JUSTITIEOMBUBSMANNESS

AMBETSBERATTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1908;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR H.-EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1908.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning ........................................................................................................................ 1

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) häradshöfdingen F. G. Timelin, för felaktiga beslut i två intecknings ärenden

........................................................................................................... 2

2) borgmästaren G. E. Winquist m. fl., i fråga om magistrats behörighet att
inskränka redan meddeladt tillstånd till anordnande af offentliga föreställningar
m. m. (forts, från ämbetsber. till 1907 års Riksdag, sid. 20—25) ... 10

3) kommissionslandtmätaren Ivan Hedén, för felaktigt förfarande i samman hang

med hemmansklyfning (forts, från ämbetsber. till 1907 års Riksdag,
sid. 39-54)..............................................................v...................................... 11

4) förste polisintendenten W. A. Tamm, för underlåtenhet att häkta en för

brott anhållen person....................................................................................... 14

5) baningenjören L. L. Marcus, för det han, innan ett särskild!, arbete ännu

blifvit utfördt, attesterat eu å samma arbete utställd räkning (forts, från
ämbetsber. till 1906 års Riksdag, sid. 8—15)................................................ 23

6) länsmannen C. Rhodin, för det han vid utdelning af understödsmedel från

en donationsfond obehörigen gjort vissa afdrag (forts, från ämbetsber. till
1907 års Riksdag, sid. 63—68) ..................................................................... 23

7) kontraktsprosten J. O. Boström, för vägran att utlämna en af skolrådets

handlingar......................................................................................................... 24

8) jägmästaren V. T. D. Gaunitz, för olaga beslag (forts, från ämbetsber. till

1907 års Riksdag, sid. 32-39)................................................................. 29

9) öfversten J. C. Lemchen, för vägran att för en konstituerad sergeant utfärda
fullmakt å sergeantsbeställningen ......................................................... 30

10) länsmannen K. W. E. Lundström, för fel vid utmätning.............................. 37

11) stadsfogden G. W. Tegner, för dröjsmål med utslags verkställande............ 48

12) e. o. notarien G. von Post, för felaktigt beslut i fråga om omyndigförklaring
.................................................................................................................. 61

13) kronokassören G. Löf, för vägran att tillhandahålla taxeringsbevis ............ 64

14) e. o. notarien N. Malmsten-Örbom, för lagstridigt ådömande af straffskärpning
.................................................................................................................. 67

15) generaltulldirektören S. Cederschiöld m. fl., för obehörig tillrättavisning åt

underlydande ................................................................................................... 69

16) häradshöfdingen T. Ringenson, för lagstridigt ådömande af vanfräjdspåföljd 75

Sid.

17) auditören G. Ährling, för försumlighet i fråga om expedierande af straff uppgifter

......................................................................................................... 77

18) häradshöfdingen J. A. Lilliesköld, i fråga om skyldighet att lösa expedition

i ett lagfartsärende (forts, från ämbetsber. till 1907 års Riksdag, sid. 62) 79

19) kronofogden G. Lindeberg, för dröjsmål med utmätning ........................... 81

Ärenden, som föranledt annan åtgärd än åtal:

1. Om tid för valförrättning .............................................................................. 86

2. Obehörig anteckning i ett flyttningsbetyg ................................................... 88

3. Fråga, huruvida omyndig förklarad officer kan vara ledamot af krigsrätt 90

4. Om magistratskungörelsers införande i tidningarna .................................... 94

5. Om stationsföreståndares vid statens järnvägar skyldighet att tillhandahålla
tjänstehandlingar ................................................................................. 98

6. Olämpligt förfarande vid bötesstraffs bringande till verkställighet............... 99

Redogörelse för utgången af en hos Kung!. Maj:t under år 1906 gjord framställning
om ett förenkladt skrif- och arbetssätt i hofrätterna (forts, från ämbetsber.
till 1907 års Riksdag, sid. 96—99)............................................................... 102

Framställning till Kungl. Maj:t angående befrielse för svarande och förklarande i
hofrätt och hos kammarrätten att erlägga afgift för stämpel å dom och utslag

m. m.................................................................................................... 105

Framställning till Kungl. Maj:t angående lösen för äganderättsbevis......''.................. 123

Framställning till Kungl. Maj:t angående inrättande af en särskild hofrätt för Norrland.
...................................................................................................................... 127

Framställning till Kungl. Maj:t angående öfverflyttning till allmänna domstolarna

af vissa kammarrätten tillhörande mål ............................................................... 140

Framställning till Kungl. Maj:t angående brottmålsdomares aflöningsförmåner......... 149

Framställning till Kungl. Maj:t angående upphäfvande af kungl. kungörelsen den

9 november 1836 om upphörandet af posträtter m. m........................................ 157

Framställning till Kungl. Maj:t angående ifrågasatt ändring i fångtransporters anordning
.................................................................................................................. 161

Framställning till Kungl. Maj:t angående behofvet af en revision af lagstiftningen

om äktenskapsskillnad .......................................................................................... 163

Framställning till Kungl. Maj:t angående omarbetning af gällande bestämmelser

om vissa magistratskungörelsers införande i tidningar ....................................... 168

Framställning till Kungl. Maj:t angående instruktionen för stationsföreståndare vid

statens järnvägar................................................................................................... 174

Redogörelse för utgången af en hos Kungl. Maj:t under år 1899 gjord framställning

angående dagtraktamente....................................................................................... 176

Tillämpningen af bestämmelserna om afdrag å straff för häktningstid..................... 177

Tillämpningen af första stycket af 3 § i 5 kap. strafflagen .................................... 179

Om straffmätning vid ådömande af straffarbete ......................................................... 183

Framställning till Riksdagen om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.
...................................................................................................................... 184

Framställning till Riksdagen om ändring af 14 § i 22 kap. strafflagen .................. 192

Framställning till Riksdagen om ändring af 4 § i 23 kap. strafflagen...,................. 194

Framställning till Riksdagen om löneförbättring åt tjänstemännen i justitieombuds mansexpeditionen

................................................................................................... 197

Ämbetsresor under år 1907 .......................................................................................... 197

Handlagda klagomål och anställda åtal ......................................... ^cjg

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen ............................... 199

Angående i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kung!.''
Maj:t........................................................................................................................ 199

Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård

201

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättei

se.

Förteckning på Riksdagens år 1907 till Kungl. Majrt aflåtna skrivelser, jämte
anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning af
samma skrivelser................................... s

Särskild förteckning på sådana i förteckningen under i upptagna ärenden'' som
vid utgången af ar 1907 1 sin helhet eller till någon del icke hos Kungl.
Maj:t förevarit till slutligt afgörande

Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj'':t''anhängiggjorts "genom''skrift
velser från Riksdagen före ar 1907 men vid 1906 års slut varit i sin helhet
eller till någon de oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenTabell,
upptagande Riksdagens år 1907'' tMKunghMajit aflåtna'' skrivelser"^;";;;

III.

205

243

247

279

Till RIKSDAGEN.

, . äl?1]kt § 14 1 den for Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion^
tår jag härmed vördsamt öfverlämna redogörelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år. Jag bär därvid att först

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. \

anmäla, att jag till följd af sjukdomsförfall nödgats, med den rätt
§25 i nämnda instruktion medgifver, till ämbetets förrättande påkalla
min af riksdagen utsedde efterträdare. Af denna anledning har häradshöfdingen
friherre Lave Robert Beck-Friis förvaltat justitieombudsmansämbetet
från och med den 9 mars 1907 till och med den 6 april samma
år, under hvilken tid jag för hälsans vårdande vistats vid en kurort i utlandet.

Efter vedertagen ordning kommer förevarande ämbetsberättelse att
till en början innehålla redogörelse för sådana mot ämbets- eller tjänstemän
för fel eller försummelse i ämbete eller tjänst anställda åtal, som
under år 1907 blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone i en instans
pröfvade.

Felaktiga beslut i två inteckningsärenden.

I en den 25 augusti 1905 dagtecknad och påföljande dag hit ingifven
klagoskrift anförde Johan August Bergström i Staggträsk följande.

Jämlikt köpebref af den 25 juli 1899 försålde Johan Oskar Karlsson
till klaganden 1jw mantal n:r 1 Staggträsk, å hvilken egendom klaganden
den 23 december samma år af Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt
undfick lagfart. Den 1 oktober 1901 ingaf nämndemannen C. O. Lindström
i Långsele till nämnde häradsrätt med begäran om inteckning en
af bemälte Karlsson den 28 augusti 1901 till innehafvaren eller order utställd
skuldsedel å 600 kronor jämte ränta, och fanns å handlingen tecknadt,
att till säkerhet för densammas innehåll inteckning finge meddelas
i V16 mantal n:r 1 Staggträsk. Sedan för häradsrätten företetts ett den
9 mars 1898 för Karlsson utfärdadt lagfartsbevis å pantförskrifna fastigheten,
meddelades inteckning i Vi6 mantal n:r 1 Staggträsk till säkerhet
för Karlssons berörda förbindelse. I slutet af år 1903 blef klaganden såsom
ägare till ifrågavarande fastighet hos Konungens befallningshafvande
i Västerbottens län lagsökt för berörda inteckning, och genom Konungens
befallningshafvandes utslag den 16 december 1903 förklarades skuldbeloppet
600 kronor jämte ränta och kostnader fastställdt till betalning ur intecknade
fastigheten. För att rädda denna undan exekutiv försäljning
nödgades klaganden erlägga ett belopp af sammanlagdt 769 kronor 42 öre.
— Emellertid hade Johan Oskar Karlsson till 1902 års lagtima vinterting
med Lycksele lappmarks tingslag instämt klaganden, med påstående, bland
annat, att förut omförmälta, mellan Karlsson och klaganden den 25 juli
1899 upprättade köpeafhandling rörande ifrågakomma fastighet måtte för —

1908 -

klaras ogiltig, och Karlson berättigas återfå hemmanet. Enligt protokollet
i målet för den 21 juni 1902 skulle anteckning om tvisten göras i häradsrättens
lagfartsprotokoll. Vid samma ting ingaf kronolänsmannen J. G.
Lindberg till rätten ett emellan Karl Israelsson och Karlsson den 4 juni
1902 upprättadt födorådskontrakt, och fanns i detta kontrakt föreskrift
om att till säkerhet för kontraktets fullgörande inteckning skulle ske i
hemmanet Vl6 . mantal n:r 1 Staggträsk. Sedan vidare företetts utdrag af
lagfartsprotokollet den 9 mars 1898, utvisande att lagfart då meddelats
för Karlsson ä V16 mantal n:r 1 Staggträsk, meddelades likaledes
den 21 juni 1902 inteckning uti fastigheten i fråga, Karl Israelsson och
hans hustru Anna Sofia till säkerhet för födoråd enligt Karlssons utfästelse
i berörda kontrakt. Sedermera hade klaganden blifvit till häradsrätten
instämd för underlåtenhet att utgifva det i kontraktet bestämda födorådet,
men vore denna tvist ännu vid tiden för klagoskriftens ingifvande icke af
häradsrätten afgjord. — Att de två ifrågakomna inteckningarna blifvit oriktigt
meddelade, syntes vara ställdt utom allt tvifvel, då ju klaganden redan
den 23 december 1899 erhållit lagfart å den intecknade fastigheten, och
lika uppenbart borde vara, att klaganden härigenom åsamkats stor förlust,
i det att klaganden dels för penninginteckningens infriande nödgats erlägga
769 kronor 42 öre och dels hatt afsevärda kostnader med anledning
af de mot klaganden anhängiggöra rättegångarna samt däraf föranledda
resor till Lycksele för inhämtande af besked i saken, uppvaktningar vid
rätten och konsultationer med juridiskt bildade personer. — Enligt klagandens
förmenande hade häradsrättens ordförande, häradshöfdingen F. G.
Timelin, genom de felaktigheter, han härutinnan låtit komma sig till last,
gjort sig skyldig till straffbar försummelse i sin ämbetsutöfning; och ville
klaganden därför anhålla, att justitieombudsmannen måtte mot Timelin
vidtaga de åtgärder, som kunde finnas lämpliga. Klaganden hemställde
tillika, att, i händelse åtal komme att emot Timelin anställas, klaganden
måtte beredas tillfälle att inkomma med de ersättningsanspråk, hvartill
han kunde äga fog.

Till bestyrkande af angifvelsens riktighet hade vid klagoskriften fogats
särskilda utdrag af Lycksele lappmarks tingslags häradsrätts lagfartsoch
inteckningsprotokoll samt dombok äfvensom det i klagoskriften omsmälta
utslag af Konungens befallningshafvande i Västerbottens län. En
å sistberörda handling af vederbörande kronofogde den 29 mars 1904
tecknad påskrift utvisade, att klaganden nämnde dag på grund af utslaget
erlagt i kapital 600 kronor, i ränta 93 kronor, för expenser 17 kronor
13 öre och såsom exekutionskostnad 59 kronor 29 öre, eller alltså tillhopa
769 kronor 42 öre.

— 1908 -

Öfver denna anmälan hörd, upplyste häradshöfdingen Timelin i afgifven
förklaring till en början, att den inteckning, som den 21 juni 1902
meddelats i klagandens bemmansdel till säkerhet för födoråd åt Karl Israelsson
och hans hustru, blifvit den 3 oktober 1905 dödad. Timelin uttalade
i afseende å ifrågavarande inteckning vidare den förmodan, att då
klaganden icke ens påstått, att han måst på grund af inteckningen utgifva
någon del af födorådet, klaganden komme att frånträda sitt ersättningspåstående,
i hvad det grundade sig på tillvaron af samma inteckning.

Angående klagomålen anförde häradshöfdingen Timelin i öfrig!, bland
annat, följande.

För en hvar, som ägde någon kännedom om formerna för inteckningsärendens
behandling vid häradsrätterna, borde det synas klart, att öfverklagade
felaktigheten uteslutande haft sin grund i och varit föranledd af
det bedrägliga förfarande, hvartill Johan Oskar Karlsson gjort sig skyldig
genom att till säkerhet för sina förbindelser pantförskrifva en fastighet,
till hvilken han långt förut afhändt sig äganderätten. Det svikliga i Karlssons
handlingssätt framträdde ännu bjärtare, om man loge i betraktande,
att åt eu nämndeman, bosatt i motsatta ändan af tingslaget, uppdraga att
ombesörja skuldförbindelsens intecknande, då det annars plägade vara vanligt,
att dylika ärenden ombesörjdes af länsmannen i distriktet. Att detta
nu anmärkta brottsliga förfarande, ehuru det gifvetvis vore af beskaffenhet
att falla under allmänt åtal, icke blifvit af allmän åklagare beifradt, vore
så mycket mera anmärkningsvärd! som hvarken kronofogden i orten eller
länsmannen i distriktet vore främmande för nu förevarande sak. Lika anmärkningsvärd!
vore, att klaganden eller hans ombud i lagsökningsärendet
icke ens aktat nödigt bestrida betalningsskyldighet för en skuldförbindelse,
för hvilken klaganden icke varit i någon mån ansvarig, och förebringa
sådana nära till hands liggande skäl, som kunnat föranleda, att ärendet
såsom tvistig! förvisats till domstols behandling. Genom denna sin. i
ögonen fallande likgiltighet och genom sin underlåtenhet att hänvända sig
direkt till Timelin för sakens ordnande, hade klaganden sig själf att skylla
för de olägenheter, som hittills vållats honom. •— Ehuru Timelin måste
beklaga, att de på svekfullt sätt tillkomna palltförskrifningarna undfallit
hans och domstolens uppmärksamhet, kunde Timelin dock icke helt medgifva,
att någon felaktighet vid ifrågavarande inteckningsärendens behandling
läge honom till last. — Ärendena förelågo i vanlig ordning, i det
sökanden företedde skuldförbindelse och kontrakt, båda med bevittnad
pantförskrifning, samt tillika bevis, att den, som gjort pantförskrifningen
å skuldebrefvet och utfästelsen i födorådskontraktet, fått lagfart å sitt
fång till pantförskrifna fastigheten. -— Att under pågående tingsförhand -

1908 -

lingar göra ofta nog ganska besvärliga forskningar i rättens lagfartsböcker
— om de annars vore till hands — skulle vara ägnadt att i hög grad
tynga och försvåra tingsarbetet och vålla tidsutdräkt för såväl domstolen
som den rättssökande allmänheten. En dylik undersökning påkallades icke
heller af omständigheterna vid de särskilda inteckningarnas beviljande, då
inteckningshandlingarna omhänderhades, den ena af en bisittare i rätten
och den andra af länsmannen i Karlssons hemort, hvilken senare bort vara
väl underkunnig om hvem som varit rätte ägaren till pantförskrifna fastigheten.
Att falsarium förelåge, ägde domstolen ej rätt förutsätta, och eu
forskning i lagfartsböckerna i ändamål att utröna, huruvida sådant hinder
för intecknings beviljande, som omförmäles i 13 § inteckningslagen, förefunnes,
skulle ej varit ägnadt att förhindra misstaget, då den anmälan,
som skett om instämdt klander åt klagandens fång till fastigheten, vid
tiden för födorådsinteckningens beviljande ännu ej kunnat blifva införd i
lagfartsboken. — Att vid inteckningsärendenas inskrifning uti inteckningsboken
falsariet ej upptäckts, hade tydligen berott därpå, att ingen inskrifning
i boken skett rörande ifrågavarande hemmansdel, sedan klaganden
därå fått lagfart. I hvarje fall måste den af domaren verkställda inskrifningen
öfverensstämma med rättens protokoll. -— Af särskilda vid förklaringen
fogade handlingar framginge, att Karlsson ägde fordran hos
klaganden, hvadan denne genom infriandet af Karlssons skuldförbindelse
endast förskaffat sig eu motfordran till utjämnande af sitt mellanhafvande
med Karlsson, äfvensom att klaganden varit ställd under åtal såsom misstänkt
att hafva sig till fördel i Karlssons namn utfärdat en skuldförbindelse
å 400 kronor och däraf begagnat sig. — På grund af det anförda
och med särskild hänsyn därtill, att Timelin icke ägde eller ens genom
ett på förevarande anmälan följande åtal vunne sakägares befogenhet gent
emot Karlsson, hemställde Timelin, att justitieombudsmannen måtte lämna
klagomålen utan någon åtgärd, helst klaganden ju hade öppet att söka
sitt åter af Karlsson och jämväl emot Karlsson föra ansvarstalan, om han
funne skäl därtill vara för handen.

Vid häradshöfdingen Timelins förklaring hade fogats utdrag af häradsrättens
inteckningsprotokoll för den 3 oktober 1905, hvarigenom bestyrktes
Timelins i förklaringen lämnade uppgift, att ofvan omförmälta, den 21 juni
1902 i Vi6 mantal n:r 1 Staggträsk beviljade inteckning till säkerhet för
födoråd åt Karl Israelsson och hans hustru blifvit af häradsrätten dödad.

Vidare hade bilagts utdrag af häradsrättens dombok för den 11 mars
och den 22 juni 1902, utvisande dels att Karl Oskar Karlsson efter stämning
k klaganden vid häradsrätten yrkat, bland annat, att både det emellan
Karlsson och klaganden enligt af handlingen den 25 juli 1899 afslutade

- 1908 -

köpeaftalet och ett i sammanhang därmed upprättadt kontrakt, hvarigenom
fastigheten utarrenderats till Karlsson, måtte förklaras ogiltiga och den
för klaganden meddelade lagfarten undanröjas, eller ock klaganden förpliktas
att till Karlsson utbetala köpeskillingen med ränta, dels ock att
häradsrätten i meddeladt utslag af anförda skäl ogillat yrkandet om köpeoch
arrendeaftalens upphäfvande, samt förklarat Karlssons alternativt förda
talan om köpeskillingens utbekommande icke för det dåvarande kunna
bifallas.

Slutligen hade bilagts utdrag af häradsrättens dombok för den 8 mars,
den 18 juni och den 4 oktober 1904, hvaraf inhämtades, att häradsrätten
nämnde dagar handlagt ett af vederbörande åklagare efter angifvelse af
Johan Oskär Karlsson emot klaganden anhängiggjordt åtal om ansvar för
förfalskning af ett den 28 oktober 1898 dagtecknadt, den 30 påföljande
december i hemmanet Vie mantal n:r 1 Staggträsk intecknadt skuldebref
å 400 kronor med ränta, hvilket åtal af häradsrätten i utslag den 23 december
1904 ogillats, äfvensom utdrag af häradsrättens dombok för den
10 mars och den 20 juni 1903, utvisande att häradsrätten genom utslag
sistnämnde dag i ett mål emellan Karlsson och klaganden om utbekommande
af resterande köpeskilling för ifrågavarande hemmansdel förklarat
Karlssons i målet förda talan icke för det dåvarande kunna bifallas.

Till bemötande af häradshöfdingen Timelins i ärendet afgifna förklaring
inkom klaganden med en skrift, däri klaganden erinrade, bland
annat:

att klaganden på grund af födorådskontraktets intecknande, för att
värja sin rätt gent emot födorådstagaren, måst vidkännas besvär, kostnader
och obehaget af en rättegång, hvarför klaganden fordrade ersättning
med 60 kronor för en uppvaktning vid tinget och 11 kronor för protokollslösen
;

att födorådskontraktet för intecknings vinnande blifvit till häradshöfdingen
Timelin insändt af länsmannen J. G. Lindberg;

att skuldebrefvet å 600 kronor af ingenjören P. Y. Gavell i Umeå,
hvilken uppsatt detsamma, i bref öfversändts till häradshöfdingen Timelin
själf, hvilken således bäst borde kunna förklara, hvarför en nämndeman
från andra ändan af tingslaget ingifvit reversen för inteckning;

att klaganden i det hos Konungens befallningshafvande anhängiggjorda
lagsökningsmålet handlat enligt råd af sitt rättegångsbiträde, vice häradshöfdingen
K. M. Lind från Stockholm;

att Karlsson icke ägde några tillgångar, hvarför det vore lönlöst att
söka få ersättning af honom;

1Ö0S -

att klaganden icke användt den intecknade reversen, hvars dödande
borde åligga häradshöfdingen Timelin att ombesörja, jämte det att han
borde ersätta klaganden för denne orsakad skada och förlust;

samt att klaganden icke visste Karlsson hafva någon fordran hos klaganden,
hvarför klaganden bestrede häradshöfdingen Timelins tal om kvittningsrätt.

Jämte det att klaganden i påminnelserna hemställde, att, därest åtal
mot häradshöfdingen Timelin blefve anställdt, i målet måtte såsom vittnen
inkallas dels ofvanbemälte länsmannen Lindberg, ingenjören Gavell och
vice häradshöfdingen Lind dels ock nämndemannen C. Lindström i Långsele,
fordrade klaganden såsom ersättning för sitt lidande i följd af det
anmälda förfarandet ett belopp af 500 kronor.

I en i ärendet senare ingifven skrift anmärkte klaganden, att, äfven
om ansvar för något af hvad häradshöfdingen Timelin låtit komma sig
till last skulle befinnas vara preskribera dt, klaganden fortfarande vore berättigad
till skadestånd.

Den af häradshöfdingen Timelin i detta ärende afgifna förklaringen
tunn justitieombudsmannen icke vara nöjaktig, utan uppdrog justitieombudsmannen
åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att inför hofrätten anställa
åtal mot Timelin för hvad denne i saken låtit komma sig till last. I den
skrifvelse, hvarigenom nämnda uppdrag lämnades åt advokatfiskal, yttrade
justitieombudsmannen hufvudsakligen följande.

I ärendet syntes häradshöfdingen Timelin hafva velat göra gällande
den uppfattningen, att vid intecknings sökande det skulle vara tillräckligt,
att den person, som medgifvit inteckning, visades en gång hafva varit
ägare till den fastighet, medgifvandet afser. En dylik uppfattning torde
emellertid strida mot de första grunderna för vårt inskrifningsväsen i fråga
om fast egendom.

Klart vore nämligen, att ansökningar om inskrifning, som under ting
till sittande rätt ingifvas, i regeln endast kunde villkorligt bifallas, i det
att endast undantagsvis vid rätten styrktes mer än vederbörandes åtkomst till
den fastighet, inskrifningen afser. Ansökningens behörighet borde sedan
af domaren med ledning af lagfartsboken och lagfartsprotokollet närmare,
kontrolleras, och om af dessa handlingar framginge, att hinder emot ansökningens
bifallande förefunnes, finge ärendet ånyo hänskjutas till rättens
pröfning.

- 1908 —

Hvad anginge de båda intecknings;irenden, mot hvilkas behandling
klaganden gjort anmärkning, så hade eu granskning af lagfartsboken genast
ådagalagt, att inteckningsansökningarna bort afslås på grund af den
klaganden under den 23 december 1899 meddelade lagfarten å Vis mantal
n:r 1 Staggträsk. En sådan granskning syntes emellertid icke hafva blifva
företagen, och inteckningsansökningarna hade af häradsrätten bifallits
å samma dagar, å Indika ärendena blifvit anhängiggjorda.

Beträffande särskiklt det af klaganden klandrade beslutet af den 21
juni 1902, hvarigenom inteckning meddelats uti ifrågavarande hemman till
säkerhet för utfästa födorådsförmåner, vore att märka, att, såsom åt handlingarna
i ärendet inhämtades, häradsrätten under den 11 mars 1902 handlagt
ett af Johan Oskar Karlsson instämdt mål, däruti Karlsson yrkat,
bland annat, att det emellan honom och klaganden afslutade köpet om
yi6 mantal n:r 1 Staggträsk måtte förklaras ogiltigt samt den för klaganden
meddelade lagfarten undanröjas, och att vid detta rättegångstillfälle,
hvarunder häradshöfdingen Timelin tjänstgjort såsom ordförande i häradsrätten,
företetts köpebrefvet af den 25 juli 1899 med åtecknadt bevis af häradsrätten
om den å fånget meddelade lagfarten. Om berörda mål gjordes
anmälan till lagfartsprotokollet den 21 juni 1902 för anteckning i lagfartsboken,
och påföljande dag afgjordes målet af häradsrätten genom utslag,
i hvilket Karlssons förutnämnda yrkande ogillades. Timelin borde
sålunda vid handläggningen af sistberörda inteckningsärende hafva haft
kännedom om, både att klaganden under den 23 december 1899 erhållit
lagfart å ifrågavarande hemman, och att följaktligen hinder för inteckningsansökningens
bifallande förefunnits.

Häradshöfdingen Timelin, hvilken vid de tillfällen, då omförmälta
inteckningsärenden anhängiggjorts, tjänstgjort såsom ordförande i häradsrätten,
vore för ärendenas handläggning och afgörande ansvarig, och på
grund af hvad förut anförts, ansåge justitieombudsmannen honom hafva
därvid gjort sig skyldig till fel i domareämbetet. Att klaganden genom
berörda ämbetsfel lidit skada, torde få anses uppenbart, om ock full utredning
af skadans storlek ännu ej förelåge. Utan afseende härå syntes dock
Timelins åtgörande i nu ifrågavarande ärenden innefatta en för den allmänna
rättssäkerheten allt för vådlig uppfattning, för att hans ämbetsfel
skulle kunna lämnas utan laga beifran. I målet borde advokatfiskal^!,
sedan behörig utredning däri åstadkommits, å Timelin yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet äfvensom, i män af befogenhet, understödja
klagandens ersättningsanspråk.

Under skriftväxlingen i det åtal, som i enlighet härmed blef emot
häradshöfdingen Timelin anställdt, yrkade advokatfiskalen, att Timelin

- 1908 -

måtte för de fel i domareämbetet, han i saken låtit komma sig till last,
dömas till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen. Tillika yrkade advokatfiskalen
förpliktande för Timelin att till Bergström, hvilken såsom målsägare
i särskilda hänseenden fordrat skadestånd för genom Timelins felaktiga
förfarande Bergström åsamkad förlust, utgifva dels det belopp, Bergström
på grund af Konungens befallningshafvandes utslag den 16 december
1903 erlagt, 769 kronor 42 öre, jämte ränta dels 11 kronor, som Bergström
utgifvit för lösen af protokoll i den af Karl Israelsson emot Bergström
anställda rättegången om utfående af födoråd, dels 50 kronor för
en inställelse i samma rättegång dels ock 275 kronor i ersättning för besvär
och kostnader, som Bergström i och för åtalet haft hos justitieombudsmannen
och hos advokatfiskal en.

Efter skriftväxlingens afstötande meddelade hofrätten utslag i målet
den 27 februari 1907. Hofrätten utlät sig däri:

Enär jämlikt grunderna för gällande stadganden angående förande af
fastighetsböcker, och på sätt framginge särskildt af 1, 5, 12 och 13 §§ i
förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, jämförda
med 10, 11, 13, 16 och 18 §§ i förordningen af samma dag angående
lagfart å fång till fast egendom, det ålegat häradshöfdingen Timelin,
hvilken såsom ordförande i häradsrätten den 1 oktober 1901 och den 21
juni 1902 handlagt i målet ifrågakomna inteckningsärenden, att genom
granskning af tingslagets lagfartsbok utröna, huruvida däri förekomme
anteckning om förhållande af beskaffenhet att utgöra hinder för bifall till
de gjorda ansökningarna om inteckning, men Timelin sådant underlåtit,
till följd hvaraf inteckning felaktigt fastställts uti Bergström tillhöriga 1/16
mantal Staggträsk n:r 1 dels den 1 oktober 1901 till säkerhet för 600
kronor med ränta och dels den 21 juni 1902 till säkerhet för vissa i kontraktet
af den 4 juni 1902 närmare omförmälta fördelsförmåner, funne
hofrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen skäligt döma Timelin, hvilken
vore ansvarig för häradsrättens i berörda inteckningsärenden fattade beslut,
att för den vårdslöshet i domareämbetets utöfning, han genom ifrågavarande
underlåtenhet låtit komma sig till last, bota 75 kronor.

Hvad anginge Bergströms i målet förda talan om ersättning, i den
mån densamma biträdts af advokatfiskal^ så enär Bergström underlåtit
att afgifva förklaring i det af Konungens befallningshafvande i Västerbottens
län pröfvade lagsökningsärendet, och Bergström måste anses hafva
därigenom vållat, att den uti hans hemman felaktigt meddelade inteckningen
å 600 kronor med ränta blifvit jämte lagsökningskostnaderna fastställd
till betalning ur intecknade fastigheten, samt Bergström i den vid
häradsrätten anhängiga rättegången emellan Karl Israelsson och Bergström

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 2

icke framställt anspråk på ersättning för rättegångskostnaderna, funne hofr
ätten de i dessa båda hänseenden emot häradshöfdingen Timelin framställda,
ersättningsanspråken icke kunna bifallas, men pröfvade hofrätten
rättvist förplikta Timelin att såsom godtgörelse för de besvär och kostnader,
Bergström haft för bevakande af sin talan såväl hos justitieombudsmannen
som hos advokatfiskalen, till Bergström utgifva 275 kronor; och
skulle Timelin därjämte ersätta Bergström hvad denne visade sig hafva
erlagt för stämpel å hofrättens utslag.

I målets afgörande deltogo hofrättens president och fyra dess ledamöter.
Den mening, hofrättens utslag innehåller, omfattades af presidenten
och tre ledamöter, hvaremot referenten i målet var från beslutet skiljaktig
och yttrade: Enär häradshöfdingen Timelin icke kunde anses hafva
gjort sig skyldig till ämbetsfel i de af advokatfiskalen angifna hänseenden,
biefve advokatfiskal^ i målet förda ansvars- och ersättningstalan af referenten
ogillad.

I hofrättens utslag har häradshöfdingen Timelin sökt ändring genom
besvär hos Kungl. Maj:t. Dessa besvär åro på pröfning beroende.

Fråga om magistrats behörighet att inskränka redan meddeladt
tillstånd till anordnande af offentliga föreställningar m. m.

I ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag (sid. 20 o. f.) redogöres
för ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet anbefall dt åtal
mot borgmästaren Gustaf Emanuel Winquist samt rådmännen Per Gustaf
Samuelsson, Carl Axel Lindgren och Anders Gustaf Ericsson såsom ansvariga
för ett af magistraten i Hedemora den 19 juni 1905 meddeladt,
förment felaktigt beslut. Detta åtal afsåg följande.

Genom resolution den 15 juni 1905 lämnade magistraten åt karusellägaren
G. Axel Eriksson från Sala tillstånd att å en tomt i Hedemora
tillhandahålla allmänheten eu karusell, panorama, skjutbana in. m. under
tiden 16 juni—2 juli 1905, dock med villkor att föreställningar icke
finge äga rom under gudstjänsttid eller efter kl. 10 e. in. På framställning
af styrelsen för ett i staden Hedemora till midsommaren 1905
anordnad! s. k. ungdoms- och nykterhetsmöte m. fl. beslöt emellertid magistraten
den 19 juni 1905 att på det sätt inskränka det Eriksson meddelade
tillståndet, att Eriksson förbjöds gifva föreställningar under tiden från den
23 juni kl. 2 e. in. till den 25 juni kl. 9 f. in.

Beslutet af den 19 juni faun min företrädare innefatta en obehörig
inskränkning af det tillstånd, som magistraten den 15 juni lämnat

— 1908 -

Eriksson, samt förordnade därför om åtal mot magistratens ordförande
och ledamöter. Sedan Svea hofrätt genom utslag den 23 maj 1906 dömt
borgmästaren Winquist och de tre rådmännen till böter samt förpliktat
dem att till Eriksson utgifva vissa ersättningsbelopp, sökte Winquist och
hans medparter hos Kung!. Maj:t ändring i hofrättens utslag.

De i målet sålunda anförda besvären äro numera pröfvade af Kungl.
Maj:t, som genom utslag den 14 mars 1907 utlåtit sig: Enär magistraten
icke varit lagligen förhindrad att genom beslutet den 19 juni 1905 under
de omständigheter, som dä förelegat, inskränka det tillstånd att hålla föreställningar
i Hedemora, som magistraten den 15 i samma månad meddelat
Eriksson, pröfvade Kung!. Maj:t rättvist att, med upphäfvande af hofrättens
utslag, förklara den emot Winquist och hans medparter i målet
förda talan icke kunna bifallas.

Felaktigt förfarande i sammanhang med hemmansklyfning.

1 ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag har (sid. 39—54) lämnats
redogörelse för ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet emot
kommissionslandtmätaren Ivan Hedén anbefalldt åtal, hvarmed afsetts att
bereda hemmansägaren Anders Olsson i Hufvudtofta godtgörelse för den
skada, häri lidit genom att Hedén förfarit felaktigt vid en landtmäteriförrättning.
Af omförmälta redogörelse framgår, att berörda åtal anställts
vid Inlands Fräkne häradsrätt, som meddelat utslag i målet den 25 juli
1906 och därvid till en början yttrat sig om en i målet framställd jäfsanmärkning
samt därefter utlåtit sig i hufvudsaken på följande sätt:

Enär genom hvad i målet förekommit måste anses ådagalagdt, att,
sedan vid en af Hedén år 1897 verkställd hemmansklyfning å utmarken
till 3/4 mantal Östra Forshälla rågångarne omkring skifteslaget förklarats
ostridiga-, fråga uppstått om rätta sträckningen på marken af det stycke
af rågången, som utgjorde skillnad mot det Anders Olsson tillhöriga hemmanet
Hufvudtofta, samt att därvid blifvit nedsatt en sten i en linje, som
icke sammanfallit med den, som upptagits å hemmansklyfningskartan såsom
rätt rågång, äfvensom att, om än icke fulltygadt blifvit, a-tt stenen nedsatts
på Hedéns föranstaltande, Hedéns förhållande i afseende å den uppkomna
rågångsfrågan likväl måste hafva ingifvit delägarne i skifteslaget den föreställning,
att den rätta rågången ginge i den riktning, som utmärktes af
nämnda sten, i enlighet hvarmed de ock begagnat det af en sålunda antydd
linje inneslutna området, hvilket åter föranledt Anders Olsson att genom
påkallande af behörig rågångsförrättning söka få rågångens rätta läge be —

1908 —

stämdt; och som Hedén, oaktadt vid berörda hemmansklyfning tvetydighet
således förekommit om rågångens rätta sträckning, underlåtit att i laga
ordning behandla rågångsfrågan och därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet
i sin tjänst, hvilken förseelse ådragit Anders Olsson skada, som utgjordes
af den kostnad, han fått vidkännas för omförmälta rågångsförrättning
med därför utbetalt arfvode 151 kronor 48 öre; alltså pröfvade häradsrätten
rättvist förplikta Hedén att till Anders Olsson utgifva nämnda
belopp, hvarjämte Hedén ålades att godtgöra Anders Olsson de vittneslöner,
denne måst i målet utgifva, med 17 kronor, men skyldighet att ersätta
de öfriga utgifter, Anders Olsson ådragit sig för utförande af talan i målet,
funne häradsrätten icke kunna Hedén åläggas.

Af redogörelsen för åtalet framgår vidare, att kommissionslandtmätaren
Hedén genom besvär hos Göta hofrätt anfört klagomål öfver häradsrättens
utslag.

Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som genom utslag i
målet den 5 april 1907 dels förklarat sig finna skäl icke hafva förekommit,
ledande till ändring i häradsrättens utslag, dels ock förpliktat Hedén såsom
i hofrätten klagande att ersätta Anders Olsson hvad denne kunde
visa sig hafva utgifvit till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslag.

Hofrättens utslag är utfärdadt i enlighet med den mening, som vid
målets afgörande uttalades af hofrättsrådet A. X. Romberg, med hvilken
hofrättsrådet C. G. 8 valan der var ense. Öfrige i besvärens pröfning deltagande
ledamöter af hofrätten voro däremot från beslutet skiljaktiga.
Sålunda yttrade e. o. notarien I. A. Kock:

»I jäfsfrågan fastställer jag häradsrättens utslag.

Beträffande hufvudsaken så ehuru klaganden vid den af honom verkställda
klyfning af utmarken till ,!/4 mantal östra Forshälla förfarit felaktigt
därutinnan, att han, oaktadt tvetydighet förekommit om rågångens
omkring utmarken råtta, sträckning mot angränsande Anders Olsson tillhöriga
hemmanet 1/i mantal Hufvudtofta, och fastän ett märke, som enligt
de vid förrättningen följda fastställda kartor skolat finnas i en brytningspunkt
å rågången, icke återfunnits å marken, underlåtit att i laga ordning
verkställa utstakning af rågången;

likväl och som rågången å den vid förrättningen uppgjorda kartan
utmärkts i öfverensstämmelse med omförmälta fastställda kartor,

kan enligt mitt förmenande Anders Olsson icke på klagandens berörda
felaktiga förfarande lika, litet som på klagandens under förrättningen
tilläfventyrs fällda, yttranden rörande rågångens sträckning med fog grunda
något ersättningsyrkande uti nu ifrågavarande afseende;

men emedan klaganden, oaktadt laga undersökning af rågångens rätta

— 1908 —

sträckning sålunda icke skett, tillstadt, att under förrättningen i enlighet
med af klaganden därvid lämnade uppgifter och efter af gode männen verkställda
mätningar en sten nedsatts till utmärkande af ofvan omförrnälta
brytningspunkt i rågången,

och klaganden härigenom visat oförstånd i sin tjänst,
samt Anders Olsson därigenom, på sätt i målet blifvit upplyst, tillskyndats
skada, som gifvit honom fullgiltig anledning att genom i laga
ordning tillkommen rågångsutstakning få rågångens rätta sträckning bestämd; ty

och som klaganden måste anses pliktig att ersätta Anders Olsson
hvad han för sådant ändamål måst utgifva,

men det arfvodesbelopp af 151 kronor 48 öre, som Anders Olsson
för utstakning af rågången till kommissionslandtmätaren Reenstierna och
gode män utgifvit, enligt hvad en af klaganden i målet företedd, den 16
maj 1904 dagtecknad handling utmärker, redan till en del blifvit Anders
Olsson godtgjordt sålunda, att Reenstierna såsom ersättning för de kostnader,
Anders Olsson fått vidkännas för nämnda rågångsutstakning och
en i anledning af densamma uppkommen tvist vid häradsrätten, till Anders
Olsson erlagt 150 kronor;

alltså och då, i brist på utredning i hvad mån det af Reenstierna erlagda
beloppet afsett att godtgöra Anders Olssons kostnader vid rågångsförrättningen
och i hvad kostnaderna för omförrnälta rättegång, hela beloppet
måste beräknas såsom ersättning för kostnader i anledning af rågångsförrättningen,

i följd hvaraf å arfvodesbeloppet återstår allenast en krona 48 öre,
som icke blifvit Anders Olsson godtgjorda,

pröfvar jag rättvist sålunda ändra häradsrättens utslag härutinnan,
att klaganden har att till Anders Olssson utgifva allenast sistsagda belopp.

I fråga om rättegångskostnaderna varder häradsrättens utslag af mis;
gilladt.»

Assessoren P. E. M. Kellgren utlät sig:

»I jäfsfrågan fastställer jag häradsrättens utslag; men enär beträffande
målet i öfrigt det felaktiga förfarande, hvartill klaganden vid ifrågavarande
af honom under år 1897 verkställda hemmansklyfning må anses hafva
låtit komma sig till last, icke lagligen kan föranleda till skyldighet för
honom att gälda skadestånd uti det afseende, hvarom i målet är fråga,
pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af häradsrättens utslag härutinnan,
ogilla den mot Hedén i målet förda talan, skolande dock med afseende
å omständigheterna i målet Hedén själf vidkännas sina kostnader
därå.»

— 190S —

Assessoren H. Zetterberg yttrade:

»I jäfsfrågan är jag ense med e. o. notarien Koch.

Enär, beträffande målet i (ifrigt, klaganden, oaktadt laga undersökning
angående rätta sträckningen af rågången emellan östra Forshälla och
Hufvudtofta ej skett, tillstadt, att under ifrågavarande förrättning i enlighet
med af klaganden därvid lämnade uppgifter och efter af gode männen
verkställda mätningar en sten nedsatts till utmärkande af en brytningspunkt
i rågången mellan nämnda hemman,

samt omförmälta sten anbragts ej å den plats, hvarest berörda, brytningspunkt
rätteligen är belägen, utan ett stycke inpå Hufvudtofta mark;
alltså och då klaganden härigenom visat oförstånd i sin tjänst,
samt klaganden genom sitt anmärkta förfarande måste anses hafva
förorsakat Anders Olsson den kostnad till belopp af 151 kronor 48 öre,
denne för den af Reenstierna företagna rågångs utstå kningen fått vidkännas,

fastställer jag det slut, hvartill häradsrätten i dessa delar af målet
kommit; skolande klaganden ersätta Anders Olsson hvad denne kan visa
sig hafva utgifvit till stämpel å ett exemplar af kungl. hofrättens utslag.»
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Underlåtenhet att häkta en för brott anhållen person.

Stockholms rådstufvurätts protokoll för den 29 augusti 1906 i mål
emellan stadsfiskalen Nils Ohlsson Valentin, å tjänstens vägnar, åklagare,
samt kassören i riksgäldskontoret Johan Ludvig Eugen Neijber, svarande,
om ansvar för olofligt tillgrepp, utvisar följande.

Den 14 augusti 1906 anmälde vice ordföranden och förste deputeraden
i riksgäldskontoret filosofie doktor Otto Magnus Höglund hos polismyndigheten
här i hufvudstaden, att ur en inom riksgäldskontorets kassahvalf
belägen särskild! afstängd nisch, den s. k. runda nischen, till
hvilken^ inre dörr, eu gallergrind, Höglund innehade nyckeln, men hvilkens
ytterdörr varit olåst, olofligen tillgripits eu svenska statens obligation
å 5,000 kronor, utfärdad den 30 december 1887, med tillhörande kuponger
från och med n:r 37 till och med n:r 40, gällande för tiden från och med
den 30 juni 1906 till och med den 30 december 1907, äfvensom talong.

Angående de närmare omständigheterna vid detta tillgrepp meddelade
doktor Höglund, att ifrågavarande obligation vid stöldtillfället, som antagligen
inträffat i slutet af juli eller början af augusti 1906, varit jämte
andra dylika obligationer förvarad i nyssnämnda nisch innanför den låsta

— 1908 —

gallergrinden; att obligationen, som vid nämnda tid jämte en del andra
obligationer flyttats från den s. k. lilla nischen i kassahvalfvet till den
runda nischen, hade legat på en låda innanför gallergrinden; samt att vid
tillgreppet antagligen tillgått så, att föröfvaren däraf sträckt in armén
emellan gallerstängerna och uttagit obligationen, som då legat i en bundt
andra obligationer omslagna med ett kautschukband.

I fråga om nycklarna till kassahvalfvet och dess olika afdelningar
upplyste doktor Höglund, att till kassahvalfvets ytterdörr innehade kamreraren
och kassören hvar sin olika nyckel; att till kassahvalfvets inre dörr
(gallergrind) innehade kamreraren ensam nyckeln; att till den runda nischens
yttre dörr innehade förste deputeraden, kamreraren och kassören hvar sin
olika nyckel; samt att till nischens inre dörr (gallergrind) innehade, såsom
förut nämnts, förste deputeraden nyckeln.

Genom förfrågningar å härvarande bankinrättningar utröntes samma
dag, att omförmäla obligation blifvit den 7 augusti 1906 belånad hos bankaktiebolaget
Stockholm—Öfre Norrland af kassören Neijber till ett belopp
af 4,000 kronor. 11

J anledning häraf blef Neijber afhållen och den 15 augusti inställd
till förhör inför polisens detektiva afdelning.

Vid nämnda förhör förmålte Neijber följande. Neijber, som varit i
liksgäldskontorets tjänst från år 1875, hade varit kassör därstädes sedan år
1894. Från och med onsdagen den 1 augusti 1906 åtnjöt Neijber semester
under hela månaden och under första hälften af september månad. Under
denna tid tjänstgjorde i Neijbers ställe såsom kassör i riksgäldskontoret
kassabokhallaren Erik Gösta Nordvall. Tisdagen den 7 augusti "hade Neijber
tran sin sommarbostad inrest till hufvudstaden för att ordna en del enskflda
affärer. Samma dag hade Neijber infunnit sig å riksgäldskontoret
och dar fatt tillträde till kassahvalfvet, hvarest han i den s. k. låsta nischen
både ett honom tillhörigt skrin stående. Vid detta tillfälle eller åtminstone
vid ett tillfälle samma dag, då Neijber befann sig i kassahvalfvet,
hade han sträckt in handen genom gallret''till den runda nischen och genom
gallret tagit ut en bundt obligationer, samt ur denna bundt olofligen tillgripit
nu ifrågavarande obligation, hvarefter han lagt bundten tillbaka på
sin plats a en låda strax innanför gallret till nischen. Samma da0, kort
därefter hade Neijber mot 4,000 kronor belånat obligationen hos bankaktiebolaget
Stockholm—Öfre Norrland på en månads tid.

Neijber påstod, att hans mening icke varit att olofligen tillägna sm
obligationen, utan hade hans afsikt allenast varit att tillfälligt belåna densamma
samt senast vid lånetidens slut utlösa och åter lägga obligationen
på dess plats i riksgäldskontoret.

- 1908 -

Enligt hvad Neijber vidare uppgaf, hade de genom belåningen erhållna
penningarna, 4,000 kronor, af Neijber användts till inbetalning af ett lån
å 3,000 kronor till en privatperson, hvarefter återstoden, med undantag
af 200 kronor, som Neijber fortfarande innehade, af honom utgifvits i

mindre poster. _

Beträffande nycklarna till kassahvalfvet och den ifrågavarande nischen
lämnade Neijber samma uppgifter, som doktor Höglund förut meddelat.

I fråga om sin ansvarighet för riksgäldskontorets värdepapper hänvisade
Neijber till en tjänstgöringsordning för riksgäldskontorets tjänsteman af
den 11 januari 1906, § 10, utvisande att förste deputeraden, kamreraren
och kassören vore ansvariga, en för alla och alla för en, för handlingar
och värdepapper i riksgäldskontorets räkenskaps- och kassakontor.

Enligt hvad vid förhöret tillika upplystes, hade Neijber samma dag,
då förhöret hölls, låtit genom annan person inbetala omförmälta lån ä,
4,000 kronor, för hvilket ifrågavarande obligation lämnats såsom säkerhet,
hvarefter obligationen blifvit till riksgäldskontoret återställd.

Med anledning af hvad vid förhöret sålunda förekommit kvarhölls
Neijber å detektivstationen för att inställas i poliskammaren för dess vidare
förordnande. Om sina personliga förhållanden uppgaf Neijber vid förhöret,
bland annat, att han innehade af fullmäktige i riksgäldskontoret utfärdad
fullmakt på kassörstjänsten, för hvilken han hade att uppbära en
årlig lön af 5,500 kronor; ätt han vore född den 28 augusti 1851 i Adolf
Fredriks församling i Stockholm, son till expeditionssekreteraren Ludvig
Teodor Neijber och hans hustru Constance, född Broberg; samt att han,
som vore gift och kyrkoskrifven i Oscars församling, vore boende i huset
n:r 36 vid Storgatan här i Stockholm.

Samma den 15 augusti inställdes Neijber inför öfverstathallareämbetet
i poliskammaren, därvid Neijber vidhöll sina vid polisförhöret lämnade uppgifter.
Utan att meddela föreskrift om Neijbers häktande beslöt öfverståthållareämbetet
samma dag målets remitterande till rådstufvurätten.
Enligt en den 17 augusti 1906 dagtecknad ansökning utverkade sig stadsfiskalen
Valentin stämning å Neijber till den 29 augusti med yrkande om
ansvar å Neijber för olofligt tillgrepp. Neijber blef därefter af två stämningsmän
eftersökt för stämningens delgifvande dels den 18 augusti på
aftonen och den 19 augusti på morgonen dels ock den 20, 2o, 27 och 29
augusti, utan att likväl kunna anträffas, och utan att annan upplysning
om hans vistelseort kunde erhållas, än att han afrest från hufvudstaden.

Vid målets företagande till handläggning den 29 augusti 1906 förklarade
rådstufvurätten stämningen förfallen, enär Neijber icke blifvit

- 1908 -

vederbörligen stämd. Rådstufvurätten förordnade tillika, att målet skulle
från vidare behandling afskrifvas.

Efter att hafva tagit kännedom om rådstufvurättens protokoll i förevarande
mål fann min företrädare i justitieombudsmansämbetet — med hänsyn
till beskaffenheten af det brott, hvartill Neijber erkänt sig vara skyldig,
och då verklig anledning syntes hafva förelegat till farhåga för att Neijber,
pa sätt jämväl inträffat, skulle genom afvikande söka undandraga sig straff
för samma brott — det vara anmärkningsvärdt, att öfverståthållareämbetet
vid målets handläggning i poliskammaren icke förordnat om Neijbers
häktande. I en till öfverståthållareämbetet den 29 september 1906 afbiten
ämbetsskrifvelse anhöll fördenskull min företrädare, att öfverståthållareämbetet
måtte, så snart ske kunde, hit inkomma med vederbörandes yttrande
i anledning af anmärkningen.

Sedan därefter öfverståthållareämbetet infordrat yttrande från förste
polisintendenten Wilhelm Adolf Tamm, hvilken den 15 augusti 1906 tjänstgjort
såsom t. f. polismästare och i sådan egenskap å öfverståthållareämbetets
vägnar fattat beslut i målet angående Neijber, afgaf Tamm den
29 oktober 1906 förklaring i ärendet. Tamm anförde därvid hufvudsakv
ligen följande.

För bedömande af frågan, huruvida Neijber i förevarande fall bort
häktas eller icke, syntes först böra pröfvas beskaffenheten af det brott,
för hvilket Neijber tilltalats, och som skulle kunna hafva föranledt hans
häktande. Det föremål, Neijber olofligen tillägnat sig, utgjordes af en
statens obligation a 5,000 kronor med tillhörande kuponger och talong.
Denna obligation, som förvarades i riksgäldskontorets kassahvalf, i afvaktan
på att vid behof försäljas, var en skuldsedel, ställd till innehafvaren
men af sedelgifvaren ännu icke utlämnad. Det vore enligt Tamms mening
ganska tveksamt, huruvida staten varit skyldig att inlösa en skuldsedel,
som staten ännu icke utgifvit och för hvilken staten icke bekommit
valuta. Hade staten ej varit skyldig inlösa obligationen, hade densamma
i Neijbers hand saknat värde och hans tillgrepp icke varit tjufnadsbrott.
Neijbers handling att sedermera belåna obligationen i bank skulle visserligen,
om banken å lånet gjort förlust, hafva inneburit bedrägeri mot
banken, men då någon förlust ej uppstått för banken, kunde dylikt brott
icke heller anses föreligga. Handlingen borde sålunda hafva bedömts endast
efter 25 kap. 16 § strafflagen och bestraffats högst med afsättning.

Skulle emellertid obligationen hafva haft värde, d. v. s. om staten
ansetts skyldig att, ehuru obligationen ännu icke blifvit försåld, inlösa
densamma, gällde det i fråga om Neijbers handlingssätt att pröfva, huruvida
Neijber begått brottet i utöfningen af sin tjänst eller icke. Neijber

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 3

och två andra riksgäldskontorets tjänstemän, dessa tre personer såsom
tjänstemän innehafvare af hvar sin nyckel, hade gemensamt öppnat den
yttre dörren till kassahvalfvet, hvarefter Neijber sannolikt själf placerat
den packe obligationer, i hvilken den sedermera tillgripna befunnit sig,
på en sådan plats innanför den inre gallerdörren, att den därefter utan
gallerdörrens öppnande kunnat åtkommas, och därigenom förberedt möjligheten
att utan inbrott föröfva det olofliga tillgreppet. Neijber hade
därefter, visserligen under semester men dock i sin egenskap af kassör,
haft tillträde till kassahvalfvet, en förmån som säkerligen ej stått eu
icke tjänsteman till buds. Det begångna brottet syntes alltså böra anses
såsom en förbrytelse i tjänsten, och det måste väl också antagas, att, därest
Neijber icke genast gittat återställa den tillgripna obligationen, hans ifrågavarande
olofliga tillgrepp icke skulle hafva bedömts enligt 20 kapitlet
strafflagen, utan belagts med det strängare straff, som stadgades i 25
kap. 11 § samma lag. Att Neijber genast återställt det tillgripna,
förringade icke tillämpligheten af sistberörda lagrum, men medförde, att
det straff, hvartill Neijber gjort sig förfallen, blefve allenast afsättning.

Bedömdes brottet på något af de sätt, på hvilka Tamm sålunda framställt
detsamma, skulle Neijber alltså i intetdera fallet blifvit dömd till
högre straff än afsättning. Något skäl till häktning hade följaktligen icke
förelegat.

Skulle däremot anses, att den tillgripna obligationen ägt värde, och
att Neijber icke i eller genom sin egenskap af tjänsteman föröfvat tillgreppet,
hade förelegat vanligt tjufnadsbrott, i 20 kap. 1 § strafflagen
belagdt med straffarbete i högst sex månader. I sådant fall skulle öfverståthållareämbetet
på grund af Neijbers innehafda tjänst häktat Neijber,
som fullständigt erkänt sitt brott, endast i det fall att skäligen befaras
kunde, att han skulle afvika. Nyss anmärkta synpunkter vid brottets
bedömande borde dock enligt Tamms mening hafva förmått Neijber att
hellre underkasta sig en rättegång med utsikt att varda dömd endast till
afsättning, än att för hela sin återstående lefnad öfvergifva sitt fädernesland.
Neijber borde nämligen hafva haft anledning antaga, att sedan
preskriptionstiden för tj ufnadsbrott gått till ända, han likväl, då han icke
vidare innehade sin tjänst, kunde ådömas fängelsestraff för ämbetsbrott.
På grund af hvad Tamm sålunda anfört och då han ej heller i öfrigt
ansett skäl föreligga att befara, det Neijber skulle afvika, hade Tamm
funnit häktningsskäl ej föreligga, äfven om brottet skulle bedömas såsom
stöld.

* , *

■Sjr

- 1908 -

Förste polisintendenten Tamms i förklaringen yttrade mening, att
Neijbers åtgörande med ifrågavarande obligation skulle kunna betraktas
såsom en handling i tjänsten, fann jag mig ingalunda kunna dela. Den
befattning, Neijber å tjänstens vägnar hade med de i den runda nischen
förvarade handlingar och värdepapper, var begränsad därtill, att förste
deputeraden i riksgäldskontoret, hvilken ensam innehade nyckel till nischens
innerdörr (gallergrind), icke utan Neijbers medverkan ägde tillgång till
samma handlingar'' och värdepapper. Åf anordningen med nycklarna till
kassahvalfvet och dess olika afdelningar, en anordning som tydligen betingats
af den för förste deputeraden, kamrerare!! och kassören enligt
arbetsordningen gemensamma ansvarigheten, kunde möjligen anses följa,
att nämnda tre personer innehade en del i kassahvalfvet förvarade handlingar
och värdepapper under eu viss art af gemensam besittning. Omöjligt
syntes emellertid vid nyssberörda förhållande vara att så uppfatta
Neijbers andel i denna sambesittning, som om han haft de i den runda
nischen förvarade värdehandlingarna uti sin vård, i den mening en tillämpning
af 25 kap. 11 § strafflagen skulle förutsätta. Men äfven om
förhållandet varit sådant, borde dock fasthållas, att behöriga innehafvet
af vederbörande nyckel utgjort en nödvändig förutsättning för besittningsförhållandet,
hvadan i händelse af tjänstledighet besittningen tillkommit
vikarien, och tjänstemannen själf varit utestängd från möjligheten att
med samma värdepapper eller handlingar vidtaga någon tjänsteåtgärd.
Enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, åtnjöt Neijber tjänstledighet vid den
tid, då han ur den runda nischen i kassahvalfvet uttog obligationen i
fråga. Huru Neijber inkommit i kassahvalfvet vid det tillfälle, då uttagandet
skedde, hade icke blifvit fullständigt utredt, men äfven om han
för ändamålet skulle hafva tillfälligtvis af sin vikarie lånat den nyckel,
Neijber såsom kassör plägade innehafva, kunde detta enligt min mening
ingalunda anses hafva medfört, att Neijber ånyo å tjänstens vägnar i
något afseende kommit i besittning af de i kassahvalfvet förvarade värdepapperen.

Då Neijber således vid omförmälta tillfälle icke å tjänstens vägnar
haft någon som helst besittning af obligationen och vid dess uttagande
icke befunnit sig i utöfning af sin tjänst såsom kassör i riksgäldskontoret,
fann jag det vara uppenbart, att Neijber omöjligen kunde hafva å tjänstens
vägnar tagit någon befattning med obligationen och följaktligen icke
heller kunde hafva i afseende å dess handhafvande gjort sig skyldig till
tjänstefel. Särskild! syntes mig den omständigheten, att Neijbers tjänstebefattning
i riksgäldskontoret medfört, att innehafvarne af nycklarna till
kassahvalfvet ansett sig kunna lämna Neijber tillträde till hvalfvet, ingalunda

— 3908 —

120

kunnat åt Neijbers förehafvande därstädes gifva egenskapen af en i eller
för tjänsten vidtagen åtgärd.

I sin förklaring hade förste polisintendenten Tamm vidare sökt göra
gällande, att tillgreppet af obligationen icke kunnat betraktas såsom tjufnadsbrott,
enär obligationen, såsom ännu icke från riksgäldskontoret utlämnad,
saknat allt värde och af sådan anledning icke kunnat utgöra föremål
för tjufnadsbrott.

Äfven denna Tamms mening ansåg jag möta allvarliga betänkligheter
vid en närmare granskning. Allmänheten lärer med all rätt betrakta
statens obligationer såsom obestridligen ägande värde och detta utan
att ingå på någon undersökning, huruvida dessa obligationer blifvit från
riksgäldskontoret vederbörligen utlämnade eller icke. Af en utelöpande
obligations utseende kan icke heller dragas någon slutsats därom, huruvida
den på sin tid utlämnats emot erläggande af behörig valuta. Att
staten skulle ens söka undandraga sig att inlösa en dylik obligation,
som, ehuru till formen riktig, tilläfventyrs obehörigen utkommit i rörelsen,
lärer faktiskt icke ifrågakomma. En af riksgäldskontoret utfärdad obligation
torde i nu ifrågavarande hänseende böra till alla delar likställas med
eu riksbankssedel; och ingen lärer väl sätta i fråga, att riksbanken skulle
kunna undandraga sig att inlösa sina sedlar på den grund, att de icke
vederbörligen utgifvits och riksbanken sålunda ej för dem erhållit valuta.

Med denna uppfattning fann jag det vara utom tvifvel, att Neijbers
tillgrepp måste betraktas såsom stöld. Hvar och en, som icke kunde
dela min åsikt härutinnan, borde enligt min mening vara nödsakad medgifva,
att Noij ber genom att hos bankaktiebolaget Stockholm—Öfre Norrland
belåna obligationen gjort sig skyldig till ett för den allmänna samfärdseln
synnerligen farligt bedrägeribrott. Enligt sakens natur hade i
sådant fall detta brott varit fullbordadt i och med det att penningar
lämnats i utbyte mot den värdelösa panten.

Förordningen om strafflagens införande lämnar i 19 § 5 punkten eu
ovillkorlig föreskrift, att den, som misstänkes för brott, hvarå straffet lägst
utgör straffarbete i två år, skall häktas, hvarefter samma paragraf i (i
punkten innehåller följande stadgande: »Misstänkes någon att hafva begått
brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete
efter lag följa kan; den må i häkte tagas. Häfver han ämbete eller tjänst
eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej
skäligen befaras, att han afviker, eller att han genom undanrödjande af
bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrar; då skall han på
fri fot lämnas.»

— 1908 —

Enligt 20 kap. 1 § strafflagen utgör straffet för första resan stöld
i regeln straffarbete i högst sex månader, och jämlikt 22 kap. 1 §
strafflagen kan straffet för bedrägeri uppgå, i vanliga fall till straffarbete
i två år och under synnerligen försvårande omständigheter till straffarbete
i fyra år.

1 följd af nu åberopade lagrum hade öfverståthållareämbetet vid handläggningen
af målet angående Neijber all anledning att till en grundlig
pröfning upptaga frågan därom, huruvida det kunde befaras, att Neijber
skulle afvika. Klart är, att den fria pröfningsrätt rörande tillvaron af en
farhåga för afvikande, som lagen tillerkänt vederbörande häktningsmyndighet,
måste utöfvas på ett förståndigt sätt och med iakttagande af grundsatsen
om allas likhet inför lagen.

Ofvan införda bestämmelse i 19 § 6 punkten af förordningen om
strafflagens införande, hvarigenom nämnda pröfningsrätt upplåtits åt häktningsmyndigheten,
lämnar också någon ledning för denna rätts utöfvande.
Ifrågavarande lagrum föreskrifver uttryckligen, att den, som misstänkes
för brott, hvarå straffarbete under kortare tid än två år följa, kan, skall
lämnas på fri fot under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar,
hvilka hafva det gemensamt att utgöra omständigheter, som lagstiftaren
funnit innefatta garantier mot att den för brottet misstänkte undandrager
sig rannsakning och dom eller ådörndt straffs verkställande, äro dels positiva:
innehafvande ämbete eller tjänst, fast egendom eller eljest stadigt
hemvist eller yrke, dels negativa: frånvaron af farhåga för afvikande eller
för obehörigt hindrande af målets utredning. Dessa olika förutsättningar
hafva tydligen ett visst sammanhang med hvarandra. Så kan man t. ex.
stiga, att ju mindre de föreliggande positiva omständigheterna äro ägnade
att afhålla den för brottet misstänkte från att afvika, desto mindre fordringar
torde häktningsmyndigheten behöfva ställa på de omständigheter,
som direkt antyda ett uppsåt att afvika.

1 förevarande fall var att beakta, att Neijber, som erkänt sig hafva
begått olofligt tillgrep]), på grund af innehållet i 110 § af gällande
reglemente för riksgäldskontoret förverkat sin därstädes innehafda anställning
såsom kassör. Någon fast egendom hade han icke, likasom ej heller
särskilt yrke, i den mening lagen måste antagas använda detta ord. Att
Neijber hade stadigt hemvist genom sin mantalsskrifning i Stockholm och
innehafvet af förhyrd bostad därstädes, borde i förevarande hänseende icke
tillmätas allt för stor vikt.

I enlighet med hvad jag förut antydt hade följaktligen vid pröfningen
af frågan, om Neijber borde häktas eller icke, hvarje omständighet,

- 1908 —

som kunde anses direkt utgöra motiv för afvikande, bort tilläggas den
allra största betydelse. Och dylika motiv saknades ingalunda.

Härutinnan var att taga hänsyn till det för en person i Neijbers förra
ställning förödmjukande i att vara förvunnen till ett vanärande brott och
att undergå dom och bestraffning därför. Därtill korn, att det begångna
brottet och därpå följande straff skulle hafva medfört synnerlig
svårighet för honom att i hemlandet erhålla lämplig, inkomstbringande
sysselsättning. Att ett afvikande icke skulle hindras af brist på därför
nödiga medel, borde hafva varit tydligt af den omständigheten, att Neijber
omedelbart efter upptäckten af tillgreppet kunnat inlösa den pantsatta
obligationen.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att öfverståthållareämbetet
vid handläggningen i poliskammaren den 15 augusti 1906 af målet angående
Neij ber haft synnerligen vägande skäl för det antagande, att Neijber
komme att afvika, om han lämnades på fri fot, hvarför det ålegat öfverståthållareämbetet
såsom en ämbetsplikt att i sammanhang med målets
remitterande till rådstufvurätten förordna om Neij b ers inmanande i häkte.
Genom sin underlåtenhet härutinnan hade öfverståthållareämbetet vid tilllämpningen
af föreskrifterna i 19 § 6 mom. af förordningen om strafflagens
införande, enligt min mening, ådagalagt oförstånd i ämbetet, och
detta ämbetsfel hade haft den för den allmänna i*ättskänslan högligen
sårande följden, att Neijber lyckats undandraga sig allt straff för sin
gärning. Då jag ansåg det begångna ämbetsfelet icke böra lämnas utan
laga beifran, uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att för
samma ämbetsfel inför hofrätten anställa åtal mot förste polisintendenten
Tamm, såsom ansvarig för öfverståthållareämbetets anmärkta beslut; och
borde advokatfiska len därvid å Tamm yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet.

Efter föregången skriftväxling meddelade hofrätten den 17 april 1907
i målet utslag af följande innehåll:

Hofrätten ansåge den förbrytelse, hvartill Neijber inför polisens i Stockholm
detektiva afdelning och öfverståthållareämbetet erkänt sig skyldig,
böra, såväl med hänsyn därtill att densamma föröfvats å tid, då Neijber
åtnjutit semester, som på grund af öfriga i målet upplysta omständigheter,
hänföras till brott enligt 20 kapitlet strafflagen,, hvarå följer sådant
straff, som omförmäles i 19 § 6 punkten 1 stycket i förordningen om
strafflagens införande. Följaktligen skulle Neijber hafva lämnats på fri
fot allenast i det fall, att det ej skäligen kunnat befaras, att han skulle
afvika. Emellertid hade, med hänsyn såväl till arten af förenämnda brott
som till de omständigheter, hvarunder Neijber lefvat och den sannolika

— lp!08 —

utsikten för honom att kunna erhålla medel att lämna landet. Tamm bort
finna grundad anledning befara, att Neijber skulle, på sätt äfven skett,
afvika, om han lämnades på fri fot. Hofrätten funne alltså Tamm, hvilken
vore ansvarig för öfverståthållareämbetets anmärkta åtgärd, genom sin
underlåtenhet att förordna om Neijbers häktande hafva visat oförstånd i
ämbetet och dömde fördenskull Tamm jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att härför höta 75 kronor.

I hofrättens utslag har förste polisintendenten Tamm sökt ändring
genom besvär hos Kungl. Maj:t, och äro dessa besvär på Kungl. Maj:ts
pröfning beroende.

Attesterande af räkning å arbete för statens järnvägar,
innan samma arbete blifvit utfördt.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1906 års Riksdag innehåller
(sid. 8—15) redogörelse för ett efter förordnande af min företrädare
i justitieombudsmansämbetet vid rådstufvurätten i Örnsköldsvik anställdt
åtal mot baningenjören Louis Lesser Marcus, för det denne å tjänstens
vägnar intygat riktigheten af en räkning å arbete för statens järnvägar,
ehuru samma arbete ännu icke varit utfördt.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att sedan rådstufvurätten genom utslag
den 13 juni 1905 dömt baningenjören Marcus att för oförstånd i
tjänsteutöfning bota 20 kronor, samt detta utslag blifvit af Svea hofrätt
genom utslag den 28 juli 1905 fastställdt, hade Marcus hos Kungl. Maj:t
anfört besvär i målet.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 19 april 1907 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens
utslag.

Fråga om behörigheten af vissa afdrag, som gjorts
vid utdelning af understödsmedel.

De besvär, som, enligt hvad ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag
(sid. 63—68) utvisar, i Göta hofrätt anförts öfver ett af Tunge, Stångenäs,
Sörbygdens och Sotenäs häradsrätt den 31 oktober 1906 meadeladt
utslag på åtal mot länsmannen Carl Rhodin för tjänstefel, äro numera
pröfvade af hofrätten, som genom utslag den 16 maj 1907 förklarat sig
ej finna skäl göra annan ändring i häradsrättens utslag, än att Rhodin

— 1908 -

befriades från skyldighet att till målsägande^ utgifva ersättning för inställelsen
vid häradsrätten.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Vägran af skolrådsordförande att utlämna eu af
skolrådets handlingar.

Ett till mig insändt exemplar af »Sundsvalls tidning» för den 22
december 1906 innehöll i en artikel med rubriken »Särskild barnavårdsnämnd»,
bland annat:

att skolrådet i Sundsvall på förslag af andre stadsläkaren, medicine
licentiaten G. Stéenhoff besluta ingå till kyrkostämman med framställning
om utseende af särskild barnavårdsnämnd för staden;

att Stéenhoffs nämnda förslag framlagts uti en till skolrådet afgifven
skrifvelse, däri järn väl framställts åtskilliga anmärkningar emot det sätt,
hvarpå skolrådet i egenskap af barnavårdsnämnd handhaft barnavården i
Sundsvall ;

att en medarbetare i »Sundsvalls tidning» å pastorsexpeditionen begärt
att få taga del af nämnda skrifvelse;

att i anledning häraf kyrkoherden i Sundsvall, kontraktsprosten J. O.
Boström vägrat att utlämna handlingen, såsom varande »en enskild persons
anmälan», samt hänvisat till protokollet öfver ärendets behandling af
skolrådet;

samt att, då samma anhållan något senare skriftligen framställts,
kyrkoherden Boström endast företett skolrådets protokoll, men angående
Stéenhoffs skrifvelse förklarat, att kyrkoherden icke vore skyldig att bevara
skrifvelsen såsom bilaga till protokollet och för öfrigt ej visste, hvar
den funnes.

Öfver hvad emot kyrkoherden Boström sålunda förekommit infordrade
jag kyrkoherdens yttrande. 1 afgifven förklaring anförde denne hufvudsakligen
följande.

Såsom ledamot af barnavårdsnämnden i Sundsvall hade stadsläkaren
Stéenhoff vid nämndens sammanträde den 19 oktober 1906 gjort några
muntliga framställningar, hvilka Stéenhoff på nämndens anmodan sedermera
skriftligen affattat och vid nämndens sammanträde den 26 i samma
månad aflämnat. 1 sin ifrågavarande skrifvelse hade Stéenhoff lämnat
meddelanden om åtskilliga namngifna enskilda personers sätt att fostra
barnen samt om dessa personers enskilda lefverne, hem och familjelif.
Vid tidningsmannens besök på pastorsexpeditionen hade Boström icke sagt,

— 1908 -

att han »bestämdt vägrade att utlämna denna handling», utan hade Boström
meddelat, att ifrågavarande inlaga för tillfället icke vore tillgänglig,
och att Boström icke visste, hvar den då funnes. Boström hade äfven
tillagt, att han icke ansåge sig pliktig att såsom skolrådets eller barnavårdsnämndens
handlingar förvara alla möjliga inlagor, som ingåfves till
skolrådet eller barnavårdsnämnden, samt att Stéenhoffs skrifvelse, i den
mån densamma varit föremål för barnavårdsnämndens åtgärd och beslut,
funnes behörigen förvarad i nämndens protokoll, hvilket vore en offentlig,
för allmänheten tillgänglig handling. Detta protokoll hade för öfrigt utan
anmärkning eller reservation blifvit justeradt af StéenhofT själf. — Förslaget
om tillsättande af särskild barnavårdsnämnd hade Stéenhoff framställt
icke, såsom i tidningsartikeln uppgifvits, uti sin ifrågakomna skrifvelse
utan vid ett senare sammanträde, och blef detta förslag af skolrådet
bifallet den 20 december 1906. — Att till tryck utlämna och åt allmänheten
prisgifva Stéenhoffs skrifvelse, i vidare mån än barnavårdsnämnden
behandlat densamma och däröfver fattat beslut, hade Boström funnit betänkligt.
Då Stéenhoff vore ledamot af skolrådet och barnavårdsnämnden,
borde hans anföranden — vare sig muntliga eller skriftliga — betraktas
såsom gjorda till nämndens öfriga ledamöter och inginge såsom i viss
män förtroliga meddelanden i nämndens öfverläggningar. Frågan, huruvida
dylika framställningar vore att anse som offentliga handlingar, berodde
således därpå, huruvida nämndens öfverläggningar i sin helhet eller
endast nämndens i protokollet intagna beslut vore offentliga. — I barnavårdsnämnden
skulle t. ex. utredas och pröfvas, i hvilken mån och på
hvad sätt föräldrar och barnavårdare vanvårdade och sedligt försummade
ett hos nämnden anmäldt barn. Därvid komme naturigen föräldrars
eller andra vårdares enskilda lefverne och seder, t. o. in. deras laster, att
framdragas. Skulle sådant genom tidningsreferat kunna framläggas inför
allmänheten och ledamöternas mening i hvarje fråga offentliggöras, måste
enligt Boströms förmenande därigenom åstadkommas endast förargelse och
skada. Icke heller kunde sådant stämma väl öfverens med innehållet af
och grunden för den i tryckfrihetsförordningens 2 § meddelade bestämmelsen,
som förbjuder att meddela eller till tryck utlämna utdrag af
kyrkoböcker eller af själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar
i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt de lända dem
till skada och förklenande. De i 7 § af lagen angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902 före-”
skrifna förmaningar och varningar hade ju till ändamål att söka förbättra
föräldrar, barnavårdare eller barn. Anledning till dylika åtgärders vidtagande
vore vederbörandes dåliga lefverne, sorgliga lefnadsförhållanden i
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1908 års Riksdag. 4

hemmet, oarter och laster hos föräldrar eller andra uppfostrare eller barn.
Att genom pressen offentligen utsprida dessa enskilda personers missförhållanden
samt framlägga det enskilda familjelifvets skuggsidor — hvilket
skedde, när dessa enskilda personers namn in. in. uppgåfves i tidningarna —
måste otvifvelaktigt lända den det gällde .»till skada och förklenande» samt
äfven ofta förhindra och omintetgöra varningarnas åsyftade verkan. Att
märka vore för öfrigt, att nyssnämnda åtgärder, som genom 1902 års
lag ålagts barnavårdsnämnden, enligt 22 § 2 mom. i 1862 års kyrkostämmoförordning
inginge bland de skyldigheter, som åligga kyrkorådet.
Dessa åtgärder borde följaktligen räknas till kyrkodisciplinens område. —
Då ett offentliggörande i pressen af Stéenholfs skrifvelse skulle hafva
verkat »till skada och förklenande» för däri namngifva enskilda personer,
och då enligt Boströms mening lagligt stöd saknades för att en ledamots
skriftliga anförande inför barnavårdsnämnden skulle anses såsom en offentlig
handling i vidare mån, än för så vidt detsamma infördes i protokollet
eller reservationsvis åberopades, hemställde Boström, att jag måtte låta
bero vid hvad i detta ärende förekommit.

Till bemötande af hvad kyrkoherden Boström andragit i sin förklaring,
inkom medarbetaren i »Sundsvalls tidning» J. E. Modén med en
skrift, däri Modén förmälte, att det varit han, som å pastorsexpeditionen
begärt att utfå ifrågavarande skrifvelse, samt i öfrigt anförde hufvudsakligen
följande.

Vid besöket å pastorsexpeditionen den 21 december 1906 hade kyrkoherden
Boström utan tidsreservation vägrat att tillhandahålla stadsläkaren
Stéenhoffs för barnavårdsnämndens ordförande besvärande anmälan af den
26 oktober samma år om försummelser, som ordföranden låtit komma sig
till last. Äfven om det varit så, att kyrkoherden endast »för tillfället»
vägrat att tillhandahålla Stéenhoffs skrifvelse, hade kyrkoherden förorsakat,
att skrifvelsens utlämnande, i strid mot 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen,
obehörigen fördröjts. Vid ordinarie kyrkostämma med Sundsvalls
församling den 30 december 1906 hade företagits val af skolråd och
därjämte af särskild barnavårdsnämnd. Förslaget om denna nämnds tillsättande
hade uppkommit på grund af de grava anklagelser, som Stéenhoff
framställt emot skolrådets sätt att fungera som barnavårdsnämnd.
Genom kyrkoherdens vägran att tillhandahålla Stéenhoffs skrifvelse hade
den vid kyrkostämman närvarande allmänheten undanhållits noggrann kännedom
om skolrådets lagstridiga handlingar, till hvilka den vid valen kunnat
vilja taga hänsyn. — Vid ett nytt besök å pastorsexpeditionen den 19
mars 1907 hade kyrkoherden icke heller tillhandahållit ifrågavarande skrifvelse,
hvilken kyrkoherden förklarade ännu icke hafva tillrättakommit. Un -

1908 —

(ler samtalet hade emellertid kyrkoherden yttrat, dels att frågan om skrifvelsens
utlämnande skulle bero af mitt blifvande beslut i ärendet, dels
ock sedermera, att saken skulle underställas skolrådet. — Att kyrkoherden
Boström ville hänföra barnavårdsnämndens åtgöranden till hvad som rörde
»själavården och kyrkodisciplinen», utvisade en felaktig sammanblandning
af_ begreppen »kyrka» och »skola». Vidkommande kyrkoherdens öfverdrifna
nit att vilja skydda enskilda personers lefverne och seder för förklenande
omdömen, borde erinras, att det i förevarande fall gällde att för
allmänheten framlägga skolrådets sätt att gå till väga i egenskap af barnavårdsnämnd
men ingalunda att lämna mer eller mindre uppbyggliga skildringar
ur privatpersoners enskilda lif. — Vid besöket å pastorsexpeditionen
den 19 mars hade kyrkoherden förklarat, att den efterfrågade skrifvelsen
icke vore registrerad, samt att kyrkoherden icke plägade registrera inkommande
handlingar i annan mån, än att af dem föranledda beslut intoges
i vederbörande protokoll, och ej heller förde något diarium.

På grund häraf anhöll Modén om åtgärders vidtagande mot kyrkoherden
Boström, dels för det han vägrat eller obehörigen fördröjt utlämnandet
af stadsläkaren Stéenhoffs ifrågavarande skrifvelse, dels ock för det
han brustit i den skyldighet, som enligt 31 § i kyrkostämmoförordningen
ålåge honom i fråga om vårdande och registrerande af skolrådets handlingar.

Vid denna skrift hade fogats ett af två personer afgifvet intyg, hvari
vitsordades riktigheten af Modéns uppgifter om hvad som förefallit vid
besöket å pastorsexpeditionen den 19 mars.

I ett jämväl bilagdt intyg bekräftades tillika, att kyrkoherden Boström
den 21 december 1906 utan någon tidsinskränkning vägrat att utlämna
den begärda skrifvelsen. I

I ärendet syntes vara utredt,

att stadsläkaren Stéenhoff vid skolrådets i Sundsvall sammanträde
den 19 oktober 1906 muntligen framställt vissa anmärkningar angående
det sätt, hvarpå barnavården i staden öfvervakades;

att Stéenhoff vidare vid skolrådets sammanträde den 26 oktober aflämnat
en skrifvelse, innehållande samma anmärkningar, hvilken skrifvelse
omhändertagits af kyrkoherden Boström i hans egenskap af skolrådets ordförande; att

denna skrifvelse icke i sin helhet intagits i skolrådets protokoll,

— 1908 —

hvari endast influtit en redogörelse för skrifvelsens väsentliga innehåll i
de delar af densamma, som föranledt beslut eller åtgärd af skolrådet;

samt att skrifvelsen vid särskilda tillfällen af medarbetaren i »Sundsvalls
tidning» J. E. Modem efterfrågats å pastorsexpeditionen, därvid likväl
kyrkoherden Boström undandragit sig att genast tillhandahålla densamma.

Stöd för sitt åtgörande härutinnan syntes kyrkoherden hafva velat
hämta närmast från den omständigheten, att ifrågavarande skrifvelse innehållit
detsamma, som Stéenhoff såsom medlem af skolrådet muntligen anfört
vid ett tidigare hållet sammanträde med skolrådet. Skrifvelsen borde
därför, enligt kyrkoherdens mening, likställas med muntliga anföranden
till skolrådets protokoll, hvilka icke kunde vara tillgängliga för allmänheten
i vidsträcktare mån än de influtit i protokollet.

Denna uppfattning fann jag emellertid icke vara hållbar. I och med
det att Stéenhoff till skolrådets ordförande för behandling af skolrådet
aflämnat en skriftligen affattad, formlig framställning, hade därmed till
skolrådet inkommit en handling, som ordföranden haft att behörigen föredraga
och därefter vårda och förvara. Detta förhållande kunde uppenbarligen
icke i någon mån rubbas af den omständigheten, att skrifvelsen
innehållit detsamma, som Stéenhoff förut muntligen andragit. Vidare
hade kyrkoherden sökt göra gällande, att en barnavårdsnämnds handlingar
öfver hufvud, och således äfven nu ifrågavarande skrifvelse, skulle i följd
af sitt innehåll vara undandragna offentligheten, på den grund att de utgjorde
kyrkodisciplinen och själavården rörande handlingar, hvilkas offentliggörande,
i hvad de afsåge enskilda personers lefverne och seder, kunde
lända dessa personer till skada och förklenande.

Icke heller denna mening kunde jag dela. Sannt är val, att genom
22 § i kyrkostämmoförordningen blifvit kyrkorådet ålagdt att upptaga frågor
om, bland annat, vårdslösad barnuppfostran, samt att vårdslöshet i afseende
på barnuppfostran enligt kyrkolagen skulle kunna ådraga den häri
felaktige kyrkotukt. Visserligen kan på denna grund ett kyrkorådsprotokoll,
som handlar om åläggande af kyrkotukt med anledning af försumlighet
i barnuppfostran, enligt den i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
meddelade undantagsbestämmelsen anses såsom en handling, som icke får
till tryck utlämnas. Men häraf följer ingalunda, att detsamma skulle gälla
om handlingar i ärenden enligt lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902. Kyrkoherden
hade icke heller ens påstått, att skolråds- eller barnavårdsnämnds protokoll
i dylika frågor skulle, vara undandragna offentligheten.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att kyrkoherden Boström vid

— 1908 —

de tillfallen, då framställning hos honom gjordes om ifrågavarande skrifvelses
tillhandahållande, också varit lagligen pliktig att genast och utan
tidsutdräkt utlämna samma skrifvelse. Att kyrkoherden undandragit siodenna
plikts uppfyllande, kunde icke betraktas annorlunda än såsom
fel i hans ämbetsutöfning, då hvad kyrkoherden anfört till ursäkt för sitt
förhållande i saken icke förtjänade afseende.

Jag aflat fördenskull till Konungens befallningshafvande i Västernorrlands
län en ämbetsskrifvelse, med anhållan att Konungens befallningshafvande
måtte förordna en åklagare att vid vederbörlig domstol väcka
och utföra åtal mot kyrkoherden Boström för det felaktiga förhållande i
ämbetet, som i förevarande hänseende låg kyrkoherden till last. Enligt
en af mig utfärdad instruktion för åklagaren skulle denne i målet yrka
dels ansvar å kyrkoherden efter lag och sakens beskaffenhet dels ock förpliktande
för honom att vid anfordran, i den ordning tryckfrihetsförordningen
stadgar, tillhandahålla ofvanbemälte Modén ifrågavarande handling.

I enlighet härmed blef åtal mot kyrkoherden Boström anställdt inför
rådstufvurätten i Sundsvall, som meddelade utslag i målet den 14 juni
1907. Genom detta utslag blef Boström, jämlikt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
och 25 kap. 17 § strafflagen, dömd att för det fel i sin
ämbetsutöfning, han i anmärkta hänseendet låtit komma sig till last, bota
15 kronor. Därjämte förpliktades Boström att vid anfordran, i den ordning
tryckfrihetsförordningen föreskrifver, tillhandahålla Modén ifrågavarande
skrifvelse. Slutligen ålades Boström att för uppvaktningen vid rätten
ersätta åklagaren i målet, t. f. landsfiskalen Karl Mårtensson Stiernström,
med 4 kronor 50 öre.

Rådstufvurättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Olaga beslag.

I min till 1907 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse (sid. 32—39)
redogöres för ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet emot
jägmästaren i Sorsele revir Victor Theodor Didrik Gaunitz anbefalldt åtal
för olaga beslag. Af redogörelsen för detta åtal framgår, bland annat,
att åtalet, som tillkommit efter angifvelse af gårdsägaren A. Sällström i
Sorsele, anhängiggjorts vid Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt; att
nämnde häradsrätt genom utslag i målet den 14 juli 1906 dels, under
åberopande af 25 kap. 17 § strafflagen, dömt Gaunitz att för det tjänstefel,
som i målet lagts honom till last, bota 100 kronor, dels ock af anförda
skäl ogillat den af Sällström i egenskap af målsägare vid härads -

1908 —

rätten förda talan i målet; samt att både Gaunitz och Sällström i Svea
hofrätt anfört besvär öfver häradsrättens utslag.

I sina besvär yrkade jägmästaren Gaunitz ändring af häradsrättens
utslag, i hvad utslaget gått honom emot. Sällström å sin sida hemställde,
att hofrätten måtte döma Gaunitz till högre straff än det af häradsrätten
stadgade, samt yrkade bifall till sin i öfrigt i målet förda talan.

På de sålunda anförda besvären har hofrätten den 19 juli 1907 meddelat
utslag, däri hofrätten utlåtit sig:

Enär, beträffande den emot Gaunitz i målet förda ansvarstalan, dennes
åtgärd att den 2 januari 1904 taga i beslag ifrågavarande af Sällström
å Vindelälfven nedförda 63 stockar saknat stöd af lag, funne hofrätten
lika med häradsrätten, att Gaunitz genom att det oaktadt hafva beslagtagit
virket gjort sig förfallen till ansvar för oförstånd i ämbetet, men på
grund af omständigheterna i målet blefve häradsrättens utslag i denna del
på det sätt ändradt, att det straff, hvartill Gaunitz uti ifrågavarande afseende
gjort sig förfallen, bestämdes till allenast 25 kronors böter.

Vidkommande den af Sällström förda skadeståndstalan äfvensom i
fråga om utgifterna å målet vid häradsrätten blefve häradsrättens utslag
af hofrätten fastställdt.

Sällström, hvilken fordrat godtgörelse för sina utgifter å målet i hoträtten,
skulle själf vidkännas samma utgifter.

Äfven öfver hofrättens utslag har jägmästaren Gaunitz anfört besvär;
och äro dessa besvär beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Vägran af regementschef att för en konstituerad sergeant
utfärda fullmakt å sergeantsbeställningen.

I en hit ingifven klagoskrift anförde förre sergeanten Lars Robert
Sundholm i hufvudsak följande.

Den 19 april 1892 blef klaganden antagen till volontär vid dåvarande
Smålands grenadjärkår. Efter aflagd, med beröm godkänd, examen i underofficersskolans
högre kurs och efter att hafva klanderfritt utfört en mängd
kommenderingar blef klaganden därpå den 24 augusti 1901 utnämnd till
sergeant i kåren samt utnämndes och konstituerades den 31 januari 1903
till sergeant vid Karlskrona grenadjärregemente. Under hela sin tjänstetid
hade klaganden icke ådörnts någon bestraffning.

Enligt del. II kap. III § 11 mom. 1 stycket 2 af tjänstgöringsreglementet
för armén hade det varit regementschefens skyldighet att, då två

— 1908 —

år förflutit från det klaganden tillträdt sin sergeantsbeställning, för klaganden
utfärda fullmakt å beställningen. Gällande föreskrift i detta afseende
vore ovillkorlig, och vederbörande chefer ägde därför icke efter godtycke
utfärda eller icke utfärda fullmakt för de sergeanter, som, efter att två
ar hafva innehaft konstitutorial på sin sergeantsbeställning, fortfarande
tillätes kvarstå i tjänsten. Sedan klaganden oförvitligt tjänat i nära femton
ar, däraf såsom sergeant i fem och ett hälft år samt såsom konstituerad
till befattningen i öfver fyra år, hade regementschefen öfversten Joachim
Christofer Lemchen, enligt en klagoskriften vidfogad regementsorder af den
20 februari 1907 och en klaganden tillställd skrifvelse af den 28 i samma
månad, entledigat klaganden från beställningen. Därest fullmakt för klaganden
utfärdats, hade öfversten Lemchen icke kunnat på sätt som skett
entlediga klaganden, och då klaganden varit berättigad att erhålla fullmakt,
vore afskedandet alldeles olagligt. Genom afskedandet ansåge sig
klaganden synnerligen hårdt kränkt både i ekonomiskt och i moraliskt afseende.
^ Då klaganden tillåtits att kvarstå i tjänsten så lång tid som fyra
år efter det klaganden erhöll konstitutorial såsom sergeant, och aldrig
straffats, utan fullgjort sina tjänsteåligganden klanderfritt, hade klaganden
ansett sin framtid vid regementet betryggad. Och klaganden hade därför
låtit gå sig ur händerna anställningar, som under för handen varande
förhållanden kunnat anses såsom för klaganden synnerligen fördelaktiga.
Ovisst vore, om någon dylik anställning vidare stode klaganden till buds.

På grund häraf och då öfversten Lemchen haft skyldighet att, efter
det klaganden varit konstituerad till sergeant i två år, antingen entlediga
klaganden eller, då så ej skett, för klaganden utfärda fullmakt å sergeantsbeställningen
men underlåtit detta och därigenom eftersatt sin ämbetsplikt,
samt då öfversten vidare genom att sedermera entlediga klaganden
mot klaganden öfvat vald och maktmissbruk, anhöll klaganden, att
öfversten måtte ställas till ansvar för hvad han sålunda låtit komma siotill
last.

Härjämte påkallade klaganden mitt Embetsbiträde för att af öfversten
Lemchen erhålla skadestånd med belopp, som klaganden förbehöll sig att
framdeles få närmare angifva.

Vid klagoskriften voro fogade följande handlingar:

Do) i bevittnad afskrift en af öfversten Lemchen till riktigheten
bestyrkt, den 28 februari 1907 dagtecknad tjänsteförteckning för klaganden,
af hvilken förteckning vitsordades de af klaganden om hans anställning
vid Smålands grenadjärkår och Karlskrona grenadjärregemente lämnade
uppgifter;

2:o) ett den 20 mars 1907 dateradt, af regementskvartermästaren F. W.

— 1908 —

Löwenborg underskrifvet utdrag ur straffregistret vid Karlskrona grenadj arregemente,
utvisande att klaganden varit ostraffad;

3:o) den i klagoskriften omförmälta regementsorder, i hithörande delar
så lydande:

»Regementsorder den 20 februari 1907.

8. Då jag icke ansett lämpligt, att sergeant Sundholm, som blifvit
konstituerad till sergeant af 2 kl. vid regementet, genom erhållande af
fullmakt vid denna beställning bibehålies, har jag med stöd af tjänstgöringsreglementet
del. II kap. III § 11 mom. 1 med denna månads slut
entledigat honom från berörda beställning. — — —--— — — —

Karlskrona som ofvan.

C. Lemchen,

Regementschef.

Löwenborg.»

4:o) i klagoskriften omnämnda skrifvelse, så lydande:

»Chefen för kungl. Karlskrona grenadjärregemente entledigar härmed
sergeanten af 2 kl. Lars Robert Sundholm från sin hittills vid regementet
innehafvande beställning.

Karlskrona den 28 februari 1907.

C. Lemchen,

Regementschef.

F. W. Lötvenborg.»

Öfver klagomålen hörd, anförde öfversten Lemchen i afgifven förklaring
hufvudsakligen följande.

Såsom af förklaringen bilagda intyg framginge, vore klaganden utan
all fråga olämplig såsom underofficer. Att klaganden icke afskedades den
31 januari 1905 berodde därpå, att han, som på sommaren 1904 ingått
äktenskap, bestämdt lofvat att göra en kraftansträngning för att resa sig
ur sitt förfall. Då efter erfarenheterna från 1906 års vapenöfningar och
från en civil sysselsättning, som klaganden hösten 1906 erhållit, öfverstens
förhoppning om klagandens förbättring svikits, hade öfversten både person —

1908 —

ligen och genom klagandens kompanichef uppmanat honom att inlämna
sin afskedsansökan. Emellertid hade klaganden icke efterkommit dessa
uppmaningar; och då vapenöfningarna varit förestående, hade öfversten
sett sig nödsakad att skilja klaganden från hans plats.

De i förklaringen åberopade intygen, sex till antalet, voro af följande
lydelse:

l:o) »Att f. d. sergeanten R. Sundholm, som under senaste åren på
grund af alkoholmissbruk vant vid upprepade tillfällen mindre tjänsteduglig,
numera lider af kronisk alkoholism och på grund däraf är oduglig
till krigsmannabefattning, betygas på heder och samvete. Karlskrona den
20 mars 1907. J. Th. Grönwall, regementsläkare.»;

2:o) »Att f. d. sergeanten R. Sundholm, hvilken som extra biträde
haft tjänstgöring uti regementsförvaltningen från den 28 september 1902
—29 augusti 1905, vid flera tillfällen infunnit sig till tjänstgöring i
onyktert tillstånd, samt vid upprepade tillfällen visat slarf och opålitlighet
i tjänsten, varder härmed intygadt. Karlskrona den 21 mars 1907. Georg
Hjort, regementsintendent.»;

3:o) »Till chefen för kungl. Karlskrona grenadjärregemente. —
Angående förre sergeanten vid kungl. Karlskrona grenadjärregemente

R. Sundholm, som i egenskap af biträdande lärare var kommenderad
till 1905 —1906 års underofficersskola vid regementet, får jag vördsamt
afgifva följande omdöme. — Sergeant Sundholm, som redan före
nämnda kommendering gjort sig känd såsom notorisk alkoholist, visade
sig redan från första början af sin tjänstgöring vid skolan på grund af
nämnda last vara oanvändbar för tjänstens skötande. — Sergeant Sundholm
förmådde i regel aldrig uppfatta eller utföra de af officeren vid skolan
gifna befallningarna och visade dessutom stor opålitlighet, hvarpå såsom
ett exempel kan anföras, att då eleverna vid ett tillfälle hade s. k. uppsatsskrifning
ur minnet, och läroböckerna således ej fingo anlitas, sergeant
Sundholm, som var satt att vaka häröfver, icke blott uraktlät detta, utan
tvärtom uppmanade eleverna att anlita nämnda böcker, med andra ord till
fusk. Sin fullständiga brist på hållning och uppfattning af sin ställning
som underofficer och lärare vid en skola, där man särskildt lägger an på
att dana elevernas karaktär, visade sergeant Sundholm tydligast i sitt förhållande
till öfrigt underbefäl, särskildt af manskapsklassen, Indika han
vid flere tillfällen sökte förleda till superi. På grund häraf får jag såsom
mitt omdöme om sergeant Sundholm förklara, att jag ansåg honom vara
såsom underofficer absolut olämplig. Karlskrona den 21 mars 1907.
R. Drangel, kapten och chef för 1905—1906 års skolor vid kungl. Karlskrona
grenadjärregemente.»;

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 5

4:o) »Under de senaste två årens beväringsrekrytskola har sergeant
Sundholm varit placerad till tjänstgöring på mitt kompani. lian har därunder
visat ringa duglighet i sin tjänsteutöfning, och som han enligt min
bestämda uppfattning hela denna tid varit hemfallen under alkoholmissbruk,
anser jag honom vara olämplig som befäl och uppfostrare af de
unga värnpliktige. Kurrebo, Urshult den 27 mars 1907. D. M. Ivlingspor,
kapten.»;

5:o) »Att f. d. sergeanten Lars Robert Sundholm under de senare
åren i hög grad vanskött sina affärer, left öfver sina tillgångar och låtit
lagsöka kamrater, som för honom gått i borgen, utan att underrätta dem
om att föreskrifna afbetalningar å lån ej blifvit gjorda, o. s. v., intygas
härmed. Karlskrona den 21 mars 1907. J. W. Wedell, fanjunkare. Emil
Fr. Hårdh, sergeant.»; och

6:o) »Öfversten in. m. C. Lemchen, Karlskrona. — Ang. omskrifne
sergeant S. gjorde jag nyss förfrågan hos kamrern på sockerbruket härstädes
och fick ordagrannt följande svar: ’Ja, det är icke riktigt bra.
Han har visserligen ej varit full så att han ej kunnat sköta sitt arbete,
men han går jämt och småsuper. Häromdagen hade han supit tillsammans
med arbetarne eller bjudit dem eller huru det var, men emellertid
hade han fått uppsträckning af fabriksföreståndaren.’ Precis så folio hans
ord. Teckomatorp den 16 november 1906. Axel Joh. Ekdahl, fördelningsläkare.
»

I afgifna påminnelser förmälte sig klaganden icke kunna tillerkänna
de af öfversten Lemchen åberopade intygen vitsord. Särskildt vore, anförde
klaganden, det af regementsläkaren Grönwall afgifna intyget synnerligen
vilseledande och oriktigt. Till bevis härom ville klaganden åberopa ett
påminnelserna bilagdt intyg, utfärdadt af lasarettsläkaren G. Bäärnhielm,
hvilken för en åkomma behandlat klaganden nästan dagligen under tiden
från den 1 januari till den 1 april 1907. De öfriga vid förklaringen fogade
intygen förtjänade icke mera afseende än Grönwalls. Antoge man emellertid,
att uppgifterna i intygen vore riktiga, skulle vederbörande befäl
eftersatt sin tjänsteplikt, då det i åratal sett igenom fingrarna med och
underlåtit att till laga bestraffning befordra en under dess lydnad stående
underordnad, som förgått sig med upprepade förseelser. Hvad öfversten
andragit till sitt försvar för klagandens afskedande vore därför så långt
ifrån ägnadt att tjäna honom till ursäkt, att det i stället visade, att han
icke efter reglementariska föreskrifter utan efter godtfinnande styrde sitt
regemente. — Af öfversten hade icke vederlagts, att klaganden under hela
sin tjänstetid varit ostraffad; och klagandens tjänsteförteckning utvisade
icke, att klaganden vanskött sin tjänst. I afseende å sina kommenderingar

— 1908 —

villo klaganden särskild! framhålla, att han haft ett så grannlaga uppdrag
som att tjänstgöra såsom biträde åt ledaren af militäröfningarna vid högre
allmänna läroverk. — Klaganden vidhölle, att sedan han tillåtits tjänstgöra
utöfver den tid, då regementschefen haft skyldighet att för honom utfärda
fullmakt, hade klaganden varit berättigad att äfven utan fullmakt kvarstå
med samma rätt och säkerhet, som om fullmakt för honom utfärdats.

Det i påminnelserna omförmälta, af lasarettsläkaren Bäärnhielm utfärdade
intyget var af följande lydelse:

»Att sergeanten R. Sundholm, hvilken sedan den 1 jan. detta år
nästan dagligen varit under min behandling till den 1 april, under denna
tid aldrig i sitt sätt och uppträdande visat något, som berättigar till att
anse honom som notorisk drinkare, får jag härmed intyga. Eksjö den
1 maj 1907. G. Bäärnhielm, läsår ettsläkare.»

Jämlikt del. II kap. III § 11 mom. 1 af tjänstgöringsreglementet för
armén skall sergeant af 2 klassen, efter bataljons- och kompanichefernas
hörande, tillsättas medelst konstitutorial å sergeantsbeställning vid regementet.
Fullmakt å sergeantsbeställning skall utfärdas för den, som bibehålies
vid sin beställning, när två år förflutit från konstitutorialets meddelande,
men får ej utfärdas dessförinnan.

I förevarande ärende var upplyst, att klaganden den 31 januari 1903
erhållit konstitutorial såsom sergeant vid Karlskrona grenadjärregemente.
Enligt omförmälta stadgande skulle klaganden, när två år förflutit från
nämnda tid, försetts med fullmakt å beställningen, därest han ej på grund
af befunnen olämplighet eller af annan anledning dessförinnan blifvit entledigad.
Nu hade emellertid klaganden, som icke erhållit sådan fullmakt,
tillåtits tjänstgöra såsom sergeant ända till utgången af februari månad
1907, då han entledigats. Enligt det ingifna utdraget ur straffregistret
vid Karlskrona grenadjärregemente hade, såsom af klaganden erinrats,
klaganden under hela sin tjänstgöringstid vid regementet icke varit föremål
för bestraffning.

De af öfversten åberopade omständigheter, som ansetts ådagalägga
klagandens olämplighet såsom underofficer, syntes visserligen, i den mån
de förefunnits jämväl under de två åren närmast efter det klaganden erhöll
konstitutorial, hafva bort föranleda till klagandens entledigande före de två
årens utgång. Då så emellertid ej skett, kunde dessa omständigheter icke
tjäna såsom ursäkt för öfverstens underlåtenhet att efter föreskrifven tid
meddela klaganden fullmakt å hans sergeantsbeställning.

— 1908 —

På grund häraf fann jag öfversten Lemchen hafva i förevarande sak
gjort sig skyldig till fel i sin tjänst. Jag uppdrog därför åt krigsfiskalen
att inför krigshofrätten anställa åtal mot öfversten för berörda tjänstefel
med yrkande om ansvar ä öfversten efter lag och sakens beskaffenhet. De
ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa, borde tillika, i mån af befogenhet, af krigsfiskalen understödjas.

I enlighet härmed blef åtal emot öfversten Lemchen anställdt inför
krigshofrätten. Under skriftväxlingen i målet yrkade Sundholm i en till
krigshofrätten ställd skrift, att krigshofrätten måtte dels förplikta öfversten
att till Sundholm utgifva ersättning i åtskilliga uppgifna hänseenden dels
ock besluta om Sundholms återinsättande i tjänsten.

Krigsfiskalen yrkade i afgifvet memorial, att öfversten måtte för det
fel i ämbetet, hvartill han gjort sig skyldig, dömas till ansvar enligt 144 §
strafflagen för krigsmakten. Tillika förklarade sig krigsfiskalen i så måtto
biträda Sundholms i målet framställda ersättningsyrkanden, att krigsfiskalen
hemställde, att öfversten måtte såsom vållande till den rättskränkning,
Sundholm lidit, förpliktas till denne utgifva ett skäligt skadestånd, äfvensom
att öfversten måtte varda ålagdt att med 75 kronor ersätta Sundholm
för utgifter i målet härstädes och för ersättningsanspråkens framställande
i krigshofrätten.

Efter slutad skriftväxling meddelade krigshofrätten utslag i målet flen
3 augusti 1907, därvid krigshofrätten utlät sig:

Hvad först beträffade den mot öfversten förda ansvarstalan, så enär
öfversten, då han, på sätt i målet vore upplyst, vid utgången af de två
år, som följt närmast efter det Sundholm den 31 januari 1903 konstituerats
till sergeant vid regementet, underlåtit att för Sundholm utfärda fullmakt
å hans sergeantsbeställning eller att redan då fatta beslut om hans
skiljande från hans tjänst vid krigsmakten, förfarit i strid med stadgandet
i tjänstgöringsreglementet för armén del. II kap. Ill § 11 mom. 1, pröfvade
krigshofrätten, jämlikt 144 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma
öfversten för det han därigenom visat oförstånd i fullgörande af tjänsteplikt,
som reglementsenligt ålegat honom, att undergå arrest utan bevakning
i 10 dagar.

Vidkommande åter den emot öfversten Lemchen i målet förda skadeståndstalan,
så enär i målet icke blifvit styrkt, att Sundholm i följd däraf,
att han, utan att vara behörigen befullmäktigad, tillåtits kvarstå i tjänsten
under tiden från och med den 1 februari 1905 till och med utgången af
februari 1907, lidit annan förlust än den, som tillskyndats Sundholm därigenom,
att han under sagda tid måst af sina löneförmåner till arméns pensionskassa
och arméns nya änke- och pupillkassa erlägga de för sergeant

- 1908 -

af andra klassen stadgade afgifter, Indika afgifter genom Sundholms afskedande
icke vidare komme honom till godo;

ty och då Sundholm desto mindre kunde anses hafva tillskyndats
skada därigenom, att han under angifna tidrymd kvarstått i tjänst vid
krigsmakten, som, för såvidt handlingarna i målet utmärkte, Sundholms
sålunda förlängda tjänstetid tillkommit allenast efter Sundholms eget medgifvande,

funne krigshofrätten, som det icke tillkomme att afgifva yttrande
rörande det af Sundholm framställda yrkandet om rätt att åter varda
i tjänsten insatt, att de utaf Sundholm framställda och af krigsfiskalen
i ofvan angifna omfattning biträdda ersättningsyrkandena icke kunde
i vidsträcktare mån bifallas, än att öfversten förpliktades att till Sundholm
utgifva ersättning ej mindre för ofvanberörda af Sundholm till pensionskassan
och änke- och pupillkassan erlagda, men Sundholm ej tillgodokommande
afgifter jämte sex procent ränta därå från de särskilda inbetalningsdagarna,
än äfven för hans kostnader å målet med 75 kronor.

I krigshofrättens utslag sökte såväl öfversten Lemchen som Sundholm
ändring genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Genom utslag den 4 december 1907 har Kungl. Maj:t förklarat sig ej
finna skäl göra annan ändring i krigshofrättens utslag, än att — då den
af krigshofrätten i ersättningsfrågan åberopade omständigheten, att Sundholm
för den tid, han efter utgången af januari 1905 kvarstått i tjänsten,
af sina löneförmåner måst utgifva vissa pensionsafgifter, som sedermera ej
kommit honom till godo, icke innebure, att Sundholm tillskyndats någon
skada eller förlust i följd af Lemchens underlåtenhet att före sagda tid
skilja honom från tjänsten — Lemchen befriades från utgifvande af det
Sundholm i sådant hänseende tillagda ersättningsbelopp med ränta äfvensom
från gäldande af kostnader å målet.

Den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, omfattades af tre justitieråd
och en militär ledamot af högsta domstolen. Två justitieråd och en
militär ledamot voro från beslutet så till vida skiljaktiga, att de, med ändring
af krigshofrättens utslag i ansvarsfrågan, bestämde det straff, hvartill
Lemchen gjort sig förfallen, till arrest utan bevakning i 5 dagar.

Fel vid utmätning.

Handlingarna i ett genom klagomål af Betty Vilhelmina Pettersson
hos min företrädare i justitieombudsmansämbetet anhängiggjordt ärende
jämte andra af min företrädare infordrade handlingar utvisade följande.

- 1908 -

Sedan Konungens befallningshafvande i Stockholms län i den ordning,
som om utmätt fast egendom är stadgad, till byggmästaren Karl Johan
Karlsson för 400 kronor försålt en från Orlångsjö-Högmora n:r 1 i Huddinge
socken afsöndrad, Trehörningens aktiebolag tillhörig lägenhet, benämnd
Orlångsjö-Högmora n:r 6 eller Trehörningen, utfärdade Konungens
befallningshafvande salubref å lägenheten den 8 juli 1903. Genom köpebref
af den 1 juni 1904 försålde byggmästaren Karlsson samma lägenhet
till Betty Vilhelmina Pettersson för 5,000 kronor. Lagfart å båda fången
beviljades af Svartlösa häradsrätt den 26 september 1904.

För år 1904 blefvo kronoutskylder och andra allmänna afgifter för
lägenheten till ett sammanlagdt belopp af 3 kronor 83 öre påförda Trehörningens
aktiebolag, hvarjämte debetsedel, upptagande nämnda belopp, utställdes
å bolaget. På uppbördsstämman för kronoutskylder, hvilken inom Huddinge
socken hölls den 9 februari 1905, erlades icke de för lägenheten
debiterade utskylderna, men den 12 februari aflämnade byggmästaren Karlsson
för Betty Vilhelmina Petterssons räkning utskyldsbeloppet jämte indrifningsprovision
10 öre till fjärdingsmannen Nils Karlsson i Huddinge,
hvilken efter utskyldernas erläggande försåg debetsedeln med kvitto. Fjärdingsmannen
Karlsson inbetalade emellertid icke till vederbörande uppbördsman
det af byggmästaren Karlsson erlagda beloppet.

Sedan utskylderna för lägenheten blifvit uppförda på restlängd, och
restlängden den 15 februari 1905 för indrifning tillställts länsmannen i
Svartlösa härads södra distrikt Knut Wilhelm Enoch Lundström, utmätte
denne den 30 mars 1905 för utskyldernas gäldande ifrågavarande lägenhet.
Den 13 september samma år förrättades å Stockholms läns landskansli
exekutiv auktion för lägenhetens försäljning, därvid densamma för 400
kronor inropades af förvaltaren Viktor Kinberg. Auktionen vann laga
kraft, och sammanträde för köpeskillingens fördelning hölls inför Konungens
befallningshafvande den 25 oktober 1905.

1 besvär, som till Svea hofrätt ingåfvos den 14 november 1905, anförde
Betty Vilhelmina Pettersson, att hon, som redan den 12 februari
1905 erlagt utskylderna för lägenheten jämte indrifningsprovision, saknat
all kännedom om de med fastigheten vidtagna exekutiva åtgärderna, i följd
hvaraf Betty Vilhelmina Pettersson yrkade, att utmätningen, den exekutiva
auktionen och köpeskillingslikviden måtte, såsom varande helt och hållet olagliga,
till all kraft och verkan upphäfvas. Genom utslag den 3 april 1906
förklarade hofrätten, att som klagan öfver utmätning ej finge omedelbarligen
i hofrätten äga rum, samt det enligt lag och meddelad besvärshänvisning
ålegat den, som ej åtnöjdes med ifrågavarande auktionsförrättning,
att däröfver hos hofrätten anföra besvär sist den 3 oktober 1905, men

— 1908 —

Betty Vilhelmina Petterssons besvär till hofrätten ingifvits först den 14
påföljande november, kunde besvären, i hvad de afsåge utmätnings- och
auktionsförrättningarna, ej till pröfning upptagas. Beträffande besvären i
öfrigt utlät sig hofrätten, att enär Betty Vilhelmina Pettersson icke till
stöd för sitt yrkande om köpeskillingslikvidens upphäfvande åberopat någon
sådan omständighet, att på grund däraf likviden kunde anses i och för
sig ogill, funne hofrätten hennes talan i denna de! icke kunna bifallas.

I en till min företrädare i justitieombudsmansämbetet ingifven klagoskrift
påkallade därefter Betty Vilhelmina Pettersson justitieombudsmannens
ämbetsåtgärd i anledning af länsmannen Lundströms och fjärdingsmannen
Karlssons åtgörande i denna sak. Gent emot Lundström anförde
klaganden, bland annat:

att Lundström vid utmätningsförrättningen, som af Lundström förrättats
med biträde af fjärdingsmannen Karlsson, icke infunnit sig på
platsen och följaktligen icke förvissat sig om, huruvida därstädes funnits
lös egendom, oaktadt sådan egendom i första hand bort utmätas;

att Lundström å en plats, som vore belägen på åtminstone en fjärdedels
mils afstånd från den utmätta lägenheten, förrättat utmätningen och
uppsatt bevis därom;

att Lundström i en till hofrätten afffifven förklaring öfver klagandens
där anförda besvär yttrat, dels att han ej haft sig bekant, hvem som vid
den tid, då restlängden befunnit sig hos Lundström för indrifning, eller
vid utmätningstillfället varit ägare till lägenheten, trots det att han gjort
»allt hvad göras kunde» för att få upplysning därom, dels ock att Lundström
ej iakttagit, att lösören funnits på fastigheten, och, äfven om detta
varit förhållandet, ändock ej ägt kännedom om vare sig ägaren till fastigheten
eller till lösörena;

att emellertid upplysning om ägaren kunnat erhållas hos domaren,
hvarförutom grannarne å ömse sidor om klagandens lägenhet känt till, att
klaganden var lägenhetens ägare;

att sålunda, därest Lundström, såsom han bort, infunnit sig vid lägenheten
och tillsagt närboende granne att närvara, hade å ena sidan Lundström
kunnat erhålla erforderlig upplysning om ägaren till lägenheten och
klaganden å andra sidan blifvit underrättad om hvad som föregick;

att å lägenheten funnits klaganden tillhörigt virke;

att klaganden genom byggmästaren Karlsson uppdragit åt närmaste
granne att öfva tillsyn såväl öfver egendomen som öfver det å densamma
befintliga virkesupplaget, hvarför uppgiften i protokollet öfver utmätningen,
att någon lösegendom ej kunde vid förrättningen upptäckas, vore oriktig;

samt att Lundström följaktligen förfarit felaktigt, dels genom att han

- 1908 -

vid utmätningen ej varit på platsen, dels genom att lian ej utmätt där befintlig
lösegendom, dels ock genom att han ej tillkallat någon af grannarne,
allt åtgärder hvilka, om de vidtagits, enligt klagandens förmenande hvar
för sig skulle hafva förhindrat hvad som skett.

Fjärdingsmannen Karlsson lades i klagoskriften hufvudsakligen till last,
att, därest han varit berättigad att, på sätt som skett, uppbära utskylderna
för ifrågavarande lägenhet, hade han försummat att i restlängden införa beloppet
och ej heller på annat sätt redovisat detsamma till vederbörande
kronofogde samt därigenom vållat lägenhetens utmätning och exekutiva försäljning.

På grund af hvad klaganden sålunda anfört, yrkade hon, att, därest
länsmannen Lundström och fjärdingsmannen Karlsson skulle befinnas hafva
handlat olagligt, emot dem måtte vidtagas de åtgärder, till hvilka anledning
kunde föreligga. Klaganden anhöll tillika att i en möjligen blifvande
rättegång få yrka att i första hand återbekomma lägenheten eller, om utmätningsauktionen
ej kunde upphäfvas, erhålla fullt skadestånd af den
eller dem, som kunde därtill finnas skyldige.

Vid klagoskriften hade fogats, jämte andra handlingar, bestyrkt afskrift
af ett protokoll af följande lydelse:

»Protokoll hållet vid utmätningsförrättning vid lägenheten Trehörningen
i Huddinge socken den 30 mars år 1905.

S. D. Inställde sig undertecknad, kronolänsman med fjärdingsmannen
N. Karlsson från Huddinge som vittne, vid lägenheten Trehörningen i Huddinge
socken för att jämlikt herr kronofogdens i fögderiet order uttaga

Enligt restlängd:

resterande kronoutskylder och allmänna afgifter för
år 1904 inom Huddinge socken påförda Trehörningens
aktiebolag enligt debetsedel n:r 391 ... kr. 3: 83
indrifningsafgift..................................................................... » 0: ll pr. 94

hvartill kommer:

kostnader för beskrifning och värdering af fasta egendomen

lägenheten Trehörningen.............................................................. » 11: —

Summa kr. 14: 94

Något ombud för bolaget anträffades icke å stället, hvarför landtbrukaren
H. Andersson å Mellansjö tillkallades för att öfvervara förrättningen.

På tillfrågan förklarade Andersson, att några penningar till förestående
utskylders gäldande ej funnes, honom veterligt, och som någon bolaget

— 1908 —

tillhörig lös egendom ej kunde upptäckas, förklarades fasta egendomen, lägenheten
Trehörningen n:r 1 i Huddinge socken, Svartlösa härad och Stockholms
län i mät tagen till betäckande af förestående belopp jämte uppkommande
kostnader; och skulle beskrifning samt värder in o- därå genast
företagas.

Några egendomen rörande handlingar funnos ej tillgängliga, ej heller
kunde upplysning vinnas hvar sådana funnos att tillgå.

Bevis enligt 84 § utsökningslagen,’hvarå jämväl fanns tecknad nödig
besvärshänvisning, som upplästes, öfverlämnades till Andersson för att bolaget
tillställas, hvarefter förrättningen afslöts.

(Besvärshänvisning.)

Som ofvan

Knut Lundström.»

Vidare hade bilagts bestyrkta afskrifter af två så lydande intyg:

l:o) »Undertecknad får härmed på begäran under edlig förpliktelse
intyga följande. — Den 30 mars 1905 på förmiddagen skjutsade jag efter
förut skedd tillsägelse kronolänsman Knut Lundström i sällskap med fjärdingsmannen
N. Karlsson från Huddinge station till egendomen Orlångsjö.
Enligt uppgift skulle länsman Lundström därstädes verkställa en utmätning.
Efter en stunds förlopp kom herr Lundström ut till mig, som befann mig
på gårdsplatsen och frågade mig, om jag visste, hvar lägenheten OrlångsjöHögmora
n:r 6 var belägen. Härtill svarade jag då, att detta kände jag
ej, hvarpå emellertid Lundström genmälde, att det var den dalsänka, som
går ned till sjön Trehörningen. Jag upplyste nu, att jag erinrade mig
lägenheten i fråga, samt tilläde, att enligt hvad jag kunde minnas, denna
lägenhet antagligen tillhörde en byggmästare Karlsson från Stockholm,
hvilken jag visserligen icke personligen kände, men som en min hyresgäst
omtalat på grund däraf, att han af honom erhållit löfte att jaga på lägenheten
i fråga. Lundström tillsporde mig ytterligare, huruvida lägenheten
var bebyggd, hvarpå jag svarade, att, så vidt jag visste, detta icke var
förhållandet, i det att den åtminstone icke var bebyggd i november månad
1904, ehuru väl en del gammalt virke legat framme på platsen. Lundström
yttrade nu ungefär följande: ''Den där lägenheten få vi taga i mät
för oguldna kronoutskylder.’ Sedan var det icke vidare tal om saken,
utan åkte vi omedelbart därefter från Orlångsjö till Hörningsnäs villastad,
hvarest utmätningar förrättades. Från Hörningsnäs skjutsade jag sedermera
herr Lundström till Rosenhill, hvarest han efteråt höll en frivillig lösöreauktion.
Efter att hafva bevistat auktionen en tid, for jag hem på eftermiddagen,
och någon vidare skjutsning för länsman Lundströms räkning

Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse tiU 1.908 års Riksdag. 6

ifrågakom ej, i det nämligen Kosenhill ligger allenast cirka 10 minuters
väg från Huddinge station. — Vid Rosenhill erhöll jag af herr Lundström
en skriftlig uppgift, som antagligen uppsatts därstädes, innehållande denna
uppgift meddelande om, att utmätning ifrågavarande dag verkställts å lägenheten
Orlångsjö-Högmora n:r 6. — Slutligen kan jag tillägga, att här förut
berörda lägenhet Orlångsjö-Högmora n:r 6 ligger på ett afstånd af ungefär
1/i mil från Orlångsjö. Mellansjö den 2 mars 1906. Herman Andersson.
Bevittnas: T. Karlsson. C. W. Ohlson;» och

2:o) »Undertecknade, som på begäran af fröken Betty Vilhelmina
Pettersson besiktigat ett å tomten Orlångsjö-Högmora n:r 6, Huddinge
socken, befintligt byggnadsmaterial, bestående af plank, bräder, bjälkar,
sparrar, dörrar, fönster, en byggnadspaviljong, ett lusthus, trädgårdssoffor
och trädgårdsstolar, ett badkar, vedlårar, cirka 800 meter stängseltråd,
samt en plog, harf och trästock, få härmed under edlig förpliktelse intyga,
att ofvanstående materialier äga ett värde af minst femhundra (500) kronor.
Orlångsjö & Sjöudden den 19 november 1905. J. E. Thorsell, jordbruksarbetare.
J. Å. Andersson, snickare. E. A. Eriksson, snickare.

Att ofvan uppräknade materialier, som från Stockholm utforslats till
tomten Orlångsjö-Högmora n:r 6 i olika poster, finnas på denna tomt åtminstone
sedan jultiden 1904 och allt sedan denna tid allt framgent där
förblifvit, hvaraf framgår, att de alltså funnos på tomten vid utmätningstillfället
den 30 mars detta år, det få vi närmaste grannar härmed under
edlig förpliktelse intyga, och få vi samtidigt intyga, att hvarken vid ofvannämnda
utmätningstillfälle eller vid annat tillfälle vederbörande kronolänsman
eller fjärdingsman frågat oss, om några utmätningsbara tillgångar
funnos, hvarigenom, om så skett, vi kunnat upplysa om tillvaron af dessa
materialier och således kunnat förhindra utmätningen af denna tomt. Orlångsjö
& Sjöudden som ofvan. J. E. Thorsell. J. Thorsell. Klara Thorsell.
'' E. A. Eriksson. Egenhändiga namnteckningarna bevittna: Arvid Nyström.
Karlsson.»

Sedan min företrädare genom Konungens befallningshafvande i Stockholms
län infordrat vederbörandes yttrande, insände Konungens befallningshafvande
särskilda yttranden af länsmannen Lundström och fjärdingsmannen
Karlsson, af hvilka den förstnämnde hufvudsakligen upprepade
hvad han i en till Svea hofrätt afgifven förklaring yttrat i anledning af
klagandens därstädes anförda besvär. Lundström androg sålunda:

att till Lundström icke inbetalts 1904 års oguldna kronoutskylder för
ifrågavarande fastighet;

att Lundström icke heller haft sig bekant, att samma utskylder blifvit
inbetalta till annan person;

— 1908 —

att i restlängden öfver 1904 års kronoutskylder som ägare till fastigheten
upptagits Trehörningens aktiebolag;

att Lundström icke haft sig bekant, hvilken annan person som var
ägare till fastigheten i fråga;

att restlängden å oguldna utskylder till kronan ankommit till Lundström
för indrifning den 15 februari och skulle redovisas den 1 april 1905;

att under tiden, som restlängden var hos Lundström för verkställighet,
gjordes allt hvad göras kunde för att få rätt på ägaren, men utan att
någon upplysning kunde erhållas, hvarför utmätning sista dagen före redovisningstidens
utgång måste vidtagas för utskyldernas indrifvande;

att Lundström icke iakttagit, att lösören voro befintliga å fastigheten,
cell äfven om så varit förhållandet, icke kunnat i stället taga dessa lösören i
inät, då Lundström icke ägde kännedom om ägare till vare sig fastighet eller
lösören, hvarför Lundström, vid det förhållande att utskylderna utgjordes
af bevillning för fastigheten, endast hade att hålla sig till fastigheten;

att klaganden bort hafva fått reda på att exekutiv auktion var lyst
å fastigheten—då tillkännagifvanden därom funnos intagna i tidningarna,
och för öfrigt nye köparen afvetat saken och under tiden intill auktionsdagen
legat i underhandling med klagandens ombud, byggmästaren Karlsson,
om försäljning af närgränsande områden, enligt hvad för Lundström
uppgifvits — och således bort kunna i tid ställa saken till rätta;

samt att, då Lundström i saken hvarken öfverskridit sin befogenhet eller
uraktlåtit sin skyldighet, Lundström ansåge sig icke kunna ikläda sig; några
förpliktelser.

Härutöfver anförde länsmannen Lundström i sin förklaring, bland annat,
följande.

Angående det af klaganden åberopade intyget af Herman Andersson
ville Lundström påpeka, att det tillkommit, sedan Herman Andersson blifvit
svåger med en af parterna i målet, fjärdingsmannen Karlsson, och borde
därför icke tillerkännas laga vitsord. I alla händelser strede Herman
Anderssons uppgifter mot verkliga förhållandet. I själfva saken ville
Lundström hänvisa till utmätningsprotokollet.

Hvad anginge intyget af J. E. Thorsell in. fl. kunde Lundström icke
bestrida möjligheten af att något virke funnits å området, något som, enligt
hvad Lundström förut påpekat, icke bort kunna inverka. Efter hvad för
Lundström blifvit upplyst, skulle dock de uti intyget omförmäla partierna
hafva legat å en plats strax utom lägenhetens gräns vid tiden för utmätningen
och sedermera flyttats inom gränsen.

Länsmannen Lundström bestred för sin del klagandens yrkanden och
hemställde, att klagoskriften icke måtte föranleda till någon åtgärd

- 1908 —

Fjärdingsmannen Karlsson medgaf i sin förklaring, att han i fråga
om de till honom inbetalta utskylderna för ifrågavarande lägenhet gjort
sig skyldig till en mycket beklaglig glömska, samt erinrade, bland annat,
att, eftersom Karlsson vid det tillfälle, då utskylderna till honom inbetaltes,
hvarken innehade någon restlängd eller eljest fatt i uppdrag att taga emot
utskylderna och icke heller sedermera fått uppdrag att utsöka samma
utskylder, Karlsson icke tagit befattning med det till honom erlagda beloppet
i och för sin tjänst, utan hade Karlsson, då han emottagit penningarna
på byggmästaren Karlssons begäran, därmed enskildt gått klaganden
tillhanda.

Klaganden inkom därefter med påminnelser i ärendet, därvid klaganden
påpekade, bland annat, att länsmannen Lundström underlåtit att afgifva något
detalj erad t svaromål på klagandens anmärkningar mot förfarandet vid utmätningsförrättningen,
samt att Lundström icke, såsom han bort, afgifvit
något sakligt svaromål beträffande innehållet af Herman Anderssons intyg,
utan bestridt afseende å detsamma på den grund, att Herman Andersson
skulle vara jäfvig. I afseende å detta påstådda jäfsförhållande erinrade
klaganden, att, därest allenast Lundström skulle anses hafva i förevarande
hänseende gjort sig skyldig till fel i tjänsten, vore Herman Anderssons
ojäfvighet utom allt tvifvel.

Genom hvad i ärendet förekommit fann justitieombudsmannen det
icke vara ådagalagdt, att fjärdingsmannen Karlsson i förevarande hänseende
gjort sig skyldig till felaktigt förhållande i tjänsten, hvarför klagomålen,
såvidt de angingo Karlsson, icke föranledde till någon vidare ämbetsåtgärd
från justitieombudsmannens sida.

Däremot ansåg justitieombudsmannen, att länsmannen Lundströms åtgörande
vid ifrågavarande utmätningsförrättning innefattade ett tjänstefel
af beskaffenhet att påkalla laga beifran. I en till Konungens befallningshafvande
afbiten ämbetsskrifvelse anhöll därför justitieombudsmannen, att
en åklagare måtte förordnas att emot Lundström anställa åtal för detta
tjänstefel. Till utveckling af åtalet anförde justitieombudsmannen i en
för åklagaren utfärdad instruktion hufvudsakligen följande.

Vid utmätningen af klagandens lägenhet syntes länsmannen Lundström
icke hafva med erforderlig noggrannhet ställt sig gällande föreskrifter i
ämnet till efterrättelse. Enligt 59 och 60 §§ utsökningslagen skulle i regeln
gäldenär underrättas om att utmätning för fordran blifvit å honom sökt.

o o #

Hade underrättelse behörigen meddelats, kunde utmätning ske jämväl i

— 1908 —

gäldenärs frånvaro. I vissa undantagsfall medgåfve lagen också, att utmätning
i gäldenärs frånvaro kunde ske utan föregående underrättelse,
nämligen om anledning vore att antaga, att gäldenär håller sig undan eller
rest bort, förty att han väntar utmätning. Då'' utmätning i dessa fall
skedde i gäldenärs frånvaro, skulle hans hustru eller husfolk eller annan,
som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara.
Funnes ej de, skulle närboende granne, som anträffas, tillsägas.

Enligt 7 § i förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning
för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter m. in. den
12 juli 1878 skulle vid utmätning för de i förordningen af sedda utskylder
eller afgifter i allmänhet tillämpas utsökningslagens föreskrifter om
verkställighet af utmätning; dock finge utmätning äfven i den skattskyldiges
frånvaro genast förrättas, utan att sådan underrättelse, som i 59 och
60 §§ utsökningslagen sägs, blifvit honom meddelad. Hvad som enligt
59 § utsökningslagen gäller om tillvägagåendet vid utmätning i gäldenärs
frånvaro vore följaktligen omedelbart tillämpligt på de fall, då kronoutskylder
utmätas, utan att den skattskyldige är tillstädes.

Sedan utmätning i gäldenärs frånvaro blifvit afslutad, skulle utmätningsmannen
enligt 84 § utsökningslagen genast tillställa den, som enligt
59 § varit om förrättningen tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till
så kapital som ränta och ''lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och
dagen, då den blifvit verkställd.

Angående den ordning, hvari gäldenärs egendom finge utmätas, uppställde
62 § utsökningslagen den regeln, att lösören skola gå i mät förr än
fast egendom må utmätas.

Om värdering af utmätt egendom stadgade 73 § utsökningslagen, att
lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och
värderas, samt att utmätningsmannen, där så finnes nödigt, äger tillkalla
sakkunnige män att vid förrättningen biträda. Vid utmätning af fast egendom
skulle utmätningsmannen enligt 79 § samma lag upprätta beskrifning
däröfver, och gällde om egendomens värdering hvad i 73 § stadgats om
värdering af utmätt lös egendom.

Därest nu anförda stadganden i utsökningslagen noggrannt tillämpades,
syntes de böra medföra betryggande skydd emot inträffande af just sådana
händelser, som det af klaganden i förevarande ärende anmärkta, eller att
en fastighet till gäldande af utskylder till belopp af ett fåtal kronor, utan
ägarens vetskap, blefve till underpris försåld. Af utsökningslagens stadgande
om närboende grannes tillsägande att närvara vid utmätning, som
sker i ägarens frånvaro, äfvensom af bestämmelsen, att bevis om utmätningen
skall tillställas den sålunda tillsagde grannen, följde omedelbart,

- 1908 —

att utmätningsmannen hade en ovillkorlig plikt att se till, att d.en granne,
han för ändamålet tillsäger, har kunskap om hvem som äger fastigheten.
Kunskap om ägaren kunde enligt sakens natur väntas hos närmaste grannarne.
I förevarande fall hade länsmannen Lundström enligt utmätningsprotokollet
tillsagt Herman Andersson, som vid tillfället skjutsade Lundström,
att såsom granne bevista förrättningen. Det af Herman Andersson
utfärdade intyget, hvars riktighet Lundström visserligen i sin i ärendet
afgifna förklaring helt allmänt under hänvisande till utmätningsprotokollet
bestridt, men som likväl till sin sanning hade stöd af i ärendet förekomna
omständigheter, syntes utvisa, att under samtal mellan Lundström och
Herman Andersson framkommit, att den sistnämnde saknat närmare kännedom
om hvem, som vid tillfället för utmätningen ägde fastigheten i fråga.
Det måste därför betraktas som ett fel af Lundström, att denne om förrättningen
tillsade Herman Andersson. Af samma grund måste det anses
hafva varit felaktigt att Lundström tilläde någon betydelse åt den omständigheten,
att Herman Andersson icke kände till någon Trehörni ngens aktiebolag
tillhörig lös egendom att utmäta före fastigheten, och att Lundström
öfverlämnade beviset om utmätningen till Herman Andersson. Anledningen
till dessa felaktigheter framginge helt osökt af den omständigheten,
att, såsom klaganden i ärendet uppgifvit och Herman Anderssons intyg
bestyrkte, utmätningsförrättningen icke företogs å den utmätta lägenhetens
område. Hade Lundström till förrättningen kallat, i Herman Anderssons
ställe, någon af de närmast boende grannarne, torde kunna antagas, både
att Lundström fått anvisning på klaganden tillhörig lös egendom att utmäta,
och att utmätningsbeviset blifvit klaganden tillställdt.

Äfven om det icke kunde sägas, att utmätning af fast egendom under
alla förhållanden borde ske inom gränsen för egendomen, vore det tydligt,
att beskrifning och värdering af en fastighet förutsätter ett besök på platsen.
Enligt en hos Konungens befallningshafvande förvarad, af Lundström
undertecknad handling skulle Lundström samma dag, som utmätningen
förrättades, eller den 30 mars 1905, hafva värderat den utmätta lägenheten
med biträde af Herman Andersson såsom värderingsman; och hade Lundström
härför tillgodofört sig ersättning.

Omständigheterna syntes emellertid ådagalägga, att denna värdering,
därvid fastigheten skulle hafva åsatts ett värde af 950 kronor, alls icke
skett på lägenheten, hvarom emellertid närmare utredning antagligen kunde
vinnas först genom vittnesförhör.

Hvad emot länsmannen Lundström i saken förekommit syntes göra
det sannolikt, att han vid ifrågavarande utmätningsförrättning gått till
väga på ett om vårdslöshet eller oförstånd vittnande sätt. Upplyst vore

- 1908 —

tillika, att klaganden lidit en väsentlig förlust genom att hennes lägenhet
blifvit exekutivt försåld.

På grund häraf borde åklagaren, sedan klaganden blifvit i målet hörd
och erforderlig’ utredning vunnits genom vittnesförhör med fjärdingsmannen
Karlsson, Herman Andersson, de å ömse sidor om den från klaganden
exekutivt försålda lägenheten vid tiden för utmätningsförrättningen närmast
boende personerna äfvensom de andra personer, som klaganden kunde
komma att i målet åberopa såsom vittnen, å länsmannen Lundström yrka
ansvar efter lag och sakens genom utredningen i målet närmare fastställda
beskaffenhet. Därjämte borde åklagaren i mån af befogenhet understödja
klagandens ersättningsanspråk.

Sedan i enlighet härmed åtal mot länsmannen Lundström anställts
inför Svartlösa häradsrätt, meddelade häradsrätten utslag i målet den 26
augusti 1907.

Häradsrätten ogillade därvid till en början en emot vittnet Herman
Andersson i målet framställd jäfsanmärkning.

I själfva saken yttrade häradsrätten vidare angående åklagarens ansvarspåståenden
emot länsmannen Lundström, att Lundström medgifvit
riktigheten af Herman Anderssons vittnesmål, hvaraf framginge, att Lundström
vid ifrågavarande utmätning — vid hvilken förrättning Herman
Andersson enligt Lundströms uppgift skulle hafva närvarit i egenskap af
tillkallad granne — icke besökt den utmätta egendomen; att af 59 § utsökningslagen
med tydlighet framginge, att utmätning bör äga rum i gäldenärens
närvaro, hvaraf åter följde, att utmätning bör ske, där gäldenärens
egendom finnes; att detta icke motsades af föreskrifterna i förordningen
den 12 juli 1878; att enligt 62 § utsökningslagen lös egendom skulle utmätas
före fastighet, därest ej annat åsämjes, eller fråga är om i fastigheten
intecknad gäld; att i följd häraf utmätningsman borde förvissa sig
om förefintligheten af lös egendom; samt att Lundström måste anses hafva
brustit i den honom jämlikt 59 § utsökningslagen åliggande skyldigheten
att inkalla någon af de i sagda lagrum nämnda personer att i gäldenärens
ställe öfvervara förrättningen.

På dessa grunder pröfvade häradsrätten, som fann, att länsmannen
Lundström i förevarande fall visat oförstånd vid utöfningen af sin tjänst,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma honom att härför höta 75
kronor.

Häradsrätten ålade tillika Lundström att till statsverket utgifva ersättning
för hvad af detsamma förskjutits till på åklagarens begäran i målet
hörda vittnen. Ett af åklagaren framställdt yrkande om Lundströms förpliktande
att ersätta statsverket hvad af detsamma utgifvits till åklagaren såsom

— 1908 —

rese- och traktamentsersättning, fann däremot häradsrätten vara obestyrkt och
saknande stöd af lag, hvarför samma yrkande icke blef af häradsrätten bifallet.

Beträffande målsägaren Betty Vilhelmina Petterssons anspråk på skadestånd
yttrade häradsrätten, att hon icke mot länsmannen Lundströms bestridande
styrkt sig hafva utgifvit 5,000 kronor för omförmälta egendom;
att densammas värde ej heller skäligen borde sättas högre än till 3,390
kronor; att det i ersättning för afkomst af egendomen fordrade beloppet,
300 kronor, icke kunde anses för högt; att de för dikning, grundläggning
och byggnadsritning målsägaren vållade förlusterna syntes böra uppskattas
till HO" kronor; att målsägaren hvarken styrkt sin å virkespartiet lidna
förlust eller visat, om och i hvilken mån Lundström vore därför ansvarig;
samt att målsägaren ej heller visat fog för sina öfriga yrkanden.

På grund häraf blef länsmannen Lundström af häradsrätten förpliktad
att till målsägaren utgifva skadestånd med tillhopa 3,800 kronor jämte
5 procent ränta därå från stämningsdagen den 22 augusti 1906, tills betalning
komme att ske. Vid fullgörande af denna betalning skulle dock
Lundström äga tillgodonjuta den efter afdrag för utmätnings- och försäljningskostnaderna
återstående, för egendomen vid den exekutiva auktionen
erhållna köpeskillingen jämte därå löpande 5 procent ränta från
stämningsdagen. Slutligen skulle Lundström ersätta målsägarens rättegångskostnader
med skäliga ansedda 350 kronor.

Öfver häradsrättens utslag hafva besvär i Svea hofrätt anförts dels af
länsmannen Lundström dels "ock af Betty Vilhelmina Pettersson. Dessa
besvär äro på hofrättens pröfning beroende.

Dröjsmål med utslags verkställande.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde länsmannen i Ölme och Vase
härads distrikt af Värmlands län Carl Emanuel Berg följande.

Den 13 mars 1905 dömdes grosshandlaren N. F. Vinblad i Örebro af
Ölme, Visnums och Vase härads tingslags häradsrätt för försummelse att
söka lagfart å fast egendom att utgifva försutet vite med 360 kronor till
lika fördelning emellan kronan och Berg såsom åklagare i målet. I skrifvelse
den 21 juni 1905 anmodade därefter Konungens befallningshafvande
i Värmlands län magistraten i Örebro att uttaga nämnda ^belopp hos Vinblad,
och öfversände magistraten den 27 i samma månad Konungens befallningshafvandes
skrifvelse till stadsfogden i Örebro Gustaf V aldemar Tegner
för indrifning af det försutna vitet. Tegner emottog indrifningsordern
den 28 juni 1905, men vidtog, så vidt hans diarium utvisade, icke någon

— 1908 —

åtgärd för beloppets uttagande eller beslutets bringande till verkställighet
förr än den 11 januari 1906, då Vinblad emellertid befanns sakna utmätningsbar
tillgång efter att samma dag hafva blifvit försatt i konkurs.

Enligt 2 och 3 §§ i kungl. kungörelsen angående redovisning inom
länen för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel
den 5 juli 1884 ålåge det vederbörande redogörare och exekutorer
att »skyndsamligen vidtaga alla för bötesbeslutens verkställande erforderliga»
åtgärder samt att, då handräckning begärdes, utan dröjsmål meddela
densamma. Innebörden af dessa bestämmelser borde vara klar och
tydlig. Klaganden ville dock i sammanhang härmed erinra om bestämmelserna
i 139 § utsökningslagen, hvarest stadgades, att, då stadsfogde ej
inom en månad från vederbörande handlingars emottagande verkställt
utmätning af lös egendom och densamma försålt, han själ!'' svarade för det
belopp, hvarför utmätning bort ske.

Stadsfogden Tegner hade tydligen uti ifrågavarande afseende gjort sig
skyldig till dröjsmål, och han hade därigenom förorsakat, att vitesbeloppet
icke utgått, ty Vinblad saknade icke utmätningsbara tillgångar, då handräckningsärendet
emottogs af Tegner. Enligt den i anledning af Vinblads
konkurs upprättade bouppteckningen innehade nämligen Vinblad ännu den
11 januari 1906 kontanta medel och lös egendom till ett sammanlagdt
värde af icke mindre än 47,480 kronor 87 öre.

På grund häraf ville klaganden, som ansåge sig hafva genom försumligheten
gått miste om sin åklagarandel af vitesbeloppet, hemställa,
att jag måtte ställa Tegner under åtal, och att yrkande därvid måtte framställas
om åläggande för honom att till vederbörande redogörare utbetala
vitesbeloppet, 360 kronor, till lika fördelning mellan kronan och klaganden.

Till bevis rörande de i klagoskriften lämnade uppgifter åberopade
klaganden följande handlingar:

T.o) utdrag af afskrift utaf saköreslängd, hållen vid lagtima vårtinget
med Ölme, Visnums och Vase härad år 1905, utvisande att grosshandlaren
N. F. Vinblad i Örebro, på åtal af länsmannen Berg, för försummelse
att söka lagfart dömts att utgifva 360 kronor till lika fördelning
mellan kronan och åklagaren;

2:o) två så lydande bevis:

a) »Enligt hvad magistratens och rådstufvurättens i Örebro diarium
öfver ankomna bref utvisar, har en af Konungens befallningshafvande i
Värmlands län till magistraten ställd, den 21 juni 1905 dagtecknad skrifvelse
med anmodan att hos handlanden N. F. Vinblad härstädes uttaga
360 kronor böter den 27 juni 1905 öfverlämnats till stadsfogden W. Teg Justitieomhudsmannens

ämbetsberättélse till 1,908 års Riksdag. 7

ner för indrifning; betygar, Örebro den 20 december 1906. Ex officio:
Erik Lundblad.»;

b) »Att den 28 juni 1905 för verkställighet ankom en skrifvelse från
Konungens befallningshafvande i Värmlands län, dagtecknad den 21 i
samma månad, angående uttagande hos handlanden N. F. Vinblad härstädes
af 360 kronor böter, samt att ärendet den 15 februari innevarande
år recfovisades till magistraten härstädes med ett den 11 sistlidne januari
dagtecknadt bevis, att Vinblad, som häktats för växelförfalskning och försatts
i konkurs, saknade utmätningsbara tillgångar till böternas gäldande;
det varder i enlighet med här fördt diarium härmed på begäran till bevis
meddeladt. Örebro den 28 december 1906. Wald. Tegner, stadsfogde.»;

3:o) i styrkt afskrift utdrag af saköreslängden vid Ölme m. fl. härads
vårting för år 1905 med därå af Tegner tecknadt, Örebro den 11 januari
1906 dateradt bevis, att Vinblad, som vore häktad och nämnde dag blifvit
försatt i konkurs, därstädes saknade utmätningsbara tillgångar, hvarmed
ifrågavarande vitesbelopp kunde gäldas;

4:o) bestyrkt transumt af en den 11 januari 1906 och följande dagar
förrättad uppteckning och värdering af Vinblads samt dennes hustrus till
konkurs afträdda bo. Enligt nämnda bouppteckning uppgingo tillgångarna
i konkursboet till 78,730 kronor 87 öre, däraf fast egendom 31,250 kronor
och lös egendom 47,480 kronor 87 öre. Skulderna angåfvos till — frånsedt
borgensförbindelser å tillhopa 73,451 kronor 87 öre — 134,013 kronor
8 öre, hvadan bristen i boet utgjorde 55,282 kronor 21 öre.

I anledning af länsmannen Bergs klagomål inkom stadsfogden Tegner
med infordrad förklaring, hvari han anförde hufvudsakligen följande.

Tegner ville till en början bestrida klagandens befogenhet att i ärendet
föra talan. Det ifrågavarande vitesbeloppet hade visserligen utdömts på
yrkande af klaganden i egenskap af allmän åklagare, men därmed hade
ock hans befattning med ärendet upphört. Klaganden hade icke haft med
det försutna vitets indrifning eller redovisning att skaffa. Ilade i fråga
därom tjänstefel blifvit begånget af Tegner, hade i anledning däraf talan
bort väckas af vederbörande bötesredogörare eller Konungens, befallningshafvande.
Nu hade emellertid hvarken vederbörande kronofogde, som hos
Konungens befallningshafvande i Värmlands län begärt handräckningen,
eller bemälde Konungens befallningshafvande, som meddelat handräckningsordern,
framställt någon anmärkning mot det sätt, på hvilket Tegner
förfarit med ärendet.

Sedan Konungens befallningshafvandcs i Värmlands län skrifvelse af
den 21 juni 1905 till magistraten i Örebro den 15 februari 1906 besvarats
med bevis, att Vinblad saknade tillgångar till böternas gäldande, hade

— 1908 —

Konungens befallningshafvande i ny skrifvelse den 10 mars 1906 anmodat
magistraten att, därest Vinblad fortfarande saknade tillgång till det försutna
vitets gäldande, låta föranstalta om dess förvandling i motsvarande
fängelsestraff; och hade med anledning däraf Konungens befallningshafvande
i Örebro län, efter framställning af Tegner, förordnat om beloppets
förvandling och sammanläggning med straffarbete, som Vinblad underginge
å länsfängelset i Örebro. Ärendet vore således ännu icke slutredovisadt.
Först när afstraffningsbevis erhållits, kunde ärendet af Tegner och
magistraten redovisas.

Hvad därefter själfva saken anginge, syntes klaganden förmena, att
då lagen i särskilda fall stadgade, att viss andel af ådömda böter skulle
tillfalla åklagaren, denne i sådana fall komme i samma förhållande till
den bötfällde som en fordringsägare till sin gäldenär, d. v. s. att åklagaren
iinge en fordran till samma belopp som hans andel af de ådömda böterna.
Emellertid uppkomme väl ett fordringsanspråk, först när bötesbeloppet
kontant influtit. Vederbörande bötesredogörare hade då att till åklagaren
utbetala den honom tillkommande andelen. Det bötesbelopp, som för visst
brott eller viss förseelse ådömts en person, vore ett straff, för hvars verkställande
vare sig i ena eller andra formen staten såsom den straffande
myndigheten vore intresserad. Hufvudsaken finge väl från statens synpunkt
anses vara, att den skyldige underginge honom ådömdt straff, likgiltigt
om genom böters erläggande eller aftjänande. De åberopade bestämmelserna
i 139 § utsökningslagen vore således icke å föreliggande fall
tillämpliga.

Klagandens påstående, att Tegner, efter att. den 28 juni 1905 hafva
erhållit handräckningsordern, icke förrän den 11 januari 1906 vidtagit
någon åtgärd för dess verkställande, vore icke med verkliga förhållandet
öfverensstämmande. Tegner hade omedelbart efter handräckningsorderns
erhållande vidtagit åtgärder för det försutna vitets uttagande. Vinblad
blef nämligen flera gånger anmanad att betala beloppet. Myndighet eller
tjänsteman, som hade att verkställa ett bötesbeslut, borde icke anses skyldig
att genast verkställa utmätning eller låta införpassa den bötfällde för undergående
af förvandlingsstraflf, utan borde han i detta som i andra, fall hafva
att förfara efter omständigheterna.

Tegner visste, att Vinblad hade invecklade affärer, och att han vore
känd såsom en »trög betalare», men Tegner visste äfven af egen och andras
erfarenhet, att Vinblad dittills alltid honorerat sina förbindelser. Ehuru
Tegner haft flera uppdrag af exekutiv art mot Vinblad, hade Tegner dock
aldrig behöft verkställa utmätning hos honom, utan hade Tegner genom
hot om utmätning lyckats förmå Vinblad att betala. Hade utmätning verk —

1908 -

ställts hos Vinblad, skulle denne sannolikt begärt sig i konkurs. Själfva
hotet om utmätning hade ofta i dylika fall visat sig verksammare än den
verkställda utmätningen. Vinblad skulle säkerligen äfven denna gång godvilligt
betalt beloppet, därest han icke den 2 januari 1906 häktats för
växelförfalskning.

Af de utaf klaganden åberopade lagrum vore tydligen endast 3 § af
kungl. kungörelsen den 5 juli 1884 i förevarande fall tillämplig. Där
föreskrefves, att den myndighet eller tjänsteman, som hade att ombesörja
eller verkställa handräckningen, hade att den sökta handräckningen utan
dröjsmål meddela. Någon annan bestämmelse än detta generella stadgande
funnes, Tegner veterligen, icke. Således funnes icke föreskrift om bestämd
tidrymd, inom hvilken redovisning skulle vara afgifven. Föreskriften i
förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning för kronoeller
kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, att
redovisning skall afgifvas sist inom tre månader efter det handräckningen
begärts, gällde tydligen icke i fråga om böter.

Man måste antaga, att en ämbets- eller tjänsteman hade att fullgöra
alla sina åligganden »utan dröjsmål». Att det ärende, som klaganden
åsyftade, tagit en tid af omkring sex månader, berodde därpå, att stadsfogden
i Örebro hade en mångfald andra tjänsteärenden, som också måste
ombesörjas utan dröjsmål i den tur och ordning de inkommit. Den tid,
ifrågavarande handräckningsärende kraft, vore ingalunda osedvanligt lång.
Det vore tvärtom ganska vanligt, att både sex månader och längre tid
hunnit förflyta, innan ärenden af dylik art kunnat expedieras. Att sä vore
förhållandet, vore lätt nog att visa genom utdrag af landskontorens handräckningsdiarier.

Det vore ej heller bevisadt, att Vinblad haft för utmätande af ifrågavarande
vitesbelopp tillräckliga tillgångar. Vinblads ställning hade nämligen
ingalunda varit så god, som konkursbouppteckningen syntes utvisa. Till
bestyrkande häraf ville Tegner åberopa ett förklaringen bilagdt intyg af
sysslomännen i konkursen. Slutligen ansåge sig Tegner böra påpeka, att
då Tegner för verkställighet emottog utslaget å Vinblad, detsamma icke
varit försedt med bevis, att det vunnit laga kraft. Visserligen hade Tegner
i liknande fall ofta brukat själf anskaffa dylikt bevis, men det vore
högst tvifvelaktigt, huruvida Tegner därtill varit skyldig. Anskaffande af
sådant bevis borde åligga den, som begärde handräckningen. I saknad af
ifrågavarande bevis kunde Tegner icke lagligen företaga någon annan åt o

o o O o o

gärd mot Vinblad än att söka förmå honom att godvilligt betala beloppet.

På grund af hvad han sålunda anfört, anhöll Tegner, att jag måtte
lämna, klagandens anmälan utan afseende.

— 1908 -

Till bevis därom, att han vidtagit åtgärder för bötesbeslutets verkställande
före den 11 januari 1906, åberopade Tegner ett så lydande intyg:

»På begäran får jag härmed intyga, att jag på stadsfogdens order vid
flera särskilda tillfällen under tiden från den 1 juli 1905 till samma års
slut anmanat handlanden N. F. Vinblad härstädes att betala honom ådömda,
360 kronor böter, om hvilkas uttagande skrifvelse från Konungens befallningshafvande
i Värmlands län ankommit till stadsfogdekontoret den
28 juni samma år. Örebro den 2 februari 1907. Knut Rydberg, exekutionsvaktmästare.
»

Det i förklaringen åberopade intyget af sysslomannen i Vinblads konkurs
hade följande lydelse:

»Undertecknade syssloman uti agenten Nils Fredrik Vinblads vid rådstufvurätten
i Örebro anhängiga konkurs få härmed, på anhållan af stadsfogden
W. Tegner, meddela, att enligt den i anledning af Vinblads konkurs
i januari 1906 upprättade bouppteckningen Vinblads tillgångar utgjorts
af fast egendom och lösegendom å annan ort än Örebro till ett åsatt värde
af kronor 35,927: 55 samt af fastighet, möbler och fordringar i Örebro
till sammanlagdt värdebelopp af kronor 42,803: 32, under det att Vinblads
skulder uppgått till kronor 134,013: 08, oberäknad! borgensförbindelser till
ett belopp af kronor 73,451: 87, samt att under boutredningen det emellertid
visat sig, att Vinblads hufvudsakligaste tillgångar varit af tvistig
natur, däribland alla boets fastigheter och större delen af fordringarna,
eller ock varit hos borgenärer pantsatta. Örebro den 9 februari 1907.
Max Wedberg. Vilhelm Hjelmqvist.»

Gent emot hvad Tegner i sin förklaring anfört erinrade klaganden i

O O O

afgilna påminnelser i hufvudsak följande.

Klaganden hade funnit sig så mycket mera befogad till sin anmälan,
som han af den angifna försummelsen lidit direkt skada. Att ärendet icke
vore af magistraten slutredovisadt, utgjorde icke något skäl mot åtal, ty
den angifna försummelsen vid bötesindrifningen hade redan skett.

Bestämmelserna i 139 § utsökningslagen hade Berg endast åberopat
såsom ett bevis för att Tegner otillbörligt öfvcrskridit den tid, inom hvilken
vitesbeslutet emot Vinblad bort verkställas, tv då nämnda paragraf stadgade,
att i ett enskild! skuldfordringsmål stadsfogde vid eget betalningsansvar
skulle hafva verkställt utmätning och försäljning af lös egendom
inom en månad från det stadsfogden emottagit vederbörande handlingar,
så syntes det klaganden uppenbart, att Tegner försummat sin tjänsteplikt,
då han icke inom sex månader verkställt den emottagna ordern om indrifning
af ifrågavarande vitesbelopp. För öfrigt kunde ifrågasättas, om
icke den i 139 § utsökningslagen föreskrift redovisningstid af en månad

— 1908 —

äfven i förevarande fall vore tillämplig. I 22 § af förordningen om utsökningslagens
införande m. in. den 10 augusti 1877 stadgades nämligen,
att, därest utmätning skall ske för verkställighet af utslag i brottmål, utsökning-slagens
föreskrifter därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse,
såvidt de ej äro stridande mot hvad angående nämnda mål särskild!
tinnes stadgadt.

Enligt den af Tegner omförmälta förordningen af den 12 juli 1878
skulle redovisning afgifva,s sist inom tre månader efter det handräckningen
blifvit begärd, och syntes alla skäl tala för att berörda tidrymd i allt fall
vore den yttersta, inom hvilken en stadsfogde kunde dröja med att redovisa
en uppbördsorder rörande bötesmedel utan att ådraga sig ansvars- och ersättningsskyldighet.
— Förutnämnda kungi. kungörelse den 5 juli 1884
stadgade, att vederbörande redogörare skola halfårsvis afgifva redogörelse
öfver vidtagna åtgärder för verkställighet af domstolars och andra myndigheters
beslut. När då vederbörande exekutor, såsom här varit fallet, under
mera än ett hälft år efter emottagande! af handräckningsordern underlåtit
att vidtaga någon laga åtgärd, syntes detta icke under några omständigheter
kunna försvaras.

Då det ärende, hvarom här vore fråga, varit af så enkel beskaffenhet
som att verkställa utmätning och försäljning af lös egendom inom den
stad, hvarest stadsfogden vore bosatt, hade det icke bort taga lång tid att
utföra detsamma. Tegner hade för ärendets verkställande icke behöft vidtaga
någon resa, och utmätningen hade kunnat verkställas på mindre än
en timme. Tegner hade uppgifvit, att lian genom en exekutionsvaktmästare
flere gånger låtit anmana Vinblad att betala vitesbeloppet. Denna
åtgärd, hvarom icke någon anteckning funnes i Tegners diarium, vore
enligt klagandens förmenande icke att anse såsom någon tjänsteåtgärd.
De fruktlösa anmaningarna hade däremot bort visa Tegner nödvändigheten
af att verkställa utmätning för vitesbeloppets uttagande. Något hinder för
Tegner att verkställa, utmätning inom rimlig tid hade icke förekommit,
och någon rätt för en stadsfogde att så förfara efter omständigheterna,
som Tegner i detta fall tillåtit sig, funnes icke.

Tegner hade anfört, att det ej vore bevisadt, att Vinblad ägt för utmätande
af vitesbeloppet tillräckliga tillgångar, ehuru såväl af Vinblads
konkursbouppteckning som af sysslomännens af Tegner åberopade intyg
tydligt framginge, att Vinblad haft utmätningsbara tillgångar mer än tillräckliga
för beloppets gäldande. För öfrigt hade det varit Tegners skyldighet
att utröna detta genom utmätningsförsök.

Vidkommande frågan om laga kraftbevis funnes i 3 § af kungl. kungörelsen
den 5 juli 1884 stadgadt, huru de handlingar skulle vara in —

1908 —

rättade, som skulle vidfoga^, då handräckning begärdes, men vore där intet
stadgadt om att de skulle vara försedda med laga kraftbevis. Tegner vidginge
äfven, att han i sådana fall ofta brukat själf anskaffa laga kraftbevis.
Praxis vore äfven att den, som i sista hand skulle verkställa ett
bötesbeslut, anskaffade dylikt bevis, då detsamma erfordrades. Hade Tegner
ansett sig icke vara skyldig eller icke varit villig att anskaffa laga kraftbeviset,
hade han ovillkorligen bort återsända utslaget, så snart clet visat
sig, att den bötfällde icke i godo ville betala böterna.

Det kunde vidare icke vara staten likgiltigt, om statsverket, såsom i
detta fall, skulle få uppbära en bötesandel af 180 kronor eller om statsverket
skulle nödgas att, för straffets utkräfvande genom fängelse eller
straffarbete, för den bötfällde vidkännas direkta utgifter genom hans förvarande
i straffanstalt. Ej heller kunde det vara staten likgiltigt, om genom
en stadsfogdes försummelse statens tjänare, den allmänna åklagaren,
ginge förlustig den honom enligt lag tillkommande bötesandelen.

Efter det Tegner på begäran lämnats tillfälle att taga del af hvad
klaganden i sina påminnelser anfört, androg Tegner i en till mig insänd,
den 5 april 1907 dagtecknad skrifvelse i hufvudsak följande.

Klaganden kunde icke anses hafva genom Tegners förfarande lidit
någon rättskränkning. Läte sig staten nöja med, att böter, där de af en
eller annan anledning icke kunde utgå i penningar, i stället finge aftjänäs,
borde äfven den enskilde, trots att han ginge förlustig den beräknade inkomsten
af böterna, få finna sig i berörda af lagstiftaren vidtagna anordning.

För sin uppfattning, att det från statens straffsynpunkt vore af underordnad
betydelse, om bötesstraffet verkställdes genom böternas erläggande
i penningar eller böternas aftj anande, trodde sig Tegner finna stöd''^gällande
lag. Vore icke så förhållandet, utan hide staten vikt vid bötesstraffets
egenskap af att under vissa förhållanden utgöra en inkomstkälla,
borde lagstiftaren icke hafva medgifvit, att vid utmätning för böter finge
undantagas egendom i betydligt vidsträcktare grad än" eljest, och icke
heller stadgat, att böter ägde minsta rätt. Vidare borde i sådant fall afbetalning
af böter vara tillåten och något tvångsmedel finnas, då en bötfälld
undandolde sina tillgångar.

Tegner kunde så mycket mindre anses hafva gjort sig skyldig till
någon tjänstefel’summelse, som lagen icke bestämt någon viss tid, inom
hvilken bötesbeslut skulle verkställas eller redovisas. Det finge antagas,
att lagstiftaren icke utan skål uraktlåtit att, såsom uti de äldre stadgan -dena, i utsökningslagen och i förordningen den 12 juli 1878, föreskrifva en
bestämd tid. Anledningen till den bestämda, korta redovisningstiden i

- 1908 —

fråga om skuldfordringsmål och utskylder syntes vara den, att gäldenären
icke skulle hinna förskingra sina tillgångar, under det att saknaden af
bestämda föreskrifter i nämnda hänseende i fråga om böter vore att söka
uti bötesbeslutets egenskap af ett straff, som kunde verkställas på två sätt.
Risken att den bötfällde skulle hinna förskingra sina tillgångar betydde
bär mindre, då i sådant fall böterna förvandlades till fängelse eller straffarbete.

Beträffande tolkningen af omförmälta föreskrift om indrifning och
redovisning af böter ville Tegner framhålla, att om en bestämmelse som
denna kunde tolkas på olika sätt, man finge antaga den för den bötfällde
och utmätningsmannen gynnsammaste, helst denna tillika vore den allmännaste.
Hufvudsaken vore, att den bötfällde icke undginge sitt straff.
Staten hade icke något intresse af att den bötfällde ansattes för hårdt, och
bötesindrifvaren borde hafva rätt att taga hänsyn till beloppets storlek och
den bötfälldes förhållanden, särskildt då icke fara förelåge, att den bötfällde
afveke. Bestämmelsen »utan dröjsmål meddela handräckning» medförde
väl rätt men ej skyldighet för bötesindrifvaren att genast verkställa
utmätning eller låta införpassa den bötfällde. Enligt allmän praxis
plägade bötfällde kräfvas å beloppet en eller flera gånger, innan någon
af nyssnämnda åtgärder vidtoges; och likaledes brukades allmänt att
lämna bötfällde anstånd, kortare eller längre, allt efter omständigheterna
och särskildt i sådana fall, då den bötfällde med säkerhet beräknades komma
att betala böterna. Ofta vore det äfven lämpligt att lämna den bötfällde
respittid. Bötesindrifvaren hade så mycket hellre kunnat lämnas rätt att
förfara efter omständigheterna, som han på grund af sin personalkännedom
vore i tillfälle att bedöma, huruvida den bötfällde hade utsikt att
betala eller ej.

Hvad särskildt beträffade det af klaganden i hans anmälan omnämnda
fall, läte sig Tegners åtgöranden väl försvaras, da man toge i betraktande
de särskilda omständigheter, som förelegat. Vitesbelopppet i fråga vore
ovanligt högt. Den bötfällde hade invecklade affärer och vore af Tegner
känd såsom en trög betalare. Någon utmätning hade dock ditintills icke
behöft företagas, utan Vinblad hade alltid efter några anmaningar betalt.
Kort tid förut hade han betalt en större post utskylder, som handräckningsvis
skolat uttagas hos honom. Det hade icke funnits någon anledning
att misstänka, det han skulle afvika, och Tegner hade välgrundad
anledning antaga, att han skulle betala vitesbeloppet, därest han finge
någon respittid. Att så likväl ej skedde berodde på en händelse, som
Tegner hvarken kunnat eller bort kunna förutse.

Klaganden kunde haft fog för sin talan, om Tegner icke vidtagit

- 1908 —

någon åtgärd för böternas uttagande förr än så lång tid som 6 månader
från det Tegner mottog handräckningen, eller om den tid, Tegner öfver
hufvud användt på ärendet, vore osedvanligt lång, eller om den bötfällde
genom någon Tegners försummelse undgått sitt straff. Nu hade emellertid
Tegner »utan dröjsmål» vidtagit åtgärder för vitesbeslutets verkställande
genom att anmana Vinblad betala. Dylik anmaning måste nämligen anses
såsom en tjänsteåtgärd. I brist på föreskrifter om skyldighet att föra
bötesdiarium eller huru ett dylikt diarium skulle föras, finge väl, såsom
ock i praxis skedde, tillämpas föreskrifterna i förutnämnda förordning den
12 juli 1878 angående den dagbok, stadsfogde skulle hålla öfver mål, som
i nämnda förordning afsåges. Stadsfogde vore skyldig att i denna dagbok
anteckna »dagen, då målet inkommit, myndighet, som handräckningen
begärt, beloppet, som skall uttagas, samt medel, som influtit, eller hinder,
som mött», ej något annat eller mera. Så snart Tegner å tjänstens vägnar
anmanat eller förständigat den bötfällde att betala, hade enligt Tegners
förmenande verkställigheten börjat. Såsom förut erinrats, stode äfven detta
tillvägagångssätt i öfverensstämmelse med allmän praxis.

För att visa, att den tid Tegner användt på ärendet ej vore osedvanligt
lång, ville Tegner åberopa ett skrifvelsen bilagdt utdrag af länsstyrelsens
i Örebro handräckningsdiarium för år 1905. Antalet handräckningsärenden
angående böter uppginge sagda år till 464, hvaraf emellertid
större delen endast omfattade en eller två poster. Bötesbeloppen vore i
allmänhet 5 till 10 kronor, och intet belopp öfverstege 240 kronor. Af
utdraget framginge, att i 57 fall ungefärligen lika lång eller längre tid
än den af Tegner i förevarande fall använda åtgått, innan ärendet redovisats.
I sammanhang härmed ville Tegner nämna, att enligt praxis länsstyrelserna,
i allmänhet först sedan 7 eller 8 månader förgått utan att svar
inkommit, brukade aflåta påminnelser eller skrifvelse med förfrågan, huru
långt ärendet fortskridit.

Slutligen ville Tegner ytterligare framhålla, att ifrågavarande ärende
ännu ej slutredovisats, och att det ej vore afgjordt, om Vinblad betalade
vitesbeloppet eller ej. Vinblad underginge honom ådömdt straffarbete och
skulle frigifvas först under år 1908. Vitesbeloppet vore visserligen sammanlagdt
med straffarbetet, men endast villkorligt; och det förefunnes alltid
en möjlighet, att Vinblad betalade beloppet för att tidigare blifva frigifven.
Ett bifall till klagandens yrkande om åläggande för Tegner att gälda
vitesbeloppet skulle kunna medföra, att vitet utginge dubbelt, kontant
erlagdt af Tegner och aftjänadt af Vinblad.

Det af Tegner åberopade utdraget af det å landskontoret i Örebro län
förda handräckningsdiarium för år 1905 utvisade beträffande 62 ärenden

Justitieombudsmannens ämbetsbercittelsc till 1908 års Riksdag. 8

rörande bötesindrifning dagen, då skrifvelse med begäran om handräckning
inkommit, den bötfälldes namn, bötesbelopp, dag, då handräckningsorder
expedierats, myndighet, som anmodats meddela handräckningen, samt
dag, då svar ankommit.

1 anledning af Tegners senare skrifvelse inkom klaganden med ytterligare
påminnelser, däri han anförde, bland annat:

Då Tegner trodde sig af stadgandet i 2 kap. 9 § strafflagen, om
hvad som ej finge tagas i mät för böter, kunna sluta sig till, att från
statens synpunkt vore likgiltigt, om böter erlades eller af tjänades med
kroppen, ville klaganden erinra, att nämnda stadgande tillkommit för att
skydda den bötfällde och hans familj från ögonblicklig nöd, och för att
lian ej skulle komma att öka proletärernas klass.

Uttrycket »utan dröjsmål» i kungl. kungörelsen den 5 juli 1884 vore
enligt klagandens förmenande liktydigt med uttrycken: »utan uppskof»,
»ofördröjligen», »genast» eller dylikt, och innebure, att stadsfogde icke
ägde rätt att förfara efter omständigheterna och lämna en bötfälld kanske
årslångt anstånd. Eu stadsfogde hade icke blott rätt utan äfven skyldighet
att genast låta verkställa utmätning eller låta vid bristande tillgång
införpassa den bötfällde till allmänt häkte. Just genom orden »utan dröjs- ^
mål» vore denna skyldighet uttalad, och lagen talade icke om något föregående
kraf eller anmaning.

I afseende å det af Tegner åberopade utdraget af landskontorets i
Örebro handräckningsdiarium ville klaganden erinra, att af utdraget icke
fram o-inge, Indika hinder som mött för handräckningsärendenas redovisande
inom° behörig tid; att hälften af de i utdraget antecknade diarienumren
upptoge flera personer; att i regel ett diarienummer icke redovisades förrän
alla ärendet rörande böter vore klara; samt att, då redovisning ägt ruin,
redovisningen helt säkert skett med kontanta medel eller afstraffningsbevis.
Tegner däremot hade först mera än 6 månader efter ärendets
emottagande sökt genom utmätning uttaga det försutna yitet, hvilket då
misslyckats, enär Vinblad enligt Tegners den 11 januari 1906 dagtecknade
undersökningsbevis saknade utmätningsbar tillgång till det försutna
vitets gäldande.

Något oformligt funne klaganden icke däruti, att vitesbeloppet skulle
utgå dubbelt, därest Tegner ålades ersättningsskyldighet, ty om en tjänsteman
ådömdes ansvar enligt 25 kapitlet strafflagen för försummelse, borde
han äfven enligt 6 kap. 1 § samma lag åläggas gälda den skada, som
uppstått. Då sedermera det utdömda skadeståndet utgått, borde det . af
vederbörande redogörare i bötesredogörelsen uppdebiteras och på vanligt
sätt redovisas i likhet med hvad som ofta skedde i fråga om influtna medel

— 1908 —

för försåldt förbrutet gods. I sammanhang härmed ansåge sig klaganden
böra erinra om det gamla stadgandet i 2 kap. 8 § rättegångsbalken,
enligt hvilket, därest kronofogde försummade föreskrifven tid för bötesindrifning
och den saktande ej kunde gälda böterna, fogden själf skulle
fylla skadan. Däraf framginge, att lagstiftaren tänkt sig den af klaganden
yrkade påföljden för en försumlig bötesindrifvare.

I ärendet var sålunda upplyst, ätt sedan Ölme, Visnums och Vase
härads tingslags häradsrätt genom beslut den 13 mars 1905 dömt grosshandlaren
N. F. Vinblad att utgifva försutet vite, 360 kronor, stadsfogden
Tegner den 28 juni 1905 emottagit order att bringa ifrågavarande
beslut till verkställighet; samt att Tegner icke förr än den 11 januari 1906
vidtagit annan åtgärd för beslutets verkställande, än att han — enligt af
honom åberopadt intyg af en exekutionsvaktmästare — låtit genom nämnde
vaktmästare vid särskilda tillfällen anmana Vinblad att betala det försutna
vitet. Först den 11 januari 1906, sedan Vinblad den 2 i samma månad
häktats för förfalskningsbrott, hade Tegner företagit utmätning hos Vinblad,
därvid Vinblad, som berörde den 11 januari 1906 blifvit försatt i
konkurs, befunnits sakna utmätningsbara tillgångar till gäldande af vitesbeloppet.

Jämlikt 3 § i kungl. kungörelsen angående redovisning inom länen
för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel
den 5 juli 1884 har den tjänsteman, af hvilken handräckning äskats för
verkställande af beslut, hvarigenom böter ådömts, att den sökta handräckningen
utan dröjsmål meddela; och enligt 9 § i samma kungörelse gäller
hvad i kungörelsen föreskrifvits om böter äfven i afseende å försutna
viten. Ifrågavarande stadgande innehåller en ovillkorlig föreskrift, och
vederbörande tjänsteman äger sålunda icke i fråga om utförande af en
begärd handräckning att förfara efter omständigheterna eller att själf afgöra,
Indika åtgärder böra af honom vidtagas för att bringa till verkställighet
ett bötesbeslut.

Från statens sida kan det naturligtvis icke vara likgiltigt, huruvida
ådömda böter eller försutna viten kontant gäldas eller komma att aftjänas
med frihetsstraff. Af vikt från straff synpunkt är äfven, att ett beslut
om ådömdt straff utan-onödigt dröjsmål bringas till verkställighet.

Den åtgärd, stadsfogden Tegner haft att i förevarande fall vidtaga,
hade varit af synnerligen enkel och föga tid kräfvande beskaffenhet. Teg -

1908 —

ner hade ej heller visat, att hinder mött för verkställigheten på grund
af andra tjänsteärenden, som bort före vitesbeslutet bringas till utförande.

Då således Tegner utan giltig ursäkt mera än sex månader dröjt att
vidtaga eu handräckningsåtgärd, som skolat af honom utan dröjsmål utföras,
kunde jag ej finna annat än att Tegner gjort sig skyldig till försummelse
vid utöfvandet af sin tjänst såsom stadsfogde.

Likaledes fann jag omständigheterna föranleda därtill, att Tegner genom
denna sin försummelse måste anses hafva förorsakat, att .omförmäla vitesbelopp
icke kommit att inflyta.

Jag anmodade fördenskull Konungens befallningshafvande i Örebro
län att förordna en åklagare att för omförmälta tjänstefel vid vederbörlig
domstol väcka och utföra åtal mot Tegner. Åt den blifvande åklagaren
uppdrog jag, i särskild instruktion för åtalets utförande, att yrka dels
ansvar å Tegner efter lag och sakens beskaffenhet dels ock åläggande för
honom att till vederbörande för stadgad fördelning kontant redovisa ifrågavarande
vitesbelopp.

I enlighet härmed anställdes åtal mot stadsfogden Tegner vid rådstufvurätten
i Örebro. Genom utslag den 18 oktober 1907 yttrade rådstufvurätten:
Enär Tegner måste anses hafva i anmärkta hänseendet gjort
sig skyldig till försummelse vid utöfvandet af sin tjänst såsom stadsfogde, *
samt Tegner genom denna sin försummelse måste anses hafva förorsakat,
att ifrågakomma vitesbelopp af 3G0 kronor icke kommit att inflyta, pröfvade
rådstufvurätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Tegner
för berörda tjänstefel att bota 25 kronor till kronan äfvensom ålägga
Tegner att till vederbörande för stadgad fördelning kontant redovisa ifrågavarande
vitesbelopp.

Från detta utslag, hvarom rådstufvurättens ordförande och två ledamöter
förenade sig, var en ledamot skiljaktig och yttrade: »Lika med
rådstufvurättens öfriga ledamöter finner jag Tegner genom anmärkta förfarandet
hafva gjort sig skyldig till försummelse af sin tjänst och dömer
honom att härför jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen böta 25 kronor till
kronan, men enär, enligt min mening, det icke kan anses ådagalagdt, att
Tegner genom denna sin försummelse orsakat, att det Vinblad ådömda
vitesbeloppet icke utgått, ogillar jag yrkandet om åläggande för Tegner
att redovisa detta belopp.»

Öfver rådstufvurättens utslag har stadsfogden Tegner anfört klagomål
genom besvär i Svea hofrätt. Dessa besvär äro på hofrättens .pröfning
beroende.

— 1908 -

Felaktigt beslut i fråga om omyndigförklaring.

Vid 1906 års hösteting med Orsa tingslag den 25 september nämnda
år ingafs till häradsrätten en skrift, däri Forsmans Anders Persson och
Hedvalls Anders Ersson, i egenskap af närmaste grannar till hemmansägaren
Ångmans Per Persson i Orsa, anhöllo, att denne genast måtte hlilva ställd
under förmyndareinseende. Såsom skäl för sin framställning anförde sökandena,
att Per Persson en längre tid fört ett onyktert lefnadssätt och försålt
den ena fastigheten efter den andra, att han inom koi’t vore ruinerad,
och att i följd däraf han och hans hustru snart komme att behöfva socknens
hjälp för sitt framtida uppehälle. Till förmyndare för Per Persson
föreslogo sökandena hans broder, hemmansägaren Ångmans Erik Persson
i Hansjö.

Sedan därefter nämndemannen Smids Anders Andersson, hvilken till
häradsrätten inlämnat ansökningen, uppgifvit, att Per Persson under de
20 sista åren »gjort af» med 50,000 kronor, däraf under sista året 17-till
18,000 kronor, vitsordade nämnden riktigheten af de i ansökningen förekommande
och af Anders Andersson lämnade uppgifterna, samt att det
vore högst nödvändigt, att Per Persson ställdes under förmyndare.

Enligt beslut, meddeladt samma den 25 september, fann häradsrätten,
däri ordet fördes af e. o. notarien Georg von Post, med afseende å hvad
sålunda blifvit upplyst lagligt förklara Per Persson omyndig. I enlighet
med sökandenas förslag förordnade häradsrätten därjämte Erik Persson att
vara förmyndare för Per Persson.

Öfver häradsrättens beslut anförde Per Persson besvär i Svea hofrätt.
I anledning af besvären hördes den förordnade förmyndaren Erik Persson,
hvarjämte e. o. notarien von Post å häradsrättens vägnar inkom med utlåtande
i ärendet.

I sin förklaring anförde Erik Persson, att han instämde uti besvären.
Erik Persson anhöll tillika att varda befriad från afl befattning med ifrågavarande
förmynderskap.

Under åberopande af dels hvad häradsrätten förut i ärendet yttrat
och dels innehållet af tre vid utlåtandet fogade intyg hemställde däremot
e. o. notarien von Post, att hofrätten måtte lämna besvären utan afseende.

De sålunda företedda intygen voro af följande lydelse:

a) »Härmed får jag intyga, att de uppgifter, som af nämndemannen
Smids And. Andersson i Orsa kyrkoby till Örsa tingslags häradsrätt läm —

1908 —

nats om hemmansägaren Ångmans Per Persson, helt öfverensstämma med
de åsikter om nämnde Ångmans Per Persson, som jag under en 14-årig
kännedom om hans oordentliga lefnadssätt vunnit, samt att jag anser, att
häradsrättens åtgärd att sätta nämnda person under förmynderskap varit
fullt berättigad. Orsa i Kopparbergs län den 5 december 1906. Ludvig
Karlsson, v. pastor, kommunalstämmans i Orsa ordförande.»;

b) »I skrifvelse af gårdagens datum anmodad af t. f. ordföranden i Orsa
tingslags häradsrätt, notarien G. von Post, att afgifva läkarebetyg öfver
hemmansägaren Ångmans Per Perssons i Orsa kyrkby sinnesbeskaffenhet
i anledning af till häradsrätten ingifven ansökan om hans försättande under
förmynderskap, får undertecknad härmed, efter att hafva tagit del af handlingarna
i målet, afgifva följande utlåtande:

Att omförmälde Ångmans Per Persson sedan flere år tillbaka lider af
kronisk alkoholism med tidvis påkommande anfall af fyllerigalenskap (delirium
tremens), samt att hans sinnesbeskaffenhet äfven dessemellan är präglad
af ett jäktande och en oro, som är för dylika personer utmärkande
och som hos honom särskildt tagit sig uttryck i en feberaktig affärsifver,
hvadan med skäl kan ifrågasättas, huruvida han är skicklig att råda öfver
sig själf och sitt gods, detta allt intygas härmed på heder och samvete.
Orsa den 7 december 1906. H. R. Warodell, e. provinsialläkare.»; och

c) »Med kännedom om det oordentliga lefnadssätt, som hemmansägaren
Ångmans Per Persson i Orsa kyrkoby fört och fortfarande för, får jag
härigenom vitsorda Orsa tingslags häradsnämnds uppfattning af nödvändigheten
att sätta berörde Ångmans Per Persson under förmyndare. Orsa
deri 6 december 1906. Birger Lundholm, kronolänsman i Orsa distrikt.»

Genom utslag den 25 januari 1907 förklarade hofrätten, att, enär
Anders Persson och Anders Ersson icke, såvidt visadt blifvit, varit behöriga
att framställa påstående om Per Perssons försättande i omyndighetstillstånd,
samt denne ej ens blifvit vid häradsrätten i ärendet hörd, blefve
öfverklagade beslutet af hofrätten undanröjdt.

Sedan jag från e. o. notarien von Post infordrat yttrande i anledning
af häradsrättens beslut, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande. Af de utaf von Post till hofrätten ingifna intygen framginge
tydligt, att Per Persson icke vore förmögen att råda öfver sig och sitt gods,
enär han lede af delirium tremens och under lång tid fört ett synnerligen
slösaktigt lefverne. Detta förhållande hade varit för häradsrättens ledamöter
kändt. Med anledning häraf och då häradsrätten insett, att befaras
kunnat, att ett dröjsmål för Per Perssons hörande medfört, att denne under
tiden till ärendets slutbehandling gjort af med de tillgångar, han ännu ägt

— 1908 —

i behåll, hade häradsrätten funnit nödigt att omedelbart försätta honom i
omyndighetstillstånd.

* , *

Angående myndig persons förklarande för omyndig innehåller 19 kap.
4 § ärfdabalken följande stadgande: »År någon för vanvett, slöseri eller

andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt, varde under förmyndare ställd.»

Förordningen den 7 juni 1749 föreskrifver i § 8, att det tillkommer
föräldrar, närmaste anhöriga eller förmyndare att på behörig ort och ställe
begära, att deras barn, anhöriga eller de, som under deras förmynderskap
stå, må än längre och på flere år, än lagen utsätter, för omyndiga förklaras,
samt att deras egendom under laga kuratorers vård och säkra förvaltning
sättes, så länge och intill dess tillförlitliga prof af försiktig hushållning
gifne varda. För den händelse att föräldrar, anhöriga eller förmyndare
skulle låta en försummelse härutinnan komma sig till last, ålägger författningen
kronans ombudsmän eller fiskaler att i stället göra en dylik anmälan
hos domaren. Dessa föreskrifter, som närmast afse fall, där en
minderårig person skall utöfver myndighetsålderns inträde kvarhållas i omyndighetstillstånd,
kunna äfven analogiskt tillämpas på de fall, där en person,
som varit myndig, i följd af oförmåga att sköta sig och sitt gods skall förklaras
omyndig.

I förevarande fall framställdes ansökning om Per Perssons försättande
i omyndighetstillstånd af två grannar till honom. Frågan var sålunda icke
hos häradsrätten väckt af därtill behörig person. Men detta oaktadt blef
ansökningen af häradsrätten pröfvad och bifallen. Den oegentlighet, som
häradsrätten sålunda låtit komma sig till last, ehuru i och för sig af betänklig
art, ansåg jag emellertid vara af mindre betydelse i jämförelse därmed,
att häradsrätten bifallit ansökningen, utan att Per Persson blifvit
öfver densamma hörd. Vid häradsrätten blef icke ens uppgifvet, att Per
Perssons sinnesbeskaffenhet skulle hindra hans hörande. I ärendet hade
visserligen sedermera anskaffats bevisning för att Per Persson tidtals lede
af delirium tremens, men anledning torde saknats för det antagande, att
han vid den tid, då häradsrätten förklarade honom omyndig, till den grad
saknade sina sinnens bruk, att han ej kunde inställa sig inför häradsrätten.
Hofrätten hade också funnit häradsrättens beslut icke vara lagligen grundad!
och därför undanröjt detsamma.

Enligt min mening borde beslutet anses innefatta fel i domareämbetets
utöfning. Och jag fann mig desto mindre kunna undgå att lag —

1908 —

ligen beifra det sålunda begångna felet, som e. o. notarien von Post förklarat
sig anse det anmärkta förfarandet vara riktigt, och anledning alltså
var att befara, att han i framdeles tilläfventyrs förekommande likartade
fall skulle låta samma förfarande komma sig till last. Jag uppdrog fördenskull
åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att för berörda ämbetsfel
inför hofrätten anställa åtal mot e. o. notarien von Post, såsom ansvarig
för häradsrättens beslut; och borde advokatfiskalen därvid å von Post yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom, i mån af befogenhet,
understödja do ersättningsanspråk, som Per Persson, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa.

Sedan åtal mot e. o. notarien von Post i enlighet härmed blifvit
anställdt, meddelade hofrätten efter föregången skriftväxling utslag i målet
deri 5 november 1907. Hofrätten yttrade däri: Enär Osa tingslags häradsrätts
ifrågakomna åtgärd att utan Per Perssons hörande förordna om hans
försättande i omyndighetstillstånd utgjorde ett felaktigt förfarande af den
beskaffenhet, att e. o. notarien von Post, hvilken i egenskap af häradsrättens
ordförande vore för åtgärden ansvarig, därigenom gjort sig förfallen
till ansvar för oförstånd i domareämbetets utöfning, men hvad i
öfrigt lagts von Post till last icke borde till ansvar föranleda, pröfvade
hofrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma von Post att höta
25 kronor.

I målets afgörande deltogo Imf rättens president och fyra dess ledamöter.
Af dessa förenade sig presidenten och två ledamöter om den
mening, utslaget innehåller. Däremot var referenten, med instämmande
af en annan ledamot, skiljaktig och yttrade: »Jag anser väl, att von Post
förfarit felaktigt i angifva hänseenden, men då med hänsyn till hvad i
målet förekommit berörda förfarande icke, enligt min mening, är af beskaffenhet
att böra för honom föranleda ansvar, finner jag den mot honom
förda talan icke kunna bifallas.»

I hofrättens utslag har e. o. notarien von Post sökt ändring genom
besvär hos Kungl. Maj:t. Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts pröfning
beroende.

Vägran att tillhandahålla taxeringsbevis.

Handlingarna i ett genom klagomål af juris kandidaten Bertil Magnét
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade följande.

Den 1 augusti 1907 lät Magnét genom två stämningsmål! tillställa
kronokassören Gustaf Löf i Umeå en rekvisition af följande lydelse: »Här —

1908 -

med rekvireras bevis angående det af innevarande års taxeringsnämnd i
Umeå fastställda taxeringsvärdet å fältskären Anton Lundströms fastighet
här i staden, tomten n:r 4 inom kvarteret Njord med åbyggnader, och
•önskar jag att ofördröjligen få lösa det begärda beviset.»

På denna rekvisition meddelade Löf stämningsmännen det svar, att
Löf ej kunde lämna ett taxeringsbevis, sådant som det af Magnét begärda,
»emedan taxeringsvärdet för året ännu ej blifvit fastställdt».

I anledning af detta svar ingaf Magnét den 2 augusti till magistraten
i Umeå en skrifvelse, med anhållan att magistraten måtte förelägga Löf
att ofördröjligen tillhandahålla Magnét det begärda beviset. Tillika hemställde
Magnét, att magistraten måtte föranstalta om åtal mot Löf för hans
tjänsteförsummelse, därest anledning därtill funnes.

Genom resolution den 8 augusti infordrade magistraten yttrande från
Löf, hvilken i en samma da^ af oäfven förklaring genmälte:

att taxeringsnämnden endast hade befogenhet att uppskatta värdet å
fast egendom men icke att fastställa taxeringsvärdena å dylik egendom;

att taxeringsvärdena å fast egendom blefve fastställda, först när taxeringsnämndens
åtgärder rörande dessa värden blefve granskade af pröfningsnämnden; samt

att Löf ansett och ansåge sig icke ens berättigad, mycket mindre
skyldig, att utfärda bevis om årets taxeringsvärden å fast egendom i den
form Magnét begärt, förr än pröfningsnämnden granskat taxeringsnämndens
uppskattningsåtgärd.

I en hit insänd klagoskrift anförde därefter Magnét, att Löf genom
ifrågavarande vägran enligt Magnéts mening gjort sig skyldig till tjänstefel,
hvarför Magnét anhöll, att jag måtte förordna om åtal mot Löf, för hvad
denne i förevarande hänseende låtit komma sig till last. Till stöd för
denna begäran yttrade Magnét hufvudsakligen följande. Då taxeringsnämnd
enligt § 40 i gällande bevillningsförordning hade att bestämma taxeringsvärde
å fastighet, borde det af klaganden i ansökningsskriften använda
uttrycket »af taxeringsnämnden fastställda taxeringsvärdet» få anses vara
fullt riktigt vald! Men äfven om det af klaganden använda uttrycket
»fastställda taxeringsvärdet» verkligen skulle beteckna något annat och
mera än uttrycket »bestämda taxeringsvärdet», så syntes skillnaden mellan
dessa uttryck dock vara så ringa, att Löf mycket väl bort fatta, hurudant
bevis klaganden önskade lösa. Vid sådant förhållande ansåge klaganden,
att Löfs vägran att utfärda det af klaganden åsyftade beviset icke kunde
betecknas annat än som ett utslag af trångbröstad formalism, som måste
anses straffbar, då det gällde en tjänsteman i hans tjänsteutöfning.

Sedan jag lämnat Löf tillfälle att yttra sig öfver klagomålet, inkom

Justitieombudsmannens ämbetsberäftelse till lf)08 års Riksdag. 9

Löf med förklaring, däri han till en början åberopade hvad han redan
anfört i sin förklaring till magistraten. Därutöfver yttrade Löf följande.
Ett bifall till klagandens begäran skulle kunna leda därhän, att för ifrågavarande
fastighet för år 1907 kunde utfärdas bevis om »fastställda» taxeringsvärdet
till olika belopp, enär åbyggnaderna i fråga uppförts under
de senare åren och deras åsätta värden höjts för nära nog hvarje taxeringsförrättning
samt kunde höjas vid kommande pröfningsnämnds sammanträde,
enär de sommaren 1904 delvis blifvit brädbeklädda — d. v. s. ena
beviset enligt taxeringsnämndens uppskattade värde och det andra till det
af pröfningsnämnden förändrade och sålunda fastställda taxeringsvärdet.
Om klaganden begärt att få lösa utdrag af taxeringslängden, hade Löf
naturligtvis varit lika villig som skyldig att lämna sådant; dock utan
något tillägg om att de utaf nämnden utförda värdena vore de fastställda.

-*■ *

1 ärendet var sålunda upplyst, att sedan klaganden hos kronokassören
Löf angående en viss uppgifven fastighet i Umeå begärt ett bevis, upptagande
det värde, som vid 1907 års taxering blifvit fastigheten åsatt af
taxeringsnämnden, hade Löf vägrat att meddela ett sådant bevis. Därvid
hade alls icke blifvit ifrågasatt något annat förhållande, än att Löf å
tjänstens vägnar innehade taxeringslängden för Umeå stad och följaktligen
hade till tjänsteåliggande att på begäran meddela utdrag ur längden eller
bevis enligt densamma. Denna tjänsteplikt hade Löf i förevarande fall
undandragit sig att fullgöra, utan att han kunnat därför anföra någon
som helst ursäkt. Såsom giltig ursäkt kunde nämligen icke räknas den
enkla ordvändning, hvarmed Löf i sina förklaringar sökt gifva sin vägran
ett sken af laglighet. Jag fann alltså, att Löf i förevarande fall gjort sig
skyldig till ett på uppenbar misstolkning grundadt tjänstefel, hvarigenom
en enskild rättssökande obehörigen trakasserats.

Ett dylikt fel syntes mig kräfva laga beifran. Hos Konungens
befallningshafvande i Västerbottens län anhöll jag därför, att en åklagare
måtte förordnas att vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra
åtal mot 0 Löf, för hvad denne i förevarande hänseende låtit komma
sig till last. Åklagaren skulle därvid enligt en af mig utfärdad instruktion
för åtalets utförande å Löf yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
samt, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
klaganden, i åtalet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot kronokassören Löf anställdt vid råd —

1908 —

stufvurätten i Umeå, Under målets handläggning förmälte klaganden, att
han icke hade några ersättningsanspråk att framställa. Genom utslag den
11 november 1907 har rådstufvurätten med stöd af 25 kap. 17 § strafflagen
dömt Löf att för det oförstånd i tjänsten, han genom sitt anmärkta
förfarande visat, höta 10 kronor.

Rådstufvurättens utslag har icke blifvit öfverklaoadt.

Lagstridigt ådömande af straffskärpning.

Åt handlingarna i ett genom klagomål af juris kandidaten Nils Söderkvist
härstädes anhängiggjordt ärende äfvensom af särskilt införskaffade
upplysningar inhämtade jag, bland annat, följande.

Genom utslag den 12 januari 1907 dömde Arbrå och Järfsö tingslags
häradsrätt, under åberopande af 14 kap. 12 och 15 §§ samt 2 kap. 6 §
strafflagen, sistnämnda lagrum sådant det lyder i lagen den 22 juni 190G,
bondesonen Olof Eriksson att för ett med lifsfarligt vapen föröfvadt, enligt
häradsrättens mening om synnerlig råhet och ondska vittnande misshandelsbrott
hållas till straffarbete 9 månader, hvilket straff skulle skärpas
genom hardt nattläger under 10 dagar af strafftiden. Med utslaget förklarade
Eriksson sig nöjd den 18 januari 1907, och tick lian samma dag
börja undergå det ådömda straffarbetet å länsfängelset i Gäfle. Den i utslaget
föreskrifna straffskärpningen blef till fullo verkställd.

I eu hit ingifven klagoskrift, däri Söderqvist framställde anmärkningar
mot särskilda af ofvannämnda häradsrätt, under ordförandeskap af e. o.
notarien Nils Malmsten-Örbom meddelade beslut, fäste Söderqvist min uppmärksamhet
vid ifrågavarande utslag. Härutinnan anförde Söderqvist, att
utslaget innefattade en felaktig tillämpning af lagen den 22 juni 1906
angående ändring i vissa delar af strafflagen; att den lagstiftning, hvarigenom
''straffskärpning af hårdt nattläger införts, trädt i kraft först den 1
januari 1907 och icke mot grunderna, för 5 § i förordningen om nya strafflagens
införande den 16 februari 1864 kunde hafva återverkande kraft;
■samt att häradsrätten följaktligen genom beslutet gjort sig skvldi°- till
tjänstefel. L ° n

I afgifvet yttrande öfver klagoskriften genmäle e. o. notarien Malm^
m angående nu ifrågavarande anmärkning hufvudsakligen, att

lagen den 22 juni 1906, hvarigenom ändring skett i det af häradsrätten
i dess utslag åberopade lagrummet, 2 kap. 6 § strafflagen, icke hade något
ntt göra. med själfva. straffmätningen, hvilken försigginge efter vanliga reg —

1908 -

ler, utan endast och uteslutande afsåge sättet för straffets verkställande;
att det eu gång utmätta straffet kvarstode oförändradt, under det att den
nya lagen blott gifvit domstolen ett medel att vid vissa svårare utslag af
brottslighet göra tillämpningen af straffet strängare och detta mera verksamt;
samt att den omständigheten, att lagen icke trädt i kraft förr än den
1 januari 1907, därför icke utgjort något hinder för dess tillämpning i
förevarande fall.

Sedan den i ärendet afgifna förklaringen blifvit af klaganden bemött
med påminnelser, anhöll Eriksson i en till mig ingifven skrift, att, därest
åtal koinme att anställas emot häradsrätten eller dess ordförande, ersättning
också måtte beredas Eriksson för det lidande, som genom straffskärpningen
obehörigen tillskyndats honom.

Det af klaganden åberopade lagrummet, 5 § i förordningen om nya
strafflagens införande in. in. den 16 februari 1864, har följande lydelse:

»Brott, som är föröfvadt innan nya lagen blifvit gällande, men för
hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom dom, som vunnit laga
kraft eller ej öfverklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om det
straff, som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare än det, som i äldre
lag eller författning för brottet stadgadt varit.»

Allmänt erkändt torde vara, att den i nämnda lagrum gifna regeln
för strafflagens tillämplighet på förbrytelser, som föröfvats före strafflagens
trädande i kraft, skall analogisk! användas i fråga om ändringar i
strafflagen, när annat ej föreskrifvits. Å förbrytelser, begångna före den
1 januari 1907, kan i enlighet härmed lagen den 22 juni 1906 tillämpas
endast under förutsättning, att gärningsmannen därigenom skulle erhålla
lindrigare straff.

Då nu Olof Erikssons förbrytelse genom användning af 2 kap. 6 §
enligt detta lagrums genom lagen den 22 juni 1906 ändrade lydelse uppenbarligen
blifvit strängare bestraffad, än om hans gärning bedömts utan
hänsyn till nämnda lagändring, var häradsrättens beslut icke lagligen
grundadt. Genom det emot lag stridande beslutet, för hvilket e. o. notarien
Malmsten-Örbom såsom häradsrättens ordförande var ansvarig, hade också
Eriksson obehörigen tillskyndats lidande.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt att
för det fel i domareämbetets utöfning, som det anmärkta beslutet innefattade,
inför hofrätten anställa åtal mot e. o. notarien Malmsten-Örbom.
Advokatfiskalen borde därvid å Malmsten-Örbom yrka ansvar efter lag och

- 190S -

sakens beskaffenhet äfvensom, sedan Olof Eriksson lämnats tillfälle att yttra
sig i målet, i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, Eriksson
kunde komma att däri framställa.

Sedan i enlighet härmed åtal anställts emot e. o. notarien MalmstenÖrbom,
meddelade hofrätten utslag i målet den 29 november 1907. Hofrätten
yttrade däri: Enär häradsrättens ifrågavarande beslut vore i anmärkta
hänseendet stridande mot grunderna för 5 § i förordningen den
16 februari 1864, samt Malmsten-Örbom, hvilken vid beslutets meddelande
fört ordet i häradsrätten, vore för beslutet ansvarig, funne hofrätten skäligt,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, döma Malmsten-Örbom att
för det fel i domareämbetets utöfning, han sålunda låtit komma sig till
last, böta 50 kronor.

Därjämte förpliktades Malmsten-Örbom att till Eriksson för det lidande,
som tillskyndats honom genom straffskärpningen, utgifva ersättning
med 100 kronor.

Den mening, hofrättens utslag innehåller, omfattades af hofrättens
president och två dess ledamöter. Från beslutet voro emellertid två andra
ledamöter så till vida skilj aktige, att de för sin del tillerkände Eriksson
en ersättning af 50 kronor.

Hofrättens utslag bär icke blifvit öfverklagadt.

Obehörig tillrättavisning åt underlydande.

Handlingarna i ett härstädes anhängigt ärende äfvensom handlingarna
i ett ärende hos generaltullstyrelsen utvisade följande.

Den 24 augusti 1907 inkom till justitieombudsmansexpeditionen en
med posten insänd klagoskrift, däri tullvaktmästarne A. F. Ekdahl och
L. E. Åkerman i Göteborg förmälte, att vid tullbevakningen i nämnda
stad sedan längre tid tillbaka förekommit åtskilliga missförhållanden, som
delvis ännu vore rådande till stort men för god ordning och god anda
inom verket.

Den 26 augusti inkom till generaltullstyrelsen en så lydande skrifvelse:
»Till kungl. generaltullstyrelsen. — Härmed få vi vördsamt öfverlämna
afskrift af eu af oss till Riksdagens herr justitieombudsman afsänd anmälan
rörande en del missförhållanden vid härvarande tullbevakning, hvilken
skrifvelses innehåll vi anse oss böra framföra till Eder. Göteborg den 23
augusti 1907. Vördsammast: A. F. Ekdahl, L. E. Åkerman, tullvaktmästare.»

Vid denna skrifvelse fanns fogad en af advokaterna N. A. T. von

— 1908 —

Sneidern och Bernt E. Drakenberg till riktigheten bestyrkt afskrift af den
hit insända klagoskriften.

Genom remiss den 26 augusti blef ofvan intagna, till generaltullstyrelsen
ställda skrifvelse delgifven tulldirektören i Göteborg för infordrande
^f vederbörandes förklaring, hvarför ifrågavarande anmälan icke, jämlikt
200 i gällande tjänstgöringsreglemente, ingifvits till generaltullstyrelsen
i stället för till Riksdagens justitieombudsman.

I anledning af denna remiss afgafs af Ekdahl och Åkerman förklaring,
däri hufvudsakligen anfördes: Orsaken, hvarför ifrågavarande anmälan riktats
till justitieombudsmannen, hade varit den, att de advokater, herrar
Drakenberg och von Sneidern, hvilka på klagandenas begäran varit dem
behjälpliga med anmälningsskrifvelsens affattande och afsändande, på det
bestämdaste tillrådt klagandena att vända sig till justitieombudsmannen.
Skälet till detta råd hade varit advokaternas öfvertygelse, att den önskade
undersökningen skulle komma att blifva bedrifven ur något vidsträcktare
synpunkter, när den skedde på föranstaltande af en utanför tullverket
stående ämbetsmyndighet, som till sådan åtgärd var fullt behörig. Advokaterna
hade dessutom fäst klagandenas uppmärksamhet på, att bestämmelsen
i klagandenas tjänstgöringsreglemente naturligtvis icke kunde betaga
dem den enligt rikets grundlagar åt hvarje medborgare förbehållna
rättigheten att med klagomål vända sig till justitieombudsmannen. Men
enligt advokaternas råd hade klagandena skyndat att till generaltullstyrelsen
insända en bestyrkt afskrift af sin skrifvelse.

Denna förklaring, som till generaltullstyrelsen inkom den 2 september
1907, blef samma dag inför nämnda myndighet föredragen. Styrelsen
beslöt därvid att aflåta följande ämbetsskrifvelse:

»Till tulldirektören i Göteborg.

Sedan Ni till kung!, generaltullstyrelsen inkommit med ovaktmästare
vid . tullbevakningen i Göteborg A. F. Ekdahls och L. E. Åkermans förklaring
i anledning däraf, att en af dem gjord anmälan om af förmän
\idtagna
reglemente för tullverket, ingifvits till generaltullstyrelsen utan till Riksdagens
justitieombudsman, har styrelsen velat härigenom anmoda Eder
allvarligen förehålla Ekdahl och Åkerman, att de icke bort, på sätt som
skett, åsidosätta för tullverkets personal särskild! gifna tydliga föreskrifter.
Stockholm den 2 september 1907.

Staffan Cederschiöld.

Emil Delphin.»

Sedan denna generaltullstyrelsens åtgärd genom meddelanden i tid—
ningspressen kommit till min kännedom, infordrade jag genom skrifvelse

— 1908 —

, 71

till generaltullstyrelsen vederbörandes yttrande i anledning af hvad sålunda
förekommit. Jag begärde tillika att undfå afskrift af styrelsens protokoll
och beslut i saken.

I skrifvelse af den 12 september 1907 tillkännagaf styrelsen till svar
härå, att dess beslut i ärendet meddelats genom ofvan intagna skrifvelse
till tulldirektören i Göteborg, samt att protokoll i ärendet icke förts. Styrelsen
öfverlämnade tillika transumt af vederbörande föredragningslista, i
hvad densamma afsåg ifrågavarande ärende, äfvensom afskrift af nyssnämnda
skrifvelse jämte yttrande af dem, som deltagit i beslutet.

Omförmälta yttrande, som var undertecknadt af generaltulldirektören
Staffan Cederschiöld äfvensom byråchefen Axel Eklund jämte t. f. ledamöterna
af styrelsen Em. Ritus, G. Nordqvist och H. Éneman, innehöll
följande.

I § 200 af det för tullverket gällande tjänstgöringsreglemente stadgades,
att tjänsteman, som är i tillfälle att upptäcka och i bevis leda någon
af förman vid tullärendenas behandling vidtagen olaglig åtgärd, ägde att
sin skriftliga anmälan härom till generaltullstyrelsen insända, hvarjämte
föreskrefves, att såväl öfver- som underbetjänte skulle vara pliktiga att på
hvarannans tjänsteförhallande gifva akt och att, vid erhållen kunskap om
någons oredlighet eller försummelse, sådant genast hos öfverstyrelsen tillkännagifva.
Påföljd för uraktlåtenhet i sistberörda hänseende vore ansvar
med suspension eller tjänstens förlust, efter omständigheterna.

Då det måste vara af utomordentlig vikt för generaltullstyrelsen att
vid anmälan om af underlydande begångna tjänstefel kunna jämlikt styrelsens
instruktion vidtaga sådana möjligen påkallade omedelbara åtgärder
som den eller de angifnes afstängning från tjänstgöring, till dess angifvelsen
pröfvats, måste styrelsen låta sig synnerligen angeläget vara, att
anmälan i berörda hänseende gjordes hos styrelsen och i sådan form, som
för styrelsen möjliggjorde vidtagande af antydda åtgärder. Såsom anmälan
i sådan föreskrifven form hade styrelsen icke kunnat anse den af de klagande
tullvaktmästarne till styrelsen ingifna, ej officiellt bestyrkta afskriften
af angifvelsen till justitieombudsmannen. Med sitt ifrågavarande beslut,
som icke innebar någon bestraffning, hade styrelsen därför velat hos
vaktmästarne inskärpa skyldigheten för dem att i enlighet med tjänstgöringsreglementets
nyssnämnda bestämmelser hos styrelsen göra vederbörlig
anmälan om förekommande missförhållanden, och detta oafsedt huruvida
sådan anmälan tillika ingåfves till annan myndighet eller ej; hvaremot
styrelsen naturligtvis icke kunnat afse att förmena vaktmästarne deras
obestridliga rätt att med angifvelse vända sig till äfven Riksdagens justitieombudsman
eller annan vederbörlig myndighet än styrelsen, om än affatt -

1Ö0S —

ningen af styrelsens remiss, som influtit i styrelsens skrifvelse till tulldirektören
i Göteborg, tilläfventyrs skulle kunna gifva anledning till ett
motsatt antagande.

* ... *

Det lagrum, hvarpå generaltullstyrelsen i förevarande fall stödt. sitt
ingripande mot Ekdahl och Åkerman, eller § 200 i kungl. reglementet för
tullverket af den 1 oktober 1831, har följande lydelse:

»§ 200.1

Tullbetjänte, som i tjänsten hafva något hos öfverstyrelsen att söka
eller anföra, må därvid ej förbigå sin befälhafvande förman på stället,
hvilken det åligger att deras angelägenheter å vederbörlig ort anmäla och
därvid sitt eget yttrande i ämnet meddela.

Skulle likväl underlydande tjänsteman tro sig äga fog till klagan öfver
af förmän tillskyndadt lidande eller förfång, eller vara i tillfälle att upptäcka
och i bevis leda någon af förman, vid tullärendenas behandling,
vidtagen olaglig åtgärd, äge i sådant fall att sin skriftliga anmälan härom
till generaltullstyrelsen eller vederbörande distriktchef insända.

Så väl öfver- som underbetjänte vare ock i sådant afseende pliktige
att på hvarannans tjänsteförhållande gifva akt och att, vid erhållen kunskap
om någons oredlighet eller försummelse, sådant genast hos öfverstyrelsen
tillkännagifva.

Den detta uraktlåter, ansvare med suspension eller tjänstens förlust,
efter omständigheterna.»

Under åberopande af detta lagrum hade generaltullstyrelsen i förevarande
fall låtit allvarligen förehålla Ekdahl och Åkerman, att de icke
bort, på sätt som skett, åsidosätta för tullverkets personal särskildt gifna
tydliga föreskrifter. Hvad generaltullstyrelsen menat med uttrycket »på
sätt som skett», borde framgå af inledningen till den skrifvelse, hvarigenom
åt tulldirektören i Göteborg lämnades i uppdrag att meddela den
af styrelsen beslutade, tillrättavisningen. Och i denna inledning anfördes,
att från Ekdahl och Åkerman infordrats förklaring i anledning däraf, att
en af dem gjord anmälan om af förmän vidtagna olagliga åtgärder icke
ingifvits till generaltullstyrelsen utan till Riksdagens justitieombudsman.
Detta uttryck kunde näppeligen förstås annorlunda, än att styrelsen ansett,
att tullvaktmästarne icke haft rätt att göra angifvelse i saken hos justitieombudsmannen,
men däremot varit lagligen förpliktade att med angifvelsen
vända sig till generaltullstyrelsen.

I sin till mig afgifna förklaring hade generaltulldirektören och styrelsens
i beslutet deltagande ledamöter emellertid gjort gällande, att sty —

1908 —

relsens mening med åtgärden varit att hos tullvaktmästarne inskärpa skyldigheten
för dem att hos styrelsen göra vederbörlig anmälan om förekommande
missförhållanden, och detta oafsedt om sådan anmälan äfven
ingåfves till annan myndighet eller ej. I förklaringen hade tillika anförts,
att åtgärden icke vore någon bestraffning, samt att styrelsen icke kunnat
afse att förmena vaktmästarne deras rätt att med angifvelse vända sig till
äfven justitieombudsmannen eller annan vederbörlig myndighet.

Det var således tredje stycket al § 200, som styrelsen i förevarande
fall funnit tillämpligt. Denna bestämmelses viktigaste innehåll synes mig
vara, att betjänte vid tullverket ålägges såsom en tjänsteplikt att kontrollera
hvarandra och, i händelse underslef skulle förmärkas, därom göra
angifvelse å vederbörlig ort. Lagstiftaren har därvid funnit det vara naturligast,
att anmälan i sådant fall sker hos generaltullstyrelsen, hvilken å
ämbetets vägnar bör tillse, att missförhållanden rättas och förelupna fel
beifras. Med skäl torde bestämmelsen om att det är generaltullstyrelsen
som skall underrättas böra betraktas som sekundär i förhållande till rättsbudet
om tullbetjäningens skyldighet att öfvervaka kamrater eller förmän
och i förekommande fall göra anmälan. Ekdahl och Åkerman hade sålunda
i förevarande fall ådragit sig en tillrättavisning, ehuru de ställt sig
det hufvudsakliga rättsbudet till efterrättelse.

En närmare undersökning visar emellertid, att tillrättavisningen varit
helt och hållet obefogad, eftersom Ekdahl och Åkerman hos generaltullstyrelsen
verkligen tillkännagifvit sina misstankar om förelupna oegentligheter.
Den skrifvelse, som de låtit insända till styrelsen, åtföljdes af
eu afskrift af den hit insända klagoskriften. Klagomålen härstädes innehöllo
uppgifter om en del fall, i hvilka varor antingen icke alls förtullats
eller också åsatts allt för låg tull. Beträffande hvarje sådant uppgifvet
fall åberopades i klagoskriften vittnen, som skulle kunna bestyrka "uppgiftens
riktighet. Klagandena hade således till generaltullstyrelsens förfogande
ställt alldeles samma material för en undersökning, som de härstädes
presterat. Detta tillvägagående kunde icke rimligen betraktas såsom
ett åsidosättande af bestämmelserna i § 200 af 1831 års reglemente.

Hvad förklarandena anfört därom, att den till styrelsen insända afskriften
af klagoskriften icke varit officiellt bestyrkt, syntes icke förtjäna
afseende. Med måttlig frihet i bevispröfningen hade styrelsen allt för väl
varit berättigad att betrakta den till styrelsen inkomna skrifvelsen, jämte
den åtföljande, af två kända personer till riktigheten bestyrkta afskriften,
såsom fullt bevis, att en anmälan af den beskaffenhet, som afskriften utvisade,
inkommit till justitieombudsmansexpeditionen. Hade minsta skäl

Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1908 års Middag. 10

till tvekan härom förelegat, hade styrelsen genom en enkel förfrågan kunnat
förskaffa sig visshet i saken.

Den af generaltullstyrelsen i detta fall vidtagna ämbetsåtgärden fann
jag därför innefatta ett ämbetsfel, och detta fel ansåg jag af flera skäl
påkalla laga beifran.

Fasthållas borde först och främst, att eu anmärkning gjorts, där skäl
till anmärkning saknats, och eu tillrättavisning lämnats, där de tillrättavisade
icke befunnit sig på afvägar. Generaltullstyrelsens chef och ledamöter
hade visserligen i förklaringen betonat, att tillrättavisningen icke
varit straff, men om än åtgärden icke utmynnat i en föreställning, som
officiellt benämnts varning, hade tillrättavisningen haft alla eu varnings
kännetecken utom själfva namnet. Det var ock att befara, att en dylik
tillrättavisning, som i likhet med en meddelad varning icke kunde i besvärsväg
undanröjas, med hänsyn till tullbetjäningens osäkra ställning
kunde erhålla samma påföljder som en varning, exempelvis vid frågor om
befordran eller entledigande. Den allmänna rättskänslan fann jag därför
kräfva, att åt de båda tullvaktmästarne lämnades den upprättelse, som
var möjlig att åstadkomma, genom ett af domstol meddeladt beslut, hvarigenom
blefve fastslaget, att de; haft rätt och styrelsen orätt.

Saken hade äfven en annan innebörd. Styrelsens beslut hade, såsom
af det redan anförda framgår, blifvit affattadt i en form, som felaktigt
återgaf styrelsens verkliga syfte. Den af styrelsen i dess skrifvelse till
tull direktören i Göteborg använda formuleringen kunde antagas hos de
tillrättavisade hafva framkallat den föreställningen, att de icke ägt att med
sina klagomål vända sig till justitieombudsmannen. Därmed hade ock
styrelsens åtgärd i visst afseende medfört osäkerhet i fråga om den allmänna
medborgerliga rätt att föra klagan, som våra grundlagar genom
justitieombudsmansämbetets inrättande velat hägna. Affattningen af omförmälta
skrifvelse, hvilken styrelsen vid förklaringens afgifvande syntes
icke helt gilla, antydde också, att beslutet fattats af förhastande. Då det
icke kunde anses vara helt och hållet uteslutet, att styrelsens ifrågavarande
beslut i någon mån dikterats af en ögonblickets misstämning, som icke
gifvit behörigt utrymme åt lugn besinning, eller af ett öfverskattande af
styrelsens värdighet såsom öfverordnad myndighet, var det enligt min mening
af synnerlig vikt, att ett under dylika omständigheter tillkommet
felaktigt beslut lagligen beifrades. Vid bedömandet af den till styrelsen
insända skrifvelsen syntes också styrelsen hafva ådagalagt en onödig och
förhatlig formalism.

På grund af hvad jag anfört, uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea
hofrätt att för ifrågavarande beslut inför hofråtten anställa åtal mot ge -

1908 —

neraltulldirektören Cederschiöld och samtlige i det anmärkta beslutet deltagande
ledamöter, hvilka sistnämnde på grund af stadgandena i § 8 af
instruktionen för generaltullstyrelsen den 1 november 1878 med generaltulldirektören
delade ansvaret för den beslutade åtgärden. I det åtal, som
på grund af detta mitt uppdrag blefve anställdt, borde advokatfiskal å
de tilltalade, för hvad de i förevarande hänseende låtit komma sig till
last, yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, och skulle advokatfiskalen
jämväl hemställa, att, därest hofrätten skulle finna detta yrkande
icke kunna bifallas, hofrätten åtminstone måtte uttryckligen förklara, att
de tilltalade förfarit felaktigt.

På det åtal, som i enlighet med dessa föreskrifter anställdes af advokatfiskal,
meddelade hofrätten utslag den 24 december 1907.

I detta utslag förklarade sig hofrätten finna, att generaltullstyrelsen
måste anses hafva genom den af styrelsen den 2 september 1907 beslutade
skrifvelsen förordnat, att Ekdahl och Åkerman skulle meddelas tillrättavisning
för det desse i fråga om de i deras skrifvelse till mig omförmälta
olagligheter af förmän inom tullverket åsidosatt sin skyldighet att göra
anmälan hos styrelsen i öfverensstämmelse med föreskrifterna i § 200 af
tiänstgöringsreglementet för tullverket den 1 oktober 1831.

Vidare utlät sig hofrätten: Som emellertid Ekdahl och Åkerman, hvilka,
enligt hvad i målet vore upplyst, med skrifvelse, som den 26 augusti 1907
inkommit till styrelsen, öfverlämnat och däri åberopat sin till mig ställda
skrifvelse, därigenom fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt § 200 i
tjänstgöringsreglementet, samt vid sådant förhållande fog för den beslutade
tillrättavisningen saknats, funne hofrätten skäligt döma generaltulldirektören
Cederschiöld, byråchefen Eklund, Ruus, Nordqvist och Eneman,
hvilka fyra sistnämnde såsom ledamöter närvarit vid det styrelsens
sammanträde, då ifrågavarande beslut fattats, utan att de därvid låtit till
protokollet anteckna från beslutet afvikande mening och följaktligen enligt
grunderna för 3 § i instruktionen för generaltullstyrelsen den 1 november
1878 vore jämte generaltulldirektören ansvariga för den beslutade åtgärden,
att för det ämbetsfel, de genom nämnda beslut låtit komma sig till last,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen bota, generaltulldirektören 100
kronor samt en hvar af Eklund, Ruus, Nordqvist och Enernan 25 kronor.

Lagstridigt ådömande af vanfräjdspåföljd.

Genom utslag den 29 november 1906 dömde Resele tingslags häradsrätt,
under åberopande af, bland annat, 12 kap. 4 ocli 21 §§ strafflagen,

- 1908 —

Per Teodor Gertie att undergå straffarbete för ett förfalskningsbrott i 2
månader och för ett annat sådant brott i 4 månader, eller således tillhopa,
i 6 månader, samt att vara förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess ett år förflutit från det häri efter utståndet straff blifvit frigifven.

Emot detta utslag anmärkte jag, att då intetdera af de särskilda förfalskningsbrotten
ansetts förskylla så högt straff som straffarbete i 6
månader, och följaktligen förlust af medborgerligt förtroende icke kunnat
emot stadgandena i 2 kap. 19 § strafflagen, sådant nämnda lagrum lyder
i lagen den 17 mars 1905, ådömas för någotdera förfalskningsbrottet, sådan
påföljd icke heller bort utsättas vid det sammanlagda straffet.

Sedan denna, anmärkning delgifvits domhafvanden i Ångermanlands
västra domsaga, häradshöfdingen Teodor Ringenson, hvilken vid utslagets
meddelande fort ordet i häradsrätten, anförde häradshöfdingen i afgifven
förklaring följande. Utslaget syntes icke stå, i strid med stadgandet i 12
kap. 21 § strafflagen, att den skall dömas medborgerligt förtroende förlustig,
som efter 4 § i samma kapitel pröfvas skyldig till straffarbete i
minst 6 månader. Gerde hade visserligen förskyllt det honom ådömda
straffet, straffarbete i 6 månader, för tvä, särskilda förfalskningsbrott,
men då han väl finge anses genom föröfvandet af nämnda två brott hafva
ådagalagt större brottslighet, än om han skulle hafva föröfvat allenast ett
förfalskningsbrott, hvarför ådömts straffarbete i 6 månader, hade häradshöfdingen
ansett stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen, att påföljden förlust
af medborgerligt förtroende skall ådömas, där »brottet» varder hela,gdt med
straffarbete i minst G månader, ej föranleda, det stadgandet i 12 kap.
21 § icke vore tillämpligt i förevarande fall.

Den uppfattning, häradshöfdingen Ringenson sålunda i utslaget tilllämpat
och sedermera i förklaringen sökt försvara, är uppenbarligen felaktig.
Den svenska rättens regler för bestraffande af två eller flera reelt
konkurrerande brott medföra, att för hvarje sådant brott skall särskild!
utsättas det straff och annan påföljd, som samma brott förskyllt. Om,
såsom i förevarande fall varit händelsen, intet af brotten för sig ådragit
gärningsmannen förlust af medborgerligt förtroende, är tydligen orimligt
att efter sammanläggning af ådömda frihetsstraff ålägga sådan påföljd.

Genom häradsrättens felaktiga beslut, för hvilket häradshöfdingen
Ringenson var ansvarig, hade obehörigen tillskyndats den dömde ett allvarligt
lidande. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal en vid Svea

— 1908 —

hofrätt att för ifrågavarande fel i domareämbetets utöfning inför hofrätten
Anställa åtal mot häradshöfdingen; och borde advokatfiskalen därvid ej
mindre å häradshöfdingen yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
ån äfven, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
fjerde, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet härmed af advokatfiskalen anställdes, meddelade;
hofrätten, efter föregången skriftväxling, utslag den 30 december
1907. Hofrätten yttrade däri, att som häradsrättens omförmälta utslag
vore* felaktigt i anmärkta hänseendet, samt häradshöfdingen RingensoiT,
hvilken vid utslagets meddelande tjänstgjort såsom ordförande i häradsrätten,
vore för beslutet ansvarig, funne hofrätten, jämlikt 25 kap. IT §
strafflagen, skäligt döma häradshöfdingen att för det'' fel, hvartill han sålunda
i domareämbetets utöfning gjort sig skyldig, bota 25 kronor.

Försumlighet i fråga om expedierande af straffuppgifter.

Under den af mig år 1907 företagna inspektionsresa granskades, bland
annat, Norrlands dragonregementes krigsrätts protokoll. Härvid anmärktes,
afl beträffande eu del af krigsrätten meddelade utslag, hvarigenom straffansvar
ådömts, af beskaffenhet att uppgift därom bort lämnas till straffregistret,
visserligen fanns i brädden af vederbörande protokoll antecknadt,
att uppgift till straffregistret expedierats, men däremot icke dagen angifven,
då afsändande! skulle hafva skett.

Efter min återkomst till hufvudstaden inhämtade jag emellertid, att i
afseende å två af dessa utslag uppgifter till straffregistret icke inkommit,
nämligen krigsrättens utslag:

den 3 maj 1906, hvarigenom Ni ls Ej nar Berthold Wallberg dömts
för olofligt undanhållande att undergå sträng arrest i 8 dagar samt för
underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten grina befallning att hållas i
fängelse en månad, samt

den 23 maj 1906, hvarigenom Olof Alfred Sandberg dömts för andra
resan rymning att hållas i fängelse en månad 15 dagar.

Härförutom erfor jag, att i afseende å följande af krigsrätten meddelade
utslag föreskrifna uppgifter inkommit till straffregistret först den
24 maj 1907, nämligen krigsrättens utslag: den 22 mars 1907 angående
Karl Verner Lundqvist, den 8 april 1907 angående Ernst Gustaf Forselius,
den 12 april 1907 angående Verner Engström och den 16 april 1907 angående
Karl Vangberg.

1008 —

I anledning af hvad sålunda förekommit anmodade jag auditören G.
Ährling, hvilken i nämnda egenskap tjänstgjort i krigsrätten vid ifrågavarande
utslags meddelande, att till mig inkomma med yttrande; och anförde
Ährling i afgifven förklaring följande. Nils Ejnar Berthold Wallberg
hlef under den tid straffuppgift skulle expedieras ställd under nytt åtal
och dömdes den 23 maj »1907» till urbota straff, med hvithet det den 3
i samma månad ådömda straffet sammanslogs, och expedierades därvid en
sammanhängande straffuppgift. —• För Olof Alfred Sandberg hade, enligt
hvad krigsrättsprotokollen gåfve vid handen, straffuppgift expedierats,, men
kunde Ährling, som själ!'' ej hade postbok utan vore hänvisad att använda
respektive skvadroners eller regementsexpeditionens eller understundom
rådstufvurättens postbok, ej säga när den afgått. — I nu sagda förhållande
torde ock anledningen vara till att uppgifterna inkommit för sent; och
hade det varit Ährling omöjligt att kontrollera afsändningsdagarne.

Ährling hemställde därför, att jag måtte låta bero vid den varning,
som gifvits genom förklaringens infordrande.

Enligt 1 § i lagen om straffregister den 17 oktober 1900 skall i
justitiedepartementet finnas straffregister, innehållande vissa uppgifter angående,
bland andra, den som af rikets domstolar dömts till fängelse. Sådan
uppgift skall enligt 2 § 1 mom. innefatta upplysning om den dömdes namn
och hvad i öfrig! må erfordras till hans betecknande, samt om förbrytelsen
och domen.

Af § 1 i kung!, kungörelsen om uppgifter till straffregistret m. in.
den 17 oktober 1900 framgår vidare, att straffuppgift från krigsrätt skall
undertecknas af auditören; att uppgift angående muntligen afkunnadt utslag
skall afsändas inom 14 dagar efter afkunnande!; samt att angående dagelig
då uppgift från underrätt afsändes, skall anteckning göras i brädden af
det protokoll, hvari utslaget är intaget.

Af ett på min begäran af vederbörande tjänsteman i justitiedepartementets
statistiska byrå utfärdadt intyg framgick, att uppgift angående den
Wallberg genom krigsrättens utslag den 3 maj 1906 ålagda bestraffning
likasom straffuppgift angående Sandberg ännu den 6 november 1907 icke
inkommit till byrån.

Vidare var utredt, att straffuppgifterna angående Lundqvist, Forselius,
Engström och Vangberg blifvit för sent expedierade.

Den försumlighet i tjänsten, som auditören Ährling i förevarande hänseende
låtit komma sig till last, syntes mig icke böra lämnas utan laga
beifran. Jag uppdrog därför åt krigsfiskalen att för ifrågavarande tjänste —

190S —

fel ställa Ährling under tilltal inför krigshofrätten med yrkande om ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

_ Sedan.. i enlighet härmed åtal blifvit af krigsfiskalen anställdt emot
auditören Ährling, meddelade krigshofrätten utslag i målet den 30 december
1907. Krigshofrätten yttrade däri, att som Ährling i de anmärkta hänseendena
visat försummelse i fullgörande af tjänsteplikter, som jämlikt
lagen om straffregister och kungl. kungörelsen om uppgifter till straffregistret
och registrets förande ålegat honom i hans egenskap af auditör,
ftinne krigshofrätten skäligt jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma
Ährling för hvad i målet förts honom till last att höta 75 kronor.

Fråga om skyldighet att lösa expedition i ett lagfarts ärende.

Senast afgifna ämbetsberättelse innehåller (sid. 62) redogörelse för utgången
af ett åtal, som min företrädare i justi tieombudsmansämbetet låtit
anställa mot häradshöfdingen Johan Arvid Lilliesköld i ändamål att bereda
Borås-Alf vesta järnvägsaktiebolag godtgörelse för lösen och stämpelafgift
för en expedition, som bolaget icke hatt laglig skyldighet att lösa, Genom
utslag den 23 oktober 1906 hade Kungl. Maj:t ålagt häradshöfdingen att,
emot återfående af den utfärdade expeditionen, till bolaget återbära hvad
det fått utgifva i lösen och stämpel för densamma,

Kungl. Maj:ts utslag var emellertid icke enhälligt, i det att justitierådet
G. E. Sundberg, som deltog i målets afgörande, därvid uttalade
följande särskilda mening:

»Jag anser, lika med aktor i målet, gällande författning om expeditionslösen
böra sålunda förstås, att i förevarande fall expedition icke skolat
åt bolaget utskrifvas utan dess uttryckliga begäran därom. Men författningen
är härutinnan icke klar och tydlig, utan goda skäl hafva enligt
mitt förmenande legat till grund för häradshöfdingen Lillieskölds motsatta
tolkning af densamma. Äfven justitieombudsmannen tyckes ej hafva ansett
det anmärkta förfarandet stå i uppenbar strid mot författningen, då
han i sin till grund för åtalet liggande skrifvelse till advokatfiskalsämbetet
ej velat lägga Lilliesköld till last, att denne gjort sig skyldig till ämbetsbrott.
Justitieombudsmannen har allenast anmodat advokatfiskalsämbetet
framställa yrkande därom, att domstolarna måtte med förklarande, att
Lilliesköld uti förevarande fall förfarit felaktigt, förplikta honom till ersättningsskyldighet.

- 1908 —

Detta yrkande har advokatfiskalsämbetet hos Kung!. Maj:t närmare
utvecklat sålunda, att, äfven om Lillieskölds åtgärd att hos bolaget uttaga
lösen och stämpelafgift för den ifrågakomma expeditionen skulle kunna
anses icke direkt stridande mot uttryckligt lagstadgande, det emellertid i
målet, där fråga vore allenast om återbäring af sagda avgifter, gällde att
bedöma, icke blott huruvida åtgärden vore stridande mot lag, utan jämväl
huruvida densamma stode i tydlig öfverensstämmelse med lag och bolaget
således haft skyldighet utlösa expeditionen, samt att advokatfiskalsämbetet
ansåge Lilliesköld skyldig återbära afgifterna, ''om än hans oriktiga åtgärd
icke anses såsom tjänstefel’. Dessa uttalanden gifva till känna, hurusom
aktor i målet med åtalet afsett icke blott att beifra ett af Lilliesköld begånget
felaktigt förfarande utan jämväl och hufvudsakligen att få fastslagen
förklaring af ett otydligt stadgande i författningen om expeditionslösen
i öfverensstämmelse med den tolkning, aktor däråt gifvit, och
på grund af denna förklaring få Lilliesköld dömd till ersättningsskyldighet.
Ett sådant aktionsmål, af civil natur, är dock okändt för vår lagstiftning.
Till stöd för detsamma kan kungl. förklaringen af den 23 mars 1807 så
mycket mindre åberopas, som denna författning uppenbarligen har till
ändamål att värna om domarekallet och skydda underdomarne från att för
sina ämbetsåtgärder blifva utsatta för trakasserier eller rättegångar i andra
fall, än då därtill kompetent myndighet pröfvar skäligt ställa dem under
tilltal. År det så, att en åtgärd af underdomare står i uppenbar strid
med gällande lag eller författning, då skall han därför ställas under tilltal
samt dömas till ansvar och skadestånd, och hans ansvar bör — i synnerhet
om hans olagliga förfarande tillkommit för egen vinning — bestämmas
strängt, då det särskilda skydd, honom tillförsäkrats genom 1807 års förklaring,
bort mana honom att taga sig till vara. År det åter tvifvelaktigt,
huruvida domarens ifrågakomna åtgärd är lagstridig eller icke, då får,
därest besvär emot denna åtgärd ej kunna föras hos högre rätt, enskilda
parten nöja sig med det sätt, hvarpå domaren efter bästa förstånd och
samvete handlat, äfven om därigenom någon sportel tillgodokommer domaren,
likasom staten får åtnöjas med samma åtgärd, äfven om därigenom
någon förlust genom minskad stämpelinkomst staten tillskyndas.

Skulle åter till följd af den olika tillämpning, ett stadgande vunnit
hos de särskilda underdomstolarna, stadgandet nödvändigtvis behöfva tolkning,
kan förklaring vinnas öfver civil- och kriminal- samt kyrkolag på
det i 88 § regeringsformen angifna sätt och öfver andra lagar eller författningar
genom hänvändelse till den, som lagen eller författningen utfärdat.
Och därefter, men ej förr, må den sålunda gifna tolkningen eller

1908 —

förklaringen mot underdomaren, som ej efterlefver densamma, göras gällande
genom fiskalisk aktion.

På grund af hvad jag sålunda anfört afgifver jag följande votum:

linär, äfven om gällande författning om expeditionslösen uti ifrågavarande
hänseende rätteligen bör tolkas på det sätt, advokatfiskalsämbetet
1 målet påstått, författningen dock ej härutinnan är så tydlig och klar,
att Lilliesköld genom sitt mot samma'' tolkning stridande förfarande gjort
sig skyldig till ämbetsfel,

samt hvad advokatfiskalsämbetet anfört därom, att Lilliesköld i allt
fall borde dömas till ersättningsskyldighet, ej förtjänar afseende,

pröfvar jag lagligt fastställa det slut, hvartill hofrätten i målet
kommit.»

Dröjsmål med utmätning.

I en hit ingifven klagoskrift anförde styrelsen för Richard Andersons
cigarrfabriksaktiebolag i Norrköping hufvudsakligen följande.

Sedan bolaget å firman P. Siegbahn & son i Ronneby för inkassering
öfverlåtit en af bolaget den 28 april 1906 utställd, af Malte Johansson 1
Ronneby redd till betalning en månad därefter accepterad växel å 219
kronor, uttog nämnda firma till rådstufvurätten i Ronneby stämning å Johansson
med yrkande att utbekomma växelbeloppet jämte ränta och kostnader.
Genom dom den 18 juni 1906 blef Johansson af rådstufvurätten
förpliktad att till firman utgifva 219 kronor jämte 6 procent ränta från
förfallodagen, tills likvid komme att ske, äfvensom 23 kronor i ersättning»-för rättegångskostnaden. Denna dom blef den 26 juni för verkställio-het
ingifven till kronofogden i Blekinge läns östra fögderi G. Lindeberg.
Först den 18 påföljande augusti lämnades gäldenären underrättelse om att
utmätning komme att hos honom ske, och den 24 i samma månad, eller
dagen innan den i 139 § utsökningslagen bestämda redovisningstid af två
månader gått till ända, verkställdes utmätning, därvid utmättes en gäldenären
tillhörig fastighet, Ronneby Bräknegården n:r 6. Utmätningsåtgärden
förlorade emellertid all verkan i följd af att gäldenären inom en månad
därefter råkade i konkurs, hvarför ärendet den 29 september 1906 måste
från. verkställighet återtagas. Den hos kronofogden förda dagboken i utsökningsmål
lämnade icke svar på den frågan, hvarför kronofogden dröjt
med hvarje, åtgärds vidtagande i det närmaste intill dess två månader förflutit
efter det. ärendet för verkställighet inkom, eller hvad anledningen
kunde vara därtill, att i strid med 62 § utsökningslagen fastighet och icke
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. n

lösören tagits i mät. Det senare förefölle så mycket mera oförklarligt,
som gäldenären enligt en af honom upprättad tablå vid konkursens början
haft lösegendom till värde af 4,312 kronor 34 öre. Det vore svårt att
värja sig för den föreställningen, att utmätningsmannen af en ren försummelse
låtit ärendet ligga i nära två månaders tid och, då han slutligen
funnit, att tiden var så långt framskriden, att han omöjligen kunde hinna
att få lösegendomen utmätt och försåld inom den i 139 § utsökningslagen
bestämda tid af två månader från behöriga handlingars ingifvande, i stället
företagit sig att utmäta gäldenärens fastighet för att om möjligt söka
undgå den påföljd, sistnämnda lagrum stadgade. Visst vore, att, för den
händelse kronofogden, sin plikt likmätigt, ofördröjligen efter det handlingarna
för verkställighet till honom öfverlämnats, utmätt och försålt
lösegendom, så hade bolaget före konkursens utbrott utbekommit hela
sin fordran med ränta och kostnader. Då bolaget alltså ansåge, att kronofogden
genom sin ifrågavarande underlåtenhet gjort sig skyldig till
tjänstefel, ville bolaget hemställa, att, därest förhållandena därtill gåfve
anledning, åtal måtte mot kronofogden anställas, och bolaget därvid beredas
tillfälle att framställa sina ersättningsyrkanden.

Vid klagoskriften hade fogats utdrag af rådstufvurättens protokoll i
växelmålet äfvensom utdrag af kronofogdens dagbok i utsökningsmål, i
hvad rörde nu ifrågavarande utmätningsärende. Tillika hade bilagts ett
af Johansson den 24 oktober 1906 till bolaget aflåtet bref, däri Johansson
erbjudit bolaget 20 procent af dess fordran, därest bolaget ville godkänna
denna betalning såsom full likvid, och beträffande varulagret yttrat, att
det till stor del vore okurant, och att i händelse af dess försäljning på
auktion sannolikt knappt kunde påräknas mer än 10 procent utdelning i
konkursen.

En jämväl bilagd tablå, som enligt en därå förekommande blyertsanteckning
syntes afse Johanssons affärsställning, upptog tillgångar bestående
af varulager, fordringar och inventarier, till ett sammanlagdt värde af
4,312 kronor 34 öre.

Sedan denna klagoskrift delgifvits kronofogden Lindeberg, anförde
denne i afgifvet yttrande, bland annat, följande.

Ungefär samtidigt med bolagets utslag inkommo till Lindeberg för
verkställighet mot Johansson dylika utslag från fyra andra utmätningssökande,
och uppgingo sammanlagda fordringsbeloppen å dem till omkring
1,600 kronor. Vid detta förhållande gjorde sig Lindeberg under hand
genast underrättad om gäldenärens tillgångar och erfor därvid, att hans
lösöretillgångar voro värdelösa, något som Lindeberg redan vid en föregående
utmätning iakttagit, samt att hans hufvudsakliga tillgång, hvilket

- 1908 -

också visade sig vid utmätningen, utgjordes af den senare utmätta fastigheten,
hvars värde ansågs betydligt öfverstiga inteckningarna i densamma.
Då ett ögonblickligt verkställande af samtliga utslagen, hvilket enligt utsökningslagen
ju måste ske samtidigt, skulle medfört, att gäldenären genast
råkat i konkurs, medgaf Lindeberg, hvilket i liknande fall med fördel
för fordringsägarne skett många gånger förut, gäldenären att inom eu
viss kortare tid få så småningom betala ett mål i sänder, i den mån de
till kronofogden inkommit. Härtill hade Lindeberg ansett sig hafva så
mycket större skäl — särskild! i det klagande bolagets intresse, hvars begäran
om verkställighet var den andra i, ordningen — som Lindeberg erhållit
underrättelse att gäldenären ägde släktingar med förmåga och vilja att
hjälpa honom, om Lindeberg ej ginge för brådstörtad! till väga. — Då
emellertid upplåningen ej af gäldenären bedrifvits nog kraftigt, måste
Lindeberg låta sitt löfte till honom förfalla och skrida till utmätning för
samtliga utslagen. Vid denna verkställdes i laga ordning undersökning,
och befanns gäldenären därvid, hvilket Lindeberg redan förut kände till,
i saknad af allt inre lösbo såsom möbler och dylikt. De enda lösören,
som funnos, utgjordes af en del okuranta och således så godt som värdelösa
rester af gäldenärens, enligt hvad det ville synas, ursprungligen obetydliga
varulager, hvilka rester på en exekutiv auktion ej kunnat betinga
ett sammanlagdt pris af högre belopp än vid pass 75 kronor. Några bodinventarier,
som ej tillhörde fastigheten, funnos ej af värde utöfver 25
kronor. Något annat att utmäta än fastigheten hade sålunda ej stått Lindeberg
till buds, och Lindeberg ville bestrida, att han genom dess utmätande
gjort sig skyldig till något olagligt förfarande. Gent emot Lindebergs
undersökning vid utmätningsförrättningen borde icke vitsord tillmätas
en icke underskrifven och i allo obestyrkt uppgift. Lindeberg hade
följaktligen ej blott förfarit lagligt med ifrågavarande ärende utan dessutom
med hänsyn till den kännedom, han om förhållandena i saken ägt,
sökt att, i högre grad än han i egenskap allenast af utmätningsman varit
pliktig, tillgodose bolagets intresse i ärendet.

Till bemötande af kronofogdens förklaring anförde bolaget i afgifna
påminnelser, bland annat, att Johanssons lösöretillgångar i konkursbouppteckningen
upptagits till ett värde af 3,527 kronor 64 öre, samt att boets
fastighet enligt bouppteckningen värderats till 10,000 kronor men varit
intecknad för 11,000 kronor.

En bilagd afskrift af konkursbouppteckningen utvisade, att bland tillgångarna
i konkursboet upptagits ett fickur, värderadt till 35 kronor, handelsvarulager
till värde af sammanlagdt 2,711 kronor 26 öre, butiksinven -

1908 -

tarier m. m. till värde af 474 kronor, fordringar till belopp af 307 kronor
38 öre samt ett kontant belopp af 8 kronor 20 öre.

I anledning af hvad bolaget anfört i sina påminnelser infordrade
jag från kronofogden förnyadt yttrande i ärendet. Kronofogden anförde
därvid, bland annat,

att konkursbouppteckningen, hvilken upprättats den 5 oktober 1906,
icke kunde åberopas såsom bevis i fråga om gäldenärens förmögenhetsförhållanden
vid tiden för utmätningsförrättningen;

att vid exekutiva auktioner å landsbygden för försäljning af utmätt
gods sällan några spekulanter plägade komma tillstädes, hvarför godset i
allmänhet måste försäljas för så godt som ingenting;

att gäldenärens varulager, som enligt hans egen uppgift i konkursbouppteckningen
upptagits efter fakturavärde, vid försäljning å konkursauktion
inbragt endast omkring 1,500 kronor, af hvithet belopp intet
blifvit öfver till oprioriterade fordringsägare;

att gäldenären vid utmätningsförrättningen uppgifvit, att fastigheten
vore intecknad för 10,000 kronor, en uppgift som Lindeberg, i saknad af
gravationsbevis, icke då kunnat kontrollera;

att fastighetens värde i bouppteckningen upptagits enligt taxeringsvärdet,
som åsatts efter sista köpeskillingen, ehuru fastigheterna i orten
betydligt stigit i värde efter sista köpet;

samt att vid dessa förhållanden, jämväl med inberäkning af lösegendomen
såsom någon värdefullare tillgång, Richard Andersons cigarrfabriksaktiebolag
icke kunnat däraf utfå något af sin fordran och sålunda icke
genom Lindebergs åtgörande lidit någon skada.

Vid kronofogdens senare förklaring; fanns fogadt ett af länsmannen
Ernst Abramson, i egenskap af rättens ombudsman i Johanssons konkurs,
utfärdadt intyg, af innehåll att behållningen af konkursmassans å
auktion försålda lösbo utgjorde 1,399 kronor 84 kronor, samt att denna
behållning sannolikt komme att åtgå till gäldande af konkurskostnader
och med förmånsrätt bevakade fordringar.

* * *

Det af Richard Andersons cigarrfabriksaktiebolag i förevarande fall
åberopade lagrum, 139 § utsökningslagen, ålägger kronofogde å landet
såsom en tjänsteplikt att företaga begärd utmätning så snart, att, där lös
egendom af annat slag än fartyg, gods i fartyg eller fordran eller rättighet
tages i mät, försäljning af det utmätta hinner verkställas inom två
månader från det fogden emottagit de handlingar, på grund hvaraf utmät -

1908 -

ning begärts. Påföljd för underlåtenhet härutinnan är, att fogden själf
svarar för det belopp, hvarför utmätning bort ske. Sådant ansvar inträder
dock icke, om gäldenären fått anstånd af borgenären eller om för utmätning
eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen icke kunnat
förekomma. Dock skall hindret, för att räknas till ursäkt, vara an tecknad
t i dagboken i utsökningsmål.

I förevarande fall hade kronofogden Lindeberg enligt min tanke åsidosatt
denna sin tjänsteplikt. Själfklart är, att utmätning bör företagas så
snart ske kan utan hinder af andra lika angelägna tjänstegöromål. Och
en yttersta gräns, öfver hvilken utmätningens företagande icke får uppskjutas,
framgår af bestämmelsen i 89 § utsökningslägen, att kungörelse
om auktion å lösören skall i regeln ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles. För bolagets fordran hade emellertid Lindeberg skridit till utmätning
så sent, att, därest lös egendom utmätts, auktion därå omöjligen
kunnat hållas inom den i 139 § utsökningslägen bestämda tid. Något hinder
för utmätningens tidigare verkställande fanns ej antecknadt i dagboken.
Hvad Lindeberg anfört därom, att han hade sig bekant, att lös
egendom icke fanns att utmäta, syntes icke förtjäna afseende, då Lindeberg
naturligen varit pliktig att genom ett i laga ordning företaget utmätningsförsök
söka få konstateradt, huru härmed förhöll sig. Därtill
korn, att den utredning, som af bolaget företetts, kunde anses ådagalägga,
att lös egendom verkligen funnits att utmäta.

Tillika fann jag anmärkningsvärdt, att kronofogden Lindebergs förfarande
gent emot gäldenären, långt ifrån att ursäkta dröjsmålet med utmätningen,
ådagalade eu betänklig missuppfattning af grunderna för vårt
utsökningsväsende. Tillåtelsen till gäldenären att under hand afbetala på
de för verkställighet aflämnade utslagen, i den ordning de inkommit, syntes
mig vara afgjordt stridande mot den grundsats, hvarpå bestämmelsen
i 58 § utsökningslägen om samtidigt verkställande af utmätning för två
eller flera borgenärers fordringar hvilar.

Enligt min mening hade således Lindeberg bort i första hand utmäta
den lösa egendom, som kunnat finnas i gäldenärens bo, och först i händelse
det visat sig, att sådan egendom af erforderligt värde ej funnits, för
skillnaden utmäta fastigheten.

Att Lindeberg utmätt fastigheten, borde äfven ur eu annan synpunkt
betraktas såsom ett fel af honom. Vid utmätande af fastigheten, hvilken,
enligt hvad sedermera visat sig, var intecknad för 11,000 kronor och taxeringsvärderad
till allenast 10,000 kronor, förelåg icke något gravationsbevis,
hvadan det icke var för Lindeberg möjligt att bedöma, huruvida fastigheten
lämnade någon som helst tillgång till skuldens betalande. Vid sådant

- 1908 -

förhållande hade Lindeberg haft en ytterligare anledning att i första hand
utmäta lös egendom och endast för eventuellt uppkommande brist hålla
sig till fastigheten.

Äfven om det kunde anses sannolikt, att en tidigare företagen utmätning
skulle hafva påskyndat konkursens utbrott, och sålunda äfven en
i laga tid och ordning företagen utmätningsåtgärd skulle hafva blifvit utan
verkan, ansåg jag, att denna omständighet icke kunde förringa Lindebergs
fel.

Jag aflat fördenskull till Konungens befallningshafvande i Blekinge
län en skrifvelse, däri jag anhöll, att eu åklagare måtte förordnas att emot
kronofogden Lindeberg utföra åtal för ifrågavarande tjänstefel. I en för
åklagaren utfärdad instruktion uppdrog jag åt honom att i målet yrka
ansvar å Lindeberg efter lag och sakens beskaffenhet samt i mån af befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som bolaget, sedan detsamma
lämnats tillfälle att yttra sig i målet, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot kronofogden Lindeberg anställdt inför
Östra häradsrätt. Under målets fortgång erhöll jag emellertid underrättelse,
att Lindeberg lämnat bolaget godtgörelse för dess förlust, samt
att bolaget i följd däraf frånträdde sin talan mot Lindeberg.

Vid sådant förhållande ansåg jag åtalet böra förfalla, hvarför jag anmodade
åklagaren att återkalla sin talan i målet.

Ärenden, som föranledt annan åtgärd än åtal.

1. Om tid för valförrättning.

I en af magistraten i Kristinehamn den 19 november 1906 utfärdad
kungörelse blefvo stadens vid allmän rådstuga röstberättigade invånare
kallade att torsdagen den 13 december 1906 från kl. 10 f. in. inför magistraten
å rådhuset välja 15 ledamöter af stadsfullmäktige för 4 år från
den 1 januari 1907. I kungörelsen tillkännagafs tillika, att vid valet
komme den ordning att iakttagas, att röstsedlarne blefve af magistraten
mottagna, icke som förr efter upprop, utan under tiden från kl. 10 f. m.
till och med kl. 2 e. in., i den mån de röstägande inställde sig. Sistnämnda
klockslag komme, enligt hvad i kungörelsen vidare meddelades,
dörrarne till session srummet att stängas, hvarefter dock skulle fortsättas
med mottagande af röstsedlar från dem, som då vore inkomna.

Med öfverlämnande af ett tidningsurklipp, innehållande ifrågavarande
kungörelse, anmärkte handlanden C. G. Norling i en hit insänd klagoskrift,
dels i förbigående att valet utsatts på olämplig dag och tid, dels

- 1908 -

ock hufvudsakligen att genom den meddelade föreskriften om vallokalens
stängning kl. 2 e. in. de flesta röstberättigade gått miste om sin rösträtt,
enär de icke kunnat infinna sig före det bestämda klockslaget.

I afgifven förklaring öfver denna klagoskrift erinrade magistraten
hufvudsakligen, att orimligt vore, om vid val af stadsfullmäktige icke skulle
bestämmas någon tid, efter hvilken röstsedlar ej vidare blefve mottagna;
att klaganden icke gitta! anföra något stöd för sin åsikt, att dagen och
tiden för valet skulle varit olämpliga, eller att den bestämda tiden för
aflämnande af röstsedlar varit för kort; att klaganden själf genom ombud
vid valet afgifvit sin röstsedel i god tid på dagen; att, när dörrarne till
sessionsrummet stängdes något efter kl. 2, där inne funnits ej fullt 20
röstberättigade, hvilka alla fingo aflämna sina röstsedlar; att därefter afvisats
allenast en röstberättigad, hvilken i rummet inkommit på annan
väg än den vanliga; att vid ifrågavarande val röstsedlar afgifvits af 467
personer; att af dessa röstsedlar 3 kasserats och öfriga 464 röstsedlar utvisat
en afgifven röstsiffra af 10,423 röster, under det att hela effektiva
röstetalet i staden enligt röstlängden utgjorde 18,553 röster; samt att dessa
siffror syntes utvisa, att den utsatta tiden varit fullt tillräcklig för dem,
som velat begagna sin rösträtt.

Till bemötande af hvad i förklaringen sålunda blifvit anför dt inkom
klaganden med påminnelser i ärendet, och androg klaganden därvid, bland
annat, att det icke behöfdes och ej heller förr varit brukligt i staden Kristinehamn,
att någon viss tid bestämts för vals afsilande; att exempelvis
i Karlstad val till stadsfullmäktige alltid utsattes på lördagar kl. 5 e. m.
och fortginge så länge någon ville rösta; att den olämpligaste tid, som
kunde väljas, vore en arbetsdag midt på dagen, då de mindre röstägarne
icke kunde infinna sig; att vid valet i Kristinehamn det säkerligen varit
arbetarne som uteblifvit, emedan de icke kunnat infinna sig före kl. 2
e. m.; samt att af en påminnelseskriften åtföljande annons om ett nytt
val framginge, att man från magistratens sida icke kunde vänta det minsta
tillmötesgående.

Den i påminnelseskriften omförmälta annonsen innehöll en af magistraten
den 7 januari 1907 utfärdad kungörelse, hvarigenom staden Kristinehamns
vid allmän rådstuga röstberättigade invånare kallats att den 24 januari
från kl. 10 f. m. inför magistraten å rådhuset välja en ledamot af stadsfullmäktige
i ledigheten efter en afliden person. Enligt denna kungörelse
komme valet att förrättas efter upprop, efter hvars slut senare ankomna
röstägare skulle lämnas tillfälle till afgifvande af röster, dock ej längre
än till kl. 2, då dörrarne komme att stängas och sammanräkning utaf afgifva
röster börjas.

- 1908 -

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit fann jag — som inhämtat,
att antalet röstägande i Kristinehamn år 1904 utgjort 1,690 —
sannolikt, att vid det val, som klagomålen närmast afsågo, eller stadsfullmäktigevalet
den 13 december 1906, någon del af de icke afgifna
rösterna tillkommit arbetare eller andra mindre bemedlade personer, som
varit hindrade att före kl. 2 e. m. inställa sig vid valförrättningen. - Likaledes
kunde jag icke undgå att finna det anmärkningsvärdt, att magistraten
beträffande valet den 24 januari 1907 föreskrifvit omröstning efter upprop,
en anordning, som torde vara ägnad att försvåra deltagandet i ett val.

På grund häraf aflat jag till magistraten en ämbetsskrifvelse, däri
jag anmodade magistraten att i fråga om framdeles förekommande val
noggrannt tillse, att valet utsattes till sådan tid på dagen, att om möjligt
icke någon röstberättigad måtte i följd af tiden för valet hindras att däri
deltaga. Då angående val till stadsfullmäktige icke är föreskrifvet, att
dylikt val skall förrättas efter upprop, hemställde jag tillika till magistraten
att i framdeles förekommande fall tillåta, att röstsedlar a.fgåfves, allt efter
som de röstande inställde sig.

2. Obehörig anteckning i ett flyttning sbetyg.

Handlingarna i ett genom klagomål af landtbrukaren Olof Wilson
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat,

att klaganden den 2 maj 1888 utflyttat från Trönö församling af
Gäfleborgs län;

att klaganden den 1 januari 1897 åter inflyttat till nämnda församling efter
att, enligt egen uppgift, hafva under mellantiden vistats i Norra Amerika;

att nuvarande kyrkoherden i Skepptuna och Lunda församlingars
pastorat J. E. Persson, såsom vice pastor i Trönö församling, vid klagandens
återinflyttning dit angående honom i kolumn 14 af församlingsboken
infört en anteckning af följande lydelse: »saknar intyg om fräjd
etc. % 88—7i 97»;

att komministern E. G. Thegerström, som i egenskap af vice pastor
i församlingen den 8 november 1906 utfärdat ett flyttningsbetyg för
klaganden, i anledning af omförmälta anteckning i församlingsboken ansett
sig böra i nämnda betyg, sedan å raden 11 intygats, att klaganden
åtnjöte medborgerligt förtroende, å raden 12 införa följande anteckning:
»saknar intyg om fräjd d. 2/5 88—1j1 97»;

samt att klaganden i en hit ingifven skrift anmält detta förhållande
till den åtgärd, hvartill detsamma kunde föranleda.

— 1908 -

I af gifven förklaring häröfver anförde kyrkoherden Persson,
att lian vid klagandens återinfiyttning till Trönö församling den 1
januari 189i ansett sig nödsakad att i forsamlingsboken teckna sig till
minnes, huru länge klaganden varit borta från församlingen utan.att
hafva varit kyrkoskrifven annorstädes, och under hvilken tid klaganden
följaktligen saknat intyg om fräjd, äktenskapsledighet och värn pliktsförhållande; att

i strid med hvad klaganden i ärendet ville påstå — eller att pastor
icke finge göra någon annan anteckning om fräjd, än huruvida medborgerligt
förtroende åtnjötes eller icke — förordningen angående kyrkoböckers
förande den 6 augusti 1894 i reglerna till församlingsboken stadgade, att,
därest någon en längre tid innehaft för honom utfärdadt flyttningsbetyg,
utan att detta blifvit i någon församling inskrifvet, borde i församlingsboken
antecknas tiden, under hvilken upplysningar om honom sålunda
saknades, så vidt därigenom någon ovisshet beträffande hans fräjd eller
äktenskapsledighet förefunnes;

att, då klaganden redan den 2 maj 1888 erhållit utflyttningsbetyg till
Norra Amerika och Persson först i maj 1894 tillträdt komministersbefattningen
i Trönö församling och något senare erhållit förordnande att vara
vice pastor därstädes, hade Persson ej kunnat vara annat än oviss beträffande
klagandens fräjd och äktenskapsledighet vid hans återinfiyttning den
1 januari 1897, i synnerhet som klaganden icke med något som helst
bevis intygat, hvar han under tiden vistats;

att, ehuru klaganden påstode, att han vistats i Norra Amerika, intet
hindrade, att han åtminstone en del af tiden uppehållit sig annorstädes;

samt att Persson med stöd af ofvan anförda stadgande ansåge, att
han handlat fullt lagenligt, då den klandrade anteckningen af honom infördes
i församlingsboken, och att han skulle hafva gjort sig skyldig till
tjänstefel, om han underlåtit att då göra en dylik anteckning.

Sedan klagoskriften vidare delgifvits komministern Thegerström för
yttrandes afgifvande, anförde denne, bland annat, att församlingsboken
vore officiell och måste ligga till grund för utfärdande af officiella intyg;
samt att, då kyrkoherden Persson icke genom något slags anteckning
angifvit de skäl, som föranledt honom att göra ifrågakomna anteckning
om klaganden, och Thegerström följaktligen såsom Perssons efterträdare
icke satts i stånd att ingå i pröfning af anteckningens laglighet, hade det
varit förfalskningsbrott af Thegerström att vid flyttningsbetygets utfärdande
— likasom vid utfärdande af alla andra officiella intyg — afvika från församlingsboken.

Den af kyrkoherden Persson afgifna förklaringen blef af klaganden
Justitieombudsmannens ämletsberältelse till 1908 års Riksdag. 12

bemött med påminnelser. I en senare ingifven skrift förmälte sig klaganden
icke vidare hafva något yrkande beträffande Thegerström.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit fann jag, att kyrkoherden
Persson enligt gällande författningar angående kyrkobokföringen
varit berättigad att göra anteckning i församlingsboken om att upplysning
om klaganden saknades för den tid, han innehaft fiyttningsbetyg utan att
vara i någon församling inom riket inskrifven.

Vidkommande däremot den af komministern Thegerström vidtagna
ämbetsåtgärd, som i förevarande ärende varit föremål för min granskning,
hyste jag den bestämda åsikt, att Thegerström öfverskridit gällande författningar,
då han angående klagandens fräjd utlåtit sig på sätt som skett.
Enligt förordningen angående förändrade stadganden i afseende å fräjdbetyg,
som af prästerskapet meddelas, den 20 januari 1865 skola prästbetyg
af ifrågavarande slag i afseende å fräjden innehålla endast, huruvida
den person, för hvilken betyget utfärdas, är förlustig medborgerligt förtroende
eller icke. Andra meddelanden äro således obehöriga.

Angående hvad af Thegerström blifvit anfördt om församlingsbokens
egenskap af grundval för anteckningar i utfärdade betyg är att märka,
att hvad som intygas i utfärdade betyg naturligen måste grunda sig på
anteckningar i kyrkoböckerna och icke får härleda sig från pastors privata
åsikt eller från hörsagor. Häraf följer emellertid ingalunda, att i betyg
skulle få införas allt, som är antecknadt i kyrkoböckerna, utan beror detta
på hvad som angående de olika slagen af betyg kan vara särskildt stadgadt.

Min uppfattning i förevarande hänseende delgafjag komministern Thegerström
genom en ämbetsskrifvelse, däri jag tillika uttalade den förväntan,
att han i framdeles tilläfventyrs förekommande fall af liknande beskaffenhet
skulle noggrann! ställa sig till efterrättelse i ämnet gällande föreskrifter.

3. Fråga, huruvida omyndig förklarad officer kan vara ledamot af

krigsrätt.

Styrelsen för »Maskinaffärernas förening» fäste i en hit ingifven klagoskrift
min uppmärksamhet därpå, att såsom ledamot af den krigsrätt, som
haft att rannsaka häktade skrifvaren Emil Johansson, äfven tjänstgjort
kaptenen vid flottan Fredrik Carlson, oaktadt denne blifvit förklarad
omyndig.

Sedan jag lämnat stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm,
viceamiralen L. Palander, tillfälle att yttra sig öfver denna klagoskrift,
anförde denne uti afgifven förklaring följande.

— 1908 -

I skrifvelse af den 10 december 1898 hade biträdande domaren vid
Stockholms rådstufvurätt 1. Kjebon anmält, att kaptenen Carlson den 3 i
samma månad blifvit af rådstufvurätten försatt i omyndighetstillstånd,
samt att Kjebon förordnats till Carlsons förmyndare. —'' Med anledning af
donna anmälan hade stationsbefälhafvaren den 14 december 1898 aflåtit
en anmodan till advokatfiskalen vid stationen — hvilken enligt flottans
reglemente hade till åliggande, bland annat, att uppå remiss af stationsbefälhafvaren
afgifva utlåtande i förekommande juridiska frågor — att
inkomma med yttrande, huruvida, därest förmyndaren afgåfve infordrad
garanti för de allmänna medel, kaptenen Carlson kunde komma att omhänderhafva,
omyndighetstillståndet borde anses hafva någon inverkan på
hans användande i de tjänstebefattningar, som kunde ifrågakomma. — I
samma dag afgifvet svar meddelade advokatfiskalen, att, därest behörig
säkerhet ställdes för de allmänna medel, kaptenen Carlson kunde komma
att å tjänstens vägnar oinhänderhafva, omyndighetstillståndet icke kunde
inverka på hans användande uti it rågakommande tjänstebefattningar. —
Med stöd af detta advokatfiskal^^ utlåtande, och sedan omförmälta säkerhet
blifvit behörigen ställd, hade kaptenen Carlson under de år, som förflutit
sedan omyndighetsförklaringen, utan inskränkning tagits i anspråk
för olika tjänstebefattningar, däribland äfven som ledamot i stationens
krigsrätt. — Vid förordnande af ledamöter i krigsrätt hade vederbörande
befälhafvare att ställa sig till efterrättelse dels föreskrifterna i §§ 6, 7 och
8 i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes dels enligt
§ 64 i samma förordning jämväl hvad i allmän lag eller särskilda författningar
om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer funnes föreskrifvet,
där det vore tillämpligt. Uti den af £ d. krigshofrättsrådet J. A.
Wallensteen utgifna lagsamlingen för krigsdomstolarna, hvilken med hänsyn
till sin utgifvares erfarenhet på detta område borde få anses äga godt
vitsord, angåfvcs i en under § 7 i nyssnämnda förordning införd förklaring

de allmänna

rf ledamöter i krigs6
§ rättegångs •J

O ö

Ingenstädes i

lagens stadganden, som vid förordnande
rätt skulle iakttagas, och hänvisades där endast till 1 kap
balken, hvilken paragrafs ordalydelse också återgåfves. -något åt nämnda lagrum, hvilka borde vara de enda, som kunde anses
tillämpliga i fråga om förordnande af ledamöter i krigsrätt, återfunnes
någon bestämmelse afseende omyndig; och knappast borde det kunna
fordras, att den, som vore i saknad af särskild juridisk utbildning, skulle

vara mäktig att så intränga i

det föreliggande ens tänkte

af lag

sig

öfver dem, som
väl stationsbefälhafvaren sålunda

lagens

möjli:

anda, att han i ett fall sådant som
heten af några kompetensvillkor ut -

och författning uttryckligen föreskrifvits. — Ehurufunnit,
att kaptenen Carlsons an -

icke

1908

vändande i stationskrigsrätten varit stridande mot något särskilt lagrum,
hade stationsbefälhafvaren dock, så snart under handläggningen af målet
mot Johansson hans uppmärksamhet fästats på det mindre lämpliga i
att som ledamot i krigsrätten tjänstgjord^ en omyndig officer, omedelbart
låtit afbryta det Carlson meddelade förordnandet att vara ledamot i stationskrigsrätten
och ersatt honom med en annan officer.

I afgifna påminnelser yttrade sedermera styrelsen för »Maskinaffärernas
förening», bland annat, att det anmärkta förhållandet uppenbarligen vore
stridande mot gällande lag, samt att styrelsen funne ändamålet med sin
anmälan uppfylldt, om genom ett uttalande af mig blefve för framtiden
fastslaget, att ett så allvarligt och maktpåliggande uppdrag som domarens
ej finge öfverlämnas åt person, som ej vore lämplig och berättigad att
vårda sina egna angelägenheter.

Sannt är visserligen, att i vår rätt icke finnes något stadgande, som
uttryckligen föreskrifver, att ledamot af krigsrätt skall råda öfver sig och
sitt gods. Klart är emellertid, att ett sådant behörighetsvillkor kräfves af
sakens natur i fråga om såväl ledamöter af civila domstolar som bisittare
i krigsdo mstolar. I vår rätts utveckling saknas icke heller hvarje spår af,
att denna själfklara grundsats af lagstiftaren uttalats.

I detta hänseende vill jag närmast erinra om bestämmelserna angående
valbarhet till nämndeman. Enligt 1 kap. 2 § rättegångsbalken, sådant
detta lagrum lyder genom förordningen den 19 juli 1872, kan ej till
nämndeman väljas den, som står under förmynderskap.

Vidare må hänvisas till nu gällande och tidigare stadganden om domares
ålder.

Härom funnos inga bestämmelser före år 1766, men genom förordningen
den 12 november nämnda år angående befrämjande af lagarnes
verkställighet bland rikets ämbetsmän och öfriga undersåtar stadgades,
bland annat, att, på det domareämbetet i synnerhet, såsom för allmänheten
af största vikt-, icke måtte af oförfarna händer skötas, därigenom
både själfva ämbetets anseende skulle lida och mången medborgare kunde
ställas i äfventyr, ingen yngling skulle få tillåtas såsom extraordinär! us
bekläda, domareämbetet i någon rätt, utan att han fyllt sina 25 år, som
vore den ålder, allmänna lagen till förmyndare fordrade. I författningen
yttrades tillika, att det visserligen ej vore mindre maktpåliggande, att
mognad finnes hos den, som ett domareämbete, än den, en enda persons
välfärd vårda skall.

Denna författning förklarades genom kungl. brefvet till hofrätterna
den 30 juli 1776 vara upphäfd, hvarefter åter saknades laga föreskrifter

- 1908 -

om domares ålder. I följd af denna brist i lagstiftningen torde möjligen
hafva inträffat, att domareförordnanden lämnats åt personer, som icke uppnått
myndig ålder. Detta synes framgå af kungi. brefvet till hofrätterna
den 3 december 1799, hvarigenom Kungl. Maj:t »i anseende till de kunskaper
samt den erfarenhet och stadga, domareämbetet krafvel’», förordnade,
att hofrätterna därefter icke ägde till samma ämbetes utöfning »utse
och konstituera» någon, som icke uppnått 21 år.

Sistnämnda författning gällde till år 1830. 1 anledning af motion

inom bondeståndet hemställde ständerna i skrifvelse af den 24 april 1829,
att med ändring af kungl. brefvet den 3 december 1799 måtte stadgas,
att därefter ingen skulle få utöfva domareämbetet, innan han fyllt 25 år.
I motiveringen till denna skrifvelse anfördes, bland annat, att, fastän lagstiftaren
antagit 21 år såsom den ålder, vid hvilken manspersoner i allmänhet
kunde anses skickliga att själfva förestå sig och sin egendom; så
kunde han likväl desto mindre anses hafva därigenom tillerkänt nämnda
ålder förmåga att förestå domareämbete, som han förordnat, att ej någon
må vara förmyndare, innan han fyllt 25 år; hvaraf syntes följa, att ej
heller någon borde kunna före sistnämnda ålder utöfva den öfverförmyndarevård,
hvilken med de flesta domaretjänster vore förenad.

Ständernas framställning blef icke af Kungl. Maj:t i oförändradt skick
bifallen. Kungl. Maj:t fann nämligen, att det af ständerna begärda stadgandet
genom sin ordalydelse skulle leda till den emot 3G § regeringsformen
stridande följden, att personer, Indika, utan att hafva uppnått 25
års ålder, redan utnämnts eller förordnats till domare* och redligt och med
skicklighet förvaltat domareämbetet, komrne att skiljas från utöfningen
däraf, endast på den grund att en kanhända ganska kort tkFåterstode af
den stadgade åldern. Med hänsyn därtill, att enligt krigsartiklarna två
löjtnanter och en officer af första graden skulle vara ledamöter af kidgsrätt,
men möjligen kunde inträffa, att inom nämnda grader saknades tillgång
på officerare, som uppnått 25 års ålder, fann Kungl. Maj:t jämväl,
att ett allmänt stadgande om en sådan ålder för domare icke kunde tilllämpas
i fråga om krigsdomstolarna. Som emellertid Kungl. Maj:t gillade
grunderna för ständernas förslag, framlade Kungl. Maj:t i en vid samma
riksdag aflåten proposition i ämnet förslag till ett stadgande, af innehåll
att hofrätterna därefter icke skulle få till domareämbetets utöfvande förordna
någon, som icke fyllt 25 år, så framt han icke redan tillförene
blifvit af hofrätterna till domarevärf nyttjad. Sedan propositionen bifallits
af ständerna, utfärdades det ännu gällande kungl. cirkuläret i ämnet af
den 7 januari 1830.

Den sålunda tillkomna lagstiftningen om domares ålder utgör obe —

1908 -

strid! i gen ett uttryck för den uppfattning, att — ehuru i vissa fall, såsom
i fråga om krigsrätter, äfven den, som ej fyllt 25 år, kan erhålla domareförordnande
— sådant förordnande dock aldrig får lämnas åt någon, som
icke råder öfver sig och sitt gods.

1 enlighet härmed ansåg jag, att stationsbefälhafvaren saknat lagligt
stöd för sin åtgärd att i förevarande fall förordna kaptenen Carlson till
ledamot af krigsrätten, men på grund af omständigheterna i ärendet och
särskildt med hänsyn därtill, att icke någon uttrycklig lagbestämmelse i
ämnet blifvit af stationsbefälhafvaren åsidosatt, fann jag mig allenast böra
i skrifvelse till stationsbefälhafvaren debdfva honom min mening.

o O

4. Om magistratskungörelsers införande i tidningarna.

I en hit insänd klagoskrift påkallade expeditören C. A. Flodin, ledamoten
af Riksdagens andra kammare E. C. Kropp och ordföranden i Eskilstuna
arbetarekommun J. A. Malmberg min ämbetsåtgärd i anledning däraf,
att de i §§ 18 och 66 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862 föreskrifna tillkännagifvanden äfvensom andra allmänna kungörelser
plägade af magistraten i Eskilstuna införas i tidningarna »Sörmlandsposten»
och »Eskilstunakuriren» men däremot icke i den i staden Eskilstuna
från och med 1906 års början utkommande tidningen »Folket».

Till stöd för sin framställning anförde klagandena, med åberopande
af innehållet af nyssnämnda §§, hufvudsakligen följande. Det anmärkta
förhållandet, som innefattade en uppenbar orättvisa mot dem, som icke läste
någon annan tidning än »Folket», vore desto egendomligare, som tidningen
»Folket» hade den ojämförligt största upplagan af de tre tidningarna, i
det att den utginge i mer än 10,000 exemplar och lästes af befolkningens
breda lager, hvarigenom ett införande i tidningen af magistratens kungörelser
skulle vara synnerligen effektivt för att icke säga nödvändigt. För
jämförelsens skull kunde nämnas, att magistraten i Västerås, där tidningen
äfven distribuerades, lojalt insatte alla dylika kungörelser i densamma.
Innan Eskilstuna stad den 1 januari 1907 sammanslagits med Klosters
och Fors’ kommuner, införde äfven sistnämnda kommuner sina kungörelser
i tidningen, hvadan nu naturligtvis nämnda kommuners talrika arbetarebefolkning
riskerade att icke få underrättelse om för dem så viktiga ärenden
som magistratskungörelser afsåge.

Vid klagoskriften hade fogats en handling, däri intygades, dels att
tidningen »Folket» den 31 mars 1907 hade en totalupplaga af 10,200
exemplar, dels ock att af denna upplaga under första kvartalet af år 1907 utgått

— 1908 -

till prenumeranter i Eskilstuna 2,503 exemplar och till Västerås 1,300
exemplar.

Sedan jag lämnat magistraten tillfälle att i anledning af dessa klagomål
inkomma med yttrande, anförde magistraten i afgifven förklaring:
De tidningar, i Indika magistraten liksom andra stadens myndigheter låtit
införa kungörelser, hade varit »Sörmlandsposten» samt under senare åren
äfven »Eskilstunakuriren». Däremot hade magistraten ej låtit publicera
några kungörelser i öfriga i Eskilstuna utgifna tidningar, bland dem den
först med år 1906 utkommande tidningen »Folket»; och hade magistraten
ej heller försport, att någon annan af stadens myndigheter hittills begagnat
sig af sistnämnda tidning för sina kungörelsers offentliggörande. — Klagandena
syntes nu vilja tolka bestämmelserna i de af dem åberopade §§18 och
66 i förordningen om kommunalstyrelse i stad därhän, att det skulle
föreligga en ovillkorlig skyldighet för magistraten att låta införa däri angifna
kungörelser i hvarje i staden Eskilstuna utkommande tidning utan
hänsyn till deras antal, och magistraten sålunda vara pliktig att, så snart
en ny tidning utkomme, utan vidare börja publicera omförmälta kungörelser
i densamma. En sådan uppfattning af ifrågavarande bestämmelsers innebörd
kunde magistraten ej dela. För sin del hade magistraten ansett, att,
då såsom i Eskilstuna flere tidningar utgåfves, föreskrifterna i 18 och 66 §§
i komunalförordningen för stad blifvit behörigen fullgjorda därmed, att
kungörelserna införts i den eller de tidningar, i hvilka allmänna påbud
för staden vanligen meddelades. För denna uppfattning hade magistraten
funnit stöd i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj
1862 samt i de bestämmelser, som senare utkomna författningar innehålla
angående kungörandet af ordnings- och hälsovårdsföreskrifter, brand- och
byggnadsordningar m. fl. ärenden, fullt lika viktiga för allmänheten att
känna som de i de af klagandena åberopade §§ 18 och 66 omförmälta.

Till bemötande af hvad i magistratens förklaring blifvit anfördt erinrade
klagandena i afgifna påminnelser, bland annat:

att den omständigheten, att äfven andra stadens myndigheter underlåtit
att införa sina kungörelser i tidningen »Folket», icke kunde utgöra
något skäl för magistraten att icke uppfylla lagens bestämmelser;

att, om magistraten ansett sig böra välja mellan stadens tre tidningar
för sina kungörelser, hade magistraten bort välja den eller dem, som utginge
i den största upplagan och sålunda träffade den största delen af
allmänheten;

att tillvaron af särskilda föreskrifter för Stockholm talade för att man
för andra städers del obetingadt hade att följa för dem gällande författning; -

1908 -

samt att — då magistraten ej kunnat framlägga något verkligt sakskäl
för sin uraktlåtenhet att följa lagens föreskrifter i detta fall — kunde
klagandena icke finna någon annan förklaringsgrund för denna uraktlåtenhet,
än att tidningen »Folket» vore organ för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti,
förde arbetareklassens talan och därigenom ådragit sig de politiskt
och kommunalt maktägande klassernas och personernas ovilja.

Enligt den af klagandena åberopade § 18 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad skall kallelse till allmän rådstuga af magistraten utfärdas
samt kungöras minst fjorton dagar förut genom offentligt anslag. Utgifves
tidning i staden, bör kallelsen ock där införas.

Sistnämnda föreskrift torde få anses fullgjord, när en magistrat infört
kallelsen i den tidning i staden, hvari allmänna påbud för staden vanligen
meddelas. Stöd för denna min uppfattning har jag hämtat från följande
omständigheter vid stadgandets tillkomst.

Den af Kungl. Maj:t på ständernas begäran tillsatta kommitté, hvars
år 1859 afgifna betänkande och förslag legat till grund för nu gällande
kommunalförfattningar, intog i förslag till förordning om kommunalstyrelse
i stad, § 18, en bestämmelse att kallelse till allmän rådstuga skulle kungöras
stadens röstberättigade invånare genom anslag å rådhusets dörr samt
kallelsens införande uti någon i staden utkommande tidning. Sedan Kungl.
Maj:t med skrifvelse af den 30 december 1859 till ständernas pröfning
öfverlämnat kommitténs samtliga förslag, föreslogo ständerna, att § 18 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad skulle i nu ifrågavarande del
erhålla följande lydelse: »Utgifves tidning i staden, varde kallelsen ock
där införd». Såsom skäl för denna ändring åberopade ständerna den omständigheten,
att i åtskilliga städer någon tidning ej utgåfves.

Kommittéförslaget afsåg alltså, att kallelsen skulle införas i eu enda
tidning, och häruti har den utfärdade förordningen i ämnet icke gjort
någon saklig ändring.

Den till stöd för klagomålen jämväl anförda § 66 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad har följande lydelse:

§ 66. »Sedan debiterings- och uppbördslängden blifvit upprättad,
låter magistraten, genom offentligt anslag och i stadens tidningar, kungöra,
att längden under fjorton dagar tinnes på rådhuset eller annat offentligt
ställe att tillgå, på det en hvar bland stadens skattskyldiga innevånare
må kunna däraf taga kännedom.»

Detta stadgande är — med bortseende från en obetydlig redaktions -

— 1908 —

ändring utan saklig innebörd — lika med kommittéförslagets § 80. Någon
för stadgandets tolkning vägledande upplysning kan icke hämtas vare sig
från kommitténs motiv eller från uttalanden vid riksdagen 1859—60. Vid
sådant förhållande är det möjligt, att kommittén, ständerna och Kungl.
Maj:t ansett, att kungörelsen om debiterings- och uppbördslängden vore
så mycket viktigare än kungörelsen med kallelse till allmän rådstuga, att
förstnämnda kungörelse borde införas i stadens tidningar i allmänhet,
under det att kallelsen endast behöfde införas i en tidning. Detta är emellertid
ganska ovisst.

Betraktar man frågan från rent språklig synpunkt, måste man otvifvelaktigt
gifva klagandena rätt, då de i uttrycket »stadens tidningar» i
§ 66 inlägga betydelsen »alla i staden utkommande tidningar». En så
vidsträckt tolkning af uttrycket är emellertid af andra skäl omöjlig. Tidningsväsendets
utveckling och särskildt uppkomsten af en omfattande tidningslitteratur
med helt andra syften än att meddela nyheter — jag lärer
endast behöfva erinra om skämttidningarna— torde till fullo ådagalägga
orimligheten af en fordran att magistratens i en större stad kungörelser
skulle införas i alla där utkommande tidningar.

I fråga om antalet tidningar, i hvilka kungörelser enligt § 66 införas,
äfvensom beträffande val emellan särskilda tidningar måste man alltså
tillerkänna vederbörande stadsstyrelse en viss pröfningsrätt, dock begränsad
af kungörandets ändamål, som uppenbarligen är, att det i kungörelsen
innehållna meddelandet skall, så vidt möjligt är, behörigen komma till
deras kännedom, som däraf hafva intresse. Från denna synpunkt torde
man kunna uppställa den regel, att ifrågavarande kungörelser böra införas
i dem af stadens nyhetstidningar, som läsas af en afsevärd grupp
bland stadens skattskyldige invånare.

I enlighet med hvad jag sålunda utvecklat ansåg jag — då i ärendet
kunde anses utredt, att tidningen »Folket» i Eskilstuna hade en läsekrets
af mycket afsevärd storlek — att klagandenas framställda anspråk på, att
magistratens kungörelser enligt § 66 måtte införas i nämnda tidning,
hade laglig grund. Däremot kunde stadgandet i § 18, enligt den tolkning
jag här ofvan gifvit detsamma, icke grunda någon skyldighet för
magistraten att i tidningen »Folket» införa de i sistnämnda paragraf föreskrifna
kallelserna.

Denna min uppfattning lät jag genom en ämbetsskrifvelse komma
till magistratens kännedom. På samma gång meddelade jag magistraten,
att jag funnit klagandenas yrkande om åtal mot magistraten för dess förhållande
i denna sak vara obefogadt.

Hvad i ärendet förekommit fann jag emellertid gifva mig anledning

Justitieombudsmannens ämletsberäitelee till 1908 års Riksdag. 13

att i en till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse framhålla behofvet af eu förändring
i hithörande föreskrifter1.

5. Om stationsföreståndares vid statens järnvägar skyldighet att tillhandahålla
tjänstehandlingar.

I en till mig insänd skrift anförde medarbetaren i tidningen »Ilälsingborgsposten»
Arne Ekermann, under åberopande af bestämmelserna i 2'' §
4 mom. tryckfrihetsförordningen, klagomål däröfver, att stationsinspektoren
G. Ljungström i ödåkra förvägrat Ekermann att taga del af Hälsingborgstidningarnas
prenumerationssiffror.

Sedan jag lämnat Ljungström tillfälle att till mig inkomma med yttrande
öfver klagoskriften, hänvisade Ljungström i afgifven förklaring till
§87 i en vid förklaringen fogad »instruktion för stationsföreståndare
vid statens järnvägar» samt underställde mitt omdöme, huruvida han varit
berättigad eller skyldig att utlämna en begärd tjänstehandling.

Den af Ljungström åberopade § 87 i nämnda instruktion är af följande
lydelse:

§ 87. »Ingen utom järnvägens personal får utan särskildt tillstånd
af styrelsen lämnas tillträde till journaler, godslistor eller öfriga handlingar,
men trafikanter äga på förfrågningar erhålla alla de upplysningar om eget
gods, som med ledning af tillgängliga listor och handlingar kunna lämnas.»

Denna föreskrift är med sin allmänna affattning otvifvelaktigt stridande
mot de bestämmelser, som meddelats genom 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen.
Sistnämnda bestämmelser åter fann jag vara afgörande
för Ljungströms skyldighet att på begäran tillhandahålla handlingar, som af
honom å tjänstens vägnar omhänderhades, och detta utan hänsyn till hvad
den af järnvägsstyrelsen utfärdade instruktionen härom kunde innehålla.

Klaganden hade i förevarande fall begärt att få taga del af den lista
eller förteckning, som af Ljungström följdes vid utdelning af Hälsingborgstidningar
till vederbörande prenumeranter vid Ödåkra station. Eu
dylik af Ljungström såsom poststationsföreståndare förd förteckning måste
otvifvelaktigt hänföras till de handlingar, af livilka en hvar edligt tryckfrihetsförordningen
äffer få del.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag Ljungström, men fann jag
klagandens framställning på grund af omständigheterna i ärendet icke
böra, i hvad Ljungström angick, föranleda vidare åtgärd från min sida.
Däremot ansåg jag mig böra till Kungl. Maj:t aflåta en skrifvelse i ämnet1 2.

1 Denna skrifvelse är i sin helhet införd å sid. 168—174 här nedan.

2 Införd å sid. 174—176 här nedan.

— 1908 -

6. Olämpligt förfarande vid bötesstraffs bringande till verkställighet.

Handlingarna i ett genom klagomål af artisten Knut Sprengel hos
mig anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat, följande.

Den 6 augusti 1907 dömdes klaganden af Stockholms rådstufvurätt att höta
20 kronor för utevaroi ett tvistemål. Sedan utdrag af rådstufvurättens saköreslängd,
i hvad angick nämnda bötesbelopp, till öfverståthållareämbetet expedierats,
blef saköreslängdsutdraget den 9 augusti af ämbetet för verkställighet
öfverlämnadt till hos ämbetet anställde e. o. tjänstemannen Arvid Levander,
hvilken då uppehöll biträdande andre stadsfogdens tjänstebefattning. Levander
å sin sida uppdrog den 10 augusti bötesbeslutets verkställande åt
extra utmätningsmannen Carl Carlsson. Detta uppdrag, som lämnades
med användande af en tryckt blankett, innefattade, att Carlsson anbefalldes
att, därest icke Sprengel godvilligt erlade ifrågavarande honom ådömda
böter eller företedde behörigt bevis, att det beslut, hvarigenom böterna
ådömts, blifvit öfverklagadt eller ändradt, i laga ordning uttaga samma
böter och, om tillgång därtill saknades, insätta den bötfällde i stadshäktet
för undergående af det förvandlingsstraff, som då blefve bestämdt.

Den 3 oktober 1907 blef Sprengel för undergående af det emot böterna
svarande fängelsestraff insatt i Stockholms stad rannsakningsfängelse.
Sedan böterna efter några timmars förlopp erlagts, blef Sprengel samma
''dag frigifven.

o o

!?&, I en till mig ingifven klagoskrift påkallade därefter Sprengel min
ämbetsåtgärd i anledning af att Sprengel skulle hafva af Carlsson obehörigen
införpassats i fängelset.

Angående förloppet vid Sprengels häktande hänvisade denne i klagoskriften
till ett bifogadt urklipp ur tidningen »Dagens Nyheter» för den
5 oktober 1907, hvilket Sprengel uppgaf skola riktigt återgifva omständigheterna
vid hans tagande i fängsligt förvar. Detta urklipp innehöll härom
hufvudsakligen, att Carlsson, som för böternas indrifvande uppsökt Sprengel,
medgifvit denne anstånd med deras betalande till den 15 oktober; att
Carlsson emellertid redan ett par dagar före den 5 oktober telefonerat
till Sprengels bostad och därvid tillsagt dennes mor, att böterna ofördröjligen
skulle inbetalas; att Sprengel i anledning häraf uppsökt Carlsson
i dennes tjänsterum i huset n:r 4 vid Myntgatan och erinrat Carlsson om
att den utlofvade anståndstiden ännu ej försuttits; att Carlsson till svar
härå yttrat: »Vi ska’ höra efter, hur länge vi kan vänta. Följ med bara»;
att Carlsson därpå ledsagat Sprengel in i rannsakningsfängelset, hvarest
Sprengel trots sina protester måst kvarstanna; samt att Sprengel, som från
fängelset skrifvit till ett par vänner och från dem emottagit penningar

— 1908 —

100

till böternas gäldande, på aftonen den 3 oktober, sedan bötesbeloppet erlagts,
blifvit från fängelset frigifven.

I klagoskriften anmärkte Sprengel, bland annat, att någon laglig utmätningsförrättning
icke föregått hans insättande i fängelse, samt att lian
därtill beröfvats friheten på ett sätt, som uppenbarligen varit afsedt att
föra honom bakom ljuset.

Sedan jag i anledning af klagomålen anmodat öfverståthållareämbetet
att infordra och till mig öfverlämna vederbörandes yttrande äfvensom för
egen del afgifva utlåtande i ärendet, öfverlämnade ämbetet med skrifvelse
af den 24 oktober 1907 till mig de begärda förklaringarna. Berörda
skrifvelse innehöll jämväl ämbetets utlåtande.

I afgifven förklaring anförde Carlsson, bland annat, att han någon
dag i slutet af augusti månad 1907 inställt sig i Sprengels bostad i
huset n:r 39 vid Roslagsgatan och där af Sprengels mor och syster, hos
hvilka denne vore inneboende, på förfrågan fått det svar, att Sprengel
icke hade del i boet, enär all lösegendom tillhörde dem; att då Carlsson
någon dag senare träffat Sprengel, denne förklarat sig ej kunna betala,
hvarför Carlsson och Sprengel öfverenskommit om anstånd till någon dag
i slutet af september; att Sprengel den 3 oktober uppsökt Carlsson på
utmätningsmannens expeditionsrum och begärt nytt anstånd till den 15
oktober; att Carlsson, som från Svea hofrätt erhållit bevis, att utslaget
angående Sprengel ej öfverklagats, icke velat riskera ett nytt anstånd åt
Sprengel och därför uppmanat honom att följa med; att Carlsson då för
att undvika det bråk och obehag, som en häktning med våld under de
föreliggande omständigheterna skolat medföra, underlåtit att meddela
Sprengel hvart denne fördes; att Sprengel emellertid, då han och Carlsson
kommit innanför häktets portar, märkt hvar de befunnit sig samt erbjudit
Carlsson vedergällning, för den händelse Carlsson ville släppa ut Sprengel;
att Carlsson emellertid vägrat att göra detta och i stället infört Sprengel i
fängelset och där aflämnat handlingarna angående honom; samt att samma
svar, som Sprengels mor och syster gifvit Carlsson beträffande äganderätten
till lösegendomen i deras bostad, äfven lämnats två andra utmätningsmän,
som hos Sprengel sökt utmäta dels böter i slutet af september
1907 dels en utdömd skuld den 14 oktober samma år.

För egen del anförde öfverståthållareämbetet följande.

Då utmätningsmannen Carlsson bevisligen sökt genom utmätning hos
Sprengel uttaga de i ärendet omförmälta böter, utan att någon tillgång
därvid hos Sprengel förefunnits, och Carlsson enligt den för honom utfärdade
order varit lagligen skyldig att vid bristande tillgång hos Sprengel
inmana honom i häkte, syntes Carlsson, hvilken dessutom medgifvit Sprengel

- 1908 -

101

någon tids anstånd med böternas betalande, utan att det oaktadt Sprengel
godvilligt erlagt dem, icke hafvat gjort sig skyldig till annat oriktigt förfarande
än att han, i stället för att öppet förklara Sprengel häktad, lockat
honom in i rannsakningshäktet. Detta förfarande, om än måhända mindre
passande, borde emellertid lätt nog finna sin förklaring i den svårighet,
utmätningsmannen, som ju vid sina förrättningar vore ensamma, understundom
mötte att mot de till fängelsestraff förfallnas egen vilja införa
dem i häktet, och det syntes med fog kunna ifrågasättas, om ett sådant
förfarande vore straffvärdt. Något våld å person hade i det ifrågavarande
fallet ej ifrågakomma, och det vore äfven utredt att Sprengel, då han
ifrågavarande dag inställde sig hos Carlsson, genom sin underlåtenhet att
betala de omtalade böterna och sin vid ett föregående utmätningsförsök
ådagalagda bristande förmåga att erlägga dem, varit skyldig att genast
träda i häkte.

Af den utredning, som i ärendet sålunda vunnits, framgick, att utmätningsmannen
Carlsson visserligen inställt sig i Sprengels bostad och
där till hans mor och syster framställt förfrågan, om någon Sprengel tillhörande
egendom funnes att utmäta. På denna fråga hade Carlsson fått
det svar, att någon dylik egendom ej funnes. Och vid ett personligt
sammanträffande med Carlsson hade Sprengel själf uppgifva, att han ej
ägde tillgång till att betala böterna.

Enligt 22 § i förordningen om utsökningslagens införande den 10 augusti
1877 skola utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
äfven när utmätning skall ske för verkställighet af utslag i brottmål,
så vidt icke nämnda föreskrifter äro stridande mot hvad angående
nämnda mål särskildt finnes stadgadt. Hvad sålunda gäller om utslag i
egentliga brottmål måste enligt sakens natur äga tillämpning äfven i fråga
om sådana i tvistemål meddelade beslut, genom hvilka böter för utevaro
ålagts.

Enligt 60 § utsökningslagen skall utmätningsmannen lämna gäldenären
underrättelse om förestående utmätning, och är sådan underrättelses meddelande,
jämlikt 59 § samma lag, ett villkor för att utmätning skall kunna
äga rum i gäldenärs frånvaro. I förevarande fall hade någon underrättelse
om blifvande utmätning icke lämnats Sprengel, och i följd däraf kunde
Carlssons åtgärd att i Sprengels frånvaro i dennes bostad efterfråga, om
utmätningsbara tillgångar funnes, ingalunda betraktas såsom en laglig utmätningsförrättning.
Icke heller kunde Sprengels vid ett till honom framställdt
kraf lämnade uppgift, att han ej kunde betala böterna, betraktas
såsom fullt bevis för att han i sitt hem saknade utmätningsbara tillgångar.

o O o

- 1908 -

102

Hade Carlsson i förevarande fall härom hållit behörig undersökning, skulle
utrymme saknats för det sedermera framkomna påståendet, att Sprengel
haft tillgångar, som mer än väl räckt till att täcka böterna. Något giltigt
skäl för sin underlåtenhet i förevarande hänseende kunde Carlsson icke
hafva haft, då Sprengel icke saknat stadig bostad.

Vidare hade Carlsson enligt min uppfattning förfarit synnerligen
olämpligt, då han genom användande af falska uppgifter förmådde Sprengel
att följa med in i fängelset.

Hvad jag sålunda funnit anmärkningsvärdt i detta ärende lät jag
genom en ämbetsskrifvelse komma till öfverståthållareämbetets kännedom,
och uttalade jag därvid tillika den förhoppning, att ämbetet för framtiden
komme att öfvervälta, att de under ämbetet lydande utmätningsmannen
icke skulle låta oegentlighet^’ af ifrågavarande art komma sig till last i
sin tjänsteutöfning.

Redogörelse för utgången af en hos Kungl. Maj:t under år 1906
gjord framställning om ett förenkladt skrif- och arbetssätt
i hofrätterna.

Af ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag (sid. 96—99) inhämtas,
att jag i detta ämne aflåtit en skrifvelse till Kungl. Maj:t den 14 december
1906. Inför Kungl. Maj:t föredrogs denna skrifvelse den 22 februari 1907
af chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson, hvilken
därvid yttrade, bland annat:

»Ehuru stor vikt måste ligga därpå, att affattandet af hofrätternas
beslut sker med största möjliga noggrannhet, är jag med justitieombudsmannen
ense därom, att det arbete, som i detta hänseende utföres å ämbetsrummet,
ofta innefattar en misshushållning med arbetskrafterna. Då,
enligt hvad de statistiska uppgifterna visa, balansen af mål i hofrätterna
på senare tider, särskildt hvad angår Svea och Göta hofrätter, visat betänkligt
höga siffror, måste det vara angeläget, att hofrätternas arbetskrafter
på bästa möjliga sätt utnyttjas till vinnande af större arbetsprodukt.
I detta hänseende har jag redan tidigare haft anledning att beträffande
Göta hofrätt framhålla önskvärdheten af att mera ändamålsenlig hushållning
med dess arbetskrafter kommer till stånd. Jag syftar härvid på
det äfven af justitieombudsmannen i hans till innevarande års Riksdag
afgifna ämbetsberättelse anmärkta förhållande beträffande Göta hofrätt,
att samtliga fem divisionsledamöter i regel där deltaga i afgörandet af

- 1908 -

103

hvarje mål, äfvensom att efter målens föredragning handlingarna däri läsas
och granskas på ämbetsrummet. Äfven i andra hänseenden, såsom i afseende
å protokollsföring och dylikt, torde säkerligen vid hofrätterna förenklingar
kunna införas till besparande af tid och arbete.

Justitieombudsmannens erinran, att rubrikstilen bör utbytas mot ett
mera modärnt och lättfattligt framställningssätt, anser jag förtjänt af synnerlig
uppmärksamhet. Enligt min bestämda åsikt är denna hos oss invanda
skrifstil alltför svårfattlig för allmänheten, och det torde icke kunna
bestridas, att denna stil, tillämpad som den blifvit äfven på områden, där
all anledning saknats för dess användande, visat en högst ogynnsam inverkan
på skrifsättet i våra ämbetsverk.

Den frågan torde ock böra tagas under öfvervägande, huruvida icke
rubrikerna till hofrätternas domar och utslag må kunna borttagas eller
åtminstone väsentligen förenklas och förkortas. Mot en åtgärd att borttaga
rubrikerna skola antagligen stora betänkligheter resa sig, särskildt
med hänsyn därtill, att det torde finnas oundgängligen nödigt, att ett hofrättsbeslut
inledes med något närmare angifvande af tvistens föremål.
Om och i hvad mån åtgärder äfven i detta hänseende kunna vidtagas,
lärer emellertid ej kunna bedömas utan särskild undersökning, och vid en
sådan undersökning torde böra uppmärksammas hvarje förenkling, som
kan genomföras utan fara för rättssäkerheten.

Då nu väckta frågor lämpligen synas böra i ett sammanhang göras
till föremål för undersökning af hofrätternas presidenter, hemställer jag i
underdånighet, att nämnda presidenter måtte genom utdrag af statsrådsprotokollet
anbefallas att verkställa erforderlig utredning i nu afhandlade
ämnen samt gemensamt till Kungl. Maj:t inkomma med det utlåtande,
hvartill utredningen gifver anledning, äfvensom att hvar och en för sin
hofrätt afgifva redogörelse för de åtgärder, som af hofrätten må i ena
eller andra hänseendet hafva vidtagits; och torde presidenterna äga att
själfva anordna de sammanträden, som för utlåtandets afgifvande finnas
nödiga.»

Kungl. Maj:ts beslut utföll i enlighet med föredragande departementschefens
hemställan.

Till åtlydnad af detta beslut afgåfvo presidenterna J. E. Elliot, J. A.
Lundahl och Carl Leijonmarck den 15 - oktober 1907 gemensamt underdånigt
yttrande i ämnet. I berörda yttrande anfördes, bland annat:

»I afseende å formen för hofrätternas domar och utslag har blifvit
anmärkt, att den s. k. rubrikstilen borde utbytas mot ett mera modärnt
och lättfattligt framställningssätt.

— 1908 —

104

Onekligen är rubrikstilen i besittning af vissa förtjänster. Den utmärker
sig framför allt genom strängt logisk anordning af materialet och
framhållandet af hvad som i målet är väsentligast.

Däremot leder denna stil ofta till begagnande af långa och invecklade
satsperioder, sträckande sig ej sällan öfver ett flertal sidor, samt skiljer
sig äfven på andra sätt för mycket från det vanliga skrifsättet, och erfarenheten
har visat, att uppfattningen af innehållet härigenom för den
vid stilen ovana allmänheten försvårats.

Enligt vår mening bör därför rubrikstilen afläggas eller dess användning
åtminstone inskränkas till sådana fall, där rubrikens korthet
utesluter all fara för de antydda olägenheterna. Man bör eftersträfva ett
skrifsätt, som med bibehållande af rubrikstilens förtjänster bättre öfverensstämmer
med det allmänt brukliga.

I Svea hofrätt har sedan många år tillbaka vid affattande af domar
i tvistemål företrädesvis begagnats det skrifsätt, att domens första afdelning
utgjorts af en helt kort rubrik, angifvande endast parternas namn,
underrätten, som dömt, dagen för dess utslag samt tvistens allmänna beskaffenhet,
hvarefter i domens andra afdelning intagits en, vanligen i
korta meningar affattad, redogörelse för tvisten (s. k. reelt). Samma skrifsätt
har äfven, ehuru vida mindre ofta, användts i denna hofrätts utslag
i civila mål och brottmål. Under den senast gångna vårsessionen och den
därefter förflutna tiden har man i Svea hofrätt vid affattandet af domar
och utslag börjat tämligen allmänt bortlägga rubrikstilen samt efter hand
öfvergå till ett modärnt skrifsätt, dock att rubrikstil ansetts kunna med
fördel bibehållas i en del utslag af kort innehåll.

Hvad Göta hofrätt angår hafva under våren och sommaren innevarande
år i många fall förekommit, att man vid affattning af domar och utslag
användt ett modärnt skrifsätt, och man har enats om att från och med
innevarande höstsessions inträde begynna bortlägga rubrikstilen.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har från början af innevarande
års vårsession å den ena af hofrättens divisioner rubrikstilen i allmänhet
öfvergifvits och ett mera modärnt skrifsätt blifvit infördt, och jämväl å
hofrättens andra division har man vid början af nu pågående höstsession
beslutit sig för en reform i berörda afseende.

Beträffande protokollsföringen i hofrätterna hafva efter hand förenklingar
däri införts, så att protokollen numera ingalunda föras med
onödig vidlyftighet, och man söker alltjämt iakttaga hvad som vid protokollsföringen
möjligen kan leda till ytterligare förenkling.»

- 1908 -

105

Framställning till Kungl. Maj:t angående befrielse för svarande
cell förklarande i hofrätt och hos kammarrätten att erlägga
afgift för stämpel å dom och utslag m. m.

I detta ämne har jag den 18 maj 1907 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»Styrelsen för Sveriges advokatsamfund gjorde år 1891 hos justitieombudsmannen
en framställning med anledning af det i 10 § af förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande
stadgande om skyldighet för svarande eller förklarande i hofrätt eller hos
kammarrätten att utlösa dom eller utslag. Därvid anfördes af styrelsen,
att något skäl, hvarför numera särskild! hofrätts domar och utslag skulle
tvefalclt utskrifvas samt svarande eller förklarande skulle hafva skyldighet
att i hofrätt utlösa dom eller utslag, icke kunde med fog anföras. Nämnda
föreskrifter innebure i de flesta fall en orättvisa mot svarande eller förklarande.
Om den stämpel, hvarmed hofrättens dom och utslag belädes,
vore att anse såsom en rättegångsafgift, syntes det vara med rätt och
billighet förenadt, att den part, som sökte rättens biträde, skulle i främsta
rummet vara skyldig att erlägga hela denna afgift. Nu däremot vore förhållandet
sådant, att kronan i främsta hand af svaranden eller förklarande^
hvilken icke sökt domstolens rättsbiträde, uttoge halfva rättegångsafgiften,
utan afseende därå, att svaranden eller förklarande! ofta icke kunde utfå
ersättning för stämpeln å hofrättens dom eller utslag. Då ändring i ofvannämnda,
af många parter med fog öfverklagade förhållande vore af
nöden, torde stadgandet därom, att i hofrätt dom skall tvefaldt utskrifvas,
böra upphäfvas, eller, i fall sådant upphäfvande mot förmodan icke skulle
anses lämpligt, sådan ändring vidtagas i förordningarna om expeditionslösen
och om stämpelafgiften, att det åt svarande eller förklarande i hofrätt
eller kammarrätten utskrifna domsexemplar blefve fritt från stämpelpapper,
men att däremot det åt käranden eller sökanden i nämnda domstolar
utskrifna doms- eller utslagsexemplar blefve belagdt med stämpel
för såväl kärandens eller klagandens som svarandens eller förklarande^
exemplar. Styrelsen hemställde fördenskull, att justitieombudsmannen
måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande af lagförändringar i det här
ofvan angifna syftet.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag.

106

Med anledning af hvad sålunda anförts gjorde justitieombudsmannen
till 1892 års Riksdag framställning om antagande af följande förslag till

»Lag om upphäfvande af föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola
tvefaldt utskrifvas.

Med ändring af hvad 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken samt brefvet
till samtliga hot- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehålla därom,
att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas, förordnas
härigenom, att något exemplar af sådana domar eller utslag ej
vidare må utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne därom
framställd begäran, dock äger Konungen att förordna-, att i mål, där åklagare
å tjänstens vägnar eller annan för kronans räkning är svarande eller
förklarande, dom eller utslag fortfarande skall åt honom utskrifvas.»

I sin framställning lämnade justitieombudsmannen till en början följande
redogörelse för åtskilliga lagstadganden:

Kungl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883
föreskrefve i första stycket af 10 §, att kärande, klagande eller sökande i
allmänhet vore skyldig att utlösa dom, utslag, resolution eller annan
expedition, innefattande hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak,
där beslut ej skrifves med rubrik. Efter denna bestämmelse följde det
andra stycket i 10 § så lydande: »Enahanda skyldighet åligger svarande
eller förklarande beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom vederbörande
myndighets försorg honom delgifvas, samt i hofrätt och hos kammarrätten
i afseende på dom eller utslag, som jämlikt allmänna lagen och
instruktionen den 14 november 1879 utgifves efter anslag.» — De i allmänna
lagen förekommande bestämmelser, hvilka antyddes i nyss anförda
stadganden, återfunnes i 24 kapitlet 5 och 6 §§ rättegångsbalken. Nämnda
kapitels 5 § stadgade ursprungligen, att i alla rätter dom skulle offentligen
afsägas. Efter det redan genom ett på framställning af Rikets ständer
utfärdadt kungl. bref till samtliga hof- och öfverrätter den 19 augusti
1761 föreskrifvits, att i dessa rätter ej några domar uti tvistiga mål därefter
skulle offentligen afsägas, utan ett enda expeditionssätt, nämligen
det skriftliga, användas, fick nyssnämnda § genom kungl. förordningen
den 18 april 1849 i hithörande delar följande ly^delse: »I häradsrätt skall
— — —. I rådstufvurätt böra parterna vid middagstimma dagen förut
stämmas, genom anslag å rättens dörr, att dom å tid föresatt af höra; dock
må rådstufvurätt genast och utan anslag dom muntligen eller skriftligen
kungöra, där saken af ringa värde är. I hofrätt skall dom, efter anslag
som sagdt är, till parterna utgifoas — — —.» Uti denna bestämmelse
hade genom kungl. förordningen den 30 oktober 1866 skett den ändring,
att i rådstufvurätt skulle genast, efter det saken blifvit utförd eller in —

1908 -

107

vändning till rättens pröfning öfverlämnad, antingen dom eller utslag alsägas,
^ eller ock viss tid därför tillkännagifvas. Paragrafen 6 i 24 kapitlet
rättegångsbalken vore af följande lydelse: »I de saker, som ej instämda,
eller lagvadda äro, så ock då rättens slut fordras förut öfver någon partens
invändning i rättegången, där afväges ej rättens utslag offentligen,
utan gifve domaren det ut efter anslag, om det ej muntligen kungjordt
är.» — Efter dessa bestämmelser följde i 7 § af 24 kapitlet rättegångsbalken
en föreskrift, som i hithörande delar vore så lydande: »Alla rättens
domar eller utslag, soin, efter kungörelse å rättens dörr, afsägas eller utgifvas,
höra förut tvefaldt färdiga skrifvas utan fel, att delomännen må
dem, med rättens underskrift och insegel, utan uppskof undfå, mot den
lösen, som särskild! stadgadt är; — — —.» Här utsädes sålunda uttryckligen,
att vissa domar och utslag skulle tvefaldt åt parterna utskrifvas,
•och denna föreskrift inskärptes genom ofvannämnda kungl. bref af den
ld augusti 1761. På 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken och nämnda bref
grundade sig, såvidt hofrätts dom eller utslag rörde, omförmälda stadgande
i andra stycket af 10 § i förordningen angående expeditionslösen den 7
december . 1883. Detta stadgande saknade förebild i äldre författningar
om expeditionslösen. Men att svarande i hofrätt emellertid icke tillförene
undgått att verkligen utlösa sitt exemplar af hofrättens dom eller utslag,
syntes bland annat af innehållet i de framställningar till Kungl. Maj:t,
som Svea och Göta hofrätter hvar för sig gjorde af den orsak, att kungl.
förordningen om expeditionslösen den 30 november 1855 väl föreskref, att
kärande, sökande eller klagande skulle vara skyldig att mot lösen uttaga
dom, utslag m. m., men icke omnämnde någon dylik skyldighet för svarande.
Genom nådiga Inel den 15 januari 1856 förklarade Kungl. Maj:t
i. anledning af dessa framställningar, att vid tillfällen, då, enligt 24 kapitlet
7 § rättegångsbalken samt kungl. brefvet den 19 augusti 1761, två
exemplar af dom eller utslag skulle utskrifvas för att parterna mot lösen
delgifvas, denna lösen, äfven beträffande svarande- eller förklarandeparts
exemplar, borde beräknas och utgå till det belopp, som för dom eller
utslag vore i expeditionstaxan bestämdt, — Hvad anginge kammarrättens
domar och utslag funnes uti § 14 mom. 1 och § 1 mom. 8 i den af Kungl.
Maj:t den 14 november 1879 för kammarrätten utfärdade instruktion föreskrifvet,
när dessa skulle utfärdas efter anslag, i hvilket fall de alltså,
enligt ofvan anförda bestämmelse i 1883 års förordning angående expeditionslösen,
skulle af svarande eller förklarande lösas. Af kungl. brefvet
till kammarrätten den 20 februari 1856 syntes att redan tillförene svarande
eller förklarande enligt praxis i vissa fall skulle utlösa kammarrättens
domar och utslag. Genom nyssnämnda bref förklarade Kungl. Maj:t, att

— 1908 —

108

lösen jämväl för svarandens eller förklarande^ exemplar därefter skulle
utgå och beräknas till det belopp, som för utslag vore i expeditionstaxan
bestämdt. — Den lösen, svarande eller förklarande, i likhet med motparten,
hade att erlägga för ifrågavarande domar och utslag, utginge numera i
form af stämpelafgift. Enligt gällande förordning angående denna afgift
den 5 september 1890 skulle i hofrätt och kammarrätteu både dom och
utslag med rubrik, som utgåfves till part, hvilken utan särskild begäran
författningsenligt vore skyldig att lösa dessa expeditioner, beläggas med
stämpel af tio kronor för första arket samt två kronor för hvart följande.

Till stöd för sin framställning anförde justitieombudsmannen härefter
i hufvudsak följande.

> Vid underdomstol och hos högsta domstolen vore svarande- eller förklarandeparten
icke skyldig att utlösa dom eller utslag. Någon olägenhet
däraf hade justitieombudsmannen veterligen icke försports. Den svarande
eller förklarande, som önskade erhålla dessa myndigheters domar och utslag,
ägde att därom framställa särskild begäran, och kungl. förordningen angående
expeditionslösen innehölle i 16 § bestämmelser, på grund åt hvilka
sådan part syntes äga bekomma sitt exemplar af dom eller utslag samtidigt
med kärande eller sökande. Den afgift, som härför erlades, utginge
i vissa fall med lika belopp som för afskrifter, och afgiften blefve i följd
häraf mindre än om svarande skolat efter samma grunder som kärande
utlösa expeditionen. — Skyldigheten att lösa expedition torde egentligen
hvila därpå, att den, som anlitat offentlig myndighet om någon åtgärd,
borde i viss grad godtgöra däraf föranledda utgifter och besvär. Så vore
dock icke förhållandet med svarande eller förklarande. De, som intoge
en sådan partställning hos hofrätt eller kammarrätten, hade ej i målet påkallat
någon åtgärd af nämnda myndighet och borde följaktligen ej drabbas
af någon afgift. — Det vore möjligt, att nämnda stadganden om utskrift
af dom eller utslag i två exemplar och om skyldighet för svarande
eller förklarande att lösa det åt honom utfärdade exemplar hade sin grund
däri, att det ansetts nödigt för sådan part att erhålla ett exemplar åt
domen eller utslaget. Om detta varit grunden för berörda stadganden,
torde densamma väsentligen förlorat i betydelse, sedan det visat sig, att
Sveriges advokatsamfund, hvilket bland sina ledamöter räknade många åt
landets dugligaste och mest betrodda advokater, funnit, att den obligatoriska
utskriften till svarande eller förklarande ej längre vore behöflig.
Denna meningsyttring af dem, som oupphörligt stode i beröring med både
allmänheten och domstolarna, syntes justitieombudsmannen böra särskildt
beaktas. — Talrika fall funnes, då svarande eller förklarande icke för
någon sin rätts utfående eller bevakande hade behof af ifrågavarande ex —

1908 —

109

peditioner, samt svarande eller förklarande antingen icke tillerkänts ersättning
för lösen af dom eller utslag eller ock hade en fattig motpart,
som icke kunde fullgöra den honom ålagda skyldighet att ersätta svaranden
eller förklarande!!. I dessa fall syntes justitieombudsmannen den särskilda
skyldighet att lösa dom eller utslag, som ålåge svarande eller förklarande
i hofrätt och i kammarrätten, innebära en obillighet. — Äfven
om svarande eller förklarande för denna lösen tillerkänts och kunde af
motparten utfå godtgörelse, vore de likväl ganska oförskyldt lätt utsatta
för flerahanda obehag och andra utgifter, för hvilka de ej kunde utfå
ersättning. När t. ex. en svarande vid underrätt friats från ett käromål
och käranden i besvärsväg fullföljde talan hos hofrätt, torde sådant i de
flesta fall icke blifva kunnigt för svaranden, därest icke besvären kommunicerades
honom. Skedde icke så, inträffade det helt naturligt, att
svaranden icke koinme att hos hofrätten utlösa sitt exemplar af dess utslag.
Lösen uttoges då hos honom genom exekutiv myndighet. För den
exekutionskostnad, svaranden härför finge vidkännas, kunde han, ehuru
han vunnit i målet och jämväl tillerkänts ersättning för utslagslösen, icke
bereda sig godtgörelse af motparten. — Erfarenheten gåfve vid handen,

att ganska många af hofrättens domar och utslag ej blefve af svarande

eller förklarande lösta hos hofrätterna, utan måste lösen för dem utkräfvas
på exekutiv väg. I dylika hänseenden komme nämnda domar och utslag
dessa parter tillhanda först långt efter det tiden för öfverklagande af desamma
lupit till ända, hvadan, äfven om dom eller utslag gått svarande
De ofvan anförda skälen torde ådagalägga, att hittills gällande bestämmelser
därom, att vissa domar och utslag ovillkorligen skulle i två exemplar
utskrifvas, samt att svarande eller förklarande vore skyldig att lösa
det för honom utskrifna exemplar, ej längre borde bibehållas, utan att

det i stället borde på sådan part bero, om han ville förskaffa sig något

exemplar af domen eller utslaget. 1 ett särskilt fall syntes det dock
vara nödvändigt, att två exemplar af dom eller utslag fortfarande utskrefves,
nämligen när åklagare på grund af sin tjänst eller annan å det allmännas
vägnar vore förklarande eller svarande. Denne kunde icke anses pliktig
att hos hofrätten ellero kammarrätten bekosta något ombud för att efterhöra
målets utgång. Åt honom borde ett exemplar af domen eller utslaget
utskrifvas och genast efter målets afgörande honom tillsändas. Föreskrift
härom torde dock ej höra till allmänna lagen, utan i likhet med en del
andra bestämmelser rörande expeditionen lämpligen hafva sin plats i förordningen
angående expeditionslösen.

- 1908 —

Med anledning af denna justitieombudsmannens framställning afgaf
lagutskottet följande utlåtande:

»Det lärer icke kunna förnekas, att den skyldighet, som justitieombudsmannens
förevarande framställning afser att få upphäfd, i de flesta
fall måste för svarande- eller förklarandepart kännas såsom en tämligen
både obillig och onödig börda, och, på sätt justitieombudsmannen jämväl
anmärkt, torde samma skyldighet icke heller vara betingad af några i
egentlig mening processuella hänsyn. Om sålunda utskottet i likhet med
justitieombudsmannen anser, att ifrågavarande skyldighet bör och utan
olägenhet äfven kan bortfalla, synes likväl förslaget i sin nuvarande form
utskottet icke vara antagligt. Särskild! har utskottet funnit mindre lämpligt
att, ehuru t. ex. för en å tjänstens vägnar svarande åklagare enahanda
behof att få kännedom om utgången af ett mål torde förefinnas,
när målet afgjorts i högsta instans, som då hofrätt däri dömt, likväl
meddela bestämmelser i fråga allenast om det senare fallet. Härjämte är
det enligt utskottets uppfattning icke heller fullt lämpligt att i en förordning,
som skall upphäfva ett stadgande af allmän lags natur, tillika meddela
förklaring om ett förhållande, hvilket — såsom det nu ifrågavarande
eller skyldigheten att tillhandahålla expeditioner i tjänstemål, där åklagare
är svarandepart, eller annat mål, där ombud för kronan är svarande- eller
förklarandepart — helt och hållet utgör föremål för administrativt förfogande.
Vid nu anmärkta förhållanden och då i hvarje fall justitieombudsmannens
framställning, därest densamma bifalles, nödvändiggör
förändring i förordningen om expeditionslösen, om hvilken förändring
Kungl. Maj:t ensam äger att föranstalta, samt framställningen jämväl i
öfrigt torde tarfva jämkningar, har utskottet ansett densamma lämpligast
böra föranleda en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t och hemställer därför,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens framställning,
ville i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om upphäfvande af den
för svarande- eller förklarandepart i hofrätt och kammarrätten stadgade
skyldighet att lösa dom eller utslag.»

Hvad lagutskottet sålunda föreslagit blef af Riksdagen bifallet.

Samtliga hofrätterna och kammarrätten afgåfvo därefter på Eders
Kungl. Maj:ts befallning underdåniga utlåtanden i anledning af Riksdagens
berörda skrifvelse.

Svea hofrätt yttrade därvid:

Hofrätten hade icke något att erinra däremot, att den svarande eller

— 1908 -

förklarande i hofrätt nu åliggande ovillkorliga skyldighet att lösa dom
eller utslag upphörde. Lämpligast torde detta ske därigenom, att föreskriften
i 24 kap. 7 § rättegångsbalken om utskrifning i två exemplar
åt hofrätts domar och utslag upphåfdes, samt att nådiga förordningen
angående expeditionslösen underginge en motsvarande förändring i det
syfte, att svarande eller förklarande komme att erhålla utskrift af dom
eller utslag endast när han själf det begärde. Dock torde fortfarande
såsom hittills utan särskild begäran exemplar af dom eller utslag böra
utskrifvas åt kronan, ämbets- eller tjänsteman i allt hvad till ämbetet eller
tjänsten hörde eller i mål, som rörde ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, samt häktad person i
mål angående brott, för hvilket han hölles häktad, äfven då någon af
dessa vore svarande eller förklarande. — Därest sådan lagförändring blefve
genomförd, torde, enligt hvad hofrätten förnummit, olika meningar uppstå,
huruvida förordningen den 20 december 1851 angående ersättning för
doms- eller utslagslösen till part, som i hofrätten uteblifvit eller icke
varit hord, vidare ägde tillämplighet, enär denna förordning möjligen kunde
anses hvila på den förutsättning, att svarande- eller förklarandepart vore
skyldig att lösa hofrättens dom eller utslag. Hofrätten hemställde därför,
huruvida icke för att förebygga olika lagtillämpning afskaffande! af nämnda
skyldighet borde åtföljas af den förändring i 1851 års förordning, att hofrätten
förklarades kunna i det i förordningen förutsatta fall, där det funnes
skäligt, tillägga klagandens vederpart ersättning för hvad han visade
sig hafva utgifvit för lösen af ett exemplar af hofrättens dom eller utslag.

Ett mindretal af Svea hofrätts medlemmar förklarade sig emellertid
anse, att stadgandet i 24 kap. 7 § rättegångsbalken, enligt hvilket hofrätts
domar och utslag skola före utgifvandet tvefaldt färdiga skrifvas,
ingalunda saknade processuell betydelse; och hemställde dessa medlemmar,
att det väckta förslaget om upphäfvande af ifrågavarande stadgande icke
måtte bifallas.

Göta hofrätt anförde i sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande följande: »Hofrätten

finner den bestämmelse i 24 kap. 7 § rättegångsbalken,
enligt hvilken hofrätts domar och utslag skola tvefaldt utgifvas, ingalunda,
på sätt Riksdagen antagit, vara onödig och sakna processuell betydelse.
Det ligger nämligen i sakens natur, att, då hofrätts domar och utslag icke
afkunnas utan utgifvas, de skola, utgifvas till bägge parterna och icke
allenast till den ene. I de flesta mål är också svarande- eller förklarande —

1908 -

112

part i behof af särskildt exemplar af hofrätts dom eller utslag för att
därå erhålla verkställighet, understundom äfven för talans fullföljande hos
Eders Kungl. Maj:t; och clet är för honom en icke ringa fördel, att detta
exemplar finnes färdigt, redan då domen eller utslaget utgifves till vederparten.
Hofrätten finner därför så mycket mindre skäl att tillstyrka någon
ändring af berörda stadgande, som den i Riksdagens skrifvelse anmärkta
obilligheten däraf, att svaranden eller förklarande!!, som icke föranledt
målets dragande under hofrätts pröfning, belastas med kostnaden för stämpel
till domen eller utslaget, kan aflägsnas därigenom att hans exemplar befrias
från stämpel; och då det icke är emot processuella rättsgrundsatser
och billighet stridande, att den part, som till högre instans fullföljer sin
talan, får vidkännas en rättegångsafgift, hvilken lämpligen torde kunna
sättas högre än nuvarande stämpeln å hofrätts domar och utslag, kan
statskassan hållas skadeslös genom förhöjning af stämpeln å kärandens
eller klagandens exemplar. — Hofrätten finner sig alltså böra i underdånighet
hemställa, att den remitterade skrifvelsen icke må föranleda annan
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd, än att andra stycket af 10 § i kungl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 förklaras icke vara
gällande i fråga om beslut, dom eller utslag, som meddelas af hofrätt; att
i 15 § af samma förordning bland expeditioner, som skola utan lösen åt
vederbörande utfärdas, upptagas hofrätts dom eller utslag, som utgifvas
till kärandes, klagandes eller sökandes motpart i hofrätten; att 3 § i kungl.
förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890 ändras på
sådant sätt, att stämpel för ’utslag med rubrik’, 4 afd., lämpligen förhöjes;
samt att i 7 § af samma förordning upptages bland dem, som äro frän
stämpel befriade: kärandes, klagandes eller sökandes motpart i hofrätt för
dom eller utslag, som jämlikt allmänna lagen utgifves efter anslag.»

Hofrättens öfver Skåne och Blekinge ofvanberörda underdåniga utlåtande
var af följande lydelse:

Det. i 24 kap. 7 § rättegångsbalken förekommande stadgande, att
alla hofrätts domar och utslag höra, före utgifvandet tvefaldt färdiga
skrifvas utan fel, att delomännen må dem med rättens underskrift och
insegel utan uppskof undfå, syntes hofrätten vara grundadt, så att säga
i sakens natur, eftersom det väl finge antagas ej mindre att det tillhörde
god rättegångsordning, att såväl den ene som den andre parten vore satt
i tillfälle att utan särskild begäran få del af rättens dom eller utslag i
den sak, som parten rörde, än äfven att parter, vare sig de vore kärande
eller klagande, svarande eller förklarande, i allmänhet hade intresse af

— 1908 —

118

sakens utgång och följaktligen önskade att om denna få kännedom, hvilken
då rättegången i detta afseende hos hofrätt vore skriftlig, ej kunde
ske annorledes än genom utskrifvande af dom och utslag. — För vidtagande
af förändring i det hittills lagstadgade förfarandet syntes hofrätten
alltså mycket viktiga skäl böra anföras; och tilläte sig hofrätten
att undersöka, huruvida sådana kunde anses vara framställda i de före1
aggande förslagen. — Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hade yttrat
den mening, hvari justitieombudsmannen instämt, att något skäl numera
ej förefunnes, att hofrätts domar och utslag skola utskrifvas åt svarande
eller förklarande mot lösen, enär det vore med rätt och billighet förenadt,
att den part, som sökt rättens biträde, skulle i främsta rummet vara
skyldig att erlägga hela lösen, betraktad såsom en rättegångsafgift, hvilken
mening justitieombudsmannen uttryckte så, att då svarande eller förklarande
icke påkallat någon åtgärd af hofrätten, hans partställning ej heller
vore sådan, att han borde drabbas af någon afgift. Det förefölle dock
hofrätten som om saken icke blefve rätteligen och uttömmande bedömd
endast från nu anförda synpunkt. För ett sådant bedömande torde erfordras,
att man därjämte fäste afseende vid, af hvilken part lagskipningens
bistånd redan vid underrätt påkallats och hvilken utgång saken
i hofrätten fått. — Hofrätten förutsatte till en början det fall, att svaranden
eller förklaranden vid underrätten mot sin vederpart anställt och
vunnit en laga skäl saknande talan, men att denna talan i hofrätt helt
och hållet ogillats. Månne i detta fall det kunde med fog sägas, att
någon obillighet vederfores svaranden eller förklaranden därigenom, att
han finge lösa dom eller utslag? Hofrätten kunde icke föreställa sig
sådant, särskildt med hänsikt därtill, att vederparten, som icke haft den
ringaste skuld däri att rättegången anlagts och som för sin rätts bevarande
haft af nöden att draga saken under hofrätts pröfning, för sina kostnader
därå i hofrätten icke tillerkändes någon godtgörelse. — Ett annat
fall gåfves, då saken varit så mörk och tvifvelaktig, att man ej kunde
saga, det rättegångens förande å någondera sidan varit oskäligt. Om man
vid betraktande åt det förra fallet varit frestad att anse det vara billigt,
om kärande eller klagande bereddes godtgörelse för ohemult tillskyndade
kostnader, så torde i det senare fallet, oafsedt om underrättens utslag
ändrades eller icke, det vara svårt att inse, hvarföre det vore mera obilligt
för den ene än för den andre parten att nödgas lösa dom eller utslag,
hvadan det också torde vara riktigt att, då processen vore skriftlig, i
detta senare fall dom eller utslag utskrefves äfven åt svarande och förklarande.
— Slutligen hade man att taga hänsyn till det fall, som väl
ock varit i de gjorda framställningarna hufvudsakligen åsyftadt, att saken,
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1908 års Riksdag. 15

114

hvarom rättegången fördes, vore fullkomligt klar och att hofrätt icke
gjorde ändring i underrättens utslag. Men den obillighet, som syntes
vederfaras svarande och förklarande i slikt fall genom tvånget att lösa
dom och utslag i hofrätt, torde vara mera skenbar än verklig, ty det vore
väl en städse iakttagen praxis, att en svarande eller förklarande i sådana
mål tillerkändes ersättning af vederparten för lösen af dom och utslag
och därjämte, i fall han vore tillstädeskommen eller hörd, godtgörelse
äfven för annan kostnad. Däremot hade invändts, att denna rätt till ersättning
vore illusorisk, i händelse vederparten vore fattig. Men det antal
fall, då svarande eller förklarande ej kunnat för motpartens fattigdoms
skull utfå godtgörelse åtminstone för lösen, torde vara jämförelsevis försvinnande
litet, i sammanhang hvarmed det läge nära att erinra därom,
att en eller annan förlust af sådan ersättning väl finge antagas äga mycket
ringa betydelse i jämförelse med hvad för så godt som hvar och en samhällsmedlem
eljest ginge förloradt till följd af gäldenärers bristande vederhäftighet.
— Vidare hade såsom skäl till den ifrågasatta förändringen anförts,
att det desto mindre kunde anses vara nödigt för svarande eller
förklarande att erhålla ett exemplar af hofrätts dom och utslag, som advokatsamfundet
funnit, att sådana utskrifter icke vore behöfliga. Emellertid
torde det vara uppenbart och sådant hade ej heller blifvit uttryckligen
bestrida att behöfligheten af dom eller utslag förefunnes, då svarande och
förklarande fått sig någon rätt tillagd, den han icke utan företeende af
expedition kunde exekutivt utbekomma, och i öfrigt torde det väl oftast
vara af något intresse för part, äfven om han vunnit och ej hade af nöden
att draga saken under högre rätts pröfning, att i sitt förvar äga hofrätts
dom och utslag, hvilket till och med kunde medföra stor fördel, om saken
gällt äganderätt, nyttjande- eller servitutsrätt eller annan rätt rörande
fast egendom. — För förändringen hade ytterligare andragits,. att om en
klagandes besvär ej kommunicerades motparten, det kunde inträffa, att
lösen för dennes exemplar af utslaget hos honom exekutivt uttoges i
förening med betalning af de med denna åtgärd förbundna kostnader, för
hvilken betalning han ej kunde få ersättning. Af alla de anförda skälen
torde detta vara det svagaste, ty det finge väl i allmänhet förutsättas så
mycket intresse hos en part, att han förskaffade sig kännedom om utgången
af sin process, då han ju på samma gång hade tillfälle att ombestyra,
det utslaget tillsändes honom. De exekutiva kostnaderna förefölle därför,
där de uppkomme, vara ganska mycket själfförvållade. I anledning af en
af justitieombudsmannen i detta sammanhang gjord anmärkning ville hofrätten
påpeka, hurusom en svarande, åt hvilken efter förändringens vidtagande
exemplar af utslag ej komme att utskrifvas och som ej heller

— 1908 -

115

aktade nödigt att efterhöra målets utgång, antagligen minst lika litet
komme i tillfälle att i rätt tid öfverklaga utslaget som den, hos hvilken
lösen under nuvarande förhållanden exekutivt uttoges. -— Såsom något
för den ifrågasatta förändringen talande hade ändtligen erinrats därom,
att dylik redan ägt rum vid underrätt och hos Kung!. Maj:t, men detta
skäl torde ej hafva någon vidare betydelse, om man besinnade, att dom
och utslag vid underrätt afsades för parterna, som därigenom finge kunskap
om dess innehåll, samt att, då det slutliga afgörande! ägde rum hos
Kungl. Maj:t, frågan om doms och utslags lösande hos Kungl. Maj:t hade
en helt annan betydelse än nu omhandlade. — Då de skäl, hvilka nu
varit föremål för undersökning, endels befunnits bevisa för mycket, i det
att de konsekvent också ledde till kärandes eller klagandes befrielse från
skyldighet att lösa dom och utslag, samt i öfrigt, enligt hofrättens mening,
saknade den bevisningskraft, som oundgängligen erfordrades, när
fråga vore om en, låt vara till det yttre ringa, men i själfva verket ganska
viktig förändring af allmänna lagen, ansåge sig hofrätten, äfven om
en genomgående omarbetning och förändring af rättegångsordningen i sin
helhet icke vore påtänkt, icke kunna tillstyrka bifall till den föreslagna
lagförändringen.

Kammarrätten anförde i sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande, att
kammarrätten icke hade något att erinra däremot, att den svarande eller
förklarande i kammarrätten enligt nu gällande bestämmelser åliggande
skyldighet att lösa dom eller utslag, hvilken skyldighet ägde rum endast
i några af de i kammarrätten ytterst sällan förekommande mål, däri dom
eller utslag utfärdades efter anslag, blefve borttagen. Lämpligast torde
detta ske därigenom, att föreskriften i 24 kap. 7 § rättegångsbalken om
utskrifning i två exemplar af hofrätts dom eller utslag, hvilken föreskrift,
enligt 14 och 16 §§ i nådiga instruktionen för kammarrätten, ägde
tillämpning jämväl hos kammarrätten, blefve upp häfd, samt att förordningen
om expeditionslösen underginge förändring i det syfte, att svarande
eller förklarande blefve skyldig utlösa hofrätts eller kammarrätts
dom eller utslag, som utgåfves efter anslag, endast när han själf begärt
expedition.

Ärendet föredrogs inför Konungen i statsrådet den 15 december 1893,
därvid chefen för justitiedepartementet anförde: Stadgandet i 24 kapitlet
7 § rättegångsbalken, enligt hvilket hofrätts domar och utslag skola före

- 1908 —

116

utgifvande! tvefaldt färdiga skrifvas, saknade, såsom ock af Göta hofrätt,
hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt ett mindretal af Svea hofrätts
medlemmar framhållits, ingalunda processuell betydelse. Då hofrätts domar
och utslag icke afkunnades, utan utgåfves, torde det nämligen ligga i
sakens natur, att de borde utgifvas till båda parterna och icke allenast till
den ene. Härförutom vore äfven att märka den särskilda grund för stadgandet,
som funnes i själfva lagtexten uttryckt, den nämligen att parterna
må expeditionerna utan uppskof undfå, och då behofvet af skyndsam tillgång
till hofrätts expedition i allmänhet vore lika stor för svarande och
förklarande som för kärande och klagande, torde den fördel, som skulle
beredas de förre genom en föreskrift, att dom och utslag ej skulle för
deras räkning på förhand utskrifvas, vara minst sagdt tvifvelaktig. Något
förslag till ändring i 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken syntes chefen för
justitiedepartementet Riksdagens skrifvelse därför icke böra föranleda. —
Det syfte, som läge till grund för Riksdagens framställning, torde däremot,
såsom inom hofrätterna påpekats, kunna vinnas på annat sätt än genom
ändring i förenämnda lagrum. Den lösen, svarande eller förklarande, i
likhet med motparten, både att erlägga för ifrågavarande domar och utslag,
utginge nämligen numera i form af stämpelafgift; och vid sådant
förhållande kunde den obillighet, som Riksdagen ansett vara förbunden
med svarandes och förklarandes skyldighet att lösa, dom eller utslag, undanrödjas
därigenom, att hans exemplar befriades från stämpel. För handläggning
af frågan, om och under hvilka villkor en sådan anordning kunde
göras, hemställde chefen för justitiedepartementet, att handlingarna i
ärendet måtte få öfverlämnas till finansdepartementet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes
Konungen i nåder lämna bifall.

Öfver den sålunda ifrågasatta ändringen i förordningen angående
stämpelafgiften afgåfvo på nådig befallning statskontoret och kammarrätten
gemensamt underdånigt utlåtande, hvari yttrades: Det syntes ämbetsverken
uppenbart, att den svarande eller förklarande i hofrätt och hos
kammarrätten nu åliggande skyldighet att lösa dom eller utslag, visserligen
ej i alla, men i många fall innebure en obillighet; och enär lagbestämmelser,
hvarigenom skyldighet att lösa dylika expeditioner stadgades blott
för vissa angifna fall, då sådant ansåges kunna billigtvis åläggas svarande
och förklarande, skulle möta svårigheter vid tillämpningen, tillstyrkte ämbetsverken,
att samtidigt med utgifvandet af dom eller utslag i hofrätt

- 1908 -

117

och hos kammarrätten ett exemplar däraf skulle tillhandahållas svarande
eHer förklarande utan afgift. - Till 7 § i förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1894 syntes följaktligen böra göras ett tillägg i

mm . h°fratti 0 begäran utfärdas till svarande och förklarande, blefve befriade från
stämpelafgift; och som hofrätts domar och utslag alltid utfärdades efter
anslag, samt de kammarrättens i andra stycket af 10 § i förordningen

aende expeditionslösen den 7 december 1883 afsedda utslag, hvilka ei
utfärdades efter anslag, redan på grund af nu befintliga stadgande!! vore
befriade från stämpelafgift, torde ofvannämnda § i förordningen angående
stam p elafgift en kunna gifvas följande ändrade lydelse: »Från stämpelafgift

enligt denna art. är kronan befriad. Dessutom äro från —--siuk

vårdsinrättningar, allmänna; stiftelser, fromma; samt svarande och förklarande
beträffande dom eller utslag i hofrätt äfvensom hos kammarrätten
i de tall da expeditionen utgifves efter anslag. Frihet från stämpel —
“7 Klkragens justitieombudsman.» - Den sålunda föreslagna ändrade
lydelsen af stämpelpappersförordningen torde enligt ämbetsverkens åsikt
icke höra föranleda någon ändring i 10 § i förordningen angående expeditionslösen
Stadgande™ i sistnämnda författnings 16 §, sådan densamma
lyder enligt nadiga kungörelsen den 30 december 1893, förutsatte bestämmelser
därom, när expedition skulle mot eller utan afgift till part
uttardas och det syntes uppenbart, att 10 § vore af sedd att innehålla
fullständiga bestämmelser i nämnda hänseende. 10 § måste följaktligen
oaktadt dess ordalydelse, åsyfta icke blott expeditioner, för hvilka afgift
erlades, utan äfven sådana, hvilka utan afgift skulle till part utlämnas.
Att denna uppfattning vore riktig, bestyrktes vidare däraf, att i 16 §
vore såsom motsats till »expedition, som utan särskild begäran bör
utfar das», angifven »expedition, som utfärdas till part, hvilken endast på
grund af egen begäran är skyldig lösa densamma», hvilket sistnämnda
slag af expeditioner uppenbarligen vore afsedt att omfatta jämväl sådana,
som vore afgiftsfria. Fft ytterligare stöd för bibehållande af 10 § i oförandradt
skick hamtade ämbetsverken af den omständighet, att i sådant fåll
det ej vore behörigt att i författningen införa något särskildt stadgande om
iji , losen f°r nu ifrågavarande domar och utslag. Det i författningens
3 § förekommande stadgande om part, som utan särskild begäran är »enligt
denna förordning» skyldig att lösa dom eller utslag, hänförde sig till 10
*8 besråmmelser i detta hänseende. Om 10 § bibehölles oförändrad, vore
svarande och förklarande fortfarande såsom hittills på grund af stadgandena
i 3 § befriade från utgifvande af lösen för ifrågavarande expeditioner,
i Grandiades däremot 10 § sålunda, att densamma ej hade tillämplighet

- 1908 -

118

å berörda expeditioner, kunde dessa ej längre hänföras till sådana i 3 §
omförmälda expeditioner, som utan särskild begäran skulle lösas; och då
desamma ej heller vore hänförliga till sådana, som utgåfves »på begäran»,
skulle stadgande^ i 3 § om dom eller utslag, »som eljest utgifvas», blifva
å ifrågavarande expedition tillämpliga, hvaraf åter skulle blifva följden,
att särskildt stadgande om frihet från lösen för nämnda expeditioner blefve
af nöden. — Hvad slutligen anginge frågan om beredande af vederlag åt
statsverket för den minskning i inkomst, hvilken skulle blifva en följd af
den föreslagna friheten från stämpelafgift för vissa expeditioner, kunde
ämbetsverken ej biträda det under ärendets tidigare behandling framställda
förslaget om beredande af sådant vederlag genom förhöjning af
stämpeln å kärandes och klagandes i hofrätt exemplar af domar och utslag;
och åberopade ämbetsverken till stöd för sin åsikt den omständighet,
att, enligt hvad rättsstatistiken gåfve vid handen, underrätternas utslag
ändrades i nära två femtedelar af till hofrätterna fullföljda mål, som icke
vore deserta, samt kärande eller klagande, hvilken sålunda helt eller delvis
vunne sin talan, enligt den praxis, som följdes vid tillämpningen af
21 kap. 4 § rättegångsbalken, blott i mycket sällsynta undantagsfall
finge sig tillerkänd ersättning för kostnaderna i hofrätten, däribland
stämpelafgift för dom eller utslag. Däremot torde vederlag, om sådant
ansåges erforderligt, kunna beredas statsverket genom ökad stämpelafgift
för andra expeditioner särskildt sökandes och klagandes exemplar af domar
och utslag i högsta instans.

Vid ärendets förnyade föredragning inför Konungen i statsrådet den
25 januari 1895 förklarade Kungl. Maj:t, att Riksdagens ifrågavarande
framställning icke föranledde någon vidare åtgärd.

Då jag nu tillåter mig att ånyo upptaga förevarande fråga, ehuru i
modifierad form, har detta sin grund däri, att jag till fullo uppskattar de
skal, som föranledt Sveriges advokatsamfund att gorå ifrågavarande framställning,
under det jag å andra sidan ej kan tillmäta afsevärd betydelse
åt de invändningar, som mot densamma gjorts.

Såsom af den föregående redogörelsen framgår, hafva Göta hofrätt
samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge anmärkt, att stadgandet i 24
kap. 7 § rättegångsbalken, enligt hvilket hofrätts domar och utslag skola
före utgifvandet färdiga skrifvas, ingalunda saknade processuell betydelse.

I sådant afseende har anförts, hurusom det läge i sakens natur, att,
då hofrätts domar och utslag icke afkunnas utan utgifvas, de skola ut —

1908 -

119

gifvas till bägge parterna och icke allenast till den ene. Till gendrifvande
af denna anmärkning torde det emellertid vara tillfyllest att erinra därom,
att dom och utslag ju ej heller hos Kung!. Maj:t afsägas för parterna,
men att detta oaktadt svarande och förklarande därstädes befriats från
skyldighet att lösa expedition.

Vidare har uti nyssnämnda afseende åberopats den särskilda grund
för stadgandet, som funnes i själfva lagtexten uttryckt, eller att parterna
må expeditionerna »utan uppskof undfå»; och har i detta sammanhang
yttrats, dels att det i allmänhet äfven för svarande eller förklarande vore
af intresse att få kännedom om sakens utgång, hvilket, då rättegången i
hofrätt är skriftlig, »ej kan ske annorledes än genom utskrifvande af dom
och utslag», dels ock att, frånsedt det fall att ändring skulle sökas, verkligt
behof af dom eller utslag ofta förefunnes, särskildt då svarande eller
förklarande fått sig någon rätt tillagd.

Häremot vill jag erinra, att vederbörande parts behof att utan uppskof
undfå expedition uppenbarligen måste anses behörigen tillgodosedt,
om hans egen önskan härutinnan får utgöra rättesnöret, och i sakens natur
torde ligga, att advokatsamfundet bättre än någon annan känner den
rättssökande allmänhetens önskningar uti ifrågavarande hänseende. Tydligt
är vidare, att då af hofrätt meddelade domar och utslag äro offentliga
handlingar, enhvar och således äfven svarande eller förklarande, om ock
ej särskild expedition åt honom utskrifves, är i tillfälle att omedelbart
efter det dom eller utslag meddelats erhålla kännedom om dess innehåll.
Att svarande eller förklarande i hofrätt ofta är i verkligt behof af dom
eller utslag låter sig naturligtvis icke förneka, men meningen har ju aldrig
varit att beröfva dem rätt till expedition, utan allenast att låta dem själfva
afgöra, om och när behofvet är för handen.

Såväl Svea och Göta hofrätt som kammarrätten och statskontoret
hafva förklarat sig dela advokatsamfundets, af justitieombudsmannen och
Riksdagen omfattade mening, att den svarande och förklarande i hofrätt
och hos kammarrätten nu åliggande skyldighet att lösa dom eller utslag,
åtminstone i många fall, innefattar en obillighet.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har däremot uttalat en annan
uppfattning och förmält sig anse, att de skäl, som åberopats till stöd för
advokatsamfundets ifrågavarande framställning, konsekvent också ledde
till kärandes och klagandes befrielse från skyldighet att lösa dom eller
utslag.

Till en början har hofrätten härvid fäst sig vid det fall, att svaranden
eller förklaranden vid underrätten mot sin vederpart anställt och
vunnit en talan, som alldeles saknade fog, men att denna talan af hof -

1908 -

120

rätt ogillas. I detta fall kunde det enligt hofrättens öfver Skåne och
Blekinge mening desto mindre vara tal om, att någon obillighet vederfores
svaranden eller förklaranden därigenom att han finge lösa dom eller
utslag, som vederparten, hvilken för sin rätts bevarande haft af nöden
att draga saken under hofrätts pröfning, för sina kostnader därå i hofrätten
icke tillerkännes någon ersättning.

Hvad sålunda anförts synes mig delvis bero på missuppfattning åt
stadgandet i 21 kapitlet 4 § rättegångsbalken, hvilket, rätt tolkadt, lärer
uti ifrågavarande fall tillerkänna kärande eller klagande i hofrätt ersättning
för kostnaderna därstädes. De fall, som af hofrätten öfver Skåne
och° Blekinge åsyftats, utgöra för öfrigt ett obetydligt mindretal i förhållande
till alla de mål, som dragas under hofrätternas pröfning.

Härefter har hofrätten öfver Skåne och Blekinge till stöd för sin uttalade
åsikt åberopat det fall, då saken varit så mörk och tvifvelaktig,
att man ej kan säga, det rättegångens förande å någondera sidan vant
oskäligt, i afseende å hvilket fall det enligt hofrättens mening, vare sig
underrättens utslag ändrades eller icke, vore svårt att inse, hvarföre det
vore mera obilligt för den ene än för den andre parten att nödgas lösa
dom eller utslag.

Ej heller denna invändning finner jag äga beviskraft. I öfverensstämmelse
med hvad Göta hofrätt anmärkt kan det nämligen icke anses vara
stridande emot processuella rättsgrundsatser och billighet, att den part,
som till högre instans fullföljer sin talan, får vidkännas en rättegångsafgift.

Uti nu förevarande fall — likasom i det af hofrätten öfver Skåne och
Blekinge först anmärkta — finner jag visserligen det ej heller kunna anses
såsom någon obillighet mot svarande eller förklarande, som tappar i
hofrätt, att vara skyldig lösa dom eller utslag. Men annorlunda är enligt
min mening förhållandet, om uti förevarande fall rättegången i hofrätt
vinnes af svaranden eller förklaranden.

Än mera framträder ifrågavarande obillighet då saken, hvarom rättegången
föres, är fullkomligt klar och hofrätt icke gör ändring i underrättens
utslag. Dessa fall äro äfven de oftast förekommande; och i enlighet
med hvad kammarrätten och statskontoret anmärkt, lärer det icke
böra ifrågakomma att meddela lagbestämmelse, hvarigenom skyldighet att
lösa expedition stadgas blott för vissa fall, när sådant ansåges kunna billigtvis
åläggas svarande och förklarande.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har emellertid förklarat sig anse,
att det ej ens i nyssnämnda, klara fall vore i verklig mening obilligt, att
svarande och förklarande både skyldighet att lösa expedition. Svaranden

— 1908 —

121

och förklarande]! tilldömdes nämligen regelmässigt ersättning af motparten
lör expeditionslösen, och, äfven om på grund af motpartens fattigdom
sådan ersättning någon gång icke kunde utfås, linge detta antagas äga
mycket ringa betydelse i jämförelse med hvad för så godt som hvar och
en samhällsmedlem eljest ginge förloradt till följd af gäldenärers bristande
vederhäftighet.

Detta resonnemang kan jag för min del icke gilla. Att svaranden
eller förklaranden måste förskottera det belopp, som åtgår till lösen för
expeditionen, innebär i och för sig en olägenhet, som uppenbarligen ökas,
därest, såsom ofta sker, han måste vidtaga särskilda åtgärder för ersättningens
utbekommande. Och den omständigheten, att i dagliga lifvet
allt emellanåt inträffar och måste inträffa, att borgenärer göra förluster
på grund af gäldenärers iråkade insolvens, kan näppeligen anses som ett
fullgodt skäl för afstyrkande af en framställning, hvilken afser att på ett
visst — låt vara mindre — område förekomma oförskylld förlust.

I enlighet med hvad jag nu anfört finner jag visserligen i likhet med
Svea hofrätt, att hinder icke bort möta. för att, med den af samma hofrätt
angifna begränsning, godkänna advokatsamfundets framställning i den
form, advokatsamfundet gifvit densamma.

Då emellertid denna framställnings syfte vinnes jämväl på det af
Göta hofrätt föreslagna, sedermera äfven af kammarrätten och statskontoret
förordade sätt, eller därigenom att samtidigt med utgifvandet af
dom eller utslag i hofrätt eller hos kammarrätten ett exemplar däraf tillhandahålles
svarande eller förklarande utan afgift, anser jag mig desto
hellre böra tillstyrka denna lösning af frågan, som svarande och förklarande
tydligen i allmänhet skulle hafva större fördel af en dylik anordning
än den utaf advokatsamfundet ifrågasatta. Jag förbiser dock icke,
att den förra säkerligen komme att mången gång utan gagn förorsaka
vederbörande expeditionshafvande kostnader och besvär.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ifrågavarande reform skulle,
vare sig den genomfördes i den ena eller andra af nu angifna riktningar,
komma att i form af sparad arbetstid för myndigheterna medföra en
ganska beaktansvärd förmån, som hittills icke blifvit tillräckligt uppmärksammad.
Jag syftar härvid på det kända förhållande, att ett högst afsevärdt
antal af de expeditioner, som i hofrätterna utskrifvas åt svarande
och förklarande, icke af dem själfmant utlösas. Och när så inträffar,
öfversändas expeditionerna för stämpelafgiftens uttagande till Konungens
befallningshafvande, som i sin ordning remitterar dem till vederbörande
kronofogde eller magistrat, hvarefter de af dessa myndigheter vanligen
öfverlämnas till vederbörande länsman eller stadsfogde. Det indrifna be Justiiieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1,908 års Riksdag. 16

122

loppet eller bevis att hinder mött för dess uttagande går därefter samma
väg tillbaka till hofrätten. Allt härmed förenadt tidsödande arbete och
besvär skulle ju genom reformen försvinna.

Med afseende å sättet för reformens genomförande ansluter jag mig
till kammarrätten och statskontoret därutinnan, att jag anser en ändring
i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 icke vara
nödvändig, utan torde det vara tillfyllest att göra ett tillägg till 7 § i
förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni 1899 af innehåll, att
från stämpelafgift enligt ifrågavarande art. skola vara befriade jämväl
svarande och förklarande beträffande dom eller utslag i hofrätt äfvensom
hos kammarrätten i de fall, då expeditionen utgifves efter anslag.

Beträffande härefter frågan om beredande af vederlag åt statsverket
för den minskning i inkomst, hvilken skulle blifva en följd af den föreslagna
friheten från stämpelafgiften för ifrågavarande expeditioner, kan
jag icke biträda det framställda förslaget om beredande af sådant vederlaggenom
motsvarande förhöjning af stämpeln å kärandes och klagandes i
hofrätt exemplar af dom och utslag. Genom en dylik anordning skulle
nämligen kärande och klagande i hofrätt i fråga om stämpelafgiftens storlek
blifva ungefär likställda med sökande och klagande i sista instans,
hvilket enligt min mening komme att innebära en stor oegentlighet.

Jag har därför tänkt mig eu annan utväg, som äfven i och för sig
skulle enligt min uppfattning vara af beskaffenhet att medföra afsevärd
fördel.

Enligt förordningen om stämpelafgiften skall hofrätt^ dom eller utslag,
som utgifves till part, hvilken, utan särskild begäran, författningsenligt
är skyldig att lösa expedition, beläggas med stämpel till belopp af tio
kronor för första arket, två kronor för andra arket och två kronor för
hvarje af de öfriga. Motsvarande stämpelafgift för Kung!. Maj:ts dom
eller utslag är enligt samma förordning respektive 20, 5 och 5 kronor.

Då statens kostnader för rättsskipningen vid de högre instanserna
under den närmaste tiden komma att uti ej oväsentlig mån ökas genom
nya löneregleringar, synes det mig ej kunna anses obilligt att staten i
form af något förhöjda rättegångsafgifter åtminstone delvis bereder sig
ersättning härför af de parter, som till högre instans fullfölja sin talan.

Häremot torde befogad invändning desto mindre kunna göras, som
den nuvarande stämpelafgiften måste anses såsom varande i och för sig
särdeles låg.

En dylik förhöjning i stämpelafgiften ej mindre för kärande och klagande
hos hofrätt än äfven för sökande och klagande hos Kungl. Maj:t
— exempelvis till respektive 25, 5 och 5 kronor samt 50, 10 och 10

- 1908 -

123

kronor — skulle väl också åtminstone i någon mån bidraga till en begränsmng
af antalet utan fog fullföljda mål. Och att på ett eller annat
sätt, dock utan oskäligt fördyrande af rättsförfarandet, söka åstadkomma
dylik begränsning synes mig vara synnerligen önskvärd, ej mindre hvad
angår sista instanserna än äfven i fråga om hofrätterna.

Ifrågavarande förhållanden har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion trott mig höra för Eders Kungl.
Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående lösen för
äganderättsbevis.

Härom har jag den 27 maj 1907 till Kungl. Maj:t aflåtit en ämbetsskrifvelse
af följande lydelse:

»Uti en den 21 april 1906 till justitieombudsmansexpeditionen ingifven
skrift förmälde Smålands med flere provinsers hypoteksförening, att en
t. f. domhafvande vid utfärdande af så kallade äganderättsbevis förfarit
oriktigt, i det han, då sådant bevis begärts angående en egendom, bestående
af flere hemman och hemmansdelar, å hvilka samma dag under
samma paragraf i protokollet för samme ägare lagfart meddelats, för samme
sökande utfärdat ett bevis för hvarje hemman och hemmansdel.

Af skriften bifogade handlingar framgick, att Norra Möre häradsrätt
den 10 april 1905 meddelat lagfart för Henrik af Klinteberg och hans
hustru å y2 mantal n:r 1 Kylinge, 1 mantal n:r 1 Kylinge och 1/i mantal
n:r 5 Kylinge samt 1/2 mantal n:r 1 Kärrstorp och 1 mantal n:r 2 Kärrstorp
jämte V8 mantal Måsebo; att ändring i äganderätten till dessa fastigheter
sedermera icke timat; och att, sedan vice häradshöfdingen J. E. Lagström
begärt äganderättsbevis angående den egendom, hvarå Henrik af
Klinteberg och hans hustru förenämnda dag erhållit lagfart, ifrågavarande
t. f. domhafvande den 18 januari 1906 utfärdat sex särskilda bevis, eller
ett för hvarje hemman eller hemmansdel samt därvid för hvarje bevis
påfört Lagström dels 75 öre i lösen dels 50 öre i stämpel.

I af gifven infordrad förklaring anförde t. f. domhafvanden:

I brist på lagbestämmelser rörande förfarandet vid utfärdandet af
sådana äganderättsbevis som de ifrågavarande hade t. f. domhafvanden
ansett sig böra analogivis tillämpa samma principer, som vore i lag fastslagna
rörande beräknandet af lösen för gravationsbevis å egendomar, be -

1908 —

124

stående af flere hemman eller hemmansdelar. Det syntes t. f. domhafvanden
äfven naturligast, att när, såsom i förevarande fall vore händelsen,
bevisen utfärdats med ledning af lagfartsboken, särskild! bevis utskrefves
för hvarje å särskildt upplägg i boken upptagen fastighet. Och
t. f. domhafvanden hade ansett sig så mycket mindre böra i sin egenskap
af tidvis fungerande t. f. domhafvande tillämpa annat expeditionssätt uti
ifrågavarande hänseende än det af honom använda som ordinarie domhafvanden
meddelat, att han under sin mångåriga domareverksamhet alltid
begagnat samma expeditionssätt och ej heller någonsin förnummit, att
andra landtdomare plägade förfara annorlunda.

Min företrädare i justitieombudsmansämbetet fann i resolution den
18 oktober 1906 med afseende å hvad i förklaringen blifvit anfördt kla°;o O

skriften icke till någon åtgärd föranleda.

Uti afgifvet utlåtande, i anledning af verkställd granskning af justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning under år 1906, anmärkte emellertid
lagutskottet, att, äfven om ifrågavarande förfaringssätt i afseende å äganderättsbevis
icke kunnat föranleda till åtal, utskottet dock ansåge, att det
därvid begagnade expeditionssätt ingalunda vore tillfredsställande och borde
förekommas genom förtydligande i vederbörande författning, något hvarom
det dock ej tillkomme utskottet att väcka förslag.

Härefter har hypoteksföreningen uti eu till mig den 20 april ingifven
skrift fäst min uppmärksamhet å omförmälda expeditionssätt för den
åtgärd från min sida, hvartill förhållandet kunde föranleda. I

I fråga om äganderättsbevis finnes icke något uttryckligt stadgande
i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Sedan i förordningens 3 § åtskilliga slag af bevis uppräknats med
bestämmelser om den lösen, som för hvarje slag skall beräknas, föreskrifves
emellertid i samma paragraf vidare, att för annat bevis skall, då det
ej tecknas å företedd handling, utan särskildt utfärdas, beräknas en lösen
af 75 öre i fråga om underdomstolar på landet och en krona 50 öre i
fråga om underdomstolar i stad.

Sistnämnda föreskrift måste alltså vara afgörande vid bestämmande
af den lösen, som skall utgå för äganderättsbevis. Häraf följer tydligen,
att lösen för ett dylikt bevis, det må afse eu eller flere fastigheter, aldrig
får beräknas till högre belopp än respektive 75 öre och en krona 50 öre.

Mindre klart är däremot, när skyldighet förefinnes för vederbörande
expeditionshafvande att åt samme sökande utfärda ett enda äganderättsbevis
angående flere fastigheter.

- 1908

125

för tillfället bortseende från den händelse, att fastigheterna, angående

i 11 i'' reV1S,Ct beSäres’ he,t eller delvis ombytt ägare efter utfärdande af
det lagfartsbevis, sökanden åberopar vid framställandet af sin begäran
anser jag för mm del, att författningen måste tolkas på det sätt, att berorda
skyldighet ar för handen, när — i likhet med det fall, hvarå min
uppmärksamhet särskildt blifvit fäst — fråga är om fastigheter, å Indika
lagfart meddelats enligt ett och samma lagfartsbevis. Genom äganderättsbeviset,
afses nämligen här allenast att få konstatera^, att ändring icke
skett i ett enda förhållande, det som uppkom i och genom nämnda lagfarts
meddelande. ö

Det uti förevarande . fall använda expeditionssä.ttet har följaktligen
enligt min uppfattning icke varit öfverensstämmande med lag. Men i
likhet med min företrädare i justitieombudsmansämbetet har ja o- —- jämväl
med hänsyn därtill att, enligt hvad jag har mig bekant, samma expeuitionssatt
tillämpas äfven af andra domare — ansett, att hvad t. f. domhatvanden
sålunda låtit komma sig till last icke vore af beskaffenhet att
kunna medföra ansvar såsom för ämbetsfel. I följd häraf och då det
‘ ''f im” mening icke skulle varit lämpligt att draga saken under domstol
profning allenast i syfte att få klargjordt, huru ifrågavarande författning
uti omförmälda hänseende rätteligen bör tolkas, har jao- funnit
hypoteksföreningens klagoskrift icke böra föranleda till anställande af åtal
mot t. f. domhafvanden.

Däremot synes mig anmärkta förfarandet, i enlighet med hvad lagutskottet
uttalat, _ hafva ådagalagt behofvet af en ändring i förordningen
angående expeditionslösen, så att vederbörande expeditionshafvandes rätt
ill lösen för äganderättsbevis varder klart och tydligt fastslagen; och en
sådan lagändring torde vara desto angelägnare som, enligt hvad jas förvissat
mig om, i flera afseende!! olika meningar yppats om sättet för expedierandet
åt ifrågavarande bevis.

Dylik meningsskiljaktighet råder sålunda äfven beträffande det fall,
att clen. fastighet (eller den fastighetskomplex), angående hvilken äganderatts
beviset begäres, ombytt ägare efter utfärdandet af det lagfartsbevis
som sökanden åberopa!- vid framställandet af sin begäran.

Vissa domare anse sig här, om ock fastigheten icke sönderdelats i
olika hemmansdelar utan fortfarande i sin helhet äges af en enda person,
vara berättigade att expediera ett bevis angående hvarje fång. Om t ex
det åberopade lagfartsbeviset gäller för A., men A. sedermera sålt fastigheten
till B. och b. i sm ordning öfverlåtit den till C., hvilken sist fått
lagfart, utskrifvas tre bevis, innehållande: det ena att, sedan A. an°ifven
dag undfått lagfart å fastigheten, den förändring i äganderätten tilf den —

1908 —

126

samma, inträffat, att fastigheten försålts till B., som äfvenledes därå erhållit
lagfart; det andra, att sedan B. angifven dag erhållit lagfart å fastigheten,
den förändring i äganderätten till densamma inträffat, att fastigheten
försålts till C., som äfvenledes därå erhållit lagfart, och det tredje
att, sedan C. angifven dag erhållit lagfart å fastigheten, såvidt lagfartsprotokollet
utvisar, någon förändring i äganderätten till densamma icke
inträffat.

Enligt min mening, som ock torde omfattas af flertalet domare, kan
detta’’ expeditionssätt icke vara riktigt, utan bör åt sökanden utskrifvas
ett enda bevis, hvilket alltså äfven bör innehålla uppgift å den, som sist
erhållit lagfart å fastigheten. Det är tydligen denna uppgift, sökanden
önskar och hvaraf han är i behof. Och fråga är ju icke om mer än en
enda fastighet (eller en enda fastighetskomplex).

Åtskilliga domare pläga väl icke allenast af den anledning, att
fastigheten i fråga ombytt ägare, expediera mer än ett bevis. Men om
fastigheten försålts i olika hemmansdelar och sålunda vid tiden för äganderättsbevisets
utfärdande äges af flere personer, som hvar för sig fått lagfart,
anse dessa domare sökanden vara skyldig att lösa bevis till det antal,
hvartill de dåvarande ägarne uppgå. Riktigheten af denna mening, för
hvilken åtminstone ganska goda skäl torde kunna åberopas, bestrides emellertid
af andra domare, som under framhållande dåra!, att till grund
för äganderättsbeviset åberopats ett enda lagfartsbevis, anse sig böra
äfven i detta fall expediera allenast ett bevis.

Under åberopande däraf, att äganderättsbevis icke omnämnes varejsig
i förordningen om expeditionslösen eller i stämpelpappersförordningen, hålla
några domare före, att skyldighet för dem att utfärda äganderättsbevis
icke föreligger, om de ock aldrig sökt omsätta denna sin asikt i praxis.
Antagligen är det emellertid en" dylik uppfattning, som legat till grund
för det af ett par domare använda förfarandet att, då äganderättsbevis
begärts angående eu fastighet, som ännu icke införts i lagfartsboken, och
utfärdandet af beviset alltså förutsatte en granskning af äldre lagfartsprotokoll,
sökanden påförts förutom 75 öre i lösen jämväl en särskild afgift,
varierande allt efter antalet af de protokoll som sålunda granskats,
för »arkivforskning». Tydligen maste, enligt min mening, ett sådant ex~
peditionssätt vara oriktigt.

I afseende å genomförandet af den af mig nu ifrågasatta lagändringen
tillåter jag mig till sist att framhålla, att den lösen, som ifrågavarande
författning, rätt tillämpad, nu tillerkänner vederbörande expeditionshafvande
för äganderättsbevis, i vissa fall måste anses såsom val låg, och
synes det mig vara lämpligt, att, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad

—. 1908 —

127

som gällei om lösen för gravationsbevis, storleken af lösen för äganderåttsbevis
åtminstone i viss man göres beroende af det besvär, som bevisets
utfärdande måste anses medföra.

Om den brist på tydliga eller uttömmande lagbestämmelser, som enligt
min mening i förevarande hänseende föreligger, har jag med stöd af
19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion ansett
mig böra härmed hos Eders Kungl. Maj:t göra anmälan, till den uppmärksamhet
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kung!. Maj:t angående inrättande af en särskild
hofrätt för Norrland.

till Kungl. Maj:t har jag den 15 juli 1907 aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Uti sitt den 6 juni 1884 afgifna betänkande i fråga om rättegångsväsendets
ombildning yttrade nya lagberedningen: »Sedan den äldre lagberedningens
_ första yttrande afgafs, hafva i åtskilliga landsdelar inträdt
förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel af den beskaffenhet, att
en förändring äfven i hofrättsindelningen synes vara, om ock ej ur processuell
synpunkt ovillkorligen nödig, dock i hög grad praktiskt lämplig
och gagnelig. . Särskild uppmärksamhet förtjäna härvid de norrländska
landskapen, hvilka erhållit en ständigt växande betydelse, som för ett hälft
sekel sedan knappt kunde förutses. Det beroende i ekonomiskt afseende, hvari
såväl städer som lands Dygd på den tiden stodo till hufvudstaden, har
lämnat lum för en sjålfständigare ställning, och affärsrörelsens centrum
är icke lika uteslutande som förr befintligt i Stockholm. På sådan grund
borde med allt skål kunna antagas, att öfvervägande fördelar skulle uppstå
för den löftesrika norrländska bygden, därest äfven rättsskipningen i
högre instans flyttades närmare affärslifvets nya hufvudplatser. Ur denna
synpunkt föreställer sig beredningen, att frågan om inrättandet af en särskild
hofrätt för Norrland eller rättare sagdt för de nordligaste länen bör
utan uppskof tagas under ompröfning.» Förstärkta lagberedningen, som
den 20 juni 1887 afgaf yttrande öfver berörda betänkande, biträdde uti
förevarande afseende nya lagberedningens förslag.

Den sålunda väckta frågan om inrättande af en särskild hofrätt för
de norrländska länen eller vissa af dem har sedermera vid olika tillfällen
gjorts till föremål för enskilda motionärers framställningar till Riksdagen.

Sålunda väcktes vid 1896 års Riksdag, i anledning af Kungl. Maj:ts
då gjorda framställning om öfverflyttning af en division af Göta hofrätt

— 1903 -

128

till Svea hofrätt och om beviljande af därför erforderliga medel, i såväl
första som andra kammaren motion om afslag å denna framställning och
om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes
efter föregående utredning till en kommande riksdag göra framställning
om beviljande af medel för inrättande i någon af de norrländska städerna
af en särskild hofrätt för Norrland.

Uti dessa motioner, af hvilka den i andra kammaren väckta var undertecknad
af tjugu två norrlandsrepresentanter, yttrades, bland annat:

Om de särskilda hofrätterna inom mellersta och södra Sverige hatt
till ändamål att hvar inom sin ort underlätta möjligheten för rättssökande
parter att med mindre omgång och tidsutdräkt och på ett bekvämare sätt
än genom anlitande af en central öfverdomstol få sina rättstvister prötvade
i högre instans, så hade emellertid denna förmån helt och hållet
undandraga Norrland. Att detta skett under en tid, då nämnda landsdel
ännu var glest bebyggd, medan dess näringslif ännu var ringa utveckladt
och innan ännu några industriella anläggningar af betydenhet
där förekommo, vore ju icke något anmärkningsvärdt och kunde väl ej
heller i regeln medföra några kännbara olägenheter, men under nuvarande
förhållanden torde det val knappast finnas någon ort inom Sverige, som
mer än Norrland vore i behof af den förmån de hittills måst sakna, men
som det mellersta och södra Sverige under så många år fått tillgodonjuta.
Till de fördelar i allmänhet, som genom tillvaron af en öfverdomstol
inom orten bereddes en dylik ort, skulle i fråga om Norrland äfven tillkomma
något annat, som vore af den allra största betydelse. Norrlands
industri och dess därur uppkomna affärsförhållanden vore af en beskaffenhet,
som i mycket skilde sig från hvad i sådant afseende förekomme inom
öfriga delar af landet, och de rättstvister, som där uppstode, finge därigenom
också helt naturligt eu säregen, från tvister inom mellersta och
södra Sverige skild karaktär, för hvars bedömande erfordrades inblick i
och kännedom om de norrländska förhållandena. En särskild hofrätt för
Norrland skulle sålunda hafva till uppgift icke blott såsom de öfriga hofrätterna
att genom de mindre afstånden mellan underrätterna och sätet
för öfverdomstolen lämna ortens befolkning ett lättare och bekvämare tillträde
till denna sistnämnda, utan äfven och hufvudsakligast att lämna
domstolens ledamöter tillfälle att sätta sig mera in i och erhålla en noggrannare
kunskap om dessa för orten speciella förhållanden, än som kunde
vara möjligt på en långt aflägsen plats, där dessa förhållanden vore okända.
Och otvifvelaktigt vore, att en sådan kännedom skulle åstadkomma en
säkrare och rättvisare lagskipning och undanrödja många tillfällen till
misstag och missuppfattningar.

- 1908

129

Motionerna lyckades väl icke tillvinna sig Riksdagens bifall Att
deras, syfte emellertid behjärtades af ett stort antal af kamrarnas ledamötei
fraingar saval af den i Riksdagen förda diskussionen som af omrostnmgsresultatet.

l,vil/tÄnT.inrp*,Ade afJf?kiId h0fr“ ftr Norrland fick sedermera
. .. till 1904 ars Riksdag, da den anyo upptogs genom motioner af åtisflinga
norr land srepresentanter.

Uti en af dessa motioner anfördes, efter redogörelse för nya lagberedningens
ofvanberörda yttrande, bland annat:

»Den skildring af de norrländska landskapens utveckling, som i do
en lrmehåUt‘d gäller äfven för den tid, som förflutit, sedan
n nedslå of vos. ^ Ty ingen lärer väl kunna påstå, att utvecklingen
under de senast gangna tjugu åren stått stilla. Tvärtom, befolkningen
hai tillväxt,, industri och näringar tilltagit; statistiken och den dagliga
mfarenheten gifva harpa tydliga bevis. Att under sådana förhållanden
da naturligen däfven domstolarnas verksamhet allt mera tages i anspråk
anken foies tillbaka till fragan om inrättande af en särskild hofrätt för
de norrländska lånen eller vissa af dem, torde ej förundra; kommer så
härtill, att den väg, pa hvilken man slagit in för att söka bereda eu snabbare
rättsskipning i andra instansen — Svea hofrätts förstärkning med
uirst en division och sedan ytterligare eu, hvarigenom nämnda hofrätts
personal numera växt till ett antal af 36, nämligen en president och
trettiofem ledamöter, förutom tjänstemän, ordinarie eller extra ordinarie
— ej lärer vidare kunna följas utan att äfventyra nödig enhet och sammanhållning
inom ämbetsverket.»

, * anledning af motionerna hemställde vederbörande utskott, att Riks dagen

skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
taga under ompröfning frågan om inrättande af särskild hofrätt för de
norrländska lanen eller vissa af dem samt efter verkställd utredning af
järn val samtliga oduga frågor, som härmed kunde äga sammanhang, fram l''dfa

3’r Rlks^agen det förslag, som af utredningen kunde föranledas,
till stod för sin hemställan anförde utskottet, efter att hafva framhållit
det stola antalet af balanserade mål i Svea hofrätt, bland annat:

. inrättandet af en hofrätt i Norrland skulle enligt utskottets uppfattmng
verka fördelaktigt icke blott för allmänheten, som i denna domstol
skulle finna ett okadt rättsskydd, utan äfven på öfverdomstolen siälf, i det
att, enligt hvad utskottet föreställde sig, den nya hofrätten skulle i större
proportion, an i Svea hofrätt kunde äga rum, rekryteras bland uno-e män
som börjat sm tjänstgöring vid de norrländska underdomstolarna och såedes
redan vid inträdet i hofrätten till deltagande i domaregöromål därJustitieombudsmannens
ämbetslerätlelse till 1908 års Riksdag. 1T

130

städes ägde en erfarenhet om norrländska förhållanden, som andra först
genom och under arbetet i hofrätten finge tillfälle att förvärfva. Vidare
och framför allt utgjorde det ett viktigt statsintresse att på allt sätt med
det öfriga riket sammanbinda den stora nordliga landsdelen. Icke blott
den alltjämt fortgående ekonomiska utvecklingen därstädes utan äfven
nationella och kulturella synpunkter betingade nu en helt annan uppfattning
af förhållandena än i forna tider, då man i de norrländska provinserna
såg endast utmarker, under det att öfriga landsdelar rikligen försetts
med institutioner af allehanda slag.

Båda kamrarna afslogo dock utskottets hemställan och de i ämnet
väckta motionerna. De hufvuclsakliga skäl, som härför anfördes, voro:
att den ökning af antalet balanserade mål i Svea hofrätt, som under de
sist förflutna åren visat sig, kunde anses såsom tillfällig; att, därest emellertid
målens antal framdeles skulle visa eu konstant ökning, Kungl. Maj:t
icke torde underlåta att för Riksdagen framlägga förslag till nödiga åtgärder
för rättsskipningens jämna fortgång, hvadan det icke torde vara
nödvändigt, att Riksdagen i denna fråga toge initiativet; och flit det dessutom
vore olämpligt att för närvarande, då förslag om reformerande af
vår domstolsorganisation vore att motse, upprätta en ny öfverdomstol,
som sedermera möjligen kunde finnas obehöflig.

Emellertid anbefallde Eders Kungl. Maj:t år 1905, på hemställan af
dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet, Svea hofrätt att
afgifva underdånigt utlåtande beträffande behofvet och lämpligheten af
inrättandet af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket. Enligt
hvad note ur statsrådsprotokollet för den 13 april 1905 utmärker, anförde
departementschefen till stöd för sin hemställan: att förslag om inrättandet
af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket på senare tider gång
efter annan framställts; att med den starka utveckling, hvari dessa landsdelar
vore stadda, inrättandet af en sådan hofrätt syntes departementschefen
vara en tidsfråga; att det visat sig, att Svea hofrätt icke med
sju divisioner medhunne det arbete, hofrätten hade att fullgöra, ity att
från och med år 1901 antalet balanserade mål alltjämt ökats och vid 1903
års slut nått en sådan höjd, att det befunnits oundgängligen nödigt att
vidtaga åtgärder för balansens minskande; att Kungl. Maj:t därför, i enlighet
med hofrättens framställning, den 27 maj 1904 förordnat, att hofrätten
skulle förstärkas med en extra division under ett år från den 1
september 1904; att hofrätten sedermera uti underdånig skrifvelse hemställt,
att den extra divisionen måtte få tjänstgöra ytterligare ett år; att,
såvidt man kunde bedöma af arbetsresultatet under år 1904, det syntes
vara att befara att, därest ej tillströmningen afl'' mål minskades, behofvet

— 1908 —

131

af den åttonde divisionen komme att blifva konstant; samt att, då ett vidare
fortgående på den förut inslagna vägen att öka antalet divisioner i
hofrätten icke syntes departementschefen böra ifrågakomma, departementschefen
ansåge tiden nu vara inne att taga under allvarlig ompröfning
frågan om inrättande af en ny hofrätt.

I det utlåtande, hofrätten på grund af förenämnda nådiga befallning
den 20 december 1905 afgaf, upptog hofrätten till en början till besvarande
spörsmålet, huruvida behofvet af en åttonde division inom hofrätten
kunde antagas blifva konstant eller icke; och yttrades härom bland annat,
att frågan, huruvida behofvet af den åttonde divisionen blir stadigvarande,
kan sägas vara hufvudsakligen beroende därpå, om i antalet inkommande
vademål, sådant det visat sig från och med år 1902, inträder väsentlig
och bestående nedgång; att minskning med ett mindre betydande antal
eller under enstaka år icke synes blifva tillfyllest, helst arbetskraft bör
beräknas för afarbetande af den befintliga balansen af vädjade mål och
den balans, som kan tillkomma på grund af tillfälliga stegringar i det
vanliga antalet inkommande mål; att omständigheter, som intill tiden
för utlåtandets afgifvande förekommit, icke gifvit anledning att förutsätta
återgång i antalet inkommande vademål; samt att det jämväl på grund
af tidigare erfarenhet syntes föga antagligt att, med stigande folkmängd
och fortgående utveckling särskilt inom de delar af landet, som tillhöra
Svea hofrätts jurisdiktionsområde, det efter hand skall i det hela uppstå
sådan verklig och varaktig minskning i hofrättens arbetsmaterial, att den
åttonde divisionen kan undvaras.

Sedermera har hofrätten uti underdånig skrifvelse den 1 oktober
1906 anfört, att behofvet af den extra divisionen fortfarande kvarstode,
och att detta behof vore så stadigvarande, att hofrätten ansett det kunna
ifrågasättas, huruvida icke åtgärd genast borde vidtagas för den extra divisionens
uppförande på ordinarie stat.

Härmed är sålunda konstateradt, att den ökning i Svea hofrätts arbetsbörda,
som bragtes på tal vid 1904 års riksdag, icke, såsom då förmenades
af motståndarne till förslaget om inrättande af en särskild hofrätt
för Norrland, varit allenast tillfällig; och följaktligen har också ett
af de åberopade hufvudskälen mot samma förslag bortfallit.

Uti sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande af den 20 december 1905
förklarade sig emellertid hofrätten anse, att hofrättens nuvarande storlek
icke medförde några egentliga olägenheter; och de fördelar, som för den
rättssökande allmänheten eller eljest ur procession synpunkt kunde under
nu gällande rättegångsordning vinnas genom upprättande af en särskild
hofrätt för de norra delarne af riket, vore, enligt hofrättens åsikt, alltför

- 1908 -

132

oväsentliga att kunna i ock för sig utgöra grund för vidtagande af en
åtgärd, som icke ens kunde betecknas såsom i öfvervägande grad lämplig.

Till stöd för sin sålunda uttalade åsikt, att hofrättens nuvarande stora
omfattning — 40 ledamöter — icke medförde några olägenheter, yttrade
hofrätten bland annat: Hvad anginge farhågan att eu hofrätt, bestående
af ett större antal divisioner, skulle såsom helhet betraktad komma att
sakna tillräcklig kännedom om de personer, som önskade att vinna fast
anställning inom verket, så vore att märka, hurusom den tid, under hvilken
den extra ordinarie tjänstemannen nödgades tjänstgöra i hofrätten innan
fråga uppstode om erhållande ens af förordnande att såsom vikarie uppehålla
ordinarie tjänst, enligt hvad erfarenheten visade, blefve ganska lång.
Då tjänstgöring såsom fiskal eller föredragande i brottmål i regel ledde
till förordnande att biträda hofrätten i egenskap af adjungerad ledamot
och därigenom till befordran inom ledamotsgraden, vore det för hofrätten
i främsta rummet af vikt att göra ett godt urval bland dem, som eftersträfvade
fiskalsförordnande. Aspiranttiden plägade för dessa uppgå till
minst två år, ofta nog till tre år och därutöfver. Under förutsättning af
trägen tjänstgöring under denna tid torde därför god ledning för bedömande
af vederbörandes större eller mindre duglighet kunna inom hofrätten
vinnas. Efter erhållet förordnande komme för öfrigt tjänstemannens
skicklighet att under lång tid sättas på ytterligare prof, innan han
undfinge ordinarie beställning.

Sedan hofrättens ifrågavarande yttrande afgafs, lärer omförmälda aspiranttid
hafva något förkortats. Äfven om man får antaga att erhållande
af fiskalsförordnande för närvarande i allmänhet förutsätter två års föregående
tjänstgöring i hofrätten, kan emellertid denna tid, ehuru visserligen
i och för sig ganska lång, icke vara tillräcklig för att hofrättens
alla ledamöter skulle kunna erhålla kännedom om fiskalsaspiranternas duglighet.
Under dessa två år har nämligen vederbörande aspirant icke
varit indelad till tjänstgöring på alla divisionerna, och han har endast i
mindre omfattning vårit i tillfälle att i arbetet biträda enstaka ledamöter
på de divisioner, å hvilka han icke varit indelad. Faktiskt är också, att
allt emellanåt inträffat, att fiskalsförordnande meddelats, ehuru ett afsevärdt
antal ledamöter för bedömande af den förordnades lämplighet varit
hänvisade uteslutande till hvad andra käft att i sådant hänseende förmäla.

Berörda omständighet, sammanställd därmed, att en naturlig, för öfrigt
af erfarenheten bekräftad obenägenhet förefinnes mot att gäcka de förhoppningar
i afseende å framtida fullmakt å ledamotsbeställning, som första
fiskalsförordnandet ingifvit, måste enligt min mening vvara af beskaffenhet
att kunna menligt inverka på hofrättens rekrytering.

- 1908 -

133

Om man ock, då ett fiskalsförordnande ju förutsätter, att den förordnades
duglighet vitsordats af åtskilliga ledamöter, i allmänhet får utgå
från, att han skall komma att på ett försvarligt sätt fullgöra sina åligganden,
är i allt fall den möjligheten naturligtvis icke utesluten, att en
annan, som gått miste om förordnande på den grund, att han icke kommit
i tillfälle att ägna sin arbetskraft åt inflytelserikare ledamöter och följaktligen
icke blifvit af dem känd, skulle visat sig vara vida skickligare
och i öfrigt lämpligare.

I samma mån som hofrätten tilltagit i omfattning hafva naturligtvis
äfven för hvarje särskild ledamot tillfällena att erhålla kännedom om dugligheten
hos häradshöfdingarnes vikarier och dessas lämplighet för domarekallet
minskats. Hofrätten kan följaktligen numera mindre än tillförene
på ett tillfredsställande sätt fylla sin särdeles betydelsefulla uppgift i afseende
å återbesättande af lediga häradshöfdingeämbeten, likasom risken
att alldeles olämpliga personer erhålla upprepade förordnanden att förvalta
dessa viktiga ämbeten blifvit ökad. Att detta förhållande kan innebära
fara för rättsskipningen i dess helhet, synes mig ligga i öppen dag.

I samband härmed vill jag erinra därom, att enligt hofrättens arbetsordning
endast två divisioner deltaga i behandling af frågor om tjänstledighet
för underdomare och om förordnande att förvalta underdomares
ämbeten. Denna anordning, såsom nödfallsutväg tvifvelsutan lämplig,
måste anses utgöra ett talande bevis för, att hofrätten med dess nuvarande
omfattning är så stor, att den icke kan, såsom sig bör, fullgöra alla sina
åligganden. Och i enahanda afseende kan åberopas det stadgande i arbetsordningen,
enligt hvilket presidenten bemyndigats att från deltagande i
plenisammanträden befria ledamöter å division, som handlägger uteslutande
vädjade och instämda saker.

Beträffande de olägenheter, hofrättens nuvarande storlek medför, må
slutligen ingalunda förglömmas, att den ledande och öfvervakande verksamhet,
som enligt hofrätternas arbetsordningar tillkommer presidenterna,
omöjligen kan blifva till så stor nytta som afsetts, då, såsom fallet är i
fråga om Svea hofrätt, det gäller att leda och öfvervaka arbete, som skall
utföras af ett hundratal ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän.

Uti sitt ofvanberörda utlåtande den 20 december 1905 yttrade hofrätten
vidare:

Såsom skäl för en hofrätts upprättande i Norrland hade andragits,
att Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden i
mycket skilde sig från hvad i sådant afseende förekomme inom öfriga
delar af landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode, sålunda

- 1908 -

134

finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild
karaktär, i följd hvaraf för deras bedömande fordrades en djupare inblick
i och kännedom om de norrländska förhållandena. En hofrätt för Norrland
skulle därför hafva till uppgift bland annat att lämna domstolens
ledamöter tillfälle att sätta sig mera in i och erhålla en noggrannare kunskap
om berörda för orten speciella förhållanden än som kunde vara möjligt
på en långt aflägsen plats, där dessa förhållanden i allmänhet vore
okända. — De rättegångsmål, som sålunda åsyftades, vore, enligt hvad
hofrätten antoge, hufvudsakligen sådana, som på ett eller annat sätt hade
sammanhang med skogshandteringen och trävaruindustrien, såsom rättegångar
angående ägande- eller nyttjanderätt till skog, oloflig skogsafverkning,
trävaruförsäljningar med mera dylikt. Mål af samma och liknande
beskaffenhet inkomme dock till hofrätten i rätt stort antal jämväl från
andra landsdelar, där skogsnäring i större skala bedrefves, såsom i Dalarne
och Värmland. I de norrländska målen tvistades visserligen ofta om jämförelsevis
höga värden, men däremot kunde om samma mål knappast med
skäl sägas, att de i allmänhet i jämförelse med dylika mål från Dalarne
och Värmland vore af någon verkligt säregen karaktär. Då mål, som här
afsåges, år från år i betydande antal hos hofrätten handlades, tillägnade
sig hofrättens ledamöter ganska snart god förtrogenhet med de speciella
förhållanden, som komme till synes i sådana mål och för domaren vore
af vikt att känna. En del af domstolens ledamöter hade för öfrigt redan
tidigare under tjänstgöring såsom underdomare varit i tillfälle att förvärfva
dylik erfarenhet. Det hade anförts, att vid eu öfverdomstol i Norrland
domstolsledamöterna antagligen skulle komma att besitta en mera fullständig
förtrogenhet med och större vana vid ifrågavarande slag af mål
och att därigenom målens afgörande i öfverdomstolen borde kunna underlättas.
Förhållandet vore emellertid att, såvidt den tyngande beskaffenheten
hos mål, som här afsåges, icke berodde mera uteslutande på målens
vidlyftighet eller däri förekommande svårlösta juridiska spörsmål, de svårigheter,
som mötte, merendels härrörde däraf, att processmaterialet sådant
det förelåge i underrättens protokoll icke lämnade tillräcklig utredning
beträffande speciella omständigheter, som kunde hafva inflytande på föreliggande
frågors bedömande, och att hvad i berörda afseende bruste icke
kunde ersättas blott genom erfarenhet i allmänhet om tvister af dylikt
slag. I verkligheten hade denna erfarenhet därför, ehuru nyttig, ganska
underordnad betydelse såsom medel att för öfverdomstol underlätta själfva
afgörandet af målen.

Emot hvad sålunda af hofrätten anförts kan till en början anmärkas,
att do inom Norrland uppkommande rättstvister, som kunna hafva en

— 1908 —

135

säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär,
ingalunda äro inskränkta till de af hofrätten angifna slag af mål. I jämbredd
med Norrlands storartade uppsving på åtskilliga områden hafva där
undan för undan uppkommit komplicerade rättsförhållanden, till hvilka
man i allmänhet icke finner motsvarighet inom öfriga delar af vårt land.
Den särskilda lagstiftning för Norrland, som under senare tider ansetts
erforderlig, lärer för öfrigt i och för sig vara ett tillfyllestgörande bevis
för, att förhållandena där i mångt och mycket äro af säregen art.

Att en del af de för Norrland typiska rättegångsmålen förekomma
äfven i Dalarne, likasom, fastän i mindre mån, uti Värmland, är väl sann!.
Men denna omständighet kan tydligen desto mindre åberopas såsom skäl
mot inrättande af en särskild hofrätt för de nordligaste delarne af riket,
som inom Dalarne och Värmland någon önskan icke försports och rimligen
ej heller lärer kunna förefinnas om dessa landskaps utsöndring från
Svea hofrätt^ jurisdiktionsområde, dit de genom sitt läge och sina förhållanden
i öfrigt naturligen höra.

Utan tvifvel förvärfva hofrättens ledamöter med tiden en ganska god
förtrogenhet med de speciella norrlandsmålen. Men såsom liggande i
sakens egen natur bör det å andra sidan icke kunna utgöra föremål för
bestridande, att en synnerligen beaktansvärd fördel i afseende å dessa
måls materiella pröfning skulle vinnas därigenom, att afgörande! af ''desamma
blefve öfverlämnadt åt domare, som lefde och verkade midt i de
förhållanden, ur hvilka tvisterna uppkommit.

Riktigt kan möjligen — såsom hofrätten anmärkt — vara att de
svårigheter, som för närvarande möta vid afgörande af norrlandsmålen,
merendels härröra däraf, att handläggningen vid underrätten är bristfällig,
i det protokollen icke lämna upplysning om alla de faktiska omständigheter,
som kunna vara af vikt vid målens bedömande, och naturligtvis
kan icke. erfarenhet i allmänhet om mål af dylikt slag ersätta hvad i berörda
afseende brister. Hofrätten har emellertid här gått vid sidan om
sakens kärna. Med otillfredsställande protokollsföring vid underrätten
riskerar man gifvetvis alltid ett materiellt otillfredsställande domslut i
hofrätten. Man måste äga utgå från, att underrättens protokoll innehålla
alla nödiga faktiska upplysningar; och är denna förutsättning för handen,
är det ock, såsom antydts, uppenbarligen för rättsskipningen i hofrätten
fördelaktigare, om afgörandet anförtros åt ledamöter, som genom vistelse
och verksamhet i Norrland förvärfva! djupare inblick i och kännedom om
de säregna förhållandena därstädes, än om afgörandet är öfverlämnadt åt
ledamöter, hvilka om samma förhållanden icke hafva annan kunskap än
de genom studier af rättegångshandlingar kunnat förskaffa sig.

— 1908 -

136

Hofrättens nyssberörda uttalande innebär för öfrigt ett indirekt .erkännande,
att hofrätten icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fylla den
af sina funktioner, som går ut på att vaka öfver att kandhafvandet af
rättsskipningen på landet icke anförtros åt andra än fullt kompetenta
domare; och det af hofrätten anmärkta förhållandet utgör, i enlighet med
hvad redan anförts, ett skäl för inrättande af en särskild norrländsk hofrätt,
hvarigenom ju skulle möjliggöras en bättre uppsikt öfver häradshöfdingarnes
vikarier.

Sedan hofrätten på anförda skäl kommit till det resultat, att de fördelar,
som för den rättssökande allmänheten eller eljest ur processuell
synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning vinnas genom upprättande
af en särskild hofrätt för de norra delarne af riket, vore alltför
oväsentliga att kunna i och för sig utgöra grund för vidtagande af en
dylik genomgripande åtgärd, yttrade hofrätten vidare:

Mot den ifrågasatta förändringen syntes däremot tala, att den orgalibation
af hofrätt i Norrland, som nu kunde ske, antagligen icke komme
att under synnerligen lång tid blifva beståndande. En reform i rättegångsordningen
torde nämligen förestå, medförande i regel muntliga och
omedelbara förhandlingar jämväl i mellaninstansen, och en sådan reform
skulle uppenbarligen i fråga om öfverdomstolarnes förläggning, storleken
af personalen i hvarje sådan, domstolslokaler med mera betinga helt andra
anordningar, än som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

Afsevärd betydelse lärer emellertid icke kunna tillmätas denna hofrättens
invändning. Den påtänkta, af hofrätten antydda reformen har
sedan lång tid tillbaka användts såsom ett bekvämt vapen af dem, hvilka
motsatt sig partiella ändringar i afseende å processförfarandet. Men allt
efter som åren gått, har detta vapen förlorat sin skärpa. För närvarande
lärer ingen kunna förutsäga, när ifrågavarande reform skall kunna genomföras.
För öfrigt anser jag det vara uppenbart, att just denna reform
skall nödvändiggöra en särskild öfverdomstol i Norrland, om ock helt
naturligt en dylik modern domstol i vissa mindre betydelsefulla afseenden,
såsom i fråga om personalens storlek, skall komma att kräfva andra anordningar
än som under nuvarande förhållanden kunde ifrågasättas; och
vill jag i detta sammanhang ej underlåta att framhålla, hurusom lagberedningen
i sitt ofvan anmärkta utlåtande tydligen ansåg sig böra tillstyrka
inrättande af eu särskild hofrätt för Norrland alldeles oafsedt om
beredningens hufvudförslag vunne bifall eller icke.

Slutligen anförde hofrätten uti sitt ifrågavarande utlåtande:

På en annan fråga af största vikt ville hofrätten fästa uppmärksamhet.
Hofrätten syftade här på frågan, huruvida det skulle i längden låta sig

- 1908 -

137

göra att på ett fullt tillfredsställande sätt besätta ett större antal ledamotsplatser
inom en hofrätt i Norrland. Den första uppsättningen af en sådan
hofrätt blefve naturligtvis underlättad därigenom, att enligt villkor i lönestaten
för Svea hofrätt de åtta yngsta assessorerna vore jämte de fyra
yngsta notarierna och de två yngsta fiskalerna underkastade skyldighet
att låta sig till annan hofrätt förflyttas. — De unga jurister, som nu
efter slutad tingstjänstgöring ägnade sig åt Svea hofrätts tjänst i syfte
att därstädes vinna anställning till en början såsom tillförordnade fiskaler
och sedermera såsom ledamöter, vore under den tid, som förflöte innan
fiskalsförordnande kunde erhållas, ej sällan i tillfälle att samtidigt tjänstgöra
i andra ämbetsverk eller hos Riksdagen och därigenom bereda sig
bidrag till lefnadskostnadernas bestridande, på samma gång de till fromma
för sin utbildning förvärfvade erfarenhet inom olika områden af statsförvaltningen.
Då ju hofrätten i förekommande fall bland flera sökande
till fiskalsförordnande valde den eller de mest framstående, måste inträffa,
att en eller annan aspirant icke erhölle den önskade anställningen, men
då han under aspiranttiden kunnat åt sig bevara befordringstur inom
annat ämbetsverk, borde nämnda tid ändock ej vara gagnlöst förspilld.
Möjligheten att under väntetiden genom arbete utom hofrätten förskaffa
sig inkomst bidroge ock att inom hofrätten kvarhålla mången dugande
ung man, som eljest af ekonomiska skäl tilläfventyrs icke skulle kunnat
afvakta tillfälle till befordran i verket. Till följd af sådana orsaker hade
det hittills i allmänhet varit god tillgång på aspiranter till fiskalsförordnanden,
och någon egentlig svårighet både icke mött att rekrytera
hofrättens personal med goda förmågor. Uppenbart vore, att förhållandena
skulle i ofvanberörda hänseende för de e. o. tjänstemännen ställa sig vida
ogynnsammare i en norrländsk stad, där enahanda tillfällen till extra
inkomster för ett flertal unga jurister ej förekomme och där ett misslyckande
att vinna anställning inom öfverdomstolen ofta nog vore liktydigt
med flera års förspilld tid. Antagligen skulle ock anställning vid hofrätt
i norrländsk stad i allmänhet anses mindre eftersträfvansvärd än motsvarande
anställning i de öfriga hofrätterna, och den faran läge nära till
hands, att en till stad i Norrland förlagd hofrätt i saknad af tillfällen till
urval alltför ofta skulle nödgas i maktpåliggande tjänstgöring använda
och sedermera bland sina ledamöter upptaga personer, som icke ägde goda
kvalifikationer. Toges tillika i betraktande, att tillfälle .att erhålla förflyttning
till verksamhet på sydligare platser företrädesvis torde yppas
för de skickligaste bland personalen, och att dessa tillfällen antagligen icke
ofta skulle lämnas obegagnade, syntes icke saknas anledning till allvarliga
farhågor uti ifrågavarande hänseende.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 18

138

Hvad angår dessa af hofrätten anförda skäl mot inrättande af eu särskild
hofrätt för Norrland — Indika uppenbarligen med ungefär samma
befogenhet skulle i hufvudsak kunna, åberopas för förflyttning af hofrätterna
i Jönköping och Kristianstad till Stockholm — må det visserligen
medgifvas, att Svea hofrätt, i afseende å personalens rekrytering har på
grund af sin förläggning ett visst företräde framför de öfriga hofrätterna.
Men ingen opartisk lärer kunna påstå, att berörda omständighet haft den
verkan, att Svea hofrätt i allmänhet lyckats förvärfva sig kunnigare, skickligare
eller i öfrigt lämpligare ledamöter än någon af de andra hofrätterna.
Och likasom det hittills icke mött någon svårighet för Göta hofrätt
eller för hofrätten öfver Skåne och Blekinge att erhålla dugliga ledamöter,
synes man ej heller böra hysa farhågor för att svårighet härutinnan
skulle uppstå för en hofrätt i Norrland. Med erfarenhet om den kärlek
och det intresse, hvarmed de, som födts och fostrats i Norrland, städse
omfatta denna landsdel, torde man fastmera vara berättigad till antagande,
att en till en norrländsk stad förlagd hofrätt i sinom tid med lätthet
skall kunna rekryteras uteslutande med norrländska jurister. Den tid,
då Norrland ansågs för en obygd, är för öfrigt förbi; och det är numera
icke förbundet med några vanskligheter att få därstädes ledigblifna
eller nyinrättade platser på andra af statsförvaltningens områden besatta
med personer, som i nit och skicklighet godt kunna mäta sig med sina
kolleger i södra delarna af riket.

Då det för de särskilda ledamöterna i en liten hofrätt tydligen är
lättare att inhämta kännedom om dugligheten hos de därstädes tjänstgörande
extra tjänstemännen än hvad förhållandet för närvarande är i Svea
hofrätt med dess stora omfattning, bör också pröfvotiden för dem, som i
en eventuell norrländsk hofrätt önska erhålla befordran till fiskal, blifva
af relativt kort varaktighet. Vinnes icke sådan befordran, bör det därför
enligt min mening — alldeles bortsedt från det gagn, som den extra
tjänstemannen i sin blifvande verksamhet måste hafva af den juridiska
erfarenhet samt den vana vid ordning, han under sin tjänstgöring i hofrätten
förvärfvat — i allmänhet icke kunna blifva tal om flera års förspilld
tid.

Varder en särskild hofrätt för Norrland inrättad, komma naturligtvis
tid efter annan tillfällen att erbjudas för de yngre mera framstående
ledamöterna till befordran och därmed förenad förflyttning till annan plats,
särskildt Stockholm; och man har förvisso icke anledning till antagande,
att de synnerligen ofta skulle lämna dessa tillfällen obegagnade. Men
motsvarande har förhållandet städse varit med ledamöterna i Göta hofrätt
och i hofrätten öfver Skåne ocli Blekinge, och hvad angår ledamöterna i

- 1908 -

139

Svea hofrätt, som ju äfven utan befordran utom verket äro i åtnjutande
af den utaf många så högt uppskattade förmånen att få bo i hufvudstaden,
hafva desamma i minst lika stor utsträckning som sina kolleger i de
sydligare hofrätterna mottagit förordnanden såsom revisionssekreterare eller
inom den högre administrationen m. m.; för närvarande förvaltas af ifrågavarande
anledning ej mindre än tretton af Svea hofrätts assessorsämbeten
af vikarier. Detta oaktadt lärer ingen med fog kunna bestrida, att hofrätterna
allt hitintills i stort sedt på ett fullt nöjaktigt sätt fyllt sin uppgift
i afseende å rättsskipningen. Äfven de härutinnan af Svea hofrätt
beträffande en norrländsk hofrätt uttalade farhågor torde sålunda få anses
ogrundade.

I detta sammanhang vill jag tillåta mig att fästa uppmärksamhet å
ett förhållande, som enligt min mening kan hafva en afsevärd betydelse
i fråga om ett rättvist befordringsväsende inom hofrätterna.

Hittills har det varit en undantagslös regel, att ett ledigvordet hofrättsrådsämbete
inom en hofrätt blifvit besatt med äldste assessorn i samma
hofrätt. Då konjunkturerna i de skilda hofrätterna tydligen kunna i följd
af särskilda omständigheter vara väsentligen olika, har på grund af nämnda
praxis ej sällan inträffat, att till hofrättsråd utnämnts en assessor, som
varit ej obetydligt yngre än åtskilliga af assessorerna i de öfriga hofrätterna.
Ofta ha väl dessa assessorer själfva ej önskat förflyttning, något hvarom
de i allt fall icke blifvit tillfrågade, men att åtminstone under senare tider
motsatsen också ägt rum har jag mig bekant. Hvad nu yttrats om hofrättsrådsämbete
gäller ock i viss mån om assessorsämbete, hvilket ju dock
en hvar kompetent, som önskar ifrågakomma, äger att i stadgad ordningsöka.
Ytterst sällan om ens någonsin lärer hafva händt, att ett assessorsämbete
sökts af fiskaler i annan hofrätt. Och i åtskilliga fall har säkerligen
denna underlåtenhet haft sin grund uteslutande däri, att vederbörande
varit öfvertygade om orubbligheten af förenämnda praxis, enligt
hvilken en hvar af hofrätterna betraktas såsom ett från de öfriga fullständigt
afskildt område.

Af ifrågavarande praxis — som torde sakna all motsvarighet — lida
för öfrigt icke endast enskilda personer. Det ligger nämligen i sakens
egen natur, att om skälig utjämning mellan hofrätterna icke är att förvänta,
den hofrätt, som för tillfället har att bjuda på dåliga befordringsutsikter,
får mindre tillfälle till urval vid förordnanden, som inom hofrätten
yppas, och följaktligen äfven är utsatt för risken att i framtiden
blifva till sin sammansättning försvagad.

Att jag här ansett mig böra ingå på nyssberörda förhållande har haft
sin orsak däri, att, om en särskild hofrätt för de nordligaste delarna af

— 1908 —

140

riket varder inrättad, denna till en början antagligen kommer att hafva
relativt unga ledamöter och tjänstemän och följaktligen vara försatt i
ogynnsamt läge i afseende å möjligheter för extra tjänstemän till befordran.

Under senare tider hafva för Norrlands vidkommande antagits eller
väckts förslag om åtskilliga, nödiga eller nyttiga lagar, hvilka emellertid
icke mötts med gillande af alla dess invånare. Genom inrättande af den
ifrågasatta hofrätten skulle man tillmötesgå alla samhällsklassers önskningar.
Och att en dylik anordning skulle vara Norrland till gagn, synes mig
ovedersägligt. Gent emot dem, som härutinnan äro af annan uppfattning
och förmena, att inrättandet af en norrländsk hofrätt vore af verkligt
intresse allenast för den stad, där den blefve förlagd, tillåter jag mig till
slut endast det spörsmålet, om de tro, att en ifrågasatt indragning af
Göta hofrätt eller af hofrätten öfver Skåne och Blekinge, hvilket med
tiden kanske skall visa sig erforderligt, icke skulle röna motstånd från
annat håll än Jönköping eller Kristianstad.

Då jag är lifligt öfvertygad ej mindre om lämpligheten däraf, att
riket låter såsom en gärd af erkänsla för Norrlands storartade ekonomiska
uppsving därstädes inrätta en särskild hofrätt, än äfven om olämpligheten
däraf, att Svea hofrätt får förblifva sådan den nu är, har jag med
den rätt, som 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
förlänar mig, ansett mig böra hos Eders Kungl. Maj:t bemöta
de skäl, som af Svea hofrätt an dragits mot inrättande af ifrågavarande
hofrätt.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående öfverflyttning till
allmänna domstolarna af vissa kammarrätten
tillhörande mål. I

I en till Kungl. Maj:t den 11 september 1907 aflåten ämbetsskrifvelse
har jag i detta ämne anfört följande:

»Uti en till min företrädare i justitieombudsmansämbetet den 25 juli
1906 ingifven skrift anförde f. d. jägmästaren Henning Nordlund:

Sedan Nordlund den 8 november 1905 häktats såsom misstänkt för
förskingring af kronomedel och fördöljande häraf genom förfalskning af
de utaf honom såsom jägmästare inom Råneå revir i Norrbottens län förda
räkenskaper, hade han i afvaktan på rannsakning inför behörig domstol,
som i detta fall vore Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt, den där efter
förberedande utredning af Kungl. domänstyrelsen hade att rannsaka och

- 1908 -

141

döma i målet, ända tills nu å Stockholms rannsakningsfängelse suttit
häktad, utan att under hela denna tid af öfver åtta månader, som alltså
föi flutit efter häktandet, kammarrätten med honom företagit rannsakning.
Detta förhållande vore så mycket mera anmärkningsvärdt, som den förberedande
utredningen ingalunda hindrats, utan fasthellre i möjligaste mån
under hjälpts af Nordlund, som från början öppet vidgått sin brottslighet
och vid sedermera kallna förhör sökt lämna så noggranna uppgifter, som
det under förhållandena varit möjligt, angående omständigheterna vid de
särskilda brottsliga handlingarnas föröfvande. De förberedande, af domänstyrelsens
ombudsman i rannsalcningsfängelset hållna förhören hade för
öfrig! till antalet varit allenast fyra. Och vid det senaste af dem, som
ägde rum för flera månader sedan, förklarades vidare förhör vara öfverfiödiga,
hvilket ju äfven syntes vara fallet, enär förhör ej sedan dess ägt
rum. Med erkännande af att detalj utredningen af ifrågavarande sak icke
desto mindre torde varit ganska besvärlig, kunde Nordlund under angifna
omständigheter icke förstå, hvarför hans rätt att komma inför sina domare
härigenom behöfde förnärmas. Frånsedt att allmänna polisen plägade på
mindre än tiondedelen af den tid, hvarunder Nordlund suttit häktad, i
maktpåliggande brottmål till första rannsakningstillfället lämna de mest
detaljerade och vidlyftiga rapporter, syntes honom hinder ej hafva förelegat
.att, på sätt vid de allmänna domstolarna brukas, låta polisutredningen
löpa jämsides med rannsakningen inför domstol. Att så icke skett måste
bero på ett formalistiskt begagnande af det förhållande, att i ett fall,
sådant som det förevarande, uttrycklig bestämmelse om viss tid för rannsakningens
företagande med häktad icke vore i lag stadgad. Af berörda
omständighet följde emellertid ingalunda, att häktad uppbördsman, som
skulle af kammarrätten rannsakas och dömas, behöfde finna sig i att under
obegränsad tid i en häktad persons ovissa ställning afvakta rannsakning.
Tvärtom påkallade grunderna för vår allmänna straffprocessordning att
hvarje ärende af ifrågavarande art blefve handlagdt, med den allra största
skyndsamhet under. aktgifvande på den enskildes rätt, låt vara att denne
gjoit sig skyldig till brottslig gärning. Att Nordlund i olika afseenden
lede rättskränkning genom att på detta sätt månad efter månad utan dom
sitta häktad för erkända brott vore uppenbart. Nordlund ansåge si°'' därför
berättigad såsom medborgare fordra att, sedan han såsom för brott
misstänkt beröfvats^ friheten, i allt fall varda inom skälig tid förd inför
sina domare att af dem rannsakas och dömas. Då detta billiga anspråk
af vederbörande myndigheter lämnats obeaktadt, ville Nordlund påkalla
justitieombudsmannens uppmärksamhet å förhållandet för den åtgärd till

1908 -

142

sakens påskyndande eller i (ifrigt justitieombudsmannen kunde finna lämpligt
vidtaga.

Nordlund lät sedermera, den 5 december 1906, till mig ingifva en
skrift, hvari anfördes, bland annat:

Nordlund ville fästa uppmärksamheten därpå, att kammarrätten ännu
icke meddelat dom i målet, ehuru i det närmaste tretton månader förflutit
från Nordlunds häktande, samt utredningen i omkring fyra månader
varit för kammarrätten tillgänglig. Frånräknade man från ofvan sagda
tid den tid Nordlund åtnjutit för afgifvande af förklaring, syntes i allt
fall dröjsmålet med doms afkunnande oskäligt, så mycket hellre som vidlyftigheten
af den utredning, som af vederbörande åberopades till förklaring
af dröjsmålet, inskränkte sig i hufvudsak till visserligen ganska vidlyftiga,
men ingalunda svåråtkomliga sammandrag af olika officiella böcker och
andra lätt tillgängliga handlingar, hvilkas uppgifter till följd af Nordlunds
erkännande icke behöft kontrolleras och kompletteras. Utan att i sitt
nuvarande läge tilltro sig bedöma frågan, huruvida vissa enskilda personer
eller allenast det rådande rättegångssystemet i mål af förevarande beskaffenhet
varit orsaken till att dom ännu icke af kunnats, påkallade Nordlund
den åtgärd från min sida, till hvilken omständigheterna lämpligen
kunde finnas föranleda.

Af den utredning, som i anledning af förenämnda klagoskrifter af
min företrädare och mig verkställts, har jag ansett framgå, att det af
Nordlund anmärkta dröjsmålet icke hade sin grund i någon försummelse
hos enskilda ämbets- eller tjänstemän vare sig i kammarrätten eller i
domänstyrelsen.

Jag har emellertid icke kunnat undgå att finna den tid, som förflutit
från Nordlunds häktande, den 8 november 1905, till utslagets meddelande,
den 12 december 1906, vara anmärkningsvärdt lång, och har jag äfven i
öfrigt funnit öfverklagade förhållandet ägnadt att tilldraga sig synnerlig
uppmärksamhet.

Enligt 1 § i Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för kammarrätten
den 14 november 1879 har kammarrätten att till behandling upptaga,
bland annat, följande mål:

1) balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks
uppbördsman och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana
dem, under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller
persedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning,
och

— 1908 —

143

. 2) åtal mot publika ämbete- och tjänstemän för fel och försummelser

i afseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen af ofvan
omförmälda medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid.

Fiån dessa mål undantagas emellertid, enligt bestämmelse i mom. 2,
åtal ^ mot ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse, som i
strafflagen för krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i nämnda
lag sägs, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses såsom
under försvårande omständigheter begången, så ock för brott i öfrigt, som
Öl öfvats under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas medan tåget varar.

Därjämte är i 3 mom. af 1 § — enligt hvilket mom. till kammarrättens
behandling och afgörande vidare höra alla revisionsafdelnjngens
eller advokatfiskalens anmärkningar, uppkomna vid eller föranledda af de
till granskning inkomna räkenskaper för kronans eller andra allmänna
medel eller persedlar, ehvad sådana anmärkningar angå uppbörden, förvaltningen,
redovisningen eller kontrollen — den ytterligare begränsninggjord,
att, _ om anmärkningen eller åtal, som i 2 mom. sägs, skulle afse
Kungl. Maj:ts och Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret, arméeller
marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig längre
än att öfverlämna frågan till justitiekanslersämbetets handläggning. &

Beträffande bestämmelserna i mom. 1 och 2 är särskildt att märka,
hurusom kammarrätten äger upptaga balans- och därmed sammanställda
mål, allenast då fråga är om sådana medel eller persedlar, som varit
kronans och allmänna verks uppbördsman och redogörare anförtrodda
under eget ansvar inför kronan eller verket. I händelse fråga är om medel
eller persedlar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet inför öfverordnade
uppbördsman och redogörare, tillhör frågan allmän domstols handläggning.
Dessutom bör observeras, att kammarrättens pröfning är inskränkt
till förbrytelser af'' ifrågavarande slag i afseende å sådana medel eller
persedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning;
i följd hvaraf, där en statens uppbördsman eller redogörare tillika innehar
kommuns eller andra medel, hvilkas redovisande ej är föremål för granskning
inom kammarrättens revisionsafdelning, det tillkommer allmän domstol
att rannsaka och döma beträffande förbrytelser i afseende å dessa
medel.

Angående hvilka räkenskaper, som skola ingå till kammarrätten för
granskning af dess revisionsafdelning, finnas bestämmelser meddelade i
kungl. kungörelsen den 22 januari 1897. Dessutom skola enligt senare
tillkomna bestämmelser till kammarrätten för granskning inom revisions—
afdelningen ingifvas räkenskaper för Ultuna landtbruksinstitut och landtegendom,
Trollhätte kanal- och vattenverk samt jordbruksdepartementet.

— 1908 —

144

Kammarrättens handläggning af balansmål omfattar i allmänhet ej
den förberedande behandlingen, utan denna är uppdragen åt den myndighet,
under hvilken vederbörande uppbördsman eller redogörare lyder.

Genom kungl. kungörelsen den 14 november 1879, utfärdad i sammanhang
med den nu gällande instruktionen för kammarrätten, har i
sådant hänseende blifvit — med upphäfvande af hvad dittills var stadgadt
därom, att i de till kammarrättens handläggning hörande balansmål den
förvaltande myndighet, som hade att i första hand utreda målet, borde
fastställa balansbeloppet medelst utslag, som skulle underställas kammarrättens
pröfning — törordnadt, att i sadana mai skall efter ingången af
år 1880 iakttagas det förfarande, att vederbörande förvaltningsmyndighet,
efter utredning af balansen, allenast afgifver sitt utlåtande öfver densammas
belopp och därefter till kammarrätten insänder nämnda utlåtande
jämte öfriga handlingar i målet.

I afseende å flottan har emellertid genom § 334 inom. 3 i reglementet
af den 8 december 1899, delen I, skett en återgång till det äldre förfarandet
beträffande den förberedande behandlingen af balansmål. Vederbörande
stationsbefälhafvare eller varfschef har nämligen att fastställa
balansbeloppet genom utfärdad resolution, hvilken,. försedd med besvärshänvisning,
bör jämte delgifningsbevis äfvensom öfriga till målet hörande
handlingar öfverlämnas till kammarrätten för den vidare handläggning, som
denna rätt tillkommer.

Angående målens handläggning i kammarrätten är för öfrigt att märka
stadgandet i 13 § af instruktionen, enligt hvilken, därest uti något pa
kammarrättens pröfning beroende mål muntligt förhör med. part eller
vittne finnes af omständigheterna påkalladt, och sådant förhöi ej lämpligen
kan hos kammarrätten äga ruin, kammarrätten må förordna om föi hörets
hållande vid underdomstol i orten och i sådant afseende meddela erforderlig
föreskrifter; och äger kammarrätten därvid jämväl anmoda Konungens
befallningshafvande utse ombud att vid domstolen föra kronans eller det
allmännas talan.

Kommittén rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden upptog i sitt den 18 juni 1904 afgifna betänkande angående
reglering af löneförhållanden vid kammarrätten till behandling
frågan, huruvida icke nu ifrågavarande mål lämpligen kunde och borde
öfverflyttas till de allmänna domstolarna; och yttrade kommittén härom,
bland annat, följande: Redan den omständigheten, att åtskilliga grupper
af balans- och därmed sammanställda mål blefve handlagda af allmän

- 1908 -

145

domstol — eller, i fråga om vid krigsmakten anställda personer, af krigsdomstol
utan att däraf veterligen försports någon olägenhet, innebure
ett visst stöd för den uppfattningen, att äfven pröfningen af öfriga dylika
inål skulle kunna från kammarrätten öfverflyttas å de allmänna domstolarna.
Genom eu sådan öfverflyttning skulle onekligen vinnas likformighet i afseende
å det processuelia förfarandet emellan dessa mål och andra rättegångsmål,
hvarförutom tvifvelsutan utredningen i flera afseende!! skulle
däraf. underlättas. Den större möjligheten såväl för den tilltalade att
muntligen få svara inför domstolen som ock för anställande därstädes af
förhör med vittnen och andra skulle särskild! i detta hänseende blifva af
betydelse. . - En förändring, hvarigenom kammarrättens befattning med

mål af ifrågavarande slag upphörde, skulle vidare afhjälpa den olägenheten
af de nuvarande bestämmelserna, att kronans och allmänna verks
uppbördsman och redogörare, hvilka omhänderhade äfven andra medel och
persedlar än sådana, för hvilka redogörelse inginge till kammarrättens
revisionsafdelning, kunde för förbrytelser i afseende å dessa olika slag af
medel eller persedlar komma att höra under skilda domstolar. — Till stöd
för bibehållande af den befattning, som tillkomme kammarrätten i afseende
a förevarande slag af mål, hade å andra sidan åberopats deras nära samband
med den granskning af räkenskaper, som skulle hos kammarrätten
verkställas. Äfven där upptäckten af balans icke, såsom stundom varit
fallet, föranledts af en vid denna granskning gjord anmärkning, så innebure
dock i regel balansens upptäckt anmärkning, i ett eller flera hänseenden,
mot vederbörande räkenskap. Stundom inträffade ock, att samtidigt
med balansmålet anmärkningsmål kunde vara i särskild ordning
anhängiggjorda mot samma redogörare, hvarvid det kunde lända till reda,
att målen blefve skärskådade i sitt sammanhang af en och samma domstol
och sedermera lagakraftvunna resolutioner bringades till verkställighet
af samma tjänsteman, nämligen advokatfiskalen i kammarrätten. För
kammarrätten stode ock, i förekommande fall af balans, utan särskild
omgång, till buds det bevismaterial, som kunde vara att hämta ur de för
granskning dit öfverlämnade räkenskaperna. Det hade äfven betonats, att
kammarrätten vid pröfningen af balans- och därmed sammanställda mål
besutte en alldeles särskild sakkunskap, och att dessa måls handläggning
af en och samma öfverdomstol för hela riket måste anses bereda större
säkerhet för en konsekvent lagtillämpning. — Vid öfvervägande af denna
fråga hade det visserligen synts kommittén, att de skäl, hvilka talade för
upphörande af kammarrättens befattning med förevarande slag af mål,
vore ganska tungt vägande. Enär emellertid frågan om en förändring
Justitieombudsmannens ämbetsberiiltelse till 1.908 års Riksdag. 19

146

härutinnan med däraf betingade ändringar i olika författningsrum förutsatte
en omfattande och tidskräfvande utredning, och då ifrågavarande mål, om
än understundom mycket vidlyftiga och invecklade, dock i senare tider hos
kammarrätten förekommit så pass sällan, att deras kvarblifvande eller borttagande
för närvarande ej torde kunna anses i någon mera afsevärd mån
inverka på ämbetsverkets behof af ordinarie arbetskrafter, hade kommittén
funnit sig icke äga tillräcklig anledning att här till vidare behandling
upptaga nämnda fråga.

Däremot ifrågasatte kommittén, huruvida ofvanberörda, i 1 § 3 mom.
af kammarrättens instruktion upptagna särskilda undantagsstadgande numera
kunde hafva giltiga skäl för sig.

Om det ock icke kan förnekas, att kammarrätten vid pröfningen åt
balans- och därmed sammanställda mål äger en särskild sakkunskap, lärer
det å andra sidan få anses vara utom tvist, att någon fara för rättssäkerheten
icke skulle uppstå därigenom, att ifrågavarande mål öfverflyttades
till de allmänna domstolarna.

Likaledes synes det mig ligga i öppen dag, att ett upphäfvande åt
ofvan omförmälda forumsbestämmelser i nu antydt syfte skulle medföra
afsevärda fördelar.

öfver de af kammarrätten under åren 1897—1906 handlagda balansmål
äfvensom vissa s. k. iiskaliska aktioner d. v. s. till kammarrättens
pröfning hörande åtal mot ämbets- eller tjänstemän, som icke äro uppbördsmän,
har jag låtit upprätta särskilda, här bifogade ‘förteckningar
med uppgift å de åtgärder, som enligt i kammarrätten förda diarier med
målen vidtagits.

Af dessa förteckningar, enligt hvilka sammanlagda antalet af ifrågavarande
mål under omförmälda tid utgjort tjugufyra, lärer med önskvärd
tydlighet framgå, att den långsamhet i rättsskipningen, som jag anmärkt i
afseende å det rättsfall, hvarå min uppmärksamhet särskildt blifvit väckt,
icke kan betraktas såsom en enstaka företeelse. Sålunda hafva af de i
förteckningarna upptagna mål angående icke häktade två för sitt afgörande
kraft en tid af öfver tre år, under det fem fått på afgörande vänta respektive
ungefär två år elfva månader, två år åtta månader, två år fem
månader, två år två månader och två år. Gifvetvis har större skyndsamhet
iakttagits i fråga om mål, hvari någon hållits häktad. Att emellertid

- 1908

147

äfven beträffande dessa mål, hvilka utgjort allenast åtta, fog finnes för
anmärkning uti ifrågavarande hänseende, utvisas af förteckningarna. I de
tre fall, då utredningen ej ombesörjts af allmän domstol, har den häktade
sålunda icke fått sin dom förrän efter respektive ett år 6 dagar, sju månader
9 dagar och sex månader 12 dagar.

Att nu berörda missförhållande skulle afhjälpas genom ifrågavarande
måls öfverflyttning till de allmänna domstolarna, därför synes åtminstone
i viss mån redan den omständigheten borga, att, enligt hvad ock af förteckningarna
framgår, de mål, i hvilka allmän domstol rannsakat eller
eljest verkställt utredning, blifvit slutligen af gjorda på afsevärdt kortare
tid än sådana mål, i hvilka utredningen varit anförtrodd åt domänstyrelsen
eller annat ämbetsverk. I förhållandets egen natur ligger för öfrigt,
att ett system, hvithet regelmässigt förutsätter, att den dömande myndigheten
icke alls själf ^ har hand om utredningen, måste vålla tidsutdräkt.
Och vill jag i detta sammanhang framhålla, att ehuru någon förebråelse
för långsamhet i afgörandet icke skäligen kan riktas mot kammarrätten i
fråga om sådana mål, i hvilka rannsakning skett vid allmän domstol, dom
i dessa mål dock naturligtvis skulle fallit än tidigare, där afgörandet tillkommit
de domstolar, som ledt rannsakningarna och därigenom redan om
målen förvärfvat sig kännedom.

Genom öfverflyttning af ifrågavarande mål till de allmänna domstolarna
skulle därjämte vinnas en icke obetydlig fördel i form af sparad
arbetstid för vederbörande ämbets- och tjänstemän. Ofvan omförmälda
förteckningar ådagalägga nämligen, hvilket mångskrifveri det rådande
systemet nödvändiggjort.

Förbises bör ej heller svårigheten att i lag uppdraga eu fullt tydliggräns
mellan de balans- och därmed sammanställda mål, som skola upptagas
af kammarrätten, och de mål af nyssnämnda art, hvilka tillhöra allmän
domstol. I hvarje fall hafva de nu gällande bestämmelserna härom
i vissa afseenden förän! ed t mycken tvekan angående rätta tillämpningen;
och åberopar jag såsom bevis härför närslutna förteckning å balansmål.

Den betydelsefullaste anmärkningen mot de nuvarande forumsbestämmelserna
är emellertid, att desamma visat sig hafva till följd en föråldrad
och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Ett förfarande, enligt
hvilket i första instansen all muntlighet är utesluten, kan uppenbarligen
icke under något förhållande anses tillfredsställande. Och upprörande
på allmänna rättskänslan måste ett sådant förfarande verka, när det
icke blott åsidosätter den för de allmänna domstolarna gällande regeln,
att häktad i stad inom åtta dagar och på landet inom tre veckor skall

- 1908 -

148

inställas till rannsakning, utan möjliggör att en person i afvaktan på sin
dom hålles häktad synnerligen lång tid utan rätt att någonsin få muntligen
försvara sig inför sina domare.

Ofvan upptagna, af löneregleringskommittén anförda skäl för upphäfvande
af kammarrättens befattning med ifrågavarande slag af mål till*
låter jag mig slutligen att åberopa. 1 likhet med kommittén finner nämligen
också jag dessa skäl vara tungt vägande.

Såsom af den föregående redogörelsen framgår, har emellertid nyssnämnda
kommitté äfven anfört vissa skäl för bibehållande af den befattning,
som tillkommer kammarrätten i afseende'' å förevarande slag af mål.
Jag tror visserligen icke, att dessa skäl, hvilkas betydelse jag dock ej
underskattar, äro af den styrka, att forumsbestämmelserna i fråga på grund
af desamma böra kvarstå. Då emellertid ett bestämdt svar härå icke torde
kunna gifvas förrän efter en omfattande utredning, som det icke står i
min makt att åstadkomma, har jag ansett mig icke kunna hos Riksdagen
väcka något förslag i ämnet. I stället har jag, med den rätt, som tillkommer
mig enligt 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion, härmed velat öfverlämna frågan till Eders Kungl. Mnj:t. Och
tillåter jag mig därvid allenast uttala den förhoppningen, att om mot min
förmodan en blifvande utredning skulle ådagalägga olämpligheten af ifrågavarande
forumsbestäinmelsers upphäfvande eller jämkning, och kammarrättens
nuvarande befattning med balans- och därmed sammanställda mål
alltså- skulle helt eller delvis bibehållas, sådana föreskrifter om ett förändradt
rättsförfarande vid kammarrätten måtte meddelas, att verkningarna
af kammarrättens domsrätt i afseende å berörda mål varda mindre ogynnsamma.
än hvad hittills varit fallet.

Till sist vill jag i anledning däraf, att löneregleringskommittén, på
sätt ofvan nämnts, ifrågasatt, huruvida det särskilda undantagsstadgande
i afseende å forum beträffande vissa verk, som omförmäles i mom. 3 af
§ 1 i kammarrättens instruktion, numera kunde hafva giltiga skäl för sig,
inför Eders Kungl. Maj:t nedlägga min gensaga mot ett dylikt uttalande.
Om jag ock icke kan tillmäta någon vikt åt stadgandets ursprungliga grund,
som väl är att söka däri, att chefer och ledamöter i berörda verk funnits
ej böra dömas af den med dessa verk i rang jämnställda. kammarrätten,
anser jag å andra sidan, att det vore synnerligen olämpligt att vidtaga
någon åtgärd, hvarigenom kammarrättens rätt att pröfva åtal bletve utvidgad.
»

— 1908 —

149

Framställning'' till Kung! Maj:t angående brottmålsdomares

aflöningsförmåner.

Härom bär jag till Kung!. Maj:t (Ten 30 september 1907 afl ålit följande
skrifvelse:

»Under 1900 års ämbetsresa i Norrbottens län inhämtade dåvarande
justitieombudsmannen, att vid tre kortvariga och kl. 9 f. in. begynta
rannsakningar, som af t. f. brottmålsdomaren i nämnda län, vice häradshöfdingen
E. Stecksén hållits den 23 maj 1896, den 11 mars 1898 och
den 11 november 1899, Stecksén emot gängse praxis onödigtvis uppskjutit
utslagens meddelande, vid den första rannsakningen till nästa hälgfria
dag den 26 maj 1896, vid den andra rannsakningen till påföljande
dag den 12 mars 1898 samt vid den tredje rannsakningen till nästa hälgfria
dag den 13 november 1899. Detta förhållande syntes justitieombudsmannen
vara desto mera anmärkningsvärd!, som ifrågavarande mål samtliga,
varit åt enkel beskaffenhet, och mera än ett mål ej förekommit någon
af ifrågavarande dagar.

Under erinran, att genom berörda åtgärder förökade kostnader uppkommit
för statsverket, samt ekonomisk fördel beredts Stecksén själf, anmodade
därför justitieombudsmannen Stecksén att inkomma med yttrande
öfver hvad sålunda anmärkts.

I afgifven förklaring anförde Stecksén hufvudsakligen:

Till en början kunde det visserligen förefalla, som vore det af behofvet
icke påkalladt att fördröja ett utslags afkunnande till eu följande
dag, men vid mera noggrann! öfvervägande af förhållandena, sådana de gestaltat
sig för Stecksén, torde måhända omdömet utfalla annorlunda. Under
Steckséns verksamhet som brottmålsdomare i Norrbottens län hade
han nämligen alltid låtit sig angeläget vara, att vid afkunnande af utslag
desamma blifvit så formulerade, som de blifvit i sedermera utskrifna protokoll
återgifna. Ej allenast för god ordnings skull, utan äfven för egen
trygghet vid lagskipningen hade han ansett nödigt så förfara, då han ej
vidare velat äfventyra, att eu part skulle med fog kunna mot protokollet
göra den anmärkning, att ett afkunnadt utslag icke varit i formellt eller
materiellt hänseende lika lydande med det till honom utskrifna; och hade
Stecksén fördenskull alltid nedlagt synnerlig tid, möda och omsorg på
utarbetande af domstolens utslag, innan desamma blifvit förelagda rättens
öfriga ledamöter till godkännande. Det syntes honom ock, som ett sådant
tillvägagående borde vara hos hvarje domare en oafvislig plikt, i all synnerhet
i mål, som rörde häktade personer, där domarens ansvar kändes

— 1903 -

150

vida mera betungande än i andra mål. Ty ett omsorgsfullt skärskådande
och afvägande af hvarje omständighet, mildrande eller försvårande, vore
ju af beskaffenhet att afgörande inverka å det frihetsstraff jämte öfriga
straffpåföljder, som kunde ådömas eu häktad. Fördenskull och då den
förmåga, som stode Stecksén till buds att, om ej omedelbart efter slutad
rannsakning så åtminstone samma dag, fullt tillfredsställande och med
iakttagande af allt hvad som ålåge den att öfverväga, hvilken ginge att
döma i mål rörande häktad, affatta ett utslag, vore synnerligen ringa, hade
Stecksén, ensam lagfaren ledamot som han i sin egenskap af brottmålsdomare
varit, alltid haft 24:e domareregeln för ögonen; och vore detta
anledningen till, att han i allmänhet ej velat meddela utslag samma dag
och innan han fått detsamma efter moget öfvervägande fullständigt utarbetadt.
Visserligen hade det någon gång kunnat inträffa, att han, påverkad
af den omständigheten, att han måst genast efter slutad rannsakning
afresa till annat tingsställe, varit nödsakad att samma dag målen
varit handlagda däri afkunna utslag; men då hade, såsom nämndt vore,
ett sådant förfarande varit föranledt af tvingande omständighet. Och det
vore på nyss anförda skäl Stecksén med motvilja underkastat sig detta,
då, såsom erfarenheten visat, bristfälliga utslag blifvit vid sådant förhållande
af honom meddelade. — Då den kostnad för statsverket, som kunnat
föranledas af anmärkta förfarandet, icke kunde äga någon betydelse
med fästadt afseende å vikten af en omsorgsfull rättsskipning, och då den
ekonomiska fördel, som tilläfventyrs kunde hafva fallit Stecksén till, vore
ringa och ofta ingen i följd-af de högt uppdrifna lefnadskostnaderna i
Norrbottens län, isynnerhet för resande, trodde Stecksén sig med det anförda
hafva gifvit fullgoda skäl för sitt ifrågavarande förfarande; och hemställde
han fördenskull, att justitieombudsmannen ville låta bero vid hvad
i ärendet redan förekommit.

I skrifvelse till Stecksén förklarade sig justitieombudsmannen anse
den sålunda afgifna förklaringen vara otillfredsställande, och anförde justitieombudsmannen
vidare:

Visserligen kunde det vid rannsakningar inför häradsrätt med häktade
personer anses befogadt att, på sätt som i förevarande fall skett,
uppskjuta meddelandet af rättens utslag i till exempel sådana fall, då
flera mål handlagts å samma dag, och det ena eller andra bland dem för
ett pålitligt afgörande kräfde någon betänketid, eller då visserligen allenast
ett enda mål under dagen förekommit, men detsamma varit af så vidlyftig
eller så invecklad beskaffenhet, att domaren ej tilltrodde sig att
omedelbart skrida till dess afgörande. Ofta vore emellertid de förekommande
åtalen emot häktade personer mycket lätta att bedöma. Och hvad

— 1908 —

151

särskild! ifrågavarande tre mål anginge, så hade de varit af eu så enkel
beskaffenhet, att omsorgsfullt utarbetade utslag i dem utan svårighet bort
kunna meddelas redan i god tid före middagen å de dagar, då målen
handlades. Enligt justitieombudsmannens åsikt hade Stecksén alltså saknat
laglig anledning att i förevarande fall, på sätt som skett, fördröja utslagens
meddelande till påföljande dagar, och hemställde justitieombudsmannen,
att Stecksén måtte uti framdeles förekommande fall af liknande
beskaffenhet förfara i enlighet med nämnda uppfattning; hvarjämte justitieombudsmannen
anmodade Stecksén att lämna besked därom, huruvida
han, efter öfvervägande af hvad i ärendet förekommit, vore sinnad att
så förfara.

I anledning häraf svarade Stecksén: Det kunde ej bestridas, att hvad
den ene vid bedömande af ett rättsfall syntes enkelt nog kunde för en
annan förefalla att vara en mycket tvistig sak, väl värd att nogsamt
pröfvas och skärskådas. Det vore ock förtjänt att anmärkas, att Stecksén,
för att varda fullt förtrogen med den sak, vid hvars afgörande han hade
att afgifva sin röst, städse brukat och allt fortfarande hade för sed att,
om tid därtill funnes, å tingsstället och innan dom afkunnades, utarbeta
protokoll i då handlagdt mål. Ehuru Stecksén af skäl, som han förut
anfört, ej vore i tillfälle att lämna något bestämdt medgifvande, hvaraf
han, måhända till sin egen ofärd, kunde för framtiden varda bunden, ville
han gärna, där saken syntes honom själf enkel, och tid under angifva omständigheter
därtill gåfves, tillmötesgå justitieombudsmannens önskan och
fortast möjligt företaga så beskaffad sak till afgörande.

I resolution den 30 augusti 1901 fann justitieombudsmannen skäligt
låta bero vid hvad i ärendet förekommit. I

I aflöningsförmåner ägde Stecksén, likasom öfrige brottmålsdomare,
vid ifrågavarande tid endast att undfå resekostnads- och traktamentsersättning
till samma belopp, som är stadgadt för häradshöfding, för hvilken,
enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dagtraktamentet är bestämdt
till tio kronor, hvarjämte brottmålsdomare enligt nådigt bref den 5 juni
1822 berättigats att ytterligare beräkna traktamente under två expeditionsdagar
för hvarje handlagdt mål.

Under år 1903 ingåfvo emellertid de tillförordnade innehafvare af
brottmålsdomarebefattningarna underdåniga ansökningar om förbättrade
aflöningsvillkor. Stecksén, som därvid anhöll om ett årligt arfvode af
3,600 kronor med fortfarande rätt till ersättning för tjänsteresor enligt

— 1908 —

152

gällande resereglemente, anförde till stöd för ansökningen, bland annat,
följande:

Då Stecksén i sintet af 1889 erhöll förordnande såsom brottmålsdomare
i länet, funnos där inga järnvägar, under det länet nu genomkorsades
af järnvägar i flera riktningar. Genom byggandet af ett stort
antal nya vägar hade dessutom våglängden till tingsställena flerstädes
blifvit väsentligt förkortad. I följd häraf hade ock de för tjänsteresor utgående
ersättningar blifvit till beloppet i högst afsevärd män minskade,
så att de numera i allmänhet vore helt obetydliga och, såsom aflöning
betraktade, otillräckliga. Däremot hade tjänsteresorna under senare åren
mycket tilltagit i antal, hvilket antagligen berodde på ökad tillströmning
af en lös arbetarebefolkning. Enligt af Stecksén gjorda beräkningar hade
under åren 1893—1897 till tjänsteresor åtgått något mindre än halfva
året och under åren 1898—1902 något mera än halfva året, därvid dock
vore att märka, att Stecksén hvarje år åtnjutit tjänstledighet omkring två
och en half månader. Lefnadskostnaderna hade, såsom kändt, under de
sista 13 åren stigit högst ansenligt och torde i Norrbottens län vara icke
obetydligt högre än i andra län. Då domareämbetet i allmänhet och med
rätta vore försedt med inkomster, svarande mot dess viktiga uppgift, ville
det synas som en oegentlighet, väl värd att af hjälpas, att brottmålsdomaren
under de förhållanden, som nu inträdt, allt fortfarande funne sig
lönlös. Med befattningen läte ej heller förena sig någon annan syssla af
beskaffenhet att ofta påkalla innehafvarens närvaro, ty ej sällan inträffade
det att vid Steckséns återkomst från tjänsteresor befanns, att under hans
bortovaro till honom hänskjutits förrättande af rannsakningar inom andra
tingslag, som åter påfordrade skyndsam bortresa. Därtill komme att, förutom
utarbetande af protokoll, en ej obetydlig expedition stundom kunde
vara förenad med ifrågavarande urtima ting. Med utöfvande af advokatverksamhet
och utförande af andra enskilda uppdrag hade Stecksén hitintills
ej tagit någon befattning, då sådan verksamhet ej väl öfverensstämde
med domarens ställning. Slutligen vore att beakta, att en oaflönad brottmålsdomare
med nuvarande ringa inkomster icke kunde, oaktadt de ansträngande
och mången gång hälsoförstörande resorna, påräkna att vid
framskriden ålder hafva gjort några besparingar, och dock vore någon
pension icke tillförsäkrad honom.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som öfver
Steckséns ansökning afgaf yttrande, anförde därvid, att om än den hittills använda
formen för aflönande af brottmålsdomarebefattningen kunde anses hafva
varit lämplig på en tid, då brottmålsdomaren endast sällan behöfde påkallas
och med sin befattning kunde förena annan tjänst, hvaraf han hämtade sinhuf -

1908 —

153

vudsakliga inkomst, förhållandena inom länet emellertid under de senare åren
undergått så väsentlig förändring, att ändrade grunder för brottmålsdomarens
aflönande måste anses af nöden. I regel nödsakad att företaga flera, tjänsteresor
i hvarje månad hade hrottmålsdomarebefattningens nuvarande innehafvare
icke haft tid öfrig för utöfvande af annan verksamhet i vidare mån, än
att han uppehållit befattningen såsom ordförande i gränsetullrätten i Haparanda,
af hvilken syssla behållna inkomsten dock icke kunde uppskattas till
något mera afsevärdt belopp. Frånsedt den med denna syssla förenade inkomst,
vore brottmålsdomare)! för sin existens hänvisad endast till den inkomst
han hade såsom sådan. Denna inkomst hade tidigare i väsentlig män utgjorts
af den inbesparade skjutslega)! för en häst. Efter tillkomsten af
de under senaste åren fullbordade järnvägsanläggningarna Gellivara—Kiruna
och Boden—Morjärv hade äfven denna inkomst väsentligen minskats och,
då på samma gång lefnadsomkostnaderna, ej minst inom Norrbottens län,
under senare tiden i hög grad fördyrats, rådde icke något tvifvel om, att
den med brottmålsdomarebefattningen förenade godtgörelse vore allt för
knappt tilltagen för att bereda dess innehafvare nödig utkomst. Då det
således måste anses med rättvisa och billighet förenligt, att brottmålsdomare)!
bereddes förbättrade villkor, funne sig Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande
böra tillstyrka bifall till Steckséns ansökning.

Från Svea hofrätt inhämtades utlåtande öfver brottmålsdomarnes ifrågavarande
ansökningar, och förklarade hofrätten sig anse en förbättring
uti deras förmåner vara af behofvet påkallad, därvid hofrätten i fråga om
brottmålsdomarebefattningen i Norrbottens län särskilt framhöll, att denna
torde lämna dess innehafvare ytterst ringa tillfälle att bereda sig inkomster
utöfver de med befattningen förenade. Emellertid kunde hofrätten icke
tillstyrka de gjorda framställningarna om anvisande af vissa årliga arfvoden
utan hemställde för sin del, att Eders Kungl. Maj:t täcktes förklara,
att brottmålsdomarne skulle för förrättningar, som öfverlämnades
till deras handläggning, äga tillgodonjuta, utöfver hvad dem enligt gällande
författningar bestodes, ytterligare ersättning af fem kronor för
hvarje rese-, förrättnings- och expeditionsdag, för hvilken dagtraktamente
författningsenligt finge beräknas.

Öfver ansökningarna afgaf jämväl statskontoret yttrande, därvid
statskontoret i likhet med öfriga hörda myndigheter förklarade sig anse
en förbättring i brottmålsdomarnes förmåner vara erforderlig. De skäl,
som anförts till stöd därför att i berörda förmåner borde, förutom reseoch
traktamentsersättning, ingå äfven fasta arfvoden, syntes statskontoret
vara ganska beaktansvärda, men då hofrätten, som närmast vore i tillfälle
att bedöma, hvilket aflöningssätt som kunde vara bäst afpassadt efter

Justitieombudsmannens ämbetsberätteke Ull 1908 års Riksdag. 20

154

brottmålsdomarnes ställning och arten af deras verksamhet, ansett sig icke
kunna tillstyrka anvisandet af dylika arfvoden, funne sig statskontoret
böra biträda hofrättens förslag om förhöjning i det slag af godtgörelse,
som för närvarande utginge åt brottmålsdomarne. Med afseende å det
ungefärliga resultatet af den utaf hofrätten föreslagna höjningen i dagtraktamente
för brottmålsdomare]! i Norrbottens län meddelade statskontoret,
att Stecksén för år 1902 uppburit traktamente för 175 rese-och
förrättningsdagar samt 52 expeditionsdagar, hvadan en dylik höjning
skulle för nämnda år hafva beredt honom en ökning i inkomst af 1,135
kronor.

I proposition till 1905 års Riksdag föreslog sedermera Eders Kung!.
Maj:t Riksdagen att medgifva, att af det å andra hufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar måtte till de tillförordnade
brottmålsdomarne i Jämtlands och Norrbottens län för rannsakningar
med häktade personer utgå, utöfver hvad brottmålsdomare enligt
gällande författningar ägde uppbära, ytterligare ersättning af fem
kronor för hvarje rese-, förrättnings- och expeditionsdag, för hvilken traktamente
författningsenligt finge beräknas.

Till stöd för denna framställning anförde departementschefen till statsrådsprotokollet
följande:

Af hvad i ärendet förekommit syntes framgå, att en förbättring af
de med ifrågavarande brottmålsdomarebefattningar förenade inkomster vore
nödig. Beviljandet af fasta arfvoden vore visserligen från liera synpunkter
fördelaktigt, men torde dock icke vara att tillråda. Genom en sådan anordning
blefve nämligen inkomsten föga beroende af arbetsbördan, hvilken
vid dessa befattningar i allmänhet kunde växla ganska betydligt från det
ena året till det andra och dessutom på grund af särskilda förhållanden
kunde komma att helt och hållet förändras. Så kunde till exempel en
sammanslagning af tingslag, förläggande af tingsställe i brottmål till länseller
kronohäkte eller öppnande af en ny kommunikationsled verka därhän,
att behofvet af brottmål sdomarens anlitande för viss domsaga så godt
som upphörde. Departementschefen ansåge sig därför böra ansluta sig
till det af hofrätten väckta förslaget, enligt hvilket ökningen i inkomster
skulle komma att stå i direkt förhållande till göromålens mängd.

Riksdagen biföll på det sätt Eders Kung]. Maj:ts förevarande framställning,
att Riksdagen medgaf, att af det å andra hufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar finge till de tillförordnade
brottmålsdomarne i Jämtlands och Norrbottens län för rannsakningar
med häktade personer utgå, utöfver hvad brottmålsdomare enligt
gällande författningar ägde uppbära, ytterligare ersättning af fem kronor

- 1908 —

155

för hvarje förrättnings- och expeditionsdag, för hvilken traktamente författningsenligt
Unge beräknas.

Uti skrifvelse till Eders Kungl. Maj: t angående denna fråga anförde
Riksdagen:

Då de aflöningsförmåner, som enligt gällande bestämmelser tillkomme
brottmålsdomarne i Jämtlands och Norrbottens län, måste anses vara väl
ringa i förhållande till vikten af det arbete, dem ålåge, hade Riksdagen
icke velat motsätta sig eu förbättring uti nämnda tjänstemäns aflöningsvillkor.
Beträffande det af Eders Kungl. Maj:t föreslagna sättet härför
både det emellertid icke synts Riksdagen erforderligt, att dagtraktamentet
ökades icke blott för förrättnings- och expeditionsdagar, utan äfven för
resedagar. Då brottmålsdomarne icke för sitt arbete uppbure lön eller
arfvode, hade Riksdagen väl funnit öfverensstämmande med billighet, att
under de dagar, som dessa tjänstemän utöfvade domareverksamhet eller
förrättade därmed sammanhängande expeditionsgöromål, dagtraktamentet
för dem sattes högre än hvad resereglementet medgåfve, hvaremot giltigt
skäl till dylik ökning af dagtraktamentet för den tid, som toges i anspråk
af resorna till och från tingsställena, icke syntes föreligga.

Brottmålsdomarne äro sålunda fortfarande i afsaknad af fast lön eller
arfvode. Då någon afsevärd besparing icke torde kunna göras i fråga om
den ersättning för resekostnaden, som författningsenligt tillkommer dem,
äro de, i den mån de icke äro i tillfälle att förskaffa sig extra inkomster,
för sina lefnadskostnaders bestridande uteslutande hänvisade till det dem
tillerkända dagtraktamente.

Uppenbarligen ligger det följaktligen i brottmålsdomarnes intresse att
erhålla så många förrättningsdagar som möjligt. Och detta intresse är
tydligen efter 1905 års lönereform större än förr, i det dagtraktamentet,
i enlighet med hvad nyss nämnts, numera utgår med femton kronor i
stället för det förut stadgade beloppet tio kronor.

Under min innevarande år företagna ämbetsresa i Norrbottens län
hade jag min uppmärksamhet riktad på berörda förhållande, och fann jag
därvid, att Stecksén i åtskilliga fall underlåtit att uti mål rörande häktade
meddela utslag samma dag själfva rannsakningen afslutades.

Sålunda anmärktes, att han under de senaste åren uppskjutit meddelande
af utslag dels i fyra fall till nästpåfOljande dag dels ock i nio
fall, då rannsakning hållits å dag närmast före sön- eller hälgdag, till
nästa hälgfria dag.

— 1908 —

156

Samtliga ifrågavarande mål fann jag vara af enkel beskaffenhet, och
jag är ganska viss om, att, därest rannsakningarna hållits af vederbörande
ordinarie domhafvande, uppskof för meddelande af utslag icke skulle
ägt rum.

Öfver hvad sålunda blifvit af mig anmärkt har jag icke infordrat
förklaring från Stecksén. Jag har nämligen haft grundad anledning till
antagande, att han till stöd för sitt förfarande skulle åberopa samma skäl,
med hvilka han, enligt hvad ofvan anförts, sökte freda sig från den anmärkning
uti liknande afseende, som justitieombudsmannen år 1900 gjorde.
Och då något bestämdt lagbud icke blifvit af Stecksén öfverträdt, samt
jag, efter öfvervägande af berörda skäl jämte öfriga förefintliga delvis
förmildrande omständigheter och särskilt den omsorg han i allmänhet
nedlagt på utslagens affattning, funnit, att han icke genom sitt ifrågavarande
förfarande gjort sig skyldig till sådan försummelse, som borde
medföra ansvarspåföljd, har jag ansett mig icke kunna förordna om anställande
af åtal.

Emellertid vill jag ej underlåta att bringa till Eders Kungl. Maj:ts
kännedom, att häradshöfdingar i Norrbottens län under min berörda ämbetsresa
för mig omnämnde, att enligt deras uppfattning brottmålsdomarebefattningen
i sagda län kunde, såsom numera obehöflig, utan olägenhet
indragas, i afseende hvarå jag dock ej kom i tillfälle att inhämta vare sig
samtliga häradshöfdingarnas eller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening.

Finnes brottmålsdomarebefattningen böra bibehållas, synes det mig
emellertid vara synnerligen angeläget, att därmed ock kommer att varda
förenadt ett fast årligt arfvode af skälig storlek. En aflöningsform, som
kan innebära frestelse för brottmålsdomare att förskaffa sig hvad till lifvets
uppehälle är nödigt genom att utan tvingande skäl uppskjuta rannsakningar
och sålunda tillskynda de häktade obehörigt lidande, kan nämligen enligt
min mening icke vara riktig. Och tillåter jag mig att till stöd för den
af mig förordade löneförbättringen, hvarmed borde förenas rätt till reseersättning
och traktamente för expeditionsdagar, åberopa Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län ofvan anmärkta yttrande
äfvensom hvad i öfrigt till förmån för en sådan reform förekommit i
berörda ärende angående brottmålsdomarnes underdåniga ansökningar om
förbättrade lönevillkor.

Att enahanda grunder för aflöningen böra tillämpas i afseende å båda
brottmålsdomarebefattningarna, synes mig vara tydligt.

Ifrågavarande förhållanden har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t

— 1908 —

157

framlägga, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående upphäfvande af kungl.
kungörelsen den 9 november 1836 om upphörandet af

posträtter m. m.

Den 2 oktober 1907 har jag till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Genom kungl. kungörelsen den 9 november 1836, enligt hvilken
posträtterna samt blandade post- och rådstufvurätterna skulle upphöra och
deras göromål öfverflyttas på allmänna domstolarna, stadgades, bland annat,

dels i mom. 1, afl postförvaltare skulle uti alla mål angående åtal
för tjänstefel lyda under rådstufvurätten i den stad, där postkontoret
funnes, men under rådstufvurätten i länets residensstad, om kontoret vore
på landet beläget;

dels ock i mom. 3, att mål rörande förbrytelse och försummelse i
tjänsten af postiljon och postförare skulle rannsakas och dömas vid rådstufvurätten
i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller försummelsen
tima!.

Vid 1903 års riksdag gjordes af enskild motionär i andra kammaren
framställning att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att omförmälda kungl. kungörelse skulle,
i hvad den ännu kunde äga laga kraft, upphöra att gälla.

Till stöd för denna framställning anfördes, bland annat:

Redan året efter ifrågavarande kungörelses utfärdande yppade sig
tvifvel om, huru vidsträckt den skulle tillämpas. Man stannade i ovisshet
vid tolkningen af ordet postförare, hvaraf Kungl. Maj:t föranleddes att
den 25 augusti 1837 utfärda en förklaring om hvad med postförare skulle
förstås. Den utveckling och omorganisation, postverket efter den tiden
genomgått, hvarigenom gamla befattningar upphört och nya inrättats, hade
medfört ny osäkerhet rörande tillämpligheten af 1836 års kungörelse, hvilkct
vid flera tillfällen visat sig i praxis. Det ovissa uti, Indika personer 1836
års kungörelse numera omfattade, borde leda till, att, liksom det skedde
1837, en förklaring i detta hänseende utfärdades, i fall nämligen dessa
särskilda bestämmelser om forum skulle anses böra fortfarande gälla. Men
detta undantag från den vanliga rättegångsordningen syntes ej vara behöflig!,
och egendomligt förefölle, att det någonsin kunde komma till stånd

- 1908 -

158

på en tid, då sträfvande! eljest gick ut på att åstadkomma enhet i rättsskipningen.
Ty bestämda och betydliga olägenheter vore därmed förenade,
först och främst därigenom att den utredning af ett mål, som kunde behöfva
fortgå under rannsakningen vid residensstadens rådstufvurätt, försvårades
genom åklagarens brist på kännedom om personer och lokala
förhållanden å den kanske långt därifrån liggande ort, där brottet blifvit
begånget, samt däraf föranledd nödvändighet för åklagaren att söka genom
mellanhänder förskaffa sig de upplysningar han behöfde, hvilket dessutom
alltid medförde tidsutdräkt. Vidare kunde statsverket blifva betungadt
med afsevärdt större ersättningskostnader, om personer, som skulle i målet
höras, måste resa till residensstaden i stället för till domstolen i orten.
— De nu omnämnda olägenheterna vore sådana, att de kunnat tagas i
betraktande vid tillkomsten af 1836 års kungörelse, men dessutom förekomme
numera andra olägenheter, som vid den tiden icke kunde förutses.
Om till exempel vid en järnvägsstation å landet stationsinspektoren tillika
vore poststationsföreståndare och han tillgrepe medel både från järnvägen
och posten, måste han, om än tillgreppen skett samtidigt och under samma
omständigheter, rannsakas och dömas för tillgreppet från järnvägen vid
domstolen i orten, men för tillgreppet från posten vid rådstufvurätten i
länets residensstad. Rannsakningstiden måste härigenom icke obetydligt
förlängas, och, om den tilltalade hölles häktad, uppstode för statsverket
ökade kostnader. — Gent emot de framhållna olägenheter, som 1836 års
kungörelse förde med sig, torde icke kunna sättas annan fördel än den,
att förbrytelser, begångna under resa genom flera j uris diktioner inom ett
län, alla finge upptagas vid en viss domstol, hvarigenom svårighet, som
eljest skulle kunna uppkomma, att utleta rätt domstol undvekes och målets
behandling förenklades. De fall, då denna fördel skulle vinnas, blefve dock
jämförelsevis få, och fördelen syntes i öfrigt, särskildt efter den ändring,
som genom lagen den 14 juni 1901 gjordes i 10 kap. rättegångsbalken,
icke så afsevärd, att den borde hindra upphäfvandet af ännu gällande
stadganden i 1836 års kungörelse.

I afgifvet utlåtande öfver denna motion förklarade sig lagutskottet
instämma med motionären därutinnan, att tillräcklig anledning icke förefunnes
att bibehålla de ifrågavarande undantagen från regeln, att brottmål
skola upptagas af den rätt, inom hvars domvärjo förbrytelsen begåtts,
såsom den domstol, vid hvilken i allmänhet utredning och bevisning om
en förbrytelse lättast kunde åstadkommas, hvarefter utskottet vidare yttrade:
»Enligt utskottets uppfattning får emellertid icke förbises, att det med
afseende å ifrågavarande mål stundom kan inträffa, ej blott att det är
tvifvelaktigt, hvar brottet blifvit begånget, och sålunda hvilken af flera

- 1908 —

159

domstolar är den verkligen behöriga, utan äfven att en förbrytelse kan
vara af den fortlöpande beskaffenhet, att den delvis begåtts inom en och
delvis inom en annan domstols domvärjo. Motionären framhåller äfven
såsom en fördel, att, om förbrytelser af förevarande slag begås under resa
genom derå jurisdiktioner inom ett län, desamma på grund af 1836
års kungörelse alla få upptagas vid en domstol. Visserligen torde beträffande
de flesta slag af brott kunna inträffa dylika fall, då man ej
bestämdt kan påvisa en viss domstol såsom ensam eller otvetydigt behörig
efter regeln om forum debet!. Men svårigheten att utröna berörda forum
är otvifvelaktigt af särskild betydelse med afseende å brott af posttjänstemän
eller betjänte, hvilka åtfölja ångbåtar eller bantåg, som på jämförelsevis
kort tid genomfara flera jurisdiktionsområden. Vid sådant förhållande
kan det enligt utskottets mening förtjäna att tagas i öfvervägande, huruvida
det dock icke, äfven om såsom regel stadgas, att grundsatsen om
forum delicti tillämpas, må vara lämpligt, att för tjänsteförseelser, som
under resa begåtts, finnes särskild bestämmelse om forum, hvilken bestäm-,
ruelse i så fall, med hänsyn till nutidens snabba kommunikationer, torde
böra afse äfven det förhållandet, att resa, under hvilken förseelserna vore
begångna, sträckte sig genom mera än ett län. Därest dylik bestämmelse
anses behöflig, skulle med upphäfvande! af de ännu gällande stadgandena
i 1836 års författning böra förenas en lagstiftningsåtgärd i syfte, att forum
i ofvan antydda fall må uttryckligen bestämmas. Motionären anför visserligen,
att efter de genom lagen den 14 juni 1901 gjorda ändringarna
i rättegångsbalken eu bestämmelse om visst forum för nu afsedda fall icke
är i samma mån behöflig som förut. 1 10 kap. 30 § nämnda balk stadgas
nämligen numera, att om mål, i hvilket är fråga om ansvar eller annan
påföljd för brott, blifvit pröfvadt af underrätt, fråga om dess behörighet
i allmänhet ej må upptagas i högre rätt, där ej frågan af part i laga
ordning dragits under den högre rättens pröfning. Domstols plikt att i
brottmål ex officio pröfva, om den är rätt forum, kvarstår emellertid, och
om ovisshet råder härutinnan, kunna svårigheter fortfarande uppstå.»

På grund af hvad lagutskottet sålunda anfört hemställde utskottet,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag ej mindre till
lagbestämmelse, hvarigenom kungörelsen angående upphörandet af posträtter
m. m. den 9 november 1836 blefve, till den del den ännu ägde
gällande kraft, förklarad upphäfd, än äfven till sådana särskilda stadgande!!,
som kunde anses erforderliga för bestämmande af forum i de mål rörande
förbrytelser i tjänsten af hos postverket anställda personer, med afseende

- 1908 -

160

å hvilka deri allmänna regeln om domstols behörighet i brottmål medförde
särskilda svårigheter i tillämpningen.

Detta skrifvelseförslag antogs af andra kammaren. Däremot blef det
af första kammaren afslaget. De härför anförda skälen voro dels att, då
ifrågavarande författning tillkommit utan Riksdagens hörande i kraft af
10 kap. 26 § rättgångsbalken, Kung! Maj:t också måste äga att i enahanda
ordning upphäfva densamma, dels och, i fråga om skrifvelseförslagets senare
del, att icke blott af posttjänstemän utan ock af andra personer brott
kunde begås under sådana omständigheter, att det blefve svårt att bestämma
forum, samt att det icke vore lämpligt att begära bestämmelser
för förevarande speciella fall, då man icke begärde generella stadganden
för alla likartade.

Ett ärende, som innevarande år utgjort föremål för min ämbetsverksamhet
och i hvilket jag fann, att en t. f. domhafvande oriktigt tolkat
mom. 1 af 1836 års kungörelse, har föranledt mig att ägna densammas
tillämpning en närmare uppmärksamhet.

Det har därvid visat sig, att stor tvekan yppats angående hvilka posttjänstemän
ifrågavarande författning, särskilt dess första moment, numera
afser. Än har man gifvit lagstadgandet ett för trångt tillämpningsområde,
i det man hållit före att med »postförvaltare» skulle förstås allenast
postmästare, än åter har man ansett stadgandet tillämpligt äfven å sådant
i postverkets tjänst icke inskrifvet biträde, som antages och afskedas af
vederbörande postmästare, hvilken ock står i ansvar för biträdets tjänstgöromål.

Nu anförda omständighet skulle tydligen icke kunna åberopas till
stöd för upphäfvande af ifrågavarande stadgande, om detsamma kunde
anses grundadt på något ännu föreliggande behof. Men detta torde icke
vara förhållandet. I öfverensstämmelse med hvad i Riksdagen yttrades
vid behandlingen af förenämnda motion kan jag icke finna, att vare sig
arten af de mål, hvarom här är fråga, eller postverkets nuvarande organisation
eller något dess särskilda intresse betingar afvikelse från hvad
med afseende å forum bör gälla för brottmål i allmänhet.

Att tillämpningen af omförmälda stadgande äfven kan medföra vissa
praktiska olägenheter torde framgå af den föregående redogörelsen, hvilken
jag tillåter mig att i sådant afseende åberopa.

I samband med frågan om lämpligheten af att upphäfva stadgandet i
mom. 1 af 1836 års kungörelse bör tydligen jämväl tagas i öfvervägande,
huruvida ej äfven öfriga ännu i kraft varande bestämmelser i samma kun —

1908 -

161

görelse höra upphäfvas. I afseende härå vill jag emellertid beträffande
stadgandet i 3 mom. erinra därom, att allmän bestämmelse saknas till ledning
vid afgörande af frågan, hvar brott skall åtalas, då det föröfvats
under det förbrytaren rest genom mer än en domvärjo, i hvilket fall det
uppenbarligen mången gång kan vara förenadt med synnerligen stor svårighet
att bestämma forum. Vid sådant förhållande måste det anses såsom
en beaktansvärd fördel, att genom nu ifrågavarande stadgande jämfördt
med 1837 års förklaring nyssnämnda svårighet att bestämma forum åtminstone
icke förefinnes i fråga om brott i tjänsten, föröfvade af postförare
under resa genom skilda jurisdiktionsområden. Det synes mig därför,
som om upphäfvande af förevarande stadgande i mom. 3 lämpligen
borde sammanbindas med införandet af en allmän bestämmelse i ofvanberörda
riktning.

En särskild anledning till min ifrågavarande framställning har jag
funnit i den framställning, jag nyligen gjort till Eders Kungl. Maj:t angående
öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa kammarrätten
tillhörande mål. Vinner denna senare framställning beaktande, och de af
posttjänstemän begångna förbrytelser, som nu pröfvas af kammarrätten,
alltså hädanefter komma att höra under allmän domstol, synes det mig
nämligen vara lämpligt, att i sammanhang därmed äfven den sista kvarlefvan
af en föråldrad lagstiftning angående forum för förbrytelser i
tjänsten af posttjänstemän varder aflägsnad.

Ifrågavarande förhållande har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.))

Framställning till Kungl. Maj:t angående ifrågasatt ändring
i fångtransporters anordning.

Den 4 oktober 1907 har jag till Kungl. Maj:t aflåtit följande skrifvelse:

»I skrifvelse den 13 april 1904 anhöll Riksdagen, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande
för brott häktade personers inställande för domstol och företagande
af fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan rannsakning
erfordras.

Uti ett den 31 december 1904 afgifvet utlåtande öfver denna skrifvelse
anförde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, bland
annat, följande:

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag.

162

»En på förevarande fråga i hög grad inverkande omständighet är
sättet för fångforslingen. Såvidt möjligt är, skall för fångforsling användas
de regelbundna fångtransporterna. Häktad, som skall försändas
till annan ort, får alltså afvakta den ordinarie fångtransporten och möjligen,
då dessa ordinarie transporter icke alltid på längre sträckor stå i
direkt kommunikation med hvarandra, under färden göra ett och annat
uppehåll på några dagar. Vidare förekommer ej sällan, att en häktad
person transporteras betydligt längre väg än nödigt är. Sålunda har inträffat,
att en i Sölvesborg häktad person, som skulle undergå rannsakning
i Kristianstad, i stället för att forslas den korta sträckan Sölvesborg
—Kristianstad förts från Sölvesborg först till Karlskrona, där fått afvakta
nästa ordinarie fångtransport och afforslats med denna öfver Växjö och
Alfvesta till Kristianstad. Det synes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som om den åtgärden jämväl skulle i hög grad främja
åstadkommandet af skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers
inställande för domstol, att vederbörande, som äga förordna om transport
af dylik fånge, gifves mera frihet vid bestämmandet af transportsättet.»

Af förekommen anledning har jag tagit del af detta yttrande, hvilket
jag funnit vara synnerligen beaktansvärdt. Och har jag vid sedermera
gjord granskning af sättet för fångtransporters verkställande inhämtat
vissa förhållanden, som synas mig vara af beskaffenhet att böra påkalla
ändring i nu gällande anordning af fångtransporter.

Såsom exempel på dylika förhållanden tillåter jag mig meddela följande.

Vid upprepade tillfällen under de senare åren hafva uti länsfängelset
i Kristianstad förvarade fångar, som skolat rannsakas i Sölvesborg, transporterats
sålunda:

Den direkta vägsträckan mellan Kristianstad—Sölvesborg är allenast
30 km.

Ä andra sidan har, äfven efter det ofvanberörda yttrande af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgafs, forsling af fångar från Sölvesborg
till Kristianstad skett öfver Karlskrona, Växjö, Alfvesta och Hessleholm.

Kristianstad—Hessleholm

Hessleholm—Alfvesta.......

Alfvesta—Växjö................

Växjö—Karlskrona ..........

Karlskrona—Sölvesborg .

114

101

30 km.

362 km.

— 1908

163

I Kristianstad häktade personer hafva för undergående af rannsakning
i Karlskrona likaledes transporterats öfver Hessleholm, Alfvesta och
Växjö.

Att rannsakningsfångar sålunda forslas betydligt längre väg än
nödigt är, innebär tydligen, särskild! då de under transporten äro belagda
med bojor, en afsevärd skärpning i deras lidande.

En person, som i Karlskrona exempelvis den 3 september för lösdrifveri
dömts till ett par månaders tvångsarbete att aftjänas å Svartsjö,
och den 6 september förklarat sig nöjd, affördes med första afgående
ordinarie fångtransport den 12 till Växjö, därifrån den 17 till Linköping,
därifrån den 19 till Stockholm och därifrån den 21 med båt till Svartsjö.
Faktiskt började alltså icke tvångsarbetet förrän mer än fjorton dagar efter
nöjdförklaringen.

Dylika transporter till Svartsjö med angifna långa uppehåll i Växjö
äro ofta förekommande.

De nu anförda exemplen, hvilka kunde mångfaldigas, torde vara tillfyllest
för att visa det berättigade uti Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening, att vederbörande, som har att förordna om fångtransport,
borde äga större frihet vid bestämmande af sättet för transporten.

Ifrågavarande förhållande har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion ansett mig böra för Eders Kungl.
Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. ffia,j:t angående behofvet af en revision
af lagstiftningen om äktenskapsskillnad.

Härom har jag den 8 oktober 1907 till Kungl. Maj:t aflåtit följande
skrifvelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 17 maj 1879 anhöll Riksdagen,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta gällande stadganden om skillnad i
trolofning och äktenskap undergå granskning och till Riksdagen afgifva
de förslag, hvartill denna granskning kunde föranleda. Sedermera anhöll
kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 8 oktober 1888, att lagstiftningen
angående äktenskapsskillnad måtte underkastas revision, i syfte att förebygga,
att äktenskap blefve utan fullt giltiga skäl upplösta.

Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1890 öfverlämnades
båda dessa framställningar till den samma dag förordnade kyrkolags —

1908 —

164

kommittén. I sitt år 1892 afgifna betänkande anförde kommittén, att
kommittén, i likhet med Riksdagen, funne en genomgående revision af
gällande stadganden om skillnad i trolofning och äktenskap högeligen
önsklig. Förutom det att dessa stadganden endels beredde möjlighet att
alltför lätt och utan giltiga skäl upplösa ingångna förbindelser, vore stadgandena
delvis antikverade och lede af en oklarhet, som vid tillämpningen
vållat icke ringa svårigheter både för kyrkans och statens myndigheter.
Men då en fullständig granskning af dessa bestämmelser för att medföra
verkligt gagn enligt kommitténs åsikt borde utsträckas äfven till bestämmelserna
om ingående af trolofning, om verkan däraf samt om de följder,
skillnad i trolofning eller äktenskap medförde, samt ett sådant granskningsarbete
uppenbarligen kräfde mycket lång tid och afsåge ämnen, hvilka
nästan uteslutande folie inom civilrättens område, ansåg sig kommittén,
som tillsatts förnämligast i syfte att afgifva förslag rörande ämnen, hörande
till den kyrkliga lagstiftningen, böra inskränka sin granskning till några
särskilda punkter, däri rättelse borde och kunde med det snaraste ske.
Kommitténs förslag kom därför att omfatta endast 1—6 §§ i 13 kap.
giftermålsbalken.

Emot förslaget till ändring i nyssnämnda lagrum .anmärktes inom
Högsta domstolen vid förslagets granskning, att de föreslagna ändringarna
icke borde vidtagas annat än i sammanhang med en mera omfattande
revision af hela äktenskapslagstiftningen.

På grund af hvad sålunda anmärkts och då tiden icke syntes vara
kommen för en grundligare omarbetning af giftermålsbalken, ansåg Eders
Kungl. Maj:t, att man för tillfället borde inskränka sig till en sådan lagändring,
som omedelbarligen erfordrades för afhjälpande af det genom
erfarenheten bestyrkta missförhållandet, att nuvarande affattning af 4 § i
nämnda kapitel lämnade rum för en med äktenskapets helgd oförenlig
tillämpning. I öfverensstämmelse härmed framlade Eders Kungl. Maj:t i
proposition till 1898 års Riksdag förslag till sådan förändrad affattning af
sistnämnda lagrum, att, då ena maken öfvergifvit och förlupit den andra,
detta förhållande icke, förrän den förlupne maken varit borta öfver viss
tid, skulle utgöra giltig anledning till skillnad i äktenskapet.

Vid samma riksdag gjordes emellertid af enskild motionär framställning,
att Riksdagen måtte med afslag å den framlagda propositionen i
skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
till Riksdagen afgifva nytt fullständigare förslag till nödiga förbättringar
i lagstiftningen om skillnad i äktenskap. I motionen anfördes, bland
annat: Enligt motionärens uppfattning borde Riksdagen vidhålla sitt år
1879 fattade beslut med tillagdt framhållande, att ändring särskild! er —

1908 —

165

fordrades äfven i föreskrifterna om äktenskapsskillnad på grund af oenighet.
Därigenom skulle Riksdagen stödja Eders Kung! Maj:t i den uppfattning,
att Riksdagen, oaktadt åberopade invändningar i Högsta domstolen,
fortfarande ansåge, att en partiell reform kunde och borde äga rum,
och att ej de obestridliga bristerna borde för en oöfverskådlig framtid
fastslås och i ett afseende ytterligare skärpas, såsom skulle ske genom att
nu antaga enbart Eders Kungl. Maj:ts proposition, oafsedt att denna i
och för sig vore beaktansvärd. Det finge ej heller förtigas, att den föreslagna
nya lagstiftningens främsta betydelse blefve att fortfarande träda i
stället för förordningen den 27 april 1810 och 14 kapitlet giftermålsbalken
i de fall, där endera maken hade råd och tillfälle att under ett år vistas
t. ex. i något af grannländerna. Skulle lagstiftningen om äktenskapsskillnad
reformeras, borde det dock ske på sådana grunder, att de olika
faserna i skillnadsförfarandet för alla kunde och skulle försiggå inom det
egna landets gränser.

Lagutskottet afstyrkte såväl propositionen som motionen.

Till stöd härför anförde utskottet — efter att hafva framhållit, att
Eders Kungl. Maj:ts förslag betecknade en förbättring i bestående lagstiftning,
som uti ifrågavarande afseende vore särskildt bristfällig — bland
annat följande.

På sätt i motionen framhållits, vore vår gällande lagstiftning angående
skillnad i äktenskap och trolofning behäftad med åtskilliga andra, framträdande
brister, hvilka måhända med fog kunde betecknas såsom i sin
män bidragande orsaker till den otillfredsställande lagtillämpning, som i
fråga om stadgandet i 13 kap. 4 § giftermålsbalken gjort sig gällande.
Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att underkasta allenast en
af bestämmelserna rörande skillnad i äktenskap ändring, utan torde åtminstone
alla dithörande stadgande!! böra genomgå samtidig revision.
Eljest förrycktes lätt det inre sambandet mellan lagens olika bestämmelser,
och dessutom kunde en dylik partiell ändring komma att verka undanskjutande
på den erforderliga, mera omfattande revisionen. Utskottet hölle
för öfrigt före, att reglerna i vår rätt om skillnad i trolofning och äktenskap
. borde kunna underkastas revision, utan att äktenskapslagstiftningen
i öfrigt samtidigt underginge omarbetning, och att alltså, därest propositionen
afsloges, man borde kunna hafva att förvänta ett förslag af den
omfattning, Riksdagens skrifvelse 1879 afsåge. — Vore ^utskottet alltså
med motionären ense därom, att propositionen icke borde vinna Riksdagens
godkännande, kunde utskottet emellertid ej finna nödigt, att Riksdagen
till Konungen afläte någon förnyad framställning om revision af äktenskapsskillnadslagstiftningen.
Kungl. Maj:t torde, därest Riksdagen delade ut —

1908 —

166

skottets uppfattning och alltså af sloge ifrågavarande proposition, redan
däri finna tillräcklig anledning att underkasta den af Riksdagen uti dess
nyssnämnda skrifvelse hänskjutna frågan ytterligare utredning och ompröfning.

Riksdagen beslöt i enlighet med lagutskottets hemställan. Under
ärendets behandling i Riksdagen förklarades emellertid af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, att, därest Riksdagen ville hafva frågan
om lagstiftning rörande äktenskapsskillnad fortfarande under behandling,
det vore skäl att besluta ny skrifvelse i ämnet.

Under åberopande af detta uttalande väcktes redan vid nästföljande
riksdag motioner i båda kamrarna om aflåtande af dylik skrifvelse, med
anledning hvaraf Riksdagen, på lagutskottets hemställan, i skrifvelse till
Eders Kungl. Maj:t den 10 maj 1899 upprepade sin i skrifvelsen den 17
maj 1879 gjorda anhållan.

Under de tjuguåtta år, som förflutit sedan Riksdagen först framställde
begäran om revision af stadgandena angående skillnad i äktenskap, har
behofvet af eu sådan revision visat sig alltmera trängande.

Antalet af de på grund af egenvilligt öfvergifvande upplösta äktenskapen
har i en synnerligen afsevärd grad ökats. Och till väsentlig del
hafva dessa äktenskap upplösts på grund af en tolkning af stadgandet i 13
kap. 4 § giftermålsbalken, som 1734 års lagstiftare uppenbarligen icke
kunnat afse.

Denna domstolspraxis, hvarigenom utväg lämnats särskildt för sådana
makar, som i ekonomiskt afseende äro gynnsamt lottade, att på ett särdeles
lättvindigt och med äktenskapets helgd ej öfverensstämmande sätt upplösa
sin förbindelse, har säkerligen i afsevärd mån sin grund i de synnerligen
otidsenliga bestämmelser angående äktenskapsskillnad på grund af oenighet,
som meddelats i förordningen den 27 april 1810, jämförda med stadgandena
i 14 kapitlet giftermålsbalken. Påverkade af det allmänna rättsmedvetandet
hafva domstolarna funnit det motbjudande att tvinga makar att underkasta
sig den där föreskrifna proceduren, som med sina antikverade former
är af beskaffenhet att kunna för dem verka sårande eller kränkande samt
onödigtvis försvårar vinnandet af en enligt lagens mening fullt berättigad
skillnad.

Att jag nu tillåter mig att vända mig till Eders Kungl. Maj:t har sin
närmaste orsak däri, att jag under min ämbetsutöfning funnit, att stadgandena
uti 14 kap. 1 § giftermålsbalken, hvilka på grund af sin affattning
uppenbarligen kunna lämna rum för en godtycklig tolkning, af vissa

— 1908 -

167

kyrkliga myndigheter blifvit tillämpade på ett sätt, som ytterligare försvårar
begagnandet af den enda utväg till äktenskapsskillnad, hvilken i
allmänhet står mindre bemedlade makar till buds.

Enligt nyssnämnda lagrum skall, där hat och bitterhet emellan man
och hustru uppkommit och endera därom hos prästerskapet gör anmälan
eller det eljest varder kunnigt, kyrkoherden i församlingen meddela makarna
varning. Sämjas de ej ändå, skola de ytterligare varnas inför kyrkorådet;
och låta de sig ej heller däraf Tätta, har rätten att döma till skillnad
på ett år till säng och säte.

Såsom dessa bestämmelser allmänt tolkas af domstolarna, behöfver ej
viss tid förflyta mellan de särskilda varningarna, utan så snart en af dem
skeft, kan framställning göras om meddelande af den därpå i ordningen
följande. I öfverensstämmelse med denna praxis står det alltså vederbörande
make fritt att omedelbart efter varning af kyrkoherde hemställa
om varning inför kyrkoråd.

Emellertid har under innevarande år till min kännedom kommit särskilda
fall, då en annan uppfattning gjort sig gällande hos vederbörande
kyrkoherdar. Sedan makar af kyrkoherden undfått varning för oenighet
i äktenskapet, har sålunda framställning af ena maken till honom, i hans
egenskap af ordförande i kyrkorådet, om kallelse af makarna för erhållande
af ytterligare varning inför kyrkorådet lämnats utan bifall, enär, enligt
kyrkoherdens mening, ännu ej så lång tid förflutit, som kunde anses behöflig,
för att makarne i lugn skulle kunna besinna sig och söka sämjas.
Först omkring fyra månader efter det makarna blifvit varnade af kyrkoherden,
och klagomål rörande förhållandet gjorts hos mig, kom ytterligare
varning inför kyrkorådet till stånd.

Jag fann, att makarna i dessa fall bort förr än som skett kallas för
undfående, af kyrkorådets varning. Mot nyssnämnda domstolspraxis synes
mig nämligen befogad invändning desto mindre kunna göras, som man i
allmänhet icke skäligen kan antaga, att den make, som kort efter erhållen
kärleksfull varning visar sig vara af densamma alldeles oberörd, sedermera
skall af varningen låta sig rätta. Den af kyrkoherdarne i förevarande fall
omfattade meningen skulle för öfrigt, om den godkändes, uppenbarligen
kunna lämna rum för godtycke. Med samma rätt som en kyrkoherde
fordrar en besinningstid för makarne af fyra månader, skulle nämligen en
annan kunna fordra sex o. s. v.

Med. hänsyn till lagens otydlighet och då kyrkoherdarne tydligen
handlat i bästa afsikt, fann jag emellertid åtal icke kunna ifrågakomma.
Däremot är enligt min mening det nu anmärkta förfarandet af beskaffenhet

— 1908

168

att ytterligare ådagalägga behofvet af en snar revision af lagens bestämmelser
om äktenskapsskillnad.

För en sådan revision torde äfven kunna åberopas ett annat enligt
min uppfattning tungt vägande skäl.

Om, såsom jag bär anledning antaga, inom kort en ny lag om äktenskaps
afslutande utfärdas, enligt hvilken äktenskap inför borgerlig myndighet
skall stå öppet för alla, så kommer tydligen antalet af sålunda ingångna
äktenskap att högst väsentligt ökas. Och i samma mån skärpes
ytterligare den redan nu förefintliga, afsevärda oegentligheten, att äktenskap,
till hvars afslutande kyrklig myndighet icke medverkat, ej kan upplösas
utan sådan myndighets ingripande, så framt ej vederbörande kontrahenter
äro i tillfälle att söka tillämpning af bestämmelser, som allenast
o-enom uppenbar vantolkning kunna uti ifrågavarande afseende aberopas.

Berörda förhållanden har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion ansett mig böra för Eders Kungl. Maj .t
framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl, Maj:t angående omarbetning af gällande
bestämmelser om vissa magistratskungörelsers införande

i tidningar.

Härom har jag den 13 november 1907 till Kungl. Maj:t aflåtit en
skrifvelse af följande lydelse:

»I en till mig insänd klagoskrift hafva åtskilliga i Eskilstuna bosatta
medlemmar af socialdemokratiska arbetarepartiet, bland dem ledamoten af
Riksdagens andra kammare E. C. Kropp, påkallat min äinbetsatgärd i anledning
däraf att magistraten i nämnda stad plägade låta de i 18 och 66
§§ af förordningen angående kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862
omförmälta tillkännagifvanden äfvensom andra allmänna kungörelser införas
i tidningarna »Sörmlandsposten > och »Eskilstunakuriren», men däremot
icke i den i Eskilstuna från och med 1906 års början utkommande
tidningen »Folket». Klagandena erinrade, att tidningen »Folket», som
utginge i en upplaga af mer än 10,000 exemplar, lästes af befolkningens
breda lager, hvarför ett införande i tidningen af magistratens kungörelser
skulle vara synnerligen lämpligt. Under åberopande af föreskrifterna i
nyssnämnda §§ i förordningen angående kommunalstyrelse i stad yrkade
klagandena tillika, att åtal måtte anställas mot magistraten för dess förhållande
i saken.

- 1908 —

169

öfver klagomålen hörd genmälte magistraten, bland annat, att i de
städer, där såsom i Eskilstuna flera tidningar utgifvas, bestämmelserna i
de af klagandena åberopade lagrummen borde anses hafva blifvit behörigen
fullgjorda, därmed att kungörelserna iuförts i den eller de tidningar, i
Indika allmänna påbud för staden vanligen meddelas. Magistraten yttrade
vidare, att magistraten för denna sin uppfattning funnit stöd i förordningen
om kommunal styrel se i Stockholm den 23 maj 1862 samt i de bestämmelser,
som senare utkomna författningar innehålla om kungörande af
ordnings- och hälsovårdsföreskrifter, brand- och byggnadsordningar m. fl.
ärenden.

Vid pröfning af detta ärende har jag trott mig finna, att hithörande
lagstadganden äro dels otydliga eller mindre följdriktiga dels otidsenliga.
För att bjuda skäl för detta omdöme tillåter jag mig att erinra om lagstiftningens
utveckling på ifrågavarande område.

Förordningen om socknestämmor i riket den 29 augusti 1843, hvilken
författning afsåg både landet och städerna — med undantag dock för Stockholm
— stadgade i § 4, att socknestämma skulle pålysas å helgdag från
predikstolen i socknens kyrka fjorton dagar, eller minst en vecka, innan
stämman hölls. Enligt § 2 skulle kungörelse om socknestämma utfärdas
af vederbörande kyrkoherde eller annan prästman, som skulle föra ordet
vid stämman.

Ursprunget till stadgandena om kommunala kungörelsers införande i
tidning torde vara att söka i förordningen om socknestämmor i Stockholms
stad den 16 mars 1847. Denna innehöll nämligen i § 4 mom. 1 föreskrifter
om stämmas pålysande från predikstolen i vederbörande församlings
kyrka, hvarefter samma § i mom. 2 stadgade följande: ''Underrättelse
om socknestämma skall i öfverensstämmelse med kungörelsen trenne gånger,
om det medhinnes, men minst en gång införas i det tidningsblad, där
stadens styrelse låter sina kungörelser inflyta’. I särskilt fall, då socknestämma
kunde hållas efter blott en pålysning, skulle enligt 3 mom. i
samma § kungörelse därom äfven å kyrkodörrarna anslås.

I det kommittéförslag, som legat till grund för 1847 års författning,
anfördes till stöd för bestämmelserna i § 4 mom. 2 och 3 följande: ’Då
Comiterade ansett lämpligt, att underrättelse om en utsatt sockenstämma
så allmänt, som möjligt, blifver meddelad, på det ingen af församlingens
röstberättigade innevånare må kunna förebära okunnighet därom eller utestängas
från tillfälle att sin rätt vid sockenstämman bevaka, hafva Comiterade
föreslagit, att en sådan underrättelse i öfverensstämmelse med predik Justitieombudsmannens

ämbetsberåttelse till 1908 års Riksdag. 22

170

stolspålysningen bör i allmänna tidningarna införas, och i uppgifvet fall
jemväl å kvrkodörrarne anslås.’

Vid 1856—1858 års riksdag anhöllo ständerna, att Kungl. Maj:t täcktes
låta, i sammanhang med upprättandet af förslag till författning om
eu länen omfattande kommunalrepresentation, öfverse de angående menighetsstyrelse
såväl på landet som i städerna gällande författningar. En i
anledning af denna ständernas anhållan tillsatt kommitté afgaf den 31
oktober 1859 betänkanden och förslag i ämnet.

Af dessa förslag innehöllo förslagen till förordningar om kommunalstyrelse
på landet och om kyrkostämma i nu ifrågavarande hänseende,
att kallelse till kommunalstämma och kyrkostämma skulle ske genom pålysning
från predikstolen. Däremot innehöll förslaget till förordning om
kommunalstyrelse i stad i § 18 följande bestämmelse:

§ 18. ''Kallelse till allmän rådstuga utfärdas af magistraten och kungöres
stadens röstberättigade innevånare minst åtta dagar därförut genom
anslag å rådhusets dörr samt kallelsens införande uti någon i staden utkommande
tidning.

Kallelsen bör upptaga de ärenden, som till öfverläggning skola förekomma.
’

Därjämte upptog sistnämnda förslag i § 80 en så lydande föreskrift:

§ 80. ''Sedan debiterings- och uppbördslängden blifvit upprättad,
läte magistraten, genom anslag å rådhusets dörr och i stadens tidningar,
kungöra, att längden under fjorton dagar finnes på rådhuset eller annat
offentligt ställe att tillgå, på det en hvar bland stadens skattskyldige innevånare
må kunna däraf taga kännedom.’

Kommitténs motiv innehöllo icke några uttalanden, som skulle kunna
tjäna till ledning vid eu utläggning af de sålunda föreslagna stadgandena.

Kommitténs samtliga förslag blefvo af Kungl. Maj:t med skrifvelse
af den 30 december 1859 öfverlämnade till ständernas pröfning. I en till
Kungl. Maj:t den 26 oktober 1860 aflåten skrifvelse afgåfvo ständerna
yttrande öfver förslagen till förordningar om kommunalstyrelse på landet,
om kommunalstyrelse i stad och om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd.
I denna skrifvelse yttrade ständerna, att de vid granskningen af hufvudgrunderna
uti förevarande lagstiftningsarbete nästan i allt funnit sig böra
gilla hvad kommitterade föreslagit, och att samma förhållande äfven i
allmänhet ägde rum med förslagens enskildheter. I vissa punkter ansågo
emellertid ständerna ändringar eller tillägg vara nödiga.

Sålunda yttrade ständerna angående § 18 i förslaget till förordning
om kommunalstyrelse i stad:

''För närvarande lärer kallelse till stadsmenighets sammanträde vanligen

- 1908 -

171

kungöras fjorton dagar före sammantrRdesdagen, och då Rikets ständer
icke finna skäl till afvikelse från denna sed, har densamma ansetts böra
bibehållas såsom regel. Men fall kunna inträffa, som undantagsvis fordra
ett sammanträde af allmän rådstuga inom kortare tid och redan nästa
dag, hvadan Rikets ständer ansett en möjlighet äfven till så snara sammanträden
böra medgifvas. Då emellertid i sådana fall kallelsen måhända
icke kan införas i någon tidning och ett offentligt anslag icke lärer vara
tillräckligt att på så kort tid göra kallelsen bekant, torde densamma tilllika
böra kungöras på något annat sätt, såsom genom budskickning, uppläsande
på stadens gator och torg eller dylikt, hvars bestämmande för hvarje
stad synes lämpligen kunna öfverlämnas åt dess rådstuga. Slutligen torde
äfven vara nödigt att i denna § intaga 16:de §:ns i förordning om kommunalstyrelse
på landet stadgande, att å sådana sammanträden, hvilka hållas
efter kortare kallelsetid än den i allmänhet föreskrifna, icke få fattas beslut
om utgifter eller uttaxering af nya utskylder.

Och lärer med iakttagande häraf och med afseende jämväl därå, att
i åtskilliga städer någon tidning ej utgifves, §:n böra erhålla följande förändrade
lydelse:

Kallelse till allmän rådstuga utfärdas af magistraten samt
kungöres minst fjorton dagar förut genom offentligt anslag. Utgifves
tidning i staden, varde kallelsen ock där införd. Kallelsen
bör innehålla förteckning på de ärenden, som vid sammanträdet
skola till öfverläggning förekomma.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning att
kallelse icke medhinnes så tidigt, som nu är föreskrifvet, må
allmän rådstuga kunna hållas efter kortare kallelsetid, men icke
förr än dagen efter den, då kallelsen kungjordes, hvilket i sådana
fall må ske genom offentligt anslag och på annat lämpligt
sätt, som vid allmän rådstuga på förhand blifvit bestämdt. Dock
må beslut om utgift eller uttaxering af nya utskylder vid sålunda
utlyst allmän rådstuga ej fattas.’

Angående den föreslagna § 80 i samma författning hade ständerna
däremot intet att erinra.

Den af ständerna förordade ändringen i § 18 godkändes af Kungl.
Maj:t, och den föreslagna § 80 kom att såsom § 66 med oväsentliga redaktionsändringar
inflyta i den utfärdade författningen i ämnet.

Förordningen om kommunalstyrelse i stad omfattade emellertid icke
hufvudstaden. För Stockholm utfärdades den 23 maj 1862 med upphäfvande
af 1847 års sockenstämmoförordning i ämnet ny särskild författning.

— 1908 —

172

Denna författning, som ännu gäller, innehåller i § 7 angående kallelse
till val af stadsfullmäktige följande stadgande: § 7. ''Kallelse till valförrättningen
utfärdas af magistraten, samt kungöres för hvarje valkrets minst
åtta dagar förut genom offentligt anslag å rådhuset, pålysning från predikstolarne
i de församlingar, som till valkretsen höra, samt kallelsens införande
i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets kungörelser vanligen
intagas.’

Enligt § 24 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm skall en
kort uppgift om de beslut, stadsfullmäktige fattat, införas i den tidning,
hvari öfverståthållareämbetets kungörelser vanligen inflyta.

Samma förordning föreskrifver i § 50, att öfverståthållareämbetets
utslag i vissa besvärsmål skola utgifvas efter tillkännagifvande, som skall
vara senast två dagar förut anslaget å dörren till dess kansli och senast
samma dag, utslaget utgifves, meddeladt i den tidning, hvari öfverståthållareämbetet
vanligen låter sina kungörelser inflyta.

Ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 innehåller i § 20
bestämmelser om sättet för meddelande af särskilda ordningsföreskrifter
för stad. Sedan ett dylikt ordningsstadgande blifvit af Konungens befallningshafvande
fastställdt eller meddeladt, skall detsamma ofördröjligen
allmängöras af Konungens befallningshafvande genom kungörelse, som skall
tryckas likasom med bemäita myndigheters kungörelser vanligen förfares,
samt uppläsas i stadens kyrkor och, om tidning utgifves i staden, införas
i densamma eller, där flera tidningar utkomma, i den af dem, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas.

Motsvarande bestämmelser hafva gifvits i 2 § 4 punkten af byggnadsstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874 angående byggnadsordning m. m.,
i 2 § 4 punkten af den samma dag utfärdade brandstadgan för rikets
städer beträffande brandordning etc. samt i 24 § 4 punkten af hälsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874 i fråga om särskilda hälsovårdsföreskrifter.

Äfven i andra fall förekommer, att kungörelser om meddelade beslut
skola införas i lokaltidningar. Enligt 11 och 13 §§ i förordningen angående
försäljning af brännvin den 9 juni 1905 skall Konungens befallningshafvandes
beslut i en uppkommen fråga om upplåtande af rätt till
detaljhandel med brännvin kungöras i den tidning i länets residensstad,
där allmänna påbud för staden vanligen meddelas.

* * *

1908 —

173

Hvad först angår tolkningen af § 18 i förordningen angående kommunalstyrelse
i stad, torde stadgandets tillkomst gifva vid handen, att de i
lagrummet föreskrifna kallelserna icke behöfva införas i mer än en tidning.
Detta var tydligt uttaladt genom den formulering, lagrummet hade i
kommittéförslaget, och häruti har den utfärdade förordningen icke gjort
någon saklig ändring.

O CD Ö

För tolkningen af § 66 åter kan icke någon vägledande upplysning
hämtas vare sig från kommitténs motivering eller från uttalanden vid
riksdagen 1859 60. \''id sådant förhållande är man för lagrummets ut läggning

hänvisad till dess ordalag.

Betraktar man spörsmålet från denna synpunkt, ser det nästan ut,
som om kommittén, ständerna och Kungl. Maj:t ansett, att den i § 66
föreskrifna kungörelsen rörande debiterings- och uppbördslängden vore så
mycket viktigare än kungörelsen enligt § 18 med kallelse till allmän rådstuga,
att förstnämnda kungörelse borde införas i stadens tidningar i allmänhet,
under det att kallelsen allenast behöfde införas i en tidning.

Detta är emellertid ganska ovisst. Till en början må erinras, hurusom
pluralformen ''tidningar’ ofta, särskilt på 1700-talet, användts för
att beteckna en enda tidning. Att detta språkbruk kunnat fortlefva ända
in i vår tid, framgår däraf, att vår officiella tidning allt sedan år 1844
utkommer under benämningen ''Post- och inrikes tidningar’. I hvarje
fall torde man vara berättigad påstå, att vid tiden för ifrågavarande författnings
utfärdande gränsskillnaden emellan språkformerna ''tidning’ och
''tidningar’ varit mindre skarpt uppdragen, än den nu är.

Men, äfven om man frånkänner den nu påpekade omständigheten
hvarje betydelse och följaktligen uppfattar uttrycket stadens tidningar’
i § 66 på samma sätt, som om där stode ''alla i staden utkommande tidningar’,
är emellertid en så vidsträckt tolkning af andra skäl omöjlig.
Tidningsväsendets utveckling och särskild! uppkomsten af eu omfattande
tidningslitteratur med helt andra syften än att meddela nyheter — jag
lärer endast behöfva erinra om skämttidningarna — torde tillfullo ådagalägga
orimligheten af en fordran att magistraten i en större stad skulle
vara skyldig att införa sina kungörelser af ifrågavarande beskaffenhet i
alla där utkommande tidningar. Redan på grund häraf torde i fråga om
antalet tidningar, i hvilka kungörelser enligt § 66 införas, äfvensom beträffande
val mellan särskilda tidningar en viss pröfningsrätt böra tillerkännas
vederbörande stadsstyrelse.

En naturlig gräns för denna pröfningsrätt ligger i kungörandets
ändamål, som uppenbarligen är, att det i kungörelsen innehållna meddelandet
skall, såvidt möjligt är, behörigen komma till deras kännedom, som

— 1908 —

174

häraf hafva intresse. Från denna synpunkt torde man kunna uppställa
den regel, att ifrågavarande kungörelser böra införas i dem af stadens
nyhetstidningar, som läsas af en afsevärd grupp bland stadens skattskyldige
invånare.

Denna regel, som enligt det ofvan utvecklade hvilar på den förutsättning,
att uttrycket stadens tidningar’ i § 66 betyder detsamma som
''alla stadens tidningar’, står emellertid afgjordt i strid med de uttryckliga
bestämmelserna om motsvarande kungörelser enligt förordningen angående
kommunalstyrelse i Stockholm eller om kungörande af särskilda ordningsföreskrifter
m. m. enligt ordningsstadgan för rikets städer in. fl. här ofvan
omförmälta särskilda författningar. Och då Stockholms invånare anses
kunna åtnöjas med att kommunala kungörelser införas i en enda tidning,
borde val de öfriga städernas invånare icke med fog kunna kräfva, att
dylika kungörelser införas i alla utkommande tidningar. Likaledes kan
anmärkas, att giltigt skäl torde saknas för att kungörelserna enligt § 66
i förordningen om kommunalstyrelse i stad skulle införas i flera eller
andra tidningar än de mången gång synnerligen viktiga tillkännagifvandena
enligt förutnämnda särskilda författningar.

1 enlighet med hvad jag sålunda anfört, är det efter min mening
önskvärdt, att bestämmelserna i § 66 af förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 omarbetas, i syfte att dessa bestämmelser måtte
dels förtydligas dels ock bringas i öfverensstämmelse med andra hithörande
föreskrifter. Den brist i lagstiftningen, som alltså föreligger, har jag med
stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
trott mig böra härmed inför Eders Kungl. Maj:t anmäla till den uppmärksamhet,
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. fflaj:t angående instruktionen för
stationsföreståndare vid statens järnvägar. I

I detta ämne har jag den 14 november 1907 till Kungl. Maj:t aflåtit
följande ämbetsskrifvelse:

»1 en af järnvägsstyrelsen den 1 oktober 1887 utfärdad instruktion för
stationsföreståndare vid statens järnvägar är § 87, hvilken enligt kantrubriken
afser tillträde till handlingar, af följande lydelse:

§ 87. Ingen utom järnvägens personal får utan särskildt tillstånd
af styrelsen lämnas tillträde till journaler, godslistor eller öfriga handlingar,
men trafikanter äga på förfrågningar erhålla alla de upplysningar om eget

— 1908 —

175

gods, som med ledning af tillgängliga listor och handlingar kunna
lämnas.’

Detta allmänna förbud emot handlingars utlämnande står enligt min
uppfattning afgjordt i strid med bestämmelserna i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen.
Att en dylik stridighet skall medföra osäkerhet för
den allmänna rätt att taga del af offentliga handlingar, som tryckfrihetsförordningen
gifvit, torde ligga i öppen dag.

Nyssnämnda instruktion föreskrifter i § 9 angående postgöromålen, att
vid sådan station, där trafikstyrelsen anser post- och trafikgöromålen kunna
skötas af samma person, är stationsföreståndaren skyldig att, därest generalpoststyrelsen
sådant yrkar, äfven bestrida poststationsföreståndarebefattningen.
I följd af denna föreskrift kan omförmälta förbud mot handlingars
utlämnande äfven komma att omfatta handlingar, som afse postgöromålen.

Att stationsföreståndarne äro tveksamma i fråga om sin rätt och plikt
att tillhandahålla af dem förvarade handlingar, framgår af två fall, för
hvilka jag tillåter mig att här i korthet redogöra.

Föreståndaren för Hasslarps järnvägsstation C. Stuhr anhöll i en till
mig insänd skrift om upplysning, huruvida han i egenskap af poststationsföreståndare
hade skyldighet eller rättighet att till personer, som sådant
kunde begära, framlämna exempelvis poststationens tidningsutdelningslista
eller andra poststationen tillhöriga handlingar för tagande af afskrifter
eller anteckningars görande.

O o

I anledning af denna förfrågan hänvisade jag Stuhr till bestämmelserna
i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen såsom afgörande för hans skyldighet
att på begäran tillhandahålla allmänheten handlingar, som af honom å
tjänstens vägnar omhänderhafvas.

Samtidigt anförde medarbetaren i tidningen ''Hälsingborgsposten Arne
Ekermann, under åberopande af tryckfrihetsförordningens nämnda bestämmelser,
i en till mig insänd skrift, klagomål däröfver, att poststationsföreståndaren
i ödåkra förvägrat Ekermann att taga del af Hälsingborgstidningarnas
’pren umerationssiffror’.

Öfver Ekermanns klagomål inkom stationsinspektoren G. Ljungström
i Ödåkra med infordradt yttrande, däri han, bland annat, med hänvisning
till § 87 i ofvan omförmälta instruktion underställde mitt omdöme, huruvida
han varit berättigad eller skyldig att utlämna en begärd tjänstehandling.

I förevarande fall hade Ekermann begärt att få taga del af den lista
eller förteckning, som af Ljungström följdes vid utdelning af Hälsingborgstidningar
till vederbörande prenumeranter vid Ödåkra station. En
dylik af en poststationsföreståndare förd förteckning måste otvifvelaktigt hän —

1908 —

176

föras till de handlingar, af hvilka en hvar enligt tryckfrihetsförordningen
äger få del.

Enligt min uppfattning hade Ljungström alltså hort utan hänsyn till
den af järnvägsstyrelsen utfärdade instruktionen utlämna den af Ekermann
begärda handlingen. Med afseende på de föreliggande omständigheterna
i saken ansåg jag mig dock icke böra vidtaga annan åtgärd än att delgifva
Ljungström min mening i frågan.

I olikhet emot berörda instruktion innehåller en af generalpoststyrelsen
den 15 september 1905 utfärdad instruktion för tjänstemännen vid postkontoren
och postkupéexpeditionerna i § 40, som handlar om tjänstemans
förhållande till allmänheten, en föreskrift af följande lydelse:

’Mom. 7. Det åligger tjänsteman att å tid, då postkontoret är öppet,
samt på sätt och i den ordning tryckfrihetsförordningen bestämmer, tillhandahålla
sökande de i posttjänsten föreskrifna handlingar, i den mån
dessa kunna vid utförandet af de löpande göromålen undvaras; hvaremellertid
desamma icke under något förhållande må från tjänsterummet
aflägsnas.

År fråga om handlingar, tillhörande postkontorets redovisning, eller
om böcker, i hvilka tecknats kvitto rörande utlämnade värdeförsändelser,
må delfåendet äga ruin endast under omedelbar tillsytt af tjänsteman.’

Om den oegentlighet, som sålunda vidlåder den af järnvägsstyrelsen
den 1 oktober 1887 utfärdade instruktionen för stationsföreståndare vid
statens järnvägar, har jag med stöd af 19 § i justitieombudsmannens instruktion
trott mig härmed böra inför Eders Ivungl. Maj:t göra anmälan
till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t kan finna saken förtjäna.»

Redogörelse för utgången af en hos Kungl. Maj:t under år 1899
gjord framställning angående dagtraktamente.

I en till Kungl. Maj:t den 27 maj 1899 aflåten ämbetsskrifvelse (se
ämbetsberättelsen till 1900 års Riksdag, sid. 78 och följ.) hemställde dåvarande
justitieombudsmannen om viss ändring af resereglementet. Med
den ifrågasatta ändringen åsyftades att förhindra, att dagtraktamente skulle
kunna vid extra förrättningar utgå, äfven utan att någon egentlig resa
företagits.

Den 13 december 1907 har Kung]. Maj:t utfärdat nytt resereglemente,
hvilket i 13 § lämnar föreskrifter i den fråga, som justitieombudsmannens
omförmälta framställning afsåg.

o o

177

Tillämpningen af bestämmelserna om afdrag å straff för

häktningstid.

Enligt 4 kap. 12 § strafflagen gäller numera, att om den, som är för
brott tilltalad, varit hållen i häkte för något brott, hvarom i målet rannsakats,
och han dömes i det målet till frihetsstraff på viss tid eller till
böter, domstolen må, om med hänsyn till omständigheterna så pröfvas
skäligt, förordna, att straffet skall anses till viss del eller helt och hållet
verkställdt genom den dömdes hållande i häkte. Tillika är i detta sammanhang
föreskrifvet, att frihetsstraff, som omedelbart ådömes, ej får anses
verkställdt till större del än som svarar mot häktningstiden, då en dags
häkte räknas lika med en dags fängelse samt i öfrigt de grunder tilllämpas,
hvilka för en straffarts förvandling till annan äro stadgade.

Lagrummet innehåller enligt lagen af den 22 juni 1906 samma bestämmelser,
som enligt lag af den 24 juli 1903 gifvits genom kapitlets 9 §.

Af utslag, som infordrats i anledning af anmärkningar vid granskning
af de till justitieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna,
har framgått, att vid tillämpningen af omförmälta bestämmelser domstolarne
olika förfall t, och att bestämmelserna blifvit föremål för olika tolkning.

Sålunda har i åtskilliga fall vederbörande domstol ansett sig icke behöfva
på annat sätt angifva afdragets storlek än att den förordnat, att å
straffet skulle afräknas så stor del, som motsvarade den tid, under hvilken
den dömde hållits häktad. I andra fall har afdrag medgifvits för längre
tid än rätteligen bort ske, i det att förordnandet innehållit, att afdrag
skulle äga rum för tiden från och med den dag, då den dömde häktades,
till och med den dag, då utslaget meddelades, eller att afdrag skulle äga
rum å straffet till så stor del, som svarade mot den tid, under hvilken
den tilltalade hållits och komme att hållas häktad för det ifrågavarande
målet. Likartad med sist angifna affattning är jämväl följande formulering,
som äfven förekommit, nämligen att å straffet skall afräknas den tid, som
förflutit från det den dömde för det ifrågavarande brottet inmanats i
häkte, tills utslaget vunnit laga kraft, eller han dessförinnan kan komma
att börja aftjäna straffet. Samma sak har ock i en del utslag sålunda uttryckts,
att af det ådömda straffet skulle afräknas det antal dagar, som
motsvarade tiden från och med den dag, då den dömde för det ifrågavarande
brottet häktats, till och med dagen före den, då straffets verkställande
började.

Uppenbarligen böra ifrågavarande bestämmelser gifvas den tolkning,

Justitieombudsmannens ämbelsberältelse till 1908 års Riksdag. 23

178

att då en domstol finner sig böra förordna, att ett af domstol ådömdt
frihetsstraff på viss tid skall anses till en del verkställdt därigenom att
den dömde hållits häktad, domstolen bör tillika uttryckligen angifva, huru
stor del af strafftiden (antal år, månader eller dagar), som vid straffets
verkställande skall tillgodoräknas den dömde på grund af hans hållande
i häkte. Häraf följer ock, att af den domstol, som meddelar utslaget, hänsyn
icke får tagas till den tid, som den dömde efter utslagets meddelande
kan komma att hållas häktad i afbidan på utslagets bringande till verkställighet.
Domstolen har att taga hänsyn allenast till den tid, som föregått
utslagets meddelande. Oriktig måste således anses icke blott den
tolkning, som medgifver afdrag jämväl för tid efter utslagets dag, utan
äfven den, som inräknar dagen, då utslaget meddelas.

Vid tillämpningen af bestämmelserna har domstolen vidare i de fall,
då en person dömes till särskilda ansvar för två eller flere brott och domstolen
finner, att häktningstiden bör vid den blifvande straffverkställigheten
räknas den dömde till godo, att först i vanlig ordning sammanlägga
de särskilda straffen och därefter förordna, att det sålunda sammanlagda
straffet skall anses till viss del eller helt och hållet verkställdt genom
den dömdes hållande i häkte. I ett par fall har emellertid förekommit,
att domstol, som dömt en person samtidigt till fängelse och straffarbete
på viss tid, föreskrifvit, att afdrag för häktningstiden skulle äga rom å
fängelsestraffet, hvarefter domstolen förordna! om förvandling af fängelsestraffets
återstod till straffarbete och om sammanläggning med det öfriga
straffarbetet. Ett konsekvent tillämpande af detta förfaringssätt skulle i
vissa fall leda därhän, att ett af domstol meddeladt förordnande, att ett
ådömdt straff skall anses till viss del eller helt och hållet verkställdt genom
den dömdes hållande i häkte, i själfva verket lcomme att sakna betydelse.
Om t. ex. någon dömes för ett brott till straffarbete i tre år, för ett
annat till dylikt arbete i två år och för ett tredje till fängelse i ett år,
samt domstolen pröfvar skäligt, att den tid, under hvilken den dömde
hållits häktad, exempelvis sex månader, bör vid straffverkställigheten komma
den dömde till godo, så skulle med tillämpning af det omförmälta tillvägagångssättet
domstolen från det ådömda fängelsestraffet afdraga sex
månader samt därefter förena återstoden af fängelsestraffet, sex månaders
fängelse, med tre års straffarbete och två års straffarbete, då en straffsumma
af fem års straffarbete erhålles. Men enahanda straffsumma erhålles genom
sammanläggning af de utaf domstolen ådömda särskilda straffen, tre års
straffarbete, två års straffarbete och ett års fängelse, och således äfven i
det fall, att domstolen ej förordnat, att någon del af det ådömda fängelsestraffet
skall anses verkställd genom den dömdes hållande i häkte.

— 1908 —

179

Tillämpningen af första stycket af 3 § i 5 kap. strafflagen.

Första stycket af 3 § i 5 kap. strafflagen är enligt lagen den 27 juni
1902 af följande lydelse: »Har brott blifvit begånget af den, som fyllt
femton, men ej aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse
i högst sex månader, må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och omgifning samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas
sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det
ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.»

Detta lagstadgande är hufvudsakligen hämtadt från det förslag i ämnet,
som utarbetats af kommittén för utredning af frågan om åtgärder angående
minderåriga förbrytares behandling. Kommittén, i hvars förslag uttrycket »och
omgifning» emellertid ej förekom, yttrade i motiveringen: »Ett nödvändigt
villkor för att verkligen den unge brottslingens insättande i uppfostringsanstalt
länder honom till nytta, är nämligen, att han med hänsyn till utvecklingen af
sina själsförmögenheter ännu kan anses mottaglig för den uppfostran, som kan
beredas honom uti ifrågavarande anstalter. 1 annat fall bör han så mycket
mindre öfverlämnas till en uppfostringsanstalt, som man ock kan befara,
att han skulle på öfriga därstädes intagna minderåriga kunna utöfva ett
skadligt inflytande. Till förekommande häraf har kommittén ansett nödigt
att i lagförslaget föreskrifva, att domstol äger att meddela ett sådant förordnande,
hvarom nu är fråga, endast för såvidt den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och förståndsutveckling pröfvas därtill föranleda, eller med
andra ord, därest den brottslige i såväl sedligt som intellektuellt hänseende
befinnes ännu vara så outvecklad, att man med skäl kan antaga, att han
genom uppfostran må kunna rättas. — Af det ofvan anförda torde äfven
framgå, att kommittén lägger synnerligen stor vikt på att pröfningen af
den tilltalades utveckling verkställes med så mycken omsorg som möjligt,
och att förordnande om insättande i uppfostringsanstalt icke meddelas i
andra fall än då man verkligen kan vänta, att denna åtgärd skall medföra
åsyftad verkan. — De upplysningar, som kunna inhämtas om den tilltalades
lefnadsförhållanden och föregående vandel, i förening med hvad
brottets beskaffenhet gifver vid handen, torde vara ägnade att bibringa
domstolen en god vägledning för dess omdöme. Men äfven brottslingens
ålder måste vid bedömandet tillmätas stor betydelse. Ju högre denna är,
desto mindre är sannolikheten, att den behandling, som kan komma honom
till del i eu uppfostringsanstalt, länder honom till nytta; och särskild!
torde det endast sällan finnas lämpligt, att personer, hvilka öfverskridit
17 år, insättas i en uppfostringsanstalt. Att kommittén, ehuru medveten

— 1908 —

180

härom, icke tvekat att ända intill brottslingens fyllda 18 år medgifva
domstol rättighet att härom förordna, har dels berott på kommitténs önskan
att undvika införandet i lagen af en särskild åldersgräns för detta
fall, dels ock på kommitténs öfvertygelse, att i det bedömande af den tilltalades
mognad, som är ålagdt domaren, ligger ett fullt säkert skydd emot
en för vidsträckt tillämpning af lagrummet.»

Det i lagtexten förekommande uttrycket »och omgifning» tillsattes på
hemställan af högsta domstolen. Där yttrades nämligen vid lagförslagets
granskning, att då vid pröfningen, huruvida en ung förbrytare borde till
allmän uppfostringsanstalt öfverlämnas, hänsyn borde tagas, ej blott till
hans sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling, utan jämväl och kanske i
lika hög grad till den omgifning, hvari han lefde, torde den härå syftande
bestämmelsen böra affattas annorlunda än som skett.

Jämlikt 1 § i lagen angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppfostran den 27 juni 1902 har numera af staten upprättats
eu sådan allmän uppfostringsanstalt, som afses i 5 kap. 3 § strafflagen.
För denna anstalt, Bona i Östergötlands län, hvilken emellertid endast är
afsedd för minderåriga manliga förbrytare, utfärdades af Kung! Maj:t stadga
den 16 september 1904, hvarefter anstalten trädde i verksamhet den 1
januari 1905.

j^f de redogörelser för anstaltens verksamhet, som jämlikt nyssnämnda
nådiga stadga genom styrelsen för anstalten inlämnats till Kungl. Maj:t,
framgår, att antalet minderåriga förbrytare, hvilka öfverlämnats till anstalten,
utgjort år 1905 sexton och år 1906 femtiofyra.

Detta antal måste anses lågt vid jämförelse med de beräkningar, som
i sådant afseende uppgjordes vid ifrågavarande lagars utarbetande. Enligt
hvad jag försport, är man ock inom fångvårdskretsar benägen till det antagande,
att underdomstolarna icke tillräckligt behjärtat det nya stadgandet
i 5 kap. 3 § strafflagen.

De efterforskningar, jag i anledning häraf anställt, hafva ådagalagt,
att i ett afseende olika uppfattning råder angående tolkningen af nyssnämnda
lagstadgande. Vissa domare hålla sålunda före, att förordnande, att
minderårig förbrytare skall insättas i allmän uppfostringsanstalt, icke må
meddelas, med mindre dels den brottslige i sedligt och intellektuellt hänseende
betinnes ännu vara så outvecklad, att man med skäl kan antaga,
att han genom uppfostran må kunna rättas, dels ock utredningen därjämte
gifver vid handen, att den omgifning, hvari han lefver, är dålig och följaktligen
måste anses hafva på honom utöfva! en ofördelaktig inverkan.
Enligt denna mening, som stödjer sig på uttrycket: »där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgifning samt graden af hans förståndsutveckling

— 1908 -

181

pröfvas sådant föranleda», skulle alltså domstol icke kunna meddela förordnande
af ifrågavarande innebörd, där den brottsliges omgifning befunnes
god. Stadgandet skulle, enligt meningens anhängare, vara motiveradt däraf,
att det ansetts olämpligt att tillgripa en så allvarlig åtgärd, som att draga
ett barn undan vården af dess föräldrar eller andra, då någon särskild
försummelse i afseende å uppfostran icke kunde tillvitas dem.

Ifrågavarande mening kan emellertid icke vara riktig, om ock medgifvas
måste, att lagstadgandet blifvit olyckligt formuleradt.

Högsta domstolens ofvanberörda anmärkning gick ju ut därpå, att
vid bedömande af frågan, huruvida den brottslige skall insättas i uppfostringsanstalt,
hänsyn jämväl bör tagas till hans omgifning. Och chefen
för justitiedepartementet, som gillade anmärkningen, yttrade i anledning af
densamma allenast, att bestämmelserna i o §, »såvidt de afse de omständigheter,
hvartill domstol skall taga hänsyn vid pröfningen af frågan om
minderårig förbrytares insättande i allmän uppfostringsanstalt, erhållit förändrad
affattning».

I enlighet härmed har domstolen att taga hänsyn cj blott till den
brottsliges sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling utan jämväl och
kanske i lika hög grad till den omgifning, hvari han lefver. Ju sämre
omgifningen är, desto större anledning måste man i vanligt fall äga till
antagande, att den brottslige skall kunna rättas, om han varder insatt i
allmän uppfostringsanstalt. Och desto mindre hänsyn bör då tagas därtill,
att han tilläfventyrs icke kan anses vara ringa utvecklad.

År den omgifning, hvari den brottslige lefver, god, bör han icke öfverlämnas
åt allmän uppfostringsanstalt, så framt han befinnes vara fullt utvecklad.
Om han åter är allenast ringa utvecklad, bör den omständigheten,
att särskild anmärkning mot hans omgifning icke föreligger, desto
mindre kunna anses utgöra hinder för förordnande om hans insättande i
allmän uppfostringsanstalt, som det af honom begångna brottet ju ådagalagt,
att hans hittillsvarande goda omgifning icke varit honom ett tillfyllestgörande
värn mot onda böjelser; och den möjlighet är naturligtvis
icke utesluten, att han, ehuru omgifningen sålunda icke kunnat gynnsamt
påverka honom, skall visa sig mottaglig för rättelse genom den uppfostringsmetod,
som tillämpas i en allmän anstalt. I förhållandets natur ligger
dock, att förordnandet om tvångsuppfostran här måste förutsätta, att den
brottslige är i verklig mening vanartad. En enstaka förvillelse bör alltså
icke medföra dylik påföljd.

Det är naturligtvis alltid af vikt, att ett lagbud varder tillämpad! i
öfverensstämmelse med dess syfte. Beträffande ifrågavarande stadgande

- 190S -

182

förefinnes emellertid enligt min mening en alldeles särskild orsak till att
vaka öfver dess efterlefnad.

I detta afseende vill jag erinra därom, att högsta domstolen vid granskningen
af lagförslaget i fråga förklarade sig anse det vara af synnerlig
vikt, att första stycket af 3 § i 5 kap. strafflagen så affattades, att jämväl
sådana unga förbrytare, hvilka föröfvat olofligt tillgrepp, måtte kunna hänvisas
till allmän uppfostringsanstalt. Erfarenheten hade nämligen, yttrade
högsta domstolen, otvetydigt gifvit vid handen, att det, åtminstone i de
större städerna, just vore inom denna kategori af unga förbrytare, som
man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade subjekt; och borde
enligt högsta domstolens tanke ej ens vid lindrigare fall af inbrottsstöld
möjligheten att insätta brottslingen i uppfostringsanstalt vara utesluten.

Med anledning af hvad sålunda anmärkts förklarade chefen för justitiedepartementet
vid ärendets föredragning inför Konungen, att en dylik utsträckt
tillämpning af tvångsuppfostringssystemet antagligen skulle visa
sig fördelaktig. En ändring i det angifna syftet skulle emellertid förutsätta,
att tre allmänna uppfostringsanstalter blefve af staten upprättade,
och de härmed förbundna kostnaderna blefve uppenbarligen större, än att
erforderliga medel lämpligen kunde af Riksdagen på en gång begäras.
Det torde därjämte enligt departementschefens mening med fog kunna
ifrågasättas, om det vore tillrådligt att, innan någon praktisk erfarenhet
här i landet vunnits om det nya systemets verkningar, inrätta så många
anstalter. Lämpligare syntes det honom i alla afseende!! blifva att först
efter det sådan erfarenhet vunnits vidare fortgå på den nu inslagna vägen.

I den kung! propositionen togs på dessa skäl icke hänsyn till högsta
domstolens ifrågavarande anmärkning.

Riksdagen yttrade i sitt svar å propositionen, att Riksdagen för sin
del vore öfvertygad om att tvångsuppfostran i många fall skulle vara synnerligen
ändamålsenlig gent emot minderåriga föröfvare af tjufnadsbrott
samt andra personer mellan 15 och 18 år, hvilkas brott icke kunde försonas
med lägre straff än straffarbete. Och sade sig Riksdagen hålla före,
att, i mån som de goda verkningarna af lagens bestämmelser inträdde,
såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen skulle låta sig angeläget vara att
vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde lagens utsträckning till alla
de fall, där eu lycklig verkan af dess bestämmelser kunde vara att påräkna.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda uttalats finner äfven jag det
vara synnerligen önskvärd!, att särskild! sådana minderåriga, som gjort sig
skyldiga till tjufnadsbrott, komma i tillfälle att erhålla den hjälp till åstadkommande
af en förbättrad sinnesriktning, som vistelsen i en allmän uppfostringsanstalt
är afsedd att utgöra.

— 1908 —

183

Uppenbart är emellertid, att ju mindre lagstadgandet i fråga med sin
nuvarande affattning varder i enlighet med sitt syfte tillämpadt, desto
längre dröjer det, innan man vinner någon praktisk erfarenhet om det nya
systemets verkningar. Och desto längre måste således ock nyssberörda
önskningsmåls uppnående varda framskjutet.

Om straffmätning vid ådömande af straffarbete.

Uti 1 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892 var stadgadt, att den, som dömts till straffarbete
på fyra år eller kortare tid, skulle, där så ske kunde, under strafftiden
hållas i enrum, och att, då straffarbetet sålunda verkställdes i enrum, eu
fjärdedel skulle från strafftiden af dragas. Därjämte föreskrefs i 2 § af
samma lag, att den, som dömts till straffarbete på viss tid utöfver fyra år,
skulle, där så ske kunde, vid bestraffningens början hållas i enrum under
tre år, och att för den tid, straffet sålunda verkställdes i enrum, från återstående
strafftiden skulle afdragas eu tredjedel af den tid fången hållits i
enrum.

Genom den nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 22 juni 1906, som trädde i kraft den 1 januari 1907,
har förenämnda rätt till afdrag i strafftiden för den, som aftjänar straffarbete
i enrum, alldeles bortfallit. I händelse domstolarna vid utmätande
af strafftid för brott, som anses böra förskylla straffarbete, hädanefter tilllämpa
samma regler som före sistnämnda lags trädande i kraft, måste alltså
däraf blifva en följd, att den tid, hvarunder straffarbetsfånge faktiskt
kommer att affjälla sitt straff, blir längre än hvad som var förhållandet
före 1907.

Detta kan enligt min uppfattning icke vara förenligt med rättvisa eller
lämplighet.

Den kommitté, som utarbetat 1906 års lag, yttrade ock i motiven, att
om den ifrågavarande förändringen blefve införd, så att ådömdt straffarbete
komme att verkställas utan afkortning, borde naturligtvis detta vid utmätande
af strafftid komma i betraktande.

Denna mening måste äfven anses hafva blifvit gillad af Riksdagen
likasom af Kung! Maj:t.

I min ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag gjorde jag nämligen framställningar
om nedsättning af straffet dels för barnamord enligt 14 kap.
22 § strafflagen och dels för ämbetsbrott enligt 25 kap. 12 § strafflagen.

— 1908 —

184

De sålunda föreslagna lagändringarna motiverade jag särskilt därmed, att
rätt till afdrag i strafftiden för ensamhetsfångar numera ej ägde rum, och
att, då nyssnämnda förbrytelser redan förut af domstolarna vanligen ansetts
böra beläggas med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns,
tillbörlig hänsyn till afdragets bortfallande icke kunde tagas vid
straffets utmätande. Och Riksdagen biföll, på de af mig anförda skäl, bada
mina framställningar, hvarefter Kung! Maj:t den 12 juli 1907, med godkännande
af Riksdagens beslut, utfärdat lagar i dessa ämnen.

Af förekommen anledning har jag ansett mig böra på detta sätt fästa
vederbörande underdomstolars uppmärksamhet å nu berörda förhållande.

Framställning till Riksdagen om ändring af vissa bestämmelser

i 24 kapitlet strafflagen.

Uti 3 och 4 §§ af 24 kap. strafflagen äro straffbestämmelser meddelade
dels för den, som olofligen fäller, syrer eller bläcker träd å annans
skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan
tillägna, eller som olofligen tager där växande gräs, torf eller, af växande
träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter, dels ock för den,
som olofligen tager vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget
eller beredt är.

Därefter stadgas i 6 §: »Säljer delägare i samfälld skog eller mark
därifrån olofligen bort något af hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar
lian eljest sin rätt i sådan samfällighet, straffes med böter.»

Beträffande sistnämnda lagrums tolkning har i visst afseende stor
osäkerhet yppats i domstolspraxis. Jag syftar härvid på det fall, att den,
som till annan upplåtit skog till utverkning eller eljest till nyttjande eller
nyttjanderätt till mark, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker
nyttjanderättshafvarens rätt till hvad sålunda upplåtits.

Enligt eu mening skulle en dylik åtgärd vara straffri, till stöd hvarför
åberopas lydelsen af förenämnda lagrum, där allenast talas om åverkan å
»annans» skog eller mark, samt åverkan af »delägare» i samfälld skog
eller mark.

Denna mening har segrat i följande rättsfall.

J. Andersson och A. Nilsson instämde P. Olsson med yrkande, att som
Olsson olofligen tagit torf å ett område till sin hemmansdel 13/312 mtl
n:r 6 Ry, där Andersson och Nilsson såsom ägare till ö/32 mtl n:r 1 och
:i/32 mtl n:r 3 Ry enligt bestämmelse vid laga skifte i Ry by ägde rätt till

- 1908 -

185

torftak!, Olsson matte dömas till ansvar härför. Underrätten yttrade, att,
som det blifvit utredt, att vid ett den 22 mars 1842 fastställd! laga skifte
i Ry by ägarne till de Andersson och Nilsson nu tillhöriga hemmanen 5/32 mtl
n:r 1 och J/32 mtl n:r 3 Ry tillförsäkrats rätt till den torf, som kunde skäras å ett
delvis inom gränserna för Olssons nuvarande hemman i n:r 6 Ry beläget
område af en mosstrakt, kallad Stora Kärr, samt det tillika vore utredt,
att Olsson, oaktadt han afveta!, att torftäkten å samma område af Andersson
och Nilsson utöfvades, ar 1902 därstädes inom gränserna för sitt hemman
skurit torf till en myckenhet af sex fjädervagnslass, dömdes Olsson att för
åverkan, jämlikt 24 kap. 3 § strafflagen, höta 25 kronor. Hofrätten fann
skal ej hafva förekommit, ledande till ändring i underrättens beslut. Kungi.
Maj:t utlät sig emellertid i utslag den 13 december 1905, att enär Olsson
själ/ vore ägare af den hemmansdel, hvarå ifrågavarande myckenhet torf
uppskurits, blefve, med ändring af domstolarnas beslut, Olsson befriad
från de honom ådömda böter. Tre justitieråd funno, med tillämpning af
24 kap. 6 § strafflagen, ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring. (Nytt
juridiskt arkiv 1905, sid. 549.)

Den mening, som således omfattades af högsta domstolens pluralitet
i nyss anmärkta rättsfall, gjorde sig äfven gällande i ett af KungsgårdenMariebergs
aktiebolag mot N. Norström anhängiggiordt mål, hvari bolaget
som under viss tid ägde att å en Norström tillhörig skogsmark afverka
träd af vissa dimensioner med rätt dock för Norström till husbehofsvirke —
yrka!, att Norström matte dömas till ansvar och förpliktas utgifva ersättning,
för det han afverkat skog till afsalu. I detta mål, afgjordt af högsta
domstolens afdelningar samfälldt och antecknadt i högsta domstolens minnesbok,
meddelade nämligen Kungl. Maj:t den 4 februari 1907 ett så lydande
utslag: »Enär af den i målet förebragta utredning framgår, att Norström,
innan tiden för Kungsgården-Mariebergs aktiebolags afverkningsrätt enligt
aberopade kontraktet gått till ända, å ifrågavarande skog afverkat träd af
sadana dimensioner, att bolaget på grund af kontraktet varit berättigad!
tillgodogöra sig dem, samt att Norström efter afverkningstidens utgång af
det sålunda afverkade virket till Dals ångsågsaktiebolag försålt åtminstone
29 timmer, värda tillhopa minst 35 kronor 93 öre; ty och som Norströms
uppgift, att han verkställt afverkningen i afsikt att använda virket till
husbehof, får anses vara genom omständigheterna i målet vederlagd; men
Norström, hvilken vid tiden för afverkningen själf var ägare af skogsmarken
i fråga, icke genom sitt omförmälda förfarande gjort sig förfallen till ansvar,
pröfvar Kungl. Maj:t lagligt gilla domstolarnas beslut, såvidt det
mot Norström framställda ansvarspåstående lämnats utan bifall, men, med
ändring af samma beslut i öfrigt, förplikta Norström att till Kungsgården Justitieombudsmannens

embetsberättelse till 1908 års Riksdag. 24

186

Mariebergs aktiebolag utgifva ersättning för det försålda virket med ».
Inom högsta domstolen uttalades emellertid flera skilj aktiga meningar, delvis
beroende på olika uppfattning i bevisfragan. b ju justitieråd ansago,
under åberopande i öfrigt af den segrande motiveringen, att Korstöm,
jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, äfven borde dömas att bota 25 kronor
»för missbruk af rätt i samfälld skog». (Nytt juridiskt arkiv 1907, sid. 65.)

Däremot har i följande, likaledes i högsta domstolens minnesbok an
tecknade rättsfall pluraliteteu inom högsta domstolen omfattat den meningen,
att stadgandet i 24 kap. 6 § strafflagen är uti ifrågavarande fall

tillämpligt. _ i-ii

Aktiebolaget Iggesunds bruk, som enligt särskilda kontrakt innehade

rätt till aftorkning af skog utaf vissa dimensioner a ett bröderna P. Eiiksson
och J. Eriksson tillhörigt hemman, instämde bröderna Eriksson med
yrkande, att enär de af skog, som af bolaget utstämplats, afverkat vissa
myckenheter, de måtte härför fällas till ansvar och förpliktas utgifva skadestånd.
Underrätten likasom hofrätten fann, att bröderna Eriksson vant
oberättigade att företaga ifrågavarande afverkning och dömde dem förty,
jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att »för missbruk af rätt i samfälld skog»
höta hvardera 200 kronor samt förpliktade dem att godtgöra bolaget värdet
af det afverkade. Sedan målet föredragits inför högsta domstolens ledamöter
samfälldt, fann Kungl. Maj:t (elfva justitieråd) i utslag den 5 april
1906 ej skäl att i domstolarnas beslut göra ändring. Nio justitieråd voro
emellertid af den meningen, att bröderna Erikssons förfarande icke vore
af beskaffenhet att för dem föranleda ansvar, då de vid tiden för afverkningen
ägde det hemman, hvarå afverkningen skett. (Nytt juridiskt arkiv
1906, sid. 253.)

Enahanda blef utgången i följande rättsfall.

Sedan från ett hemman i Yg sålts afverkningsrätt till skog under
villkor om rätt för hemmansägaren till busbehofsvirke, instämde Hudiksvalls
trävaruaktiebolag, såsom innehafvare af afverkningsrätten, ägaren af
ifrågavarande hemman P. Berg med yrkande, att som denne af skog, till
hvilken afverkningsrätten tillkomme bolaget, för afsalu afverkat timmer,
han måtte härför fällas till ansvar och förpliktas utgifva skadestånd. Under
rätten ogillade bolagets talan, enär bolaget icke genom den i saken å dess
sida förebragta bevisning kunde anses hafva mot Bergs bestridande ådagalagt,
att ifrågavarande af Berg huggna timmerparti afverkats till afsalu
eller varit afsedt till annat ändamål än husbehof. Hofrätten korn till
samma slut, och nedre justitierevisionen hemställde om fastställelse åt
hofrättens dom. Efter sakens föredragning i högsta domstolen förklarade
två justitieråd, att, då den mening, som vid öfverläggning till beslut gjort

— 1908 —

187

sig gällande, syntes vara stridande mot den rättsgrundsats, som tillämpats
i Kungi. Maj:ts förenämnda utslag den 4 februari 1907 på besvär af
Kungsgården-Mariebergs aktiebolag, borde saken hänskjutas till afgörande
af högsta domstolens afdelningar samfälldt. Högsta domstolens flesta ledamöter
funno däremot saken icke böra hänskjutas till plenum. I sedermera
den 25 juli 1907 utgifven dom yttrade Kung! Maj:t (fyra justitieråd),
att genom livad i saken förekommit vore styrkt, att Berg såsom ägare af
ifrågavarande fastighet under år 1901 låtit å en till fastigheten hörande
skogstrakt, hvarå bolaget hade afverkningsrätt, afverka 2,349 timmer af
träd, som uppnått eller kunnat under kontraktstiden uppnå de dimensioner,
afverkningsrätten'' omfattade, samt att timret sedermera blifvit användt för
annat ändamål än fastighetens husbehof; och emedan hvad Berg invändt
därom, att timret varit afsedt till fastighetens husbehof, och att Berg icke
vore ansvarig därför, att timret användts för annat ändamål, enär, sedan
Berg afträdt sin egendom till konkurs, timret af konkursförvaltningen försålts
tillsammans med fastigheten, desto mindre förtjänade afseende, som
Berg erkänt, att efter berörda försäljning timret åter kommit i Bergs ägo
eller under hans disposition, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring
af domstolarnas beslut, döma Berg, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att
höta 200 kronor samt förplikta honom att utgifva skadestånd. Ett justitieråd
var ense med pluraliteten utom därutinnan, att, då Berg vid tiden
för afverkningen var ägare af den fastighet, hvarå alverkningen skett, och
vid detta förhållande hans förfarande icke vore af beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar, domstolarnas beslut, såvidt därigenom bolagets
ansvarsyrkande ogillats, af justitierådet fastställdes. Två justitieråd biföllo
nedre revisionens hemställan. (Nytt juridiskt arkiv 1907, sid. 281.)

Beträffande skälen för den mening uti ifrågavarande afseende, som
omfattades af högsta domstolens pluralitet i de två sist anmärkta rättsfallen,
tillåter jag mig åberopa följande särskilda yttrande, afgifvet af ett
justitieråd i målet emellan aktiebolaget Iggesunds bruk samt P. Eriksson
och J. Eriksson: -Dä lagstiftaren i 24 kapitlet strafflagen stadgat straff

för åverkan å annans skog eller mark, har han därmed uppenbarligen
afsett att bereda skydd icke blott för äganderätten till skogen eller marken
utan äfven för laglig nyttjanderätt till densamma. Sålunda har ock lagkommittén,
från hvars förslag i ämnet bestämmelserna i sagda kapitel
väsentligen äro hämtade, angifvit begreppet ''åverkan’ till ''olofligt ingrepp
i annans nyttjanderätt till fast egendom i ändamål att därmed bereda sig
själf nytta''. Rätten till afverkning af skog å annans mark måste, särdeles
då denna rätt är utsträckt till en längre följd af år och innehafvare!! af
samma rätt således för trädens tillväxande äger draga nytta af jordens

- 1908 -

188

alstringskraft, hänföras under begreppet ''nyttjanderätt’. Om nu den, som
upplåtit afverkningsrätt å sin egendom till annan person, i egennyttigt
syfte gör ingrepp i nämnda rätt, har jordägaren därigenom gjort sig
skyldig till åverkan, och hans brott måste, när han själf har viss nyttjanderätt
till samma skogsmark, såsom rätt att begagna marken till bete eller
att därå taga virke för sitt husbehof, och han således med den andre
delar nyttjanderätten till marken, bedömas enligt stadgandet i 6 § af 24
kap. strafflagen.»

Enligt min uppfattning lärer det emellertid kunna ifrågasättas, om
dessa skäl äro fullt tillfredsställande.

Väl är det obestridligt, att lagstiftaren med de i 24 kapitlet strafflagen
meddelade straffbestämmelser för åverkan å annans skog eller mark
afsett att bereda skydd icke blott för äganderätten till skogen eller marken
utan äfven för laglig nyttjanderätt till densamma. Men häraf följer naturligtvis
icke med nödvändighet, att innehafvare af nyttjanderätt till skog
eller mark skulle vara sålunda skyddad jämväl gent emot skogens eller
markens ägare. Fastmera synes, bland annat, följande omständighet tala
för ett motsatt förhållande.

Om ägare af skog, hvartill annan innehar viss afverkningsrätt, vore
hemfallen till straff enligt 6 §, i händelse han till förfång för innehafvaren
af afverkningsrätten för egen del verkställer afverkning, skulle
naturligtvis — och något annat har mig veterligen ej heller blifvit ifrågasatt
— jämväl ägare af jordbruksfastighet, som utarrenderats med rätt
för arrendatorn till viss afverkning å fastighetens skog, böra dömas till
ansvar enligt samma lagrum, därest han genom egen afverkning kränker den
till arrendatorn upplåtna afverkningsrätten.

Nu förutsätter emellertid, såsom nämnts, 6 § för sin tillämpning, att
delägare i samfälld skog därifrån olofligen säljer bort något af hvad i 3
eller 4 § nämndt är eller eljest missbrukar sin rätt i sådan samfällighet.
Häraf följer, att ägare af jordbruksfastighet, som enligt ifrågavarande lagrum
dömes till ansvar, måste beträffande den till fastigheten hörande
skog, hvari afverkningsrätt tillkommer arrendatorn, i förhållande till
denne betraktas såsom delägare. Men då måste ä andra sidan tydligen
arrendatorn beträffande samma skog vara delägare i förhållande till jordägaren,
i följd hvaraf straffbestämmelsen uti 6 § äfven skulle tillämpas
å arrendatorn, där han öfverskrede sin afverkningsrätt. Men detta är icke
förhållandet. A arrendatorn skall i stället tillämpas den strängare straffbestämmelse,
som är fastställd i 3 §. I 7 § är nämligen stadgadt: »Svedjar
brukare eller verkställer torf- eller ljungbränning olofligen å legd jord,
eller gör han derå annan åverkan; vare lag, som i 2, 3 eller 4 § sägs.

— 1908 —

189

Säljer han från legd jord bort något af hvad i 3 eller 4 § omtalas, eller
öfverläder eljest sin nyttjanderätt; varde straffad efter ty i samma
§§ skils.»

Genom motsvarande sammanställning af bestämmelserna i 5 och 7 §§
torde man äfven kunna hämta bevis för oriktigheten af ifrågavarande
mening.

Denna leder för öfrig! konsekvent till en synnerligen afsevärd oegentlighet.

Bestämmelserna i 7 § afse endast brukare af legd jord, i följd hvaraf
de icke äro tillämpliga a den, som allenast innehar afverkningsrätt till
skog. Afverka^ denne andra träd, än hans rätt omfattar, måste alltså -—
under förutsättning att ägare af skogen ådrager sig ansvar enligt 6 § för
kränkning af den upplåtna afverkningsrätten genom egen utverkning —
äfven i fråga. om innehafvare!! af afverkningsrätten straffbestämmelsen i
6 § komma till användning.

Denna konsekvens har också dragits af högsta domstolen i följande
rättsfall. A. Svensson instämde O. P. Öfvergren med yrkande att, enär
Öfvergren, hvilken på grund af kontrakt ägde rätt att å ett till Svenssons
hemman hörande skogsskifte afverka träd af vissa dimensioner, låtit å skiftet
afverka träd, som icke uppnått dessa dimensioner, Öfvergren måtte härför
fällas till ansvar äfvensom förpliktas utgifva skadestånd. Underrätten
fann det vara utredt, att Öfvergren låtit å Svenssons ifrågavarande skifte
afverka och därifrån bortföra timmer af ett antal träd, som icke uppnått
den i kontraktet angifva minimidimension, samt dömde förty och på- i
öfrig! anförda skäl Öfvergren, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att för missbruk
af rätt i samfälld skog bota 150 kronor och att utgifva skadestånd.
Hofrätten utlät sig i utslag, att enär, på sätt underrätten yttrat, Öfvergren
vore förvunnen att hafva under omstämda tiden låtit å Svenssons ifrågavarande
skogsskifte afverka och därifrån bortföra 1,093 undermåliga träd,
samt Öfvergren mot Svenssons bestridande icke visat, att berörda träd
helt eller delvis afverkats för sadana ändamål, för hvilka enligt kontraktet
afverkning af undermåliga träd varit tillåten, funne hofrätten, jämlikt 24
kap. 3 § strafflagen, ej skäl att gorå ändring i den af underrätten stadgade
straffbestämmelsen, hvarjämte hofrätten på visst sätt ändrade underrättens
beslut i ersättningsfrågan. Kungl. Maj:t pröfvade i utslag den 22 maj
1906 rättvist att, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, fastställa hofrättens utslag
i ansvarsfragan samt fann ej heller skäl att i öfrigt göra ändring i
hofrättens utslag. ^ (Nytt juridiskt arkiv 1906, sid. 305.)

Genom att pa ifrågavarande sätt bedöma den, som öfverskrider honom
tillkommande rätt till afverkning, kommer man till det resultat, att den,

- 1908 -

190

som i samband med arrende af jordbruksfastighet fått sig tillerkänd viss
rätt till utverkning i fastigheten tillhörande skog, skall för obehörig afverkning
bedömas enligt ett annat, strängare lagrum än den, som obehörigen
verkställer utverkning i skog, hvari han utan samband med arrende af
jordbruksfastighet erhållit viss rätt till utverkning. Att en dylik oegentlighet
varit af lagstiftaren afsedd, lärer man dock icke kunna antaga.

Med afseende å frågan, huru ifrågavarande lagrum skall tolkas, tilllåter
jag mig slutligen att åberopa Carléns kommentar till strafflagen,
hvari vid 24 kap. 6 § yttras: »Till ''delägare’ kan ej räknas den, som af
jordägaren fått på sig öfverlåten t. ex. afverkningsrätten till träd af vissa
dimensioner, öfverskrider han sin afverkningsrätt och hugger andra träd,
straffas han efter 3 §. > Af detta uttalande lärer indirekt framgå, att, enligt
Carlén, ägaren af skog, hvartill afverkningsrätt blifvit upplåten, ij
heller kan betraktas såsom »delägare». Då följaktligen ej 6 §, och naturligtvis
än mindre 3 §, kan vara tillämplig, i händelse jordägaren genom
skogsafverkning å eget område kränker till annan upplåten afverkningsrätt,
måste ett dylikt förfarande vara strafflöst.

% *

Med hvad nu yttrats har jag icke afsett att från lagstiftningssynpunkt
bestrida lämpligheten häraf, att ägare af skog eller mark, hvartill annan
innehar nyttjanderätt, enligt 6 § dömes till ansvar, i händelse han å
skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker nyttjanderättshafvarens
rätt. Tvärtom synes mig den allmänna rättskänslan kräfva en lagändring
i dylikt syfte. _ _ ''

Genom ett särskildt tillägg af angifna innehåll till 6 § skulle därjämte
vinnas den beaktansvärda fördelen, att det visserligen indirekt men ändock
med tillfyllestgörande tydlighet blefve utsagdt, att denna paragraf icke såsom
»delägare» betraktar innehafvare af afverkningsrätt.

För öfrigt synes det mig vara desto önskvärdare, att den af mig härmed
förordade lagändringen kommer till stånd, som det nuvarande osäkerhetstillståndet,
hvilket väl får antagas hafva ytterligare skärpts, sedan båda
de motsatta principerna kommit att inflyta i högsta domstolens minnesbok,
tydligen kan hafva menlig inverkan å hela rättsskipningens anseende, och
vill jag i samband härmed framhålla, att mål af ifrågavarande slag äro
synnerligen ofta förekommande.

Ett tillägg till C § i enlighet med hvad jag ofvan föreslagit påkallar
tydligen ett motsvarande tillägg till 5 §.

Följdriktigheten lärer emellertid äfven kräfva, att 1, 8, 9, 10, 11 och 14
§§ undergå jämkning i nu antydd riktning.

— 1908 -

191

Till stöd för samtliga ifrågasatta lagändringar vill jag till sist åberopa
den jämkning, som 13 § undergick genom lagen den 5 juli 1901. Före
denna lags tillkomst lydde första stycket af sistberörda lagrum sålunda:
»För oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård inhägnad
är, bötes —- — —.»

I det förslag, som låg till grund för nyssnämnda lag, var uti stadgandet,
frånsedt straffbestämmelsen, ej annan ändring vidtagen, än att ordet
»mark» utbytts mot »område».

Vid granskning inom högsta domstolen af förslaget jämte andra därmed
sammanhängande lagförslag yttrades:

»Med det på flera ställen i förslagen förekommande uttrycket ’annans
område’ afses, enligt hvad föredragande departementschefens yttrande gifver
vid handen, den mark eller det vattenområde, hvarå jakträtten tillkommer
annan. Nämnda uttryck kan emellertid förstås såsom betecknande det område,
som af annan äges eller med nyttjanderätt innehafves. I de fall, då
jakträtten och äganderätten eller nyttjanderätten icke tillkomma samma
person, skulle därför tvekan vid lagtillämpningen kunna uppstå. Ett tydligare
uttryck synes därför böra väljas.»

I anledning af denna anmärkning ändrades uttrycket annans område»
till »annans jaktområde».

På grund af hvad jag ofvan anfört får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i 24 kapitlet strafflagen.

Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 8, 9, 10, 11 och 14 §§ i 24 kap.
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §. Hvar, som olofligen bygger, gräfver, plöjer, sår eller planterar
å annans jord eller å egen jord, hvartill annan innehar nyttjanderätt, eller
deraf något intager, straffes med böter. Det, som sådt eller planteradt är,
vare förverkadt till den, som jorden lagligen innehafver.

5 §. Delegare i samfäld skog eller mark, som olofligen derå svedjar
eller verkställer torf- eller ljungbränning; böte från och med tjugo till och
med tvåhundra Riksdaler.

Lag samma vare, der egare af skog eller mark, hvartill annan innehar
nyttjanderätt, genom svedjande eller torf- eller ljungbränning kränker
nyttj anderättshafvarens rätt.

6 §. Säljer delegare i samfäld skog eller mark derifrån olofligen bort
något af hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar han eljest sin
rätt i sådan samfällighet; straffes med böter.

— 1908 —

192

Lag Samma vare, der egare af skog eller mark, hvartill annan innehar
nyttjanderätt, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker nyttjanderättshafvarens
rätt.

8 §. Släpper någon med uppsåt olofligen kreatur på annans egor
eller på sina egor, då annan till desamma innehar nyttjanderätt; höte från
och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. Missbrukar man rätt i
samfäldt bete; vare hot högst etthundra Riksdaler.

9 §. Den, som genom försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur honom åligger, eller på annat sätt vållar, att kreatur olofligen inkommer
på egor, hvarom i 8 § sägs; höte högst femtio Riksdaler.

10 §. Bryter eller nedkastar någon olofligen hägnad eller grind, höte
högst tjugo Riksdaler, der ej gerningen, efter 19 kap. 20 §, med högre
straff beläggas bör.

11 §. Tager någon oloflig väg eller gångstig öfver tomt, åker, äng,
plantering eller andra egor, hvilka deraf kunna skadas; böte högst femtio
Riksdaler.

14 §. Den, som olofligen fiskar å annans fiskeområde eller sätter ut
fast fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte,
eller genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske eller
genom stängsel eller fiskeredskap afhåller fisk från annans fiskeområde,
dömes till böter. Missbrukar man rätt i samfäldt fiske; vare bot högst
etthundra Riksdaler.

Framställning till Riksdagen om ändring af 14 § i 22 kap.

strafflagen.

Före tillkomsten af lagen den 28 juni 1895 angående ändring i
vissa delar af strafflagen hade 14 § i 22 kap. af sistnämnda lag följande
lydelse:

»Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller
skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta,
eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman,
vare lag som i 11 § 1 sägs; och varde fullmäktig, som med sådant
brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

1 Denna paragraf innehåller följande stadgande: »Förfalskar man, svikligen för byter,

försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning
häfver; straffes högst med straffarbete i två år.»

— 1908 —

198

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.»

Genom berörda lag af den 28 juni 1895 tillsattes mellan första och
andra stycket uti ifrågavarande paragraf följande stadgande:

»Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot i
styrelse för aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet,
så ock annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.
»

Detta stadgande, som tillkom på förslag af den år 1885 tillsatta
bolagskommittén, motiverades af kommittén sålunda:

»Då kung! förordningen om aktiebolag den 6 oktober 1848 betecknar
ledamöterna i ett aktiebolags styrelse såsom syssloman, måste utan tvifvel
stadgandena i 22 kap. 14 § strafflagen om ansvar å syssloman, som begår
svek eller eljest visar trolöshet mot hufvudman, vara tillämpliga å ledamot
af aktiebolags styrelse, hvilken på angifvet sätt förgår sig emot bolaget.
Fn sådan lagtillämpning torde ock i allo öfverensstämma med rådande rättsuppfattning;
och som aktiebolag i vissa fall kunna representeras jämväl
af revisorer, särskilda af offentlig myndighet utsedda förtroendemän, gode
män m. fl., synes följdriktigheten fordra, att äfven dessa representanter äro
underkastade ifrågavarande ansvarsbestämmelser. Detsamma gäller om
ledamöter i styrelse för registrerad förening för ekonomisk verksamhet och
andra, som kunna komma att representera dylik förening, enär ju dessa
intaga alldeles samma ställning gent emot föreningen som aktiebolagets
representanter gent emot bolaget. På grund häraf och då kommitténs
förslag till lagar om aktiebolag och om föreningar för ekonomisk verksamhet
icke beteckna styrelseledamöter såsom sysslomän, har kommittén
ansett nödigt, att uti 22 kap. 14 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder
i lagen den 20 juni 1890, göres tillägg, hvarigenom förklaras, att såsom
syssloman skall ock straffas, efter ty i samma paragraf är sagdt, ledamot
i styrelse för aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet,
så ock annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.
»

Sin nuvarande affattning erhöll 14 § genom lagen den 24 juli 1903.
Då blef nämligen, i samband med utfärdandet af lagen om försäkringsrörelse,
stadgadt, att andra stycket af ifrågavarande lagrum skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

»Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot i
styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet, så ock annan, som är satt att leda bolagets
eller föreningens angelägenheter.»

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1908 års Riksdag. ''£)

194

Med hänsyn till den rättsliga ställningens likhet synes det mig vara
uppenbart, att hvad sålunda gäller angående representanter för aktiebolag,
ömsesidigt försäkringsbolag och registrerad förening för ekonomisk verksamhet
också bör äga tillämpning i fråga om ett solidariskt bankbolags
representanter. Dessa äro emellertid icke i lagen angående solidariska
bankbolag betecknade såsom syssloman, i följd hvaraf till förekommande af
hvarje missuppfattning en lagändring i antydda riktning torde vara erforderlig;
och får jag alltså vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte för sill
del antaga följande

Lag

pm ändrad lydelse af 22 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 14 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Går fullmäktig i sak, som honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller
skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta,
eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman;
vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant
brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot i
styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, solidariskt bankbolag
eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet, så ock annan, som är
satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

Framställning till Riksdagen om ändring af 4 § i 23 kap.

strafflagen.

Genom kungl. förordning den 6 oktober 1882 insattes i 23 kap. strafflagen
under § 4 följande stadgande:

»Har aktiebolag kommit i konkurstillstånd, och finnes någon af de
syssloman, hvilka enligt bolagets ordning äro utsedde att utgöra bolagets
styrelse eller eljest leda dess angelägenheter, hafva mot bolagets borgenärer
sig förbrutit, som här ofvan1 sägs; då skall den syssloman straffas,,
som vore han gäldenär i konkursen.»

1 D. v. s. öfval bedrägeri, oredlighet eller vårdslöshet emot bolagets borgenärer.

- 1908 —

195

Stadgandet tillkom i anledning af en framställning till 1882 års Riksdag
af dåvarande justitieombudsmannen, som till stöd för framställningen
anförde, bland annat, följande.

Lagstiftaren hade vid nedskrifvande af 23 kapitlet strafflagen icke uppmärksammat
aktiebolagens säregna beskaffenhet, hvilken vållade, att på
dessa, bolags delägare och styrelser ej kunde användas benämningen gäldenär^
i den mening konkurslagen använde detta ord, enär delägare i ett
aktiebolag ej svarade för bolagets skulder med mera än lian insatt eller
åtagit sig att insätta. Ett dylikt bolag vore därför, så att säga, ett opersonligt
väsende, och det af delägarne sam manskjutna aktiekapitalet vore
en död förmögenhetskomplex, som för att komma i någon verksamhet och
kunna sätta sig i beröring med människor ovillkorligen måste föreställas
af personer. Det syntes då ligga i sakens natur, att dessa personer, som
a bolagets vägnar inläte sig i förbindelser med andra personer, också vore
å, bolagets vägnar ansvariga för dessa förbindelser, och likasom de i följd
af dylika förbindelser kunde blifva fordringsägare, så måste de, å bolagets
vägnar, äfven kunna blifva gäldenär»’. Häraf följde, att, om de i
sistnämnda egenskap gjorde sig skyldiga till de förbrytelser, som 23 kapitlet
strafflagen uppräknade, de ock, när bolaget råkade i konkurs, borde
sta i samma ansvar som andra gäldenär»*, åtminstone, i så måtto, att de,
likasom förbrytare i allmänhet, skulle stånda ansvar för sina förbrytelser
och för den skada, som af dem vållats, äfven om de icke med sin egendom
häftade för bolagets skulder, såsom andra konkursgäldenärer. Huru
detta ansvar skulle fördelas dem emellan, när de vore flere, när några
vore öfverordnade, andra underordnade, torde i detta fall ej vara svårare
att utreda, än i andra, med detta, jämförliga. Det syntes vara klart, att,
ur den synpunkt bär ofvan blifvit framställd, det icke kunde inverka på
ansvarigheten, om en styrelseledamot eller flere icke vore delägare i bolaget,
där bolagsordningen sådant tillstadde, äfvensom att mellan styrelseledamöterna
ej finge antagas en sådan solidaritet, att alla öfriga skulle
ansvara för sådana förbrytelser, som här vore i fråga, när de beginges af
eu ledamot inom den de! af styrelsens verksamhet, som vore åt honom
särskildt uppdragen. Lika. klart torde ock vara, att det underordnade biträdet
icke i detta fall vore underkastadt ansvar för hvad det på förmans
befallning uträttat. Den åter, som under den tid han hade om hand
bolagets angelägenheter, gjort sig skyldig till någon af de förbrytelser, som
här omtalats, men lämnat sitt uppdrag, innan bolagets konkurs inträffade,
både väl därmed ej gjort sig oåtkomlig för åtal och ansvar, därest icke
laga. tid för brottets åtalande förflutit.

I samband med utfärdandet af lagen om registrerade föreningar för

- 1908 —

196

ekonomisk verksamhet erhöll ifrågavarande stadgande genom särskild lag
af den 28 juni 1895 följande ändrade lydelse:

»Har aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet
kommit i konkurstillstånd, och finnes styrelseledamot eller annan, som är
satt att leda; bolagets eller föreningens angelägenheter, hafva mot borgenärerna
sig förbrutit, som här ofvan sägs; då skall han straffas, som vore
han gäldenär i konkursen.»

Den sålunda vidtagna ändringen motiverades därmed, att »den rättsliga
ställningens likhet» fordrade, att hvad uti ifrågavarande lagrum vore
stadgadt om dem, som utsetts att utgöra aktiebolags styrelse eller eljest
leda dess angelägenheter, utsträcktes att vinna tillämpning å representanter
för registrerad förening för ekonomisk verksamhet.

Sin nuvarande affattning erhöll 4 § genom lagen den 24 juli 1903.
Då, blef nämligen i samband med utfärdandet af lagen om försäkringsrörelse
stadgadt, att lagrummet i fråga skulle lyda sålunda:

»Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller---— kon kursen.

Klart synes mig vara, att hvad sålunda är stadgadt angående styrelseledamot
eller annan, som är satt att leda ett aktiebolags, ett ömsesidigt försäkringsbolags
eller en registrerad förenings angelägenheter, måste ägatilllämpning
jämväl i fråga om representant för ett solidariskt bankbolag.
Till förekommande af hvarje missuppfattning torde emellertid en uttrycklig
bestämmelse därom vara erforderlig.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 23 kap. 4 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, solidariskt bankbolag
eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet kommit i konkurstillstånd,
och finnes styrelseledamot eller annan, som är satt att leda bolagets
eller föreningens angelägenheter, hafva mot borgenärerna sig förbrutit, som
här ofvan sägs; då skall han straffas, som vore han gäldenär i konkursen.

- 190S -

197

Framställning till Riksdagen om löneförbättring åt tjänstemännen
i justitieombudsmansexpeditionen.

Med anledning af särskilda framställningar af Kung! Maj:t beviljade
Riksdagen åren 1901 — 1904 dyrtidstillägg att till statens ämbets- och
tjänstemän med vissa undantag och under vissa förbehåll för samma år
utgå med 10 procent af deras aflöningsförmåner. Dyrtidstillägg skulle
icke i något fall få utgå med högre belopp än 500 kronor, och voro från
åtnjutande af dyrtidstillägg undantagna, bland andra, de tjänstemän, hvilkas
aflöningsförmåner af statstjänst för ifrågavarande år uppgingo till högre
belopp än 7,000 kronor.

För år 1905 beviljade Riksdagen jämväl dyrtidstillägg, därvid i sistnämnda
begränsningar gjordes den ändring att dyrtidstilläggens högst
medgifra belopp för samma år bestämdes till 300 kronor, och från dyrtidstillägg
uteslötos tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst för
året uppginge till högre belopp än 5,000 kronor. Under samma villkor
liar Riksdagen beviljat dyrtidstillägg för åren 1906 och 1907.

På framställningar af justitieombudsmannen har Riksdagen åren 1902
—1907 anvisat medel för beredande af motsvarande förbättrade löneförmåner
åt tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen.

Då någon nedsättning i lefnadskostnaderna icke synes hafva inträdt
under den tid, smil förflutit efter det Riksdagen senast beviljade dyrtidstillägg,
och Riksdagen följaktligen torde komma att äfven under innevarande
år pröfva, huruvida medel till dyrtidstillägg eller liknande lönetillägg
må anvisas, får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen, under förutsättning att dyrtidstillägg
eller annan därmed jämförlig tillfällig löneförbättring
innevarande år beviljas statens ämbets- och tjänstemän,
måtte tillerkänna enahanda förmån jämväl åt tjänstemännen
i justitieombudsmansexpeditionen.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till statsutskottet.

Ämbetsresor under år 1907.

Mina ämbetsresor under år 1907 hafva omfattat Västerbottens och
Norrbottens län samt en de! af Uppsala län. Under dessa resor bär jag

— 1908 —

198

inspekterat länsstyrelserna i Umeå och Luleå, domkapitlet i Luleå äfvensom
rådstufvurätter och häradshöfdingar tillika med länsfängelser samt krono-,
stads-, härads- och militärhäkten. Krigsrätternas protokoll hafva äfven
varit föremål för granskning; och har jag åt domstolarnas arkiv ägnat
nödig uppmärksamhet.

Redogörelse för hvad under resorna förekommit lämnas i de därunder
förda diarierna, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium och
registratur komma att för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1907 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under

handläggning härstädes.......................................................................................... 13

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............... 186

Summa 199

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits................................................................................. 5

till annan myndighet öfverlämnats..................................................................... 3

efter vederbörandes hörande fått förfalla......................................................... 51

* annorledes*verkställd särskild utredning afskrifvits........................... 2

utan åtgärd afskrifvits .......................................................................................... 101

till åtal hänvisats...................................................................................................... 3

föranledt annan åtgärd än åtal ........................................................................ 9

vid arets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 14
* » » »- på pröfning beroende...................................................... 6

Summa 199

Under ar 1907 hafva 14 åtal mot ämbets- eller tjänstemän anställts,

nämligen:

på grund af förd klagan....................................................................................... 8

* * » anmärkning vid granskning af fångförteckningar............... 1

!> » » » » ämbetsresa ..................................,..................... 2

af annan anledning ................................................................................................ 3

Summa 14

- 1908 —

199

Sålunda har jag under år 1907 för nedan angifna fel eller försummelser
i ämbete eller tjänst förordnat om åtal mot:

1) stadsfogde, för dröjsmål med utmätning;

2) t. f. ordförande i häradsrätt, för obehörigt ådömande af straffskärpning; 3)

t, f. ordförande i häradsrätt, för ett beslut, hvarigenom en person
obehörigen förklarats omyndig;

4) kyrkoherde, för vägran att tillhandahålla eu af skolrådets handlingar;

5) regementschef, för underlåtenhet att för en konstituerad sergeant
utfärda fullmakt å sergeantsbeställningen;

6) t. f. ordförande i häradsrätt, för felaktigt expeditionssätt vid relaxation
af inteckningar;

7) länsstyrelse, för fel i fråga om afverkningsförbud;

8) kronofogde, för dröjsmål med utmätning;

9) häradshöfding, för lagstridigt ådömande af vanfräjdspåföljd vid
sammanträffande af brott;

10) kronokassör, för vägran att tillhandahålla bevis om en fastighets
taxeringsvärde;

11) generaltullstyrelsen, för obehörig tillrättavisning åt två tullvaktmästare; 12)

auditör, för försumlighet vid insändande af uppgifter till straffregistret; 13)

densamme, i egenskap af t. f. borgmästare, för enahanda försumlighet;
och

14) roteman i Stockholm, för vägran att tillhandahålla mantalsboken.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringformen bestämmer, icke blifvit
af Kung!. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej

— 1908 -

200

mindre om Indika åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1907 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängig^ orda ärenden,
hvika vid 1906 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda —
om Indika åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1907, innefattas i tre särskilda, i
bilagan till denna berättelse intagna förteckningar. Bilagan innehåller därjämte
en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1907 aflåtittill Kungl. Maj:t.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1908.

BERNDT HASSELROT.

Knut von Matern.

201

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;

afgifven år 1908.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse
utaf kommitterade till tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet
att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit, hvilket kommitterade
få för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1908.

G. F. GILLJAM.
OSCAR MONTELIUS.

BERNDT HASSELROT.

HANS HILDEBRAND.
C. F. SVEDELIUS.

CARL LINDHAGEN.
IVAR AFZELIUS.

Knut von Matern.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag.

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1908 års Riksdag.

Förteckning på Riksdagens år 1907 till Kungl. Maj:t af tätna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning af samma skrivelser.*)

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 23 februari 1907, angående val af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare. (16.)

1907 den 8 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 27 februari, i anledning af väckta motioner om internering af
alkoholister. (19.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 16 §
strafflagen. (20.)

Efter högsta domstolens hörande har Kungl. Maj:t den 12 juli 1907 utfärdat lag
i ämnet.

4:o af den 8 mars, i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap.
38 § rättegångsbalken. (26.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kungl. Maj:t den 28 september 1907
utfärdat lag i ämnet.

5:o af samma dag, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns
och deras vederlikars rätt till särskildt forum i vissa mål. (27.)

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

— 1908 —

206

Sedan Kungl. Maj:t den 28 i september 1907 infordrat ridderskapets och adelns
yttrande, huruvida ridderskapet och adeln godkände det i Riksdagens skrifvelse innefattade
lagförslaget, och ridderskapet och adeln i skrifvelse den 18 november 1907
anmält, att ridderskapet och adeln funne förslaget icke kunna godkännas, har Kungl.
Maj:t med afseende härå i beslut den 6 december 1907 funnit Riksdagens skrifvelse
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

6:o Riksdagens skrifvelse af den 15 mars 1907, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om nedsättning af straffet för barnamord. (29.)
Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kungl. Maj:t den 12 juli 1907 utfärdat
lag i ämnet.

7:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om nedsättning
i straffet för ämbetsbrott. - (30.)

Efter högsta domstolens hörande har Kungl. Maj:t den 12 juli 1907 utfärdat lag
i ämnet.

8:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser. (31.)
Kungl. Maj:t har den 4 oktober 1907 anbefallt dels kommerskollegium, fångvårdsstyrelsen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen att afgifva utlåtande öfver Riksdagens ifrågavarande framställning,
dels ock öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen
att lämna föreningar eller andra sammanslutningar mellan enskilda, hvilkas intressen
af frågan beröras, tillfälle att i ärendet yttra sig samt att med afgifna yttranden
och egna utlåtanden till Kungl. Maj:t inkomma.

9:o af den 19 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet. (32.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 19 april 1907 däri utfärdat lag.

10:o af den 20 mars, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

ll:o af den 28 mars, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om nyttjanderätt till fast egendom m. m. och dels tre med
föranledande af propositionen väckta motioner. (60.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd öfver de af Riksdagen för dess del antagna
lagar om nyttjanderätt till fäst egendom, om servitut, om inskrifning af tomträtt
samt af fång till sådan rätt, om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken
samt om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och 57 §§

- 1908 —

207

i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, har Kungl.
Maj:t den 14 juni 1907 utfärdat lagar i samtliga de i ofvan omförmälta proposition
innefattade ämnen.

12:o Riksdagens skrifvelse af den 28 mars 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående. (61.)
Lag i ämnet utfärdad den 26 april 1907.

13ro af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk
energi. (62.)

Kungl. Maj:t har den 4 oktober 1907 anbefallt dels kommerskollegium att afgifva
utlåtande öfver Riksdagens ifrågavarande framställning dels och öfverståthållareämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen att lämna vederbörande kommunala
myndigheter och representationer tillfälle att yttra sig i ärendet samt att
med afgifna yttranden och egna utlåtanden till Kungl. Maj:t inkomma.

14:o af den 13 april, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten. (73.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 april 1907.

15:o af den 19 april, i anledning af väckta motioner i fråga om utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 23 april, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.
(78.)

Den 3 maj 1907 har den kommitté, som den 5 oktober 1906 fått i uppdrag att
företaga en fullständig revision af skiftesstadgan samt därmed sammanhörande författningar,
anbefallts att taga under öfvervägande jämväl Riksdagens berörda framställning.

17:o af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid
expropriation. (80.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 24 april, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om inskränkning i rätten att erhålla laga skifte. (81.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1907.

19:o af den 27 april, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om stadsplan och tomtindelning m. m., dels ock tio med
föranledande af nämnda proposition väckta motioner. (82.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag angående stadsplan och tomtindelning, har Kungl. Maj:t den 31 augusti 1907

— 1908 —

208

utfärdat dels lag i berörda ämne dels ock lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen
den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område.

20:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende
att vid platser på landet med sammanträngd befolkning ordna förhållandena
med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning'' erforderlig
tomtmark. (92.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

21 :o af samma dag, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

22ro af den 2 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (101.)

Sedan -högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 31 augusti 1907 däri utfärdat lag.

23:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om upphäfvande af vissa bestämmelser angående ränta. (102.)
Efter högsta domstolens hörande öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag
om upphäfvande af vissa §§ i 9 kapitlet handelsbalken jämte förordningen angående
ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast egendom den 13 september
1864, har Kungl. Maj:t den 28 september 1907 utfärdat lag i ämnet.

24:o af den 6 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen. (106.)

1907 den 17 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

25:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8,
10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så
ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen. (147.)

Vid anmälan den 4 juni 1907 af ifrågavarande skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelsen, hvilken, så vidt den rörde ändring, af rikets grundlagar, icke föranledde
någon åtgärd, skulle, i hvad den anginge vallagen, ånyo anmälas, sedan frågan
om grundlagsändring blifvit slutligen afgjord.

26:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillämpning af vissa bestämmelser i den vid internationella
konferensen i Algeciras år 1906 antagna generalakt. (149.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1907.

— 1908 —

209

27:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1907, i anledning af väckta motioner angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet m. m. (153.)

Efter det högsta domstolen blifvit hord öfver de af Riksdagen för dess del antagna
lagar angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet m. m., har Kungl. Maj:t den 18 oktober 1907
utfärdat lagar i samtliga dessa ämnen.

28:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utförande och nyttjande af elektrisk anläggning för telegrafering
eller telefonering utan tråd. (190.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 augusti 1907.

29:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet
inom Norrland och Dalarne. (201.)

1907 den 15 november i statsrådet anmäld; och ny proposition i ämnet beslutad.

30:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.
(202.)

1907 den 15 november i statsrådet anmäld; och vidare åtgärd ej vidtagen.

31:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i 20 § 1 mom. och 22 § af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896. (203.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 31 augusti 1907 däri utfärdat lag.

32:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj ris proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan den 16 maj 1884. (205.)
Ärendet beror på Kungl. Maj ris pröfning.

33:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majris proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken. (207.)
Ärendet är på Kungl. Maj ris pröfning beroende.

34:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Majris proposition‘ angående understöd
m. m. åt vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i''Karlskrona J. A.
Nilsson. (227.)

1907 den 14 juni i statsrådet anmäld; och föreskrift i ämnet vederbörande
meddelad.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 27

210

35:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra liufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

1907 den 28 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörandemeddelade.

2:o. Utrikesdepartementet.

36:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts;
proposition angående förhyrande af ett beskickningshus i London. (58.)
Föredragen den 7 augusti 1907, hvarvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att uppdraga åt ministern i London att underteckna kontrakt angående
förhyrande för svenska statens räkning för 15 år från den 24 juni 1907 af
huset n:r 73 Portland Place i London att användas till beskickningshus mot eu
årlig hyra af £ 600 för de 13 första åren och £ 300 för de två sista åren.

37:o af den 2 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tullen å brännvin och sprit samt vin. (98.)
öfverlämnad från finansdepartementet. Ärendet heror på Kungl. Maj:ts pröfning.

38:o af den 13 maj, i fråga om vissa punkter rörande regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(136.)

Föredragen den 4 juni 1907, hvarvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret ej mindreatt
under 1907 af tillgängliga medel till utrikesdepartementet utanordna dels till
personliga godtgörelser för mistade konsulatafgifter 11,000 kronor, dels till personligt
lönetillägg åt generalkonsuln Danielsson 3,000 kronor samt till personligt lönetillägg
åt generalkonsuln Ameen 2,500 kronor, dels ock såsom godtgörelse för mistade löneinkomster
åt kanslirådet, envoyén i disponibilitet grefve Strömfelt 4,000 kronor, än
äfven att under år 1908 utanordna berörda Danielsson och Ameen tillkommande
lönetillägg äfvensom de personliga godtgörelserna för mistade konsulatafgifter.

39:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3.)
Föredragen den 21 juni 1907, hvarvid Kungl. Maj:t förordnade, att Riksdagens i
punkterna 1—4 samt 8 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas
statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
ankomme.

- 1903

211

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

40:o Riksdagens skrifvelse af den 10 april 1907, i anledning af Kungl. Maj :ts
proposition angående öfverlåtelse till landtförsvaret af en del utaf förra
bergshauptmansbostället Väsby i Västmanlands län. (69.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 19 april 1907 förordnade Kungl. Maj:t,
att ifrågavarande del af berörda boställe skulle den 14 mars 1908 till landtförsvaret
öfverlämnas.

41 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af två ägoskiften, tillhörande förra skogvaktarbostället
Käpplunda n:r 2, Gransikagården i Sköfde socken, Skaraborgs län. (70.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 19 april 1907 förordnade Kungl. Maj:t,
att ifrågavarande ägoskiften skulle den 14 mars 1908 öfverlämnas från domänstyrelsen
till förvaltning af arméförvaltningen för att användas till utvidgning af
Göta trängkårs öfningsfält och till skjutbana för samtliga till staden Sköfde förlagda
truppförband.

42:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af förra hospitalslägenheterna n:r 67 Elisabeth och
Nils Ihres åker samt n:r 68 och 69 Trumslagareåker å Visby stads område.
(72.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 19 april 1907 förordnade Kungl. Maj:t,
att förvaltningen och vården af nämnda fastigheter skulle från den 14 mars 1908
öfverflyttas från domänstyrelsen till arméförvaltningen.

43:o af den 10 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående öfverlåtande åt en kasernbyggnadskommission att handhafva uppförandet
af åtskilliga nya byggnader för armén. (123.)

Vid föredragning af denna skrifvelse, den 14 juni 1907 har Kungl. Maj:t beslutat,
att en kommission skulle under benämning arméns kasernbyggnadsnämnd för ifrågavarande
ändamål tillsättas.

44:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
uppförande af ett ridhus för ridskolan vid Strömsholm. (124.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 14 juni 1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt
arméförvaltningen att gå i författning om uppförande af ifrågavarande byggnad för
en kostnad af högst 60,000 kronor, att bestridas af fjärde hufvudtitelns allmänna
besparingar.

45:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen an —

1908 —

212

gående ändrings- och tillbyggnadsarbeten å krigsskolans gymnastikhus
m. in. (125.)

Yid föredragning af denna skrifvelse den 14 juni 1907 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för krigsskolan att låta verkställa ifrågavarande arbeten för en kostnad af
högst 65,000 kronor, att utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

46:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning af viss del utaf skogsinstitutets nuvarande tomt. (139.)
Yid föredragning af denna skrifvelse den 31 maj 1907 har Kungl. Maj:t förordnat,
att Kungl. Maj:ts och Riksdagens i ämnet fattade beslut skulle vederbörande myndigheter
till kännedom meddelas.

47:o af den 14 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående organisation af arméns centrala förvaltningsmjmdighet,
dels ock två i ämnet väckta motioner. (145.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1907 fastställde Kungl. Maj:t stat
för arméförvaltningen och meddelade öfriga erforderliga bestämmelser.

48:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i det med staden Hälsingborg träffade aftal i fråga om
Skånska husarregementets förläggning. (158.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1907 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att träffa nytt aftal med staden Hälsingborg, äfvensom att inkomma
med förslag till nytt kasernetablissemang för regementet, afsedt för fem skvadroner.

49:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af förra landshöfdingebostället Rydhof n:r 1 i

Jönköpings län. (174.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1907 har Kungl. Maj:t, som

samma dag förordnat, att Jönköpings regemente skulle förläggas till staden Jön köping,

föreskrifvit, att ifrågavarande boställe skulle, med visst undantag, den 14
mars 1908 öfverlämnas till landtförsvaret.

50:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning den 21 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med

godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under fjärde hufvudtiteln, i hvad
beslutet skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle meddelas arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse,
i hvad på dessa ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa
delgifvas; hvarjämte Kungl. Maj:t meddelat de särskilda föreskrifter, som för verkställande
af de fattade besluten erfordrats.

— 1908 —

213

51 :o [Riksdagens skrifvelse, af den 30 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Skrifvelsen anmäldes inför Kung!. Maj:t i de till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 12 juli 1907, då Kung! Maj:t förordnade, att innehållet
af skrifvelsen skulle vederbörande till kännedom och efterrättelse delgifvas.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

52:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1907, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående användande af allmänna besparingar å
riksstatens femte hufvudtitel till inredande af kanonbåten Verdande till
sjukvårdsfartyg för kusteskadern m. m. (127.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

53:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
anordningar för eldens ledning å pansarfartygen. (126.)

Anmäldes den 21 juni 1907 i sammanhang med regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel för år 1908, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

54:o af den 13 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde liufvudtitlarna
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1907 åt en del tjänstemän och betjänte m. m. (137.)

Sedan skrifvelsen den 31 maj 1907 genom finansdepartementet anmälts för Kungl. Maj:t,
som därvid, bland annat, förordnade, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan beträffande dyrtidstillägg
till ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid lotsverket, som på sistnämnda departement
ankomme, har Kungl. Maj:t den 26 juli 1907 meddelat föreskrifter angående
dyrtidstillägg åt ämbets- och tjänstemän m. fl. vid lotsstyrelsen.

55:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel
till förvärfvande af vissa områden i Göteborgs skärgård och invid
Göteborgs stad för befästningsändamål. (140.)

Anmäldes den 31 maj 1907, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

56:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
förflyttning af flottans station i Stockholm till Elfvik å Lidingön. (157.)
Anmäldes den 14 juni 1907, och meddelades därvid erforderliga föreskrifter.

- 1908 -

214

57:o Riksdagens skrifvelse af den 25 maj 1907, i anledning af Kung!. Haj:ts
proposition angående utbyte af en kronan tillhörig tomtdel i 8:e kvarteret.
Sparre, i Karlskrona mot en annan, enskild person tillhörig tomtdel i
samma kvarter. (173.)

Anmäldes den 14 juni 1907, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

58:o af 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret. (5.)

Anmäldes den 21 juni 1907, och förordnades därvid om erforderliga åtgärder.

59:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Sedan skrifvelsen den 21 juni 1907 genom finansdepartementet anmälts inför Kung!
Maj:t och transumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet,
har Kungl. Maj:t den 19 juli 1907 fattat beslut i de på sistnämnda
departements föredragning beroende delar af ärendet.

60:o af den 1 juni, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna
gjorda framställningar om anslag för beredande af extra lönetillägg
för år 1907 åt vaktmästare. (241.)

Sedan skrifvelsen den 21 juni 1907 genom finansdepartementet anmälts för Kungl. Maj:t,
som därvid, bland annat, förordnade, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan om extra lönetillägg åt vaktmästare vid
lotsverket, som på sistnämnda departement ankomme, har Kungl. Maj:t den 2
augusti 1907 meddelat föreskrifter om sådant lönetillägg för bemälde vaktmästare.

5:o. Civildepartementet.

61:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Anmäldes, utom hvad angick 6:e, 24:e och 41:a punkterna, den 28 juni 1907, därvid:

beträffande 30:e punkten, angående bidrag till nybyggnad vid kuranstalten
Sans Souci, medicinalstyrelsen anbefalldes dels att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag angående de villkor, som lämpligen borde föreskrifvas för utbetalande af det
anslag af 6,000 kronor, som Riksdagen på extra stat beviljat att utgå såsom bidrag till
berörda nybyggnad, dels ock att anmoda styrelsen för kuranstalten att, därest den
ville komma i åtnjutande af anslaget, föranstalta om erforderlig ändring uti det för
styrelsen gällande reglemente;

beträffande 39:de punkten, angående anslag till uppförande vid Lunds hospital

- 1908 -

215

och asyl af tre boställshus för gifta sjukskötare, öfverintendentsämbetet anbefalldes
att, i anledning af hvad Riksdagen under denna punkt anfört samt en af medicinalstyrelsen
i ämnet ingifven skrift, i ärendet afgifva utlåtande;

beträffande 42:a punkten, angående anslag till färdigbyggande af Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium, medicinalstyrelsen anbefalldes att underrätta föreningen
för skrofulösa barns vård om Riksdagens beslut i ämnet, för att föreningen
skulle, därest den ville komma i åtnjutande af det till färdigbyggande af ifrågavarande
kustsanatorium beviljade anslaget, föranstalta om erforderliga ändringar af de
för föreningen gällande stadgar, äfvensom i öfrigt vidtaga de på föreningen ankommande
åtgärder, som af Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut påkallades; samt

beträffande de öfriga af skrifvelsens ifrågavarande delar erforderliga åtgärder
beslötos.

Sedan öfverintendentsämbetet inkommit med det från ämbetet infordrade utlåtande,
anmäldes frågan angående anslag till uppförande vid Lunds hospital och
asyl af tre boställshus för gifta manliga sjukskötare den 2 augusti 1907, därvid
erforderliga åtgärder härutinnan beslötos.

Efter det medicinalstyrelsen afgifvit förslag angående villkor för utbetalande af
det af Riksdagen enligt 30:de punkten beviljade anslag samt den för åtnjutande af
samma anslag erforderliga ändring i reglementet för styrelsen för kuranstalten Sans
Souci blifvit vidtagen, meddelades vid förnyad anmälan den 21 december 1907 erforderliga
bestämmelser i denna del af ärendet.

Erån föreningen för skrofulösa barns vård har ännu ej ingått anmälan, att de
för utbetalande af ofvan omförmälta föreningen beviljade anslaget erforderliga ändringar
i föreningens stadgar blifvit vidtagna.

41:a punkten i skrifvelsen, angående ändring i gällande bestämmelser rörande
en vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning uppförd vårdanstalt för sinnessjuka,
anmäldes den 5 juli 1907, därvid erforderliga åtgärder härutinnan beslötos.

6:e och 24:e punkterna, rörande dels inrättande af en statsmedicinsk anstalt,
dels ock anskaffande af inventarier in. m. till samma anstalt, anmäldes den 13 september
1907, därvid af dessa punkter föranledda åtgärder beslötos.

62:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde liufvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 26 juli 1907 i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid förordnades, att aftryck af skrifvelsen i omförmälta delar skulle meddelas
statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk berodde,
äfvensom att innehållet däraf skulle delgifvas öfriga vederbörande ämbetsmyndigheter.

63:o af den 19 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
af lägsta viktsatsen för inrikes bref. (11.)

- 1908 —

216

Anmäldes den 3 maj 1907, därvid beslöts utfärdande af kungörelse angående förhöjning
af lägsta viktsatsen för inrikes bref.

64:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1907, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(13.)

Anmäldes den 27 mars 1907, därvid förordnades, att styrkt afskrift af skrifvelsen
skulle öfverlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

65:o af den 19 februari, i anledning af Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Skrifvelsen, i hvad den angick Simrishamns och Skanörs hamnar, anmäldes den
5 juli 1907, därvid erforderliga åtgärder härutinnan beslötos. I fråga om anslag
till iståndsättande af hamnen i Abekås är ärendet ännu beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

66:o af den 8 mars, i anledning af vissa af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för statens järnvägar. (23.)
Anmäldes den 17 maj 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

67:o af samma dag, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående befrielse
för Dejefors—Forshaga järnvägs- och slussverks aktiebolag från skyldighet
att underhålla järnväg vid Dejefors. (24.)

Anmäldes den 27 mars 1907, därvid Kungl. Maj:t, jämte medgifvande att trafiken
å Dejefors järnväg finge nedläggas, förklarade, att, på sätt Riksdagen medgifvit, förenämnda
bolag finge befrias från skyldighet att underhålla samma järnväg.

68:o af den 20 mars,'' med begäran om framläggande af förslag till en invandringslag.
(33.)

Anmäldes den 12 april 1907, därvid kommerskollegium anbefalldes att, efter inhämtande
af yttranden öfver skrifvelsen från öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län, till Kungl. Maj:t inkomma med nämnda
yttranden och eget utlåtande i ärendet. Efter det kommerskollegium med utlåtande
af den 25 september 1907 öfverlämnat vederbörandes yttranden, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

69:o af den 28 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående upplåtande af kronojord för framdragande af vissa elektriska ledningar.
(47.)

Anmäldes den 26 april 1907, därvid beslöts, att bestyrkt afskrift af skrifvelsen skulle
öfverlämnas till kommerskollegium.

70:o af den 20 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för Sveriges deltagande i 1907 års internationella idrotts- och turistutställning
i Berlin. (57.)

Anmäldes den 12 april 1907, därvid af skrifvelsen föranledd åtgärd beslöts.

— 1908 —

217

71 :o Riksdagens skrifvelse af den 10 april 1907, i anledning af Kung!
Maj:ts proposition angående upplåtelse till Göteborgs hospital af viss del
utaf hemmanet ®/g mantal Storhagen i Backa socken af Göteborgs och
Bohus län. (71.)

Anmäldes den 3 maj 1907, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

72:o af den 23 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af §§19 och 35 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862. (79.)

Anmäldes den 17 maj 1907, därvid lag i ämnet utfärdades.

73:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
af vissa fastigheter för Trollhätte kanal- och vattenverk m. m. (83.)
Anmäldes den 3 maj 190 G därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

74:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortsättande och fullbordande af en kraftstationsanläggning vid Trollhättan
m. m. (85.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

75:o af den 27 april, angående införande af skärpta bestämmelser i fråga om
offentliga föreställningar m. m. (89.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid ej mindre öfverståthållareämbetet än äfven
Kungl. Maj :ts befallningshafvande i samtliga länen anbefalldes att, efter vederbörande
magistraters och stadsstyrelsers inom länen hörande, i ärendet afgifva utlåtanden.

Af de sålunda infordrade utlåtanden hafva alla ännu icke inkommit.

76:o af den 30 april, med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands bosatta
svenskar. (91.)

Anmäldes den 4 juni 1907, därvid åt förste aktuarien, filosofie doktorn G. Sundbärg
uppdrogs att verkställa den för frågans behandling erforderliga utredning samt
därmed äfvensom med eget yttrande och förslag i ärendet till Kungl. Maj:t inkomma.

Den sålunda anbefallda utredningen har ännu icke afslutats.

77:o af den 10 maj, angående anslag till fortsättning af statsbanan från Morjärv
till Lappträsk m. m. (107.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid af skrifvelsen föranledd åtgärd beslöts.

78:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upprensning af det s. k. Yäckholmssundet. (108.)
Anmäldes den 14 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Justitieombudsmannens ämbetslerättelse till 1908 års Riksdag. 28

218

79:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1907, i fråga om koncession å en
ny förbindelseled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården.
(109.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid förordnades, att styrkt afskrift af skrifvelsen
skulle öfverlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äfvensom att utdrag af
statsrådsprotokollet i ärendet skulle öfverlämnas till landt- och sjöförsvarsdepartementen.

80:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel för år 1907 för fortsatt utveckling af statens telefonväsende.
(112.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid föreskrefs, att telegrafstyrelsen skulle meddelas
kännedom om Riksdagens beslut i ärendet.

81 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anläggning vid Göteborgs hospital af en hållplats å statsbanan genom
Bohuslän. (115.)

Anmäldes den 14 juli 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

82:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anläggning af ledningar för distribuering af elektrisk energi från statens
kraftstationer vid Trollhättan. (116.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid af skrifvelsen föranledd åtgärd beslöts.

83:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Ålfsjö och Huddinge
järnvägsstationer. (118.)

Anmäldes den 4 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

84:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående anslag
till ombyggnad af Genevads station å Västkustbanan, (l20.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

85:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition om godkännande
af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegendom
m. m. (121.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

86:o af den 11 maj, angående utredning, huruvida läkare må såsom straffpåföljd
eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva läkareverksamhet.
(133.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att öfver skrifvelsen
afgifva utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

— 1908 -

219

87:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1907, angående nedsättning i afgiften
för växelprotest. (134.)

Öfverlämnad från finansdepartementet.

Anmäldes den 4 juni 1907, därvid öfverståthållareämbetet och Kung!. Maj:ts befallningshafvande
i länen anbefalldes att, sedan tillfälle lämnats notarii publici och
andra personer, hvilka ägde befogenhet att verkställa växelprotest, äfvensom magistrater
samt handelskammare och därmed likställda sammanslutningar att häröfver yttra sig,
med de yttranden, som sålunda kunde komma att afgifvas, äfvensom eget utlåtande
till Kungl. Maj:t inkomma.

Några af de sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej inkommit.

88:o af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af
år 1920. (135.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, efter apotekaresocietetens
direktions hörande, öfver skrifvelsen afgifva utlåtande, hvilket utlåtande
inkom den 30 november 1907. Ärendet är beroende på pröfning.

89:o af den 13 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående aftal
med Norge om gemensamma undersökningar rörande de svenska fLyttlapparnes
renbete i Tromsö och Nordlands amt. (138.)

Sedan aftal träffats mellan Sverige och Norge om verkställande af de i skrifvelsen
omförmälta gemensamma undersökningar, anmäldes ärendet den 28 september 1907,
därvid uppdrogs åt dåvarande landshöfdingen m. m. grefve H. E. G. Hamilton och
landshöfdingen in. in. K. J. Bergström att, i egenskap af svenska kommissarier,
jämte utsedde norska kommissarier företaga gemensamma undersökningar af åtskilliga
förhållanden rörande de svenska flyttlapparnes renbete i Tromsö och Nordlands amt
i öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 15 mars
1907 omförmält öfverenskommelse den 19 januari och den . 6 februari 1907 med
däri angifna förutsättningar; hvarjämte af skrifvelsen i öfrigt föranledda åtgärder
beslötos.

90:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för styrelsen för Trollliätte kanal- och vattenverk att försälja
tomter från de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter vid Trollhättan
m. m. (142.)

Anmäldes den 28 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

91 ro af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner n:r 29 med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse i stad, n:r 30 med förslag till lag .angående
ändring i vissa delar af förordningen om landsting den 21 mars
1862, n:r 69 med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 6, 7,
12 och 15 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

— 1908 —

220

den 21 mars 1862, och n:r 70 med förslag till lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23
maj 1862. (148.)

Anmäldes den 4 juni 1907, därvid förordnades, att skrifvelsen, hvilken icke nu
föranledde någon åtgärd, skulle ånyo anmälas, sedan frågan om ändring af rikets
grundlagar i öfverensstämmelse med ett af Riksdagen såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53
regeringsformen samt §§ 6 till och med 23, 25, 28 och 38 i riksdagsordningen så
ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen hlifvit slutligen afgjord.

92:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med dels förslag till lag angående ändrad lydelse af § 57 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, dels
ock förslag till förordning angående särskild grund för beräkning af rösträtt
och utgörande af utskyld eller annan afgift i förhållande till inkomstbevillning
på grund af taxering år 1908. (152.)

Anmäldes den 13 september 1907, därvid författningar i förevarande ämnen utfärdades.

93:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående dels ändrad lydelse af § 45 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862, dels ock upphäfvande af § 47 i
samma förordning. (155.)

Anmäldes den 12 juli 1907, därvid lag i ämnet utfärdades.

94:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från länsmanshostället ett mantal krono Stratomta
n:r 2 Norrgården i Törnevalla socken och Åkerbo härad af Östergötlands
län. (160.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

95:o af den 22 maj, angående ordningsföreskrifter för landskommuner. (177.)
Anmäldes den 12 juli 1907, därvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
länen anbefalldes att öfver Riksdagens ifrågavarande framställning afgifva utlåtanden.

Dessa utlåtanden hafva ännu ej fullständigt inkommit.

96:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befogenhet
för riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som af anstalten försäkras
för olycksfall i arbete, upptaga försäkring jämväl för olycksfall, som
inträffa utom arbetet. (186.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att inkomma
med förslag till de ändringar uti den för anstalten gällande instruktion, som af den
ifrågasatta utvidgningen af anstaltens verksamhet kunde föranledas, äfvensom an —

19 08 —

221

gående den tidpunkt, da denna utvidgade verksamhet borde taga sin början; och
sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, utfärdades vid förnyad anmälan
af ärendet den 28 september 1907 kungörelse angående ändrad lydelse af § 1 i instruktionen
för riksförsäkringsanstalten den 19 december 1902, hvarjämte öfriga af Riksdagens
skrifvelse föranledda åtgärder beslötos.

97:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rikets vapen. (206.)

Anmäldes den 31 december 1907 och lädes till handlingarna, hvarjämte förordnades,
att nytt förslag till rikets vapen skulle uppgöras.

98:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Mörbylånga köping af ett till köpingen gränsande jordområde i
Kalmar län. (213.)

Skrifvelsen remitterades den 12 juni 1907 till öfverintendentsämbetet för afgifvande
af utlåtande; och, sedan detta inkommit, anbefalldes Konungens befallningshafvande
i Kalmar län genom remiss den 12 december 1907 att lämna vederbörande tillfälle
att med afseende å stadgandena i lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907 samt i kungörelsen af samma dag angående bestämmelser i
fråga om behandling af förslag till stadsplan och tomtindelning taga frågan om utsträckning
af den för Mörbylånga köping gällande regleringsplan, i hvad ärendet
rörde köpingens nuvarande område, under förnyad ompröfning samt därefter jämte
eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma. Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

99:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående rätt för Kalmar läns södra landsting att förvärfva postmästarbostället
Stora Rör n:r 1 i Ilögsrums socken af Kalmar län. (214.)
Anmäldes den 19 juli 1907, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

100:o af den 29 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad
arbetare. (217.)

Anmäldes den 13 september 1907, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att i
ärendet afgifva utlåtande, som ännu ej inkommit.

101 :o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsättande
af medel till pensionering af statens järnvägars personal. (228.)
Anmäldes den 21 juni 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

102:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af spårsystem och frilastplatser vid Albano järnvägsstation. (229.)
Anmäldes den 19 juli 1907, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

— 1908 —

222

103:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kung!.
Maj:ts proposition angående anläggning af en statsbana från Järna station
å västra stambanan öfver Yagnbärad och Nyköping förbi Lunda till
Norrrköping. (230.)

Anmäldes den 2 augusti 1907 i samband med Riksdagens i nästföljande två punkter
omförmälta skrifvelser, skrifvelsen under punkten 45 dock endast för så vidt den
afsåg byggnad af statsbana från Östersund till Ströms vattudal, därvid järnvägsstyrelsen
anbefalldes att, efter det ytterligare undersökningar blifvit verkställda, inkomma
med förslag till definitiv plan för ifrågavarande järnvägsanläggningar dels
från Jama öfver Vagnhärad och Nyköping förbi Lunda till Norrköping, dels från
Bastuträsk till Skellefteå och Kallholmsfjärden, dels ock från Östersund till Ströms
vattudal (TTlriksfors) jämte bispår från Ulriksfors till Strömsund, hvarjämte Kungl.
Maj:t, som fann förstnämnda järnvägsanläggnings utförande böra så vidt möjligt
öfverlämnas på generalentreprenad, förständigade järnvägsstyrelsen dels att med anledning
häraf yttra sig samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till entreprenadkontrakt
och de öfriga bestämmelser, som i sammanhang härmed kunde finnas erforderliga,
äfvensom därvid afgifva yttrande, huruvida och i hvilken mån byggnadsarbetena
vid de öfriga järnvägsanläggningarna kunde med fördel för staten verkställas
med tillämpning af entreprenadsystemet, dels ock inkomma med alternativa
förslag för ifrågavarande statsbaneanläggningars utförande, uppgjorda det ena under
förutsättning att banan Järna—Norrköping komme att öfverlämnas till byggande på
generalentreprenad och det andra under antagande, att samtliga anläggningarna komme
att utföras hufvudsakligen genom statens egen försorg, dels ock underställa Kungl.
Maj:ts pröfning under nyssnämnda förutsättningar uppgjorda alternativa förslag till
de för ifrågavarande järnvägsbyggnader erforderliga tjänstemän och deras löneförmåner
samt till de stadganden i öfrigt, som kunde vara erforderliga i afseende å
byggnadsarbetenas utförande.

Tillika förständigades Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands och Västerbottens län att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande,
huruvida landsting, kommuner eller enskilda utfäste sig att uppfylla vissa
villkor med afseende å järnvägsanläggningen Järna—Norrköping samt järnvägen
Bastuträsk—Kallholmsfjärden.

104:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå. (231.)
Anmäldes den 2 augusti 1907, i samband med de i punkterna 103 och 105 omförmälta
skrifvelser.

105:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
dels för ytterligare undersökningar angående den s. k. inlandsbanan, dels
ock för byggnad af statsbanan från Östersund till Ströms vattudal (232.)
Anmäldes den 28 juni 1907, i hvad skrifvelsen afsåg byggnad af sistnämnda bana,

- 1903 —

223

och anbefalldes Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län vidtaga erforderliga
åtgärder för utrönande, huruvida landsting, kommuner eller enskilda utfäste sig att
uppfylla vissa villkor med afseende å ifrågavarande järnvägsanläggning.

Skrifvelsen anmäldes, på sätt af 103:e punkten här ofvan framgår, i denna del
ånyo den 2 augusti 1907. Sedermera har Kungl. Maj:t den 31 december 1907
meddelat erforderliga bestämmelser i anledning af hvad skrifvelsen innehåller rörande
anslag för ytterligare undersökningar angående den s. k. inlandsbanan.

106:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor m. m. (235.)
Anmäldes den 19 juli 1907, därvid förordnades, att ett aftryck af skrifvelsen skulle
öfverlämnas till statskontoret för kännedom och efterrättelse, i hvad på statskontoret
ankomme.

107:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1908 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp. (237.)

öfverlämnad från finansdepartementet.

Anmäldes den 6 december 1907, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

108:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 in. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (240.)

Anmäldes den 28 juni 1907, därvid Kungl. Haj:t, med förklarande att Kungl. Maj:t
framdeles ville meddela beslut i fråga om förslaget till utgiftsstater för telegrafverket
samt aflöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket, dels förordnade, att Riksdagens
beslut i ärendet skulle meddelas telegrafstyrelsen, dels meddelade erforderliga
bestämmelser i anledning af viäsa delar i skrifvelsen. Därjämte anbefallde Kung].
Maj:t samma dag, med öfverlämnande af ett utaf särskilda sakkunniga afgifvet förslag
till instruktion för telegrafstyrelsen, styrelsen att, under iakttagande af de utaf
chefen för civildepartementet och Riksdagen gjorda uttalanden i ämnet, uppgöra och
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ny instruktion för styrelsen, äfvensom
att låta genom särskilda kommitterade utarbeta förslag till nya reglementen för telegrafverkets
pensionsinrättning samt änke- och pupillkassa samt, efter inhämtande af
yttrande af fullmäktige för delägarna i telegrafverkets pensionsinrättning, med samma
förslag och eget utlåtande till Kung], Maj:t inkomma, hvarjämte statskontoret och
kammarrätten erhöllo befallning att hvar för sig afgifva utlåtande beträffande § 9 i
omförmälta af sakkunniga uppgjorda förslag till instruktion för styrelsen.

Sedan telegrafstyrelsen inkommit med förslag till ny instruktion samt statskontoret
och kammarrätten afgifvit omförmälta yttranden, anmäldes ärendet ånyo den
11 oktober 1907, därvid fastställdes instruktion för telegrafstyrelsen samt aflöningsreglemente
för tjänstemän vid telegrafverket, hvarjämte öfriga för telegrafverkets omorganisation
erforderliga bestämmelser meddelades.

— 1908 —

224

109:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (242.)

Anmäldes den 5 juli 1907, därvid Kung!. Maj:t, med förklarande att Kung!. Maj:t
framdeles ville meddela beslut i fråga om förslaget till aflöningsreglemente, bemyndigade
järnvägsstyrelsen att till den ordinarie personalen vid statens järnvägar utbetala
personligt lönetillägg i öfverensstämmelse med de i protokollet öfver civilärenden
för den 23 april 1907 och järnvägsstyrelsens skrifvelse den 27 juni
1907 angifna grunder med iakttagande tillika af hvad Riksdagen anfört
beträffande provision å fraktkredit och notispenningar. Därjämte anbefalldes järnvägsstyrelsen
att, med hänsyn till hvad särskilda, af tillsatta kommitterade afgifna
betänkanden och förslag till reglering af löneförhållandena för järnvägsstyrelsen och
järnvägsstaten i öfrigt samt beträffande förändrad organisation af nämnda styrelse
och därunder lydande förvaltningar, nyssnämnda statsrådsprotokoll samt riksdagsskrifvelsen
innehölle, dels efter hörande af direktionen för statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning samt fullmäktige för delägarne i samma pensionsinrättning
afgifva yttrande beträffande afgift till och pension från pensionsinrättningen

samt statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa under tiden från och med
den 1 januari 1908, intill dess nya föreskrifter i pensionshänseende kunde

komma att träda i kraft, dels till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag
rörande närmare bestämmelser eller grunder såväl i fråga om öfvergång på ny stat
för den personal, som antagits i ordinarie tjänst, innan den nya lönestaten vore
afsedd att träda i kraft, som ock i de öfriga hänseenden, förslaget till aflöningsreglemente
kunde betinga, dels utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till ny instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar, dels
ock i öfrigt afgifva de yttranden och förslag, som af den ifrågasatta löneregleringen
och omorganisationen kunde föranledas.

Sedan järnvägsstyrelsen fullgjort, hvad den sålunda fått sig anbefalldt, har
Kungl. Maj:t dels den 15 november 1907 fastställt aflöningsreglemente för tjänstemän
vid statens järnvägar och meddelat vissa af Riksdagens skrifvelse föranledda
beslut, dels ock den 31 december 1907 fastställt ny instruktion för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar samt i sammanhang därmed meddelat af
järnvägsstyrelsens och därunder lydande förvaltningars omorganisation i öfrigt föranledda
bestämmelser.

6:o. Finansdepartementet.

110:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hof- och
slottsstaterna. (1.)

— 1908 —

225

Vid föredragning den 14 juni 1907 af denna skrifvelse har Kung!. Maj:t förordnat, att
innehållet af skrifvelse]! skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

lll:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7.)

Vid föredragning den 21 juni 1907 af berörda skrifvelse har Kuugl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kung! Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse i
hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innnehållet af samma skrifvelse i de
delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

112:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Vid föredragning den 21 juni 1907 af denna skrifvelse har Kung! Maj:t förordnat, att
skrifvelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet,
för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande departement samt att
innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret.

113:o af den 19 februari, angående vissa ändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften. (12.)

Vid föredragning den 15 mars 1907 af denna skrifvelse har Kung!. Maj:t låtit utfärda
kungörelse angående vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.

114:o af den 8 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t
angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga handlingar
och kontrollen därå. (28.)

Den 22 mars 1907 har Kung! Maj:t anbefallt statskontoret att i anledning af Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse afgifva utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

115:o af den 20 mars, angående val af tre fullmäktige i riksbanken och af tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (34.)

116:o af samma dag, angående val af ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (35.)
Den 12 april 1907 äro båda dessa skrivelser för Kung!. Maj:t anmälda och såsom icke
påkallande åtgärd lagda till handlingarna.

117:o af den 19 mars, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen af varor, afsedda att till riket införas. (41.)

Justitieombudsmannens ämbetsberuttelse till 1908 års Riksdag. 29

226

Vid föredragning den 31 maj 1907 af denna skrifvelse liar Kung!. Maj:t låtit utfärda
förordning i ämnet.

Beträffande i skrifvelsen gjord framställning om rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla
upplysning beträffande tillämpningen af, förutom gällande tulltaxa och taratariff,
jämväl andra författningar, hvilkas tillämpning helt eller delvis ankomme på tullverket,
har, sedan generaltullstyrelsen afgifva utlåtande i ärendet, Kungl. Maj:t vid föredragning
den 21 december 1907 af skrifvelsen i denna del funnit förevarande framställning icke
till någon vidare åtgärd föranleda.

118:o Riksdagens skrifvelse af den 28 mars 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter torparen
Johan Fredrik Åbergs från Risbäcksled under Skålltorp i Skärfs socken hustru
Kajsa Andersdotter Åberg. (45.)

119:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter sjömannen Karl Elias Andreas
Hesselberg. (46.)

120:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter barnmorskan Ulrika Harrison
från Hillersjö socken. (55).

121:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter urmakeriarbetareu Johan Edvard
Andersson från Bosö i Lidingö socken. (56.)

Vid föredragning den 12 april 1907 af dessa skrivelser har Kungl. Maj:t förordnat, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i de uti skrifvelserna omförmälta ärenden besluta skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

122:o af den 10 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm
samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ämnet. (64.)

Vid föredragning den 12 april 1907 af denna skrifvelse, i hvad densamma innefattade
dels medgifvande af Riksdagen till försäljning för kronans räkning af ofvannämnda egendom
dels ock Riksdagens beslut, att af de medel, som vid försäljningen komme att inflyta,
ett belopp af 550,000 kronor finge ställas till Hans Kungl. Höghet Kronprinsens
disposition, hvilket belopp finge under innevarande år af tillgängliga medel förskjutas, har
Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret att förskottsvis af under händer varande medel till riksmarskalksämbetet
utanordna förenämnda belopp, 550,000 kronor, att ersättas af den vid
en blifvande försäljning inflytande köpeskillingen för ofvanberörda fastighet.

I sammanhang härmed förklarade Kungl. Maj;t, att Kungl. Maj:t ville framdeles
meddela närmare bestämmelser såväl angående sättet för fastighetens försäljning som ock
angående dispositionen af därför inflytande medel.

— 1908 —

227

Därefter har Kungl. Maj:t dels den 26 april 1907 anbefallt riksmarskalksämbetet
att, efter samråd med chefen för hofstallet, uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till utförande af de för inrymmande i hofstallet å gamla artilleriplanen af kronprinsens
stall erforderliga ominrednings- och ändringsarbeten dels och den 8 november
1907 bemyndigat öfverintendentsämbetet att gå i författning om utförande å egendomen
n:r 3 i kvarteret Europa i Nikolai församling i Stockholm af ny byggnad till hofhållningens
disposition i stället för det därstädes befintliga f. d. Indebetouska huset.

123:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
i fråga om ändringar i och tillägg till förordningen den 22 juni 1883
angående en postsparbank för riket. (74.)

Den 17 maj 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

124:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
af lånefonden för rederinäringens understödjande. (87.)

Den 3 maj 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

125:o af den 2 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser rörande
tullen å brännvin och sprit samt vin. (98.)

Vid föredragning den 14 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle för vidare behandling öfverlämnas till utrikesdepartementet.

126:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande af rätt för tullverket att för införd vara utkräfva ytterligare
tull, sedan varan till importören utlämnats. (99.)

Vid föredragning den 14 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att afgifva utlåtande och förslag i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

127:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 5 och 6 i tulltaxeunderrättelserna.
(100.)

Vid föredragning den 14 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t beslutit, att
densamma skulle öfverlämnas åt den af Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för revision af
gällande tulltaxa för att af kommittén tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén
lämnade uppdrag.

128:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående framläggande af förslag till lag om s. k. emissionsbanker. (103.)
Vid föredragning den 4 oktober 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt den
af Kungl. Maj:t den 13 sistlidne september tillsatta kommitté för afgifvande af förslag
till ändringar i gällande lagstiftning angående bankbolag och bankaktiebolag m. m. att
vid fullgörande af det kommittén lämnade uppdrag taga i öfvervägande innehållet af ett
utaf bankinspektionen afgifvet utlåtande i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda

- 1908 -

228

framställning äfvensom i ämnet afgifva förslag. Sådant förslag har ännu icke till Kungl.
Maj:t inkommit.

129:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst. (104.)

Den 13 september 1907 bar Kungl. Maj:t i anledning af denna skrifvelse låtit utfärda
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, i hvad densamma afser förändrade bestämmelser
rörande tiden för kronouppbördens verkställande, är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

130:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en inkomstskatt
att upptagas i riksstaten för år 1908. (105.)

Den 13 september 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning om inkomstskatt.

13l:o af den 10 maj, om anvisande af de i 63 § regeringsformen föreskrifna
kreditivsummor. (114.)

Vid föredragning den 31 maj 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordna!, att
Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom.

132:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
omföring till eu pensionsfond för civila tjänsteinnehafvare af vissa löneinnehållningar.
(128.)

Den 11 oktober 1907 har Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning af denna Riksdagens
skrifvelse.

133:o af den 14 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ny aflöningsstat
för statskontoret järnte i ämnet väckta motioner. (131.)

Den 18 oktober 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärdadels ny instruktion och ny aflöningsstat
för statskontoret dels ock kungörelse angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
af de från och med 1908 års början fastställda nya aflöningsförmånerna för statskontoret.

l34:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och
Norge. (132.)

Den 13 maj 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

135:o af den 11 maj, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)

Den 22 maj 1907 har ärendet öfverlämnats till civildepartementet.

136:o af den 13 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg för år 1907
åt en del tjänstemän och betjänte m. m. (137.)

Vid föredragning den 31 maj 1907 af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kungl.

— 1908 —

229

Maj:t dels låtit utfärda kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1907 åt en del tjänstemän
och betjänte, dels ock förordnat, att protokollsutdrag skulle expedieras till sjöförsvarsdepartementet
för den handläggning af frågan om dyrtidstillägg till ämbets- och
tjänstemän samt betjänte vid lotsverket, som ankomme på nämnda departement.

137:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till bestridande af kostnaden för eu tullbehandlingsoch
upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen. (141.)

Vid föredragning den 31 maj 1907 af Riksdagens berörda skrifvelse har Kungl. Maj:t
meddelat särskilda föreskrifter angående inrättande af en tullbehandlings- och upplysningsbyrå
inom generaltullstyrelsen.

138:o af samma dag, i anledning af Kung]. Majts proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension ro. m. (143.)
Den 11 oktober 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda dels lag angående civila tjänsteinnehafvares
rätt till pension dels ock kungörelser med föreskrifter ej mindre om verkställighet
af berörda lag än äfven angående de medel, af hvilka pensioner, som jämlikt
samma lag lcomme att beviljas, skulle utgå m. m.

139:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
bestridande af kostnaden forell kontroll-och justeringsstyrelse. (146.)
Kungl. Maj:t har dels den 14 juni 1907 beslutit inrättandet af en kontroll- och justeringsstyrelse
dels ock den 15 november samma år låtit utfärda instruktion för nämnda
styrelse.

140:o af den 22 maj, angående val af en suppleant för fullmäktige i riksgäldskontor.
(175.)

Den 4 juni 1907 är skrifvelsen för Kungl. Maj:t anmäld och såsom icke påkallande åtgärd
lagd till handlingarna.

141:o af den 24 maj, angående tullbevillningen. (179.)

Den 14 juni, den 5 juli och den 15 november 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda särskilda
kungörelser i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse.

142:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skatt å fin stärkelse, tillverkad af importerade råämnen. (180.)
Vid föredragning den 12 juli 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunnige för att jämte chefen för
nämnda departements kontroll- och justeringsbyrå verkställa utredning och afgifva förslag
i frågan, såvidt anginge åsättande af skatt å fin stärkelse, tillverkad af majs.

143:o af samma dag, angående tiden för ikraftträdandet af tilläggsafgiften för brännvin,
tillverkadt af majs m. m. (181.)

Den 25 oktober 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

— 1908 —

230

144:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin. (182.)

Den 11 oktober 1907 bär Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

145:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar
om frihamn och om frilager. (183.)

Den 15 november 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning om frihamn.

Vidare har Kungl. Maj:t samma dag dels uppdragit åt kommittén för revision af
gällande tulltaxa att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag om tilläggstullar
å vissa varor, då de från frihamn uttagas för att efter förtullning införas i landet,
dels ock anbefallt kommerskollegium att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag rörande den minsta kvantitet ej mindre af spannmål än äfven af andra varor, som
få på en gång från frihamn införas.

Sådana utlåtanden hafva ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

Ärendet är i hvad afser utarbetandet af administrativa föreskrifter i ämnet likaledes
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

146:o af den 29 maj, med ny förordning om beskattning af socker. (184.)

Den 11 oktober 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

147:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande stämpelförordning. (191.)

Den 14 juni 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

148:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående om- och
tillbyggnad af det gamla riksdagshuset å Riddarholmen för beredande af
lokaler åt vissa statens ämbetsverk m. m. (192.)

Vid föredragning den 14 juni 1907 af Riksdagens berörda skrifvelse har Kungl. Maj:t
anbefallt öfverintendentsämbetet att gå i författning om utförande af tillbyggnad å gamla
riksdagshustomten samt förändrad inredning af gamla riksdagshuset för beredande af
lokaler åt ämbetsverk in. m.

149:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter timmermannen Karl Karlsten
från Skönsmon. (199.)

150:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter hustru Sofia Rosalie Andersson,
född Backman. (200.)

151:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre stationskärlsförmannen Per
Perssons hustru Johanna Christina Persson, född Falkengren, från Malmö.
(208.)

— 1908 —

231

Vid föredragning den 14 juni 1907 af dessa tre skrivelser bär Kung!. Maj:t förordnat,
att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i de uti skrifvelserna omförmälta ärenden besluta
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

152:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1907, med reglemente för riksbankens
styrelse och förvaltning. (218.)

Den 7 augusti 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

153:o af samma dag, med ny förordning angående tillverkning af brännvin. (220.)
Den 11 oktober 1907 har Kungl. JVIaj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

154:o af samma dag, med ny förordning angående tillverkning och beskattning af
maltdrycker. (221.)

Den 7 augusti 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

155:o af den 30 maj, angående undersökning och utredning rörande landtarbetarnes
lefnadsförhållanden. (222.)

Vid föredragning den 14 juni 1907 af denna skrifvelse har Kung!. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att i anledning af Riksdagens förevarande framställning afgifva utlåtande.
Sådant utlåtande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

156:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till gästgifvare, som afstå från dem jämlikt 10 § i förordningen angående
försäljning af brännvin den 9 juni 1905 tillkommande rätt till utskänkning
af brännvin. (223.)

Den 12 juli 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

157:o af den 31 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (236.)

Vid föredragning den 21 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

158:o af den 1 juni, angående statsregleringen för år 1908 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (237.)

Vid ''föredragning den 21 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
hvad Riksdagen i förevarande ämne beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kungl. Maj:t förordnat, att skrifvelsen skulle i vissa delar öfverläranas
till civildepartementet.

159:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(238.)

Den 21 juni 1907 har denna skrifvelse blifvit för Kungl. Maj:t anmäld och såsom icke
påkallande åtgärd lagd till handlingarna.

160:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (239.)

Vid anmälan den 21 juni 1907 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att, jämte
meddelande af Riksdagens i samma skrifvelse omförmälta beslut, berörda riksstat skulle
till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

— 1908 —

232

161:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, angående Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar om anslag för beredande af extra
lönetillägg för år 1907 åt vaktmästare. (241.)

Den 21 juni 1907 bär Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet, hvarjämte Kungl.
Maj:t förordnat, att utdrag af protokollet skulle expedieras till sjöförsvarsdepartementet
för den handläggning af frågan om extra lönetillägg åt vaktmästare vid lotsverket, som
ankomme på nämnda departement.

162:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen tilll civildepartementet. (6.)

Den 22 november 1907 har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser rörande ordnandet af
sjukkasse- och olycksfallsstatistiken under år 1908.

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

163:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande af ett nytt hvalmuseum. (76.)

Kung]. Maj:t bar den 3 maj 1907 meddelat beslut i ärendet.

16''4:o af den 30 april, angående vidtagande af åtgärder för införande af undervisning
i skogsvård vid folkskolorna på landsbygden. (90.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från samtliga domkapitel, är nu ärendet beroende

på Kungl. Maj:ts pröfning.

165:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 40 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863. (156.)

Kungl. Maj:t har den 12 juli 1907 utfärdat lag i ämnet.

166:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
i visst fall till aflönande af småskollärarinna. (187.)

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1907 utfärdat kungörelse i ämnet.

167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkten 30 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning om förändrade
bestämmelser angående aflöningen för vissa extra ordinarie examinerade folkskollärare.
(188.)

Kungl. Maj:t har den 28 juni 1907 utfärdat kungörelse i ämnet.

168:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)

— 1908 —

233

Kung!. Maj:t hav den 28 juni, den 31 augusti och den 28 september 1907 utfärdat
kungörelser och meddelat andra föreskrifter i enlighet med Riksdagens beslut i de till
ecklesiastikdepartementets föredragning hörande delar af skrifvelsen.

169:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Kungl. Maj:t har den 28 juni, den 23 augusti, den 13 september, den 4, 11 och 18
oktober, den 1, 8, 15 ocli 22 november samt den 21 och'' 31 december 1907 slutligen
afgjort olika delar af ärendet; dock äro punkterna 4, 7, 13 och 85, 33, 76, 95, 105,
147, 149 och 171 ännu icke slutbehandlade.

Punkten 4, i hvad den rör af Riksdagen ifrågasatt förändring af extra ordinarie
professuren i geologi och mineralogi vid universitetet i Lund till ordinarie professur.

Sedan kanslern för rikets universitet efter vederbörandes hörande afgifvit iufordradt
yttrande i frågan, är denna beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 7, angående realskolans i Borås förändring till högre allmänt läroverk.

Sedan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk inkommit med iufordradt utlåtande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkterna 13 och 85, angående statsunderstöd åt enskilda läroanstalter.

Sedan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk afgifvit iufordradt förslag till fördelning
af det utaf Riksdagen under denna punkt beviljade anslag, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 33, angående uppförande af byggnader för ett landsarkiv i Östersund.

Sedan riksarkivarien afgifvit infordradt yttrande och förslag i anledning af hvad
Riksdagen under denna punkt anfört, hafva domkapitlen i Uppsala, Härnösand och Luleå
samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län anbefallts afgifva utlåtandén med anledning af sagda yttrande
och förslag. Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

Punkten 76, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Öfverståthållareämbetet bar anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de vore villiga att för polikliniken tillskjuta 2,800 kronor för år 1908.
Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 95, angående uppförande af byggnader för ett folkskoleseminarium i Luleå
m. m.

Den 28 juni 1907 har Kungl. Maj:t anbefallt öfverintendentsämbetet att låta upprätta
nya ritningar till byggnader för seminariet.

Sedan stadsfullmäktige i Luleå å stadens vägnar förbundit sig att, under förutsättning
att seminariet trädde i verksamhet med höstterminen 1907, kostnadsfritt tillhandahålla
lokaler för fyra seminarieklasser under viss tid, har Kungl. Maj:t den 7 augusti
1907 förordnat om upprättande af seminariet från och med början af höstterminen
1907.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1908 års Riksdag.

234

Efter det öfverintendentsämbetet inkommit med de infordrade nya ritningarna, är
nu ärendet beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

Punkten 105, angående utbildningskurs i hälsolära och alkohologi för ämneslärare
vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken.

Ärendet anmäldes den 28 juni 1907, därvid dels samtliga domkapitel med undantag
af Yisby äfvensom Stockholms stads konsistorium, efter vederbörandes hörande, dels
ock öfverstyrelse!! för rikets allmänna läroverk anbefalldes att inkomma med yttranden i
anledning af Riksdagens i denna punkt omförmälta beslut. Dessa yttranden hafva ännu
icke fullständigt inkommit.

Punkten 147, angående bestridande af kostnaderna för viss utredning rörande
ecklesiastika boställen.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 149, angående uppförande af en kapellbyggnad i Gargnäs by af af Sorsele
församling.

Sedan med anledning af Riksdagens beslut Kungl. Maj:t i ärendet infordrat yttrande
af Sorsele församling, samt vidare efter af Kungl. Maj:t erhållet uppdrag öfverintendentsämbetet
den 28 oktober 1907 inkommit med förändrade ritningar till ifrågavarande kapellbyggnad,
har domkapitlet i Luleå, efter inhämtande af församlingens yttrande, afgifvit infordradt
utlåtande. Ärendet är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 171, angående fasta årliga understöd åt inhemska skönlitterära författare
af utmärkt förtjänst.

Sedan Kungl. Maj:t den 28 juni 1907, med gillande af Riksdagens i denna punkt
omförmälta beslut, bland annat förklarat sig vilja åt fem sakkunnige, af hvilka en skulle
väljas af svenska akademien och en af styrelsen för Sveriges författareförening samt de tre
återstående utses af Kungl. Maj:t, anförtro uppgörandet af förslag till fördelning af ifrågavarande
understöd, samt nämnden i enlighet med de sålunda gifna bestämmelserna blifvit konstituerad,
bar Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 uppdragit åt nämnden att före 1907 års
utgång till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till utdelning af understöden och till bestämmelser
i sammanhang härmed. Efter det sådant förslag af nämnden afgifvits, har
detsamma för utlåtandes afgifvande remitterats till statskontoret. Detta utlåtande har
ännu ej inkommit.

170:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående rätt för rektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs S. F. G.
Lundqvist till uppflyttning i högre lönegrad. (234.)

Kungl. Maj:t har den 28 juni 1907 meddelat beslut i ärendet.

- 1908 -

235

8:o. Jordbruksdepartementet.

171:o Riksdagens skrifvelse af den 8 mars 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning af ett till förra militiebostället Förstena n:r 1
i Älfsborgs län hörande område. (25.)

Anmäldes den 15 mars 1907, därvid förordnades, att livad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet besluta skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.samt för
vederbörandes förständigande.

172:o af den 28 mars, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående försäljning
af delar af de till é1/^ mantal Rönö kungsgård n:r 1 i Östergötlands län
börande torpen Fyrtorpet och Språkstorpet. (42.)

173:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljningtill
Fogelsta—Vadstena—Ödeshögs järnvägsaktiebolag af ett område utaf förra
häradshöfdingebostället 1 mantal Västerlösa n:r 1 i Östergötlands län. (43.)

174:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra regementsfältskärsbostället Stickelösa n:r 1 kronogård i Jönköpings
län hörande lägenhet. (44.)

175:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till indragna landssekreterarebostället Kjöflinge n:r 1 i Hallands län
börande lägenheter. (48.)

176:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från förra militiebostället Stora Folåsa n:r 2 i Östergötlands län. (49.)

177:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra häradsskrifvarbostället s/4 mantal Sätinge n:r 3 Lars Börjesgård
i Hallands län hörande lägenhet. (50.)

178:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra kronofjärdingsmansbostället % mantal Krigsberga n:r 2 i Östergötlands
län tillkommande andel i Krigsberga utjord. (51.)

179:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra mönsterskrifvarebostället Görtorp n:r 1 med Vallerängstorp i
Östergötlands län hörande lägenheter. (53.)

180:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till Bråborgs kungsgård n:r 1 med underlydande i Östergötlands län
hörande utjord. (54.)

Sistberörda nio skrifvelse!- anmäldes den 19 april 1907, därvid förordnades, att hvad Kungl.

- 1908 —

236

Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjämte erforderliga åtgärder i ofrigt beslötos.

181:o Riksdagens skrifvelse af den 28 mars 1907, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition angående förvaltningen af de på grund af arrendekontrakt om
säteriet Stenhammar nr. fl. hemman och hemmansdelar i Södermanlands län
inflytande medel m. m. (52.)

Anmäldes den 26 april 1907, därvid förordnades, att hvad Kung!. Maj:t och Riksdagen
i ärendet besluta skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

182:o af den 10 april, angående Kung!. Maj:ts under nionde hufvudtiteln gjorda
framställning om anställande af torfingenjörer och torfassistenter. (63.)
Anmäldes den 19 april 1907, därvid landtbruksstyrelsen anbefalldes att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag rörande användningen af det i berörda skrifvelse omformälta anslag.
Sedan detta åläggande af styrelsen fullgjorts, anmäldes ärendet ånyo den 17 maj 1907,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

183:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Gottlands soldatmissionssällskap af ett till lotten n:r 1 af Visborgs kungsladugård
i Gottlands län hörande område. (65.)

184:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till förra lagmansbostället 1 mantal Viby n:r 4 i Södermanlands län
hörande område. (66.)

Sistberörda två skrivelser anmäldes den 19 april 1907, därvid dels förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti ifrågavarande ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, dels ock i öfrigt erforderliga åtgärder i dessa
ärenden beslötos.

185:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ökning af
fonden för torfindustriens befrämjande. (67.)

186:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden. (68.)

Sistberörda två skrivelser anmäldes den 19 april 1907, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom.

187:o af den 23 april, angående användande af skogsvårdsafgifter till inköp af allmänningsskogar.
(77.)»

Anmäldes den 17 maj 1907, då domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes hörande
afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning.
Sådant utlåtande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

- 1908 -

237

188:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts pro position

angående försäljning af ett utskifte till fena häiadsliöfdiugebostället

Höija n:r 7 i Kristianstads län. (94.)

189:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till förra häradshöfdingebostället 1 mantal Enögla n:r 3 i Uppsala län
hörande andel i soldattorpet till roten n:r 83 vid Enköpings kompani af Upplands
infanteriregemente. (95.)

Sistberörda två skrivelser anmäldes den 17 maj 1907, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse.

190;o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva. (96.)

Anmäldes den 7 maj 1907, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

191:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord. ■ (97.)

Anmäldes den 7 maj 1907, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet beslutit skulle meddelas kammarkollegium och kommerskollegium till kännedom.

192:o af den 10 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående förhöjning
af fonden för fiskerinäringens befrämjande. (129.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid statskontoret och landtbruksstyrelsen anbefalldes att
inkomma med förslag till bestämmelser i ämnet. Sedan detta åläggande af nämnda ämbetsverk
blifvit fullgjordt, anmäldes ärendet ånyo den 7 augusti 1907, då kungörelse i ämnet
utfärdades och i öfrigt erforderlig åtgärd beslöts.

193:o af den 13 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagom
enskilda vägar på landet. (144.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid förordnades, att öfver förenämnda, af Riksdagen för
dess del antagna lagförslag högsta domstolens utlåtande skulle för det ändamål, § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes äiendet
ånyo den 5 juli 1907, då lag i ämnet utfärdades.

194:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad .lydelse af 23 § i kungl. stadgan den 31 maj
1878 angående skjutsväsendet. (150.)

Anmäldes den 13 september 1907, då förordning i ämnet utfärdades.

195:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar af lagen den 23 oktober 1891 angående väghallningsbesvärets
utgörande på landet. (151.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 september 1907.

— 1908 —

238

196:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 i förordningen
den 24 juli 1903 angående skogsvårdsafgifter. (154.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid statskontoret, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen
anbefalldes att inkomma med yttrande och förslag i visst hänseende. Sedan detta
åläggande fullgjorts, anmäldes ärendet ånyo den 13 december 1907, då dels förordning
om ändrad lydelse af § 3 i förordningen den 24 juli 1903 angående skogsvårdsafgifter,
dels förnyad kungörelse angående uppbörd af skogsvårdsafgifter m. m. utfärdades.

197:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra militiebostället Yisteby n:r 1 i Uppsala län hörande ägoskiften
jämte ett mindre jordområde. (159.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut
i hvad detsamma skilde sig från Kung]. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, förordnade,
att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande.

198:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte af
mark mellan kronan och Söderfors bruks aktiebolag. (161.)

199:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om ändring i beslut
angående försäljning af vissa områden af 16 förut till löningsjordar anslagna
lotter under förra kungsladugården Ladugårdsgärdet i Östergötlands
län. (162.)

200:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
jägmästaren E. M. danse att för ålderstillägg räkna sig till godo tjänstgöring
såsom föreståndare för skogsskolan vid Skogshåll. (163.)

201 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Löfvestads församling af vissa områden af förra militiebostället Löfvestads
kungsgård n:r 46 i Malmöhus län. (164.)

202:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från :/4 mantal Sollida under kronodomänen Stenbammar i
Södermanlands län. (l65.)

203:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tvä till förra militiebostället 1 mantal Ekeby n:r 2 och 3 i Södermanlands
län hörande lägenheter. (166.)

204:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en under kronosäteriet Boda n:r 1 om ett mantal i Skaraborgs län
hörande lägenhet. (167.)

1908 -

239

205:o Riksdagens skrifvelse af den 25 maj 1907, i anledning af Kung], Maj:ts

proposition angående försäljning af ett område från förra militiebostället 3/s

mantal Lysteryd n:r 1 i Kronobergs län. (169.)

206:o af samma dag, i anledning af Kuugl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra länsmansbostället °/8 mantal Förlösa u:r 5 i Kalmar län
hörande lägenhet. (170.)

207:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af fem till förra majorsbostället 1 mantal Östbro n:r 1 Södra i Värmlands
län hörande ägolotter. (171.)

208:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en laudshöfdingen i Västerbottens län förut på lön anslagen lägenhet
Herrgärdau invid Umeå stad i Västerbottens län. (172.)

Sistberörda elfva skrifvelse!- anmäldes den 14 juni 1907, därvid dels förordnades, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen uti ifrågavarande ärenden beslutit skulle meddelas
domänstyrelseu till kännedom och efterrättelse, dels ock i öfrig! erforderliga åtgärder i
dessa ärenden beslötos.

209:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till Jönköpings läns landsting af nyttjanderätten till förra barberarebostället
Långanäs n:r 1 i Jönköpings län. (168.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid dels förordnades, att hvad Kung]. Maj:t och Riksdagen
uti ärendet beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse
samt för vederbörandes underrättande, dels ock i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

210:o af den 22 maj, i anledning af väckta motioner angående undervisningen i
landthushållning. (178.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning den 14 juni 1907 af detta ärende beslutit uppdraga
åt en kommitté att utarbeta förslag rörande ett ändamålsenligt anordnande af den lägre
landtbruksundervisningen jämte hvad därmed ägde sammanhang. Sådant förslag har
ännu icke af kommittén afgifvits.

211:o af den 24 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
(185.)

Anmäldes den 4 juni 1907, därvid domänstyrelseu anbefalldes att, efter vederbörandes
hörande, afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

212:o af den 25 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället Ekenäs n:r 1 i Jönköpings län
hörande torfmosse. (189.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid beslut i ärendet fattades.

- 1908 -

240

213:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1907, i anledning af Kling!. Maj:ts

proposition angående försäljning af kronan tillkommande andel af hemmanet

1/4 mantal Mjölby n:r 2 Kanikegården i Östergötlands län. (193.)

214:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa lägenheter från förra regementspastorsbostället 3/4 mantal Bondeby
n:r 2 i Södermanlands län. (194.)

215:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra kronofogdebostället 1 mantal Sör Gerdsbo n:r 5 i Västmanlands
län. (195.)

216:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två områden från förra hospitalshemmanet 1/2 mantal Dufvedal n:r 1 i
Östergötlands län. (196.)

217:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället x/4 mantal Spiksborg n:r 1 i Östergötlands län.
(197.)

218:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till kungsgården Schenäs i Östergötlands län hörande lägenheter.

(198.)

Sistberörda sex skrivelser anmäldes den 14 juni 1907, därvid dels förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti ifrågavarande ärenden besluti t skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, dels ock i öfrigt erforderliga åtgärder i dessa
ärenden beslötos.

219:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet. (204.)

Anmäldes den 31 maj 1907, därvid förordnades, att öfver det af Riksdagen för dess
del antagna förslag till lag i ämnet högsta domstolens utlåtande skulle för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas. Sedan högsta domstolens utlåtande inkommit,
har den 28 juni 1907 utfärdats lag i ämnet.

220:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Öfverlämnades från finansdepartementet i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, och anmäldes i dessa delar den 5 juli 1907, därvid beslöts, att vederbörande
ämbetsmyndigheter skulle behörigen delgifvas skrifvelsen.

221 :o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af skillnadsarrende för förra militiebostället ett mantal
Edsberga n:r 4 i Östergötlands län. (209.)

- 1908 -

241

222:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1907, i anledning af Kungi. Maj:ts

proposition angående försäljning af ett till förra militiebostället 1 mantal

Ånsta n:r 3 och 4 i Örebro län hörande jordområde. (210.)

223:o af samma dag, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra profossbostället s/4 mantal Flundrarp n:r 2 och 3 i
Malmöhus län. (211.)

224:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Borgholms stad af jordområden från Borgholms kungsladugård i Repplinge
socken af Kalmar län. (212.)

225:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra länsmansbostället Mjogaryd Mellangård n:r 2 i Jönköpings
län. (215.)

Sistberörda fem skrifvelse!- anmäldes den 14 juni 1907, därvid dels förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti ifrågavarande ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, dels ock i öfrigt erforderliga åtgärder i dessa
ärenden beslötos.

226:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Mörbylånga köping af ett till köpingen gränsande jordområde i Kalmar
län. (213.)

Ärendet har den 12 juni 1907 öfverlämnats till civildepartementets handläggning.

227:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af Kronobergs kungsgård i Kronobergs län. (216.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid dels förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
dels ock i öfrigt erforderlig åtgärd beslöts.

228:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
under år 1907 af egnahemslån inom Fors och Klosters socknar af Södermanlands
län. (225.)

Anmäldes den 14 juni 1907, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutit skulle meddelas Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län
till kännedom och för vederbörandes underrättande.

229:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Kungl. Maj:t har den 5 juli 1907 utfärdat särskilda kungörelser dels angående
villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten för veterinärinstitutet upptagna
aflöningsförmåner, dels angående anslag till understöd åt mindre bemedlade lärjungar
vid med statsmedal understödda landtmannaskolor samt dels angående villkoren

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 31

242

för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag från allmänna frostminskningsanslaget,
hvarjämte Kung]. Maj:t samma dag samt den 15 november 1907 beslutit i öfrigt af
skrifvelsen föranledda åtgärder.

230:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition angående förändrade grunder för den af staten utöfvade egnahemslånerörelse.
(224.)

Anmäldes den 28 juni 1907, därvid Kung!. Maj:t beslöt, att skrifvelsen ej skulle till
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

231:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
bildande af eu jordförmedlingsfond jämte en i ämnet väckt motion. (226.)
Anmäldes den 28 juni 1907, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i
ämnet fattade beslut, i hvad detsamma afvek från hvad Kung]. Maj:t därutinnan föreslagit,
utfärdade kungörelse angående allmänna bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

232:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser i fråga om försäljning och utarrendering af kronan tillhörig
fast egendom. (233.)

Anmäldes den 28 juni 1907, därvid Kungl. Maj:t utfärdade dels förordning angående
ändrade bestämmelser i fråga om försäljning af kronan tillhörig fast egendom, dels ock
kungörelse om ändrad lydelse af 7:e punkten i kungl. kungörelsen den 10 november 1882
angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

- 1908 -

II.

Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, som vid utgången af år 1907 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

2:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner
om internering af alkoholister. (19.)

8:o af den 15 mars, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser mot användande
af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser. (31.)

10:o af den 20 mars, angående sociala regeringsärendenas sammanförande under ett
statsdepartement m. m. (59.)

13:o af den 28 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk
energi. (62.)

16:o af den 23 april, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.
(7 8.)

17:o af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.
(80.)

20:o af den 30 april, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på landet med
sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende å redan befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. (92.)

21:o af samma dag, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

- 1908 -

244

25:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1907, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§
6, 7, 8, 10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen. (147.)

32:o af den 28 maj, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan den 16 maj 1884. (205.)

33:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken. (207.)

Civildepartementet.

61:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

65:o af den 19 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

68:o af den 20 mars, med begäran om framläggande åt förslag till en invandringslag.
(33.)

75:o åt den 27 april, angående införande af skärpta bestämmelser i fråga om offentliga
föreställningar m. m. (89.)

76:o af den 30 april, med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands bosatta svenskar.
(91.)

86:o af den 11 maj, angående utredning, huruvida läkare må såsom straffpåföljd
eller af annan orsak kunna fråntagas rätt att utöfva läkareverksamhet. (133.)

87:o af samma dag, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)

88:o af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af år
1920. (135.)

91:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner, n:r 29 med förslag
till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse i stad, n:r 30 med förslag till lag angående ändring i
vissa delar i förordningen om landsting den 21 mars 1862, n:r 69 medförslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 6, 7, 12 och 15 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, och n:r 70

— 1908 —

245

med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862. (148.)

95:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1907, angående ordningsföreskrifter för landskommuner.
(177.)

98:o af den 30 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Mörbylånga köping af ett till köpingen gränsande jordområde i
Kalmar län. (213.)

100:o af den 29 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare. (217.)

103:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af en statsbana från Järna station å västra stambanan öfver Vagnhärad och
Nyköping förbi Lunda till Norrköping. (230.)

104:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå. (231.)

105:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag dels
för ytterligare undersökningar angående den s. k. inlandsbanan, dels ock för
byggnad af statsbanan från Östersund till Ströms vattudal, (232.)

108:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående godkännande
af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (240.)

Finansdepartementet.

114:o Riksdagens skrifvelse af den 8 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning
af stämpelpliktiga handlingar och kontrollen därå. (28.)

122:o af den 6 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm samt
ett inom Riksdagen väckt förslag i ämnet. (64.)

125:o af den 2 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser rörande
tullen å brännvin och sprit samt vin. (98.)

- 1908 -

246

12 7:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, i anledning af väckt motion om ändring
af §§ 5 och 6 i tulltaxeunderrättelserna. (100.)

128:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående framläggande af förslag till lag om s. k. emissionsbanker. (103.)

129:o af den 6 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (104.)

142:o af den 24 maj, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skatt å fin stärkelse, tillverkad af importerade råämnen. (180.)

145:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordningar om frihamn och om frilager. (183.)

155:o af den 30 maj, angående undersökning och utredning rörande landtarbetarnes
lefnadsförhållanden. (222.)

Ecklesiastikdepartementet,

164:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1907, angående vidtagande af åtgärder
för införande af undervisning i skogsvård vid folkskolorna på landsbygden. (90.)

169:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

J ordbruksdepartementet.

187:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter
till inköp af allmänningsskogar. (77.)

210:o af den 22 maj, i anledning af väckta motioner angående undervisningen i
landthushållning. (178.)

21 l:o af den 24 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
(185.)

III.

Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Majrl anhängig gjorts genom
skrivelser från Riksdagen före år 1907 men vid 1906 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1907*).

Justitiedepartementet.

1 :o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Kungl. Maj:t liar den 3 maj 1907 beslutat, att handlingarna i ärendet skulle öfverlämnas
till den för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar
den 5 oktober 1906 tillsatta kommitté för att komma under öfvervägande vid utförande
af dess uppdrag.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

3 ro af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

4:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet. (119.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad nedan under 25:o meddelas.

5:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med
afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1908 —

248

6:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1897, angående vidtagande af åtgärder
för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom
landet. (82.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändring i
lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895. (88.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

8:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

9:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga.
(102.)

Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

10:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser
till skydd för det fria arbetsaftalet. (52.)

Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

11 :o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad
lagstiftning om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för vidare behandling.

12:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena mellan kommuner
och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

Proposition med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning in. m. afläts
till - Riksdagen den 1 februari 1907. (Jämför ofvan I: 19:o.)

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af
jämväl andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet
till sin uppgift. (101.)

Högsta domstolens utlåtande har den 27 mars 1907 infordrats öfver förslag till
lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet och vissa därmed
sammanhörande lagförslag. Sedan högsta domstolens utlåtande afgifvits den 28
november 1907, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad
'' lydelse af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning

och jordafsöndring samt 6 § i lagfartslagen. (127.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här nedan under 25:o meddelas.

1908 —

249

15:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1900, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för åstadkommande af en för bättrad

lagskipning i vissa skuldfordringsmål. (9.)

Proposition med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående afläts till
Riksdagen den 22 februari 1907. (Jämför ofvan I: 12:o.)

16:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11

kapitlet strafflagen. (65.)

Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för vidare behandling.

17:0 af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till
befrämjande af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld. (66.)

Vid utarbetande af de lagförslag, som den 31 december 1907 afgifvits af lagberedningen,
har hänsyn tagits till ifrågavarande framställning.

18:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring
af 117 § i Kungl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket den
9 november 1866. (27.)

Kungl. Maj:t har den 3 maj 1907 beslutat, att handlingarna i ärendet skulle öfverlämnas
till den för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar
den 5 oktober 1906 tillsatta kommitté för att komma under öfvervägande
vid utförande af dess uppdrag.

20:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap.
4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga
lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

21 :o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 35 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875. (37.)

Vid utarbetande af de lagförslag, som den 31 december 1907 afgifvits af lagberedningen,
har hänsyn tagits till förevarande framställning.

22:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)
Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Hilesdag. d2

250

23:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner
om ändring i gällande bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)
Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

24:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående revision af
de s. k. krigslagarne. (121.)

Det från högsta domstolen i ärendet infordrade utlåtande har afgifvits den 20 november
1907; och är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

25:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Propositioner hafva till Riksdagen aflåtits dels den 10 januari 1907 med förslag
till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord på landet inom
Norrland och Dalarne samt med förslag till lag angående ändring i 20 § 1 mom.
och 22 § af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896, dels och, sedan högsta domstolen afgifvit utlåtande jämväl öfver förslag
till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne, den
9 april 1907 med förslag till lag i detta ämne. (Jämför ofvan I: 29, 30 och 31.)

I öfrigt har ärendet ej under år 1907 varit föremål för behandling.

26:o af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7

kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

27:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande
af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom. (41.)

De i ärendet infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

28:o af den 29 april 1902, i anledning af väckt motion angående bestämmelser
i fråga om revision af aktiebolags och registrerade föreningars för
ekonomisk verksamhet räkenskaper och förvaltning. (52.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

29:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring i vissa

delar af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den
27 juni 1896. (62.)

Ärendet har under år 1907 ej vant föremål för vidare behandling.

30:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet har under år 1907 ej undergått någon behandling.

31:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)
Statskontorets i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

1908 —

251

32:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1902, i anledning af Kung!. Majrts
proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och
20 kap. 3 § strafflagen. (87.)

Kung! Maj:t har den 4 oktober 1907 anbefallt kommerskollegium, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen att afgifva utlåtanden öfver Riksdagens ifrågavarande framställning.

33:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt
angår den vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan
om ett vidsträcktare användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1907 ej undergått någon behandling.

34:o af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till
lag, innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till
lag angående ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28
juni 1895. (135.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej afgifvit yttrande och
förslag.

35:o af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

• 36:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)
Ärendet har under år 1907 ej undergått vidare behandling.

37:o af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändringar i
lagstiftningen angående aktiebolag. (32.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

38:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9
kap. 1 § giftermålsbalken in. m. (33.)

Ärendet har under år 1907 ej undergått någon behandling.

39:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart
å fång till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Vid utarbetande af de lagförslag, som lagberedningen afgifvit den 31 december 1907,
har hänsyn tagits till ifrågavarande framställning.

40:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

— 1908 —

252

Efter det fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande inkommit — däri styrelsen
tillkännagifvit, att styrelsen låtit införa torfeldning vid eu del fångvårdsanstalter,
där sådan eldning ansetts kunna ske utan någon mera afsevärd olägenhet,
äfvensom anmodat Kungl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att med uppmärksamhet
följa torfindustriens utveckling och, så snart ett dugligt torffabrikat kunde erhållas,
därom lämna styrelsen underrättelse -—- har Kungl. Maj:t, vid föredragning den 8 mars
1907 af Riksdagens förevarande framställning, funnit godt låta vid fångvårdsstyrelsens
anmälan i ärendet bero.

41:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion
angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)
Vid utarbetande af de lagförslag, som lagberedningen afgifvit den 31 december
1907, har hänsyn tagits till denna framställning.

42:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar
af inteekningslagstiftningen. (56.)

Vid utarbetande af de lagförslag, som lagberedningen afgifvit den 31 december 1907,
har hänsyn tagits till denna framställning.

43:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet har under år 1907 ej undergått någon behandling.

44:o af den 28 april 1903, i fråga om en administrativ högsta domstol. (75.)
Sedan den i ärendet anbefallda utredning inkommit, har ärendet inom departementet
varit under behandling, därvid biträdt personer, som jämlikt Kungl. Maj:ts medgifvande
af departementschefen tillkallats.

45:o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)
Ärendet har under år 1907 ej undergått vidare behandling.

46:o af den 20 maj 1903, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (109.)
Ärendet har i den del, hvarom här är fråga (angående ersättning åt nämndemän för
biträde vid vägsyner), under år 1907 öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

47:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet har under år 1907 icke varit föremål för någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

48:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till
ändrad lydelse af 17 kap. 7 § liandelsbalken. (24.)

Kommerskollegium har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande i ärendet.

— 1908 —

253

49:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion
angående tillägg till § 21 i grufstadgan. (33.)

Efter det högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, har proposition
däri till Riksdagen aflåtits den 27 mars 1907. (Jämför ofvan I: 32:o)

50:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af § 136 i skiftesstadgan
m. m. (34.)

Vid anmälan den 3 maj 1907 af Riksdagens förevarande framställning har Kung!.
Maj:t beslutit öfverlämna densamma till den kommitté, som den 5 oktober 1906
undfått uppdrag att företaga en fullständig revision af skiftesstadgan och därmed
sammanhörande författningar; och skulle kommittén vid utförande af sitt berörda
uppdrag hafva att taga under ompröfning jämväl den ändring i skifteslagstiftningen,
som kunde ifrågakomma i anledning af Riksdagens nu öfverlämnade framställning.

Vid utarbetande af de lagförslag, som lagberedningen afgifvit den 31 december
1907, har hänsyn tagits till samma framställning.

51 :o af samma dag, i anledning af väckt motion angående undanskjutande i
mindre bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och
uppfostran. (37.)

Ärendet har under år 1907 ej varit föremål för någon behandling.

52:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Majrts pröfning.

53:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
i syfte att område, hvarå lifligare byggnadsverksamhet är att emotse, må
kunna regleras redan innan detsamma erhållit större sammanträngd befolkning.
(39.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 12:o meddelats.

54:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna
motioner. (65.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

55:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst
expropriation förvärfva mark för linbaneanläggningar i vissa fall. (66.)
Ärendet har under år 1907 icke undergått någon behandling.

56:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående omarbetning i vissa hänseenden
af gällande bestämmelser om tillsättning af prästerliga tjänster. (69.)
Sedan särskilde kommitterade den 9 november 1907 afgifvit förslag till ändrade be —

1903 -

254

stämmelser angående tillsättning af prästerliga tjänster, har Kungl. Maj:t den 26
november 1907 anbefallt dels samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium
och hofkonsistorium att afgifva utlåtanden öfver ofvannämnda betänkande
och förslag, dels fångvårdsstyrelsen och öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
att däröfver afgifva yttranden, den förra i hvad angår rättigheten för de vid de
centrala straff- och arbetsanstalterna anställda predikanter att utan förslag hos
Konungen söka vissa kyrkoherdetjänster och den senare i hvad angår den förändrade
ställning lärarna vid de allmänna läroverken enligt kommitterades förslag skulle
komma att intaga vid tillsättning af prästerliga tjänster, dels ock domkapitlen i
Karlstads, Härnösands och Luleå stift att efter vederbörandes hörande afgifva utlåtanden,
huruvida de prästerliga beställningar inom nämnda stift, hvilka, på sätt
ofvanberörda betänkande angifver, för närvarande tillsättas af domkapitlet utan val
af församlingarna, må kunna tillsättas i den för tillsättning af prästerliga tjänster i
allmänhet föreskrifna ordning.

57:o Riksdagens skrifvelse af den 15 april 1904, i anledning af väckt motion
angående formen för äktenskaps ingående. (74.)

Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver förslag till lag om äktenskaps
afsittande, har proposition i ämnet den 31 december 1907 aflåtits till Riksdagen.

58:o af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Den i ärendet tillsatta kommitté har ännu icke afgifvit förslag i detta ämne.

59:o af den 19 maj 1904, i anledning-af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t dels med begäran'' om framläggande af förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilde, dels
ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903. (166.)

Kungl. Maj:t har den 15 november 1907 förordnat, att kammarkollegium och
domänstyrelsen skulle anbefallas att gemensamt afgifva utlåtande i förevarande ärende.

60:o af den 11 mars 1905, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
för stäfjande af illojal konkurrens. (20.)

Ärendet har under år 1907 icke undergått någon behandling.

61 :o af den 28 mars 1905, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga
kraft ägande utslag i brottmål. (45.)

Sedan de i sist afgifna förteckning omförmälta utlåtandena numera inkommit, beror
ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

62:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ambulatorisk handel
med tobak å gator och allmänna platser. (46.)

- 1908 -

255

Kungl. Maj:t har den 29 november 1907 anbefallt öfverståthållareämbetet äfvensom
Kung!. Maj:ts samtlige befallningshafvande att afgifva utlåtanden öfver Riksdagens
förevarande framställning, Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter vederbörande magistraters
hörande.

63:o Riksdagens skrifvelse af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning
af kungörelsers uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

64:o af den 13 april 1905, i anledning af väckt motion om inskränkning i
förmånsrätt för ränta å intecknad fordran. (62.)

Vid utarbetande af de lagförslag, som den 31 december 1907 afgifvits af lagberedningen,
har hänsyn tagits till förevarande framställning.

65:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1907 icke undergått någon behandling.

66:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående konsumtionsföreningar
med syfte att sälja varor äfven till andra än föreningsmedlemmar.
(129.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

67:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om försäkringsaftal. (132.)

Sedan det från försäkringsinspektionen infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

68:o af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel,
industri och sjöfart. (182.)

Ärendet har under år 1907 icke varit föremål för någon behandling.

69:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 60 § regeringsformen. (183.)

Ärendet har under år 1907 icke varit föremål för någon behandling.

70:o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om proportionellt
valsätt vid val af Riksdagens utskott m. m. (184.)

Den 31 december 1907 har proposition i ämnet aflåtits till Riksdagen.

71:o af den 20 februari 1906, i anledning af väckt motion angående lagstadgad
stängningstid för handelsbutiker. (13.)

- 1908 -

256

Sedan de i sist afgifna förteckning omfönnälta utlåtandena inkommit, beror ärendet
på Kungl. Maj:ts pröfning.

72:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1906, i anledning af väckta
motioner angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande
af förslag till lag rörande invallning. (14.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke afgifvit förslag i
ämnet.

73:o af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (40.)

Den i ärendet tillsatta kommitté har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

74:o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion angående sluten omröstning
vid prästval. (56.)

Samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium hafva afgifvit
infordrade utlåtanden i ärendet. I öfrigt hänvisas beträffande denna skrifvelse
till hvad här ofvan under 56:o meddelas.

75:o af den 12 april 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till lag i anledning af Sveriges anslutning till den internationella
godstrafikkonventionen. (78.)

Sedan diplomatiska underhandlingar blifvit förda angående Sveriges anslutning till
ifrågavarande konvention, hvilka underhandlingar ledt därtill att de stater, mellan
hvilka fördraget är gällande, lämnat sitt bifall'' till Sveriges anslutning, har Kungl.
Maj:t den 22 november 1907 utfärdat lag i ämnet.

76:o af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande
af bortkomna handlingar. (97.)

De kommitterade, åt hvilka, enligt hvad sist afgifna förteckning förmäler, ifrågavarande
framställning öfverlämnats, hafva ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

77ro af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision
af konkurslagen m. in., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)
Kungl. Maj:t har den 21 juni 1907 beslutit uppdraga åt eu kommitté att företaga
en revision af gällande konkurslagstiftning.

78:o af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl.
brefvet den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

79:o af den 17 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående rösträtt
för kvinnor vid val till Andra kammaren. (148.)

Den enligt sist afgifna förteckning i ärendet infordrade utredning har ännu icke inkommit.

— 1908 —

257

80:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad l^^delse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen
samt §§10 till och med 22 äfvensom §§25 och 38 riksdagsordningen,
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen. (151.)
Ny proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 30 januari 1907. (Jämför ofvan
I: 25:o.)

81 :o af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
häradshöfdingarnes tjänstledighet samt skärpta kompetens villkor för
erhållande af domareförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1907 icke undergått någon behandling.

Af dessa ärenden äro således de under 12:o, 15:o, 40:o, 49:o, 53:o, 57:o,

70:o, 75:o och 80:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o,

3:o, 7:o, 8:o, 17:o, 19:o, 21:o, 27:o, 28:o, 31:o, 32:o, 34:o, 37:o, 39:o, 41:o,

42:o, 44:o, 48:o, 50:o, 56:o, 58:o, 59:o, 62:o, 64:o, 66:o, 72:o, 73:o, 74:o, 76:o,

77:o och 79:o antecknade föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen
eller särskilde kommitterade, det under 46:o omförmälta öfverlämnadt till
annat departement och de öfriga på pröfning beroende.

Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i gällande förordning angående stämpelafgiften.
(152.)

Vidkommande denna skrifvelse, hvilken öfverlämnats till utrikesdepartementet, i hvad
den afsåge utverkande för svenska försäkringsbolag af vissa förmåner i utlandet, har
meddelats, att underhandlingar, som för berörda ändamål inledts med Danmark,
ledt till det resultat, att en författning i Danmark utfärdats, hvarigenom det af
Riksdagen afsedda syfte vunnits, samt att ärendet därefter afskrifvits från vidare
behandling i utrikesdepartementet.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till
landtförsvaret. (63.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 33

258

Ärendet är hyllande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang
med frågan om ny inkvarteringsförordning.

2:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf
till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 19 maj 1904, angående uttagningen till tjänstgöring af icke vapenföre
värnpliktige. (164.)

4:o af den 15 mars 1905, i anledning af väckt motion om afskaffande af de
i 32 § värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)

De under 3:o och 4:o upptagna ärendena äro öfverlämnade till arméfördelningseheferna
m. fl. för ytterligare utredning och torde därefter komma att pröfvas af Kungl.
Maj:t i sammanhang med andra ifrågasatta ändringar i värnpliktslagen.

5:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)
I ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af generalstabens hemliga
handlingar, har från öfverintendentsämbetet infordradt yttrande och förslag ännu icke
inkommit.

6:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(87.)

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1907 uppdragit åt en kommission, benämnd arméns
kasernbyggnadsnämnd, att handlägga ärenden rörande uppförande af nya kasernetablissemang.

7:o af den 25 maj 1906, i fråga om mera betryggande garantier för utförande
på ett tillfredsställande sätt af byggnader för arméns behof. (187.)

8:o af den 27 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande af medel till uppförande af nya byggnader för armén. (195.)
Kungl. Maj:t har den 14 juni 1907 uppdragit åt en kommission, benämnd arméns
kasernbyggnadsnämnd, att handlägga ärenden rörande uppförande af nya kasernetablissemang.

Äf dessaj_ärenden äro alltså de under 6:o, 7:o och 8:o upptagna af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, de under l:o, 3:o och 4:o omförmälta föremål för vidare utredning,
det under 5:o antecknade föremål för särskildt yttrandes afgifvande och det under
2:o upptagna på pröfning beroende.

— 1908

259

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning
i utlandet. (120.)

De i ämbetsberättelsen till 1903 års Riksdag omförmälta sakkunnige, Indika på
grund af Kungl. Maj:ts beslut den 17 oktober 1902 af chefen för sjöförsvarsdepartementet
tillkallats för att inom departementet biträda vid en revision af gällande
skeppsmätningsförfattningar, hafva nu afslutat sitt arbete. Den 9 februari 1907
afgåfvo nämligen de sakkunnige betänkande och förslag i fråga om skeppsmätningsförfattningarna.
Häröfver infordrades den 4 påföljande april utlåtande från kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, men sådant utlåtande har ännu icke inkommit.
Den 27 mars 1907 afgåfvo de sakkunnige särskilda utlåtanden och förslag dels angående
särskilda mätbref för fart genom Suezkanalen och dels i fråga om föreslagen
ny lagstiftning rörande appendixmätbref. Frågan om särskilda mätbref för fart genom
Suezkanalen afgjordes den 31 augusti 1907 och utfärdades därom författning. I
fråga om föreslagen ny lagstiftning rörande appendixmätbref afgåfvo kommerskollegium
och generaltullstyrelsen den 30 juli 1907 infordradt utlåtande, och beror ärendet i
denna del på föredragning inför Kungl. Maj:t.

2:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1905 års Riksdag omförmälta, den 13 december

1904 från direktionen öfver flottans pensionskassa infordrade utlåtande den 29 maj

1905 afgifvits, beror ärendet fortfarande på Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

3:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af
timmer sjöledes m. m. (80.)

Detta ärende har öfverlämnats till finansdepartementets handläggning.

4:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1 902. (108.)
De i ämbetsberättelsen till 1906 års Riksdag omförmälta, från marinförvaltningen
den 25 januari 1905 infordrade upplysningar i detta ärende hafva lämnats med förvaltningens
ämbetsskrifvelse den 19 december 1905; och beror ärendet på Kungl.
Maj:ts afgörande.

5:o af den 25 maj 1906, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret. (141.)

— 1908 -

260

Sedan Kungl. Maj:t den 14 december 1906 fastställt nya stater för skeppsgossekåren
och för skeppsgosseskolan, samt 1907 års Riksdag anvisat medel till ordnande
af religionsundervisning i skeppsgosseskolan, har Kungl. Maj:t den 17 maj 1907
fastställt bestämmelser för skeppsgossekåren i Marstrand äfvensom den 14 juni
1907 meddelat föreskrifter i afseende å ordnande af berörda undervisning.

Af dessa ärenden äro alltså det under 5:o antecknade slutligen afgjordt, det
under 3:o omförmälta öfverlämnadt till annat departementet och de öfriga beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

Civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande
resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet
med statens medel. (87.)

Anmäldes jämte det i punkt 17 här nedan omförmälta ärende ånyo den 13 december
1907, därvid nytt resereglemente utfärdades.

2:o af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och. förvaltning under år 1897. (103.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtandet
öfver skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i Hälsingborg
för visst öfvertidsarbete.

3:o af den 15 maj 1901, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i anledning af
en ansökning om koncession å anläggning af järnväg från Kiruna station vid
statsbanan mellan Gellivare och Riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens
län. (85.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och
Dalarne. (128.)

Det från kammarkollegium den 27 november 1906 infordrade, i senaste ämbetsberättelsen
omförmälta utlåtande har ännu ej inkommit.

5:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd för djur
vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid
järnvägarna m. m. (80.)

- 1908 —

261

Sedan den i senaste Embetsberättelse!! omförmälta kommitté i sitt betänkande och förslag,
som till Kung! Maj:t den 12 november 1907 inkommit, afgifvit yttrande i detta ärende,
är detsamma beroende på vidare utredning.

7:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosam ma
könssjukdomars spridning. (87.)

Den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommittén bär ännu ej inkommit
med förslag.

8;o af den 16 maj 1903, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901. (101.)

Ärendet, i hvad det afser Riksdagens framställning om utdelandet af fribiljetter för resor
å statens järnvägar, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

9:o af den 18 maj 1903, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkaredistrikt.
(132.)

Sedan den af Kungl. Maj:t den 17 juni 1904 tillsatta kommitté för frågans utredning
den 10 september 1907 inkommit med betänkande och förslag i ämnet, anmäldes ärendet
ånyo den 4 påföljande oktober, därvid Kungl. Maj:t anbefallde dels Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län att, efter det vederbörande landstings yttrande
inhämtats samt inom länen anställde förste provinsialläkare och provinsialläkare blifvit i
ärendet hörda, med de sålunda afgifna yttrandena äfvensom eget utlåtande till Kung! Maj:t
inkomma, dels ock medicinalstyrelsen att skyndsamt afgifva utlåtande öfver de i betänkandet
föreslagna förändrade bestämmelser i fråga om tillsättande af provinsialläkaretjänster.

Af de sålunda infordrade utlåtandena har endast medicinalstyrelsens inkommit.

10:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts rätt
att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till lag
om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till lag om
ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)

Det från försäkringsinspektionen den 19 maj 1906 infordrade utlåtande har ännu ej inkommit.

1 l:o af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion å enskilda järnvägars
rullande materiel. (14.)

— 1908 -

262

Sedan den af Kungl. Maj:t den 31 december 1904 tillsatta kommitté den 12 november
1907 inkommit med betänkande och förslag i ämnet, är ärendet beroende på vidare utredning.

12:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1904, angående åtgärder till förekommande
af att järnvägsanläggning må kunna förhindra eller försvåra jords afdikning. (106.)
Sedan kommittén för utarbetande af förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning
och därmed sammanhängande ämnen den 20 januari 1907 inkommit med en framställning
i ärendet, remitterades detsamma den 4 påföljande februari till järnvägsstyrelsen
och till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af utlåtanden, af hvilka
endast det från järnvägsstyrelsen infordrade inkommit.

13:o af samma dag, angående utredning af emigrationsfrågan m. m. (107.)
Anmäldes ånyo den 30 januari 1907, därvid uppdrogs åt förste aktuarien, filosofie
doktorn G. Sundbärg att dels företaga undersökning, huruvida anledning förefunnes att
till samtliga Kung], Maj:ts befallningshafvande utsträcka den öfverståthållareämbetet
samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län åliggande
skyldighet att rnånatligen lämna meddelanden angående antalet utvandrare till
främmande världsdel, hvilka under månaden från hamn inom länet befordrats till utlandet,
dels i enlighet med närmare angifna grunder och med ledning af redan befintligt
material verkställa en statistisk-historisk utredning af emigrationsfrågan, dels afgifva
förslag till de ändringar i gällande lagstiftning rörande emigrationen, som kunde vara
af behofvet påkallade, dels ock till chefen för civildepartementet inkomma med plan
för bedrifvande af ifrågasatt utredning angående de orsaker, som kunde anses leda till
den allt fortfarande stora emigrationen från riket och därmed sammanhängande spörsmål,
samt därefter i enlighet med de bestämmelser, chefen för nämnda departement
meddelade, verkställa jämväl berörda utredning.

De sålunda anbefallda utredningarna pågå.

14:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 14 april 1905, angående understöd åt äldre barnmorskor. (64.)
Sedan det från statskontoret den 22 mars 1906 infordrade utlåtande den 9 mars 1907
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts pröfning.

16:o af samma dag, angående åtgärder till förekommande eller lindring af olägenheterna
för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden. (65.)
Ärendet har för vidare behandling öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

17:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

- 1908 -

263

Ärendet, i hvad det rörer civildepartementets föredragning, anmäldes i samband med
ärendet under punkten l:o af denna förteckning.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående
ändringar i lagen om försäkringsrörelse. (128.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 18 maj 1905, angående beviljande af ytterligare låneunderstöd för
anläggning af järnväg från Orsa till Sveg. (152.)

Anmäldes ånyo den 12 april 1907, därvid meddelades af skrifvelsen föranledda bestämmelser
rörande kostnadsberäkningar och kontroll öfver enskilda med statslån understödda
j ärn vägsanläggningar.

20:o af den 24 april 1906, i anledning af väckt motion angående befogenhet för
riksförsäkringsanstalteu att för arbetare, som i anstalten fönsäkras för olycksfall
i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet.
(81.)

Anmäldes ånyo den 15 februari 1907, därvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till
Riksdagen. (Jämför ofvan 1: 96:o.)

21 :o af den 8 maj 1906, angående bestämmelserna om rang. (103.)

Utredningen af detta ärende är ännu ej afslutad.

22:o af den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.)

Sedan inom civildepartementet af tillkallad sakkunnig person utarbetats förslag till reglemente
för polispersonalen i riket, har genom remisser den 20 juni 1907 öfverståthållareämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen anbefallts att, efter inhämtande
af yttranden från magistrater och stadsstyrelser, polismästare och styrelser för
municipalsamhällen inom länen, afgifva utlåtanden öfver berörda förslag, hvilka utlåtanden
ännu ej fullständigt inkommit.

23:o af den 23 maj 1906, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte bufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (142.)

Sedan kommerskollegium fullgjort, hvad kollegium genom Kungl. Maj:ts beslut den 22
juni 1906 fått sig anbefalldt, anmäldes ärendet den 20 september 1907, därvid kungörelse
angående understöd af statsmedel för år 1907 till befrämjande af den offentliga
arbetsförmedlingen i riket utfärdades samt i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

Den utredning med förslag, som den 22 juni 1906 i anledning af 57 punkten i
skrifvelsen infordrats från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, har ännu
ej inkommit.

24:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk
äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m. (171.)

— 1908 —

264

Anmäldes ånyo den 22 februari 1907, därvid kommittén för afgifvande af förslag rörande
reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. anbefalldes att
yttra sig i förevarande ämne; och sedan kommitténs yttrande den 11 påföljande november
inkommit, remitterades detsamma till vederbörandes utlåtanden, af hvilka de flesta ännu
ej inkommit.

Af dessa ärenden äro sålunda de under l:o, 17:o, 19:o och 20:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 2:o, 4:o, 6:o, 7:o, 9:o, 10:o, ll:o, 12:o, 13:o,
21:o, 22:o, 23:o och 24:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller
för särskild utredning, det under 16:o antecknade öfverlämnadt till annat departement
och de öfriga på pröfning beroende.

Finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Kommerskollegium har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit med utlåtande öfver det af
kommittén för utredning af frågan om förbättradt pensioneringssätt för sjömän afgifna betänkande
med förslag.

2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Den af Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta sjöfartskommittén har ännu icke
afgifvit yttrande och förslag.

3:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

Den 12 januari 1907 aflät Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension. (Jämför ofvan I: 138:o.)

4:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Kungl. Maj:t har den 5 juli 1907 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla
sakkunnige för att inom departementet biträda med åstadkommande af utredning och
afgifvande af förslag i ämnet.

5:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

Den 12 juli 1907 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning angående de slag af papper,
bläck, skrifmaskin- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas.

- 1908 —

265

8:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående
ändrade grunder för den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

7:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Sedan kommerskollegium afgifvit utlåtande i fråga om dispaschörsinstitutionen, har Kung!.
Maj:t anbefallt statskontoret att i ärendet inkomma med yttrande.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1907 låtit utfärda förordning angående taxor å
hamnafgifter och förordning angående taxor å grundpenningar.

8:o af den 10 maj 1899, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af staten m. m. (121.)
Den 12 januari 1907 aflat Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension, (jämför ofvan I: 138:o.)

9:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket
indragna hospitalsräntor m. m. (140.)

Sedan statskontoret numera afgifvit yttrande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

10:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)
Kommerskollegium har ännu icke inkommit med det infordrade yttrandet.

11 :o af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser om arfsskatts
utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af timmer
sjöledes m. m. (80.)

Dfverlämnadt från sjöförsvarsdepartementet.

Den 1 november 1907 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för sjöförsvarsdepartementet
och chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunnige personer för verkställande
.af utredning i ämnet.

13:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)

Den i föregående förteckningar omförmälta kommitté har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

14:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och
Dalarne. (128.)

Sedan de tillkallade sakkunnige för verkställande af utredning och afgifvande af förslag
till förändrade bestämmelser angående beskattning af skog numera afgifvit förslag i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1908 års Riksdag.

266

15:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1902, i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande provision vid försäljning af stämplar. (57.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

16:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak ock tobaksfabrikat. (98.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

17:o af den 20 maj 1902, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen. (141.)
Den i föregående förteckningar omförraälta kommitté har ännu icke afgifvit utlåtande och
förslag.

18:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen med
artificiella sötämnen. (143.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

19:o af den 20 februari 1903, i anledning af justitieombudsmannens framställningom
kontrollen öfver stämpeluppbörden. (10.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

20:o af den 28 februari 1903, i anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder,
som kunde föranledas af beslutade tullförhöjningar i främmande länder. (16.)
Denna skrifvelse är icke vidare på Kung]. Maj:ts pröfning beroende.

2l:o af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner om revision af lagen
angående skydd mot yrkesfara m. m. (27.)

Den i ämbetsberättelsen till 1906 års Riksdag omförraälta kommitté har icke afgifvit utlåtande
och förslag.

22:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den 12 juli 1907 hav] Kungl. Maj:t uppdragit åt den af Kungl. Maj:t enligt beslut
den 13 juli 1906 tillsatta kommitté för utarbetande af förslag till ny lagstiftning
angående jords torrläggning m. m. att verkställa utredning och afgifva förslag i anledning
af Riksdagens förevarande skrifvelse.

23:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens .järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

24:o af den 22 april 1903, med anledning af väckta motioner angående beskattning
af utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar. (59.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts pröfning.

25:o af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets officiella
statistik. (130.)

Den i föregående förteckningar omnämnda kommitté har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

- 1908 —

267

26:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1904, i anledning af vackt motion
om viss ändring i bevillniugsförordningen i fråga om gift kvinnas beskattning.
(85.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

27:o af den 13 mai 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och lyfta
i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.

28:o af den 14 maj 1904, med begäran om utredning och förslag till afhjälpande
af vissa missförhållanden i afseende å stämpelbeläggning af köp af fast egendom
m. m. (146.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 17 maj 1904, angående dels förändrad lydelse af 33 § bevillningsförordningen
dels ock ändrade föreskrifter rörande bevillning för inkomst af
kanalanläggning och järnvägsdrift. (153.)

Den 15 februari 1907 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen med förslag till
ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

30:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
sjöfartslagstiftning. (155.)

Den i föregående förteckning omförmälta kommitté har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

31:o af den 31 mars 1905, angående revision af de författningar, som afse priskuranters
och markegångstaxors upprättande. (51.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke afgifvits.

32:o af den 12 april 1905, i anledning af väckta motioner angående förändrade
bestämmelser i fråga om beskattning af inkomst af skog. (59.)

33:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätten att idka realisation
och gårdfarihandel. (61.)

Det från kommerskollegium infordrade yttrandet har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

34:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

Den 15 februari 1907 har Kungl. Maj:t förordnat, att den från det å sjunde hufvudtiteln
uppförda anslag till byggnader och reparationer hittills utgående afgift till underhåll

— 1908 -

268

af viss del af vägen mellan Drottningholm och Haga lustslott skulle för framtiden besparas
statsverket.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1905, i anledning af väckta motioner i
fråga om utredning och förslag angående inlösen af de frälseräntor, h vilkas
inlösande ej åligger statsverket. (120.)

Sedan det från samtliga Kung!. Maj:ts befallningshafvande infordrade utlåtandet numera
inkommit, har Kung!. Maj:t anbefallt kammarkollegium att i ärendet afgifva yttrande, men
har sådant yttrade icke ännu afgifvits.

36:o af deu 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler för utrikesdepartementet
in. m. samt angående uppförande af ny byggnad för Kung!..
Majrts kansli m. m. (170.)

Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

37:o af den 19 maj 1905, angående beskattningen af socker. (178.)

Det i föregående förteckning omförmälta förslag till bestämmelser rörande beviljande af
frihet från sockerskatt för socker, som användes vid tillverkning af vissa slag af exportvaror,
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

38:o af samma dag, angående en inkomstskatt för år 1906. (180.)

Den 15 februari 1907 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen med förslag
till förordning om inkomstskatt. (Jämför ofvan I: 130.)

39:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Sedan det från kommerskollegium infordrade utlåtandet numera inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

40:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Det i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning om verkställande af utredning,
i Indika afseenden reglering af den till vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen
borde äga rum, från kommerskollegium infordrade yttrandet har ännu icke inkommit.

41:o af den 12 maj 1906, i anledning af väckt motion om bestämmande af tullen
å maskiner och verktyg efter vikt m. m. (129.)

Tulltaxekommittén, som erhållit uppdrag att i anledning af denna skrifvelse afgifva yttrande
och förslag i ärendet, har ännu icke fullgjort detta uppdrag.

42:o af samma dag, i anledning af väckt motion rörande tullbehandliugen af vissa
för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter (130.)

— 1908 —

269

Tulltaxekommittén, som erhållit uppdrag att i anledning af denna skrifvelse afgifva yttrande
och förslag i ärendet, har ännu icke fullgjort detta uppdrag.

43:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1906, i anledning af väckta motioner
om viss ändring i förordningen angående tillverkning och beskattning af maltdrycker
m. m. (132.)

Den 8 mars 1907 har Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition med förslag till
förordning angående tillverkning och beskattning af maltdrycker. (Jämför ofvan 1:154:o.)

44:o af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion om afskrifning af återstående
köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas. (133.)
Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

45:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om ändrad
lydelse af vissa §§ i förordningen den 3 december 1897 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst m. m. (168.)

Den 15 februari 1907 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen med förslag
till ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (Jämför ofvan
T: 129:o.)

46:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften dels ock i ämnet
väckta motioner. (170.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

47:o af den 25 maj 1906, angående inrättande inom generaltullstyrelsen af en byrå
för lämnande af upplysningar i tulltekniskt afseende. (189.)

Den 1 februari 1907 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan 1:137:o.)

Af dessa ärenden äro de under 3:o, 5:o, 8:o, 20:o, 29:o, 34:o, 38:o, 43:o, 45:o
och 47:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afbörda, de under l:o, 2:o, 4:o, 7:o. 10:o,
12:o, 13:o, 17:o, 21:o, 22:o, 25:o, 27:o, 30:o, 31:o, 33:o, 35:o, 40:o, 41:o, 42:o och
44:o antecknade föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning samt
de, öfriga beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(75.)

Ärendet beror delvis på Kungl. Maj:ts pröfning. (Jämför uppgifterna under 9:o
bär nedan.)

- 1908 -

270

2:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner
angående ändring i prästerskapets aflöningsförhållanden. (62.)

Sedan Kung!. Maj:t den 29 november 1906 bemyndigat departementschefen att för
beredning af vissa delar af förslagen tillkalla förutom förut anmodade kammarrådet

K. Rydin högst två andra sakkunnige, har departementschefen den 5 april 1907
anmodat kammarrådet V. Dyberg att biträda departementschefen vid beredande till
föredragning af ifrågavarande ärende, i hvad det afser förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor. Ett inom ecklesiastikdepartementet
utarbetadt förslag har af Dy b er g föredragits i högsta domstolen,
hvars yttrande ännu icke inkommit.

3:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Departementschefen har den 4 december 1907 uppdragit åt direktören Sven Nissvandt
att jämte förut tillkallade förste revisorn K. Beckman såsom sakkunnig biträda
departementet vid uppgörande af förslag till nytt formulär för universitetets i
Uppsala hufvudbok. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 14 maj 1899, i fråga om upphörande af det från viss jord i

Skåne, Halland och Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta.
(139.)

Kammarkollegium har den 5 april 1907 afgifvit infordradt utlåtande i ärendet,
livilket nu är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör
ordnas, har ärendet öfverlämnats till denna kommitté.

6:o af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen.
(130.)

Utredningen fortgår.

7:o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1900. (80.)

- 1808 —

271

Sedan infordradt utlåtande inkommit från öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk,
beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

9:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1902, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska
institutet. (82.)

Sedan Kungl. Maj:t den lo mars 1907 aflatit proposition till Riksdagen angående
vissa anslag med anledning af eu förändrad anordning af det medicinska undervisnings-
och studieväsendet, samt Riksdagen enligt skrifvelse den 31 maj 1907 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel anvisat anslag
för ändamålet, har Kungl. Maj:t den 28 juni 1907 utfärdat stadga angående medicinska
examina.

Sedan från kanslern för rikets universitet infordradt utlåtande inkommit, har
Kungl. Maj:t den 1 november 1907 utfärdat stadga angående filosofiska examina.

Slutligen bär Kungl. Maj:t den 13 december 1907 utfärdat öfvergångsbestämmelser
till ofvannämnda stadga den 28 juni 1907.

Sedermera hafva de för biträde vid utarbetandet af förslag till stadga angående
medicinska examina tillkallade fem sakkunnige på särskild! uppdrag till Kungl. Maj:t
inkommit med förslag till praktiska utbildningskurser för läkare för behörighet till
vissa tjänstläkarebefattningar äfvensom i samband därmed förslag till vissa ändringar
i stadgan angående medicinska examina. Ärendet i denna del är beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

10:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

De från myndigheter, lydande under ecklesiastikdepartementet, infordrade redogörelserna
i ämnet hafva ännu ej fullständigt inkommit.

ll:o af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling för skolans
behof. (158.)

Från professorn F. Å. Johansson infordradt förslag har ännu ej afgifvits.

12:o af samma dag, angående antecknande i prästbetyg af vitsord om kristendomskunskap.
(160.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 20 maj 1904, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(136.)

Punkten 84, angående bidrag till restaurering af gråbrö dr aklostret i Ystad.
Infordradt yttrande från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har
ännu ej inkommit.

14:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna
för aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

— 1908 -

272

Det från den s. k. seminariekommittén i ärendet infordrade utlåtande bär ännu icke
inkommit.

l5:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1906, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förslag till bestämmelser
om rätt att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut. (25.)

Sedan de från Konungens samtliga befallningshafvande och de ecklesiastiska konsistorierna
infordrade utlåtandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

16:o af den 21 april 1906, angående undervisning i hälsolära vid rikets offentliga
skolor. (79.)

Sedan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk afgifvit infordradt utlåtande i arenhet,
har Kungl. Maj:t den 8 februari 1907 meddelat beslut i detsamma.

17:o af den 23 maj 1906, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (144.)

Punkten 21, angående lönetursberäkning för lektorer vid de tekniska elementarskolorna.

Sedan proposition i ärendet aflåtits till 1907 års Riksdag, bar Kungl. Maj.t
den 28 juni 1907 utfärdat kungörelse i ämnet. (Jämför ofvan I: 169:o.)

Punkten 82, i hvad det rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Sedan anmäldt blifvit att stadsfullmäktige i Stockholm för ifrågavarande poliklinik
anslagit af Riksdagen ifrågasatta medel, bar Kungl. Maj:t den 25 januari
1907 förordnat om utbetalning af det utaf Riksdagen för år 1907 för ändamålet
anvisade belopp.

Punkten 95, angående, öfverlåtande å Växjö stad af viss del utaf folkskoleseminariets
i Växjö tomt med därå befintliga byggnader mot utbyte af annan mark m. in.

Rörande dispositionen af vid 1907 års ingång ännu ej anvisade 85,000 kronor
af det utaf Riksdagen för år 1907 beviljade anslag har Kungl. Maj:t den 8 februari
1907 meddelat föreskrifter.

Punkten 123, angående bestridande af den på Sverige belöpande andelen i
kostnaderna för den internationella jordmätningen.

Kungl. Maj:t har den 18 januari 1907 meddelat föreskrifter angående utbetalande
af Sveriges bidrag för år 1907.

Punkten 110, angående kostnader för viss utredning rörande ecklesiastika
boställen.

Kungl. Maj:t har under år 1907 anvisat de för ändamålet erforderliga beloppen.

Punkten 155, angående bidrag till kostnaderna för den elfte internationella
geologkongressens hållande i Stockholm.

Kungl. Maj:t bar den 28 juni 1907 förordnat om utbetalning af de utaf
Riksdagen för ändamålet anvisade medlen.

- 1908 —

273

18:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj 1906, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsocli
indragningsstaterna. (146.)

Punkterna 20 och 21, i hvad de angå uppförande å allmänna indragningsstaten
af adjunkten vid lägre allmänna läroverket i Sölvesborg Adolf Henrik Hallberg
och teckningslärarinnan vid lägre allmänna läroverket i Söderköping Nanny
Emerentia Sofia Reuterskiöld.

Sedan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk afgifvit infordradt utlåtande
uti ifrågavarande pensionsärenden, har Kungl. Maj:t den 3 maj 1907 meddelat beslut
i desamma.

Af dessa ärenden äro alltså de under 16:o och 17:o upptagna slutligen afgjorda,
de under 3:o, 5:o, 6:o, 10:o, ll:o, 13:o och 14:o antecknade föremål för behandling
af annan myndighet eller särskild utredning samt de öfriga på pröfning beroende.

Jordbruksdepartementet.

1 :o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittéerna hafva ännu icke afgifvit förslag
i ärendet.

2:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafsfiske! vid rikets västkust. (85.)

Ärendet har den 20 juni 1907 remitterats till landtbruksstyrelsen, hvars utlåtande emellertid
ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

3:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Sedan det från högsta domstolen infordrade utlåtande till Kungl. Maj:t inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 8 mars 1907, då Kungl. Maj:t aflat proposition till Riksdagen
med förslag till lag om enskilda vägar på landet. (Jämför ofvan I: 193:o.)

4:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om vissa af landets vattenfall
m. m. (67.)

Kungl. Maj:t har den 17 januari 1907 anbefallt kammarkollegium och domänstyrelsen
att gemensamt uppgöra och inkomma med förslag till författning angående förvaltningen
af svenska statens vattenfall.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag. 35

274

Jämlikt af Kung! Maj:t den 5 juli 1907 erhållet bemyndigande har chefen för
jordbruksdepartementet tillkallat tre sakkunniga personer att inom departementet biträda
vid utarbetandet af förslag till åtgärder för tillgodogörandet af svenska statens vattenfall
äfvensom att, sedan förenämnda från kammarkollegium och domänstyrelsen infordrade utlåtande
inkommit, afgifva slutligt förslag i ämnet; och hafva bemälte sakkunnige den 27
november samma år till departementschefen afgifvit skriftligt förslag angående inrättande
af en särskild styrelse för förvaltningen af statens vattenfall.

6:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1899’, i anledning af väckt motion om
ändringar i gällande lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt en kommitté att utarbeta
förslag till den förändrade lagstiftning dels angående fattigvården och dels angående lösdrifvares
behandling, som kunde finnas erforderlig och lämplig, äfvensom till de ändrade
bestämmelser i andra delar af lagstiftningen, som häraf påkallades. Sådant förslag har
ännu icke inkommit.

7:o af samma dag, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af
kalk m. m. (130).

Kungl. Maj:t aflat till Riksdagen proposition i ämnet den 12 januari 1907. (Jämför
ofvan I: 229:o.)

8:o af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen infordrade utlåtande rörande de delar
af ärendet, i fråga om hvilka Kungl. Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

9:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af skärpta
lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta
barn. (38.)

10:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja vissa med densamma
förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

De i sistberörda två skrivelser omförmälta ärenden anmäldes den 21 juni 1907, därvid
tillsattes den under mom. 6:o här ofvan omnämnda kommitté.

11 :o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

Den uti det af den s. k. Norrlandskommittén afgifna betänkande gjorda framställning angående
anslag till aflöning åt kringresande jordbrukskonsulenter anmäldes den 12 januari
1907, därvid proposition i ämnet afläts. I öfriga delar är ärendet, utom för såvidt det —

1908 —

275

samma, på sätt ämbetsberättelserna till 1906 och 1907 års Riksdagar innehålla, blifvit
afgjordt eller för vidare behandling öfverlämnadt till annat departement, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o Riksdagens skrifvelse af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion
om ändring af 15 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
(32.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid tillsattes den under mom. 5:o -bär ofvan omförmälta
kommitté.

13:o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och Kiruna.
(85.)

•Detta ärende är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

De uti ämbetsberättelsen till 1904 års Riksdag omförmälta infordrade redogörelserna
hafva ännu icke fullständigt inkommit.

15:o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarne. (79.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 20 maj 1903, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (109.)
Öfverlämuad från justitiedepartementet i den del, som angår ersättning åt nämndemän
för biträde vid vägsyner, anmäldes skrifvelsen i samma del den 31 december 1907, därvid
Kungl. Maj:t beslöt, att högsta domstolens yttrande öfver ett inom jordbruksdepartementet
utarbetadt förslag till lag om ändring i 35 § af lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas.

17:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Kungl. Maj:t har deri 21 juni 1907 återkallat den i ämbetsberättelsen till 1904 år Riksdag
omförmälta, domänstyrelsen den 5 juni 1903 gifna befallning, i hvad denna afsett
att verkställa utredning samt till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i anledning
af Riksdagens framställningar i fråga om lagstiftning angående upprättande af
hushållningsplaner för sockenallmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och
Gäfleborgs län; och har Kungl. Maj:t därefter den 5 juli 1907 öfverlämnat ärendet,
utom för såvidt detsamma, på sätt ämberättelserna till 1904 och 1905 års Riksdagar
innehålla, blifvit afgjordt eller öfverlämnadt till annat departement, till behandling af en
kommitté för undersökning af de åtgärder, som borde vidtagas för att åstadkomma en

— 1908 —

276

rätt vård af kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda enskilda skogarna i Norrland
och Dalarne. Kommitténs utlåtande har ännu icke inkommit.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om
ändring af § 5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894. (26.)

Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, remitterades ärendet den
13 juni 1907 till kammarkollegium, hvars utlåtande inkom den 20 påföljande oktober.
Ärendet är nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 22 april 1904, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva viss fastställd bredd. (77.)
Efter det högsta domstolens yttrande öfver ett inom jordbruksdepartementet uppgjordt lag-,
förslag i ämnet blifvit för det ändamål, § 87 regeringsformen innehåller, inhämtadt, aflat
Kungl. Maj:t den 19 april 1907 proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 219:o).

20:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108,)

Sedan det från statskontoret infordrade utlåtandet inkommit, remitterades handlingarna
i ärendet den 15 februari 1907 till den s. k. löneregleringskommittén, hvars yttrande
emellertid ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

21:o af samma dag, angående skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken. (104.)
Sedan chefen för jordbruksdepartementet, jämlikt bemyndigande den 14 juni 1907, tillkallat
tre sakkunniga personer att inom departementet biträda vid ärendets behandling,
hafva bemälta sakkunnige den 4 december 1907 till departementschefen afgifva skriftligt
yttrande i ämnet. Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

22:o af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 § i förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903. (60.)

Kungl. Maj:t har den 21 juni 1907 återkallat den i ämbetsberättelsen till 1905 års
Riksdag omförmälta, domänstyrelsen den 26 april 1905 gifna befallning; och har ärendet
därefter anmälts den 5 juli 1907, därvid tillsattes den under mom. 16:o här ofvan omnämnda
kommitté.

23:o af den 14 april 1905. angående åtgärder till förkommande eller lindring af
olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden. (65.)
Sedan ärendet öfverlämnats från fcivildepartementet, har utlåtande inhämtats från landtbruksstyrelsen.
Därefter har ärendet remitterats till kammarkollegium, hvars yttrande
ännu icke inkommit.

24:o af den 27 april 1905, i anledning af väckta motioner om ändringar i stadgan
angående skjutsväsendet den 31 maj 1878. (100.)

— 1908 -

277

25:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående förändrade bestämmelser för skjutsskyldighetens fullgörande
i Stockholm. (125.)

26:o af den 20 maj 1905, beträffande ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i stadgan
angående skjutsväsendet. (175.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kammarkollegium infordrade utlåtandet har
ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

27:o af samma dag, med anhållan om utredning angående den enskilda och kommunala
sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Ärendet anmäldes i den del detsamma öfverlämnats till jordbruksdepartementet den 21
juni 1907, därvid tillsattes den under mom. 6:o här ofvan omförmälta kommitté.

28:o af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. (124.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kammarkollegium, domänstyrelsen
och landtmäteristyrelsen infordrade förslag inkommit samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens län, till följd af remiss, afgifvit förnyadt utlåtande, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
m. m. (131.)

Anmäldes den 21 juni 1907, därvid tillsattes den under mom. 6:o här ofvan omförmälta
kommitté.

3G:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckta motioner angående upptagande af
skogsvårdsafgifter för trävaror och trämassa, som utföras från riket annorledes
än genom skeppning eller å järnväg. (29.)

Ärendet anmäldes den 12 april 1907, därvid beslöts proposition till Riksdagen med förslag
till förordning om ändrad lydelse af § 3 i förordningen den 24 juli 1903 angående
skogsvårdsafgifter.

31:o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven aftorkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens
län den 24 juli 1903. (55.)

Kungl. Maj:t har den 21 juni 1907 återkallat den i sista ämbetsberättelsen omförmälta,
domänstyrelsen den 20 april 1906 gifna befallning; och har ärendet därefter anmälts
den 5 juli 1907, därvid tillsattes den under mom. 16:o här ofvan omnämnda kommitté.

32:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

- 1908 -

278

Ärendet är i den del det öfverlämnats till jordbruksdepartementet fortfarande på Kungl.
Maj:ts pröfning beroende.

33:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1906, i fråga om ändring i bestämmelserna
angående sättet för försäljning och utarrendering af kronans jordbruksdomäner.
(95.)

Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet ånyo den
12 april 1907, då proposition i ämnet till Riksdagen beslöts. (Jämför ofvan I: 233:o.)

34:o af den 19 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till kronolägenheten Barnabro n:r 1 i Hallands län hörande
område. (113.)

Det från domänstyrelsen infordrade förnyade förslaget i ämnet har ännu icke inkommit.

35:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Det från järnvägsstyrelsen infordrade utlåtandet har fortfarande icke inkommit.

Af dessa ärenden äro således de under 3:o, 7:o, 19:o, 30:o och 33:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, det under 16:o omförmälta föremål för granskning i högsta
domstolen, de under l:o, 2:o, 6:o, 8:o, 9:o, 10:o, 12:o, 14:o, 17:o, 20:o, 22:o, 23:o,
24:o, 25:o, 26:o, 27:o, 29:o, 31:o, 34:o och 35:o antecknade föremål för behandling af
annan myndighet eller särskilda yttrandens afgifvande och de öfriga på pröfning beroende.

279

Tabell,

utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1907 afiåtna,
i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrifvelser
finnas upptagna i den under I bär ofvan införda förteckningen.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling, och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)

1	no	40	*)	81	18	122		163	200	204	219
2	35	41	117	82	19	123	43	164	201	205	32
3	39	42	172	83	73	124	44	165	202	206	97
4	50	43	173	84	**\	125	45	166	203	207	33
5	58	44	174	85	74	126	53	167	204	208	151
6	61, 162	45	118	86	**)	127	52	168	209	209	221
7	in	46	119	87	124	128	132	169	205	210	222
8	169	47	69	88	**\	129	192	170	206	211	223
9	229	48	175	89	75	130		171	207	212	224
	( 51, 59,	49	176	90	164	131	133	172	208	213	98, 226
10	! 62, 112,	50	177	91	76	132	134	173	57	214	99
	168, 220	51	178	92	20	133	86	174	49	215	225
11	63	52	181	93	21	134	87, 135	175	140	216	227
12	113	53	179	94	188	135	88	176	*)	217	100
13	64	54	180	95	189	136	38	177	95	218	152
14		55	120	96	190	137	54, 136	178	210	219	***)
15	65	56	121	97	191	138	89	179	141	220	153
16	1	57	70	98	37, 125	139	46	180	142	221	154
17	*)	58	36	99	126	140	55	181	143	222	155
18	*)	59	10	100	127	141	137	182	144	223	156
19	2	60	11	101	22	142	90	183	145	224	230
20	3	61	12	102	23	143	138	184	146	225	228
21	***)	62	13	103	128	144	193	185	211	226	231
22		63	182	104	129	145	47	186	96	227	34
23	66	64	122	105	130	146	139	187	166	228	101
24	67	65	183	106	24	147	25	188	167	229	102
25	171	66	184	107	77	148	91	189	212	230	103
26	4	67	185	108	78	149	26	190	28	231	104
27	5	68	186	109	79	150	194	191	147	232	105
28	114	69	40	no	t)	151	195	192	148	233	232
29	6	70	41	in		152	92	193	213	234	170
30	7	71	71	112	80	153	27	194	214	235	106
31	8	72	42	113		154	196	195	215	236	157
32	9	73	14	114	131	155	93	196	216	237	107, 158
33	68	74	123	115	81	156	165	197	217	238	159
34	115	75	15	116	82	157	56	198	218	239	160
35	116	76	163	117		158	48	199	149	240	108
36	*)	77	187	118	83	159	197	200	150	241	60, 161
37	*)	78	16	119	**\	160	94	201	29	242	109
38	*)	79	72	120	84	161	198	202	30
39	*)	80	17	121	85	162	199	203	31

*) Utfärdade förordnanden. — **) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — ***) Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken. — -j-) Skrifvelse till justitieombudsmannen.