Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
1
N:o 91.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet; gifven Stockholms slott den 6 mars 1908.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 68 Höft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla
följande ändrade lydelse:
35 §.
Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å
tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar däraf.
Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen
och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,
och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på
hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje
dag kommer att besiktigas.
Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje
väglott befunna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för
deras afhjälpande, som synemännen finna lämpligast.
Underrättelse om nämnda brister och de föreslagna åtgärderna
för deras afhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga genom kungörelse,
som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens
slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst
förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen,
som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen
därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,
i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger
vägkassan. I kungörelsen utsättes viss dag, ej tidigare än åtta dagar
3
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 91.
från kungörelsens uppläsande, då efterbesiktning för utrönande, huruvida de
anmärkta bristerna blifvit botade, skall, på sätt nedan sägs, hållas. Kungörelsen
skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande väghållare
eller vägfogde att till nämnda dag hafva bristerna botade, vid äfventyr,
om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att
bristerna emot lega afhjälpas.
Efterbesiktningen förrättas af länsmannen med samma antal nämndemän
som förut sagts, öfver besiktningen föres protokoll, hvari antecknas
för hvarje väglott kvarstående brister i vägunderhållet och det
penningbelopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.
Kan ej för kostnad, som sålunda beräknats, lega af länsmannen
under hand åstadkommas, varde arbetet utbjudet på offentlig auktion,
som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar
förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen pröfvas antagligt, äge
han på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.
Stanna vid vägsyn eller efterbesiktning förrättningsmännen i olika
meningar, gälle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening,
gälle länsmannens.
Nämndeman, som biträder vid vägsyn eller efterbesiktning, skall
för förrättningen åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock
att dagtraktamente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen
bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af
statsmedel.
Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,
där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmana^
att inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr, som ofvan är nämndt.
Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess
afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen
på lämpligt sätt bota skadan.
Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens
föranstaltande utföres, äge han hos vederbörande väghållare
eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga
brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning
af kostnadsräkningen, godkänner.
80 §.
Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra
besvär lios Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;
och varde den tid räknad från det sådant tillkännagifvande att stämma
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
hållits, hvarom i 52 § förmälesl blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor
uppläst.
I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras
öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden
räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden
erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,
samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning,
i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens afslutande
och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse
blifvit i distriktets kyrkor uppläst.
I alla ofvannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,
i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom
trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton
dagars längre besvärstid.
Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande
nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande
förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att med
biträde af två tillkallade jämväl ojäfviga gode män sådan syn hålla.
Kostnaden för förrättningen skall förskjutas af vägkassan, men stannar
på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.
Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med
beslut vid efterbesiktning, hvarigenom han förklarats icke hafva ställt
sig till efterrättelse honom meddeladt föreläggande att bota brist, äge
däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande, i förra fallet
inom femton dagar från den dag, underrättelse om åläggandet blifvit,
på sätt i 35 § sägs, i socknens kyrka uppläst, och i senare fallet inom
samma tid från den dag, då efterbesiktningen förrättats. Ej må klagan,
hvarom nyss är sagdt, verka uppehåll med verkställigheten af åläggande
vid vägsyn eller hindra uttagande af kostnad för väglagning i den
ordning, hvarom i 35 § sista stycket förmäles, med mindre Konungens
befallningshafvande annorlunda förordnar.
Har beslut vid vägsyn eller efterbesiktning fattats i strid mot
länsmannens mening, äger denne underställa detsamma Konungens befallningshafvandes
pröfning.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i
allmänhet är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.
5
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1907.
H ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd.
Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:
I underdånig skrifvelse den 20 maj 1903, angående regleringen
•af utgifterna under riksstatens andra liufvudtitel, har Riksdagen, bland
annat, gjort framställning om utredning och förslag i fråga om ersättning
åt nämndemän för biträde vid vägsyner.
Härom innehåller Riksdagens berörda skrifvelse följande.
Uti två inom Riksdagen väckta, med afseende å yrkandet och det
väsentliga af motiveringen lika lydande motioner hade föreslagits, att
Riksdagen ville besluta, att nämndeman för biträde vid vägsyner tillerkändes
resekostnads- och traktamentsersättning enligt femte klassen
af gällande resereglemente.
Riksdagens
skrifvelse
den SO maj:
1908.
6
Kungi. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 91.
Till stöd för detta yrkande hade uti motionerna anförts följande.
Det vore ett obestridligt faktum, att nämndemän i och för sin
tjänstgöring tillskyndades kostnader dels genom förlusten af flera arbetsdagar,
dels för resor fram och åter till vederbörande förrättningsställen
och dels slutligen för vivre m. m. under förrättningsdagarna, livilka
kostnader för flertalet nämndemän verkade i hög grad betungande. En
lindring härutinnan hade visserligen beredts nämndemännen genom
nådiga kungörelsen den 30 december 1863, enligt hvilken nämndemän
tillerkänts rätt till godtgörelse för vissa extra förrättningar, och genom
nådiga kungörelsen den 3 juni 1892, hvari stadgats rätt för nämndemän
till skjutsersättning för biträde vid brottmålsrannsakningar å urtima
ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting, men däremot utginge
icke någon ersättning till nämndemän för deras ordinarie tingstjänstgöring
eller för deras biträde vid vägsyner.
Då frågan om godtgörelse åt nämndemän för deras ordinarie tjänstgöring
så nyligen som år 1902 varit under Riksdagens behandling, ville
motionärerna för närvarande inskränka sig till att påvisa behofvet af
ersättning åt nämndemän för deras biträde vid vägsyner.
Motioner i syfte att bereda nämndemän ersättning för sistnämnda
åliggande hade flera gånger blifvit väckta inom Riksdagen, men hittills
städse afslagits. Såsom skäl för afslagsyrkandet hade hufvudsakligen
anförts: att biträdandet vid vägsyner vore att anse såsom ett kommunalt
uppdrag, enär ersättning för nämnda förrättning inom ej få trakter af
riket utginge af de kommuner, som valt nämndemännen; att nämndemännen
åtnjöte vissa af ålder beviljade friheter; att skyldigheten att
biträda vid vägsyner föreskrefves redan i 1734 års lag, hvarför nämndemännen
genom denna bestämmelses intagande i nu gällande väglag ej
tillfogades något ytterligare besvär utöfver hvad som redan förut varit
stadgadt; samt att nämndemansbefattningen vore ett förtroendeuppdrag.
För att påvisa ohållbarheten af dessa skäl hade i motionerna
följande erinringar framställts.
Därest åliggandet för nämndemän att biträda vid vägsyner vore ett
kommunalt uppdrag, skulle detta förutsätta, att uppdraget ej sträckte
sig utöfver den kommun, som valt nämndemannen. Men nu vore, såsom
bekant, nämndemännens biträdande vid vägsyner ej inskränkt till någon
viss kommun, utan omfattade i allmänhet hela distriktet eller delar
däraf. Den omständigheten, att åtskilliga kommuner tillerkänt sina
nämndemän ersättning för ifrågavarande åliggande, borde ej kunna
tillmätas annan betydelse, än att man inom dessa kommuner kommit
till insikt om behofvet af, att nämndemän erhölle ersättning för sitt
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
berörda uppdrag. Att denna ersättning borde utgå af staten, framginge
enligt motionärernas åsikt med all önskvärd tydlighet däraf, att tillsynen
öfver vägars byggnad och underhåll fullgjordes af staten genom dess
organ, länsmännen, med biträde af nämndemän.
Hvad anginge påståendet, att nämndemännen redan åtnjöte ersättning
för sina åligganden genom befrielse från vissa skyldigheter, såsom
kronobrefbäring och skjutsskyldighet, saknade detta påstående numera
betydelse, sedan kronobrefbäringen genom nådiga kungörelsen den 5
december 1873 upphört och skjutsskyldigheten, eller med andra ord
utgörandet af kronoskjuts, med hänsyn till de öfriga samfärdsmedlens
utveckling numera sällan ifrågakomme.
Väl vore det sant, att föreskriften om nämndemäns biträdande
vid vägsyner ej tillkommit genom nya väglagen, utan funnits intagen
redan i 1734 års lag, men frågan gällde här ej tillkomsten af detta onus,
utan omfattningen af detsamma. Under det att ifrågavarande åliggande
vid tiden för 1734 års lag varit lätt undanstökadt, helst de allmänna
vägarna då varit fåtaliga och af föga utsträckning, kräfde samma åliggande
numera i mån af vägarnas ökning i antal och utsträckning en
betydande tidsutdräkt och dryga kostnader.
Slutligen hade anförts, att nämndemansuppdraget vore ett förtroendeuppdrag
och borde därför ej tillerkännas någon ersättning. Då
emellertid flei’a med nämndemansbefattningen jämförliga förtroendeuppdrag
funnes, som vore förenade med ersättning, borde egenskapen
af förtroendeuppdrag ej lägga hinder i vägen för tilldelandet af ersättning
åt nämndemännen. Fast hellre borde den omständigheten, att
nämndemansuppdraget tillika vore ett tvångsuppdrag, som kunde påtvingas
en person mot hans vilja, utgöra ett kraftigt manande skäl för,
att nämndemän tillerkändes ersättning för de kostnader, som tillskyndades
dem i och genom deras tjänstgöring.
Med anledning häraf och då något syntes böra göras för att
minska de dryga kostnader, som vore förenade med nämndemansbefattnings
fullgörande, framställdes ofvan angifna yrkande.
Vidare anföres i Riksdagens skrifvelse:
Upprepade gånger hade inom Riksdagen väckts motioner i syfte
att bereda nämndemän ersättning för deras tjänstgöring i ett eller
annat afseende. Ibland hade det gällt deras ordinarie tjänstgöring, ibland
deras tjänstgöring vid vägsyner. Dessa framställningar hade städse
af Riksdagen afslagits. Senast afslog 1902 års Riksdag, i enlighet med
statsutskottets hemställan, ett väckt förslag om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om bidrag
Infordrade
yttranden
öfver Riksdagens
skrifvelse.
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
af statsmedel till rese- och traktamentsersättning åt tjenstförrättande
nämndemän. Ehuru Riksdagen vidhölle, att ersättning för ordinarie
tjänstgöring icke borde beredas nämndemännen, hade Riksdagen dock
icke velat bestrida, att visst fog möjligen kunde anses föreligga för att
nämndemän under särskilda förutsättningar erhölle- lämplig godtgörelse
för biträde vid vägsyner, hvilket åliggande numera torde vara, i synnerhet
å vissa orter, afsevärdt mer betungande än före tillämpningen af den
nya väglagen och i afseende hvarpå fortfarande gällde bestämmelsen i
nådiga förordningen den 30 december 1863, § 2, som stadgade, att ersättning
af allmänna medel icke för dylikt biträde utginge. Riksdagen
hade likväl icke ansett sig böra bifalla det uti ifrågavarande motioner
nu framställda förslag, som förutsatte, bland annat, ändring i gällande
författningar, utan ansåge det önskligt, att denna fråga blefve, innan
den af Riksdagen företoges till afgörande, gjord till föremål för noggrann
utredning; och hade Riksdagen sålunda ansett motionerna böra
föranleda Riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
af en dylik utredning och framläggande af det förslag, som däraf kunde
föranledas. Det torde vid en dylik utredning böra, därest till äfventyrs
ersättning för nu ifrågavarande biträde finge anses skola nämndemän
tillerkännas, tagas under öfvervägande, bland annat, dels huruvida densamma
borde utgå helt eller delvis af statsmedel eller af vägkassan,
dels huruvida, i betraktande däraf att nämndemansbefattningen vore ett
kommunalt förtroendeuppdrag, ersättning borde beviljas annat än för
tjänstgöring utom det distrikt, för hvilket nämndemannen blifvit vald,
dels, ifall det fortfarande ansåges oundgängligt, att två nämndemän
samtidigt biträdde vid synen, huruvida ersättningen borde utgå till mer
än den ene af dem, dels ock huruvida icke ersättningen borde inskränkas
till allenast skjutsersättning och måhända utgå i förhållande till längden
af synad väg.
Riksdagen, som i frågans nuvarande läge icke ansett sig böra
vidare än som skett uttala sig i densamma, har, med anledning af hvad
sålunda anförts och med föranledande af ofvanberörda motioner, anhållit,
att Kungl. Maj: t täcktes låta verkställa utredning, huruvida
och under hvilka villkor ersättning kunde beredas nämndemän för deras
biträde vid vägsyner samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
Kungl. Maj:t funne förhållandena föranleda.
Öfver Riksdagens framställning hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län afgifvit underdåniga utlåtanden,
hvarvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i vissa län tillika
Kungi. Maj ds K åd. Proposition N:o 91. 9
öfverlämnat yttranden af kronofogdar, länsmän, vägstyrelser och kommunalstämmor.
Därefter liafva kammarkollegium och statskontoret den 10 juni
1907 i ärendet afgifvit gemensamt underdånigt yttrande.
Jag anhåller att till en början få i korthet redogöra för det hufvud- Samman/attsakliga
innehållet i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utlåtanden
i detta ärende. ningthafvan
Vidkommande
själfva principfrågan, huruvida någon ersättning öfverhufvud
hör tillerkännas nämndemän för här afsedda bestyr, hafva 1 kronofogde,
4 länsmän och 6 vägstyrelser samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Ålfsborgs län på väsentligen enahanda skäl, som i
Riksdagens skrifvelse för denna mening återgifvits, afstyrkt beredande
af nämnda ersättning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands
län har ansett de medel, som för ändamålet skulle behöfvas,
kunna bättre användas genom att — med afskaffande af nämndemännens
biträde vid vägsynerna, hvilka i sin nuvarande form på ett mycket
ofullkomligt sätt fyllde det med dem afsedda ändamål att uppgöra en
plan för att på billigaste och bästa sätt iståndsätta de allmänna vägarna —
anslå berörda medel till aflöningar åt sakkunniga väginspektörer; och
då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge, att beviljandet af
ifrågavarande ersättning skulle komma att fördröja införandet af mera
tidsenliga och tillfyllestgörande bestämmelser för vägunderhållet, har
Eders Kungl. Maj:ts befalluingshafvande af sådan anledning afstyrkt
det enligt dess åsikt eljest berättigade ersättningsanspråket.
Med frånräknande af några få vägstyrelser, som icke bestämdt
yttrat sig i hufvudfrågan, hafva däremot alla öfriga, som uttalat sig i
ämnet, i större eller mindre utsträckning förordat ersättning åt nämndemännen
i förevarande hänseende.
Till stöd för det stora flertalets sålunda uttalade uppfattning har
utöfver de i Riksdagens skrifvelse anförda skäl, som legat till grund
för motionerna i ämnet, äfven framhållits, att nämndemännen funne sin
i hufvudsak oaflönade befattning så betungande, att de i stor utsträckning
begagnade sig af rättigheten att afgå från densamma, samt att en
dylik liflig omsättning bland nämndemännen, hvilken vore såväl för
institutionens ändamål i allmänhet som för själfva vägsynernas behöriga
och säkra förrättande otjänlig, i afsevärd mån kunde och borde motverkas
genom en anordning i här ifrågavarande syfte. Vidare har
påpekats, att nämndemännens inkomster af andra förrättningar än vägsyner,
särskilt syner å soldattorp, numera minskats eller upphört.
Bih. till Riksd- Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 68 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
Slutligen liar erinrats att, då nämndemännen författningsenligt vore
berättigade till godtgörelse för biträde vid en del syner och besiktningar,
som till sin natur vore likställda med vägsyner, men för nämndemännen
mindre tidsödande och kostsamma, det hvarken vore följdriktigt eller
rättvist att förmena dem ersättning just för vägsynerna.
Angående den i Riksdagens skrifvelse vidrörda fråga, huruvida
nämnda ersättning bär utgå af statsmedel eller af vägkassan, hafva uttalats
flera olika meningar.
Sålunda hafva många, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands, Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ansett ersättningen höra
i dess helhet gäldas af statsverket. Till stöd härför har anförts att,
då vägarnas behöriga underhåll tillgodosåge ett allmänt statsintresse,
det följaktligen borde vara en statens uppgift att bekosta kontrollen
öfver berörda underhåll, hvarjämte framhållits, att vägkassorna redan
förut vore synnerligen ojämnt betungade inom de olika distrikten och
att deras belastande med ifrågakomna utgift skulle ytterligare öka
olikheten i väghålluingsbördans tyngd.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har
ansett principiellt riktigast, att utgiften stannade på statsverket, men —
vid det förhållande att vägkassorna på vissa orter inom länet redan
påtagit sig densamma och en allmän uppfattning inom länet ansåge
sådant vara lämpligt — förklarat sig icke vilja afstyrka, att kostnaden
utginge ur vägkassan.
Andra återigen och bland dem Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Gäfleborgs län
hafva funnit vägkassorna böra vidkännas ifrågavarande utgift, därvid
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län dock
ansett ett anslag af statsmedel böra anvisas för att i mån af behof och
efter Eders Kungl. Maj:ts pröfning användas såsom bidrag till vägsynekostnaden
inom de med väghållning särskild! betungade distrikten.
Såsom skäl för utgiftens bestridande af vägkassorna har erinrats, att
den med vägsynerna åsyftade kontroll öfver de allmänna vägarnas
underhåll hade till syfte att göra detta underhåll fullt effektivt och att
kostnaden för denna kontroll förty borde utgå såsom annan väghållningskostnad,
nämligen ur vägkassan. Då staten utan kostnad för
distrikten läte länsmännen förrätta vägsynerna, torde det ej kunna
anses oskäligt, om distrikten måste påtaga sig godtgörelsen till de
biträdande nämndemännen. Utgiften för ifrågavarande ersättning skulle
11
Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
dessutom blifva för statskassan afseviirdt betungande, medan den däremot,
fördelad på de särskilda vägkassorna, skulle falla sig mindre kännbar.
Några, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings,
Hallands samt Göteborgs och Bohus län, hafva uttalat sig för
ersättningens fördelning mellan staten och vägliållningsdistrikten, så att
de senare skulle vidkännas, enligt olika förslag, hälften, två tredjedelar
eller ända till nio tiondelar och staten respektive hälften, en tredjedel
eller en tiondel af utgiften.
Vidkommande därefter frågan, huruvida ersättning bär beviljas
annat än för tjänstgöring utom det distrikt, för hvithet nämndemannen
blifvit vald, hafva endast några få kronofogdar, länsmän och vägstjnelser
velat på grund af nämndemansbefattningens egenskap af kommunalt
förtroendeuppdrag på detta sätt inskränka nämndemännens ersättningsrätt.
I öfrigt har man allmänt anslutit sig till den mening, att godtgörelsen
borde afse äfven tjänstgöring inom distriktet.
Frågan, huruvida två nämndemäns samtidiga biträde vid vågsyn
fortfarande borde anses nödigt, har varit föremål för olika uppfattning,
men då någon förändring härutinnan icke ansetts erforderlig vid den
nyligen företagna revisionen af väglagen, torde vederbörandes yttranden
härom sakna betydelse och förty kunna förbigås.
Den i Riksdagens skrifvelse framkastade tanken, att under förbehåll
af två nämndemäns medverkan vid vägsyn ersättning skulle
kunna utgå endast till den ene af dem, har icke vunnit något understöd
på annat sätt än att, såsom ofvan omförmälts, några få kronofogdar
m. fl. ansett ersättning böra medgifvas endast för tjänstgöring
utom valdistriktet.
Beträffande slutligen det i Riksdagens skrifvelse framställda spörsmål,
huruvida icke ersättningen borde inskränkas till allenast skjutsersättning
och måhända utgå i förhållande till längden af synad väg, hafva
uttalats åtskilliga olika meningar. Mindretalet bland kronofogdar, länsmän
och vägstyrelser äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Norrbottens
län hafva förordat allenast skjuts- eller resekostnadsersättning. Såsom
skäl härför hafva flera åberopat nämndemansbefattningens karaktär af
kommunalt förtroendeuppdrag, hvaraf ansetts böra följa, att nämndemännen
icke borde få påräkna godtgörelse för det personliga arbete
eller den tidspillan, deras uppdrag kräfde, utan endast för sina verkliga
kostnader. I sammanhang härmed har framhållits, att nämndemännen
vid vägsynerna i regel icke hade några utgifter för kost och här
-
12 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 91.
berge. Hade nämndemännen egna hästar, kunde ersättningen för öfrigt
betäcka äfven sådana utgifter. Skulle jämväl dagtraktamente tillkomma
nämndemännen, blefve kostnaden alltför stor, och nämndemännen skulle
då i själfva verket göra vinst på sina vägsyneresor. För inställelse
vid brottmålsrannsakningar åtnjöte de endast reseersättning och sammalunda
vore förhållandet med eu del andra förtroendemän, såsom landstingsmän,
landstingsrevisorer o. s. v. med afseende å resor i och för
deras uppdrag.
Flertalet bland kronobetjänte och vägstyrelser äfvensom Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands, Blekinge,
Malmöhus^ Västmanlands, Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och
Västerbottens län hafva däremot tillstyrkt både skjuts- eller resekostnadsersättning
och dagtraktamente. Enligt hvad till stöd härför framhållits,
skulle nämligen enbart reseersättning icke förslå till täckande af nämndemännens
verkliga kostnader. Vore de icke själfve hästägare, utan nödgades
för vägsyneresorna lega skjuts, finge de ej sällan betala högre
skjutslega än den vid gästgifveriskjutsen gällande, enär gästgifveriskjuts
ofta ej stode att få i närheten och de enskilde ogärna tillsläppte
sina hästar i det vid tiden för vägsynerna vanligen dåliga väglaget.
Ej sällan hade nämndemännen tillika direkta utgifter för kost och
härberge under vägsyneresorna. Endast i undantagsfall skulle de kunna
påräkna någon godtgörelse för tidsspillan, om ersättningen bestämdes
att omfatta äfven traktamente.
En tredje meningsgrupp föreslår bestämmande af en viss enhetlig
ersättning, beräknad till visst belopp antingen för dag eller efter våglängd
%
Åtskilliga af dem, som föreslagit ersättningens begränsning till
godtgörelse för skjutskostnaden, äfvensom de, som förordat en enhetlig
ersättning efter våglängden, hafva ansett, att i såväl det ena som det
andra fallet ersättningen borde få beräknas endast för synad väg. Utgifter
för färdandet från hemvistet till platsen för förrättningens början och
från platsen för förrättningens slut åter till hemvistet har nämligen
ansetts kunna motvägas genom användande af egna dragare, begagnande
af gemensam skjuts eller särskildt beting med de skjutsande. Tillika
påpekas lämpligheten och önskvärdheten af att på förhand kunna beräkna
ersättningens storlek.
Ersättningens bestämmande endast efter längden af synad väg
har emellertid å andra sidan från många håll ansetts olämpligt, såsom
ledande till ojämnhet och orättvisa. De nämndemän, som bodde mera
aflägset från det ställe, där de hade att infinna sig för att biträda vid
13
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 91.
synen, blefve vid en sådan anordning sämre lottade än andra. Det
kunde ock inträffa, att nämndemän, som hade att biträda vid en restsyu
å kanske blott en väglott, belägen långt från deras hemvist, på detta
sätt ginge miste om så godt som hvarje ersättning för en lång syneresa.
För öfrigt kunde nämndemännen vid somliga vägsyner nödgas
resa icke blott mellan sin bostad och de ställen, där förrättningen
började och slutade, utan äfven mellan olika vägar, som vore så belägna,
att de icke kunde i en följd afsynas. I betraktande af sådana omständigheter
har påyrkats ersättning för hela den i och för synen
tillryggalagda våglängden.
Enligt ett af Eders Kungl. JVIaj:ts befallningshafvande i Jämtlands
län framställdt förslag borde godtgörelsen omfatta, förutom skjutsersättning,
äfven visst belopp per kilometer för kost och tidsspillan, och
borde detta belopp sättas högre för den synade vägen än för den i
öfrigt under färden tillryggalagda.
Skjutsersättningens och dagtraktamentets belopp föreslås i allmänhet
skola beräknas enligt hvad för femte klassen i resereglemente! gäller.
Kammarkollegium och statskontoret hafva i sitt yttrande till en
början lämnat en öfversikt af nu gällande bestämmelser angående
nämndemäns rätt till ersättning för deras bestyr i allmänhet.
Sådan ersättning tillkomme nämndemännen:
l:o) för tingstjänstgöringen.
Hit vore att hänföra de s. k. tingsgästningspenningarna.
Genom nådiga förordningen angående underhåll för tingsrätterna
och tingsgästningspenningarnas fördelande den 6 juli 1720 stadgades,
bland annat, att till underhåll för tingsrätterna häradshöfdingen borde
njuta hälften af tingsgästningspenningarna och nämnden andra hälften;
»dock att såväl häradshöfdingen som nämnden på extra ordinarie
kronoförrättningar sig själfva underhålla». Tingsgästningspenningarna,
hvilka ursprungligen varit inbegripna under lagmans- och häradshöfdingeräntan,
hade efter dennas upphörande jämlikt nådiga kungörelsen
den 11 mars 1841 och nådiga brefvet den 17 februari 1845
närmare reglerats och utginge numera — sedan häradsliöfdingarnes
andel i sammanhang med ny lönereglering för dem indragits — till
nämnden med sammanlagdt 18,211 kronor 67 öre för hela riket, hvilken
summa fördelade sig på de olika nämnderna med mycket växlande
belopp, utgörande högst 224 kronor (Leksands tingslag) och lägst 1
krona 13 öre (Sårna och Idre tingslag).
Kammarkollegii
och
statskontoret»
yttrande.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
Jämlikt 32 kap. 3 § rättegångsbalken behölle nämnden en tredjedel
af häradets lott i sakören. Dessa saköresmedel torde numera vara högst
obetydliga. Något ehuru föga mer afsevärd vore den godtgörelse,
som till nämnderna utginge af det å riksstaten uppförda anslag till
ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem
genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar. Denna
ersättning utgjorde för samtliga nämnderna inom hela riket enligt
1907 års stater tillhopa 7,181 kronor 32 öre; och varierade beloppen
för de olika nämnderna mellan högst 273 kronor (Umeå tingslags
nämnd) och lägst 2 kronor (Siende härads och Jockmocks tingslags
nämnder).
Genom nådiga kungörelsen den 17 september 1851 stadgades,
bland annat, att, då flera härad eller tingslag hade gemensam tingsstad
i brottmål, till nämndeman, som biträdde rätten vid sålunda tillåten
gemensam tingsstad, ersättning finge till det belopp, som för resor i
kronans angelägenheter enligt författningarna nämndemän tillkomme,
utgå af allmänna medel — förutom i visst annat fall — då gärningen,
hvarom rannsakades, blifvit begången inom annat härad eller tingslag
än det, till hvilket nämndemannen hörde, i hvilket fall ersättningen
beräknades efter vägen från hans bostad till den gemensamma tingsstaden.
Genom nådiga kungörelsen den 3 juni 1892 vore, med bibehållande
af den nämndemän sålunda tillagda rätt, tillika förordnadt,
att nämndeman skulle äga att för biträde vid brottmålsrannsakning,
som ägde rum å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima
ting, då gärningen, hvarom rannsakades, föröfvats inom det härad eller
tingslag, för hvilket nämndemannen blifvit vald, af allmänna medel
bekomma enligt resereglementet beräknad godtgörelse för resan till
och från tingsstaden, dock att dagtraktamente icke finge beräknas.
I öfrigt utginge icke af allmänna medel särskild ersättning till
nämndemän för tingstjänstgöringen.
2:6) för extra förrättningar.
Härom gällde nådiga kungörelsen den 30 december 1863. Enligt
denna författning (1 §) ägde nämndeman åtnjuta ersättning för biträde
vid åtskilliga uppräknade slag af förrättningar, hufvudsakligen syner
och besiktningar å boställen och andra kronans egendomar, äfvensom
å ryttare-, soldat- och båtsmanstorp; och skulle godtgörelsen för biträde
vid dessa förrättningar utgå med dagtraktamente och skjutsersättning
enligt hvad i gällande resereglemente bestämdes. Omförmälda ersättning
skulle, efter ty författningen tillika angåfve, utgöras, för vissa
15
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No
slags förrättningar af statsmedel, för andra af publik kassa eller fond,
verk eller inrättning eller slutligen af enskilde.
Däremot vore från förrättningar, för livilka ersättning åtnjötes,
vägsyner uttryckligen (2 §) på det sätt undantagna, att af allmänna
medel icke utginge särskild ersättning till nämndemän för sådana syner.
I åberopade reglementet hänfördes nämndeman till femte klassen.
Utöfver de nämndemännen sålunda tillkommande ersättningsförmåner
både nämndemännen genom äldre författningar haft sig tillförsäkrade
vissa friheter, nämligen från kronobrefbäring, krono- och
hållskjuts samt inkvartering. Sedan kronobrefbäringen upphört och
de äldre stadgandena om nämndemännens befrielse från skjutsning
genom nådiga kungörelsen den 31 maj 1878 förklarats skola upphöra
att vara gällande vid samma tid, då i öfverensstämmelse med föreskrifterna
i stadgan angående skjutsväsendet anordnade skjutsentreprenader
inom vederbörande län komme till stånd, återstode af omförmälda
friheter endast den för inkvartering, hvilken syntes vara af mycket
ringa betydelse.
I detta sammanhang ville ämbetsverken omnämna, att nämndemännen
på vissa orter af menigheterna fått sig anslagen särskild godtgörelse,
vare sig för bestyret i allmänhet eller just för vägsynerna.
I afseende å de bestämmelser, som meddelats rörande nämndemäns
tjänstgöring vid vägsyner, samt beträffande bestyrets omfattning
hafva ämbetsverken erinrat, att enligt 25 kap. 15 § byggningabalken
vägsyn skulle hållas af »länsman och nämndemän eller nästa grannar».
I 1734 års landshöfdingeinstruktion, § 15, föreskrefves, att vid vägsyn
skulle närvara, jämte kronobetjänt, tvenne af nämnden, men i nu gällande
instruktion för landsköfdingarne af den 10 november 1855 saknades
dylik bestämmelse.
I nu gällande väglag af den 23 oktober 1891, § 35, vore såsom
ovillkorlig regel bestämdt, att vägsyn skulle hållas af länsman med
biträde af två nämndemän; och enligt paragrafen, sådan den lydde
genom lagen den 20 juni 1905, hade nämndemännen vid förrättningen
jämväl beslutanderätt. Enligt berörda lydelse innehölle paragrafen jämväl
den nya bestämmelse, att protokoll vid vägsyn skulle upptaga för hvarje
väglott befunna brister i vägunderhållet och det penningbelopp, hvartill
kostnaden för deras afhjälpande uppskattades.
För så vidt vägsyn före den nya väglagens trädande i kraft lagligen
kunnat förrättas med biträde af endast en nämndeman, kunde
16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.
den nya lagen redan genom sin häremot stridande föreskrift sägas hafva
medfört en viss ökning i nämndemännens tjänstgöringsplikt, Jämväl
de åberopade nya bestämmelserna om vägsyneförrättningens organisation
och bestyr torde i sig föranleda därtill, att nämndemännens befattning
vid sådan förrättning måste te sig åtminstone i någon män mera maktpåliggande
och besvärlig.
Nya väglagens stadgande om två nämndemäns närvaro vid vägsyn
syntes också innebära, att nämndeman vore skyldig tjänstgöra vid vägsyn
äfven utom det distrikt, för hvilket lian blifvit, vald, åtminstone för
såvidt synen afsåge vägar inom distrikt, för hvilket icke funnes mer än
en nämndeman. För tjänstgöring vid vägsyn utom länsmansdistriktet
torde emellertid nämndemännen ej anlitas.
För närvarande funnes icke, ämbetsverken veterligen, någon allmän
bestämmelse i syfte att nämndemännen genom lämplig fördelning af
tjänstgöringen blefve i någorlunda lika mån därtill nyttjade, hånligt
5 § i instruktionen för länsmännen af den 10 november 1855 vore
länsman berättigad att påkalla medverkan af nämndemän vid allmänna
förrättningar, däruti sådana skulle deltaga; och det syntes ligga i länsmannens
eget skön att bestämma om nämndemännens indelning till
ifrågavarande tjänstgöring, så framt det icke, såsom flerstädes uppgåfves
vara fallet, öfverlätes åt nämndemännen själfva att sig emellan
härom öfverenskomma. I själfva verket syntes tjänstgöringsskyldighetens
fördelning ofta vara synnerligen ojämn.
Såvidt lydelsen af ofvan åberopade 35 § väglagen gåfve vid handen,
hade den däri anbefallda vägsynen till uppgift att, jämte undersökning
huruvida väg öfver hufvud taget vore i laggillt skick eller ej, för
sistnämnda fall bestämma, hvilka arbeten erfordrades för bristernas
afhjälpande och kostnaden därför. Men förutom denna, den egentliga
vägsynen, som blefve grundläggande för det vidare förfarandet mot
försumlig väghållare, förekomme i praktiken allmänt ett annat slags
vägsyn, hvarom väglagen ej hade att förmäla, nämligen den s. k. »restsynen»,
»återsynen», »efterbesiktningen», hvilken hade till ändamål endast
att konstatera, huruvida de vid själfva den egentliga synen anmärkta
bristerna blifvit afhjälpta eller ej. Äfven vid denna eftersyn, som alltså
företoges uteslutande i bevisningssyfte, under det den föregående synen
kunde sägas tillika innebära ett slags domhandling, torde nämndemännens
biträde åtminstone i ganska stor utsträckning tagas i anspråk.
Ämbetsverken hafva i ärendet vidare anfört hufvudsakligen följande.
I likhet med det stora flertalet af de i ärendet hörda vederbörande
17
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Avo 91.
ansåge ämbetsverken äfven för sin de! billigt och lämpligt, att någon
ersättning för biträdet vid vägsynerna komme nämndemännen till godo.
Att nämndemansuppdraget i hufvudsak vore och fortfarande måhända
borde vara oaflönadt, uteslöte icke att, äfven hvad anginge den ordinarie
tjänstgöringen — hvartill biträdet vid vägsynerna utan tvifvel vore att
hänföra — godtgörelse skäligen borde lämnas för de kostnader, vederbörande
genom denna tjänstgöring direkt eller indirekt åsamkades. Af
den härofvan lämnade utredningen torde jämväl framgå, att en sådan
princip beträffande nämndemännen redan af ålder erkänts, i det att
nämndemännen, utom ersättning för allehanda extra förrättningar, för
den ordinarie tingstjänstgöringen af gammalt jämte bötesandelar eller
vederlag därför åtnjöte en visserligen mycket ojämnt fördelad och efter
nutida förhållanden för sitt ändamål alltid otillräcklig, men dock till
betäckande af deras kostnader äfven för nämnda tjänstgöring från
början uttryckligen afsedd godtgörelse, nämligen de s. k. tingsgästningspenningarna.
Samma uppfattning hade gjort sig gällande i fråga om
en del andra funktionärer, hvilkas uppdrag vore att hänföra till kommunala
förtroendeposter, såsom landstingsmän, landstingsrevisorer, deputerade
till markegångstaxors upprättande, ledamöter i ägodelningsrätt,
skiftesgodemän o. s. v., oafsedt den mer eller mindre ordinarie beskaffenheten
af deras tjänstgöring och ehuru denna tjänstgöring utan tvifvel
i allmänhet vore mindre betungande än nämndemännens. Med allt fog
kunde jämväl påstås, att de senares biträde vid vägsynerna i senare
tid blifvit och för framtiden måste blifva vida mer tidskräfvande och
besvärligt än förut i anseende till den efter nya väglagens tillkomst
inträdda högst betydande ökningen i de allmänna vägarnas längd.
1 vederbörandes yttranden i ärendet framhölles från många orter,
att frånvaron af ersättning åt nämndemän vid vägsyner utgjorde en
väsentligt bidragande orsak till, att nämndemännen i stor utsträckning
gjorde bruk af sin rätt att efter två års tjänstgöring afgå från befattningen.
Betydelsen häraf borde enligt ämbetsverkens mening ej underskattas.
Otvifvelaktigt läge vikt icke blott därå, att dugliga krafter tillfördes
häradsnämnderna, utan jämväl därå, att kontinuiteten inom desamma
så långt som möjligt bevarades. Särskildt måste detta gälla i fråga
om vägsynerna, som på nämndemännens sakkunskap och erfarenhet
ställde störa kraf, allrahelst sedan genom lagen den 20 juni 1905 om
ändring i vissa delar af väglagen nämndemännens befogenhet såsom
biträden vid vägsynerna blifvit väsentligen utvidgad, så att de numera
vid dessa förrättningar ägde beslutanderätt jämte länsmannen. Om det
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
nu måste medgifvas, att nämndemännens tjänstgöringsvillkor, ekonomiskt
taget, icke vore ägnade att främja nämnda önskemål, syntes en ändring
i detta förhållande vara eftersträfvansvärd, och såsom ett icke oviktigt
led i denna sträfvan torde särskildt kunna tjäna beredandet af ersättning
åt nämndemännen just för vägsynerna.
Längre än till godtgörelse för nämndemännens verkliga kostnader
för dessa förrättningar torde man emellertid icke böra gå, så framt
principen om nämndemansbefattningen såsom ett oaflönadt förtroendebestyr
skulle upprätthållas; men å andra sidan vore en sålunda afvägd
ersättning, såsom ofvan framhållits, icke heller stridande mot nämnda
princip.
Fasthölles nu angifna grundsats för ersättningens bestämmande,
syntes däraf först och främst blifva en följd, att ersättningen borde
utgå oberoende af, huruvida tjänstgöringen ägde rum inom eller utom
det distrikt, för hvilket nämndemannen blifvit vald. Uppenbart vore
nämligen, att de med tjänstgöringen vid vägsynerna för nämndemännen
förenade kostnader kunde hänföra sig lika väl till synelärden
inom som utom deras valdistrikt. Och då det allmänna vägunderhållet
icke enligt författningarna vore en kommunal angelägenhet, syntes det
icke med fog kunna ifrågasättas, att vederbörande kommuner skulle,
vare sig frivilligt eller genom lagstiftningstvång, hålla nämndemännen
skadeslösa med afseende å kostnaden för tjänstgöringen inom valdistrikten.
Vid sådant förhållande torde — så framt man eljest ville en positiv
lösning af frågan — annan utväg nu icke stå öppen än att frånse all
åtskillnad mellan tjänstgöring af det ena och det andra slaget.
Härmed skulle ock vara nekande besvarad den af Riksdagen framkastade
frågan, huruvida, under förutsättning att det fortfarande skulle
anses oundgängligt, att två nämndemän samtidigt biträdde vid synen,
ersättningen borde utgå till mer än den ene af dem. En sådan anordning
kunde väl nämligen icke rimligtvis vara tänkbar på annat sätt,
än att ersättningen skulle tillkomma endast den af nämndemännen, som
för tillfället tjänstgjorde utom sitt valdistrikt. Hvad beträffade själfva
förutsättningen: två nämndemäns samtidiga biträde vid vägsynen, vore
den numera genom lagen den 20 juni 1905 fastslagen på ett sådant
sätt, att fråga om lämpligheten och behöfligheten af denna ordning för
närvarande måste anses utesluten.
Att återigen söka proportionera ersättningen efter längden åt
synad väg syntes jämväl, med den angifna utgångspunkten, oriktigt
och under alla förhållanden olämpligt, såsom ledande till ojämnhet och
orättvisa. Den därmed åsyftade förmån, att ersättningen skulle på för
-
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
hand lätt kunna beräknas och kontrolleras, torde, om oek i och för sig
önskvärd, dock icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.
Det återstode då att tillse, huru i öfrigt ersättningen skäligen
borde beräknas för att sä nära som möjligt motsvara nämndemännens
verkliga kostnader för deras biträde vid ifrågavarande förrättningar,
bland de mångskiftande förslag, som härutinnan under ärendets behandling
framkommit, fäste sig ämbetsverken för sin del endast vid
dem, som afsåge, att ersättningen skulle utgå efter bestämmelserna för
femte klassen i gällande resereglemente eller, alternativt, endast med
skjutsersättning efter samma klass, utan beräkning alltså af dagtraktamente.
För ämbetsverken syntes det nämligen önskvärdt, att ersättningför
offentliga förrättningar så vidt möjligt utginge efter allmänt gällande,
likformiga grunder, och för öfrigt förelåge här icke något särskildt skäl,
hvarför nämndemännen — hvilkas godtgörelse för extra tingstjänstgöring
i brottmål och för de i nådiga kungörelsen den 30 december
1863 omförmälda extra förrättningar beräknades efter resereglemente^
med eller utan dagtraktamente — skulle i fråga om vägsynerna intaga
en särställning med afseende å ersättningens beräkning.
Något vanskligare ställde sig för ämbetsverken den frågan, huruvida
godtgörelsen skäligen borde omfatta både dagtraktamente och
skjutsersättning eller, på sätt Riksdagen ifrågasatt, borde inskränkas
till allenast skjutsersättning.
Där vägsynen för en och samme nämndeman droge flera dagar
å rad och synefärden ginge långt från nämndemannens hemvist, torde
förrättningen knappast kunna för honom aflöpa utan utgifter för kost
och husrum. Och för såvidt nämndemännen, såsom måhända oftast
vore fallet, vid syneresorna begagnade egen skjuts, torde man böra
erinra sig, att den stadgade skjutslega^ hvarefter ersättning finge
tagas, långt ifrån motsvarade skjutsens verkliga värde och följaktligen
icke torde uppväga den förlust, vederbörande åsamkades genom att icke
under tiden kunna för andra ändamål använda sina vid vägsynen begagnade
dragare. Ur dessa synpunkter skulle fog icke saknas för att
låta ersättningen omfatta äfven dagtraktamente. A andra sidan hade
emellertid ämbetsverken, med stöd af hvad de i ärendet från orterna
inkomna yttrandena härom innehölle, trott sig kunna antaga såsom
regel, att nämndemännen i och för vägsynerna, därvid de plägade medföra
egen kost och sällan behöfde öfvernatta borta från hemmet, sålunda
icke hade några extra utgifter för kosthåll och härberge. Mot det nyss
anmärkta förhållandet i afseende å skjutsersättningen torde ock kunna
ställas dels den uppgifna omständigheten, att de två nämndemännen
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
vid vägsynen i stor utsträckning kunde färdas tillsammans efter en
häst, dels ock att vägsynerna hölles å sådana årstider, då dragarnas
användande för landtbrukskörslor torde vara i mindre mån angeläget.
I betraktande häraf skulle enbart skjutsersättningen, i allmänhet sedt,
kunna antagas bereda nämndemännen någorlunda tillräckligt vederlag
för dem genom vägsynerna åbragta kostnader. Genom en så beskaffad
anordning skulle ock förhållandet bringas i bättre öfverensstämmelse
med de grunder, som gällde i fråga om nämndemäns rätt till godtgörelse
för tingstjänstgöring i vissa fall i brottmål, hvilken tjänstgöring
likasom den nu ifrågavarande närmast sammanhängde med deras
öfriga ordinarie bestyr. Skulle för vägsynerna få beräknas jämväl
dagtraktamente, torde följdriktigheten bjuda, att samma förmån tillerkändes
nämndemännen i fråga om nyssnämnda tingstjänstgöring,
hvilket icke blifvit ifrågasatt. Slutligen och för den händelse nu afsedda
ersättning skulle komma att drabba vägkassorna, syntes det vara angeläget
tillse, att icke deras utgifter däraf blefve alltför betungande.
Vid öfvervägande af sålunda förekommande omständigheter hade
ämbetsverken trott sig böra föreslå ersättningens inskränkande till godtgörelse
för skjuts jämte åkdonslega enligt hvad resereglementet i afseende
å femte klassen därom bestämde.
Den ersättning till nämndemän för biträde vid vägsyner, ämbetsverken
sålunda ansett sig böra föreslå, afsåge den egentliga vägsynen,
sådan den i 35 § väglagen funnes föreskrifven, men icke den efterföljande
s. k. restsynen. Någon s. k. restsyn funnes nämligen icke i
lag påbjuden, och då länsmannen enligt gällande länsmansinstruktion
ägde påkalla nämndemäns medverkan endast vid de förrättningar, »däruti
sådana skola deltaga», torde nämndemännen icke ens hafva skyldighet
att biträda vid restsynerna. Den bevisning, hvars åstadkommande med
sådan förrättning i hvarje fall afsåges, torde länsmannen alltså hafva
att vid behof annorledes förskaffa sig, i hvilket afseende han jämväl
ägde anlita fjärdingsmännen, som enligt instruktionen den 29 september
1899 vore pliktiga att »biträda honom vid nödiga åtgärder» just i fråga
om tillsyn å väghållningen.
Det af Riksdagen framställda spörsmål, huruvida ifrågavarande ersättning
borde gäldas helt eller delvis af statsmedel, hade varit föremål för åtskillig
meningsskiljaktighet, hvarvid jämväl såsom ett tredje alternativ föreslagits,
att ersättningen i dess helhet skulle lämnas ur vederbörande vägkassor.
Att några anspråk i detta hänseende icke borde ställas på kommu
-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
norna, hade ämbetsverken redan i det föregående uttalat, och frågan borde
sålunda enligt ämbetsverkens mening begränsas till de två parterna:
staten och vägkassorna. Inga afgörande skid syntes dock kunna åberopas
för att pålägga någondera parten ensam hela kostnaden, utan
torde densamma följaktligen böra efter lämplig grund dem emellan fördelas.
Då kontrollen öfver vägunderhållet viil i främsta rummet finge
anses vara till gagn för det lokala trafikintresset eller med andra ord
för de väghållningsskyldiga själfva i deras egenskap af trafikanter och
staten redan nu utan kostnad för de väghållningsskyldiga tillhandahölle
en del af vägsyneapparaten genom den funktion, länsmännen därvid
hade att utöfva, vore det måhända riktigast att låta väghållningsdistrikten
genom sina vägkassor vidkännas den drygare parten af ifrågavarande
ersiittning. A andra sidan’ syntes — förutom det att den allmänna
samfärdselns underlättande ju ändock tillika vore ett statsintresse — den
störa olikheten i väghållningsbördans tyngd mellan de olika distrikten
tala för eu utjämning så långt öfverhufvud vöre rimligt af den utgift,
som för ersättningens gäldande kräfdes. För sin del hade ämbetsverken
trott sig kunna hemställa, huruvida ej de stridiga meningarna skulle
kunna skäligen samman]ämkas sålunda, att den inom hvarje distrikt
för ändamålet erforderliga kostnad skulle betalas till hälften af distriktets
yägkassa och till andra hälften af statsverket. Synnerligen betungande
torde ingendera partens utgift vid en sådan anordning behöfva blifva.
Enligt af ämbetsverken gjord beräkning skulle utgiften för hela riket
komma att uppgå till omkring 40,000 kronor. Häraf skulle då på
statens andel komma 20,000 kronor och på vägkassorna likaledes 20,000
kronor, motsvarande i medeltal för hvarje af de 368 distriktens vägkassor
omkring 60 kronor.
Såsom i det föregående blifvit nämndi, saknades för närvarande
hvarje bestämmelse om fördelning mellan nämndemännen inbördes af
tjänstgöringen vid vägsynerna. Då emellertid en sådan fördelning, för
den händelse ersättning för nämnda tjänstgöring skulle komma att utgå,
skulle i afsevärd mån inverka på totalbeloppet af denna ersättning,
jämte det å andra sidan nämndemännens kraf på en skälig utjämning
af besväret dem emellan syntes böra tillgodoses, torde det vara lämpligt
att någon bestämd ordning i detta afseende infördes.
På grund af hvad sålunda anförts hafva ämbetsverken, bland annat,
hemställt om framläggande för Riksdagen af förslag till lag om ersättning
åt nämndemän för biträde vid vägsyner, byggdt på af ämbetsverken
angifna grunder.
22
Särskilda
■ritning ar
inom ämbeteverken.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 91.
Föredraganden, en ledamot af kammarkollegium, förklarade sig
icke kunna biträda ämbetsverkens förslag, i hvad det afsåge, att
ersättning till nämndemän icke skulle utgå för de s. k. restsynerna,
och anförde till stöd härför följande.
Visserligen vore sådan syn icke i lag påbjuden, men det läge
dock i sakens natur, att en dylik i någon form måste äga rum till
åstadkommande af bevisning, huruvida de vid den egentliga vägsynen
anmärkta brister i vägunderhållet blifvit behörigen afhjälpta, enär länsmannen
ju endast i fall af bevislig försummelse härutinnan kunde vedervåga
eller vara skyldig att mot tredskande väghållare vidtaga behörig
åtgärd för bristens botande genom lega på väghållarens bekostnad. Af
sådan anledning hade ock restsynen allmänneligen uppfattats såsom ett
med den egentliga vägsynen nödvändigt sammanhörande moment, hvadan
jämväl nämndemännens närvaro därvid i allmänhet utan protest tagits
i anspråk. Ville man nu emellertid tillerkänna nämndemännen ersättning
endast för den egentliga vägsynen, utan att på samma gång lagfästa
såsom en skyldighet för dem att utan ersättning tjänstgöra vid
restsynen — och någon sådan skyldighet vore icke i förslaget ifrågasatt —
skulle följden utan tvifvel blifva, att nämndemännen skulle komma att
vägra sin medverkan till restsynens hållande. För att verkan af den
föregående vägsynen då icke skulle blifva så godt som illusorisk, skulle
man i det allmännas intresse nödgas anlita någon annan efterbesiktning,
för hvars anordnande borde vara genom lagbestämmelser sörj dt,
enär det eljest kunde blifva vanskligt eller till och med omöjligt för
länsmannen att i hvarje särskildt fall på annat sätt åstadkomma den
behöfliga bevisningen. Den möjlighet, som redan nu stode honom till
buds, nämligen att härvid anlita vederbörande fjärdingsman, vore icke
till fyllest, då för full bevisning erfordrades två personers vittnesbörd,
hvadan ännu en besiktningsman måste tillkallas. Och en sådan st ode
icke alltid att erhålla — helst då det gällde väglotter på långt afstånd
från bebyggda orter — så framt icke tvång till tjänstgöring vid besiktningen
på något sätt infördes. I hvarje fall skulle det icke kunna
ifrågasättas, att denne besiktningsman skulle fullgöra uppdraget utan
ersättning, och denna måste väl då gäldas af det allmänna. Detta senare
vore väl nämligen uppenbart åtminstone för det oftast inträffande fallet,
att de påsynta bristerna vid efterbesiktningen funnes behörigen fullgjorda;
och för det motsatta fallet syntes det, med afseende å lydelsen
af 35 § väglagen i motsvarande del, mer än tvifvelaktigt, huruvida den
tredskande väghållaren skulle kunna i åtalsväg dömas skyldig att gälda
nämnda ersättning. Om sålunda, såsom det ville synas, det allmänna
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o .*>/.
ändock skulle få vidkännas kostnad för eu i annan form än den nu
örliga anordnad restsyn, kunde denna kostnad visserligen aflöpa billigare;
därigenom att, på sätt nyss blifvit antydt, endast den ene besiktningsmannen
boliöfdo godtgöras. Men denna vinst motvägdes enligt föredragandens
tanke mer än väl genom den större fördelen däraf, att restsynen
verkställdes genom två nämndemän, hvilka dels genom sin i allmänhet
större erfarenhet i sådana frågor och dels särskildt till följd af sin tjänstgöring
vid den föregående vägsynen på samma väglott allra bäst och
säkrast borde kunna bedöma, huruvida brist i vägunderhållet kvarstode
eller ep Både allmän och enskild rätt syntes fördenskull bäst tillgodoses,
om den nu^faktiskt gällande ordningen för restsynerna bibehölles,
och då detta önskemål enklast vunnes genom att åt nämndemännen
inrymma rätt till ersättning äfven för sådana syner, ansåge föredraganden
ämbetsverken hafva bort föreslå bestämmelse i detta syfte.
En ledamot i statskontoret förklarade sig beträffande frågan om,
hvem som skulle gälda nämndemännens ersättning, instämma med de
tio Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ansett denna böra utgå
ur vederbörande vägkassor, samt anförde till stöd härför följande.
Kostnaden för ifrågavarande ändamål, i ämbetsverkens utlåtande
beräknad till 40,000 kronor om året för hela riket, motsvarande något
öfver 100 kronor för hvarje väghållningsdistrikt, syntes icke böra blifva
för vägkassorna synnerligen betungande. Skulle det emellertid visa sig
att, såsom å vissa håll befarats, denna kostnad komme att i någon afsevärd
mån öka den yppade ojämnheten i vägliållningsbördan mellan
olika distrikt, torde hänsyn härtill kunna tagas vid fördelningen af det
å nionde huivudtiteln uppförda anslaget till understöd åt synnerligen
betungade väghållningsdistrikt. Förutom de i handlingarna omförmälda
skäl för hela ifrågavarande kostnads läggande å vägkassorna torde äfven
kunna framhållas, att man därigenom skulle undvika den omgång i
fråga om medlens utbetalning och redovisning, som måste uppkomma,
i händelse kostnaden skulle fördelas mellan vägkassan och statsverket,
särskildt i de fall då vid räkningarnas granskning hos Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anmärkning förekomme mot de af vägkassan redan
likviderade räkningarna.
En annan ledamot i statskontoret anförde:
I fråga om de s. k. restsynerna delade han fullkomligt föredragandens
mening därom, att »efterbesiktning» vore en nödvändig konsekvens
af själfva vägsynen och att nämndeman borde hafva enahanda
rätt till ersättning för biträde vid refterbesiktning» som för deltagande
i vägsyn, men måste ställa sig tveksam, huruvida det gånge an att till
-
Departements•
chefens
yttrande.
24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 91.
styrka bestämmelse om rätt till ersättning för biträde vid ett slags
förrättningar, om hvilka hvarken lag eller författning hade ett ord att
säga. Riktigast syntes därför vara att legalisera »efterbesiktningen»
såsom en länk i vägsynen. Rättigheten till ersättning skulle då falla
af sig själf. I betraktande af det stora anslag, staten numera lämnade
till det allmänna vägunderhållet, syntes det vara af mindre betydelse,
om staten eller vederbörande vägkassa skulle få vidkännas den ersättning
till nämndemän för biträde vid vägsyner, hvarom här vore fråga,
men det förefölle uppenbart att, huru saken än i detta hänseende ordnades,
någon fördelning af denna utgift mellan stat och vägkassa icke borde
stadgas. Till stöd för denna uppfattning åberopades de olägenheter af
en sådan fördelning, hvilka blifvit af förutnämnde ledamot af statskontoret
antydda.
Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår, har mot förslaget
att tillerkänna nämndemän ersättning för deras bestyr med vägsynen
ur principiell synpunkt anmärkts, att nämndemansbefattningen vore att
betrakta såsom eu förtroendesyssla, hvaraf man ansett följa, att ersättning
för biträde vid ifrågavarande förrättningar icke borde tillerkännas
nämndeman. Visserligen är äfven jag af den åsikten, att man icke
bör lämna ur sikte den sålunda framhållna synpunkten.- Däraf följer
emellertid icke, att samhället bör utan ersättning pålägga nämndemännen
skyldigheter, som för dem medföra mer eller mindre kännbara
ekonomiska uppoffringar. I denna min uppfattning styrkes jag äfven
af den omständigheten, att det torde från början hafva varit meningen,
att nämndemännen genom tingsgästningspenningar, bötesandelar och
befrielse från vissa onera skulle hållas skadeslösa för af uppdraget föranledda
kostnader, ehuru förändrade tidsförhållanden medfört, att i verkligheten
den ersättning, som det sålunda varit afsikten att bereda dem,
blifvit allt mer otillräcklig. Att undanröja detta missförhållande synes
mig vara af vikt jämväl ur den synpunkten, att det är synnerligen angeläget
för det allmänna, att alltid lämpliga personer finnas, som äro villiga
att åtaga sig ifrågavarande uppdrag. Härtill kommer ock, att synerna
å de allmänna vägarna med vägkommunikationernas fortgående utveckling
blifvit ett alltmer kräfvande och omfattande bestyr. Därom bära i
ärendet gjorda uttalanden från skilda orter inom landet så godt som
enhälligt vittnesbörd. Särskildt bör i detta afseende uppmärksammas,
att i de vägdelningar, som i enlighet med 1891 års väglag numera genomförts
i de flesta delar af landet, intagits ett betydande antal vägar,
hvilka förut varit enskilda by- eller utfartsvägar. Genom 1891 års
25
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o Öl.
väglag- har därjämte så till vida åstadkommits en ökning af bestyrets
omfattning, att däld uttryckligen stadgats, att vid vägsyn, hvilken förut
flerstädes förrättats af länsman med endast eu nämndeman, skola biträda
två nämndemän.
På dessa af mig nu anförda grunder anser jag mig böra biträda
den af ämbetsverken gjorda hemställan, att ersättning måtte tillerkännas
nämndemän för biträde vid vägsyner.
Med den af mig uttalade uppfattningen, att nämndemännen såvidt
möjligt böra besparas kostnader till följd af nämndemansuppdraget, torde
bäst öfverensstämma, att ifrågavarande godtgörelse bestämdes att utgå
med såväl rese- som traktamentsersättning. Då emellertid nämndeman
för förrättning, som afses i kungörelsen den 3 juni 1892 angående utsträckning
af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid rannsakningar
i brottmål, äger uppbära allenast reseersättning, samt den i berörda
kungörelse afhandlade tjänstgöring så till vida är nära jämförbar
med tjänstgöringen vid vägsyner, som båda torde vara hänförliga till de
med nämndemansbefattningen förenade ordinarie bestyr, har jag ansett
äfven ersättningen för tjänstgöring vid vägsyner böra utgå allenast i
form af resekostnadsersättning.
I anslutning till min nyss angifna allmänna uppfattning biträder
jag ämbetsverkens förslag, att resekostnadsersättningen bör utgå oberoende
af, huruvida tjänstgöringen äger ruin inom eller utom det distrikt, för
hvilket nämndemannen blifvit vald, samt beräknas för den i och för
synen tillryggalagda vägsträckan i dess helhet och ej blott för synad väg.
Resekostnadsersättningen synes böra utgå i enlighet med bestämmelserna
i gällande resereglemente.
I sammanhang härmed anhåller jag få till pröfning upptaga den
af ämbetsverken berörda frågan om den efterbesiktning eller s. k. restsyn,
som enligt gällande praxis verkställes efter den egentliga vägsynen.
Några bestämmelser om denna syn, hvars uppgift är att tillse, huruvida
de vid vägsynen anmärkta brister blifvit behörigen af hjälpta, finnas för
närvarande icke i lag eller författning meddelade. Följden häraf har
blifvit, att på skilda orter olika tillvägagångssätt därvid tillämpats.
Enligt min mening är emellertid efterbesiktningen af den vikt med hänsyn
till åstadkommande af en effektiv kontroll öfver vägunderhållet, att
den bör vederbörligen lagfästas. Det synes mig därvid af skäl, som
föredraganden inför ämbetsverken i sin afvikande mening gjort gällande,
att ändamålet med efterbesiktningen säkrast vinnes genom föreskrift, att
den skall verkställas på samma sätt som den egentliga synen, d. v. s.
af länsman med biträde af två nämndemän. Häraf följer då ock, att
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
enahanda ersättning-, som tillerkännes nämndemännen vid den egentliga
synen, bör komma dem till godo äfven vid efterbesiktningen.
Beträffande spörsmålet, huruvida ifrågavarande ersättning bör gäldas
helt eller delvis af statsmedel eller i sin helhet utgå af vägkassorna,
har jag biträdt ämbetsverkens härutinnan uttalade mening, att den inom
hvarje väghållningsdistrikt för ändamålet erforderliga kostnad lämpligen
bör bestridas till hälften af distriktets vägkassa och till andra hälften
af statsverket. Äfven om å ena sidan kan sägas, att tillsynen öfver
vägunderhållets fullgörande i främsta rummet är att anse såsom en
distriktens egen angelägenhet och att ur denna synpunkt här ifrågavarande
kostnad bör drabba vägkassorna, måste dock å andra sidan fasthålla,
att staten äger ett stort intresse af, att landets vägkommunikationer
behörigen vidmakthållas; och det föreställningssätt torde alltmer
vinna insteg, som i vägväsendets befrämjande ser ett viktigt statsändamål.
En annan i detta hänseende beaktansvärd omständighet är,
att den betydande ojämnhet i väghållningsbördans fördelning, som redan
nu förefinnes mellan de särskilda väghållningsdistrikten, genom vägkassornas
betungande med hela ifrågavarande utgift otvifvelaktigt skulle
på många håll ytterligare ökas. Staten deltar ju för öfrigt redan nu med
vägkassorna i utgifter för vägväsendet, såsom med halfva kostnaden för
vägdelning, då sådan enligt 1891 års väglag äger rum första gången,
och med viss andel (3/20) af uppskattade kostnaden för underhållet af
allmän väg, bro eller färja.
De bestämmelser i förevarande syfte, som jag i öfverensstämmelse
med hvad sålunda anförts anser böra åvägabringas, synas mig lämpligen
kunna inrymmas i 35 § af nu gällande väglag. Därvid torde det nu i
nämnda paragraf förekommande stadgandet, att vid den egentliga vägsynen
skall i protokollet antecknas det penningbelopp, hvartill kostnaden
för vid synen befunna bristers afhjälpande uppskattas, kunna utgå, då
det lärer vara mera öfverensstämmande med sakens natur, att denna
uppskattning äger rum vid efterbesiktningen. Däremot torde det vara
lämpligt, att till ledning för vederbörande väghållare och vid efterbesiktningen
i protokollet öfver vägsynen angifves, huru synemän nen tänkt
sig, att befunna brister borde af hjälpas, och att underrättelse jämväl i
detta hänseende lämnas de väghållningsskyldiga.
Genomförandet af erforderliga ändringar i 35 § väglagen krafvelnaturligen
ock, att bestämmelsen i 2 § af kungörelsen den 30 december
1863 därom, att särskild ersättning till nämndemän för vägsyner icke
utgår af allmänna medel, samtidigt blifver upphäfd. Detta torde emellertid
böra ske i särskild administrativ författning.
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
För beredande af medel till gäldande af statens andel uti ifrågavarande
ersättning bär jag för afsikt att hemställa om erforderlig höjning
i nionde hufvudtitélns anslag till rese- och traktamentspenningar;
oo]i torde jag framdeles fä underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning
frägan om sättet och ordningen för ersättningens utbetalande till vederbörande,
liksom jag ock är betänkt på att, i anslutning till hvad ämbetsverken
hemställt, föreslå Eders Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för
åstadkommande af eu ändamålsenlig fördelning af nämndemännens tjänstgöring
vid vägsyner. Beträffande ersättningens utbetalande har jag
tänkt mig en sådan anordning, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skulle äga att till vederbörande nämndemän utbetala dem tillkommande
ersättningsbelopp, hvaraf den del, som skulle utgå af ofvannämnda
statsanslag, skulle utanordnas från detta anslag och återstoden
utbetalas såsom förskott, hvarför ersättning uttages hos vägstyrelsen.
Med hänsyn till fördelningen af nämndemännens tjänstgöring vid vägsyner
synes mig åt vederbörande kronofogde eller annan lämplig person
böra uppdragas att för hvarje väghållningsdistrikt årligen i god tid före
vägsynernas hållande bestämma denna fördelning; och torde vid fördelningens
uppgörande böra iakttagas, att till tjänstgöring vid syn å viss
väg företrädesvis indelas närmast boende nämndemän. Stadgande^ beträffande
såväl ersättningens utbetalande som fördelningen af tjänstgöringen
lära emellertid böra intagas icke i väglagen, utan i särskild
administrativ författning.
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med de af
honom angifna grunder inom departementet utarbetadt förslag till lag
om ändrad lydelse åt 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet af den lydelse, bilaga A till detta
protokoll utvisar, samt hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver
detta förslag måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,
inhämtas genom iitdrag af protokollet.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
nådigt bifall.
Ur protokollet
Hugo Elliot.
28
Kungl. Maj:t» Nid. Proposition N:o 91.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande
ändrade lydelse:
35 §.
Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å
tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar däraf.
Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen
och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,
och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på
hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje
dag kommer att besiktigas.''
29
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.
Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje
viiglott befnnna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för
deras afhjkipande, som synemännen finna lämpligast.
Underrättelse om nämnda brister och de föreslagna åtgärderna
för deras afhjkipande meddelas de våghål hd ngsskyldiga genom kungörelse,
som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens
slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst
förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen,
som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen
därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,
i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger
vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande
väghållare eller vägfogde att inom viss af synemännen föreskrifven
lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva bristerna botade,
vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd
därjämte att bristerna emot lega afhjälpas.
Sedan den af synemännen bestämda tid utgått, hålles af länsmannen
med samma antal nämndemän som ofvan sagts efterbesiktning för utrönande,
huruvida de anmärkta bristerna blifvit botade. Finnes därvid
brist kvarstå, skall kostnaden för dess af hjälpande uppskattas och i
protokollet antecknas.
Kan ej för kostnad, som sålunda beräknats, lega af länsmannen
under hand åstadkommas, varde arbetet utbjudet på offentlig auktion,
som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar
förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen pröfvas antagligt, äge
han på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.
Stanna vid vägsyn eller efterbesiktning förrättningsmännen i olika
meningar, gälle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening,
gälle länsmannens.
Nämndeman, som biträder vid vägsyn eller efterbesiktning, skall
för förrättningen åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock
att dagtraktamente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen
bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af
statsmedel.
Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,
där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas
att inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr, som ofvan är nämndt.
Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess
afhjkipande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen
på lämpligt sätt bota skadan.
30
Kungl. Maj ii Nåd. Proposition N:o 91.
Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens
föranstaltande utföres, äge han hos vederbörande väghållare
eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga
brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning af kostnadsräkningen,
godkänner.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.
31
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Mag ds
högsta domstol tisdagen den 18 februari 1908.
Första rummet.
Närvarande:
Jnstitieråden: Carlson,
Bohman,
Silfverstolpe,
Petrén,
Skarstedt.
Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 4 februari 1908 handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse
al 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälda
ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling.
Justitierådet Skarstedt, med hvilken högsta domstolens öfrigci ledamöter
förenade sig, anförde:
»Det remitterade förslaget innefattar, bland annat, stadgande därom
att etter utgången af den tid, som utsatts för botande af vid vägsyn
anmärkta brister, efterbesiktning skall äga rum för utrönande huruvida
bristerna botats, samt att denna förrättning skall hållas i samma ordning
som själfva vägsynen. Om den sålunda föreslagna anordningen skall
genomföras, synes emellertid däraf följa, att 80 § i förevarande lag —
hvithet lagrum innehåller, bland annat, bestämmelser angående åtgärder
32 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.
för vinnande af rättelse i beslut vid vägsyn — bör undergå sådan ändring,
att den kommer att upptaga dylika bestämmelser jämväl i fråga
om beslut vid efterbesiktning. Till stöd för de nu gällande, på föranledande
af 1905 års Riksdag tillkomna föreskrifterna angående besvär
öfver beslut vid vägsyn anförde Riksdagen, bland annat, att väghållares
rätt till klagan måste anses öfverensstämmande med den allmänt vedertagna
grundsatsen att det ej bör vara part förmenadt att söka ändring
i myndighets beslut, samt att mål af ifrågavarande beskaffenhet borde
handläggas i administrativ väg. Hvad sålunda anförts i fråga om vägsyn
får anses äga tillämpning äfven å beslut, hvarigenom vid efterbesiktning
väghållare förklaras icke hafva ställt sig till efterrättelse
honom meddeladt föreläggande att bota brist. Vidare bör, för den händelse
att vid efterbesiktning beslut fattas i strid mot länsmannens mening,
rättighet att underställa beslutet Konungens befallningshafvandes
pröfning tillkomma länsmannen af samma grund, som åberopats för det
år 1905 införda stadgandet om dylik rätt i fråga om beslut vid vägsyn,
eller att därigenom betänkligheterna mot den samtidigt tillkomna utvidgningen
af nämndemännens befogenhet vid vägsyn komme att
undanröjas.
Därest hvad jag sålunda förordat i fråga om väghållares rätt till
klagan vinner afseende, torde besvärstiden lämpligen böra räknas från
dagen för efterbesiktningen. För tryggande af väghållarens rätt härutinnan
synes det tillräckligt att i 35 § intages föreskrift att den i fjärde
stycket af samma § omförmälda kungörelsen jämväl skall innehålla uppgift
angående tiden för efterbesiktningen. I sammanhang med denna
omarbetning synes emellertid berörda § tillika böra undergå jämkning
i syfte att väghållare icke skall vara skyldig att hafva påsynad brist
botad tidigare än då efterbesiktningen hålles, samt att i stället denna
icke må utsättas att äga rum förr än åtta dagar från kungörelsens uppläsande.
I öfrigt lämnar jag förslaget utan annan anmärkning än att, för undvikande
af möjligt missförstånd, i femte stycket af 35 § synes böra uttryckligen
föreskrifvas, att äfven vid efterbesiktningen skall föras protokoll.»
Ur protokollet :
Lennart Berglöf.
Kungl■ Maj ts Nåd. Proposition N:o 91.
33
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
mars 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Justitieråden: Carlson,
Claeson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson
högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden
den 31 december 1907 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll
fogade förslag till lag om ändrad tydelse af 35 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Föredragande departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll
samt anförde därefter:
Ehuru mellan vägsjmen och den därpå följande efterbesiktningen ''
föreligger en bestämd skillnad så till vida, att vid den förra beslutas
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 68 Höft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91-
vissa åläggande]! för väghållningsskyldiga, som försummat dem åliggande
vägunderhåll, under det att efterbesiktnmgen närmast afser upptagande
af Viss för verkställigheten mot tredskande eller försumliga väghållare
erforderlig bevisning, bär jag ansett mig ej böra motsätta mig de af
högsta domstolen enhälligt'' påyrkade ändringarna i 80 §. Jag har
alltså låtit inom departementet utarbeta förslag till ändring jämväl af
sistnämnda lagrum, därvid i detsamma införts bestämmelser dels om rätt
för väghållare att föra talan emot beslut vid efterbesiktning, hvarigenom
an förklarats icke hafva ställt sig till efterrättelse honom meddeladt
föreläggande att bota brist, och dels rörande befogenhet för länsmannen
att underställa Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning beslut
vid sådan förrättning, hvilket fattats i strid mot länsmannens mening.
I och med införandet af förenämnda rätt till klagan öfver beslut
vid efterbesiktnmgen måste emellertid äfven den frågan själffatlet lösas,
hvad verkan sådan klagan skall hafva på den vidare tillämpningen al
åläggandet vid vägsynen. Jag har ansett denna lösning böra gå i den
riktningen, att, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande gäller i
fråga om klagan öfver åläggande vid vägsyn, i regel klagan öfver beslut
vid efterbesiktning ej må hindra de i 35 § omförmälda verkställighetsåtgärder,
men att böter enligt 77 § ej böra få ådömas, förr än genom
slutligt beslut blifver afgjordt, om och i hvad mån väghållaren skall
anses hafva brustit i botandet af påsynta brister. Äfven dessa synpunkter
hafva iakttagits vid omarbetningen af 80 §.
I samband med de sålunda vidtagna ändringarna i 80 § väglagen
bär i det af högsta domstolen angifna syfte en jämkning i den föreslagna
lydelsen af 35 § väglagen ägt rum, hvilken jämkning berör fjärde
och femte styckena af samma lagrum.
Föredraganden uppläste härefter det sålunda omarbetade förslaget
och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle nådig proposition i ämnet af den lydelse,
bilaga litt. . . . vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.
Ur protokollet:
Abr. Unger.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1908.