57	19	1	5	8	8	7	1	2	3	1	2	—	—	2,351
Vexjö.......	96	36	20	13	10	5	4	4	2	1	—	1	-	—	2,216
Lunds .......	19	i	—	—	5	1	3	—	1	—	3	4	—	1	2,764
Göteborgs.....	72	2	4	8	3	8	3	12	5	4	8	14	1		2,685
Kalmar......	32	16	2	5	3	2	3	—	1						2,188
Karlstads.....	74	7	6	9	12	11	7;	6	3	5	2	6	—	—	2,487
Hernösands ....	83	—	1	8	1	9	5	6	10	5	6	29	2	1	2,851
Visby.......	4	—	2	1	1		1								2,200
S:a för komministrarne
m. fl. i landspastorat .	814	245	82	95	73	77	56	38	34	25	23	60	4	2	2,376

SPECIALMOTIV.

177

Tablå

utvisande Jcyrhoherdarnes aflöningsförmåner enligt nu gällande och det af
homitén föreslagna lönesystem,1)

1	2	»	4	5	6	7
	Summa aflöning		Lön i medeltal
	eckl.-året 1896		(+)	eckl.-året 1896		( + )“
	—97, med tillägg	enligt	eller	—97, med tillägg	enligt	iller
Stift.	af de intill 1902	komiténs	minsk-	af de intill 1902	komiténs	minsk-
	beviljade anslag	förslag.	ning	beviljade anslag	förslag.	ning
	från prester-	(Tab.-ser.	(—)	från prester-	(Tab.-ser.	(—j
	skåpets löne-	D tab. 1.)	procent.	skåpets löne-	D tab. 1.)	i procent.
	regleringsfond.			regleringsfond.
	Kr.	Kr.	%	Kr.	Kr.	%
Hela riket.
Upsala.....	753,870	727,909	— 3''44	4,461	4,282	— 4-oi
Linköpings ....	628,670	630,062	+ 0-22	4,219	4,173	— 1-09
Skara......	504,535	563,663	+ 11-72	4,102	4,583	+ 11-73
Strengnäs ....	470,945	462,286	— 1-84	4,485	4,320	— 3-68
Vesterås.....	490,451	486,381	— 0-83	4,671	4,588	— 1-78
Vexjö......	363,108	424,987	+ 1704	3,782	4,427	+ 17-05
Lunds ......	1,386,465	1,360,783	— 1-85	5,801	5,670	— 226
Göteborgs ....	567,289	606,643	+ 6-94	5,157	5,465	+ 5-97
Kalmar.....	177,783	191,065	+ 7''47	3,951	4,246	+ 7-47
Karlstads ....	298,138	319,818	+ 7-27	4,969	5,243	+ 5-51
Hernösands . . .	628,267	668,753	+ 644	5,560	5,620	+ 1-08
Visby......	147,254	180,895	+ 2285	3,358	4,111	+ 22-42
Stockholms stad . .	67,741	79,375	+ 17-17	8.468	9,922	+ 17-17
För kyrkoherdarne i
hela riket . . .	6,484,516	6,702,620	+ 336	4,747	4,853	+ 2-23
Landspastorat.
Upsala.....	701,183	662,701	— 5É49	4,410	4,142	— 6-08
Linköpings ....	554,069	552,420	— 030	4,015	3,946	— 1-72
Skara......	451,634	495,004	+ 9-60	3,980	4,381	+ 1008
Strengnäs ....	408,136	395,554	— 3-08	4,296	4,078	— 5-07
Vesterås.....	433,763	420,906	— 296	4,518	4,339	— 3-96
Vexjö......	337,202	400,342	+ 1872	3,626	4,305	+ 18-73
Lunds ......	1,258,111	1,229,583	— 2-27	5,667	5,514	— 2-70
Göteborgs ....	466,066	490,808	+ 5-31	4,911	5,166	+ 5-19
Kalinar.....	161,019	171,278	+ 6-37	3,834	4,078	+ 6''36
Karlstads ....	275,457	289,748	+ 5-19	4,919	5,083	+ 3''33
| Hernösands . . .	561,919	603,418	+ 7-39	5,403	5,486	+ 1-54
Visby ......	143,914	173,474	+ 20 54	3,358	4,034	+ 2013
För kvrkoherdarne i
landspastorat . .	5,752,473	5,885.236	+ 2-31	4,579	i 4,634	+ 1-20

■) Jfr not 2) sid. 179.

12

178

BERÄKNING AP PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

Tablå

utvisande Tcomministrarnes med fleras aflöning sf ormån er enligt nu gällande
och det af Jcomitén föreslagna lönesystem-1)

1	2	3	4	! 5	1 6	7
	Summa aflöning		1 Lön i medeltal
	e ckl. -året 1896			eckl.-året 1896
	—97, med tillägg	enligt	Ökning	—97, med tillägg	enligt	Ökning
Stift.	af de intill 1902	komiténs		af de intill 1902	komiténs
	beviljade anslag	förslag.		beviljade anslag	förslag.	i procent.
	frän prester-	(Tab.-ser.		från prester-	(Tab.-ser.
	skåpets löne-	D tab. 1.)		skåpets löne-	D tab. 1.)
	regleringsfond.			regleringsfond.
	Kr.	Kr.	%	Kr.	Kr.	%
Sela riket.
Upsala.....	218,040	294,123	34-8!)	1,802	2,372	31-63
Linköpings ....	205,041	258,632	26-14	1,768	2,289	29-47
Skara ......	197,847	292,008	47-59	1,706	2,475	45-08
Strengnäs ....	152,086	198,246	30-35	1,855	2,360	27-22
Vesterås.....	152,061	191,419	25-88	2,083	2,552	22-52
Vexjö......	173,022	235,011	35-83	1,730	2,304	3318
Lunds ......	92,254	159,228	72-60	2,563	3,317	29-42
Göteborgs ....	181,720	270,573	48-90	2,089	2,973	42-32
Kalmar.....	60,162	84,264	40-oc	1,719	2,341	36-18
Karlstads.....	145,039	200,757	38-4-2	1,859	2,541	36-69
Hernösands ....	172,991	272,255	57-38	2,136	2,927	37-03
Visby......	9,921	14,656	47-73	1,654	2,443	47-70
Stockholms stad . .	86,319	135,000	56-40	3,453	4,500	30-32
För komministrarne
m. fl. i hela riket .	1,846,503	2,606,172	41 14	1,931	2,609	35-11
Landspastorat.
Upsala.....	187,573	242,768	29-43	1,737	2,227	28-21
Linköpings ....	162,951	204,427	25-45	1,680	2,129	26''73
Skara ......	169,219	239,875	41-75	1,692	2,375	40 37
Strengnäs ....	125,608	154,684	23-15	1,794	2,179	21-46
Vesterås .....	116,616	134,014	14-92	2,120	2,351	1090
Vexjö......	161,212	212,775	31-98	1,697	2,216	3058
Lunds ......	26,017	52,514	101-84	2,001	2,764	38-13
Göteborgs ....	134,369	193,287	43-85	1,920	2,685	39-84
Kalmar.....	52,544	70,016	33-25	1,695	2,188	29-09
Karlstads . . . . i	135,009	184,015	36-30	1,849	2,487	34-51
Hernösands. . . .	144,800	236,616	63''41	2,069	2,851	37-80
Visby......	6,691	8,800	31-52	1,673	2,200	31-50
För komministrarne
m. fl. i landspastorat	1,422,009	1,933,791	35 93	1,810	2,376	31-27 1

*) Jfr not 2) sid. 179.

SPECIALMOTIV.

179

En detaljerad gruppering i löneUasser af kyrkoherdars
och komministrars löner enligt nu omförmälda tah. 1 och 2
har verkstälts och hifogats hvardera tabellen.x) Af tab. 1
utgöra ofvan intagna öfversigtstabellerna Å och Ä en sammanfattning.

Jemföras siffrorna i dessa öfversigtstabeller med dem, som
för ecklesiastikåret 1896—97 meddelats ofvan sid. clxxiii och
följ., visar sig till en början att — oaktadt enligt bestämmelsen
i § 1 af förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning kyrkoherdarne i Karlshorgs och Nya Varfvets församlingar
undantagits — kyrkoherdarnes antal ökats från 1,368 till
1,381 och komministrarnes från 957 till 999, eller således hela
antalet prester, med fast anställning, från 2,325 till 2,380.

Skilnaden i medelbeloppen för kyrkoherdelönerna är, såsom
omförmälda öfversigtstabeller vidare utmärka, icke synnerligen
stor, i det att dylik lön i medeltal uppgick ecklesiastikåret
1896—97 till 4,709 kronor och skulle enligt komiténs förslag
komma att utgöra 4,853 kronor. Desto mera afvika från hvarandra
de medeltal, som angifva komministerslönerna, enär dessa
tal äro respektive 1,743 och 2,609.

Största olikheten består emellertid deri, att af de för ecklesiastikåret
1896—97 utgående löner 373 kyrkoherdelöner under
3,500 kronor och 728 komministerslöner under 2,000 kronor skulle
på grund af § 6 i nu omhandlade föreskrifter angående beräkning
af presterskapets aflöning försvinna, för att ersättas af löner
i högre klasser.

Lönerna under ecklesiastikåret 1896—97 äro emellertid icke
något tillförlitligt uttryck för presterskapets ekonomiska ställning,
enär efter sagda tidpunkt högst väsentligt ökade bidrag
utgått från presterskapets löneregler ing sfond.* 2) Om dessa bidrag
tilläggas aflöningsbeloppen för ecklesiastikåret 1896—97, höjer
sig medeltalet för kyrkoherdelön till 4,747 kronor och för komministerslön
till 1,931 kronor.

På grundvalen af dels de sålunda tillökade lönerna för nyssnämnda
ecklesiastikår dels ock af komitén jemlikt dess grunder
beräknade löner hafva utarbetats närmast föregående två tablåer,
utvisande, den ena beträffande kyrkoherdar och den andra i fråga
om komministrar, respektive tjensteinnehafvares aflöningsförmåner

'') Se tab. 1, sid. 140—142, samt tab. 2, sid. 278—280.

2) Se ofvan sid. clxii.

ISO

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

enligt så val nu gällande som det af komitén utarbetade lönesystem,
med angifvande af ökning eller minskning i de särskilda fallen.1)

Löneförmånerna i sin helhet skulle, om de af komitén föreslagna
grunder angående lönernas beräkning toges till efterföljd,
ökas för kyrkoherdar med 3.36 procent och för komministrar med
41.14 procent, samt medellönen för de förra med 2.23 procent och
för de senare med 35.11 procent. I intetdera afseendet skulle
inträda någon minskning för komministrar ne, men väl en stegring
af medellönerna för komministrar i olika stift, nemligen ända
till 47.70 procent i Visby stift, 45.08 procent i Skara stift, 42.32
procent i Göteborgs stift, 37.03 procent i Hernösands stift o. s, v.8)
Deremot komme, hvad kyrkoherdarne beträffar, minskning att inom
vissa stift blifva följden. Så skulle löneförmånerna i sin helhet
nedgå med 3.44 procent för Upsala stift, 1.85 procent för Lunds
stift, 1.84 procent för Strengnäs stift och 0.83 procent för Vesterås
stift, samt medellönen inom Upsala stift med 4.01 procent,
inom Strengnäs stift med 3.68 procent, inom Lunds stift med
2.26 procent, inom Vesterås stift med 1.78 procent och inom Linköpings
stift med 1.09 procent.

Sammanläggas med hvarandra kyrkoherdars och komministrars
löneförmåner, uppstår likväl, enligt komiténs system, en
ökning så väl för hvarje särskildt stift som naturligtvis ock
för hela riket, på sätt närmare framgår af motstående tablå.
Högsta ökningen, 39.15 procent, inträder för Stockholms stad,
minsta ökningen, 2.79 procent, för Lunds stift.

0 De i kol. 2 af tatilån för kyrkoherdar upptagna löneförmåner skulle egentligen
utgöra för Skara stift 506,635 kronor och för Göteborgs stift 567,789 kronor,
om i den förra summan inbegripits aflöningen 2,100 kronor för kyrkoherden i
Karlsborgs församling och i den senare summan aflöningen 500 kronor för kyrkoherden
i Nya Varfvets församling. Men dessa kyrkoherdar hafva, såsom nyligen
förut i texten blifvit nämndt, undantagits vid beräkning enligt komiténs förslag af
kyrkoherdarnes löner, hvarför dem tillkommande löner jemväl fråndragits vid meddelandet
af uppgifter för eckl.-året 1896—97.

Likaledes skulle löneförmånerna i kol. 2 af tablån för komministrar rätteligen
uppgå för Upsala stift till 218,517 kronor. Men sedan derifrån dragits 477
kronor 91 öre, utgörande de i tab. 4 af tab.-ser. A redovisade löneförmåner för en
i Bollnäs pastorat anstäld pastorsadjunkt, hvilken af komitén i tab. 1 af tab.-ser.
D upptagits såsom ständig adjunkt, hafva löneförmånerna för komministrarne i
Upsala stift icke kunnat angifvas till högre belopp än som skett, eller 218,040
kronor.

s) För den i Fors församling af Eskilstuna pastorat anstälde komministern
har beräknats högsta komministerslön med 4,675 kronor. På grund af donation
komma dock högre löner att utgå för förste och andre komministrarne i Lund, hvilka
uppbära afkomst af sodalitiehemmanen. Enligt tab.-ser. D tab. 3 skulle förste
komministern få uppbära 6,156 kronor och andre kommininistern 6,394 kronor.

SPECIALMOTIV.

181

I	2	3	4
	Summa aflöning för kyrkoherdar och komministrar
Stift.	eckl.-året 1896— 97, med tillägg af de intill 1902 be-viljade anslag från presterskapets löne-regleringsfoDd.	enligt komiténs förslag. (Tab.-ser. D tab. 1).	Ökning i procent.
Hela riket.	Kr.	Kr.	%.
Upsala..........	971,910	1,022,032	5-16
Linköpings........	833,711	888,694	6''59
Skara ..........	702,382	855,671	21''82
Strengnäs........	623,031	660,532	6-02
Vesterås.........	642,512	677,800	5''49
Vexjö..........	536,130	659,998	23-10
Lunds ..........	1,478,719	1,520,011	2-79
Göteborgs........	749,009	877,216	17-12
Kalmar.........	237,945	275,329	15-71
Karlstads.........	443,177	520,575	17-46
Hernösands........	801,258	941,008	1744
Visby..........	157,175	195,551	24-42
Stockholms stad......	154,060	214.375	3915
Kör hela riket	8,831,019	9,308,792	1174

Löneförmåner för adjunkter.

Uti §§ 18—21 af förslaget till lag angående reglering af
presterskapets aflöning kafva upptagits de allmänna grunderna
för ordnandet af adjunktsaflöningen. Deremot har komitén ansett,
att det borde öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att meddela de närmare
föreskrifter i ämnet, som kunde finnas erforderliga, hvarvid
då särskildt framstår frågan om den godtgörelse, som bör under
olika omständigheter utgå till adjunkt.

Redan i § 18 af åberopade lagförslag uppräknas de särskilda
löneförmåner, hvarje tjenstgörande adjunkt — ehvad
han är ständig eller icke — skall ega åtnjuta; och bestå dessa
förmåner af bostad, vivre, skjuts i tjensteärenden, årligt adjunkts -

182

BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

arfvode samt kostnadsersättning för resa till tjenstgöringsort.
Beskaffenheten och måttet af hvarje förmån — så vida det finnes
lämpligt att derom lagstadga — utgöra föremål för nu omhandlade
bestämmelser (§§ 11 och 12).

På hvad sätt skyldigheten att tillhandahålla adjunkt bostad
och vivre äfvensom skjuts i tjensteärenden skall in natura fullgöras,
är en fråga, hvars lösning svårligen egnar sig för allmänna
föreskrifter. Med skjutsen, sådan den erbjudes, lärer adjunkten
kunna under vanliga förhållanden åtnöjas, då något
personligt obehag deraf väl ytterst sällan torde blifva följden.
Deremot är det af vigt, att tillfälle beredes adjunkten,
att, der han så önskar, sjelf förskaffa sig hostad och vivre,
mot det att han i stället bekommer ersättning i penningar.
Yrkas derför af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla
bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner må lemnas
godtgörelse i penningar, skall, der frivillig öfverenskommelse
härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, och
torde godt g ör elsen icke böra bestämmas till mindre belopp, för
år räknadt, än 1,000 kronor, då tjenstens ordinarie innehafvare
har sin bostad i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han
är bosatt i annan stad, 500 kronor i öfriga fall. Dessa belopp
äro af samma storlek som de, hvilka anses böra utgöra ersättning
till kyrkoherde för tillhandahållande af bostad och vivre
åt ständig adjunkt (§ 10) och hafva, likasom de senare beloppen,
blifvit graderade efter de antagliga lefnadskostnaderna å särskilda
orter.

Adjunktsarfvodet torde numera näppeligen kunna bestämmas
till lägre belopp än 800 kronor, för år räknadt. En annan fråga
är, om det bör utgå med samma belopp öfverallt. De väsentligaste
lefnadsförnödenheterna — bostad och föda — skola
af alla adjunkter åtnjutas in natura eller ersättning derför
lemnas. Med den kontanta aflöningen åter skall den extra
ordinarie presten bestrida en del andra lefnadskostnader och
nödvändiga utgifter, hvilka på skilda trakter kunna i någon
mån vexla. Dessutom förefinnes helt visst mellan olika orter
och stift skiljaktighet äfven med afseende å adjunktstjenstgöringens
besvärlighet. Af anförda skäl kunde det må hända
synas lämpligt, att arfvodet sattes högre i vissa fall än i

SPECIALMOTIV.

183

andra. Som det emellertid kan befaras, att behofvet af extra
ordinarier understundom icke skulle kunna fyllas i de stift, för
indika lägre arfvoden bestämdes, och då ett fastställande af högre
arfvoden för tjenstgöring å vissa orter än å andra inom samma
stift utan tvifvel skulle uppkalla en olämplig täflan mellan adjunkterna,
har komitén trott, att åtskilnad ej borde göras mellan
arfvodena för adjunktstjenstgöring inom olika stift eller å olika
orter inom samma stift.1)

Deremot torde med rättvisa och billighet öfverensstämma,
att aflöningen något höjes för extra ordinarie prest, som under
en längre tid verkat i sitt kall. Med anledning häraf har komitén
föreslagit, att, utöfver det vanliga enkla adjunktsarfvodet å
800 kronor, skall efter fem års väl vitsordad tjenstgöring, från
och med början af näst derpå följande ecklesiastikår, utgå ett
ålderstillägg å 100 kronor och efter ytterligare fem års sådan
tjenstgöring ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor.

Sammanlagda årsinkomsterna för en äldre adjunkt, som uppbär
ersättning för bostad och vivre, skulle alltså minst utgöra:
i Stockholm och Göteborg 2,000 kronor, i annan stad 1,800 kronor
och å landet 1,500 kronor.

Ytterligare stegring af inkomsterna är emellertid möjlig, för
det fall nemligen att extra ordinarie prest är anstäld såsom biträde
åt två ordinarie tjensteinnéhafvare. I sådan händelse torde
dock icke ett helt adjunktsarfvode böra ytterligare tilläggas den
extra ordinarie presten, emedan tjenstgöringens omfattning knappast
torde dertill föranleda, utan lärer det göra till fyllest, om
det ursprungliga adjunktsarfvodet höjes med 400 kronor till
1,200 kronor.

Ett undantagsfall föreligger äfven, då ordinarie prest förordnats
att biträda annan ordinarie prest i hans tjenst.2) Denna
den ordinarie prestens adjunktstjenstgöring torde, med afseende
å aflöningsförmånerna, kunna i det hela likställas med
den, som fullgöres af extra ordinarie prest, när sådan biträder två
ordinarie tjensteinnehafvare. Någon anledning att minska utgifterna
för den ordinarie prest, som behöfver biträdet, torde
dock ej föreligga i den omständigheten, att hjelpen lemnas af en

*) Löneförmånerna för de ständiga adjunkter, som enligt nu bestående organisation
skulle komma att finnas inom vissa stift — alla utom fyra —, kafva
uppskattats till ett värde af 20,800 kronor; jfr tab.-ser. D tab. 1, kol. 26 (sid. 139).

2) Jfr motiven till § 22 i förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

184 BERÄKNING AF PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

annan ordinarie. Den förre torde derför böra tillhandahålla.
utom skjuts i tjensteärenden, jemväl hvad i förekommande fall
skulle utgått såsom ersättning för bostad och vivre åt ständig
adjunkt. Med denna godtgörelse lärer den ordinarie presten
kunna åtnöjas, så att icke jemväl adjunktsarfvode skulle behöfva
åt honom utanordnas från kyrkofonden. Han har ju för
öfrigt icke någon som helst skyldighet att inom annat pastorat
mottaga förordnande af nu angifven beskaffenhet.

För resa till tjenstgöringsort torde adjunkt böra åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning i enlighet med hvad uti
gällande resereglemente linnes bestämdt för fjerde klassen. På
grund af berörda reglemente, som är utfärdadt den 11 februari
1881, beräknas enligt nämnda klass såsom ersättning vid resa
med skjuts lega för två hästar, vid resa på ångfartyg afgift för
en hyttplats eller, der hytt ej förekommer, en salongsplats, och
vid resa på jernväg afgift för plats i andra klassens vagn eller,
när denna klass ej linnes, första klassens vagn. Dagtraktamentet
utgör sex kronor.

Prostarfvoden.

Vid beräkning af ersättning till kontraktsprostarne för deras
besvär torde kunna förfaras ungefär på samma sätt som vid beräkning
af kyrkoherdars och komministrars aflöning, nemligen
sålunda att för hvarje arfvode bestämmes ett grundbelopp af
viss storlek, hvarefter tillägges ett fyllnadsbelopp, afpassadt
efter det antal pastorat och den areal hvarje kontrakt innehåller.
Då den ersättning, som för närvarande uppbäres af prostarne,
obestridligen är för knappt tillmätt, har någon förhöjning
deri ansetts erforderlig.1) En efter komiténs åsigt skälig
aflöning skulle erhållas, om grundbeloppet bestämdes till ISO kronor
och fyllnadsbeloppet utginge med 15 kronor för hvarje pastorat,
som kontraktet omfattar, samt med 5 kronor för hvarje fullt
1.00-tal qvadratkilometer af kontraktets areal i land till och med

1,000 och derutöfver med 10 kronor för hvarje öfverskjutande
fullt 500-tal qvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp icke borde
utgå för mer än tillhopa 10,000 qvadratkilometer. *)

*) Jfr ofvan sid. clxx ocli följ.

SPECIALMOTIV.

185

Nedanstående tablå upptager för hvarje stift beloppet af
dels prostetunnorna ecklesiastikåret 1896—97 och dels prostarfvodena,
sådana dessa senare skulle utfalla enligt nyss angifna
grunder.

1	2	3	4	5
Stift.	Proste tunnor eckl.-året 1896—97.	Prostarfvodcn enligt komiténs förslag. (Tab.-ser. D tab. 1).	Ökning summa.	Ökning i pro-cent af proste-tunnorna eckl.- året 1896-97.
Hela riket.	Kr.	Kr.	Kr.	%
Upsala . . . ......	2,780	7,795	5,015	180-40
Linköpings.......	2,741	6,160	3,419	124-74
Skara..........	1,924	4,775	2,851	148-18
Strengnäs........	1,910	4,555	2,645	138-48
Vesterås.........	1,404	5,090	3,686	262-54
Vexjö..........	2,434	3,850	1,416	5818
Lunds.........	6,308	7,810	1,502	23-81
Göteborgs........	1,857	4,370	2,513	135-33
Kalmar.........	871	1,960	1,089	12503
Karlstads........	1,955	3,465	1,510	77-24
Hernösands.......	2,125	7,015 0	4,890	230-12
Vi sb v..........	540	1,250	710	131-48
För hela riket	26,849	58,095	81,246	11638

(lodtgörelse åt vikarier.

På samma sätt som i fråga om komminister, hvilken sköter
kyrkobokföringen för annex- eller kapellförsamling, föreslagits,
att godtgörelse åt sådan komminister skall utgå efter folkmängdens
storlek (§ 4), synes äfven ett särskildt arfvode — utöfver
den vanliga adjunktsaflöningen — böra efter angifna grund, ehuru
efter en något lägre måttstock, beräknas för extra ordinarie prest,
hvilken på grund af förordnande uppehåller kyrkollerdebefattning
eller sådan komminister sbefattning i annexförsamling eller kapellag,
med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under
pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen.

Bestämmes detta särskilda arfvode — vikariearfvode ■— till
10 öre för person att utgå för vice pastor efter pastoratets och

0 Inom Hernösands stift har kontraktsprostarnes antal ökats med 2.

186

REGLERING AF PRESTER.SKAPETS AFLÖNING.

Tablå

utvisande hela ^resterskåpets aflöningsförmåner enligt nu gällande och det
af homitén föreslagna lönesystem.''1)

1	2	3		4	5	6	7	8
	Summa aflöning	Ökning ( + ) eller minskning (—)	Löneti Rökning i följd af boställs-afkastning eller särskild donation. (Tab.-ser. D tab. 3, kol. 3 o. 6.)	Summa af kol. 3 o. G. (Tab.-ser. I) tab. 3, kol. 10.)	Öknin-
Stift.	eckl.-året 1896— 97, med tillägg af de intill 1902 beviljade anslag från presterska-pets löneregle-ringsfond.	enligt komiténs förslag. (Tab.-ser. D tab. 1.)	summa.	i procent.	gen enl. kol. 7 i procent af sum-morna uti kol. 2.
Hela riket.	Kr.	Kr.		Kr.	%	Kr.	Kr.	%
Upsala ....	975,167	1,033,727	+	58,560	+ 6-01	—	1,033,727	+ 6-01
Linköpings . .	836,452	894,854	+	58,402	+ 698	1,832	896,186	+ 7-14
Skara ....	704,306	863,046	+	158,740	+ 22-54	—	863,046	+ 22-54
Strengnäs . . .	624,941	666,387	+	41,446	+ 663	165	666,552	+ 6-66
Vesterås . . .	643,916	684,190	+	40,274	+ 6''25	1,394	685,584	+ 6-47
Vexji) . . . .	538,564	663,848	+	125,284	+ 23''26	416	664,264	+ 2334
Lunds ....	1,485,027	1,529,121	+	44,094	+ 2-97	17,874	1,546,995	+ 4-17
Göteborgs . . .	750,866	883,186	+	132,320	+ 17-62	244	883,430	+ 17-65
Kalmar ....	238,816	277,289	+	38,473	+ 1611	—	277,289	+ 16-11
Karlstads . . .	445,132	525,340	+	80,208	+ 18-02	135	525,475	+ 18-05
Hernösands . .	803,383	951,923	+	148,540	+ 18-49	—	951,923	+ 18-49
Visby.....	157,715	196,801	+	39,086	+ 24-78	—	196,801	+ 24-78
Stockholms stad	154,060	217,975	+	63,915	+ 41-49	—	217,975	+ 41-49
För hela riket.	8,358,345	9,387,687	4 1,029,342	+ 12-32	21,560	9,409,247	+ 12-57
Landspastorat.
Upsala ....	889,233	909,369	+	20,136	+ 2-26	—	909,369	+ 2-26
Linköpings . .	717,020	756,847	+	39,827	+ 555	1,332	758,179	+ 574
Skara ....	620,853	737,479	+	116,626	+ 18-78	—	737,479	+ 18-78
Strengnäs . . .	533,744	551,538	+	17,794	+ 3-33	165	551,703	+ 3''36
Vesterås....	550,379	556,220	+	5,841	+ 1-06	1,229	557,449	+ 1-28
Vexjö ....	498,414	613,117	+	114,703	+ 23-01	416	613,533	+ 23-10
Lunds.....	1,284,128	1,283,397	—	731	- 0-06	10,805	1,294,202	+ 0-78
Göteborgs . . .	600,435	684,095	+	83,660	+ 13-93	244	684,339	+ 1397
Kalmar ....	213,563	241,294	+	27,731	+ 12-98	—	241,294	+ 12-98
Karlstads . . .	410,466	475,063	+	64,597	+ 1574	135	475,198	+ 15-77
Hernösands . .	706,719	843,934	+	137,215	+ 1942	—	843,934	+ 19-42
Visby.....	150,605	182,274	+	31,669	+ 21-03	—	182,274	+ 21-03
För landspasto-
paten ....	7,175,559	7,834,627	+	659,068	+ 9-18	14,326	7,848,953	+ 9-38

) Se not 3) sid. 188.

SPECIALMOTIV.

187

för vice komminister, som har bokföringsskyldighet, efter annexförsamlingens
eller kapellagets folkmängd, så komme ett vice
pastors arfvode, för år räknadt, att i medeltal utgöra för pastorat
i hela riket 360 kronor 70 öre och särskildt för landspastorat 296
kronor 80 öre.1) Då emellertid invånareantalet i de olika pastoraten
högst betydligt vexlar, skulle vikariearfvodena i verkligheten
komma att utgå med ganska skiljaktiga belopp å ömse sidor om
angifna medeltal. Det synes derför vara lämpligt, att ifrågavarande
arfvoden, ehvad de utgå till vice pastor eller vice komminister,
begränsas så väl uppåt som nedåt, exempelvis till
minst 100 kronor och högst 500 kronor. I de särskilda fallen
lärer folkmängdens storlek böra beräknas lika som vid lönens
fastställande för den ordinarie tjensteinnehafvaren.* 2) Utöfver
det bestämda adjunktsarfvodet torde särskildt arfvode åt vikarie
för komminister, som. ej sköter kyrkobokföring, icke vara erforderligt.

Uppehåller den extra ordinarie presten två ordinarie tjenstebefattningar,
bör för hvardera befattningen vikariearfvode enligt
nämnda grunder tillkomma honom (§ 14).

Icke heller finnes, efter komiténs åsigt, någon anledning att
för ordinarie prest, som mottagit förordnande att jemte egen tjenst
uppehålla annan ordinarie befattning, minska sålunda föreslaget
vikariearfvode. Utöfver de förmåner, som alltid böra honom
tillgodoföras, då han biträder annan i dennes tjenst (§ 12), bör
han alltså få beräkna vikariearfvode, vexlande efter omfattningen
af den ordinarie tjenst, han uppehåller vid sidan af sin
egen (§ 15).

Om kyrkoherde, till hvars hjelp ständig adjunkt skall vara
anstäld, för någon tid nödgas undvara biträde af sådan prest,
torde det vara i sin ordning, att kyrkoherden får för egen del
tillgodonjuta hvad å samma tid belöper af den ersättning, hvilken
beräknats skola till honom utgå för tillhandahållande af
bostad och vivre åt den ständiga adjunkten, enär under sådana

*) Dessa belopp äro grundade på folkmängdsförhållandena den 81 december
1896. Enligt den i komiténs betänkande III beträffande »Den kyrkliga indelningen
och organisationens (sid. lv) intagna tabell n:o 6 uppgick nemligen antalet invånare
i medeltal för hvarje pastorat i riket till 3,607 personer och särskildt för
landspastorat till 2,968 personer.

2) Jfr ofvan sid. 169 och följ.

188

REGLERING AE PRESTERSKAPETS AFLÖNING.

omständigheter kyrkoherdens arbete uppenbarligen måste icke
obetydligt ökas. I nu angifna fall kommer likväl icke något adjunktsarfvode
att utgå från kyrkofonden (§ 16).

Den, som är förordnad att i stället för ''kontraktsprost utöfva
dennes prostembete, torde, på sätt redan förut blifvit föreslaget,
berättigas att för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften
af det belopp, som för samma tid skall utgå såsom prostarfvode,
eller hvad dem eljest åsämjer (§ 17). ^

* *

*

Dör den händelse aflöningen åt kyrkoherdar, komministrar,
ständiga adjunkter och kontraktsprostar — till det antal dessa
förekomma enligt nu bestående organisation2) — varder beräknad
med tillämpning af de grunder, som här ofvan blifvit af
komitén utvecklade, skulle för denna aflöning kräfvas en totalsumma
af 9,387,687 kronor, förutom hvad som ytterligare erfordras
till beredande af fri bostad för kyrkoherdar och komministrar.
Samtliga aflöningsförmåner för ecklesiastikåret 1896—97,
med tillägg af de intill 1902 beviljade anslag från presterskapets
löneregleringsfond, hade ett värde af 8,358,345 kronor, sedan
afdrag gjorts för de kostnader, som voro förbundna med fullgörandet
af boställshafvares skyldighet att bygga och underhålla
vissa laga hus å bostadsboställe. Ifrågavarande summor angifva
således värdet af de löneförmåner, som, utöfver fri bostad, beräknats
komma eller faktiskt kommit presterskapet till godo under
ett ecklesiastikår, i förra fallet med afseende å en blifvande löneregleringsperiod,
i senare fallet beträffande nu löpande.

Ökningen enligt komiténs förslag skulle utgöra 1,029,342
kronor, eller 12.32 procent. Närmast föregående tablå innehåller
redogörelse för, i hvilken mån presterna inom de särskilda stiften
skulle.blifva delaktiga af den förhöjda aflöningen.3)

r) Jfr motiveringen till §§ 23 och 24 i förslaget till lag angående reglering
af presterskapets aflöning.

2) Jfr ofvan sid. 174.

s) Siffrorna i kol. 2 och 3 af förenämnda tablå, i hvad den afser hela riket
omfattar äfven kontraktsprostarnes aflöning, nemligen prostetunnor (kol. 2) och
prostarfvoden (kol. 3).

Löner för kyrkoherdarne i Karlsborgs och Nya Varfvets församlingar hafva
icke i tablån upptagits; jfr not '') sid. 180.

SPECIALMOTIV.

189

Härvid är emellertid att ihågkomma, huru som för vissa
tjänster komma att utgå aflöningsförmåner af större värde, än
som beräknats. Detta kan bero antingen derpå, att bostadsboställe
lemnar högre afkastning, än som erfordras för att täcka
det beräknade aflöningsbeloppet, eller derpå, att i följd af donation,
som tillförsäkrats innehafvare af viss presterlig tjenst, någon
förmån utöfver dylikt belopp beredes tjensteinnehafvaren.1)
Af dessa anledningar skulle, såsom nu ifrågavarande tablå jemväl
gifven vid handen, lönerna i verkligheten komma att inom
sju stift ökas med tillhopa 21,560 kronor, deraf 17,874 kronor
skulle tillfalla presterskapet inom Lunds stift.

l) Se §§ 6 och 8 af förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

190

Förslag

till

Lag om emeritilöner för piaster.

Då komitén fått sig anbefaldt att verkställa utredning angående
möjligheten af och sättet för beredande af pension åt de
prestman, som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla
sina tjenstår, samt framlägga de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda, har dervid icke gjorts någon antydan
om, hvilka allmänna grunder för pensioneringen borde uppställas.
I sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, der riksdagen framhållit
att en pensionering, i större eller mindre omfattning, af
presterskapet. vore önskvärd, men att riksdagen ej förbisåge svårigheterna
vid pensioneringens åstadkommande, har riksdagen
allenast uttalat den mening, att presterskapet borde sjelf bidraga
till sin pensionering. Det tillkommer derför komitén att söka
utfinna dylika grunder.

Beträffande arten och omfattningen af pensioneringen har
komitén redan förut, sid. ccxxxvm, förklarat sig biträda kyrkomötets
i underdånig skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrade åsigt,
att, i jemförelse med det nuvarande tillståndet, det måste anses
som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett
mindre antal åldriga och ej tjenstbara prester att draga sig tillbaka
från sina innehafvande tjenster med rätt till skäliga pensioner,
hvilka lämpligen kunde benämnas emeritilöner.

Hvad riksdagen yttrat angående pensioneringen synes icke
träda i motsats häremot. Riksdagen har väl användt uttrycken
»pensionering» och »pension», men att riksdagen icke afsett obligatorisk
och vid viss ålder inträdande pensionering lärer framgå
deraf, att riksdagen ifrågasatt pension, icke åt alla prester vid
en bestämd åldersgräns, utan allenast åt de prester, som af ålder
eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sin tjenst. Vid det

SPECIALMOTIV.

191

kända förhållande att prester efter nppnådd sådan åldersgräns,
som eljest plägar uppställas för rätt att åtnjuta pension, icke sällan
äro för sitt embetes gerning fortfarande så dugliga, att deras skiljande
från tjensten skulle medföra en verklig förlust för kyrka
och församling, har det, på sätt ofvan blifvit antydt, synts komitén,
som om pensionerna lämpligen kunde få formen af emeritilöner,
Indika skulle i mån af befintliga tillgångar beviljas
prester endast under förutsättning, att deras afgång från tjensten
icke medförde påtaglig förlust för församlingen af bepröfvad och
i tillfredsställande omfattning ännu användbar kraft.

Huru de till pensioner eller emeritilöner erforderliga medel
skola beredas, har vid alla hitintills gjorda försök att åstadkomma
en pensionering åt presterskapet visat sig vara den mest
svårlösta frågan, för att icke säga en olöslig. Omkostnaderna
för en pensionering i mindre omfattning skulle dock kunna bestridas
af kyrkans gemensamma aflöning stillgång ar, för den händelse
komiténs förslag om indragning till statsverket och afskrifning af
presterskapets tionde samt om ersättning derför vinner afseende.

När komitén grundat sitt förslag till lag om emeritilöner
för prester på eu sådan förutsättning, har det synts komitén
icke vara a,f behofvet påkalladt att afgifva förslag till frågans
lösning på annat sätt. Särskildt har komitén från sin utgångspunkt
ej funnit skäligt tillstyrka något förpligtande för de presterliga
tjensteinnehafvarne att sjelfva lemna bidrag till de med
deras pensionering förenade kostnader, helst en dylik skyldighet
ej tordé böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgas ovilkorlig
rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf komitén
föreslagna grunder för beräkning af presterskapets aflöning har
komitén också utgått från det antagande, att några andra obligatoriska
pensionsafgifter ej skulle af presterna uttagas än de
årsafgifter — två procent af lönen —, som för pensionering af
deras enkor och barn redan nu erläggas till presterskapets enkeoch
pupillkassa. Uppställes jemväl det krafvet, att presterskapet
skall deltaga i kostnaderna för egen pensionering, framkallas
deraf med all säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk, hvilka
i slikt fall svårligen torde kunna tillbakavisas.1)

*) Såsom bekant bär prestérskapet att, utom skatter och ornera, för närvarande
utgöra åtskilliga andra obligatoriska utgifter (se not 3) sid. clxxi). Presterskapet
undgår må hända icke heller under en kommande löneregleringsperiod att åtaga
sig en del sådana afgifter, naturligtvis dock ej till adjunktsarfvoden, derest komiténs
förslag bifalles.

192

EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

§ I I

likhet med komiténs öfriga förslag, jemte dertill hörande
utredningar, har äfven förevarande lagförslag afseende endast å
det i de territoriela församlingarna tjenstgörande presterskapet,
vare sig ordinarie eller extra ordinarie.1)

Det kan ifrågasättas, om äfven extra ordinarie prest bör
komma i åtnjutande af emeritilön, då ju med afseende å civila
tjenstemäns rätt till pension af statsmedel den grundsats är gällande,
att sådan rätt tillkommer endast ordinarie innehafvare af
befattning med lön å stat. Öfvervägande skäl synas komitén
emellertid tala för att tillfälle till försörjning annorledes än genom
tjenstgöring i församlingen beredes extra ordinarie prest, som
uppnått en högre ålder. Sådan tjenstgöring måste nemligen helt
visst vara för den åldrige adjunkten mycket betungande, då för
honom knappast längre finnes utsigt att blifva befordrad till
ordinarie befattning. Mången gång lärer väl icke heller hans användande
i kyrkans tjenst vara synnerligen önskvärdt.

De ordinarie presterna utgöras i främsta rummet af kyrkoherdar
och komministrar, hvilka enligt komiténs förslag med tiden
också skulle blifva de enda sådana. Till komministrarnes grupp
räknas för närvarande äfven kapell- och brukspredikanter, pastorats-
och sockenadjunkter samt för öfrigt, utom kyrkoherdarne,
alla som inom församlingarna innehafva sådana presterliga beställningar,
från hvilka de ej kunna skiljas utan ransakning
och dom.

Bland kyrkoherdarne finnas emellertid några, som intaga en
alldeles särskild ställning, nemligen innehafvarne af prébendepastorat.
Dessa äro visserligen ordinarie kyrkoherdar, men kunna
vanligen icke mycket deltaga i vården af sina prebenden, hvilka
till det mesta skötas af vikarier. Som de derjemte innehafva andra
embeten eller tjenster, åt hvilka de måste hufvudsakligen egna
sin verksamhet och för hvilka de äfven i allmänhet äro berättigade
till pension, synes det ej vara tillbörligt, att någon förmån
af kyrkans tillgångar beredes dem jemväl efter afskedstagande!
2)

4 Jfr ofvan sid. cxxxi not 2) samt sid. 69—72.
2) Jfr ofvan sid. 172.

SPECIALMOTIV. — §§ 1 OCH 2.

193

Kyrkoherdarne i Karlsborgs och Nya Varfvets församlingar
intaga en undantagsställning bland presterskapet i de territoriela
församlingarna, såsom redan förut blifvit framhållet i samband
med frågan om reglering af aflöningen för dem.1) Lika litet
som eljest gällande grunder ansetts vara tillämpliga i berörda
hänseende, lika litet torde bestämmelserna i nu omhandlade lagförslag
kunna hänföras till omförmälda kyrkoherdar.

Som de till bestridande af emeritilöner erforderliga medel,
efter komiténs förmenande, kunna och böra beredas af kyrkans
gemensamma afiöningstillgångar, skulle dessa löner komma att
utgå från kyrkofonden, som ju har till uppgift att uppsamla och
fördela ifrågavarande tillgångar.

Med hänsyn dertill att Kongl. Maj :t ansetts böra, fortfarande
såsom hittills, disponera nyssnämnda tillgångar, och enär endast
Kongl. Maj:t lärer vara i tillfälle att träffa det rätta afgörandet
mellan dem, som enligt § 5 varda anmälda till emeritilöner,
synes annan anordning icke kunna ifrågakomma, än att Kongl.
Maj:t skall utse innehafvare af emeritilön.

§ 2-

Af vigt är lika väl för kyrkan, som för andra institutioner,
att de personer af hvilka hon betjenas tillbörligen förmå uppehålla
sin tjenst. Ej blott sjukdom utan äfven ålder sätta dem
ur stånd härtill, och böra de förpligtas att, när deras verksamhetsförmåga
upphört, afgå från tjensten, mot rättighet dock att
uppbära skälig ersättning för de löneförmåner, som frångå dem.

Ä andra sidan kräfver det allmänna intresset icke mindre än
det enskilda, att en tjensteinnehafvare icke i förtid nödgas upphöra
med sin verksamhet. Erfarenheten ådagalägger särskild!, att
inom den kyrkliga förvaltningen arbetskraften i allmänhet längre
eger bestånd än inom andra förvaltningsgrenar, likasom det ock
torde vara obestridligt, att knappast något annat embete kan med
så stor framgång omhänderhafvas af en ålderstigen man, som
det kyrkliga.

Vid bestämmandet af den tidpunkt, då en presterlig tjensteinnehafvare
bör vara skyldig att afgå från sin befattning, emedan
han anses icke längre kunna tillfredsställande fullgöra de *)

*) Se ofvan sid. 72 och följ.

13

194

EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

med densamma förenade åligganden, torde för den skull de inom
det civila pensionsväsendet uppdragna åldersgränser — för närvarande
i allmänhet 65 år, undantagsvis 70 — kunna i någon
mån höjas. Komitén har sålunda förestält sig, att emeritiåldern
för prest borde utgöra 75 lefnadsår.

För att ordinarie presterlig tjensteinnehafvare, som räknar
nämnda antal lefnadsår, skall vara skyldig att, mot åtnjutande
af emeritilön, afgå från sin tjenst, torde emellertid, af redan anförda
skäl, böra uppställas jemväl den fordran, att han icke
längre förmår behörigen uppehålla tjensten. Detta gifver sig naturligtvis
till känna på många sätt, tydligast genom ett mer
eller mindre varaktigt behof af hjelp utaf adjunkt eller vikarie.
För öfrigt lärer någon bindande bevisning om oförmågan icke
vara erforderlig, då ju den omständighet, att tjensteinnehafvaren
uppnått den höga åldern af 75 år, redan i och för sig kan i vanliga
fall anses till fyllest bevisande.

Efter komiténs mening är det emellertid af vigt, att en tjensteinnehafvare
kan under vissa omständigheter förpligtas att
jemväl före nämnda ålder afgå från sin tjenst med rätt till emeritilön.
Det är nemligen möjligt, att oförmågan till tjenstgöring
inträffat långt tidigare. På det att i sådan händelse tjensten
icke skall allt för länge uppehållas genom vikarie, utan blifva
besatt med en ordinarie innehafvare, som kan sjelf sköta det kall,
han fått sig anförtrodt, är det angeläget, att det obligatoriska
frånträdande! af tjensten bestämmes till en lefnadsålder, som är
lägre än den förut angifna. Dervid bör dock uppenbarligen tillses,
att detta afskedstagande göres beroende af omständigheter,
som gifva det bästa möjliga stöd åt antagandet, att tjensteinnehafvaren
icke vidare skall blifva förmögen till tjenstgöring.

Den för emeritilöns erhållande under vanliga omständigheter
föreslagna lefnadsålder af minst 75 år synes alltså böra undantagsvis
nedsättas till en minimiålder af 65 år, för den händelse
ordinarie tjensteinnehafvare under mer än tre af de senast förflutna
fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet
urståndsatt att sjelf fullgöra sina tjensteåligganden och af
sådan anledning åtnjutit tjenstledighet.

Enda vilkoret för, att extra ordinarie prest skall kunna erhålla
emeritilön, har synts komitén böra vara, att han uppnått
60 års ålder. Öfverflödigt torde vara att meddela stadgande
om skyldighet för honom att mottaga dylik lön, helst beloppet

SPECIALMOTIV.

§§ 2, 3 OCH 4.

195

af densamma, 1,800 kronor, skulle, för den händelse komiténs
förslag godkändes, öfverstiga värdet af de löneförmåner, som i
vanliga fall tillkomma en äldre adjunkt.1)

§ 3.

Naturligtvis bör i främsta rummet tillses, att tillräcklig aflöning
kan tillhandahållas det presterskap, som är i effektiv
tjenstgöring. Af sådan anledning och då presterskapets aflöning
i ej ringa mån är beroende af tillskott från kyrkofonden, har
det synts nödigt, att den summa begränsades, som årligen finge
derifrån utgå till emeritilöner; och har komitén ansett, att åtminstone
för närvarande borde bestämmas ett maximum af 500,000
kronor för hvarje år.

Inom ramen af denna summa fastställer Kongl. Maj:t det
antal emeritilöner, som må utdelas. Ifrågavarande pröfning torde
väl lämpligen företagas för hvarje löneregleringsperiod, sedan
så många regleringar blifvit verkstälda, att någon öfverblick
öfver kyrkofondens tillgångar kan vinnas. Sedan domkapitlen
afgifvit yttranden angående det sannolika behofvet inom hvarje
stift af emeritilöner för kyrkoherdar, komministrar och adjunkter,
bestämmer Kongl. Maj;t emeritilönernas antal. Härvid bör
tagas hänsyn till dem af de olika tjenstegrupperna som kunna
förväntas blifva i behof af dylik lön, så att, enär en reduktion
af lönernas antal helt visst, åtminstone till en början, blifver
erforderlig, antalet löner sättes i ett lämpligt förhållande till
antalet emeriti inom hvarje grupp. Genom att beräkna emeritilöner
endast för kyrkoherdar, skulle ju antalet löner blifva allt
för lågt.

I täflan med de utgifter, som eljest lagligen åligga kyrkofonden,
2), lärer krafvet på bidrag till emeritilöner böra sättas i
andra rummet.

§4.

Att beloppet af emeritilön bör stå i ett visst förhållande till
värdet af de löneförmåner, emeritus egt åtnjuta vid den tjenst
han lemnar, är en grundsats som torde öfverensstämma med de
vanligast tillämpade reglerna för beräkning af pensioner, sär -

'') Jfr ofvan sid. 183.

2) Se förslaget till lag om kyrkofond.

196

EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

skildt dem som utgå från allmänna indragningsstaten. Enligt
komiténs förslag till lag om lönereglering skulle i aflöningeu
för hvarje prest ingå dels förmånen af fri bostad, dels andra
förmåner till ett på visst sätt beräknadt värde. Förstnämnda
förmån, hvilken borde komma tjensteinnehafvaren till godo antingen
på det sätt, att åt honom upplåtes ett bostadsboställe
med eller utan jordbruk, eller ock derigenom, att till honom utgår
hyresersättning, skulle emellertid icke vid löneregleringen
uppskattas till något visst penningvärde. Det är derför ej möjligt
att, utan föregången särskild undersökning, vid emeritilönens
beräkning taga hänsyn till samma förmån.

Komitén har med anledning häraf utgått från det antagande,
att såsom grund för beräkning af emeritilön borde betraktas
endast den lön, som till visst belopp blifva faststäld vid lönereglering,
uppgjord i enlighet med förslaget till lag angående reglering
af presterskapets aflöning. Har sådan lönereglering med
afseende å viss tjensteinnehafvare icke vunnit tillämpning, synes
lönen böra upptagas till det belopp, efter hvithet afgift till presterskapets
enke- och pupillkassa senast utgått.1)

Då sålunda den för en ordinarie befattning faststälda lön
skulle ensam — utan ^beräkning af bostads- eller annan särskild
förmån — vara mätaren på beloppet af den emeritilön,
innehafvaren af samma befattning egde vid afgång derifrån åtnjuta,
har det ansetts skäligt, att emeritilönen komme att utgöra
en mera afsevärd del af den till emeritus förut utgående
lön; och torde 80 procent lämpligen böra läggas till grund för
bestämmande af emeritilönens förhållande till sistnämnda lön,
med utjemning, der fullt tiotal kronor ej uppnåddes, till närmast
högre tiotal.

Angifna procenttal är dock helt visst för högt, när aflöningsförmånerna
uppgå till mera betydande belopp, och å andra sidan
torde det icke göra till fyllest, när de för ordinarie tjensteinnehafvare
faststälda lägsta löner utgöra underlaget för emeritilö l)

Enligt § 2 af nådiga reglementet för presterskapets enke- och pupillkassa
den 6 november 1874 beräknas, vid delegares utgörande af årsafgift till kassan,
hans lön till det penningbelopp, hvilket Kongl. Maj:t lagt till grund vid löneregleringen,
med de tillägg och förändringar som grunda sig på Kongl. beslut, utfärdade
efter kassans stiftelse. De löner, som icke äro reglerade, beräknas till det
belopp, hvartill hvar och en enligt bevillningstaxeringens uppskattning, boställena
inberäknade, uppgår. Kan det lönebelopp, hvaraf årsafgift skall utgå, icke med
tillämpning af sålunda meddelade föreskrifter, bestämmas, skall frågan derom underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.

SPECIALMOTIV. — § 4.

197

nens beräkning. En gräns så väl uppåt som nedåt för emeritilön
lärer alltså böra uppdragas, och har komitén förestält sig,
att dylik lön ej borde understiga 1,800 Tcronor, ej heller öfverstiga
5,000 kronor.

Utan hänsyn till värdet af de aflöningsförmåner, extra ordinarie
prest senast åtnjutit, torde emeritilön för honom alltid
böra utgöra 1,800 kronor. Genom att tillhandahålla den i befordringsväg
missgynnade adjunkten ett jemförelsevis så betydande
belopp, skulle beredas honom en från näringsbekymmer
fri ålderdom, hvilket, enligt komiténs mening, billigheten ock
fordrar.

Med tillämpning af sålunda föreslagna grunder för reglering
af presterskapets »pensionering» och under antagande att de år
1901 rådande personalförhållanden vore bestämmande, skulle, på
sätt framgår af efterföljande tablå, en summa af omkring 539,600
kronor årligen erfordras till bestridande af emeritilöner för ordinarie
prester, som fy It 75 år, och för extra ordinarie, som fy It 60 år.

Denna tablå utvisar, att af de 145 ordinarie presterliga
tjensteinnehafvare, som år 1901 tillhörde 75-årsklassen, 129 voro
kyrkoherdar och 16 komministrar, äfvensom att antalet tjenstgörande
60-åriga adjunkter samma år var 10.1) Med all säkerhet
befunno sig ej samtliga dessa kyrkoherdar och komministrar
i det tillstånd att de icke längre förmådde behörigen uppehålla
sin tjenst. A andra sidan har naturligtvis icke någon upplysning
kunnat vinnas angående antalet ordinarie prester, hvilka
bort hänföras till dem, som enligt § 2 redan vid 65 års ålder
skolat erhålla emeritilön. Gjorda undersökningar gifva för öfrigt
vid handen, att presternas fördelning på olika åldersklasser varit
ganska vexlande för olika år. Förändringar i den kyrkliga indelningen
och organisationen komma uppenbarligen också att
medföra förändring i antalet emeriti eller åtminstone rubbning
i förhållandet mellan emeriti af olika tjenstegrader. Detta förhållande
betecknas för år 1901 af följande tal, nemligen 83.23
procent kyrkoherdar, 10.32 procent komministrar och 6.45 procent
adjunkter. Emellertid torde den förebragta utredningen ådagalägga,
att med en summa af 500,000 kronor en ganska verksam
pensionering af presterskapet kan åstadkommas.

0 Uppgifterna grunda sig på beräkningar, gjorda med ledning af »Biografisk
matrikel öfver Svenska kyrkans presterskap 1901» af H. T. Oblsson, Lund. 1902.

Tablå

utvisande ungefärliga kostnaden för bestridande af emeritilöner åt rikets presterskap år 1901, enligt de

af komitén föreslagna grunder.

1	2	i 3	4	I 5	1 6	1 7	8	1 9	10	11	12
Stift.	Antal kyrko-herdar, som år 1901upp-nått 75 års ålder.	Antal kommi-nistrar m. fl., som år 1901 uppnått 75 års ålder.	Antal adj unk-ter, som år 1901 uppnått 60 års ålder.	Summa.	Om de i kol. 2—5 upptagna prester er-hållit emeritilöner enligt komiténs för-slag, hade lönebeloppet utgjort för	Af samtliga emeriti utgjorde 1 de till emeritilön berättigade !
kyrko- herdarne	kommi-nistrarne m. fl.	adjunk- terna	samtliga prester	kyrko- herdar	kommi-nistrar in. fl.	adjunkter
					kr.	kr.	kr.	kr.	%	%	%
Upsala.......	15	i	i	17	50,050	1,960	1,800	| 53,810	88-24	5-88	588
Linköpings . ■......	12	i	—	13	37,740	2,520	—	40,260	92-31	7-69	Ooo
Skara ........	18	4	2	24	64,240	8,620	3,600	76,460	75-00	16-67	833
Strengnäs .......	11	2	—	13	40,140	5,560	—	45,700	84-62	15-38	Ooo
Vesterås.........	7	2	—	9	24,980	3,720	—	28,700	77-78	22-22	Ooo
Vexjö..........	13	1	—	14	44,460	1,800	—	46,260	92-86	714	Ooo
Lunds ........	23	—	4	27	97,590	—	7,200	104,790	85-19	Ooo	14-81
Göteborgs.......	9	1	2	12	39,460	1,800	3,600	44,860	7500	8-33	16-67
Kalmar.........	1	—	—	1	4,100	—	—	4,100	100-00	Ooo	O-oo !
Karlstads......• . .	6	2	1	9	25,430	4,860	1,800	32.090	66-67	22-22	11-11
Hernösands........	11	2	- !	13	48,740	3,910	—	52,650	84-62	15-38	O-oo
Visby..........	3	—	—	3	9,920	—	—	9,920	100-00	Ooo	Ooo
Stockholms stad......	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_
För hela riket	129	16	10	155	486,850	34.750	18,000	539.600	S3-23	10-32	6-45

EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

SPECIALMOTIV. — § 5.

199

§ 5.

För mången prest kommer det säkerligen att kännas såsom
en mycket stor uppoffring att behöfva lemna den tjenst, vid hvilken
han, oftast med starka band af flera slag, är fästad. Han
kan under sådana förhållanden af åtskilliga hänsyn lätt förledas
att öfverskatta sin förmåga att tillfredsställande sköta det åt
honom uppdragna vigtiga kallet, när den åldersgräns en gång
är uppnådd, att det kan ifrågasättas, att han skall öfverlemna
sitt embete i kraftigare händer. Det torde för den skull ej kunna
öfverlåtas åt presten sjelf att bestämma tidpunkten för sin afgång
från tjensten. Den svåra och grannlaga pröfningen af
frågan, hvilken af flera 74-åriga kyrkoherdar och komministrar
inom ett stift bör i följd af bristande förmåga att behörigen uppehålla
sin tjenst anmälas till emeritilön eller — något som är detsamma
— till entledigande från sin befattning, lärer derför böra öfverlemnas
åt domkapitlet, som eger fullständig kännedom angående
alla de omständigheter, hvilka vid frågans bedömande måste tagas
i öfvervägande. Afgörandet skulle ju dock jemlikt § 1 tillkomma
Kongl. Maj:t, som ingalunda är bunden af domkapitlets förslag,
utan kan, med frångående deraf, utse någon annan, som enligt
bestämmelserna i § 2 finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön.

Då enligt § 6 ordinarie prest, åt hvilken emeritlön tilldelats,
skall frånträda sin befattning först med utgången af näst
derpå följande ecklesiastikår, har komitén ansett, att anmälan om
emeritlön åt honom bör göras redan då han fytt 74 år.

Föreligger det fall, att prest, som fylt 65 år, under mer än
tre af de senast förflutna fem åren varit i följd af obotlig sjukdom
eller ålderdomssvaghet urståndsatt att sjelf fullgöra sina
tjensteåligganden och af sådan anledning åtnjutit tjenstledighet,
är egentligen icke något utrymme gifvet för domkapitlets pröfningsrätt,
utan torde det ligga i sakens natur, att dylik prest
bör snarast möjligt afgå från tj ensten och derför måste af domkapitlet
anmälas till erhållande af emeritilön.

På det att tjensteinnehafvare må hinna utses till emeritus
under det ecklesiastikår, då han blifvit af domkapitlet i sådant
afseende anmäld, bör nämnda myndighet före slutet af december
månad till Kongl. Maj:t inkomma med sitt förslag i ärendet.
Dylik anmälan måste naturligtvis upprepas, intill dess den före -

200

EMERITILÖNER FÖR ^RESTER.

slagne blilvit utsedd till emeritus, om lian icke dessförinnan afliden.
Finnes åter ingen, som enligt domkapitlets uppfattning
bör ifrågakomma till erhållande af emeritilön, är någon framställning
till Kongl. Maj:t icke heller behöflig.

§ 6.

Domkapitlet, som föreslagit emeritus, och statskontoret, som
har att till honom från kyrkofonden utbetala hans lön, torde
böra erhålla underrättelse, då innehafvare af emeritilön blifvit
utsedd.

Emedan det för en tjensteinnehafvare icke är på förhand bekant,
när han kan komma i åtnjutande af emeritilön, bör det Finnas
honom rådrum att under någon tid ordna sina angelägenheter,
innan han afträder från sin beställning, helst om med
denna är förenadt jordbruksboställe. Komitén har derför föreslagit,
att ordinarie prest, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall
frånträda sin tjenstebefattning från och med utgången af näst
derpå följande ecklesiastikår.

För adjunkt torde det säkerligen icke medföra någon svårighet
att lemna den plats han innehar och inträda i sina nya förhållanden
från och med början af- ecklesiastikåret näst efter det,
då emeritilön tilldelats honom (§ 11).

Den omständighet att prest, mot åtnjutande af emeritilön,
frånträdt sin tjenstebefattning innebär i och för sig icke förlust
af prestembetet, utan är han fortfarande behörig att utöfva detsamma.
Deremot är det uppenbart, att enka eller barn efter
prest, som under angifna omständigheter afgått från tjensten, icke
kan hafva rätt till nådår.

§ 7.

Likasom det enligt § 5 tillhör domkapitlet att hos Kongl.
i\!aj:t föreslå den, som bör komma i åtnjutande af emeritilön,
lärer det äfven böra uppdragas åt domkapitlet att meddela Kongl.
Maj:t underrättelse, när emeritilön blifvit ledig, på det att densamma
må i vederbörlig ordning ånyo varda utdelad.

När innehafvare af emeritilön aflida, bör för den skull
pastorsembetet i den församling, der han senast varit kyrko -

SPECIALMOTIV. — §§ 7—15.

201

skrifveri, ofördröjligen om dödsfallet göra anmälan hos domkapitlet
i det stift, den aflidne vid dödsfallet såsom prest tillhört.

I § 11 har komitén föreslagit, att, om någon som åtnjuter
emeritilön blifvit dömd prestembetet förlustig, hans rätt till dylik
lön skall vara förverkad vid den tid, då beslutet derom vunnit
laga kraft. Äfven när emeritilön af sådan anledning blifvit
ledig, bör domkapitlet meddela Kongl. Maj:t kännedom derom
samt tillika underrätta den myndighet, hos hvilken lönen före
dess förverkande senast uppburits (§ 11).

§§ 8-13.

De bestämmelser, som i förestående paragrafer meddelas om
tidpunkten för emeritilöns tillträdande, dess utbetalande och förverkande
m. m., torde icke kräfva någon närmare utveckling.

§ 14.

Huru mycket af kyrkofondens tillgångar intill 500,000 kronor
må disponeras för bestridande af emeritilöner, torde svårligen
kunna afgöras förr, än de af komitén föreslagna lagar varit
under någon tid tillämpade och verkningarna af dem låta sig
med större säkerhet bedömas. Det har derför synts komitén, att
med utdelande af emeritilöner borde anstå någon tid, efter det
de nya löneregleringarna börjat verkställas. Ecklesiastikåret
1920—21 torde kunna bestämmas till emeritilönernas begynnelseår.
Om dylika löner för detta år skola kunna utgå, måste
alltså domkapitlet före slutet af december månad 1918 göra sådan
anmälan, som i § 5 stadgas.

§ 15.

Såsom af § 4 framgår, har komitén ansett, att tjensteinnehafvare,
beträffande hvilken lönereglering, verkstäld enligt det''
af komitén uppgjorda förslag till lag i ämnet, icke vunnit tilllämpning,
likväl skulle kunna komma i åtnjutande af emeritilön.
Denna omständighet synes nemligen ej böra utgöra något hinder
för beviljande af emeritilön åt dylik tjensteinnehafvare.

202 EMERITILÖNER FÖR PRESTER.

Tidpunkten för utnämningen till den tjenst, emeritus skulle
nödgas lemna, lärer deremot hafva den betydelse, att, om tjensteinnehafvare
erhållit fullmagt å sin tjenst före utfärdandet af
lagen om emeritilöner för prester, det icke kan varda honom
ålagdt att, mot hans bestridande, afgå från samma tjenst, derför
att emeritilön blifvit honom tilldelad.

§ 16-

För ändring eller upphäfvande af denna lag bör naturligtvis
fordras bifall af allmänt kyrkomöte.

203

Förslag

till

Lag om kyrkofond.

Upprepade gånger har med hänsyn till de blifvande löneregleringarna
af komitén framhållits nödvändigheten af, att till
kyrkans förfogande ställas medel af sådan betydenhet, att derigenom
kan åstadkommas en utjemning af lönerna, oberoende af
de tillgångar —■ boställsafkastning, af församling anskaffade särskilda
förmåner, församlingsafgifter och inkomster af donationer,

— som inom hvarje pastorat äro att för ändamålet påräkna.
Bristen på dylika medel i tillräcklig mängd har jemväl utgjort
ett hinder för sträfvandena att på ett verksamt sätt förbättra
pr ester skåpets ekonomiska vilkor och att tillmötesgå de med odlingens
fortgång allt jemt växande krafven på en utveckling af
den kyrkliga organisationen, särskildt inom mera aflägset belägna
trakter af vårt land, der behofvet af ökadt presterligt biträde
ligger i öppen dag, men ej kan afhjelpas ensamt genom hvad en
fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Den tanke, att en utjemnande faktor måste vid löneregleringarna
vara verksam, har ingalunda varit främmande för dem,
som i midten af förra århundradet deltogo i arbetet på lagstiftningen
angående ordnandet af presterskapets löneförhållanden.
En del yrkanden af mycket vidsträckt syftning framstäldes nemligen
dervid, såsom om en jemnare fördelning mellan olika pastorat
af presterskapets inkomster eller —- ännu längre gående

— om tiondens indragning till statsverket, hvilket i stället borde
öfvertaga presterskapets aflöning. I Kongl. Maj:ts proposition
till 1859—60 årens riksdag betonades emellertid den grundsats,

204

KYRKOFOND.

att hvarken tionden eller andra afgifter af församlingsmedlemmar
kunde disponeras såsom kyrkans gemensamma tillgång, utan
fortfarande skulle betraktas såsom aflöningsmedel för hvarje församlings
eget presterskap. Ehuru fördelningen af presterskapets
inkomster då blef väsentligen begränsad, i jemförelse med hvad
af vissa förslagsställare åsyftades, var dock en för hela kyrkan
gemensam aflöningstillgång tillskapad genom den i § 9 mom. 2
af 1862 års förordning införda bestämmelse, att inkomster, som
grundade sig på statsanslag eller på arrenden för de af kronan
upplåtna stom-, annex- och mensalhemman finge »från en till
annan församling öfverflyttas».

Härigenom har visserligen möjliggjorts en förbättring i det
svagast aflönade presterskapets vilkor, likasom en utjemning af
lönerna kommit till stånd. Men förbättringen har varit otillräcklig
och utjemningen ofullständig.1) Båda önskemålen skola
på ett fullkomligare sätt genomföras, om till kyrkans förfogande
ställas gemensamma aflöningsmedel i den omfattning, komitén nu
går att angifva.

§ 1.

Nödig öfversigt öfver de aflöningsmedel, som enligt komiténs
förslag skola betraktas såsom en svenska kyrkans gemensamma
tillhörighet och användas i denna kyrkas samfälda intresse, kan
svårligen vinnas, om icke åsyftade medel uppsamlas i en särskild
fond, hvilken, med hänsyn till sin uppgift, lämpligen torde
kunna benämnas kyrkofond.

En trygg, enhetlig och fruktbringande förvaltning af samma
fonds tillgångar lärer väl bäst åstadkommas derigenom, att den
omhändertages af det embetsverk, statskontoret, som, utom medelförvaltningen
för statsverkets räkning, tillika ombesörjer förvaltningen
af en del allmänna kassor och fonder, bland dessa senare
jemväl åtskilliga, som bildats af ecklesiastika lönemedel.

Derigenom att nu ifrågavarande medel sammanföras i en
särskild fond vinnes större trygghet för, att de kunna hållas
åtskilda från andra medel, hvilket också är af största vigt. I
afseende å förvaltningen af dem har för den skull uti förevarande
paragraf blifvit uttryckligen angifvet, att sammanblandning med
statsmedel icke får förekomma.

r) Jfr ofvan sid. clxxvii och följ. samt sid. ccxxxm och följ.

SPECIALMOTIV.

205

- § 2.

§ 2.

Af de ecklesiastika fonder, hvilka, såsom nyligen blifvit
antydt, redan äro bildade, har åtminstone en, pr ester skåpets lönereglerings
fond, alldeles samma uppgift, som skulle tillkomma
kyrkofonden, nemligen att bidraga till utjemnande af presterskapets
lönevilkor öfver hela riket. För ecklesiastika boställenas
skog sfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda
bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekostas skogskultur
å sådana ecklesiastika boställen, hvilka icke lemna så
stort virkesöfverskott, att kostnaden för dylikt arbete kan deraf
bestridas. Dock kunna ju i sjelfva verket utgifter för höjande af
skogsskötseln å ett boställe sägas, om ock på omvägar, leda till
löneförhöjning för boställets innehafvare. De båda fondernas
ändamål äro således icke för hvarandra främmande. Om kyrkofonden
öfvertager de förpligtelse^ som åligga presterskapets
löneregleringsfond och ecklesiastika boställenas skogsfond, lärer
icke någon berättigad invändning kunna göras mot sistnämnda
fonders öfverförande till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels
af vissa domkapitel äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga
fonder, hvilka jemväl leda sitt ursprung från ecklesiastika
lönetillgångar eller afse att bereda presterskapet i de territoriela
församlingarna ökade aflöning sförmåner. Huru vida med dessa
fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma, att de indroges
till kyrkofonden, måste i hvarje särskildt fall blifva föremål
för en mycket noggrann utredning, som komitén likväl icke
är i tillfälle att förebringa. Beträffande de fonder, som förvaltas
af statskontoret och en del domkapitel, har komitén ansett sig
böra meddela, hvad af komitén inhemtade upplysningar gifva
vid handen i fråga om berörda fonders ändamål m. m., alldeles
oberoende deraf om någon anledning förefinnes att upptaga
samma fonders tillgångar bland dem, som skola bilda underlaget
för kyrkofonden.x)

För kyrkans samfälda intresse får den enskilda församlingens
eller den enskilde tjensteinnehafvarens rätt icke kränkas. *)

*) Angående öfriga — vanligen af kyrkoråd förvaltade — fonder äfvensom andra
dermed likstälda förmåner kar komitén sökt införskaffa så tillförlitliga uppgifter
som möjligt och intagit dem, under hvarje särskildt pastorat, i anmärkningarna
dels till tab. 4 af tab.-ser. A, dels till tab. 3 och 4 af tab.-ser. D.

206

KYRKOFOND.

Lönetillgångar, som anskaffats af eller till förmån för en församling
eller ett pastorat, eller Indika af enskild person donerats
till innehafvare af viss presterlig tjenst, i syfte att bereda
denne ökad inkomst, falla naturligtvis helt och hållet utom
gränserna för kyrkofondens anspråk. Under §§ 6, 7 och 8 af
förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning
har komitén närmare angifvit beskaffenheten af de tillgångar,
som sålunda äro fästade vid ett visst pastorat eller dess presterskap.
Deremot böra, efter komiténs mening, sådana fonder och
andra tillgångar, som ej äro att hänföra till de i nämnda paragrafer
omförmälda lönemedel, öfverföras till kyrkofonden för att,
såsom en svenska kyrkans gemensamma tillhörighet, vid kommande
löneregleringar användas till förmån för de prester, åt
hvilka anständig bergning eljest icke kunde beredas.

Kongl. Maj:t lärer, efter myndigheters och enskildas hörande,
böra afgöra, hvilka af nu ifrågavarande ecklesiastika lönetillgångar
— utöfver presterskapets löneregleringsfond och ecklesiastika
boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet att kunna
införlifvas med kyrkofonden.

Angående presterskapets löneregleringsfond, ecklesiastika
boställenas skogsfond samt öfriga af statskontoret*) och domkapitel
förvaltade, för aflöning af presterskapet i de territoriela
församlingarna afsedda, fonder meddelas följande upplysningar.

A) Af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder.

1. Presterskapets löneregleringsfond.

Denna fond härleder sin tillvaro, ehuru icke direkt, från det
ofta återgifna stadgandet uti § 9 mom. 2 af 1862 års förordning,
att inkomster, som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar,
kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de
af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,
som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet,
från en till annan församling öfverflyttas.

'') Denna myndighet förvaltar jemväl biskopslöneregleringsfönden, hvars
tillgångar emellertid icke hafva någon betydelse för regleringen af presterskapets
i de territoriela församlingarna aflöning.

SPECIALMOTIV.

207

- § 2-

Yid de löneregleringar, som på grund af nämnda förordning
faststäldes, blef visserligen ofta förklaradt, att medel af nyss
angifna beskaffenhet skulle afskiljas ifrån vissa presterliga beställningar,
men sällan lärer något uttalande hafva gjorts derom,
att samma medel skulle öfverflyttas på andra, särskildt angifna,
svagare lägenheter. Icke heller medförde den i § 24 af förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den
29 juni 1866 intagna föreskrift, att den behållna afkastning af
boställes skog, som ej tillfaller boställshafvaren, skall i öfverensstämmelse
med förstnämnda förordning användas till bidrag vid
reglerande af presterskapets inkomster,*) något omedelbart tilldelande
af skogsmedel till presterskapet i annat pastorat.

0 Rätten att tillgodonjuta afkastning af ecklesiastika boställsskogar bär under
olika tider yarit på olika sätt bestämd. Det har synts komitén vara af
ett visst intresse, om i detta sammanhang återgåfves hufvuddragen af lagstiftningen
i detta ämne, sådan densamma utvecklat sig intill nuvarande tid.

Allmänna lagen i 26 kap. 2 § byggningabalken medgifver socknemän rätt att
för de hus å prestgård, hvilka det åligger dem att bygga och bättra, taga virke
å prestebolets egor, om der tillräcklig skog är; och var denna socknemännens
rätt förvarad jemväl i nådiga förordningen om skogarne i riket den 1 augusti
1805, hvars § 24 stadgade, att när socknemän skulle prestgård bygga och bättra,
egde de å prestboställes egor taga dertill nödigt timmer och virke, så vida der
tillgång fans, utan att skogen till prestboställets öfriga behof för mycket medtogs.
Beträffande boställshafvares rätt till skogens afkastning, egde han enligt § 23 i
nämnda 1805 års skogsordning, ehvad han var militär, civil eller prest, att nyttja
den skog, som tillhörde bostället, till husbehof, men ej till afsalu, utom att under
vissa förhållanden kolning till afsalu kunde medgifvas. Men med ledning af föreskrifterna
i § 38 af militieboställsordningen den 23 januari 1836 tilläto understundom
vederbörande myndigheter, på sätt redan här ofvan sid. cli blifvit anmärkt,
äfven innehafvare af andra än militieboställen att i vidsträcktare mån än
till husbehof åtnjuta skogens afkastning.

1 underdånig skrifvelse den 5 december 1854 framhöllo rikets ständer med
anledning af väckta motioner om skogshushållningen, huru som det förhållande,
att boställsskog i allmänhet finge användas endast till husbehof, men ej till afsalu,
föranledde dertill, att skogen för nämnda behof ålitades utan jemförlighet
med tillgången, der denna vore knapp, under det att, der tillgången öfverstcge
behofvet, boställshafvaren, som ej hade något intresse af att vårda skogen, deraf
han icke finge skörda någon inkomst, ej om'' densamma toge vård; och anhöllo
derför rikets ständer, att, sedan ordnad skogshushållning blifvit införd å alla till
civil-, militär- och ecklesiastikstaten hörande skogar, boställshafvaren måtte, jemte
det han tillförbundes att, i enlighet med uppgjord och faststäld skogshushållningsplan
samt under jägeribetjeningens tillsyn, vårda boställes skog, erhålla rättighet
att af de årliga afverkningarna å densamma afyttra hvad som öfverstege boställets
behof.

I öfverensstämmelse härmed föreslog en af Kongl. Haj:t den 20 juni 1855
förordnad komité, som hade i uppdrag att afgifva underdånigt utlåtande och
förslag angående åtgärder för befrämjande af en förbättrad skogshushållning, i
betänkande den 28 juni 1856, att boställshafvare, om han efterlefde hushållsplanen,
skulle vara berättigad att till afsalu eller annorledes fritt använda hvad af skogens
afkastning icke åtginge till boställets behof; dock att, till förekommande af
allt för stor olikhet i den förmån, som derigenom skulle tillkomma innehafvare
af boställen med större skogstillgång mot dem, som hade ringare eller ingen, komi -

208

KYRKOFOND.

Uppslaget till det sätt för tillvaratagande af omförmälda
medel, hvilket innefattar deras uppsamlande i en fond, gafs af

tén utsatte ett maximum af skogsvidd, hvarutöfver boställshafvaren i intet fall
finge på ifrågavarande sätt begagna skogen, hvars öfverskjutande vidd kunde af
Kronan efter behag disponeras.

Dessa tankar upptogos af Kongl. Maj:t i en till riksdagen den 30 maj 1857
afgifven nådig proposition, deri föreslogs, bland annat, att boställshafvare skulle
ega att, så framt den vid indelningen föreskrifna hushållning iakttoges, fritt använda
årliga afkastningen af skogen, derest denna senare ej öfverstege 500 tunnland
eller, ehuru mindre, likväl vid dess indelning befunnes i betydligare mån
öfverstiga boställets behof af skogsfång, i hvilka fall det borde ankomma på
Kongl. Maj:ts pröfning, om och under, hvad vilkor skogen finge antingen af boställshafvaren
bibehållas och nyttjas, eller ock af skogsbetjening särskildt vårdas
och förvaltas, med iakttagande att af skogens behållna afkastning i främsta rummet
tilldelades boställshafvaren hvad honom skäligen borde tillkomma. Enligt
underdånig skrifvelse den 16 februari 1858 vann förslaget emellertid icke rikets
ständers bifall, hufvudsakligen af skäl, att det ansågs mindre lämpligt att på
förhand genom eu författning bestämma ett visst tunnlandstal, hvaraf boställshafvaren
finge fritt använda afkastningen, emedan ju lokala förhållanden och
andra omständigheter gjorde ett sådant bestämmande i sin allmänna tillämpning
mindre billigt och rättvist. Inom presteståndet hade särskildt anmärkts, att det
föreslagna stadgandet icke allenast vore stridande mot boställshafvarnes fördel,
utan förnärmade så väl deras som församlingarnas rätt, enär de flesta prestebol,
i synnerhet de å hvilka någon betydligare skog funnes, vore, icke af krono natur,
utan dels uppkomna genom sammanskott af församlingarna, dels donerade, hvadan
all inskränkning i rättigheten att begagna deras afkastning, som, äfven der trakthuggning
vore införd, fritt disponerades af innehafvaren, vore att förlikna vid en
ny andlig reduktion.

Sedan genom nådigt bref den 21 januari 1859 en skogsstyrelse blifvit inrättad
och i sammanhang dermed åt styrelsens chef uppdragits att utarbeta förslag
till förordning om skogarne, afgaf styrelsen dels den 9 maj samma år
dylikt förslag och dels den 26 april 1862 ett förnyadt underdånigt förslag till
förordning rörande skogarne i riket. I det senare förslaget yttrade skogsstyrelsen
beträffande boställshafvarens rätt till skogens afkastning, att, enär det icke vore
lämpligt, att frågor derom lemnades beroende af särskild pröfning i hvarje fall,
boställshafvaren borde, i anseende dertill att kostnaden för den af skogstjenstemännen
utöfvade tillsyn sannolikt blefve fullt jemförlig med boställshafvarens
uppoffringar för skogens skötsel, bekomma hälften af afkastningen utöfver husbehofvet,
derest icke vid hushållningsplanens pröfning högre andel ansåges böra
honom tilldelas och sådant på derom gjord underdånig ansökning af Kongl. Maj:t
medgåfves; och ansåg skogsstyrelsen, i fråga om församlings rätt till prestboställes
skog, att socknemän, när de skulle prestgård bygga eller bättra, borde ega att
för berörda behof från boställets eller annat dertill hörande hemmans eller lägenhets
skog, efter utsyning af behörig skogstjensteman, taga nödigt timmer och
virke, så vidt, med bevarande af skogens bestånd efter antagen hushållningsplan,
utsyningen kunde ega rum utan inskränkning i den tillgång på skogsalster till
husbehof, som eljest erfordrades, eller i den rätt till afkastningen, som enligt förslaget,
på sätt nyss blifvit nämdt, skulle tillkomma boställshafvaren, i hvilket
fäll Kronan ansåges icke böra göra anspråk på någon andel i afkastningen.

Sistnämnda af skogsstyrelsen afgifna förslag upptogs till granskning vid
1862—63 årens riksdag af sammansatta stats-, lag- samt allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet, hvilket till behandling mottagit åtskilliga motioner om förändrade
föreskrifter i afseende å skogshushållningen i riket, deribland särskildt en
motion om rätt för församling att, för erhållande af virke till kyrkobyggnad, anlita
prestboställes skog. I afgifvet betänkande, n:o 50, yttrade utskottet beträffande
samma motion, att kommunerna redan hade den rätt till prestbolens skogar,
att de derstädes åtnjöte utsyning för de byggnader å prestbolen, hvilka det ålåge

SPECIALMOTIV. — § 2.

209

domkapitlet i Strengnäs. Sedan nemligen Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 11 maj 1866 dels förordnat, att den från Bärbo

socknemännen att uppföra och bättra, att det hade synts billigt att denna utsyningsrätt
medgåfves äfven för kyrkobyggnader, äfvensom att utskottet funne sig
desto hellre böra tillstyrka en sådan förändring, som den väl sammanhängde med
de ecklesiastika boställenas egenskap att vara till kyrkans gagn anslagna; hvarjemte
utskottet, med anledning af så väl nämnda som andra motioner angående
hushållningen å boställsskogarne, till rikets ständers granskning framstälde följande
förslag till reglerande af samma hushållning, nemligen:

att skogar å boställen skulle, så vidt de ej läge i samfällighet med enskild
egendom eller annat hinder mötte, till regelbunden hushållning indelas;

att derest, vid indelning af boställes skog, densamma funnes i betydligare
mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, skogen i dess helhet eller lämplig
del deraf skulle ställas under vård och förvaltning af skogsstyrelsen, med iakttagande
att af skogens behållna afkastning i första rummet måtte tilldelas boställshafvaren
hvad honom med afseende på dittills åtnjuten rätt eller för handen
varande förhållanden skäligen borde tillkomma, samt återstoden tillfalla Kongl.
Maj:t och Kronan, men vid militieb o ställen disponeras af vederbörande boställsdirektion
och vid ecklesiastika boställen användas till bidrag vid reglerande af
presterskapets inkomster;

att, der boställes skog ej toges under vård och förvaltning af skogsstyrelsen,
den borde, under nämnda styrelses uppsigt, vårdas af innehafvaren, som i detta
fall, och så framt den vid indelningen föreskrifna hushållning af honom iakttoges,
finge, der bättre rätt ej dessförinnan blifvit honom särskildt medgifven, åtnjuta
utöfver sitt husbehof högst halfva behållna afkastningen af skogen, hvilken, till
dess sådan indelning skett, finge af boställshafvaren, så vida honom icke för hans
tjenstetid bättre rätt blifvit tillerkänd, endast till husbehof begagnas; dock att,
på sätt ofvan förmäldes, den del af afkastningen, som icke tillkomme boställshafvaren,
antingen skulle tillfalla Kongl. Maj:t och Kronan eller disponeras af
regementenas boställsdirektioner eller användas till presterskapets aflönande; samt

att, när socknemän skulle kyrka eller prestgård bygga eller bättra, de måtte
från prestebolets eller annat dertill hörande hemmans skog, efter utsyning af vederbörande
skogstjensteman, njuta nödigt timmer och virke, så vidt, med skogens
bestånd efter antagen hushållningsplan, utsyningen kunde ega rum utan inskränkning
i den rätt till afkastningen, som blifvit boställshafvaren tillerkänd.

Hvad utskottet sålunda föreslagit blef af ridderskapet och adeln samt borgareståndet
bifallet. Presteståndet deremot afslog utskottets hemställan samt antog
för sin del ett så lydande stadgande: »A boställen af alla slag, Indika icke
äro till Kronan indragna, skall, så vidt de ej ligga i samfällighet med enskild
egendom, eller annat hinder möter, sedan från skogsmarken afskildt blifvit hvad
till inegor och rätter beteshage räknas må, genom skogsstyrelsens försorg införas
cn efter sig företeende ortförhållanden lämpad regelbunden hushållning, samt, sedan
detta skett, boställsinnehafvaren vara berättigad, mot skyldighet att skogen
vårda och nyttja i öfverensstämmelse med faststäld plan och särskilda föreskrifter
för afverkningen och befordrande af återväxt, att använda hvad skogen afkasta!’».
Bondeståndet åter antog af de fyra momenten endast det första, men afslog de
öfriga, utan att i deras ställe antaga några stadganden.

Då utskottets åtgärd härefter påkallades för sammanjemkning af ståndens
skiljaktiga beslut, anförde utskottet (betänkande n:o 57), hvad beträffade frågan
om användandet af prestbolens skogstillgångar till prestgårds- och kyrkobyggnad,
att enär presteståndets afslag i denna del uppenbarligen varit en följd af dess
beslut, att hela afkastningen skulle tillfalla boställshafvarne, hvarmed det icke
kunde stå väl tillsammans, att någon del deraf afstodes till allmänna behof, och
den enskilde boställshafvaren sålunda finge under vissa omständigheter till kommunernas
förmån vidkännas minskning i sin lagbestämda rätt, men denna betänklighet
försvunne, i och med detsamma presteståndet antoge utskottets förslag
i andra och tredje momenten, enligt hvilka i alla fall en del af afkastningen

14

210

KYRKOFOND.

församling till kyrkoherden i Nyköpings Vestra pastorat utgående
vederlagsspanmål icke vidare skulle, efter det tillämp -

skulle gå till allmänna ändamål, hvaraf församlingarna kunde, utan intrång i boställshafvarens
rätt, få sina behof för ifrågavarande ändamål fylda, torde presteståndet
tillika godkänna sista momentet af detsamma, som i sjelfva verket icke
innebure någon annan nyhet, än att den i alla fall icke för boställshafvarne disponibla
skogstillgång måtte få användas till kyrkors byggande och bättrande;
samt att, om bondeståndet till fullständig pröfning företoge frågan om användandet
af boställsskogarnes afkastning, äfven detta stånd antagligen skulle finna billigheten
af det förslag, som, i samma moment framstäldt, här ofvan vore till sin
närmare beskaffenhet angifvet; och framlade utskottet ånyo för stånden sitt förslag,
endast med angifvande af den grund, efter hvilken boställshafvare icke tillkommande
afkastning af ecklesiastikt boställe borde användas såsom bidrag till reglerande
af presterskapets aflöning, i hvilket afseende åberopades hvad till regleringen
af presterskapets inkomster i allmänhet blifvit genom nådiga förordningen
den 11 juli 1862 faststäldt.

Efter denna obetydliga förändring antogs förslaget af rikets ständer och
ingick i den underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förändrade föreskrifter
i afseende på skogshushållningen den 30 november 1863, som åberopas
uti ingressen till nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket den 29 juni 1866.

Med nära anslutning till de af rikets ständer sålunda föreslagna grunder
meddelade åberopade skogsförordning i §§ 23 och 24 stadganden angående boställshafvare
tillkommande andel i boställets skogsafkastning, men det blef Kongl.
Maj:t förbehållet att, innan hushållningsplan faststäldes, på underdånig framställning
af skogsstyrelsen i hvarje särskildt fall förordna, huru stor andel i behållna
skogsafkastningen, allt intill hälften deraf, skulle tilläggas boställshafvare, när
skogen stod under hans vård. I afseende å sättet för bestämmande af denna
andel har Kongl. Maj:t sedermera genom nådiga kungörelsen den 7 mars 1879,
med ändring af hvad i berörda hänseende förut var stadgadt, föreskrifvit, att det
för framtiden skulle tillkomma skogsstyrelsen att afgöra frågor af omförmälda
beskaffenhet; dock att, der skogsstyrelsen funne boställshafvare böra tilläggas
mindre andel än hälften eller anledning förekomme att för bestämmande af boställshafvares
andel andra grunder borde tillämpas, än nämnda förordning innehölle,
ärendet skulle öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröfning.

Nu gällande förordning angående hushållningen med de allmänna skogarne i
riket den 26 januari 1894 är, utöfver hvad från 1866 års förordning upptagits,
egentligen endast eu kodifikation af stadganden, som efter sistnämnda förordning
tid efter annan utfärdats. En nyhet, bland andra, innehåller emellertid 1894 års
förordning, i det att den gör en bestämd skilnad mellan boställen, som af menighet
inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, (§ 28) samt öfriga boställen.
Frågan om disposition af skogsafkastning och skogsarrende å de förra boställena
skall nemligen alltid underställas Kongl. Maj:ts pröfning. Denna åtskilnad gjorde sig,
efter utfärdandet af 1866 års förordning, snart nog gällande i praxis; den är klart
uttalad bl. a. i nådiga skrifvelsen till skogsstyrelsen den 31 mars 1876 angående försäljningsmedel
för virke från boställsskogar, hvilket icke tillhör dessas ordinarie
afkastning (»ecklesiastika boställen, hvilka icke utgjorde någon viss församlings
enskilda egendom»).

Om för tillfället bortses från den afkastning af ecklesiastika boställsskogar,
som tillfaller ecklesiastika boställenas skogsfond, torde enligt gällande lagstiftning
förmånsrättsordningen mellan rättsegare beträffande afkastning från skog å boställe,
hvilket icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats,
blifva denna: i första rummet boställshafvare för hans husbehof, i andra församling
för hennes behof af virke för prestgårdsbyggnad, i tredje boställshafvare för
honom genom hushållningsplan eller eljest möjligen tillerkänd andel i husbehofvet
öfverskjutande afkastning, i fjerde församling för hennes behof af virke för kyrkobyggnad
och i femte presterskapets löneregleringsfond för densamma genom hus -

SPECIALMOTIV. — § 2.

211

ning af nya löneregleringen för nämnda pastorat inträdt, tillkomma
bemälde kyrkoherde, dels förklarat sig framdeles, uppå
vederbörandes anmälan, vilja i nåder besluta rörande användandet
af samma vederlagsspanmål, hade sagda domkapitel, enär löneregleringen
uti ifrågavarande pastorat redan med den 1 maj
1867 toge sin början, men nådigt beslut angående vederlagsspanmålens
användande icke vore att förvänta förr, än arbetet
med de nya löneregleringarna så långt framskridit, att det
större eller mindre behofvet af tillskott utaf dylik vederlagsspanmål
vid svagare prestlägenheter blifvit utrönt, uti underdånig
skrifvelse den 26 september 1866 hos Kongl. Majt hemstält,
huru vida icke Kongl. Maj:t ville, på det att de för dylik
spanmål inflytande medel måtte under tiden kunna göras fruktbärande,
i nåder förordna, att, i den mån genom Kongl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvandes försorg uppbörd af lösen för
spanmål af meranämnda beskaffenhet inom Strengnäs stift hunne
ega rum, medlen finge för omförmälda ändamål öfverlemnas till
domkapitlets förvaltning.

Med anledning häraf anbefalde Kongl. Maj:t kammarkollegium
och statskontoret att inkomma med underdånigt utlåtande
öfver berörda framställning och i sammanhang dermed, efter
vederbörandes hörande, afgifva underdånigt yttrande och förslag,
huru med förvaltning af vederlagsspanmål, afkastning af hemman
samt dylika i 9 § 2 mom. af förordningen den 11 juli 1862
omförmälda, presterskapet tilldelade inkomster, som, utan att
till statsverket indragas, vore eller blefve under pågående lönereglering
skilda från de presterliga beställningar, med hvilka de
förut varit förenade, borde förfaras, intill dess nådigt beslut om
samma inkomsters framtida användande kunde komma att meddelas.
I gemensamt afgifvet underdånigt utlåtande den 27 december
1867 anförde kollegierna, bland annat, att ehuru ifrågavarande
medel icke vore att betrakta såsom statsmedel i den
mening, att de kunde till statsverket indragas eller på annat
sätt än till presterskapets aflöning användas, kollegierna likväl
ansåge nödigt, att dessa medel, enär de dels vore af Kronan
anslagna, dels komme att af Kongl. Maj:t från ett till annat * i

hållningsplan möjligen tillagd andel i boställshafvares husbehof Överskjutande
afkastning. (Jfr kammarkollegii den 16 april 1892 afgifna underdåniga utlåtande

i fråga om förslag till förnyad förordning angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket).

212

KYRKOFOND.

pastorat disponeras, dels kunde till största förmån i afseende å
deras fruktbargörande på ett ställe förvaltas, borde ingå till
statens centrala penningverk, statskontoret, hvarigenom oek ensamt
Kong! Maj:t kunde erhålla nödig öfversigt öfver tillståndet
i hvarje ögonblick af den fond, som deraf borde bildas, men
så snart löneregleringen blifvit fullständigt genomförd, torde
komma att försvinna; hvarjemte kollegierna afgåfvo förslag angående
medlens uppbörd och förvaltning.

Kong!. Maj:t utfärdade den 14 februari 1868, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med berörda förslag, nådigt bref till kammarkollegium
och statskontoret angående uppbörd och förvaltning af
medel, som under pågående lönereglering för presterskapet i riket
blifvit eller blifva från vissa presterliga beställningar afskeda,
men icke till statsverket indragna. Detta bref, som kungjorts
genom kollegiernas cirkulär den 10 mars 1868, innehåller: att
sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel
blifvit från presterlig beställning skilda, inträdt i tillämpning,
derom vederbörande konsistorium åligger i god tid meddela Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länet underrättelse, samma medel
skola af Kronans uppbördsman, emot ersättning af tre procent,
beräknade å det levererade beloppet, debiteras och uppbäras, så
vidt ske kan, i sammanhang med kronoutskylderna och i räkenskapen
redovisas under särskildt konto med benämning »Presterskapets
löneregleringsmedel», samt levereras till landtränteri^,
der medlen likaledes böra under särskildt konto bokföras, och
hvarifrån de, emot vanlig remisslage af 1/s procent, skola insändas
till kongl. räntekammaren, hvarefter kongl. statskontoret,
i den mån medlen inflyta, bör, på sätt lämpligen ske kan, göra
dem räntebärande, och skola de derstädes, under benämning
»Presterskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskildt bokförda,
behandlas utan sammanblandning med statsmedel; samt
att, beträffande de inkomster af ecklesiastika boställens skogar,
som, i enlighet med stadgandet i 24 § i kongl. förordningen den
29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne
i riket eller till följd af särskilda nådiga beslut, böra, i öfverensstämmelse
med förstnämnda förordning, användas till bidrag
vid reglerande af presterskapets aflöning, ofvanberörda föreskrifter
skola i tillämpliga delar tjena till efterrättelse.

Om också de lönetillgångar, som blifvit från vissa presterliga
beställningar skilda, först under senare tid i någon större

SPECIÅLMOTIV. — § 2.

213

omfattning kommit svagt aflönade prester till godo, kafva de
dock varit af stor betydelse för upphjelpande af dessa presters
ekonomiska betryck, såsom framgår af den här ofvan sid. clvii
—clxii samt sid. clxxx—clxxxiii lemnade redogörelse för anslagen
från presterskapets löneregleringsfond. För öfrigt belysas
fondens utveckling och nuvarande ställning af närmast
härefter införda räkenskapssammandrag för åren 1867—1901.

2. Ecklesiastika boställenas skogsfond.

Angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor afgaf
Kongl. Maj:t till 1874 års riksdag nådig proposition, n:o 52,
deri yttrades, bland annat, huru som det syntes vara tydligt,
att med den behållna afkastning, som genom stadgandet
i 24 § af 1866 års skogsordning tillagts boställshafvaren eller
prestlöneregleringsfonden, måste, på sätt ock samma paragraf
uppgifvits hafva blifvit tolkad, förstås den årliga afkastning,
som i enlighet med faststäld hushållsplan kunde år efter år
med större eller mindre, föga skiljaktiga, belopp komma att
öfverstiga samma års kostnader för skogens skötsel och förvaltning.
Men då, enligt äldre bestämmelser, det varit boställshafvare
förbjudet att, utom i särskildt medgifna undantagsfall,
begagna skogen till annat än husbehof, och detta förhållande
enligt 1866 års skogsordning ännu fortfore i afseende på alla
de boställsskogar, hvarå ordnad hushållning icke vore införd,
hade deraf blifvit en följd, att många boställen funnes med
sparad och fullmogen skog, hvarå den första åtgärd, som för
ordnad hushållnings införande erfordrades, vore afverkning af
de träd, som icke längre stode sig sj elfva till nytta, men väl
andra till skada, och som, om de finge qvarstå, årligen förlorade
i värde. Tillgodogörande af sådana från förgångna tider sparade
skogstillgångar kunde stundom inbringa ganska betydliga
belopp. Då nu enligt de före utfärdandet af 1866 års skogsordning
gällande författningar hvarken prestlöneregleringsfonden
hade någon rätt till inkomst af boställenas skogar, så vidt den
icke innefattades i det betingade arrendet för de boställen, som
vore utarrenderade, eller boställshafvaren i regeln hade annan
rätt än till husbehofvet, samt den behållna afkastning af boställsskogarne,
som först genom nämnda skogsordning blifvit
prestlöneregleringsfonden och boställshafvarne tillagd, såsom ofvan
nämnts, endast afsett den reguliera årliga afkastning, som

214

KYRKOFOND.

Sammandrag af Presterskap ets lönereglerings fonds

1	2	3	4	I &.....	1 6	1 7	1 8 1
				I n k	o m s t e	r.
	Ingående	Intresse-
	balans.	medel och kapitalvinst å utlottade	Arrende och landgille.	Skogs- försäljnings- medel.	Indelnings- ersättning.	Om-föring.*)	Diverse.
		obligationer.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1867 . . .	—	—	—	_	_		1,751-37
1868 . . .	1,723-11	—	—	—	—		11,387-56
1869 . . .	12,694-51	—	—	—	—		26,559-41''
1870 . . .	37,638-67	—	—	—	_	_	45,410-441
1871 . . .	81,011-21	—	—	—	—	—	97,938-54]
1872 . . .	174,992-32	7,420-91	19,176-06	4,598-55	8,289-05	_	179-00
1873 . . .	208,890-11	8,980-47	23,398-42	9,678-54	11.038-85	_	59-50
1874 . . .	252,443-53	12,177-37	20,879-12	77,983-40	10,832-04	_	59-211
1875 . . .	366,761-98	16.921-50	22,057-84	25,44953	13.451-59	_	364-00
1876 . . .	435,562-59	20,461-34	25,949-20	32.824-76	6,786-01	_	105-06
1877 . . .	495,608-62	22,790-21	26,993-89	59,65024	3,529-24		21-21
1878 . . .	544,674-30	24,950-31	31,119-37	42,321-57	4,675-64	_	92-16
1879 . . .	580,182-87	27,51724	29,098-55	37,189-43	8,294-92	15,765-54	122-41
1880 . . .	633,354-95	30,572-37	31.632-39	54,753-29	4,670-99		703-69
1881 . . .	677,087-53	32,189-82	32,316-24	64,224-31	9,429-61	11,302-42	252-04
1882 . . .	759,604-72	36,67241	33,340-46	131.17101	7,908-22	_	1,265-41
1883 . . .	890,082-40	41,207-87	37,620-70	81,606-18	8,217-62	_	2,225-351
1884 . . .	989,164-51	45,816-65	36,450-37	98,133-62	8,489-63	_	3,846-53
1885 . . .	1,099,665-76	50.116-76	37,579-80	81.480-34	7,658-26	_	2,296-89 (
1886 . . .	1,180,80285	54,072-91	36,375-36	78,777-95	7,729-33	_	714-18''!
1887 . . .	1,238,058 99	59,064-79	40,098-99	66,59889	7.104-91	_	263-41 [j
1888 . . .	1,310.676-85	57,893-58	41,471-60	128,834-07	7,059-31	_	165-41
11889 . . .	1,436,848-54	107,491-57	44,443-27	154,222-53	6,743-76	_	172-41ii
1890 . . .	1,629,084-83	65,056-95	45,521-63	172,103-78	6,89209	_	6,138-76]
1891 . . .	1,809,945-39	71,698-49	53,344-91	119,428-35	6,988-97	_	863-41
1892 . . .!	1.906,593-48	78,643-57	51,889-37	125,275-23	6,852-11	_	1,363-411
1893 . . .	2,019,671-27	80,208-22	51,710-34	144,937-00	7,202-90	_	1,516-81
11894 . . .	2,231,826-74	90,75501	51,602-18	163,565-93	8,835-94	__	1,490-92!
1895 . . .	2,345,327-16	87,196-25	53,171-16	186,885-20	7,838-71	_
[1896 . . .	2,472,40998	92,108-28	52,61099	228,917-93	7,714-36	_	321-17
11897 . . .	2.629,194-28	95,738-79	56.020-23	282,263-58	7,780-17	_	181-02
1898 . . .	2,812,248-81	103,003-47	59,892 19	311,848-80	7,903-52	_	lOOoo
1899 . . .	3,015,518-90	109,729-34	63,125-39	315,566-381	8,022-62	_	115-36
1900 . . .	3,204,575-75	121.198-79	62.527-72	455,330-58;	8,637-80	25,00000	145,538-20!
1901 . . .	3,611,949-89	135,321-81	64,175-71	429.355-3l|	8,296-13	25,000-00	6,265-42|]
1867-1901	1	1,786,977-051	1,236,693-44|	1,164,976 18	234,874-30;	77,067-96	359,849-67

L) Ecklesiastika boställenas skogstamd.

SPECIALMOTIV. — § 2.

215

räkenskaper för åren 1867—1901.

1	10 " 1	11 |	“ 12 |	..... 13 il	14 |	’ 15	16
	U	gift	e r.		Utgående balans.	År.
Summa.	Aflönings-fyllnad och. löne- tillökning.	Skogsför-raltnings-och skogs-bevak-aingskost-nad samt boställs-hafvares andelar.	O111- föring.1)	Diverse.	Summa.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1 1,751-37		_	_	28-26	28-26	1,723-11	1867
11,387-56	_	_	—	416-16	41616	12,694-51	1868
26,55941	_	_		1,615-25	1,615-25	37,638-67	1869
15410 44	_	_	—	2,037-90	2,037-90	81,011-21	1870
97,938-54	_	_	—	3,957-43	3,957-48	174,992-32	1871
	4,392-50	_	—	1,373-27	5,765 77	208,890 11	1872
53,155 78	7.759-82	24375	—	1,598-79	9.602-36	252,443-53	1873
121,93114	5,49308	22500		1,894-61	7,612-69	366,761-98	1874
781244-46	7,906-85	281-65	—	1,255-35	9.443 85	435,562-59	1875
86,126-37	24,643-38	284-76	—	1,152-20	26,080-34	495,608-62	1876
112,984-79	58,520-61	1,756-21	—	3,642-39	| 63,91911	544,674-30	1877
103,159 05	56j396’98	579-17	—	10,674-33	67,(150 48	580,182-87	1878
117,98809	63,203''Öl	429-95	—	1,183-05	64.816-01	633,35495	1879
122,33273	62,995-57	703-95	9,000 00	5,900-63	78,600 15	677,087-53	1880
119,71444	64,650-02	1,077-56	—	1,469-67	67,197 25	759,604-72	1881
210,357 51	68,458-86	__	—	11,42097	| 79,879-83	890,082-40	1882
170,877-72	69,594-00	1,233-19	—	968-42	71,795 61	989,164-51	1883
192,736-70	78,509-82	2,312-89	—	1,412-74	82,235-45	1,099,665-76	1884
179,132 05	93,917-16	3,768-80	—	309 00	97,99496	1,180,802-85! 1885
177,669 73	114,299-64	2,207-43	—	3,906-52	120,413 59	1,238,058-99	1886
173430 99	96,580-52	3,299-41	—	633-20	100,51313	1,310,676-85	1887
235,123 97	104’548-08	2,185-64	—	2,518-66	109,252-28	1,436,848-54 1888
313,07354	114,077-58	1,15007	—	5,609-60	120,837-25	1,629,084-83	1889
295,713-21	110^626-17	207-42	_	4,019-06	114,852-65	1,809,945-39	1890
252,324-13	151,800-94	224-41	| -	3,650-69	| 155,676 04	1,906,593 48| 1891
264,023-69	148,433-22	—	—	2,512-68	150,945-90	2,019,671-27	1892
285,575-27	69j25592	_	—	4,163-88	1 73,419-80	2,231,826-74	| 1893
316,24998	171,042-90	_	—	31,706-61	202,74956	2,345,327-16 1894
335,091-32	201,495-68	62-82	—	i 6,450''0C	208,008-50	2,472,409-98	| 1835
381,672-73	216,792-98	1.000 00		7,09545	224,888-43	2,629,194-28	| 1896
444983 79	240.799-38	140-38		i 17,989-51	i 258,92926	2,812,248-81	1 1897
482,747-98	261,311-20	897-87		17,268-85	279,477-89	3,015,518-9C	1 1898
496,559-OS	297’23546	7OOO0	—	9,566-78	307,50224	3,204,575-75	| 1899
818|233-0£	405,51201	500-0 C	—	4,846-94	410,858-95	3,611.949-81	1900
668,41438	463,412-21	—	—	i 15.226-31	| 478,638-60	3.801,725-6''	1901
| 7,859,388-60	| 3,833,665 45	25,472-23 9,OOO oo 189,475-25 4,057,612 9a	3,801,7256''	1867—1901

216

KYRKOFOND.

skogarne efter faststäld hushållningsplan lemnade, syntes hvarken
löneregleringsfonden eller boställshafvarne kunna hafva något
författningsenligt anspråk på omförmälda, vid skogarnes
indelande derå befintliga behållningar af moget virke, hvilka
egentligen utgjorde besparad afkastning för en redan förfluten
tid, och desamma följaktligen kunna utan ingrepp i någons rätt
användas till befrämjande af ordnad skogshushållning ej blott
å de boställen, hvarå behållningarna uppstått, utan äfven å
andra, tillhörande den stat eller tjenstemannakår, till hvilken
de förstnämnda boställena voro anslagna. Dylika behållningar
å ecklesiastika boställen skulle således kunna användas till förmån
för andra ecklesiastika boställen; dervid borde dock undantag
göras för de behållningar af ifrågavarande slag, som uppstått
å ecklesiastika boställen af frälse- eller skattenatur, hvilka
blifvit af menigheter eller enskilda till sitt ändamål anslagna,
och hvilkas afkastning icke gerna kunde användas till förmån
för andra församlingar än dem boställena tillhörde. Vidare
borde, innan de virkesbehållningar, som å öfriga ecklesiastika
boställen uppstått, användes till förmån för andra dylika boställen,
derifrån billigtvis afdragas hvad församlingen deraf
möjligen kunde behöfva till egen kyrko- eller prestgårdsbyggnad.
Att staten, som anslagit boställena, också vore befogad att meddela
ett stadgande af omförmäld art, hvarigenom ingen enskild
löntagares rätt skulle förnärmas, syntes Kong! Maj:t vara uppenbart;
men då möjligheten att för ett skyndsamt åstadkommande
af ordnad hushållning å ecklesiastika boställen anlita den ifrågasatta
utvägen i allmänhet berodde på en tolkning af den på
ständernas beslut vid 1863 års riksdag grundade § 24 i 1866 års
skogsordning, både Kongl. Maj:t icke velat i ämnet besluta utan
riksdagens medverkan.

Kongl. Maj:t föreslog således, bland annat, hvarom nu icke
är fråga, att inflytande försäljningsmedel för de besparade tillgångar
af växande eller vindfäld skog, som vid uppgörande af
planer för införande af ordnad hushållning å skogar, tillhörande
sådana ecklesiastika boställen, hvilka ej visades utgöra någon
viss församlings enskilda egendom, derå förefunnes och omedelbart
eller inom den närmaste framtiden måste för att ej lida
eller föranleda skada tillgodogöras, men icke kunde anses tillhöra
skogens reguliera årliga afkastning efter den ordnade hushållningens
vidtagande eller erfordrades till kyrko- eller prest -

SPECIALMOTIV. — § 2.

217

gårdsbyggnad inom församlingen, måtte få, utan att ingå till
prestlöneregleringsfonden och i den mån de icke behöfdes till
utgifter för skogsindelning eller skogsodlingsarbeten å de skogar,
hvarifrån de härrörde, af Kongl. Maj:t disponeras till bekostande
af skogsindelning och erforderliga skogsodlingsarbeten
å andra boställsskogar eller till ersättande af dertill möjligen
från anslaget till skogsväsendet lemnade förskott, allt dock med
iakttagande deraf, att dylika medel användes endast till förmån
för andra ecklesiastika boställen. På tillstyrkan af särskilda
utskottet (betänkande n:o 12) biföll riksdagen hvad Kongl. Maj:t
sålunda föreslagit.

Sedan härefter skogsstyrelsen, till åtlydnad af erhållen befallning
att till Kongl. Maj:t afgifva förslag till de åtgärder,
som för verkställigheten af Kongl. Majrts af riksdagen antagna
förslag vore erforderliga, inkommit med yttrande och förslag i
berörda hänseende samt kammarkollegium och statskontoret afgifvit
infordradt utlåtande, förordnade Kongl. Maj:t, enligt nådig
skrifvelse till skogsstyrelsen den 31 mars 1876, rörande verkställigheten
af Kongl. Majrts och riksdagens ofvanberörda beslut,
bland annat följande: att den vid omförmälda boställen befintliga
skogstillgång, hvilken vid fullständig skogsindelning eller
vid upprättande af interimshushållningsplaner för skogen funnes
böra genom så kallad berednings- eller rensningshuggning afverkas,
skulle, utom i de fall att bostället vore utarrenderadt
på sådana vilkor, att arrendatorn tillförsäkrats all vare sig ordinarie
eller extra afkastning af skogen, eller att virket erfordrades
för boställets behof eller för kyrko- eller prestgårdsbyggnad
i församlingen, försäljas; att det skulle åligga vederbörande
skogstjensteman att i .sammanhang med skogsindelningen eller
upprättandet af hushållningsplanen utsyna skogstillgångar af
ofvan omförmälda slag och derefter, under iakttagande att dessa
tillgångar ej förblandades med skogens ordinarie afkastning,
jemte redogörelse till skogsstyrelsen för utsyningen, till försäljning
anmäla de utsynade skogseffekterna hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som skulle, på skogsstyrelsens anmodan, gå i
författning om skogseffekternas försäljning; att de för ifrågavarande
extra skogstillgångar inflytande försäljningsmedel skulle
af uppbördsmannen redovisas och, efter afdrag af auktionskostnaderna,
i landtränteriet insättas särskildt för hvarje boställe
och utan sammanblandning med medel, som influtit för annat

218

KYRKOFOND.

Sammandrag af Ecklesiastika boställenas

1	2	3	4	5	6	7
År.	Ingående balans.		I n	k o m s t	r.
Intresse-medel och kapitalvinst å utlottade obligationer.	Skogsförsälj- ningsmedel.	Omföring.	Diverse.	Summa.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1876 ....	—	66-67	37,632-35	—	—	37,69902
1877 ....	37,699-02	1,785-77	18,226-32	—	—	20,012-09
1878 ....	56,59103	4,071-27	45,449-52	—	—	49,520 79
1879 ....	105,015-91	4,810-82	19,757-88	‘) 7,075-59	2-40	31,046 69
1880 ....	110,756-47	6,429-05	78,462-78	2) 9,OOO oo	—	93,89183
1881 ....	201,857-90	11,234-56	82,139-25	—	—	93,373 81
1882 ....	260,735-78	15,006-32	101,025-90	—	983-77	117,015-99
1883 ....	343,102-97	18,233 38	50,645-78	—	1,008-58	69,887-74
1884 ....	391,427-12	18,28019	32,956-89	—	759-13	51,996 21
1885 ....	432,087-96	19,826-72	50,123-39	—	—	69,950 il
1886 ....	482,822-60	22,690-48	85,105-32	—	3000	107,825-80
1887 ....	562,165-70	26,510-26	32,819-43	—	—	59,329-69
1888 ....	585,156-46	26,429-80	30,96896	—	—	57,398-76
1889 ....	597,95902	46,709-58	41,820-74	—	—	88,530-32
1890 ....	624,233-86	26,26915	39,35909	—	—	65,628-24
1891 ....	628,857 64	26,291-00	52,370-92	—	—	78,661-92
1892 ....	642,277-76	26,820-03	7,781-97	—	—	34,602-00
1893 ....	632,764-94	26,007-39	33,00844	—	—	59,01583
1894 ....	652,598-57	27,352-37	57,379-85	—	55-92	84,788-14
1895 ....	691,227-46	25,935-92	66,281-92	—	20-00	92,237-84
1896 ....	739,888-86	26,862-80	87,317-25	—	385-21	114,565 26
1897 ....	819,301-29	30,160-93	156,576-53	—	2,138-43	188,875-89
1898 ....	976,162-79	33,759-89	25,724 60	—	—	59,484-19
1899 ....	1,008,568-30	37,293-40	57,846-22	—	—	95,13962
1900 ....	1,068,423-81	41,152-14	73,571-87	—	633-79	115,35780
1901 ....	1,115,924-40	44,587-24	21,801-41	...	—	66,888''6 5
1876—1901 .	—	594,577 13	1,386,15458	16,075-59	6,017 23	2,002,824-53

*) Elfdals pastorats regleringsfond

!) Presterskapets löneregleringsfond. — 8) Boställshaf -

SPECIALMOTIV. — § 2. 219

shogsfonds räkenslcaper för åren 1876—1901.

8	9	10	il	12	13	14	15
		U t g i f t c	r.
Skogsför- valtnings- kostnad.	Skogs-indelnings-och skogs-odlings-kostnad.	Inlösen af ståndskog.	Omföring.	Diverse.	Summa.	Utgående balans.	År.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
—	—	—	—	—	—	37,699-02	1876
1,120-08	—	—	—	—	1,12008	56,591 03	1877
674-66	—	—	—	421-26	3,095 91	105,015-91	1878
5,557-39	—	—	2)15,765-54	4,583-20	25,906 13	110,756-47	1879
—	—	2,690-40	—	100-oo	2,790-40	201,857-90	1880
18,437 Öl	—	4,742-46	2) 11,302-42	13''44	34,495-93	260,735-78	1881
34,08903	—	—	—	259-77	34,348-80	343,402-97	1882
21,768-07	—	—	s) 72-38	23-14	21,863-59	391,427-12	1883
10,761-45	—	281-50	—	292-42	11,33537	432,087-96	1884
14,239-96	108oo	4,632-75	3) 210-89	23-87	19,21547	482,822-60	1885
28,320-70	—	162-00		—	28,4S2''70	562,165-70	1886
36,338 93	—	—	—	—	36,338 93	585,156-46	1887
44,503-70	—	92-50	—	—	44,59620	597,95902	1888
—	60,410-31	185-25	—	1,659 92	62,255 48	624,233-86	1889
—	55,742-09	571-87		4,690-50	61,004-46	628,857-64	1890
3,443 14	55,932-94	1,436-19	—	4,429-53	65,241 80	642,277-76	1891
3,141-67	34,742-23	396-80	—	5,834-12	44,114 82	632,764-94	1892
2,760-56	32,412-54	—	—	4,009-10	39,182-20	652,598-57	1893
3,281-51	38,165-13	820-50	—	3,892 11	46,159 25	691,227-46	1894
3,713-23	34,288-65	—	—	5,574-56	48,576 44	739,888-86	1895
2,516-23	29,454-93	—	—	3,181-67	35,15283	819,301-29	1896
2,428.03	25,63705	252-00	—	3,697-31	32,01439	976,162-79	1897
1,909-82	20,400-47	31250	—	4,456-19	27,078-98	1,008,568-30	1898
3,576-70	25,71104	—	—	5,996-37	35,284 11	1,068,423-81	1899
7,062-32	30,038-01	—	25,00000	5,756-88	67,857-21	1,115,924-40	1900
3,26401	26,600-24	—	25,000 00	8,850-80	63,715 05	1,118.59800	1901
252,908-80	469,64303	16,57672	77,351 23	67,746-151884,226-53	1,118,598-00	1876—1901

vares andelar.

220

KYRKOFOND.

från bostället till äfventyra försåldt virke; samt att, sedan jemväl
utsyningskostnaden blifvit gulden, Kong! Maj:ts befallningsbafvande
skulle dels om försäljningen ock försäljningsmedlens
belopp meddela skogsstyrelsen underrättelse, dels ock inleverera
sjelfva medlen till statskontoret för att ingå till en fond, som
af dessa medel borde bildas under namn af »de ecklesiastika boställenas
skogsfond», och hvilken fond borde af statskontoret
göras fruktbärande; i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t, enär
de tillgångar, som uppkomme derigenom att skog blifvit genom
eld eller storm eller eljest skadad, vore af hufvudsakligen enahanda
natur med de tillgångar, som uppkommit genom berednings-
eller rensningshuggning, och dessa tillgångar följaktligen
synts Kongl. Maj:t böra på enahanda sätt tillgodogöras, funnit
godt så till vida ändra gällande bestämmelser angående dylik
skadad skog, att i de fall, då till skogsstyrelsen inginge anmälan,
att skog å boställe, för hvilket fullständig skogsindelning
eller interimshushållningsplan ännu ej upprättats, blifvit genom
eld eller storm eller eljest skadad, så att skyndsamt tillgodogörande
deraf vore af nöden, på det att virket ej måtte försämras
eller förfaras, samma virke skulle, på sätt och under de
vilkor, som blifvit bestämda i fråga om andra extra skogstillgångar,
utsynas och försäljas och försäljningsmedlen derefter till
skogsfonden ingå.

Andamålet med ecklesiastika boställenas skogsfond sammanfaller
numera i viss mån med den uppgift, som blifvit satt för
presterskapets löneregleringsfond, i det att — sedan riksdagen
bifallit eu af Kongl. Maj:t den 30 december 1899 afgifven proposition
i ämnet — Kong!. Maj:t genom nådigt bref den 25 maj
1900 föreskrifvit, att under en tid af fem år från och med sistnämnda
år skulle från skogsfonden till löneregleringsfonden öfverföras
ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott
åt svagt aflönade prestman.

Förestående räkenskapssammandrag utvisar ecklesiastika boställenas
skogsfonds ställning den 31 december 1901.

3. Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedelsfond.

Sedan genom nådigt bref den 21 december 1860 medgifvits
utsyning af 2,500 träd å Kamsele pastorsboställes skog för att
genom deras försäljning å offentlig auktion godtgöra dåvarande

SPECIALMOTIV.

2.

221

kyrkoherden i församlingen P. Söderholms kontanta utgifter
för den nya kyrkobyggnaden i församlingen, samt för berörda
träd influtit ett belopp af 8,405 riksdaler 55 öre, har Kongl.
Maj:t den 23 maj 1862 förordnat, att efter det kyrkoherden Söderholm
fått af de vid skogsförsälj ningen influtna medel uppbära
ersättning för 2,123 riksdaler 49 öre, hvarmed han bidragit
till kyrkobyggnaden, återstående beloppet skulle till statskontoret
inlemnas för att genom dess försorg göras fruktbärande;
och ville Kongl. Maj:t om användande af denna återstod framdeles
i nåder förordna.

I sammanhang med beslut, att Edsele församling skulle
efter dåvarande kyrkoherdens i pastoratet afgång skiljas från
Ramsele pastorat och bilda eget gäll, har sedermera genom nådigt
bref den 24 april 1896 förordnats, att en komminister skulle
anställas inom Ramsele församling, och att till aflöning åt denne
finge användas, bland annat, räntan af Ramsele pastorsboställes
skogsförsäljningsmedelsfond.

Beträffande tillkomsten af kyrkoherdebostället i Ramsele
och Edsele församlingars pastorat — 8/12 mantal krono n:o 1
Prestbordet och 1/a mantal krono n:o 4 Krånge — har kammarkollegium
i underdånigt utlåtande den 18 december 1894, med
anledning en af kyrkoherden K. J. Erisendal hos domänstyrelsen
gjord och hos Kongl. Maj:t fullföljd ansökan om utbekommande
af behållna försäljningsmedel för extra skogsafverkning å bostället,
anfört, att hvarken af handlingarna i målet eller af den
i kammararkivet verkstälda undersökning kunnat utrönas, att
bostället tillkommit på sådant sätt, att dess skogsafkastning i
högre grad, än som i fråga om skogsafkastning å ecklesiastika
boställen i allmänhet blifvit stadgadt, borde af boställshafvaren
tillgodonjutas. Enligt nådigt beslut den 8 februari 1895 har
Kongl. Maj:t icke funnit skäl göra ändring i domänstyrelsens
beslut, att ifrågavarande ansökan icke kunde till någon styrelsens
åtgärd föranleda.

Fondens behållning vid 1901 års slut utgjorde 30,418 kronor
96 öre.

4. Elfdals pastorats regleringsfond.

På grund af nådigt bref den 20 april 1814 delades Elfdals
pastorat uti Karlstads stift i två, Ekshärads pastorat och Elfdals
pastorat. Härefter förklarades i nådigt bref den 26 april

222

KYKKOFOND.

1855, ej blott att ytterligare delning af Elfdals pastorat vore
af synnerlig vigt för ett bättre ordnande af invånarnes kyrkliga
och kommunala angelägenheter, än äfven att de för ett
ökadt presterskaps aflöning och öfriga genom delningen uppkommande
behof erforderliga medel kunde lämpligast beredas
genom utverkning och försäljning af skog från kyrkoherdebostället
Kyrkebol i Ny socken, komministersbostället Lillbergsgården
i Dalby socken och en i Ekshärads socken belägen lägenhet
vid namn Laggåsen, hvaraf arrendet blifvit kjnrkoherden
i Elfdals pastorat, bland öfriga löneförmåner, anvisadt. Jemte
det att bestämmelser meddelades om utverkning och försäljning
af skog från Kyrkebols utskog Ruskåsen och från lägenheten
Laggåsen, förordnades enligt nådigt bref den 6 juni 1862, att
inflytande försäljningsmedel skulle öfversändas till statskontoret
för att, under benämning »Elfdals pastorats regleringsfond», särskilt
bokföras och förräntas i afbidan på Kong! Maj:ts vidare
beslut om medlens användande. Slutligen beslöts vid företagen
lönereglering den 20 december 1872, att Elfdals pastorat skulle
delas i tre särskilda gäll, så att Ny och Dalby församlingar
hvar för sig utgjorde ett samt Södra och Norra Einnskoga församlingar
tillsammans ett pastorat.

Rörande lägenheterna Laggåsen och Ruskåsen må följande
meddelas.

Laggåsen, hvilken i äldre jordeböcker till och med år 1815
varit antecknad såsom kronotorp på Ekshärads prestgårds egor
men, enligt beslut vid 1824 års jordransakning, i jordeboken upptogs
såsom en särskild kronolägenhet, förklaras i nådiga brefvet
den 6 juni 1862 vara en kyrkoherdebeställningen i Elfdals pastorat
tillhörande lägenhet, som borde för pastoratets gemensamma
gagn framgent bibehållas. Den upptages i nya jordeboken
såsom en lägenhet af krononatur, under allmän disposition,
med anteckning: »Tillhört prestgården, men stäld under
skogsstatens vård och förvaltning, enligt kongl. brefvet den 8
april 1870.» 1 det hos kammarkollegium förvarade s. k. Prestverket
för Nerike och Yermland af år 1698 uppgifves af dåvarande
kyrkoherden i Elfdals pastorat B. Aureen, att »gudälskande
menniskor» för lång tid tillbaka skänkt och förärat några
små »skogsparter, ängedelar och notekast», hvilka hans företrädare
sedan urminnes tider och han sjelf innehaft. Bland dessa
gåfvor upptages äfven torpet Laggåsen, hvars åbor årligen er -

SPECIALMOTIV. — § 2.

223

lade till prestgården 10 dir sirat i ett för allt. Tillika upplyses,
att rörande dessa donationer funnos »inga bref».

Angående den till kyrkoherdebostället Kyrkebol i Ny, eller
numera Norra Ny, församling börande utskogen Buslcåsen förekommer
i omförmälda Prestverk den upplysning, att prestgården
Grinnemo, nu kyrkoherdeboställe i Ekshärads pastorat, haft till
understöd och hjelp torpet Kyrkebol i Ny socken, samt att hertig
Carl genom nådigt bref den 2 november 1582 donerat nämnda
torp under prestgården. Detta torp är identiskt med nuvarande
kyrkoherdebostället Kyrkebol eller Stommen i Norra Ny församling.
I nya jordeboken upptages Kuskåsen såsom en lägenhet
af krononatur under allmän disposition med annotation: »Tillhört
kyrkoherdebostället Stommen [eller Kyrkebol], men nu stäld
under skogsstatens vård och förvaltning enligt kongl. brefvet
den 7 maj 1869.»

För anskaffande af medel till Elfdals pastorats delning hade
utverkning och försäljning af skog ifrågasatts att ega rum jemväl
från komministersbostället 1/i mantal skatte Lillbergsgården n:o 2
i Dalby församling. Men då Lillbergsgårdens byalag befann sig
under laga skifte och skogsförsäljning derifrån blifvit i behörig
ordning förbjuden, förklarade Kongl. Maj:t enligt nådigt bref
till kammarkollegium den 6 juni 1862 frågan om timmerförsäljning
från den skog, som vid skiftet komme ett tillerkännas komministersbostället,
icke kunna då afgöras, utan böra på förnyad
underdånig anmälan till nådig pröfning företagas, när skiftesförrättningen
vunnit laga kraft eller blifvit slutligen pr öfvad.
Någon sådan anmälan torde emellertid icke hafva gjorts, antagligen
på grund deraf att i sammanhang med fastställande af lönereglering
för Dalby pastorat blifvit genom nådigt bref den
20 december 1872 bestämdt, att komministerstjensten i Dalby
församling skulle indragas och Lillbergsgården försäljas, samt
att till bestridande af kostnaderna för inköpande af ett till
kyrkoherdeboställe i det nybildade pastoratet lämpligt hemman
skulle användas dels köpeskillingen för Lillbergsgården dels ock
utaf Elfdals pastorats regleringsfond ett belopp icke öfverstigande
10,000 kronor. Då det sedermera visade sig, att köpeskillingen
för Lillbergsgården var mer än tillräcklig för bestridande
af kostnaden för inköp af lämpligt kyrkoherdeboställe,
föreskref Kongl. Maj:t den 14 april 1882, att blifvande öfverskott
å köpeskillingen för Lillbergsgården skulle, i likhet med Elfdals

224

KYRKOFOND.

pastorats regleringsfond tillhörande medel, ställas under statskontorets
förvaltning, till dess Kongl. Maj:t, sedan utrönt blifvit,
i hvad mån de öfriga till Elfdals forna pastorat hörande församlingar
kunde vara berättigade till öfverskottet å köpeskillingen,
angående dessa medels användande kunde annorlunda besluta.
Under den utredning, som föregick detta beslut, hade
nemligen företetts ett af Elfdals häradsrätt den 3 november 1744
utfärdadt fastebref å Lillbergsgården, hvilken fastighet Ny och
Dalby sockenmän då gemensamt inköpt till kapellansbol. År
1884 har till Elfdals pastorats regleringsfond influtit ett belopp
af 32,716 kronor 5 öre, utgörande öfverskottet å köpeskillingen
för Lillbergsgården. Dalby pastorat har likväl sedermera
från regleringsfonden uppburit betydande belopp till täckande
af kostnaden för det nya kyrkoherdeboställets iordningsättande.

Elfdals pastorats regleringsfond hade vid 1901 års slut en
behållning af 833,632 kronor 70 öre.

5. Brunskogs församlings aflöningsfond.

Vid pröfning af ett utaf vederbörande nämnd upprättadt
förslag till lönereglering för presterskapet i Brunskogs, Boda
och Magnskogs församlingars pastorat af Karlstads stift har
Kongl. Maj:t den 8 februari 1867 förklarat, bland annat, att
utom den komminister, hvilken enligt nådigt beslut den 1 februari
1841 komme att anställas inom Boda församling, en ny
komministerstjenst skulle inrättas inom Magnskogs församling
och komministersbeställningen i Brunskogs församling indragas
samt förberedande åtgärder vidtagas för försäljning eller utarrendering
af det sistnämnda komministersbeställning anslagna
boställe V2 mantal krono Vestra Eösked n:o 2 i Brunskogs församling.
Emellertid förordnade Kongl. Maj:t den 8 maj 1868
att berörda komministersboställe skulle bibehållas för Brunskogs
församlings ecklesiastika behof och utarrenderas på en tid af 20
år från den 1 maj 1868, samt att inkomsten af arrendet och af
den framdeles i enlighet med skogsordningen skeende årliga
skogsafverkningen från bostället skulle, sedan kostnaderna för
inköp af komministersboställen i Boda och Magnskogs församlingar
blifvit betäckta, kapitaliseras till fond för aflöning åt
blifvande komminister i Brunskogs socken. Härefter har Kongl.
Maj:t genom särskilda nådiga bref till kammarkollegium och

SPECIALMOTIV. — § 2.

225

statskontoret den 2 juli 1875 föreskrifvit, att omförmälda fond,
som då förvaltades af kommunalnämnden i Brunskogs socken,
skulle jemte de till fonden hörande räkenskaper och säkerhetshandlingar
samt årligen inflytande arrende- och skogsförsäljningsmedel
öfverlemnas till statskontoret för att under benämning
»Brunskogs församlings aflöningsfond» särskildt bokföras
och förräntas, äfvensom att till fonden skulle, med vissa afdrag,
ingå dels 449 kronor 46 öre, utgörande den vid 1874 års slut i
länets ränteri innestående behållning för försåld skog från ifrågavarande
boställe, dels ock 1,191 kronor 19 öre behållna skogsförsäljningsmedel
från kyrkoherdebostället Stommen [eller Prestgården
n:o 1] i Brunskogs församling.

Till aflöningsfonden hafva vidare enligt nådigt beslut den
29 januari 1886 öfverlemnats behållna försäljningsmedel för en
del å kyrkoherdebostället Stommen i Brunskogs församling till
kyrkobyggnad utstämpladt, men för afsedda ändamålet öfverblifvet
virke; utgörande nämnda medel 2,372 kronor 88 öre.

Jemnlikt nådigt bref den 18 november 1887 har inom Brunskogs
församling anstalts en komminister, hvilken skulle ega att
af räntan å Brunskogs församlings aflöningsfond såsom lön uppbära
1,200 kronor samt såsom boställe innehafva hemmanet 1 ?ä
mantal Vestra Fösked, till dess detta hemman kunde varda försåldt
samt annat lämpligare beläget boställe inköpt.

I sammanhang med beslut om inköp af nytt komministersboställe,
hvartill erforderliga medel skulle förskjutas af presterskapets
löneregleringsfond, har Kongl. Maj:t derefter under den
18 augusti 1899 förordnat, att gamla komministersbostället skulle
i laga ordning utarrenderas samt att behållna afkastningen af
detsamma skulle ingå till presterskapets löneregleringsfond.

Sedan fråga blifvit väckt, huru vida Brunskogs församlings
aflöningsfond borde för framtiden bibehållas såsom särskild
fond eller öfverföras till presterskapets löneregleringsfond eller
ock på annat sätt disponeras, har Kongl. Maj:t den 1 februari
1901 förklarat, att med det slutliga afgörandet af denna fråga
skulle tills vidare anstå.

Beträffande tillkomsten af det ena utaf ifrågavarande boställen
uppgifves i förenämnda Prestverk, att enkedrottning Christina
genom nådigt bref den 25 februari 1621 till boställe åt en prest i
det då inrättade Brunskogs kapell anslagit nuvarande kyrkoherdebostället
Stommen eller Prestgården n:o 1, hvilken donation

15

226

KYRKOFOND.

sedermera konfirmerades af konung Gustaf Ådolf genom bref den
5 oktober 1624. Kammarkollegium har i underdånigt utlåtande
den 26 augusti 1898 i fråga om utbyte af komministersbostället
Vestra Fösked meddelat, att detta boställe, hvilket genom reduktionen
hemfallit till Kronan, jemlik! nådigt bref den 17 februari
1691 upplåtits till kapellansboställe.

Brunskogs församlings aflöningsfond hade vid 1901 års utgång
en behållning af 42,856 kronor 18 öre.

6. Fryksände pastorats regleringsfond.

I sammanhang med meddelande af bestämmelser rörande
vården och förvaltningen af skogs- och hagmarker till kyrkoherdebostället
1 mantal krono Stommen N:o 1 i Fryksände pastorat
af Karlstads stift förordnade Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 22 november 1877, att de medel, som inflöte genom försäljning
ej mindre af det vid berednings- och rensningshuggning
å bostället fälda virke än ock af den årliga, boställets behof
öfver skjutande, skogsafkastningen, skulle, sedan kostnaden för
försäljningen samt för skogens skötsel deraf utgått, öfverlemnas
till statskontoret för att under benämning »Fryksände pastorats
regleringsfond» särskildt bokföras och förräntas, till dess Kongl.
Maj:t rörande medlens användande framdeles förordnade.

Ofvan omförmälda Prestverk upplyser, dels att kapellanen
i Lysvik och Fryksände socknar af Kongl. Maj:t och Kronan
innehade såsom boställe ett hemman »Stombn», dels ock att intet
var »af privatis» gifvet till nämnda kaplan. Hemmanet Stombn
är helt visst identiskt med nuvarande kyrkoherdebostället Stommen
N:o 1.

Fondens behållning vid 1901 års slut utgjorde 14,031 kronor
7 öre.

B) Af domkapitel förvaltade ecklesiastika fonder.

1. Expropriationsmedel från stomhemmanet Särsta i Torsåkers

församling.

(Domkapitlet i Dpsala.)

Ersättningsmedel för jord, som för järnvägsanläggning exproprierats
från stomhemmanet Särsta i Torsåkers församling

SPECIALMOTIV. — § 2.

227

— .utgörande tillhopa 9,646 kronor 63 öre — hafva enligt nådigt
bref den 7 maj 1880 öfverlemnats till domkapitlet i Upsala för
att, till dess tillfälle till inköp af passande jordlägenhet eller
frälseräntor sig yppar, förvaltas af domkapitlet, som eger att
under tiden till vederbörande utbetala å medlen belöpande ränta.

Stomhemmanet Särsta indrogs på grund af nådigt bref den
21 december 1865 angående lönereglering för presterskapet i
Torsåkers pastorat till presterskapets löneregleringsfond, men
enligt nådigt beslut den 24 mars 1876 anslogs afkomsten af hemmanet
såsom lönetillökning åt kyrkoherden i Undersviks pastorat.

2. Skogsforeäljningsmedel från Ofvanåkers kyrkoherdeboställe.

(Domkapitlet i Upsala.)

Behållning af extra ordinarie skogsafverkning å kyrkoherdebostället
i Ofvanåkers församling, hvilket boställe blifvit af församlingen
inköpt, har jemlikt nådigt bref den 7 oktober 1881
öfverlemnats till domkapitlet i Upsala, som eger att göra medlen
på lämpligaste sätt räntebärande, till dess Kongl. Maj:t på särskild
underdånig anmälan finner för godt att besluta rörande
deras användande. *

För närvarande äro enligt särskilda nådiga bref af fondens
afkastning anvisade dels den 18 april 1884 — såsom godtgörelse
för den med tjenstgöring inom Öjungs, till Ofvanåkers församling
hörande, kapellag förenade kostnad — 400 kronor till kyrkoherden
och 600 kronor till komministern, dels ock den 26 februari
1903 till nuvarande kyrkoherden ett belopp af 1,000 kronor, allt
för år räknadt.

Fondens behållning vid utgången af år 1900 utgjorde 68,125
kronor 16 öre.1)

3. Bergholmska fonden.

(Domkapitlet i Strengnäs.)

Frosten A. F. Bergholm har enligt testamente den 9 januari
1850 till förbättrande af lönen för komminister i Toresunds pa '')

Domkapitlet i Upsala förvaltar äfven en till förmän för skolväsendet i
Tima församling den 3 september 1752 gjord donation, beträffande hvilken Kongl.
Maj:t den 24 november 1876 förordnat, att, så länge donationens bestämmelse, att
den ene skolläraren borde vara prest och biträda kyrkoherden i embetet, icke
kunde nppfyllas, halfva årliga afkastningen af den till 2,500 kronor uppgående
fonden skulle tillfalla församlingens kyrkoherde.

228

KYRKOFOND.

storat donerat 1,500 kronor, derå räntan emellertid på grund af
löneregleringsresolution den 22 september 1866 numera tillfaller
kyrkoherden i nämnda pastorat.

4. Duvailska fonden.

(Domkapitlet i Strengnäs.)

Till förbättrande af lönen för komminister i Taxinge församling
af Mariefreds pastorat har Generallöjtnanten Baron
Duvall den 2 mars 1801 testamenterat 500 kronor, hvaraf räntan
uppbäres af nämnda komminister.

5. Lewinska fonden.

(Domkapitlet i Strengnäs.)

Enligt gåfvobref den 9 oktober 1832 har C. A. Lewin till
domkapitlet i Strengnäs öfverlemnat ett kapital af 750 kronor,
med föreskrift, bland annat, att ränta derå efter fem procent
skall årligen tilldelas kapellpredikanten i Muskö kapellförsamling
af Vestprhaninge pastorat för vård af en jemväl utaf Lewin
»till Muskö kyrkas evärdeliga ägo skänkt bok- och myntsamling».

6. Jungbladska fonden.

(Domkapitlet i Strengnäs.)

Prosten B. Jungblad har med gåfvobref den 13 oktober 1834
till domkapitlet i Strengnäs öfverlemnat ett belopp af 1,500 riksdaler
banko, hvaraf årliga räntan tillfaller »nuvarande CapellPredikanten
i Thorö och dess Efterträdare i tjensten, så vida de
äro af Strengnäs stift».

7. Torfafverkningsafgifter från mensalhemmanet N:o 4 Ålstorp
i Vestra Karaby församling.

(Domkapitlet i Lund.)

Genom nådigt bref den 6 april 1883 tilläts dåvarande arrendatorn
af mensalhemmanet 1/ä mantal Alstorp N:o 4 i Vestra
Karaby församling att under vissa vilkor samt mot särskild afgift
upptaga och försälja torf från hemmanets torfmossar; och
skulle domkapitlet i Lund förvalta de för torfafverkningen in -

SPECIALMOTIV. — § 2.

229

flytande afgifter samt till vederbörande indelningshafvare utbetala
årliga räntan af den fond, som af dessa bildades.

Torfafverkningen upphörde emellertid redan år 1886. Den
af afgifterna bildade fonden utgör 1,208 kronor 81 öre, derå räntan
uppbäres af kyrkoherden i liöke och Torups församlingars
pastorat, till hvilken afkomsten af mensalhemmanet blifvit genom
nådigt bref den 24 mars 1876 anvisad.

8. Oskars församlings komministersboställes byggnadsfond.

(Domkapitlet i Kalmar.)

Mortorps kapellbor erhöllo den 18 maj 1847 nådigt tillstånd
att, under namn af Oskars församling, utgöra en särskild socken
såsom annex till Mortorps pastorat, hvarefter det genom nådigt
bref den 9 februari 1856 ej mindre tilläts annexförsamlingen att
till den högstbjudande försälja förra komministersbostället 1/i
mantal krono Mortorp mo 5 samt använda försäljningssumman till
betalning af den skuld å 5,000 riksdaler, hvari församlingen häftade
för inköp af boställe åt sin komminister, än äfven förordnades
att, derest försäljningssumman skulle öfverstiga skuldbeloppet,
öfverskottet finge, på sätt konsistorium funne lämpligt
bestämma, användas till bidrag i underhållet af det nya boställets
åbyggnad.

Sådant öfverskott uppkom äfven och hade den deraf bildade
fond vid 1900 års utgång en behållning af 7,862 kronor 19 öre,
som användes på det sätt, att innehafvaren af komministersbeställningen,
sedan han styrkt sig hafva nöjaktigt verkstält de
vid syn eller ekonomisk besigtning påsynta nybyggnader eller
förbättringar å boställets hus, eger att af fondens medel utfå
hvad han för nämnda ändamål utgifvit.

9. Ramsele öfverskottsfond.

(Domkapitlet i Hernösand.)

Uti nådigt reskript den 21 januari 1804 föreskrefs, att det
öfverskott, som uppkomme å den extra predikanterna i .Ramsele,
Edsele, Fjellsjö, Tåsjö och Bodums församlingars pastorat förlänade
kronotionde, skulle besparas sistnämnda tre församlingar
till hjelp vid då förestående förändringar i gudstjensten och
presterliga betj eningen inom pastoratet. Sedan omförmälda pa -

230

KYRKOFOND.

storat på grund af nådiga bref den 16 september 1835 och den
30 december 1837 blifvit fördeladt i två gäll, så att Bodums,
Fjellsjö ock Tåsjö församlingar utgjorde särskild! pastorat, har
genom nådigt bref den 1 april 1851 förordnats, att berörda under
Hernösands stifts konsistorii förvaltning stälda öfverskott, årligen
utgörande 2 tunnor 223/o kappar råg och 10 tunnor 267°
kappar korn, finge användas till aflöning åt en särskild predikant
i Fjellsjö församling.

Beträffande den af nämnda öfverskott bildade fond föreskrefs
derefter enligt nådigt beslut den 8 april 1854, att 2,000 rdr b:co
skulle anslås till förökande af kyrkoherdebostället i Bodum samt

1,000 rdr b:co tilldelas hvardera af Bodums, Tåsjö och Fjellsjö församlingar,
åt de förstnämnda till understöd för pya kyrkobyggn ader
och åt den sistnämnda till behöflig förbättring af sockenpredikantsbostället
derstädes, äfvensom att hvad efter denna utdelnin g
återstode skulle fortfarande förblifva under konsistorii vård och
till framtida behof reserveras. Intill dess medlen blefve för de
sålunda bestämda ändamålen utbetalda, skulle vederbörande ega
rätt att utbekomma fem procent ränta å beloppen.

I sammanhang med fastställande af lönereglering för presterskapet
i Bodums, Fjellsjö och Tåsjö församlingars pastorat den
5 april 1872 har Kongl. Maj:t vidare bestämt, dels att till förbättrande
af komministersbostället i Fjellsjö församling finge
utaf »Barnsele öfverskottsfond» ytterligare utbetalas 1,500 riksdaler,
när lämpligt tillfälle till nämnda summas användande för ändamålet
sig yppade, med rättighet för vederbörande boställshafvare
att intill dess uppbära fem procent ränta å beloppet, dels ock
att räntan å fondens återstående belopp skulle tillfalla kyrkoherden
i Bodums pastorat.

De till förbättrande af komministersbostället anvisade medel
synas ännu icke hafva blifvit använda för detta ändamål. Fondens
behållning, deri inräknade förenämnda 1,500 kronor, utgjorde
5,004 kr. 32 öre den 31 december 1900.

10. Bodums, Fjellsjö och Tåsjö fond.

(Domkapitlet i Hernösand.)

Det belopp af 1,000 rdr b:co, hvilket genom nådigt beslut
den 8 april 1854 — omförmäldt under n:o 9 här ofvan — från
Barnsele öfverskottsfond tilldelats Fjellsjö församling till för -

SPECIALMOTIV. — § 2.

231

bättrande af sockenpredikantsbostället derstädes, har ännu icke
blifvit för ändamålet använda utan utgör en under domkapitlets
förvaltning stående fond, hvarå komministern i församlingen uppbär
fem procent ränta. De till Bodums och Tåsjö församlingar
anvisade medel hafva deremot blifvit af församlingarna disponerade.

Fonden uppgick den 31 december 1900 till 1,612 kronor 50 öre.

11. Bergs pastorats skogsfond.

(Domkapitlet i Hernösand.)

Skogsförsäljningsmedel från det till komministersboställe i
Rätans församling af Bergs pastorat inköpta hemman V2 mantal
n:o 1 Rätansbyn hafva enligt nådigt bref den 14 december 1888
afsatts till en fond, benämnd »Bergs pastorats skogsfond», hvilken
skall af domkapitlet i Hernösand förvaltas och göras räntebärande
samt efter Kong!. Maj:ts pröfning må användas för
kyrkliga behof inom nämnda pastorat.

Fondens kapitalbelopp utgjorde 108,606 kronor 39 öre den
31 december 1900.

12. Ytterhogdals kyrkoherdeboställes fond.

(Domkapitlet i Hernösand.)

Yiss del af medel, som i ersättning för ståndskog tillfallit
kyrkoherdebostället i Ttterhogdals pastorat, skall på grund af
nådigt bref den 25 augusti 1898, under benämning »Ytterhogdals
kyrkoherdeboställes fond», af domkapitlet i Hernösand särskildt
bokföras och förvaltas; och må af fondens afkastning årligen användas
300 kronor till inköp af artificiela gödningsämnen för
bostället, dels 2,000 kronor till aflöning och 400 kronor till hyresoch
resekostnadsersättning åt en pastoratsadjunkt. Nuvarande innehafvaren
af kyrkoherdebeställningen har dessutom jemlikt nådigt
bref den 18 oktober 1901 berättigats att tills vidare under sin
tjenstetid uppbära 500 kronor årligen af fondens afkastning.

Vid 1900 års slut utgjorde fondens behållning 93,747 kronor
58 öre.

13. Köpeskilling för utgodset Arås.

(Domkapitlet i Hernösand.)

Enligt nådigt bref den 8 juni 1894 medgafs, att från kyrkoherdebostället
i Ham mer dals pastorat finge afsöndras och för -

232

KYRKOFOND.

säljas viss del samt de inflytande försäljningsmedlen användas
såsom bidrag till inköp af komministersboställe i Gåxsjö församling,
hvilken .utbrutits från nämnda pastorat. Sedan med anledning
häraf det till kyrkoherdebostället hörande utgodset n/48
mantal Arås n:o 1 försålts för en summa af 59,000 kronor, har
Kong! Maj:t genom nådigt bref den 7 oktober 1898 föreskrifvit,
att, efter det åtskilliga med anskaffande af komministersbostället
förenade kostnader blifvit guldna, återstoden af försäljningsmedlen
skulle af domkapitlet i Hernösand förvaltas såsom en
särskild fond och räntan derå tillfalla dåvarande kyrkoherden i
Hammerdal N. F. Feltström under hans tjenstetid.

Ifrågavarande utgods har bildats af kronoafradslanden Åhs
och Arås, hvilka enligt anteckning i äldre jordeböcker af ålder
brukats under prestbordet i Hammerdals pastorat.

Den 31 december 1900 utgjorde fondens kapitalbelopp 33,894
kronor 48 öre.

Till kyrkofonden skola ock ingå sådana ersättningsmedel för
såldt eller utbytt bostadsboställe, som på grund af stadgandet
i § 6 mom. 1 af förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning förklaras skola till kyrkofonden öfverlemnas.

§ 3.

Sådana i § 2 omförmälda lönetillgångar, som enligt Kongl.
Maj:ts bestämmande finnas böra öfverföras till kyrkofonden, äro
redan uppsamlade penningkapital, hvilka allenast en gång komma
kyrkofonden till godo. I förevarande paragraf åsyftade lönemedel
äro deremot årsinkomster, hvilka tillföras kyrkofonden dels
såsom afkastning af dess egen behållning, dels och hufvudsakligen
från statsverket och församlingarna samt såsom afkastning
af jord- och skogsegendomar af ecklesiastik boställsnatur. Dessa
årsinkomster skola här nedan angifvas. 1

1. Ersättning från statsverket för indragen tertialtionde och
andra indragna fastighetsafgifter (mom. 1).

Enligt komiténs förslag till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af presterskapets tionde samt om ersättning
derför skola presterskapet enligt förut gifna författningar tillkommande
tionde och alla andra afgifter af fast egendom indragas
till statsverket mot godtgörelse i penningar, och skall indrag -

SPECIALMOTIV. — §3.

233

ningen för hvarje pastorat ega rum från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af 1862 års förordning
faststälda lönereglering i pastoratet upphör att gälla
(§§ 1 och 2). Ersättningen för de till statsverket indragna afgifter
skall för hvarje församling från och med det ecklesiastikår
indragningen der eger rum för all framtid utgå med den af
Kongl. Maj:t faststälda summa, och skall denna summa för hvarje
ecklesiastikår vid dess början inlevereras till kyrkofonden.

2. Viss afkastning af ecklesiastika boställen (mom. 2).

Utom den afkastning, jordbruk gifven å ecklesiastika bostadsboställen,
der jordbruk kan bedrifvas, hafva icke obetydliga inkomster
tillförts presterskapet genom skogsafkastning utöfver
husbehofvet från boställen, hvilka äro skogbärande.*) Dessa inkomster
hafva emellertid fördelat sig mycket ojemnt på olika
år och tillika infört ojemnheter i presterskapets aflöningsförhållanden.
Komitén anser derför att, åtminstone i vanliga fall,
icke'' någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet bör tillerkännas
de särskilda boställshafvarne, utan att behållna skogsförsäljningsmedlen
från bostadsboställe och från hemman eller
lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe, skola i sin
helhet ingå till kyrkofonden.

Med uttrycket behållna sko g sfer säljning smedel afser komitén
ej detsamma, som dermed vanligen menas och som hänför sig till
innehållet i § 23 af 1894 års förordning om hushållningen med
de allmänna skogarne i riket. Enligt åberopade paragraf skola
nemligen af skogsförsäljningsmedel för boställsskogs ordinarie afkastning,
efter afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i
första rummet gäldas kostnaden för skogens skötsel samt derefter
kostnaden för skogens indelning, i den mån försäljningsmedel för
virke, som vid skogsindelning fälts i mätnings- och skifteslinier
dertill ej förslå. Hvad derefter återstår plägar betraktas såsom
behållna skogsförsäljningsmedel.

Då, på sätt § 6 mom. 3 och 4 af detta lagförslag gifver vid
handen, kostnaderna för skogsindelning samt för skogsodling och
andra arbeten för skog sskötselns främjande å ecklesiastika boställen
skola gäldas i särskild ordning, lärer af skogsförsälj nings -

P Jfr ofvan sid. cl—clv.

234

KYRKOFOND.

medlen, under det att de ännu befinna sig i skogstjenstemännens
band, böra betäckas endast kostnaden för virkets ''försäljning.
Efter afdrag af sistnämnda kostnad ingår öfverskottet såsom
»bebållna» skogsförsäljningsmedel till kyrkofonden.

År bostadsboställe af menighet inköpt eller af enskild för
ändamålet äoneradt, kan naturligtvis icke heller skogsafkastningen
från dylikt boställe hänföras till kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar, utan måste densamma enligt §§ 6 och 8 af
förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning
förbehållas presterskapet i visst pastorat.])

Att afkastning af Våning sb o ställen, ehvad denna afkastning
härleder sig från jordbruk eller skogsskötsel, skall ingå till
kyrkofonden, i stället för till presterskapets löneregleringsfond,
ligger i sakens natur. Dylika boställen böra, efter komiténs
åsigt, fortfarande såsom hittills utarrenderas i enlighet med
föreskrifterna uti nådiga brefven den 12 november 1858 och den
11 juli 1862, det senare brefvet kungjordt af kammarkollegium
den 5 september 1862. Hvad § 21 af 1894 års skogsförordning
stadgar derom, att öfverskott å ordinarie virkesafkastning från
ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar
bör utarrenderas, skall, der skogen icke ställes under skogsstatens
omedelbara förvaltning, mot årligt skogsarrende upplåtas
till arrendatorn, har komitén deremot, såsom dess förslag till
grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar
gifver vid handen, ansett icke vidare böra gälla. Arrendatorn
skulle alltså af skogens afkastning erhålla endast hvad
för hans husbehof erfordras; återstoden tillfaller kyrkofonden.

Af bestämmelserna i komiténs förslag till lag angående
reglering af presterskapets aflöning, särskildt dem som innefattas
i § 4 mom. 2 och § 6 mom. 1, torde framgå, att, derest komiténs
förslag härutinnan varder godkändt, med presterlig beställning
hädanefter icke skulle komma att förenas någon annan jord än
bostadsboställe samt hemman eller lägenhet, som redan nu brukas
i förening med dylikt boställe »antingen på grund af närbelägenhet
eller af andra till styrka för prestgårdsbruket bidragande
förhållanden».* 2) Alla öfriga löningsboställen äfvensom ersättningsmedel
för jord eller förmån, som upplåtits från löningsbo -

b Jfr i ofvan berörda delar förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar.

2) Se § 10 i åberopade nådiga brefvet den 12 november 1858.

SPECIALMOTIV. — § 3.

2.35

ställe, skola derför skiljas från de beställningar, med hvilka de
hittills varit förenade, och afkastningen deraf upptagas såsom
en för hela kyrkan gemensam lönetillgång. Det är i följd häraf
tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendeafgifter för jordupplåtelse
skall blifva icke obetydligt större, än hvad piasterskapets
löneregleringsfond i sådant afseende uppburit.

Bland ecklesiastika jordegendomar intaga de s. k. enkesätena1)
en särställning. Några af dessa hafva redan från början donerats
till prestenkors underhåll. Flertalet har dock ursprungligen
anslagits åt vederbörande kyrkoherdar och först sedermera till
angifna ändamål upplåtits.

Genom öppet bref af den 29 augusti 1648 förordnade danska
''konungen Fredrik III, att, till hjelp och understöd åt presternas
enkor uti konungariket Norge, — till hvilket Bohuslän vid
denna tid hörde — prestenkorna skulle af de till prestgällen hörande
mensalhemman, i deras enkesäte och så länge de lefde
ostraffligt, åtnjuta eu del fri från skatt och alla besvär, hvarefter
vid fredsslutet den 26 februari 1658, då Bohuslän afträddes
till Sverige, gafs försäkran om att vederbörande skulle få förblifva
vid dem gifven rätt samt förunnade privilegier; och bekräftades
detta ytterligare genom fredsfördraget den 27 maj
1660 likasom genom Malmö recess den 18 september 1662 och
flera derefter meddelade nådiga resolutioner. Beträffande Halland
hade kyrkoherdarne derstädes öfverenskommit, att vid hvart pastorat
deras innehafvande stomgård eller mensalhemman, derest
stomgård icke fans, skulle såsom enkesäte under vissa vilkor
och förbehåll öfverlemnas till deras enkor, på samma sätt som
enligt nyssnämnda kongl. bref skett i Bohuslän; hvilken öfverenskommelse
af Kongl. Maj:t stadfästades genom nådig resolution
den 11 augusti 1756. En liknande öfverenskommelse är af
Kongl. Maj:t den 30 september 1761 faststäld för domprosteriets
och Marks kontrakt af Göteborgs stift.

Inom territoriela församlingar i Göteborgs stift finnas, så
vidt komitén utrönt: 27 enkesäten belägna i Bohus län* 2) 19 i

x) En inom komitén upprättad redogörelse för hvad angående de särskilda
enkesätena, deras tillkomst m. m., blifvit utrönt bifogas de handlingar, som med
förevarande betänkande öfverlemnas.

2) Dessutom linnes, enligt stiftsmatrikeln, i Lysekil — som numera är särskilt
pastorat — en af enkan Christina Johansson år 1890 för enka efter komminister i
Lysekil »eller möjligen blifvande kyrkoherde derstädes» till enkesäte donerad gård,
n:o 21 vid Stora Kyrkogatan. Tomten till gården är för samma ändamål donerad
af Lysekils jordegare.

236

KYRKOFOND.

Elfsborgs län (domprosteriets norra äfvensom Marks och Bollebygds
samt Kinds kontrakt)1) och 38 i Hallands län.

I andra stift förekomma endast några få enkesäten, hvilka
dels för ändamålet donerats och dels dertill enligt nådiga resolutioner
upplåtits, nemligen: 4 inom Linköpings, 2 inom Strengnäs
och 1 inom Lunds stift. Af dessa må enkesätena inom
Strengnäs stift begagnas af enka efter vare sig kyrkoherde eller
komminister, beroende på tiden för männens död, och äro 2 af
enkesätena i Linköpings stift donerade endast för komministers
enka. Öfriga 2 enkesäten i Linköpings stift likasom det i Lunds
stift befintliga äro anslagna åt kyrkoherdeenkor.

Besittningsrätten till enkesätena tillhör presternas enkor,
hvilka, så länge sådana finnas, efterträda den ena den andra''
deruti, i samma ordning som männen innehaft tjenstebefattningarna.
I följd häraf kan det inträffa, å ena sidan att
enka finnes, som i afvaktan på innehafvarinnans afgång ännu
ej fått tillträda enkesäte!, å andra sidan att, då enka saknas,
kyrkoherden eller, om enkesäte! är anslaget till komministersenka,
komministern eger begagna enkesätet, intill dess han från
tjensten afgår.

När Kong! Maj:t den 12 november 1858 utfärdade stadganden
angående utarrendering af presterskapets annex- och mensalhemman
i Skåne, Halland och Blekinge, undantogos från samma
stadganden hemman och lägenheter, som i Halland voro anslagna
till enkesäten. Likaså undantogos »de i vissa orter befintliga
enkesäten» från den i § 5 af 1862 års förordning angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster meddelade bestämmelse,
att presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet
kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas.
Dessa undantagsbestämmelser upphäfdes emellertid genom nådigt
bref den 9 september 1873, kungjordt genom kammarkollegii cirkulär
den 3 derpå följande oktober, uti hvilket bref förordnades,
att stadgandena i 1858 års bref skulle i tillämpliga delar lända
till efterrättelse i afseende å de inom Hallands, Göteborgs och
Bohus samt Elfsborgs län till enkesäten upplåtna stom- och
mensalhemman. *)

*) Inom Tranemo pastorat af Kinds kontrakt har förut funnits ett enkesäte,
Måssebo Stom, som år 1741 blifvit löst till skatte, innan förbud mot dylika försäljningar
meddelades genom nådiga resolutionen och förklaringen den 23 december
1747. Pastors enka eger emellertid fortfarande åtnjuta räntan af hemmanet, omkring
47 kronor årligen.

SPECIALMOTIV.

237

- § 3

Fråga om förändrad disposition af enkesätenas afkastning
har vid olika tillfällen varit föremål för behandling inom så
val riksdag som kyrkomöte, dervid i särskilda motioner yrkats,
dels att sådan afkastning skulle få tillgodokomma jemväl enka
efter komminister eller kapellpredikant; dels att inkomsterna
af utarrenderade enkesäten i de stift, der sådana funnes och ej
vore för visst ändamål donerade, skulle skiftesvis efter grunder,
som af biskop och konsistorium eller prestmöte kunde varda
bestämda, mellan stiftets samtliga prestenkor fördelas; dels
att afkastningen af enkesätena i Göteborgs stift skulle, med befintliga
innehafvares rätt oförkränkt, fördelas mellan alla stiftet
tillhörande prestenkor; dels ock att afkastningen af dessa enkesäten
skulle tillkomma samtliga enkor efter kyrkoherdar i stiftet.1)

Icke någon af dessa motioner har af riksdagen eller kyrkomötet
bifallits.

Af den inom komitén verkstälda utredning synes framgå,
att åtminstone en väsentlig del af de fastigheter, som nu äro
till enkesäten anslagna, blifvit af enskilda donerade. Att beträffande
hvarje särskild fastighet med säkerhet utröna, huru
härmed sig förhåller, har ej varit för komitén möjligt och lärer
icke heller kunna anses för närvarande erforderligt. Obestridligt
torde nemligen vara, att afkastning af enkesäte, i den mån
den tillkommer prestera, ej kan såsom en lönetillgång för prest
er skåpet betraktas, och det komitén gifna uppdrag lärer ej böra
så tolkas, att komitén skulle hafva att ingå i bedömande, huru
vida dylik egendom skulle, utan förnärmande af annans rätt,
kunna tillvinnas kyrkofonden. Deremot är afkastning af enkesäte
för den tid, då icke någon enka lefver, som eger att afkastningen
uppbära, redan nu en aflöningstillgång för presterskapet
och bör såsom sådan, efter det ny lönereglering vunnit
tillämpning, komma kyrkofonden till godo, enär ju ingen anledning
finnes att dermed, sedan skäliga löner beredts åt presterskapet
i allmänhet, gynna någon viss prest inom det pastorat,
vid hvilket enkesätet är fästadt.

Ko.mitén har derför visserligen för vinnande af reda föreslagit,
att all afkastning af enkesäten skall ingå till kyrkofonden,

x) Se allmänna besvärs- ock ekonomiutskottets betänkande n:o 92 vid riksdagen
1853—54 samt statsutskottets utlåtande n:o 14 vid 1885 års riksdag äfvensom
af kyrkomöteshandlingarna följande utskottsbetänkanden vid nedannämnda
kyrkomöten, nemligen kyrkolagsntskottets n:o 25 år 1878, samma utskotts n:o 18
år 1883 ock särskilda utskottets betänkande n:o 1 år 1888.

238

KYRKOFOND.

men å andra sidan i § 6 mom. 2 pålagt kyrkofonden en mot behållna
afkastningen af enkesäte svarande utgift, när till dylik
afkastning berättigad enka lefver.

Med afseende å samtliga löningshemman — således äfven
enkesätena — gäller detsamma, som förut yttrats om bostadsboställena,
nemligen att, om de blifvit af församlingarna inköpta
eller af enskilda för ändamålet donerade, afkastningen af dem
skall disponeras i enlighet med bestämmelserna i §§ 6 och 8 af
förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning.

För att tagas i öfvervägande i sammanhang med öfriga till
komitén hänskjutna frågor har Kongl. Maj:t den 20 maj 1898
till komitén öfverlemnat en af domkapitlet i Hernösand den 6
näst förutgångna april gjord underdånig framställning rörande
de kyrkliga behofven i Hernösands stift. Med afseende härå
framhåller domkapitlet, bland annat, huru som redan en allmän
öfverblick öfver stiftets och de särskilda församlingarnas ytvidd
å ena sidan samt antalet presterliga krafter och gudstjenstlokaler
å den andra sidan visade, att här förelåge en mycket betänklig
brist. I fråga om de presterliga beställningarna vore
nemligen att märka, att på hvarje ordinarie prest komme i medeltal
en folkmängd af omkring 3,000 personer och en areal af
mer än 10 gamla qvadratmil. Inom riket i öfrigt torde icke finnas
något stift, der så stor folkmängd komme på hvarje ordinarie
prest, och inom Hernösands stift med den i förhållande
till andra stift ofta mångdubbla ytvidden för hvarje församling
borde naturligtvis ett långt mindre antal menniskor fälla på
hvarje prest än inom andra stift, helst skolväsendets ordnande
och öfvervakande toge en betjMlig del af prestens tid och arbetskraft
i anspråk. För att i det enskilda kunna uppvisa det
otillfredsställande i den närvarande anordningen hade domkapitlet
låtit upprätta en tabell öfver de församlingar inom stiftet,
i hvilka behof förefunnes af delning samt af nya presterliga
tjenster, dervid emellertid hänsyn tagits endast till sådana behof,
som för närvarande eller under den allra närmaste framtiden
borde fyllas. Domkapitlet förklarar sig icke heller hafva
stält sina anspråk så högt, att Hernösands stift skulle med hänsyn
till förutsättningarna för en tillfredsställande själavård
blifva alldeles likstäldt med de tätare befolkade trakterna af
riket, utan hade framhållit endast sådana behof, hvilkas fyllande

SPECIALMOTIV. — § 3.

239

utgjorde förutsättning för en någorlunda ordentlig vård af de
särskilda församlingarna. Slutligen hemställer domkapitlet i
fråga om anskaffande af de för nybildningarnas genomförande
behöfliga medlen, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder,
hvarigenom den afkomst af prestbordsskogarne inom Hernösands
stift, som hittills ingått till allmänna fonder, för framtiden måtte
reserveras för en eller två fonder, uteslutande afsedda att tillgodose
de kyrkliga behofven i Hernösands stift.

Af ofvan omförmälda tabell inhemtas, att 18 nya pastorat
skulle bildas och i sammanhang dermed komministers- eller kapellpredikantsbefattningar
förvandlas till kyrkoherdebefattningar,
samt att dessutom omkring 60 nya biträdande presterliga befattningar
— komministraturer, kapellpredikantsbeställningar, pastorats-
eller pastorsadjunkturer — vore för själavården behöfliga.

Komitén delar fullständigt domkapitlets mening derom, att
en väsentlig förändring af den kyrkliga organisationen inom stiftet
är af största behof påkallad och att de gemensamma tillgångar,
som svenska kyrkan till så stor del vunnit genom tillskott
från Hernösands stift, böra, i vida större utsträckning än
för närvarande, användas till förstärkande af detta stifts församlingsvård.
*) Komitén har också i sitt betänkande angående
den kyrkliga indelningen och organisationen väckt förslag om
nybildningar inom stiftet till och med utöfver de af domkapitlet
angifna minimimåtten, i det att, enligt komiténs förslag,
derstädes skulle inrättas 30 nya kyrkoherdebeställningar, 53 nya
komministraturer och 15 ständiga pastorsadjunkturer, hvaremot,
hufvudsakligen såsom eu följd af de nya pastoratsbildningarna,
skulle indragas 32 komministraturer och dermed likstälda tjenster.

Hvad domkapitlet hemstält om förbehållande åt Hernösands
stift af de från stiftets prestbordsskogar inflytande skogsförsäljningsmedel
kan komitén deremot så mycket mindre tillstyrka, som
en sådan afvikelse från hittills stadgade grunder för ecklesiastika
lönetillgångars disposition svårligen skulle kunna aflöpa med

r) För eckl.-året 1896—97 utgick, enligt hvad. kol. 9, 10 och 11 i tab. 4 af
tab.-ser. A (sid. 498 och 499) utvisa, af de gemensamma aflöning stilig ångarna
till presterskapet i Hernösands stift en summa af 54,657 kronor 78 öre. Från
kyrkofonden skulle, derest komiténs förslag godkännas, till samma presterskap
utgå, enligt kol. 16 i tab. 3, tab.-ser. D, (d. v. s. om nu bestående indelning och
organisation bibehållas) ett belopp af 429,603 kronor samt, enligt kol. 16 i tab.
4, tab.-ser. D, (d. v. s. om de af komitén föreslagna ändringar i nu bestående indelning
och organisation genomföras) ett belopp af 560,364 kronor.

240

KYRKOFOND.

mindre, än att åt hvarje särskild församling förbehölles rätt att
förfoga öfver dess prestbords skogsförsäljningsmedel. För öfrigt
skulle ett tillfredsställande af dylika anspråk från Hernösands
stift utan tvifvel medföra lika berättigade fordringar från andra
stift, hvaraf följden blefve, att de gemensamma lönetillgångar,
som enligt komiténs förslag påräknats och till en del jemväl
redan nu disponeras för kyrkans samfälda behof, icke längre
kunde för detta ändamål tagas i anspråk. En sådan anordning
strider emellertid helt och hållet mot de principer för genomförande
af en rationel reglering af presterskapets aflöning,
hvilka komitén i det föregående uppstält. Komitén finner sig
derför böra afstyrka domkapitlets uti Hernösand underdåniga
framställning i förevarande hänseende.

3. Ersättning för krono- och kyrkotionde samt för andra statsanslag
(mom. 3).

IJti redogörelsen för presterskapets nuvarande aflöningsförhållanden
har komitén, sid. cxxxi—cxxxm, framhållit, att församlingarna
visserligen tillhandahålla den ojemförligt största
delen af presterskapets aflöning, men att staten i vissa fäll lemnar
bidrag till samma aflöning eller någon gång till och med
ensam tillhandahåller de för en ecklesiastik beställning erforderliga
medel. Statens mellankomst har emellertid påkallats endast
vid de tillfällen, då en församlings ekonomiska oförmåga varit
ådagalagd.

I § 9 mom. 2 af 1862 års förordning uppgifvas statsanslagen
vara bestämda i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor.
Numera lemnar statsverket presterskapet godtgörelse för
samtliga tionde- och ränteanslag — hvilka till statsverket indragits
— i enlighet med föreskrifterna uti nådiga förordningarna
angående förändring af grundräntor och kronotionde den
23 juli 1869 samt angående afskrifning af den från viss jord
inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde den 14 oktober
1898. Statsverkets mest betydande bidrag i hontanta penningar
till presterskapets aflöning utgår från det å ordinarie
stat uppförda förslagsanslag till Lappmarks ecklesiastikverk.1)

'') Angående Lappmarks eeklesiastikverk torde följande upplysningar böra
meddelas.

Genom nådigt bref den 20 juni 1631 uppdrog Gustaf II Adolf åt riksrådet
Johan Skytte att, till en begynnelse med lapparnes undervisning, i Umeå lappmark
inrätta en skola och blifva densammas »direktör» samt anslog till under -

SPECIALMOTIV. — § 3.

241

Utom 1,500 kronor i »gratialer» voro af detta anslag för år 1902
anvisade 28,473 kronor 88 öre till aflöningar. I öfrigt uppgingo
omförmälda år statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål
till 303,435 kronor 7 öre, på sätt framgår af efterföljande tablå.

Bet ekonomiska stöd, staten sålunda lemnar kyrkan, lärer
icke heller för framtiden kunna undvaras. Hvilka anspråk på
bidrag kyrkan bör uppställa, torde för närvarande icke kunna
annorlunda bestämmas, än att anslagens art och storlek göras

håll ej mindre åt de personer, som borde undervisa lapparna, än äfven åt dem,
som ville begagna sig af undervisningen vid skolan, all den behållna kyrkotionde,
som årligen kunde falla af Umeå socken. Berörda donation befästades sedermera
af drottning Christina den 5 november 1634:; och som Skytte till skolans underhåll
förärat 5,000 dir s:mt, hvilket belopp innestod hos Kronan, blef tillika förordnadt,
att denna summa skulle af Kronan behållas, mot det att vissa hemman i Umeå
socken lemnades såsom pant derför. Ifrågavarande hemman blefvo väl vid Karl
XI:s reduktion indragna till Kronan, men återstäldes sedermera genom nådigt bref
den 18 april 1687 till lappskolan.

Vården af skolan och dess angelägenheter skulle enligt 1631 års bref utöfvas
af Johan Sky:re och hans efterkommande — med högsta dispositionen förbehållen
Kong!. Maj:t — men Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län,
konsistorium i Hernösand och presterskapet i orten hafva dock haft den närmaste
omsorgen om så väl denna, till Lycksele socken förlagda, skola som öfriga inom
lappmarkerna efter hand upprättade skolor, till dess en särskild direktion öfver
alla lappmarkens ecklesiastika verk och inrättningar tillsattes genom nådigt bref
den 12 januari 1739. Denna direktion utöfvade i samråd med vederbörande landshöfding
och konsistorium ledningen af hela ecklesiastikverket i Lappland samt
disponerade alla de för ecklesiastika ändamål derstädes anslagna medel, bestående
af räntor, tionde, kollektör, vissa böter m. m.

I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning beslöto emellertid
rikets ständer vid. 1834—35 årens riksdag, att de till ecklesiastikverket i Lappland
anslagna, under disposition af kanslistyrelsen — hvilken den tiden utgjorde verkets
direktion — stälda inkomster skulle indragas till statsverket samt ecklesiastikverkets
af gjorda besparingar uppkomna fond öfverlemnas till riksgäldskontoret.
Denna fond uppgick vid öfverlemnandet den 31 december 1834 till 67,148:
37: 2 rdr b:co. A beloppet, som af riksgäldskontoret fick disponeras till betalande
af kontorets skulder, skulle till statskontoret redovisas 5 procent ränta, hvilken
.skyldighet likväl upphörde år 1869.

Å anslag, som beviljades ecklesiastikverket, gjordes under årens lopp ånyo
besparingar, hvilka jemlikt nådigt bref den 14 april 1846 skulle af statskontoret
göras fruktbärande. Sedan rikets ständer i underdånig skrifvelse den 18 januari
1860 anhållit, att den af berörda anslags besparingar samlade kapitalbehållning
finge till riksgäldskontoret öfverlemnas, med vilkor att anslaget till ecklesiastikverket
höjdes med ett belopp, motsvarande årliga räntan af behållningen, blef
äfven denna eeklesiastikverkets nya besparingsfond, utgörande omkring 36,500 riksdaler,
genom beslut vid 1862—63 årens riksdag vid början af år 1864 öfverlemnad
till riksgäldskontorets disposition.

Anslaget till ecklesiastikverket, som redan 1861 hade förlorat sin egenskap
af reservationsanslag, uppfördes i riksstaten såsom förslagsanslag med 22,700 rdr
rmt, hvaraf 1,700 riksdaler beräknades såsom godtgörelse för ränta å sistnämnda
till riksgäldskontoret öfverlemnade fond.

Yid 1886 års riksdag förhöjdes ytterligare detta anslag med ej mindre än
32,300 kronor och utgör numera 55,000 kronor. Anslaget har likväl vanligtvis
öfverskridits med betydande belopp.

Förnyadt nådigt reglemente för Lappmarks ecklesiastikverk är utfärdadt
den 31 januari 1896.

16

Tablå

öfver de i 1902 års landsböcker å anslaget till kleresiet affärda utgifter.

1.	2.		3.		4.		5.		6.		7.		8.		9.	10.	11.
Utbetalande myndighet.			A	n	v i s n	i	n g i	kon	t a	n t.				Friheter.	Ersättning för krono-och kyrko-tionde.	Summa.
Ersättning för proste- tunnor.	Aflönin- gar.	Ersättning för jordför-luster ge-nom Göta kanals an-läggning.	Ersättning till fattiga prest- enkor.	Ersättning till domkyrko- organist.	Ersättning för ern-betsresor till guds-tjenst.	Summa.
		Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Statskontoret . . .		—	—	1,629	—	__	_	_	_	—	—	—	—	1,629	—	—	—	—	—	1,629	—
Konungens befalln.-hafvande i:
Stockholms	län . .	—	—	54	—	—	—	—	—	—	—	—	—	54	—	12	38	11,544	23	11,610	61
Upsala	» . .	—	—	80	—	—	—	1,499	72	—	—	—	—	1,579	72	1,741	46	19,276	91	22,598	09
Södermanlands	» . .	12	85	—	—	—	—	622	98	—	—	—	—	635	83	34	86	18,085	84	18,756	53
Östergötlands	» . .	12	62	—	—	—	—	887	81	—	—	—	—	900	43	289	15	25,980	64	27,170	22
Jönköpings	» . .	—	-															10,129	37	10,129	37
Kronobergs		—	—	—	—	—	—	877	81	—	—	—	—	877	81	—	—	10,786	76	11,664	57
Kalmar	» . .	132	70	_	___	—	_	663	73	—	—	—	—	796	43	—	—	5.357	52	6,153	95
Gotlands	» . .	540	54	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	540	54	—	—	49,452	73	49,993	27
Blekinge	» . .	559	45			-								559	45	—	—	—	—	559	45
Kristianstads	» . .	2,092	57											2,092	57	—	—	4,681	94	6,774	51
Malmöhus	» . .	3,446	88											3,446	88	—	—	14,398	74	17,845	62
Hallands	» . .	1,335	07	—	_	—	—	774	63	—	—	—	—	2,109	70	29	18	3,012	53	5,151	41
Göteborgs o. Bohus > . .	1,158	47	—	—	—	—	746	14	—	—	—	—	1,904	61	16	41	2,517	21	4.438	23
Elfsborgs	>																	22,594	73	22,594	73
Skaraborgs	» . .	15	81	—	—	907	—	1,060	75	-''	—	—	—	1,983	56	24	48	18,660	35	20,668	39
Verm lands	» . .	44	16	3,200	_	—	—	1,200	63	—	—	—	—	4,444	79	—	—	9,555	07	13,999	86
Örebro	> . .	25	40											25	40	137	39	4,548	64	4,711	43
Vestmanlands	. .	25	90	—	—	—	—	992	80	31	60	—	—	1,050	30	48	31	28,158	91	29,257	52
Kopparbergs	» .	99	47	600	—									699	47	—	—	1,931	30	2,630	77
Gefleborgs	t . .	28	22											28	22	—	—	4,152	90	4,181	12
V esternorrlands	» . .	37	80	600	—	—		1,478	12	—	—	—	—	2,115	92	—	—	6,284	94	8,400	86
J emtlands	2> . .
Vesterbottens	» . .	—	—	850	—	—	—	—	—	—	—	—	—	850	—	—	—	175	20	1,025	20
Norrbottens	» . .	13	73	1,237	50	—						75	—	1,326	23	—	—	164	13	1,490	36
	Summa	9,58l|64	8,25050	907		10,805 12	31	60	75	—	29,650 86	2,333 62	271,450	59	303,435	07

KYRKOFOND,

SPECIALMOTIV. — § 3.

243

beroende af hvad i sådant afseende kan varda bestämdt att utgöras
för ecklesiastikåret 1913—14, efter hvars utgång en del af
de nya löneregleringarna först skall börja tillämpas. Den ersättning
för indragen krono- och kyrkotionde samt för indragna
hemmansräntor äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda
ecklesiastikår komma presterskapet till godo, skulle i sådan händelse
allt framgent af presterskapet åtnjutas.

4. Församlingsbidrag till bestridande af arfvoden åt ständiga
adjunkter (mom. 4).

Adjunktsarfvode för ständig adjunkt äfvensom för annan
extra ordinarie prest, hvilken är anstäld såsom biträde åt allenast
en ordinarie tjensteinnehafvare, skall enligt § 20 mom. 2 af
förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning
godtgöras af kyrkofonden. Enär emellertid den ständige adjunkten
är behöflig för sj elfva för samling svår den — således ej har
till uppgift att allenast biträda en åldrig eller sjuklig kyrkoherde
—, tillkommer det i första rummet pastoratsborna att aflöna
sådan adjunkt. Derför skola också, jemlikt § 12 i nämnda
lagförslag, vid fastställande af aflöning beträffande ett pastorat,
der ständig adjunkt skall vara anstäld, bestämmas dels aflöning
för ständig adjunkt dels ock beloppet af församlingsafgifter, som
för ändamålet erfordras. Den ständige adjunkten kan likväl
icke göra anspråk på detta församlingsbidrag, alldenstund han
eger uppbära arfvode af kyrkofonden äfvensom åtnjuta bostad
och vivre hos kyrkoherden eller ersättning derför af denne. I
den mån församling safgifterna äro afsedda att bestrida arfvode
åt ständig adjunkt, böra de alltså inlevereras till kyrkofonden
såsom ersättning för det förskotterade adjunktsarfvodet.

5. Afkastning af kyrkofondens tillgångar.

Hvad af kyrkofondens tillgångar icke erfordras till täckande
af utgifter, som åligga densamma, bör göras räntebärande. För
sådant ändamål erbjuda sig, såsom bekant, flera utvägar, om
Indika komitén icke lärer behöfva gifva anvisning. Komitén
har emellertid trott sig böra framhålla, att intressemedel icke
äro de enda inkomster, som kunna för kyrkofonden påräknas;
den kan äfven bereda sig andra, såsom kapitalvinster vid utlottning
af obligationer m. m.

244

KYRKOFOND.

§ 4.

Samma beräkningsgrund, som uti § 3 af förslaget till lag
om indragning till statsverket och afskrifning af prestersbapets
tionde samt om ersättning derför stadgas i fråga om fastställande
af ersättning för omförmälda tionde äfvensom för andra fastighetsafgifter
till presterskapets aflöning, torde böra tillämpas
jemväl med afseende å bestämmandet af den årliga ersättningen
för de indragna anslagen af krono- och kyrkotionde samt af
hemmansräntor. Denna ersättning skulle då, för all framtid,
utgöras med ett belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen
för tionden och räntorna under de femtio åren 1864
•—1913. Härtill bör naturligtvis komma forséllönsersättning, på
vanligt sätt beräknad till 8 öre kubikfoten för råg eller korn
och 6 öre kubikfoten för hafre.

Bifalles hvad komitén i fråga om beräkningsgrunden vid
förvandlingarna föreslagit, skulle derigenom göras ändring i
hvad de under § 3 här ofvan åberopade 1869 och 1898 årens förordningar
— till hvilka äfvensom till hvad här nedan förmäles
komitén tillåter sig hänvisa ■— i ämnet innehålla.

Genom nådig remiss den 19 november 1897 har Kongl. Maj:t
till komitén öfverlemnat, för att tagas under ompröfning vid
utförandet af det komitén i öfrigt lemnade uppdrag, tre af kammarkollegium
den 31 december 1887 afgifna underdåniga utlåtanden
jemte tillhörande handlingar angående förvandling till
oföränderliga penningbelopp dels af den från statsverket till
biskopslöneregleringsfonden efter medelmarkegång utgående ersättning
för indragen kronotionde, dels af de till biskopar och
öfriga presterskapet, Gotlands undantaget, på samma sätt utgående
ersättningar för indragna räntor och kronotiondeanslag,
dels ock af presterskapets oindelta spanmål.

Med anledning häraf får komitén i underdånighet erinra
om och anföra följande.

Börenämnda nådiga förordning angående förändring af grundräntor
och kronotionde den 23 juli 1869 stadgar i § 1, att ränta
af hemman och lägenheter, som då var bestämd i vissa persedlar,
att lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespanmål,
hvilken likaledes borde efter sådant pris lösas, skulle,
vare sig nämnda ränta och tionde vore kronan behållen eller för

SPECIALMOTIV. — § 4.

245

särskilda ändamål indelt ock anordnad, omsättas i penningar
efter beräkning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medelpris
samt 1862 års medelmarkegångspris ock med detta värde
framgent utgöras. Enligt § 2 af berörda förordning stadgas i
mom. 1, att indelta och anordnade räntor ock tiondeanslag, med
undantag af militie-, civil- ock ecklesiastikboställens räntor samt
af sådana, som voro påförda hemman ock lägenheter, af kvilka
något besvär i stället utgjordes, skulle indragas till statsverket
mot ersättning medelst statsanslag i penningar, samt i mom. 2,
att dessa statsanslag skulle, intill dess annorlunda blifvit förordnadt
eller innehafvare af rånte- ock tiondeanslag förklarade
sig nöjd med godtgörelse efter det för räntans ock tiondens utgörande
stadgade medelvärde, utgå till belopp, motsvarande de
indelta ock anordnade räntornas ock tiondeanslagens värden efter
årligt medelmarkegångspris. Vidare föreskrifves i § 4 af samma
förordning, att innehafvare af ränte- ock tiondeanslag skulle
bibehållas vid dittills åtnjuten ersättning af statsverket för upphörandet
af rättigheten så väl att utfordra nämnda anslag in
natura som att af ränte- ock tiondegifvare uppbära forsellön, då
lösen med penningar egt rum; ock skulle följaktligen sådan
forsellönsersättning, beräknad till 8 öre kubikfoten för råg eller
korn ock 6 öre kubikfoten för hafre, årligen från landtränteriet
i länet utanordnas för att ränte- ock tiondetagare tillhandahållas
i sammanhang med den godtgörelse, som tillkomme dem
i följd af ränte- ock tiondeanslagens indragning till statsverket.

Sedan häruppå riksdagen i underdånig skrifvelse den 11
maj 1876 väckt fråga om förvandling till oföränderliga penningbelopp
af de från statsverket till vissa verk ock inrättningar
m. m. efter medelmarkegång utgående ersättningar för indragna
ränte- ock kronotiondeanslag, kar statskontoret, efter nådig remiss,
den 31 december 1883 i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande,
dervid statskontoret — som ansett en sådan åtgärd böra
för uppnående af det åsyftade ändamålet, eller enkelhet ock reda
i räkenskaperna, utsträckas till alla dylika ersättningar från
statsverket för indragna indelningar — beträffande den derifrån
till biskop slöneregler ing s fonden efter nämnda grund utgående
ersättning för indragen kronotiondespanmål föreslaget, att densamma
må blifva fonden godtgjord efter det genom 1869 års
förordning stadgade medelpris och statsverket befrias från skyldigheten
att för tionden utgifva forsellön.

246

KYRKOFOND.

Vidkommande ersättningarna för de rånte- och tiondeanslag,
hvilka blifvit bibehållna ej mindre vid bishopsembetena än äfven
vid öfriga presterliga befattningar, undantagandes dem på Gotland,
har statskontoret, som antagit, att någon förändring i sättet
för beräkning deraf för närvarande icke kunde ega rum utan
vederbörande ersättningstagares medgifvande, tillstyrkt, att
Kongl. Maj:t skulle låta dessa höras, huru vida de vore villiga
att, i stället för de på medelmarkegång beroende ersättningar,
mottaga årliga bestämda belopp, samt såsom grund för beräkningen
deraf föreslagit medium af de sista tio årens medelmarkegångspris.

Med afseende å den oindelta spanmål, som anvisats presterskapet
till löneförbättring samt till ersättningar för prostetunnor
äfvensom för indelta, men på grund af nådiga kungörelsen angående
upphörande af grundräntas utgörande af mjöl- och sågqvarnar
m. m. den 30 december 1863 afskrifna, qvarnräntor,
har statskontoret hemstält, att då ifrågavarande oindelta spånmålsanslag
blifvit beviljade under senare tider, desamma måtte
förklaras skola, efter nuvarande innehafvares afgång, af statsverket
godtgöras efter beräkning af det i 1869 års förordning
stadgade omsättningspris.

Öfver dessa statskontorets framställningar har kammarkollegium
afgifvit förenämnda underdåniga utlåtanden.

Komitén — som anser det icke tillkomma sig att taga befattning
med frågan om beräkningsgrunden för förvandling till
fast penningbelopp af den till biskopslöneregleringsfonden utgående
ersättning för indragen kronotionde — finner med afseende
å statskontorets öfriga framställningar annat yttrande icke erfordras,
än att komitén tillåter sig hänvisa till innehållet i § 3
mom. 3 och nu omhandlade § 4 af förevarande lagförslag.

§ 5.

De tillgångar och inkomster, som beräknats för den nybildade
kyrkofonden, kunna ej alla på en gång komma densamma
till godo. Många presters ekonomiska intressen äro nemligen
förbundna med nuvarande disposition af de kyrkliga lönetillgångarne.
Hinder lärer emellertid ej förefinnas för rubbning
i ett eller annat afseende af bestående förhållanden, så vida den,

SPECIALMOTIV. — §§ 5 OCH 6

247

hvars rätt genom en förändrad anordning skulle blifva kränkt,
hålles fullt skadeslös. Förr än den tidpunkt infaller, då någon
ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen
uppgift att fylla. Men när detta med den 1 maj 1914 inträffar,
föreligger ock ett behof af att denna fond träder i verksamhet.

Redan färdigbildade fonder eller dermed jemförliga tillgångar,
hvilka äro att hänföra till de gemensamma aflöningsmedlen
(§ 2), äfvensom från statsverket utgående ersättningar
för rånte- och tiondeanslag eller anslag i penningar (§ 3 mom. 3)
synas böra öfverföras till kyrkofonden närmast före ecklesiastikåret
1914—15, eller således den 1 januari 1914, då ett nytt
räkenskapsår börjar. Varder ett stadgande härom meddeladt,
torde tillika böra föreskrifvas, att lönebidrag, som från de i § 2
och § 3 mom. 3 angifna tillgångar blifvit vissa prester tillförsäkrade
före den tid, då sådana tillgångar till kyrkofonden indragas,
skola, i den mån samma lönebidrag finnas böra fortfarande utgå,
af kyrkofonden tillhandahållas (§ 10).

Från statsverket utgående ersättning för presterskapets tionde
och andra afgifter af fäst egendom (§ 3 mom. 1) skall naturligtvis
inlevereras till kyrkofonden för hvarje pastorat från
och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång den
på grund af 1862 års förordning faststälda lönereglering beträffande
pastoratet upphör att gälla. Kyrkofondens årliga inkomst
i följd af denna statsverkets ersättningsskyldighet angifves i
kol. 3 af den å sid. 53 och följ. intagna tablå.

Hvad i öfrigt är afsedt såsom inkomst för kyrkofonden skall
tillföras densamma, när sådant, utan förnärmande af annans
rätt, kan ske. Har således t. ex. boställshafvare fått sig tillerkänd
rätt till skogsafkastning utöfver husbehofvet för längre
tid, än nu gällande lönereglering skall tillämpas, bör han bibehållas
vid denna rätt, likasom kyrkoherde icke heller omedelbart
förlorar rätten att uppbära afkastning af enkesäte, om han redan
kommit i besittning af sådan fastighet, då till enkesätet berättigad
prestenka icke funnits.

§ 6.

I denna paragraf redogöres för kyrkofondens utgifter. Dessa
torde kunna sammanföras under följande rubriker.

248

KYRKOFOND.

T a angifvande

pr ester skåpets löner och tillgångarne till deras bestridande, sådana

bibe -

1.	I 2.	1 3.	I 4-	II 6.	1 6.	7.	|| 8.	! '' -	10.
Stift.			A f 1	ö n i	n g	f ö r			Summa aflöning för samt- liga prester.
kyrkoherdar.	komministrar.	ständiga adjunk- ter.	kon- trakts- prostar.
Enligt tab.-ser. D, tab. 1.	Lönetill-ökning i följd af boställs-afkast-ning eller särskild donation.	Summa.	Enligt tab.-ser. D, tab. 1.	Lönetill-ökning i följd af boställs-afkast-ning eller särskild donation.	Summa.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Hela riket.
Upsala . . .	727,909	—	727,909	294,123	—	294,123	3,900	7,795	1,033,727
Linköpings . .	630,062	1,332	631,394	258,632	—	258,632	—	6,160	896,186
Skara ....	563,663	—	563,663	292,008	—	292,008	2,600	4,775	863,046
Strengnäs . .	462,286	15	462,301	198,246	150	198,396	1,300	4,555	666,552
Ves terås . . .	486,381	1,229	487,610	191,419	165	191,584	1,300	5,090	685.584
Vexjö ....	424,987	37	425,024	235,011	379	235,390	—	3,850	664,264
Lunds ....	1,360,783	10,973	1,371,756	159,228	6,901	166,129	1,300	7,810	1,546,995
Göteborgs . .	606,643	120	606,763	270,573	124	270,697	1,600	4,370	883,430
Kalmar . . .	191,065		191,065	84,264	—	84,264	—	1,960	277,289
Karlstads . .	319,818	135	319,953	200,757	—	200,757	1,300	3,465	525,475
Hernösands . .	668,753	—	668,753	272,255	—	272,255	3,900	7,015	951,923
Visby ....	180,895	—	180,895	14,656	—	14,656		1,250	196,801
Stockholms stad	79,375	—	79,375	135,000	—	135,000	3,600	—	217,975
För hela riket	«,702,620	13,841	0,710,401 2,006.172	7,719	2,613,891	20,800^	58,095	9,409,247

SPECIALMOTIV. — § 6.

249

blå

de beräknats under förutsättning att nu bestående indelning och organisation
hållas.

11.	12.	13	14.	15.	16.	17.	18.	19.	20.	21.	22.
Afl	öningen betäckes	genom	Af a	flöningen betäck	e s genom
afkast-ning af bostads- boställe.	tillgån- gar, som för-samlin-garna sj elfva anskaf-fat el-ler ge-nomdo-nation erhållit.	församlingsafgifter,	af-komst af do-nation till sär-skild prester-1ig tjenst.	tillskott från kyrko- fonden.	afkast-ning af bostads- boställe.	tillgån-gar, som försam-lingarna sj elfva anskaffat eller ge-nom do-nation erhållit	församlingsafg.	af-komst af do-nation till sär-skild prester-iig tjenst	till- skott från kyrko- fonden
20 öre för hvarje person.	högst 5 öre pr fyrk (prester- skapets egna fyrkar undan- tagna).	20 öre för hvarje person	högst 5 öre pr fyrk (prester-skapets egna fyrkar undan-tagna)
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	%	%	%	%	%	%
305,207	5,429	102,312	260,986	263	359,530	29-52	0-53	9-90	25-25	002	34-78
325,494	5,674	81,055	183,933	1,058	298,972	36-32	0-63	905	20-52	0-12	33-36
261,295	3,140	70,854	145,764	1,131	380,862	30-28	0.36	8-21	1689	0-13	44-13
232,557	3,468	67,614	168,426	1,625	192,862	34-89	0-52	1014	25-27	0''24	28-94
130,708	7,403	79,196	223,039	3,574	241,664	19-07	1-08	11-55	3253	0-52	35-25
147,841	510	64,212	110,257	143	341,301	22-25	0''08	967	1660	002	51-38
478,405	30,851	151,935	403,811	28,757	453,236	30-93	1-99	9-82	26-10	1-86	29-30
159,483	2,485	115,088	255,052	320	351,002	18-05	0-28	1303	28-87	004	39-73
69,641	2,019	27,287	50,584	224	127,534	25-12	0-73	9-84	18-24	008	45-99
126,750	7,005	68,540	134,742	485	187,953	24-12	1-34	1304	25-64	0 09	35-77
140,149	11,218	124,026	246,927	—	429,603	14-72	1-18	1303	25-94	Ooo	45-13
38,558	704	10,557	27,424	89	119,469	19-59	0-36	5-37	13-93	005	60-70
	1,500	56,672	159,803	—	—	o-oo	0-69	26 00	73-31	000	O-oo
2,416,088	81,406	1,019,348	2,370,748	37,6693,483,988	25-68	0-86	10-83	25-20	0-40	37-03

250

KYRKOFOND.

Ta

presterslcapets löner och tillgångarne till deras bestridande, sådana

bestående indelning och

1.	2-	3.	4.	5-.....1	6.	7- |	" 8.	9-	10.
Stift.			V f 1	n i r	g f	ö r			Summa aflöning för samtliga prester.
ky	rkoherdar.	komministrar.	ständiga ad- junkter.	kon- trakts- prostar.
Enligt tab.-ser. D, tab. 2.	Lönetill-ökning i följd af boställs-afkast-ning eller särskild donation.	Summa.	Enligt tab.-ser. D, tab. 2.	Lönetill-ökning i följd af boställs-afkas Il-ning eller särskild donation.	Summa.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Hela riket:
Upsala . . .	739,974	—	739,974	176,935	—	176,935	26,600	7,695	951,204
Linköpings . .	630,004	158	630,162	128,892	—	128,892	18,400	6,020	783,474
Skara ....	581,278		581,278	178,160	—	178,160	5,200	4,760	769,398
Strengnäs . .	494,036	165	494,201	112,958	400	113,358	8,100	4,615	620,274
Vesterås . . .	487,501	1,623	489,124	163,503	165	163,668	8,100	5,060	665.952
Vexjö ....	458,227	—	458,227	154,186	379	154,565	18,800	3,940	635,532
Lunds ....	1,331,520	10,076	1,341,596	199,295	11,317	210,612	20,100	7,705	1,580,013
Göteborgs . .	666,067	120	666,187	263,644	124	263,768	10,100	4,530	944,585
Kalmar . . .	183,486	—	183,486	57,515	—	57,515	4,200	1,870	247,071
Karlstads . .	391,942	1,404	393,346	157,914	—	157,914	12,300	3,805	567,365
Hernösands	781,751	262	782,013	302,407	—	302,407	19,500	7,450	1,111,370
Visby ....	142,934	—	142,934	16,283	—	16,283	2,600	1,085	162,902
Stockholms stad	166,355	—	166,355	94,500	—	94,500	30,600	—	291,455
För hela riket	7,055,075	13,808	7,068,883	2,000,192	12,385	2,018,577	184,600	58,535	9,330,595

SPECIALMOTIV. — § 6.

251

blå

de beräknats under förutsättning att de af Tcomitén föreslagna ändringar i nu
organisation genomföras.

11.	12. |	13. |	14. |	15. |	16.	17. |	18. |	19. |	20. |	21. |	22.
A f 1 ö n i n	gen betäckes	genom	Af a	f 1 ö n i n	gen betäckes genom
afkastning af bostads- boställe.	till-gångar, som för-samlin-garna sj elfva anskaf-fat eller genom dona-tion erhållit.	församlingsafgifter	af-komst af do-nation till särskild ^rester- .Hg tjenst.	tillskott från kyrko- fonden.	afkast-ning af bostads-boställe.	till-gångar, som för-samlin-garna sj elfva anskaffat eller genom donation erhållit	församlingsafg.	afkomst af dona-;ion till särskild ^rester- .1ig tjenst	till- skott från kyrko- fonden
20 öre för hvarje person.	högst 5 öre pr fyrk (prester-skapets egna fyrkar undan-tagna).	20 öre för hvarje person	högst 5 öre pr fyrk (prester-skapets egna fyrkar undan-tagna)
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	%	°/°	%	%	%	%
264,854	5,529	102,316	263,509	458	314,538	27-84	058	1076	27-70	005	3307
260,321	5,879	81,052	196,002	1,483	238,737	33-23	0''75	1034	2502	0-19	30-47
221,059	3,140	70,317	144,044	1,131	329,707	28-73	0-41	9-14	18-72	015	42-85
211,242	6,542	67,494	169,417	1,758	163,821	3406	1-06	10-88	27-31	0-28	26-41
115,003	7,723	79,197	228,312	3,718	231,999	17-27	1-16	11-89	34-28	056	34-84
133,860	560	64,211	115,370	293	321,238	21-06	009	10-10	18-15	0-05	50-55
470,759	30,863	152,366	418,862	28,757	478,406	29-80	1-95	9-64	26-51	1-82	3028
156,513	2,473	114,881	304,513	320	365,885	16-57	0-26	12-16	32-24	0''03	38-74
53,418	3,749	27,286	49,831	224	112,563	21-62	1-52	1104	20-17	009	45-56
127,417	7,005	68,104	134,404	485	229,950	22-46	1-23	12-00	23-69	009	40-53
140,508	11,218	123,736	275,544	—	560,364	12-64	l-oi	11-14	24-79	Ooo	50-42
30,088	704	10,556	28,082	89	93,383	18-47	0-43	6''48	17-24	006	57-32
—	1,500	56,674	233,281	—	—	Ooo	0''51	19-45	80-04	Ooo	Ooo
2,185,042	| 86,8851,018,190 2,561,17l| 38,716	8,440,591	28-42	093	10''91	27-45	| 0-42	B6''87

252

KYRKOFOND.

1. Lönebidrag och emeritilöner (mom. 1).

Förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning
innehåller i § 9, § 20 mom. 2 och 4 samt §§ 23, 31 och
32 bestämmelser om de fall, då lönebidrag, arfvoden eller kostnadsersättningar
till det ordinarie och extra ordinarie presterskapet
skola gäldas af kyrkofonden.

Sedan komitén, med angifvande af innehållet uti förevarande
moment, i hvad det afser kyrkofondens bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning, sålunda fullständigt redogjort för
den lagstiftning, som, enligt komiténs åsigt, bör läggas till
grund för de blifvande löneregleringarna — alltså vinna tilllämpning
dels vid fastställande af aflöningen för olika presterliga
tjensteinnehafvare dels ock med afseende å beredande af de
för aflöningen erforderliga tillgångar —, har det synts lämpligt
att med några siffror belysa de kommande löneregleringarnas resultat,
så vidt nu kan beräknas. För sådant ändamål har komitén
utarbetat förestående två tablåer, angifvande presterskapets
löner och tillgångarne till deras bestridande, sådana de beräknats,
under förutsättning, i den ena tablån, att nu bestående
indelning och organisation bibehållas samt, i den andra tablån,
att de af komitén föreslagna ändringar i indelningen och organisationen
genomföras. Detaljerade uppgifter härutinnan återfinnas
i tabellserien D, af hvars fyra tabeller ifrågavarande tablåer
utgöra ett sammandrag.

Jemlikt §§ 1 och 3 i förslaget till lag om emeritilöner skola
dylika löner, till det antal Kongl. Maj:t fastställer, utgå af
kyrkofonden, dock icke något år till sammanlagdt högre belopp
än 500,000 kronor.

2. Ersättning för sådan afkastning af enkesäte, som tillkommer

prestenka (mom. 2).

Då komitén å ena sidan icke afsett att göra någon ändring
i gällande bestämmelser om prestenkas rätt till afkastning af
enkesäte, men å andra sidan i § 3 mom. 2 föreslagit, att dylik
afkastning skall under alla förhållanden ingå till kyrkofonden,
har ett stadgande bort här införas, af innehåll, att kyrkofonden
skall till prestenka redovisa behållen afkastning af enkesäte,
när sådan afkastning må af henne tillgodonjutas.

SPECIALMOTIV. — § 6.

253

3. Gäldande af kostnad för skogsindelning å ecklesiastika bo ställen

(mom. 3).

4. Gäldande af kostnad för skogsskötsel å ecklesiastika bo ställen

(mom. 4).

Yid utvecklingen här efteråt af förslaget till grunder för
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar blifver
komitén i tillfälle att angifva skälen dertill, att komitén afvika
från bestämmelserna i 1894 års skogsförordning om gäldande
af kostnaderna ej blott för skogsindelning utan äfven för
skogsodling och andra arbeten för skogsskötsel^ främjande å
sådana bostads- och löningsboställen, som icke af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats.

5. Gäldande af byggnadslånekassas förvaltningskostnader

(mom. 5).

Med afseende å denna utgiftspost hänvisas till hvad derom
blifvit anfördt vid förslaget till ändring i 8 § af förslaget till
förordning om ecklesiastika byggnaaslånekassor'').

6. Oförutsedda lönebidrag (mom. 6).

Komitén har genom stadgandet i § 14 af förslaget till lag
angående reglering af presterskapets aflöning anvisat en utväg
för höjande under löpande löneregleringsperiod af aflöning, som
blifvit af Kongl. Maj:t bestämd men sedermera visat sig
otillräcklig. Enligt omförmälda paragraf skulle nemligen församling
ega att under vissa vilkor och förbehåll höja dylik aflöning.

Skäl till löneförhöjning kan emellertid föreligga, utan att
församling visar någon benägenhet att afhjelpa det missförhållande,
som efter löneregleringens fastställande af en eller annan
anledning har inträdt med hänsyn till det ordinarie presterskapets
aflöning. Billigheten synes då fordra att, om kyrkofondens tillgångar
det medgifva, något anslag från denna fond varder beviljadt,
dock endast när de omständigheter, som förebringas till
stöd för löneförhöjningen, ej kunnat tagas i beräkning vid lönens

b Jfr ofvan sid. 143 och 148.

254

KYRKOFOND.

bestämmande. För öfrigt böra, enligt komiténs mening, synnerligen
talande skäl föreligga, för att någon jemkning i lönerna
skall vidtagas, helst löneregleringsperioden hädanefter skulle
blifva förkortad till tjugu år. Stadgandet i förevarande moment
är således afsedt endast för mera sällsynta undantagsfall.

Då enligt komiténs förslag adjunktsarfvoden skola utgå med
lika belopp inom alla pastorat har komitén förestält sig, att åt
sådana särskilda förhållanden, som här åsyftas, ej kan tillmätas
någon betydelse med afseende å de extra ordinarie presternas
aflöning.

§ 7.

Om, såsom komitén föreslagit, ett bostadsboställes hela behållna
skogsafkastning utöfver husbehofvet skall ingå till
kyrkofonden, men boställshafvaren det oaktadt måste utgöra
jemväl å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär,
synes billigheten fordra, att han från kyrkofonden erhåller något
bidrag till fullgörande af denna skattskyldighet. På ansökning
af boställshafvaren bör, enligt komiténs mening, Kongl. Maj:t
ega bevilja sådant bidrag, vid hvars bestämmande hänsyn naturligtvis
skall tagas dertill, att boställshafvaren sjelf åtnjuter
husbehofsvirke från skogen.

§ 8.

Tillgångar, hvilkas afkastning beräknats för bestridande af
kyrkofondens utgifter, böra i regel ej få dragas derifrån till
andra ändamål. För några fall torde dock undantag kunna medgifvas
beträffande boställen, af hvilka kyrkofonden åtnjuter afkastning.
Minsta ingreppet göres, om, till främjande af församlingsvården
inom ett pastorat, sådant boställe utbytes mot ett
bostadsboställe, såsom förutsättes i § 4 mom. 2 af förslaget till
lag angående reglering af presterskapets aflöning. Det kan
emellertid äfven blifva nödvändigt, att kyrkofonden utan någon
som helst ersättning afstår från ett boställe, hvars afkastning
ingår till densamma. Yarder nemligen beslut meddeladt om inrättande
ånyo af indragen presterlig tjenst, vid hvilken funnits
bostadsboställe, skall samma fastighet, jemlikt bestämmelserna i
§ 6 mom. 1 och § 13 af berörda lagförslag, ånyo upplåtas till
bostadsboställe för ifrågavarande tjenst.

SPECIALMOTIV.

255

— § 11-

Eljest lärer det icke vara tillrådligt, att någon rubbning i
kyrkofondens tillgångar medgifves.

§ 9.

Denna paragraf innehåller några öfvergångsstadganden, betingade
af föreskrifterna i § 31 af förslaget till lag angående
reglering af presterskapets aflöning.

§ io.

Utom den under § 5 bär ofvan återgifna bestämmelse — att
lönebidrag, som från de i § 2 och 3 mom. 3 omförmälda tillgångar
blifvit vissa prester tillförsäkrade före den tid, då sådana
tillgångar till kyrkofonden indragas, skola, i den mån samma
lönebidrag finnas böra fortfarande utgå, af kyrkofonden tillhandahållas
— upptager förevarande paragraf äfven det stadgande,
att jemväl efter det presterskapets löneregleringsfond, ecklesiastika
boställenas skogsfond och andra liknande fonder öfverförts
till kyrkofonden, Kongl. Maj:t må, intill dess på grund af lagen
angående reglering af presterskapets aflöning faststäld lönereglering
vunnit tillämpning inom pastoratet, till förhöjande af aflöningen
för ordinarie presterskapet i samma pastorat eller till
utveckling af den kyrkliga organisationen derstädes, bevilja nödiga
anslag från kyrkofonden. I afbidan på tillämpning af den
nya löneregleringen, genom hvilken behofvet af löneförhöjning
eller af ny tjenst kan antagas blifva behörigen tillgodosedt,
bör nemligen utväg beredas att genom kyrkofondens medel —
hvilka ju eljest äro afsedda för genomförande af de kommande
regleringarna —- afhjelpa under nu gällande lönereglering rådande
missförhållanden i antydda hänseenden, helst de indragna
fonderna till äfventyrs kunnat utan någon som helst tvekan för
ändamålet anlitas.

§ 11.

Då, efter komiténs förmenande, kyrkofonden kommer att få
den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt land, måste
ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må ändraseller
upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.

256

Förslag

till

Grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar.

Såsom redan blifvit antydt, förutsätta vissa bestämmelser i
komiténs lagförslag1) ändring i nu gällande lagstiftning angående
skogshushållningen å ecklesiastika boställen, sådan denna
lagstiftning är bestämd hufvudsakligen i nådiga förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den
26 januari 1894.2)

'') Se § 6 mom. 1 af förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning äfvensom § 2, § 3 mom. 2 samt § 6 mom. 3 och 4 af förslaget till lag
om kyrkofond.

2) Redogörelse för hnfvuddragen af denna lagstiftning m. m. är meddelad
ofvan sid. cl—clv samt sid. 207 not 1).

De paragrafer i 1894 års förordning, som blifvit i texten åberopade, återgifvas
här nedan.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående hushållningen med
de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894.

KAP. IV.

Om boställsskogar.

§ 19.

Om boställes virkesafkastning i betydligare mån öfverstiger dess behof af
skogsfång, vill Kongl. Maj:t på Domänstyrelsens hemställan förordna, att skogen
i sin helhet eller lämplig del deraf skall ställas under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, såsom om kronoparker är stadgadt, men eljest åligger det
boställshafvaren att bevaka och sköta skogen med iakttagande af vederbörligen
faststäld hushållningsplan; skolande dock, på sätt i § 24 föreskrifves, skogsodlings-
och andra arbeten för skogsskötselns främjande å civila och ecklesiastika
boställen med de undantag, hvilka i samma § angifvas, ombesörjas af skogsstaten.

SFECIALMOTIV.

257

Den vigtigaste ändringen afser stadgandet i § 20 af nämnda
förordning,x) att, sedan ordnad hushållning blifvit å boställe in §

20.

Intill dess ordnad hushållning, enligt hvad i § 18 sägs, blifvit å boställe
införd, må boställshafvaren endast till husbehof använda skogen, der ej vidsträcktare
rätt blifvit visse boställshafvare för deras tjenstetid tillerkänd, men sedermera
må boställshafvaren, jemte det han alltid får åtnjuta hvad af skogens afkastning
honom med afseende å dittills åtnjuten rätt och boställets behof af
skogsfång skäligen bör tillkomma, derutöfver kunna, om skogen står under hans
egen vård, erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den
större eller mindre kostnad, som är med skogens skötsel förenad, må kunna bestämmas
ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan de i § 23 omförmälda
kostnader gäldats.

Domänstyrelsen tillkommer att, efter vederbörande boställshafvares och Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes samt, om bostället är af ecklesiastik natur, jemväl
församlingens och domkapitlets hörande, i sammanhang med fastställande af hushållningsplan
bestämma den andel i den behållna ordinarie afkastningen, som efter
införande af ordnad hushållning må boställshafvare tilläggas, dock att, der Domänstyrelsen
finner boställshafvare böra tilläggas mindre andel än hälften eller
anledning förekommer, att annan än ofvannämnda grund bör tillämpas för bestämmande
af andelen, ärendet skall öfverlemnas till Kongl. Maj:ts pröfning.

Hvad här stadgas om boställshafvares andel i boställes behållna skogsafkastning
gäller äfven i afseende å ersättning, som utgår, när ek för sjöförsvarets
räkning å boställe fälles.

§ 21.

Då ecklesiastikt boställe på grund af gällande författningar bör utarrenderas,
skall, der skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara förvaltning, arrendatorn
genom arrendekontraktet tillförbindas att. sedan skogshushållningsplan blifvit
saststäld, med den inskränkning, som kan föranledas af föreskriften i § 24 om
fkyldighet för skogsstaten att ombesörja skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande, iakttaga hushållningsplanens föreskrifter i afseende på
skogens behandling och vård.

Ofverstiger den ordinarie virkesafkastningen hvad som erfordras för gårdens
behof upplåtes öfverskottet till arrendatorn mot årligt skogsarrende, som Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande och domkapitlet, med iakttagande af socknemännens
författningsenliga rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prestgårdsbyggnad,
bestämma. Nämnda myndigheter åligger derför att i god tid, innan utarrendering
af ecklesiastikt boställe eger rum, inhemta Domänstyrelsens yttrande om hvad
som beträffande skogshushållningen kan vara att iakttaga äfvensom angående
skogsarrendets belopp. På Domänstyrelsen ankommer att, då särskild undersökning
å skogen finnes vara för ändamålet erforderlig, dertill förordna skogstjensteman
mot ersättning såsom för extra skogsförrättningar är medgifvet; skolande
kostnaden för dylik undersökning å boställe, som ej af menighet inköpts eller af
enskild för ändamålet donerats, utgå af presterskapets löneregleringsfond.

Skogsarrende, hvarom nu är sagdt, tillfaller presterskapets löneregleringsfond.

§ 22.

Skogstillgång, som vid upprättande af skogshushållningsplan för ecklesiastikt
boställe finnes böra afverkas genom så kallad berednings- eller rensningshuggning
och icke kan anses tillhöra skogens ordinarie afkastning, skall i vederbörlig ordning
utsynas och försäljas, derest icke bostället är utarrenderadt på sådana vilkor,
att arrendatorn tillförsäkrats extra afkastning af skogen eller virket erfordras för

J) När icke annorlunda uttryckligen säges, återfinnas de i texten åberopade
paragrafer uti 1894 års skogsförordning.

17

258

ÄNDRINGAR I SK0GSLAGSTIFTN1NGEN.

förd, boställshafvaren må, utöfver boställets behof af skogsfång,
kunna, om skogen står under hans egen vård, erhålla viss andel

boställets behof eller för församling åliggande kyrko- eller prestgårdsbyggnad; och
skola de behållna försäljningsmedlen för sådan afverkning, sedan utsynings- och
försäljningskostnaderna gäldats, ingå till de ecklesiastika boställenas skogsfond.
Likaledes skall, derest å ecklesiastikt boställe, för hvilket fullständig skogsindelning
eller interimshushållningsplan ännu ej upprättats, skog blifvit genom eld
eller storm eller eljest skadad, så att skyndsamt tillgodogörande deraf är af nöden,
det skadade virket, utom i de fall, som här ofvan i fråga om andra extra skogstillgångar
angifvas, utsynas och försäljas samt försäljningsmedlen, efter afdrag af
försäljningskostnaden, der sådan eger rum, ingå till de ecklesiastika boställenas
skogsfond.

§ 23.

Af försäljningsmedel för boställsskogs ordinarie afkastning utöfver husbehofvet
skall, efter afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i första rummet
gäldas kostnaden för skogens skötsel, hvartill, i fråga om ecklesiastik boställsskog,
jemväl räknas statsverket tillkommande godtgörelse för förrättning, som
jemlikt §§ 24 och 46 i och för skogsodling eller afverkning af jägmästare verkställes,
samt derefter kostnaden för skogens indelning, i den män försäljningsmedel
för virke, som vid skogsindelning fälts i mätnings- och skifteslinier, dertill
ej förslå.

Lemnar skog till boställe, som icke af menighet inköpts eller af enskild för
ändamålet donerats, ej afkastning utöfver husbehofvet eller öfverskott, tillräckligt
för gäldande af den i mom. 1 omförmälda kostnaden för skogens skötsel, skall
denna kostnad, i den mån så erfordras, bestridas vid ecklesiastikt boställe af de
ecklesiastika boställenas skogsfond och vid civilt boställe af statsmedel. Huru
förfaras skall med indelningskostnad, till hvars gäldande skogsafkastningen icke
lemnar tillgång, stadgas i § 67.

§ 24.

Skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å civila och
ecklesiastika boställen skola ombesörjas af skogsstaten, utom i de fall, då innehafvare
af boställe, hvars skog står under hans egen skötsel och vård, åstundar
att fortfarande enligt nu gällande hushållningsplans föreskrifter få ombesörja
skogsskötseln och, der kostnaden härför ej åligger honom, sjelf förskjuter densamma
mot ersättning efter af jägmästaren godkänd räkning; då arrendator af
ecklesiastikt boställe eger att mot skogsarrende disponera skogsafkastningen; samt
då boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, icke
lemnar så stort virkesöfverskott, att kostnaden för ifrågavarande arbeten kan
deraf bestridas, och nödiga medel icke genom vederbörandes försorg tillhandahållas.

§ 26.

Der ej för särskilda fall är annorlunda stadgadt, ingår den behållna skogsafkastning,
som ej disponeras på sätt i §§ 20 och 22 9ägs, vid ecklesiastikt boställe
till presterskapets löneregleringsfond och vid öfriga boställen till statsverkets
skogsmedel.

§ 28.

Hvad i §§ 20, 21, 22 och 26 stadgas om disposition af boställes skogsafkastning
och skogsarrende för ecklesiastikt boställe gäller ej i fråga om boställe,

SPECIALMOTIV.

295

i den ordinarie afkastning en, hvilken andel efter den större eller
mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas
ända till halfva afkastningen utöfver husbehof vet. På
grund af detta och ett liknande stadgande i 1866 års skogsförordning
hafva icke obetydliga inkomster — för ecklesiastikåret
1896—97 beräknade till 107,131 kronor 16 öre — tillförts presterskapet
och derigenom i viss mån motverkat det sjunkande af lönerna,
hvilket i följd af markegångsprisens fall eljest skulle
hafva ännu tydligare framträdt. Någon gång har boställets
skogsafkastning varit sä betydande, att ökningen i inkomster
jemväl varit afsevärd. Vid de löneregleringar, som uppgjordes
på grund af 1862 års förordning, upptogs emellertid icke afkast -

som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats; skolande fråga
om disposition af skogsafkastning eller skogsarrende vid sådant boställe alltid
underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

§ 29.

När socknemän skola kyrka eller prestgård bygga eller bättra, må de från
prestbolets eller annat dertill börande hemmans skog njuta nödigt timmer och
virke, såvidt utsyning kan, efter antagen hushållningsplan, ega rum utan inskränkning
i den rätt till afkastningen, som blifvit boställshafvare tillerkänd.

Utsyning, hvarom i denna § förmäles, sökes hos Domänstyrelsen; skolande
ansökningen, åtföljd af materialförslag samt boställshafvarens eller af myndighet
antagen arrendators yttrande, insändas till vederbörande jägmästare. Inkommer
sådan ansökning till jägmästaren efter den 1 April, eger jägmästaren, der utsyningen
ej ändock kan verkställas i sammanhang med årets ordinarie utsyningsförrättningar,
af sökandena uppbära ersättning för förrättningen.

KAP. X.

Allmänna bestämmelser.

§ 67.

Kostnad för . skogsindelning å de i kap. III, IY och Y omförmälda allmänna
skogar må förskjutas af allmänna medel. Sådant förskott skall sedermera återgäldas,
om hemman eller lägenhet, hvartill skogen hörer, är utarrenderad och
arrendatorn enligt arrendekontraktet är skyldig att bestrida indelningskostnaden,
af arrendatorn, men eljest, beträffande allmän inrättnings hemman och boställe, af
den indelade skogens afkastning på det sätt, att dertill i första rummet användas
försäljningsmedel för virke, som vid förrättningen fälts i mätnings- och skifteslinier,
men, _ om dessa medel ej förslå, bristen fylles efter hand af den indelade
skogens ordinarie afkastning utöfver kostnaden för skogens skötsel samt, i fråga
om boställen, boställshafvarens husbehof. Lemnar skogsafkastningen ej tillgång
härtill, bestrida kostnaden i fråga om militie- och civilt boställe af statsverket
och vid ecklesiastikt boställe, som icke af menighet inköpts eller af enskild för
ändamålet donerats, af de eckelsiastika boställenas skogsfond.

260

ÄNDRING}ÅR I SKOGSLAGSTIFTNINGEN.

ningen af bostäl]sskogar såsom en aflöningsförmån, i inånga fall
helt visst af det skäl, att boställets skog då ännu icke hunnit
blifva indelad till ordnad hushållning. De skogsmedel, åtskilliga
tjensteinnehafvare uppburit, hafva alltså, på sätt förut blifvit
påpekadt, utgjort ett tillskott till lönerna utöfver hvad vid
löneregleringarna beräknats.

Ett utskiftande af boställes skogstil Igång i enligh et med
föreskrifterna uti omförmälda § 20 låter sig uppenbarligen icke
förena med komiténs lönesystem. Skogsförsäljningsmedlen fördela
sig nemligen mycket ojemnt på olika år, hvarförutom det
knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna,
huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan
såsom skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har på
senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till
värdet ovissa andelarne af skogens afkastning blifvit utbytta
mot fasta anslag från presterskapets löneregleringsfond, hvilken
i stället fått sig tillerkänd hela behållna skogsafkastningen.

Härmed är man då också inne på den af komitén förordade
anordning, att hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares
behof eller för församling åliggande kyrko- eller
pr estgårdsby ggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna
skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra
gemensamma aflöningstillgångar, nemligen till utfyllande af rationel
beräknade löner, hvarhelst behof deraf förefinnes.

En dylik anordning skulle, förutom det att ett utlemnande
af lönerna derigenom möjliggjordes, medföra äfven andra fördelar,
i främsta rummet den, att skogsskötsel kunde bedrifvas
mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och afkastningens
uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att
tillmötesgå en boställshafvares — för öfrigt ganska naturliga
— önskan att under sin besittningstid erhålla största möjliga
afkastning af skogen. I betraktande af den omgång och det
besvär, som äro förbundna med skogsmedlens utbekommande och
redovisning, ligger det jemväl i öppen dag, att en väsentlig förenkling
i administrationen skulle kunna genomföras, derest all
behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.1)

1) Fördelarne i administrativt hänseende belysas i en — uppenbarligen af
sakkunnig person skrifven — uppsats >Om ecklesiastika boställens skogar» uti
tidskrift för skogshushållning, årgången 1895, sid. 229—240, hvarur följande här
ansetts böra återgifvas: »År nu skogen thron!)* och bibehållen under innehafvarens
bevakning och skötsel med rätt för innehafvaren att af den behållna årliga

SPECIALMOTIV.

261

Öfverstiger ordinarie virkesafkastning å ecklesiastikt boställe,
hvilket på grund af gällande författningar bör utarrenderas,
hvad som erfordras för gårdens behof, skall, der skogen
icke ställes under skogsstatens omedelbara förvaltning, öfverskottet
jemlikt § 21 mot årligt skogsarrende upplåtas till arrendatorn.
Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är emellertid
icke fördelaktig. Utom det att arrendeafgiften vanligen ingalunda
motsvarar värdet af skogsafkastningen — enär berörda
afgift måste sättas jemförelsevis lågt, med hänsyn dertill att
socknemännens författningsenliga rätt till utsyning å skogen för
kyrko- och prestgårdsbyggnad måste, äfven vid skogens utarrendering,
varda dem förbehållen —, förekommer nemligen ej så
sällan, att arrendatorn försummar ej mindre skogsvården, för att
bespara sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll,
för att bereda sig desto större inkomst af skogen. Härtill kommer
att kostnaden för den särskilda undersökning å skogen, som
med afseende å blifvande utarrendering understundom finnes erforderlig,
drabbar presterskapets löneregleringsfond.

Komitén anser derför, att upplåtande mot skogs arrende af
Våning sboställes beräknade virkes öfverskott icke bör för framtiden
medgifvas. När gällande arrendekontrakt utlöpa, synes också

af kastningen åtnjuta viss andel, så blir tillämpningsproceduren ytterst vidlyftig.
Efter ett visst ecklesiastikårs utgång säljes årets, efter husbehofsvirkets uttagande,
qvarblifna öfverskott, penningarne derför inflyta till länsstyrelsen kanske
efter lång tid, beroende på försäljningsvilkoren, boställshafvaren sänder sina verificerade
räkningar å kostnader för skogsskötsel^ om lian käft sådana, till jägmästaren
för att granskas oek attesteras, återfår dem derifrån, oek skrifver derefter
till domänstyrelsen med begäran att utfå ej blott räkningarnas belopp, utan
äfven sin andel i nettobehållningen. Domänstyrelsen, sedan den från länsstyrelsen
genom dennas qvartalsräkningar fått reda på influten köpeskilling, auktionskostnad
m. m. oek ur jägmästares kassaredogörelser ock ur andra räkenskaper liemtat
kännedom om utgifter för skogens skötsel, indelning ock dylikt, remitterar handlingarna
till jägmästaren, i hufvudsakligt syfte att få utredt till hvilket eller
hvilka ecklesiastikår den ordinarie afverkningen hört, samt huru vida bland det
sålda virket förekommit extra afkastning. Efter handlingarnas återkomst från
jägmästaren kan ändtligen domänstyrelsen anmoda dels länsstyrelsen att af medel
från landtränteriet till domkapitlet öfversända, hvad boställshafvaren skulle hafva
enligt hos domänstyrelsen upprättad redovisningsräkning, dels oek domkapitlet att
enligt samma räkning tillställa beloppet vederbörande koställshafvare. Skulle nu
kongl. brefvet af den 29 november 1889 så strängt tillämpas, att denna penninganvisning
skedde först efter det domänstyrelsen afslutat sin hufvudbok för året,
d. v. s. efter den 1 maj påföljande året, så blefve utbetalningen naturligtvis yttermera
försenad; men för att, så vidt ske kan, tillmötesgå boställshafvaren plägar,
till undvikande af åtminstone denna tidsförlust, en mindre del af köpeskillingen
reserveras för löpande årets eventuela utgifter, så att, om något deraf blir öfrigt,
detta fördelas efter bokslutet eller vid nästa utdelning, hvaremot hufvudklumpen
fördelas omedelbart efter förenämnda utredning.»

262 ÄNDRINGAR I SKOGSLAGSTIFTNINGEN.

lämpligt, att de icke vidare varda förnyade, på det att nu åsyftade
förändring må desto förr kunna genomföras.

Af livad komitén här ofvan anfört torde såsom dess syftemål
framgå, att boställshafvares och arrendators rätt till afkastning af
skog å ecklesiastikt boställe bör inskränkas derhän, att de endast
till husbehof ega använda dylik skog. Har annan prest än
boställshafvare fatt sig särskildt tillerkänd eller på grund af
häfd åtnjutit rätt att från boställets skog taga sitt virkesbehof
eller någon del deraf, bör han naturligtvis äfven hädanefter bibehållas
vid en sådan rätt.

Då boställshafvare alltså icke skulle ega åtnjuta någon inkomst
af skogen utöfver husbehofvet, lärer det icke heller böra
åläggas honom att — såsom nu är i § 19 för visst fall stadgadt

bevaka och sköta skogen, utan torde lämpligast vara, att
alla ecklesiastika boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara
vård. och förvaltning.

Hvad som öfverskjuter boställshafvares, arrendators eller
församlings virkesbehof skall i vederbörlig ordning utsynas och
försäljas, h örsäljningsmedlen dels för skogstillgång. som vid
upprättande af skogshushållningsplan finnes böra afverkas genom
s. k. berednings- eller rensningshuggning och icke kan anses tillhöra
skogens ordinarie afkastning, dels ock i vissa fall för skog, som blifvit
genom eld eller storm eller eljest skadad, ingå nu till ecklesiastika
boställenas skogsfond (§ 22). Af försäljningsmedel för boställsskogs
ordinarie afkastning skall, efter afdrag af kostnaden för
virkets försäljning, i första rummet gäldas kostnaden för skogens
skötsel, hvartill jemväl räknas statsverket tillkommande godtgörelse
för förrättning, som i och för skogsodling eller afverkning
verkställes af jägmästare, samt derefter kostnaden för skogens
indelning, i den mån försäljningsmedel för virke, som vid skogsindelning
fälts i mätnings- och skifteslinier ej dertill förslå.
Lemnar skogen ej öfverskott, tillräckligt för gäldande af kostnaden
för skogens skötsel, skall denna kostnad, i den mån så erfordras,
bestridas af skogsfonden. Kostnaden för skogsindelning
må i vanliga fall förskjutas af allmänna medel. Sådant förskott
skall sedermera återgäldas af den indelade skogens afkastning, men,
om denna ej dertill lemnar tillgång, jemväl af berörda fond. Den
del af försäljningsmedlen för ordinarie afkastningen, som icke

SPECIALMOTIV.

263

tillfaller boställshafvaren eller erfordras till gäldande af förut
omförmälda kostnader, ingår till presterskapets lönereglerings fond
(§§ 23, 24, 26 och 67).

Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till domänstyrelsen angående
ny reglering af skogsstaten den 29 november 1889 lemnar närmare
föreskrifter angående gäldandet af kostnader för skogsodling
och afverkning å ecklesiastik boställsskog. När dylik förrättning
verkställes af jägmästare, skall godtgörelse utgå med
reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,
men likväl icke uppbäras af jägmästarne, utan tillgodoföras
statsverket. För sådant ändamål skall vid hvarje års bokslut
af influtna skogsmedel — innan fördelning af behållna afkastningen
eger rum mellan vederbörande boställshafvare och presterskapets
löneregleringsfond — eller, om vid dylikt boställe virkesförsäljning
under året icke egt rum eller försäljmngsmedlen
äro för ändamålet otillräckliga, från ecklesiastika boställenas
skogsfond till statsmedel omföras hvad som, efter behörig fördelning,
motsvarar kostnaden för de åt jägmästarne under året verkstälda
förrättningar. Då kronojägare på jägmästares order biträder
med afverkning, skogsodling eller annat arbete å ecklesiastikt
boställes skog, som icke står under skogsstatens förvaltning,
eger han derför åtnjuta dagarfvode med 2 kronor 50 öre.
Dessa arfvoden skola också gäldas af skogens afkastning eller,
i händelse skogen icke lemnar öfverskott eller detta icke är för
ändamålet tillräckligt, af sistnämnda fond.

I den mån anförda bestämmelser afse att reglera fördel)lingen
af medel, som influtit för försåld skog ä ecklesiastikt boställe,
_ vare sig skogen tillhört den ordinarie eller den extra ordinarie
afverkningen — skulle ett bifall till komiténs förslag till
lag om kyrkofond medföra upphäfvande af samtliga dessa bestämmelser,
med undantag endast af den, enligt hvilken kostnaden
för försäljning af boställsskogs afkastning utöfver husbehofvet
skall gäldas af försäljningsmedlen. Sedan denna kostnad afdragits,
skulle nemligen hela återstoden af berörda medel ingå
till kyrkofonden, som i sig borde upptaga jemväl presterskapets löneregleringsfond
och ecklesiastika boställenas skogsfond. Sist
nämnda fonder komme i följd häraf att upphöra.

Öfriga ofvan omförmälda kostnader måste naturligtvis, då
de icke vidare skola gäldas af skogsförsäljningsmedlen eller af
ecklesiastika boställenas skogsfond, öfvertagas af kyrkofonden,

2fi4

ANDRINGAR I SKOGSLAGSTIFTNINGEN.

T a utviscinde

kostnaderna för skogsskötsel äfvensom för jägmästares och

stika boställen, som icke af menighet inköpts

1.	_ 2t “	! 3. |	4.	II 5.
L ii n.	År 1899.
Kostnader för skogs-skötsel.	1 Ersättning till statsver-ket för jäg-mästares | tjenstefel*- j rättningar.	Krono-j ägares dag- arfvoden.	Summa.
	Kr.	K,	Kr.	Kr.
Stockholms och Upsala.........	4,884-99	414-19	960-48	6,259-66
Södermanlands...........	1,636-47	36500	177-50	2,178-97
Östergötlands......	2,070-33	423 04 ;	397-38	2,890-75
J önköpiugs.............	1,371 33	185-12	191-25	1,747-70
Kronobergs . . .	3,281-68	377-28	242-50	3,901-41
Kalmar......	1,289-68	347-34	247-50	1,884-42
Gotlands.......	1,456-54	357-40	100-50	1,914-44
Blekinge och Kristianstads........	2,590-80	143-97 1	202-50	2,937-27
Malmöhus...........	875-01	193 09	37-50	1.105-60
Hallands ....	2.455-33	338-97	192-50	2,986-80
Göteborgs och Bohus.........	429-29	--	8250	511-79
Elfsborgs ....	3,595-39	390*44	606''2 5	4,592-08
Skaraborgs..........	3,197-24	485-11	526-25	4,208-60
Vermlands.......	11,379-81	1,024-20	137-50	12,541-51
Örebro......	743-74	640-89	138-75	1,522-88
Vestmanlands............	528-94	383-63	221-25	1,133-82
Kopparbergs.......	539-99	426*45	220-25	1,186-69
Gefleborgs ..........	4,046-67	380-57	125-00	4,552-24
Vesternorrlands.....	1,161-00	906-56	398-65	2,466-21
Jemtlands......	—	901-23	189-50	1,090-73
Vesterbottens.....	37*50 1	75-96	74-25	187-7)
Norrbottens............		416-84	15-00 1	431-84
Summa	47,571-63 |	9.176-73	5,484-76 |	62.233 12

SPECIALMOTIV.

265

blå

vissa af kronojägares förrättningar under åren 1899—1901 å echlesiaeller
af enskild för ändamålet donerats.

6.	7- I	8.	9.	10.	ii.	12.	13.
	År 1900.		År 1901.
Kostnader för skogs-skötsel.	Ersättning j till statsver-ket för jäg-mästares tjensteför-rättningar.	Krono-j ägares dag- arfvoden.	Summa.	Kostnader för skogs-skötsel.	Ersättning till statsver-ket för jäg-mästares tjensteför-rättningar.	Krono-j ägares dag- ar fvoden.	Summa.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
5,960-86	25017	843''74	7,054-77	3,350-24	202-74	76049	4,313-47
2,143-34	28536	191-25	2,619-95	2,371-19	320-68	293-75	2,985-62
3,187-73	537-40	488-87	4,214-00	2,624-41	294-85	452-25	3,371-51
2,450-68	247-69	388''7 5	3,087-12	2,500-41	219-51	366 00	3,085-92
1,210-06	140-10	120-00	1,470-16	1,197-58	141-58	152-50	1,491-66
1,395-69	43501	31500	2,145-70	1,589-74	260-32	232-50	2,082-56
1,822-00	703-31	80-00	2,605-31	1,25295	323-24	122-50	1,698-69
1,609-41	143-19	148-75	1,901-35	1,933*45	145-23	137-50	2,216-18
2,075-43	150-67	122-50	2,348-60	2,204-37	96-20	122-50	2,423-07
3,205-81	175-35	180 00	3,561-16	2,535-03	315-29	215-00	3,065 32
873-79	24-60	87''50	985-89	210-00	97-3 8	66-25	373-63
3,272-66	398-75	499-80	4,171-21	5,962-26	418-39	700-25	7,080-90
2,993-36	377-35	443-75	3,814-46	3,667*07	492-91	525-62	4,685-60
13,784-51	562-06 ;	217-50	14,564-07	11,673-47	840-90	153*50	12,667-87
1,048-37	375-23	199-25	1,622-85	1,248-32	404-27	218-75	1,871-34
941-96	36307	265-00	1,570-03	1,587-97	350*13	29000	2,228-10
391-64	447-91	197-87	1,037-42	385*59	380-40	231-25	997-24
3,908-78	828-98	10600	4,843-76	4,767-57	853-91	127-00	5,748-48
3,763*61	961-64	294-50	5,019-65	3,731*37	1,060-63	618-50	5,410-50
13-75	767-48	397-50	1,178-73	63*50	464-35	276-25	804-10
54-27	265-08	5550	374-85	2-50	143-35	102-50	248-35
	147-20	36-83	184-03	....	93-84	44-50	138-34
56,107 61	8,587 60	5,679-86	70,375-0/	54,858-99	7,920-10	6.209-36	68,988-45

266

ÄNDRINGAR I SKOGSLAGSTIPTNINGEN.

kostnaden för skog sindelning på det sätt, att kyrkofonden godtgör
förskott, som i hittills vanlig ordning för sådant ändamål
lemnas af allmänna medel.

Hvad beträffar kostnaden för skogsodling och andra arbeten
för skogsskötsel^ främjande — hvilka arbeten fortfarande såsom
tillförene torde böra ombesörjas af skogsstaten —, har komitén
förestält sig, att domänstyrelsen borde afgifva förslag å de arbeten
af angifna beskaffenhet, som för hvarje år skola utföras,
samt att det skulle tillkomma Kongl. Maj:t att fastställa det
k ost nåd sb el opp, som årligen må af kyrkofondens medel dertill
användas. Härigenom skulle beredas nödig trygghet för att utgifterna
för skogskulturen kunde hållas inom behöriga gränser
och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blefve till
verklig fromma för skogarnes utveckling.

Med afseende å förrättning icke blott af jägmästare för
skogsodling eller aftorkning utan äfven af kronojägare i de fall,
då han på jägmästares order biträder med sådant arbete, som
hittills skolat särskildt godtgöras, lärer den uppgörelse böra
med statsverket träffas, att kyrkofonden årligen lemnar statsverket
ersättning med ett för all framtid bestämdt belopp; och
torde denna ersättning lämpligen kunna fastställas till en summa,
motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende utgifvits
under de tio åren 1904—13.

För att gifva en ungefärlig föreställning om storleken af
den ersättning, som med anledning häraf skulle komma att utgå,
har komitén låtit utarbeta förestående tablå, grundad på domänstyrelsens
räkenskaper samt utvisande i fråga om de boställen,
som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet
donerats, dels kostnaderna för skogsodling och andra arbeten för
skogsskötselns främjande, dels ersättning till statsverket för
jägmästarnes tjensteförrättningar, dels kronojägarnes dagarfvoden,
allt för ett hvart af åren 1899, 1900 och 1901. I medeltal har för
dessa tre år utgått ett belopp af 67,198 kronor 88 öre. Härtill
komma emellertid ytterligare 7,621 kronor, utgörande kostnaderna
för aflöning åt extra bevakning å boställen af omförmälda beskaffenhet.
Detta senare belopp har utsöndrats från de öfriga
kostnaderna, emedan det utgått nästan oförändradt för hvarje
år. Hela ersättningssumman skulle alltså, om nu förefintliga
förhållanden läggas till grund för beräkningen, kunna anslås till
74,819 kronor 88 öre i medeltal för år.

SPECIALMOTIV.

267

Fråga om disposition af skogsuf kastning vid boställe, som af
menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, bör,
efter komiténs åsigt, fortfarande underställas Kongl. Maj:ts
pröfning (§ 28).

Afkastning utöfver husbehofvet af skog å hemman, som anslagits
till aflönande af biskop i denna hans egenskap, — således
ej såsom kyrkoherde i prebendepastorat — kan naturligtvis
lagligen icke tillföras kyrkofonden, lika litet som den för
närvarande bör ingå till presterskapets löneregleringsfond.
Dylik afkastning är nemligen uppenbarligen icke af beskaffenhet
att kunna disponeras, såsom det heter uti § 24 af 1866 års
skogsförordning, »i öfverensstämmelse med kongl. förordningen den
11 juli 1862 till bidrag vid reglerande af presterskapets inkomsten.
Emellerid är det komitén bekant, att behållen skogsafkastning
från hemman af nu ifrågavarande beskaffenhet ingått och fortfarande
ingår till presterskapets löneregleringsfond.

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild donerats,
icke lemnar så stort virkesöfverskott, att deraf kunna
bestridas kostnaderna för skogsindelning, skogsodling och andra
arbeten för skogsskötselns främjande, samt nödiga medel icke
heller genom vederbörandes försorg tillhandahållas, lärer skogsstaten
icke taga någon befattning med dessa arbeten, för hvilka
i allt fäll kostnaderna ej torde böra gäldas af kyrkofonden.

Förslag

till

Kungörelse angående ändring i nådiga stadgan för
rikets allmänna läroverk den 1 november 1878.

Bland medel, hvilka den s. k. uppfostringskomitén i sitt den
8 april 1817 afgifna förslag till en förbättrad skolordning beräknat
för den byggnadsfond, som skulle finnas inom hvarje stift,
upptogos i § 2 af 1 kapitlet uti andra sektionen »ett års behållna
inkomster, sedan aflöning och utskylder blifvit vederbörligen
bestridde, efter den Ecklesiastike Tjensteman, som dör
eller afgår, utan att efterlemna Enka eller omyndiga Barn,
hvilka lagligen kunde få Nådår; eller ock efter den, som befordras
till annan syssla samt lemnar sin förr innehafva, att genast
utan någon vacance-tid tillträda».x) Enligt den på berörda förslag
grundade Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Skol-Ordning den
16 december 1820 — andra sektionen, kapitlet 3 § 1 — skulle
hvarje stift hafva sin särskilda byggnadskassa, hvilken egde
uppbära, bland annat, ett års behållna inkomster efter ecklesiastik
tjensteman, som under angifna förhållanden dött eller afgått.
Nu gällande Kongl. Maj:ts nådiga stadga för rikets allmänna
läroverk den 1 november 1878 föreskrifver i § 135 mom.
1, att hvarje stift skall för de allmänna läroverkens behof ega
eu byggnadskassa, hvars inkomster äro: »----c) ett års be hållen

inkomst, sedan aflöning och utskylder blifvit vederbörligen
bestridda, efter ecklesiastik tjensteman utom läroverket, hvilken

t) Af Kongl. Haj:ts nådiga bref till Uppfostrings-Comitteen angående en Interims-Löne-reglering
vid Rikets Elementar-Läroverk den 22 april 1819 framgår,
att redan då några stift erhållit förmånen att, till samlande af byggnads- och
reparationskassor vid gymnasier och större skolhus, få uppbära ett års inkomst
af de ecklesiastika lägenheter, vid hvilkas ledigblifvande genom dödsfall ingen
arfvinge med rättighet till nådår funnes.

SPECIALMOTIV.

269

genom erhållet afsked eller genom afsättning från tjensten afgått,
eller som aflidit utan att efterlemna enka eller omyndiga
barn, hvilka äro till nådår lagligen berättigade.»1)

Med anledning af en i ämnet väckt motion, n:o 28, anhöll
kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 5 oktober 1898, att
Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning, vidtaga erforderliga
åtgärder för att snarast möjligt få punkten c) i mom. 1
af § 135 i gällande läroverksstadga upphäfd, dervid kyrkomötet
åberopade hvad till stöd för motionen blifvit anfördt.2) Bland
annat hade motionären framhållit, huru som ifrågavarande bestämmelse
tillkommit under en öfvergångsperiod i de allmänna
läroverkens utveckling på initiativ af vederbörande stiftsstyrelser,
som för tillfället saknat annan utväg att tillgodose undervisningsväsendets
behof. Att en dylik extra ordinär inkomstkälla
för de allmänna läroverkens byggnadskassa anlitades under
nämnda utvecklingsstadium, då läroverken snarare hade karakteren
af spridda stiftsinstitutioner än led i en enda stor statsinstitution,
vore lätt förklarligt, särdeles som läroverken då i
vida högre grad än nu betraktades såsom prestbildningsanstalter.
De på den tiden mycket klent aflönade lärareplatserna hade
dessutom varit trappsteg för befordran i kyrkans tjenst och
deras innehafvare hade egt företrädesrätten att räkna dubbla presterliga
tjenstår. Det torde emellertid numera icke kunna anses
billigt, att prester, som befordrats till ordinarie tjenst, nödgades
vänta ett år på att tillträda sina löneförmåner, på det att
statsverket och städerna derigenom skulle beredas lindring i
sina omkostnader för läroverksbyggnadernas uppförande och vidmagthållande.
Äfven i församlingslifvet medförde en dylik anordning
högst afsevärda olägenheter, då prester liga tjenster måste
efter utgången af den senaste innehafvarens tjenstår stå
lediga och förvaltas af vikarier under ett helt år utöfver det,
för hvithet inkomsten tillfallit presterskapets enke- och pupillkassa.

b Kong!. Maj:ts nådiga stadga för Rikets Allmänna Elementar-Läroverk den
14 augusti 1856 innehöll i § 135, likasom Kongl. Maj:tä förnyade nådiga Stadga
för Rikets Allmänna Elementarläroverk den 29 januari 1859 i § 133, en ordagrant
lika hestämmelse.

2) Vid riksdagen 1853—54 väcktes motioner om förändradt användande af
de utaf lediga prestlägenheter utgående inkomster, som dittills tillfallit vissa under
domkapitlens vård stälda kassor, öfver hvilka motioner allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet afgaf betänkande, n:r 84. Motionerna blefvo emellertid af riksdagen
afslagna.

270

UPPHÖRANDE AF KADUKÅR.

Ta utvisande

beloppet af de medel, som under åren 1881—1900 influtit till

1878 års lär o -

1. j 2.	3.	"" 47	5.	6.	7.
År.	Upsala stift.	Linköpings stift.	Skara stift.	Strengnäs stift.	j Vesterås stift.	Vexjö stift.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1881.....	4,112-21	400-00		—	3,81000	—
i 1882 .....	534-49	—	—	—	2,286-33	—
1883 .....	1,862-40	5,199-13	—	21156	27000	—
1884 .....	4,518-41	1,250-00		—	1,987-95	—
* 1885 .....	1,308-99	2,743-49	—	—	1,500-77	—
1886 .....	2,90000	7,251-77	—	255*25	—	—
1887 .....	684-42	2,00000	—	—	—	—
1888 .....	7,777-31	3,267-61	—	2,110-00	—	—
1889 .....	2,666-34	5,71317	—	12111	1,209-99	2,052-77
1890 .....	12,553-69	1,089-20		773-67	4,03002
1891.....	7,348-74	3,609-98	2,203-55	320-92	1,009-25	—
1892 .....	574-68	2,166-79	1,912-92	3-40	—	—
1893 .....	7,09603	4,060-33	4,883''5 4	—	996-28	—
1891.....	14,433-89	7,332''17	—	480-31	—	2,948-70
1895 .....	6,711-31	1,53005	3,003-29	1-94	—	—
1896 .....	12,400-43	1-80	1,313-02	266-90	179-53	• —
1897 .....	12,548-92	1,387-26	—	226-25	—	—
1898 .....	15,437-22	4,559-43	—	832-12	—	—
1899 .....	12,276-17	—	—	_	—	—
1900 .....	12,875-14	—	707-61	1-06	153-57	1,882-64
1881—1900 . .	140,65079	53,562 13	14,023 93	5,604 49	17,43369	6.884-n

SPECIALMOTIV.

271

blå

stiftens byggnadsmassor på grund af bestämmelsen i § 135 mom. 1 c) i
verTcsstadga.

8.	9.	10.	il.	12.	13.	14.	15.
Lunds stift.	Göteborgs stift.	Kalmar stift.	Karlstads stift.	Hernösands stift.	Visby stift.	Summa.	.........i År.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
—	—	2,65810	—	505-14	918-80	12,404-25	1881
	—	—	515-64	188-00	—	3,524-46	1882
-	—	—	2,558-46	1,891-20	—	11,992-75	1883
—	lOOoo	—	406-55	17000	—	8,462-91	1884
891-16	10167	5.308-96		643-03	1,173-85	13,671*92	1885
5,223-79	—	21-67	1,449-14	—	10,488-44	27,590-06	1886
—	—	—	1,432-68	307* (55	—	4,424-75	1887
—	—	—	2,269-65	—	1,797-22	17,221-79	1888
2,776-15	2,877-89	—	25-00	—	—	17,44242	1889
13,838-24	379-67		2,92728	507-43	—	36,099-20	1890
17,842-54	042	1,149-90	557-14	—	—	34.041 :i7	1891
4,089-01	—	2,567-45		—	—	11,314-25	1892
10,228-12	—		1,95389	587-62	1,105-60	30,911-41	1893
2,186-40	—	659-75	2,185-95	—	—	30,227-17	1894
12,911 81	—	4-75	1,056-98	—	1,619-41	26.839-54	1895
6,199-49	—	2,435 54	1,637-50	—	556-29	24,990-50	1896
4,489-30	—	-	1,400-n	5,50000	636-16	26.188-00	1897
8,105-76	—	—	1615	5,770-70	—	34,721-38	1898
29,934-25	—	—	195-33	3,009-53	1,279-72	46,695''00	1899
31,820-83	—	—	1,585-69	2,52631	—	51,552-86	1900
150,536 85	3,450''6 5	14,806-12	22.17314	21,606-61	19,575-49	470,31700	1881—1900

272

UPPHÖRANDE AP KADUKÅR.

Uppgifter, som från domkapitlen införskaffats och blifvit
sammanförda i förestående tablå, gifva vid handen, att ifrågavarande
s. k. kadukmedel under åren 1881—1900 för alla stiften
uppgått till sammanlagdt 470,317 kronor.

Komitén, som icke finner det rättvist och billigt, att medel,
som äro afsedda att bereda presterskapet inkomst, dragas till
alldeles främmande ändamål, har ansett sig böra, under instämmande.
i hvad ofvan åsyftade motionär anfört, föreslå, att hvad i
§ 135 mom. 1 af nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk
den 1 november 1878 blifvit stadgadt derom, att stiftets byggnadskassa
eger under vissa angifna förutsättningar uppbära ett
års behållen inkomst efter ecklesiastik tjensteman utom allmänt
läroverk, skall förklenas upphöra att gälla.

273

Finansplan.

Med tillämpning af de utaf komitén föreslagna grunder för
beräkning af presterskapets aflöning bar komitén utarbetat
två till tabellserien I) börande tabeller, bvilka angifva löner
för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt ständiga
adjunkter och kontraktsprostar, sådana dessa löner och arfvoden
beräknats under förutsättning: i tab. 1 att nu bestående indelning
och organisation bibehållas, samt i tab. 2 att de af komitén
föreslagna ändringar i indelningen och organisationen genomföras.
Till dessa tabeller sluta sig två andra i samma serie
upptagna tabeller, utvisande: tab. 3 de tillgångar, som erfordras
till bestridande af presterskapets enligt tab. 1 beräknade löner
och arfvoden, samt tab. 4 de aflöningstillgångar, som erfordras
under den i tab. 2 angifna förutsättning.J)

Dessa löner och arfvoden skulle sammanlagdt uppgå:

enligt tab. 1 till........... . 9,387,687 kronor och

» » 2 » ............ 9,304,402 »

Enär emellertid bostadsboställe undantagsvis lemnar högre
afkastning, än som motsvarar beräknadt aflöningsbelopp för den
tjenst, hvartill bostället är anslaget, samt understundom i följd
af donation, som tillförsäkrats innehafvare af viss presterlig
tjenst, någon förmån utöfver dylikt belopp beredes tjensteinnehafvaren,
komma i dessa fall att utgå aflöningsförmåner af större
värde än som enligt ofvan omförmälda grunder beräknats.2) Med
hänsyn härtill hafva de i tab. 1 och 2 beräknade aflöningsbelopp
måst ökas med respektive 21,560 och 26,193 kronor, i följd hvaraf
aflöningens totalsumma utgör:

enligt tab. 3 (motsvarande tab. 1) . . . . 9,409,247 kronor och
» »4 (motsvarande tab. 2) ... . 9,330,595 >

9 Jfr tablåerna bär ofvan sid. 248—251.

2) Jfr ofvan sid. 189.

18

274

FINANSPLAN.

I hvilken mån komiténs — uti redan afgifvet betänkande III
— framstälda förslag till förändringar i nuvarande kyrkliga indelning
och organisation kunna blifva genomförda, är icke möjligt
att förutse. Det är emellertid uppenbart, att ifrågavarande
organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande
framtid — väsentligen utvecklas, och lärer denna utveckling
blifva åtminstone fullt så omfattande, som komitén antagit. Vid
beräkning af de tillgångar, som erfordras för presterskapets aflönande,
har komitén derför utgått från den förutsättning, att
samtliga dess förslag varda godkända, i hvad de afse delning af
pastorat, inrättande inom visst pastorat af ökadt antal presterliga
tjenster samt utbyte af extra ordinarie beställning mot komministratur.
Härigenom skulle föranledas en ökning i utgifter med
509,828 kronor utöfver den i tab. 3 upptagna summa af 9,409,247
kronor.

Å andra sidan torde det svårligen kunna bestridas, att inom
vissa pastorat för närvarande finnas flera presterliga krafter, än
själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då likväl med säkerhet
kan förväntas, att komiténs förslag om indragning af presterliga
tjenster skall röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas
sida, har komitén trott sig vid förevarande beräkningar
böra utgå från det antagande, att indragningsförslagen skulle
komma att genomföras, endast i hvad de afse komministersbefattningar,
som finnas i pastorat med allenast en kyrka och
med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningar
i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju
ovisst är, när dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra.
Den minskning i utgifter, som häraf skulle blifva en följd,
utgör 109,316 kronor.

A) Utgifter.

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt
ständiga adjunkter och kontraktsprostar.

Med iakttagande af ofvan angifna grunder har komitén
uppgjort efterföljande tablå, utvisande att nu ifrågavarande löner
och arfvoden skulle uppgå till 9,809,759 kronor, således en
ökning af 400,512 kronor utöfver kostnadssumman i tab. 3.

FINANSPLAN.

275

2. Ålderstillägg för ständiga adjunkter.

I nyssnämnda summa 9,809,759 kronor inbegripas arfvoden
åt 102 ständiga adjunkter. Komitén antager, att bland dessa
adjunkter ålderstillägg skulle komma att åtnjutas:

å 100 kronor af 25 adjunkter med tillhopa . . . 2,500 kronor
» 200 » » 17 » » » ... 3,400 »

eller således sammanlagdt 5,900 kronor.

3. Adjunktsarfvoden och ålderstillägg åt andra adjunkter än de

ständiga.

Under förutsättning att komiténs förslag om beredande af
emeritilöner åt prester varder godkändt — i hvilken händelse
behofvet af extra ordinarie prester skulle i afsevärd grad minskas
— har komitén förestält sig, att adjunktstjenstgöringen inom
samtliga stiften och Stockholms stad skulle kunna uppehållas af
300 adjunkter, utöfver dem som få anställning i egenskap af ständiga
adjunkter. Af dessa 300 adjunkter torde 75 komma i åtnjutande
af ålderstillägg å 100 kronor och 50 undfå ålderstillägg
å 200 kronor.

I enlighet härmed beräknas:

300 adjunktsarfvoden å 800 kronor...... 240,000 kronor

75 ålderstillägg å 100 kronor........ 7,500 »

50 » å 200 » ........ 10,000 »

eller tillhopa 257,500 kronor.

4. Kostnadsersättning åt ständiga och andra adjunkter för resa
till tjenstgöringsort.

Med ledning af inhemtade upplysningar från stift, der ersättning
för adjunkters resekostnader betalas af stiftets adjunktskassa,
och med hänsyn dertill att dylika kostnader inom rikets
nordliga delar måste uppgå till afsevärda belopp, har komitén
ansett sig icke böra upptaga ifrågavarande kostnadsersättning
för samtliga 402 adjunkterna till mindre belopp än 15,000 kronor.

276

FINANSPLAN.

T a -

utvisande prestershapets löner och tillgångar^ till deras bestridande, sådana

nu bestående indelning och

1.	2.	3.	4- 1	5. |	6. |	7. !	8.	9. |	10.
Stift.			A f 1	ö n i	n g	för			Summa aflöning för samtliga prester.
ky	rkoherdar.	komministrar.	ständiga adjunk- ter.	kon- trakts- prostar.
Enligt finans- planen.	Lönetill-ökning i följd af boställs-afkast-ning eller särskild donation.	Summa.	Enligt finans- planen.	Löne till-ökning i följd af boställs-afkast-ning eller särskild donation.	Summa.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Hela riket.
Up8ala . . .	737,575	—	737,575	282,128	—	282,128	9,100	7,840	1,036,643
Linköpings . .	649,244	1,332	650,576	210,263	—	210,263	11,600	6,235	878,674
Skara ....	575,439		575,439	278,682	—	278,682	2,600	4,820	861,541
Strengnäs . .	477,782	165	477,947	169,569	—	169,569	6,800	4,600	658,916
Vesterås . . .	514,207	1,623	515,830	164,646	165	164,811	6,800	5,210	692,651
Vexjö ....	441,687	37	441,724	211,231	379	211,610	11,000	3,910	668,244
Lunds ....	1,388,603	10,973	1,399,576	177,105	6,901	184,006	13,600	7,930	1,605,112
Göteborgs . .	664,146	120	664,266	276,420	124	276,544	10,100	4,545	955,455
Kalmar . . .	195,561	—	195,561	79,440	—	79,440	4,200	1,975	281,176
Karlstads . .	388,917	1,404	390,321	164,520	—	164,520	12,300	3,790	570,931
Heniösands . .	778,907	262	779,169	302,407	—	302,407	19,500	7,450	1,108,526
Visby ....	180,895		180,895	14,656	—	14,656	—	1,250	196,801
Stockholms stad	158,289		158,289	108,000	—	108,000	28,800		295,089
För hela riket	7,151,252	15,916	7,167,168	2,439,067	7,5692,446,636	136,400	59,555|9,809,759

FINANSPLAN.

277

blå

de beräknats under förutsättning att i finansplanen angifna förändringar i
organisation genomföras.

11.	12.	13.	M.	15.	16. |	17.	18.	19.	20.	21.	22.
Aflöningen betäckes	genom	Af	aflöningen betäckes genom
afkast-ning af bostads- boställe.	till-gångar, som för-samlin-garna sjelf va anskaf-fat eller genom donation erhållit.	församlingsafgifter,	af-komst af do-nation till särskild prester- .lig tjenst.	tillskott från kyrko- fonden.	afkast-ning af bostads- boställe	till-gångar, som för-samlin-garna sj elfva anskaf-fat eller genom donation erhållit	församlingsaf- gifter,	af- komst af dona- tion till sär- skild prester- lig tjenst	till- skott från kyrko- fonden
20 öre för hvarje person.	högst 5 öre pr fyrk (prester-skapets egna fyrkar undan-tagna).	20 öre för hvarje person	högst 5 öre pr fyrk (prester-skapets egna fyrkar undan-tagna)
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	%	i	%	%	i	%
302,239	5,279	102,312	264,513	358	361,942	2916	051	9-87	25-52	0-03	34-91
309,089	5,879	80,745	194,108	1,483	287,370	35-18	0-67	9-19	2209	0''17	32-70
259,265	3,140	70,317	144,290	1,131	383,398	30-09	037	8-16	16’75	013	44-50
227,941	4,319	67,495	171,411	1,758	185,992	o4''59	0-66	1024	26-01	027	28-23
123,280	7,723	79,196	227,118	3,718	251,616	17-80	1-11	11-43	32-79	0-54	36-33
144,324	560	64,210	115,370	143	343,637	21-60	0-08	9-61	17-27	0-02	51-42
482,317	30,863	152,142	421,048	28,757	489,985	30-05	1-92	9-48	26-23	1-79	30-53
160,382	2,473	114,882	304,930	320	372,468	16-79	026	12-02	31-92	0-03	38-98
69,641	2,019	27,287	49,784	224	132,221	24-77	0-72	9-70	17-71	008	4702
128,222	7,005	68,104	134,404	485	232,711	22-46	1-23	11-93	23-54	008	40-76
140,508	11,218	123,736	272,700	—	560,364	12-68	l-oi	11-16	24-60	000	50-55
38,558	704	10,557	27,424	89	119,469	19-59	036	5-37	13-93	0-05	60-70
—	1,500	56,674	236,915			0-oo	0-51	19-20	80-29	Ooo	0-00
2,385,766	82,6821,017,657 2,564,015	38,466 8,721,173	24-32	0-84	10-38	26-14	0-39	37-93

278

FINANSPLAN.

5. Emeritilöner.

Utgiften härför beräknas till det belopp, som enligt komiténs
i ämnet afgifna förslag må för ändamålet högst användas, eller

500,000 kronor.

(5. Ersättning för sådan afkastning af enkesäten, som tillkommer
prestenkor.

Taxeringsvärdena å de enkesäten, af hvilka prestenkor ecklesiastikåret
1896—97 åtnjöto afkastning, uppgingo för år 1896
till 575,100 kronor. I saknad af upplysning, huru stor nämnda
afkastning i verkligheten varit, har komitén upptagit densamma
till ett belopp, motsvarande 4 procent af omförmälda taxeringsvärden,
eller 23,004 kronor.

7. Kostnad för skogsindelning.

Denna kostnad — som enligt komiténs förslag skulle af de
gemensamma aflöningstillgångarne gäldas endast i fråga om boställen,
hvilka icke af menighet inköpts eller af enskild för
ändamålet donerats, — har beräknats efter medeltalet af hvad
samma kostnad, på sätt domänstyrelsens räkenskaper gifva vid
handen, utgjort under åren 1899, 1900 och 1901, eller till 12,004
kronor 39 öre.

8. Kostnad för skogsskötsel.

Enligt komiténs förslag till lag om kyrkofond samt till
grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar
skulle beträffande sådana boställen, som icke af menighet
inköpts eller af enskild donerats, af de gemensamma aflöningstillgångarne
gäldas kostnaderna

dels för skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns
främjande intill belopp, som Kongl. Maj:t för hvarje år fastställer,

dels för jägmästares förrättning för skogsodling eller utverkning
äfvensom för kronoj ägares förrättning i de fall, då han
på jägmästares order biträder med arbete, som hittills skolat
särskildt godtgöras, med belopp motsvarande medeltalet af hvad
i sådant hänseende under åren 1904—1913 utgår.

FINANSPLAN.

279

Kostnaden för sist berörda förrättningar, hvilken naturligtvis
ej kan nu angifvas för åren 1904—1913, har, såsom den å
sid. 264—265 införda tablå — kol. 3, 4, 7, 8, 11 och 12 — utvisar,
för åren 1899, 1900 och 1901 uppgått till sammanlagdt
43,058 kronor 41 öre, eller således i medeltal för år till 14,352
kronor 80 öre.

Öfriga här antydda utgifter för skogsskötseln hafva enligt berörda
tablå — kol. 2, 6 och 10 — för samma treårsperiod utgjort tillhopa
158,538 kronor 23 öre eller i medeltal årligen52,846 kronor 8öre.

Samtliga förevarande kostnader skulle alltså kunna antagas
uppgå till 67,198 kronor 88 öre, hvartill kommer den ofvan a
sid. 266 omförmälda särskilda kostnad 7,621 kronor för extra
bevakning å vissa boställen; således en utgiftspost för nu angifna
ändamål å tillhopa 74,819 kronor 88 öre i medeltal för år.

9. Byggnadslånekassornas förvaltningskostnader.

I sitt betänkande med förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor,
sid. 265, har komitén beräknat byyggnadslånekassas förvaltningskostnader
i medeltal till 3,000 kronor årligen; och skulle i
enlighet härmed, om inom hvarje stift inrättas en dylik kassa,
sammanlagda beloppet för tolf kassor uppgå till 36,000 lcronor.

10. Oförutsedda lönebidrag.

Komitén har enligt § 6 mom. 6 af förslaget till lag om
kyrkofond förutsatt, att Kongl. Maj:t skulle ega, med hänsyn
till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställande al
lön för innehafvare af ordinarie presterlig tjenst tagas i beräkning,
undantagsvis bevilja sådan tjensteinnehafvare skäligt lönetillskott.
Årliga kostnaden härför torde kunna anslås till

10,000 kronor.

11. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande
utskylder och besvär.

Förslaget till lag om kyrkofond innehåller i § 7, att, der
från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel ingå till nämnda

280

FINANSPLAN.

fond, Kongl. Maj:t må bevilja boställshafvare, som utgör jemväl
å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, skäligt
bidrag till fullgörande af denna skattskyldighet.

Redan nu ingå från ett betydande antal boställen afsevärda
belopp skogsmedel till presterskapets löneregleringsfond och
ecklesiastika boställenas skogsfond. Som komitén föreslagit, att
icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet skall
tillerkännas de särskilda boställshafvarne, utan att behållna
skogsförsäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin helhet
ingå till kyrkofonden, är uppenbart att, om detta förslag vinner
bifall, från ökadt antal skogar skola tillföras kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar väsentligen större belopp skogsförsäljningsmedel
än hittills. Ifrågavarande skattebidrag synes
derför icke böra beräknas lägre än till 50,000 Tcronor.

* *

Har kyrkoherde eller komminister erhållit fullmagt å sin
tjenst utan sådant förbehåll, som i nådiga cirkuläret den 19
december 1902 omförmäles, skulle Kongl. Maj:t, jemlikt § 32 i
förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning,
ega under der angifna förutsättningar bevilja sådan tjensteinnehafvare
särskild! lönetillskott. De utgifter, som häraf föranledas,
ifrågakomma endast under en kortare öfvergångstid och
kunna uppenbarligen icke nu till beloppet angifvas. Komitén
har med anledning häraf icke för dessa utgifter utfört något
belopp.

B) Inkomster.

1. Afkastning af bostadsboställen.

Rör vinnande af upplysning om presterskapets nuvarande
aflöningsförhållanden har komitén — såsom redogörelsen här
ofvan sid. cxliii—cxlv utvisar — införskaffat och i tab. 3 af
tabellserien A sammanfört åtskilliga uppgifter beträffande de åt
presterskapet upplåtna bostadsboställen med jordbruk. De i kol.
26 af nämnda tabell upptagna siffror angifva de särskilda boställenas
arrendevärden efter afdrag af de kostnadsbelopp, som
införts ej mindre i kol. 25 för den boställshafvaren åliggande
Rfbyggnads- och underhållsskyldighet å de för jordbrukets be -

FINANSPLAN.

281

hof erforderliga hus än äfven i kol. 24 för boställets skatter
och onera.

På sätt framgår af § 6 i komitens förslag till lag angående
reglering af presterskapets aflöning, i) är förutsatt, att — i motsats
mot hvad enligt § 4 i 1862 års förordning hittills skett —
afkastningen af bostadsboställe skall utan afdrag af kostnaden
för fullgörande af boställshafvarens byggnadsskyldighet å boställets
laga hus beräknas såsom aflöningsförmån. Komitén har
derför, då det nu galt att i enlighet med de af komitén antagna
grunder verkställa beräkning af boställenas afkastning, bort med
talen i kol. 26 sammanräkna de i kol. 24 och 25 införda tal.

Till bostadsboställes afkastning skall enligt komiténs nyss
åberopade lagförslag hänföras jemväl alla sådana ■— uti kol. 7 af
tab. 4 i tabellserien A redovisade — förmåner, som tjensteinnehafvare
eger från bostället eller såsom ersättning för derifrån
upplåtna rättigheter åtnjuta. Förmånerna af fri bostad och af
skogsfång till husbehof hafva ej inbegripits i boställsafkastningen.

Sålunda beräknad utgör afkastningen af bostadsboställen,
såsom kol. 11 i tablån å sid. 276—277 utvisar, 2,385,766 kronor.

2. Afkastning af lönetillgångar, som församlingar anskaffat
eller genom donation erhållit.

Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga presterliga
tjenster inom ett pastorat skola, på grund af § 6 mom. 2
i förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning,
beräknas inkomster, som grunda sig derpå, att församling till
löneförbättring för presterskapet inköpt hemman eller lägenhet
eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild person för samma
ändamål till församling gjort donation, eller att ersättning lemnats
för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med
egendom af nu angifven beskaffenhet.

Inkomsten af dessa aflöningstillgångar — så vidt den icke
utgör afkastning af bostadsboställe och med anledning deraf blifvit
närmast här ofvan redovisad — utföres enligt nyss nämnda tablå,
kol. 12, med 82,682 kronor.

3. Församlingsafgifter.

Dylika afgifter skola enligt § 7 i sist anförda lagförslag utgöras,
i den mån sådant kan blifva erforderligt, likväl icke till

*) Jfr äfven §§ 25—29 i omförmälda lagförslag.

282

FINANSPLAN.

sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att
för hvarje person af pastoratets hela folkmängd utginge tjugu
öre, och derutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet
fem öre eller, der fyrktalssättning icke eger rum, för
hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning
femtio öre; dock att vid dylik beräkning skola uteslutas
presterskapet för sig och husfolk samt fyrktal eller bevillning
för presterskapets boställen och löneinkomster.

Af tablån å sid. 276—277, kol. 13 och 14, inhemtas, attförsamlingsafgifterna
skulle uppgå, de som beräknats efter pastoratens
folkmängd till 1,017,657 kronor samt afgifterna efter fyrktal
eller bevillning till 2,564,015 kronor, alltså sammanlagdt till
3,581,672 kronor.

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda presterliga

tjenster.

Årliga värdet af sådana särskilda förmåner, som genom donationer
af enskilda blifvit tillförsäkrade innehafvare af vissa
presterliga tjenster och på grund af § 8 i förslaget till lag angående
reglering af presterskapets aflöning skola komma samma
tjensteinnehafvare till godo, har, såsom kol. 15 i den å sid. 276—
277 införda tablå gifver vid handen, uppskattats till 38,466
kronor.

5. Kyrkofondens inkomster.

Vissa aflöningsmedel böra enligt komiténs förslag betraktas
såsom en svenska kyrkans gemensamma tillhörighet och användas
i denna kyrkas samfälda intresse. För sådant ändamål
skola ifrågavarande aflöningsmedel uppsamlas i kyrkofonden.

Jemlikt § 2 i förslaget till lag om kyrkofond skola till
denna fond öfverföras presterskapets löneregleringsfond och ecklesiastika
boställenas skogsfond äfvensom öfriga till aflöning för
presterlig tjenst af sedda fonder och dermed jemförliga tillgångar,
hvilka icke äro att hänföra till lönemedel, som församling anskaffat
eller genom donation erhållit eller som af enskilda anslagits
till innehafvare af vissa presterliga tjenster.

Till kyrkofonden skola ock, på grund af 3 § i omförmälda
lagförslag, ingå:

FINANSPLAN.

283

hvad af statsverket skall gäldas såsom ersättning för tionde
och andra afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut
gifna författningar tillkommit presterskapet;

behållna skogsförsäIjningsmedel från bostadsboställen och
behållen afkastning af pr ester skåpets löningsb oställen, jemväl dem
som till enkesäten anslagits, samt ersättningsmedel för jord eller
förmån, som från löningsboställe upplåtits, dock med undantag,
beträffande samtliga dessa aflöningsmedel, af sådana inkomster,
som, enligt hvad här ofvan blifvit antydt, skola förbehållas
presterskapet i visst pastorat;

från statsverket årligen utgående ersättning för anslag i
krono- och kyrkotionde samt i hemmansräntor äfvensom statsanslag
i penningar; samt

ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Ytterligare tillgång för kyrkofonden kan erhållas på den
grund, att Kong! Maj:t i enlighet med stadgandet uti § 6 af
förslaget till lag angående reglering af presterskapets aflöning
gifver tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe,
hvars skogsafkastning öfverstiger tjensteinnehafvarens husbehof,
och i sammanhang dermed förordnar, att viss del af köpeskillingen
eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlemnas till
kyrkofonden. Huru stor inkomst af sådan anledning må komma
att tillflyta fonden, är naturligtvis icke möjligt att nu beräkna;
och har komitén derför ej kunnat här utföra något belopp.

I lagförslaget hafva äfven bland kyrkofondens inkomster
upptagits församlingsafgifter, som enligt bestämmelse vid lönereglering
skola utgå till bestridande af arfvoden åt ständiga
adjunkter. Beloppet af dessa församlingsafgifter — således hvad
som öfverskjuter summan af de församlingsafgifter, hvilka utdebiteras
till aflönande af kyrkoherdar och komministrar — utgör
enligt särskildt gjord beräkning 63,675 kronor. Detta belopp
ingår emellertid i den summa af 3,581,672 kronor, hvilken redan
här ofvan upptagits såsom inkomst af församlingsafgifter.

Komitén öfvergår härmed till en redogörelse för hvad i
öfrigt må kunna beräknas såsom kyrkofondens årliga inkomster.

a) Ersättning’ för presterskapets tionde.

Presterskapets tionde skall jemte andra afgifter
af fast egendom, i enlighet med det af ko -

284

FINANSPLAN.

mitén i ämnet afgifna lagförslag, indragas till
statsverket mot ersättning i penningar. Indragningen
eger rum för hvarje pastorat från och med
ecklesiastikåret näst efter det, med hvars utgång
den på grund af 1862 års förordning fastställa
lönereglering i pastoratet upphör att gälla; och
fastställer Kong! Maj:t den summa i penningar,
till hvilken ifrågavarande af gifter skola för hvarje
församling vid indragningen beräknas, dervid värdet
af persedelafgifterna skall bestämmas efter
medeltalen af medelmarkegångsprisen under de 50
åren 1864—1913. Med sålunda faststäld summa
skall ersättningen från statsverket utgå. Att nu
angifva, huru mycket enligt denna beräkningsgrund
skulle såsom ersättning af statsverket utgöras till
kyrkofonden, låter sig gifvetvis icke göra.

Komitén har emellertid, på sätt den å sid.

53—54 här ofvan införda tablå utvisar, i anslutning
till de förhållanden som voro rådande ecklesiastikåret
1896—97, uträknat, huru stort ersättningsbelopp
hvarje år, sedan indragningen vidtagit,
skulle af statsverket betalas, för den händelse
uträkningen grundades på omförmälda förhållanden.

Första indragningen sker ecklesiastikåret 1914
—15, den sista icke förr än ecklesiastikåret 1942
—43, från och med hvilket år ersättningen från
statsverket skall allt framgent till kyrkofonden
ingå med fastighetsafgifternas hela uppskattade
värde.

Enär komitén i förevarande beräkningar upptagit
utgifterna för presterskapets aflöning med
hela den summa, hvartill de bestiga sig, efter det
samtliga i enlighet med 1862 års förordning faststälda
löneregleringar upphört att gälla, har komitén
ansett sig böra beräkna jemväl tiondeersättningen
med hela den summa, hvartill den, på sätt
åberopade tablå utvisar, antagits skola slutligen

uppgå eller..................kr. 3,897,954: —

Transport kr. 3,897,954:—

FINANSPLAN.

285

Transport kr.3,897,954:—

b) Skogsförsäljningsmedel.

Från bostadsboställen kafva för den ecklesiastika
femårsperioden 1891—96 skogsförsäljnysmedel
i medeltal årligen tillfallit boställshafvarne
med 107,131 kronor 16 öre, såsom här ofvan sid.
cliii—clv framhållits. Efter nämnda tid hafva
dock boställshafvares andelar af skogsförsälj nysmedel
icke oväsentligt ökats och utgjorde, enligt
hvad domänstyrelsens räkenskaper gifva vid handen: år

1899 .............kr. 141,322:32

i 1900 .............» 196,719:—

» 1901........... ■ ■_241,920:98

eller tillsammans kr. 579,962:30

således i medeltal för ett hvart af dessa tre år
193,320 kronor 76 öre. I detta belopp, som lämpligen
torde kunna läggas till grund för komiténs
beräkningar, ingå emellertid skogsförsäljningsmedel
äfven från boställen, som af menighet inköpts
eller af enskild donerats; och skulle följaktligen
den del af skogsförsäljningsinedlen, som härflutit
från sådana boställen, icke redovisas bland kyrkofondens
inkomster. Som det hade varit förenadt
med synnerligen stora svårigheter att särskilja
denna del, har det belopp, som hittills tillfallit
boställshafvarne, men efter komiténs förslag hädanefter
skall tillföras kyrkofonden, måst här

upptagas till förenämnda .....kr. 193,320:76

Beloppen af de skogsförsäljningsmedel,
som influtit till presterskapets
löneregleringsfond och ecklesiastika boställenas
skogsfond, hafva under de
olika åren högst betydligt vexlat, såsom
framgår af de å sid. 214—215
samt 218—219 införda tablåer. Med

hänsyn härtill och då lönereglerings-_

Transport kr. 193,320:76 kr. 3,897,954: —

286

FINANSPLAN.

Transport kr. 193,320:76 kr. 3,897,954: —
fondens inkomst af skogsmedel, enligt
hvad komitén i statskontoret inhemtat,
år 1902 varit endast 307,558
kronor 76 öre — således afsevärdt
mindre än de närmast föregående
åren —, kar komitén trott försigtigketen
bjuda att kär upptaga löneregleringsfondens*)
ock skogsfondens
inkomster af skogsförsäljningsmedel
till kvad de under åren 1892—1901 i
medeltal utgjort.

Enligt den å sid. 214—215 införda
tablå, kol. 5, hafva löneregleringsfondens
inkomster af skogsmedel
åren 1892—1901 utgjort tillhopa

kr. 2,643,945:94
Efter afdrag af de i
samma tablå, kol. 11,
för nämnda år angifna
kostnader för skogsför valtning

m. in.....» 3,301:07

återstå kr. 2,640,644:87
Löneregleringsfondens inkomster
utgjorde alltså i medeltal årligen . . kr. 264,064:49
Skogsfondens inkomster af skogsförsäljningsmedel
uppgingo åren 1892
—1901 enligt den å sid. 218—219 införda
tablå, kol. 4, till sammanlagdt

kr. 587,290:06

Sedan de i kol. 8, 9
och 10 upptagna utgifter
för skogsförvaltning

Transport kr.587,290:06 kr.457,385:25 kr. 3,897,954: —

0 Enligt en af domänstyrelsen år 1898 verkstäld approximativ beräkning
öfver löneregleringsfondens antagliga inkomster af skogsmedel från de särskilda
ecklesiastika boställena för tiden från och med år 1897 till och med år 1906
hafva dessa inkomster ansetts komma att i medeltal årligen uppgå till 191,623
kronor; se komiténs tabeller ser. C »Utredning rörande det lägst aflönade presterskapets
inkomsten, sid. in.

FINANSPLAN.

287

Transport kr.587,290:06kr.457,385:25kr.3,897,954: —
ock skogsindelning in. m.
under samma år afdragits
med tillhopa ...» 332,886:17

återstå kr. 254,403:89
Sistnämnda fonds inkomster uppgingo
således för hvarje år i medeltal
till..............» 25,440:39

]STu angifna belopp skogsförsäljningsmedel
å tillhopa 482,825 kronor
64 öre hafva, på sätt af den lemnade
redogörelsen framgår, tillkommit efter
frånräknande af kostnaderna för skogsindelning
och skogsskötsel; men, derest
komiténs förslag till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar bifalles, skulle
skogsförsäljningsmedlen till kyrkofonden
ingå utan annat afdrag än af
kostnaden för virkets försäljning. I
följd häraf och då, under n:is 7 och 8
här ofvan, bland fondens utgifter upptagits
kostnader för skogsindelning
och skogsskötsel, med antaget årligt
belopp af tillhopa 86,824 kronor 27
öre, bör, vid beräkning af fondens inkomster
utaf skogsförsäljningsmedel,
detta belopp jemväl inbegripas och
således anses hafva ökat inkomsterna

med............... . » 86,824:27 pr- 569,649:91

c) Afkastning af löningsboställen.

Om komiténs förslag till lag angående
reglering af presterskapets
aflöning varder godkändt, skulle med
presterlig beställning hädanefter icke
komma att förenas någon annan jord
än bostadsboställe samt hemman eller

Transport kr. 4,467,603:91

288

FINANSPLAN.

Transport kr. 4,467,603:91

lägenhet, som redan nu brukas i förening
med dylikt boställe. Alla öfriga
löningsboställen äfvensom ersättningsmedel
för jord eller förmån, som
upplåtits från löningsboställe, skulle
derför skiljas från de beställningar,
med hvilka de hittills varit förenade
och afkastningen deraf upptagas såsom
en för hela kyrkan gemensam
lönetillgång.

Afkastningen af de boställen, som
nu äro förenade med vissa presterliga
beställningar, men jemlikt komiténs
förslag skulle frångå samma ''beställningar,
har, enligt särskildt verkstälda
beräkningar, uppskattats till . . . . kr. 339,591: —

Från boställen, hvilkas afkastning
för närvarande ingår till presterskapets
löneregler ing sfond, uppbar denna fond
år 1901, såsom tablån å sid. 214—215
här ofvan i kol. 4 utmärker, 64,175
kronor 71 öre, hvilket belopp också
här torde böra utföras.......» 64,175:71

Till kyrkofondens inkomster är
enligt § 3 mom. 2 i förslaget till lag
om denna fond jemväl att hänföra afkastningen
af enkesäten, hvaremot
fonden, jemlikt § 6 mom. 2 i åberopade
lagförslag, har skyldighet att,
när sådan afkastning må tillgodonjutas
af prestenka, tillhandahålla henne
densamma.

Kyrkofonden åliggande ersättning
för sådan afkastning af enkesäten, som
tillkommer prestenkor, har i det föregående
bland fondens utgifter beräknats

Transport kr.403,766:71 kr.4,467,603:91

FINANSPLAN.

289

Transport kr.403,766:71 kr. 4,467,603:91
till 23,004 kronor och hör således nu
med samma belopp upptagas

kr. 23,004:-

För ecklesiastik året
1896—97 uppburo, såsom af
tabellserien A tab. 4, kol.

10, med dertill hörande anmärkningar
framgår, åtskilliga
itjensteinnehafvare
afkastning af enkesäten
med tillhopa 26,534 kronor
92 öre, hvilken summa äfven
här utföres.....» 26,534:92br. 49,538:92kr. 453,305:63

d) Statsanslag''.

Numera lemnar statsverket presterskapet
godtgörelse för samtliga ränteoch
tiondeanslag. Denna ersättning
jemte statsverkets kontanta bidrag till
presterskapets aflöning uppgick för
år 1902, såsom tablån å sid. 242 här
ofvan utvisar, till sammanlagdt 303,435
kronor 7 öre. Härtill komma från
anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk
utgående tillhopa 29,973 kronor
88 öre, hvarom å sid. 240 förmäles.

Samtliga statsanslagen uppgingo således
för år 1902 till 333,408 kronor
95 öre.

De rånte- och tiondeanslag äfvensom
de statsanslag i penningar, för
hvilka godtgörelse måste lemnas till
kyrkofonden, skulle enligt § 3 mom.

3 i förslaget till lag om denna fond
vara désamma, som af presterskapet
åtnjutas under ecklesiastikåret näst
före den 1 maj 1914; och stadgar § 4

Transport kr. 4,920,909:54
19

290

FINANSPLAN.

Transport kr.4,920,909:54

i omförmälda lagförslag, att ränteoch
tiondeanslagen skola ersättas med
belopp, motsvarande medeltalen af
medelmarkegångsprisen för tionden
och räntorna under åren 1864—1913,
med tillägg af forsellön.

Då komitén icke nu kunnat, enligt
de sålunda angifna grunderna,
verkställa några beräkningar angående
värdet af ifrågavarande anslag, har
detta värde här utförts med ofvan

nämnda summa.......... . » 333,408:95

e) Ränta och annan vinst å kyrkofondens
tillgångar.

Af de fonder, hvilka, såsom redan
framhållits, skola öfverföras till
kyrkofonden, hade, på sätt tablåerna å
sid. 214—215 samt 218—219 här ofvan
angifva, vid utgången af år 1901 prester
skåpets löneregleringsf''ond eu behållning
af 3,801,725 kronor 67 öre och
ecklesiastika boställenas skogsfond
1,118,598 kronor. Om angifna behållningar,
tillhopa uppgående till 4,920,323
kronor 67 öre, skola under tiden intill
den 1 maj 1914 ökas eller minskas,
kan icke förutses. Såsom afkomst
af nämnda fonder upptages derför
här ränta efter 4 procent å nyss
berörda summa 4,920,323 kronor 67 öre
med................kr. 196,812:95

Utom sagda fonder förvaltas dels
af statskontoret och dels af vissa domkapitel
äfvensom andra lokala myndigheter
åtskilliga fonder, hvilka jemväl
leda sitt ursprung från ecklesiastika
lönetillgångar eller afse att be- _

Transport kr. 196,812:95 kr.5,254,318:49

FINANSPLAN.

291

Transport kr. 196,812:95 kr. 5,254,318:49
reda presterskapet i de territoriela
församlingarna ökade aflöningsförmåner.
Huru vida med dessa fonders
tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma,
att de indroges till kyrkofonden,
måste, såsom å sid. 205 blifvit
anmärkt, i hvarje särskildt fall
blifva föremål för en mycket noggrann
utredning, som komitén icke är i tillfälle
ett förebringa.

Med hänsyn till hvad angående
nedan omförmälda fonder blifvit å
sid. 220—232 här ofvan upplyst och
då för åtskilliga presterliga beställningar,
till hvilkas aflönande medel
från vissa bland dessa fonder nu tagas
i anspråk och möjligen varit att ytterligare
förvänta, erforderliga tillskott från
kyrkofonden till afsevärda belopp blifvit
enligt komiténs förslag beräknade,
synas emellertid skäl föreligga att här,
med de å samma sidor angifna kapitalbelopp,
bland kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar upptaga:

Ramsele pastorsboställes
slcogsförsäljningsmedels fond.

.........kr. 30,418:96

Brunskogs församlings

aflöningsfond......» 42,856:18

Fryhsände pastorats

regleringsfond......» 14,031:07

Expropriationsmedel
från stomhemmanet Särsta
i TorsåTcers församling . . » 9,646:63

Torf af verkning saf gifter
från mens alhemmanet
n:r 4 Alstorp i Vestra

Transport kr.96,952:84kr. 196,812:95 kr.5,254,318:49

292

FINANSPLAN.

Transport kr.96,952:84kr.196,812:95 kr.5,254,318:49
Karaby församling ...» 1,208:81

Köpeskilling för ut godset

Arås......» 33,894:48

Till Elf dals pastorats
regleringsfond har ingått
ett belopp af 32,716 kronor
5 öre, utgörande öfverskott
å köpeskilling
för sålda komministersbostället
Lillbergsgården
i Dalby församling, hvilket
belopp, med anledning
af hvad om detta
boställes tillkomst blifvit
upplyst, icke lärer kunna
hänföras till de gemensamma
aflöningstillgångarne.
Efter afdrag häraf
utgör ifrågavarande
fonds kapitalbehållning . » 800,916:65
tillhopa kr. 932,972:78

A denna summa utföres ränta
efter 4 procent med .... . . . .kr. 37,318:91 kr. 234,131:86

eller tillsammans kr.5,488,450:35

Kyrkofondens årliga inkomster skulle således utgöra sammanlagdt
5,488,450 kronor 35 öre.

* %

Med afseende å kyrkofondens inkomster torde böra erinras
om, hvad § 9 mom. 1 i förslaget till lag om denna fond innehåller
derom, att, så snart inom visst stift enligt lagen angående
reglering af presterskapets aflöning faststäld lönereglering
beträffande något till samma stift hörande pastorat vunnit tilllämpning,
inom stiftet anstäld ordinarie prest, hvars lön utgår
enligt, äldre lönereglering, skall till kyrkofonden inbetala hvad
honom åligger att för aflöning af extra ordinarie prester utgifva
utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjen -

FINANSPLAN.

293

steärenden. Hvad af sådan anledning inflyter till fonden kan
icke nu beräknas, hvarförutom dylik inkomst endast under en
öfvergångstid ifrågakommer.

Sammandrag.

A. ) Utgifter:

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar

samt arfvoden åt ständiga adjunkter och
kontraktsprostar............kr. 9,809,759: —

2. Ålderstillägg för ständiga adjunkter . . » 5,900: —

3. Adjunktsarfvoden och ålderstillägg åt andra
adjunkter.............» 257,500: —

4. Kostnadsersättning åt ständiga och andra

adjunkter för resa till tjenstgöringsort . » 15,000: —

5. Emeritilöner..............» 500,000: —

6. Ersättning för sådan afkastning af enkesäte^
som tillkommer prestenkor .... » 23,004:—

7. Kostnad för skogsindelning.......» 12,004:3

8. Kostnad för skogsskötsel........» 74,819:88

9. Byggnadslånekassornas förvaltningskostnader
.................» 36,000: —

10. Oförutsedda lönebidrag.........» 10,000: —

11. Ersättning för vissa å bostadsboställens

skogsmark belöpande utskylder och besvär » 50,000:—

Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel ...» 783,049:08

Summa kr.11,577,036:35

B. ) Inkomster:

1. Afkastning af bostadsboställen.....kr. 2,385,766: —

2. Afkastning af lönetillgångar, som försam lingar

anskaffat eller genom donation erhållit
.................;> 82,682: —

3. För samlingsafgifter...........» 3,581,672: —

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda
presterliga tjenster........» 38,466: —

5. Kyrkofondens inkomster........» 5,488,450:35

Summa kr.11,577,036:35

Häraf framgår att, om utgifter och inkomster beräknas
på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen

294

FINANSPLAN.

lemna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid,
såsom komitén upprepade gånger framhållit, denna beräkning
hvilar på ovissa förutsättningar, har komitén icke vidtagit någon
jemkning i hvad komitén föreslagit beträffande församlingarnas
skattskyldighet. Derest emellertid Kongl. Maj:t vid
granskning af komiténs förslag skulle finna, att ett minst lika
stort öfverskott är att påräkna, anser sig komitén böra tillstyrka
den ändring i § 7 af förslaget till lag angående reglering
af presterskapets aflöning, att vid fastställande af församlingarnas
bidragsskyldighet, så vidt denna beror af folkmängdens
storlek, beräknas, i stället för föreslagna tjugu öre, allenast
tio öre för hvarje person.

SÄRSKILDA MENINGAR.

297

Af herr Ekström:

1. Tioudeafskrifningen och det nya systemet i

allmänhet.

Mot förslaget om tiondens afskrifning har jag visserligen
icke anmält reservation. Men jag anser mig böra angifva den
ståndpunkt, jag intagit beträffande en i visst afseende fullständigare
utredning, och de förutsättningar, utan hvilka jag icke
kan biträda förslaget. I sammanhang med redogörelsen för min
ställning till utredningen anser jag mig ock böra uttala mina
betänkligheter mot ett par stadganden, som föreslagits såsom
konsekvenser af systemet med tiondens afskrifning.

*

Det torde icke behöfvas någon synnerligt djupgående granskning
af de af komitén nu framlagda förslag till ny lönereglering
för presterskapet för att finna, att desamma innebära ett i vissa
väsentliga afseenden helt och hållet nytt system. Olikheten
mellan det månghundraåriga genom nåd. förordningen den 11 juli
1862 för dåvarande förhållanden tidsenligt modifierade systemet
och det af komitén föreslagna torde kortast kunna uttryckas på
följande sätt:

Enligt hittills gällande principer är presterskapets aflöning
väsentligen ett åliggande för församlingen och särskildt för innehafvare
af jordbruksfastighet. Lönebeloppet beror, förutom af
boställets afkastning, hufvudsakligast af församlingens ekonomiska
bärighet. Enligt komiténs system skulle jordbruksfastigheterna
fullständigt befrias från sin urgamla tiondepligt och
presterskapets aflöning i endast ringa mån blifva en församlingens
sak. Lönebeloppet skulle, oberoende af såväl församlingens
ekonomiska bärighet som boställets afkastning, bestämmas uteslutande
med hänsyn till tjenstegrad, embetsåligganden och lef -

298

SÄRSKILDA MENINGAR.

nadskostnaderna i orten. Komiténs båda nämnda principer förutsätta
för sitt förverkligande dess tredje princip: Större delen
af presterskapets kontanta aflöning bestrides genom statsbidrag.

I det af komitén presterade utlåtandet saknar man emellertid,
huru rikhaltigt och omfattande materialet än är,''det jemförelseled,
som skulle vara af största värde för vinnande af
en klar och allsidig uppfattning af komiténs förslag. Man har
framför sig å éna sidan det bestående, det gamla med dess allmänt
kända och erkända brister, och å andra sidan ett förslag,
som fullständigt bryter med det historiskt och faktiskt
gifna. Men man saknar det, som man helt naturligt skulle
vilja finna deremellan såsom ett tertium comparationis: det
gamla med dess brister afhulpna. Detta, som nu saknas, lärer
dock för tanken ligga närmast det bestående. Och innan man
definitivt brutit med det historiskt och faktiskt gifna för att
bygga upp ett fullständigt nytt system, hade man enligt mitt
förmenande bort utgå från det bestående och åtminstone utredningsvis
sett till, huru dess anmärkta brister kunnat af hjälpas.
Det skulle måhända då visat sig, att med bibehållande i det
stora hela af hittills gällande, ofvan anförda, principer ett förslag
till lönereglering kunnat framläggas, som icke gifvit anledning till
berättigad klagan öfver något skatteobjekts oskäliga betungande
men likväl tillförsäkrat presterskapet en anständig bergning.

Frågan borde således enligt mitt förmenande först och
främst hafva varit denna: Kunna de med rätta öfverklagade
missförhållandena vid den nuvarande löneregleringen icke afhjälpas
utan hela systemets fullständiga förkastande? År det
icke möjligt att med bibehållande i modifierad form af jordbrukets
tiondepligt åstadkomma en sådan »utjemning i afseende på
de bidrag till presterskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt»,
att »de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras
från egare till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas»? Skulle det
icke äfven med bibehållande af det urgamla system, som låter
presterskapets aflöning vara väsentligen en församlingens sak,
vara möjligt att — då »från tillgängliga fonder bidrag må kunna
lämnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar, som
eljest skulle deraf oskäligt betungas» — »en utjemning i viss
mån af olikheterna uti presterskapets aflöning inom olika församlingar
och tjenstegrader må ega rum, så att hvarje prest
må erhålla en anständig bergning»?

HERR EKSTRÖM.

299

De båda anförda önskemålen äro bemtade ur Riksdagens
underd. skrifvelse den 5 maj 1897 med understrykande af ett
ord, som enligt mitt förmenande tarfvar särskild betoning. För
min del har jag varit öfvertygad om att dubbelfrågan, såsom
ock Riksdagen synes hafva förutsatt, måste besvaras med ja,
eller att det icke är sant, hvad som sagts, att »problemet är
olösligt».

Sedan jag redan under år 1900 med allt större bestämdhet
inom komitén framhållit önskvärdheten af att en utredning om
nya löneregleringar måtte företagas under förutsättning af bibehållande
för jordbruksfastigheterna af en modifierad tiondepligt
och för församlingarna af pligten att direkt och till väsentligaste
del aflöna sitt presterskap, framlade jag i början af
dec. 1901 ett skriftligt utkast beträffande ordnandet af närmast
landsförsamlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning
på basis af nämnda förutsättningar och yrkade utredning
i sådan rigtning. Att ensam genomföra en dylik utredning hade
öfver hufvud icke varit mig möjligt, sedan jag, efter min första
anmälan, i dec. 1899, af reservation vid ett komiténs betänkande,
hade uteslutits ur komiténs särskilda arbetsutskott och
sålund a för komitéarbete mellan perioderna af plenararbetet icke
disponerade öfver mer än den tid, som kunde afvinnas embetsgöromålen.

Då emellertid komitén vidhöll sitt beslut att icke under anförda
förutsättningar verkställa någon utredning, nödgas jag
alltså, i stället för att hänvisa till en fullständigare utredning,
eventuelt med alternativt förslag, till hvilket senare jag naturligtvis,
då utredningen ej föreligger, icke nu kan angifva min
ståndpunkt, inskränka mig till att meddela följande med några
oväsentliga förtydliganden försedda referat af det af mig till
komitén ingifna utkast beträffande (landsförsamlingarnas bidragsskyldighet
till pr ester skåpets aflöning.

* %

% I

I sin underd. skrifvelse den 5 maj 1897 har Riksdagen uttalat
bl. a. sin öfvertygelse om nödvändigheten af en revision
af grunderna för skyldigheten att bidraga till presterskapets
aflöning, så att en utjemning må kunna ske i afseende på de
olika skatteobjekten.

300

SÄRSKILDA MENINGAR.

Att denna utjemning skulle ens församlingsvis göras absolut,
har Riksdagen deremot icke uttalat.

Obilligheten af en absolut utjemning, derest den verkstäldes
inom hvarje särskild församling med bibehållande af dennas bidragsbelopp
till presterskapets aflöning oförändradt i det hela, har
till full evidens uppvisats af komitén (Ser. A, Tab. 2, kol. 26),
som ådagalagt, att en dylik utjemning skulle i många församlingar
i ett slag öfverflytta det tyngsta af bördan för presterskapets
aflöning på skatteobjekt, som hittills varit alldeles befriade
från eller endast i ringare grad egt skyldigheten att till
nämnda aflöning bidraga, hvaremot denna utjemning hvarken
skulle öfverallt bereda egarne af tiondeskyldig jord önsklig
lindring, ej heller å andra sidan lända till önsklig löneförbättring,
der församlingens presterskap hittills varit oskäligt svagt
aflönadt.

En absolut utjemning åter mellan de olika skatteobjekten
inom hvarje särskild församling med ett i de flesta församlingar
väsentligen sänkt skattebelopp till dess presterskaps aflöning, ett
maximum af 5 öre pr fyrk i församlingsafgift samt bristens fyllande
genom statsmedel (»ersättning för afskrifven tionde») skulle
visserligen från den tiondeskyldiga jorden aflyfta det allra väsentligaste
af bördan och likväl kunna åt presterskapet bereda
en anständig bergning, såsom komiténs förslag utvisar. Men en
dylik statssocialism i fråga om presterskapets aflöning, som, i
det hela sedt, skulle från jordbruksfastigheterna till öfriga
skatteobjekt öfverflytta det väsentligaste af bördan för presterskapets
aflöning, synes komma i strid icke blott med det historiskt
gifna och det i fråga om kommunalförvaltningen faktiskt
och sannolikt ännu för en oöfverskådlig framtid bestående, då kommunalutskylderna
inom olika församlingar förete sinsemellan
högst betydande olikheter vid jemförelse med bevillningskronan,
utan ock med Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897, hvilken
skrifvelse uttryckligt förklarar, att föreslagna åtgärder att
direkt eller indirekt gorå presterskapet till af staten aflönade
tjensteman ej kunnat af Riksdagen bifallas och således ej heller
de yrkanden, som med sagda förslag stå l oskiljaktigt sammanhang.
»Ett sådant förfarande skulle nemligen enligt Riksdagens
åsigt allt för djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade
kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och
kyrkans ställning till hvarandra, äfvensom förhållandet mellan

HERR EKSTRÖM.

301

de enskilda församlingarna och deras presterskap. Riksdagen
har fördenskull ock funnit sig höra såsom sin åsigt uttala, att
den grundsatsen hör fortfarande gälla, att afgifter, som af en
församling till dess presterskap utgöras, ej må till aflönande af
en annan församlings presterskap användas.»

För den ahsoluta utjemning mellan de olika skatteobjekten,
som innebäres i det inom komitén framlagda förslaget, kunna
för visso många talande skäl anföras både från landsförsamlingarnas
och från kyrkans sida. Riksdagens skrifvelse synes dock
hafva gjort det mera närliggande att i första hand utarbeta
och framlägga ett mindre radikalt, till de bestående förhållandena
närmare’ sig anslutande förslag, som stannat vid »jemkningar
och förbättringari nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna
— — med bibehållande af nämnda grundsats».
Att komitén derjemte utarbetat och framlagt sitt på principen
af absolut utjemning mellan de olika skatteobjekten hvilande
förslag, skulle icke ens från dem, som anse, att detta förslag är
ett annat än det, som Riksdagen begärt, kunnat betraktas annorlunda
än såsom i hög grad förökande värdet af det af komitén
presterade arbete i det hela.

Ett af de mål, som Riksdagen uppstält för de nödvändiga
jemkningarna och förbättringarna i nuvarande aflöningsskyldighet
för församlingarna, är, att »de berättigade skälen till de
klagomål, som nu höras från egarne till tiondeskyldig jord, må
kunna upphäfvas».

Att dessa klagomål från många församlingar verkligen äro
berättigade, har den af komitén verkstälda utredning nogsamt
ådagalagt. Det berättigade i desamma skulle dock upphöra, ifall
inom nämnda församlingar en sådan lindring i fråga om bidraget
till presterskapets aflöning bereddes egarne af den tiondeskyldiga
jorden, att detta skatteobjekt icke längre »öfver höfvan»
betungades.

Denna gräns, utöfver hvilken den tiondeskyldiga jorden icke
bör i någon församling för presterskapets aflöning betungas,
måste anses utgöras af beloppet för den s. k. tertialtionden, eller
en tredjedel af tiondedelen af jordbrukets afkastning.

Utgöres nu bevillningen till staten med en procent, d. v. s.
en hundradedel af inkomsten eller afkastningen, och utgår 1 krona

x) Kursiveringen af reservanten.

302

SÄRSKILDA MENINGAR.

af denna bevillning, eller den s. k. bevillningskronan, med 10
öre pr fyrk, skulle alltså den fulla tionden, eller tiondedelen af
afkastningen, belöpa sig till 1 krona pr fyrk och tertialtionden
till en tredjedel häraf eller 331/3 öre pr fyrk af jordbruksfastighet.

Om genom lag bestämdes, att tionden af jordbruksfastighet
ej må i någon församling utgå med mera än högst 33Vs öre per
fyrk, eller m. a. o. att maximum af jordbruksfastighets belastning
till presterskapets aflöning ej må öfverstiga den s. k. tertialtionden
omsatt efter tidsenlig beräkningsgrund, så skulle genom
detta stadgande hvarje berättigadt skäl till klagomål från
egare af tiondeskyldig jord vara utesluten, på samma gång som
eu högst betydande lindring i jordbrukets nuvarande bidragsskyldighet
till presterskapet skulle inträda, berörande inemot
hälften af alla församlingar.

I tillämpningen skulle nämligen en sådan lag, om siffrorna
för året 1896—97 läggas till grund, komma att för jordbruksfastigheterna
medföra nedsättning af bidragsskyldigheten till
presterskapets aflöning i icke färre än omkring 1000 församlingar,
och i vissa församlingar blefve denna nedsättning så betydande,
att jordbruksfastigheternas bidrag till presterskapets aflöning
skulle komma att utgå med endast omkring en tredjedel
af det, som utgått under nu gällande lönereglering.

Den lindring, som beredes jordbruksfastigheterna, måste
motsvaras af förhöjning af bidragen från öfriga skatteobjekt.
Med jordbruksfastighet såsom skatteobjekt närmast jemförlig är
annan fastighet. Bidragsskyldigheten till presterskapets aflöning
har för annan fastighet varit i ännu högre grad än för jordbruksfastighet
vexlande inom olika församlingar, alldenstund
medeltalet för de å annan fastighet debiterade af gifter utgjort
högst 611 öre och lägst 0,oi öre pr fyrk. Medeltalet för desamma
för landsbygden bär emellertid utgjort 10,95 öre pr fyrk
gent emot ett motsvarande medeltal af 27,29 öre pr fyrk för jordbruksfastighet.
Den proportion af 27,29 : 10,95, som nu rådt för
medeltalen, synes billigtvis böra jemkas till proportionen 20 : 10,
eller 2:1, då, ifall maximum för jordbruksfyrk sättes till 33Vs
öre, d. v. s. 1/3 af tionden, maximum för fyrk af annan fastighet
komme att belöpa sig till 162/3 öre eller 1/e af tionden.

Beträffande åter inkomst af kapital eller arbete, så har detta
skatteobjekt hittills i jemförelsevis endast ringa mån bidragit

HERR EKSTRÖM.

303

till presterskapets aflöning, då medeltalet af de å nämnda skatteobjekt
debiterade afgifter utgjort för landspastorat allenast 4,31
öre pr fyrk. Eu jemkning, som i de flesta församlingar skulle
innebära en nedsättning af de från jordbruksfastighet utgående
afgifterna, skulle gifvetvis medföra en förhöjning af afgifterna
å uppskattad inkomst. Om det befunnes lämpligt att fixera maximiafgifterna
å de förutnämnda skatteobjekten till resp. 33x/3 och
16a a öre pr fyrk, d. v. s. till resp. 1/,3 och x/6 af tionden, synes
det icke olämpligt, om maximiafgiften å inkomst fixerades till
8Vs öre eller Vis af tionden (= V* af tertialtionden).

Maximiafgifterna å jordbruksfastighet, annan fastighet och
inkomst skulle alltså blifva resp. 33x/3, 162/3 samt 8x/s öre och
proportionen mellan nämnda afgifter 4:2:1.

Bör en gräns fastställas uppåt, så torde skäl kunna anföras
jemväl för fastställande af en gräns nedåt eller för minimiafgifter.

Ifall dessa bestämdes till hälften af de resp. maximiafgifterna,
skulle afgifterna pr fyrk alltså komma att, under ofvan
angifna förutsättningar, belöpa sig till

på jordbruksfastighet	högst 33x/3	öre eller	V*	af tionden
» »	lägst 162/s	» »	X/6	» »
» annan fastighet	högst I62/3	» »	V«	» »
» » »	lägst 8x/s	» »	x/l2	» »
» uppskattad inkomst	högst 8x/s	» »	X/l2	» »
» » »	lägst 4x/e	» »	X/24	» »

Ifall en ytterligare utjemning ansåges önskvärd, skulle en
obetydlig jemkning komma att förete afgiftsbeloppen pr fyrk
för jordbruksfastighet högst 30, lägst 15 öre
» annan fastighet » 20, » 10 »

» inkomst » 10, » 5 »

hvarigenom proportionen för såväl maximi- som minimiafgifter
skulle till jordbruksfastigheternas förmån jemkas till 3:2:1.

Verkan af dessa stadganden skulle, derest maximiafgifterna
af jordbruksfastighet samt minimiafgifterna af annan fastighet
och af inkomst i tillämpningen blefve de rådande, i 1071 församlingar
medföra lindring för jordbruksfastigheterna, i 1092 församlingar
ökning för annan fastighet och i 1478 församlingar
ökning för uppskattad inkomst. Bedan dessa »jemkningar och
förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna»
blefve till förmån för jordbruksfastigheterna högst afsevärda.

304

SÄRSKILDA MENINGAR.

Att de i verkligheten blefve ännu mycket större, är påtagligt,
då maximiafgifterna för jordbruksfyrk lika litet blefve regel
som minimiafgifterna för annan fastighet och inkomst.

(Det skulle måhända äfven kunna ifrågasättas, huruvida
icke maximiafgiften pr fyrk för annan fastighet på grund af
hittills rådande förhållanden inom ett flertal församlingar lämpligen
kunde fixeras till samma belopp som maximiafgiften för
jordbruksfyrk.)

Hvilka belopp af maximi- och eventuel minimiafgifter pr
fyrk för de olika skatteobj ekten, som böra föreslås, kan endast
efter uppgörande försöksvis af tabeller, som åskådliggöra bestämmelsernas
verkan, med någon större grad af säkerhet uppgifvas
— en metod, som jemväl inom komitén användts för att
komma fram till de grunder för aflöningen, som af komitén nu
föreslås.

Dylika tabeller — vid hvilkas uppgörande oaflåtlig hänsyn,
inom ramen af de försöksvis antagna maxima och minima, borde
tagas till det historiskt och faktiskt inom hvarje församling
gifna — uppgjorda efter ofvanstående grunder, med eller utan
den princip om de personella afgifternas upphörande, hvartill
riksdagsskrifvelsen synes gifva anledning, skulle måhända redan
med det resultat, de komme att utvisa för ett eller annat stift,
gifva vid handen, att något statsanslag till presterskapets aflöning
icke blefve af nöden.

De skulle för visso ådagalägga, att problemet att åstadkomma
ett förslag till reglering af församlingarnas afgiftsskyldighet,
hvilket närmare än det af komitén redan uppgjorda anslöte
sig till de i riksdagsskrifvelsen uttalade grundsatser, icke
är olösligt.

* *

*

Sådant var, i dec. 1901, mitt yrkande om utredning.

Då emellertid någon utredning beträffande bibehållande i modifierad
form, med »jemkningar och förbättringar», af hittills gällande
system för presterskapets aflöning med på sådan utredning hvilande
förslag nu icke föreligger, kan valet således icke stå mellan
det gamla systemet modifieradt i sådan riktning, som ofvan
refererade utkast antyder, och koniiténs helt och hållet nya system
'' utan allenast mellan att antaga eller förkasta det senare.

HERR EKSTRÖM.

305

Ifall Konung, riksdag och kyrkomöte icke, innan nu gällande
löneregleringars giltighet upphör, enas om nya grunder för regleringen
af presterskapets aflöning, skola de äldre författningarna
vid tiden för hvarje lönereglerings utlöpande inom ett
pastorat för detta pastorat åter träda i gällande kraft och
bilda grundvalen för presterskapets löningsrättigheter,1) och
skulle, alltså följden, då tillämpningen af 1681 års förordningsannolikt
af hvarken statsmakterna eller kyrkomötet skulle påyrkas,
blifva den, att hvad 1862 års förordning innehåller om
löneregleringarnas verkställande blefvo å nyo tillämpad!. För
presterskapets aflöning vill det synas, som om en dylik utgång
ingalunda skulle innebära någon fara, då efter utvecklingen under
de gångna femtio åren tiondeafgifterna i allmänhet skulle fixeras
till högre belopp än i nuvarande löneregleringar och åtskilliga
öfverflödiga komministraturers indragning skulle öka de för löneförbättring
i förekommande fäll nödiga gemensamma eller rörliga
aflöningstillgångarna.

I det stora hela synes emellertid komiténs nya system med
förslaget om tiondeafskrifningen vara att föredraga ur synpunkten
af så väl aflöningen för presterskapet som en rättvisare
fördelning mellan olika skatteobjekt af bidragsskyldigheten till
densamma.

För presterskapet skulle fördelarna af förslaget om bildande
af kyrkofond, till hvilken inginge bl. a. årlig ersättning för
tionden, visserligen blifva afsevärda. Ett förhållande af viss
proportion skulle komma att bestå mellan arbetet och aflöningen,
oberoende af församlingens ekonomiska bärkraft. Aflöningen
skulle icke komma att fluktuera med spannmålsprisen.
Den misstämning mot presterskapet, som på sina håll
vållats af den ganska tyngande direkta beskattningen och den
särskilda uppbörden, skulle upphöra. Presterskapet skulle
skyddas från förluster genom fördröjd inbetalning och afskrifningar
på restlängden och befrias från de talrika och kännbara
obehag, som åtföljt det nuvarande aflöningssättet. Frågan
om dissenters’ mer eller mindre fullständiga befrielse
från bidragsskyldigheten till presterskapets aflöning skulle
sannolikt på denna väg lättast lösas med bevarande åt den
svenska kyrkan af eu med grundlagsenlig orubbhet tryggad

*) Sid. 62.''

20

306

SÄRSKILDA MENINGAR.

ekonomisk existens, oberörd af mer eller mindre tillfälliga
riksdagsmajoriteters stämning; hvarförutom de jemförelsevis
låga församlingsafgifterna skulle kunna sätta enskilda församlingar
i stånd att. derest kyrkofonden icke kunde möta
de ökade kraf, som följde den kyrkliga utvecklingen, sjelfva på
frivillighetens väg tillskjuta belopp för upprättande af nya
presterliga tjenster eller beredande af löneförbättring åt församlingens
presterskap.

Beträffande vinsten af ett genomfördt system, som läte arbete
och aflöning komma till hvarandra i ett bestämdt förhållande,
torde dock den hittillsvarande mindre stränga motsvarigheten
mellan arbetet och aflöningen icke heller den alldeles
saknat sina fördelar. Man stannar ock frågande inför ett system,
som så helt skulle bryta med det historiskt gifna, att den
blifvande aflöningen icke komme att stå i något som helst förhållande
till den, som hittills utgått; då sålunda en del pastorat,
der traditionen fäst större anspråk vid tjensteinnehafvaren
på grund af den större lönen, skulle reduceras till att tillhöra
de lägst aflönade och i ett helt landskap, Upland, bortsedt från
Eifkarleby vid gränsen mot Gestrikland och Solna, eventuelt
äfven Bromma, i hufvudstadens omedelbara närhet, allenast 3 af
den vidsträckta landsbygdens öfriga 120 pastorat skulle få en
kyrkoherdelön, som uppginge till 5,000 kronor. Till afhjelpande
i viss grad af nu anmärkta olägenhet har jag emellertid i reservationen
III framlagt förslag,1) till hvilket jag hänvisar.

*

Ett par betänkligheter rörande de konseq venser, som det af
komitén föreslagna systemet synes komma att medföra beträffande
boställena, torde icke heller böra förtigas. Båda föranledas
af stadganden i § 6 af förslaget till Lag angående reglering
af presterskapets aflöning, stadganden, om hvilka det säges, att
de med komiténs system icke kunna vara annorlunda.

Den första jemförelsevis obetydligare af dessa betänkligheter
gäller afgäld för från ecklesiastikt bostadsboställe afsöndrad
lägenhet, »inkomster som grundas derpå, att ersättning
lemnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med
egendom af nu angifven beskaffenhet». Hittills hafva dylika
afgälder utgjort ett plus till tjensteinnehafvarens lön ur för -

) Sid. 362.

HERR EKSTRÖM.

307

samlingen. Afgälderna hafva tillkommit såsom ersättning för
en frånhänd boställsförmån, och församlingens tiondeplikt har
icke i något afseende minskats genom ett dylikt för boställsinnehafvaren
måhända fördelaktigt utbyte af en jordegas afkastning
in natura mot en årlig afgäld derför i händelse af dess
afsöndring från bostället.

Enligt det nya systemet blefve detta förhållande likasom
så många andra ändradt. Ersättning för afsöndrad jord skulle
icke vidare bereda boställshafvaren någon särskild förmån utöfver
det för tjensten, oberoende af boställsafkastningen och
församlingens hittillsvarande tiondeplikt, bestämda lönebelopp.
Afgäldens betydelse blefve blott den att sänka beloppet af den
lönefyllnad, som från kyrkofonden eller församlingen skulle
till boställshafvaren utgå. Vid större afsöndringar från bostället
skulle sålunda en församlings, enligt komiténs system allaredan
i förhållande till nu gällande lönereglerings bestämmelser
högst betydligt nedsatta, bidragsskyldighet till sitt presterskaps
aflöning ytterligare sänkas. Bostället skulle sålunda komma att
bereda en ekonomisk vinst icke åt boställshafvaren utan åt församlingen.
Att det under sådana förhållanden skulle kunna komma
att te sig rent af som en affär för församlingen att föranleda
eller understödja afsöndringar från bostället, torde icke vara
mindre sannolikt, än det är möjligt, att församlingens nyvunna
ekonomiska fördel af eventuel jordafsöndring från bostället
skulle kunna komma i konflikt med icke blott boställsinnehafvarens
personliga intresse af frid och trefnad vid hemmet utan
jemväl embetets eget intresse.

Den andra betänkligheten på grund af de stadganden beträffande
boställena, som förefalla oskiljaktiga från det nu förslagna
systemet, synes, såsom gällande alla bostadsboställen med
jordbruk, vara af allmän giltigare natur och allvarligare art än
den nyss anförda.

Då lönereglering för ett pastorat skall upppgöras, skall
nämnden uppskatta boställsafkastningen till visst penningebelopp
samt upptaga vissa inkomster såsom gemensamma aflöningstillgångar
för de presterliga tjensterna inom pastoratet, härtill
skola komma församlingsafgifter enligt den nya reducerade bi -

308

SÄRSKILDA MENINGAR.

dragsskyldigheten och, om det fixerade beloppet icke uppnåtts,
tillskott från kyrkofonden.

Den nya löneregleringsperioden skall enligt systemet omfatta
allenast 20 år. När de tjugu åren löpa till ända, skall
ny lönereglering åter uppgöras. Fråga om förändringar beträffande
indelningen och organisationen kunna då på nytt väckas,
och förändringar i församlingens folkmängdsförhållanden komma
då att inverka på lönens belopp.

Men hvad som på detta icke kommer att inverka, är boställets
afkastning. Likasom det enligt systemet icke skulle
vid den nu närmast förestående löneregleringen komma att verka
någon skilnad på lönens totalbelopp, om boställets årliga afkastning
utgör 250 kronor eller om den utgör 2,500 kronor, lika
litet kommer den förändring, som boställsafkastningen kan hafva
undergått under tjuguårsperioden, att vid derpå följande lönereglering
öfva något inflytande på det totalbelopp, som då bestämmes
för aflöningen. Har boställsafkastningen ökats, kommer
lönen i dess helhet icke att med anledning däraf ökas. Lika
litet kommer den att minskas, ifall boställsafkastningen skulle
hafva nedgått. I förra fallet sänkes blott det kontanta lönebidraget
från kyrkofonden, eventuel äfven bidraget från församlingen,
i senare fallet blir nämnda bidrag i motsvarande
mån tvärtom ökadt.

Knappast lärer ett sådant aflöningssystem komma att blifva
utan inverkan på häfden af boställena. Visserligen är det en
sanning, att det lönar sig att väl häfda ett jordbruk. De kostnader,
som nedläggas på ett jordbruks förbättring, gifver detta
igen, och det med ränta. Men det dröjer. De första åren
får den, som vill förbättra ett jordbruk, vidkännas endast de
ökade kostnaderna, den ökade vinsten kommer först längre fram.
Det är därför, som det anses, att tiden för ett arrende bör omfatta
minst tio år, på det att arrendatorn må kunna vara förvissad
om att han eller hans rättsinnehafvare må kunna hinna
få igen de på jordbrukets förbättring nedlagda kostnader. Där
arrendet afslutas för kortare tid, bjuder arrendatorns ekonomiska
fördel att i stället för att nedlägga kostnader på en förbättring
af jorden, af hvilken han själf ej får någon vinst, söka att
under de få arrendeåren få högsta möjliga vinst med minsta
möjliga omkostnader, k vilket betyder jordens försämring för de
följande åren.

HERR EKSTRÖM.

309

Boställsinnehaf varen skulle enligt det nya systemet i många
fall komma i samma ställning som en arrendator med alltför
kort arrendetid och obestridligen, då han själf brukade jorden,
få en vida sämre ställning än en på längre tid antagen arrendator.
Antag t. ex., att hans öfvertagande af bostället infaller
5 år före utgången af den tjuguåriga löneregleringsperioden.
Ifall ''han under dessa fem år vanhäfdar bostället, vållar sådant
honom ingen framtida förlust: boställsafkastningen kommer visserligen
vid den nya löneregleringens uppgörande att uppskattas
till lägre belopp än förut. Men det kontanta tillskottet från
kyrkofonden blir blott desto högre, hvithet till och med kan
anses som en fördel. Har han deremot under de fem åren lagt
ner stora kostnader på boställets förbättring, så får han under
de nu följande åren icke dessa penningar tillbaka. Ty nu sänkes
hans lönetillskott från kyrkofonden med ett belopp, som motsvarar
jordbrukets beräknade ökning i afkastningen.

Systemet komme sålunda att medföra, att boställets vanhäfd
blefve kyrkofondens förlust, boställets förbättring blefve kyrkofondens
vinst, hvarvid kyrkofondens, vinst på jordbrukets förbättring
i sjelfva verket skulle göras på den duglige jordbrukarens
bekostnad. Ifall under sådana förhållanden presterskapets
intresse för boställenas häfd blefve skäligen afkyldt, skulle
sådant knappast kunna framkalla någon berättigad förebråelse.
Men den förlust i allmänt kulturelt och ekonomiskt hänseende,
som med de ecklesiastika boställenas allmännare vanhäfd komme
att vållas landet i det hela, vore näppeligen mindre att beklaga
än den ekonomiska förlust, som med boställsafkastningens succesiva
nedgång skulle tillskyndas kyrkofonden.

För att förekomma den skada, som sålunda blefve att befara,
och den obillighet, som en dylik sänkning af den kontanta
lönen skulle innebära mot den boställshafvare, som nedlagt arbete
och omkostnader på jordbrukets förbättring, synes komiténs
förslag böra kompletteras med ett stadgande, som vid ny
lönereglering efter nästkommande tjuguårsperiod, för den tid,
han ännu kan komma att innehafva bostället, häller dåvarande
tjensteinnehafvare skadeslös för den sänkning af den kontanta
lönens belopp, som kan blifva en följd af den högre uppskattning
af boställets afkastning, som föranledts af hans på detsamma
nedlagda omkostnader.

310

SÄRSKILDA MENINGAR.

Det finnes emellertid mot de nu framlagda förslagen andra
anmärkningar, som äro så tungt vägande, att, derest icke i förslagen
i de afseenden, som jag nu går att påpeka, rättelse vinnes,
desamma enligt mitt förmenande icke äro ur kyrklig synpunkt
antagliga.

En hufvudförutsättning för antagandet af ett nytt system
är naturligtvis den, att detsamma leder till förverkligande af
hvad som åsyftas genom sjelfva grundstadgandet i nådiga förordningen
den 11 juli 1862, att hvarje tjenstgörande prest måtte
erhålla en efter tjenstegrad och embetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna
i orten lämpad anständig bergning.

Att det emellertid är långt ifrån, att detta mål skulle genom
komitéförslaget uppnås, bevisas redan deraf, att vid icke
färre än 782 ordinarie presterliga tjenster af komitén föreslås
— att utgå äfven vid tjenstens eventuella innehafvande 20 ä 25
år eller därutöfver — en årslön mer eller mindre, i många
fall högst betydligt, understigande redan nuvarande lefnadskostnader,
sådana dessa efter omfattande undersökningar af en annan
kongl. komité beräknats för med presten närmast jemförlig annan
tjensteman under de första aren af hans äktenskap. Enligt hvad
jag i reservationen III uppvisar, skulle det för kyrkoherdarne
i landspastorat i särskildt Upsala erkestift, Linköpings, Strengnäs,
Yesterås, Karlstads och Hernösands stift samt i allmänhet för
landskomministrarne komma att fattas så mycket i en för nutida
förhållanden anständig bergning, att bristen i komitéförslaget i
detta hänseende måste beräknas till omkring 540,000 kronor årligen.

En andra hufvudanmärkning mot förslaget är, att det förutsätter,
att de fördelar, som tiondeafskrifningen skulle bereda
innehafvare af jordbruksfastighet, skulle delvis vinnas på bekostnad
af presterskapets anständiga bergning under innevarande
period och under öfvergångstiden.

Såsom jag i reservationen Y uppvisar, skulle nämligen en
del af presterskapet, och dertill den del, som allraminst kan bära,
att aflöningsmedel undanhållas densamma, de svagast aflönade
kyrkoherdarne och komministrarne, förvägras en väsentlig del af
deras anständiga bergning, för att genom innehållande af inemot
4,000.000 kronor eller ännu mera af medel, som lagligen tillhöra
presterskapets lönereglering under innevarande regleringsperiod,
eftergifvandet af jordbruksfastigheternas tiondeplikt skulle underlättas.

HERR EKSTRÖM.

311

Men äfven efter de nya löneregleringarnas inträde skulle en
del af presterskapet drabbas af förluster, enligt min uppfattning
både obilliga och för mången i ekonomiskt afseende ruinerande,
ifall komitéförslaget oförändradt bifölles. Det förutsätter
nämligen, att de tjensteinnehafvare, hvilkas löner, i allmänhet
såsom en följd just af tiondeafskrifningen och det nya systemet,
komma att vid den nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, i
regeln skulle förvägras all godtgörelse för dem sålunda frångångna
löneförmåner — ett stadgande, hvaremot jag i reservationen
II, till § 32 af förslaget till Lag angående reglering af
presterskapets lönereglering, inlagt min allvarliga gensaga.1)

* #

*

Står det således fäst, att det vore eu obillighet, om för beredande
åt egarne af tiondepliktig jord af tiondeafskrifningens
stora och efterlängtade fördelar presterskapet skulle delvis beröfvas
sin anständiga bergning — obilligt med hänsyn till presterskapet
i de stift, som skulle förvägras tillräckliga aflöningsmedel,
obilligt mot enskilda tjensteinnehafvare, som komme att
drabbas af kännbar nedsättning i sin lön, obilligast mot de svagast
aflönade under innevarande löneregleringsperiod — så inställer
sig sjelfmant den frågan, hvilken som bör betala den del
af priset för jordbruksfastigheternas befrielse från tiondeplikten,
som komitéförslaget förutsätter skola drabba presterskapet.

Den möjlighet till frågans besvarande, som läge i allmän
ökning af det af komitén föreslagna maximum af församlingsafgift,
torde utan vidare böra afvisas. Snarare bör, såsom jag
nedan föreslår, detta maximum stanna vid 5 öre pr fyrk utan
den eventuella ökning genom tillägg af de s. k personliga afgifterna
eller deras på allmän fyrk fördelade belopp, som komitéförslaget
förutsätter.

Endera af två möjligheter erbjuda sig då till besvarande af
den ofvan uppställda frågan:

Antingen må den godtgörelse i penningar, hvilken såsom »ersättning
för presterskapets tionde» skall till kyrkofonden inbetalas,
bestämmas till ett afsevärdt högre belopp än det nu
tänkta,

!) Sid. 331—340.

312

SÄRSKILDA MENINGAR.

eller ock må tillsvidare, och intill dess kyrkofonden vunnit
förmåga att möta de på den stälda krafven att bereda
åt hvarje tjenstgörande prest en anständig bergning, jordbruksfastigheterna
fortfarande vidkännas en högre bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning än öfriga beskattningsföremål.

Ur kyrkans synpunkt skulle det kunna vara likgiltigt, hvilkendera
vägen, som valdes. Men ur synpunkten af rättvisa och
billighet vid beskattningen anser jag, att jordbruksfastigheternas
tillsvidare högre bidragsskyldighet här är den väg, som bör
väljas.

För fixerande till ett afsevärdt högre belopp än det af komitén
föreslagna af den till kyrkofonden ingående ersättningen för
tertialtionden skulle visserligen kunna åberopas, att beloppet
blifvit alltför lågt beräknadt. Till grund för beräkningen
skulle nemligen läggas, hvad enligt nu gällande löneregleringar
utgöres af fast egendom, alltså den tionde, som beräknades
vid dessa löneregleringars uppgörande femtio år tidigare. Det
är dock uppenbart, att om nya femtioåriga löneregleringar
efter de nuvarandes utgång skulle uppgöras och om författningarnas
bestämmelser om tertialtionden då tillämpades, tionden
enligt dessa nya löneregleringar skulle blifva betydligt högre
än enligt de nu gällande. Det kunde ock synas naturligt nog,
ifall, därest lösen för tionden skall, efter nu gällande löneregleringars
utgång, fixeras till ett bestämdt belopp i och för framtida
årlig godtgörelse till kyrkofonden, denna tiondelösen fixerades
enligt beräkning af hvad tionden efter jordbrukets utveckling
under de femtio år, som förflutit, sedan nu gällande löneregleringar
uppgjordes, författningsenligt skulle utgöra vid tiden för de
nya löneregleringarnas uppgörande, icke efter den redan för dåtida
förhållanden alltför låga1) uppskattning, som verlcstäldes femtio
år tidigare. Redan år 1896 utgjorde tertialtiondens verkliga
värde icke mindre än 7,771,000 kronor eller öfver 4,000,000 kronor
mer än den tiondelösen, som af presterskapet uppbars.2)

Mot fixerandet af tiondelösen till dess fulla författningsenliga
belopp vid utgången af nu gällande löneregleringar talar
redan det förhållandet, att ett dylikt belopp skulle blifva öfverflödigt
stort för beredande åt presterskapet af eu anständig bergning.
Men äfven mot tiondelösens mera afsevärda ökning utöfver

b Sid. lxxxiii f.

2) Sid. lxxxv.

HERR EKSTRÖM.

313

det belopp, som skulle framgå ur de beräkningsgrunder, som af
komitén föreslagits, talar ett enligt mitt förmenande afgörande
skal, nämligen det af rättvisa och billighet i beskattningen. Ty
då tiondens eftergifvande innebär en förmån, som beredes egarne
af tiondepligtig jord på öfriga skattdragares bekostnad, bör det
naturligtvis tillses, att bördan för dessa, d. v. s. det allmänna,
icke blifver tyngre än nödigt.

Den väg, hvarpå förslaget om tiondeafskrifningen blifver antagligt,
d. v. s. den samma låter genomföra sig utan att vare sig
såsom enligt komitéförslaget en del af presterskapet skulle med
sin anständiga bergning bidraga till att betala priset för densamma,
ej heller statsverket skulle öfver höfvan betungas, är enligt
min uppfattning den, att innehafvare af jordbruksfastighet
böra förpligtas att tillsvidare, och så länge Kongl. Maj:t pröfvar
sådant nödigt, erlägga en relativt högre församlingsafgift
än öfriga skattskyldiga. I motiveringen för komiténs förslag om
tiondens afskrifning medgifves visserligen — med anledning af ett
inom komitén af annan ledamot väckt förslag och det af mig i utredningssyfte
skisserade ofvan refererade förslaget om en viss proportion
mellan de olika skatteobjektens bidragsskyldighet till presterskapets
aflöning — såväl, att en graderad skala i en del andra
fall tillämpas, som ock att en sådan under nuvarande omständigheter
kan af rättvisa och billighet vara påkallad, då det gäller skyldigheten
att deltaga i vissa uppräknade besvär.1) Men beträffande
bidraget till presterskapets aflöning anser komitén, att intet
hållbart skäl kan anföras, hvarför detta skulle af jordbruksfastigheternas
ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund
än af andra.

Ett ganska tungt vägande skäl torde dock ligga i den häfdvunna,
sedan århundraden bestående lagliga förpliktelsen. Innehafvare
af jordbruksfastighet hafva hittills varit enligt lag
skyldiga att bära hela eller större delen af bördan för presterskapets
aflöning. Då jemkning i denna skyldighet billigtvis bör
till jordbrukets förmån företagas, bör icke därför det faktum
lämnas utan afseende, att jordbruksfastigheterna äro inköpta till
lägre pris under förutsättning af tiondens fortfarande tryck,
hvadan deras fullständiga befrielse från detta onus knappast
komme att utgöra annat än en gåfva åt de dåvarande fastig -

Ö Sid. ccxvi.

314

SÄRSKILDA MENINGAR.

hetsinnehafvarne, för hvilken öfriga skattdragande finge betala
priset. Och den myckna ovilja, som skulle väckas1) hos dem,
som finge sina afgifter mera afsevärdt förhöjda genom att jord-»
bruket delvis befriades från sin särskilda afgiftsplikt, torde icke
komma att blifva utan all motsvarighet vid den direkta eller
indirekta förhöjning för öfriga skatteobjekt, som blir en följd af
att jordbruket fullständigt befrias från samma plikt.

Ifall afgiften af jordbruksfastighet bestämdes till högst 10 öre pr
fyrk, skulle densamma — oafsedt att den, med öfriga skatteobjekts
ökade bärighet, efter all sannolikhet inom en icke alltför aflägsen
framtid lomme att upphöra och dessförinnan kunde successivt nedsättas
— inberäknadt den ordinarie afgift, som utgjordes för jordbruksfastighet
till lika belopp som för andra beskattningsföremål
(högst 5 öre pr fyrk) ändock icke komma att på jordbruksfastighet
såsom maximum lägga tyngre börda än 36,91 / af hvad som
under nu gällande löneregleringars period utgjort medium för
jordbruksfastigheternas bidragsskyldighet till presterskapets aflöning
(10 öre pr fyrk, mot 27,09) och sålunda i alla händelser
medföra en nedsättning af jordbruksfastigheternas belastning med
63,09 % eller nära 2/s. Denna väg har jag föreslagit i mitt
särskilda yttrande med_ anledning af förslaget till Lag angående
reglering af presterskapets aflöning § 7. Med en så högst
betydande nedsättning i den tiondepligtiga jordens bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning — en nedsättning från omkring

3,700,000 till omkring 1,500,000 kronor — och med viss utsikt,
att dess särskilda bidragsskyldighet inom kort skulle alldeles
upphöra, vill det synas, som om några berättigade skäl till klagomål
för egarne af tiondepligtig jord icke längre borde beträffande
nämnda skyldighet förefinnas, allraminst ifall statsmakterna
skulle bifalla herr Nyländers reservation, i hvars yrkande jag,
under förutsättning af bifall till mitt förslag om en tillsvidare
högre församlingsafgift af jordbruksfastighet, förenar mig utan
att kunna instämma i motiveringen.

Det är emellertid icke blott beträffande jordbruksfastigheternas
bidragsskyldighet till presterskapets aflöning, som berättigade
skäl till klagomål förefunnits under nu gällande löneregleringars
period, utan ock i fråga om de s. k. personliga afgifterna.
Beträffande dessa vore det enligt mitt förmenande i hög

0 Se sicl. ccix och följ

HERR EKSTRÖM.

315

grad önskligt, ifall de med ny lönereglering kunde helt och hållet
upphöra, och hänvisar jag till motiveringen för denna önskan
nedan under reservationen II sid. 329 f. Ifall denna önskan, som
åtminstone år 1897 synes hafva varit jämväl Riksdagens, ansåges
böra förverkligas, ligger det nära till hands att tänka sig, att, då
presterskapets lagliga tionderätt sträcker sig så vida, som ofvan
är påpekadt, de personliga afgifternas upphörande borde till en
del kunna vinnas genom skälig förhöjning af det belopp, som af
komitén beräknats att såsom ersättning för tion den till kyrkofonden
årligen ingå.

Det belopp, hvilket att döma af beräkningen i Tab. 3, Ser. D af
församlingsafgifter om 20 öre för hvarje person, skulle kunna såsom
personliga afgifter uttagas, belöper sig till omkring 1,000,000
kr. Då upphörandet af dessa afgifter synes vara äfven ur allmän
skattesynpunkt önskvärd, förefaller det sålunda icke obilligt,
ifall, ■ till vinnande af detta mål, det allmänna i någon mån bidroge
genom förhöjning af den till kyrkofonden ingående ersättningen
för presterskapets tionde, från det af komitén beräknade
belopp 3,897,954 kronor till 4,000,000 kronor. Af kostnaden
för de personliga afgifternas upphörande komme sålunda
största delen att drabba församlingarna och i landsförsamling
närmast de från tiondeskyldigheten befriade inom den af mig
föreslagna tillsvidare utgående maximiafgiften af 10 öre pr jordbruksfyrk.

Att »ersättning för presterskapets tionde» sålunda inom gränserna
för tiondens författningsenliga belopp komme att fixeras
till en afrundad summa, annan än den, hvartill man skulle komma
genom den föreslagna proceduren med tiondens beräkning församlingsvis,
torde i och för sig icke äga någon annan betydelse,
än att detta totalbelopp blefve mindre missvisande än det, hvartill
man komme genom tiondens beräkning med den föreslagna
minutiösa noggrannheten inom öfver 2,000 församlingar, då det
beloppet i alla händelser, enligt hvad ofvan uppvisats, blefve
mycket missvisande, ifall man däraf ville sluta till tiondens
författningsenliga belopp vid nu gällande löneregleringars utgång.

% %

*

Den rättighet till tertial tionde af jordbrukets afkastning, som
författningsenligt tillhör det svenska presterskapet, är, enligt

316

SÄRSKILDA MENING}ÅR.

hvad ofvan påpekats, sådan, att den tillförsäkrar presterskapet
aflöningsmedel fullt tillräckliga för en anständig bergning.
Skall denna tionderätt af kyrkan eftergifvas, måste, enligt mitt
förmenande, äfven de nya författningar, som träda i stället för
de gamla, tillförsäkra presterskapet, jemväl de, en anständig
bergning.

Såsom en följd af denna grundsats anser jag mig med hänsyn
till de af komitén nu framlagda förslagen och under åberopande
af vissa i reservationerna III, Il och V utförligt motiverade
framställningar, böra i följande trenne yrkanden sammanfatta
de särskilda kraf, utan hvilkas uppfyllande det nu framlagda
förslaget om tiondeafskrifningen enligt mitt förmenande
icke bör vinna godkännande, nemligen:

att för aflöningen åt kyrkoherdarne i
landspastorat i vissa stift samt i allmänhet
åt komministrarne i landspastorat måtte
komma att utgå ett afsevärdt högre belopp
än det som af komitén föreslagits;

att de tjensteinnehafvare, hvilkas aflöning,
till följd af tiondeafskrifningen och det nya
systemet, kommer att vid den nya löneregleringen
afsevärdt nedsättas, för sin vid
innehafvande beställning återstående tjenstetid
eller vissa år deraf erhålla skälig godtgörelse
för sålunda frångångna löneförmåner;
samt

att för den föreslagna tiondeafskrifningens
genomförande icke måtte tagas i anspråk
de aflöningsmedel, som under namnet
»presterskapets löneregleringsfond» äro afsedda
till lönebidrag åt det svagast aflönade
presterskapet under innevarande löneregleringsperiod.

II. Lag angående reglering af presterskap^*

aflöning.

1. Nämndens sammansättning (§ 2 mom. 5).

Utom af de tre ständiga ledamöterna, representerande Kongl.
Maj:t, domkapitlet och landstinget, skulle nämnden bestå af två
tillfälliga, för hvarje pastorat vexlande, ledamöter, representerande
det särskilda pastoratet och dess presterskap. Den ene af
dessa tillfälliga ledamöter skulle utses af kyrkoherden eller, i
händelse kyrkoherdeembetet vore ledigt, af kontraktsprosten.

Mot sistnämnda stadgande torde, om nämnd öfver hufvud
skall fortfarande förblifva vid en kommande lönereglering behöflig,
skälig invändning icke kunna göras, för så vidt som det
innebär, att kyrkoherden skall å egna vägnar utse ledamot. Men
då det föreslås, att kyrkoherden skall utse ledamot jemväl å
öfrig a pr ester skåpets i pastoratet vägnar, har jag ansett mig böra
mot denna bestämmelse anmäla min reservation.

Visserligen förekommer samma stadgande i nåd. förordningen
den 11 juli 1862. Men dess ålder gör det icke derför mindre
betänkligt. De på grundvalen af 1862 års förordning byggda
löneregleringarna hafva mångenstädes nogsamt visat, hvarthän
det ledt, när vid nämndens uppgörande af förslag till lönereglering
icke blott , egen talan förvägrats den ene af löntagarne,
utan det till och med bestämts, att denna talan skulle föras
af ombud, som utsetts af den andre löntagaren, hvilkens intressen
vid löneregleringen varit mot den förres stridande. Huru
det förhåller sig med rimligheten af en dylik bestämmelse, inses
till fullo, om man tänker sig exempelvis ett stadgande, enligt
hvilket vid en domstol den ena partens talan skulle icke blott
förvägras honom personligen, utan till och med föras af ett ombud
utsedt af — motparten.

318

SÄRSKILDA MENINGAR.

Ty att kyrkoherde och komminister såsom tjensteinnehafvare
i ett och samma pastorat i allmänhet haft stridiga intressen
vid löneregleringens uppgörande för det pastoratet, är icke
svårt att se. Sedan tionden för pastoratet fixerats och bestämmelser
i öfrigt fastställa beträffande hvad från församlingen
eller de olika församlingarna skulle till presterskapet utgöras,
kom frågan om fördelningen mellan kyrkoherde och komminister.
Ju större andel af det hela, kyrkoherden då fick, desto mindre
fick komministern, och tvärtom. Men vid öfverläggningen och
beslutet om denna fördelning skulle komministerns intresse bevakas
af den ledamot i nämnden, som utsetts af kyrkoherden.

Fördelningen blef mången gång derefter. Redan vid löneregleringens
uppgörande afsågs i allmänhet, att komministerns
aflöning skulle komma att utgå med ett i jemförelse med kyrkoherdens
lön anmärkningsvärdt ringa belopp, allenast omkring en
tredjedel af dennes. Men bestämmelserna om fördelningen affattades
derjemte i regeln så, att, der löneregleringen förutsatte
pastoraliernas tillväxt med församlingens stigande utveckling,
denna tillväxt kom att medföra ökning endast af kyrkoherdens
lön. Komministerslönen deremot skulle icke röna inverkan af den
ökning, som med växande folkmängd eller till följd af bestämmelsen
om viss (t. ex. en half eller en fjerdedels) procent af den
till bevillning uppskattade inkomsten kunde komma presterskapet
till del. Den blef underkastad allenast den förändring, som föranleddes
af markegångsprisens fluktuation och af den ofta ruinerande
byggnadskyldighetens oberäknelighet. Och då, vid församlingsafgifternas
bestämmande i såväl spannmål som smör, smöret
i allmänhet tillädes kyrkoherden men komministerns lön
fixerades i spannmål jemte ett mindre penningbelopp, så blef
verkan af löneregleringens fördelning i allmänhet den, att ökningen
af pastoralierna kom kyrkoherden ensam till godo, men
komministerslönen i det hela drabbades endast af minskning eller
af en förhållandevis anmärkningsvärdt ringa förhöjning.

Så t. ex. beräknades lönerna för kyrkoherde och'' komminister
i Länna till 3,990 och 1,350 kronor, men i verkligheten kommo
de ecklesiastikåret 1896—97 att utgöra resp. 5,068 och 1,280
kronor. En del andra exempel på så väl den »jemkning» mellan
kyrkoherdes och komministers lön, som från början ansetts »skälig»,
som huru systemet under tidernas lopp verkat till fortsatt
jemkning, meddelar tabellen å följande sida.

HERR EKSTRÖM.

319

Exempel

utvisande, huru förhållandet mellan de vid löneregleringens uppgörande
beräknade lönerna förskjutits till komministerns nackdel.

1-		3.	i-	5.	7-
Pastorat.	S t i f t.	Vid löneregleringens uppgörande beräk-nade belopp för	Ecklesiastikåret 1896—97 utgjorde aflöningen för
		kyrkoh.	korn min.	kyrkoh.	kommin.
A) Ökning för kyrkoherden, minskning för komministern.
Ed........	Upsala.......	4,050	1,650	5,656	1,587
Österåker......	2>.......	4,500	1,450	5,393	1,368
Vermdö......	.......	4,900	1,550	9,293	1,337
Valbo.......	».......	0,020	2.250	7,661	1,723
Öster-Fernebo ....	».......	4,980	2,050	5,723	1,597
Forshem......	Skara.......	4,150	1,500	5,798	1,332
Eskilstuna.....	Strengnäs.....	6,920	2,150	10,697	1,803
Munktorp.....	Vesterås......	6,500	1,900	7,571	1,646
Tjörn .......	Göteborgs .....	5,180	2,000	8,690	1,625
Fryksände.....	Karlstads.....	4,985	2,000	6,404	1,576
By........	» .....	5,4;0	2,000	6,708	1,357
Boteå.......	Hernösands.....	5,0C0	2,000	7,058	1,036
B) Ökning för hade kyrkoherden och komministern.
Elfkarleby.....	Upsala.......	3,880	1,340	11,828	1,750
Ris inge.......	Linköpings.....	4,700	1,700	6,703	1,963
Rumla.......	Strengnäs......	5,710	2,000	6,548	2,132
Ram näs......	Vesterås......	4,250	1,840	7,469	1,844
Norberg......	■> ......	4,430	1,520	9,269	1,681
Sollefteå......	Hernösands.....	4,660	( 1,500 t 1,500	10,319	1 1,713 \ 1,685
Själevad......	s .....	5,490	1,700	7,437	1,741
Undersåker.....	» .....	4,150	11,500 \ 1,500	9,741	/ 1,462 \ 1,853

320

SÄRSKILDA MENINGAR.

Nu kan väl den invändningen göras, att uppgörandet af förslag
om afiöningsmedlens fördelning mellan kyrkoherde och komminister
hädanefter icke blir nämndernas sak, utan att denna
skall regleras genom de af Kongl. Maj:t utfärdade »Föreskrifter
angående beräkning af presterskapets aflöning». Men äfven med
det af komitén föreslagna systemet skulle nämnden för hvarje
presterlig beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå
beloppet af den aflöning, som enligt nämndens bepröfvande
bör tillkomma innehafvaren af samma beställning (§ 4). I annat
fall vore ju hela nämndinstitutionen skäligen öfverflödig. Och då,
jemlikt § 7 af »Förslag till föreskrifter angående beräkning af
presterskapets aflöning», med hänsyn till särskilda förhållanden
lönebelopp, som blifvit med tillämpning af de allmänna grunderna
beräknadt, skulle kunna förhöjas med för kyrkoherdebeställning
högst 2,000 och för komministersbeställning högst 1,000 kronor, så
skulle äfven med det af komitén föreslagna aflöningssystem komministerns
intresse vid löneregleringens uppgörande kunna vara
ganska stort, och det synes åtminstone icke omöjligt, att det,
såsom vid uppgörandet af nu gällande löneregleringar, skulle
kunna blifva kyrkoherdens i någon mån motsatt. Då det för
öfrigt icke förefinnes någon visshet, om komiténs system, med afseende
på beräkning af presterskapets aflöning kommer att vinna
godkännande, utan nämndens betydelse vid uppgörandet af förslag
till lönereglering trots komiténs förslag kan blifva densamma
som förr, så synes det i och för sig obilliga stadgandet,
som förvägrar komministern att utse ombud till att föra hans
talan inom nämnden, böra förändras och åt denne lika väl
som åt kyrkoherden rättighet tillerkännas att å egna vägnar
utse en tillfällig ledamot af nämnden att i dess öfverläggningar
och beslut deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser det
pastoratet. Det vill ock synas, som om en dylik rättighet äfven
ur allmän kyrklig synpunkt vore af betydelse, alldenstund nämnden
också skulle ega att hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning
ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af
ny presterlig tjenst än äfven beträffande sammanslagning af
pastorat eller indragning annorledes af befintlig tjenst etc. (§ 4
mom. 2) och det då sannolikt skulle vid mer än ett tillfälle
kunna bidraga till frågans allsidiga belysning inom nämnden,
om äfven komministern hade rätt att vid nämndens öfverläggning
få sin åsikt uttalad.

HERR EKSTRÖM.

321

Den invändning, som skulle kunna göras mot att äfven af
komministern skulle få utses ett ombud att deltaga i nämndens
öf v er läggnin gar och beslut, nemligen att svårigheter skulle uppstå,
ifall mer än en komminister vore i pastoratet anstäld, då
det vore orimligt, att komministrarne skulle representeras af mer
än ledamot i nämnden, men skulle kunna inträffa, att de icke
kunde ena sig om samma ombud, förlorar sin betydelse, ifall det
stadgades, att domkapitlet i sådant, förvisso sällsynt fall skulle
slita tvisten.

Beträffande slutligen den vanliga invändningen om »kostnaderna
för statsverket», så torde dess användning i detta fall
icke ens kunna försökas, då ersättning af statsmedel icke lärer
komma att utgå till de tillfälliga ledamöterna — ett förhållande,
hvilket för öfrigt synes kunna böra medföra, att bestämmelsen
om boningsort för af prest och pastorat utsedda ombud ur lagen
alldeles utginge.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett, att §
2,mom. 5 borde erhålla följande lydelse:

Hvarje pastorat äfvensom dess kyrkoherde
och komminister ega hvar för sig utse
en ledamot af nämnden, att i dess öfverläggningar
och beslut deltaga, då fråga förekommer,
hvilken afser samma pastorat. Är
kyrkoherde- eller komministersbeställning
inom pastoratet ledig, må kontraktsprosten
i tjensteinnehafvarens ställe utse ledamot af
nämnden. Der i pastoratet två eller flera
komministrar äro, ega de gemensamt utse
en ledamot. Kunna de sig icke om en och
samma förena, skilje domkapitlet.

2. Ständig adjunkt (§§ 2 mom. 1; 4 mom. 1 o. 2; 12; 16
mom. 2; 20 mom. 1 o. 2).

I reservation till betänkandet angående den ecklesiastika indelningen
och organisationen har jag utförligt utvecklat mina
skäl mot komiténs förslag, att, der presterlig tjenst kräfves af
ett konstant behof, i stället för ordinarie tjenst skulle i vissa
fall inrättas allenast adjunktur, ja, att till och med redan befintliga
ordinarie tjenster skulle förvandlas till extra ordinarie.

21

322

SÄRSKILDA MENINGAR.

De olika nu framlagda förslagen hvila på den förutsättningen,
att komiténs principer beträffande s. k. ständig adjunkt
redan vunnit statsmakternas och kyrkomötets godkännande. Men
icke nöjd med det förutsatta godkännandet af principen söker
komitén att för framtiden vinna tillämpning af densamma vida
utöfver det antal fall, för hvilka komitén redan framlagt speciella
förslag i betänkandet angående den kyrkliga indelningen
och organisationen. Komitén anser nemligen, att vid ny lönereglerings
uppgörande utbyte af ordinarie tjenst mot ständig adjunktur
bör äfven i en hel del andra fall åtminstone ifrågasättas
och vill fördenskull genom stadgande i allmän lag påtvinga
nämnden frågan om dylikt utbyte inom hvarje pastorat,
der ordinarie tjenst, hvars innehafvare benämnes kapelipredikant,
brukspredikant, grufpredikant, pastoratsadjunkt eller sockenadjunkt,
redan förefinnes, hvarförutom befintligheten i lagen af
stadgandet i fråga (§ 4 mom. 2 st. 2) jemväl vid inrättandet af
ny presterlig tjenst skulle kunna gifva nämnden en fingervisning
beträffande dennas natur.

Ifrågavarande stadgande har lydelsen: »Finnes inom pastorat
annan presterlig tjenst än sådan, hvars innehafvare i § 2
mom. 1 angifves, har nämnden att yttra sig, huruvida denna
tjenst bör såsom komministersbeställning eller såsom ständig
adjunktur anordnas.»

Den lockelse att utbyta ordinarie tjenst mot adjunktur, som
för församlingen skulle kunna ligga deri, att lönen vid den senare
är mindre än den förra, försvunne väl i allmänhet med
komiténs system af församlingsafgifternas begränsning till föga
mer än 5 öre pr fyrk, hvarigenom frågan om utbyte af ordinarie
tjenst mot ständig adjunktur i allmänhet blefve ur ekonomisk
synpunkt för församlingen likgiltig. Det är ock att antaga,
att församlingsombuden utefter hela linien af åtminstone
landspastoraten skulle motsätta sig det ifrågasatta utbytet.

Men en eller annan kyrkoherde kunde möjligen komma att
känna sig lockad af vissa förmåner, hvilka komiténs förslag
ställer i utsigt icke minst derigenom, att kyrkoherden skulle icke
blott icke behöfva aflöna denne adjunkt — hvilken dock genom
sin benämning och genom sin osjelfständiga ställning i det hela
komme att uppfattas såsom kyrkoherdens, icke såsom församlingens,
tjenare — utan till och med få betaldt för att han hade honom
i sitt hus och sjelf ega föreslå beloppet af ersättningen härför.

HERR EKSTRÖM.

323

Och den mening om saken, som vid löneregleringens uppgörande
hystes af den hittills ordinarie tjenstens egen innehafvare, skulle,
enligt komiténs förslag, icke få göra sig hörd vid nämndens öfverläggning
och beslut, alldenstund dennes ombud vore utsedt icke
af honom sjelf utan åt kyrkoherden, som naturligtvis komme att
välja en ledamot, som företrädde icke den biträdande prestens
utan hans egna åsikter. Att det med ett dylikt till vägagående
skulle kunna lyckas att i ett antal fall utöfver de af komitén
direkt föreslagna få från nämnderna fram förslag om ett ur synpunkterna
af så väl församlingsvården som det extra ordinarie
presterskapets befordran beklagligt utbyte af ordinarie tjenst
mot extra ordinarie, torde icke vara alldeles osannolikt.

Under hänvisning till så väl det nu anförda som den utförligare
motiveringen till mitt i betänkandet rörande den kyrkliga
indelningen och organisationen framställda yrkande, att den af
komitén föreslagna anordningen med kyrkoherdes förpliktande
att hålla ständig adjunkt måtte principielt förkastas, hemställer
jag,

att nr alla nu framlagda författningsförslag,
och särskildt ur § 4 mom. 2 af Förslag
till lag angående reglering af presterskapets
aflöning, måtte utgå de stadganden,
som röra ständig adjunkt.

3. Uppskattning af bostadsboställes afkastning (§ 6 mom. 1
st. 2).

Förslaget, att afkastningen af bostadsboställe skall uppskattas
utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens fullgörande
å boställets laga hus, företer en väsentlig olikhet mot
stadgandet i nåd. förordningen den 11 juli 1862, § 4, som föreskrifver,
att boställe skall till en dess verkliga värde efter afdrag
för byggnadskostnaden motsvarande afkomst beräknas.

Denna olikhet sammanhänger med komiténs föregående förslag
om byggnadslånekassor samt dess nu framlagda förslag,1)
att församlingen skulle till viss utsträckning ersätta boställshafvaren
för annuiteterna å lånen.

I reservation vid betänkandet om boställsordning och byggnadslånekassor
har jag uttryckt bland annat mina tvifvelsmål

b § 26 af Förslag till lag angående reglering af presterskapets aflöning.

324

SÄRSKILDA MENING-ÅR.

beträffande församlingarnas villighet att ikläda sig denna förbindelse,
hvilken, på samma gång den i sjelfva verket innebure
församlingens öfvertagande af byggnadsskyldigheten för alla laga
hus å såväl komministers- som kyrkoherdeboställen, med de
växande annuiteterna å byggnadslånen sannolikt skulle ställa
sig dyrare än det hittillsvarande sättet för byggnadsskyldighetens
utgörande. Och ehuru det är att antaga, att denna villighet
kommer att blifva större, ifall samtidigt bjudes innehafvare
af jordbruksfastighet befrielse från tiondeplikten, qvarstår
alltid möjligheten, att komiténs förslag icke vinner godkännande.

Yid sådant förhållande återkommer nödvändigheten att vid
uppskattningen af boställets afkastning afdrag göres för byggnadskostnaden.
Enligt det förslag, jag i omförmälda betänkande
framstält angående byggnadsskyldigheten, eller att de laga husen
tänkas fördelade i tvenne grupper, jordbrukshus, hvilkas
byggnad och underhåll åligger boställshafvaren (resp. arrendatorn),
och bostadshus, hvilkas byggnads- och underhållskostnad
åligger församlingen, skall naturligtvis vid uppskattning af boställsafkastningen
afdrag göras icke blott för brukningskostnaden
utan äfven för kostnaden för nybyggnad och underhåll af
de för jordbrukets behof nödiga hus. Detta förfaringssätt lärer
ock för öfrigt vara det för tanken naturligaste, alldenstund
nämnda hus äro för jordbrukets drift lika nödvändiga som öfriga
j ordbruksinventarier, hvadan ränta och amortering å desamma
bör af jordbrukets afkastning gäldas. Och blir alltså
denna afkastning endast då den verkliga nettoafkastningen, när
jemväl annuiteten för nämnda byggnadskostnad varder från värdet
af afkastningen i medelgoda år fråndragen.

Beträffande de i §§ 25—29 föreslagna stadganden, hvilka äro
en följdrigtig utveckling af komiténs förslag om boställsordning
och byggnadslånekassor, hänvisar jag till den ståndpunkt, jag i
reservation till betänkandet af den 17 augusti 1900 intagit.

4. Församling saf gifter (§ 7).

På grund af de allmänna skäl, som jag i reservation I, sid.
310—314, anfört, icke minst det förhållande, att den utgift, som
under den första tiden af de nya löneregleringarna kommer att
vållas kyrkofonden i och för godtgörelse för frångångna löneförmåner,
hufvudsakligast skulle föranledas af jordbrukstiondens
afskrifning, och med särskild hänsyn till angelägenheten af att

HERR EKSTRÖM.

325

öfriga beskattningsföremål icke betungas med Högre församlingsafgifter
än 5 öre pr fyrk, har jag ansett, att jordbruksfastighet
bör under öfvergångstiden vidkännas en församlingsafgift af
högst tio öre pr fyrk och att stadgandet om församlingsafgifter,
§ 7, lämpligen må kunna erhålla följande lydelse:

När i § 6 omförmälda tillgångar icke
förslå till den aflöning, som anses böra tillkomma
eu hvar af pastoratets prester, skola,
i den mån sådant till bristens betäckande erfordras,
församlingsafgifter utgöras, likväl
icke till sammanlagdt högre belopp, än som
erhålles under antagande, att för hvarje fyrk
af jordbruksfastighet inom pastoratet utdebiteras
tio öre eller, der fyrktalssättning icke
eger rum, för hvarje krona af jordbruksfastighet
inom pastoratet påförd bevillning
en krona, och för hvarje fyrk af annan fastighet
eller inkomst fem öre eller, där fyrktalssättning
icke eger rum, för hvarje krona af
för annan fastighet eller inkomst påförd bevillning
femtio öre; dock att vid sådan beräkning
uteslutes fyrktal eller bevillning för
presterskapets boställen och löneinkomster —
skolande den skyldighet att till presterskapets
aflöning bidraga dubbelt i jemförelse med andra
beskattningsföremål, som sålunda åligger
jordbruksfastighet, nedsättas eller upphöra,
då Kongl. Maj:t efter kyrkomötets hörande
derom förordnar.

Nämnden skall---- vid beräkningen

5. Donation. (§ 6 mom. 2, §§ 8—10).

Nämndens arbete inom hvarje pastorat skall i fråga om betäckandet
af den föreslagna aflöningen begynna med en uppskattning
af boställsafkastningen samt de aflöningstillgångar, som
inom pastoratet äro så att säga på förhand gifna, innan, några
afgifter från församlingen tagas i anspråk och oberoende af dessa.

Såsom sådana gemensamma aflöningstillgångar för samtliga
presterliga tjenster inom pastoratet skall nämnden upptaga inkomster,
som grunda sig derpå, att församling till löneförbätt -

326

SÄRSKILDA MENINGAR.

ring för presterskapet inköpt hemman eller lägenhet eller anskaffat
andra fördelar eller att enskild person för samma ändamål
till församling gjort donation, eller att ersättning lemnats
för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad med egendom
af nu angifven beskaffenhet (§ 6 mom. 2).

Mina betänkligheter gent emot förslaget, att ersättning för
afsöndrad jord, vanligtvis kallad afgäld, skall inräknas i aflöningen,
innan församlingsafgifter utgöras, och sålunda i bärkraftigare
församling komma att blifva en ekonomisk förmån för
församlingen, har jag ofvan J) anfört.

Beträffande donation, har komitén föreslagit tvenne olika
tillvägagångssätt. Det, som föreslås i § 6 mom. 2 och som nyss
anförts, har synts äfven mig såsom det enda riktiga, alldenstund
der är fråga om aflöningstillgång, som stälts till församlingens
förfogande för att minska församlingens utgifter. .

I § 8 deremot omtalas förmån, som genom donation af enskild
blifvit tillförsäkrad innehafvare af viss presterlig tjenst i
syfte att bereda tjenstinnehafvaren ökad inkomst. Beträffande
donation af dylik art har komitén visserligen uttalat den principen,
att dylik förmån skall oafkortad komma tjensteinnehafvaren till
godo. Men det sätt, hvarpå nämnden enligt komiténs förslag
skulle förfara med dylik förmån, synes stå i uppenbar strid med
komiténs nyss anförda princip.

Gjordes verkligen vid löneregleringen tillämpning af nämnda
principer, skulle nämligen dervid tillgå så, att, derest ny lönereglering
uppgjordes enligt 1862 års förordning, tionden fixerades
utan hänsyn till donationen och donationens afkastning utöfver
boställsafkastning, tiondelösen, ersättning för jura stolas etc. tillfölle
tjensteinnehafvaren i öfverensstämmelse med donators föreskrift.

Vid lönereglering åter enligt komiténs system fastställes
aflöningsbeloppet alldeles oberoende af församlingens tiondeplikt,
boställsafkastning etc. enligt de grunder för beräkningen af aflöningen,
som Kongl. Maj:t bestämmer, och till hvilka komitén
nu afgifvit förslag. Beloppet utgöres genom de i §§ 6, 7 och 9
omförmälda tillgångar: boställsafkastning, »gemensamma aflöningstillgångar»,
församlingsafgifter och tillskott från kyrkofonden,
hvilka i följande ordning tagas i anspråk: församlingsafgifter,
ifall boställsafkastning och »gemensamma aflöningstill -

M Sid. 307.

HERR EKSTRÖM.

327

gångar» icke förslå till den fixerade aflöningen, d. v. s. i regeln
i alla pastorat, ock tillskott från kyrkofonden, när icke keller
med de i landspastorat i allmänhet kögst betydligt reducerade
församlingsafgifterna aflöningsbeloppet täckes, d. v. s. i de allra
flesta landspastorat.

Det kar synts mig obestridligt, att förmån, som genom
donation af enskild tillförsäkrats innehafvare af viss presterlig
tjenst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i någon
mån tagas i anspråk vid aflöningens bestridande. Aflöningen
borde alltså utgå efter alldeles samma principer ock till samma
belopp, som om donation icke förefunnits, ock alltså, såsom det
keter i slutet af § 8, tillkomma tjensteinnekafvaren utöfver den
för tjensten föreslagna aflöning.

Grenom § 9 kullslår emellertid komitén själf den princip om
respekt för donationen, som komitén nyss uppställt. Tillskott
från kyrkofonden skulle nämligen icke inträda, förrän donationens
afkastning användts till betäckande af den beräknade aflöningen.
Men då enligt komiténs system tillskott från kyrkofonden
kommer att vid de allra flesta tjenster ingå såsom en
beståndsdel i aflöningen, skulle förmån genom donation af äfven
den beskaffenhet, hvarom nu fråga är, i regel komma att blifva
en kyrkofondens vinst, men icke bereda tjensteinnekafvaren ökad
inkomst. Under sådana förhållanden ljuder det, åtminstone i
mina öron, snarlikt ett kån, när det försäkras, att dylik förmån
skall oafkortad komma tjensteinnekafvaren till godo.

De enligt § 8 tillgängliga medel böra enligt mitt förmenande,
till respekterande af såväl donators offervillighet som den
tjensteinnekafvares rätt, till hvars förmån donationen är gjord,
icke i någon mån användas till betäckande af den aflöning, som,
derest donationen icke blifvit gjord, bort till tjensteinnekafvaren
utgå. Ock böra derför enligt mitt förmenande §§ 8, 9 ock 10
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 8.

För den händelse särskild förmån blifvit
genom donation af enskild tillförsäkrad innehafvare
af viss presterlig tjenst i syfte att
bereda denne ökad inkomst, skall dylik förmån
oafkortad komma samma tjensteinnehafvare
till godo; ock må såsom aflönings -

328

SÄRSKILDA MENINGAR.

tillgång icke upptagas förmån, som på grund
af särskilda förhållanden finnes böra tillkomma
innehafvare af viss presterlig tjenst
utöfver den aflöning, som, derest nämnda
förmån icke förefunnits, bort vara med tj ensten
förenad.

§ 9.

Varder den för pastoratets presterskap
beräknade aflöning icke betäckt af derför enligt
§§ 6 och 7 tillgängliga medel, skall
bristen---tillskott.

§ io.

För uppgörande af de i §§ 6, 7 och 9
----pastoratet.

6. Aflöning vid tjenst, som Kongl. Maj:t icke finner nödig (§ 13).

§ 13 förutsätter fall, då församling önskar bibehållande eller
inrättande åt presterlig tjenst, som Kongl. Maj:t finner icke vara
för själavårdens behöriga handhafvande nödig. Kongl. Maj:t
skulle emellertid kunna medgifva tjenstens bibehållande eller
inrättande, så vida församlingen beslöte utgöra, hvad utöfver
bostadsboställes afkastning erfordras till bestridande af den aflöning,
Kongl. Maj:t enligt de angående beräkning af jorester -skåpets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer.

Den bestämmelse, som innehålles i de kursiverade orden,
skulle i åtskilliga fall leda till enligt mitt förmenande alltför
tunga bördor för angelägenheten om den förbättring af den kyrkliga
själavården, som Kongl. Maj:t förutsattes finna obehöflig,
men för hvilken församlingen dock vill underkasta sig kännbara
uppoffringar.

Om, exempelvis, några på ett afstånd af åtskilliga mil från
kyrkan belägna byar inom Jockmocks församling begärde att få
bilda ett kapellag och att få särskild prest anstäld inom kapellaget,
men Kongl. Maj:t icke funne en dylik presterlig tjenst
nödig för själavårdens behöriga handhafvande, skulle Kongl.
Maj:t likväl kunna medgifva inrättandet af en dylik kapellpredikantstjenst,
dock endast under vilkor att församlingen be -

HERR EKSTRÖM.

329

slöte att, utöfver inköp af boställe och dess förseende med lämpliga
åbyggnader, utgöra eu årlig aflöning af 2,679 kronor (ifall
det förslag till föreskrifter angående beräkning af presterskapets
aflöning, som af komitén nu framlagts, vore gällande).

Derest emellertid en stark kyrklig offervillighet förefinnes,
torde den icke böra ställas på prof, som för den blifva oöfverstigliga
hinder. Den aflöning, till hvilken församlingen i dylikt
fall bör förpligtas, borde enligt mitt förmenande icke öfverstiga
det minimum, som Kongl. Maj:t bestämt för prest uti ifrågavarande
tjenstegrad. Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida,
såsom skulle ske genom det föreslagna ^ista stadgandet i
§ 13, Kongl. Maj:t, hvilken annars temligen fritt skulle disponera
öfver kyrkofondens medel, borde — i ett dylikt fall af
offervillighet, från eu måhända ganska fattig församling, för den
kyrkliga själavårdens förbättring — genom ett specielt stadgande
i allmän lag rent af förbjudas att bevilja något lönebidrag
för den tjenst, som sålunda blefve inrättad eller bibehållen.

Det vill alltså synas, som om § 13 lämpligen borde erhålla
följande lydelse:

Einner Kongl. Maj:t presterlig tjenst
— •— — — den aflöning, hvilken jemlikt
de af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter
angående beräkning af presterskapets aflöning
är den minsta för prest uti ifrågavarande
tjenstegrad.

7. Personliga afgifter (§ 16).

Till presterskapets aflöning hafva hittills utgjorts bland annat
så kallade personliga afgifter med vexlande belopp, ofta med
50 öre pr man och 25 öre pr qvinna för hvar och en, som fylt aderton
år. Röster hafva emellertid såväl inom riksdagen som från
presterskapet höjts mot dessa personliga afgifter.

Inom riksdagen väcktes i Andra kammaren år 1896 en motion
(n:o 78), hvari motionären under framhållande af förkastligheten
af de personliga skatterna, enär en sådan skatteform stode
i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan, då den fattigaste
för sin familj och sina tjenare skall betala samma belopp som
millionären — hvarförutom de personliga skatterna också blifvit
i de flesta civiliserade länder afskaffade — yrkade, att Riksdagen
måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan

330

SÄRSKILDA MENINGAR.

att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den
personliga afgiften till presterskapets aflöning, på sätt kunde finnas
lämpligt efter föregående utredning af dess förhållande till
öfriga personliga skatter.

I åtskilliga till komitén inkomna uppgifter från presterskapet
har framhållits, hurusom de personliga afgifterna utgöra
den del af aflöningen, som för presterskapet medför största obehaget,
hvarförutom uppbörden af dessa afgifter, hvilka till icke
ringa del påföras s. k. lösa arbetare, är förenad med afsevärda
svårigheter. Och har derför uppstälts som ett önskemål, att de
personliga afgifterna måtte vid ny lönereglering upphöra.

Enligt komiténs tab. 3 och 4 (Ser. D.) skulle emellertid
den del af församlagsafgifterna, som beräknats efter 20 öre
för hvarje person och som ungefärligen torde motsvara den summa,
som erhålles genom utdebitering af 50 öre pr man och 25 öre pr
qvinna bland alla, som fylt aderton år — hvilka belopp enligt § 16
skulle såsom personliga afgifter kunna utdebiteras — belöpa sig till
ett relativt ännu högre belopp än under nu gällande löneregleringar.
Ecklesiastikåret 1896—97 uppgingo nemligen för hela riket
de personliga afgifterna till 1,006,681 kronor^ medan afgifterna
af andra beskattningsföremål utgingo för jordbruksfastighet med
3,699,450 kronor, för annan fastighet med 198,504 kronor, och
för inkomst med 560,549 kronor, och utgjorde alltså de personliga
afgifterna allenast 18 procent af samtliga afgifter. Enligt komiténs
förslag skulle såsom församlingsafgifter i det hela utgå,
enligt tab. 3 (Ser. D.), 3,390,096 kronor, hvaraf icke mindre än
1,019,348 kronor, eller öfver SO procent, synes kunna komma att
uttagas såsom personliga afgifter.

Med instämmande i ofvan angifna skäl mot de personliga
afgifterna och med erinran derjemte, att Riksdagen i sin underdåniga
skrifvelse den 5 maj 1897 upptagit jemväl de personliga
afgifterna bland de förhållanden, som borde blifva föremål för
undersökning för vinnande af rättelse, en rättelse, som Riksdagen
sannolikt icke tänkt sig i komitéförslagets rigtning, anser jag,

att de personliga afgifterna böra med
innevarande löneregleringsperiod upphöra:
och

att ur § 16 böra utgå orden »dock att
kyrkostämma må besluta — — •—- femtio öre
för hvarje skattskyldig af mankön».

HERR EKSTRÖM.

331

8. Ordinarie prest såsom adjunkt eller vikarie (§ 22).

På grund af hvad jag under §§12 och 15 af förslaget till
föreskrifter angående beräkning af presterskapets aflöning (sid.
403—408) anfört, har jag ansett, att § 22 af löneregleringslagen
borde erhålla följande lydelse:

Ordinarie prest, som mottagit förordnande
att, jemte egen tjenst, uppehålla annan befattning
eller annan i hans tjenst biträda,
åtnjute samma goatgörelse, som skolat till
extra ordinarie prestman utan ålderstillägg
utgå, derest förordnandet blifvit sådan prestman
tilldeladt.

9. Anskaffning eif boställe (§ 30).

Om hvad som, der bostadsboställe icke finnes, åligger pastoratet,
har någon meningsskiljaktighet icke varit inom komitén
rådande, icke heller derom, att det boställe, som anskaffas, ingalunda
ovilkorligen behöfver vara ett boställe med jordbruk. Detta
förhållande har jag emellertid önskat få i sjelfva lagen uttryckt,
enär den uppfattningen torde vara ganska allmän, att bostadsboställe
i landspastorat måste vara förenadt med jordbruk. Efter
orden »intill dess sådant boställe» har jag sålunda ansett lämpligt
att orden »med eller utan jordbruk» tillädes.

10. Godtgörelse åt dåvarande tjensteinnehafvaren, derest genom
nya löneregleringen aflöningen för en tjenst sänkes (§ 32).

Såsom ett öfvergångsstadgande i fråga om aflöningen åt
prest vid tjenst, för hvilken aflöningen vid framdeles skeende
lönereglering kommer att afsevärdt sänkas under förutvarande
belopp, och hvilken således hotas med att genom löneregleringen
blifva beröfvad en del af den lön, hvilken han förut åtnjutit,
kräfver, måhända icke en rent juridisk rättfärdighet, men utan
tvifvel en billighets- och för vissa fall rent af barmhertighetshänsyn
ett öfvergångsstadgande, som låter en dylik tjensteinnehafvare
under vissa förutsättningar komma i åtnjutande af ett
årligt personligt lönetillskott för den tid, eller åtminstone några
år af den tid, han vid samma tjenst qvarstår.

De vilkor, som komitéförslaget uppställer för erhållande af
dylikt tillskott, äro följande:

332

SÄRSKILDA MENINGAR.

l:o) skall vederbörande hafva erhållit fullmakt å sin tjenst
utan sådant förbehåll, som i nådiga cirkuläret den 19 december
1902 omförmäles;

2:o) skall hans tjensteverksamhet icke hafva blifvit till omfattningen
inskränkt;

3:o) skall aflöningen enligt den nya löneregleringen hafva
blifvit bestämd till afsevärdt mindre belopp än det, som beräknats
enligt den på grund af förordningen den 11 juli 1862 faststälda
lönereglering;

4:o) skall af tjensteinnehafvaren ansökan om lönetillskottet
göras;

5:o) må tillskott af Kongl. Maj:t beviljas endast i den mån
kyrkofondens tillgångar sådant medgifva.

Beträffande de båda sistnämnda förutsättningarna finner jag
dem icke blott befogade utan så godt som sjelfklara. Dock vill
det synas, som om till orden »för den tid, han vid tjensten qvarstår,
» borde fogas ett tillägg af ungefär följande lydelse: »eller
för vissa år af denna tid», på det att icke den ovilkorliga vissheten
om att ett dylikt tillskott alltjemt komme att till honom
utgå måtte göra en yngre tjensteinnehafvare mindre benägen att
söka transport till en tjenst, der han äfven utan dylikt tillskott,
med deraf vållad utgift för fonden, kunde vinna nödig utkomst.

Det andra vilkoret synes visserligen i det stora hela vara
berättigadt. Det lärer emellertid kunna inträffa, att tjensteverksamhetens
omfattning blir i sammanhang med den nya löneregleringen
inskränkt, men att denna inskränkning icke betyder en
minskning af arbetet, enär densamma kan komma att motsvaras
af en ökning af arbetets intensitet. Så t. ex. skulle omfattningen
af kyrkoherdens i Stora Aby tjensteverksamhet visserligen
inskränkas, ifall Ödeshög afskildes till att bilda eget pastorat.
Men om komministerstjensten i moderförsamlingen samtidigt indroges,
skulle kyrkoherdens arbetsbörda i det hela obestridligen
ökas. Hans lön skulle emellertid minskas från 5,998 till 3,771
kronor.

Men under dylika förhållanden vill det synas, som om den
omständigheten, att tjensteverksamheten blifvit till omfattningen
inskränkt, icke borde utgöra lagligt hinder för Kongl. Maj:t att
medgifva någon godtgörelse, der Kongl. Maj:t efter nådigt bepröfvande
funne sådant skäligt.

HERR EKSTRÖM.

333

År nyss nämnda betänklighet emellertid af jämförelsevis
mindre vikt, enär den gäller endast enstaka fall, så är deremot
den betänklighet, som hos mig väckts af det första af de anförda
vilkoren, så mycket starkare. Skall detta vilkor stå
qvar, så blifva de icke många, som kunna få del af den förmån,
som stadgandet i det hela torde åsyfta att tillförsäkra presterskapet.

Ty för det första uteslutas från denna förmån alla, som erhållit
fullmakt på tjenst, hvartill ansökningstiden utgått efter
slutet af år 1902, eller de allra flesta; och skulle alltså, enär nu
gällande löneregleringar i allmänhet utlöpa omkring år 1922, endast
de, som suttit vid sina innehafvande tjenster bortåt 20 år eller
derutöfver, kunna erhålla den ifrågavarande partiella ersättningen
för frångångna löneförmåner. Men det vill synas, som om
äfven bland dessa äldre ordinarie!’ en stor del skulle blifva utestängd
från den möjlighet till dylik ersättning i förekommande
fall, som stadgandet dock synes vilja åtminstone åt dem förbehålla,
och som om denna oförmånliga undantagsställning skulle
kunna komma att drabba hela stift.

I en fullmakt, som af Hernösands domkapitel utfärdades den
9 maj 1887, göres förbehåll, att den utnämnde eger »skyldighet
att vara underkastad den förändring i löneinkomster och tjenstgöring,
som kan blifva en följd af föreskrifterna i kongl. förordningen
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapet
inkomster». I en af Yesterås domkapitel den 21 juni
1890 utfärdad fullmakt göres det förbehåll, att den valde skall
vara skyldig att »jemlikt Kgl. brefvet den 8 maj 1861 underkasta
sig den förändring i lönevilkor och tjenstgöring, som kan
blifva en följd af framdeles skeende reglering af presterskapets
aflöning».

Båda dessa fullmakter innehålla således förbehåll för tjensteinnehafvaren
»att underkasta sig förändring i lönevilkor», om
ock detta förbehåll är af de båda domkapitlen något olika formuleradt.
Och då fullmakterna sannolikt är gjorda efter en
viss inom resp. domkapitel använd schablon, som låtit samma
förbehåll inflyta i alla fullmakter inom samma stift, skulle således
vilkoret, att fullmakten icke finge innehålla dylikt förbehåll,
från den genom stadgandet afsedda förmån utesluta hela stifts
presterskap och låta förmånen blifva en företrädesrätt för presterskapet
i andra stift, där fullmaktschablonen ej haft nämnda

334

SÄRSKILDA MENINGAR.

förbehåll. Huru orimligt detta i själfva verk et vore, framgår
redan vid reflexionen på det förhållande, att presternas rättsliga
ställning beträffande aflöningsförmånerna icke kan vara beroende
af hvad, i samtidigt utfärdade fullmakter, ett domkapitel
skrifvit men ett annat icke skrifvit, utan allenast af gällande
lag och författning. Och då lärer det med den lagliga rättigheten
beträffande det tillskott, hvarom nu är fråga, vara för alla
prester enahanda. Men om så är, bör ock möjligheten af den
förmån, som kan komma att af billighetshänsyn beviljas, likaledes
stå öppen för alla, som genom de nya löneregleringarna
bringas i afsevärd mistning af löneinkomster, och förverkligandet
af denna möjlighet göras beroende allenast af Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning och hänsyn till kyrkofondens tillgångar.

Det vill för öfrigt synas, som om den billighetshänsyn, som
eventuel skulle komma att visas de tjensteinnehafvare, hvilka
genom den nya löneregleringen lidit afsevärd mistning af för sin
och sin familjs försörjning nödiga löneinkomster, endast vore en
naturlig sak, derest statsmakterna och kyrkomötet skulle förena
sig om den för egarne af den tiondeskyldiga jorden så högst
fördelaktiga tiondeafskrifningen. Ty det är icke svårt att inse,
att det är just tiondeafskrifningen och det nya systemet, som
vållar, att fallen af sänkta löner blifva så många. En jämförande
blick i komiténs tabeller öfver de nuvarande lönerna (Tab.-ser. A, tab. 4) och de af komitén föreslagna (Tab.-ser. D, tab. 1),
visar nogsamt, att så är förhållandet. Ty om den tionderätt,
som jämte rätten till afkastningen af bostadsboställe tillhör presterskapet,
bibehålies, skola kyrkoherdelönerna sannerligen icke
kunna komma att sänkas i t. ex.

Simtuna af Erkestiftet	från	6,399	till	4,557 kronor
Tillinge »	»	6,291	»	3,940	»
Ed »	»	5,656	»	3,818	»
Qvillinge af Linköpings stift	»	5,902	»	5,077	»
Tjäll mo »	»	5,998	»	3,978	»
Vestra Ed »	»	7,179	»	4,765	»
Stora Aby »	»	6,478	»	4,585	»
Flöda af Strengnäs stift	» .	5,612	»	4,377	»
Björkvik »	»	5,425	»	4,194	»
Buntuna »	»	4,295	»	3,500	»
Sorunda	>	5,008		4,392
Husby-Bekarne»	»	5,301	»	3,752	»

HERR EKSTRÖM.

335

Munktorp af Yesterås stift från 7,571 till 4,045 kronor
Vester-Fernebo » » 7,183 » 4,714 »

Ivumla » » 4,963 » 3,500 » o. s. v.

Men om det sålunda är uppenbart, att den starka nedsättningen
i afLöningen kommer att på de flesta ställen föranledas
genom tiondeafskrifningen, då synes det vara högst obilligt, att
en stor del af en hel generation af prester skall, för att åt egarne
af tiondeskyldig jord må beredas tiondeafskrifningens stora ekonomiska
fördelar, på förhand genom lagstiftningen beröfvas till
och med sjelfva möjligheten att genom ett bidrag från kyrkofonden
hållas i åtminstone någon mån skadeslösa för den del af
deras aflöning, som sålunda frångår dem. Jag har alltså ansett,
att begränsningen af nämnda möjlighet till dem, hvilkas fullmakter
icke innehålla det omnämnda förbehållet, bör ur paragrafen
utgå.

. *

Men det föreslagna stadgandet om skälig löneförbättring —
eller, såsom det rätteligen borde heta, godtgörelse för löneförsämring
— i vissa fall åt tjänsteinnehafvare, som vid framdeles
skeende lönereglering komma att drabbas af afsevärd minskning
af löneinkomster, innehåller ännu en bestämmelse, den tredje,
mot hvilken jag inom komitén opponerat mig och det med så
mycket större skärpa, som den till formen kan synas fullt berättigad,
under det den i tillämpningen skulle leda till en ojemnhet,
som näppeligen blefve annat än en skriande orättvisa.

Denna bestämmelse innehålles i orden: »mindre belopp än
det, som beräknats enligt lönereglering, faststäld på grund af
förordningen den 11 juli 1862.»

Den billighetshänsyn, som borde kunna föranleda Kongl.
Maj:t att efter ansökning bevilja en tjensteinnehafvare skäligt
tillskott för den tid, eller del af den tid, han qvarstår vid en
tjenst, å hvilken han före utfärdandet af den nya löneregleringslagen
erhållit fullmakt, kan uppenbarligen icke förutsättas under
annat förhållande än det, att tjensteinnehafvaren genom den nya
löneregleringen lidit afsevärd minskning i en inkomst, som i
och för sig icke varit oskäligt hög i förhållande till hans tjenstegrad
och tjensteålder samt embetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna
i orten. Den af komitén föreslagna bestämmelsen
skulle emellertid i vissa fall leda dertill, att Kongl. Maj:t

336

SÄRSKILDA MENINGAR.

erhölle rätt att bevilja tillskott åt prest, som genom den nya
löneregleringen icke lidit minskning i inkomst, men förvägrades
rätt att bevilja tillskott åt den, som verkligen drabbats af sådan
minskning.

Den föreslagna bestämmelsen, att icke den verkliga lön, som
af tjensteinnehafvaren under nu gällande lönereglering åtnjutits,
utan den beräknade lönen skulle läggas till grund för jemförelsen
med det vid den nya löneregleringen bestämda beloppet,
synes hvila på den föreställningen, att det verkliga beloppet är
något mer eller mindre abnormt, hvartill man ej bör taga hänsyn,
och att det enda belopp, som bör tillerkännas vitsord vid
jämförelse med det nya aflöningsbeloppet och göras normerande
för begreppet »skäligt tillskott», är det, som vid löneregleringens
uppgörande femtio år tidigare beräknades såsom blifvande det,
hvartill afiöningen med tillämpning af den då uppgjorda löneregleringen
skulle komma att uppgå.

En dylik uppfattning beträffande det verkliga och det beräknade
lönebeloppet anser jag vara redan teoretiskt oriktig.
Det beräknade beloppet har aldrig utgjort någon rättsgrund för
tjensteinnehafvarens löneanspråk. Det har framgått såsom resultatet
af antaganden beträffande de olika hvar för sig föränderliga
addenderna i lönen, antaganden, som gjorts till och med tjugu
år eller ännu längre före början af regleringens tillämpning, i
alla händelser fulla femtio år före den tid, då lönen för tjänsten
sista året uppbäres. Det har varit en ren lyckträff, ifall det
verkliga lönebeloppet någonstädes något år blifvit just det, som
beräknades. Eegeln har varit, att det verkliga lönebeloppet
mer eller mindre afsevärdt öfverstigit eller understigit det, som
vid löneregleringens uppgörande beräknades. Och det är sjelfva
löneregleringen, som utgjort den rättsliga grunden för afiöningen.
Har någon sålunda fått mer än det beräknade beloppet, har
han fått allenast sin lagliga rätt. Har någon fått mindre än
det beräknade beloppet, har han icke kunnat anföra klagomål.
Löneregleringen har i båda fallen blifvit tillämpad, och den ensam
har haft laglig giltighet.

Nu skulle detta förhållande ändras. Icke löneregleringen
sjelf, d. v. s. det belopp, som enligt löneregleringen lagligen utgår,
skulle läggas till grund för jemförelsen med afiöningen
enligt den nya regleringen och eventuelt blifva norm för bestämmandet
af personligt lönetillskott, utan den beräkning,

HERR EKSTRÖM.

337

hvilken allenast såsom en sannolikhetsberäkning gjordes femtio
år tillbaka i tiden under då rådande i många afseenden olika
förhållanden. Jag har på anförda skäl ansett detta förfaringssätt
redan teoretiskt oriktigt.

I praktiken skulle det visa sig leda till verkliga absurditeter.
Kyrkoherdarne i Tillinge i Upland och i AcJclinga i Vestergötland
åtnjöto ecklesiastikåret 1896—97 något så när liknande
löneförmåner, om resp. 6,291 och 6,869 kronor. Tillinge är ett
af de mera lättskötta pastoraten i Upland, Acklinga ett af
de mest svårskötta i Yestergötland. Aflöningen för bådas kyrkoherdar
skulle nu nedsättas. Kyrkoherden i Tillinge skulle dervid
kunna få ett personligt lönetillskott, som icke blott hölle
honom skadeslös för nedsättningen, utan till och med, om så
vore, läte honom få verklig lönetillökning. Ty hans lön under
nu gällande lönereglering är »beräknad» till 6,660 kronor, således
till högre belopp, än det han har rätt att bekomma. Men
kyrkoherden i Acklinga skulle icke kunna få ett öre i tillskott
för sin återstående tjenstetid till den med öfver 900 kronor reducerade
lönen. Ty Acklingas folkmängd, som den 31 dec. 1900
utgjorde 6,650 personer, belöpte sig till endast 2,500 personer
vid den tid, då löneregleringen uppgjordes. Och då beräknades
lönen till blott 4,160 kronor.

Kyrkoherdarne i Vester-Löfsta och Alfta, båda pastoraten
belägna inom ärkestiftet, åtnjöto året 1896—97 resp. 7,190 och
6,080 kr. i lön. Bådas aflöning skulle enligt komiténs förslag
nedsättas. Kännbarast drabbade denna nedsättning kyrkoherden
i Yester-Löfsta. För honom skulle lönen minskas med öfver

2,000 kronor. Honom skulle emellertid Kong! Maj:t icke få
bevilja något tillskott. Ty när lönen för kyrkoherden i Y.
Löfsta beräknades, fanns icke Heby stationssamhälle. Och den
beräknades då till blott 5,120 kronor. Men för kyrkoherden i
Alfta hade lönen beräknats till 7,160 kronor. Honom kunde
Kongl. Maj:t således bevilja ett tillskott. Då det enligt nya
löneregleringen bestämda beloppet af 5,806 kronor med icke
mindre än 1,354 kronor understege det femtio år tidigare beräknade
och hänsyn till den verkliga lönen icke skulle tagas,
kunde det sålunda måhända anses, att ett särskildt tillskott
om exempelvis 900 kronor borde beviljas honom för den tid, han
vid tj ensten qvarstode. Men för den verkliga löneförhöjning af
626 kronor årligen, som sålunda skulle komma kyrkoherden i

22

338

SÄRSKILDA MENINGAR.

Alfta till del, skulle, enligt mitt förmenande, i och för sig förefinnas
icke blott icke någon rättsgrund utan icke ens någon
grund af billighets- eller barmhertighetshänsyn.

.Det invändes nu, att, om det verkliga lönebeloppet skulle
få läggas till grund vid jemförelsen med det enligt nya löneregleringen
bestämda, orimligheter skulle uppstå, såsom t. ex. i
Elflcarleby, der lönen, ehuru reglerad till blott 3,880 kronor,
genom tillkomsten af nya beskattningsföremål (Skutskär) sprungit
upp till, såsom det påstås, 15,000 kronor. Men då Kongl.
Maj:t skulle bestämma om skäligt lönetillskott, är det tvärtom,
sannolikt, att Kongl. Maj:t skulle anse, att, sedan kyrkoherden
i nämnda pastorat hunnit tillgodogöra sig ett antal dylika årslöner,
det alls icke vore skäligt att bevilja honom något särskildt
tillskott utöfver den lön, som vid ny lönereglering kunde
komma att bestämmas för tjensten. Ett enstaka fall sådant som
Elfkarleby skulle således icke ens det kunna jäfva regeln, att
hvad som bör läggas till grund för jemförelsen är icke den beräknade
utan den verkliga lönen.

Hurusom den billighetshänsyn, som nu i fråga varande stadgande
vill tillgodose, i stället, såsom det nu är formuleradt, i
många, kanske de flesta fall, alldeles förfelades och KongL
Maj:ts händer bundes just för fall, då en billig hänsyn borde
lösa dem, skulle genom en hel rad af exempel kunna ytterligare
uppvisas. I Mo pastorat i Helsingland utgjordes lönen ecklesiastikåret
189(5—97 af 3,969 kronor. Enligt komiténs förslag
skulle den vid nästa lönereglering nedsättas till 3,500 kronor..
Förlusten af 469 kronor årligen blefve sannolikt ytterst kännbar,,
måhända i ekonomiskt afseende ödesdiger för en kyrkoherde,
hvilkens lön redan förut vore så pass ringa. Der vore således ett
tillskott ur billighetshänsyn väl på sin plats. Men der skulle
Kongl. Maj:t enligt komitéförslaget icke eg a rätt att i ringaste
mån hålla tjensteinnehafvaren skadeslös för de frångångna löneförmånerna.
Hvarför icke? Jo derför, att när man satt och kalkylerade
för femtio år sedan, råkade man antaga, att lönen i
Mo icke skulle komma att uppgå till mer än 3,490 kronor.

I Tjällmo af Linköpings stift skulle med nästa lönereglering stora
förändringar inträda. Kyrkoherdens arbete skulle betydligt ökas
genom komministraturens indragning. Och hans lön skulle samtidigt
minskas, från 5,998 till 4,278 kronor. Här kunde väl icke
blott barmhertigheten utan rent af rättfärdigheten sägas moti -

HERR EKSTRÖM.

339

vera ett tillskott åt förutvarande tjensteinnehafvare, tills lian
om möjligt kunde lyckas få sig en annan tjenst. Ty någon
rimlighet ligger ju från den presterliga aflöningens synpunkt
icke deri, att en kommande lönereglering skulle samtidigt nära
nog fördubbla en persons arbete men med inemot en tredjedel
Inära 29 %) förminska hans lön. Men i detta fäll förbjuder komitéförslaget
Kongl. Maj:t att bevilja ett ur dubbel synpunkt
skäligt tillskott. Lönen i Tjällmo hade nämligen för 50 år sedan
beräknats till blott 4,260 kronor.

Huru orimligt den föreslagna bestämmelsen skulle komma
att verka, synes bäst vid jemförelse mellan ett par jemnstora
pastorat i samma trakt. I Häradshammars och Jonslergs pastorat
af Linköpings stift skulle lönerna sänkas från resp. 4,443 och
3,651 till 3,500 kronor. Ingendera af de nuvarande lönerna synes
hafva någon oskälig storlek såsom kyrkoherdelön betraktad,
och båda tjensteinnehafvarne kunde väl anses böra under sina
vid dessa tjenster återstående år hållas skadeslösa för nedsättningen.
Enligt komitéförslaget skulle Kongl. Maj:t också ega
rätt att bevilja tillskott åt kyrkoherden i Häradshammar. Men
ett tillskott om 150 kronor såsom ersättning för den kännbara
förlust, som drabbat den svagare aflönade af de båda, skulle
Kongl. Maj:t icke få bevilja.

1 Kimstads och Kullerstads pastorat af Linköpings stift
skulle kyrkoherdelönerna likaledes sänkas, från resp. 3,715 och
4,025 kronor, till 3,500 kronor. Här skulle komiténs nu ifrågavarande
förslag verka på alldeles motsatt sätt mot vid den föregående
jemförelsen. Kongl. Maj:t skulle ega rätt att bevilja den
svagare aflönade kyrkoherden i Kimstad ett för honom sannolikt
välbehöfiigt tillskott af 300 kronor, som kölle honom icke blott
skadeslös för den förlust, han annars skulle lida, utan till och
med beredde honom en verklig löneförbättring. Men åt kyrkoherden
i Kullerstad, som lede den största förlusten, skulle intet
tillskott af Kongl. Maj:t få beviljas.

Det enda rimliga svaret på frågan, när en tjensteinnehafvare,
sedan lön blifvit för honom genom ny lönereglering bestämd,
må ega befogenhet att ingå med underd. ansökan om
lönetillskott från kyrkofonden för den tid, han vid tjensten
qvarstår, kan enligt mitt förmenande icke blifva annat än detta:
då han genom löneregleringen lidit afsevärd minskning i sin förut -

340

SÄRSKILDA MENINGAR.

varande aflöning. Huru den nya lönen förhåller sig till det
femtio år tidigare beräknade beloppet, kan visserligen hafva ett
historiskt och statistiskt intresse, men den praktiska betydelsen
af detta förhållande lärer inskränka sig dertill, att efter det
beräknade beloppet utgår vederbörandes årsafgift till presterskapets
enke- och pupillkassa.

Står det sålunda fast, att det är icke den beräknade utan den
verkliga aflöningen på grund af nu gällande lönereglering, som
bör jemföras med den för kommande löneregleringsperiod bestämda,
återstår frågan, hvilken årslön från innevarande löneregleringsperiod,
som bör till jemförelsen användas. Då lönen
kan vexla afsevärdt mellan olika år, synes det böra vara ett
medeltal för ett antal år i slutet af löneregleringsperioden, som
betraktas såsom det normala beloppet. Härvid skulle kunna
ifrågasättas antingen medeltalet af dåvarande tjensteinnehafvarens
alla årslöner vid ifrågavarande tjenst eller medeltalet åt*
de sista tio årslönerna under löneregleringsperioden. Det sistnämnda
stadgandet skulle, synes det, vara att föredraga.

På grund af hvad jag i denna sak anfört, har jag således
ansett, att § 32, det öfvergångsstadgande, hvarom nu är fråga,
lämpligen borde erhålla följande lydelse:

Varder vid framdeles skeende lönereglering
aflöningen för kyrkoherdes eller komministers
tjenst bestämd till afsevärdt
mindre belopp, än det, hvartill densamma
enligt lönereglering, faststäld på grund af
förordningen den 11 juli 1862, under de tio
sista åren af nämnda lönereglerings tilllämpning
i medeltal uppgått, må Kong!
Maj:t på ansökning af dylik tjensteinnehafvare
bevilja honom, i den mån kyrkofondens
tillgångar sådant medgifva, för den tid, han
vid samma tjenst qvarstår, eller för vissa år
deraf, skälig godtgörelse för frångångna löneförmåner,
att såsom särskildt tillskott från
fonden utgå.

341

III. Föreskrifter angående beräkning af presterskapets
aflöning.

A. Kyrkoherdelönerna.

I Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 11 juli 1862 angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster uttalar § 1 såsom
grundsats för löneregleringen: »presterskapets inkomster fördelas
sålunda, att hvarje tjenstgörande prestman, så vidt sig göra
låter, erhåller en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna
i orten lämpad anständig bergning».

'' Denna grundsats har, isynnerhet för så vidt den galt aflöningens
lämpande efter arbetet, eller hvad kungörelsen kallar
embetsåliggandena, icke kunnat komma till allmännare efterföljd,
så länge, med tiondepligtens bibehållande, stadgandet skulle
upprätthållas, att afgifter, som af en församling till dess presterskap
utgöras, ej finge till aflönande af annan församlings prest
användas, och innan en regleringsfond af afsevärdare bärkraft
fanns att tillgå.

En af de mer beaktansvärda förtjensterna hos det af komitén
föreslagna systemet med tiondens afskrifning och goatgörelse
derför — eller, med andra ord, med den stora kyrkofonden såsom
en central uppsamlings- och utbetalningsanstalt beträffande
största parten af presterskapets aflöning — torde vara, att detsamma
möjliggör förverkligandet af grundsatsen, att aflöningen
bör lämpas efter arbetet.

De faktorer, som isynnerhet öfva inflytande på det presterliga
arbetet eller på ett pastorats svårskötthet, och som derjemte
äro af sådan beskaffenhet, att de lämpligen kunna på ett mera
systematiskt sätt läggas till grund för beräkning af den aflöning,
som af tj enstens innehafvare bör tillgodonjutas, har komitén
ansett — förutom af den omständigheten, att tjensteverksam -

342

SÄRSKILDA MENING-ÅR.

samheten i vissa fall är förlagd till stad — utgöras af det förhållande,
att pastoratet består af två eller flera församlingar,
af presterskapets skyldighet att duplicera samt af pastoratets
folkmängd och areal.

Af dessa faktorer äro de båda sistnämnda gifvetvis i alla
pastorat förekommande. Af de båda förstnämnda deremot är
duplikationen egendomlig för södra och vestra Sverige, och, ehuru
förhållandet med pastoratens fördelning i två eller flera församlingar
icke uteslutande förekommer i sistnämnda landsdelar, är
det dock derstädes så godt som regeln, hvilket icke kan sägas
vara fallet i det öfriga Sverige.

Huruvida komitén vid sin värdesättning af de nämnda olika
faktorerna i det presterliga arbetet lyckats gifva dem den rätta
inbördes proportionen, eller huruvida med andra ord de föreskrifter,
som af komitén föreslås angående beräkning af presterskapets
aflöning, äro egnade att förverkliga grundsatsen, att
aflöningen bör lämpas efter arbetet, torde framgå af några exempel,
hemtade ur de komiténs tabeller, Ser. D, Tab. 1 och 2,
hvilka utvisa, till hvilka aflöningsbelopp nämnda föreskrifter
i tillämpningen skulle leda.

Främmestads pastorat i Vestergötland har en folkmängd af
2,286 personer och en areal af 79 □km. Los pastorat i Helsingland
har en folkmängd af 2,422 personer och eu areal af
1,354 □km., hvarvid emellertid är att märka, att, enär i de af
komitén använda siffror för arealen sjöarna icke ingå, den verkliga
arealen för sistnämnda pastorat är afsevärdt större än den
af komitén uppgifna. I hvartdera pastoratet är endast kyrkoherde
anstäld.

Knappast lärer det kunna bestridas, att det presterliga arbetet
i det vidsträckta pastoratet i Helsinglands obygder, med
en utsträckning öfver mer än 14 qvadrat mils yta, är mera kräfvande
än arbetet i det icke alltför stora vestgötapastoratet med
dess mindre folkmängd, äfven om det senare består af två församlingar
och kyrkoherden har skyldighet att duplicera. Ty de båda
eller flera kyrkorna i ett mindre slättbygdspastorat utgöra ju, ur det
presterliga arbetets synpunkt, endast olika predikoplatser, hvilka
för öfrigt ligga hvarandra ganska nära, under det att de skolhus
i olika delar af församlingen, i hvilka presten i ett pastorat
i en vidsträckt skogsbygd ofta brukar på söndagseftermiddagarne
eller annars predika, i allmänhet ligga på ganska afse -

HERR EKSTRÖM.

343

värda afstånd från kyrkan. Det torde ock kräfva ett ringare
förarbete till att öfver samma text hålla en och samma predikan
två gånger, såsom sker vid duplikation, än till att predika
■öfver två olika texter. Och det ökade arbete, med kyrkostämmor
o. s. v., som det mindre slättbygdspastoratets uppdelning i
flera små församlingar medför, motväges mer än till fullo af
exempelvis de större afstånden vid sockenbud, ett större antal
husförhör, ökadt arbete med tillsynen öfver skolväsendet etc. etc.
i det vidsträcktare och folkrikare pastoratet i skogsprovinsen.

Hvad särskildt de båda exempelvis tagna pastoraten beträffar,
så är afståndet mellan Främmestads moderkyrka och annexkyrkan
Bäreberg ett för duplikationsåliggande visserligen
-ovänligen stort, nemligen omkring 6,5 km. Men inom Los ligger
ett kapell, Hamra, på ett afstånd af omkring 13 km. från
kyrkan och finnes en predikosal vid Fogelsjö, omkring 33 km. från
kyrkan. Gudstjenst hålles på nämnda platser visserligen endast
tio gånger årligen. Men spridda öfver de 14 kvadratmilen ligga
19 skollokaler-, och håller pastor »här och hvar i dessa lokaler
andliga föredrag till ett årligt antal beroende af hans tid och
krafter».

Hittills åtminstone torde icke heller någon meningsskiljaktighet
hafva rådt om, hvilketdera af de nämnda pastoraten
det är, som af sin kyrkoherde kräfver det drygaste arbetet. Också
har kyrkoherden i Los åtnjutit en betydligt högre aflöning
än kyrkoherden i Främmestad, nemligen 5,406 kronor mot 3,070.
Enligt de af komitén föreslagna grundsatser, som dock skulle
afse att låta arbete och aflöning träda till hvarandra i ett mera
skäligt förhållande, än hittills varit fallet, skulle emellertid
lönen för kyrkoherden i Los sänkas till 4,353, men lönen för
kyrkoherden i Främmestad höjas till 4,772 kronor. (Enligt mina
skiljaktiga grunder skulle lönerna komma att utgöra i Los 5,283
och i Främmestad 4,822 kronor.)

Ormevalla pastorat i Halland har på en areal af 50,78 □km.,
eller en half qvadratmil, en folkmängd af 1,929 personer. I
Hafveri) pastorat i Medelpad uppgår folkmängden till 2,538 personer,
och pastoratets areal utgör »i land» 973,51 nkm., den
verkliga arealen åter 1,076,09 □km. eller öfver 10 qvadratmil.
Enligt de af komitén föreslagna grunderna för aflöningens beräkning
skulle till kyrkoherden i det förra pastoratet utgå i
aflöning 4,557 kronor, men till kyrkoherden i det folkrikare och

344

SÄRSKILDA MENINGAR.

21 gånger större Hafverö endast 4,373 kronor. (Enligt mitt förslag:
Örmevalla 4,607, Hafverö 5,305 kronor.)

I Venjans pastorat i Dalarne med 1,921 invånare och en
areal af 657,90 [jkm. »i land» men i verkligheten 689,21 nkm.,
eller i rundt tal 7 qvadratmil, skulle kyrkoherden enligt komiténs
principer erhålla en lön af 3,853 kronor. I Fjelie deremot
af Lunds stift med ett invånareantal af 1,638 personer, alltså
icke så stort som Venjans, och med en areal af 26,37 nkm.,
eller en tjugusjettedel (726) af Venjans, skulle lönen utgöra
5,479 kronor. (Enligt mitt förslag: Venjan 4,678, Ejelie 4,821
kronor.)

De nu anförda exemplen gälla allesamman pastorat, som
äfven enligt komiténs förslag skulle komma att bestå såsom sådana
under kommande löneregleringsperiod. Skulle de förslag
till förändringar beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen,
som af komitén framlagts, icke blifva genomförda,
skulle, likaledes enligt komiténs förslag, kyrkoherden i Görslöf
i Skåne med dess 492 invånare (eller något öfver- en fjerdedel af
Venjans) på en areal af 10,61 □km. (eller en sextiofemtedel af
Venjans) erhålla en lön af 5,000 kronor samt likaså kyrkoherden i
Ilstorp i Skåne med dess folkmängd af 458 personer (eller icke
fullt en fjerdedel af Venjans) och en areal af 20,19 nkm. (eller
en trettiofjerdedel af Venjans) en lön af 5,000 kronor — allt
under det att, enligt de principer, som komitén anser rättvisa,
kyrkoherden i Venjan med dess 1,921 invånare och en areal af
689,21 □km. skulle tillgodonjuta en lön af allenast 3,853 kronor.

I alla nu exempelvis anförda fall stå mot hvarandra ett
nordsvenskt och ett sydsvenskt pastorat. Och i hvarje fall visar
det sig, att det nordsvenska pastoratets kyrkoherde skulle få.
vida mindre ersättning för sitt arbete än det sydsvenskas. Häraf
synes åter framgå, att de föreslagna grunderna för aflöningen
utgå från en åskådning, som skattar jemförelsevis alltför högt
det arbete, som föranledes af den i södra och vestra Sverige
vanliga organisationen, eller, omvändt, underskattar den nordsvenske
prestens arbete. Ty för systemet är, såsom redan anmärkts,
utmärkande, att det i främsta rummet uppskattar de
båda faktorer i arbetet —■ duplikationsskyldigheten samt pastoratets
egenskap att bestå af två eller flera församlingar — hvilka
företrädesvis utmärka den syd- och vestsvenska kyrkliga tjenstgöringen
och organisationen.

HERR EKSTRÖM.

345

I de förut anförda exemplen egde jemförelsen rum mellan
pastorat med endast kyrkoherde. Det resultat, som redan dessa
jemförelser gifvit, jäfvas icke heller af jemförelse!’mellan pastorat,
der äfven komminister är anstäld. Mot Los med dess 2,422
invånare och dess areal om mer än 14 qvadratmil ställdes nyss
Främmestad med mindre folkmängd och en areal blott en fyrtiondedel
af Los’ areal. Och det befanns, att enligt komiténs
principer lönen i det större helsinglandspastoratet skulle göras
mindre än i det mindre vestgötapastoratet. I Främmestad är
emellertid kyrkoherden likasom i Los ensam om all tjenstgöring
inom pastoratet. Men i Blidsbergs pastorat, likaledes i Vestergötland,
har kyrkoherden biträde af komminister. Folkmängden
utgöres i Blidsberg af allenast 1,638 personer på en areal af
74 □km. Men ehuru arbetet inom detta Kila pastorat delas af
två prester, skall dess kyrkoherde ändå enligt de föreslagna
grunderna hafva en större lön än den med sitt arbete ensamme
kyrkoherden i Los.

Nu kan det emellertid hända, att äfven kyrhoherden i Los
en gång får hjelp i sitt arbete genom inrättande af en komministratur,
eller att, såsom komitén föreslagit, Hamra kapellagfår
sin sittande prest. Då denne öfvertager den kyrkliga bokföringen
för nära ett tusental af pastoratets invånare samt det väsentligaste
af det presterliga arbetet inom en betydande del af
pastoratet, är det uppenbart, att genom denna anordning arbetet
för kyrkoherden blir icke obetydligt minskadt. Men samtidigt
skulle aflöningen — ökas. Hvarför? Jo, ty nu betraktas pastoratet
såsom »bestående af två församlingar», och kyrkoherden
skall då, enligt komiténs förslag, få del af den bättre lön, som
anses böra åtfölja den i Syd- och Yestsverige vanliga organisationen.
Med arbetets minskning skulle sålunda enligt komiténs
förslag lönen ökas från 4,353 till 4,569 kronor (enligt mitt förslag
minskas från 5,283 till 5,081 kronor). Men ett förhållande
— att pastoratet består af två eller flera församlingar eller
kapellag — hvithet ibland innebär arbetets minskning, lämpar
sig icke såsom grund för en allmän regel om aflöning ens
ökning. Jag har af denna anledning ansett, att nämnda förhållande
icke bör i bestämmelserna om kyrkoherdelöns gmxndbelopp
ingå.

346

SÄRSKILDA MENINGAR.

Det skulle ju ock, för att återgå till det sist anförda exemplet,
ha kunnat tänkas, att intet särskildt befolkningscentrum annat
än Los kyrkoby förefunnits inom pastoratet, eller, m. a. o., att
befolkningen varit något så när jemnt spridd åt alla håll från
kyrkan. Komministern hade då tydligtvis bort i själavårdens
intresse få sin bostad, äfven han, i närheten af kyrkan. Men
då hade enligt komiténs principer kyrkoherdens lön icke blifvit
höjd. Dess grundbelopp, som,- ifall komministern bott i en annan
del af pastoratet och däraf bildats ett kapellag, skolat trots arbetets
minskning höjas med 400 kronor, skulle tvärtom nu, ifall
de lokala förhållandena i själavårdens intresse fordrade den organisation,
som endast undantagsvis förefinnes i Sydsverige —
den med båda presterna boende vid den i församlingens enda
befolkningscentrum belägna enda kyrkan — hafva minskats till
2,700 kronor och lönen i det hela sänkts till 4,053 kronor.

Ett exempel från Strengnäs stift visar något liknande.
Björkviks pastorat i Södermanland har en folkmängd af 3,609
personer och en areal af 189,16 □ km. »i land» eller i verkligheten
af 224,19 □km. Ehuru visserligen så pass folkrikt och
vidsträckt, att två presters arbete där kräfves, har Björkviks
pastorat ingenting af de sydsvenska egendomligheterna: det består
af blott en församling, och duplikation förekommer icke.
Kyrkoherden skall därför ock nu drabbas af vederbörligt straff
för denna brist och för förefintligheten af komminister med den
i mellersta Sverige icke ovanliga anordningen. Grundbeloppet
af hans lön skall sålunda enligt komiténs förslag sättas 1,300
kronor lägre än grundbeloppet af lönen åt kyrkoherden i Ejelie
med dess 1,638 invånare (och areal af 26 nkm) eller åt kyrkoherden
i Blidsberg med dess likaledes 1,638 invånare (och areal
af 74 □km.), i hvilket sistnämnda pastorat kyrkoherden dock
såsom i Björkvik har biträde af komminister.

Eölj derna af dylika bestämmelser kunna redan på förhand
beräknas: Lönerna för kyrkoherdarne i de medelstora eller större
pastoraten i mellersta Sverige blifva i regeln sänkta, under det
att de i pastorat med sydsvensk organisation blifva, isynnerhet
i vissa stift, höjda. Så skulle enligt komiténs förslag kyrkoherdelönen
i Blidsberg af Skara stift höjas från 2,973 till 4,083
kronor, men i Björkvik af Strengnäs stift skulle motsvarande
lön sänkas från 5,425 till 4,194 kronor. I följande, d. v. s. de
flesta medelstora eller större pastorat i Erkestiftet och Vesterås

HERS EKSTRÖM.

347

stift skulle under i öfrigt oförändrade förhållanden beträffande
tjänsteåliggandena kyrkoherdelönerna likaledes, och ofta högst
betydligt, sänkas, nämligen:

I Erkestift et: Fundbo, Rasbo, Häfverö, Alunda, Väddö, Estuna,
Söderby-Karl, Roslags-Bro, Frötuna, Ränna, Fasterna,
Biskops-Kulla, Norrby, Simtuna, Hvittinge, Tärna, Torstuna,
Vester-Löfsta, Veckholm, Litslena, Hacksta, Villberga, Enköping,
Tillinge, Sparrsätra, Vassunda, Öfver-G-ran, Bro, Ed, Vallentuna,
Färentuna, Täby, Öster-Åker, Solna, Vermdö, Gustafsberg, Bälinge,
Vånge och Läby, Lena, Tierp, Öster-Löfsta, Elfkarleby,
Vessland, Vendel, Östervåla, Nora, Harbo, Huddinge Valbo,
Hedesunda, Ockelbo, Öster-Fernebo, Torsåker, Ofvansjö, Mo,
Söderala, Bollnäs, Alfta, Arbrå, Ofvanåker, Jerfsö, Los, Delsbo,
Forsa, Enånger och Hassela.

I Vester ås stift: Dingtuna, Irsta, Skultuna, Vesterås-Barkarö,
Tillberga, Munktorp, Svedvi, Ramnäs, Kolbäck, Köping,
Björskog, Hed, Malma, Fellingsbro, Söderbärke, Flöda, Jama,
Lima, Leksand, Rättvik, Orsa, Mora, Stora Tima, Gustafs, Stora
Skedvi, Enviken, Sundborn, Vika, Husby, Folkärna, By, Grytnäs,
Vester-Fernebo, Norberg, Vestanfors, Romfartuna, Haraker,
Fläckebo, Sala landsförsamling, Möklinta, Kila, Kumla, Björksta
och Tortuna.

I Strengnäs stift blefve förhållandet liknande.

I vissa andra stift åter skulle lönerna i de flesta pastorat
komma att, och det ofta nog högst betydligt, höjas. Men
en reglering efter sådana principer, att, till fördel för vissa
stift, inom andra förut icke alltför högt aflönade stift, lönen
för kyrkoherdarne i de flesta icke blott större utan
äfven medelstora pastorat skulle minskas, torde icke innebära
rättvisa mot de stiften. Knappast skulle heller presterskapets
anständiga bergning ens i våra dagar medgifva minskning af
ett så stort antal kyrkoherdelöner. Ännu mindre lärer detta
kunna blifva händelsen 20—40 år härefter, då penningens fällande
värde nödvändiggjort höjning i aflöningen för andra tjenstemannaklasser.

% %

*

Huru det med sådana grunder skulle komma att ställa sig
med genomsnittslönernas inom de olika stiften storlek och inbördes
förhållande, framgår af följande öfversigt, som framställer

348

SÄRSKILDA MENINGAR.

Medelbeloppet af Jcyrlcoherdelönerna i landspastorat.

Stift.	Ecklesiastik- året 1896^97.	Enligt kom med nu bestå-ende indelning och organisa-tion.	tens förslag om de af ko-mitén föreslag-na ändringar i indelning och organisation genomfördes.
Upsala stift...........	4,377	4,U2	4,396
Linköpings »...........	3,987	3,946	4,202
Skara » ...........	3,937	4,381	4,599
Strengnäs »...........	4,276	4,078	4,242
Vesterås >...........	4,481	4,339	4,465
Vexjö »...........	3,554	4,305	4,356
Lunds » ...........	5,666	5,314	5,557
Göteborgs »...........	4,899	5,166	5,051
Kalmar »...........	3,765	4,078	4,541
Karlstads »...........	4,873	5,083	4,594
Hernösands »...........	5,346	5,486	5,179
Visby »...........	3,262	4,034	4.217

Af denna öfversigt framgår, att genomsnittslönerna i landspastorat
under hvilkendera som helst af de angifna förutsättningarna
skulle höjas i Skara, Yexiö, Göteborgs, Kalmar och
Visby stift, Beträffande Lunds stift vill det visserligen synas,
som om medellönen där skulle komma att sänkas. Härvid bör
dock tagas i betraktande det förhållande, att de nu föreslagna
lönerna skulle åtföljas af befrielse från skyldigheten att aflöna
adjunkt, hvilket onus förut, såsom ock förutsattes vid nu gällande
löneregleringars uppgörande, till följd af bristen på komministraturer
i Skåne drabbat kyrkoherdarne derstädes afsevärdt
mycket tyngre än kyrkoherdarne i öfriga stift. Tages denna
befrielse med i beräkningen, torde man ha rätt att säga, att
komitéförslaget innebär, att kyrkoherdarne i Lunds stift skulle
i genomsnitt bibehållas vid sin hittillsvarande goda aflöning och
att i öfrigt medellönerna för kyrkoherdarne i landspastorat skulle
höjas i södra och sydvestra Sverige.

HERR EKSTRÖM.

349

Beträffande de öfriga 6 stiften, så skulle kyrkoherdelönerna
i .1 andspastorat komma att under hvilkendera som helst af de i
kolumnhufvudena angifva förutsättningarna, eller ovilkorligen,
sänkas i Strengnäs och Vesterås stift. I Upsala och Linköpings
stift skulle de komma att, dock ytterst obetydligt, höjas, ifall
komiténs förslag angående den kyrkliga indelningen och organisationen
i hela sin utsträckning där genomfördes. Men då på grund
af de öfvervägande negativa förslagen detta antagande för
nämnda båda stift är ytterst osannolikt, skulle medelbeloppet
för nämnda löner komma att äfven i Upsala och Linköpings stift
sänkas, hvilket antagande får ännu större visshet, om i beräkningen
medtages, att de för året 1896—97 uppgifna medellönerna
sedermera för dessa stift något höjts genom ur presterskapets
löneregleringsfond beviljade lönetillskott. Hvad
slutligen Karlstads och Hernösands stift angår, så äro komiténs
förslag beträffande indelningen och organisationen för
nämnda stift af nästan uteslutande positiv art och stödjas af ett
verkligt kyrkligt behof, hvadan man får antaga, att de åtminstone
till afsevärd del komma att genomföras. Sålunda komma
medellönerna för kyrkoherde i landspastorat att äfven i Karlstads
och Hernösands stift sänkas.

Verkan af de af komitén föreslagna bestämmelserna skulle
alltså blifva den, att nuvarande genomsnittslöner för kyrkoherdarne
i landspastoraten skulle sänkas i norra och mellersta Sverige för
att höjas i södra och vestra.

* *

%

Om det sålunda lärer vara obestridligt, att presterskapets
aflöning skulle genom komiténs förslag till föreskrifter angående
aflöningens beräkning betänkligt förskjutas de olika stiften
emellan på ett sätt, som, utan att i allmänhet kunna motiveras
med de resp. stiftens egna aflöningstillgångar, jemväl vore egnadt
att, stiftvis sedt, i knappast mindre grad än hittills göra
förhållandet mellan presterskapets arbete och aflöning till ett
missförhållande, så tränger sig den frågan fram, huru de föreslagna
grunderna för aflöningens beräkning må kunna revideras,
för att presterskapet i mellersta och norra Sverige måtte erhålla
en till dess arbete bättre afpassad aflöning. Att denna
revision emellertid i allmänhet icke får lända till att de af

350

SÄRSKILDA MENINGAR.

komitén för de sydsvenska stiften föreslagna lönebeloppen nedsättas,
framgår af det förhållande, som vid löneregleringen måste
stadigt behållas i sikte, nämligen att de föreslagna lönerna icke
skola omedelbart utgå, utan bestämmelserna om desamma tillämpas
först 20—40 år härefter. Och om man för tanken fasthåller
detta förhållande jemte myntvärdets fortgående sjunkande, torde
man icke kunna betrakta det medium af 4,305—4,599 kronor,,
hvartill enligt komiténs förslag kyrkoherdelönerna i landspastoraten
skulle höjas i Yexiö och Skara stift såsom oskäligt högt,
snarare såsom i knappaste laget tilltaget. Men väl kan det förundra,
att, när en allmän höjning af aflöningen inom nämnda
stift skall företagas, den då skall verkställas iche på bekostnad
af det stift, där det möjligen lian vara tal om öfverflödande aflöning
stilig ångar, nämligen Lunds, utan på bekostnad af Erhestiftet,
Strengnäs och Vesterås stift.

I det föregående är redan antydt, i hvilka afseenden jag
icke kunnat gilla de föreslagna grunderna för kyrkoherdelönerna.

Det förhållande, att ett pastorat består af två eller flera församlingar
eller lcapellag, innebär, såsom ofvan visats, icke alltid,
att kyrkoherdens arbete är tyngre än arbetet för kyrkoherden
i ett pastorat af motsvarande storlek om allenast en församling.
Nämnda förhållande bör alltså enligt mitt förmenande icke ovilkorligen
föranleda löneförhöjning. Och då organisationen med
två eller flera församlingar förekommer i endast en del pastorat,
böra de bestämmelser, som däraf kunna föranledas beträffande
lönebeloppen, icke hänföras till lönernas <7rwwdbelopp.

I /i/Zbiadsbeloppet åter synes en godtgörelse för den nämnda
organisationen böra ingå i de fall, då densamma verkligen förorsakar
ökning af kyrkoherdens arbete, eller då särskild församlingsbildning
föranleder hållandet af särskilda kyrkostämmor,
kyrko- och skolrådssammanträden, som, åtminstone där komminister
ej är anstäld inom annexförsamlingen, derjemte nödga
kyrkoherden att dit företaga särskilda resor. Då endast kapellag
bildats och prest der anstälts, synes denna organisation
såsom innebärande allenast en lättnad i kyrkoherdens arbetsbörda,
icke böra föranleda aflöningens ökning.

Beträffande beloppet af godtgörelsen för det särskilda besvär,
som verklig annexförsamling vållar, torde, då ersättning
jemväl för arbetet i annexförsamlingen inneligger i den beräk -

HERR EKSTRÖM.

351

ning af fyllnadsbelopp för folkmängd och areal, som omfattar
icke allenast moderförsamlingen utan hela pastoratet, och då
särskild ersättning för duplikationsskyldighet derutöfver utgår,
nämnda belopp rättvisligen icke böra sättas så högt som 400
kronor. 200 kronor har synts mig i allmänhet utgöra en fullt
skälig ersättning till kyrkoherden för det särskilda besvär, som
utöfver det besvär, som vållas af folkmängd, areal och duplikation,
föranledes af annexförsamling — församlingar, hvilka för
öfrigt, åtminstone i Skåne och Yestergötland, ofta i sin helhet
icke äro större än bråkdelen af en enda by i Dalarne.

Hvad åter beträffar ersättningen för cluplikation, synes mig,
enär jemväl duplikationen är ett förhållande, som förekommer
endast i vissa pastorat, stadgandet om ersättning för densamma
böra lika litet som bestämmelsen om godtgörelse i särskild! fall
för annexförsamling ingå under föreskrifterna om kyrkoherdelöns
grandbelopp. Det invecklade stadgandet i § 4 af de föreslagna
grunderna skulle, därest duplikationsersättningen icke
droges in under kyrkoherdelönens grundbelopp, i stället kunna
få ungefär följande enkla lydelse: »Der kyrkoherde eller komminister
har skyldighet att duplicera, skall honom tillgodoföras eu
ersättning af 10 kronor för hvarje predikodag, som duplikationen
åligger honom».

Med komiténs system att draga in ersättningen för nu
i fråga varande förhållanden under grundbeloppet hafva bestämmelserna
om detta blifvit icke blott onödigt inkrånglade —
hvarpå i tabellen Böne pastorat, sid. 178, lemnar ett exempel
— utan äfven trots sin utförlighet kommit att lida af en
ofullständighet, som verkar likt en orättvisa. Så t. ex. skulle
kyrkoherdarne i Hudiksvalls, Vimmerby, Eksjö, Ealköpings, Nyköpings
Östra, Arboga, Trelleborgs, Skanörs, Falkenbergs m. fl.
pastorat icke erhålla den ersättning för det särskilda besvär af
annexförsamlingen, hvilket annars skulle utgå; och åt kyrkoherdarne
i t. ex. Falköping, Simrishamn, Skanör och Kungsbacka
skulle förvägras ersättningen för den duplikationsskyldighet,
som icke lärer kunna vara mindre tryckande derför, att moderförsamlingen
utgöres af stad.

I fråga om den straffpåföljd — grundlönens sänkande med
300 kronor — som skulle åtfölja den organisation, som flerestädes
i mellersta och norra Sverige är både den häfdvunna och
den af lokala skäl för själavården lämpligaste med komministerns

352

SÄRSKILDA MENINGAR.

boende i kyrkoherdens närhet, så torde redan anförda exempel
(sid. 346) hafva ådagalagt dess obillighet. Den skulle för öfrigt
lända till kyrkoherdelönernas ytterligare reduktion i de större
pastoraten i mellersta Sverige och låta kyrboherdelönen i dessa
pastorat få det lägsta grundbeloppet, ett -grundbelopp 1,300
kronor lägre än i det obetydligaste slättbygdspastorat med den
för dessa vanliga organisationen.

I de större pastoraten med nämnda i mellersta Sverige vanliga
organisation komma de af komitén föreslagna grunder att
äfven denna bestämmelse förutan verka en högst betydlig och
ur många synpunkter betänklig nedsättning af lönerna. En af
dessa synpunkter anser jag mig böra särskildt framhålla, nämligen
den, att genom en dylik sänkning af grundbeloppen i de
pastorat, om hvilka nu är fråga, det komme att försvåras för
en äldre kyrkoherde att utan ekonomisk förlust söka en plats,
der han finge biträde af komminister.

Komiténs i fråga varande förslag vidlådes för öfrigt af
tvenne inkonseqvenser. Ifall kyrkoherde, som i moderförsamlingen
har komminister till biträde, skulle vidkännas en lönenedsättning
af 300 kronor, så borde ock den kyrkoherde, som i
annexförsamling har komminister, drabbas af nedsättning i eller
förlust af den särskilda ersättning, som organisationen med annexförsamling
annars skulle medföra (enligt komiténs förslag
400 kronors förhöjning af grundbeloppet), då det är uppenbart, att
kyrkoherdens af annexförsamlingen föranledda arbete blir afsevärdt
mindre, ifall denna har sittande prest. Denna konsekvens har
komitén icke dragit, lika litet som den, att, ifall grundbeloppet
af lönen för en kyrkoherde i ett landspastorat skall minskas
med 300 kronor, när denne har biträde af komminister och icke är
skyldig att hvarje predikodag förrätta gudstjenst, låta äfven
kyrkoherde i stadspastorat, för hvilken lönen dock enligt komiténs
förslag är betydligt rikligare tilltagen, under liknande förhållanden
drabbas af motsvarande löneminskning. Särskildt är den
senare inkonseqvensen svår att förstå — så vida icke förklaringen
är att söka däri, att i Skåne väl finnas stadsbo mministrar
men i allmänhet ingå komministrar i landspastorat, åtminstone
icke vid samma altare som kyrkoherden.

På grund af hvad jag i denna sak anfört har jag således
ansett, att stadgandet om 300 kronors nedsättning af kyrkoherdelöns
grundbelopp, när kyrkoherden har biträde af kommi -

HEBR EKSTBÖM.

353

Bister och icke är skyldig att hvarje predikodag förrätta gudstjenst,
bör ur föreskrifterna angående beräkning af presterskapets
aflöning helt och hållet utgå.

De många vexlande grundbeloppen för kyrkoherdelön i landspastorat,
2,700, 3,000, 3,100, 3,400, 3,600 och 4,000 kronor, som
ses i komiténs tabeller till lönestat, skulle efter den revision af
föreskrifterna, som af mig nu föreslagits, komma att ersättas af
ett enda, för alla kyrkoherdar i landspastorat lika grundbelopp,
till hvilket sedan komme olika fyllnadsbelopp, i förekommande
fall, för folkmängd, för areal, för annexförsamling samt för
duplikation.

Beträffande storleken af detta allmänna grundbelopp, skulle
det enligt komiténs åsigt utgöra 3,000 kronor. För att å ena
sidan mildra inverkan af den af mig föreslagna nedsättningen
från 400 till 200 kronor af den ersättning, som i hufvudsakligen
södra och vestra Sverige skulle utgå för pastoratets organisation
med två eller flera församlingar, och å andra sidan bidraga till
den skäliga förhöjning af lönebeloppen för de mellan- och nordsvenska
stiften, som kräfves såväl, efter hvad jag tror mig
hafva ådagalagt, för att presterskapets arbete inom dessa stift
icke skall undervärderas i jemförelse med det sydsvenska presterskapets,
som ock af det förhållande, att nu föreslagna lönebelopp
icke skola utgå förrän 18—38 år härefter, anser jag grundbeloppet
af kyrkoherdes lön i landspastorat böra utgå med 3,200
kronor, lika för alla landspastorat.

* %

%

Af de båda momenten i föreslagna stadgandet om fyllnadsbelopp
har rörande det första, det som stadgar huru fyllnadsbelopp
i visst fall skall för kyrkoherde beräknas efter pastoratets
folkmängd, enighet rådt mellan mig och komiténs majoritet.
Deremot har jag rörande fyllnadsbelopp för pastoratets areal uttalat
den mening, att den ökning af arbetet, som vållas af pastoratets
större utsträckning, alltför litet beaktats vid uppgörande
af förslaget till lönernas beräkning.

Enligt förslaget skulle hänsyn till arealen icke tagas förr,
än denna uppginge till minst 100 □km. Det lärer dock vara
obestridligt, att arealen i allmänhet redan dessförinnan utgör en
afsevärd faktor i arbetet. Ett pastorat, der befolkningen är
spridd öfver en areal af 90 nkm., måste med .hänsyn till ut 23 -

354

SÄRSKILDA MENINGAR.

sträckningen och deraf föranledda större afstånd anses kräfva
ett besvärligare arbete än ett annat, der en lika stor befolkning
bor på det vida mindre området af t. ex. 20 □ km. Hänsyn till
arealen borde, enligt mitt förmenande, vid lönernas beräkning
tagas redan då, när densamma uppginge till 50 □km.

Beträffande åter det belopp, hvarmed ersättningen för den
genom pastoratets utsträckning vållade tillökningen i arbetet
borde utgå, har jag likaledes ansett det föreslagna alltför ringa
och icke egnadt att till hvarandra ställa arbete och aflöning i
ett rätt förhållande. För till och med 199 nkm., eller i det
allra närmaste 2 qvadratmil, skulle fyllnadsbeloppet för arealen
utgå med allenast 50 kronor, eller samma belopp som ansetts
skäligt såsom ersättning för 5 söndagars duplikation. Ehuru
min personliga erfarenhet af duplikationens tunga är mycket
ringa, har jag tillåtit mig betvifla, att det skulle vålla lika
mycket arbete att 5 söndagar åka några kilometer och repetera
en predikan, som hvad en utsträckning af pastoratet öfver i det
närmaste två qvadratmils yta med längre resor till sjuka, till
skolor och husförhör vållar under ett helt år — oafsedt det förhållande,
att den juridiskt duplikation sfrie presten ofta predikar,
äfven han, mer än en gång på söndagen, utan att särskild ersättning
ifrågasatts för detta hans arbete.

F.ortsättes jemförelse^ så befinnes det, att för ett pastorat
om exempelvis 390 □km., eller i det allra närmaste 4 □mil,
skulle såsom fyllnadsbelopp för arealen utgå 150 kronor eller
allenast en fjerdedel af den ersättning, som föreslås för skyldigheten
att duplicera; och det skulle enligt komiténs mening fordras
en areal af mellan 6 och 7 qvadrat mil, för att den af pastoratets
utsträckning föranledda ökningen i kyrkoherdens arbete skulle
vara att akta ens så mycket som hälften af duplikationsbesväret.
Ännu en jemförelse torde förtjena beaktande, nemligen att ett
pastorats utsträckning öfver en areal af 8 till 9 qvadratmil icke
skulle enligt komiténs förslag medföra högre ersättning än den
omständigheten, att ett pastorat består af två församlingar eller
af en församling och ett kapellag — en omständighet, som för
öfrigt, enligt hvad jag förut uppvisat, han för kyrkoherden medföra
minshadt arbete.

Jemförande exempel på huru dylika aflöningsprinciper skulle
taga sig ut i praktiken kunna i mängd hemtas ur komiténs
tabeller 1 och 2, Ser. D. Några äro af mig i det föregående

HERR EKSTRÖM.

355

anförda. Till dessa vill jag här lägga allenast ett enda. I
Rackeby pastorat af Skara stift med en folkmängd af 834 personer
och en areal af 30,98 □km. skulle, enligt komiténs principer,
lönen till kyrkoherden utgå med 4,000 kronor. Enligt
samma principer skulle till kyrkoherden i Södra Finnskoga i
Yermland, hvilket pastorat har eu folkmängd af 1,611 personer
och en areal af 660,50 □km., eller mellan 6 och 7 qvadratmii,
utgå en aflöning af allenast 3,667 kronor. —

Gent emot det undervärderande af arealens betydelse för
prestera arbete, som, enligt hvad af jemförelser mellan de föreslagna
aflöningsbeloppen sålunda framgår, utmärker komiténs förslag,
har jag alltifrån början af diskussionen om dessa frågor
ställt yrkandet, att arealen i fråga om prestens arbete måtte
högre uppskattas än hvad som skett genom de af komitén föreslagna
bestämmelserna.

Visserligen skola alltid, ifall arealen användes såsom en af beräkningsgrunderna
vid bestämmandet af presterskapets aflöning,
fall komma att vid jemförelse mellan olika pastorat kunna uppvisas,
då bestämmelserna om ersättning beräknad efter arealen icke
ledt till en fullt rättvis proportion mellan arbete och aflöning.
Det kan nemligen hända, att befolkningens kringspriddhet gör
ett pastorat mer tungskött än ett annat, som har lika stor
folkmängd, men dubbelt så stor areal — der nemligen af det sistnämnda
pastoratet sjelfva den bebodda delen är mindre än i det
förstnämnda. Men till dylika ojemnheter lär ingen lagstiftning
kunna taga hänsyn, ännu mindre än vid godtgörelse för duplikationsskyldigheten
hänsyn lärer kunna tagas till det längre
eller kortare afståndet mellan kyrkorna. Och såsom regel står
det fast, att ökad areal vållar ökade afstånd och dermed ökning
af prestens arbete, såsom ju icke heller om denna grundsats
någon meningsskiljaktighet inom komitén varit rådande.

Efter denna anmärkning kan jag i fråga om arealberäkningen
framställa det allmänna yrkandet, att beräkning af fyllnadsbelopp
för den genom pastoratets utsträckning vållade ökningen
i arbetet bör inträda tidigare och upphöra förr än enligt
de af komitén''framstälda grunder. Den bör således enligt mitt
förmenande och af skäl, som jag ofvan angifvit, inträda redan
vid fulla 50 □km. Deremot synes den icke böra utgå för mer
än 5,000 □km. Femtio svenska qvadratmil, eller ett område
betydligt större än hela Visby stift, måste allaredan anses så -

356

SÄRSKILDA MENINGAR.

som en fullständig abnormitet i fråga om ett enda pastorat,
ifall bofast befolkning vore öfver hela denna areal utbredd.
Men hvad som bortom det bebodda området utgöres af fjell och
obebodd vildmark vållar näppeligen ökning i prestens arbete.

Beträffande åter beloppet af fyllnadsersättningen, inom dessa
gränser, för pastoratets areal, anser jag, att det lämpligen kan
bestämmas till ett 50-tal Tcronor för hvarje ökning i arealen: med
50 [Jkm. intill 400, derefter med 100 □ Jern. intill 1000, vidare med
250 nfcm. intill 2000 och slutligen med 500 Ulan. till och med
5000 Qkm., såsom närmare framgår af nedanstående tabell.

Fyllnadsbelopp,

som föreslås att utgå efter pastoratets areal.

	Fyllnadsbelopp		Fyllnadsbelopp
	kr.		kr.
Pastoratets areal i nkm.	enligt	enligt	Pastoratets aieal i nkm.	enligt	enligt
	reser-	komi-		reser-	komi-
	vantens	téns		vantens	téns
	grun-	grun-		gran-	gran-
	der.	der.		der.	der.
Er. o. m. 1 t. o. m. 49	_	—	Fr. o. m. 2000 t. o. m.2499	900	700
50— 99	50	—	2500-2999	950	800
100- 149	100	50	3000-3499	1000	900
150- 199	150	50	3500-3999	1050	1000
200— 249	200	100	4000—4499	1100	1100
250- 299	250	100	4500-4999	1150	1200
300- 349	300	150	5000-5499	1200	1300
350— 399	350	150	5500-5999	1200	1400
			6000—6499	1200	1500
400— 499	400	200
			6500-6999	1200	1600
500— 599	450	250
			7000—7499	1200	1700
600— 699	500	300
			7500—7999	1200	1800
700- 799	550	350
			8000-8499	1200	1900
800— 899	(iOO	400
			8500—8999	1200	2000
900- 999	050	450
			9000-9499	1200	2100
1000—1249	700	500	9500-9999	1200	2200
1250-1499	750	500	10000-	1200	2300
1500-1749	800	600
1750-1999	850	600

HERR EKSTRÖM.

357

Det af mig föreslagna fyllnadsbeloppet för arealen skulle, jämfördt
med det af komitén föreslagna, sålunda så val tidigare inträda
soin så småningom stegras, tills det vid en areal af 1250—1499

□ km. skulle förete den högsta ökningen, 250 kronor, utöfver
det af komitén föreslagna beloppet. Vid 4000 □km. skulle det
sammanfalla med det af komitén föreslagna. Yid 5000 □km.
skulle det utgöra 1,200 kronor, eller 100 kronor mindre än hvad
af komitén för nämnda areal föreslagits. Och 1,200 kronor skulle
sålunda utgöra det högsta fyllnadsbeloppet för arealen i stället
för det af komitén föreslagna maximum af 2,300 kronor.

Att den af mig föreslagna ökningen i en del pastorat i det
efter arealen beräknade fyllnadsbeloppet icke blefve öfverdrifvet
stor, torde framgå af det förhållande, att nämnda belopp enligt
mitt förslag ändock först i ett pastorat med den jemförelsevis
ganska betydliga utsträckningen af 3 till 3 V2 □mil skulle
uppgå till 300 kronor eller hälften af den föreslagna ersättningen
för duplikationen och först vid en areal af 8 till 9

□ mil till fulla detta belopp — en areal för pastorat, som förekommer
allenast i Norrland, Dalarne och Yermland. Det af
mig föreslagna maximum åter af fyllnadsbelopp för arealen
skulle, inträdande för pastorat om 50 □mil eller därutöfver,
stanna vid dubbla i stället för, såsom det af komitén föreslagna,
vid i det närmaste fyrdubbla ersättningen för duplikationen.

Hvilka olikheter dessa af mig föreslagna bestämmelser om
fyllnadsbelopp för arealen i förening med de förut motiverade
skiljaktigheterna i fråga om lönernas grundbelopp skulle vid de
särskilda tjensterna komma att vålla beträffande lönernas totalsummor
i förhållande till de af komitén föreslagna, framgår åt
den tabell, hvilken såsom bilaga åtföljer denna reservation.

*

Men icke blott angående beräkningen af ersättningen för
arealen utan ock i fråga om arealens egen beräkning har jag
haft en skiljaktig mening. Yid flera af de föregående exemplen
har arealen angifvits dels »i land», dels till sin verkliga storlek.
Det förra beräkningssättet har följts af komitén, hvilken
sålunda vid sitt förslag häfdat den grundsats, att pastoratets
areal icke bör upptagas till sin verkliga utsträckning utan
minskas med arealen af alla inom pastoratsområdet befintliga
sjöar och vattendrag.

358

SÄRSKILDA MENINGAR.

En dylik grundsats har jag ansett missvisande och orättvis.
Hvad det här gäller, är påtagligen icke eu uppmätning af
den fasta marken, såsom vore det fråga exempelvis om odlingsföretag
och man ville veta, huru stor areal, som högst skulle
kunna odlas. Utan det gäller de af utsträckningen föranledda
afstånden och den af desamma förorsakade ökningen af arbete
och besvärlighet. Och då lära sjöarne icke utan vidare kunna
subtraheras ifrån och arealen angifvas sådan, som den skulle
vara, ifall man hade klämt ihop åker, äng och skog till en
från sjöar och vattendrag befriad massa. Så kan man teoretiskt
tänka sig saken. Men i verkligheten ligga nog sjöarne ändå
kvar. Och oafsedt att de ibland alldeles påtagligt förlänga afstånden
genom att nödga till omvägar, förlänga de dem alltid
genom arealens ökning i det hela. Man behöfver endast betrakta
en karta öfver en provins med sjöar för att inse detta,
äfven om man skulle sakna egen erfarenhet af sjöarnes besvärlighet.
För en sjöfattig landsända, såsom Skåne, kan det
ju vara hemligen enahanda, huru det räknas. Men för exempelvis
Södermanland och Vermland är frågan icke likgiltig. Ty
genom det föreslagna sättet att räkna arealen »i land» ökas
ytterligare förslagets obillighet mot presterskapet i dessa
trakter.

I öfverensstämmelse med det anförda har jag ansett, att till
grund för beräkning af fyllnadsbelopp för pastoratets areal borde
läggas den verldiga arealen. Denna har jag ock, i fulla □km.,
infört i den af mig utarbetade tabellen.

* *

*

I det föregående har jag hållit mig uteslutande till förhållandet
mellan aflöningen och arbetet. Men § 1 eller sjelfva
grundstadgandet i ofvannämnda Kongl. Eörordn. af den 11 juli
1862 bestämmer uttryckligen, att vid löneregleringen afgörande
hänsyn skall tagas icke blott till arbetet och till ett förhållande,
hvarpå jag under komministerslönerna skall särskildt ingå, nämligen
tjenstegraden, utan jemväl till ett tredje förhållande. Det
heter nemligen, att presterskapets inkomster böra sålunda fördelas,
att hvarje tjenstgörande prestman, så vidt sig göra låter,
erhåller en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadslcostnaderna
i orten lämpad anständig bergning.

HERR EKSTRÖM.

359

Komité)! har, och såsom mig synes med full rätt, låtit detta
stadgande öfvergå till bestämmelserna för den nya riksregleringen
och äfven der tillhöra det inledande grundstadgandet,
som för det hela bör vara normerande. Komitén har ock, för
möjliggörandet af denna princips verksammare tillämpning, i
förslaget till föreskrifterna angående beräkning af presterskapets
aflöning infört ett stadgande (§ 7), att med hänsyn till särskilda
förhållanden, hvaribland namnes synnerligen höga lefnadskostnader
i orten, det efter de allmänna grunderna beräknade
lönebeloppet må förhöjas för kyrkoherdebeställning med
högst 2,000 kronor och för komministersbeställning med — i allmänhet
— högst 1,000 kronor.

Om dessa stadganden har full enighet rådt mellan komiténs
majoritet och mig. Men vid deras tillämpning har en icke
oväsentlig skiljaktighet yppat sig. Ä ena sidan har jag ansett,
att det allmänna krafvet på, med hänsyn till jemväl lefnadskostnaderna
i orten anständig bergning bort tillgodoses genom
att sjelfva de allmänna grunderna för lönernas beräkning så
affattats, att de tillförsäkrat äfven åt det norrländska presterskapet
och åt stadskomministrarna en anständig bergning utan
särskilda icke blott mer eller mindre godtyckligt bestämda utan
dertill, och hvilket är det betänkligaste, ovissa tillskott, och att
sålunda genom en revision af nämnda grunder behofven af särskilda
lönetillskott bort för dessa båda kategorier af tjensteinnehafvare
göras färre. A andra sidan däremot har det synts
mig, som om med de lönebelopp, hvartill man kommer genom de
af komitén föreslagna föreskrifter, de kyrkoherdebeställningar,
vid hvilka dylika tillskott bort föreslås, äro i mellersta Sverige
vida flera än de, vid hvilka tillskott af komitén föreslagits,
hvarjemte de flerestädes, exempelvis för Bromma (Sundbyberg),
Solna och Yermdö, bort föreslås till högre belopp, än som skett.

Den senare uppfattningen har jag grundat på en jemförelse
mellan de nuvarande och de föreslagna lönerna dels vid enskilda
tjänster, dels beträffande vissa mellansvenska stift, särskild!
Linköpings och Strengnäs, i deras helhet. Vid en hel mängd
kyrkoherdetjenster — såsom jag förut påpekat, de flesta i stora
eller medelstora pastorat — skulle komma att i mellersta Sverige
ske en icke oväsentlig lönereduktion. För visso är en sådan i
många fall nödvändig, ifall en allmän och genomgripande lönereglering
till det h.elas väl skall kunna komma till stånd. Men

360

SÄRSKILDA MENINGAR.

det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke vid rätt
många af dessa beställningar ett tillskott af sådan art, som anförda
§ åsyftar, borde tillkomma, enär visserligen de anspråk,
som församlingen under generationer lärt sig ställa på sin kyrkoherde
på grund af dennes rikligare aflöning, fortlefva äfven
efter en dylik reduktion och bidraga till att för just den tjenstens
innehafvare föranleda högre lefnadskostnader.

Beträffande åter stiften i deras helhet, så lärer det icke
kunna annat än väcka betänkligheter, icke blott att i exempelvis
de nämnda stiften, Linköpings och Strengnäs, jemförelsevis
ytterst få kyrkoherdelöner på landsbygden skulle komma att
uppgå till 5,000 kronor, endast tre uppgå till 6,000 och ingen
enda nå upp till 7,000 kronor, utan i allmänhet att medellönen
för nämnda stift skulle blifva så låg. Af gammalt hafva kyrkoherdar
och lektorer brukat i löneväg sammanställas. Enligt
komitéförslaget skulle i flera stift kyrkoherdarne icke ens komma
upp till den aflöning, som nu föreslås för läroverksadjunkterna.
För läroverksadjunkt föreslås nämligen af läroverkskomitén en
aflöning om 4,500 kronor efter 15 väl vitsordade tjensteår; och
domkapitlen, i likhet med läroverkskollegierna, anse, att nämnda
tjensteman bör tillerkännas ännu ett ålderstillägg, som uppbringar
deras löner till 5,000 kronor. De prester i Linköpings
och Strengnäs stift, som med mindre än 15 tjensteår vunnit befordran
till kyrkoherdebeställning, torde vara lätt räknade. Men
dessas lön skulle nu komma att uppgå till i genomsnitt allenast
resp. 4,312 och 4,336 kronor. I dessa belopp ingå äfven kyrkoherdelönerna
i städerna, hvadan de beträffande presterskapet i
gemen äro något missvisande. Ty den förhöjning af lönebeloppen,
som enligt komiténs förslag i allmänhet skulle inträda för
kyrkoherdarne i de regala stadspastoraten, skulle i förening
med landspastoratens nivellering sannolikt ännu allmännare än
hittills föranleda, att stadspastoraten förbehölles åt universitets-
och läroverkslärare, hvilket ju i fråga om domprostbefattningarna
allaredan är så godt som regel. För kyrkoherdarne
i landspastoraten föreslås löner, hvilkas medeltal utgöra resp.
4,076 och 4,112 kronor. (Om den fria bostadens värde för prest
å landsbygden skall jag senare yttra mig.) Men en lönereglering,
som 20 år härefter, sedan penningvärdet ytterligare sjunkit,
skulle låta medellönen för kyrkoherde understiga hvad som redan
nu föreslås såsom lön för läroverksadjunkt, har jag icke kunnat

HERR EKSTRÖM.

361

finna annat än otillfredsställande, i synnerhet vid reflexion på
det förhållande, att lönen, innan presten såsom kyrkoherde kommit
till de 4,312 resp. 4,336 kronorna, skulle vara icke läroverksadjunktens
3,000, 3,500 och 4,000 kronor utan en komministerslön,
som för de nämnda stiften af komitén föreslås till i genomsnitt
för både stad och land resp. 2,495 och 2,516 kronor.

Jag har alltså ansett, att för vissa stift bort föreslås betydligt
flera och högre förhöjningsbelopp, och särskildt att stadgandet
i § 7 om maximibeloppet af dylikt tillskott verkligen
borde i vissa fall komma till tillämpning, att t. ex. i Solna
och Bromma i hufvudstådens omedelbara närhet ett tillskott
af fulla 2,000 kronor vore vid de lönebelopp, som framgå ur
komiténs allmänna grunder, synnerligen väl motiveradt — vid
båda tjensterna af det skäl, att arbetet är mycket kräfvande och
lefnadskostnaderna höga i dessa pastorat, som innehålla förstäder
till hufvudstaden, och beträffande särskildt den förra platsen af
den anledning, att med det föreslagna systemet innehafvaren skulle
gå förlustig den förbättring i lönevilkor, som nu tillkommer
honom i de för från bostället afsöndrad jord utgående afgälder,
hvilka ecklesiastikåret 1896—97 belöpte sig till 3,312 kronor.

Att med full konsekvens och rättvisa föreslå dylika tillägg
är emellertid för en komité eller en enskild komitéledamot enligt
min uppfattning icke möjligt, enär dertill skulle fordras
en allsidigare personlig kännedom om förhållandena inom de
olika orterna, än som kan stå en komité till buds. Också torde
de nu föreslagna tillskotten, utom att de äro för få och för små,
vidlådas af det felet att icke vara med konseqvens föreslagna.
Så t. ex. har jag inom komitén framhållit, att med fullt lika
om icke större skäl än till kyrkoherdelönerna i Björsäter i
Östergötland och Skultuna i Yestmanland hade bort föreslås
tillskott till kyrkoherdelönerna i t. ex. Vestanfors och Norberg
i Vestmanland, hvilka församlingar ej mindre än de förstnämnda
äro »bruksförsamlingar», och där för kyrkoherden i det svårskötta
Norbergs pastorat lönen enligt komiténs förslag skulle
nedsättas med ej mindre än inemot 3,000 kronor.

På grund af vanskligheten för en komité eller en enskild
dess ledamot att med full rättvisa precisera ett förslag om särskilda
tillskott samt den förut framhållna osäkerheten, huruvida
dylika särskilda förhöjningsbelopp verkligen komma att beviljas,
har jag ansett, att de allmänna föreskrifterna om lönernas beräk -

362

SÄRSKILDA MENINGAR.

ning böra så afmattas, att de så vidt möjligt utesluta skäliga anspråk
på lönetillskott, Indika anspråk annars efter all sannolikhet i mångdubbelt
förökad grad, än uti komiténs förslag förutsatts, skola
komma att vid de särskilda löneregleringarna göras gällande inför
och af nämnderna. Med de af mig föreslagna förändringar beträffande
de allmänna föreskrifterna skulle också behofvet af dylika
tillskott i de flesta stift försvinna. De komma alltid att qvarstå
för tjänster i hufvudstadens omedelbara närhet i så väl Erkestiftet
som Strengnäs stift. Inom det förra stiftet har jag beräknat
sådana för kyrkoherdarne i Bromma (Sundbyberg) och
Solna med 1,500, i Yermdö och Gfustafsberg med 1,000, i Danderyd
med 900 och i Lidingö med 400 samt till komministrarne i
Solna med 1,000 kronor till hvardera, hvarjemte det egendomliga
förhållandet med Hel. Trefaldighets kyrka, att den är belägen
i Upsala stad, enligt mitt förmenande bör föranleda att nämnda
församlings kyrkoherde, för att få en aflöning om cirka 4,500
kronor, erhåller ett tillskott om 700 kronor — allt till de belopp,
som beräknas enligt af mig föreslagna allmänna grunder,''
För de pastorat i Strengnäs stift, som ligga hufvudstaden synnerligen
nära, har jag genom ett + i den af mig uppgjorda tabell
markerat, att lönetillskott enligt min åsikt äro nödiga, utan att
dock dervid föreslå speciella belopp. För Strengnäs stift i dess
helhet föreslår jag däremot en summa i klump om 13,000 kronor
till förhöjning af vissa kyrkoherdelöner inom nämnda stift, inberäknade
dem i pastorat i hufvudstadens närhet, hvilka jag i
tabellen markerat. Utan att ens göra försök till dylik markering
föreslår jag för Linköpings stifts kyrkoherdar en tillskottssumma
i klump om 14,000 kronor, för att genom dessa
summors fördelning efter närmare förslag af de myndigheter,
som yttra sig om de speciela löneregleringarna, kyrkoherdelönerna
i landspastorat måtte i genomsnitt uppbringas: i Strengnäs
stift till 4,400 och i Linköpings stift till 4,32g1) kronor.
För Erkestiftet (Upland) har jag upptagit en tillskottssumma i
klump om 15,000 kronor (de 9,000 kronor inberäknade, hvilka
ofvan specificerades), för Yesterås stift (Vestmanland) 10,000
kronor och för Karlstads stift 10,000 kronor.

Motiveringen för dessa tillskottsbelopp ligger i åtskilliga
pastorats närhet till hufvudstaden (Erkestiftet och Strengnäs

b Beloppet lika med det af mig föreslagna minimum 3,600 kronor + 720
kronor eller 60 kronor pr månad.

HERR EKSTRÖM.

363

stift), det annars alltför låga medelbeloppet för hela stiftet (Linköpings
och Strengnäs stift), den betänkliga lönenedsättningen
i ett flertal medelstora och större pastorat i ett helt landskap
(Upland, Vestmanland), den förutsatta starka indragningen af
komministraturer (Östergötland, Upland, Vestmanland), som med
väsentligt ökadt arbete för kyrkoherdarne borde föranleda, att
kyrkoherdelönerna något ökades, snarare än att motsatsen skulle
inträffa, samt de till kyrkofonden från stiftet ingående betydliga
bidragen (Vermland).

Inom andra än erkestiftet och Strengnäs stift har jag icke
utöfver de belopp, som beräknats i enlighet med de af mig föreslagna
allmänna grunder, föreslagit några särskilda tillskott för
viss tjenst. Deremot anser jag, att genom en summa i klump
för hvartdera af Linköpings och Strengnäs stift (i hvilken senare
summa då äfven ingår det för pastoraten i hufvudstadens grannskap
af mig föreslagna tillskottsbelopp) den orättvisa, som annars
skulle drabba presterskapet i dessa stift, borde undanrödjas. Förslaget
om dessa summors närmare fördelning torde böra lemnas
åt de myndigheter, som yttra sig om löneregleringen.

*

»Högre lefnadskostnader i orten» är emellertid ett förhållande,
som förefinnes icke blott här och der inom alla stift utan
som till och med kan vara allmänt för hela landsdelar i förhållande
till andra. Sålunda lärer det vara ett obestridligt
faktum, att i Norrland och det med Norrland ensartade Dalarne
lefnadskostnaderna, beroende i synnerhet af lifsmedelspriserna i
dessa trakter, där lifsmedelsproduktionen icke motsvarar konsumtionen
utan en stor del lifsmedel måste fraktas långväga ifrån
och ytterligare fördyras genom flera mellanhänder, äro betydligt
högre än i landets öfriga delar. Likaledes lärer det vara obestridligt,
att lefnadskostnaderna för det skånska presterskapet,
trots de relativt låga lifsmedelsprisen, på grund af gammal landssed
äro afsevärdt högre än lefnadskostnaderna i allmänhet i landets
öfriga delar.

Någon allmän hänsyn till dessa allmänna förhållanden har
komitén i sitt förslag till föreskrifter angående beräkning af
presterskapets aflöning icke tagit. Men går man till tabellerna
med förslagen för hvarje särskild tjenst, finner man, att de anmärkta
förhållandena icke lemnats alldeles obeaktade. Allenast

364

SÄRSKILDA MENINGAR.

torde man få skäl att förundra sig öfver hvad som med hänsyn
till dessa olikheter mellan olika landsdelar af komitén föreslagits
och — icke föreslagits.

Medan nemligen komitén utöfver de belopp, som enligt de
allmänna grunderna beräknats, föreslår1) lönetillskott åt 53
kyrkoherdar i Hernösands stift, 5 i Dalarne, 1 i Helsingland
och ingen i Gestrikland, har komitén föreslagit tillskott åt alla
eller 198 kyrkoherdar i landspastorat i Skåne. Och under det
att totalsumman af de särskilda tillskott, som föreslås för kyrkoherdarne
i hela Hernösands stift samt'' i] landskapen Helsingland,
Gestrikland och Dalarne, utgör allenast 24,100 kronor, utgör
motsvarande belopp för kyrkoherdarne i Skåne 205,383 kronor.

Granskar man närmare de för de skånska kyrkoherdarne
föreslagna tillskotten, finner man, att, under det komitén annars
varit synnerligen försigtig vid förslag om dylika tillskott och
låtit dem vid allenast 7 landspastorat inom hela det öfriga riket
uppgå till eller öfverstiga 1,000 kronor, föreslås för kyrkoherdarne
i Skånes landspastorat, ehuru dem i allmänhet tillgodoförts
400 kronor för den omständigheten, att pastoratet består af två
församlingar, och 600 kronor för duplikation, icke blott utefter
hela linien extra lönetillskott, utan dessa beräknas i endast
jemförelsevis få fall till lägre belopp än 1,000 kronor.

Då sålunda för alla kyrkoherdar i Skånes landspastorat så
högst betydliga tillskott föreslagits, ligger det nära till hands
att förmoda, att någon princip legat till grund vid fixerandet
af dessa belopp. Denna princip finnes visserligen icke uttalad
såsom ett stadgande i förslaget till föreskrifter angående beräkning
af presterskapets aflöning, men har angifvits i en not till
tabellen samt i motiveringen till förslaget sålunda, att lönebelopp
för kyrkoherdar i landspastorat i Skåne hafva förhöjts:
löner intill 5,000 kronor med 25 /, dock icke till högre summa
än 6,000 kronor, samt öfriga löner med 20 %.

Sedan gent emot sättet för förslaget om dessa förhöjningsbelopp
har jag uttalat mina betänkligheter. Då nemligen dessa
belopp skulle utgå icke efter olika behof inom olika pastorat
utan efter en för ett helt landskap bestämd regel, hade stadgande
härom, enligt mitt förmenande, bort inflyta i de allmänna föreskrifterna
om lönernas beräkning, der man nu saknar hvarje

O Under förutsättning af bifall till komiténs förslag beträifande den kyrkliga
indelningen ocli organisationen.

HERR EKSTRÖM.

365

spår af ett efter bestämda principer utgående, så att säga ordinarie
löneförbättringsanslag om öfver 200,000 kronor åt ett enda
landskap.

Förhållandet synes mig i dubbelt afseende betänkligt. Skola
dylika extra lönetillskott om hundratusentals kronor, utan att ett
ord därom finnes i de allmänna bestämmelserna angående löneregleringen
anför dt, kunna af Kongl. Maj:t utan vidare ur
kyrkofonden ett enda landskaps kyrkoherdar tilldelas, under det
att andra landskap (t. ex. Giestrikland) icke erhålla ett öre i
dylikt extra tillskott, då torde den faran icke vara alldeles utesluten,
att de landsändar, som hafva de i politiskt afseende mera
betydande förespråkarne, kunna komma att blifva på tillskottsvägen
vida bättre tillgodosedda än andra, något som, enligt hvad
som synes framgå allaredan af det nu framlagda förslaget, skulle
kunna blifva liktydande med till förfång för andra. Å andra
sidan synes tillskott, som på grund af laglig rätt höra tillkomma
en viss landsända, vara i alltför stor saknad af garantier, om
de ej med ett ord i gällande föreskrifter omnämnas.

Har jag sålunda ansett, att en allmän förhöjning utöfver
lönebelopp, som enligt de för riket i öfrigt föreslagna bestämmelser
varda för Skåne uträknade, rättvisligen bör, på grund af
för Skåne egendomliga förhållanden, tillkomma presterskapet i
detta landskap, samt att bestämmelse härom bör bland öfriga
bestämmelser rörande löneregleringen ingå, har jag däremot, vid
fortsatt granskning af dessa lönebelopp och därvid föreslagna
tillskott, icke kunnat ena mig med komiténs majoritet om de
principer, som för de senare ligga till grund.

Att för hvarje kyrkoherdetjenst i ett skånskt landspastorat
verkligen skulle erfordras så högt tillskott som 25 eller 20 procent
af den efter ordinarie grunder beräknade lönen för att bereda
dess innehafvare en anständig bergning, därom har jag så
mycket mindre kunnat öfvertyga mig, som de skånska pastoraten
redan med de af komitén föreslagna bestämmelser om grundbeloppen,
extra tillskott förutan, i allmänhet uppvisa minimilöner
om 4,000 kronor mot de för öfriga landsdelar af komitén föreslagna
3,500 kronor. Deremot har jag ansett, att en allmän förhöjning
af 10 procent på de efter de föreslagna grunderna beräknade
lönebeloppen borde, på grund af lefnadskostnaderna i
orten, såsom regel tillkomma det skånska presterskapet samt
derutöfver i vissa fall en förhöjning i särskilda pastorat efter

366

SÄRSKILDA MENINGAR.

ungefär enahanda grunder som vid förhöjning för visst pastorat
i öfriga landsdelar. Om, för att till minst 6,000 kronor uppbringa
lönen för ytterligare ett, eller åtminstone ett, pastorat
inom hvarje kontrakt, utöfver den allmänna förhöjningen med 10
procent, beräknades ett belopp af 1,000 kronor pr kontrakt eller
21,000 kronor för hela Skåne och man tager i betraktande, att
i hela IJpland enligt komiténs förslag skulle finnas allenast 2
landspastorat, der lönen uppginge till nyssnämnda belopp, men,
med mitt förslag, äfven utan tillskottsbeloppet om 21,000 kronor,
på Skånes landsbygd 13 pastorat med lön öfverstigande 6,000
kronor, hvilket antal skulle vid fördelningen af de 21,000 kronorna
kunna fyrdubblas, samt att hela den summa, som af komitén
till förhöjning af de enligt de allmänna grunderna för kyrkoherdarne
föreslagna belopp, i alla tio stiften utom Lunds och Hernösands,
utan att dock för något af dessa stift någon ens tio procents
allmän förhöjning af komitén beräknats, föreslagits till allenast
22,250 kronor, vill det synas, som om det skånska presterskapet,
då en riksreglering skall företagas, icke skulle kunna hafva
slcälig anledning till klagomål öfver de löner för Skåne, som
innehållas i mitt förslag, så mycket mindre som regleringen i
öfrigt kommer att bereda det skånska presterskapet förmånen af
befrielse från skyldigheten att aflöna adjunkt — hvilken skyldighet
i Skåne med dess saknad af komministraturer varit mer allmänt
tryckande än i de flesta öfriga landsdelar — och då förhållandet,
att vid de flesta skånska kyrkoherdebeställningar finnas
ansenliga bostadsboställen, hvilkas afkastning bör vid en
uppskattning hellre under- än öfverskattas, sannolikt dessutom
kommer att i regeln tillföra de skånska kyrkoherdarne något
hundratal kronor utöfver den på papperet beräknade aflöningen.

Att, såsom skett i komiténs förslag, från det allmänna lönetillskottet
i Skåne undantaga komministrarne har jag icke heller
kunnat finna skäligt. Ett dylikt undantag synes så mycket
mindre vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, som
dessas löner ju äro de allra minsta och fåtaligheten af komministraturer
i Skåne torde medföra, att dessas innehafvare i regeln
redan vid tillträdet till tjensten äro ganska framskridna
till såväl lefnads- som tjensteår.

Jag har alltså ansett, att en allmän förhöjning af lönebeloppen
med tio procent utöfver de belopp, som enligt de för
hela riket gällande grunder varda uträknade, bör af prester -

HERR EKSTRÖM.

367

skåpet i ]andspastorat i Skåne få tillgodonjutas ocli att uttryckligt
stadgande härom bör ingå bland öfriga stadganden rörande
löneregleringen.

*

Men bör sålunda, på goda grunder, en allmän löneförhöjning
utöfver de för riket i öfrigt gällande lönebelopp tillkomma
presterskapet i Skåne, så lärer yrkandet på en motsvarande förhöjning
för det norrländska presterskapet icke vara mindre välgrundadt.

Beträffande den ökning af lefnadskostnaderna, hvilken, såsom
i Skåne, föranledes af gammal landssed, eller vållas af ett
dyrbarare lefnadssätt, är det dock icke alldeles otänkbart, att en
sådan ökning af lefnadskostnaderna kan genom, en ändring af
lefnadssättet motverkas. Men den ökning af lefnadskostnaderna,
som vållas af högre lifsmedelspris, högre kommunalutskylder
och förhållanden af liknande art, är oberoende af lefnadssättet,
och det ligger icke inom möjligheternas område för en tjensteinnehafvare
att motverka eller ändra sådana- förhållanden.

Men att lifsmedelspriserna äro betydligt högre i Norrland
än i det nedre landet, är ett faktum, som är lika allmänt kändt,
som det är naturligt, att så måste vara. Och att lefnadskostnaderna
äfven i öfrigt äro högre i en landsända, der exempelvis
tjenstefolk ofta icke står att få bland landets egna barn utan
måste tagas långväga ifrån och der det ingalunda hör till ovanligheterna,
att kommunalutskylderna gå till tiodubbla beloppet af
allmänna bevillningen, men väl händer, att de uppgå till tjugu,
ja trettio gånger detta belopp, torde icke vara alltför svårt att
inse. Anmärkningsvärdt är härvid, hvad Hernösands domkapitel
yttrar i ett underdånigt utlåtande den 21 januari 1903. Det
heter deri bland annat: Domkapitlet vill »fästa uppmärksamheten
derpå, att aflöningen---inom Hernösands stift måste

sättas högre än i de flesta andra delar af riket. Prestens arbete
i de vidsträckta och folkrika församlingarna inom detta
stift är i regeln ojemförligt drygare än inom andra stift, hvarvid
ock bör beaktas de särskilda svårigheter, som ligga i ett
oblidt klimat och långvariga, ofta helsofarliga resor i ödemarker
eller ytterst glest befolkade bygder. Lefnadskostnaderna äro
ock vanligen betydligt högre än i de flesta andra orter inom
riket, och kommunalutskylderna stiga, särskild! på grund af

368

SÄRSKILDA MENINGAR.

det nydaningsarbete, som snart sagdt inom alla kommuner pågår,
till en höjd, hvarom man i södra Sverige knappt har en
aning. Exempelvis må i sistnämnda afseende upplysas, att det
ingalunda är en sällsynthet, att skatterna här taga 15 till och med
25 procent af prestens löneinkomster. På grund af det sagda håller
domkapitlet före, att en rättvis och billig proportion mellan presterskapets
löner i Hernösands och åtminstone flertalet af andra stift
endast då kommer till stånd, om härvarande presterskap i regeln
erhåller 25 procent högre löneförmåner än inom andra delar af
riket.» — Men under sådana förhållanden synes det vara endast
en enkel gärd af rättvisa, ifall åt presterskapet i Norrland och
det med Norrland ensartade Dalarne tillerkännes samma allmänna
förhöjning utöfver de beräknade beloppen, som kan komma
att tillerkännas presterskapet i Skåne. Och helt säkert skall
ett sådant tillerkännande innebära en högre grad af rättvisa
än det, som för kyrkoherdarne i samtliga landspastorat i Skåne
föreslår en förhöjning af i de allra flesta fall 25 procent men åt
Dalarne och Norrland en förhöjning endast i vissa fall, hvilken
reducerad till allmän skulle af det enligt de allmänna grunderna
för kyrkoherdar uträknade beloppen uppgå till för Hernösands
stift 2,53 procent, för Dalarne 1,22 procent, för Helsingland
0,61 procent, och för Gestrikland 0 procent.

Beträffande komiténs motiveringför den föreslagna allmänna
20 ä 25 procents förhöjningen för kyrkoherdar i skånska
landspastorat, är att märka, att hvad som säges om att de flesta
af det yngre presterskapet i Skåne, enär de i allmänhet icke
hafva tillgång till komministraturer, måste såsom adjunkter afvakta
den tidpunkt, då de få tillträda en kyrkoherdebeställning,
saknar beviskraft, så länge denna argumentering icke
stöder sig på en utredning, som visar, att adjunkterna i Lunds
stift i genomsnitt få vänta eu högst betydligt längre tid än
adjunkterna i öfriga stift på befordran till sin första ordinarie
tjenst. År deremot detta icke fallet, så finnes i saknaden af
komministraturer ingen anledning till kyrkoherdelönernas höjning,
då det tvärtom uppenbarligen är ekonomiskt fördelaktigare
att vid något så när liknande tjensteålder få direkt tillträda en
kyrkoherdebefattning i Skåne, äfven med normallön, än i ett
annat stift en komministratur med dess betydligt svagare aflö -

0 Sid. 170.

HERR EKSTRÖM.

369

ning, hvarifrån efter ett eller annat årtionde befordran möjligen
kan vinnas till en i det stiftet sannolikt icke alltför rikligt aflönad
kyrkoherdebeställning. Och då motiveringen slutar med
en betraktelse jemväl deraf, att från de presterliga beställningarna
i Skåne redan tillförts och ytterligare förväntas afsevärda
bidrag till kyrkans gemensamma aflöningsmedel, och från detta
faktum dragés den slutsatsen, att det torde vara i sin ordning
att lönerna för kyrkoherdarne i pastoraten inom nämnda provins
höjas utöfver de belopp, som med tillämpning af de allmänna
grunderna kunna uppnås, så borde rättvisa och konseqvens hafva
fordrat en motsvarande slutledning på grund af de sannerligen
icke mindre betydande bidrag, som härflyta från de ecklesiastika
boställsskogarna i Dalarne och Norrland.

Till hvilka totalbelopp lönerna för kyrkoherdarne i Kopparbergs
och Gefleborgs län samt hela Hernösands stift skulle —
med iakttagande jemväl af de af mig förut föreslagna förändringar
i bestämmelseima om grundbelopp, fyllnadsbelopp för areal
etc. — uppgå med den nu motiverade tioprocentsförhöjningen,
framgår af den tabell, hvilken såsom bilaga åtföljer denna reservation.
Föranleder denna den anmärkningen, att enligt de af
mig uppstälda grunder åtskilliga pastorat i Dalarne och Norrland
skulle komma att förete kyrkoherdelöner om 8,000 kronor,
så svarar jag, att detta är endast rättvisa och ingenting därutöfver.
Oafsedt att dessa löner icke skola utgå förrän 20—40 år
härefter, samverka nemligen i dessa pastorat båda faktorerna,
arbete och lefnadskostnader, till att för lönerna föranleda dessa
belopp. Ty hvilka äro ifrågavarande pastorat? De äro: Valbo,
Bollnäs, Ljusdal, Leksand, Mora, Stora Tuna, Skön, Nordmaling,
Byske, Burträsk, Neder-Kalix, Öfver-Lule och Gellivare — pastorat
sådana, att på hvart och ett af dem går ett hälft dussin,
eller ett helt, af de skånepastorat, för hvilka komitén föreslagit
löner om 5,000 kronor.

*

Såsom minimilön för kyrkoherde har föreslagits 3,500 kronor.
När detta förslag af arbetsutskottet först framstäldes, hade jag
intet yrkande om förhöjning af nämnda belopp, enär förslaget
stod sida vid sida med yrkandet om minimilön åt komministrarne
om 2,000 kronor, och åtskilliga af de kyrkoherdar, som

24

370

SÄRSKILDA MENINGAR.

enligt förslaget skulle erhålla minimilönerna om 3,500 kronor,
skulle komma att få mindre arbete än det, som kan beräknas
för många komministrar efter de föreslagna ändringarna i den
kyrkliga indelningen och organisationen. Med det yrkande, som
jag framstält beträffande komministrarnes minimilön, har jag
emellertid ansett mig kunna påyrka en minimilön åt kyrkoherdarne
om 3,600 kronor. Och jag har gjort det af jemväl följande skäl.

För det första komma nu föreslagna lönebelopp att tillämpas
icke omedelbart utan 20—40 år härefter, då 3,600 kronor
sannolikt skola hafva ett mycket lägre värde än nu.

För det andra komma platserna med minimilöner sannolikt
att vida oftare än nu blifva platser för lifvet, då med den allmännare
nivelleringen af lönebeloppen kyrkoherdars transportsökande
kommer att blifva mer sällsynt än nu.

För det tredje skulle dessa minimilöner förekomma hufvudsakligast
i de stift, som enligt komiténs förslag äfven i öfrigt
blefve styfmoderligt behandlade, nemligen Linköpings stift med
29, Upsala stift med 26, Strengnäs stift med 19 och Yesterås
stift med 12 minimilöner, hvaremot desamma i öfriga stift
blefve fåtaliga: i Yexiö stift 7, Karlstads 4, Skara och Kalmar
hvardera 3, Göteborgs 2, Hernösands och Yisby hvartdera 1 och
i Lunds stift ingen sådan lön. Genom de af mig härofvan föreslagna
ändringar i komiténs grunder för lönernas beräkning
skulle för öfrigt antalet kyrkoherdelöner om 3,500 kronor
ytterligare minskas, hvadan ur finansiel synpunkt vid riksregleringen
höjningen af minimilönen till 3,600 kronor icke spelar
någon roll. Då för öfrigt i Skåne jemförelsevis få kyrkoherdelöner
skulle understiga enligt komiténs förslag 5,000 kronor,
enligt mitt förslag 4,400 kronor, har jag icke hyst några
betänkligheter vid att föreslå ett minimibelopp af 3,600 kronor
för kyrkoherdes aflöning.

* *

Till hvilka belopp kyrkoherdelönerna i hvarje särskildt fall
skulle komma att uppgå enligt de af mig nu fullständigt angifna,
i vissa fall från komitén skiljaktiga, grunder, framgår af
den tabell, som bilagts denna reservation. Oafsedt att jag för
utrymmets skull från denna tabell uteslutit kontraktsprostarne,
rörande hvilkas arfvode jag icke uttalat någon i annat afseende

HERR EKSTRÖM.

371

än beträffande arealens beräkning »i land» skiljaktig mening,
och för vinnande af större öfversigtligbet vissa icke ovilkorligt
nödvändiga tabellkolumner samt af prineipiela skäl de
s. k. ständiga adjunkterna, tiar jag för de fall, rörande hvilka
jag i betänkandet om den kyrkliga indelningen och organisationen
anfört skiljaktiga meningar, utfört lönernas beräkning
efter de af mig beträffande nämnda förhållanden förut reservationsvis
gjorda yrkanden. För jemförelsens skull har jag i sådant
fall angifvit äfven de belopp, hvartill under jemväl samma
förutsättning beträffande indelning och organisation lönerna enligt
komiténs grunder skulle uppgå. I öfrigt ligger för lönernas
beräkning den kyrkliga indelning och organisation till grund,
som hittills bestått eller i förekommande fall af komitén föreslagits,
och öfverensstämmer således den af mig uppgjorda tabellen
i nu berörda afseende väsentligen med Tab. 2 af komiténs tabeller
Ser. D.

Då de af mig förut anmälda skiljaktigheter från komiténs
indragnings- eller sammanslagningsförslag samt de af mig föreslagna
nybildningar synas i allmänhet hafva framför komiténs
förslag vunnit de församlingars och domkapitels förord, hvilka
i ärendet hittills uttalat sig, och särskildt komiténs förslag att
ersätta ordinarie tjensteinnehafvare med s. k. ständiga adjunkter
allmänneligen ogillats, torde det kunna antagas, att den förutsättning
beträffande indelningen och organisationen, som ligger
till grund för den af mig uppgjorda tabellen, har större sannolikhet
för sig att under den nya löneregleringsperioden blifva
den gällande än så väl det nu bestående utan den minsta förändring
(Ser. D, Tab. 1) som komiténs i det hela öfvervägande
negativa ändringsförslag (Ser. D Tab. 2), hvadan en tabell med
lönerna beräknade under af mig angifna förutsättning torde
hafva sin betydelse för hvarje sannolikhetsberäkning af de för
presterskapets aflöning vid en riksreglering erforderliga medel
och icke minst för det fall, att de af komitén föreslagna föreskrifterna
angående beräkning af presterskapets aflöning skulle
blifva antagna. Så t. ex. skulle för Linköpings stift aflöningen
enligt komiténs tabell 1 blifva: för kyrkoherdar 630,062 kronor,
för komministrar 258,632 kronor, tillhopa 888,694 kronor. Enligt
komiténs tabell 2 skulle motsvarande belopp blifva 630,004 och
128,892 samt för ständiga adjunkter 18,400, tillhopa 777,296
kronor. De förutsättningar, som ligga till grund för dessa ta -

372

SÄRSKILDA MENINGAR.

heller, torde vara ungefär lika osannolika. Men om den förutsättning,
på hvilken min tabell är bygd — att indelningen och
organisationen icke kommer att bestå alldeles orubbad men att
förändringarna i allmänhet icke heller blifva så omfattande, som
komitén. föreslagit — är den mest sannolika, måste det ock
hafva sitt intresse att se, att under denna förutsättning de resp.
aflöningssummorna för Linköpings stift skulle enligt komiténs
löneförslag blifva för kyrkoherdar och komministrar resp. 642,561
och 169,744 kronor eller tillhopa 812,305 kronor, hvadan min
tabell således i ett väsentligt afseende kompletterar komiténs
båda nämnda tabeller.

Att jag i de fall, då komitén föreslagit tillskott till viss
tjenst efter mera tillfälliga grunder (således icke vid de skånska
kyrkoherdebeställningarna och vid minimibeloppen), nöjt mig med
att genom ett + angifva, att tillskott blifvit af komitén föreslaget,
och sålunda för närmare kännedom därom hänvisat till
komiténs egna tabeller, har skett derför, att det för mig galt
att i första rummet jemföra verkan af komiténs och mina skiljaktiga
allmänna grunder för lönernas beräkning, eller lönerna
sjelfva, för så vidt dessa skulle falla under såsom regel gällande.j
i lag eller förordning gifna bestämmelser. Vid slutsumman för
hvarje stift har jag tillagt totalbeloppet af så väl de af komitén
som af mig föreslagna särskilda tillskott.1)

Huru genomsnittslönerna för kyrkoherdar i landspastorat
skulle komma att förhålla sig inom de särskilda stiften enligt
komiténs och enligt mitt löneförslag — med de af komitén och,
vid skiljaktiga meningar, af mig gjorda förslag beträffande den
kyrkliga indelningen och organisationen — samt hvilka förän x)

Härvid har i vissa fall den svårigheten instält sig, att komitén icke
yttrat sig om hvilket tillskottsbelopp, komitén i dylikt fall skulle velat föreslå.
Så t. ex. är komiténs förslag om pastoratsdelning i Gefle förbundet med förslag
om att det biträdande presterskapet skall utgöras af komminister och ständig
adjunkt. Under denna förutsättning har komitén föreslagit tillskott om 300
kronor, hvarigenom komministerslönerna skulle uppbringas till 4,073 kronor. Min
tabell förutsätter, att komminister anställes i stället för ständig adjunkt, och har
jag antagit, att komitén under denna förutsättning velat föreslå tillskott om 1,01)0
kronor, hvarigenom lönen skulle uppbringas till ungefär samma belopp (4,086
kronor) som det genom förut föreslagna tillskott afsedda. På liknande sätt har
jag försökt att, med ledning af komiténs öfriga förslag, uti andra dylika fall
träffa det sannolikaste. De fall, då af mig föreslagen förändring beträffande den
kyrkliga indelningen och organisationen drabbat pastorat, der af komitén föreslås
tillskott, äro för öfrigt mycket få, i genomsnitt 2 för hvarje stift. De af mig för
dylika fall gjorda antaganden om sannolikt föreslagna tillskottsbeloppen inverka för
öfrigt vid summeringarne endast på den stiftsvis med ett + i kol. 12 och 20 tilllagda
summan.

Genomsnittslöner för kyrkoherdar i landspastorat, lönerna ordnade efter beloppen.

1.	2-	3.	1 4.	1 5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12.
Året 1896—97.	Enligt reservantens förslag.	Lands- pastoratens genomsnitts-	Enligt komiténs	löneförslag.	Lands- pastoratens genomsnitts-
Stift.	Kr.	Stift.	Kr.	Ökning %•	folk- mängd.	areal i fulla □ km.	S t i f t.	Kr.	Ökning %.	folk- mängd.	areal i fulla □ km.
1. Lunds .....	5,666	1. Hernösands . .	5,807	+ 8,62	3,912	1,669	1. Lunds ....	5,442	— 3,95	2,573	62
2. Ilernösands . . .	5,346	2. Lunds ....	5,093	— 10,11	2,573	62	2. Ilernösands . .	5,154	— 3,59	3,912	1,669
3. Göteborgs . . .	4.899	3. Göteborgs . . .	5.047	4 3,02	3,664	140	3. Göteborgs. . .	4,933	+ 0,69	3,664	140
4. Karlstads ....	4,873	4. Karlstads . . .	5,009	+ 2,79	3,857	294	4. Karlstads . . .	4,571	— 6,19	3,857	294
5. Vesterås ....	4,481	5. Vesterås . . .	5,000	+ 11,58	3,389	384	5. Skara ....	4,510	+ 14,55	2,506	105
6. Upsala.....	4,377	6 .•Upsala ....	4,653	+ 6,31	2,660	. 199	6. Vesterås . . .	4,410	— 1,58	3,389	384
7. Strengnäs ....	4,276	7. Kalmar. . . .	4,589	+ 21,89	2,959	147	7. Kalmar ....	4,393	+ 16,68	2,959	147
8. Linköping . . .	3,987	8. Skara ....	4.58S	+ 16,53	2,506	105	8. Vexiö ....	4,312	+ 21,33	2,813	183
3. Skara.....	3,937	9. Vexiö ....	4,511	+ 26,93	2,813	183	9. Upsala ....	4,276	— 2,31	2,660	199
10. Kalmar.....	3,765	10. Strengnäs . . .	4,400	+ 2,00	2,495	116	10. Visby ....	4,188	+ 28,39	1,340	95
11. Vexiö.....	3,554	11. Linköpings . .	4 320	+ 8,35	2,267	133	11. Strengnäs. . .	4,113	— 3,81	2,495	116
12. Visby.....	3,262	12. Visby ....	4.240	+ 29,98	1,340	95	12. Linköpings . .	4,077	+ 2,26	2,267	133
Hela riket	4,544	Hela riket	4,844	+ 6,19	2,902	321	Hela riket	4,627	+ 1,83	2,902	321

CO

-^1

Oi

HEKR EKSTKÖM.

374

SÄRSKILDA MENINGAR.

dringar, dessa löner skulle komma att i kvartdera fallet förete
i förhållande till dem, som utgingo ecklesiastikåret 1896—97,
framgår af motstående tablå, hvilken åskådliggör jämväl, huru
lönerna förhålla sig till pastoratens folkmängd och areal.

Tablån ger anledning till åtskilliga jemförelser och reflexioner.

Ordningen stiften emellan med hänsyn till kyrkoherdarnes
i landspastorat genomsnittsaflöning skulle genom så väl komiténs
som mitt förslag blifva i vissa fall förändrad. Lunds stift,
som med hänsyn till landspastoratens folkmängd är det åttonde
och med hänsyn till deras storlek det tolfte stiftet, skulle enligt
komiténs förslag förblifva det första med hänsyn till aflöningen.
Jag har utan tvekan ansett, att det i sistnämnda hänseende bör
vika för Hernösands stift, hvilket med hänsyn till landspastoratens
icke blott areal utan jemväl folkmängd är det första och i
båda dessa afseenden så väl som beträffande lefnadskostnaderna,
enligt hvad förut är framhållet, står vida framom Lunds stift.

Mellan de följande fyra stiften, Göteborgs, Karlstads, Vesterås
och Upsala, skulle enligt mitt förslag den inbördes ordningen
beträffande landspastoratens kyrkoherdelöner förblifva
orubbad; och skulle nämnda löner inom dessa stift något förhöjas.

Äfven enligt komiténs förslag skulle Göteborgs och Karlstads
stift komma att förblifva det tredje och fjerde, ehuru med
för Karlstads stift nedsatt lönebelopp. Framför Yesterås och
Upsala stift åter skulle ställas Skara stift. Enligt båda förslagen
skulle aflöningen för Skara stift, nu i detta afseende det
nionde i ordningen, blifva afsevärdt förhöjd. Enligt mitt förslag
skulle stiftet komma att rycka upp framför Strengnäs och
Linköpings stift och vid sidan af Kalmar stift komma Upsala
stift närmast såsom det sjunde- eller åttonde — en förändring,
som motiveras med den vid löneförslagen i Skara stift i allmänhet
förutsatta, förut derstädes mindre vanliga duplikationsskyldigheten.
Enligt komiténs förslag skulle Skara stift blifva det
fjerde och stå framom såväl Yesterås som Upsala stift — eu
ordning, som jag icke kunnat finna rättvis, vare sig jag sett
saken ur synpunkten af det hittillsvarande förhållandet mellan
medellönerna eller af pastoratens storlek eller af lefnadskostnaderna
inom dessa tre stift.

HERR EKSTRÖM.

375

Medellöner för kyrkoherdar

enligt reservantens och Tcomiténs rasp. förslag under den i reservantens
tabell antagna förutsättningen beträffande den kyrkliga
indelningen och organisationen.

1.	2. 1	'' 3. |	4. !	5. !	6. i	7- II	8. |	9. |	10. |	11.
Stift.	Hela anta- let pasto- rat.	Medellön i samtliga pastorat	An- talet lands '' pasto- rat.	Medellön i landspastorat
enligt de all-männa grunder som föreslagits af	enligt de all-männa grunder och med de sär-skilda tillskott, som föreslagits af	enligt de all-männa grunder, som föreslagits af	enligt de all-männa grunder och med de sär-skilda tillskott, som föreslagits af
reser- vanten.	korai- tén.	reser- vanten.	komi- tén.1)	reser- vanten.	komi- tén.	reser- vanten.	komi- tén.1)
Upsala stift	173	4,679	4,374	4,766	4,408	162	4,561	4,239	4,653	4,276
Linköpings »	149	4,448	4,259	4,542	4,312	137	4,218	4,019	4,320	4,077
Skara »	125	4,768	4,674	4,763	4,678	115	4,588	4,501	4,588	4,510
Strengnäs »	119	4,498	4,314	4,590	4,336	108	4,279	4,087	4,400	4,113
Vesterås »	10G	5,095	4,600	5,190	4,632	97	4,897	4,374	5,000	4,410
Yexjö »	105	4,641	4,441	4,(541	4,444	101	4,511	4,307	4,511	4,312
Lunds	245	5,‘206	5,601 5,292	5,601	226	5,000	5,440	5,093	5,442
Göteborgs *	127	5,455	5,346	5,455	5,352	104	5,047	4,933	5,047	4,933
Kalmar »	42	4,728	4,518	4,728	4,542	39	4,589	4,358	4,589	4,393
Karlstads >	84	5,009	4,698 5,128	4,698	80	4.884	4,571	5,009	4,571
Hernösands >	153	5,872	5,059	5,872	5,190	144	5,S07	5,018	5,807	5,154
Visby »	34	4,851	4,300	4,351	4,300	33	4,240	4,188	4,240	4,188
Stockholms
stad . . .	18	9,241	9,242	| 9,241 9,241		1 —		—	—
Hela riket	1,480	5,020	4,841	| 5,077	4,87S	11,340	4.783	4,591	4.844	| 4,627

*) Se noten å sid. 372.

376

SÄRSKILDA MENINGAR.

IJpsala stift, som med hänsyn till J andspastoratens folkmängd
är det sjunde och med hänsyn till deras areal det fjerde
i riket skulle genom komitéfärslaget nedflyttas till att i löneväg
blifva det nionde, och det oaktadt lefnadskostnaderna i landskapen
norr om Dalelfven i så väl skogsbygden som sågverksoch
bruksdistrikten äro afsevärdt högre än i mellersta och södra
Sverige.

I Yesterås, IJpsala och Strengnäs stift skulle kyrkoherdelönerna
i landspastorat enligt komiténs förslag nedsättas både
absolut och relativt, och det fastän med indragningen af landskomministraturer
kyrkoherdarnes arbete skulle i genomsnitt icke
obetydligt ökas. Beträffande Linköpings stift framgår af tablån
ingen absolut minskning, men äfven en sådan torde förefinnas, ifall
man gör jemförelse med de belopp, till hvilka efter Kong! Maj:ts
nådiga beslut i dec. år 1901 med afseende på tillskott från presterskapets
löneregleringsfond, nämnda stifts kyrkoherdelöner i
landspastorat blifvit förhöjda. Arbetet skulle emellertid ökas
genom indragning af komministraturer och införande af duplikationsskyldighet.

Enligt mitt förslag skulle kyrkoherdelönerna i landspastoraten
i alla stift utom Lunds blifva mer eller mindre förhöjda.
För hela riket skulle förhöjningen belöpa sig till 6,2 procent.
Medelbeloppet skulle komma att utgöra 4,844 kronor mot 4,544
ecklesiastikåret 1896—97, hvilket belopp emellertid efter dec.
1901 något förhöjts. Med en apologi för nämnda genomsnittslön
i våra dagar åt de 1,346 kyrkoherdarne i landspastoraten skall
jag icke upptaga utrymmet.

Ofversiktstabellen å föregående sida utvisar genomsnittslönerna
för såväl samtliga kyrkoherdar som endast kyrkoherdarne
i landspastorat med och utan de särskilda tillskott, som af
komitén och af mig föreslagits.

B. Komministerslönerna.

Det torde icke kunna nog starkt betonas, att vid bedömandet
af nu föreslagna lönebelopp tvenne sakförhållanden måste
för medvetandet stadigt fasthållas.

Det ena är, att de löner, som nu föreslås, icke skola omedelbart
utgå, och att det, som nu åsyftas, icke är ett provisorium

HERR EKSTRÖM.

377

för några år framåt till afhjälpande i någon mån af de mestskriande
behofven i afvaktan på en definitiv lönereglering. Det
är tvärtom just den definitiva löneregleringen, som nu skall
verkställas, och de löner, som nu föreslås, skola utgå för en
period, som i de olika pastoraten börjar i genomsnitt först
inemot 20 år härefter för att - fortgå intill inemot 40 år
härefter. Då nu erfarenheten visat, att penningvärdet är i oafbrutet
sjunkande, eller att »allting blir dyrare», hvadan på alla.
områden aflöningen för att bibehållas vid ett lika värde måste
till det nominella beloppet höjas, böra de lönebelopp, som för
presterskapet nu föreslås, icke vara sådana, att man med all
sannolikhet kan förutsätta, att de allaredan vid den tid, då bestämmelserna
om desamma begynna tillämpas, skola befinnas
otillräckliga för en anständig bergning. Detta är en sanning,
som vid bestämmande och bedömande af komministerslönerna så
mycket ovilkorligare måste fasthållas, som dessa aldrig haft och
förmodligen heller aldrig komma att få någon s. k. »prutmån».

Det andra, som måste fasthållas, är, att såsom norm vid bedömandet
af de nu föreslagna lönebeloppen för komministrarne
icke få tagas de lönebelopp, som af komministrarne åtnjutits
under innevarande löneregleringsperiod. Ty äfven om dessa från
början varit skäliga vid det värde, som penningen hade för 30
ä 40 år sedan, och för tjenstinnehafvare, hvilkas hela akademiska
utbildning utan svårighet kunde göras på två år, ja, på ännu
kortare tid, så hafva nämnda löner under periodens fortgång,
sedan studietiden tredubblats och penningvärdet betydligt sjunkit,
i de allra flesta fall icke på långt när varit tillräckliga för beredande
af en anständig bergning. Och icke ens med de jemförelsevis
betydande tillskott, som genom nådiga brefvet af den
7 dec. 1900 tilldelats det svagast aflönade presterskapet, hafva
komministrarne vunnit en anständig bergning, då årslönerna för
de flesta, eller omkring 700 af dem, dessa tillskott och boställsafkastningen
inberäknad, icke uppgår till mer än omkring 1,700
kronor.

Med fasthållande af att penningvärdet befinner sig i ständigt
sjunkande och att hittillsvarande minimilöner för komministrarne
icke äro användbara såsom norm för bedömandet af hvilka belopp
som äro skäliga för beredande åt nämnda tjensteinnehafvare af
en för framtiden anständig bergning, torde man lämpligast böra
söka utgångspunkten för omdömet i andra tjenstemäns aflöning,

378

SÄRSKILDA MENINGAR.

hvilkas embetsställning samt utbildnings- och lefnadskostnader
äro med komministrarnes närmast jemförliga.

Osökt erbjuder sig härvid jemförelse!! med adjunkterna vid
de allmänna läroverken. Studietiden är för vinnande af kompetens
till läroverksadjunktur och för inträde i prestembetet i det
närmaste lika, för presten måhända något längre, då teologiskfilosofisk
examen samt dimissionsexamen, med dessa examinas
resp. 5 och 7 tvångsämnen, tillhopa äro mera kräfvande än filosofie
kandidatexamen ensam med dess till största delen valfria
ämnen.

Beträffande lefnadskostnaderna anses dessa i allmänhet vara
högre i stad än på landsbygden, d. v. s. högre för läroverksadjunkterna
än för de flesta komministrar. Sanningen af denna
allmänna sats torde dock kunna ifrågasättas, då konkurrensen, de
lättare kommunikationerna och den rikare tillförseln gör de
flesta handelsvaror billigare i stad. ''Enligt hvad till komitén
från flera tjensteinnehafvare ingångna meddelanden gifva
vid handen, betinga till och med landtmannaprodukter flerestädes
ett högre pris på landet än i staden, då nemligen säljarne på
landet fordra torgprisen i staden med tillägg af tänkt forlön
derifrån. Att läkarevården medför drygare utgifter på landsbygden,
der läkaren ofta måste hemtas långväga ifrån, är allmänt
bekant. .

En afsevärd förmån har emellertid komministern på landet
framför läroverksadjunkten, nemligen den fria bostaden. Men
denna förmån motväges i allmänhet af den möjlighet till extra inkomst
genom öfverarbete, som står läroverksadjunkten öppen
icke minst genom hans frihet under 4 månader från embetsåligganden
— en inkomst, som enligt läroverkskomiténs undersökningar
kan beräknas till 767 kronor årligen, således ungefärligen
motsvarande landskomministerns förmån af bostad och vedbrand.1)
Presten på landsbygden deremot saknar möjligheten af extra inkomst
genom öfverarbete. I ett väsentligt afseende fördyras
dessutom lefnadskostnaderna för en på landsbygden bosatt familj
högst betydligt, nemligen i fråga om barnens uppfostran, ett
förhållande, som jemväl bör tagas i beräkningen vid bestämmandet
af aflöningsförmånerna för landsbygdens presterskap.

x) För lektorer har läroverkskomitén funnit medeltalet för inkomst af extra
arbete utgöra 959 kronor årligen — ett belopp, som i allmänhet torde till fullo
motsvara värdet på landet af bostad och vedbrand för kyrkoherde.

HERR EKSTRÖM.

379

Utbildnings- och lefnadskostnader torde sålunda kunna anses
vara för läroverksadjunkten och komministern jemförliga. De
kunna åtminstone icke i allmänhet på annat sätt blifva något
afsevärdt lägre för komministern än för läroverksadjunkten än
genom längre drifna försakelser. Men då den för läroverksadjunkten
föreslagna minimiaflöning af 3,000 kronor enligt läroverkskomiténs
undersökningar skulle för en gift läroverksadjunkt
under de första åren af hans äktenskap täcka endast
lefnadskostnaderna men icke räcka till för ränta och amortering af
studie- och bosättningsskulder, så torde det icke vara svårt att
inse, att det icke behöfves synnerligen stor sänkning af den lön,
hvilken såsom minimum föreslås för en läroverksadjunkt, för att
komministern skall nödgas försaka, icke nöjen och njutningar —
till hvilka icke heller den gifte läroverksadjunktens minimilön
lemnar något synnerligt öfverskott, och på hvilka för öfrigt
den, som väljer prestens kall, i allmänhet torde på förhand hafva
i våra dagar afsagt sig förväntningarna — utan det, som annars
i motsvarande samhällsställning anses höra till det nödtorftiga
vid äfven det anspråkslösaste lefnadssätt. Om dessa försakelser
då i främsta rummet komma att för familjefadern förläggas till
bokinköpens område, så är detta blott naturligt, på samma gång
som denna hårda nödvändighet för den, som under studietiden måhända
icke haft råd att blifva egare till flera böcker än de för
tentamina nödvändigaste, kanske icke ens till dessa, men som på
landsbygden för att bibehålla andlig och intellektuell vakenhet
är så godt som uteslutande hänvisad till böcker, visserligen kommer
att innebära en saknad af dagligt bröd, då i detta begrepp
för honom innefattas icke blott det, som kroppens uppehälle och
nödtorft tillhörer. Och knappast torde en sådan saknad vara
egnad att gynsamt inverka på en embetsgerning, som alltjemt
på nytt är i behof af studiernas befruktande inflytelser.

Sedan för lärarne vid de allmänna läroverken frågan om
löneförbättring länge stått på dagordningen, tyda flera tecken
på att denna fråga nu nalkas sin lösning. De lönebelopp, som
för läroverkslärarne bestämmas, äro då afsedda att af dem tillträdas,
icke 15 ä 20 år härefter, utan snarast möjligt. Och ingen
torde hålla för osannolikt, att läroverkslärarne 30 år härefter
vid penningens fortgående värdefall skola behöfva nominel^
ännu högre belopp än de nu föreslagna.

380

SÄRSKILDA MENINGAR.

De af läroverkskomitén nu föreslagna lönebeloppen utgöra
för läroverksadjunkt 3,000, 3,500, 4,000 ock 4,500 kronor. På
papperet skulle således 3,000 kronor utgöra minimum. Men med
gällande lönetursberäkning skulle i sj elfva verket 3,500 kronor
i regeln utgöra den lön, som af läroverksadjunkt under de första
åren af hans tjenstetid såsom ordinarie skulle åtnjutas, ett förhållande,
som knappast lärer kunna anses oskäligt, då lönen uppenbarligen
bör räcka till jemväl för ränta och amortering af
studieskulder.

Under sådana förhållanden torde man hafva kunnat vänta,
att den komité, som haft till uppdrag att framlägga förslag om
presterskapets aflöning 18—38 år härefter, icke för komministrarne
föreslagit afsevärdt lägre minimiaflöning än den, som lägst
föreslås för läroverksadjunkterna, komministrarnes vederlikar,
helst komministrarne förblifva i saknad af ålderstillägg. Prestlöneregleringskomitén
har emellertid föreslagit ett belopp af —
2,000 kronor.

I det föregående har jag vidrört ett förhållande, som vid
bedömandet af komministerslönerna är att beakta, nemligen saknaden
af ålderstillägg. Visserligen svaras det, att »en komminister
skall befordras till kyrkoherde». Men detta svar till komministrar,
som under åratal saknat en anständig bergning, ljuder
nästan som ett hån. Ty för presten är befordran ytterst oviss.
För somliga komministrar inträder den aldrig. För de flesta
kommer den först efter mycket lång väntan. Och med den
nivellering, som kyrkoherdelönerna nu skola undergå, lärer
icke heller befordran till kyrkoherde annat än i ganska få fall
kunna medföra ersättning för den förlust i kapital och räntor,
som bristen i ett skäligt lönebelopp på det första stadiet som
ordinarie jemte bristen på regelbundna ålderstillägg vållat under
årtionden •— en förlust, som vid belopp, hvilka gälla existensminimum,
icke betyder minskad kapitalbildning utan ökad skuldsättning
med alla dess för så väl tjensteinnehafvaren personligen
som för embetet menliga följder.

För att rätt kunna bedöma betydelsen af att komitén föreslagit
en minimilön för landskomministrarne af allenast 2,000
kronor, måste man emellertid känna antalet af de löner, som
skulle utgå med detta eller ett närliggande belopp. Ty vore
lönerna om exempelvis 2,000—2,500 kronor allenast ett försvin -

HERR EKSTRÖM.

381

ilande fåtal och motsvarades de inom samma stift af ett liknande
antal komministerslöner af omkring 3,500 kronor, så vore
ju derom mindre att säga, då de alltför små komministerslönerna
i alla händelser vore få och de öfriga komministerslönernas högre
belopp motverkade de förstnämndas kraft att sänka samtliga
komministerslöners medelvärden.

Men nn befinnes det tvärtom, att med de af komitén föreslagna
grunder för beräkningen af komministrarnes aflöning icke
ens dennas medel belopp skulle ens under gynnsammaste förutsättning,
nemligen den att de af komitén föreslagna ändringar
i nu bestående indelning och organisation genomfördes och att
äfven komministerslönerna i Stockholm och Göteborg medtoges i
beräkningen, uppgå till det belopp, som nu föreslås såsom minimum
för läroverksadjunkterna (2,744 mot 3,000 kronor). Och
under förutsättning att nu bestående indelning och organisation
bibehållas, skulle medel lönen för de 814 Zawcfekomministrarne belöpa
sig — 20 år härefter — till 2,376 kronor mot de 3,000,
eller i sjelfva verket, enligt hvad som nyss påvisades, de 3,500
kronor, hvilka nu föreslås såsom minimum för läroverksadjunkter.
I 6 stift skulle medellönen icke uppgå till 2,300 kronor och i 3
stift (Linköpings, Strengnäs och Kalmar) icke ens till 2,200 kronor.

För öfrigt visa, såsom vid kyrkoherdelönerna, lönebeloppen
äfven för komministrarne afsevärda olikheter de olika stiften
emellan. Medan i vissa stift, såsom i Lunds och Göteborgs, jemförelsevis
ganska få löner för komministrar i landspastorat skulle
understiga exempelvis 2,300 kronor, skulle i andra stift dylika,
man må väl här, då hvad förut sagts fasthålles för medvetandet,
vara berättigad att säga: svältlöner, blifva regeln, t. ex. i Strengnäs,
eventuel äfven i Upsala och Linköpings stift. Och medan
förut Yesterås stift, då församlingarna sjelfva direkt aflönat sitt
presterskap, tillgodosett sina landskomministrar så relativt väl,
att de åtnjutit det högsta genomsnittsbelopp för hela riket, så
skulle med de lönebelopp, som komitén anser skäliga för Yesterås
stift, medelbeloppet för detta stifts landskomministrar komma,
med oförändrad organisation och indelning, i sjette rummet och
med komiténs organisationsförslag först i sjunde rummet bland
de tolf stiften, och detta ehuru i Vesterås stift ingår hela Dalarne
med dess stora pastorat och dess afsevärdt höga lefnadskostnader.

382

SÄRSKILDA MENINGAR.

Då de af komitén föreslagna grunderna för komministerslönernas
beräkning ledt till ett resultat, som, vare sig man betraktar
minimibelopp, medelbelopp eller förhållandet de olika
stiften emellan, måste betecknas såsom otillfredsställande, så
framställer sig den frågan, huru dessa grunder lämpligen må
kunna justeras.

Närmast till hands kunde det då ligga att tänka på en
allmän höjning af grwwfZbeloppet för landskomministrarnes lön.
Genom en dylik åtgärd skulle emellertid visserligen medelbeloppet
för hela riket komma att höjas, men utan att den delvis
obilliga proportionen mellan medelbeloppen inom de olika stiften
skulle komma att afsevärdt förändras.

Den första och väsentligaste förändringen i de af komitén
föreslagna bestämmelserna beträffande komministerslönerna i
landspastorat torde fördenskull böra gälla iraimmfbeloppet. Med
dettas höjande komme nemligen icke blott medelbeloppet att
höjas utan äfven förhållandet de olika stiften emellan att återföras
till en proportion, som, då den mera motsvarar förhållandet
mellan de hittillsvarande beloppen, bättre än den af
komitén föreslagna skulle komma att motsvara jemväl den
ekonomiska bärigheten inom de olika landsdelarne och dermed i
allmänhet äfven olikheten i lefnadskostnaderna.

Men isynnerhet derför är minimibeloppets höjning enligt
mitt förmenande af nöden, dels och för vissa fäll på det att,
der någon komminister från nuvarande löneregleringsperiods
dagar kommer att in på nästa löneregleringsperiod innehafva
en tjenst, som fortfarande kommer att aflönas med minimilön,
honom omsider måtte vederfaras rättvisan att åtminstone vid
den nya löneregleringens tillämpning komma i åtnjutande af en
något så när anständig bergning, dels och i allmänhet på det
att icke det yngre presterskapets aflöning skall verka afskräckande
på de unge män, som annars skulle vilja egna sig åt
kyrkans tjenst.

Ty det torde icke vara svårt att förutse, hvart bestämmelsen
om minimibelopp för komministerslönerna om 2,000 kronor
och medelbelopp om circa 2,500 kronor skall leda vid en tid, då
en ung man, som efter studentexamen underkastat sig mödan
och kostnaden af ytterligare en fem- ä sexårig utbildning, har
att, hvart han än vänder sig, påräkna betydligt högre aflöning
och i den ställning, som väl i alla fall torde förblifva jern -

HERR EKSTRÖM.

383

förelsevis lågt aflönad, nemligen läroverksadjunktens, en minimilön
om 3,000 eller i verkligheten 3,500 kronor, med regelbundna
ålderstillägg. Föga torde man hafva rätt att förundra sig,
ifall de studerande blifva ganska få, åtminstone bland de mera
begåfvade, som under sådana förhållanden, äfven om en inre
dragning skulle visa åt det hållet, kunna besluta sig för att
egna sig åt ett lefnadskall, hvilket, andra svårigheter oafsedda,
bjuder dem en börda af ekonomiska bekymmer med framtidsutsigten
af en lön om 2,000 kronor vid ordinarie tjenst, en lön,
vid hvilken de kunna komma att förblifva stående hela sitt lif
eller åtminstone en större del deraf.

Det lägsta belopp, hvartill en komministerslön under en
löneregleringsperiod, hvilken omfattar tiden 18—38 år härefter,
lärer kunna fixeras, ifall man icke ställer sig likgiltig för
spörsmålet, huruvida prester i tillräckligt antal skola komma
att finnas eller icke, utgör enligt mitt förmenande 2,400 kronor.
Och jag har kunnat stanna vid nämnda belopp endast under
den förutsättningen, att detta minimum kommer att utgöra aflöningen
vid blott ett mindretal tjenster och att de föreslagna
grunderna för aflöningens beräkning äfven i öfrigt ändras på
sätt af mig i det följande föreslås. (Till jemförelse torde förtjena
ihågkommas, att för Norge, der lefnadskostnaderna dock i
allmänhet lära vara lägre än i Sverige, bestämdes redan år 1897,
genom Konge-Loven den 14 juli, att lönen för residerende kapellan,
motsvarande i Sverige komminister, skall utgöra minst

2,400 kronor utöfver afkastningen af cmbetsgård, och för stiftskapellan,
motsvarande i Sverige vice pastor, 2,400 kronor, i
Tromsö stift 2,600 kronor.)

Ett höjande af komministrarnes minimilön skulle, enligt
hvad ofvan antydts. i sin mån inverka till skälig ändring af
den på vissa håll obilliga proportion de olika stiftens komministerslöner
emellan, som blifvit en följd delvis af komiténs
högre värdesättning af den syd- och vestsvenske prestens arbete.
Enligt de föreslagna grunderna för aflöningens beräkning
skulle, exempelvis, lönen för komministern i Längjum af Larfs
pastorat af Skara stift, hvilken förutsättes handhafva kyrkobokföringen
för en församling om 879 personer, uppgå till
2,936 kronor; men för komministern i Djurö församling af

384

SÄRSKILDA MENINGAR.

Vermdö pastorat af erkestiftet, hvilken det bland annat åligger
att ansvara för kyrkobokföringen i en församling om 1,085
personer, skulle lönen utgöra allenast 2,161 kronor. Äfven om
man bibehåller den af komitén föreslagna ersättningen för
vestgötakomministerns duplikation och anser, att ingen deremot
svarande ersättning för erkestiftskomministerns. gudstjenster
eller bibelförklaringar på söndagseftermiddagarne bör utgå,
lärer det blifva svårt att försvara en dylik olikhet mellan
lönerna, alldeles oafsedt det förhållande att Djurö utgör en
svårskött skärgårdsförsamling. Och ett stadgande, att minsta
beloppet af en komministerslön skall utgöra 2,400 kronor, skulle
icke gifva Djurö något för mycket i förhållande till Längjum.
— Komministern i Ölsremma af Dalstorps pastorat, Göteborgs
stift, hvilken antages bl. a. sköta kyrkobokföringen för förstnämnda
församling med dess 304 invånare, skulle komma att
uppbära eu lön af 2,754 kronor, men för komministern i Stora
Malm af Strengnäs stift skulle lönen enligt komiténs principer
uppgå till allenast 2,071 kronor (hvartill visserligen föreslås ett
nådetillskott om 200 kronor) och för förste komministern i V.
Vingåker af samma stift till allenast 2,230 kronor. Jag tror
icke, att en bestämmelse om 2,400 kronor såsom minimilön
skulle gifva komministrarne i Stora Malm eller Y. Vingåker
något för mycket i förhållande till komministern i Ölsremma,
fastän den senare tillhör Göteborgs stift och de förra bara
Strengnäs’.

* * I

I det föregående har jag uppehållit mig vid förhållandet
mellan det föreslagna minimum af komministrarnes löner och
löneförmånerna för andra tjensteinnehafvare med motsvararande
utbildningskostnader samt vid förhållandet mellan de. föreslagna
aflöningsförmånerna för komministrar inom olika stift. Det
kan ock vara af betydelse för uppfattningen af det nu framlagda
förslaget att iakttaga, i hvilket förhållande de föreslagna
komministerslönerna skulle komma att stå till å ena sidan kyrkoherdelönerna
och å den andra adjunktslönerna.

-MwmMibeloppet skulle enligt komiténs förslag utgöra för en
kyrkoherdelön 3,500 kronor och för en komministerslön 2,000
kronor.

HERR EKSTRÖM.

385

Den proportion mellan minimilönerna, hvilken i Statsrådets
och Chefens för K. Ecklesiastikdepartementet skrifvelse den 3
december 1897 — genom hvilken skrifvelse komitén erhöll uppdrag
att verkställa utredning särskildt angående det lägst aflönade
presterskapets inkomster — antyddes såsom den, hvilken
Kongl. Maj:t ville i första rummet uppnå genom tillskott från
presterskapets löneregleringsfond, utgjordes af 1800 : 3000. Man
torde kunna hafva rätt att förmoda, att, när Kougl. Maj:t anser,
att tillskott utefter hela linien ytterligare böra beviljas,
dessa komma att i främsta rummet läggas på de lägsta lönerna,
d. v. s. på leomministrarnes minimilöner. Ty den lägre lönen
ligger närmare existensminimum. Och det är der, som behofvet
är mest kännbart och behj ertansvärdt, enär det der i egentligaste
mening gäller lifvets nödtorft, möjligheten att, om också
med afsevärda försakelser, lämna på ifrågavarande lönebelopp
lefva utan växande skuldsättning. Efter en, af en alltjemt
växande nödvändighet kräfd snar ytterligare löneförbättring för
de svagast aflönade komministrarne under innevarande löneregleringsperiod,
hvilken uppbringar deras löner till 2,000 kronor,
skulle proportionen mellan lägsta komministers- och lägsta
kyrkoherdelön utgöra 2000 : 3000. Beloppen af nämnda minima
skulle då -vara de samma som de nuvarande lönerna i första
lönegraden för läroverksadjunkt och lektor förutom det till 10 %
af lönen uppgående dyrtidstillägget. Men när läroverkskomitén
föreslår minimibeloppens höjning för dessa tjensteinnehafvare,
har densamma icke förutsatt, att höjningen borde göras relativt
högre för den högre lönen. Tvärtom skulle ökningen blifva
relativt större för läroverksadjunkten och dertill med de successiva
lönetillskotten i stigande grad relativt högre för den
lägre lönen, i det att lönerna från nuvarande grundförhållande
2000:3000 (= 2 : 3) med absolut lika tillskott komme att få en
förhållandevis allt mindre olikhet, såsom 3:4, 3,5: 4,5, 4:5 och
4,5 : 5,5, måhända slutligen såsom 5 : G.

Men beträffande förhållandet mellan komministers och kyrkoherdes
minimilön har prestlöneregleringskomitén gått den motsatta
vägen: ökningen skulle både absolut och relativt göras
större på det högre beloppet. Medan den af Kongl. Maj:t för
öfver fem år sedan åsyftade löneförbättringen afsåg, att provisoriskt
höja komministrarnes minimilöner till 1,800 kronor, då
proportionen mellan komministers och kyrkoherdes minimilön

25

386

SÄRSKILDA MENINGAR.

alltså skulle komma att utgöra 1,800:3,000, och medan behofvet
af ytterligare snar löneförhöjning i främsta rummet kräfver det
lägre beloppets, komministerslönens, höjning till 2,000 kronor,
hvarmed skulle inträda förhållandet 2,000:3,000, så skulle
enligt komitéförslaget, med liten eller ingen förhöjning af den
lägre lönens grundbelopp, den högre lönen både absolut och relativt
ännu mera ökas, så att proportionen skulle blifva 2,000: 3,500.

Jag lemnar här alldeles å sido det förhållande, att, der vid
stigande utveckling folkmängden i ett pastorat ökades, detta i
allmänhet skulle för kyrkoherden förorsaka en fyra- eller, der
två komministrar äro, en åttadubbel ökning af inkomsterna i
förhållande till den ökning, som belöpte sig på komministern,
och att vid behofvet af en ny komministraturs inrättande till
och med en direkt minskning af förutvarande komministerslön
skulle inträda •— ett stadgande, hvartill jag nödgas återkomma —
och fäster mig uteslutande vid proportionen mellan minimilönerna.
Att denna nu skulle ändras till komministrarnes nackdel,
är så mycket mer anmärkningsvärdt, som proportionen mellan
kyrkoherde- och komministerslön i visst afseende redan varit
föremål för särskild anmärkning från riksdagens sida, då nemligen
denna i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 uttalat
bl. a., att en rättelse synes vara önskvärd särskildt i den olämpliga
proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och
komministers aflöning inom samma pastorat. Denna proportion
skulle emellertid, med de af komitén föreslagna bestämmelser,
vid alla tjenster med minimilön tvärtom förändras till komministerns
nackdel — oafsedt att samma proportion äfven i andra
fall skulle göras ännu olämpligare än tillförene. Så t. ex. skulle
lönerna för kyrkoherde och komminister i Ljusnarsbergs församling
af Vesterås stift, hvilka, enligt den på Kong! Maj:ts nåd.
förordning af den 11 juli 1862 hvilande löneregleringen, ecklesiastikåret
1896—97 belöpte sig till resp. 6,342 och 3,041 kr., efter komiténs
principer utgå med resp. 7,188 och 2,459 kr. (sedan en kapellpredikant
blifvit anstäld vid Hörken inom nämnda pastorat
— en anordning, hvarigenom visserligen minskning i arbetet för
de förutvarande presterna skulle uppstå, dock mer för kyrkoherden
än för komministern, alldenstund kapellpredikanten öfvertoge
jemväl kyrkobokföringen för kapellaget).

Beträffande åter proportionen mellan medelvärdet för hela
riket af en komministers- och en kyrkoherdelön skulle denna enligt

HERR EKSTRÖM.

387

de af komitén föreslagna grunder komma att utgöra, under förutsättning
att nu bestående indelning och organisation bibehålies;
4,853; 2,609 och under förutsättning att de af komitén föreslagna
ändringar i nu bestående indelning och organisation genomföras;
4,968 : 2,744.

Stannar man särskildt inför den senare proportionen, som
dock utgår från den för komministrarne gynsammaste förutsättningen,
så utvisar nämnda proportion, att, medan medellönen för
kyrkoherde skulle komma att falla mellan beloppen i andra och
tredje lönegraden och i det allra närmaste uppnå den tredje af
de af läroverkskomitén föreslagna lönegraderna för lektorer,
skulle komministerslönerna i medeltal med 256 kronor understiga
den lön, som föreslås för en läroverksadjunkt i första, lönegraden
— medium understiga minimum.

Huruvida denna proportion mellan kyrkoherde- och komministerslönerna,
som blefve en följd af komiténs förslag, skulle
låta rättvisa vederfaras komministrarne — derom öfverlåter jag
omdömet åt den opartiska eftertanke, som tillika besinnar, ej
mindre att vid den sist gjorda jemförelsen de komministraturer,
hvilkas bibehållande icke kräfves af ett ovilkorligt kyrkligt behof,
förutsättas såsom indragna och att af de återstående landskomministrarne
ett afsevärdt stort antal förutsättes — såsom i
annexförsamling bestridande jemväl kyrkobokföringen — utöfva
en med kyrkoherdarnes väsentligen likartad sjelfständig presterlig
verksamhet, än ock det förhållande att, medan för lektorstjenst
och adjunktstjenst vid de allmänna läroverken kompetensfordringarna
med afseende på aflagda examina äro väsentligt
olika, mellan kompetensen för kyrkoherde- och komministerstjenster
ingen dylik olikhet i våra dagar längre förefinnes.

*

Skulle sålunda, enligt de af komitén föreslagna grunder,
komministrarne i högre grad, än hvad med hänsyn till de i
många afseenden ändrade förhållandena skäligen kunnat väntas,
fortfarande förblifva det kyrkliga aflöningssystemets styfbarn i
förhållande till kyrkoherdarne, så skulle sådant i ännu högre
grad, och detta i olikhet mot hvad hittills varit förhållandet,
blifva fallet i förhållande till adjunkterna.

Beträffande adjunkterna föreslås icke blott ett i det hela
förändradt aflöningssystem utan ock en höjning af aflönings -

388

SÄRSKILDA MENINGAR.

beloppen, hvilken skulle nära nog fördubbla de belopp, till hvilka
man omsider genom reglering stiftsvis hunnit. Det är så långt
ifrån, att jag mot den föreslagna adjunktsaflöningen skulle önska
göra någon anmärkning, att jag tvärtom inom komitén varit
den förste, som nämnt dessa belopp. Men denna min åsigt om
adjunktsaflöningen har stått i samband med mitt yrkande om
ett väsentligt höj dt minimum för komministerslönerna. Och då
detta yrkande af komitén tillbakavisats, har mellan de föreslagna
lönerna för adjunkter och komministrar uppkommit en proportion,
som jag icke kunnat finna rättvis.

Ty oafsedt att adjunkten omedelbart efter sin prestvigning
kommer i åtnjutande af sin lön såsom adjunkt, hvaremot befordran
till första ordinarie tjenst i genomsnitt tager många år —
såsom framgår af de af mig i en reservation vid ett föregående
betänkande meddelade uppgifter1), enligt hvilka medelåldern för
de extra ordinarie prestman, som, under der angifven tidsperiod,
i Vexiö, Linköpings, Upsala och Skara stift tillträdt sin första
ordinarie tjenst, vid tillträdet vexlade mellan 34 år 6 månader
17 dagar och 37 år 10 månader 28 dagar eller i afrundade tal
34Va och 38 år — så gäller såsom regel, att adjunkten är ogift
men komministern gift. Och det är att hoppas, att detta förhållande
skall förblifva regel, ehuru visserligen förslaget om indragning
af ordinarie tjenstår och deras ersättning med s. b.
ständiga adjunkturer sannolikt skulle vid befordrans ytterligare
försenande draga med sig eländet af gifta adjunkter. Hvad
åter beträffar komministrarne, tillåter jag mig citera eu passus
i framlidne landshöfding Treflenbergs motion till 1897 års riksdag,
der motionären säger sig vilja fästa uppmärksamheten derpå,
att dessa rentaf tvingas af omständigheterna att vara gifta.
»En adjunkt eller vice pastor är i regel medlem i familjen hos
den prest, hvars biträde han är. Den visserligen ringa lönen
får han dock disponera för egen räkning. Dessa förhållanden
ändras, då han blir komminister. Svårigheten, ofta omöjligheten
att erhålla inackordering, i förening med församlingens anspråk
att ega ett presthus, icke blott en prest, tvingar den nyblifne
komministern att sätta bo».

Står det således fast, att i regeln adjunkten är den yngre
ogifte presten och komministern den äldre gifte, så ställer sig

>) Betänkandet om den kyrkliga indelningen och organisationen sid. 441 f.

HERR EKSTRÖM.

389

den frågan sjelfmant fram, om de lönebelopp, som- af komitén
föreslås för dessa tjensteinnehafvare, verkligen äro egnade att,
såsom § 1 af såväl nåd. förordningen den 11 juli 1862 som komiténs
eget förslag till föreskrifter angående beräkning af presterskapets
löner bjuder, bereda dessa tjensteinnehafvare inomhvarderas
särskilda tjenstegrad en efter tjenstegrad och lefnadskostnaderna
lämpad anständig bergning.

Adjunkten, hvilken såsom ogift får för sina egna behof
disponera sin kontanta lön samt på ett helt annat sätt än den gifte
kan begränsa sina utgifter, skulle såsom begynnelselön erhålla 800
kronor kontant och allting fritt eller i genomsnitt 1,500 kronor.
Beträffande denna lön, som af komitén enhälligt föreslås för
adjunkterna, är den i förhållande till nuvarande adjunktslöner
yisserligen ganska god. Så stor är denna lön dock icke, att
den medgifver kapitalbildning för den, som från studietiden har en
afsevärd skuldbörda att förränta. Och derför förblir den forne
adjunkten efter sin befordran till en komministratur, med ny
skuldsättning för sin bosättning, fortfarande hänvisad till att
uteslutande af sin lön försörja icke blott sig sjelf utan äfven
hustru, barn och tjenare. Men om 1,500 kronor anses nödiga
för en anständig bergning lämpad efter den obefordrades och
ogiftes tjenstegrad och lefnadskostnader, lära icke 2,000 kronor
kunna bereda den anständiga bergning, som kräfves af tjenstegrad
och lefnadskostnader för den äldre tjenstemannen, som är
ordinarie och gift. — Men det är ju möjligt, att aflöningen för
ännu en löneregleringsperiod eller för all framtid bör byggas
på den tysta förutsättningen, att stadgandet om att bergningen
skall vara anständig, fortfarande bör, åtminstone för vissa stift,
i fråga om komministrarna stanna på papperet.

Anmärkningsvärd är den förskjutning, som proportionen mellan
minimilönerna enligt komitéförslaget skulle undergå. Adjunktslönernas
minimum torde nu utgöra i kontant aflöning 350 kronor,
hvartill komma bostad och fritt vivre, en förmån, som
för kommande löneregleringsperiod med dess sjunkna penningvärde
torde få värderas till minst 700 kronor, men för hvilken
nu i allmänhet icke utgår högre kontant ersättning än 500 kronor
— ett minimum alltså af 850 kronor. Den nuvarande proportionen
mellan kyrkoherdes, komministers och adjunkts minsta
löneförmåner uttryckes således med formeln 3,000:1,700:850.
(Såsom förut anmärkt blifvit, bereda emellertid komministrarnes

390

SÄRSKILDA MENINGAR.

minimilön om 1,700 kronor sina innehafvare icke en anständig
bergning, och det är all anledning att hoppas, att detta belopp
redan under innevarande löneregleringsperiod kommer att höjas
till 2,000 kronor. Proportionen skulle alltså, vid höjning för
adjunkterna i de stift, der dessa äro svagast aflönade, af lägsta
kontanta aflöning till 400 kronor och af vivreersättningen till 600
kronor, under n. v. löneregleringsperiod utgöra 3,000 : 2,000 :1,000.)
Kyrkoherde och komminister stå således hittills hvarandra i löneförmåner
relativt närmare än komminister och adjunkt. Rättvisan
af ett sådant förhållande torde icke heller hafva blifvit
bestridd. Ty komministern är i likhet med kyrkoherden ordinarie
tjensteinnehafvare, bosatt och familjeförsörjare. Adjunkten
deremot är extraordinarie och ogift. Ingen adjunktslön belöper
sig heller för närvarande, ens vicepastorsarfvodet inberäknadt,
till minimum af en komministerslön, men väl öfverstiga många
komministerslöner minimum af kyrkoherdelönerna.

Enligt komitéförslaget skulle dessa förhållanden väsentligen
förändras. Komministern skulle i löneförmåner komma att stå
vida närmare adjunkten. De föreslagna minimilönerna skulle
till hvarandra stå i proportionen 3,500 : 2,000 : 1,500, eller med
andra ord: de svagast aflönade komministrarne skulle komma att
få mindre än förut i förhållande till kyrkoherdar ne, mindre än
förut i förhållande till adjunkterna. På hvilketdera förhållandet
man än reflekterar, torde man komma till den slutsatsen, att
lönen åt komministrarne, såsom i likhet med kyrkoherdarne ordinarie
tjensteinnehafvare, enligt komiténs förslag ännu mindre
än förut blefve »lämpad efter tj enstegraden».

*

Sammanställes den proportion mellan adjunkts och komministers
minimilön, som af komitén nu föreslås, eller det uppenbara
gynnandet af adjunkterna i förhållande till komministrarne,
med förslaget och tendenserna att utbyta komministrar mot ständiga
adjunkter, skulle man nästan kunna känna sig frestad att
fråga, om det är komministrarnes sjelfständiga ställning, som,
så vidt möjligt är, bör undanrödjas eller åtminstone genom ytterligt
låg aflöning försvagas. Ett, enligt mitt förmenande, åtminstone
i en löneregleringslag synnerligen omotiveradt uttryck,
som pekar åt det hållet, har influtit i § 4 af de föreslagna före -

HERR EKSTRÖM.

391

skrifterna angående aflöningens beräkning, då det nemligen heter,
att komminister i annexförsamling eller kapellag, hvilken på
eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en
eller ilera församlingar, eger undfå godtgörelse med 20 öre för
hvarje person af annexförsamlingens eller kapellagets folkmängd.
Ty om det kursiverade uttrycket redan såsom kyrkorättslig bestämmelse
är af tvifvelaktig lämplighet, af praktiska skäl, särskild!
der afståndet mellan annex- och moderkyrka såsom i
Norrland är mer betydande, och principielt, såsom stadgande
mer eller mindre godtycklig uppsigt öfver tjensteman, som handlar
på sjelfständigt embetsmannaansvar, en tillsyn, utan hvilken
han såsom extraordinarie i egenskap af vice pastor tidigare fullgjort
ännu ansvarsfullare åligganden — man jämföre för öfrigt
för omdömets skull t. ex. ett eventuel! förslag om ett stadgande,
att eu läroverksadjunkt skulle »under vederbörande lektors
tillsyn» meddela sin undervisning — så synes uttrycket
ännu mindre vara på sin plats i en bestämmelse om löneförmåner,
alldenstund det icke är annan persons tillsyn, som motiverar
ersättningen för arbetet, utan arbetet sjelft i förening med just
det egna ansvaret. Men äfven om så icke vore, synes det vara
föga logiskt att motivera ett stadgande om skyldighet för en
person att afstå en del af sin inkomst med framhållande af en
honom åliggande förment arbetspligt. Af det ena såväl som det
andra skälet har jag ansett, att ifrågavarande uttryck icke borde
i bestämmelserna om aflöningen ingå.

* *

*

Står det sålunda ur alla ofvan framhållna synpunkter fast,
att minimilönen för komminister icke bör sättas lägre än 2,400
kronor, och gäller, hvad jag under kyrkoherdelönerna yrkat beträffande
stadgandena om fyllnadsbelopp för arealen samt om
tio procents förhöjning för presterskapet i landsförsamling i
Skåne, Dalarne och Norrland, gifvetvis äfven komministrarne, så
återstår att tillse, huruvida och i hvilka afseenden öfriga förslag
till stadganden beträffande komministrarnes aflöning må kunna
vara i behof af revision.

Det är ännu tvenne af de föreslagna bestämmelserna, angående
hvilka jag nödgats yrka ändring, nemligen bestämmelserna
om grundbeloppet af aflöningen för komminister i vissa

392

SÄRSKILDA MENINGAR.

stadspastorat samt om fyllnadsbeloppet åt komminister i pastorat,
der två eller flera komministrar äro.

För lönen åt komminister i stadspastorat föreslås ett grundbelopp
af 2,400 kronor. Huru otillräckligt detta i allmänhet
är att i förening med den ringa fyllnadsersättning, som beräknad
efter folkmängden skulle tillfalla komministrarne, uppbringa
lönerna för stadskomministrarne till skäligt belopp, framgår af
några exempel. Enligt de af komitén föreslagna föreskrifterna
till beräkning af presterskapets aflöning skulle nemligen denna
komma att utgöra för domkyrkokomministrarne i ITpsala 3,128
kronor, i Yesterås 2,950, i Yexiö 2,821, i Lund 2,802 och i Göteborg
3,155 kronor, för komministrarne i Sundsvall 3,092 och i
Stockholms storkyrkoförsamling 2,753 kronor.

Huru otillfredställande de bestämmelser äro, som skulle leda
till dylika löner för stadskomministrarne, har komitén sjelf vidgått,
då komitén för i det allra närmaste alla komministrar i
de icke alltför små städerna nödgats föreslå särskilda tillskott
för förhöjning af de belopp, som skulle framgå ur komiténs egna
principer. Nu kan man visserligen säga, att det ju för en tjänsteinnehafvare
kan vara tämligen likgiltigt, huru man beräknat
och föreslagit hans aflöning, blott han verkligen erhåller sådan
tillräcklig för en anständig bergning. Men oafsedt att några
garantier för aflöning utöfver de belopp, som beräknas i enlighet
med de gifna allmänna föreskrifterna, för komministrarne knappast
komme att finnas, vill det förefalla ganska olämpligt, att, då
bestämmelserna skulle åsyfta att bereda hvarje tjenstgörande
prestman en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna
i orten lämpad anständig bergning, desamma skulle så
affattas, att lönerna för en hel klass af prester, nemligen stadskomministrarne,
enligt lagstiftarens eget erkännande icke komme
att motsvara detta kraf.

Med anledning af detta förhållande har jag inom komitén
yrkat, att såsom grundbelopp af lönen för komminister i de
icke alltför små städerna skulle föreslås 3,000 i stället för 2,400
kronor. Och har jag vid närmare granskning ansett, att det
nämnda högre beloppet borde utgöra grundbelopp för lön åt
komminister i församling af stad med öfver 5,000 invånare.
Skulle komministern i Lidköping med denna bestämmelse anses
få alltför hög lön, kunde gränsen sättas vid 6,000 per -

soner.

HERR EKSTRÖM.

393

Att jag sålunda med begränsning till stads församling formulerat
förslaget till denna bestämmelse och icke helt allmänt
låtit den såsom i komiténs förslag omfatta komminister i stadseller
blandadt stads- och landspastorat, beror däraf, att jag icke
ansett lämpligt, ifall lönerna åt komministrar i sådana landsförsamlingar,
hvilka tillhöra pastorat, där kyrkoherden skulle
erhålla lön såsom i stadspastorat, folie under de allmänna bestämmelser,
hvilka annars afse lön åt komminister i stadsförsamling.

I fall lön åt komminister i landsförsamling af stadspastorat
erhåller samma grundbelopp som lön åt komminister i stadsförsamling,
uppkommer nämligen en dubbel oegentlighet. Dels erhåller
komministern i sådan landsförsamling en aflöning, som
afsevärdt och utan rimlig anledning öfverstiger den aflöning,
som utgår till komminister i annan motsvarande landsförsamling.
Så t. ex. skulle komministern i Rörstils landsförsamling af erkestiftet,
derför att till pastoratet hörer Östhammars stad, erhålla
en lön om 2,628 kronor, men komministern i Väddö pastorat af
samma stift en lön om 2,143 kronor, utan att olikheten vare sig
i arbete eller lefnadskostnader inom de båda nämnda pastoraten
motiverar en dylik olikhet i lönebeloppen (enligt de af mig föreslagna
grunder: i hvardera 2,400 kronor). Likaledes skulle komministern
i Pelarne med dess 716 invånare få en lön om 2,801
kronor, men komministern i Häsleby med dess 1,742 invånare
allenast 2,496 kronor (enligt mitt förslag resp. 2,405 och 2,646
kronor). Dels skulle i dylikt blandadt stads- och landspastorat
komministern i landsförsamlingen med de af komitén föreslagna
bestämmelser oftast erhålla en högre aflöning än komministern
i stadsförsamlingen, hvilket åter komme att strida mot en af
komiténs egna grundsatser beträffande aflöningen. Så t. ex.
skulle enligt ifrågavarande grunder komministerslönen uppgå i
Skara stad till allenast 2,603 kronor men i annexförsamlingen
Bjerklunda till 2,835 kronor (enligt mitt förslag resp. kronor
2,893 och 2,689).

Att förhöjningen af grundbeloppet för stadskomministers lön
till 3,000 kronor af mig föreslagits att gälla endast förste komministern
i församling af stad med mer än 5,000 invånare, har
föranledts af den olikhet beträffande tungan af presterskapets
aflöning, som enligt nu framlagda förslag om tiondens afskrifning
skulle komma. att råda mellan stad och land, då landsför -

394

SÄRSKILDA MENINGAR.

samlingarna komme att för sitt presterskaps aflöning erhålla
högst betydande tillskott ur kyrkofonden, men städerna i allmänhet
fortfarande skulle utan sådant bidrag sjelfva bestrida
sitt presterskaps aflöning. Genom att lönen för andra (tredje)
komministern sålunda sattes 600 kronor lägre än för förste komministern,
torde man å andra sidan få hoppas, att städerna mindre
lätt skulle lockas att understödja förslaget att med endast extra
ordinarie prestman uppehålla tjenster, hvilka erfordras af ett
konstant behof.

a

%

Den andra bestämmelse beträffande beräkningen af komministrarnes
löner, som är af beskaffenhet, att jag mot densamma
nödgas anföra reservation, stadgar, att, der två eller flera komministrar
äro, det fyllnadsbelopp, som enligt de föreslagna grunderna
annars skolat till komministern utgå, skall mellan de båda
(flera) komministrarne lika fördelas.

Huru denna bestämmelse komme att verka, framgår af några
belysande exempel, vid hvilka jag alldeles lemnar ur sigte det
förhållande, att vid folkmängdens ökning kyrkoherdens lön skulle
ökas med i allmänhet 40 öre för person, under det att ökningen
för komministrarne skulle belöpa sig till allenast 5 öre eller
3 V3 öre, d. v. s. en åttondel eller en tolftedel af ökningen för
kyrkoherden.

I Ljusdals pastorat af erkestiftet skulle med nu bestående
indelning och organisation kyrkoherdelönen enligt komiténs förslag
uppgå till 7,048 kronor, komministerslönen till 3,162 kronor.
Om, såsom komitén föreslagit, ett kapellag bildades af pastoratets
norra del och detta, Hennans kapellag, finge sin egen prest,
skulle enligt komiténs principer lönen för kyrkoherden ökas till
7,308 kronor, men för komministern minskas till 2,481 kronor.
I Nordmalings pastorat af Hernösands stift skulle lönen för
kyrkoherden utgöra 7,098 kronor, för komministern 3,171 kronor.
Men om af pastoratets nordvestra del bildades Nyåkers kapellag och
detta finge sin egen prest, hvilken öfvertoge jemväl kyrkbokföringen
för kapellagets 1,300 invånare, skulle enligt komiténs
principer lönen för kyrkoherden ökas till 7,230, för komministern
minskas till 2,486 kronor.

Orimligheten i bestämmelser, som stadga ökning af kyrkoherdens
lön, då hans arbete minskas, har jag i n,äst föregående

HERR EKSTRÖM.

395

reservation uppvisat. Jag inskränker mig här till att påpeka
förhållandet med komministerslönerna. Att vid inrättandet inom
ett pastorat af ytterligare en komministerstjenst den förutvarande
komministerns lön skall nedsättas, kan naturligtvis icke motiveras
med påståendet, att hans lefnadskostnader genom nämnda
förändring minskas. Motiveringen skulle således vara att söka
deri, att hans arbete minskas. Men detta är icke alltid händelsen,
då det nemligen kan inträffa, att den förutvarande komministerns
arbete är begränsadt till en annexförsamling, som icke
alls beröres af den förändring, som inträder på annat håll inom
pastorat genom den nya tjenstens inrättande. Men äfven om
den förutvarande komministerns arbete i någon mån skulle minskas
genom inrättandet af den nya tjensten, så kan arbetsminskningen
för honom icke blifva så stor som för kyrkoherden, hvadan
den bestämmelse dock uppenbarligen i hvarje händelse förblifver
orättvis, som stadgar, att af nämnda anledning komministerns
lön skall minskas, medan kyrkoherdens förblifver oförändrad
eller till och med ökas.

En bland verkningarna af ifrågavarande stadgande, att, der
två eller flera komministrar äro, det fyllnadsbelopp, som skulle
utgå med 10 öre för hvarje person af folkmängden, skall mellan
dem lika fördelas, skulle blifva, att just i de största pastoraten
komministerslönerna blefve om icke de allra minsta dock anmärkningsvärdt
små, i regeln mindre än lönerna åt komministrar i
mindre pastorat och i många fall till och med mindre än under
innevarande löneregleringsperiod. Så t. ex. skulle med 2 eller
3 komministrar i följande stora församlingar dessas löner blifva
som följer: i Solna 2,183 kronor, i Vermdö 2,000, i Tierp 2,184,
i Torsåker 2,182, i Ofvansjö 2,198, i Qvillinge 2,058, i Ringarum
2,058, i Stora Malm 2,071, i Sollefteå 2,069 kronor o. s. v.

I åtskilliga större församlingar skulle genom den föreslagna
bestämmelsen om fyllnadsbeloppets lika fördelning till och med
nuvarande komminister löner blifva minskade: t. ex. i Ofvansjö
från 3,227 till 2,198, i Y. Yingåker från 2,675 till 2,230, i Söderbärke
från 2,249 till 2,144, i Gagnef från 2,901 till 2,258 kronor
o. s. v.

Något motiv till ett dylikt stadgande torde icke stå att
finna annat än det, att det framför allt skulle gälla att »se till,
att inte komministrarne få för mycket». Det har emellertid
också sagts mig, att, ifall det blefve så stora komministerslöner,

396

SÄRSKILDA MENINGAR.

det skulle kunna komma att inträffa, att deras innehafvare icke
ville bli kyrkoherdar.

Hvad sistnämnda möjlighet angår, synes den dock icke innebära
någon så stor olycka eller fara, att den på lagstiftningsväg
måste förekommas, så vida man icke anser, antingen att
det för komministrarnes tjänsteduglighet eller något annat ändamål
skulle vara nödvändigt, att de allesammans ständigt äflades
efter att blifva kyrkoherdar, eller att en kyrkoherdes civila
göromål äro något för prestens kall så väsentligt, att han först
med öfvertagande af de mångahanda och olikartade expeditionsgöromålen
bör kunna hafva rätt till en äfven vid mera framskriden
ålder tillräcklig bergning, hvilken deremot principielt
bör förvägras den prest, som vill egna sig mer odeladt åt predikande,
själavård och studier.

Allvarligare förefaller farhågan, att komministrarne skulle
få för mycket, ifall icke den restriktiva åtgärden med fyllnadsbeloppets
delning vidtoges i pastorat med två eller flera komministrar,
eller att det skulle vara att »begära orimligheter», ifall
man yrkade, att nämnda åtgärd icke skulle vidtagas. För denna
farhågas belysning måste man alltså se efter, till hvilka belopp
komministerslönerna i de större pastoraten skulle stiga, ifall
äfven der komministrarne fingo uppbära sin 10-öring odelad.

Det vill då till en början icke förefalla orimligt, ifall komministrar,
enligt komiténs förslag i öfrigt, skulle få löner om
exempelvis i Yermdö 2,231 kronor, i .Ringarum 2,517 kronor, i
Undenäs 2,616 kronor, i Stora Malm 2,492 kronor — tjugu år
härefter. Borde dessa belopp betecknas såsom orimliga, lärer
orimligheten åtminstone icke vara att söka i deras storlek.
Landspastorat med två eller flera komministrar äro för öfrigt
jemförelsevis få. Ifall bestämmelsen om fyllnadsbeloppets lika
fördelning strökes, synes medelbeloppet af komministerslönerna
ändock icke ens i detta fåtal af de större landspastoraten
komma att uppgå till 3,000 kronor för annat stift än Hernö
sands. I sistnämnda stift skulle, ifall det af komitén enligt
mitt förmenande alltför högt beräknade fyllnadsbeloppet för de
mycket höga arealerna tillämpades, vid några få komministraturer
lönen komma att uppgå till 4,000 kronor eller derutöfver.
Men i landspastorat inom hela det öfriga riket skulle af 586,
eller med nuvarande indelning och organisation 731, komministrar
endast 2 erhålla en lön öfverstigande 4,000 kronor, nemligen

HERR EKSTRÖM.

397

komministern i Borlänge af Stora Tima pastorat, med kyrkobokföring
å eget ansvar för 5,000 personer, och komministern i
Fernebo af Filipstads pastorat, med kyrkobokföring å eget ansvar
för 5,248 personer; men skulle antalet efter Stora Tana
pastorats sannolika delning reduceras till 1. Så pass stora blefvo
orimligheterna i löneväg, ifall det föreslagna stadgandet om fyllnadsbeloppets
lika fördelning strökes.

Anmärkningsvärd ter sig för öfrigt olikheten mellan de åtgärder,
som föreslås för att begränsa kyrkoherdelönernas och
för att hindra komministerlönernas växande i höjden. På de
förras tillväxt skulle endast bestämmelsen om ett maximum af
10,000 kronor verka hämmande. Men beträffande komministerlönerna
föreslås ett specielt stadgande, som i just de större pastoraten
— der, enligt hufvudgrunderna, komministerslönerna
skulle kunna blifva något större; der de enligt sakens natur
borde vara något större; och der de hittills faktiskt varit större
än i öfriga pastorat — åsyftar, helt enkelt, att få dem mindre,
att, genom en för hela systemet i öfrigt främmande bestämmelse
få ned dem, ofta till ett belopp understigande det hittillsvarande
och i regeln understigande komministerslönerna i de mindre pastoraten.
Under det således den regeln annars i komiténs system
tillämpas: större löner i de större pastoraten, så skulle för en
del af komministrarne uppfinnas en ny regel: mindre löner i de
större pastoraten.

Ur hvilken synpunkt, praktisk eller principiel, jag än betraktat
det i § 3 till stadgandet om komministerlöns fyllnadsbelopp
fogade tillägget »till lika fördelning mellan dem», har jag
alltså ansett, att det borde ur förslaget utgå.

Under viss förutsättning anser jag emellertid, att för komministrar
i landsförsamling i Skåne, Dalarne och Norrland, der i
pastoratet två eller flera komministrar äro, ett stadgande i den
af komitén angifna riktning lämpligen kunde, ehuru med betydlig
modifikation, i förslaget införas, nemligen för så vidt de
annars beräknade lönerna derstädes komma att, såsom jag föreslagit,
förhöjas med tio procent. Modifikationen är den, att i
stället för att komitén drif vit reduktionen till hälften, tredjedelen
o. s. v. af det efter de allmänna reglerna beräknade fyllnadsbelopp,
det enligt mitt förmenande borde i nämnda lands -

398

SÄRSKILDA MENINGAR.

delar och under angifva förutsättningar bestämmas till tre fjerdedelar.
Äfven för komminister i stadsförsamling torde denna
modifierade bestämmelse lämpligen kunna tillämpas,1) då i dylika
församlingar verkan af den förutsatta reduktionen af fyllnadsbeloppet
motverkas af den höjning af grundbeloppet med 600
kronor (enligt mitt förslag: för förste komminister i icke alltför
små städer med 1,200 kronor), som der inträder, hvarjemte hänsyn
torde böra tagas till det förhållande, att städerna såsom
hittills skulle komma att utan bidrag från kyrkofonden aflöna
sitt presterskap.

* *

*

Då lönebeloppen för komministr atur erna i Stockholm icke
kunnat enligt de af komitén föreslagna allmänna bestämmelserna
blifva tillräckliga för en efter hufvudstadens förhållanden anständig
bergning, hafva i tabellerna af komitén förslagsvis angifvits
de särskilda tillskott, hvarmed de enligt komiténs mening
borde förhöjas. Totalbeloppet jemte den fria bostaden har af
komitén ansetts böra utgöra 4,500 kronor eller samma aflöning,
som föreslås för komministrarne i Göteborg.

Komministrarne i Stockholm hafva af ålder ansetts såsom
kyrkoherdarnes i landsorten vederlikar. De nu föreslagna beloppen
afse en period, som för hufvudstaden inträder först 22 ä 24
år härefter. Och de äro derjemte bygda på den förutsättningen,
att all ersättning för presterliga förrättningar skulle jemväl
inom hufvudstaden upphöra. Men vid nämnda tid och under
angifna förutsättning torde åt förste komministern i en hufvudstadsförsamling
eu aflöning af 5,000 kronor — den aflöning, som
komitén i regeln föreslagit för kyrkoherden i det obetydligaste
skånepastorat — icke komma att bereda mera än en anständig
bergning, om ens detta. För andre (tredje) komministern har
jag ansett, att 4,500 kronor lämpligen kunde föreslås och har med

'') Att bestämmelsen, med den af komitén för Stockholm och Göteborg föreslagna
församlingsdelning, icke ens i dessa städer skulle leda till alltför höga komministerslöner,
framgår af min tabell öfyer presterskapets löner, der mitt förslag om tre
fjerdedelar af annars utgående fyllnadsbelopp tillämpats för nu ifrågavarande fall.
Skulle man få antaga, att de nuvarande vidunderliga stockholmsförsamlingarna
skulle förblifva odelade under ännu en löneregleringsperiod, kunde faran af alltför
stora komministerslöner i hufvudstaden lätt afhjälpas genom att § 9 erhölle
följande lydelse: Ej må på grund af ofvan angifna bestämmelser lön för någon
kyrkoherdebeställning fastställas till högre belopp än 10,000 kronor ej heller för
någon komministersbeställning till högre belopp än 5,000 kronor.

Genomsnittslöner för komministrar,

1.	2.	3.	4-	! 5.	6.	7.	8.	9.	10.
		Under den i reservantens tabell till lönestat antagna förutsätt-ningen beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen.	Med komiténs löneförslag, under förutsättning att
	Stift.	Hela antalet	Medeltal för alla komministerslöner så-dana de föreslagits af	Antalet kommi-nistrar i lands- församling.	Medellön för landskom- minister enl. reser-vanten.	nuvarande indelning och organisation hibe-hålles oförändrad (Ser. D. Tab. 1).	de af komitén före-slagna ändringar i in-delning och organisa-tion genomföras (Ser. D. Tab. 2).
		kommi- nistrar.	reservanten.	komitén.	Antal kom-ministrar i lands-pastorat.	Medellön för kommi-nister i lands-pastorat.	Antal kom-ministrar i lands-pastorat.	Medellön för kommi-nister i lands-pastorat.
1.	Upsala......	88	2,874	2,472	78	2,765	109	2,227	55	2,491
2.	Linköpings.....	68	2,677	2,495	52	2,479	96	2,129	38	2,327
! 3.	Skara .......	84	2,721	2,578	73	2,639	101	2,375	54	2,564
4.	Strängnäs.....	54	2,667	2,516	42	2,479	71	2,179	36	2,311
5.	Västerås......	72	3,031	2,560	60	2,972	57	2,351	51	2,458
i	Växjö.......	74	2,611	2,405	67	2,524	96	2,216	58	2,352
7.	Lunds .......	73	2,995	2,914	46	2,685	19	2,764	46	2,686
8-	Göteborgs.....	94	3,085	2,932	73	2,765	72	2,685	68	2,819
9.	Kalmar......	27	2,709	2,400	24	2,597	32	2,188	20	2,392
10.	Karlstads.....	72	2,832	2,461	66	2,777	74	2,487	58	2,416
11,	Hernösands ....	121	3,151	2,720	in	3,130	83	2,851	99	2,694
12.	Visby.......	7	2,840	2,694	5	2,671	4	2,200	4	2,607
13.	Stockholms stad . . .	38	4,737	4,500		—	—	—	—	—
	Hela riket	872	2 906	2,697	697	2,759	814	2,376	582	2,512

HERR EKSTRÖM.

400

SÄRSKILDA MENINGAR.

beräkning efter sålunda uppkommande totalbelopp utfört det tillskottsbelopp,
som i min tabell finnes angifvet i dess helhet förStockholms
komministrar. Beträffande komministrarne i Göteborg
har jag utfört tillskottsbeloppets totalsumma efter beräkning
af en aflöning om kronor 4,500 kronor åt förste och 4,000
åt andre (tredje) komminister.

# *

*

Tablån å föregående sida utvisar komministrarnes genomsnittslöner
enligt de grunder för aflöningen, som jag nu framstält.
Till jämförelse har jag i tabellen upptagit de motsvarande
belopp, till hvilka man kommer enligt komiténs förslag.
Dock har jag endast beträffande medellönerna för alla komministrar
kunnat utföra jemförelse!! under gemensam förutsättning
beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen, nemligen
den, som ligger till grund för min tabell »Presterskapets
löner». Då jag icke hunnit få uträknade landskomministrarnes
medellöner enligt komiténs förslag under nämnda förutsättning,
har jag måst nöja mig med att upptaga dessas medellöner enligt
komitéförslaget under de olika förutsättningar, som ligga
till grund för komiténs Tall. 1 och 2 Ser. D., hvarvid emellertid
är att märka jemväl, att komitétabellernas nu i fråga varande
medellöner icke omfatta komministersiöner i landsförsamling
af stadspastorat.

Beträffande ordningen de olika stiften emellan af medellönerna
för komministrar i landsförsamling inskränker jag mig
till att påpeka, att Hernösands stift äfven här kommer i första
rummet, framför Vesterås stift, som förut innehaft detta rum,
och att erinra om att på sid. clxxxii komitén meddelat eu öfversigtstabell
innefattande komministrarnes löneförmåner eckle-.
siastikåret 1896—97, hvarifrån material kan hemtas för vidare
jemförelse!’.

Medeltalet för hela riket af samtliga komministerslöner,
stadskomministrarnes, äfven i Stockholm och Göteborg, inberäknade,
belöper sig enligt mina grunder för aflöningen till 2,966
kronor, medeltalet af ensamt landskomministrarnes till 2,759
kronor. Åt en opartisk pröfning hänskjuter jag domen, om dessa
lönebelopp innebära orimligheter.

HERR EKSTRÖM.

401

Presterskapets aflöning’

enligt reservantens grunder för lönernas beräkning jemte föreslagna
särskilda tillskott och med hänsyn jemväl till reservantens skiljaktiga
förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen.

1.	2-	3.	4.	5.	6.	7.
	Kyrkoherdarnes aflöning	Komministrarnes aflöning	Ordinarie prester-skapets aflöning
Stift.	enligt reser- vantens förslag	öfverstiger aflöningen enligt komiténs förslagx) med	enligt reser- vantens förslag	öfverstiger aflöningen enligt komiténs förslag1) med	enligt reser- vantens förslag	öfverstiger aflöningen enligt komiténs förslag med
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Upsala.....	824,502	61,951	253,025	35,433	1,077,527	97,384
Linköpings ....	676,776	34,315	182,109	12,365	858,885	46,680
Skara......	595,327	10,530	228,539	11,891	823,866	22,421
Strengnäs ....	548,270	32,332	144,051	8,093	692,321	40,425
Vesterås .....	550,124	59,089	218,343	33,902	768,467	92,991
V exiö......	487,346	20,704	193,342	15,249	680,688	35,953
Lunds ......	1,296,589	- 75,885	218,739	5,885	1,515,328	— 70,000
Göteborgs ....	692,807	13,132	290,158	14,398	982,965	27,530
Kalmar.....	198,585	7,819	73,134	8,338	271,719	16,157
Karlstads ....	430,716	35,988	203,891	26,708	634,607	62,696
Hernösands ....	898,477	104,417	381,343	52,093	1,279,820	156,510
Tisby......	147,934	1,730	19,891	1,026	167,825	2,756
Stockholms stad . .	166,355	—	180.000	9,000	346,355	9.000
Summa	7,513,808	806,122	2,586,565	234,881	10,100,373	540,503

1) Med den förutsättning beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen,
hvarunder reservanten utarbetat sin tabell; se för öfrigt noten under
sid. 372.

26

402

SÄRSKILDA MENINGAR.

I omstående tablå »presterskapets aflöning» bar jag sammanfört
aflöningssnmmorna för de olika grupperna kyrkoherdar och
komministrar och de olika stiften samt för öfversiktlighetens
skull tillfogat det belopp, hvarmed hvarje summa öfverstiger (i
ett fall understiger) motsvarande belopp enligt komiténs förslag.
Kostnaden för presterskapets aflöning enligt mitt förslag skulle
öfverstiga komiténs med 540,503 kronor, ett belopp, som innebär
en förhöjning med 5,65 eller något mer än 57a procent. Utan
denna förhöjning och aflöningsmedlens i öfverensstämmelse med
mitt förslag något förändrade fördelning de olika stiften emellan,
skall enligt mitt förmenande en afsevärd del af det svenska presterskapet
komma att icke åtnjuta en anständig bergning.

C. Löneförmåner för adjunkter.

1. Godtgörelse i penningar för bostad och vivre (§ 11).

Denna godtgörelses minimum skulle utgöra i stad (utom
Stockholm och Göteborg) 800 kronor, i landspastorat 500 kronor.
•Tåg har icke kunnat finna det lämpligt att så skarpt skilja
mellan stad och land. Det finnes icke så få smärre städer, der
lefnadskostnaderna äro lägre än på många platser på landsbygden;
så t. ex. torde lefnadskostnaderna i Öregrund och Östhammar
vara lägre än i Elfkarleby i samma landskap. A andra
sidan torde äfven på landsbygden 500 kronor vara en alltför låg
ersättning för bostad och vivre. Med 600 kronor utgår nämnda
ersättning allaredan nu i ett stift, och den synes icke rättvisligen
kunna någonstädes sättas lägre 20 år härefter. Snarare
torde man kunna förmoda, att vid den tid, författningen afser,
bostad och vivre icke skall kunna ens på landsbygden erhållas
för lägre pris än 60 kronor pr månad eller 720 kronor pr år,
till hvilket minimibelopp godtgörelsen äfven i stad med hänsyn
särskildt till en del städer lämpligen torde kunna sättas, då det
i alla händelser står domkapitlet öppet att i förekommande fall
höja beloppet.

2. Ordinarie prest såsom tjenstebiträde eller vikarie (§§ 12,15).

I tvenne afseenden har jag haft annan mening än den, som
fått sitt uttryck i de föreslagna stadgandena härom.

HERR EKSTRÖM.

403

Bestämmelsen om ersättning åt ordinarien i dylikt fall föregås
af orden: »om godvillig öfverenskommelse icke träffas».
Dessa ord synas mig införa något för systemet, vare sig man
ser saken ur den enes eller den andres synpunkt, helt och hållet
främmande. Enligt systemet skall adjunkt, som förordnats att
biträda en ordinarie tjensteinnehafvare, uppbära l:o) af ordinarien
kost och vivre eller ersättning derför, 2:o) från kyrkofonden
arfvode, 3:o), eventuel^ af ordinarien vikariearfvode. Om nu
prestbrist vållar det undantagsförhållande, att extraordinarie
icke kan såsom tjenstebiträde, eventuelt vikarie, förordnas, ehuru
domkapitlet funnit skäl föreligga att åt vederbörande bevilja
tjenstebiträde eller full tjenstledighet, så synes detta förhållande
icke böra vålla förändring i vare sig adjunkts-(vikarie-)tagarens
eller den såsom adjunkt (vikarie) förordnades rättsliga ställning,
derför att den senare till följd af pr estbristen mottagit dylikt
förordnande, ehuru han sjelf är ordinarie tjenstinnehafvare. Det
är nemligen här icke fråga om de, naturligtvis icke så sällan förekommande,
fall, då, vid behof för den ene af två i samma pastorat
tjenstgörande embetsbroder af en eller annan veckas hvila, den
andre, utan att domkapitlet besväras med denna fråga, åtager sig
att bestrida äfven den förres tjenstgöringsskyldighet, utan ställningen
förutsattes vara den, att den ene ordinarien hos domkapitlet
nödgas formligen och antagligen för längre tid begära biträde
eller vikarie och domkapitlet, med godkännande af de anförda skälen,
finner, att e. o. prestman borde såsom adjunkt (vikarie) missiveras
men i brist på extraordinarie förordnar i pastoratet eller
dess omedelbara grannskap anstäld annan ordinarie.

Denne inträder då i samma skyldigheter som en missiverad
extraordinarie. Han bör sålunda inträda äfven i dennes rättigheter.
Till en början gent emot den andre ordinarien, till hvilkens
adjunkt eller vikarie han nu förordnats. Utan att denna sak
principielt ställdes under debatt borde det vara sjelfklart, att
adjunkts- eller vikarietagaren skulla vara skyldig bestå ersättning
för kost och vivre. Ty hvarför skulle han göra en ekonomisk
vinst på prestbristen? Nu förutsätter emellertid förslaget,
att så skall ske. Och den till biträde (vikarie) förordnade ordinarien,
som enligt naturens gång i regeln blir den yngre och
lägre aflönade af de båda ordinarierna, eller komministern,
stämplas genom sjelfva författningen såsom obillig, derest han
icke genom »godvillig öfverenskommelse» skänker efter större

404

SAKSKADA MENINGAR.

eller mindre del af hvad den andre ordinarien, i regeln den
bättre aflönade, lagligen skolat utgifva, derest prestbristen icke
kommit emellan — lagligen och med tacksamhet, alldenstund det
nya systemet fullständigt befriar adjunktstagaren från hittills
gällande förpligtelse att utöfver kost och vivre eller ersättning
derför vidkännas äfven det kontanta adjunktsarfvodet. Men att
genom en särskild lagbestämmelse skulle kastas ett sken af
obillighet öfver den ekonomiskt sämre lottade, derest denne skulle
ifrågasätta att af den bättre lottade få ut hvad den senare dock
enligt lag är förpligtad att utgifva —• mot en sådan lagbestämmelse
har jag reserverat mig och yrkat utgående af orden
»om godvillig öfverenskommelse icke träffas», utan hvilket
stadgande det naturligtvis förblir vederbörande obetaget att,
delvis eller helt, efterskänka ersättningen för kost och vivre.

Äfven orden »såsom ersättning» böra enligt mitt förmenande
och på i det följande angifvet skäl utgå på första stället i §,
men genom tillägg af orden »af denne» utmärkas, att adjunktstagarens
skyldigheter förblifva de samma, antingen extraordinarie
eller ordinarie förordnats till hans embetsbiträde. Stadgandet
skulle sålunda erhålla följande lydelse:

Ordinarie prest, hvilken förordnats att
annan i hans tjenst biträda, skall af denne
bekomma, förutom skjuts i tjensteärenden,
hvad enligt nästföregående § skolat såsom
ersättning för bostad och vivre åt adjunkt
utgå.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke hela nu
i fråga varande § lämpligen borde såsom sådan helt och hållet
utgå och dess bestämmelser i synnerligen förenklad form sammanföras
till ett helt med öfriga bestämmelser för det fall, att
ordinarie prest förordnas såsom biträde (vikarie) åt annan ordinarie.

En af dessa bestämmelser, hvilken i förslaget, sådant det
nu föreligger, helt och hållet saknas, är den om arfvode åt den
sålunda till adjunkt förordnade vikarien. Han skulle, helt enkelt,
icke få något arfvode alls, eller också skulle den ersättning
för bostad och vivre, hvars belopp, enligt komitéförslagets antydan,
borde genom godvillig öfverenskommelse nedprutas under det
lagliga minimum, i och för sig utgöra såväl ersättning för bo -

HERR EKSTRÖM.

405

stad och vivre som arfvode. Medan alltså adjunktsaflöningen i
regel skulle i de flesta pastorat utgå med, enligt komiténs förslag,
500 kronor ersättning för bostad och vivre samt 800 kronor
adjunktsarfvode, summa 1,300 kronor, borde densamma, enligt
samma förslag, för ordinarie prestman — i regeln komminister
— som erhölle adjunktsförordnande, utgöra mindre än
500 kronor.

Jag har icke lyckats öfvertyga mig om rättvisan i ett
dylikt stadgande. Adjunktsaflöningen är att betrakta såsom
minsta skäliga årliga ersättning åt presterligt embetsbiträde.
Detta minsta belopp blir väl icke mindre skäligt, om embetsbiträdets
alla funktioner påläggas en, som derjemte innehar ordinarie
tjenst. Ifall extra ordinarie prest anställes såsom biträde
åt två ordinarie tjenstinnehafvare, föreslås visserligen det
stadgandet, att hans arfvode icke skall förhöjas med mer än
hälften. Man skulle i analogi härmed kunna anse, att ordinarien,
som förordnas såsom adjunkt, skulle kunna skäligen
ersättas med — förutom den från adjunktstagaren utgående
ersättningen — hälften af det arfvode, som, derest extraordinarie
till adjunkt förordnats, skolat från kyrkofonden utgå. I ett
sådant stadgande blefve ändock någon rimlighet.

Men mellan en extraordinarie, som förordnas till adjunkt,
och en ordinarie, som erhåller liknande förordnande, varder en
väsentlig skilnad i tjenstgöringsskyldighet rådande. Den förre
kommer i sj elfva verket knappast att bära bördan af mer än en
tjenst, enär det förutsättes, att de båda adjunktstagarne så öfverenskomma
om fördelningen af adjunktens biträde, att samtidighet
i tjenstgöringen för denne icke uppstår. För en ordinarie
deremot, som erhåller adjunktsförordnande, ställer sig
saken helt annorlunda. Han har redan vid sin innehafvande
ordinarie tjenst full arbetsbörda. Det förordnande, han nu mottager,
innebär således en verklig tillökning i arbete. Det kommer
ock eventuel att vålla honom utgifter, då han nämligen, särskild!
vid för honom oundviklig samtidighet i tjensteplikterna,
måste sjelf af sitt adjunktsarfvode utbetala ersättning åt biträde.
Under sådana förhållanden synes det icke vara skäligt
att till förmån för kyrkofonden förvägra den till adjunkt förordnade
det minimum af arfvode, som bör adjunkt tillkomma.

Det kan visserligen svaras, att en ordinarie icke kan tvingas
att mottaga ett adjunktsförordnande. Han kan vägra att tjenst -

406

SÄRSKILDA MENINGAR.

gorå såsom adjunkt. — Detta är sant. Men lika klart är, att i
tider af prestbrist det ordinarie presterskapet vill för församlingsvårdens
skull så vidt möjligt öfvertaga äfven adjunktsgöromål.
Och det blir då föga rimligt, att den, som detta gör,
skall till förmån för kyrkofonden beröfvas arfvodet för denna
tjenstgöring.

Ett ännu klarare ljus faller öfver komiténs nu i fråga varande
förslag, ifall man besinnar, huru det skulle ställa sig, om den
såsom adjunkt förordnade ordinarien tillika förordnades såsom
vikarie. Det låter sålunda tänka sig, att en ordinarie komminister
förordnades till vikarie för sin kyrkoherde. En annan
skulle såsom vice pastor uppbära l:o) (ersättning för) bostad och
vivre, 2:o) adjunktsarfvode, 3:o) vikariearfvode. När nu komministern
gör samma arbete, skall han förvägras den mest betydande
af posterna i denna godtgörelse, adjunktsarfvodet.

Antag sålunda, att domkapitlet i Yesterås funne det lämpligast
att till vice pastor i Stora Tuna pastorat förordna komministern
på stället och att denne ansåge sig böra mottaga förordnandet,
för att icke pastoralvården i det ytterligt tungskötta
pastoratet skulle öfverlemnas åt en med förhållandena fullkomligt
obekant extraordinarie. Sjelf nödgades komministern under
sådana förhållanden hålla adjunkt, enär båda tjensternas uppehållande
af en person vore en omöjlighet. Till denne sin adjunkt
skulle han utgifva full ersättning för bostad och vivre
således motsvarande den godtgörelse, han sjelf under denna titel
erhölle — derest han icke genom »godvillig öfverenskommelse»
redan afstått från en del af densamma. För sin egen del skulle
lian såsom vice pastor i Stora Tuna pastorat åtnjuta allenast det
såsom »vikariearfvode» betecknade belopp af 500 kronor, samma
belopp, som under samma titel utginge för motsvarande arbete i
ett pastorat med mindre än V3 af Störa Tunas folkmängd — 500
kronor i ett för allt såsom vice pastor i ett pastorat med en
folkmängd af 17,692 personer.

Men det skulle också kunna inträffa, att vid fortgående
och förökad prestbrist en kyrkoherde af sitt domkapitel anmodades
mottaga förordnande såsom vice pastor i ett angränsande
icke alltför stort pastorat. Han har icke lust dertill, ty han
har nog att göra förut. Men för prestbristens skull vill han
icke vägra. Yi antaga, att det angränsande pastoratet har 2,000
invånare och att afståndet mellan kyrkorna utgör 12,5 km. För

HERR EKSTRÖM.

407

expeditionens skull måste han en dag i veckan resa dit. Undervisningen
af nattvardsbarnen, husförhör, sammanträden med
kyrko- och skolråd samt skolafslutningar utgöra ett arbete, som
på förhand kan beräknas. Dertill komma de direkta sockenbuden,
ifall man nu alldeles bortser från prestens pligt att äfven okallad
besöka de sjuka. En ä två söckendagar hvarje vecka måste han
således i allmänhet besöka det pastorat, där han förordnats till
vice pastor. Och på söndagarna får han genom en till följd
af det nämnda afståndet ytterligt försvårad duplikation uppehålla
gudstjensterna i båda pastoraten. Oafsedt det presterliga
arbete, som han nedlägger i det för honom främmande pastoratet,
får han således åka mellan 300 och 400 svenska mil landsväg.
Den godtgörelse, som han enligt komiténs förslag skulle
ega att tillgodonjuta för att han under ett helt år uppehölle
kyrkoherdeembetet i det främmande pastoratet, skulle utgöras af
500 kronor — derest han vore så egennyttig att icke enligt
komiténs anvisning genom »godvillig öfverenskommelse» efterskänka
en del af dessa 500 — jemte 200 kronor »vikariearfvode».
Den del af vice pastorns aflöning, som annars skulle utgöras af
det s. k. adjunktsarfvodet, skulle beröfvas honom till förmån för
kyrkofonden. Annars synes 1,500 kronor utgöra blott en måttlig
och rimlig ersättning för den, som ensam har att uppehålla kyrkoherdeembetet
i ett pastorat om 2,000 personer. Och den extra
vinst af 800 kronor, som uti ett dylikt undantagsfall af prestbrist
— ty såsom undantagsfall måste ordinarie tjensteinnehafvares
förordnande såsom adjunkt eller vikarie anses — skulle
beredas kyrkofonden, måste för en dylik fond betyda föga jemfördt
med förlusten för den enskilde af den berättigade ersättningen
för hans arbete. Man har ock anledning att känna sig
tacksam för att Kong! Maj:t icke följt den af prestlöneregleringskomitén
nu uttalade princip, då han, vid af komiténs förslag
beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen föranledda
vakanssättningar af komministraturer i nåder förordnat,
att den, som uppehåller tjensten, skall ega åtnjuta alla med
den samma förenade inkomster. I regeln är detta kyrkoherden,
hvilken således enligt Kongl. Maj:ts beslut åtnjuter eu ersättning
om circa 1,700 kronor, der han enligt komiténs förslag
skulle bekommit endast 500. —

Beträffande ordinarie tjensteinnehafvare, som förordnas till
adjunkt eller vikarie vid annan ordinarie tjenst, har jag så -

408

SÄRSKILDA MENINGAR.

ledes ansett, att lian bör åtnjuta samma ersättning som en extraordinarie
i första åldersklassen, derest en sådan innehade förordandet.
De båda §§ 12 och 15 synas lämpligen böra sammanslås
till en enda innehållande detta enkla stadgande, hvilkets rätta
plats torde vara i lagen angående reglering af presterskapets
aflöning, der jag ock närmare formulerat detsamma (§ 22).

III. D. Sammanfattning af reservantens yrkanden beträffande
förslaget till Föreskrifter angående beräkning
af presterskapets aflöning.

§ 2.

Grundbelopp skall utgöra

för kyrkoherde:

4.000 kronor i stadspastorat och i pastorat, som består af
både stads- och landsförsamling,

8,200 kronor i landspastorat;
för komminister:

3.000 kronor för förste komministern i församling af stad
med mera än 5,000 invånare,

2,400 kronor för andra (tredje) komministern i församling af
stad med mer än 5,000 invånare samt för komminister
i stad med mindre än 5,000 invånare,

1,800 kronor för komminister i landsförsamling.

§ 3.

Fyllnadsbelopp skall utgå
för kyrkoherde:

med 60 öre för hvarje person af pastoratets folkmängd öfver

1,000 till och med 3,000, med 40 öre för hvarje person
öfver 3,000 till och med 10,000, och med 20 öre för
hvarje person derutöfver,

med 50 kronor: för hvarje fullt 50-tal qvadratkilometer af
pastoratets areal intill 400 qvadratkilometer, för hvarje
fullt 100-tal qvadratkilometer från och med 400 intill
1000, för hvarje fullt 250-tal qvadratkilometer från och

HERR EKSTRÖM.

409

med 1000 intill 2000, samt för hvarje fullt 500-tal qvadratkilometer
från och med 2000 till och med 5000
qvadratkilometer; skolande fyllnadsbelopp för mer än
5000 qvadratkilometer, eller med mer än 1,200 kronor,
för arealen icke utgå, samt

med 200 kronor, der pastoratet består af två eller flera församlingar;

för komminister:

med 10 öre för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd
öfverstiger 1,000 personer, samt

med 50 kronor för hvarje fullt 50-tal qvadratkilometer af
pastoratets areal intill 400 qvadratkilometer o. s. v.,
såsom om kyrkoherdelöns fyllnadsbelopp för arealen är
stadgadt;

skolande komminister i stadsförsamling af pastorat, der två
eller flera komministrar äro, äfvensom komminister i landsförsamling
i Skåne, Dalarne och Norrland, der i pastoratet två
eller flera komministrar äro, åtnjuta allenast tre fjerdedelar af
det efter folkmängd och areal sålunda beräknade fyllnadsbelopp.

§ 4.

Der kyrkoherde eller komminister har skyldighet att duplicera,
skall honom tillgodoföras en ersättning af tio kronor för
hvarje predikodag, som duplikationen ålägger honom.

§ 5.

Komminister, hvilken på eget ansvar sköter kyrkobokföringen
i annexförsamling eller kapellag, eger att af det för kyrkoherden

beräknade lönebelopp undfå godtgörelse med 20 öre---

--bestämmande.

§ 6.

Ej må lön understiga för kyrkoherde 3,600 kronor eller för
komminister 2,400 kronor.

§§ 7—9 = komitéförslagets §§ 7—9.

410

SÄRSKILDA MENINGAR.

§ 10 (komitéförslagets § 11).

Hvarje såsom adjunkt tjenstgörande extra ordinarie prest

skall åtnjuta — — —--eller Gröteborg ock 720 kronor i

öfriga fall.

Är extra ordinarie--- — — 1,200 kronor årligen.

§ 11 (komitéförslagets § 13).

---kontraktets areal till och med 1000 ---—

§ 12 (komitéförslagets § 14).

— ---på eget ansvar sköta kyrkobokföringen--—

§ 13 = komitéförslagets § 17; (komitéförslagets §§ 10, 12, 15

och 16 utgå).

411

IT. Lag om emeritilöner.

1. Emeritilönernas belopp. (§ 4—reservanten: § 3).

Beloppet af emeritilön skall, enligt förslaget, för ordinarie
tjensteinnehafvare motsvara åttio procent af lönen.

Detta förslag kan måhända synas väl grundadt, då åttio
procent af lönen lärer för en del andra embets- och tjensteman
vara måttet för pensionen. Men pensionering med 80 procent
af lönen blir en mycket olika sak för andra tjensteman och
för prester. Detta förhållande måste skarpt fattas i sigte.

Beträffande andra tjensteman förefinnes nemligen i allmänhet
ingen ovisshet med afseende på de lönebelopp, efter hvilka
deras pension en gång skall komma att utgå. Ökningen af löneförmånerna
är åtminstone inom vissa gränser beräknelig, isynnerhet
der ålderstillägg regelbundet inträda. Sålunda utgör
enligt nu gällande stadganden pensionerna för t. ex. läroverksadjunkt
3,000 och för lektor 3,600 kronor. För det ordinarie
presterskapet åter skulle enligt komiténs förslag pensionerna
(emeritilönerna) komma att vexla mellan 1,800 och 5,000 kronor.

Denna jemförelse är för hela systemet med presterskapets
befordran och aflöning synnerligen betecknande. Ty bakom denna
onaturliga skilnad mellan, i vissa fall, en komministers och en
kyrkoherdes pension ligger den ovisshet, för att icke säga oefterrättlighet,
med afseende på befordran, som för presten gör densamma
med derpå följande förbättring i aflöningen så godt som
oberoende af tjensteåldern och ofta nog låter den äfven i öfrigt
bestämmas af andra hänsyn än nit och skicklighet.

Om nu denna oefterrättlighet beträffande presterskapets befordran,
såsom sannolikt är, kommer att qvarstå, så bör åtminstone
den ekonomiska lagstiftningen göra hvad på den ankommer
för att på det ekonomiska området i någon mån mildra
verkningarna af nämnda oefterrättlighet. Ty om af män, som
egna sitt lif åt samma arbete, som vidkänts lika kostnader för

412

SÄRSKILDA MENINGAR.

sin utbildning och som vunnit samma grad af kompetens för befordran,
den ene, utan att någon väsentligare skilnad i nit och
skicklighet dem emellan förefinnes, ja, kanske stundom i strid
mot dessa egenskaper, hela sitt lif får stanna vid en minimilön
såsom kyrkoherde eller komminister, medan den andre tidigt nog
befordras till en af de bäst aflönade tjensterna med tre- ä fyrdubbel
aflöning mot den förres — då bör enligt mitt förmenande
lagstiftningen åtminstone, såsom jag förut utvecklat, bestämma
minimilönerna så pass höga, att de icke blifva svältlöner, och
vid pensioneringen i någon mån utjemna de långt ifrån alltid
motiverade olikheterna i den aflöning, som under tjenstetiden
åtnjutits.

En sådan princip af rättvisa och billighet ligger till grund
allaredan för beräkningen af pensionerna ur presterskapets enkeoch
pupillkassa. Dessa utgå icke i det hela med lika procent
af de ytterst olika lönerna. Utan pensionerna bildas dels af en
lott ur grundfonden, till lika belopp för alla enkor, år 1902 utgörande
262 kr. 13 öre, dels af ett bidrag ur tillskottsfonden,
med samma procent, år 1902 6,98 /, af beräknade lönerna. Genom
denna bestämmelse om den lika lotten ur grundfonden blifva
pensionerna relativt större för enkor och barn efter innehafvare
af de lägre lönerna, såsom framgår af några exempel,
i hvilka jag för enkelhetens skull jemnat ut lotten ur grundfonden
till 262 kronor och lotten från tillskottsfonden till 7 %
af beräknade lönen.

Enkepensionernas och de föreslagna emeritilönernas förhållande till

aflöningen.

1.	2.	3.	4-	5.	6.	7-
Tjensteinnehaf-yarens lön.	Pension ur enke-	och pupill!	assan	Föreslagen emeritilön.
för ensam enka	% af lönen	för enka med 3 kärn	% af lönen	Belopp	% af lönen
6,250 ....	700	11.20	1,120	17.92	5.000	80
6,000 ....	682	11.37	1,091	18.18	4,800	80
5,000 ....	612	12,24	979	19,58	4,000	80
4,000 ....	542	13,55	867	21,68	3,200	80
3,500 ....	507	14,05	811	23,17	2,800	80
3,000 ....	472	15,73	755	25,17	2,400	80
2,400 ....	430	17,92	688	28,66	1,920	SO

HERR EKSTRÖM.

413

Förestående tabell visar med all önsklig tydlighet, huru den
humana princip af större hänsyn till de mindre bemedlade, som
redan för trettio år sedan kunde göra sig gällande vid uppgörandet
af reglementet för presterskapets enke- och pupillkassa
och som sedan slagit igenom i allmänna lagstiftningen vid den
s. k. progressiva beskattningen, blifvit af komitén inom det område,
hvarom frågan egentligen är, alldeles öfvergifven. Jemföras
nemligen å ena sidan emeritilönerna för lägre aflönade
kyrkoherdar samt för komministrar ned till aflöningsbeloppet

2,400 (under hvilket belopp, efter hvad jag i reservationen III B.
utvecklat, minimum af en komministerslön under kommande löneregleringsperiod
icke lärer kunna komma att fixeras) med
emeritilönerna för kyrkoherdar med lön upp till 6,250 kronor,
(öfver hvilket belopp ytterst få kyrkoherdelöner skulle å landsbygden
förekomma) och å andra sidan pensionerna ur enke- och
pupillkassan för enkor efter motsvarande tjensteinnehafvare, så
visar det sig, att medan enkepensionerna förhöjas relativt med
60 % (från 11.20 % till 17.92 /, skulle emeritilönerna för de lägre
lönernas innehafvare icke få ens den minsta relativa förhöjning.
De skulle tvärtom relativt sänkas, enär förlusten af den fria
bostaden innebär en relativt större förlust för de mindre lönernas
innehafvare. Den ojemnhet beträffande aflöningen, som förefinnes
inom presterskapet, beroende på ojemnheten i befordran
och saknaden af ålderstillägg, skulle sålunda vid pensioneringen
icke, såsom vid enkepensionerna, i afsevärd mån utjemnas utan
qvarstå och genom lagstiftningen förbytas till en orättvisa, som
för mången läte på ett lif under tryckta ekonomiska förhållanden
följa jemväl en ålderdom i bekymmer.

Ty det är icke svårt att inse, att den, som med skulder
från en långvarig akademisk studiekurs och med det ännu lägre
penningvärde, som efter allt att döma skall råda 20—40 år härefter,
nödgats genom ett befordringssystem, som på hvarje annat
område torde sakna sin motsvarighet, stanna hela sin tjenstetid
vid en lön af exempelvis 2,400—3,600 kronor ehuru familjefader
med barn, som skolat uppfostras, att denne med en helt annan
nödvändighet än den, som, med samma utbildningskostnad och
samma kompetens för befordran, kanske redan vid unga år kommit
i åtnjutande af en dubbelt, ja, tre gånger så stor årsinkomst,
ännu in i ålderdomen skall tyngas af skulder och ekonomiska
bekymmer. Men då bör heller icke den, som hela lifvet nödgats

414

SÄRSKILDA MENINGAR.

bära bekymrens börda, en gång såsom emeritus drabbas af eu
relativt lika stor reduktion af sin redan förut i knappaste laget
tilltagna lön som den senare.

Att den, som stannar hela sitt lif såsom adjunkt, skulle erhålla
en emeritilön af 1,800 kronor, eller, med den af komitén
föreslagna ersättningen för vivre, 120 % af sin lön, lärer knappast
kunna betraktas annat än som en gärd af rättvisa, hvilken
emellertid står såsom en inkonseqvens, så länge icke äfven det
ordinarie presterskapets emeritilöner ställas i en med aflöningens
aftagande belopp successivt tilltagande proportion till lönen.
Ifall å andra sidan emeritilönens maximum sattes till 4,500 i
st. f. 5,000 kronor, skulle deruti, enligt mitt förmenande, ligga
en mindre obillighet än deri, att den lägre löntagaren af sin
knappa årsinkomst, som för honom icke utgör annat än ett existensminimum,
skulle nödgas vidkännas en relativt lika stor afkortning
som den högre löntagaren, ja, en relativt så mycket
större afkortning, som, enligt hvad förut påpekats, förlusten af
den fria bostaden för den lägre löntagaren representerar en vida
högre procent af hans lön än motsvarande förlust för innehafvaren
af en högre lön. Ty den kyrkoherde, som intill fylda
75 år eller derutöfver åtnjutit en lön af 6,000 kronor eller ännu
mera, hvilket belopp han då sannolikt uppburit under mer än 20
års tid, synes ur ekonomisk synpunkt vara mindre att beklaga,
om han efter nämnda tid för sin återstående lifstid Unge uppbära
en årlig pension om allenast 4,500 kronor — en pension
dock lika stor som en öfverstes pension och högre än de flesta
pr esters lön — än icke blott alla komministrar, som skulle afgå
med emeritilön, utan äfven de allra flesta kyrkoherdar, hvilka
efter att icke hafva uppburit ens 5,000 kronor i lön skulle vidkännas
en reduktion af detta lönebelopp med 20 % samt förlusten
af den fria bostaden. Och de högsta lönernas innehafvare
skulle så mycket mindre kunna beklaga sig öfver en dylik begränsning
af emeritilönernas belopp, som de enligt komiténs förslag
icke vidkänts några som helst efter lönen afpassade afgifter
till pensionskassan.

För domprost synes emeritilön om 5,000 kronor vara motiverad
af hans särställning beträffande såväl arbete som aflöning.

HERR EKSTRÖM.

415

Utgår man sålunda från ett maximibelopp för emeritilönerna
af 4,500 kronor såsom icke obilligt mot de högre lönernas innehafvare,
blir den närmaste frågan den, hvilket minimibelopp af
emeritilön hör sättas för ordinarie tjensteinnehafvare. Läroverksadjunkts
pension är f. n. v. 3,000 kr., och lägre än detta belopp
bör enligt mitt förmenande emeritilön för ordinarie prest icke
sättas.

Om dessa maxima och minima af emeritilönerna sättas för
löner om resp. 6,000 och 3,000 kronor — de belopp, inom hvilka
den normala aflöningen för det ordinarie presterskapet kan anses
böra falla — skulle man komma till följande:

Förslag

till emeritilöner för det ordinarie presterskapet.

1.	2.	3.	4.	5. | 6.
		Emeritilön		Emeritilön
Aflöning.	enl. reser-vantens förslag.	enl. komiténs förslag.	Aflöning.	enl. reser-vantens förslag.	enl. komi-téns för-slag.
Under kr.	3,000	3,000	1,800-2,400	Kronor 4,600	3,800	3,680
Kronor	3,000	3,000	2,400	» 4,700	3,850	3,760
2>	3,100	3,050	2,480	» 4,800	3,900	3,840
T>	3,200	3,100	2,560	» 4,900	3,950	3,920
)	3,300	3,150	2,640	> 5,000	4,000	4,000
»	3,400	3,200	2,720	> 5,100	4,050	4,080
	3,500	3,250	2,800	» 5,200	4,100	4,160
J	3,600	3.300	2,880	> 5,300	4,150	4,240
>	3,700	3,350	2,960	» 5,400	4,200	4,320
	3,800	3,400	3,040	» 5,500	4,250	4,400
2>	3,900	3,450	3,120	» 5,600	4,300	4,480
»	4,000	3,500	3,200	» 5,700	4,350	4,560
>	4,100	3,550	3,280	> 5,800	4,400	4,640
»	4,200	3,600	3,360	> 5,900	4,450	4,720
	4,300	3,650	3,440	» 6,000	4,500	4,800
»	4,400	3,700	3,520	Öfver kr. 6,250	4,500	5,000
»	4,500	3,750	3,600

Vid granskning af förestående tabell befinnes komiténs förslag
och mitt förslag sammanfalla vid en aflöning om 5,000 kronor.

416

SÄRSKILDA MENINGAR.

Enligt båda förslagen skulle innehafvare af lön med detta belopp
bekomma såsom emeritus 4,000 kronor årligen eller 80 % af lönen.
Eör innehafvare af lönebelopp öfver 5,000 kr. är komiténs förslag
fördelaktigare än mitt förslag, för innehafvare af lönebelopp
under 5,000 kronor tvärtom. Det blefve således de, som redan
förut gynnats genom en större vinst på »det presterliga befordringslotteriet»,
hvilka enligt komiténs förslag skulle ytterligare
gynnas vid bestämmandet af emeritilönernas belopp. Men att
det sålunda blefve ett mindretal redan förut gynnade, som ytterligare
skulle gynnas, medan å andra sidan de, som icke dragit så
höga vinster på befordringslotteriet, skulle äfven såsom emeriti
ännu mer förlora, synes framgå af följande:

Förteckning

på antalet ordinarie tjänsteinnehafvare med under och öfver 5,000
hronors lön, enligt af homitén föreslagna lönebelopp.

1.	2-	3.	4.	5.	6.
Ifall n. v. ecklesiastika indelning ock orga-nisation bibehålies oförändrad.	Med de af komitén föreslagna förändringar i indelningen och organisationen.
	Antalet löner		Antalet löner
Stift.			Stift.
under 5,000 kr.	öfver 5,000 kr.	under 5,000 kr.	öfver 5,000 kr.
Upsala.......	264	30	Upsala.......	199	31
Linköpings .....	238	26	Linköpings.....	170	22
Skara.......	213	28	Skara .......	158	31
Strängnäs.....	174	17	Strengnäs.....	137	19
Västerås......	152	29	Vesterås......	138	29
Vexjö.......	185	13	Vexjö.......	154	11
Lunds.......	92	180	Lunds.......	102	193
Göteborgs .....	133	69	Göteborgs .....	137	74
Kalmar......	72	9	Kalmar......	50	12
Karlstads......	105	35	Karlstads......	120	26
Hernösands.....	135	77	Hernösands.....	171	86
Visby.......	49	1	Visby.......	38	1
Stockholms stad. . .	30	8	Stockholms stad . . .	21	18
Summa	1,842	522	Summa	1,595	55.3

HERR EKSTRÖM.

417

Vid aktgifvande på de i tabellen meddelade siffror, befinnas
de ojämförligt flesta löner vara lägre än 5,000 kronor i alla stift
utom Lunds. Hvad som i öfriga stift synes skola blifva det
mindre vanliga, nämligen emeritilöner öfverstigande 4,500 kronor,
skulle sålunda, att döma efter nämnda siffror, i Lunds blifva
regel; och blefve förslaget således för alla andra stift i regeln
ofördelaktigt.

Att sådant icke alldeles blefve förhållandet, ifall emeritilönerna,
såsom i här meddelade tabell, tänktes utgå till dem, som
under år 1901 fyllde 75 år, och beräknades efter de lönebelopp,
som enligt komiténs grunder skulle vara förenade med de tjen -

Emeritilön

åt kyrkoherdar och komministrar, som under år 1901 fyllt 15 år,
under förutsättning att lönerna för af dem innehafda tjenster utgått
enligt komiténs förslag i Tdbellserien D. Tab. I.

1.	2.	3.	4-	5.	6.	7- ''	8.	9.
Stift.	Kyrkoherdar.	K o	mministrar.	Antal fall, der emeritilön en enligt reser-vantens förslag jemfördt med komiténs skulle
Antal.	Emeritilön	Antal.	Emeritilön
enligt komiténs förslag.	enligt reservan- tens förslag.	enligt komiténs förslag.	enligt reservan- tens förslag.
ökas.	minskas.
Upsala . . .	15	50,050	53,750	1	1,960	3,000	12	4
Linköpings .	12	37,740	41,500	1	2,520	3,050	12	1
Skara ....	18	64,240	66,950	4	8,620	12,000	17	5
Strengnäs . .	11	40,140	41,450	2	5,560	6,500	10	3
Vesterås. . .	7	24,980	25,950	2	3,720	6,000	7	2
Vexjö. . . .	13	44,460	46,050	1	1,800	3,000	14	—
Lunds . . .	23	97,590	94,650	—	—	—	8	15
Göteborgs . .	9	30,460	37,800	1	1,800	3,000	3	6
Kalmar . . .	1	4,100	4,050	—	—	—	—	1
Karlstads . .	6	25,430	24,650	2	4,860	6,200	4	4
Hernösands .	11	48,740	46,300	2	3,910	6,000	4	9
Visby ....	3	9,920	10,700	—	—	—	3	—
	129	486,850	493,800	16	34,750	48,750	94	50

27

418

SÄRSKILDA MENINGAR.

ster, som af dessa 75-åringar år 1901 innehades, torde finna sin
förklaring i det förhållande, att de n. v. innehafvarne icke sökt
dessa tjenster under förutsättning, att med desamma de löner
varit förenade, som förutsättas vid beräkningen i tabellen. I
alla händelser blefve det ett mindretal emeriti och ett mindretal
stift, som komme att gynnas genom komitéförslaget.

Den jemförelse, som tabellen innehåller, visar för öfrigt icke
blott, såsom på förhand kunde antagas, att de flesta emeriti enligt
mitt förslag erhölle högre emeritilön än enligt komiténs, samt att
totalbeloppet för kyrkoherdarnes emeritilöner blefve i stift med
högre kyrkoherdelöner lägre, i stift med lägre kyrkoherdelöner
högre än enligt komiténs förslag, utan ock att totalkostnaden
för hela riket blefve för kyrkoherdarne ungefär densamma, men
för komministrarne icke oväsentligt högre än enligt komiténs
förslag. Härvid är dock att märka, att emeritilönerna för komministrarne
skulle jemväl enligt komiténs förslag om 80 % af
lönen blifva åtskilligt högre, ifall, såsom det torde vara anledning
att hoppas, aflöningen åt komministrarne kommer att blifva
högre än enligt komitéförslaget, samt att det för kyrkofonden blefve
likgiltigt, hvilketdera förslaget om emeritilönernas beräkning som
antoges, alldenstund maximigränsen för dessa löners totalbelopp
i hvilketdera fallet som helst blefve densamma. Under sådana
förhållanden tillåter jag mig uttrycka den förhoppning, att ett
förslag måtte vinna bifall, som bättre än komitéförslaget tillgodoser
de svagare aflönades intresse.

På grund af hvad jag beträffande emeritilönernas belopp anfört
och med hänvisning beträffande emeritilönens beräkning i
visst fall till mitt yttrande om den faktiska lönen i dess olikhet
med den beräknade, sid. 835—340, anser jag, att nu i fråga
varande stadgande bör erhålla följande lydelse:

Emeritilön för kyrkoherde och komminister
utgör 3,000 kronor, då med tj ensten
varit förenad en aflöning om 3,000 kronor
eller derunder, och 4,500 kronor, då med
tjensten varit förenad en aflöning om 6,000
kronor eller derutöfver. Vid aflöningsbelopp
mellan 3,000 och 6,000 kronor ökar emeritilönens
minimibelopp af 3,000 kronor med 50

HERR EKSTRÖM.

419

kronor för hvarje 100-tal kronor, hvarmed
aflöningen öfverstigit 3,000 kronor. Lönen
beräknas till det belopp, hvartill densamma
bestämts vid lönereglering, faststäld på grund
af denna dag utfärdad lag angående reglering
af presterskapets aflöning, eller, om sådan
lönereglering med afseende på tjensteinnehafvaren
icke vunnit tillämpning, till
medeltalet af de belopp, för hvilka bevillning
för lönen erlagts de sista tio åren före
tjenstens frånträdande. Öfverskridet 50-tal
kronor af lönens belopp räknas såsom fullt
100-tal.

För domprost utgör emeritilön 5,000 kronor,
för adjunkt 1,800 kronor.

2. Anmälan om dem, som kunna ifrågasättas att till innehafvare
af emeritilön utses (§5 — reservanten: § 4).

I § 5 stadgas, att domkapitlet har att hos Kong!. Maj:t anmäla,
då stiftet tillhörande prest fylt 74 år. Om detta stadgande
har jag varit ense med komitén. Men mot tillägget »och
icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjenst» har jag hyst
betänkligheter.

Här är nämligen icke närmast fråga om att utse innehafvare
af emeritilön. Detta göres sedermera och af Kongl. Maj:t.
Utan här är fråga om att låta Kongl. Maj:t få kännedom om
dem, Hand hvilka emeriti skola utses, eller om den anmälan,
som domkapitlet har att göra hos Kongl. Maj:t. Beträffande
denna anmälan har jag ansett, att den borde omfatta alla ordinarie
prester, som fyllt 74 år. Såsom stadgandet nu är formuleradt,
innebär det en inskränkning i Kongl. Maj:ts befogenhet,
hvaraf frågans allsidiga pröfning och lagens konsekventa tilllämpning
skulle komma att lida. Kongl. Maj:t skulle visserligen
enligt § 2 kunna utse hvilken ordinarie prest, han ville,
till emeritus med skyldighet att, när han fyllt 75 år och icke
längre förmådde behörigen uppehålla sin tjenst, mot åtnjutande
af emeritilön från tjänsten afgå. Men § 5 skulle medföra, att
Kongl. Maj:ts befogenhet att utse innehafvare af emeritilön begränsades
till dem, hvilka domkapitlen funnit för godt att hos
Kongl. Maj:t anmäla. Pröfningen af förmågan att behörigen

420

SÄRSKILDA MENINGAR.

uppehålla tjensten blefve nemligen icke förbehållen Kong! Maj:t.
Utan domkapitlen skulle sjelfva verkställa denna pröfning och
sålunda kunna underlåta att om viss ordinarie prestman gifva
Kongl. Maj:t kännedom, förrän denne fylt kan hända 80 år eller
ännu mera.

Men att kännedom undanhölles Kongl. Maj:t om en del af
de fall, der afgång med emeritilön borde efter fyllda 74 år åtminstone
ifrågasättas, skulle kunna leda till ganska stor ojämnhet
i lagens tillämpning. Då omdömet om en persons förmåga
att behörigen uppehålla sin tjenst är hos olika personer olika
och det är att förmoda, att det ena domkapitlets omdöme icke
blefve det andras alldeles likt, skulle nämligen häraf med det af
komitén föreslagna stadgande kunna följa, att för Kongl. Maj:t
till emeritilöns eventuella erhållande komme att af ett domkapitel
presenteras prester, som i sj elfva verket vore mera lämpliga
att ännu något år vid tjensten qvarstå än andra, beträffande
hvilka ett annat domkapitel ansåge sig tillsvidare icke böra
till Kongl. Maj:ts’ pröfning hänskjuta frågan om deras afgång.

A. andra sidan vill det ock synas, som om det för domkapitlen
sjelfva skulle vara behagligare att till Kongl. Maj:t, för bedömande
efter för alla stift lika principer, i hvarje fall hänskjuta
frågan om afgång med emeritilön, än att själfva nödgas
bland 74-åringarna verkställa en utgallring, som komme att beröra
dessa åldringars känslor så mycket djupare, ju närmare den
myndighet befunne sig, som egde att verkställa densamma. Att
domkapitlens yttranden i hvarje särskild! fall skulle åtfölja anmälan,
synes lika naturligt, som det är sannolikt, att Kong!
Maj:t till dessa yttranden komme att taga all skälig hänsyn, då
han bestämde hvilka bland alla dem, som nått vederbörlig åldersgräns,
skulle mot åtnjutande af emeritilön från sina tjenster
afgå. Det torde ock vara att hoppas, att vid denna utgallring
bland alla, som nått åldersgränsen, Kongl. Maj:t jemväl komme
att, i den mån sådant lämpligen borde och kunde ske, taga någon
hänsyn till ifrågavarande åldringars egna uttryckta önskningar,
då afgång med emeritilön i det ena fallet torde komma att te sig
såsom en efterlängtad befrielse, i det andra fallet — med hänsyn
icke minst till det nödtvungna uppbrottet från det gamla
hemmet, en nödvändighet, som inom andra tjenstemannaklasser
vid afgång med pension i allmänhet saknar motsvarighet —
kännas såsom ett tungt och fruktadt öde.

HERR EKSTRÖM.

421

På grund af ofvan anförda skäl kar jag således ansett,

att orden »och icke längre förmår behörigen
uppehålla sin tjenst» böra qvarstå i
§ 2 men utgå ur § 5.

3. Emeritilönernas antal (§3 — reservanten: § 5).

Enligt § 3 skulle Kongl. Maj:t bestämma emeritilönernas
antal. Detta tillvägagående har jag ansett opraktiskt och fullkomligt
onödigt, då denna bestämmelse icke skulle komma att
lända till efterrättelse för någon annan än Kongl. Maj:t sjelf,
för hvilken den dessutom skulle kunna blifva till hinders, derest
den icke komme att genom nya beslut af Kongl. Maj:t år efter
år förändras.

Det enda, som beträffande emeritilönerna på förhand — utom
deras förhållande till åtnjuten lön — lämpligen kan bestämmas,
är deras samfälda maximibelopp, af komitén föreslaget till
fem hundra tusen kronor. Antalet emeritilöner deremot beror
af hvarje särskild emeritilöns belopp och denna i sin ordning af
de löneförmåner, som före afskedstagandet åtnjötos. Antalet
emeritilöner visar sig således efteråt, sedan de tre faktorerna
blifvit för hvarje år kända: l:o) Huru många prester hafva sedan
domkapitlets sista anmälan uppnått 74 (resp. 65 och 60) år och
anses af Kongl. Maj:t icke längre förmå behörigen uppehålla sin
tjenst? 2:o) Till hvilket belopp skulle emeritilön för en hvar af
dessa uppgå? 3:o) Hvilket totalbelopp har efter under sista året
aflidna emeriti blifvit för ny utdelning disponibelt?

Sedan dessa faktorer blifvit för hvarje år kända, och frågan
för hvarje år allsidigt pröfvad, utser Kongl. Maj:t för hvarje år
nya innehafvare af emeritilöner efter de aflidna. Sedan kan
man räkna deras antal, ifall man deraf har något synnerligt intresse.
Ty äfven antalet kan för hvarje år komma att vexla.
I fall under året två emeriti
kronors emeritilön, men tre, hvilkas emeritilöner skulle för hvar
och en uppgå till 3,000 kronor, under samma år vunnit kompetens
att till emeriti utses, så är det, då det disponibla beloppet
i det hela är detsamma, 9,000 kronor, endast en naturlig sak,
att antalet af dem, som af dessa 9,000 kronor få emeritilöner,
ändras från 2 till 3. Skulle det fasthållas vid ett på förhand
bestämdt antal af 2, skulle detta blott leda till att en af de 3
kompetente förvägrades emeritilön, ehuru medel afsedda för ända -

422

SÄRSKILDA MENINGAR.

målet funnes disponibla. Skulle åter det faststälda antalet
emeritilöner komma att årligen efter olika förhållanden ändras,
är det svårt att förstå, hvarför det bort på förhand fastställas.

Då alltså det föreslagna stadgandet om fastställande på förhand
af emeritilönernas antal — äfven för den händelse att Kongl.
Maj:t på förhand för hvarje löneregleringsperiod1) kunde efter
domkapitlens hörande vinna kännedom om sannolikheten beträffande
dödsfallen under perioden — skulle bevisa sig utgöra ett hinder
för Kongl. Maj:t att med hänsyn till de årligen vexlande
förhållandena på lämpligaste sätt utse innehafvare af emeritilön,
har jag ansett, att bestämmelsen om åliggande för Kongl.
Maj:t att på förhand fastställa antalet emeritilöner bör ur förslaget
utgå, och att förslagets § 3 bör såsom § 5 ställas efter
dess nuvarande § 4 och 5 samt erhålla följande lydelse:

Efter domkapitlens hörande bestämmer
Kongl. Maj:t, hvilken pr ester, som, med hänsyn
dertill att kyrkofonden eljest åliggande
utgifter skola i främsta rummet bestridas,
må kunna erhålla emeritilön, dock att icke
något år mera än fem hundra tusen kronor
för ändamålet användes.

b Sid. 195.

423

T. Lag om kyrkofond.

1. Presterskapets löneregleringsfond.

§ 2 af »Förslag till lag om kyrkofond» börjar med stadgandet,
att till kyrkofonden öfverföres presterskapets löneregleringsfond.

För ett rätt omdöme om innebörden af detta förslag, är det
nödvändigt att först hafva fått de rätta svaren på följande frågor:
Hvad är presterskapets löneregleringsfond? Hvad är kyrkofonden
afsedd att blifva?

Hvad är presterskapets löneregleringsfond, hvilket är dess ändamål?
På denna fråga har jag förut på annat ställe1) sökt gifva
svaret genom en blick på denna s. k. fonds historia, och komitén
har i nu föreliggande betänkande (sid. 206—215) meddelat en
af tabellbilaga åtföljd historik öfver samma fond.

Nämnda historik synes icke jäfva, hvad jag å förut omförmälda
ställe anfört och hvaraf jag tillåter mig att nu upprepa
följande:

»Till bidrag vid reglerande af presterskapets aflöning» eller
»för att i stället tilldelas annan prestman till förbättring i aflöningen»,
såsom det hette i Kongl. Majrts nådiga skrifvelse till
K. Kammarkollegium, var det sålunda, som dessa medel lösgjordes
från de församlingar, vid hvilka de dittills varit bundna.
De skulle m. a. o. verkligen utdelas till svagt aflönade prester.
Kammarkollegium och statskontoret uttalade i sitt underdåniga
utlåtande den 27 december 1867 tydligt, att dessa medel »icke
vore att betrakta såsom statsmedel i den mening, att de kunde
till statsverket indragas eller på annat sätt än till presterskapets
aflöning användas». Och de ansågo till och med, att

Betänkandet angående ecklesiastik boställsordning och byggnadslånekassor
sid. 320-322.

424

SÄRSKILDA MENINGAR.

medlen skulle så fullständigt användas för sagda ändamål, att
de om presterskapets löneregleringsfond förklarade, att den »borde
bildas men så snart löneregleringen blifvit fullständigt genomförd
torde komma att försvinna»x) — naturligtvis genom medlens
successiva utdelning till det svagast aflönade presterskapet under
innevarande löneregleringsperiod».

Kortast torde alltså den första af ofvanstående frågor kunna
besvaras sålunda: Presterskapets löneregleringsfond utgöres af medel,
som äro bestämda till aflöning åt presterskapet under innevarande
löner eglering speriod.

Den andra frågan lärer böra besvaras på följande sätt:
Kyrkofonden skall utgöra en centralkassa för uppsamling och
utbetalning af större delen af de medel, med bvilka skall bestridas
presterskapets kontanta aflöning efter innevarande löneregleringsperiod.

Då man med fasthållande af dessa begrepp söker utreda,
huruvida det kan vara rätt, att den del af de för presterskapets
aflöning under innevarande period afsedda medel, som benämnes
presterskapets löneregleringsfond, skall, i stället för att till
presterskapet såsom lönebidrag nu utdelas, innehållas för att
efter nu gällande löneregleringars utgång annekteras af kyrkofonden,
beror besvarandet af denna rättsfråga väsentligen af
svaret på följande båda frågor:

l:o) Utgöres presterskapets löneregleringsfond af ett öfverskott
af aflöningsmedlen för innevarande löneregleringsperiod,
som uppstått, sedan hvarje tjenstgörande prest erhållit en anständig
bergning?

2:o) Aro de aflöningsmedel, som gällande lag och presterskapets
privilegier tillförsäkra presterskapet efter utgången af
nu gällande löneregleringar, i och för sig otillräckliga för en
anständig bergning, derest icke en del af de aflöningsmedel, som
tillhöra innevarande löneregleringsperiod, nu innehållas för att
då tjena såsom lönebidrag?

Fyra möjligheter äro beträffande svaren på dessa frågor tänkbara:
Båda måste besvaras med ja; den förra med ja, den senare
med nej; den förra med nej, den senare med ja; båda
med nej.

Ifall endera frågan måste besvaras med ja, vore det åtminstone
icke alldeles oskäligt att till kyrkofonden öfverföra prpster -

J) Kursiv, af reservanten.

HERR EKSTRÖM.

425

skåpets löneregleringsfond. Och. om båda frågorna måste besvaras
med ja — om presterskapets löneregleringsfond uppkommit
af öfverflödet under innevarande löneregleringsperiod, af det
öfverskott, som uppstått sedan hvarje tjenstgörande prest erhållit
en anständig bergning, och om å andra sidan de aflöningsmedel,
till hvilka presterskapet för en kommande löneregleringsperiod
är berättigadt, icke i och för sig äro tillräckliga för beredande
åt detsamma af en anständig bergning — då vore det
obestridligen rätt, att öfverskottet från innevarande period användes
till fyllande af bristen under nästa, eller att, såsom
komitén föreslagit, presterskapets löneregleringsfond öfverfördes
till kyrkofonden.

Men om låda frågorna tvärtom måste besvaras med nej, om
det är så långt ifrån, att presterskapets löneregleringsfonds rikliga
kapitaltillgång uppstått af öfverskottet, sedan hvarje prest
erhållit en anständig bergning, att den i stället bildats och alltjemt
förökas på bekostnad af denna anständiga bergning, eller
s. a. s. på det svagast aflönade presterskapets bekostnad, under
innevarande löneregleringsperiod; och om presterskapet, alldeles
oberoende af ifall ett öfverskott af innevarande periods aflöningsmedel
kunnat uppkomma eller icke, i kraft af gällande lag och
privilegier eger jemväl efter utgången af nu löpande löneregleringar
rätt till en aflöning, tillräcklig för en anständig bergning,
då synes hvarje rättslig grund saknas för ett stadgande,
att till kommande löneregleringsperiods kyrkofond skulle öfverföras
innevarande periods löneregleringsfond.

Att den senare frågan måste besvaras med nej, framgår af
komiténs egen framställning. Tiondeafgifterna enligt nu gällande
löneregleringars bestämmelser understiga, hvad de enligt de äldre
författningarnas bestämmelser rätteligen bort utgöra. De hafva
vid löneregleringarna i allmänhet fastställts till lägre belopp
än som skulle författningsenligt utgått. Med största sannolikhet
kan antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket bestämts
till mindre än två tredjedelar af hvad de strängt taget bort utgöra.
Dessa faststälda tiondeafgifter hafva förblifvit orubbade.
Jordbruksnäringen har deremot under de senaste trettio åren
haft att glädja sig åt en ganska betydande utveckling. Däraf
följer, att jordbruksfastigheternas afgifter blifvit allt obetydligare
i förhållande till den tiondepligtiga jordens afkastning;
och öfversigtstabellens siffror visa, att dessa afgifter år 1896

426

SÄRSKILDA MENINGAR.

uppgingo för hela riket till icke fullt hälften (47 procent) af
hvad sädes- och smörtionden bort utgöra, om den skolat författningsenligt
utgå. Man torde vara berättigad till det antagandet,
att, när löneregleringarna upphöra att gälla, förhållandena skola
hafva ytterligare utvecklat sig i samma riktning, så att vid den
tidpunkten tiondeafgifterna allmänt nog skola finnas utgöra en
jemförelsevis mycket ringa del af jordbrukets tiondepligtiga
bruttoafkastning1).

Komitén har sålunda med ett kraftigt nej besvarat frågan,
om de allöningsmedel, som gällande lag och presterskapets privilegier
tillförsäkra presterskapet efter utgången af nu gällande
löneregleringar, i och för sig äro otillräckliga för en anständig
bergning.

Återstår alltså att söka svaret på den förra frågan:

Utgöres presterskapets löneregleringsfond af ett öfverskott
af aflöningsmedlen för innevarande löneregleringsperiod, uppkommet
af det öfverflöd, som tillvaratagits, sedan hvarje tjenstgörande
prest erhållit en aflöning, egnad att bereda honom en
anständig bergning?

En blick på presterskapets aflöning under de första årtiondena,
då aflöningsmedlen begynte hopas i presterskapets löneregleringsfond,
en blick på presterskapets aflöning den dag, som
i dag är, skall gifva svaret.

Enligt komiténs utredning af den 15 december 1898 rörande
det lägst aflönade presterskapets inkomster, understeg aflöningen
ecklesiastikåret 1896—97 för 118 kyrkoherdar 3,000 kronor.
Dessa 118 kyrkoherdar egde alltså icke sådan bergning, som
kunde anses anständig för en kyrkoherde.

Hade utredning gjorts några år tidigare skulle det ha befunnits,
att ett vida större antal kyrkoherdar haft mindre än
3,000 kronors lön. Ett afsevärdt antal kyrkoherdar hade nemligen
redan före ecklesiastik året 1896—97 erhållit tillskott ur
presterskapets löneregleringsfond, hvarigenom deras löner bragts
upp till 3,000 kronor eller derutöfver. Men innan de erhöllo de
tillskotten, hade icke heller de haft en i deras tjenstegrad såsom
kyrkoherdar anständig bergning.

Nämnda ecklesiastikår 1896—97 understeg aflöningen för icke
färre än 606 komministrar 1,800 kronor. Det kan således sägas,
att mer än 600 komministrar vid denna tid saknade anständig

0 Sid. Lxxxiv—lxxxvii; märk särskilt öfversigtstakellen sid. txxxv.

HERR EKSTRÖM.

427

bergning — om ens 1,800 kronor bort anses såsom anständig
bergning för ordinarie tjensteinnehafvare och familjefäder i prestens
sociala ställning, för ordinarie innehafvare af ett embete,
för vinnande af kompetens hvartill fordrats efter mogenhetsexamen
3 examina vid universitetet med deraf föranledd skuldsättning.
I hvilken utsträckning saknaden af den anständiga
bergningen förefans, framgår deraf, att 560 komministrar hade
mindre än 1,700 kronor i lön, 480 mindre än 1,600 och 365 till
och med mindre än 1,500 kronor samt att bland dessa fans ett
antal, som hade icke ens 1,200 kronor i årslön. Hela det belopp,
som enligt prestlöneregleringskomiténs åberopade utredning
erfordrades för att uppbringa dessa komministrars löner
till 1,800 kronor, beräknades till icke mindre än 220,450 kronor
årligen.

Hafva under hela den tid, som dessa kyrkoherdar och komministrar
saknat anständig bergning, medel icke förefunnits för
att bereda dem sådan? Jo, medlen hafva åtminstone delvis funnits.
Men i stället för att utdelas åt dem, som på grund af ett
i de flesta fall rent af skriande behof varit berättigade till bidrag
af desamma, hafva de lagts in i »presterskapets löneregleringsfond»,
hvilken på detta sätt vuxit i höjden, under de 7 åren
1887—93 med nära en million kronor (från 1,238,058 till 2,231,826
kronor) och under de 6 följande åren 1894—99 med ytterligare
nära en million kronor (från 2,231,826 till 3,204,575 kronor).

Presterskapets löneregleringsfond har alltså icke uppkommit
genom tillvarataget öfverflöd, utan genom innehållande af medel
afsedda att såsom tillskott vid alltför svagt aflönade tjenster
så vidt möjligt bereda dessas innehafvare under innevarande
löneregleringsperiod en anständig bergning, medel, hvilka varit
för denna bergning i högsta grad nödvändiga. Fondens åtminstone
första millioner hafva sålunda af svalts det svagast aflönade
presterskapet.

Med år 1900 begynte en rikligare utdelning af dessa för
lönereglering under innevarande period afsedda medel. Att utdelningen
ännu icke normerades af den i Kongl. Maj:ts nåd. kungörelse
den 11 juli 1862 uttalade grundsatsen om anständig bergning,
framgår emellertid redan däraf, att komministerlönerna
genom dessa tillskott bragts upp till allenast omkring 1,700
kronor. Och då fonden fortfarande jemväl sedan 1899 redan
genom sina ordinarie inkomster högst betydligt ökats, torde man,

428

SÄRSKILDA MENINGAR.

med en blick på dessa 1,700 kronor, äfven om denna ökning
kafva rätt att säga, att den genom medlens innekållande vunnits
på det svagast aflönade presterskapets bekostnad, då detta
genom innekållande af för lönereglering under innevarande period
bestämda medel fortfarande förvägrats en anständig bergning.

Aro dessa förhållanden fakta, som icke kunna jäfvas, inställer
sig den frågan: Hvad bör nu rätteligen göras med presterskapets
s. k. löneregleringsfond?

Komitén kar svarat: den bör öfverföras till kyrkofonden.

Då presterskapets aflöning i det kela för tiden efter n. v.
löneregleringars utgång ingalunda skall ökas utöfver det belopp,
hvartill presterskapets privilegier berättigar detsamma,
utan det tvärtom från intet båll förutsatts, att den skulle uppgå
ens till detta belopp, är det uppenbart, att öfverförandet till
kyrkofonden i ock för sig icke skulle medföra någon ekonomisk
fördel för presterslcapet under kommande löneregleringsperiod. Den
enda i presterskapets lönereglering intresserade part, som enligt
komiténs system skulle vinna någon verklig pekuniär fördel,
vore innekafvarne af tiondeskyldig jord. Förslaget, utan
vidare, att presterskapets löneregleringsfond skulle öfverflyttas
till kyrkofonden innebär således, att en afsevärd del af presterskapet
under innevarande löneregleringsperiod fortfarande skall
förvägras anständig bergning, på det att de medel, som lagligen
tillhöra detsamma, sedan de nu innehållits, skola efter löneregleringarnas
utgång främja eftergifvandet af de förpligtelser, som
åligga egarne af tiondeskyldig jord.

Då de medel, som benämnas presterskapets löneregleringsfond,
tillkommit på sätt å anförda ställen är utveckladt, ock
då de skola användas för löneregleringen under innevarande
period, intill dess, så vidt möjligt, hvarje tjenstgörande prest
erhållit en anständig bergning, är det påtagligt, att denna bergning
före år 1900, då den rikligare utdelningen från fonden
tog sin början, stält på fonden vida större berättigade kraf, än
som af denna, ehuru de kunnat uppfyllas, blifvit uppfylda. Från
en afsevärdt stor del af det svenska presterskapet kade under
många år tillräckliga aflöningsbidrag undanhållits af de medel,

HERR EKSTRÖM.

429

till Indika dock ingen utom det lägst aflönade presterskapet
under innevarande löneregleringsperiod lärer kunna visa sig ega
någon laglig rätt.

Att numera utreda, Indika genom dessa aflöningsmedels
innehållande blifvit lidande, och till hvilket belopp hvars och
ens skäliga fordran hos presterskapets löneregleringsfond för
dessa år skulle kunna uppgå, ligger emellertid utom möjlighetens
gränser. Några bland dessa tjensteinnehafvare äro ock
redan döda.

Men kan eu godtgörelse åt den enskilde således icke längre
komma till stånd, så står dock möjligheten öppen för en godtgörelse
åt presterskapet i det hela, till hvilkets lönereglering
, dessa medel bort utgå, och hvarigenom åtminstone delvis någon
ersättning skulle tillfalla vederbörande eller deras rättsinnehafvare.
Ifall ett skäligt belopp, exempelvis motsvarande ungefär
det belopp, hvarmed intill år 1899 komministerlönernas minimum
kunnat, sedan för ändamålet tillräckliga medel började strömma
in i presterskapets löneregleringsfond, således under åtminstone
de nästföregående femton åren, uppbringas till 1,600 kronor —
en aflöning, som visserligen icke ens med dåvarande penningvärde
varit tillräcklig för beredande åt ordinarie presterliga
tjenstinnehafvare och familjefäder af en anständig bergning —
öfverfördes från presterskapets löneregleringsfond till presterskapets
enke- och pupillkassas grundfond, komme dessa medel presterskapet
verkligen till godo. Och om derigenom uppstode en
ringa förhöjning af pensionerna åt enkor och barn äfven efter
sådana prester, som under innevarande löneregleringsperiod verkligen
åtnjutit en anständig bergning, så vore detta förhållande
visserligen icke att beklaga, då de från presterskapets enke- och
pupillkassa utgående pensionerna icke äro alltför stora, betydligt
understigaande dem, som åtnjutas af exempelvis elementarlärarnes
enkor och barn.

Beträffande det belopp, som, för beredande af godtgörelse i
lämpligaste form åt det under 1880 och 1890-talen svagast aflönade
presterskapets rättsinnehafvare för då innehållna aflöningsbidrag,
borde till presterskapets enke- och pupillkassa öfverföras,
skulle detta med ledning af ofvan angifna förhållanden
och prestlöneregleringskomiténs beräkning, att ett årligt belopp
af 109,071 kronor året 1896—97 erfordrades för komministerlönernas
uppbringande till 1,600 kronor kunna beräknas till minst

430

SÄRSKILDA MENINGAR.

en och en half million kronor och i alla händelser ytterst lågt
beräknadt uppgå till en million.

Då igenom ett sådant öfverförande ingens rätt kränktes men
mångas förut förbisedda rätt i möjligaste mån tillgodosåges, och
då medlen finnas för handen, borde detta öfverförande omedelbart
försiggå. Ett förhållande, till hvilket jag nedan skall
återkomma, synes dock göra det lämpligare, att ett dylikt öfverförande
eger rum först vid löneregleringsperiodens slut.

Frånräknas sålunda från presterskapets löneregleringsfonds
utgående balans den 31 dec. år 1901 ett belopp af en million
kronor, afsedt till godtgörelse åt presterskapet för tidigare innehållna
lönebidrag, skulle presterskapets löneregleringsfond nämnda
dag hafva utgjort 2,801,725 kronor. Bör då detta belopp, successive
förökadt, innehållas för att efter nu gällande löneregleringars
utgång öfverföras till kyrkofonden?

Svaret på denna fråga beror af aflöningsförhållandena under
återstoden af innevarande löneregleringsperiod. Ifall det nämnda
beloppet utgör ett öfverskott, som återstår, sedan hvarje tjenstgörande
prest erhållit en anständig bergning och sedan, genom
öfverförandet af skäligt belopp till presterskapets enke- och pupillkassa,
godtgörelse, så vidt sådan numera kan gifvas, gifvits
åt dem, hvilka förut icke utbekommit den skäliga lönefyllnad,
hvartill för ändamålet bestämda medel dock funnits tillgängliga,
då torde för öfverförandet till kyrkofonden kunna anföras försvarliga
skäl.

Frågan är således närmast denna: åtnjuter med de belopp,
hvartill genom lönetillskotten från presterskapets löneregleringsfond
det lägst aflönade presterskapets löner hittills uppbringats,
detta presterskap för närvarande en anständig bergning? Eller,
för att börja med det närmast liggande: åtnjuta komministrar ne
med 1,700 kronors aflöning en för våra dagars förhållanden anständig
bergning?

Jag skall icke spilla många ord på svaret. Vid en tid, då
noggranna offentliga undersökningar hafva ådagalagt, att för
med komministrarne närmast likstälda tjensteman lefnadskostnaderna
belöpa sig redan under de första åren af deras äktenskap
till omkring 3,000 kronor, kunna 1,700 kronor icke bereda
komministrarne anständig bergning.

Då emellertid de medel, som benämnas presterskapets löneregleringsfond,
sannolikt icke skulle befinnas tillräckliga för en lön e -

HERR EKSTRÖM.

431

förbättring, som skulle utefter hela linien af svagt aflönade såväl
kyrkoherdar som komministrar göra fullt allvar af begreppet anständig
bergning, lärer nödvändigheten kräfva, att man stannar
vid ett afhjälpande af de behof, som äro mest skriande.

Det första af dessa behof är enligt mitt förmenande komministerlönernas
snara allmänna uppbringande till 2,000 kronor.

För detta ändamål skulle — ifall man utgår från de lönebelopp,
som åtnjötos ecklesiastikåret 1896—97, och antager, att
för dem, hvilkas aflöning då understeg 1,700 kronor, densamma
blifvit höjd till nämnda belopp — erfordras från presterskapets
löneregleringsfond: för uppbringande af

606 komministrars löner från 1,700—1,799 till 1,800 kr.: 58,621 kr.1)

606	»	» » 1,800 »	1,900	» 60,600
52	»	» » 1,800—1,899 »	1,900	» 2,776
658	»	» » 1,900 »	2,000	» 65,800
34	»	» » 1,900—1,999 »	2,000	» 1,516

Tillhopa skulle alltså för allmänt uppbringande af komministerlönerna
till 2,000 kronor fordras tillskott om 189,313 kronor.
Huruvida komministrarne skäligen kunna göra anspråk på
en dylik löneförbättring beror på svaret på den frågan: äro
2,000 kronor i våra dagar för mycket till en anständig bergning
för familjefäder, innehafvande tjenster, som kräfva en akademisk
studiekurs med tre examina? —

Det behof, som enligt mitt förmenande ligger det nu framstälda
närmast, utgöres af löneförbättring åt de lägst aflönade
äldre kyrkoherdarne och komministrarne.

Om det utrönts, att i våra dagar lefnadskostnaderna för
lektorer och adjunkter vid de allmänna läroverken under de
första åren af deras äktenskap utgöra i genomsnitt resp. 4,000
och 3,000 kronor, då kunna 3,000 resp. 2,000 kronor icke utgöra
anständig bergning för kyrkoherdar och komministrar under
20:de—30:de året af deras äktenskap.1 2)

Det fanns vid sista årsskiftet i vårt land 202 kyrkoherdar,
hvilkas aflöning, oaktadt de alla hade mer än 20 tjensteår, icke
uppgick till 3,300 kronor.3) För att uppbringa deras löner till
detta belopp kräfvas tillskott af tillhopa 46,900 kronor. Eller
skulle det vara för mycket för en anständig bergning för dessa

1) Enligt komiténs beräkning i utredningen af den 15 december 1898.

2) Beträffande förmånen af fri bostad se reservationen III B, sid. 378.

3) Aflöningen tagen enligt koiniténs tabeller för året 1896—97, Ser. A, Tab. 4.

432

SÄRSKILDA MENINGAR.

202 kyrkoherdar med i genomsnitt inemot 31 tjensteår och öfver 58
lefnadsår, om de erhölle en aflöning om 3,300 kronor?

Yid sista årsskiftet funnos ock i vårt land 251 komministrar,
hvilkas aflöning, oaktadt de alla hade mer än 20 tjensteår, icke
uppgick till 2,200 kronor. För att uppbringa deras löner till
detta belopp skulle behöfvas tillskott om tillhopa 48,276 kronor.
Eller skulle det vara för mycket till en anständig bergning för
dessa 251 ordinarie presterliga tjensteinnehafvare och familjefäder
med i genomsnitt öfver 28 tjensteår och öfver 56 lefnadsår, om de
erhölle en aflöning om 2,200 kronor?

Yid samma tidpunkt funnos i vårt land 222 kyrkoherdar,
hvilkas aflöning, oaktadt de alla hade mer än 25 tjensteår, icke
uppgick till 3,600 kronor. För att uppbringa dessa löner till
detta belopp kräfvas tillskott om tillhopa 53,844 kronor. Eller
skulle det vara för mycket till en anständig bergning för dessa
222 kyrkoherdar med i genomsnitt öfver 35 tjensteår och öfver
62 lefnadsår, om de erhölle en aflöning om 3,600 kronor?

Yid samma tidpunkt funnos i vårt land 140 komministrar,
hvilkas aflöning, ehuru de alla hade mer än 25 tjensteår, icke
uppgick till 2,400 kronor. För att uppbringa deras löner till
detta belopp kräfvas tillskott om tillhopa 27,141 kronor. Eller
skulle det vara för mycket till en anständig bergning för dessa
140 ordinarie presterliga tjensteinnehafvare och familjefäder med
i genomsnitt öfver 33 tjensteår och öfver 61 lefnadsår, om de erhölle
en aflöning om 2,400 kronor?

%

Yid beräkningen af det tillskott, som skulle erfordras för
att uppbringa äldre tjensteinnehafvares löner till ofvannämnda
belopp har jag utgått från den förutsättningen, att minimilönen
för komministrar allaredan vore uppbringad till 2,000 kronor
och för kyrkoherdar och komministrar med 20—25 tjenstår till
resp. 3,300 och 2,200 kronor.

För uppbringandet af 692 komministrars löner till 2,000 kronor
skulle enligt det föregående kräfvas 189,313 kronor, för uppbringande
af lönerna för 202 kyrkoherdar och 251 komministrar
med 20—25 tjenstår till resp. 3,300 och 2,200 kronor skulle
kräfvas 95,176 kronor, och för uppbringande af lönerna för 222
kyrkoherdar och 140 komministrar med öfver 25 tjensteår till

Kyrkoherdar den 1 januari 1903 med öfver 20 tjensteår innehafvande löner till lägre belopp än 3,300 kronor

af hvilka löner de, som möjligen understiga 3,000 kronor, äro tänkta såsom uppgående till detta belopp

1.	2.	3-	4-	5.	6.	-	8.	9.	10.	11.	12.	13.	14.| 15.	16.	17.	18.	19.	20.	21.| 22.	23.|24.	25.
Stift.	Med 20—25 tjensteår	Med öfver 25 tjensteår	Med öfver 20 tjensteår
> B P		Genomsnitt	af		För lönens uppbrin-gande till 8,300 kr. erfordras kr.	> B P		Genomsnitt	af		För lönens uppbrin-gande till 8,300 kr. erfordras kr.	> B P		Genomsnitt	af		För lönens; uppbrin-gande till 3,300 kr. erfordras kr.
lefnadsålder.	tjensteålder.	lefnadsålder.	tjensteålder.	lefnadsålder. i tjensteålder.
ar.	in.	a.	år.		a.	år.	m.	a.	år.	in.	a.	år.	m.	a.	år.	m.	a.
Upsala......	9	51	10	22	22	10	4	1,G79	16	60	4	22	32	4	14	3,984	25	57	4		28	u	12	5,663
Linköpings ....	6	48	3	26	22	8	17	1,461	15	57	10	3	30	9	17	3,286	21	55	6	i	28	5	26	4,747
Skara......	8	49	8	—	23	5	3	1,724	21	62	11	29	36	2	4	4,350	29	59	3	10	32	7	7	6,074
Strenguäs ....	3	50	11	22	23	2	23	328	8	60	1	14	35	11	22	1,884	11	57	7	16	32	6	—	2,212
Vesterås.....	6	Öl	3	12	22	10	20	1,492	12	61	10	18	34	7	27	3,111	18	58	4	6	30	8	25	4,603
Vexjö......	9	50	9	18	23	1	11	2,616	27	62	10	4	36	4	27	6,134	36	59	10	6	33	1	—	8,750
Lunds ......	—	—	—		—	—	-	—	4	63	3	24	33	10	26	875	4	63	3	24	33	10	26	875
Göteborgs ....	3	47	4	27	21	5	11	640	8	60	3	11	33	9	18	2,149	11	56	9	8	30	5	5	2,789
Kalmar.....	G	51	4	6	22	3	6	1,587	10	59	1	8	30	7	13	2,431	16	56	2	11	27	5	26	4,018
Karlstads.....	2	54	3	7	23	1	18	600	8	62	3	3	33	9	10	2,106	10	60	7	11	31	7	23	2,706
Hernösands ....	3	54	6	4	22	8	5	456	4	66	4	28	38	11	5	683	7	61	3	21	31	11	14	1,139
Visby......	7	50	—	6	22	11	18	1,387	7	62	5	2	35	—	7	1,937	14	56	2	20	28	11	27	3,324
Hela riket	62	50	10	6	22	10	10	13,970	140	61	5	17	34	4	8	32,930 202	58	2	14	30	9] 2S	46,900

HERR EKSTRÖM. 433

Komministrar den 1 januari 1903 med öfver 20 tjensteår innehafvande löner till lägre belopp än 2,200 kronor,

af hvillca löner de, som understiga 2,000 kronor, äro tänkta såsom uppbringade till detta belopp.

1.	2-	3. | 4.	5.	t;. | 7.	8.	9.	10.	ll-l	12.	13.j	14.|	15-1	16.	17.	18.j	19-1	20.|	21.|	22.j	23.|	24. |	25. |
			Med 20	—25 tjensteår.		Med	öfver 25 tjensteår.		Med	öfver 20 tjensteår.
Stift.	t>		Genomsnitt	af		För lönens uppbrin-gande till 2,200 kr. erfordras kr.	>		Genomsnitt	af		För lönens uppbrin-gande till 2,200 kr. erfordras kr.			Genomsnitt	af		För lönens uppbrin-gande till 2,200 kr. erfordras kr.
	Ö £0	lefnadsålder. Itjenste&l der.	B P	lefnadsålder.	tjen	steålder.	P	lefnadsålder.	tjensteålder.
		år.	m.	d.	år.	m.	d.		år.	m.	d.	år.	m.	d.		år.	m.	d.	år.	m.	d.
Upsala.....	12	50	5	14	22	i	24	2,400	17	64	3	7	34	4	8	3,400	29	58	6	19	29	3	20	5,800
Linköpings . . .	18	52	1	2	22	2	5	3,542	17	62	—	8	34	2	19	3,373	35	56	10	28	28	—	10	6,915
Skara.....	20 Bl	1	3	22	4	11	4,000	26	59	5	29	31	2	15	5,200	46	55	10	4	27	4	10	9,200
Strengnäs ....	17 50	2	8	21	10	27	3,268	9	60	5	1	34	7	16	1,800	26 53	8	23	26	3	22	5,068
Vesterås ....	5 50	1	26	21	5	9	897	6	59	4	19	32	11	15	791	11	55	2	8	27	8	20	1,688
Vexjö.....	13 49	11	7	22	4	23	2,600	13	59	2	10	31	—	11	2,600	26	54	6	23	26	8	16	5,200
Lunds.....	4 51	10	29	21	9	29	582	2	69	11	7	38	7	18	214	6	57	11	2	27	5	5	796
Göteborgs ....	9 50	8	28	22	11	5	1,654	18	63	—	7	35	2	5	3,600	27	58	11	4	31	1	5	5,254
I Kalmar.....	5 50	6	24	21	11	28	1,000	3	62	7	12	31	9	2	600	8	55	1	—	25	7	26	1,600
; Karlstads ....	11 51	6	7	22	4	24	2,200	19	60	9	29	34	—	16	3,348	30	57	5	—	29	9	9	5,548
Hernösands . . .	3 53	4	10	21	1	1	407	B	69	4	24	34	10	7	600	6	61	4	17	27	11	19	1,007
1 Visby . . . . . .	1 60	6	—	22	?	?	200								| —	1	60	6	—	22	?	?	200
Hela riket	118] 51	]-	14	22	! i	13	22,750	|l83| 61	6	27	BO	11	14	25,526	251	56	7	11	28	1	24	| 48,276

434 SÄRSKILDA MENINGAR.

Kyrkoherdar och komministrar den 1 januari 1903 med öfver 25 tjensteår innehafvande löner till lägre belopp

än resp. 3,600 och 2,100 kronor, af hvillca löner de som understiga resp. 3,300 och 2,200 hr. äro tänlcta

såsom uppbringade till dessa belopp.

1.	2.	3.	I 4-	5.	6.	7.	1	9.	10.	il.	12.	| 13.	1 u-	| 15.	| 16.	I 17.
		K y	r k	o h	e r	d a	r.		K	o m m	i n	i s	t r	a r.
Stift			Genomsnitt	a f		För lönens uppbringande till kr. 3,600 erfordras kr.			Genomsnitt	af		För lönens
	Antal.	lefnadsålder.	tjensteålder.	Antal.	lefnadsålder.	tjensteålder.	uppbringande till kr. 2,400
		år.	mån.	dag.	år.	mån.	dag.		år.	mån.	dag.	år.	män.	dag.	erfordras kr.
Upsala.....	31	59	ii	4	32	10	13	7,568	18	63	n	5	34	i	20	3,547
Linköping . . .	24	62	9	24	36	1	—	5,457	17	62	—	8	34	2	19	3,373
Skara .....	35	64	4	4	37	—	20	8,207	27	59	9	18	31	5	26	5,228
Strengnäs ....	17	61	4	21	36	—	3	3,438	9	60	5	1	34	7	16	1,800
Vesterås ....	16	62	5	15	35	7	9	4,237	7	57	9	18	31	11	12	1,351
Vexjö.....	40	64	6	25	38	3	9	10,093	13	59	2	10	31	—	11	2,600
Lunds .....	5	63	5	3	34	—	13	1,225	3	68	11	26	35	3	10	513
Göteborgs . . .	18	60	4	20	34	—	8	3,728	20	62	—	2	34	3	14	3,668
Kalmar.....	10	59	1	8	30	7	13	3,000	3	62	7	12	31	9	2	600
Karlstads ....	9	61	9	16	33	3	13	2,548	20	60	6	22	33	9	4	3,861
Hernösands . . .	9	62	6	4	33	8	17	1,986	3	69	4	24	34	10	7	600
Visby.....	8	64	—	19	36	6	29	2,357	—	—	—	—	—	—	—	—
Hela riket	222	02	5	21	35	5	27	53,844	140	61	4	14	33	2	22	27,141

HERR EKSTRÖM.

436

SÄRSKILDA MENINGAR.

resp. 3,600 och 2,400 kronor ett belopp af 80,985 kronor eller
tillhopa 365474 kronor årligen.

Huru det med ett sådant behof af ytterligare lönetillskott
ur presterskapets löneregleringsfond, att utgå med allra första
och för hela återstoden af innevarande löneregleringsperiod,
kan föreslås, att nämnda fond skall efter periodens slut öfverföras
till kyrkofonden, har jag svårt att fatta. Om presterskapet
skall komma i åtnjutande af sin lagliga rätt till lönebidrag
ur denna fond under innevarande löneregleringsperiod,
så lärer af fonden icke ett öre återstå vid periodens slut för
att därmed under hjälpa tiondeafskrif ningen. Enär emellertid utdelningen
af lönetillskott icke lärer, då årsinkomsterna afsevärdt
fluktuera, kunna så jemnt beräknas, att fondens uttömmande sammanfaller
med löneregleringsperiodens utlöpande, bör efter mitt
förmenande lönetillskott icke beviljas i större utsträckning, än
att omkring en million kronor beräknas af fonden, d. v. s. af de
för presterskapets lönereglering under innevarande reregleringsperiod
afsedda medel, återstå vid periodens slut, hvilken återstod
då, och på af mig förut angifna skäl, bör öfverföras till
presterskapets enke- och pupillkassas grundfond.

Huru många lågt aflönade äldre kyrkoherdar och komministrar
den 1 januari 1903 inom de olika stiften förefunnos, och
hvilka summor, som för hvarje stift skulle erfordras för lönernas
uppbringande till de nämnda beloppen, framgår af följande
trenne sammandragstabeller, hvilka jag upprättat på grundvalen
af från embetsbroder inom de olika stiften mig tillhandakomma,
af mig sedermera bearbetade primäruppgifter. Att jag
medtagit genomsnittet af tjenste- och lefnadsår, har skett, på
det att det måtte falla ett så mycket klarare ljus öfver de
ekonomiska förhållanden, i hvilka en stor del af svenska presterskapet
befinner sig. Tjensteåren hafva räknats från prestvigningsdagen.
Hade den lagliga tjensteårsberäkningen för examina och
läroverkstjenstgöring medtagits, skulle medeltalet för tjensteåren
blifvit ännu högre.

Såsom ofvan anförts och såsom delvis af tabellerna framgår,
erfordras det, utöfver de från presterskapets löneregleringsfond
nu utgående lönetillskott, en årlig lönefyllnad af 365,000
kronor för att det ordinarie presterskapet skall komma i åtnjutande
af en bergning, som för en stor del af samma prester -

HERR EKSTRÖM.

437

skap ändock måste bedömas med de allra blygsammaste anspråk
för att kanna karakteriseras såsom anständig.

Begreppet »för presterskapet anständig bergning» bar nemligen
äfven vid dessa anspråk inskränkts inom så ytterst snafva
gränser, att, ifall någon offentligt uppträdde med ett förslag,
att en stor del af de ordinarie lärarne vid rikets allmänna
läroverk —• den tjenstemannakår, som dock i våra dagar anses
vara jemförelsevis svagast aflönad — skulle åtnöjas med motsvarande
aflöning, flan skulle mötas af ett enhälligt rop från
nämnda tjenstemannakår, att ett sådant yrkande vore oanständigt.

Af ett så gripande behof, icke af lyx och vällefnad eller af
skamligt förvärfsbegär, dikteras alltså de kraf, som det lägst
aflönade svenska presterskapet nu ställer på presterskapets löneregleringsfond.
Krafven äro således berättigade ur behofvets
synpunkt. De äro det icke mindre ur synpunkten af det faktum,
att, såsom ofvan visats, presterskapets löneregleringsfond
är presterskapets.

Skulle emellertid dessa minimala kraf förblifva ohörda eller
skulle de blott till en oväsentligare grad uppfyllas, men medlen
hållas inne i presterskapets löneregleringsfond i den samhällsklass’
ekonomiska intresse, som hittills bildat majoritetspartiet
inom den svenska riksdagen, för att efter nu gällande löneregleringars
utgång tjena till att bereda denna samhällsklass
skattelindring; skulle, i korthet sagdt, för underlättandet af
jordbrukstiondens eftersträfvade afskrifning en stor del af
det svenska presterskapet under en mansålder förvägras att
komma i åtnjutande af en för sin anständiga bergning oumbärlig
del af sina egna aflöning smedel, då skulle dock detta förfarande
i rättsligt hänseende sakna sin motsvarighet i Sveriges
historia — åtminstone under nyare, vid lag och rätt mera vanda
tider.

% %

%

Står det således fast,

att till de medel, som benämnas presterskapets löneregleringsfond,
presterskapet har en laglig rätt;

att denna rätt tillhör ingen annan än presterskapet;
att denna rätt tillhör presterskapet under innevarande löneregleringsperiod; -

438

SÄRSKILDA MENINGAR.

och att det först då kan blifva fråga om upphörande af
denna rätt, då hvarje prest erhållit en anständig bergning;

och förhåller det sig så, som jag här ofvan sökt uppvisa,
att i allmänhet omkring 692 komministrar, och särskildt 251
äldre komministrar, samt (omkring) 222 äldre kyrkoherdar för
närvarande sakna anständig bergning,

då lärer det vara med full rätt, som jag ansett,

att genom tillskott från presterskap ets
löneregleringsfond komministrarnes minimilön
bör höjas till 2,000 kronor;

att genom tillskott från samma fond
aflöningen för kyrkoherdar och komministrar
med tjugu till tjugufem tjensteår bör höjas
till resp. 3,300 och 2,200 kronor;

att genom tillskott från samma fond
aflöningen för kyrkoherdar och komministrar
med tjugufem tjensteår eller därutöfver bör
höjas till resp. 3,600 och 2,400 kronor;

att dessa förhöjningar böra träda i kraft
senast från och med den 1 maj år 1904;
samt

att såsom godtgörelse till presterskapet
för den lönefyllnad, som tidigare undanhållits
detsamma, bör vid innevarande löneregleringsperiods
slut hvad som då möjligen
återstår af presterskapets löneregleringsfond
öfverföras till presterskapets enke- och pupillkassas
grundfond.

2. Kyrkofonden och kyrkomötet.

I likhet med öfriga af komitén nu framlagda lagförslag
slutar äfven Förslag till lag om kyrkofond med orden: »Denna
lag må ej ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.
»

Det kan synas, såsom om till kyrkomötets befogenhet vederbörlig
hänsyn sålunda vore tagen och såsom om ur kyrklig
synpunkt tillfredsställande garantier i detta stadgande innelåge.
Sådant torde ock vara förhållandet beträffande lagen om kyrkofonden.
Men med afseende på sjelfva fonden vill det synas,
som om kyrkomötet icke skulle komma att ega någon befogen -

HERR EKSTRÖM.

439

het. Enligt mitt förmenande ligger det emellertid i sakens egen
natur, att kyrkomötet beträffande fondens medel skall ega rätt
att till Kong! Maj:t göra underdånig framställning, en framställning,
som af flerehanda förhållanden kan komma att föranledas,
exempelvis af den hänsyn till utvecklingen af den kyrkliga
organisationen, som Förslag till lag angående reglering af
presterskapets aflöning i sin § 1 och slutet af kyrkofondslagens
§ 10 framhåller. Vid sådant förhållande har det jemväl synts
mig som allenast en naturlig sak, ifall kyrkofondslagen åt
kyrkomötet inrymde denna befogenhet genom ett stadgande,
som på samma gång för kyrkomötet skulle främja den officiella
kännedom beträffande fondens inkomster och utgifter, hvarförutan
en framställning från kyrkomötet angående fonden knappast
låter tänka sig. Jag har derför ansett, att såsom förslagets
näst sista paragraf borde inskjutas orden:

Kyrkofondens kapitalkonto delgifves af
Kongl. Maj:t allmänna kyrkomötet för de år,
som förgått, sedan föregående kyrkomöte
var församladt.

440

VI. Finansplan.

Beräkningen af vissa betydande såväl utgifts- som inkomstposter
är förenad med stora vanskligheter, då det gäller ett
förslag, hvars tillämpning i de flesta församlingar skulle börja
i genomsnitt 18 år härefter. Särskildt måste man i fråga om
församlingsafgifterna, såsom beroende af fyrktalet, nöja sig med
ganska sväfvande sannolikhetsberäkningar och med att tillse,
att dessa hvarken blifva alltför sangviniska, ej heller å andra
sidan, såsom förhållandet snarare torde vara i komiténs beräkningar,
taga alltför liten hänsyn till den ökning, som blir en
följd af landets ekonomiska förkofran. I allmänhet synes man
böra röra sig med afrundade summor, som låta de stora dragen
framträda utan att skymmas af i en helbild oväsentliga detaljer.

Då en fullständig finansplan framlagts till komitéförslagen,
kan jag, i fråga om en finansplan till mina förslag, vid de olika
posterna stanna vid en jemförelse mellan de olikheter beträffande
såväl utgifter som inkomster, som skulle blifva en följd af bifall
till de af mig gjorda afvikande yrkanden. Och utgår jag vid
denna jemförelse från det å sid. 293 meddelade sammandrag af
komiténs finansplan.

A) Utgifter:

1. Löner skulle för kyrkoherdar och komministrar enligt
min bilagda tabell »Presterskapets löner» uppgå till 10,100,373
kronor eller, i afrundadt tal, till 10,100,000 kronor. I fråga om
arfvodet åt kontraktsprostar har jag icke anfört någon annan
skiljaktighet än den, som följer af att arealen enligt mitt förslag
skulle upptagas till sin verkliga utsträckning. Det af
komitén beräknade arfvodet torde alltså kunna afrundadt upptagas
till 60,000 kronor, och skulle sålunda det ordinarie presterskapets
aflöning uppgå till 10,160,000 kronor.

HERR EKSTRÖM.

441

Det är dock att märka, att denna lönestat är uppgjord under
förutsättning, att folkmängden är densamma, som den var den
31 dec. 1900. Vid folkmängdens ökning inträder i allmänhet
någon ökning i aflöningen — i allmänhet, ty i större stadsförsamlingar,
der kyrkoherdelönen redan i beräkningarna nått sitt
maximum, vållar folkmängdens ökning ingen ökning af kyrkoherdelönen,
och ökningen af komministerslönerna blir ringa. Men
nu är det just i de större städerna, som folkmängden starkast
tillväxer. Man torde derför icke böra beräkna större ökning i
folkmängden före de nya löneregleringarnas uppgörande, som
kommer att på lönebeloppen inverka, än 300,000 personer. Beräknas
dessa vålla en löneförhöjning om i genomsnitt 40 öre för
hvarje person, skulle den af folkmängden vållade ökningen i den
beräknade aflöningen uppgå för hela riket till 120,000 kronor
och aflöningen i dess helhet vid tiden för de nya löneregleringarnas
uppgörande belöpa sig till 10,280,000 kronor eller med
det tillägg om 30,000 kronor, hvarom nedan under 10) förmäles,
till 10,310,000 kronor.

2. Alderstillägg för ständiga adjunkter. Då enligt mitt förslag
ständiga adjunkter icke skulle komma att finnas, utgår
denna post ur utgiftsstaten. I stället inträder en annan. I reservation
V till betänkandet angående den kyrkliga indelningen
och organisationen har jag motiverat anställandet af s. k. kontraktsadjunkter
i sammanhang med den indragning af komministraturer
etc., hvarom jag till fromma för en förnuftig disposition
af de presterliga krafterna hoppas, att den må komma att
ega rum i ungefär den utsträckning, som jag ansett mig kunna
tillstyrka densamma. Ifall tills vidare ett antal af 50 sådana
adjunkter efter hand komme att förordnas och årsarfvodet från
kyrkofonden åt dylik adjunkt beräknades till 2,000 kronor, skulle
alltså till kontraktsadjunkter komma att åtgå ett årligt belopp
af 100,000 kronor.

3. Arfvoden och alderstillägg åt andra adjunkter = det af
komitén beräknade belopp afrundadt till 260,000 kronor.

4. Adjunktsresekostnad (för 300 adjunkter, då de s. k. ständiga
adjunkterna frånräknats) afrundad till 10,000 kronor.

5. Emeritilöner = det af komitén beräknade belopp: 500,000
kronor.

6. Ersättning till prestenkor för afkastning af enkesäten =
det af komitén beräknade belopp eller 23,000 kronor.

442

SÄRSKILDA MENINGAR.

7 och 8. Sko g sin delning och skogsskötsel. Beloppen lika med
det af komitén beräknade afrundade till resp. 12,000 och 75,000
kronor.

9. By ggn a ds I ån ekas so rn as förvaltningskostnader: utgå ur utgiftsstaten.

10. Oförutsedda lönebidrag hafva af komitén upptagits till

10.000 kronor med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej
kunnat vid fastställande af lön för innehafvare af ordinarie presterlig
tjenst tagas i beräkning. Men om nämnd skall inom
hvarje pastorat sammanträda för att föreslå lönebelopp och dervid
taga hänsyn till jemväl hvad i § 7 af Förslag till föreskrifter
angående beräkning af presterskapets aflöning omförmäles,
så torde nu oförutsedda men redan vid löneregleringarnas
uppgörande framträdande och af Kongl. Maj:t då godkända behof
äfvenledes böra i finansplanen beräknas och knappast kunna
för hela riket med dess omkring 2,200 presterliga beställningar
komma att understiga 30,000 kronor. Rätteligen torde
detta belopp dock böra hänföras under rubriken Löner, der jag
ock inräknat det, och de medel, som här åsyftas, betitlas Lönebidrag
efter regleringarnas fastställelse. I likhet med komitén
upptager jag beloppet till 10,000 kronor.

11. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande
utskylder och besvär = det af komitén beräknade belopp,

50.000 kronor.

12. Godtgörelse för frångångna löneförmåner. Nödvändigheten
af en skälig godtgörelse åt dåvarande innehafvare af tjenst,
för hvilken aflöningen vid instundande lönereglering kommer
att, i regeln såsom en följd af tiondeafskrifningen och det nya
systemet, i afsevärd mån sänkas, har jag utvecklat i reservation
till § 32 af Förslag till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

Att med större sannolikhet beräkna beloppet af det för dylik
godtgörelse erforderliga förslagsanslag skulle kräfva uppgörandet
af en tablå, som visade för hvarje tjenst, der lönen
skulle komma att sänkas, det belopp, hvarmed den komme att
understiga det nuvarande. Då jag icke medhunnit uppgörandet
af en dylik tablå, får jag inskränka mig till ett allmänt öfverslag,
hvarvid jag vill betona, att beloppet till en början måste
blifva afsevärdt stort, men att det kommer att undan för undan

HERR EKSTRÖM.

443

vid transport eller dödsfall nedgå, till dess det alldeles upphör.
Det tillhör alltså i det stora hela endast den första öfvergångsperioden.

Med ledning af det förhållande, att landspastoratens antal
utgöra omkring 1,350, att vid omkring en fjerdedel af dessa
lönen torde blifva afsevärdt sänkt och med beräkning af en
godtgörelse åt dåvarande innehafvare af kyrkoherdebeställningen
med i genomsnitt 500 kronor samt skälig godtgörelse åt jemväl
något tiotal komministrar, torde totalbeloppet kunna beräknas
komma att, när det är som högst, uppgå till inemot 175,000 kronor.

B) Inkomster.

1. Afbastning af bostadsboställen. En finansplan, med största
möjliga noggrannhet uppgjord, förutsätter jemväl en tabell sådan
som komiténs tabeller 3 och 4, serien D. En dylik tabell, anslutande
sig till den af mig uppgjorda lönestat för presterskapet,
har jag icke medhunnit att utarbeta. Dess utarbetande är
emellertid allenast ett kansligöromål, hvadan detsamma när som
helst kan under den fortsatta diskussionen om dessa frågor företagas,
om så befinnes nödigt. 1 saknad för det närvarande af
en dylik tabell kan man emellertid med ledning af åtskilliga
kända siffror anställa eu sannolikhetsberäkning, hvars tänkbara
missvisning icke behöfver blifva så stor, att finansplanens sannolikhet
i det hela äfventyras. För öfrig! röra sig äfven komiténs
beräkningar i flera vigtiga afseenden endast med sannolikheter
och kunna ej annat. Sådant är förhållandet exempelvis
beträffande af kastningen af hvarje särskild! boställe, årsbeloppet
af inflytande skogsförsäljningsmedel och fyrktalet inom de olika
församlingarna.

Om de presterliga tjensterna med hänsyn till antal och beskaffenhet
förblefve desamma som året 1896—97, och afkastningen
af innehafvarnes bostadsboställen likaledes förblefve vid det belopp,
hvartill den upptagits enligt förut af komitén föranstaltad
beräkning (Tabellserien A, Tab. 3), skulle denna belöpa sig till
1,462,399 kronor. Komitén har emellertid nu uppskattat bostadsboställenas
afkastning till 2,385,766 kronor. Denna högst betydande
olikhet i boställsafkastningens beräkning vållas, enligt
redogörelsen å sid. 281, af att komitén förutsätter, att afkast -

444

SÄRSKILDA MENINGAR.

ningen af bostadsboställe skall utan afdrag af kostnaden för
fullgörande af boställshafvarens byggnadsskyldighet å boställets
laga hus beräknas såsom aflöningsförmån. Häraf följer ock i
sin ordning, att, i öfverensstämmelse med komiténs förslag om
byggnadsskyldigheten, hela kostnaden för byggnadsskyldigheten
å bostadsboställenas såväl jordbruks- som bostadshus faller utanför
komiténs finansplan.

I öfverensstämmelse med mina i fråga om byggnadsskyldigheten
afvikande åsigter skall boställshafvaren (resp. arrendator^
bygga och underhålla jordbrukshusen, för hvilken skyldighet
kostnaden skall afdragas från boställsafkastningen, samt
pastoratet bygga och underhålla bostadshusen. Denna fördelning
af skyldigheterna är icke den nu gällande. Men den har
beträffande de ömsesidiga kostnaderna ansetts vara i det hela
ungefär lika tungt drabbande å de resp. parterna som den nu
gällande. Med afdrag för den å boställshafvaren nu hvilande
byggnads- och underhållsskyldighet men utan afdrag för skatter
och onera beräknades bostadsboställenas totalafkastning ecklesiastikåret
1896—97 till kronor 1,817,189: 04. Vid en sannolikhetsberäkning
synes denna siffra fortfarande vara användbar,
och torde den kunna afrundad upptagas till 1,800,000 kronor.

2. Afkastning af lönetillgångar, som församlingar anskaffat
eller genom donation erhållit, af komitén beräknad till 82,682 kronor,
upptages, afrundad, till 83,000 kronor.

3. Församling saf gifter. Beträffande dessa förefinnes mellan
komiténs och mina principer en dubbel olikhet. De efter folkmängden
beräknade församlingsafgifterna, 1,017,657 kronor, som
enligt komitéförslaget skulle kunna uttagas genom s. k. personliga
afgifter, skulle enligt mitt förslag försvinna. De efter fyrktal
eller bevillning utgående afgifterna, af komitén beräknade
till 2,564,015 kronor, skulle deremot betydligt höjas, derigenom
att för fyrk pr jordbruksfastighet skulle erläggas i allmänhet
10 öre. Då komiténs förslag om 5 öre pr fyrk för annan fastighet
och för inkomst äfven är mitt förslag, förefinnes skilnad i
beskattning endast beträffande jordbruksfyrken.

Hela antalet fyrkar för jordbruksfastighet i landsförsamling
utgjordes år 1900 af 14,399,297. I fall dessa erlade 10 i stället
för 5 öre pr fyrk, skulle ökningen blifva 719,965 kronor.

Det är emellertid icke blott genom den af mig föreslagna
dubbla afgiften af jordbruksfyrk, som församlingsafgifterna skulle

HERR EKSTRÖM.

445

blifva högre än de af komitén beräknade. En väsentlig ökningskulle
inträda för alla. beskattningsföremål genom fyrktalets ökning
med den ekonomiska utvecklingen.

Beträffande särskildt jordbruksfastighet har tillväxten af
detta beskattningsföremål inom landskommuner med undantag af
köpingarne fortgått från 11,636,452 fyrkar år 1878 och 13,424,657
fyrkar år 1884 till 14,399,297 fyrkar år 1900, en ökning alltså
med 23,74 °/„ under de 22 åren sedan 1878 och 7,26 / under de
16 åren sedan 1884.1) Antager man, att utvecklingen under de
närmaste 16 åren framåt, alltså 1900—1916, förblefve densamma
som under de sista 16 åren, skulle fyrktalet år 1916 alltså belöpa
sig till 15,444,686 eller, afrundadt nedåt, 15,000,000 jordbruksfyrkar.
I ett mindretal landsförsamlingar komme afgiften
visserligen icke att belöpa sig till fulla 10 öre. Men å andra
sidan komme ökningen af fyrktalet påtagligen att icke stanna
vid året 1916 utan fortgå och till år 1921, ungefärliga genomsnittsåret
för löneregleringarnas utlöpande, hinna att blifva ännu
mera betydande. Stannar man emellertid vid 15,000,000 fyrk ä
10 öre, skulle i landspastoraten jordbruksfastigheternas belastning
för presterskapets aflöning blifva 1,500,000 lcronor (mot nära

3,700,000 kronor ecklesiastikåret 1896—97).

Vid aktgifvande på den successiva stegringen af fyrktalet
inom landskommunerna för inkomst, befinnes detta hafva mellan
åren 1884 och 1900 ökats från 8,166,205 till 15,734,966,
eller med 92,68 f. Man torde hafva rättighet att antaga, att
ökningen under de följande 16 åren icke kommer att blifva mindre
än under de 16 åren 1884—1900. Sjelfdeklarationen torde snarare
komma att stegra ökningen. Med proportionsvis lika ökning
skulle fyrktalet för inkomst år 1916 i landsförsamlingarna
belöpa sig till 30,318,132 och borde vara ännu större år 1921. För
att iakttaga all försiktighet vid beräkningen torde man emellertid
böra stanna vid att antaga att allenast 25,000,000 fyrk för
inkomst komme att i landsförsamlingar drabbas af en utdebitering
för presterskapets aflöning af 5 öre pr fyrk. Församlingsafgifterna
från denna kategori af beskattningsföremål af inkomst
skulle då belöpa sig till 1,250,000 kronor.

Fyrktalet för annan fastighet har inom landsförsamlingar under
åren 1885—1900 ökats från 1,037,874 till 2,494,215 eller med

*) Se tabellen sid. cxxxvm.

446

SÄRSKILDA MENINGAR.

140,32 %. Under förutsättning att ökningen fortgår i samma
proportion under åren 1901—1916, skulle detta sistnämnda år
motsvarande fyrktal belöpa sig till 5,994,097. Om man också
här bortser från utveckling efter 1916 och antager, att antalet
af de fyrkar för annan fastighet, för hvilka komme att erläggas
5 öre pr fyrk till presterskapets aflöning, i landsförsamlingar
blifva allenast 5,000,000, skulle församlingsafgifterna derstädes
från annan fastighet än jordbruksfastighet belöpa sig till 250,000
leronor.

Totalbeloppet af församlingsafgifter i landspastorat skulle
alltså kunna beräknas till 3,000,000 kronor.

Beträffande städerna skulle aflöningen till deras presterskap
enligt den tabell, som är bilagd denna reservation, uppgå till
1,647,066 kronor. Enligt komiténs tab. 3 (Ser. D.) skulle stadsoch
blandade stads- och landspastorat erhålla i bidrag från kyrkofonden
till sitt presterskaps aflöning 143,498 kronor samt genom afkastning
af bostadsboställe och vissa andra tillgångar resp.
83,822 och 58,961 alltså tillhopa 286,281 kronor. Återstoden af
aflöningen, i rundt tal 1,360,000 kronor borde alltså kunna beräknas
såsom städernas församlingsafgifter. Men då en afsevärd
del af städernas församlingsafgifter (enligt komiténs beräkning
öfver 20 f) beräknats efter 20 öre pr person och det icke torde
vara sannolikt att hela denna del kan uttagas pr fyrk inom ett
maximum af 5 öre, torde endast 1,300,000 leronor böra såsom städernas
församlingsafgifter beräknas.

Totalbeloppet af församlingsafgifterna skulle sålunda kunna
beräknas till 4,300,000 leronor.

4. Afkomst af enskildas donationer. I öfverensstämmelse
med min reservation angående donation af här förevarande slag,
sid. 326 f., anser jag, att dessa medel falla utanför löneregleringen
och icke böra såsom tillgångar för densamma upptagas.

5. Kyrkofondens inkomster.

a) Ersättning för presterskapets tionde, af komitén beräknad
till kronor 3,897,954, upptages i öfverensstämmelse med mitt i
sammanhang med förslaget om de personliga afgifternas upphörande,
sid. 315, gjorda yrkande till 4,000,000 kronor.

b) , c), d) Skogsförsäljningsmedel hafva af komitén beräknats
till kronor 569,649: 91, afkastning af löningsboställen till kronor
453,305: 63, statsanslag till kronor 333,408: 95. Jag upptager

HERR EKSTRÖM.

447

posterna afrundade till resp. 570,000, 453,000 och 333,000, tillhopa

1,356,000 ''kronor.

e) Ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar. På grund
af de skäl, som jag i reservationen Y anfört mot att presterskapets
löneregleringsfond öfverföres till kyrkofonden, kan jag icke
i likhet med komitén såsom kyrkofondens inkomst upptaga ränta
å löneregleringsfonden kronor 152,069:03, hvadan jag drager
detta belopp från summan 234,131: 86 i komiténs beräkningar,
då alltså återstå kronor 82,062: 83 eller, afrundadt, 82,000 kronor.

Kyrkofondens årliga inkomster skulle således utgöra sammanlagdt
5,330,000 kronor.

Sammandrag.

A. Utgifter:

Kronor.

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt

arfvoden åt kontraktsprostar.........10,310,000

2. Arfvoden åt kontraktsadjunkter........ 100,000

3. Arfvoden och ålderstillägg åt andra adjunkter . 260,000

4. Adjunktsresekostnad.............. 10,000

5. Emeritilöner................. 500,000

6. Ersättning till prestenkor . . 23,000

7. Skogsindelning................ 12,000

8. Skogsskötsel................. 75,000

9. Lönebidrag efter regleringarnas fastställelse . . 10,000

10. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark
löpande utskylder och besvär...... 50,000

11. G-odtgörelse ad interim för frångångna löneförmåner
..... 175,000

12. Reservmedel................ 98,000

Summa kronor 11,623,000

B. Inkomster:

1. Bostadsställenas afkastning.......... 1,800,000

2. Eörsamlingars särskilda lönetillgångar..... 82,000

3. Eörsamlingsafgifter.............. 4,300,000

4. Kyrkofondens inkomster.......... . . 5,441,000

Summa kronor 11,623,000

448

Af herr Nyländer.

Det torde icke kunna anses vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att den presterskapet enligt förut gifna författningar
tillkommande tionde skall — på sätt komitén hemstält
i § 5 af förslaget till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af presterskapets tionde samt om ersättning derför
— af de tiondeskyldiga fastighetsegarne fortfarande, i den
mån denna tionde ej afskrifves, utkräfvas under hela 30 år efter
det att de på grund af förordningen den 11 Juli 1862 faststälda
löneregleringar upphört att gälla och sedan nya löneregleringar
börjat tillämpas, hvilka ålägga fastighetsegarne att, i likhet
med andra skattskyldiga, till presterskapets aflöning bidraga.

Kigtigast vore utan tvifvel, att tiondeskyldigheten af fast
egendom upphörde vid den tidpunkt, då nya och helt andra
grunder för prestaflöningens utgörande inom de resp. pastoraten
börja tillämpas, och att statsverket sålunda öfvertoge denna
skyldighet, allt efter som de gamla nu gällande löneregleringarna
upphöra. Härigenom kunde ock hela föreslagna anordningen för
tiondens upptagande och afskrifning i högst väsendtlig grad
förenklas.

I alla händelser synes mig den af komitén föreslagna tidsperioden
af 30 år för ifrågavarande afskrifning vara allt för lång
och kunna utan svårighet begränsas till åtminstone 20 ecklesiastikår
eller till samma tid, hvarunder en enligt de nya grunderna
faststäld lönereglering är afsedd att tillämpas.

449

Af herr Redelius.

Jag anmäler reservation mot vissa delar af motiveringen:
1:0 till löneregleringslagen: beträffande

a) byggnadskostnad^:^ inräknande i boställsafkastningen,

b) afgifter från dissenters;

2:o till föreskrifter angående beräkning af lönerna med hänsyn
till:

a) predikoskyldigbeten (för stort afseende),

b) folkmängd och areal (för litet afseende),

c) vikariearfvodets beräkning uteslutande efter folkmängden,

d) lönens höjning på grund af särskilda förhållanden t. ex.
i Östergötland och Skåne.

Med herr Rydin instämmer jag i hvad han anfört om enkesäten.

29

450

Af herr Ftydin.

T nedan omförmälda punkter har jag uttalat en mening, som
afviker från den af komiténs flertal omfattade.

Församlingarnas skattskyldighet.

En mycket vansklig uppgift har förelegat komitén, då
det galt att uppgöra en stat för svenska kyrkan, helst denna
stat icke mera allmänt skulle komma att tillämpas förr än omkring
år 1920. Med hänsyn till det fördelaktiga resultatet af
komiténs finansplan, hvilken visar ett öfverskott af 783,049 kronor
8 öre, har komitén — under förutsättning att Kongl. Maj:t
vid granskning af komiténs förslag skulle finna, att ett minst
lika stort öfverskott vore att påräkna — ansett sig böra tillstyrka
den ändring i § 7 af förslaget till lag angående reglering
af presterskapets aflöning, att vid fastställande af församlingarnas
bidragsskyldighet, så vidt denna beror af folkmängdens
storlek, beräknas, i stället för föreslagna 20 öre, allenast 10 öre
för hvarje person.1)

Härutinnan instämmer jag med komiténs flertal. Dock synes
mig nödig försigtighet vara iakttagen, om den efter församlingarnas
invånareantal lämpade skattskyldighet varder påbjuden
endast med afseende å de löneregleringar, som första gången uppgöras
i syfte att vinna tillämpning, sedan de på grund af 1862
års förordning faststälda löneregleringar upphört att gälla.

Vid derefter följande löneregleringar, som skulle verkställas
30 ä 40 år härefter, lärer församlingarnas bidragsskyldighet böra
begränsas sålunda, att församlingsafgifter icke må utgöras till
högre belopp, än som erhålles under antagande, att för hvarje
fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge 5 öre eller, der

) Jfr ofvan sid. 294.

HERR RYDIN.

451

fyrktaissättmng icke eger rum, för hvarja krona af de skattskyldiga
inom pastoratet påförd bevillning 50 öre. Det torde
nemligen med ganska stor säkerhet kunna antagas, att fyrktal
och bevillning vid åsyftade tidpunkt skola hafva tillväxt
högst betydligt. Enligt den å sid. cxxxvii och följ. här ofvan
orebragta utredning ökades inkomstbevillningen i städerna åren
1881—1900 med 110.5 procent och samtliga fyrkar — för jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst - inom landskommunerna
aren 1878-1900 med 67.1 procent. Helt visst kommer
ökningen att hädanefter försiggå ännu raskare, sedan obligatorisk
sjelf deklaration blifvit införd här i landet. Dessutom lärer
en stegring af kyrkofondens, i vissa afseenden ganska knappt
beraknade, inkomster vara att förvänta till den tid, då fonden
skall börja fungera.

Da ofverskottet af kyrkliga aflöningsmedel, på sätt ofvan
olif vit namndt, redan nu visar sig utgöra 783,049 kronor 8 öre,
kan det, efter min mening, ej vara tvifvel underkastadt att, om vid
den tid, då nya löneregleringar skola för andra gången uppgöras,
de af komiten i åberopade § 7 antagna grunder för församlingsafgifternas
bestämmande blefve tillämpade, ett högst afsevärdt
öfverskott skulle uppstå. Jag anser derför, att vid dessa framtida
löneregleringar de af gifter, som nu beräknats efter folkmängd
och som antagits uppgå till 1,017,657 kronorfl) kunna undvaras.

Beträffande redaktionen af förenämnda lagförslag skulle, om
denna uppfattning gillas, några ord uteslutas i § 7, hvarjemte
eu ny paragraf borde tilläggas, helst mot slutet af lagförslaget
bland andra der intagna öfvergångsstadganden.

§ 7.

När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den
aflöning, som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets
prester, skola, i den män sådant till bristens betäckande
erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl icke till samman
lagdt högre belojip, än som erhålles under antagande,
att för^ hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utgingc
fem öie eller, der fyrktalssättning icke eger rum,
för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet på -

0 Jfr ofvan sid. 282.

452

SÄRSKILDA MENINGAR.

före! bevillning femtio öre; dock att vid dylik beräkning
uteslutes fyratal eller bevillning för presterskapets boställen
och löneinkomster.

Nämnden skall uträkna, Hvad, med iakttagande af
dessa bestämmelser, bör såsom församlingsafgifter utgöras;
skolande senaste officiela uppgifter angående fyratal och
bevillningsbelopp läggas till grund vid beräkningen.

§ •

För lönereglering, som i pastorat första gången uppgöres
i syfte att vinna tillämpning, sedan den på grund af
förordningen den 11 juli 1862 faststälda lönereglering i
pastoratet upphört att gälla, må under den i § 7 angifna
förutsättning, utöfver de i samma paragraf omförmälda
af gifter i förhållande till fyrk eller bevillning, berälmas
jemväl en afgift med högst tio öre för hvarje person af
pastoratets hela folkmängd enligt senaste officiela uppgifter;
dock att vid dylik beräkning uteslutes presterskapet för sig
och husfolk.

I detta sammanhang vill jag tillkännagifva, att jag finner
den skattskyldighet till svenska kyrkan och dess presterskap,
som för närvarande åligger främmande trosbekännare, icke vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Jag kan derför
icke instämma i komiténs yttrande å sid. 111, att »de skäl, som
anförts till stöd för att medlemmar af lagligen erkänd församling,
hvars prest eller föreståndare är behörig och pligtig jemväl
att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden,
borde, mer eller mindre fullständigt, frikallas från
skyldigheten att bidraga till aflöningen af svenska kyrkans
presterskap, torde icke kunna frånkännas all betydelse»J) Dessa
skäl hafva nemligen synts mig i hög grad beaktansvärda.

Emellertid inser jag, i likhet med komitén, att, innan någon
skattelindring kan medgifvas — fullständig skattefrihet bör,efter min
mening, åtminstone ej för närvarande ifrågakomma—, en noggrann
utredning måste verkställas angående vilkoren och förutsättningarna
derför. Lämpligast vore naturligtvis, om denna utredning förelåge
färdig, då frågan om reglering af presterskapets löneför -

'') Kursiveringen af reservanten.

HERR RYDIN.

453

hållanden skall upptagas till pröfning, så att båda frågorna
kunde samtidigt skärskådas.

Enkesäten.

Till sin uppkomst är enkesätesinstitutionen inom Göteborgs
stift en synnerligen vördnadsbjudande inrättning, alldenstund
kyrkoherdarne till enkornas förmån afstodo jord, som blifvit dem
sjelfva på lön anslagen. Detta drag af frivillig uppoffring framträdde
mindre tydligt vid upplåtandet af de bohuslänska enkesätena
än i fråga om öfriga enkesäten inom nämnda stift. Då
Fredrik III genom sitt öppna bref den 29 augusti 1648 stiftade
enkesäten till understöd för presternas enkor i konungariket
Norge — hvithet den tiden omfattade äfven nuvarande Bohuslän
—, synes nemligen anledningen hafva varit den, att »ehn dell
forarmede Preste Encher» begärt hjelp till försörjning »i deris
Enche Seede». Af det kongl. brefvet framgår emellertid, att
biskoparne för ändamålet gifvit anvisning på de till prestgällen
hörande mensaljordar. Enkesätena inom Hallands och Elfsborgs
län hafva deremot tillkommit uteslutande på initiativ af vederbörande
kyrkoherdar, hvilka öfverenskommo »att vid hvart pastorat
deras innehafvande stomgård eller mensalhemman, derest
stomgård icke finnes, såsom enkesäte till sina enkor lemna och
afstå». I stadfästelseresolutionerna den 11 augusti 1756 och den
30 september 1761 å de särskilda öfverenskommelserna förklarade
ock Kongl. Maj:t sig anse en hvar af dem med så mycket
mera nådigt välbehag, som presterskapet »dymedelst ådagalagt
en berömmelig sorgfällighet att, utan Kronans gravation, fullborda
en på deras enkors och barns välfärd syftande Christelig
inrättning».

Enkesätesinstitutionen har vid de löneregleringar, som verkstälts
på grund af 1862 års förordning, lemnats orubbad. Under
det att stom-, annex- och mensalhemman vid presterliga beställningar
inom pastorat, der enkesäten ej finnas, i stor mängd
blifvit skilda från dessa beställningar för att med sin afkastning
lemna bidrag till reglerandet af lönerna för presterskapet
i pastorat, hvilkas aflöningsmedel varit otillräckliga, hafva de
löningshemman af samma natur, som blifvit anordnade till enkesäten,
bibehållits vid denna senare uppgift och dessutom till -

454

SÄRSKILDA MENINGAR.

fälligtvis, under ledigheter, ökat kyrkoherdarnes aflöning. Anledningen
till, att enkesätena inom Göteborgs stift sålunda icke
vid den allmänna regleringen af presterskapets inkomster fingo
dela öde med så många andra löningshemman inom de öfriga
stiften, torde hafva varit den, att enkeförsörjningen då ännu
icke blifvit ordnad genom en för hela presterskapet gemensam
inrättning.

För år 1896 hade enkesätena inom Göteborgs stift ett taxeringsvärde
af 1,108,100 kronor, med vexlingar, i fråga om de
särskilda fastigheterna, från 1,600 till 47,000 kronor, på sätt
motstående tablå utvisar.1) Af de i tablån upptagna 83 enkesäten
hade endast 35 hvart för sig ett värde under 10,000 kronor;
14 voro taxerade ett hvart till 20,000 kronor och derutöfver
— såsom 28,000, 32,000, 33,000, 42,000 och 42,100 kronor — intill
angifna gräns, 47,000 kronor.* 2)

Samtidigt med det att enkorna fingo behålla de åt dem upplåtna
hemman af ecklesiastik boställsnatur, erhöllo vid löneregleringarna
kyrkoherdarne i de pastorat, der enkesäten finnas,
löner, som för ecklesiastikåret 1896—97 i medeltal öfverstego
medelbeloppet af lönerna för kyrkoherdar i rikets samtliga landspastorat.
Detta medelbelopp utgjorde nemligen 4,544 kronor,
hvaremot kyrkoherdarne uti förstnämnda pastorat hade en lön
af 4,998 kronor i medeltal eller, om de belopp frånräknas,
som utgjorde vissa kyrkoherdars inkomst af enkesäten, 4,693
kronor.

Sedan grundsatsen om en jemnare fördelning af presterskapets
inkomster en gång blifvit uttalad — om den ock på ett
blott ofullständigt sätt genomförts i 1862 års förordning —, har
det upphört att vara sanning, hvad kyrkoherdarne i domprosteriets
och Marks kontrakt af Göteborgs stift yttrade med afseende
å sin den 22 april 1761 träffade öfverenskommelse om enkors
underhåll, nemligen att »ingen med skäl härigenom kan säga sig
förfördelad». Ty i sjelfva verket hafva de fastigheter, som ut -

'') Uppgifter saknas beträffande taxeringsvärdena å två enkesäten, tillhörande
det ena tyska församlingen i Göteborg och det andra Lysekils pastorat.

2) Utöfver afkastningen af enkesäten tillfaller för närvarande prestenkor
inom Hallands samt Göteborgs och Bohuslän en icke obetydlig del af det från
statsverket utgående anslag till fattiga prestenkor eller —■ såsom den på statskontorets
räkenskaper grundade, å sid. 242 intagna, tablå gifver vid handen —
1,520 kronor 77 öre af hela anslaget 10,805 kronor 12 öre

HERR RYDIN.

455

Tablå

utvisande taxeringsvärden å prestenkesäten inom Göteborgs stift

år 1896.

	Kr.		Kr.
Landvetter........	4,600	Gällstad.........	7,000
Saf ve..........	23,000	Dalstorp.........	7,000
Kungelf.........	18,800	Kalf...........	3,000
Karreby.........	11,000	Tölö...........	21,000
Torsbv..........	7,000	Vallda..........	15,000
Marstrand........	22,000	Kungsbacka........	17,500
Solberga........-.	7,000	Fjärås .........	9,000
Spekeröd.........	7,000	Örmevalla.........	11,200
Hjertum.........	8,500	Frillesås.........	9,000
Ödsmål.........	5,500	Värö...........	10,000
Uddevalla........	16,000	Veddige..........	10,000
Skredsvik.........	5,000	Hvalinge.........	7,600
Bokenäs .........	4,000	Lindberg.........	12,400
Tjörn ..........	12,000	Träslöf..........	42,100
Morlanda.........	10,000	Hunestad.........	27,000
Tegneby .........	18,000	Grimeton.........	17,000
Mvckleby.........	10,000	Tvååker..........	21,000
Foss...........	28,000	Vinberg ..........	11,000
Bro...........	17,500	Ljungby .........	32,000
Tossene.........	11,000	Sibbarp ..........	5,000
Qville..........	15,000	Okome..........	9,500
Krokstad.........	9,300	Fagered..........	3,500
Tanum..........	13,000	Gällared..........	4,000
Skede ..........	12,000	Drängsered........	4,400
Näsinge.........	8,000	Vessige..........	16,000
Nafverstad........	14,000	Abild...........	6,000
Stora Lundby.......	17,300	Arstad..........	47,000
Angered.........	19,400	Slöinge..........	14,500
Romeled.........	18,000	Getinge..........	25,200
Sätila..........	16,000	Harplinge.........	20,000
Seglora.........	6,000	Söndrum.........	42,000
Örby ..........	5,000	Halmstad.........	16,000
Berghem.........	15,200	Slättåkra.........	24,000
Surteby.........	18,000	Torup..........	7,000
Istorp ..........	17,600	Bredared.........	3,000
Kungsäter........	4,000	Enslöf..........	7,000
Torestorp.........	7,000	Snöstorp.........	33,000
Bollebygd.........	11,000	Eldsberga .........	4,500
Mjöbäck .........	2,400	Laholm..........	1,600
Svenljunga........	7,000	Veinge..........	18,000
Sexdräga .........	6,000	Östra Kamp........	12,500
Länghem .........	7,500	Summa kronor	1,108,100

456

SÄRSKILDA MENINGAR.

gorå enkesäte!!, undanhållits sådana prester, som icke för närvarande
kunna sägas hafva anständig bergning, icke heller haft
det under löneregleringsperiodens förgående år.

Ett af hufvudsyftena med komiténs arbete har varit att
söka få till stånd en mera genomförd utjemning af presterskapets
löner och i samband dermed en förbättring i det svagast
aflönade presterskapets vilkor. För sådant ändamål har komitén
föreslagit, att till kyrkans gemensamma förfogande skulle ställas
aflöningsmedel i den största möjliga omfattning, såsom framgår
i synnerhet af dess förslag till lag om kyrkofond. Särskildt
skulle åtskilliga löningsboställen, som nu äro förenade med vissa
presterliga beställningar, skiljas från dem och af kastningen med
ett uppskattadt värde af 339,591 kronor tillföras kyrkofonden.1)

Äfven afkastningen af enkesäten skulle enligt § 3 mom. 2 i
komiténs förslag till lag om kyrkofond ingå till denna fond,
men, när sådan afkastning må tillgodonjutas af prestenka, skulle
fonden jemlikt § 6 mom. 2 i nämnda lagförslag hafva skyldighet
att tillhandahålla enkan samma afkastning.

Komitén afser således icke att göra någon rubbning i enkesätesinstitutionen,
så vidt förmån derigenom beredes åt prestenka.

Till stöd för en sådan ståndpunkt har komitén å sid. 237
framhållit, huru som det torde vara obestridligt, att afkastning
af enkesäte, i den mån den tillkomme prestera, ej kunde såsom
en lönetillgång för presterskapet betraktas; och torde det komitén
gifna uppdrag ej böra så tolkas, att komitén skulle hafva att
ingå i bedömande, huru vida dylik egendom skulle, utan förnärmande
af annans rätt, kunna tillvinnas kyrkofonden.

Mot detta komiténs uttalande tillåter jag mig erinra derom,
att i regel de fastigheter, som nu utgöra enkesäten, ursprungligen
varit lönetillgång ar för presterskapet och från början icke anvisats
prestenkor till underhåll. Laga hinder lärer då icke heller möta
att, när en förändrad disposition finnes af omständigheterna påkallad,
till presterskapet återställa den ecklesiastika boställsjord,
som — låt vara under lång tid — fått med presterskapets goda
minne begagnas af en del prestenkor.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden som inträdt,
sedan en särskild presterskapets enke- och pupillkassa blifvit
bildad, finnes, enligt min åsigt, icke någon anledning att

‘) Se ofvan sid. 288.

HERR RYDIN.

457

hädanefter företrädesvis gynna prestenkorna och indirekt äfven
prestera^ i Göteborgs stift, genom att låta enkorna därstädes fortfarande
behålla åt presterskapet anslagna löningsboställen — af
hvilka somliga till och med äro ganska betydande possessioner •—,
så mycket mindre som kyrkoherdarne i de pastorat, der enkesäten
finnas, skulle, enligt de af komitén föreslagna grunder för aflöningens
beräkning, erhålla en medellön af 5,265 kronor, medan
kyrkoherdarne uti rikets landspastorat öfver hufvud skulle i
medeltal bekomma endast 4,634 kronor såsom lön.1)

Anses afkastningen af ifrågavarande boställen fortfarande
böra åtnjutas af prestenkor, torde derför vara lämpligast, att
samma afkastning ingår till nyssnämnda kassa, för att på den
vägen komma alla dylika enkor till godo.

Då jag emellertid håller före, att de till enkesäten upplåtna
stom-, annex- och mensalhemman böra under en blifvande löneregleringsperiod,
i den mån sådant utan förnärmande af annans
redan förvärfvade rätt kan ske, användas för sitt ursprungliga
ändamål — presterskapets aflöning —, hemställer jag om den
ändring i komiténs förslag till lag om kyrkofond, att mom. 2
af § 6 i berörda lagförslag förklaras skola utgå, och att de följande
momentens ordningsnummer bestämmes i enlighet dermed.

Har enkesäte tillkommit genom donation, anser jag, lika
med komitén, att donationen bör respekteras, och biträder följaktligen
komiténs förslag i denna del.* 2)

Byggnadsskyldighetsafgifter och byggnadslånekassas förvaltningskostnader.

Här komitén afgaf sitt betänkande med förslag till ecklesiastik
boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor,
underlät komitén att föreslå nya lagbestämmelser
rörande församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet
i fråga om laga hus å bostadsboställen. Detta berodde, enligt
komiténs eget förklarande, dels derpå att bestående förhållanden
svårligen torde kunna rubbas under nu löpande löneregleringsperiod,
dels derpå att komitén ansett ordnandet af församlingarnas
och presterskapets byggnadsskyldighet för nästa

b Se tab.-ser. D tab. 1, sid. 141.

2) Se sid. 94 och 238 här ofvan.

458

SÄRSKILDA MENINÖAR.

löneregleringsperiod kunna och böra ske vid och genom löneregleringen;
och hade komitén för afsigt att i sitt förslag angående
grunderna för ny lönereglering intaga de för detta ändamål
erforderliga bestämmelser.1)

Sädana bestämmelser hafva ock af komitén införts i §§ 25
—29 af förslaget till lag angående reglering af presterskapets
aflöning.

Med afseende å laga hus, som det tillkommer boställshafvare
att nybygga och underhålla, meddelar nu § 26 mom. 1 i nämnda
lagförslag det stadgande, att Kong! Maj:t, i sammanhang med
pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering, skall fastställa
ej mindre det ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden
skall hvarje år från pastoratet utgå förverkställande af nybyggnad
och sådan förbättring, som i 16 § af ecklesiastik boställsordning
omförmäles, samt till gäldande af byggnadsskyldighetsafgifter,
hvilka enligt 72 § i boställsordningen skola erläggas,
än äfven hvad pastoratet har att under samma tid årligen
utgöra såsom ersättning för bestridande af underhållskostnad;
och skall enligt § 28 ersättningsbelopp, som på grund af
§ 26 blifvit bestämdt till gäldande af kostnad för nybyggnad å
bostadsboställe, för hvarje år af kyrkorådet inlevereras till stiftets
byggnadslånekassa.

De byggnadsskyldighetsafgifter, om hvilka sålunda talas, skola,
sedan ny lönereglering för pastorat vunnit tillämpning, erläggas
såsom bidrag till betäckande af blifvande ny byggnadskostnad
för boställshafvares laga hus, i det fall, att annuitet för nybyggnadslån
icke för huset utgår.

Väl finner jag det vara en rättvis och klok anordning att
affordra boställshafvare, hvars laga hus vid tillträdet befunnits
i särdeles godt stånd — så att för längre tid föga eller ingen nybyggnad
synes förestå — dylika »årliga penningebidrag till husens
framtida nybyggnad». Men då enligt komiténs löneregleringslag
pastorat skall vidkännas all kostnad för nybyggnad äfven
af boställshafvares laga hus, lärer en sådan anordning icke vara
behöflig och torde dessutom komma att uppfattas såsom ett opå l)

Se ofvanberörda betänkande, sid. lix. — Då samma betänkande afgafs, tillhörde
jag ej såsom ledamot komitén. Om icke allt i omförmälda betänkande står i
öfverensstämmelse med hvad uti förevarande betänkande — angående reglering af
presterskapets aflöning — blifvit anfördt och föreslaget, har jag så till vida icke
någon del i ansvaret derför, som det förra betänkandet afgifvits, innan löneregleringsfrågan
blifvit af komitén i hufvudsak behandlad.

HERR RYDIN.

459

kalladt förmynderskap öfver församlingarna, hvilkas budgeter ej
lära blifva allt för mycket besvärade af ifrågavarande kostnad.

Vidare och då, såsom komitén å sid. 143 och följ. här ofvan
utvecklat, presterskapets ställning till de ecklesiastika byggnadslånekassorna
skulle blifva en helt annan — än från början antagits
—, derest presterslcapets skyldighet att nybygga alla
eller vissa laga hus å bostadsboställen blefve på det sätt reglerad,
att af pastoraten skulle till stiftens byggnadslånekassor
årligen inlevereras ett visst belopp till bestridande af kostnaderna
för den nybyggnad, som åligger presterskapet, anser jag det icke
böra ifrågasättas, att byggnadslånekassas förvaltningskostnader
skola ens temporärt gäldas af kyrkofonden, såsom i § 8 af förslaget
till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor stadgas.
r) Ty för presterskapet är det ju alldeles likgiltigt, i hvilken
penninganstalt pastoraten upptaga sina nybyggnadslån. Att under
sådana förhållanden lemna stiftens byggnadslånekassor understöd
i form af förvaltningsbidrag synes mig vara ett åsidosättande af
den i rikets ständers underdåniga skrifvelse den 6 juli 1857 uppstälda
vilkorsbestämmelse, att »de presterskapet lagligen eller
genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till
främmande ändamål förryckas».* 2)

Utom det att 72 § i förslaget till ecklesiastik boställsordning
borde utgå, skulle mindre jemkningar i redaktionen af här
omförmälda tre författningsförslag blifva en följd af mina sålunda
uttalade åsigter, om de gillades. Det torde emellertid icke
vara behöfligt att här framlägga något förslag till formulering.

* *

*

Det har synts mig vara icke utan vigt, att den frågan blefve
utredd, efter hvilka grunder presterskapets aflöning skall utgöras
— sedan de i enlighet med 1862 års förordning faststälda löneregleringar
upphört att gälla —, för den händelse icke ny lagstiftning
i ämnet dessförinnan kommer till stånd. Jag har derför
trott mig böra i min mån söka bidraga till en sådan utredning.

I § 6 af omförmälda förordning stadgas, att all tionde, vare
sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde, skall utbytas mot be -

Ö Jfr ofvan sid. 148.

2) Se ofvan sid. xxxm och följ.

460

SÄRSKILDA MENINGAR.

stämda afgifter för en tid af femtio år, räknade från den efter
löneregleringens fastställande nästinträfFande första maj, oansedt
tillämpning af regleringen ej då kan ske; och har vid bestämmandet
af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,
qvarnar, fabriker och andra inrättningar, nämnden att ställa
sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för
vissa orter gällande författningar och stadganden, äfvensom att
fästa afseende på de af församlingen till dess presterskap förut
utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorat inom
stiftet under likartade förhållanden utgöras.

Hela den gamla lagstiftningen angående »presterskapets rättigheter»,
i hvad den afser att genom bidragsskyldighet från församlingarnas
sida bereda ett visst mått af tillgångar till aflöningen
skulle alltså förblifva orubbad. Man är derför berättigad
till det påstående, att de äldre författningarna skola vid tiden
för löneregleringens utlöpande inom ett pastorat bilda grundvalen
för dervarande presterskaps löningsrättigheter.1)

Men deraf får man, efter min mening, ej draga den
den slutsats, att i en framtid presterskapet skulle ega utkräfva
och församlingarna vara skyldiga utgifva aflöningsförmåner
i alla de olika persedlar och på det sätt, som stadgas i den äldre
lagstiftningen. En sådan rätt torde vara presterskapet betagen
genom 1862 års förordning. Denna innehåller nemligen i afseende
å församlingsafgifternas utgörande och uppbörd åtskilliga
bestämmelser, hvilkas giltighet icke lärer vara begränsad till en
period af femtio år. Presten kan för visso icke hafva rätt att begynna
räkna sädesskylarne på bondens åker, kräfva sädeskärfvarnes,
smörets och kalf värn es hemförande till prestgården, likstolens
utgörande ur hemmansegarens dödsbo, dagsverken och
äckor i skördetiden eller afgifter för barndop, vigsel och begrafning
— så länge det är genom en i laga ordning tillkommen
författning stadgadt, dels att tionden, jura stol*, dagsverken
med flera extra ordinarie afgifter skola vara utbytta mot fasta
afgifter, så beräknade att all betalning för särskilda förrättningar
kan upphöra, dels att persedlarne skola utgå efter tioårig
markegång, och dels att uppbörden af församlingsafgifterna
skall ske genom utsedda uppbördsman. Dessa hufvudbestämmelser
i 1862 års förordning äro samtliga af Konungen stadgade,
sedan rikets ständer, särskildt presteståndet, dem gillat.

Jfr ofvan sid. 61 ocli 62.

HERR RADIX.

461

Hvad Konungen sålunda gemensamt med riksdagen beslutat
lärer icke kunna ändras utan bifall af riksdagen och, så vidt
angår presterskapets privilegier, af kyrkomötet.

Denna fråga belyses af hvad föredragande departementschefen
yttrade till statsrådsprotokollet den 4 november 1859, när han inför
Kongl. Maj:t till granskning företog de af rikets ständer uti
underdånig skrifvelse den 6 juli 1857 framlagda grunder till en
förändring i sättet för utgörande af presterskapets aflöning,
hvilka grunder i hufvudsak återfinnas å sid. xxxiv här ofvan.
Sedan departementschefen med afseende å den af rikets ständer
uppstälda grundsats, »att all tionde, vare sig tertial-, smör- eller
qvicktionde utbytes emot en gång för alla bestämda afgifter»,
framhållit, att detta otvifvelaktigt vore den mest genomgripande
af de förändringar i presterskapets nuvarande aflöningssätt, som
af rikets ständer funnits tjenliga, och att han under dåvarande
förhållanden icke kunde tillstyrka nådigt bifall till densamma,
anförde han, bland annat, följande:

»Betraktar man åter förändringen till sin grund och beskaffenhet, så finner
man, att alla de fördelar, som af presterskapets nuvarande aflöningssätt härflyta,
genom densamma upphäfvas. Ett visst belopp kan ej under en längre följd af år
blifva tillräckligt att fylla ett bestämdt behof, ännu mindre ett sådant, som oupphörligt
måste stiga. I den mån det ordinarie presterskapets antal behöfde ökas,
eller det tillgängliga anslagsbeloppet blefve otillräckligt att motsvara presterskapets
anspråk på anständig bergning, skulle Statens mellankomst påfordras, och
man vore utan återhåll inne på en väg, hvars olägenheter ej fordra en vidlyftigare
utveckling. Detta har sannolikt icke undfallit Rikets Ständers uppmärksamhet,
men om, det oaktadt, de ansett sig böra stanna vid det anförda beslutet, torde
detta möjligen härröra deraf, att de åtgärder, som tid efter annan blifvit vidtagna
för tillvägabringande af konventioner, om de ock i sin mån verkat fördelaktigt,
likväl icke förmått afhjelpa alla de öfverklagade olägenheterna, hvartill icke heller
någon ny utväg blifvit under riksdagen föreslagen. Att utfinna en sådan, tillfredsställande
allas önskningar, lärer väl icke heller vara möjligt, men att framställa
ett förslag, som afhjelper de olägenheter, hvilka Rikets Ständer ansett vara
med det närvarande aflöningssättet förenade, utan att det saknar någon af dess
fördelar, torde icke möta samma svårigheter, och det är ett försök härtill som jag
i underdånighet anhåller att få underställa Eders Maj:ts nådiga pröfning.

De i afseende på konventioner angående presträttigheters utgörande hittills
gällande föreskrifter hafva svårligen kunnat vara tillfredsställande. Afsedt derifrån,
att presterskapet bibehållit uppbörden af sina inkomster, och att en stor
del af dessa, äfven sedan konvention blifvit ingången, varit godtyckliga och obestämda
— hvarom vid nästföljande punkt ytterligare kommer att talas — hafva
alla de, som i konventionernas uppgörande deltagit, med undantag af kronoombudet,
varit eller åtminstone med något skäl kunnat anses vara i frågan intresserade,
hvilket förorsakat misstroende och hindrat dess ömsesidigt tillfredsställande
lösning. Konventioner icke blott inom samma stift utan i till hvarandra gränsande
pastorater hafva kunnat uppgöras utan allt sammanhang med hvarandra och
efter fullkomligt olika grunder, hvilket vållat, att de lönegifvare, som dervid
minst vunnit, trott sig ega skäl att beklaga sig öfver liden orätt. Dessutom har
i sjelfva begreppet af konvention legat en svårighet, emedan den, som icke velat
derpå ingå, icke kunnat dertill tvingas, till följd hvaraf stundom allt förblifvit i
sitt gamla skede, och ännu oftare eu del af eu församling med pastor haft viss

462

SÄRSKILDA MENINGAR.

öfverenskommelse, under det en annan del utgjort sina afgifter efter författningarne,
då i sjelfva verket föga varit vunnet, hvaremot de misslyckade underhandlingarna
vant tillräckliga att framkalla bitterhet och öka oredan

Dessa olägenheter synas mig kunna undanrödjas, om både löntagare och löngiiyare
ville, i stället för konvention, underkasta sig en för femtio år i sender verkstald
lönereglering af en nämnd, hvars pluralitet utgjordes af opartiske, länsvis
oc^. *or en laiigre tid utsedde personer, och hvilken hade att bestämma det ordinarie
presterskapets löner med afseende på gällande författningar, förut utgående
afgifter inom församlingen, samt de afgifter, som af öfriga pastorater inom orten
under likartade förhållanden utgå.*)

Meningen var alltså uppenbarligen, att det åsyftade sättet
för ordnande åt presterskapets aflöning skulle tillämpas icke
blott vid då närmast förestående löneregleringar, utan allt framgent.
. Löneregleringarna skulle emellertid uppgöras för allenast
femtio år i sender för att sedermera, med hänsyn till inträffade
nya förhållanden, kunna underkastas nödiga jemkningar.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som afgaf betänkande,
n.o 61, med anledning af Kongl. Maj:ts i nådiga propositionen
den 4 novemner 1859 framlagda »Grunder för en reglering
af Presterskapets aflöning» — innefattade i tolf punkter 2)
7 > yttrade sig ej i förevarande fråga och måste alltså anses
icke haft något att erinra mot den af föredragande departementschefen
antydda åtgärd med periodvis återkommande löneregleringar.

Diskussionen inom presteståndet, då utskottsbetänkande!
föredrogs, är icke mycket upplysande. Dock torde böra anmärkas,
att en af det kongl. förslagets ifrigaste motståndare, kyrkoherden
Ternström, såsom vilkor för godkännande af Kongl. Maj:ts,
af utskottet i hufvudsak tillstyrkta, proposition uppstälde bland
annat den fordran, »att 50-års conventionerna väl må anses såsom
eu suspension, men icke som ett upphäfvande af den grundlagsrätt
presterskapet eger, utan denna efter berörde tidpunkt
åter inträda». Så vidt jag kunnat finna, vann detta yrkande
hvarken beaktande eller anslutning. Men väl förekommo utta1
an den, som angifva, att man var fullkomligt på det klara med, att

0 kong!- propositionen n:o 46 till 1859—60 årens riksdag, sid. 15 och

2) Af dessa hade punkt 7:o följande lydelse:

. AU „tionde> vare siS tertial-, smör- eller qvicktionde, utbytes mot bestämda
afgifter, faststälda för en tid af femtio år.

Vid bestämmandet af dessa afgifter och dem, hvilka böra utgå för bergverk,
qvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa sig till efterrättelse
gällande författningar, äfvensom fästa afseende på af församlingen till dess
Pre“af utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorater inom

stittet under likartade förhållanden utgöras.

Se för öfrigt ofvan sid. xxxv och följ.

HERR RYDIN.

463

löneregleringarna afsågo att vara icke blott en tillfällig anordning,
utan ett sätt att allt framgent förmedla uppgörelsen mellan
löngifvare och löntagare, om än de upprättade lönestaterna
skulle underkastas, återkommande revisioner. Så yttrade biskop
Millén, hvilken varit ledamot af utskottet:----»Dess utom

skall omreglering af löneinkomsterna ske hvart 50:de år
och således då återigen för hela riket på en gång;» samt kyrkoherden
Wennerström:---»Hvad angår continuiteten af prest rättigheterna,

som skulle gå förlorad, emedan hvart 50:de år
omreglering på en gång skulle ske, så synes detta icke vara att
befara, enär regleringen kanske ej inom tio år hinner att genomföras.
» *)

Af Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda proposition till riksdagen
1859—60 samt vederbörande departementschefs till stöd
för densamma anförda motivering, af yttranden vid samma riksdag
samt af förhandlingarna vid föregående riksdagar i fråga
om reformering af det kyrkliga lönesystemet finner jag det vara
till fullo ådagalagdt, att en för framtiden bestående förändring
i den rent yttre, formela, sidan af presterskapets aflöning åsyftades,
så att det gamla aflöning ssättet med dess mångskiftande
prestationer skulle för alltid försvinna och ersättas af ett nytt,
bygdt på de grunder, som under tidernas lopp utformats och
slutligen upptogos uti stadgandena i 1862 års förordning.* 2)

Denna uppfattning synes mig vinna stöd af uttalanden i ett
annat lagstiftningsärende, för hvilket jag ansett mig böra något
redogöra.

Med anledning af motioner vid 1872 års riksdag, i hvilka yrkades,
att socknemännen i de församlingar, der reglering af presterskapets
löner egt rum, måtte befrias från skyldigheten att
bygga och underhålla den i 26 kapitlet 2 § byggningabalken omförmälda
lada, eller den s. k. tiondeladan, yttrade lagutskottet
i utlåtande n:o 27 3), att då, enligt kongl. resolutionen på allmogens
besvär den 1 augusti 1727, § 12, denna lada, som ingalunda

0 Se presteståndets protokoll vid riksdagen 1859—60, band 4 sid. 326, 358
och 359.

2) Se ingressen till denna förordning, der just behofvet af en förändring i
sättet för presterskapets aflöning framhålles såsom motivet till den nya lagstiftningen.

s) En liknande motion förekom redan vid 1870 års riksdag, men som lagutskottets
med anledning af motionen afgifna utlåtande, n:o 10, var mera knapphändigt
än det ofvan nämnda, har hvarken motionen eller utlåtandet här återgifvits.

464

SÄRSKILDA MENINGAR.

vore afsedd för boställets gröda, skulle »proportioneras efter tertial
tiondens storlek i församlingen,» torde det vara tydligt och
klart, att, så vida ej särskilda omständigheter annorlunda föranledde,
socJcnemännens skyldighet att hygga dylik lada redan
upphört på de ställen, der reglering af presterskapets löner egt
rum, hvarigenom, på sätt kongl. förordningen den 11 juli 1862
föreskrefve, all tionde blifvit utbytt mot bestämda afgifter. Eu
dylik skyldighet kunde dock i vissa fall qvarstå äfven på de
ställen, der presterskapets löner blifvit i öfverensstämmelse
med nyssberörda författning reglerade. Kongl resolutionen
på presterskapets besvär den 10 augusti 1762, § 4, som bestämde
de byggnader, hvilka presten sjelf skulle bygga och
underhålla, upptoge nemligen i sådant afseende »en sädeslada
med tvenne golf, lämpad efter nödtorften och gårdsbrukets storlek;
hvarvid dock de orter undantagas, der presten efter gammal
praxis och öfverenskommelse egen frihet att betjena sig af
tiondeladan». I de församlingar, der detta förhållande egt rum,
hade vederbörande vid de allmänna löneregleringarna naturligtvis
tagit sådant i behörigt betraktande i sammanhang med den
beräkning af kyrkoherdeboställenas behållna afkastning, som
föreskrefves i 4 § af 1862 års förordning; och förmånen för kyrkoherden
att betjena sig af tiondeladan för gårdsbrukets behof
hade då ingått såsom en faktor vid lönens reglerande. Att nu
genom ett allmänt lagstadgande fritaga äfven dessa församlingar
från ifrågavarande skyldighet innebure obestridligen en
rättskränkning mot de kyrkoherdar, hvilka, när löneregleringen
tillvägabragtes, med rättighet att begagna tiondeladan voro lagligen
befriade från den kyrkoherdar i allmänhet åliggande skyldighet
att sjelfva bygga och underhålla den för bostället behöfliga
lada. Utskottet hemstälde derför, att motionerna måtte af
riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Liknande motioner återkommo emellertid, och beslöt riksdagen
år 1875 för sin del en författning i ämnet, af innehåll riksdadagens
skrifvelse den 21 maj samma år utvisar. Öfver riksdagens
förslag infordrade Kongl. Maj:t vederbörande myndigheters
utlåtande. Kammarkollegium, som den 26 maj 1876 afgaf
underdånigt utlåtande i ärendet, yttrade dervid, bland annat,
att det vore uppenbart, att inom de församlingar, der sädestionde
icke mera levererades i strå, tiondeladan vore öfverflödig, och att
följaktligen skyldigheten att densamma hygga, och underhålla skulle

HERR RYDIN.

465

kunna af skaffas för alla sådana församlingar. Kongl. Maj:t afgaf
den 2 februari 1877 till riksdagen nådig proposition, n:o 24,
med förslag till förordning rörande ändring i gällande bestämmelser
om skyldighet att bygga och underhålla tiondelada. Af
det vid den nådiga propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
för den 30 november 1876 framgår, huru som föredragande
departementschefen ansett det vara uppenbart, att församlingens
befrielse från skyldigheten att bygga och underhålla
tiondelada icke borde inträda förr, än löneregleringen trädt i verkställighet.
Kongl. Maj:ts proposition bifölls af riksdagen, hvarefter
den 27 april 1877 nådig förordning i ämnet utfärdades.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tvekar jag ej att uttala
den mening, att, derest Konung, riksdag och kyrkomöte icke, innan
nu gällande löneregleringars giltighet upphör, enas om nya
grunder för reglering af presterskapets aflöning, följden måste
blifva den, att hvad 1862 års förordning innehåller om löneregleringars
verkställande skall ånyo tillämpas. Nya löneregleringar
skulle då i samma ordning och efter samma grunder, som
de gamla, uppgöras att gälla för en ny femtioårsperiod. Nya
länsnämnder skulle, efter mottagande af vederbörliga uppgifter
och förslag från presterskap och församlingar, förbereda regleringarna:
fördela inkomsterna, så att hvarje ordinarie prestman
erhölle sin, efter tidens fordringar, anständiga bergning, utbyta
tionde, offer, dagsverken m. m. mot bestämda afgifter och dervid,
med fästadt afseende å förut utgående församlingsbidrag,
ställa sig till efterrättelse samma författningar och stadgar, som
i 1862 års förordning åsyftas. Nämndernas sålunda uppgjorda
förslag skulle slutligen anmälas till Kongl. Maj:ts pröfning och
stadfästelse.

Långt ifrån alltså att 1862 års förordning skulle, med de
nuvarande löneregleringarnas utlöpande, upphöra att gälla samt
de äldre författningarna angående »presträttigheter» i allo komma
till gällande kraft, är det, enligt min åsigt, 1862 års förordning,
som gifver dessa författningar det lif de ännu ega, genom att
hänvisa till desamma.

30

466

Af herr Sörensson.

I förslag till lag angående reglering af presterskapets aflöning
§ 6. 1. tredje stycket heter det: »är förslag väckt om inrättandet
af ny kyrkoherde- eller komministerstjenst och finnes
inom den församling, der tjensteinnehafvaren skall vara bosatt,
fastighet, som vid tiden för uppgörande af lönereglering är upplåten
åt innehafvare af befintlig tjenst men icke vidare derför
erfordras, skall dylik fastighet anses såsom bostadsboställe för
den föreslagna tjensten.» Denna inskränkning i församlings rätt
att till bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister få förfoga
öfver ett åt presterskapet anslaget hemman anser jag vara
obillig och i vissa fall skola leda till onödig tunga för församlingen.
I mången annexförsamling finnes ett till bostadsboställe
åt pastor mycket lämpligt hemman, hvars afkastning vid den
nya löneregleringens uppgörande ingår till presterskapets löneregleringsfond,
och i detta fall skulle sådant hemman icke, derest
i församlingen ny kyrkoherde- eller komministerstjenst inrättas,
få användas till bostadsboställe, utan församlingen förpligtigas
att anskaffa annat bostadsboställe. Då dessa hemman, som ofta
i äldre tider varit bostadsboställen, uppenbarligen tillkommit på
samma sätt som andra boställen d. v. s. genom sammanskott af
jord eller köp af församlingen eller gåfva af enskild (jfr ofvan
sid. cxli), så synes det mig obilligt och orättvist, att en sådan
församling skulle beröfvas sin rätt till ett sådant hemman endast
af det skäl, att det under föregående lönereglering ansetts
öfverflödigt för då bestämd lön och under helt andra kyrkliga
förhållanden. Jag anser derför att, närhelst ny kyrkoherde- eller
komministerstjenst inrättas i en församling, der fastighet finnes,
som utgör en presterlig aflöningstillgång, sådan fastighet i
främsta rummet må användas till bostadsboställe för den nye
tjensteinnehafvaren.

467

Af herr Wannberg.

Då jag icke kunnat biträda komitens beslut i § 3 mom. 2
och § 6 mom. 2 af förslaget till lag om kyrkofond, i hvad angifna
§§ och mom. röra sådana ecklesiastika hemman, som blifvit
till enkesäten anslagna, far jag deremot nedlägga reservation.

Att komitén, om än blott i fråga om presternas eventuela
rätt, upptagit dessa hemman och lägenheter under den allmänna
synpunkt, hvarunder presterskapets löningsboställen äro att betrakta,
och i följd deraf indragit desamma i regleringen, dertill
har komitén efter mitt förmenande saknat befogenhet och dermed
gått utöfver sitt uppdrag.

Utom det att en fullständig utredning saknas öfver hvilka
af dessa hemman, som blifvit äfven i äldsta tider för sitt nuvarande
ändamål donerade, hvilade enkesätesinstitutionen i sin
nuvarande form på de säkraste rättsgrunder, bekräftade genom
kongl. försäkringar och, hvad Halland och Bohuslän beträffar,
på ett synnerligen kraftigt sätt till sitt framtida bestånd stadfastade
i de fredsslut, hvarigenom dessa landskap öfvergått till
svenska kronan, en omständighet, som väl bör förläna den högsta
trygghet mot upphäfvande eller ändring af denna uråldriga
stiftelse.

468

Kong]. Maj:ts nådiga förordning angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster;

gifven Stockholms slott (ten 11 juli 1862.

§ I Presterskapets

inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjenstgörande
prestman, så vidt sig göra låter, erhåller en efter tjenstegrad, embetsåligganden
och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bergning;
börande lönerna beräknas så, att det extra ordinarie presterskapet kan,
såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid särskildt afseende
fästas derå, att på en del ställen och orter komministrar ej finnas.

§ 2.

Mom. 1. Ordnandet af presterskapets aflöning inom hvarje stift
verkställes länsvis af en nämnd, hvars ordförande Kongl. Maj:t, på förslag
af landshöfding och biskop, i nåder förordnar, och till hvilken nämnd
domkapitlet och länets hushållningssällskap hvartdera ega att inom eller
utom sig utse en ledamot.

Mom. 2. Tillhör ett län två eller flera stift, ega biskoparne i samtliga
dessa stift att med landshöfdingen i upprättandet af förslaget till
ordförande deltaga; likväl gäller detta icke i afseende på biskop, uti hvilkens
stift allenast ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskildt stift, skall domkapitlet
derstädes utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, derest denna del
består allenast af ett eller två pastorat, bör anstå, intilldess nämndens
ordförande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att
der företagas.

Uti de län, der flera än ett hushållningssällskap finnas, utser hvartdera
sällskapet ledamot för den del af länet, dess verksamhet omfattar.

Mom. 3. Lönereglering i pastorat, som består af två eller flera
socknar i olika län eller stift, verkställes af nämnden i det län, der moderförsamlingen
är belägen, och, om moderförsamlingen tillhör flera län,
af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

Mom. 4. Ofvanbemälde tre ständige medlemmar i nämnden förordnas
hvardera för tre år; dock skall första gången genom lottning mellan

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER. 469

de af domkapitel och hushållningssällskap utsedda ledamöterna så ordnas,
att nytt val årligen behöfver ske af endast en bland nämndens ständiga
medlemmar. Denna utlottning verkställes inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet och gäller för samtliga de af domkapitel eller hushållningssällskap
förordnade ledamöter, der flera finnas, hvilka alltså, hvarje
klass för sig, samtidigt ombytas.

Mom. 5. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande
och ständiga ledamöter är stadgad, böra för dem förordnas suppleanter,
hvilka, då lönereglering skall verkställas inom församling, deraf
ordföranden eller någon bland ledamöterne är medlem, eller då desse
finnas af förfall hindrade att i nämndens förrättning deltaga, skola i deras
ställe i nämnden inträda.

Mom. 6. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta reseoch
dagtraktamente för sina förrättningar till det belopp, som särskildt
varder bestämdt; och eger ordföranden att om lämpligt anslag till skrifbiträde
åt nämnden göra underdånig framställning hos Kongl. Maj:t.

Mom. 7. Vid hvarje förrättning eger församlingen, äfvensom kyrkoherden
å egna och öfriga presterskapets i pastoratet vägnar, eller, i händelse
kyrkoherde-embetetet ledigt är, kontraktsprosten att utse hvardera
en ledamot af nämnden; börande desse två tillfällige ledamöter vara inom
församlingen eller någon närbelägen socken bosatte.

§ 3.

Mom. 1. Reglering af presterskapets aflöning skall ske så fort sig
göra låter och verkställes i den ordnnig de särskilda pastoraten emellan,
som nämnden, med hufvudsakligt afseende på den tid regleringen der kan
vinna tillämpning, bestämmer.

Mom. 2. Då presterskapets löner i en församling skola regleras,
underrättar nämnden därom domkapitlet, som förordnar särskild prestman
att för detta ändamål hålla kyrkostämma med församlingen.

Sedan vid stämman tillförlitlig uppgift å de löneinkomster, hvaraf
presterskapet är i åtnjutande, blifvit lemnad af kyrkoherden eller den
tjensten förrättar, föreslår församlingen så väl aflöningsbeloppet, som dess
fördelning; hvarefter uti pastorat, som består af flera församlingar, hålles
för dem gemensam kyrkostämma för den sammanjemkning af de särskilda
förslagen, som kan finnas nödig och lämplig; dock må, om sådan sammanjemkning
icke godvilligt kan ske, den ena församlingen icke genom
röstpluralitet förändra den andras beslut, utan hvarje församling ega sin
särskilda röst till bibehållande eller ändring af hvad den förut å kyrkostämma
beslutat.

Protokollen öfver hvad vid dessa kyrkostämmor förekommit skola af
hvarje stämmas ordförande ofördröjligen till nämnden insändas.

Mom. 3. Varda till Kong! Maj:ts befallningshafvande besvär ingifna
öfver kyrkostämmas förslag i ofvanberörda hänseenden, och gå besvären
derpå ut att det öfverklagade förslaget icke i laga ordning tillkommit,
skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande genast derom lemna
underrättelse åt nämnden, hvilken icke, innan så beskaffade besvär äro

470 FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER.

slutligen pröfvade, må sin förrättning inom pastoratet företaga. De besvär
åter, hvilka afse beloppet eller fördelningen af de föreslagna afgifterna,
skola af Kongl. Maj:ts befallningshafvande genast öfverlemnas till nämnden,
för att tagas i betraktande vid uppgörandet af dess förslag till lönereglering
och sedermera i sammanhang med samma förslag vidare skärskådas
och bedömas.

Mom. 4. Med ledning af det å kyrkostämma upprättade förslag och
efter öfvervägande af de förhallanden, som vid lönernas bestämmande,
enligt hvad i denna förordning stadgas, böra tagas i beräkning, upprättar
nämnden, hvilken bör inom pastoratet sammanträda, sitt förslag, dervid
alla presterskapets inkomster noga uppskattas och således äfven afkastningen
af hemman, lägenheter m. in., hvilka nämnden anser böra församlingens
presterskap frångå.

Mom. 5. Vid reglering af pastors lön bör nämnden jemväl tillse,
huruvida lönerna för komminister och öfriga ordinarie prestman, der sådane
finnas, stå till den förra uti ett billigt förhållande, och i motsatt
fall skälig jemkning dem emellan föreslå efter de grunder, nämnden eger
antaga och vid hvarje särskilt fall, så vidt möjligt är, tillämpa, samt
till Kongl. Maj:ts pröfning i sammanhang med löneregleringen anmäla.

Mom. 6. Nämnden eger ock att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny komministratur,
der sådant, i anseende till pastoratets vidd, folkmängd eller
andra förhållanden, kan för själavårdens behöriga handhafvande vara af
behofvet påkalladt, än ock angående indragning af redan befintlig komministerstjenst
och, i förening dermed, om sammanbyggnad af kyrkor.

Mom. 7. Göres af nämnden framställning att pastorat skall delas
eller komministerstjenst inrättas eller indragas, har nämnden att afgifva
fullständigt förslag till löneregleringens verkställande så väl för det fall
att framställningen varder gillad som ock för den händelse att densamma
icke vinner nådigt bifall.

Mom. 8. Det af nämnden upprättade förslag öfverlemnas till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, som först deröfver infordrar församlingens och
löntagarnes, och, i händelse någon presterlig befattning inom pastoratet
ledig är, kontraktsprostens yttranden, vidare meddelar handlingarna till
domkapitlet samt slutligen med dess och sitt eget utlåtande ärendet till
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning anmäler.

Mom. 9. Hos vederbörande domkapitel skall nämnden anmäla hvarje
af nämnden framstäldt förslag till delning af ett pastorat eller till indragning
af komministratur; och komma sådana pastorat och komministraturer,
vid händelse af ledighet, att, intilldess förslaget blifvit pröfvadt,
endast genom tillförordnade prestman uppehållas.

§ 4.

Boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas, skall till en
dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst
beräknas, hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället
anses kunna inbringa i arrende eller efter hälftenbruk.

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER. 471

§ 5.

Presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening
med bostadsboställe brukas, — derifrån undantagna de i vissa orter befintliga
enkesäten, — utarrenderas efter de föreskrifter, som derför äro
af Kongl. Maj:t särskildt meddelade.

§ 6.

Mom. 1. All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde,
utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknade från den
efter löneregleringens fastställande nästinträffande första maj, oansedt tilllämpning
af regleringen ej då kan ske.

Mom. 2. Vid bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka
böra utgå för bergverk, qvarnar, fabriker och andra inrättningar, har
nämnden att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt
för vissa orter gällande författningar och stadganden, äfvensom att
fästa afseende på de af församlingen till dess presterskap förut utgående
bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorater inom stiftet under likartade
förhållanden utgöras.

§ 7.

Påskpenningar, jura stolse, matskott, offer, dagsverken med flera
andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter
samma grunder som tionde-ersättningen, till beloppet bestämda utskylder,
att utgå icke allenast af fastighetsgeare utan äfven af församlingens öfriga
invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till presterskapet
för särskilda förrättningar kan upphöra, och iakttages härvid, att
af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat hemmaDsegare, varda
endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva
allenast på desse fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens
ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med
den skiljaktighet i beloppen, som föranledes deraf, att åtskilliga af ifrågavarande
afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem,
som ega ingen eller mindre jord, som af dem hvilka ega större.

§ 8.

Mom. 1. Presterskapets löner beräknas uti persedlar och endast
till en mindre del i penningar. I Malmöhus län upptages ej annan lönepersedel
än spanmål, men i rikets öfriga län må lönen utföras i flere eller
färre af de räntepersedlar, som enligt Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse
den 11 maj 1855, angående de i ordinarie räntan ingående persedlars
omsättning och förenkling, äro för orten bestämda; egande dock nämnden
att för hemman och lägenheter såsom hufvudsaklig löneartikel upptaga
spanmål, utan inskränkning till de sädesslag 6 § i nämnde kungörelse
bestämmer, men med iakttagande deraf att ej andra sädesslag eller persedlar
ifrågakomma, än sådana, för hvilka, såsom hufvudräntepersedlar,
tioårigt medelpris är i markegångstaxan utfördt.

472 FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER.

Mom. 2. Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång, der ej
deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda, med
afseende på särskilda förhållanden, af nämnden föreslaget och af Kongl.
Maj:t medgifvet, för hvilket fall nämnden äfven hör föreslå och Kongl.
Maj:t vill bestämma sättet, hvarpå levereringen skall ega rum.

§ 9-

Mom. 1. Afgifter, som af en församling till dess presterskap utgöras,
må ej till aflönande af annan församlings prest användas; icke
heller inkomster, hvilka tillkomma presterskapet antingen till följd af bidrag
utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring för presterskapet,
hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade,
eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda
anslag och donationer.

Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta
penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för
de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensal-hemman och lägenheter,
som icke äro bostadsboställen, må, i den ordning här nedan stadgas, i
händelse af befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles
indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke äro presterskapet
för all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Så vida för presterskapets aflöning icke vidare behöfliga
medel af den beskaffenhet, hvarom i näst föregående moment förmäles,
finnas en församling tilldelade eller ock församling för sitt presterskaps
anständiga bergning är i behof af understöd utaf dylika medel, eger
nämnden sådant hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, då Kongl. Maj:t,
efter vederbörandes hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande
från en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt
anslag yttrande meddela.

§ 10.

Mom. 1. Tillämpning af denna reglering vidtager i den mån sådant,
utan förnärmande af innehafvares rätt, kan ske, således, derest konvention
eller förening om prästrättigheternas utgörande antingen icke är
uppgjord eller är för obestämd tid faststäld, vid först inträffande ombyte
af kyrkoherde, eller, så vida den vid regleringens fastställande varande
kyrkoherden är genom fullmagt förbunden att underkasta sig densamma,
redan med den första näst påföljande maj; men, om derförinnan faststäld
pastoraliekonvention längre tid är gällande, så snart tiden derför tilländagå!*.

Mom. 2. Sådan tillämpning må ock tidigare inträda, derest en församling
och dess presterskap i önskan derom sig förena, eller, vid inträffande
kyrkoherdeledighet, församlingen påyrkar gällande konventions
upphörande.

§ 11.

Mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till presterskapet
eger den utse en eller flere personer, hvilka, mot ersättning af försam -

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER. 473

lingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till presterskapet aflemna
och redovisa dessa afgifter.

Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar,
verkställes senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro bestämda
i persedlar att utgå efter medelmarkegång, senast den 1 mars; kommande
å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd att genast
upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den blifvit godkänd,
tillställas vederbörande kronofogde på landet eller under-exekutor i stad,
hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas indrifvande.

§ 12.

I hittills vanlig ordning bestämmes minimum af det aflöningsbelopp,
som, förutom bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas,
äfvensom den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna
föranleda att bostad och föda in natura icke lämpligen
kunna ifrågakomma; hörande begge dessa belopp bestämmas i spanmål,
att utgå efter tioårig markegång.

*

Denna förordning eger icke tillämpning i afseende på Stockholms stad.

Kong!. Ma j ris nådiga kungörelse om förändrad
lydelse af § 2, inom. 1, 2 och 4, i nådiga förordningen
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster;

gifven Stockholms slott den 11 september 1863.

§ 2.

Mom. 1. Ordnandet af presterskapets aflöning inom hvarje stift
verkställes länsvis af en nämnd, hvars ordförande Kongl. Maj:t, på förslag
af landshöfding och biskop, i nåder förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet
och länets landsting hvartdera eger att inom eller utom sig utse
en ledamot.

Mom. 2. Tillhör ett län två eller flera stift,--— — en

socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, —----att lönereglering är i ord ningen

att der företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvartdera landstinget
ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

474 FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER.

Mom. 4. Ofvanbemälde tre ständige medlemmar i nämnden förordnas
hvardera för tre år; dock skall första gången genom lottning mellan
de af domkapitel och landsting utsedda ledamöterna så ordnas, att
nytt val årligen behöfver ske af endast en bland nämndens ständiga medlemmar.
Denna utlottning verkställes inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet och gäller för samtliga de af domkapitel eller landsting
förordnade ledamöter, der flere finnas, hvilka alltså, hvarje klass för sig,
samtidigt ombytas.

Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse om förändrad
lydelse af § 11 inom. 1 i förordningen angående
allmänt ordnande af prestcrskapets inkomster
den 11 juli 1862;

gifven Stockholms slott den 19 mars 1888.

§ n Mom.

1. För uppbörden af församlingens afgifter till presterskapet
eger den utse en eller flere personer, hvilka, mot ersättning af församlingen,
upptaga och under dess gemensamma ansvar till presterskapet aflemna
och redovisa dessa afgifter. Sådan uppbördsman åligger att för
upphörd af omförmälda afgifter upprätta debiterings- och uppbördslängd
äfvensom att under minst fjorton dagar före uppbörden hålla denna längd
för de afgiftsskyldige tillgänglig å tid och ort, hvilka skola tillkännagifvas
genom kungörelse, som från predikstolen i församlingens kyrka
uppläses.

Kongl. Majrts nådiga förordning angående ändrad
lydelse af § 11 inom. 2 i Kongl. förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862;

gifven Stockholms slott den 28 maj 1897.

Yl OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, göre veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit godt förordna,

att § 11 mom. 2 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 juli 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar, verkställes
senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro bestämda i

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER. 475

persedlar att utgå efter medelmarkegångspris, senast den 1 mars; kommande
å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd
att genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den blifvit godkänd,
tillställas vederbörande kronofogde på landet eller utmätningsman i
stad, hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas indrifvande.

Vid indrifvandet af dessa medel galle i fråga om vederbörandes rätt
till uppbördsprovision hvad beträffande kommunalutskylder i sådant afseende
är eller varder bestämdt.

Kong]. Maj:ts nådiga förordning angående ordnande
af presterskapets i de territoriela församlingarna
i Stockholm aflöning;

gifven Stockholms slott den 1 november 1872.

§ I Presterskapets

inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjenstgörande
prestman, sa vidt sig göra låter, erhåller en efter tjenstegrad, embetsåligganden
och lefnadskostnaderna i staden lämpad anständig bergning;
börande lönerna beräknas så, att det extra ordinarie presterskapet kan,
såsom hittills, af det ordinarie aflönas.

§ 2.

Mom. 1. Ordnandet af presterskapets aflöning inom Stockholms
stads territoriela församlingar verkställes af en nämnd, hvars ordförande
Kongl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och erkebiskopen, i nåder
förordnar, och till hvilken nämnd Stockholms stads konsistorium eger att
inom eller utom sig utse en och stadsfullmägtige likaledes cn ledamot.

Mom. 2. Nämndens ordförande och bemälde ständige ledamöter förordnas
^hvardera för tre ar; dock skall första gången genom lottning inför
öfverstathållare-embetet mellan de af konsistorium och stadsfullmäktige
utsedda ledamöterne så ordnas, att en af dem, som äro ordförande och
ledamöter i nämnden, kommer att årligen afgå.

Mom. 3. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande
och ständige ledamöter är stadgad, böra för dem förordnas suppleanter,
hvilka, då lönereglering skall verkställas inom församling, deraf
ordföranden eller någon bland ledamöterne är medlem, eller då dessa
finnas af förfall hindrade att i nämndens förrättning deltaga, skola i deras
ställe i nämnden inträda.

Mom. 4. Vid hvarje förrättning eger församlingen, äfvensom kyrkoherden,
å egna och öfriga presterskapets i pastoratet vägnar, eller, i händelse
kyrkoherdeembetet ledigt är, stadskonsistorium att utse hvardera en
ledamot af nämnden; börande desse två tillfällige ledamöter vara i Stockholm
bosatte.

476 EÖREATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER.

§ 3.

Mom. 1. Reglering af presterskapets aflöning skall ske så fort sig
göra låter; och eger, för sådant ändamål, stadskonsistorium att, så snart
nämndens ordförande och ständige ledamöter blifvit utsedde, förordna särskild
prestman att hålla kyrkostämma med hvarje församling.

Sedan vid denna stämma tillförlitlig uppgift å de löneinkomster, af
hvilka presterskapet är i åtnjutande, blifvit lemnad af kyrkoherden eller
den, som tjensten förrättar, föreslår församlingen så väl aflöningsbeloppet
som dess fördelning.

Protokollet öfver hvad vid kyrkostämman förekommit skall af stämmans
ordförande ofördröjligen till nämnden insändas.

Mom. 2. Varda till öfverståthållare-embetet besvär ingifna öfver
kyrkostämmas förslag i ofvanberörda hänseenden, och gå besvären derpå
ut, att det öfverklagade förslaget icke i laga ordning tillkommit, skall
öfverståthållare-embetet genast derom lemna underrättelse åt nämnden,
hvilken icke, innan så beskaffade besvär äro slutligen pröfvade, må sin
förrättning inom pastoratet företaga. De besvär åter, hvilka afse beloppet
eller fördelningen af de föreslagna afgifterna, skola af öfverståthållareembetet
genast öfverlemnas till nämnden, för att tagas i betraktande vid
uppgörandet af dess förslag till lönereglering och sedermera i sammanhang
med samma förslag vidare skärskådas och bedömas.

Mom. 3. Med ledning af det å kyrkostämma upprättade förslag och
efter öfvervägande af de förhållanden, som vid lönernas bestämmande, enligt
hvad i denna förordning stadgas, böra tagas i beräkning, upprättar
nämnden sitt förslag, dervid presterskapets alla inkomster och således
äfven förmånen af boställen och boställslägenheter m. m. noga uppskattas.

Mom. 5. Vid reglering af kyrkoherdes lön bör nämnden jemväl
tillse, huruvida lönerna för komministrar stå till den förra uti billigt förhållande,
och, i motsatt fall, skälig jemkning dem emellan föreslå efter
de grunder, nämnden eger antaga och vid hvarje särskilt fall, så vidt
möjligt är, tillämpa samt till Kongl. Maj:ts pröfning i sammanhang med
löneregleringen anmäla.

Mom. 5. Nämnden eger ock att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny
komministratur eller annan ordinarie presterlig befattning, der sådant, i
anseende till pastoratets vidd, folkmängd eller andra förhållanden, kan
för själavårdens behöriga handhafvande vara af behofvet påkalladt, än
ock angående indragning af redan befintlig komministerstjenst.

Mom. 6. Göres af nämnden framställning, att pastorat skall delas
eller ordinarie presterlig tjenst inrättas eller indragas, har nämnden att
afgifva fullständigt förslag till löneregleringens verkställande så väl för
det fall, att framställningen varder gillad, som ock för den händelse, att
densamma icke vinner nådigt bifall.

Mom. 7. Det af nämnden upprättade förslag öfverlemnas till öfverståthållare-embetet,
som först deröfver infordrar yttranden af församlingen
och löntagarne samt, i händelse någon presterlig befattning inom pastoratet
ledig är, den prestman, som till sådant yttrandes afgifvande af

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER. 477

stadskonsistorium utses, vidare meddelar handlingarna till konsistorium
samt slutligen med dess och sitt eget utlåtande ärendet till Kongl. Maj:ts
pröfning anmäler.

Mom. 8. Hos stadskonsistorium skall nämnden anmäla hvarje af
nämnden framstäldt förslag till delning af pastorat eller till indragning af
komministratur; och komma sådana pastorat och komministraturer, vid
händelse af ledighet, att, intill dess förslaget blifvit pröfvadt, endast genom
tillförordnade prestman uppehållas.

§ 4.

Mom. 1. Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stolm och
andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en tid af
femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse inträffande
första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej då kan ske.

Mom. 2. Vid bestämmande af dessa afgifter har nämnden att ställa
sig till efterrättelse gällande författningar samt taga i betraktande beloppet
af de bidrag, som af församlingen till dess presterskap förut utgått, och
hvad af öfriga församlingar i Stockholm under likartade förhållanden till
presterskapet utgöres.

§ 5-

Presterskapets löner beräknas uti spanmål, hälften råg och hälften
korn, och endast till en mindre del i penningar; skolande dock den i
spanmål beräknade lönen debiteras och utgå i penningar till det belopp,
som efter den inom Stockholms län före debiteringen senast bestämda
tioåriga medelmarkegång mot spanmålslönen svarar.

§ 6-

Mom. 1. Afgifter, som af en församling till dess presterskap utgöras,
må icke till aflönande af annan församlings prest användas; icke heller
inkomster, hvilka tillkomma presterskapet antingen till följd af bidrag utaf
församlingen gemensamt, såsom då till löneförbättring för presterskapet
hus och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade, eller ock
från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag och donationer.

Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta
penningar eller kronotionde, må i den ordning här nedan stadgas,
i händelse af befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller
alldeles indragas, det senare dock endast i det fall, att de icke äro presterskapet
för all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Så vida för presterskapets aflöning icke vidare behöfliga
medel af den beskaffenhet, hvarom i nästföregående moment förmäles,
finnas en församling tilldelade, eller ock församling för sitt presterskaps
anständiga bergning är i behof af understöd utaf dylika medel, eger
nämnden sådant hos Kongl. Maj:t anmäla, då Kongl. Maj:t, efter vederbörandes
hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande från
en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt anslag yttrande
meddela.

478

FÖRFATTNINGAR ANGÅENDE PRESTERSKAPETS INKOMSTER.

Under förbehåll att icke någon löntagares rätt må förnärmas, skall
tillämpning af lönereglering, hvarom här ofvan är stadgadt, inträda så
snart ske kan, och således

a) — derest konvention eller förening om presträttigheternas utgörande
icke är uppgjord, — vid först timande ombyte af kyrkoherde, men
redan den näst efter regleringens fastställelse inträffande första maj, så
vida kyrkoherden antingen är genom fullmagt förbunden att underkasta
sig regleringen eller, i annat fall, medgifver eller påyrkar dess tillämpning,
och

b) — om konvention angående presträttigheterna är gällande, —
så snart tiden derför tilländagår, eller ock tidigare, derest församling och
dess presterskap i önskan derom sig förena, eller församling påyrkar
gällande konventions upphörande antingen vid inträffande kyrkoherdeledighet
eller mot kyrkoherde, som är genom fullmagt förbunden att
underkasta sig reglering.

§ 8-

De stadgade afgifterna debiteras och uppbäras i sammanhang med
kronoutskylderna, enligt 40 § i förordningen angående kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, eller på sätt
framdeles om andra kommunalafgifter kan varda bestämdt. Om verkställighet
häraf föranstaltar kyrkorådet, som ock emottager dessa medel
till förvaltning och redovisning samt till vederbörande utbetalar hvad dem
tillkommer.

* *

*

Denna förordning har icke tillämpning på de icke territoriela församlingarna
i Stockholm.