Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 200.
1
N:o 200.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående upphörande
af det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge
utgående landgille m. in.; gifven Stockholms slott
den 20 mars 1908.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj;t föreslå Riksdagen att för sin
del besluta:
dels att, där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår af
hemman eller lägenhet i Skåne, Halland eller Blekinge utan att rätten till
landgillets uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller innehafvaren
af den landgillepliktiga fastigheten må friköpa sig från skyldigheten
att utgöra detta landgille mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Haft. (N:o 200.) X
2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
ränta efter fyra .och en half procent afkastar en summa lika med landgillet;
att,
där landgillet består af en eller flera persedlar, för hvilka visst
penningvärde icke blifvit genom behörigt beslut fastställdt, till grund för
löseskillingens beräknande skall läggas mediet af de tio senast förflutna årens
markegångspris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller, därest sådant pris
ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde, hvartill afgälden skäligen
uppskattas;
att, beträffande landgille till prästerskap eller klockare, vederbörande ej
må begagna sig af aflösningsrätten under nuvarande landgilletagares tjänstetid,
för så vidt denne ej därtill lämnar sitt samtycke;
att ägare eller innehafvare af landgillepliktig fastighet, som vill inlösa
landgillet, skall därom göra ansökan hos Kungl. Maj ds befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida inlösen enligt nu angifna grunder må äga rum,
samt, därest så befinnes, fastställer löseskillingen och tillika utsätter viss dag
då sökanden, vid äfventyr att beslutet eljest anses förfallet, senast bar att
till vederbörande kyrkoråd inbetala löseskillingen;
att, sedan beslutet, som genom Kungl. Majds befallningshafvandes försorgskall
delgifvas jämväl den till landgillet berättigade, vunnit laga kraft och
sökanden hos Kungl. Majds befallningshafvande styrkt sig hafva fullgjort hvad
honom på grund däraf åligger, Kungl. Maj ds befallningshafvande har att förordna
om införande i kronans jordebok af anteckning, att afgäldsskyldigheten
upphört;
att landgille, som belöper på liden, innan löseskillingen till vederbörande
erlagts, icke innefattas i aflösningen;
att löseskilling för landgille till prästerskap eller klockare skall, tills
vidare och intill dess Kungl. Majd annorlunda förordnar, under församlingens
ansvar af kyrkorådet förvaltas efter samma grund, som för förvaltningen af
kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande indelningshafvare
att uppbära därå upplöpande ränta;
att, beträffande prästerskapets landgillen af de detsamma på lön anslagna
annex- och mensalhemman samt af prästänkesäten, Kungl. Majds befallningshafvande
och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny utarrendering, där
så ej redan skett, berörda landgille upphör att utgå;
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
att öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom här
förut sägs, klagan må föras hos Kungl. Maj ds och rikets kammarkollegium;
samt
att dessa bestämmelser icke skola äga tillämpning i afseende å landgille,
som utgår af till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller innehafves
under patronatsrätt;
dels ock att ägare af hemman, hvilket blifvit till skatte löst i enlighet
med bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående försäljning till skatte af
de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, må friköpa sig
från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille och »ränta i följd
af skatteköp» mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter
fyra och en half procent lämnar en afkastning lika med summan af berörda
afgälder, hvarvid till grund för beräknande af löseskillingen för spannmålsräntan
äfvensom för landgillet, där detsamma utgår i smör, skall läggas
senast fastställda medelmarkegångspris, enligt kitt. C i länets markegångstaxa;
att, beträffande afgälder af ifrågavarande slag, hvilka utgå till prästerskapet,
vederbörande ej må begagna sig af denna rättighet under nuvarande
afgäldstagares tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar sitt samtycke;
att löseskillingen för sistberörda afgälder skall tills vidare och intill dess
Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under vederbörande församlings ansvar af
dess kyrkoråd förvaltas efter samma grund, som för förvaltning af lcyrkokassas
medel är vedertagen, med rätt för vederbörande indelningshafvare att
uppbära därå upplöpande ränta;
att löseskillingen för ifrågavarande afgälder må fördelas till betalning
under en tid af sex år med lika belopp årligen jämte ränta efter fem procent
å oguldet kapital under villkor, att till säkerhet för amorteringens fullgörande
fastställes inteckning i hemmanet samt därjämte, för så vidt inteckningen
icke faller inom hälften af medeltalet af bevillningstaxeringsvärdena för de
fem sistförfluten åren, ställes boregn af minst två personer, de där borga en
för bägge och bägge för en, såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet
är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren styrkt;
att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall göras hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken; samt
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
att hvad nu föreslagits icke skall äga tillämpning å afgälder af ifrågavarande
slag, Indika innehafvas under patronatsrätt.
De till ärendet hörande handlingar skola vederbörande utskott tillhandahållas;
och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Hugo Hammarskjöld.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
5
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,
Malm.
Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för finansde- „/
partementet, föredrog departementschefen, statsrådet Hammarskjöld: det från viss
Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1899 (n:r 139) angående upphörande^ “u,*™™
af det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille °
in. in. Härvid yttrade departementschefen:
Vid 1899 års Riksdag väcktes motion i syfte att Riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder till en fullständig utredning
angående det från viss jord, de s. k. halländska kyrkohemmanen i
Halland äfvensom det från viss jord i Skåne och Blekinge till kyrkor och
prästerskap utgående landgillet och smörräntan samt därefter till Riks
-
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
dagen afgifva det förslag angående deras fullständiga upphörande, hvartill
berörda utredning kunde föranleda.
Motionären anförde till stöd för sitt förslag bland annat följande:
Genom lagen den 2 december 1892 om afskrifning af grundskatterna
hade våra uråldriga skatteförhållanden underkastats en genomgripande förändring.
En viktig grundsats hade fastslagits genom ifrågavarande lagstiftning,
nämligen att all jord, oberoende af natur, skulle efter lika och
samma grunder beskattas. Genom grundskatteafskrifningen hade väl i
hufvudsak berörda syfte vunnits, men på grund af den olika historiska
utvecklingen i det egentliga Sverige och de fordom danska provinserna
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, hade i dessa provinser, trots afskrifningen,
en hel del oegentligheter i jordens beskattning kommit att
kvarstå. Det vore naturligt att dessa förhållanden skulle ådraga sig lagstiftarnes
uppmärksamhet. Också hade på Eders Kungl. Maj:ts därom
framställda propositioner 1898 års Riksdag beslutat afskrifning af den på
viss jord inom Skåne in. fl. provinser hvilande kyrkofonden och upphörande
af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden äfvensom
upphörande af den i Skåne, Halland och Blekinge utgående helgonskylden.
Härmed komrae nämnda kvarlefvor af ett urgammalt och föråldradt skattesystem
att försvinna. I den mån andra med nu nämnda pålagor likartade,
från viss jord utgående afgifter ännu kvarstode, borde åtgärder vidtagas
för deras upphörande. Denna uppfattning hade äfven Riksdagen förklarat
sig hysa. 1 skrifvelsen om och i hvad mån landskylden i Bohus län måtte
kunna upphöra, hade nämligen Riksdagen yttrat, att Riksdagen hyste den
åsikt, att de uråldriga skatteförhållandena i vårt land, så vidt möjligt,
borde ordnas och det, vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde
större eller mindre delar af landet, samt att Riksdagen i öfverensstämmelse
med denna uppfattning ansåge önskvärdt att den under benämning landskyld
inom vissa delar af Göteborgs och Bohus län utgående skatt, som
vore en kvarlefva af föråldrade skatteformer, måtte kunna försvinna. Med
stöd af detta Riksdagens eget uttalande hade motionären fästat Riksdagens
uppmärksamhet på den från viss jord i Halland under namn af landgille
eller smörränta utgående skatten. Att detta landgille vore af väsentligt
samma natur som omförmälda afgifter, om hvilkas upphörande beslut fattats,
vore otvifvelaktigt.
Efter en kortfattad öfversikt af reformationens förhållande till kyrkans
egendom i Sverige och Danmark samt af smörräntans eller landgillets
natur och grunden för dess utgörande anförde motionären vidare, att denna
öfversikt, enligt motionärens mening, gåfve vid handen, att den från de s. k.
halländska kyrkohemmanen utgående smörräntan stundom vore ersättning
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
för brukandet af ett kyrkan tillhörigt, oftast till läge och storlek okändt
jordområde kalladt fästa, men att dock i de flesta fall ingen som helst
kyrkans äganderätt förefunnes till den jord, från hvilken smörräntan utginge;
och borde den då vara att betrakta såsom en af jorden utgående
skatt, i intet afseende olik den vanliga hemmansräntan eller tiondem Endast
i det fallet, att smörräntan berodde på äganderätt till jord, hade,
enligt hvad motionären vidare anförde, genom nådiga kungörelsen den 22
oktober 1886, angående försäljning af vissa kyrkolägenheter, möjlighet
beredts den jordägare, inom hvars område en dylik till läge okänd fästa
förefunnes, att på vissa vilkor befria sig från erläggande af det från detsamma
utgående landgillet. Dessa under olika namn från viss jord utgående
afgifter vore efter motionärens mening föråldrade. De uppbures
ej längre af det allmänna rättsmedvetandet. De gåfve ofta anledning till
tvister; den till utgifvande af landgille pliktige, som med full äganderätt
kommit i besittning af sin jord, kunde icke förlika sig med eller finna
rättvist, att å hans jord skulle hvila andra och större bördor än å annan
i öfrigt fullkomligt likställd jord. Till den del smörräntan vore af samma
natur som vanliga hemmansräntan eller tionden, fastän kyrkan och prästerskapet
förbehållen, syntes det motionären, som om rättvisan och billigheten
fordrade, att denna ränta afskrefves i likhet med hvad redan skett
med grundskatten och kyrkofonden, eller att åtminstone någon utväg anvisades,
hvarigenom berörda ränta kunde upphöra att utgå. Och det syntes
motionären, som om man härvid äfven borde undersöka, huruvida icke
beträffande upphörande af den ränta, till grund för hvilken en verklig
jordäganderätt förefunnes, mera effektiva bestämmelser kunde uppställas
än de i nyss berörda nådiga kungörelse den 22 oktober 1886 angifna;
och föreställde sig motionären, att de rörande landskyldens i Göteborgs
och Bohus län upphörande antagna grunder äfven i detta fall kunde finna
tillämpning.
Med anledning af berörda motion har Riksdagen i sin ifrågavarande
skrifvelse till en början erinrat, att ifrågavarande, frivilligt åtagna skatt
icke, på sätt motionären antydt, kunde vara att hänföra till det slags onera,
som inbegrepes under benämningen grundskatter, de där med hänsyn till
deras uppkomst och beskaffenhet ansetts böra afskrifvas; hvarjämte Riksdagen
vidare anfört följande.
Landgillet eller smörräntan kunde anses vara af två slag. En del
utginge från inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars
läge i öfrigt numera icke vore kändt. I afseende å denna afgäld vore
tillfälle beredt till dess upphörande genom att mellan församlingen och
ägaren af det hemman, inom hvars område lägenheten funnes, aftal kunde
8 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
uppgöras om lägenhetens försäljning enligt nådiga kungörelsen den 22
oktober 1886.
Det andra slaget af dessa räntor vore en afgäld, som ursprungligen
vid särskilda tillfällen förlänats kyrkor att utgå af viss jord och som fortfarande
kvarstode. Denna afgäld syntes närmast vara att förlikna med
den från hemman och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående
landskylden, om hvilken kammarkollegium i skrifvelse den 21 december
1894 yttrat, bland annat, att, då den icke utgjorde någon af kronan på
kyrkor och prästerskap öfverlåten rättighet, hvarken rättvisa eller billighet
syntes kräfva, att den skulle indragas till statsverket mot ersättning af
statsmedel, ej heller att staten eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig
ekonomiska uppoffringar, men att vid sådant förhållande, och då vederbörande
kyrkor och prästerskap måste anses berättigade att allt fortfarande
åtnjuta den inkomst, landskylden för dem innebure, annan utväg
ej synts kollegium vara att anlita för landskyld ens upphörande, än att
möjlighet bereddes vederbörande landskyldsgifvare att friköpa sig från
skyldigheten att utgöra landskyld mot erläggande af ett belopp, som motsvarade
denna kapitaliserad.
Kungl. Maj:ts i enlighet härmed till 1898 års Riksdag aflåtna proposition
angående landskyldens upphörande hade ock blifvit af Riksdagen
bifallen.
Anledning till åtgärd från statens sida i fråga om upphörande af landgillet
och smörräntan syntes för närvarande egentligen ej förefinnas annat
än beträffande det sistnämnda slaget af denna afgäld, och en utredning i
detta afseende ansåge Riksdagen böra åvägabringas för utrönande, hvilka
åtgärder lämpligen borde vidtagas för upphörande af detta slag af landgille
och smörränta. Då emellertid vid en sådan utredning äfven det andra
slaget af förenämnda afgäld måste komma att beröras, torde utredningen
böra omfatta äfven dessa räntor, för den händelse deras upphörande skulle
kunna befrämjas och särskildt den i förenämnda kungörelse af den 22
oktober 1886 omförmälda försäljning af vissa kyrkolägenheter skulle kunna
underlättas.
Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
angående det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgillet eller smörräntan och därefter vidtaga de åtgärder, som
till befrämjande af denna afgälds upphörande befunnes vara af förhållandena
påkallade.
Sedan Kungl. Maj:t i nådig remiss anbefallt Sitt och rikets kammarkollegium
att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande
i detta ärende har kammarkollegium lämnat vederbörande församlingar,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
9
kyrkoråd, prästerskap och i öfrigt dem, hvilkas rätt kunde anses vara af den
föreliggande frågan beroende, tillfälle att däruti yttra sig, ehuru endast en
del af dessa begagnat sig häraf, äfvensom infordrat underdåniga yttranden
af domkapitlen i Lund och Göteborg samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, därvid Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tillika på anmodan af kollegium insändt efter
jordeböckerna upprättade specifika förteckningar öfver landgillen och smörräntor
inom de respektive länen; och har kammarkollegium den o april
1907 afgifvit eget underdånigt utlåtande i ärendet.
Jag öfvergår nu till en redogörelse för resultatet af den verkställda
utredningen, därvid jag i hufvudsak följer kammarkollegii omförmälda
utlåtande.
Först möta frågorna hvad med landgille förstås och hur detsammade^a“dg^s(.
uppkommit och under tidernas lopp utvecklats. ochTtveck
Enligt
den danska lag, som gällde i Skåne, Halland och Blekinge, då lingdessa
provinser förenades med Sverige, liksom äfven enligt äldre dansk
lagstiftning förstods med landgille i egentlig mening den afgäld, som brukare
af annans jord hade att ärligen erlägga till jordens ägare.
Landgille i denna bemärkelse — äfven kalladt det gamla, rätta landgillet
— förutsatte alltså landbo å ägarens jord och utgick af s. k. fästeeller
städj egårdar, som af kronans, kyrkors eller hospitalers fogdar och
ombudsmän samt af adeln eller dess fullmäktige utlegdes eller bortfästes
för en summa penningar, städsmålet, infästningen eller fästan, samt mot
skyldighet därjämte att till den husbonde, af hvilken gården legts, eller
den s. k. jorddrotten årligen utgöra sedvanligt landgille, gästeri och andra
prestationer, som af gården plägade utgöras.
Efter äldre dansk lag hade landbon brukningsrätt till sin gård endast
för ett år men på uppsägning, så att brukningsaftalet gällde till dess det
från endera sidan uppsades. Kyrkans gods började emellertid allmänt bortfästas
på lifstid redan under 14:de och 15:de århundradena, och efter hand
blef lifstidsstädja det sedvanliga. Denna blef i lag befäst genom en förordning
af år 1523, hvari stadgades att den, som legde någon kronan,
kyrkan, adeln eller j or degen bonde tillhörig gård, icke kunde därifrån afhysas,
därest han hölle gården i godt stånd, i rätt tid utgåfve landgille,
gästeri, sakfall och andra afgifter samt vore sin husbonde hörsam med
äckor och arbete och ej från gården bortfäste åker, äng eller annan tillhörighet.
Recesserna af 1551 och 1558 bekräftade ytterligare denna lifstidsstädjerätt,
hvilken sedermera genom en förordning af den 23 oktober
Bill. till Rilcsd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Raft. 2
10
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 200.
1565 utsträcktes därhän, att änka tilläts behålla gården utan städsmål, så
länge hon ej trädde i nytt gifte.
Den uppsägningsrätt, som tidigare tillkommit landbon, bibehöll denne
oförändrad, hvaremot det blef sedvana, att husbonden eller jorddrotten
kunde uppsäga landbon endast för det fall att han själf ville bo på gården,
då städsmålet dock skulle till landbon återgå.
Städsmålet eller den afgift, en fästebonde hade att till jordägaren erlägga
för rättigheten att mot vanligt landgille besitta och bruka hans jord, torde
hafva varit en obetydlighet, så länge fästeaftalet i regel var ställ dt på år
eller uppsägning. Så vidt kändt är omtalas det icke i fästebrefven eller
jordeböckerna förr än under 16:de århundradet, då lifstidsstädja blef allmän.
Städsmålet rättade sig vanligen efter beloppet af det landgille, landbon
hade att utgöra. För hvarje pund smör i landgille betaltes i Skåne,
Halland och Blekinge allra först i städja 10 riksdaler, senare 8 riksdaler
och vid midten af 1600-talet till följd af böndernas armod 5 riksdaler,
och eftersom gårdarna voro uppskattade till 4, 5 eller 6 pund »smörskyld»,
beräknades städjan till 20, 25 eller 30 riksdaler. Då likväl många
bondgårdar taxerades till 8, 10 eller 12 pund, steg, i samma förhållande,
städjan till 40, 50 eller 60 riksdaler.
Landgillet bestämdes efter uppskattning af den nytta och fördel eller
den nettoinkomst, egendomen kunde gifva sin brukare, och åsattes dels i
penningar, dels i persedlar, hvilka senare lämpades efter hvarje gårds afkastning.
I Skåne, Halland och Blekinge utgjordes landgillet mestadels af smör
äfvensom råg, korn, malt, hafre, mjöl, ärter, humle, honung, vax, skattekor,
fornöt, teijer (1 teije = 1 lamm, 1 gås och 2 höns), får, ollonsvin, fläsk,
galtar, ål, torsk, torr fisk, rostockeröl, hö, kol, ved, bastrep, hjul, vagnar,
humlestänger, ekestafvar, tunneträ, järn in. m., hvilka landgilleposter funnos
i landgilletaxorna beräknade i »hart korn», d. v. s. råg och korn.
Landgillet började snart betraktas såsom en i det hela fast afgift,
hvilken efter hand med de särskilda naturapersedlarna infördes, för kronogodset
i länsjordeböckerna, för kyrkors och andra geistliga egendomar i
stifts jordeböckerna och för adelns gods i dess enskilda jordeböcker. I
fästebrefven hette det allmänt, att fästeren skulle svara »sedvanligt landgilde»,
»den landgilde, som plejer åt gaa fra Arilds tid» o. s. v., och
genom en förordning af år 1557 förbjöds uttryckligen att förhöja landgillet.
Då detta emellertid var tämligen ojämt åsatt, i det att en som
hade ringare ägor till sin gård ofta gaf större landgille än en annan, som
hade betydligt större ägor i bruk, utfärdades tid efter annan från midten
af 16:de århundradet påbud i syfte att, närmast för kronogodset, vinna
11
Kung1. Maj ds Nåd. Proposition. N:o 200.
en jämnare fördelning af landgillet. För att så vidt möjligt undvika vidlyftiga
och kostsamma jordrefningar sökte man nå detta mål genom träffande
af överenskommelser mellan bönder i samma by att hvar och en
skulle bekomma lika egendom, så att alla gårdarna i byn blefve lika goda
att bruka och deras landgille och skyld desamma, eller ock genom att
nedsätta landgillet för sådana gårdar, som voro för högt taxerade, och
förhöja det för dem, som kunde tåla mera. Den som vid sådan jämkning
miste jord, skulle i ersättning härför bekomma motsvarande del af sitt
städsmål af dem, som finge mera jord än de förut innehaft. Blef det
nödvändigt att taga något af prästgårdars eller själfägande bönders jord,
skulle dessa hafva annan jord i stället. Såsom ett gemensamt förbehåll
inrymdes i alla påbud om jämkning af landgillet, att intet finge för kronan
afkortas, så att jordebokens summa förblefve oförändrad. Hvad angår
kronogodset kom man på detta sätt snart därhän, att det knappast fanns
någon som gaf för litet i landgille men desto flera som gåfvo för mycket,
och det var därför också endast på papperet, som jordebokssumman bevarades.
Landgillenedsättningar förekommo icke sällan för enstaka år allt
ifrån början af 17:de århundradet, men under de sista tjugu åren af
Christian IY:s regering eller alltså inemot tiden för ifrågavarande provinsers
förening med Sverige förekommo sådana förmedlingar allt oftare och
rörde sig ej sällan om ansenliga belopp.
Såsom förut nämnts förutsatte innehafvet af landgille tillvaron af ett
fästeaftal och var således i detta fall en följd af jordäganderätt, men det
fanns äfven landgille af annat slag, som väl i likhet med det gamla rätta
landgillet var en årlig afgift, men hvars innehaf icke betecknade äganderätt
till jord, utan — såsom t. ex. gästeri (motsvarande fodringen i den
svenska jordeboksräntan) — närmast uttryckte en herrskapsrätt i innehafvarens
hand.
Landgille, hvars innehafvande ej betecknar äganderätt till jord, har
äfven uppkommit därigenom, att äganderätten till landgille skilts från
äganderätten till den jord, af hvilken landgillet utgår. Det gamla, rätta
landgillet antog i sådana fall naturen af jordränta men kom i allt fall att
bibehålla sin gamla benämning landgille.
Ett sådant skiljande af landgille- och jordäganderätten ägde rum, da
kronans fästegods afyttrades till bönder eller de å gårdarna boende landborna,
därvid i regel gjordes förbehåll om skyldighet för den nye ägaren
af jorden att svara för lika mycket i årlig afgift, som förut af jorden
utgick.
Att äfven landgillen af det geistliga godset varit föremål för likartad
förändring framgår af uppgifter i Lunds stifts landebok af år 1569.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
Sålunda förekommer i landebokens förteckning öfver »bona ecclesim»
inom Oderljunga socken följande: »Item hade kyrkan tvenne gårdar, den
ena i Herholme (Harholma) och den andra i Kaasshesle (Kåshessle); och
äro samma gårdar köpta från kyrkan af konungen, och gifves det af Herholme
gård årligen landgille till kyrkan, smör 2x/2 pund, och till Helsingborgs
slott landgille smör 272 pund. Item gifves årligen till kyrkan af
Kaasshesle gård landgille smör 2 pund och till Helsingborgs slott 2 pund.»
Kyrkan hade således sålt jorden till kronan med förbehåll att fortfarande
uppbära landgille, och detta, som förut uttryckte äganderätt till jord, förlorade
sålunda i kyrkans hand denna betydelse.
I Danmark utöfvades under katolska tiden af biskoparna en vidsträckt
myndighet öfver kyrkorna och prästerna samt deras jordagods, i kraft af
hvilken myndighet det tillkom biskoparna att själfva eller genom sina
underordnade bortfästa kyrkornas hemman och jordar samt prästernas
annex- och mensalgårdar äfvensom af dem uppbära gästeri, äckor, dagsverken
och andra afgifter eller tjänstbarheter, under det att kyrkorna och
prästerna endast tingo af egendomarna uppbära det egentliga landgillet.
Denna biskoparnas rätt öfver kyrkornas och de andliges gods, hvarmed
följde åtskilliga andra förmåner såsom rätt till sakfall och fördelar af skog,
jakt och fiske etc., kallades härlighetsrätt eller dominium. Härvid förekommo
emellertid åtskilliga undantag. Sålunda hade ofta jordar skänkts
till kyrkor eller präster med förbehåll att härligheten skulle tillkomma
gifvaren eller hans släkt, liksom ock biskoparne efter hand bortförlänade
eller bortsålde denna härlighet till enskilda, i hvilket fall den enskilde
härlighetsägaren i regel intog samma ställning som eljest biskopen. I
andra fall tillkom härligheten prästerskapet jämväl till de boställshemman,
som ej brukades af prästerna själfva, vare sig till följd af förbehåll vid
första upplåtelsen eller på grund af öfverlåtelse från biskoparna. En sådan
öfverlåtelse skedde då ärkebiskopen i Lund år 1504 åt pastorerna i
stiftet öfverlämnade rätten att antaga och entlediga samt uppbära skälig
tjänstbarhet och landgille af de bönder, som besutto de ej af pastorerna
själfva brukade prästgårdar, därvid dock för biskopen förbehölls gästeri i
visst fall samt vissa andra förmåner.
Genom reformationen indrogos . till danska kronan förutom klostren,
biskoparnas gods och tionde samt deras jura patronatus till många kyrkor
äfvensom biskoparnas härlighet af präst- och kyrkohemman, hvilken senare
tillika med försvaret af det geistliga godset af konungen uppdrogs åt särskildt
förordnade stiftslänsmän.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
13
Kyrkorna fingo däremot behålla sina gods och jordar, dock blefvo en
del af de kyrkorna anslagna jordar reklamerade af adeln eller anvisade
till aflöning af präster och klockare. I regel fick kyrkan af sina jordar
fortfarande endast uppbära landgillet, under det att stiftslänsmännen bortfästade
de af dessa jordar, till hvilka kronan ansågs tillkomma härligheten,
samt för kronans räkning af dem uppburo städsmål, äckor, dagsverken
in. fl. prestationer. En del jordar funnos dock, till hvilka en om
ock begränsad härlighet sedan gammalt tillkom kyrkan, liksom härligheten
äfven ofta innehades af enskilda, hvilka då intogo samma ställning, som
eljest stiftslänsmännen, och öfverlät konungen i stor utsträckning den
honom tillkommande härligheten öfver kyrkojordar till enskilda dels med
dels utan samband med patronrätt, därvid merendels endast gjordes förbehåll,
att landgillet skulle tillkomma kyrkan, utan att något nämndes om
äganderätten till själfva jorden, hvilken i så fall fortfarande måste ansetts
tillhöra kyrkan.
Hvad prästerskapets jordagods angår stadgades, bland annat, i de
s. k. Rike artiklar af år 1542 att, där prästen hade två prästgårdar, han
skulle bo i den ena och af den andra njuta »all frukt och landgille», och
skulle försvaret för den senare blifva hos rätta öfverheten sålunda, att de
präster, som tillförne i biskoparnas tid haft härligheten och försvaret af
den andra prästgården, skulle ock fortfarande njuta samma härlighet och
försvar, och de som icke tillförne haft någon härlighet och försvar till
samma prästgård, skulle det icke heller därefter njuta, dock skulle i allt
fall landgillet följa dem. I sistberörda fall uppbar prästen således endast
det egentliga landgillet under det att bortfästandet af jordarna tillkom
stiftslänsmännen, som däraf uppbar såväl städsmål som äckor, ''dagsverken
och öfriga med härligheten förbundna inkomster och förmåner. Äfven till
prästerskapets gods innehades härligheten stundom, vare sig af gammalt
eller genom senare öfverlåtelser från konungamaktens sida, af enskilda,
hvilka då intogo hufvudsakligen samma ställning som eljest kronan, så att
förhållandet blef olika allt efter som det var fråga om en egendom, till
hvilken prästerskapet själft förut haft härligheten, eller en sådan, med
hvilken detta ej tidigare varit fallet, och torde det varit med hänsyn till
dylika härlighetsägare, som i Ribe artiklar användts uttrycket, att försvaret
skulle blifva hos »rätta öfverheten», hvilket uttryck jämväl kunde
inbegripa en enskild härlighetsägare. Där härligheten till prästerskapets
gods på detta sätt öfverläts till enskilda, skedde det merendels i sådan
form, att förbehåll endast gjordes, att landgillet skulle tillkomma prästerskapet,
utan att något nämndes om äganderätten till själfva jorden, hvilken
i så fall fortfarande måste ansetts tillhöra prästerskapet, men stundom
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
öfverläts med härligheten jämväl jorden, för hvilken händelse förhållandet
blef ungefär lika det, då prästerskapet af en egendom allenast var berättigad
uppbära viss afgift.
Stiftslänsmännens befogenhet i afseende å kyrkorna och prästerskapet
samt deras jordagods öfverflyttades genom kungl. brefvet den 19 juni 1582
på kronans länsmän, en hvar i sitt län.
I afseende å förvaltningen i första hand af kyrkornas inkomster,
hvilka till afsevärd del utgjordes af afkomsten af kyrkornas jordar, föreskrefs
i 1539 års kyrkoordinants, att denna fortfarande skulle, såsom förhållandet
varit under katolska tiden, handhafvas af kyrkovärdarna, hvilka
hade att uppbära och för kyrkornas räkning disponera samtliga kyrkans
inkomster samt därför årligen aflägga räkenskap, som skulle förhöras af
stiftslänsmannen — sedermera länsmannen — i närvaro af prosten. Den
sistnämnde lydde under superintendenten, hvilken det ålåg att visitera i
församlingarna samt därvid uppteckna kyrkornas gods och tillse, att pastorerna
hade tillräckliga inkomster.
En allmän föreskrift om upptecknande af kyrkors och präsfers gods
och inkomster hade redan kort efter reformationen gifvits stiftslänsmännen,
hvilket åliggande, hvad Lunds stift angår, sedermera öfverflyttades på en
under stiftslänsmannen tillsatt stiftsskrifvare, men synas dessa stadgande!!
icke inom nämnda stift hafva tillbörligen iakttagits. Den 11 augusti 1569
utfärdade nämligen konung Fredrik II ett bref till alla häradsprostar
»öfver allt wort land Skaane, Halland, Bleginde och Lister», däri konungen
befaller häradsprostarna att »en hvar uti de härader, han har i befallning,
utforska alla de gårdar, jordar och egendomar, som höra till kyrkorna och
prästerna, å deras ämbetens vägnar, hvar de ligga, hvem dem häfver och
brukar och hvad däraf gifves till landgille, däröfver göra register och insända
dem till superintendenten, att lian därefter må göra eu säker och
riktig jordebok på alla kyrkors och prästers gårdar, jordar och egendomar
öfver hela stiftet, på det man däraf må veta, hvad kyrkans och prästens
egendom är och att därifrån intet skulle frånrycka s».
Till följd af detta påbud upprättades den jordebok, som kallas Lunds
stifts landsbok af år 1569. Arbetet synes, att döma af ordalagen i landeboken,
på många ställen hafva i första hand verkställts af pastorerna och
kyrkovärdarna, hvilkas uppgifter sammandragits för hvarje prosteri, hvarefter
landeboken utarbetats efter ett för hela verket gemensamt formulär.
Landeboken är uppställd häradsvis med särskilda beskrifningar öfver
hvarje till häradet hörande socken.
Tillsynen öfver och vården af kyrkornas egendom reglerades slutligen
genom Christian IV:s recess af den 27 februari 1643, hvilken var gällande
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
lag i ofvannämnda provinser, till dess de afträddes till Sverige. Recessen,
som är en sammanfattning af alla stadganden rörande den geistliga j urisdiktionen,
är hufvudsakligen grundad på förut gifna stadganden, som i
recessen fullständigats.
I afseende på brukningsrätten till kyrkornas jordar upptagas jämväl
i 1643 års recess förut omförmälda bestämmelser om rätt för ägare af
hemman, från Indika jordar blifvit kyrkorna tillagda, att fortfarande innehafva
dem mot städja och landgille samt om jordars brukande under prästgårdar.
Vid upplåtelse af patronatsrättigheter synas kyrkans landgille och
öfriga inkomster i äldre patronbref hafva förbehållits kyrkan, hvilket uttryckts
sålunda, att vid sidan af de bestämmelser, hvarigenom administrationen
af kyrkans angelägenheter öfverlämnades åt patronus, tillädes, att
kyrkan själf skulle behålla sina inkomster, hvilka skulle användas till
kyrkans nybyggnad, underhåll och bästa. Öfver kyrkans jordar tillädes
patronus i senare patronbref dels kronans höghet och härlighet, dels kyrkans
rätt, d. v. s. landgillet, med hvilken senare torde följt äganderätten till
jorden. Detta uttrycktes så att jordarna öfverlätos med deras egendom,
skog, ränta och rätta tillhörighet eller med liknande uttryck, men betecknades
därmed ej, att patronus fick denna äganderätt såsom en från patronrätten
skiljaktig rätt, så att han kunde afyttra densamma, allenast det en
gång utgående landgillet behölls åt kyrkan, utan skulle den städse vara
med patronrätten förenad, så att inkomsten af jordarna såsom förut disponerades
till kyrkans nybyggnad, underhåll och bästa.
Med patronatsrätt följde vanligen äfven härligheten af pastors annexeller
mensalhemman, men med pastors landgillen och öfriga inkomster fick
patronus ej taga befattning
Då Halland genom fredstraktaten i Brömsebro år 1645 på vissa år
öfverlämnades till Sverige, utfäste sig svenska kronan att regera och försvara
invånarna af alla stånd i deras forna privilegier och friheter efter
danska lagarna.
Under tiden närmast därefter vidtogos emellertid från regeringens
sida flera åtgärder, som afsevärdt ingrepo i de från danska tiden gällande
rättsförhållanden. Hvad särskildt angår kyrkornas egendomsförhållanden
är att märka, hurusom genom det med krono- och skattebönderna år 1648
afslutade s. k. halländska kontraktet — hvilket jämväl blifvit tillämpadt
på alla kyrkohemman och enligt hvilket allmogen åtog sig en viss penningskatt
årligen i stället för utskrifningen, — kungsskatten och andra extra
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
ordinarie hjälper och utlagor, städsmål, »såsom de där Kungl. Maj:t och
Kronan särdeles tillhöra», blefvo kronan förbehållna, utan att därvid
gjordes något undantag för kyrkohemman. Af räkenskaperna för åren
1645—1653 framgår äfven, att åtskilliga kyrkohemman blifvit för kronans
räkning bortstadde samt städsmålspenningarna i kronans räkenskaper redovisade,
utan att, så vidt räkenskaperna upplysa, kyrkorna därför blifvit
godtgjorda. Under drottning Christinas sista regeringsår blefvo många
kyrkohemman i Halland försålda eller bortförlänade under frälse frihet
utan vederlag till kyrkorna, dock förbehöllos dessa de af hemmanen utgående
smörräntor.
Sedan Halland för evärdlig tid jämte Skåne, Blekinge (och Bohuslän)
genom Roskildefreden förenats med Sverige, tillförsäkrades alla stånd i
dessa landskap att få behålla deras gods och egendomar, som de före kriget
erhållit, vare sig af kronan eller enskilda, äfvensom att få förblifva
vid deras vanliga rätt och lagar samt vid de gamla rättigheter, privilegier
och friheter, som de hade vid sina gods och gårdar, så vidt de ej strede
mot Sveriges rikes fundamentallagar; och genom Malmö recess af den 16
september 1662 stadfästes kungl. kommissariernas resolution, gifven på
landtdagen i Malmö samma år, hvarigenom bland annat förklarades, att
»de beneiicia, som af särdeles benådning och förmedelst kungl. bref vore
lagda till kyrkor, skolor och deras betjäntes underhåll och förmenades
vara införda uti ens och annans donations- och köpebref, skulle förblifva
vid sin fundation, äfven som att kyrkor, skolor och deras betjänte, till
livilka af gammal tid någon viss ränta förmedelst kungl. bref af en kristlig
intention vore förordnadt och perpetueradt, borde därvid mainteneras,
dock att sådant ej finge vidare utsträckas, än på den ränta, som af ålders
tid sedvanligt vore till dem utlagd.»
Hvad angår de försäljningar och donationer af kyrkohemman, som
från svenska kronans sida ägt rum, frånkändes de som på sådant sätt
kommit i besittning af hemmanen genom flera af skånska kommissionen
åren 1669 och 1670 gifna resolutioner och domar allt anspråk på städselrätt
såsom stridande mot gammal plägsed och hvad därom vore i Christian
IV:s recess stadgadt. De förklarades väl äga rätt antaga tjänlig åbo men
med bifall af kyrkans målsmän, som skulle betinga städj an å kyrkans
vägnar. Äfven om de vid upplåtelserna tillförsäkrats städjan, skulle de
endast därvid bibehållas »till vidare förklaring». Städselrätten till kyrkohemmanen
återställdes sålunda åt kyrkorna, och det, som genom köp eller
donation frångått dem, var endast det extra ordinarie eller härligheten af
hemmanen.
Kyrkorna och prästerskapet i de eröfrade provinserna erhöllo äfven
17
Kungl. Maj ts Nåd. Proposition N:o 200.
efter fredsfördragen upprepade försäkringar om rätt att behålla sina inkomster
och jordar, så t. ex. innehåller 4 § i prästerskapets privilegier
af den 16 oktober 1723, att prästerskapet i Skåne, Halland, Blekinge (och
Bohuslän) skall, efter fredsfördragen och Malmö recess, under vanlig frihet
behålla dess prästgårdar, mensalrättigheter och annexer med all frukt,
landgille, städsmål, äckor och arbete däraf, jämte de inkomster och förmåner,
som de efter bemälde fredsfördrag och recess af ålder haft.
Hvad administrationen af kyrkorna angår, bestreds den efter Roskildefreden,
liksom förut, i lägsta instans under »försvar» af offentlig myndighet,
af kyrkovärdar, Indika hade att för kyrkans räkning mot redovisningsskyldighet
uppbära dess inkomster och bestrida dess utgifter. Detta
»försvar» uppdrogs närmast åt särskilda kyrkoinspektorer.
Kyrkovärdarna hade sålunda närmast öfver sig kyrkoinspektorerna,
hvilka vidtogo de viktigare förvaltningsåtgärderna, men, jämte det prästerna
i flera punkter kontrollerade eller biträdde kyrkovärdarna, stodo
såväl dessa senare som kyrkoinspektorerna under inseende såväl af biskop
med prost och landshöfding (guvernör) som af deras öfverordnade.
Den 14 december 1802 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att kyrkoinspektorstjänsterna
tillsvidare icke skulle tillsättas, utan de åligganden, som
dittills tillkommit dem, sedan dåvarande kyrkoinspektorer afgått från sina
tjänster, bestridas af kronofogdarna och häradsskrifvarna. Efter framställning
af Rikets Ständer att kyrkoinspektorstjänsterna skulle helt indragas
bifölls detta af Kungl. Maj:t den 4 september 1811, hvarvid tillika förordnades,
att de till tjänsterna hörande göromål skulle öfvertagas af kyrkoherden
och kyrkovärdarna i hvarje församling, dock utan ändring i öfrig!
af redovisningen, hvarefter Kungl. Maj:t den 12 april 1815 till iakttagande
vid den dem sålunda ålagda redogörelse och förvaltning utfärdade en instruktion,
hvilken med vissa af göromålens öfverflyttning på kyrkoherden
och kyrkovärdarna föranledda ändringar i hufvudsak öfverensstämde med
1697 års instruktion för kyrkoinspektorerna. Hvad kyrkans räkenskap angår,
skulle den, underskrifven af kyrkoherden och kyrkovärdarna, årligen
i två exemplar öfverlämnas till kontraktsprosten, från hvilken den efter
behörig granskning skulle insändas till landskontoret för att sedan åtfölja
räkenskaperna till kammarkollegium för granskning i kammarrätten.
Sedan genom nådiga förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd församlingarna i Skåne, Halland och
Blekinge erhållit rättighet och skyldighet att granska och kontrollera vården
af kyrkans egendom och kyrkoförvaltningen öfverflyttats på kyrkorådet,
samt genom nådiga kungörelsen den 27 juni samma år instruktionen
den 12 april 1815 med tillhörande författningar förklarats skola
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Raft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
med 1862 års utgång upphöra att vara till efterrättelse gällande, äro numera
kyrkorna i förevarande provinser med afseende å förvaltningen och
redovisningen af deras ekonomi i allo likställda med kyrkorna i rikets
öfriga delar.
Såsom förut nämnts ägde kyrkorna i Skåne, Halland och Blekinge
under danska tiden allenast en inskränkt dispositionsrätt till vissa af sina
jordar. Efter provinsernas öfvergång till Sverige skedde ej någon förändring
häruti, utan blef den innehafvarna af jordarna i de danska recesserna
tillförsäkrade brukningsrätt genom flera författningar bekräftad. I
13 § af kung!, förordningen angående prästerskapets i Skåne uppbörd
m. m. den 16 oktober 1723 stadgades sålunda l:o), att de kyrkoherdar,
som hade ringa jord till deras prästgård, förunnades till understöd kyrkans
enskilda jord, så vida prästen kunde den med egen afvel själf bruka,
dock emot billig fästa och det årliga landgillet däraf till kyrkan efter
Kungi. Maj:t eller patroni bepröfvande, samt 2:o), att de i forna tider från
frälse, skatte eller kronohemman komne och till någon kyrka gifna jordar,
som ännu brukades under samma hemman, finge af hemmansåborna efter
gamla recesserna innehafvas och brukas emot städsmålets och landgillets
betalande till kyrkan, allt efter Kungl. Maj:ts eller patroni förordnande.
Genom nådiga resolutionerna den 28 juni 1731, § 53, och den 17 september
1756, § 79, bägge utgörande svar på allmogens i förevarande
provinser underdåniga besvär, har denna brukningsrätt än vidare befästats
och är ännu gällande.
I afseende å sättet för bestämmande af den afgäld, brukarne af dessa
jordar hade att i form af landgille och städja till kyrkorna erlägga, stadgades
i sistberörda författningsrum, att vederbörande landshöfdingar och
biskopar skulle, sedan församlingarna och prästerskapet blifvit hörda, upprätta
och projektera vissa taxor på afgälden för hvarje jord och samma
projekt sedermera insända till fastställande af kammarkollegium, som ägde
besörja, att samma taxor ej finge öfverskridas. Häri skedde sedermera
genom nådiga brefvet till kammarkollegium den 26 juli 1809 den ändring,
att, då lägenhet af ifrågavarande slag blefve ledig och skulle med ny
brukare förses, särskild undersökning på stället skulle af vederbörande äga
rum, hvarvid lägenhetens godhet och öfriga förmåner borde noga utredas,
och församlingen därefter få del af den gjorda skattläggningen för att
till landshöfdingen och biskopen föreslå villkoren för den nya upplåtelsen,
hvarefter landshöfdingen och biskopen hade att jämte eget utlåtande till
kollegium insända skattläggningsinstrumentet tillika med församlingens
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
förslag, på det kollegium sedan skulle bestämma den städja och det landgille,
som den nya hemmansåbon borde för jordens brukande erlägga till
kyrkan. Denna ordning för afgäldens bestämmande blef gällande till dess,
på underdånig framställning af kollegium, Kungl. Maj:t genom nådigt bref
den 8 februari 1867, kungjordt genom kollegii kungörelse den 1 mars
samma år, fann godt, med ändring af hvad i 79 § af nådiga resolutionen
den 29 november 1756 stadgats i fråga om ordningen för fastställande af
städja för omförmälda kyrkolägenheter, samt med upphäfvande af förberörda
nådiga bref den 26 juli 1809 förordna, att för sådan kyrkorna i
Lunds och Göteborgs stift tillhörig jord, hvilken enligt gällande författningar
skall under prästgård eller annat visst hemman brukas, vederbörande
församling tillkommer att bestämma beloppet af den afgift, som
bör till kyrkan erläggas; och att, om jordens innehafvare med församlingens
beslut icke åtnöjes, frågan skall öfverlämnas till afgörande af Konungens
befallningshafvande och biskopsämbetet, i hvilkas beslut ändring sedermera
må, i händelse af befogenhet, sökas hos kollegium.
Kollegii berörda kungörelse den 1 mars 1867, som ännu är gällande,
har hittills blifvit på sådant sätt tolkad, att kyrkostämman, som utöfvar
församlingens rätt att bestämma afgälden, ansetts icke vara berättigad att
mot jordinnehafvares bestridande höja af dylika kyrkojordar utgående
landgillen, hvilka förut blifvit efter i laga ordning skedd skattläggning af
kollegium fastställda.
Bland de kyrkorna tillhöriga jordar finnas många, hvilka visserligen
äro belägna inom det hemmans område, hvars ägare utöfvar brukningsrätten,
men hvarken till läge i öfrig! eller till areal och beskaffenhet numera
kända. De för dessa lägenheter nu utgående afgälder äro i de flesta
fall ytterst obetydliga, ofta utgörande endast några få öre, och någon förhöjning
däraf lärer icke kunna af församlingarna påräknas, så länge närmare
kännedom saknas om lägenheternas storlek och beskaffenhet.
Efter därom vid 1881 års Riksdag väckt framställning hemställde Riksdagen
i skrifvelse den 25 april samma år, att Kungl. Maj:t täcktes medgifva,
att sådana kyrkorna i Skåne, Halland och Blekinge tillhöriga, inom
vissa hemmans ägoområden befintliga jordar, hvilkas läge i öfrigt så väl
som areal vore okända, finge med full äganderätt öfverlåtas på vederbörande
hemmansägare mot en löseskilling, motsvarande den af dem utgående
årliga afgälden kapitaliserad.
Uti häröfver den 23 november 1883 afgifvet utlåtande ansåg sig kollegium
böra förorda en förändring i då gällande bestämmelser rörande
dispositionsrätten till ifrågakomna jordlägenheter i det af Riksdagen föreslagna
syftet, dock endast på det sätt att det blefve vederbörande försam
-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
lingar under vissa förbehåll medgifvet att lämna sitt godkännande till ett
af en hemmansinnehafvare gjordt förslag om öfverlåtande på honom af
äganderätten till en inom hemman befintlig kyrkoäga af ifrågavarande
•slag, men däremot icke åt denne senare inrymd någon rättighet att, äfven
mot församlingens bestridande, tilltvinga sig berörda förmån. Såsom villkor
för att ett sådant af en hemmansinnehafvare gjordt erbjudande skulle
få af församlingen antagas, ansåg kollegium böra stadgas, dels att genom
föregången, af krön obetjäningen i orten på hemmansinnehafvarens bekostnad
verkställd undersökning samt med ledning, så vidt möjligt, af skiftesnch
äldre äganderättshandlingar rörande hemmanet blifvit med största möjliga
tillförlitlighet utrönt, att angående jordlägenhetens areal och läge
närmare kännedom saknades och icke heller stått att erhålla, dels ock att
i köpeskilling erbjödes ett sådant belopp att med hänsyn därtill försäljningen
kunde, på sätt i 26 kapitlet 6 § kyrkolagen samt 5 § i prästerskapets
privilegier den 16 oktober 1723 föreskrefves, anses lända kyrkan
till nytta. I sådant afseende erinrade kollegium, hurusom, då genom nådiga
brefvet den 12 augusti 1625 riksrådet bemyndigats att sälja kronogods,
till en början räknats 100 daler på hvarje 3 dalers ränta, samt att
i en senare tid kronoräntor, för att kunna lättare afyttras, gång efter annan
försålts efter beräkning af 4x/2 procent. Då afgifterna för brukningsrätten
•till ifrågavarande kyrkojordar i allmänhet vore ytterst obetydliga, samt
vid köpeskillingens bestämmande afseende jämväl borde fästas därå, att
för lägenheterna utgjorts, utom landgillet, äfven städja med 3 års ränta
vid hvarje åboombyte, hvilket kunde antagas inträffa 6 till 7 gånger på
en tidrymd af 100 år, höll kollegium före, att det ingalunda innebure
någon obillighet mot vederbörande hemmansinnehafvare, som ju i främsta
rummet skulle komma att af förändringen vinna fördel och därför äfven
borde vara villig till någon mindre uppoffring, om kapitaliseringen bestämdes
efter 3 procent; hvarför kollegium tillstyrkte, att, därest ett af
en hemmansinnehafvare i omförmälda afseende framställdt förslag skulle
Unnas antagligt, i köpeskilling borde vara erbjudet minst ett belopp,
motsvarande den årliga afgälden kapitaliserad efter 3 procent.
Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 22 oktober 1886 nådig kungörelse
angående försäljning af vissa kyrkolägenheter i förevarande provinser
af följande innehåll:
»§ 1.
Hör till kyrka i Skåne, Halland och Blekinge inom visst hemmans
ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i öfrigt numera icke är kändt,
och träffas mellan församlingen och ägaren af det hemman, inom hvars om
-
21
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 200.
råde lägenheter finnes, aftal om lägenhetens försäljning, skall sådant aftal
jämte öfriga, ärendet rörande handlingar af kyrkostämmans ordförande
insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att gemensamt
med domkapitlet ärendet till behandling företaga.
§ 2.
Aftalet skall, för att kunna godkännas, innehålla bestämd uppgift att
lägenhetens läge inom hemmanet numera icke är kändt.
§ 3.
1. Köpeskillingen för sådan jord må icke understiga ett belopp, som
i årlig ränta efter tre för hundrade afkastar en summa lika med den årliga
afgälden. Utgår afgälden med en eller flera persedlar in natura eller
efter markegångspris, beräknas penningvärdet efter senast fastställda tioåriga
medelmärkegångspris för länet.
2. Därest i något särskilt fall det belopp, hvartill köpeskillingen
minst skall uppgå, icke kan efter nämnda grunder beräknas, utgör sådant
icke hinder för pröfning, huruvida den aftalade köpeskillingen må anses
tillräcklig.
§ 4.
Finna Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet försäljningen
vara med denna kungörelse öfverensstämmande och i öfrigt till kyrkans
nytta, insändas genom deras försorg handlingarna till kammarkollegium,
som det tillkommer att afgöra, huruvida försäljningen må äga rum eller icke.
§ 5.
Sedan kammarkollegium till försäljningen lämnat bifall, samt köpeskillingen
blifvit till kyrkans kassa inbetald, äger församlingen att låta
behörigt köpebref för köparen utfärda.»
Sedan prästeståndet vid 1815 års Riksdag, med anledning däraf att
kyrkohemmanen i Halland understundom af Konungens befallningshafvande
i länet blifvit ansedda såsom vanliga kronohemman och dels underkastade
skattevärdering, dels ock af kronobetjäningen bortstadde, i underdånighet
anhållit, att alla om skatteköp af dylika hemman väckta frågor
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
måtte förfalla och, om sådana framdeles yppades, domkapitlet och vederbörande
kyrkoherde och församling däröfver höras, samt att lediga kyrkohemman
och lägenheter måtte utbjudas på arrendeauktion, och således
icke bortstädjas till förre brukarens släktingar, förklarade Kungl. Maj:t
genom nådigt bref den 22 maj 1819, att sådana hemman, till hvilka kyrkorna
då innehade städselrätt, icke kunde till skatte försäljas eller kyrkorna
från städselrätten skiljas, så framt icke visas kunde, att kyrkorna en
sådan dispositionsrätt sedan danska tiden obehörigen sig tillägnat, hvilka
frågor skulle af Konungens befallningshafvande, efter domkapitlets och
öfriga vederbörandes hörande, pröfvas och afgöras.
Sedan vid Riksdagarne åren 1850—1851, 1853—1854 och 1856—1858
från bondeståndets sida gjorts försök att få vissa villkor bestämda för vinnande
af dispositions- och jordäganderätt till dessa kyrkohemman, utan att
dock öfriga stånd härtill anslutit sig, väcktes denna fråga ånyo vid 1859
—1860 årens Riksdag och hemställdes, dock med protest af prästeståndet,
uti en Riksdagens skrifvelse af den 24 oktober 1860 Kungl. Maj:ts nådiga
pröfning. Denna skrifvelse och myndigheternas däröfver afgifna utlåtanden
föranledde aflåtande af en nådig proposition i ämnet till Rikets år
1863 församlade ständer, hvilka med viss ändring antogo Kungl. Majrts
förslag, hvarefter Kungl. Maj:t, med godkännande af berörda ändring, den
11 september 1863 utfärdade nådiga kungörelsen angående försäljning till
skatte af de så kallade halländska kyrkohemmanen af följande lydelse:
§ 1. Halländska kyrkornas hemman, till hvilka ej vidare må för kronan
väckas anspråk på äganderätt, få, så framt kyrkans äganderätt ej kan
med köpe- eller donationsbref styrkas, och de ej äro anslagna till boställen,
stom-, annex- eller mensalhemman, under följande villkor till skatte
lösas, de, å hvilka stadgad åborätt äger rum, af åbon och de, som äro
utarrenderade eller på annat sätt upplåtna, af arrendatorn eller innehafvaren.
§ 2. Villkoren för denna skattelösen äro:
a) i stället för erläggandet af skatteköpeskilling åsättes hemmanet en
årlig spannmålsränta, motsvarande efter medelpris under det år, då skattelösen
sökes, två femtedelar af det från hemmanet utgående årliga landgille;
b) därjämte skall i den ordning och efter de grunder, som för bestämmandet
af maximi-arrende finnas stadgade i kungl. brefvet den 26
april 1826, och med fästadt afseende å öfriga hemmanet ålagda utskylder,
en viss årlig, äfven i spannmål bestämd ränta hemmanet åsättas;
c) kyrka eller präst, som ensam åtnjutit landgille af hemmanet, får
ock ensam, jämte landgillet, uppbära de i förestående moment omför
-
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 200.
mälda räntor, men, där landgille är deladt emellan flera, åtnjutas räntorna
i förhållande till hvarderas andel i landgillet;
d) genom skatteköpet sker icke någon ändring uti de till staten af
hemmanet utgående allmänna skatter eller i de allmänna besvär hemmanet
åligga eller i de friheter detsamma förut åtnjutit;
e) den, som till skattelösen finnes berättigad, äger att, sedan räntorna
å hemmanet blifvit bestämda, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och biskopen erhålla skattebref å hemmanet; dock att, då utarrenderadt
hemman varder skatteköpt, de i arrendekontraktet bestämda villkor angående
afgälder skola under den återstående arrendetiden förblifva gällande,
så framt icke annorlunda varder öfverenskommet.
§ 3. För sålunda skatteköpt hemman skola de nya räntorna, i afseende
hvarpå de i allmänhet stadgade grunder för räntors utgörande tjäna
till efterrättelse, införas i jordeboken under gemensam titel: »ränta i följd
af skatteköp», och därest hemmanet varit i jordeboken upptaget såsom
krono, skall detsamma däri omföras till skatte.
§ 4. Intill dess skatteköp skett, förfares med kyrkohemman enligt
nu gällande stadganden.
Prästerskapet i Skåne, Halland och Blekinge tillförsäkrades, såsom
förut nämnts, rätt att af sina annex- och mensalhemman uppbära städja
och landgille m. m. I regel blefvo dessa hemman af vederbörande kyrkoherdar
bortstadda under lifstidsbesittning, hvilket, hvad Skåne angår, uttryckligen
medgafs i nådiga förordningen om prästerskapets uppbörd in. m.
den 16 oktober 1723, § 12, som stadgar, att kyrkoherdarna ägde nyttja
och njuta landgille af deras annex- och mensalhemman med städsmål och
arbete efter öfverenskommelse, dock lifstidsstädja oförkränkt. I Kålland
anslogos en del hemman af ifrågavarande slag till prästänkesäten genom
nådiga resolutionen den 11 augusti 1756, innefattande stadfästelse å eu
förening, som prästerskapet därstädes sins emellan ingått om deras änkors
underhåll, i följd hvaraf landgille och annan afkomst af sådana hemman
tillkommer prästänka, då sådan innehar hemmanet.
Genom nådiga skrifvelsen den 12 november 1858 upphäfdes med
undantag för, bland andra, prästänkesätena i Halland, den prästerskapet
förut tillkommande rätt att bortstädja ifrågavarande hemman, hvilka, i
den mån äldre städjeaftal ej utgöra hinder, skola efter angifna grunder
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet utarrenderas. I
tillämpliga delar blefvo dessa bestämmelser om utarrendering sedermera
24
Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 200.
genom nådiga brefvet den 9 september och kollegii kungörelse den 3 oktober
1873 gällande äfven för omförmälda prästänkesäten.
I afseende å dispositionen af landgillen från annex- och mensalhemman
torde i detta sammanhang böra anmärkas, att landgillet kan, liksom
annan afkomst af sådant hemman, jämlikt 9 § i nådiga förordningen den
11 juli 1862 skiljas från den prästerliga befattning, till hvars aflöning det
sedan äldre tid hört. Sålunda har t. ex. i sammanhang med fastställandet
af lönereglering för prästerskapet i Fjärås och Förlanda församlingars
pastorat genom nådigt bref den 8 november 1872 förordnats, att de kyrkoherden
i sagda pastorat anslagna landgillen samt afkomsten af, bland
andra, mensalhemmanet 1/2 mantal Djeknegården n:o 1 Jönsgård i Fjärås
socken icke vidare skulle, sedan tillämpning af löneregleringen vidtagit,
tillkomma kyrkoherden i pastoratet, utan att hemmanet skulle, så snart
sådant lagligen kunde ske, i författningsenlig ordning utarrenderas, hvarjämte
Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles, på anmälan af vederbörande,
besluta rörande användandet af landgillet och arrendeafkastningen
af berörda hemman. Det af hemmanet utgående landgillet angifves
redan i Lunds stifts landebok tillkomma pastor i Fjärås och utgör
enligt 1876 års jordebok för Hallands län 60 skålpund smör, 6 kubikfot
3 kannor malt och 6 kubikfot 3 kannor hafre. Genom nådigt bref den
20 september 1889 förordnade Kungl. Maj:t, att afkomsten af rneranämnda
mensalhemman skall ingå till prästerskapets löneregleringsfond, i
följd hvaraf landgillet af hemmanet, hvilket blifvit af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet för sagda fonds räkning utarrenderadt
på tjugu år från och med den 1 maj 1890, numera tillkommer löneregleringsfonden.
Landgillets j afseende å landgillets redovisande i jordeböckerna och hvad därmed
jordeböckerna äger sammanhang är att märka följande.
“■ “• Efter hvad förut anförts förstods med landgille, när därmed afsåga
det gamla rätta landgille!, den afgäld som brukare af annans jord årligen
erlade till jordens ägare, men fick ordet landgille efter hand en vidsträcktare
betydelse, i det äfven andra af hemman utgående afgifter och skatter
däri innefattades, och hade vid tiden för ifrågavarande provinsers förening
med Sverige samma ord kommit att utgöra en allmän benämning
på de flesta ordinarie jordeboksintäkter. Hvad särskildt angår Skåne, kallades
redan då och ända till senare tid jordeboks- eller ordinarie räntan
äfven landgille.
25
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
Under danska tiden upptogos i kronans jordeböcker endast sådana
landgillen och räntor, som uppburos af kronan. De till kyrkor och präster
utgående landgillen voro däremot liksom geistlighetens och adelns
gods, icke införda i de danska jordeböckerna.
Genom fredssluten bestämdes, att alla offentliga handlingar rörande
de till Sverige afträdda landskapen skulle öfverlämnas till svenska myndigheter,
men de danska ämbetsmännen undanskaffade med få undantag
jordeböcker och räkenskaper och öfverförde dem till Köpenhamn, hvarest
de ännu förvaras i danska räntekammararkivet. De i kammararkivet förvarade
jordeböckerna taga därför sin början först från och med år 1646
för Halland och från och med år 1658 för Skåne och Blekinge. Den för
Halland efter svenskt mönster upprättade jordeboken af år 1646 synes,
åtminstone i vissa delar, hafva tillkommit mera efter uppgifter, lämnade
af länsmän, pastorer och socknemän, än efter skriftliga, vitsord ägande
handlingar. För Skåne, till hvars ena län eller Kristianstads det angränsande
Blekinge den tiden räknades, blefvo de första jordeböckerna upprättade
hufvudsakligen efter danskt mönster, men från och med 1662 äro
de upplagda efter det svenska jordeboksformuläret. För några fögderier
i Skåne utfördes arbetet till en början af danska i landet kvarvarande
fogdar, hvilka därvid torde hafva rättat sig efter den kännedom de hade
om de förra förhållandena, i det att hemmanens räntor m. m. i regel infördes
sådana de voro under danska tiden.
Vid uppläggandet af jordeböcker efter svenska metoden infördes, i
den mån uppgifter därom förelågo, de till kyrkor och präster utgående
landgillen, men skillde man härvid ej landgillet från jordeboksräntan utan
upptog det tillsammans med de i sagda ränta ingående penningar och
persedlar, hvarvid landgillepersedlarna beräknades efter de för kronans
persedelräntor bestämda penningvärden eller det s. k. kronovärdet. Landgillet
kom sålunda att sammanblandas med jordeboksräntan och ingå i
dennas summa, men iakttogs härvid att landgillet särskild! utmärktes vanligen
genom anteckning i marginalen af landgilletagaren vid den räntepost,
som motsvarade landgillet.
På i hufvudsak enahanda sätt behandlades kyrkornas och prästernas
landgillen vid den jordrefning och skattläggning, som enligt därför utfärdad
instruktion af den 1 maj 1670, förnyad den 4 september 1671, under
början af 1670-talet öfvergick Skåne och Blekinge. Enligt denna ännu
gällande instruktion skulle såväl krono- och skatte- som utsocknefrälseheminan
skattläggas efter åkerns och ängens storlek och godhet, därvid
hänsyn jämväl boi’de tagas till öfriga vid hemmanen befintliga förmåner,
efter i orten bruklig proportion reducerade till åker och äng. Vid krono
Bih.
till Riksd. Frot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Haft. '' 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
hemman (»krono-, kyrke-, Bornholms, kapitels, geistlighets och hospitalsgods»)
skulle, om till egendomen hörde mera jord än som fordrades till
ett helt mantal, landgillet eller den ordinarie räntan ökas, men icke mantalet,
så framt ej det senare kunde stiga till hälft annat och på samma
sätt mellan lV2 och 2, mellan 2 och 2% mantal etc. För skattehemman
åter ville man bibehålla den urgamla rätten, att landgillet eller ordinarie
räntan icke finge höjas, i anledning hvaraf för dessa äfvensom för hemman
af frälse natur, mantalet skulle ökas, så snart det kunde ske med
det minsta i instruktionen afsedda mantalsbråk eller en åttondel. Verkställandet
af denna jordrefning och skattläggning uppdrogs åt särskild!
förordnade kommissarier, hvilka ej fingo rätta sig allenast efter de till
dem afgifna berättelse'', utan skulle själfva re''sa från by till by, därvid
landtmätare borde närvara för att afmäta åker och äng. Bland annat
skulle härvid noga undersökas och i jordrefningsprotokollen antecknas,
huruvida jordar hörde under hemman och landgillen därför utgjordes till
kyrkor samt huruvida af kyrko- eller andra hemman och lägenheter utginge
landgillen till kyrkor, präster eller klockare. Vid skattläggningarna
medtogos dessa landgillen i hemmanens ränta och beräknades i räntans
summa men fråndrogos denna och antecknades för sig med angifvande af
landgilletagaren. På samma sätt infördes sedan ifrågavarande landgillen i
de med anledning af den verkställda jordrefningen upprättade jordeböcker.
Sedan Kungl. Maj:t fastställt nytt formulär för jordeböckernas uppläggande,
förordnade kollegium i cirkulärbref till samtliga landshöfdingar
den 10 december 1724 om sagda formulärs tillämpning från och med
1725 års ingång.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå landgillet
antecknats i de äldre jordeböckerna, blef det vid upprättandet af jordeböcker
efter det sålunda fastställda nya formuläret behandladt såsom anordnad
ränta och redovisades sålunda i jordeböckerna, intill dess ändring
häri skedde vid den genom nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 påbjudna
ränteförvandlingen. I allmänhet inräknades landgillet i jordeboksränta^
summa och affördes i kolumnen för afkortadt och anordnad! med tillhörande
annotationer. Ofta upptogs dock landgillet såsom särskild räntetitel
med utfördt belopp, som inräknades i räntetitlarnas summa och därefter
affördes såsom anordnad!.
I likhet med förfarandet vid jordrefningen och skattläggningen i Skåne
och Blekinge lät man äfven vid skattläggningar i Halland, för hvilka gällde
särskilda metoder af åren 1688 och 1690, de kyrkor och präster tillkommande
landgillen ingå i beräkning vid bestämmandet af räntan för respek
-
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
tive hemman, hvarefter landgillet afräknades från räntans summa och fördes
under anordningstitel.
Att landgillet sålunda ej togs i beräkning vid det landgillepliktiga
hemmanets försäljning till skatte, var gifvetvis en följd däraf att den under
hemmanet brukade kyrkojord, för hvilken landgillet utgjordes, ej ingick i
skatteköpet.
Då den kyrkojord, för hvilken landgillet utgiordes, var till läge och
areal okänd, togs väl i regel landgillet ej i beräkning vid bestämmande
af skatteköpeskillingen för det landgillepliktiga hemmanet, men undantagande
från skatteköpet af jord motsvarande landgillet gjordes i sådana
fall stundom beroende af att kyrkan kunde styrka äganderätt till jorden.
Motsvarades åter landgillet ej af någon jord inom det landgillepliktiga
hemmanet, togs detsamma i beräkning vid hemmanets skatteförsäljning,
men gjordes i sådant fall gifvetvis ej något undantag af jord. Ehuru
skatteköpet ej inverkade på skyldigheten att utgifva landgillet, intogs dock
härvid vanligen i skattebrefvet — uppenbarligen endast till ytterligare
säkerhet för landgilletagaren — förbehåll om sagda skyldighets bestånd.
Genom de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling
enligt nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 inträdde, såsom förut
antydts, en väsentlig förändring i afseende å landgillets förhållande till
kronans räntor och sättet för detsammas upptagande i jordeböckerna.
Enligt åberopade kungörelse skulle, sedan de grundräntor, hvilka under
flerfaldiga benämningar dittills ålegat hemman och lägenheter, verk och
inrättningar m. fl. blifvit efter därför närmare angifna grunder förenklade,
de dittills i jordeböcker och redogörelser särskild! uppförda titlarna »jordeboks-
och hemman talsräntor» samt, hvad angår förevarande landskap, jämväl
de hemmantalsräntan motsvarande titlarna »termin- och salpeterskatt»,
i Skåne och Blekinge, och »terminskatt», i Halland, upphöra att användas
och däremot all hemman eller lägenhet åliggande grundskatt — med
undantag af kronotionden, som skulle upptagas särskild! för sig — föras
under den enda hufvudsakliga titeln »ränta»; hvarjämte föreskrefs, att nya
jordeböcker skulle upprättas. De i författningen gifna bestämmelserna
skulle emellertid icke i någon mån inverka på frälseräntors beskaffenhet
och utgörande, med mindre vederbörande vore om förändringen ense.
Då den sålunda föreskrifna ränteförvandlingen endast afsåg kronans
grundräntor, blef häraf en gifven följd, att vid densammas genomförande
kyrkornas och prästernas landgillen, såsom ej utgörande någon af kronan
öfverlåten rättighet, icke skulle beräknas till ny ränta utan frånskiljas
jordeboksränta!! och särskildt för sig upptagas i jordeböckerna.
28
Kung!. Maj.-ts Nåd. Proposition No 200.
I de upprättade ränteförvandlingsuträkningarna hade likväl, på sätt
vid granskningen af desamma anmärktes, i flera fall landgillen blifvit tillsammans
med jordeboksräntan omsatta till ny ränta, men vid pröfning af
dessa anmärkningar föreskref kollegium, att landgillena skulle utan att
omsättas under uttrycklig benämning af landgille i förvandlingsuträkningarna
antecknas efter hemmanens nya ränta.
Genom nådiga förordningen den 23 juli 1869 angående förändring af
grundräntor och kronotionde bestämdes, bland annat, att indelta och anordnade
rånte- och kronotiondeanslag skulle med vissa undantag indragas
till statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, men att
hvad sålunda blifvit stadgadt icke skulle inverka på beskaffenheten eller
utgörandet af de räntor, som med frälserätt ägdes.
Uti de på grund af nådiga kungörelsen den 5 oktober 1871 upprättade
förteckningar öfver berörda till indragning bestämda anslag inom
Kristianstads, Malmöhus och Hallands län upptogos emellertid äfven åtskilliga
räntor till kyrkor och prästerskap af hemman och lägenheter i
nämnda län.
Efter verkställd granskning af förteckningarna för Kristianstads och
Malmöhus län förordnade kollegium genom särskilda beslut den 26 maj
1874 och den 8 mars 1875, att därifrån skulle uteslutas vissa till kyrkor
och präster utgående räntor, enär desamma egentligen vore landgillen.
Af anmärkta å förteckningarna för Hallands län upptagna räntor
utgingo en del af de till följd af nådiga kungörelsen den 11 september
1863, angående försäljning till skatte af de s. k. halländska kyrkohemmanen,
kyrkorna frånsålda hemman. Enär dessa hemman vid försäljningen
disponerades af kyrkorna med frälsefrihet, och sagda räntor följaktligen ej
vore att anse för annat än frälseräntor eller landgillen, som icke bort till
statsverket indragas, förordnade kollegium i skrifvelse till Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet den 30 november 1874, att berörda räntor
skulle från förteckningarna uteslutas och endast inom kolumn ijordeboken
kvarstå.
Detta kollegii beslut vann Kungl. Maj:ts godkännande enligt nådigt
bref den 8 juni 1877 angående underdåniga besvär i fråga om sättet för
utgörande af räntor till pastor och kyrka i Fjärås församling från åtskilliga
där belägna hemman.
I fråga om öfriga å sistberörda förteckningar förekommande räntor
till kyrkor och prästerskap — hvilka räntor enligt verkställda undersökningar
befunnits rätteligen vara landgillen — beslöt kollegium den 15
november 1875, att desamma likaledes skulle från förteckningarna utgå
29
Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 200.
och endast inom kolumn i jordeboken med anteckning om deras disposition
upptagas, enär de icke kunde anses såsom sådana anordnade räntor,
som i nådiga förordningen den 23 juli 1869 och kungörelsen den 5 oktober
1871 åsyftades utan såsom afgifter, dem kyrkor och prästerskap af
hemman och lägenheter sig betingat.
Uti de i enlighet med föreskrifterna i kollegii kungörelse den 28 januari
1870 upprättade nya jordeböckerna för nu ifrågavarande län äro landgillen
och smörräntor till kyrkor och prästerskap, i öfverensstämmelse med
det sätt, hvarpå de behandlats vid ränteförenklingen, under titel landgille
och med angifvande af land gilletagaren införda endast inom kolumn, därvid
de landgillen, som blifvit bestämda i persedlar, i allmänhet upptagits
med dessa men stundom, där så förut varit förhållandet, endast med persedlarnas
kronovärde.
De nya jordeböckerna blefvo af kollegium fastställda i afseende på
hemmanens och lägenheternas natur, namn, nummer, förmedlade mantal,
räntor och kronotionde jämte frälseegendomarnas rusttjänstmarker samt
räntornas och kronotiondens disposition, dock med vissa undantag, om
hvilka kollegium förbehöll sig att framdeles meddela yttranden. I denna
fastställelse inbegrepos sålunda icke de i jordeböckerna införda till kyrkor
och prästerskap utgående landgillen.
Vid öfverlämnande med skrifvelse den 29 december 1883 till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län af den för länet upprättade
nya jordeboken tillkännagaf kollegium, att jordeboken icke finge
anses fastställd i afseende på, bland annat, de tillhopa 88 i skrifvelsen
namngifna kyrkor tillhöriga jordar, om hvilka jämte de samma kyrkor tillhörande
landgillen kollegium då saknade fullständig kännedom; i anledning
hvaraf kollegium anmodade Eders Kungl. Majds befallningshafvande
att från dessa kyrkors föreståndare eller patroner infordra och till kollegium
insända uppgifter å kyrkornas jordar och landgillen samt huru jordarna
vore disponerade. Efter hand som dessa uppgifter inkommit och
erforderliga undersökningar på kollegii föranstaltande verkställts, har jordeboken
för nämnda län blifvit i dessa delar så kompletterad, att numera
allenast för ett fåtal kyrkor återstår kollegii pröfning och fastställelse af
sättet för deras jordars upptagande i jordeboken och landgillenas antecknande
vid vederbörande hemman eller jordar.
Slutligen torde i detta sammanhang böra anmärkas, att vid de undersökningar,
som för den nu föreliggande frågan blifvit hos kollegium verkställda,
befunnits, att åtskilliga kyrkojordar och landgillen, särskild! inom
Hallands län, icke finnas i jordeboken införda, samt att en del i jordeboken
förekommande landgillen till beloppen ej öfverensstämma med där
-
30
Sättet för
landgillets
utgörande.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 200.
om i kyrkoräkenskaper och andra handlingar förefintliga uppgifter, hvadan
i många fall åtgärder för kyrkojordars upptagande i jordeboken och
särskilda pröfningar af landgillens rätta belopp torde vara erforderliga före
en eventuell aflösning af landgillena.
Jag öfvergår till en närmare redogörelse för sättet för landgillets
utgörande.
De bestämmelser, efter hvilka kyrkornas landgille utgjordes i Skåne,
Halland och Blekinge vid tiden för dessa provinsers afträdande till svenska
kronan, återfinnas i Christian IV:s recess af den 27 februari 1643, som
var gällande lag för hela danska riket. I recessens 1 Bok. 4 kapitel 11
§, »om capittels kiöb», stadgas, att kyrkans korn, smör och annat landgille
skulle årligen efter godt, afradsgillt korns och smörs landsköp —
dock så att kyrkorna så väl som köpmännen behandlades skäligt — taxeras
af stiftslänsmannen och kapitlet, där kapitel funnes, samt att, om någon
vägrade att efter detta köp (denna taxa) gifva penningar, skulle han
erlägga kornet efter städsmålsbrefvet i rätt tid; och i 33 § af samma
kapitel, under afdelningen VII, »Om kirekens indtegt», föreskrifves vidare,
att kyrkans landgillekorn och annat landgille, hvarje slags spannmål och
annan landgilleinkomst — vare sig af gårdar, jordar, ängar, hus, kyrkolador
eller dylikt —- för sig själft specificeradt skulle efter kapitelsköp
betalas.
Kyrkornas landgillepersedlar fingo sålunda under danska tiden lösas
ej efter fixt pris utan efter det med ledning af varornas gångbara priser
årligen satta kapitelsköpet eller den s. k. capitelstaxten.
Efter provinsernas öfvergång till svenska kronan synes kapitelsköpet
fortfarande någon tid framåt hafva varit den norm, efter hvilken lösen
för landgillepersedlarna skolat utgöras. Lunds kapitel hade nämligen satt
pris på spannmålen att tjäna till ledning vid kyrkoinspektorernas räkningar,
då år 1660 hos Kungl. Maj:t gjordes förfrågan om kapitlet skulle
fortfara härmed eller om generalguvernören skulle öfvertaga detta åliggande,
hvarpå Kungl. Maj:t emellertid resolverade, att generalguvernören i förening
med kapitlet skulle sätta kapitelsköp. Huruvida detta sedermera, i
likhet med förhållandet under danska tiden, årligen sattes, torde vara tvifvelaktigt,
i allt fall synes kapitelsköpet, så länge det fortfarit att tillämpas
inom Lunds stift, icke hafva undergått några väsentliga växlingar utan år
från år bibehållit i det hela oförändrade pris, såsom framgår af protokollen
öfver de åren 1670—1673 i Skåne förrättade jordrefningar, hvilka
protokoll äfven visa, att kapitelsköpet ännu vid nämnda tid tillämpats.
81
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 200.
Såsom af kammarkollegium anförda exempel visa, gällde 1 \M smör
efter kapitelsköp 6 mark eller 1 daler 16 öre smt, då däremot kronovärdet
å smöret var högre, eller, i Skåne och sex härad i Halland, 1 daler
24 öre samt i öfriga Halland eller Himle och Viske härad 2 daler smt
lispundet. Denna omständighet torde äfven hafva föranledt,. att kyrkornas
landgillesmör i många fall ganska snart började lösas efter det för kyrkorna
då förmånligare kronovärdet, hvilket, hvad Skåne angår, med tiden
blef regeln.
Kapitelsköpet synes hafva upphört att vara lösningsgrund för kyrkornas
landgillepersedlar i och med verkställandet af de under senare delen
af 1600-talet anbefallda jordrefningar och skattläggningar samt införandet
år 1675 af mera bestämda former för markegångssättningen, hvilken senare
kom att utgöra den allmänna grunden för lösandet af — förutom prästerskapets
landgillen — kyrkornas i Skåne landgillespannmål och med tiden
äfven de s. k. smörräntorna i Halland. Att i afseende å sättet för de
särskilda landgillepersedlarnas utgörande länge varit rådande ganska stor
osäkerhet, och att denna jämväl tagit sig uttryck i flera af de föreskrifter,
som härutinnan på olika tider meddelats, torde framgå af de redogörelser
för denna del af ämnet, som hufvudsakligen med ledning af hos kollegium
förvarade handlingar här nedan lämnas.
A. Smörräntan Ull kyrkorna i Halland.
Beträffande tiden från år 1 645, då Halland kom under svenska kronan,
till år 1662 saknas säker underrättelse på hvad sätt och till hvilket
pris smörräntan blifvit till kyrkorna utgjord. Ifrån år 1662 till och med
år 1675 löstes smöret i allmänhet med 6 mark silfvermynt lispundet. Ifrån
år 1675 till år 1689 beräknades åter smöret till 2 daler eller 8 mark smt \Jtt,
men från och med sistnämnda år till och med år 1694 löstes det i södra
___ o
Halland — Halmstads, Höks, Tönnersjö och Arstads härad — på grund
af kungl. resolutionen den 16 mars 1689 på allmogens i förstnämnda tre
härad underdåniga besvär med 1 dir 16 öre eller 6 mk smt L//, medan
däremot allmogen i norra Halland — Fjäre, Viske, Faurås och Himle
härad — fick utgöra det efter kronovärderingen med 1 dir 24 öre eller
7 mk smt \Jt(. Aren 1695 och 1696 beräknades smöret såväl för norra
som södra Halland till sistnämnda pris; i anledning hvaraf allmogen i
Halmstads, Höks och Tönnersjö härad ånyo besvärade sig hos Kungl. Maj:t,
som genom nådiga resolutionen den 22 december 1697 förklarade, att vid
1689 års resolution skulle förblifva, så att detta kyrkolandgille ej betalades
med mera än 6 mk för lispundet, »emedan det berättas och wisas
wara ett Legatum, hwarpå en wiss Taxa af Testatoribus sjelfwa satt är».
Enligt kyrkoräkenskaperna från och med år 1697, de äldsta i kammar
-
32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 200.
arkivet förvarade, till och med år 1734 löstes kyrkornas landgillesmör i
södra Halland med 6 mk och i norra Halland med 7 mk sint hvilken
skillnad i lösningspriset torde hafva, då 1697 års resolution endast
afsåg södra Halland och priset på smör i norra Halland den tiden varit
dyrare, blifvit af vederbörande biskop fastställd. Vid 1734 års Riksdag
anhöllo utsedda deputerade för prästerskapet i Halland, att de till kyrkorna
i Halland förlänta hemman måtte, såsom af kronans egna hemman
skedde, blifva förbundne att betala deras landgille med förhöjning, samt
att de smörräntor, som några af kyrkorna kunde hafva af privatis sig förlänta,
måtte af hemmansåborna in natura eller efter årlig markegång utgifvas,
kyrkorna till någon större förmån än dittills kunde vara skedt. Genom
kungl. resolutionen den 4 december 1734, punkt 2, på Göteborgs
stifts prästerskaps enskilda besvär bifölls berörda ansökan med förklarande
tillika att, därest angående berörda räntors erläggande någonstädes vore
tillbörligen träffad någon öfverenskommelse med åbon, det finge därvid
förblifva. På grund häraf utgiordes smörräntorna från och med år 1735
till och med år 1756 dels, och i allmänhet, efter årlig markegång och dels
efter de i äldre tider skedda betalningar till 6, 7 å 8 mk smt
vid 1738 års Riksdag hade emellertid allmogens i Halland riksdagsfullmäktige
hos Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning att i afseende å
kyrkornas landgille varda bibehållna vid kungl. resolutionen den 22 december
1697 och att i stöd af densamma få, utan hinder af kungl. resolutionen
den 4 december 1734, betala kyrkornas landgillesmör med 6 mk smt
Ltill stöd för hvilken framställning allmogen anförde, att landgillesmöret
enligt innehållet i 1697 års resolution vore ett legatum och en viss
taxa till 6 mk smt I/it. af testatorerna därå utsatt. Efter ytterligare på
skilda tider af den halländska allmogen i enahanda syfte gjorda underdåniga
framställningar förklarade Kungl. Maj:t i 81 § af nådiga resolutionen
den 29 november 1756 på allmogens allmänna besvär och ansökningar,
att som kungl. resolutionen den 4 december 1734 vore grundad icke allenast
på själfva billigheten och ändamålet, som vore kyrkornas understöd
och upprätthållande, utan ock på äldre förordningar och stadgar, i synnerhet
Konung Christian IV:s recess af den 27 februari 1643, som tydligen
förmådde, att smör, korn och annat landgille borde betalas efter årligt
stiftslandsköp; samt 1697 års resolution, att kyrkoåborna i södra Halland
skulle få betala smöret till 6 mk smt L''U-, härvid så mycket mindre kunde
verka eller i vägen ligga som själfva grunden, hvarpå den sig fotade, nämligen
att kyrkohemmanen vore ett legatum, hvars räntor ej finge högre
uppbäras, än testatores dem själfva taxerat, vore på allmogens sida alldeles
obevislig och ogrundad, hvartill komme alt, om kyrkohemmansåborna
33
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 200.
skulle få njuta 1697 ars resolution tillgodo och betala smöret med 6 mk,
de skulle hafva långt större förmån än alla andra hemmansåbor ilandet,
hvilka sina utskylder antingen in natura utgjorde eller med penningar
efter markegång betalade; alltså kunde Kungl. Maj:t icke i nåder bevilja
någon ändring uti kungl. resolutionen af den 4 december 1734 angående
landgillesmöret i Halland.
Pa grund häraf hafva sedermera de kyrkorna i Halland tillkommande
smörräntor med få undantag erlagts med penningar efter markegång och
lösas numera i allmänhet efter årsmarkegångspris och för en del fastigheter
efter medelmarkegangspris. Enligt hvad i ärendet inkomna yttranden
visa, är detta senare särskildt förhållandet med smörräntan af åtskilliga
af de jämlikt kungl. kungörelsen den 11 september 1863 till skatte försålda
kyrkohemman^, hvartill anledningen torde vara att söka däruti, att
de dessa hemman åliggande spannmålsräntor skola efter medelmarkegångspris
utgöras.
B. Smörräntan till kyrkorna i Skåne.
I anledning af vederbörande revisionskontors anmärkningar vid verkställd
granskning af Kristianstads läns landtkyrkoräkenskaper för år 1794
ålade kammarrätten genom utslag den 16 augusti 1803 och den 21 mars
1804 vederbörande kyrkoinspektorer att ansvara en del kyrkor i länet för
skillnaden mellan det pris af 28 skill. banko L//, eller kronovärdet, hvarmed
kyrkornas landgillesmör förut blifvit betaldt, och det årliga markegångspriset,
hvarefter kammarrätten ansett denna ränta böra utgöras. Häröfver
anförde åtskilliga liemmansinnehafvare besvär hos Kungl. Maj:t, som
infordrade underdåniga utlåtanden öfver besvären af, bland andra myndigheter,
kammarkollegium och Kungl. Maj ds befallningshafvande i länet.
Kollegium erinrade härvid i underdånigt utlåtande af den 16 november
1810, att kammarrätten grundat sina utslag hufvudsakligen på kungl. resolutionen
den 29 november 1756, men att, då denna endast anginge Hallands
län, hvarest en del af hemmansräntorna bestode i persedlar och utgiordes
efter markegång, syntes samma resolution icke kunna lämpas till
Skåne, där hemmansräntorna i stöd af kungl. brefvet den 7 maj 1766
utginge i kontant utan förvandling. Beträffande frågan, huruvida landgillesmöret
i Skane rätteligen borde utgå efter årlig markegång eller efter
kronovärde, anförde kollegium vidare, att de till kollegium i detta ämne
inkomna handlingar visade, att under den tid, då Skåne ännu var en
dansk tillhörighet, landgillesmöret betalts med 6 mk LvZ, hvithet pris äfven
bibehållit sig några år efter det landet kommit under svensk lydno, men
att sedermera och allt framgent 1 L// smör blifvit betaldt med 7 mark
eller efter dåmera antagna beräkningssätt med 28 skill. banko. Den om
Bih.
till Rihsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Häft. 5
34
Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 200.
ständigheten att de, åt hvilka vården och omsorgen om kyrkornas inkomster
varit anförtrodd, utan anmärkning låtit landgillesmöret utgöras
på omförmälta sätt syntes kollegium äfven bevisa, att kyrkorna icke funnits
äga rätt att utkräfva smöret annorlunda än i penningar efter kronovärde.
Med hänsyn till hvad sålunda förekommit uttalade kollegium den
mening, att ifrågavarande smör äfven framdeles borde till kyrkorna utgå
endast efter kronovärde, ehuru häremot dock förekomme ej mindre att
genom särskilda, af Kungl. Maj:t fastställda beslut förklarats, att landgillesmör
till pastor i Hyby skulle utgöras in natura och landgillespannmål af
kyrkorna uppbäras efter markegång, än äfven att uti 81 § af nyssberörda
1756 års kungl. resolution åberopats, att konung Christian lV:s recess af
den 27 februari 1643 tydligen förmådde, att smör, korn och annat landgille
borde betalas efter årligt stiftslandsköp, livilket icke kunde vara annat
än hvad varorna årligen gällde. Konungens befallningshafvande meddelade
i sitt utlåtaude, att enligt alla vid landskontoret befintliga kyrkoräkenskaper
landgillesmöret ända från och med år 1688 till kyrkorna
orubbadt utgått med visst belopp år ifrån år eller efter kronovärde, hvarmed
ingen annan förändring ägt rum än den, som blifvit en följd af 1776
års myntvalvation; hvarjemte Konungens befallningshafvande åberopade
flera gifna resolutioner, genom hvilka detta betalningssätt blifvit fastställdt,
samt såsom sin mening uttalade, att smörlandgillet »vore en verklig hemmansränta
och sålunda ingått i hemmanens skattläggning8.
Kungl. Maj:ts beslut i omförmälta besvärsmål meddelades kammarkollegium
och kammarrätten genom nådigt bref den 14 juni 1815, enligt
hvilket Kungl. Maj:t, med upphäfvande af kammarrättens öfverklagade
utslag af den 16 augusti 1803 och den 21 mars 1804, förordnade, att landgillesmörräntan
till kyrkorna i Skåne af de hemman, som densamma borde
utgöra, skulle dädanefter som dittills beräknas och utgå efter kronovärde.
Såsom motiv för detta beslut anfördes i det nådiga brefvet, hurusom
den afgift till åtskilliga kyrkor i Skåne, som vore känd under namn af
landgillesmör, enligt hvad af vederbörande blifvit upplyst »ostridigt är en
verklig hemmansränta8, i afseende å hvilka räntor inom nämnda landskap
beräkningssättet efter kronovärde alltid blifvit följ dt, hvilken beräkning
skulle ägt sin grund uti de redan under danska styrelsen vidtagna författningar.
Beträffande landgillesmörräntans utgörande i äldre tider vore
nämligen i Christian IV:s recess den 27 februari 1643 stadgadt och påbjudet,
att samma ränta borde betalas efter den då brukliga benämningen af
kapitelsköp, som — enligt det nådiga brefvets ordalydelse — »finnes svara
mot kronovärdi», då däremot tionden borde efter det köp, som årligen
sattes, eller hvad numera kallades årlig markegång, beräknas och betalas.
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
På grand häraf och då omförmälta förhållande med det kyrkorna tillslagna
landgillesinöret, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
upplyst, jämväl allt ifrån den tid Skåne kom under svenska kronan oförändradt
ägt rum, utan att ända till dess revisionskontorets anmärkningar framställts
någon talan däremot blifvit väckt af dem, som det ålegat att bevaka
kyrkornas rätt, funne Kungl. Maj:t så mycket mindre skäl att uti hvad
härutinnan genom en så lång tidrymd blifvit inom denna landsort orubbadt
följ dt och iakttaget anbefalla någon ändring, som sådant vore afvikande
från all därstädes gällande och dittills använd skattläggnings metod
å hemmanen, samt dessutom den af kammarrätten till stöd för dess utslagåberopade
kungl. resolutionen af år 1756, såsom endast utfärdad för Hallands
län, icke vore till Skåne lämplig, hvarest hemmansräntorna efter
annan grund utginge.
Beslutet om landgillesmörets utgörande till kyrkorna i Skåne efter
kronovärde har sålunda efter hvad förut anförts hufvudsakligen grundats
därpå, att berörda utskyld skulle vara en verklig hemmansränta samt att
det i recessen den 27 februari 1643 påbjudna betalningssätt för landgillepersedlarna
eller det s. k. kapitelsköpet skulle motsvara det svenska beräkningssättet
af hemmansräntor efter kronovärde.
Ätt landgillet till sin natur icke lärer kunna anses likställdt med en
hemmansränta i egentlig mening torde framgå af den redogörelse, som
förut lämnats angående denna utskylds uppkomst och sättet för densammas
redovisande i kronans jordeböcker. Landgillets utgörande efter det
för kronans hemmansräntor fastställda beräkningssättet torde därför få
anses såsom en oegentlighet, helst denna lösningsgrund, som i allt fall
icke vunnit tillämpning för andra land gillepersedlar än de kyrkorna i
Skåne tillkommande smörräntor, ej heller öfverensstämmer med innehållet
i de föreskrifter, som härutinnan gifvits i recessen den 27 februari 1643,
ehuru samma föreskrifter vid afgörandet af det i nådiga brefvet den 14
juni 1815 omförmälta besvärsmål erhållit en motsatt tolkning.
Utgången af berörda besvärsmål torde följaktligen icke kunna tillmätas
någon väsentligare betydelse vid bedömandet af frågan om landgillets
rätta natur, så mycket mindre som den till grund därför lagda
tolkningen af recessens föreskrifter otvifvelaktigt tillkommit genom bristande
kännedom om recessens innehåll, på sätt framgår af det i Rikets Allmänna
Aren ders Beredning den 6 maj 1815 hållna protokoll. Då merberörda
besvärsmål sagda dag föredrogs i Beredningen och denna afgaf sitt betänkande,
hvilket legat till grund för Kungl. Maj ds ofvan återgifna nådiga
beslut den 14 juni samma år, hemställde nämligen uti till protokollet antecknadt
yttrande en af Beredningens ledamöter, kammarrådet Branting,
36
Kungl. Maj-.ts Nåd. Propositon No 200.
med hvilken två andra ledamöter förenade sig, att då anledning förekomme
därtill att rätta innehållet och förståndet af recessen den 27 februari
1643 lade en hufvudsaklig grund för det beslut, som i målet borde
äga rum, men denna recess icke'' varit vid målets föredragning tillgänglig,
med slutlig pröfning af detsamma måtte anstå, till dess samma författning,
som förmodades vara att tillgå i besvärsorten, blifvit genom Eders Kungl.
Maj-.ts befallningshafvandes försorg till Beredningen insänd.
Ehuru enligt myndigheternas uttalanden i merberörda besvärsmål kronovärdet
skulle alltsedan 1680-talet utgjort lösningsgrund för de skånska
kyrkornas landgillesmör, saknas dock ej exempel på att denna lösningsgrunds
fastställande genom ofta nämnda nådiga brefvet den 14 juni 1815
medfört en väsentlig försämring af landgilletagares ställning. Sålunda framgår
t. ex. af det yttrande, Önnestads församling i nu förevarande ärende
afgifvit, att nämnda församlings kyrka, som enligt danske konungen Fredrik
II:s köpebref af den 13 februari 1562, hvarigenom till ägaren af Vanås
gård öfverläts danska kronans rättighet tiller härligheten af Lunnoms bys
hemman eller »kirkegaarde», tillförsäkrats att för all framtid obehindradt
åtnjuta det landgille, som dittills af nämnda hemman utgått till kyrkan,
på 1700-talet och till 1815 uppburit detta landgille eller 53 YM- smör med
lösen efter markegångspris till ett årligt belopp af omkring 325 riksdaler
banko, under det att kyrkan till följd af nådiga brefvet den 14 juni 1815
efter nämnda tid erhållit lösen för detta landgillesmör endast efter kronovärdet
med 87 Y2 öre lispundet eller 46 kronor 37 öre, hvaraf ginge »ad
mensarn pastoris» 4 YM med 3 kronor 50 öre.
Föreskriften om landgillesmörets utgörande till kyrkorna i Skåne efter
kronovärdet är ännu gällande och torde äfven i regel tillämpas.
C. ticindgillespannmålen till kyrkorna i Skåne.
Genom resolution af den 23 februari 1721 hade generalguvernörsämbetet
i Skåne tillåtit åbon å rusthållsheminanet Påarp n:o 3 i Vällufs socken
af Malmöhus län att betala det till Vällufs kyrka från hemmanet utgående
landgille af 2 tunnor korn efter kronovärdi, hvilket betalningssätt
sedermera tillämpades till slutet af 1700-talet, då påstående väcktes om
skyldighet för åbon att utgöra landgillet efter markegång. Sedan berörda
påstående fullföljts hos kollegium och därvid af kammaradvokatfiskalsämbetet
anförts besvär öfver omförmälta resolution, förklarade kollegium genom
utslag den 21 mars 1800, att det icke tillkommit generalguvernörsämbetet
att förvandla detta landgille, som af ålder i spannmål utgått, till
penningar efter kronovärdc, hvadan kollegium, med upphäfvande af öfverklagade
resolutionen den 23 februari 1721, förpliktade åbon å hemmanet
Påarp n:o 3 atp,till Vällufs kyrka årligen utgöra det henne tillkommande
37
Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 200.
landgille af 2 tunnor korn in natura eller efter markegångsförvandling.
Häröfver anförde hemmansåbon underdånigt besvär hos Kungl. Maj:t, som
emellertid enligt nådigt bref den 13 april 1802 fann godt kollega öfverklagade
utslag såsom välgrundad! i nåder gilla och fastställa.
Jämväl flera andra prejudikat från samma tid, t. ex. kungl. brefvet
den 1 november 1803 angående landgillekornets utgörande till Kvistofta
kyrka af hemmanen Gantofta n:o 4 och Milleshög n:o 16 i Malmöhus län,
visa, att kronovärdet icke ansetts tillämpligt vid utgörandet af kyrkornas
landgillespannmål. Kungl. brefvet den 14 juni 1815, hvarigenom såsom
förut omförmälts kronovärdet faställdes såsom lösningsgrund för de skånska
kyrkornas landgillesmör, verkade ej någon rubbning i sättet för landgillespannmålens
utgörande utan har denna äfven efter sistnämnda tid utgått
och utgår ännu i regel efter det årliga markegångspriset, hvilket äfven
fastslagits såsom den rätta lösningsgrunden i de fall denna varit föremål
för kollegii pröfning.
D. Landgille till prästerskapet.
Med åberopande af kungl. brefvet den 14 juni 1815 anhöllo åborna
å hemmanen Myren n:o 1 och 2 hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads län att varda befriade från att på annat sätt än
efter kronovärdet utgöra de af berörda hemman till kyrkoherden i Hyby
pastorat utgående 5 Lti landgillesmör.
Genom resolution den 27 februari 1817 förklarade emellertid Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, då redan genom en kungl. resolution
af flen 22 mars 1771 blifvit förklarad!, att ifrågavarande landgillesmör
skulle, såsom förut skett, utgöras in natura, kunde den gjorda ansökningen
icke bifallas, utan borde åberopade resolutionen fortfarande lända vederbörande
till efterrättelse.
Detta Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut öfverklagades
hos kollegium, men blef af kollegium genom utslag den 6 november 1817
gilladt och fastställdt, hvarefter på fullföljd underdånig talan kollegii utslag
fastställdes af Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 6 maj 1819.
Med stöd häraf har i därefter till kollegium fullföljda besvärsmål angående
sättet för landgillesmörets utgörande till prästerskapet i Skåne det
årliga markegångspriset fastställts såsom lösningsgrund.
Enahanda lösningsgrund har äfven vunnit tillämpning, då frågor hos
kollegium förevarit om utgörandet af prästerskapets i Skåne landgillespannmål
och af smörräntor till prästerskapet i Halland.
Såsom förut nämnts uppbär kyrkoherden i önnestads församling landgillesmör
af hemman i Lunnoms by efter kronovärde, men i öfrigt utgöras
landgillepersedlar till prästerskapet, så vidt inkomna yttranden visa,
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
numera allmänt efter årlig markegång, med undantag af det pastor i Hyby
tillkommande landgille en höstvagn af hemmanet Satsarp n:o 1, hvilket i
saknad af markegångspris eller annan bestämd lösningsgrund utgjorts in
natura eller efter öfverenskommet plus.
I anledning af väckt påstående om skyldighet för åborna å hemmanet
Satsarp n;o 1 att till pastor i Ilyby utgöra honom tillkommande landgille
för de tio åren 1835—1846 efter beräkning af värdet å en höstvagn till
12 rdr banko förpliktade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län genom utslag den 4 juni 1846 åborna att för de anmärkta tio åren
till pastor antingen in natura leverera tio stycken höstvagnar eller ock med
penningar dem godtgöra efter det värde, som kunde efter åsämjande eller
i annat fall af mätismän bestämmas och hvilket ej finge öfverstiga det af
pastej; fordrade belopp eller 12 rdr banko stycket.
Aborna anförde häröfver besvär hos kollegium, som genom utslag den
21 september 1848, hvilket vann laga kraft, pröfvade rättvist, med afslag
å besvären fastställa Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, i
hvad det ålade åborna att till pastor årligen utgöra en höstvagn; men hvad
värdet däraf för de förflutna åren beträffade, fann kollegium på grund af
kungl. brefvet den 13 januari 1791 skäligt på det sätt ändra Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut, att detta värde borde, i brist på åsämjande,
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmas.
Ägarna af hemmanet Satsarp n:o 1 hafva uti sitt i nu förevarande
ärende afgifna yttrande meddelat, att omförmälda landgille till pastor i
Hyby utgjorts in natura till år 1879 men därefter i penningar, åren 1879
—1881 med 10 kronor och från och med 1882 med 21 kronor årligen
enligt träffad öfverenskommelse.
E. Landgille till klockare.
Så vidt de upprättade förteckningarna visa, utgår landgille till klockare
endast af utsocknefrälsehemmanet % mantal Bua n:o 14 i Värö socken af
Hallands län; och har kollegium genom utslag den 30 januari 1865, hvilket
kollegium veterligen ej öfverklagats, förklarat landgilletagaren, klockaren
i Lindbergs församling, berättigad att uppbära ersättning för honom
af berörda hemman tillkommande 1 landgillesmör efter årligt markegångspris.
1 afseende å sättet för landgillets utgörande torde slutligen böra anmärkas,
att landgillet af klockarbostället 1/i mantal Klockaregården n:o 1 i
Onsala socken af Hallands län, hvilket landgille tillkommer Önsala kyrka,
kan, på sätt i 1876 års jordebok äfven antecknats, jämlikt landeboken af
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 200.
år 1569 samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes och Biskopsämbetets
utslag den 16 januari 1800 utgöras antingen med vin och bröd, så mycket
som till kyrkan behöfves och emot räntan svarar, eller ock med 4 T///- smör;
att, enligt hvad kyrkoherden i Norra Akarps pastorat af Kristianstads län
i afgifvet yttrande meddelat, under det honom på lön anslagna bostället
Bjernum n:o 5 sedan urminnes tid brukats två i jordeboken ej upptagna
utjordar, Borrveke och Spångäng, hvarför beställshafvaren på okänd grund
anses skyldig »låta renhålla kyrkans kläder»; samt att exempel ej saknas
därpå att landgillen för till läget okända kyrkojordar i senare tid undergått
förhöjning, i det att, enligt uppgift af kyrkoherden i Sörby pastorat
i sistnämnda län, de Sörby kyrka tillkommande landgillen dels af hemmanet
Sörby n:o 4, för en inom hemmanets område befintlig kyrkojord, enligt
senast fastställda jordebok utgörande 84 öre eller enligt äldre jordeböcker
1 daler 22 öre smt, och dels för den enligt förmodan inom hemmanet
Sörby n:o 5 befintliga kyrkojorden Sörby n:o 21, utgörande 3 ''U
vax, som utgjorts in natura och i jordeboken upptagits efter kronovärdet
till 38 öre, numera förändrats till genom kontrakt bestämda utgifter, för
den förra jorden 50 kronor och för den senare 2 kronor årligen.
Af nu afgåfria yttranden och uppgifter framgår hufvudsakligen föl-Na inf°rdi''ade
jande: '' uppgifter.
Blekinge län.
Enligt förteckningen för länet äro följande 11 kyrkor ägare af landgillen
i penningar eller spannmål, nämligen: Torhamns, Förkårta, Tvings,
Asarums, Ysane, Mjällby, Nättraby, Hjortsberga, Edestads, Bräkne-Hoby
och Jämshögs, men, så vidt inkomna uppgifter visa, utgår landgille endast
till de sex sistnämnda. Till Ram dala kyrka utgår enligt uppgift af församlingens
kyrkoråd inga afgälder af ifrågavarande slag »utöfver dem,
hvarom kungl. kungörelsen den 22 oktober 1886 stadgar». Smörränta utgår
ej till kyrka eller prästerskap och ej heller landgille af annat slag till
prästerskapet.
Nättraby och Jämshögs församlingar hafva intet att erinra däremot att
afgäldsgifvarna beredas möjlighet att friköpa sig med belopp, motsvarande
afgälden kapitaliserad, i hvilket yttrande kyrkoherden i Jämshög instämt.
Edestads och Bräkne-Hoby församlingar och pastorer föreslå att afgälderna
utan vidare afskrifvas. De utgöra i Edestad endast 60 öre tillhopa
och äro svåra att indrifva samt i Bräkne-Hoby endast 7 öre.
Hjortsberga församling och pastor anse, att 3 till församlingens kyrka
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
utgående landgillen om tillhopa 9 öre från till läge och areal okända jordar
böra hembjudas vederbörande till inlösen enligt nådiga kungörelsen
den 22 oktober 1886, men att öfriga 2 till kyrkan utgående afgälder, den
ena å 10 och den andra å 4 kronor, höra utgå framdeles såsom hittills.
Mjällby församling, till hvars kyrka årligen utgå 250 å 300 kronor
från 7 kyrkan tillhöriga jordar, men som numera icke uppbär landgille
från öfriga kyrkan tillhöriga, till läge och areal okända jordar, finner det
obilligt, att denna kyrkans nära nog enda inkomst skulle afhändas henne.
Härvid torde emellertid böra anmärkas att, enligt ett kollega utslag af den
27 augusti 1874, omförmälda 7 jordar äro utarrenderade och däraf utgående
afgälder följaktligen vanliga arrendeafgifter, om hvilka nu ej är fråga.
Kristianstads län.
Från prästerskap eller kyrkostämmor — i ett fall äfven från patronus
(Trolle-Ljungby och Gualöf) — i 131 af de till länet hörande 147 församlingar
hafva yttranden inkommit. Af därvid lämnade uppgifter framgår,
att landgillen eller smörräntor utgå till både kyrka och pastor i 18 af
dessa församlingar, till endast kyrkan i 73 och till endast pastor i 3 församlingar,
under det att afgälder af ifrågavarande slag icke förekomma
inom 36 församlingar. Uppgifter från orten saknas för Kristianstads, Östra
Vemmerlöfs, Rörums, Ströfvelstorps, Finja, Hörja, Röke, Nosaby, Stenestads,
Hörröds, Maglehems, Tranås, Onslunda, Borrby, Norra Sandby, Häglinge
och Fågeltofta eller 17 församlingar.
Till kyrkoherde!'' utgå landgillen i smör, spannmål eller penningar,
enligt gällande löneregleringsresolutioner, i 15 pastorat.
Enligt de inkomna uppgifterna skulle landgillen tillkomma kyrkoherdarna
i ytterligare 7 pastorat.
Kyrkolandgillenas storlek växlar betydligt, från några öre, ända till
63 kbfot (16,5 hl.) korn — till Gladsax kyrka af hemmanet Gladsax n:r
6 — utgörande i penningar efter 1905 års markegångspris 132 kronor.
Största antalet landgillen eller 24 uppbäres af Oppmanna kyrka. I allmänhet
uppgå kyrkornas inkomster af landgillen till jämförelsevis mindre
belopp. En del kyrkor uppbära emellertid tämligen afsevärda belopp i
landgillen. Sålunda uppbär t. ex. Fjällvinge kyrka 20,3995 hl. korn och
41 öre i penningar, Hammenhögs kyrka 27,481 hl., Glemminge kyrka
28,43 hl. och Valleberga kyrka 48,2266 hl. korn, utgörande i penningar
efter 1905 års markegångspris för Fjällvinge 163 kr. 61 öre, för Hammenhögs
219 kr. 85 öre, för Glemminge 227 kr. 44 öre och för Valleberga
kyrka 385 kr. 81 öre. Önnestads kyrka, som på 1700-talet och till år
1815 uppbar lösen för 53 smör af 8 hemman i Lunnoms by efter
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
41
markegång med omkring 325 riksd. banko årligen, har emellertid efter år
1815 uppburit dessa smörräntor endast efter kronovärdet med 87Y2 öre
\/ti eller 46 kr. 37 öre, hvaraf dock går till församlingens pastor 4 \M
med 3 kr. 50 öre.
Äfven landgillena till prästerskapet äro af växlande storlek, på vissa
ställen jämförelsevis betydande, t. ex. till pastor i Yisseltofta 100 ti (42,508
kg.) smör, däraf 80 tf från en och 20 ti från en annan fastighet; till
pastor i Osby 114 ti (48,459 kg.) smör, fördeladt på 5 fastigheter, däraf
80 ''ii på 1 fastighet; till pastor i Västra Kamp 75 kubikfot 6 kannor
(19,79 hl.) spannmål, hälften råg och hälften korn, från en fastighet; till
pastor i Tryde 6 tunnor 18 kpr (8,38 hl.) korn från en och 10 skäppor
(2,67 hl.) korn från en annan fastighet o. s. v., utgörande efter 1905 års
markegångspris: för pastor i Visseltofta 82 kr. 46 öre, för pastor i Osby
94 kr. 1 öre och för pastor i Tryde 88 kr. 40 öre samt för pastor i Västra
Karup, som uppbär lösen efter medelmarkegångspris, 169 kr. 60 öre. —
Antalet fastigheter inom länet, som hafva att erlägga landgille till prästerskapet
utgör 42.
En del landgillen till några kyrkor inom länet utgå numera ej, i allmänhet
på den grund att de jordar, för hvilka de skulle utgöras, äro
okända, såsom förhållandet är t. ex. med 9 landgillen om tillhopao 1 kr.
44 öre, tillhöriga Norra Mellby kyrka; landgille af en jord till Norra Äkarps
kyrka; 7 landgillen om tillhopa 73 öre till Tryde kyrka och 3 landgillen
likaledes på små belopp till Spjutstorps kyrka m. fl.
I allmänhet hafva församlingarna icke haft något att erinra mot landgillets
upphörande, ehuru flertalet därvid fordra på ett eller annat sätt
bestämd ersättning till kyrkorna.
II församlingar tillstyrka dock utan vidare afgäldernas upphörande,
såsom skäl hvarför anförts, att de utgående afgälderna äro obetydliga (Träne
m. fl.); att jordarnas läge är okändt, så att inga afgälder utgå (Spjutstorp);
att landgillet borde för vinnande af likformighet i beskattningen i
likhet med kyrkotionden afskrifvas (Visseltofta, Verum, Hjärnarp) etc.
50 församlingar förorda afgäldernas inlösande »med belopp motsvarande
landgillet kapitaliseradt» ; »mot fullt vederlag och godtgörelse»;
»mot villkor att kyrkan hålles skadeslös»; »enligt Riksdagens skrifvelse»
eller med andra likabetydande uttryck. Utförligare motiveringar hafva
härvid uttalats af, bland andra, Västra Karups och Torekovs församlingar.
Där kyrkan äger de jordar, från hvilka landgillena utgå, betraktas
landgillena oftast som arrendeafgifter och på den grund anse församlingarna
det vara obilligt att afskrifva dem utan motsvarande ersättning. Vidare
har af flera församlingar framhållits, att kyrkornas inkomster afsevärdt
Bih. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 158 Iläft. 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
minskats genom kyrkotiondens och heigonskyldens afskaffande och därför
ej borde ytterligare nedsättas.
Af öfriga församlingar, som tillstyrkt inlösen, föreslå 10 att afgälden
kapitaliseras efter 3 procent enligt nådiga kungörelsen den 22 oktober
1886, en (Östra Tommarp) kapitalisering efter för köparen billigare villkor
än i nämnda kungörelse föreskrifvits och 3 (Borrby, Gladsax och Oppmanna)
kapitalisering efter 5 procent. Genom kapitalisering efter 5 procent
tillstyrker äfven Glemininge församling inlösen af kyrkoland&ille, som
utgår af jord, till hvilken kyrkan ej har äganderätt. Tosjö och Össjö församlingar
tillstyrka ock rätt för de landgillepliktige att inlösa landgillena
men hemställa, att lösesummorna måtte sättas så lågt som möjligt, emedan
afgälderna inom dessa församlingar företrädesvis hvilade på de mindre
jordbrukarna.
Därest ej full ersättning lämnas kyrkan, sätter sig Hufvaröds församling
bestämdt emot landgillets upphörande, ty eljest skulle ett »orättvist
ingrepp» göras i kyrkans jordäganderätt.
Äfgäldernas upphörande bestrides af 5 församlingar af skäl att afgälderna
utgöra arrende för kyrkans jord (Näflinge m. fl.), eller att ingen
orsak till landgillets afstående förefinnes (Åhus m. fl.). Dessa församlingar
yttra sig ej om ersättningsfrågan.
Vidare hafva 5 församlingar ställt sig tämligen likgiltiga för saken,
antingen därför att de äro patronella (Ullstorp och Tosterup), eller att det
är osäkert, huruvida rätt till landgille finnes (Fagerhult), eller utan angifvande
af skäl (Höja och Star by).
Nästan alla kyrkoherdar, som uppbära landgillen och yttrat sig i frågan,
hafva förmält sig icke hafva något att erinra mot afgäldernas upphörande,
under villkor att fullt vederlag beredes dem. Kyrkoherdarna i
Kverrestad och Ostra Herrestad föreslå därvid afgäldernas kapitalisering
efter 3 procent, hvilket den förre anser skola lända afgäldsgifvarna till fördel.
Några kyrkoherdar (i Vankifva, Vinslöf m. fl.) äro så mycket hellre
för ett friköpande, som afgäldsgifvarna antingen ej alls eller ock med svårighet
kunnat förmås att fullgöra sina skyldigheter. Kyrkoherden i Kviinge
och Gryt föreslår, att inflytande lösesumma ställes under kyrkorådets
förvaltning med rätt för kyrkoherden att uppbära räntan därå. Kyrkoherden
i Osby hemställer, att afgäldsgifvarna antingen få friköpa sig eller ock
befrias från erläggande af afgälderna, hvilka i senare fallet skulle utgöras
af församlingen i dess helhet. Kyrkoherden i Tryde bestrider, att landgillena
tagas bort från hans lön under nu löpande löneregleringsperiod, så
ock kyrkoherden i Stiby, hvilken likväl, ehuru motvilligt, är med om avskaffandet
mot fullt vederlag.
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
Patronus till Trolle-Lj ungby och Gualöfs kyrkor har förklarat sig icke
hafva något att erinra mot landgillets upphörande under förutsättning att
full ersättning bereddes honom.
Malmöhus län.
Yttranden hafva inkommit allenast från 6 församlingar (Stora Herrestads,
Borrie, Högs, Käflinge, Stäfvie och Vanstads), från 1 kyrkoherde (i
Hyby) samt från ägare af 4 till nämnda kyrkoherde landgillepliktiga fastigheter,
hvarförutom en del kyrkoherdar för sina pastorat lämnat uppgifter
angående förefintligheten af landgillen.
Landgillen utgå af ett stort antal fastigheter till kyrkor, i allmänhet
dock till mindre belopp. Endast en kyrkoherde — i Hyby pastorat —
uppbär landgille, nämligen tillhopa 325 smör, fördelade på tre hemman
i Malmöhus och 2 hemman i Kristianstads län, samt lösen för en höstvagn
af hemmanet Satsarp såsom förut omförmälts. Smörränta utgår i öfrigt
till Västra Karleby kyrka, som enligt uppgift af församlingens pastor uppbär
lösen efter kronovärde för 4 \Jti smör af hemmanet Uggleboda i Kågeröds
socken.
Störa Herrestads, Borrie, Högs, Käflinge och Vanstads församlingar
hafva tillstyrkt, att landgillen af kyrkornas till läget okända jordar måtte
få upphöra i enlighet med nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886, därvid
Stora Herrestads och Borrie församlingar ansett något yttrande icke
behöfva afgifvas beträffande landgillen af jordar, som vore till läge och
areal kända, samt Vanstads församling gjort förbehåll om fortsatt utgörande
af ett dess kyrka genom donation tillfallet afgäldsbelopp af Ledåsa
kvarn.
Stäfvie församling yrkar däremot, att kyrkorna måtte få behålla sina
ännu återstående inkomster af jordar oförändrade, vare sig dessa inkomster
utgöras af landgillen och smörräntor eller äro af annan natur.
Kyrkoherden i Hyby har, med framhållande att de honom tillkommande
landgillen vore att anse såsom donationer, hvilka i alla tider skulle
utgå till innehafvaren af pastoratet, vidare anfört att, därest någon förändring
företoges i fråga om landgillenas utgörande, däremot icke vore
något att erinra, för så vidt saken ordnades så, att pastoratsinnehafvaren
icke ginge förlustig något, som måste anses vara hans lagliga rätt.
Af de landgillepliktige, som yttrat sig, hafva ägarne af hemmanen
Byelycke n:r 1, Svensköp n:r 4 och Östensköp n:r 1, af hvilka fastigheter
såsom förut nämnts landgille utgöres till pastor i Hyby, under förmenande
att berörda å deras hemman hvilande onus egentligen vore grundskatt,
påyrkat landgillets afskrifvande, hvarjämte ägarne af hemmanet Satsarp
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
uttalat den förhoppning att den orättvisa, som enligt deras förmenande
vederfores dem, då de, förutom den jordägare i allmänhet åliggande skattskyldighet,
hade att såsom ett extra onus utgifva landgille till nyssnämnde
pastor, måtte varda undanröjd.
Hallands län.
Från prästerskap, kyrkostämmor eller kyrkoråd i 49 af de till länet
hörande 91 församlingar äfvensom från åtskilliga ägare eller innehafvare
af afgäldspliktiga fastigheter hafva yttranden inkommit. I allmänhet hafva
närmare uppgifter därvid ej lämnats å de fastigheter, från hvilka afgälder
utgå, men af den från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna,
å landskontoret upprättade förteckning inhämtas, att landgillen eller smörräntor
utgå:
a) af tillhopa 124 s. k. halländska kyrkohemman, hvilka blifvit till
skatte försålda enligt nådiga kungörelsen den 11 september 1863 — från
alla till kyrkor och från 5 af dem därjämte till kyrkoherdar (i Harpiinge,
Getinge och Yarbergs församlingar);
b) af tillhopa 77 andra hemman och lägenheter af skatte eller frälse
natur, nämligen af 67 till endast kyrka, af 3 till endast pastor, af 5 dels
till kyrka och dels till pastor, af 1 hemman (Lyngåkra n:r 1 i Harpiinge
socken) dels till prästerskapets löneregleringsfond och dels till kyrka samt
af 1 hemman (Bua n:r 14 i Värö socken) dels till kyrka, dels till pastor
och dels till klockare; samt
c) af tillhopa 108 hemman och lägenheter af krono natur, nämligen
från 105 till endast kyrka, däraf en lägenhet utgörande landgille till 2
kyrkor, från 2 hemman till endast pastor samt från 1 hemman dels till
kyrka och dels till pastor.
Från samtliga till gruppen a) hörande hemman med undantag af 2
utgår smörränta, från 2 utgår landgille dels i penningar och dels i smör
och från 2 endast i penningar, hvarförutom alla hemman i denna grupp
hafva sig åsatt en i spannmål bestämd ränta i följd af skatteköp, vanligen
kallad skatteköpsränta, utgående till landgilletagarna.
Afgälderna af hemmanen i gruppen a) utgöra tillhopa 4 kr. 87 öre i
penningar, 7,323 it (3,112,8315 kg.) smör med ett till penningar omsatt
värde af 5,354 kr. 7 öre samt 8,810 kbfot 2 knr (2306,3 hl.) spannmål,
hälften råg och hälften korn, med ett till penningar omsatt värde af 19,061
kr. 57 öre eller alltså ett sammanlagdt afgäldsbelopp af 24,420 kr. 51 öre.
Smörräntan utgör inom gruppen lägst 10 it- (4,5 kg.), af 2 hemman,
och högst 160 it (68,012 kg.), af 1 hemman, motsvarande i penningar
lägst 7 kr. 74 öre och högst 116 kr. 98 öre. I öfrigt utgår smörräntan
45
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
af dessa hemman med 13 ti af 1, 20 it af 12, 30 it af 5, 40 ti af 37,
50 ti af 4, 55 ti af 1, 60 ti af 12, 65 ti af 1, 70 it af 6, 80 ti af
21, 90 ti af 2, 100 it af 6, 120 it af 10 och 140 it af 1 hemman.
Spannmåls- eller skatteköpsräntan utgår lägst med 5 kbfot 1 kanna
(1,326 hl.) eller 10 kr. 96 öre och högst med 257 kbfot 8 knr (67,4663
hl.) eller 557 kr. 60 öre. För 26 hemman öfverstiger spannmålsräntan
100 kbfot (26,2 hl.) eller 216 kr. 54 öre och för 17 hemman understiger
den 25 kbfot (6,55 hl.) eller 54 kr. 13 öre.
Lägsta penningafgälden inom gruppen a) är 12 öre, högsta 2 kr.
För fastigheterna tillhörande gruppen b) äro afgälderna bestämda i
penningar för 7 och i smör för öfriga 70.
Afgälderna utgöra inom denna grupp tillhopa 9 kr. 86 öre i penningar
och 3,139 ti (1,334,3136 kg.) smör med ett till penningar omsatt
värde af 2,295 kr. 2 öre eller alltså ett sammanlagdt afgäldsbelopp af 2,304
kr. 88 öre.
Lägsta smörräntan är här 10 ti (4,5 kg.) eller 7 kr. 74 öre, af 12
hemman och 2 lägenheter, den högsta 140 it (59,511 kg.) eller 102 kr.
66 öre, af 1 hemman. Smörräntan utgör i öfrigt inom gruppen 15 ti af
1 och 19 ''it af 1 hemman, 20 ti af 11 hemman och 1 lägenhet samt 40
ti af 15, 45 ti af 1, 50 ti af 1, 60 it af 6, 70 ti af 4, 80 <tt af 10,
90 ti af 1 och 120 it af 3 hemman.
Lägsta penningafgälden är inom denna grupp 9 öre, högsta 8 kr.
Af fastigheterna tillhörande gruppen c) hafva 80 afgälderna bestämda
i penningar,- 27 i smör och 2 dels i penningar dels i smör, hvarjämte
torde böra anmärkas att en smörränta — 80 it af Klockargården n:r 1 i
Onsala socken — kan alternativt utgöras med bröd och vin.
Afgälderna inom gruppen c) utgöra tillhopa 45 kr. 70 öre i penningar
och 1,0132/3 H (430,8868 kg.) smör med ett till penningar omsatt värde
af 741 kr. 12 öre eller alltså sammanlagdt ett afgäldsbelopp af 786 kr.
82 öre.
Lägsta smörräntan inom gruppen är 1 it (0,425 kg.) eller 73 öre, af
1 lägenhet, den högsta 160 ti (68,012 kg.) eller 116 kr. 98 öre, af 1 hemman.
I öfrigt utgör smörräntan 5 ti af 1, 62/3 ti af 1, 7 ti af 3, och
10 ti af 4 lägenheter, 20 it af 3 hemman och 1 lägenhet, 40 it af 4
hemman och 2 lägenheter samt 50 it af 1, 60 it af 5 och 80 tf af 1
hemman.
Lägsta penningafgälden är här 1 öre, högsta 8 kr. 75 öre. För 32
jordar understiger penningafgälden 10 öre och för endast 9 uppgår den
till 1 kr. eller däröfver.
46
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 200.
De kyrkor inom Hallands län, som uppbära största afgälderna, äro:
Yärö — 640 (U (272,049 kg.) smör och 495 kbfot (129,6 hl.) spannmål;
Harplinge
— 353 ctl (150,052 kg.) smör och 691,8 kbfot (181 hl.)
spannmål, samt
Fjärås — 720 $ (306,055 kg.) smör och 591,4 kbfot (154,78 hl.)
spannmål,
hvilka afgälder omsatta i penningar utgöra:
för Yärö kyrka 1,539 kronor 6 öre,
» Harplinge kyrka 1,753 kronor 75 öre (jämte 77 öre i penningafgäld)
samt
för Fjärås kyrka 1,805 kronor 47 öre.
Enligt löneregleringsresolutioner och inkomna uppgifter utgå smörräntor
till kyrkoherdarna i följande 11 pastorat, nämligen: Fjärås (10 &),
Varbergs (160 ''tf), Ljungby (60 //), Söndrums (30 (M)) Getinge (20 få),
Harplinge (l 10 Slättåkra (39,5 &), Torups (60 $), Laholms (40 $f),
Enslöfs (20 !U) och Snöstorps (160 hvilka räntor utgöras af tillhopa
18 fastigheter, däraf 5 skattesålda kyrkohemman.
Omsättningen till penningar af smör och spannmål från fastigheterna
i Hallands län är verkställd efter 1905 års markegångstaxa, smöret efter
årliga och spannmålen efter medelmarkegångspriset.
I allmänhet bestrida de halländska församlingarna att de från skatteköpta
kyrkohemman utgående afgälderna upphöra, åtminstone ej utan fullt
vederlag antingen af staten eller af afgäldsgifvarne. Ett eftergifvande af
afgälderna vore obilligt och orättvist, ty därigenom skulle kyrkorna, som
före skatteköpen ägt hemmanen, beröfvas afsevärda inkomster och afgäldsgifvarne,
som just med hänsyn till afgälderna förvärfva! hemmanen utan
särskild köpeskilling, obehörigen gynnas på kyrkornas bekostnad. Yeinge
och Tjärby församlingar framhålla, att Riksdagens skrifvelse icke torde
afse dessa hemman. Kyrkorådet i Fjärås, som är med om afgäldernas upphörande
mot fullt vederlag, bestrider att grundskatternas afskrifning konsekvent
skulle fordra dessa afgälders afskrifning. Staten hade nämligen
på annat sätt fått vederlag för grundskatterna, hvilket ej blefve förhållandet
med kyrkorna, om afgälderna eftergåfves.
Omkring 30 församlingar och kyrkoråd medgifva afgäldernas upphörande
mot fullt vederlag. Af dessa yrka 8 församlingar vederlag af
statsmedel, de öfriga hemställa om rätt för afgäldsgifvarne att friköpa sig
från afgäldsplikten, därvid flera framhålla landgillets likhet med den bohuslänska
landskylden, som får lösas enligt nådiga förordningen den 14 oktober
1898. Getinge församling förordar friköp på för afgäldsgifvarne billiga
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
villkor. Kyrkoherden i Slöinge och Eftra församlingars pastorat tillstyrker
friköp genom kapitalisering efter 5 procent och kyrkorådet i Hanhals församling
genom kapitalisering efter vid friköpet gällande bankränta i orten.
Hasslöfs församling föreslår, att afgälderna upphöra att utgå från de
afgäldspliktiga hemmanen och i stället utgöras af kommunen efter fyrk.
Voxtorps, Rolfstorps och Askome församlingar hafva intet att erinra
mot afgäldernas afskrifning, sistnämnda församling dock med förbehåll att
afskrifningen sker så småningom under en följd af år.
Knäreds, Yeddinge och Sällstorps församlingar hafva förklarat sig icke
vilja yttra sig i frågan.
Afgäldernas upphörande bestrides af 7 församlingar och 8 kyrkoherdar;
kyrkorådet i Förlanda församling motsätter sig uttryckligen friköp.
Flertalet kyrkoherdar, till hvilka landgillen utgöras, erinra att dem
enligt gällande löneregleringsresolutioner tillförsäkrade inkomster icke få
minskas.
Det öfvervägande antalet afgäldsgifvare, som yttrat sig, påyrkar afgäldernas
afskrifning och vederlag till kyrkorna af statsmedel; några yrka
afskrifning utan vidare.
Fn del ägare af till skatte försålda kyrkohemman i Breareds socken
yrka afskrifning af den å deras hemman hvilande smörränta samt anhålla,
att möjlighet måtte beredas dem att på ett eller annat sätt befria hemmanen
från den vid skatteköpen pålagda spannmålsräntan, om ej på annat
sätt genom friköp på en gång.
Afgäldsgifvare från Hanhals och Rolfstorps socknar yrka afskrifning
af smörräntan, de sistnämnda mot ersättning till kyrkan af kommunen.
Åtskilliga ägare af afgäldspliktiga hemman i Värö socken anhålla att,
därest de af deras hemman utgående smör- och skatteköpsräntor kunde till
sin natur anses likställda med grundskatt, desamma måtte afskrifvas, men
att dessa afgälder i annat fall måtte efter viss räntefot kapitaliseras och
hemmansägarna tillåtas inbetala kapitalet antingen efter eget val, på en
gång eller ock genom årliga afbetalningar under tio år efter fastställd
amorteringsplan.
Slutligen hafva 14 afgäldsgifvare från Fjärås socken under förklarande,
att de icke ansåge sig kunna ifrågasätta att smörränta, som förlänats kyrkor
af viss jord, skulle i likhet med viss anordnad grundskatt indragas "till
statsverket mot ersättning af statsmedel eller att staten eljest för afgäldens
afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar, tillika hemställt att,
för så vidt landgillet och smörräntan såsom afgäld vore att förlikna med
den från hemman och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående
landskylden, hvilkens upphörande efter afbiten nådig proposition af Riks
-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200,
dagen bifallits, de afgäldspliktige måtte beredas möjlighet att friköpa sig
från ifrågavarande afgälds utgörande.
Af myndigheternas i ärendet afgifna underdåniga yttranden inhämtas
följande.
Domkapitlet i Lund har anfört, att enär ifrågavarande landgillen och
smörräntor icke ålåge jord i allmänhet utan endast vissa ganska få hemman,
så syntes fråga icke kunna uppstå om deras afskrifning i likhet med
hvad beträffande grundskatter skett, men däremot syntes lämpligast att
tillfälle bereddes vederbörande innehafvare af de hemman, Indika utskylier
af ifrågavarande slag påhvilade, att genom erläggande på en gång af
utskyldens kapitalvärde för framtiden befrias från utgörandet af dessa onera,
hvadan domkapitlet ej kunde annat än tillstyrka den af Riksdagen ifrågaställda
utredningen.
Domkapitlet i Göteborg har, hvad Halland angår, i underdånighet tillstyrkt
att med landgillet eller smörräntan, där den funnes lagligt grundad,
finge förfaras på samma sätt som skett med landskylden i Göteborgs
och Bohus län enligt nådiga förordningen den 14 oktober 1898.
Eders Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Blekinge län erinrar till en
början, att enligt de från kyrkoförvaltningarna och pastorsämbetena inkomna
yttrandena ej utginge några s. k. smörräntor till kyrkor eller prästerskap
inom länet, samt att den med ledning af kyrkoförvaltningarnas uppgifter
och 1871 års jordebok å landskontoret uppgjorda förteckning öfver landgillen,
hvilka skulle tillkomma vissa kyrkor inom länet, gåfve vid handen,
att ifrågavarande landgillen kunde hänföras till tre olika grupper, af hvilka
den första gruppen utgjordes af sådana landgillen, som utginge för vissa
till läge och areal kända kyrkojordar, hvilka enligt gällande föreskrifter
för all framtid brukades under vissa hemman emot fastställd eller öfverenskoinmen
årlig afgäld, den andra gruppen utgjordes af landgillen för
kyrkojordar, hvilka, till läget okända, likaledes brukades under vissa hemman
emot afgäld till kyrkan, och den tredje gruppen utgjordes af landgillen,
hvilka, utan att, så vidt nu vore kändt, vara förenade med någon
äganderätt till jord, från vissa hemman utginge till kyrkorna. Beträffande
själfva saken anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vidare, att i
afseende å den andra gruppen af landgillen vore redan genom nådiga kungörelsen
den 22 oktober 1886 meddelade föreskrifter, afsedda att främja
afgäldens upphörande; och ehuru i Riksdagens skrifvelse den första gruppen
af landgillen ej uttryckligen omnämndes, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
likväl, att tillfälle borde beredas vederbörande hemmansägare
att, efter öfverenskommelse med kyrkoförvaltningarna, för framtiden
49
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 200.
vinna befrielse från utgörande äfven af dylika landgillen; hvadan bestämmelserna
i åberopade nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 syntes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra gifvas den utsträckning, att försäljning''
måtte kunna i den där stadgade ordning äga rum äfven af kyrkolägenheter,
hvilka, till läge och areal kända, brukades under vissa hemman
emot årligt, en gång för alla bestämdt landgille till kyrkan. Då den
tredje gruppen af landgillen, hvilkas utgörande icke vore grundadt på
någon äganderätt till jord, företedde afsevärd likhet med den från hemman
och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående, s. k. landskylden,
ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att vederbörande borde
beredas tillfälle friköpa sig från skyldigheten att erlägga dylika landgillen
på hufvudsakligen enahanda villkor, som funnes stadgade i nådiga förordningen
den 14 oktober 1898 angående landskyldens upphörande.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län meddelar uti
sitt den 14 maj 1900 dagtecknade underdåniga utlåtande, att, hvad anginge
det slag af landgille, som utginge för inom visst hemmans ägoområde befintlig
jordlägenhet, hvars läge numera icke vore kändt, den genom nådiga
kungörelsen den 22 oktober 1886 vederbörande afgäldsgifvare lämnade möjlighet
att genom inköp af den jord, för hvilken landgille utgjordes, befria
sin egendom från dess framtida erläggande icke inom Kristianstads län
dittills blifvit i något fall anlitad. Under erinran att ännu ingen utväg
anvisats för aflösning af det andra slag af landgille, som enligt Riksdagens
skrifvelse vore en afgäld, som ursprungligen vid särskilda tillfällen förlänats
kyrkor att utgå af viss jord, vid hvilken skyldigheten att utgöra
afgälden fortfarande vore bunden, anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vidare, att då ifrågavarande afgifter, såsom i Riksdagens skrifvelse äfven
antydts, ej längre uppbures af det allmänna rättsmedvetandet och ofta gåfve
anledning till tvister och rättegångar, ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
oförhindrad underdånigst tillstyrka att tillfälle bereddes landgillegifvarne
att friköpa sig från skyldigheten att utgifva landgillet mot
erläggande af ett belopp, som motsvarade detta kapitaliseradt, och syntes
för sådant ändamål de föreskrifter, som innehölles i nådiga förordningen
angående upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld
den 14 oktober 1898 vara tillämpliga äfven för aflösning af de landgillen,
som afsåges i Riksdagens skrifvelse.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anför, att större
delen af de från viss jord i nämnda län utgående landgillen torde utgå
till kyrkor i länet såsom afgäld för någon till läge och storlek okänd kyrkojord,
som brukades under en annan fastighet, och torde nådiga kungörelsen
den 22 oktober 1886 innefatta tillfyllestgörande bestämmelser för sättet
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Häft.
i
50
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
att vinna befrielse från dessa landgillen, ehuru endast ett fåtal landgillegifvare
begagnat sig af sin rätt att tillhandla sig kyrkoj orden och såmedelst
befria sig från landgillets utgörande. I de fall, där landgillet icke
hade nyss angifna grund för sin tillkomst, torde detsamma härflyta från
donation af enskild person till kyrka eller prästerskap. Jämväl i dessa fall
borde, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, möjlighet
beredas landgillegifvaren att, om han sådant åstundade, vinna befrielse från
dylika onera, för hvilka hans jord häftade, hvilket lämpligen torde kunna äga
rum genom erläggande på en gång af en det årliga landgillet motsvarande
löseskilling.
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Hallands län erinrar, att beträffande
åtgärder till befrämjande af landgillets och smörräntans upphörande
vore i afseende å inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars
läge i öfrigt numera icke vore kändt, redan genom nådiga kungörelsen
den 22 oktober 1886 tillfälle beredt vederbörande att genom inköp af den
jord, för hvilken landgillet eller smörräntan erlades, för framtiden vinna
befrielse från dess utgörande. Om ock de däri meddelade bestämmelser
icke kommit till allmännare tillämpning åtminstone i Hallands län, hvarest
allenast en sådan jordlägenhet blifvit i enlighet därmed försåld, vore dock
därigenom för närvarande möjlighet beredd för vederbörande att, där detta
onus kändes tryckande, därifrån varda på angifvet sätt befriad. Däremot
hade hittills icke anvisats utväg för upphörande af öfriga landgillen och
smörräntor. Då nu dessa, såsom ju ock Riksdagen erinrat, icke kunde
vara att hänföra till det slags onera, som inbegrepes under benämningen
grundskatter, de där med hänsyn till deras uppkomst och beskaffenhet
ansetts böra afskrifvas, ville det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
i likhet med hvad ett flertal församlingar och prästerskap samt domkapitlet
i Göteborg i sina förklaringar anfört, som om jämväl i afseende å sistnämnda
landgillen och smörräntor tillfälle borde beredas vederbörande att
friköpa sig från skyldigheten att utgöra dem mot erläggande af ett belopp,
som motsvarade landgillet eller smörräntan kapitaliserad; och syntes för
sådant ändamål de föreskrifter kunna i hufvudsak tillämpas, som innehölles
i nådiga förordningen den 14 oktober 1898 angående upphörande af den i
Göteborgs och Bohus län utgående landskylden. Såsom i den å landskontoret
upprättade specifika förteckningen blifvit ■— ehuru Riksdagens
skrifvelse icke därtill gåfve omedelbar anledning — vid de under litt. a
upptagna till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen anmärkt, ålåge
berörda hemman, förutom landgillet eller smörräntan, jämväl en, i förteckningen
till kvantiteten angifven spannmålsränta eller »ränta i följd af
skatteköp». Då nu denna ränta med afseende å sin storlek väl finge anta
-
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 200.
gas vara ett mera tryckande onus än landgillet eller smörräntan, hemställde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika, huruvida icke lämpligt vore
att redan nu i sammanhang med landgillets eller smörräntans upphörande
föreskrifter meddelades, hvarigenom tillfälle bereddes vederbörande att på
enahanda villkor friköpa sig från spannmålsräntan. Slutligen ansåge Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande det kunna ifrågasättas, huruvida icke
samtidigt åtgärder borde vidtagas för upphörande äfven af de landgillen
och smörräntor af kronoegendom, hvilka upptagits under litt. c i förteckningen.
Då emellertid några af dessa egendomar antingen vore för statsverkets
eller prästerskapets löneregleringsfonds räkning utarrenderade eller
eljest upplåtna såsom ecklesiastika boställen och sålunda disponerades för
statens ändamål, torde val de däraf utgående landgillen och smörräntor
icke böra upphöra med mindre vederbörande erhölle en på förut angifvet
sätt beräknad ersättning därför af statsverket eller därtill hörande fond.
Andra af dessa egendomar torde måhända, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande, vara af beskaffenhet att i vederbörlig ordning
kunna försäljas till enskilde, hvarefter vederbörande skulle kunna friköpa
sig från däraf utgående landgille eller smörränta.
För egen del har kammarkollegium anfört:
Frånser män landgillen af kyrkans och prästerskapets egendomar, som
bortstadts enligt äldre villkor men vid städjetidens utgång skola i författningsenlig
ordning utarrenderas, kunna -— på sätt af den i ärendet förebragta
utredning torde framgå och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge län uti sitt utlåtande äfven antydt — de inom ifrågavarande provinser
utgående landgillen hänföras till endera af följande tre hufvudgrupper,
nämligen:
l:o) landgillen, som utgå för sådana kyrkor tillhöriga till läge och
areal kända jordar, hvilka enligt gällande författningar skola brukas under
visst hemman;
2:o) landgillen, som utgå för sådana kyrkor tillhöriga inom vissa hemmans
ägoområde befintliga jordar, hvilkas läge i öfrigt numera icke är kändt;
samt
3:o) landgillen, som utgå af hemman eller lägenhet utan att,, så vidt
numera är kändt, rätten till deras uppbärande motsvaras af äganderätt till
jord.
Beträffande den första gruppen af landgillen är här uppenbarligen ej
fråga om sådana, hvilka ej blifvit efter skattläggning fastställda utan i
afseende å hvilka föreskrifterna i nådiga brefvet den 8 februari och kollegii
Kammarkollegii
hem
ställan.
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
kungörelse den 1 mars 1867, angående förändrad ordning för bestämmandet
af landgille och städja för vissa kyrkolägenheter inom Lunds och Göteborgs
stift, äro tillämpliga. Landgillen af detta slag torde nämligen, såsom
ej för all framtid till beloppet oföränderliga, egentligen vara att anse såsom
arrendeafgifter. Upphörandet af dessa landgillen bör därför, enligt kollegii
mening, få bero på öfverenskommelse i hvarje särskildt fall, vare sig genom
jordarnas återförvärfvande under kyrkornas fria disposition eller genom
deras försäljning, efter vederbörligt tillstånd, till vederbörande hemmansägare.
I afseende å öfriga till första gruppen hänförliga landgillen eller sådana,
som blifvit efter skattläggning i behörig ordning fastställda, har, såsom
ofvan omförmälts, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län
ansett att tillfälle borde beredas vederbörande hemmansägare att efter
öfverenskommelse med kyrkoförvaltningarna för framtiden vinna befrielse
från utgörande af dylika landgillen och förty ifrågasatt, att bestämmelserna.
i nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 skulle gifvas den utsträckning
att försäljning måtte kunna i den där stadgade ordning äga rum
äfven af kyrkolägenheter, hvilka, till läge och areal kända, brukades under
vissa hemman emot årligt en gång för alla bestämdt landgille till kyrkan.
Detta förslag innebär alltså att med afseende på sättet för aflösning
likställa berörda landgillen med de till andra gruppen hörande eller sådana,
som utgå för inom vissa hemmans ägoområde befintliga kyrkoj ordar, hvilkas
läge i öfrigt numera icke är känd!, och i afseende å hvilka landgillen
tillfälle till deras upphörande beredts genom att mellan församlingen och
ägaren af det hemman, inom hvars område lägenheten finnes, aftal kan
uppgöras om lägenhetens försäljning mot en köpeskilling, motsvarande den
årliga afgälden kapitaliserad efter tre procent i enlighet med bestämmelserna
i åberopande nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886.
Grunden för det genom samma författning lämnade medgifvande till
landgillets upphörande genom försäljning af den lägenhet, för hvilken detsamma
utgöres, var, såsom i den föregående redogörelsen antydts, den, att
kyrkan, då lägenheten var till läge och areal okänd, icke kunde bereda sig
ökad inkomst af densamma genom landgillets förhöjande utan såsom enda
förmån af sin äganderätt till lägenheten åtnjöte det oföränderliga landgillet
jämte städja med tre års sådant landgille vid åboombyten.
Då nu ifrågavarande landgillen af första gruppen utgå för kyrkoj ordar,
till hvilka kyrkorna, ehuru jordarna äro kända, icke äga dispositionsrätt,
så länge vederbörande hemmansinnehafvare utgöra det bestämda landgillet
jämte städja vid åboombyten, och med hänsyn till afgifternas obetydlig
-
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
het jordarnas återfallande till vederbörande kyrkor i följd af uraktlåtet
fullgörande af sagda skyldigheter, icke heller gärna är tänkbart, skulle följaktligen
kyrkorna, därest landgillet ej finge höjas, icke heller af äganderätten
till dessa jordar kunna draga annan förmån än uppbärandet af berörda
landgille jämte städja; och måste gifvetvis i sådant fall samma landgillen
ur synpunkten af kyrkornas intresse få anses likställda med landgillena
af andi’a gruppen.
Med afseende på frågan huruvida berörda till första gruppen hörande
landgillen kunna undergå förhöjning har redan i den lämnade redogörelsen
omförmälts, hurusom enligt hittills följd tolkning af kungörelsen den
1 mars 1867 någon höjning af landgillen, som blifvit efter i laga ordning
skedd skattläggning af kollegium fastställda, icke ansetts kunna mot vederbörande
jordinnehafvares bestridande äga rum.
Vid sådant förhållande anser kollegium sig kunna i hufvudsak tillstyrka
bifall till förevarande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Blekinge län gjorda hemställan, men då nådiga kungörelsen den 22 oktober
1886 visat sig föga verksam, i det att, såsom äfven framgår af länsstyrelsernas
underdåniga yttranden, hittills allenast ett fåtal försäljningar
af dylika kyrkolägenheter kommit till stånd, torde i sammanhang med den
föreslagna utsträckningen af kungörelsens tillämplighet däri meddelade
bestämmelser angående sättet och villkoren för försäljning böra göras mera
effektiva för befrämjande af syftet med samma kungörelse.
I sådant afseende synes — helst kyrkornas äganderätt till ifrågavarande
lägenheter, såsom förut antydts, är af mera formell natur — kunna
utan åsidosättande af kyrkornas intresse medgifvas dels en något billigare
lösningsgrund, än den i kungörelsen stadgade eller efter en räntefot af tre
och en half procent och dels att för öfverlåtelse på en hemmansägare af
en kyrkolägenhet af ifrågavarande slag icke ovillkorligen erfordras församlingens
bifall, utan att hemmansägaren må kunna äfven mot församlingens
bestridande tillösa sig äganderätten till lägenheten, därest af honom gjordt
anbud af vederbörande myndighet pröfvas vara med författningen öfverensstämmande
och i öfrigt till kyrkans nytta.
Därest, på sätt nu ifrågasatts, församlingens vetorätt skulle upphöra,
torde såsom följd häraf komma att ur kungörelsen uteslutas föreskriften
om träffande af aftal mellan församlingen och vederbörande hemmansägare,
hvarjämte utfärdandet af köpebref lämpligen torde böra öfverflyttas från
församlingen till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet.
Då träffandet af aftal sålunda skulle få bero på vederbörandes godtfinnande,
torde äfven bestämmelsen, att aftal skall, för att kunna godkännas,
innehålla bestämd uppgift att lägenhetens läge inom hemmanet numera
54
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 200.
icke är kandi komma att utgå, helst kungörelsens tillämpning skulle utsträckas
jämväl till andra lägenheter, och upplysning om lägenhetens
beskaffenhet såväl som beträffande landgillets belopp och natur i allt fall
skulle vinnas vid den undersökning, som gifvetvis måste föregå hvarje beslut
om försäljning.
På grund af hvad sålunda anförts har kollegium i underdånighet föreslagit,
att nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
§ 1. Hör till kyrka i Skåne, Halland eller Blekinge inom visst hemmans
ägoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i öfrig! numera icke är kandi
eller ock jordlägenhet, hvilken är till läget känd men på grund af gällande
författningar hör ständigt brukas under visst hemman, och för hvilken landgille
och städja vid äboombyten blifvit efter i behörig ordning skedd skattläggning
bestämda, må ägaren af det hemman, inom hvars område lägenheten
finnes, eller med hvithet brukningsrätten till lägenheten är förenad,
förvärfva äganderätt till lägenheten under villkor, som här nedan stadgas.
§ 2. Anbud å sådant köp skall ingifvas till kyrkostämmans ordförande
och af denne jämte kyrkostämmans däröfver afgifna yttrande och öfriga
ärendet rörande handlingar insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som har att gemensamt med domkapitlet ärendet till behandling företaga.
§ 3: 1. Köpeskillingen för sådan jord må icke understiga ett belopp,
som i årlig ränta efter tre och en half för hundrade afkasta!’ en summa
lika med den årliga afgälden. Utgår afgälden med en eller flera, persedlar
in natura eller efter markegångspris, beräknas penningvärdet efter senast
fastställda tioåriga medelmarkegångspris för länet.
2. Därest i något fall det belopp, hvartill köpeskillingen minst skall
uppgå, icke kan efter nämnda grunder beräknas, utgör sådant icke hinder
för pröfning, huruvida den erbjudna köpeskillingen må anses tillräcklig.
§ 4. Finna Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet försäljningen
vara med denna kungörelse öfverensstämmande och i öfrigt till
kyrkans nytta, insändas genom deras försorg handlingarna till kammarkollegium,
som det tillkommer att afgöra huruvida försäljningen må äga
rum eller icke.
§ 5. Sedan kammarkollegium till försäljningen lämnat bifall, samt
köpeskillingen blifvit till kyrkans kassa inbetald, äga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlet på anmälan af vederbörande utfärda köpebref
för köparen.
Beträffande härefter frågan om upphörande af de tilljtredje gruppen
hänförliga landgillen eller sådana, hvilkas utgörande icke, så vidt numera
är känd!, har sin grund i någon landgilletagarens jordäganderätt, har,
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 200.
55
såsom framgår af vederbörandes i ärendet afgifna yttranden, i allmänhet
förordats en aflösning af dessa landgillen efter hufvudsakligen samma grunder,
som i nådiga förordningen den 14 oktober 1898 stadgats för upphörande
af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden.
I fråga om landskyldens natur och beskaffenhet hänvisade kollegium
till sitt i nyssberörda fråga den 21 december 1894 afgifna och till trycket
befordrade underdåniga utlåtande. Af en jämförelse med däri innefattade
utredning torde framgå, att landskylden i Bohuslän ursprungligen var af
väsentligen likartad natur med här förut under grupperna 1 och 2 omförmälda
landgillen, men att förhållandena sedermera utvecklat sig på sådant
sätt, att landskylden numera — såsom ock af Riksdagen i dess förevarande
skrifvelse påpekats — syntes närmast vara att förlikna med landgillen af
tredje gruppen.
Förslaget om dessa landgillens upphörande efter i hufvudsak enahanda
grunder, som de för landskylden gällande, syntes därför kollegium välgrundadt.
Genom åberopade nådiga förordningen den 14 oktober 1898 blefvo
för landskyldens upphörande i allmänhet följande bestämmelser meddelade,
nämligen:
l:o) att, där landskyld till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken
utginge af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län, ägaren
eller innehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna
landskyld mot erläggande af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter
fyra procent afkastade en summa lika med landskylden, hvarvid, där densamma
utginge in natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen
borde läggas mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris,
enligt Lätt. A i länets markegångstaxa;
2:o) att beträffande prästelandskylden vederbörande ej finge begagna
sig af denna rättighet under dåvarande landskyldstagarnes tjänstetid, för
så vidt dessa ej därtill lämnade sitt samtycke;
3:o) att löseskillingen för prästelandskylden skulle förvaltas efter samma
grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå belöpande ränta;
4:o) att, sedan inlösen skett, anmälan därom skulle göras hos Kung!.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;
5:o) att, där prästerskapet enligt jordeboken ägde uppbära landskyld
af de detsamma till boställen anslagna egendomar med därunder brukade
jordar, denna landskyld skulle utan vidare ur jordeboken uteslutas; samt
6:o) att beträffande prästerskapets landskyld af de detsamma på lön
anslagna mensalhemman och af prästänkesäten inom länet Kungl. Maj:ts
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
befallningshafvande och domkapitlet skulle tillse, att vid blifvande ny utarrendering,
där så ej redan skett, berörda landskyld upphörde att utgå.
Den ägare eller innehafvare af landskyldspliktiga fastigheter sålunda
medgifna rättighet att friköpa sig från skyldigheten att utgöra landskyld
har emellertid, kollegium veterligen, ännu icke i något fall kommit till
användning, hvilken omständighet synes gifva vid handen, att vederbörande
icke funnit med sin fördel förenligt att aflösa denna afgäld efter den för
lösesummans beräknande stadgade grund.
Därest samma beräkningsgrund blefve gällande för aflösning af nu
ifrågavarande landgillen, torde alltså med största sannolikhet kunna antagas,
att det allmännas mellankomst äfven här skulle blifva i det stora hela
resultatlös. Till förebyggande af denna eventualitet syntes därför böra tagas
under öfvervägande, huruvida icke en billigare lösningsgrund, än den för
landskylden stadgade, borde i förevarande fall medgifvas.
Såsom förut nämnts hade kollegium ansett sig kunna förorda aflösning
af de till första och andra gruppen hörande landgillen medelst erläggande
af ett belopp motsvarande landgillet kapitaliseradt efter tre och en half
procent. I betraktande af att den sålunda beräknade löseskillingen skulle
utgöra ersättning icke blott för landgillet utan äfven för den vid åboombyten
betingade städj an och kyrkans — om ock endast formella — äganderätt
till jorden, torde det icke kunna förnekas att räntefotens förhöjning
till fyra och en half procent vid beräkning af löseskillingen för tredje
gruppens landgillen, där ersättningen endast afser landgillet utan några
adpertinentier, vore ur billighetens synpunkt påkallad.
Det vill ock synas som om landgilletagarnes intressen blefve skäligen
tillgodosedda, därest ersättningen beräknades efter nämnda grund. Oafsedt
att en fullt betryggande kapitalplacering efter en räntefot af fyra och en
half procent åtminstone enligt senare tiders erfarenhet icke lärer möta
svårighet, syntes det, hvad särskildt anginge kyrkornas rätt för dem innebära
en fördel att på en gång erhålla ett tämligen afsevärdt kapitalbelopp och
för framtiden undgå besväret med de årliga uppbörderna af afgälder, hvilka,
såsom motionären i ämnet framhållit, ofta gåfve anledning till tvister. I
afseende å prästerskapets och klockares rätt torde ett förbehåll — på sätt
angående landskylden stadgats — att lösningsrätten ej må utöfvas under
nuvarande landgilletagares tjänstetid, därest icke dessa därtill lämnade sitt
samtycke, få anses tillfyllestgörande.
Vid sålunda anförda förhållanden och med hänsyn därtill att i det
allmännas intresse torde böra så vidt möjligt beredas framgång åt den
ifrågasatta aflösningen, funne kollegium sig böra i underdånighet förorda,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
57
att en räntefot af fyra och en half procent lades till grund för inlösen
af de till tredje gruppen hänförliga landgillen.
Där landgillet vore bestämdt i en eller flera persedlar torde, då dessa
i allmänhet lösas efter årliga markegångspriset, lämpligen böra, i likhet
med hvad som gällde för landskylden, såsom grund för beräknande af landgillets
penningvärde läggas mediet af de tio senaste årens markegångspris.
Från denna regel torde dock undantag böra göras för sådana fall, då särskild
lösningsgrund blifvit genom behörigt beslut fastställd, såsom förhållandet
är med de skånska kyrkornas landgillesmör, hvilket enligt hvad
förut omförmälts på grund af nådiga brefvet den 14 juni 1815 löstes efter
fixt pris eller det s. k. kronovärdet. Detta värde borde naturligen äfven
läggas till grund för beräknande af löseskillingen. Hade däremot landgillet
blifvit bestämdt i persedel, hvarå markegångspris ej funnes i länets markegångstaxa
upptaget, och funnes ej heller genom behörigt beslut särskild
lösningsgrund fastställd, borde åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
öfverlämnas att bestämma skälig- beräkningsgrund.
Åt nämnda myndighet torde ock böra uppdragas att hålla hand öfver
aflösningens verkställande, enär detta icke, såsom i fråga om landskylden,
lämpligen kunde öfverlåtas åt kontrahenterna själfva. Då nämligen,
enligt kollegii förslag, den billigare lösningsgrunden eller kapitalisering
efter fyra och en half procent skulle få tillämpas endast i sådana fall,
där landgillet icke motsvarades af äganderätt till jord, samt, oafsedt den omständigheten
att kronans jordebok ej kunde tillerkännas vitsord beträffande
landgillen, härtill komme att, efter hvad den i anledning af Riksdagens
skrifvelse verkställda utredningen, hvilken gifvetvis ej i den ordning, frågan
nu förelegat, kunnat utsträckas till en -ingående undersökning rörande
hvarje i jordeboken upptaget landgille, gifvit vid handen, jordebokens uppgifter
om landgillen ofta vore ofullständiga och stundom äfven felaktiga —
i det att än saknades anteckning därom att landgillet utginge för kyrkan tillhörig
jord, ehuru så vore förhållandet, än landgillet upptagits endast i penningar
med belopp motsvarande kronovärdet å den eller de persedlar, hvari
detsamma blifvit bestämdt, utan angifvande af persedlarna, ehuru dessa ej
finge lösas efter berörda värde utan efter markegångspris, än åter landgillet
utelämnats eller upptagits till oläktigt belopp in. in. dylikt — torde ett
behörigt iakttagande af kyrkornas och prästerskapets rätt kräfva, att aflösningen
skedde under kontroll af offentlig myndighet, på hvilken det ankomine
att låta i hvarje särskildt fall undersöka, huruvida förut sagda betingelse
för åtnjutande af den billigare lösningsgrunden vore för handen. Otvifvelaktigt
torde väl det rikhaltigaste materialet för dylika undersökningar
förefinnas i kollegii arkiv, och ur denna synpunkt kunde ifrågasättas, huru
Bih.
till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Häft. 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
vida icke kollegium borde vara den myndighet, som handhade aflösningsförfarandet,
men då det, i händelse nöjaktig utredning icke kunde i orten
åstadkommas, stode Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande öppet att genom
kollegium få de ytterligare upplysningar, som vid undersökning i kammararkivet
kunde vara att erhålla, samt aflösning af nu ifrågavarande slag af
landgillen icke innebure afyttrande af kyrkas fasta egendom, vid h vilket
förhållande 5 § i prästerskapets privilegier, där uti det förbjudes att bortsälja
kyrkoägor utan kammarkollegii, domkapitlets och vederbörandes vetskap
och samtycke, icke såsom i fråga om öfriga nu ifrågavarande landgillen
påkallade domkapitlets och kollegii yttranden, syntes det kollegium
lämpligast, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i första hand profvare
frågor af förevarande beskaffenhet, men att emellertid talan mot Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut finge fullföljas hos kollegium.
Sedan vederbörande hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmält
sig vilja inlösa landgille af ifrågavarande slag, och denna anmälan kommunicerats
landgilletagaren, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva
att, efter det erforderlig undersökning ägt rum, pröfva huruvida rätt till inlösen
enligt nu ifrågavarande grunder förelåge samt, därest så vore fallet,
fastställa löseskillingens belopp, i sammanhanhang hvarmed Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ock torde böra bestämma viss tid, inom hvilken
jordägaren hade att fullgöra sin skyldighet, vid äfventyr att aflösningsbeslutet
skulle anses förfallet. Nämnda tid borde utmätas med hänsyn till den tidpunkt,
då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut med säkerhet
kunde antagas vinna laga kraft, och så att jordägaren, sedan laga kraft åkommit
beslutet, måtte kunna utan svårighet medhinna att fullgöra hvad honom
ålåge. Med afseende härå och då besvärstiden skulle räknas från det
vederbörande erhållit del af beslutet, torde föreskrift böra meddelas därom, att
detsamma skulle genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg delgifvas
älven vederbörande landgilletagare. Beträffande sättet för löseskillingens
erläggande syntes lämpligast, att detta skedde direkt till vederbörande
kyrkoråd, som ju i hvarje fall skulle hafva att förvalta densamma
vare sig för kyrkans eller pastors, eventuellt klockares, räkning.
Med afseende på den tid, från hvilken frihet från vidare skyldighet
att utgöra landgille skulle räknas, torde vara lämpligt, att landgille, som
belöpte på tiden innan löseskillingen till vederbörande erlagts, ej innefattas
i allösningen.
Till nu förevarande grupp af landgillen torde äfven vara att hänföra
sådana, som utgå af till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman.
Då aflösning af dessa landgillen emellertid lämpligen torde böra ske i sammanhang
med aflösning af de från hemmanen utgående, i följd af skatte
-
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
köpet pålagda spannmålsräntor, i afseende å hvilken aflösning kollegium
föresloge särskilda bestämmelser, borde gifvetvis dessa landgillen undantagas
från tillämpningen af nu gällande aflösningsgrunder.
Enahanda undantag torde ock, åtminstone tills vidare, böra göras för
landgillen, som innehades under patronatsrätt, då aflösningen af dessa
landgillen syntes lämpligast böra ordnas i samband med reglering af den
patronatsrätten åtföljande kyrkotionden, hvarom fråga för närvarande vore
på Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
I enlighet med de grunder, som sålunda angifvits, och med anslutning
i öfrigt till de för landskyldens aflösning meddelade bestämmelser i här
tillämpliga delar ville kollegium i underdånighet föreslå:
l:o) att, där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår af
hemman eller lägenhet i Skåne, Halland eller Blekinge utan att rätten till
landgillets uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller innehafvaren
af den landgillepliktiga fastigheten må friköpa sig från skyldigheten
att utgöra detta landgille mot erläggande af ett penningbelopp, som
i årlig ränta efter fyra och en half procent afkastar en summa lika med
landgillet;
2:o) att, där landgillet består af en eller flera persedlar, för hvilka
visst penningvärde icke blifvit genom behörigt beslut fastställdt, till grund
för löseskillingens beräknande skall läggas mediet af de tio senast förflutna
årens markegångspris enligt Lätt. A i länets markegångstaxa eller, därest
sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde, hvartill
afgälden skäligen uppskattas;
3:o) att, beträffande landgille till prästerskap eller klockare, vederbörande
ej må begagna sig af aflösningsrätten under nuvarande landgilletagares
tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar sitt samtycke;
4:o) att ägare eller innehafvare af landgillepliktig fastighet, som vill
inlösa landgillet, skall därom göra ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida inlösen enligt nu angifna grunder
må äga rum, samt, därest så befinnes, fastställer löseskillingen och tillika
utsätter viss dag, då sökanden, vid äfventyr att beslutet eljest anses förfallet,
s enast har att till vederbörande kyrkoråd inbetala löseskillingen;
o:o) att, sedan beslutet, som genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg skall delgifvas jämväl den till landgillet berättigade, vunnit
laga kraft, och sökanden hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrkt sig
hafva fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
har att förordna om införande i kronans jordebok af anteckning,
att afgäldsskyldigheten upphört;
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
6:o) att landgille, som belöper på tiden innan löseskillingen till vederbörande
erlagts, icke innefattas i aflösningen;
7:o) att löseskilling för landgille till prästerskap eller klockare skall,
tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under församlingens
ansvar af kyrkorådet förvaltas efter samma grund, som för förvaltningen
af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;
8:o) att, beträffande prästerskapets landgillen af de detsamma på lön
anslagna annex- och mensalhemman samt af prästänkesäten, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny utarrendering,
där så ej redan skett, berörda landgille upphör att utgå;
9:o) att öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom
här förut sägs, klagan må föras hos kammarkollegium; samt
10:o) att här föreslagna bestämmelser icke skola äga tillämpning i
afseende å landgille, som utgår af till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman
eller innehafves under patronatsrätt.
Hvad slutligen anginge de afgälder, som utginge af de jämlikt nådiga
kungörelsen den 11 september 1863 till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen hade, såsom förut anförts, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län, ehuru Riksdagens skrifvelse ej därtill gåfve omedelbar
anledning, ansett sig böra i underdånighet hemställa, huruvida icke lämpligt
vore, att redan nu i sammanhang med landgillets eller smörräntans upphörande
föreskrifter borde meddelas, hvarigenom tillfälle bereddes vederbörande
att på enahanda villkor friköpa sig från den i följd af skatteköpet
hemmanen åliggande spannmålsräntan.
Då denna ränta åsatts vid skatteköpet i stället för köpeskillings erläggande
och följaktligen grundade sig på aftal mellan enskilde, torde densamma
närmast vara jämförlig med sådana frälseräntor, som icke enligt
gällande författningar af statsverket inlösas. I afseende å dessa frälseräntor
hade Riksdagen uti skrifvelse den 10 maj 1905 hos Kungl. Maj:t anhållit,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, på hvad sätt och under hvilka
villkor de som utgjorde sådana, måtte sättas i tillfälle att lösa sig från de-’
samma, och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen gåfve
anledning. Med hänsyn till naturen af nu ifrågavarande spannmålsräntor
torde väl frågan om aflösning af desamma egentligen falla inom området
för det af Riksdagen sålunda påkallade förslag, men då denna aflösning
syntes kunna ske under vida enklare former än dem, som kunde blifva bestämda
för en eventuell aflösning af frälseskatteräntor i allmänhet, och
lämpligen torde, såsom kollegium förut uttalat, böra verkställas i samman
-
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
61
hang med aflösning af de från hemmanen utgående landgillena, ville kollegium
för sin del biträda berörda af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
i Hallands län gjorda hemställan.
Beträffande då först frågan om den räntefot, efter hvilken löseskillingen
för de af ifrågavarande hemman utgående afgälder borde beräknas, ville kollegium,
under åberopande i tillämpliga delar af hvad kollegium härutinnan
anfört rörande tredje gruppens landgillen, i underdånighet förorda, att
denna jämväl här bestämdes till fyra och en half procent.
Då spannmålsräntorna löstes efter tioåriga medelmarkegångspriset, och
enligt hvad de inkomna yttrandena gåfve vid handen samma pris i allmänhet
tillämpades vid utgörandet af de hemmanen åliggande smörräntorna,
torde till grund för löseskillingens beräknande böra läggas senast fastställda
medelmarkegångspris.
Aflösningsförfarandet torde i detta fall utan olägenhet kunna öfverlämnas
åt kontrahenterna själfva, helst landgillets natur m. m. måste
anses hafva vid skatteköpet undergått slutlig pröfning och förty verkställandet
af aflösningen endast förutsatte en tämligen enkel räkneoperation.
Enär det, med hänsyn till de afsevärda belopp, hvartill lösesumman
för afgälder af ifrågavarande slag i allmänhet komme att uppgå, i många
fall torde möta svårighet för vederbörande hemmansägare att på en gång
erlägga hela lösesumman, torde ur billighetssynpunkt och för befrämjande
af aflösningens genomförande böra medgifvas rätt för hemmanets ägare
att amortera lösesumman under vissa år, hvilken amorteringstid syntes
lämpligen kunna bestämmas till sex år. Såsom en nödvändig förutsättning
härför borde naturligen stadgas skyldighet för hemmansägaren att erlägga
skälig ränta å oguldna kapitalbeloppen, i hvilket afseende syntes
lämpligen böra bestämmas en räntefot af fem procent, samt att ställa fullgod
säkerhet för amorteringens fullgörande. I sistberörda hänseende torde
böra gälla såsom regel, att inteckning skulle i hemmanet fastställas till
säkerhet för amorteringens fullgörande, hvilket hypotek skulle anses tillfyllestgörande,
därest inteckningen läge inom hälften af medeltalet af
bevillningstaxeringsvärdena för de fem sistförfiutna åren, men i annat fall
borde förstärkas medelst ställande af borgen af minst två personer, de där
borgade en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld, och hvilkas
vederhäftighet vore af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande eller domaren
styrkt.
I likhet med hvad som föreslagits i fråga om aflösning af tredje
gruppens landgillen i allmänhet torde äfven från nu ifrågasatta aflösning
böra tills vidare undantagas landgille och spannmålsränta, som åtföljde
patronatsrätt.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
Departements
chefen.
På grand af hvad sålunda anförts har kollegium i underdånighet föreslagit
:
l:o) att ägare af hemman, hvilket blifvit till skatte löst i enlighet
med bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående försäljning till skatte
af de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, må friköpa
sig från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille och
»ränta i följd af skatteköp» mot erläggande af ett penningbelopp, som i
årlig ränta efter fyra och en half procent lämnar en afkastning lika med
summan af berörda afgälder, hvarvid till grand för beräknande af löseskillingen
för spannmålsräntan äfvensom för landgille^ där detsamma
utgår i smör, skall läggas senast fastställda medelmarkegångspris, enligt
Litt. C i länets markegångstaxa;
2:o) att, beträffande afgälder af ifrågavarande slag, hvilka utgå till
prästerskapet, vederbörande ej må begagna sig af denna rättighet under
nuvarande afgäldstagares tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar
sitt samtycke;
3:o) att löseskilling^! för sistberörda afgälder skall tills vidare och
intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under vederbörande församlings
ansvar af dess kyrkoråd förvaltas efter samma grand, som för förvaltning
af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;
4:o) att löseskillingen för ifrågavarande afgälder må fördelas till betalning
under en tid af sex år med lika belopp ärligen jämte ränta efter
fem procent å oguldet kapital under villkor, att till säkerhet för amorteringens
fullgörande fastställes inteckning i hemmanet samt därjämte, för
så vidt inteckningen icke faller inom hälften af medeltalet af bevillningstaxeringsvärdena
för de fem sistförflutna åren, ställes borgen af minst två
personer, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen
skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller domaren styrkt;
5:o) att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall göras hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken; samt
6:o) att hvad nu föreslagits icke skall äga tillämpning å afgälder af
ifrågavarande slag, hvilka innehafvas under patronatsrätt.
Grillande hvad af kammarkollegium sålunda uttalats och hemställts
hyser jag dock den öfvertygelse, att, äfven om till grund för vissa landgillen
lägges en räntefot af 3 ]/2 procent och för de öfriga en räntefot af
4V2 procent, lösningsgrunden ändock näppeligen blir effektiv, om sådan inlösen
enbart skall bero af land gi 11 egifvar en s eget initiativ. Många af dessa
63
Kunr/l. Maj:s Nåd. Proposition N:o 200.
arliga afgälder hafva nämligen allt för obetydligt värde — ofta uppgående
till endast ett eller några öre — för att landgillegifvarna skola vilja
underkasta sig besväret med deras aflösen.
För vinnande af en hastigare aflösning af den från vissa hemman och
lägenheter . i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld har kammarkollegium
i underdånigt utlåtande af den 28 februari 1908 föreslagit vissa
åtgärder, för hvilka jag anhåller att få närmare redogöra vid underdånig
föredragning af fråga om ändring i grunderna för upphörande af landskylden.
Deras, hufvud sakliga innebörd är att afgäldsgifvarens besvär med själfva
aflösningsproceduren skulle komma att i möjligaste mån underlättas genom
vederbörande myndigheters initiativ och vidare åtgöranden.
Dessa åtgärder, hvilka emellertid icke beröra själfva grunderna för aflösningen,
synas mig äfven kunna i tillämpliga delar användas för befordrande
af en hastigare aflösen af landgillena; och torde kammarkollegium
därför sedermera erhålla särskild nådig befallning att föranstalta om vidtagande
af sadana åtgärder för främjande af landgillenas hastigare aflösning,
hvilka åtgärder naturligtvis icke böra utgöra hinder för att aflösning^
ma kunna ske äfven på initiativ af vederbörande landgillegifvare
i enlighet med de af kammarkollegium föreslagna grunderna för aflösning
af dessa landgilien.
Beträffande den väckta fragan om aflösning af de spannmålsräntor,
som utgå från de, jämlikt nådiga kungörelsen den 14 september 1863, till
skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen, delar jag kammarkollegii
mening, att dessa räntor kunna och böra aflösas oberoende af ifrågasatt
aflösning af frälseskatteräntor i allmänhet och att detta lämpligen bör ske
i .sammanhang med aflösning af de från hemmanen utgående årliga landgillen,
i förhållande till hvilka jämväl dessa spannmålsräntors storlek blef
vid skatteköpet delvis bestämd. Dessa spannmålsräntor kunna visserligen
synas äga en viss likhet med frälseskatteräntorna, men skilja sig i själfva
verket väsentligen- från dem. Frälseskatte är nämligen som bekant den
art af frälse, där jordäganderätten blitvit skiljd irån ränteäganderätten.
Frälseskatteräntorna äro således verkliga jordräntor, hvilka kunna särskild!
lagfaras, medan däremot spannmålsräntorna från de s. k. halländska kyrkohemmanen
endast äro vederlag för obetald skatteköpeskilling och således
snarare i viss mån jämförliga med afgäld från afsöndrad lägenhet, om
hvilkas aflösning stadgas i lag af den 19 april 1907.
I afseende å de landgillen, som tillhöra de af kammarkollegium omförmälda
första och andra grupperna landgillen, hvilka hafva det gemensamt,
att rätten till deras uppbärande motsvaras af äganderätt till jord,
har kammarkollegium hemställt, att för deras aflösen nådiga kungörelsen
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 200.
den 22 oktober 1886 måtte erhålla viss ändrad lydelse. Såsom förfors
vid utfärdandet af berörda kungörelse lärer för aflösen af dessa landgillen,
hvilka samtliga enligt den utredning kammarkollegium lämnat utgå till
kyrkor, icke erfordras Riksdagens och Kyrkomötets medverkan.
Hvad åter angår den tredje gruppen landgillen d. v. s. sådana, som
utgå af hemman eller lägenhet utan att, såvidt numera är kändt, rätten
till deras uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, äfvensom af landgillen
och spannmålsräntor från de s. k. halländska lcyrkohemmanen tilllåter
jag mig hemställa, att Eders Kung! Maj:t täcktes, under förutsättning
af Kyrkomötets bifall i hvad präste- och klockarelandgillet angår, föreslå
Riksdagen att för sin del besluta:
dels att, där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår af
hemman eller lägenhet i Skåne, Halland eller Blekinge utan att rätten
till landgillets uppbärande motsvaras af äganderätt till jord, ägaren eller
innehafvare!! af den landgillepliktiga fastigheten må friköpa sig från skyldigheten
att utgöra detta landgille mot erläggande af ett penningbelopp, som
i årlig ränta efter fyra och en half procent afkastar en summa lika med
landgillet;
att, där landgillet består af en eller flera persedlar, för hvilka visst
penningvärde icke blifvit genom behörigt beslut fastställdt, till grund för
löseskillingens beräknande skall läggas mediet af de tio senast förflutna
årens markegångspris enligt kitt. A i länets markegångstaxa eller, därest
sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde, hvartill afgälden
skäligen uppskattas;
att, beträffande landgille till prästerskap eller klockare, vederbörande
ej må begagna sig af aflösningsrätten under nuvarande landgilletagares
tjänstetid, för så vidt denne ej därtill lämnar sitt samtycke;
att ägare eller innehafvare af landgillepliktig fastighet, som vill inlösa
landgillet, skall därom göra ansökan hos Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida inlösen enligt nu angifna grunder
må äga rum, samt, därest så befinnes, fastställer löseskillingen och tillika
utsätter viss dag då sökanden, vid äfventyr att beslutet eljest anses förfallet,
senast har att till vederbörande kyrkoråd inbetala löseskillingen;
att, sedan beslutet, som genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg skall delgifvas jämväl den till landgillet berättigade, vunnit laga
kraft och sökanden hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrkt sig
hafva fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande har att förordna om införande i kronans jordebok af
anteckning, att afgäldsskyldigheten upphört;
65
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 200.
att landgille, som. belöper på tiden innan löseskillingen till vederbörande
erlagts, icke innefattas i allösningen,
att löseskilling för landgille till prästerskap eller klockare skall, tills
vidare och intill dess Eders Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under församlingens
ansvar af kyrkorådet förvaltas efter samma grund, som för
förvaltningen af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;
att beträffande prästerskapets landgillen af de detsamma på lön anslagna
annex- och mensalhemman samt af prästänkesäten, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande
ny utarrendering, där så ej redan skett, berörda landgille upphör att utgå;
att öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ärende,
hvarom här förut sägs, klagan må föras hos kammarkollegium; samt
att dessa bestämmelser icke skola äga tillämpning i afseende å landgille,
som utgår af till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller
innehafves under patronatsrätt;
dels ock att ägare af hemman, hvilket blifvit till skatte löst i enlighet
med bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående försäljning till skatte
af de s. k. halländska kyrkohemmanen den 11 september 1863, må friköpa
sig från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille och
»ränta i följd af skatteköp» mot erläggande af ett penningbelopp, som i
årlig ränta efter fyra och en half procent lämnar en afkastning lika med
summan af berörda afgälder, hvarvid till grund för beräknande af löseskillingen
för spannmålsräntan äfvensom för landgillet, där detsamma utgår
i smör, skall läggas senast fastställda medelmarkegångspris, enligt Litt. C
i länets markegångstaxa;
att beträffande afgälder af ifrågavarande slag, hvilka utgå till prästerskapet,
vederbörande ej må begagna sig af denna rättighet under nuvarande
afgäldstagares tjänstetid, för så vidt denna ej därtill lämnar sitt samtycke;
att löseskillingen för sistberörda afgälder skall tills vidare och intill
dess Eders Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, under vederbörande församlings
ansvar af dess kyrkoråd förvaltas efter samma grund, som för
förvaltning af kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära därå upplöpande ränta;
att löseskillingen för ifrågavarande afgälder må fördelas till betalning
under en tid af sex år med lika belopp årligen jämte ränta efter fem
procent å oguldet kapital under villkor, att till säkerhet för amorteringens
fullgörande fastställes inteckning i hemmanet samt därjämte, för så vidt
inteckningen icke faller inom hälften af medeltalet af bevillningstaxeringsBih.
till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 158 Raft. 9
66
Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 200.
värdena för de fem sistförflutna åren, ställes borgen af minst två personer,
de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld, och
hvilkas vederhäftighet är af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
domaren styrkt;
att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall göras hos Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken; samt
att hvad nu föreslagits icke skall äga tillämpning å afgäld er af ifrågavarande
slag, hvilka innehafvas under patronatsrätt.»
Häri instämde statsrådets öfriga ledamöter.
Hvad statsrådet sålunda i underdånighet hemställt
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
II. Boman.
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri A. B., 1908.