Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

1

N:o 165.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24
juli 1903 om försäkringsrörelse; gifven Stockholms slott
den 9 april 1908.

Under åberopande af bilägga i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande
tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Bill. till Rihscl. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afl. 129 Höft. (N:o 165.)

1

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

Förslag

till

Lag

innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

Såsom tillägg till hvad i 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse
är stadgadt förordnas som följer:

Hvad i 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse är
stadgadt skall ej äga tillämpning beträffande Stockholms stads brandförsäkringskontor.

I afseende å brandförsäkringskontoret skall i tillämpliga delar gälla
hvad i nämnda lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som meddelar
brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i
allmänhet stadgadt, dock att härigenom icke föranledes skyldighet för
kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets
förbindelser, än som förefunnits före den 1 januari 1904.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
januari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton i underdånighet: I

en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 12 november
1904 har direktionen för Stockholms stads brandförsäkringskontor anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att
bereda kontoret rätt att fortsätta sin rörelse, utan att dess delägare
förpliktades till personlig ansvarighet för kontorets förbindelser i vidsträcktare
mån, än sådan ansvarighet kunde hafva alegat dem, innan
lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse trädt i kraft.

Efter att ''hafva erinrat om, att Kungl. Maj:t genom resolution den
12 februari 1904 funnit skäligt medgifva, att med tillämpningen å brandförsäkringskontoret
af de i lagen om försäkringsrörelse meddelade föreskrifter
om delägares i ömsesidigt försäkringsbolag personliga ansva -

4

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 165.

righet finge anstå till den 1 juli 1906, bar direktionen till stöd för
berörda framställning anfört, att direktionen uppdragit åt en kommitté
att uppgöra förslag till de bestämmelser i afseende å personlig ansvarighet
för kontorets delägare, som föranleddes af nämnda lag, men att
af den utredning, kommittén framlagt, det vore uppenbart, att delägarna,
hvilka icke nu syntes häfta i ansvarighet för kontorets förbindelser,
icke kunde till en sådan ansvarighet förbindas, liksom att kontoret icke
kunde ombildas till ett försäkringsaktiebolag. Då det emellertid icke
kunde från det allmännas synpunkt vara önskligt, att kontoret tvingades
att upphöra med sin verksamhet, därför att formella hinder mötte
att till alla delar inordna denna åldriga institution under en modern lagstiftning,
hade de »etthundrade män»,hvilka utgjorde kontorets öfverstyrelse,
å sammanträde fattat det beslut — som otvifvelaktigt komme att å ett
blifvande sammanträde vinna erforderlig bekräftelse — att vidtaga en ändring
i reglementet i det syfte, att af kontorets allmänna fond ett belopp, motsvarande
hälften af försäkringsfonden, särskildes och omgärdades med
sådana bestämmelser, att därigenom erhölles samma säkerhet för åtagna
förbindelsers fullgörande, som aktiekapitalet beredde hos försäkringsaktiebolaget;
och hade man ansett, att efter införande af en sådan bestämmelse
i reglementet någon betänklighet icke borde finnas att tilllåta
kontoret fortsätta sin rörelse utan personlig ansvarighet för delägarna.

Det torde tillåtas mig att redan nu nämna att, sedan berörda ändringar
i reglementet blifvit af de »etthundrade männen» å ytterligare ett sammanträde
antagna, öfverståthållarämbetet den 20 maj 1905 meddelat
stadfästelse å desamma.

Den sålunda beslutade ändringen afsåg § 7 mom. 1 i art. IY af det
för brandförsäkringskontoret gällande, utaf Kungl. Maj:t den 19 december
1807 utfärdade reglemente. Enligt den äldre lydelsen af detta moment
skulle till betryggande af försäkringshafvarnas rätt finnas en särskildt
bokförd försäkringsfond, hvilken ansåges såsom en kontorets skuld
till försäkringshafvarna gemensamt. Af kontorets öfriga tillgångar
eller dess allmänna fond, hvartill jämväl fördes räntan af försäkringsfonden,
bestredes kontorets samtliga utgifter. Skulle den allmänna
fonden nedgå under hälften af försäkringsfondens belopp, skulle direktionen
ofördröjligen sammankalla de »ett hundrade männen» för att
fatta beslut angående de åtgärder, som af ett sådant förhållande kunde
anses påkallade. Genom ändringen har samma moment utbytts mot
stadganden af följande lydelse:

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

»Brandförsäkringskontorets räkenskaper skola redovisa
försäkringsfond
garantifond och
allmän fond.

Till försäkringsfonden, som utgör en kontorets skuld till försäkringshafvarne,
föras vid hvarje års bokslut dels sammanlagda beloppet
af premierna för de under året afslutade försäkringar för all framtid
efter afdrag af erlagda premier för under året upphörda sådana försäkringar,
dels sammanlagda värdet af alla löpande, för viss tid afslutade
försäkringar och dels försäkringsbelopp, som anmälts eller förfallit till
ersättning, men icke blifvit utbetalda.

Såsom garantifond föres ett belopp, motsvarande hälften af den på
förenämnda sätt beräknade försäkringsfonden.

Kontorets öfriga tillgångar utgöra dess allmänna fond. Af denna
fond bestridas, så långt den därtill förslår, brandskadeersättningar och
andra utgifter. Härtill må i andra rummet äfven garantifonden användas;
men om garantifonden enligt vederbörligen pröfvad balansräkning
nedgått under hälften af det belopp, som, enligt hvad ofvan säges,bör
redovisas såsom garantifond, skall, där ej inom tre månader bristen i
garantifonden genom tillskott af delägarne fylles, brandförsäkringskontoret
upplösas och likvidation verkställas, vid äfventyr att de, som med
vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande af brandförsäkringskontorets
verksamhet eller handla å dess vägnar, svara för uppkommande
förbindelser, en för alla och alla för en. Tillskott, som
lämnats till fyllande af garantifonden, må icke återbetalas af andra medel
än dem, som tillförts den allmänna fonden.

I händelse af brandförsäkringskontorets upplösning. skall hvarje
delägare erhålla den på hans försäkring belöpande andel i försäkringsfonden
jämte motsvarande andel af garantifonden och den allmänna
fonden.

Tillskott, hvarom ofvan säges, skall jämte utfäst ränta återbetalas,
innan vid kontorets upplösning dess tillgångar bland delägarne fördelas.»

Den i ansökningen åberopade kommittéutredningen innehåller beträffande
frågan om personlig ansvarighet för brandförsäkringskontorets
delägare följande:

»Brandförsäkringskontorets reglemente fastställer icke uttryckligen,
hvilka kontorets delägare äro. Försäkring meddelas icke åt viss person
utan å viss fastighet, hvilken, sedan premien är kontant erlagd eller
behörigen reverserad, förklaras vara försäkrad, i regel för all framtid;
och enligt reglementet skall försäkring anses vara gifven äfven åt dem,

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

som äga eller framdeles få inteckning för fordran i egendomen. Kontorets
förvaltning handhafves af en öfverstyrelse, de 100:de män,
livilka vid kontorets stiftande för mera än 150 år sedan synas hafva
blifvit utsedde af dåvarande husägare, men hvilka sedermera bland försäkringstagarne
kompletterat sig själfva, samt af en utaf de 100:de
män utsedd direktion. Öfrige försäkringstagare äga icke utöfva något
som helst inflytande på kontorets förvaltning.

Det har emellertid ansetts — såsom i fråga om utdelning från
brandförsäkringskontoret — att dess delägare äro ägarne af de i kontoret
försäkrade fastigheterna.

I kontorets reglemente finnes icke och har aldrig funnits någon
bestämmelse därom, att försäkringstagarne häfta i personlig ansvarighet
för brandförsäkringskontorets förbindelser; och vid sådant förhållande
lärer det få antagas, att en sådan ansvarighet hittills icke funnits.

Den mening har visserligen uttalats, att, då brandförsäkringskontoret
icke . är ett aktiebolag, det måste likställas med ett vanligt solidariskt
handelsbolag, och att följaktligen delägarne — försäkringstagarne
häfta i personlig ansvarighet. Men det kan knappast vara
riktigt att på en institution, som är 100 år äldre än vår aktiebolagslagstiftning,
tillämpa ett på denna lagstiftning grundadt påstående. Helt
visst uppstodo under 1700-talet åtskilliga föreningar i ekonomiskt syfte,
utan att delägarne voro personligt ansvariga för dessa föreningars förbindelser;
och detta torde särskildt hafva varit förhållandet med sådana
föreningar, hvilkas ändamål var ej atfärsvinst utan endast delägarnes
skyddande mot förlust genom brand o. d. -Hvad nu brandförsäkringskontoret
beträffar, synes den omständighet, att både staten och
Stockholms kommun där tidigt ingingo såsom försäkringstagare, hvilket
redan i 1746 års reglemente uttryckligen medgafs, gifva vid handen,
att försäkringstagarne icke ansågos stå i personligt ansvar för
brandförsäkringskontorets förbindelser, ty stat eller kommun skulle säkerligen
icke hafva velat ikläda sig den allvarsamma risk, en ansvarighet
för kontorets förbindelser under ett tidigare skede af dess verksamhet
innebar.

Man har till stöd för den mening, att försäkringstagarne från början
ansågos häfta i personligt ansvar för kontorets förbindelser, åberopat
en uttaxering, som icke lång tid efter kontorets stiftande ägde rum.
Härmed förhåller sig sålunda: I anledning af en år 1759 en stor del
af Södermalm öfvergången brand och på det kontoret skulle blifva i
stånd att ersätta möjligen timande ytterligare brandskada beslöto ’denna
stads husägares 100:de deputerade’, i kraft af den uti reglemen -

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

tets IV art. 23 § dem ''uppdragna rättighet’, att ett nytt sammanskott
»af de försäkrade husen» borde ske till två procent af försäkringssumman
under namn af 1759 års bevillning. Om denna bevillning icke
betalades, skulle vederbörande stå det äfventyr att, ehuru ett eller flera
år återstode, för hvilka den vanliga premien betalts (försäkring meddelades
nämligen då icke för all framtid), hans egendom lika fullt ansågs
såsom oförsäkrad. Med bifall till därom gjord ansökning fastställde
Kungl. Maj:t till alla delar de 100:de deputerades beslut genom en
den 16 oktober 1759 utfärdad ''förordning och kungörelse angående
ett nytt sammanskott af de försäkrade husen till brand- och försäkringskontoret
här i staden’.

Den till stöd för beslutet åberopade § i då gällande 1746 års
reglemente innehöll endast att, om de 100:de framdeles skulle finna
något vid dessa regler (reglementet) att tillägga, Kungl. Maj:t ville
sådant efter befintliga omständigheter, till detta verks förmån, vidare
uppkomst och styrka, i nåder gilla och stadfästa. Den ''rättighet'' att
pålägga uttaxering, som kunde härledas ur nämnda reglementsstadgande,
var tydligen mer än tvifvelaktig; och då man icke ens försökte drifva
den satsen, att försäkringstagarne vore, såsom delägare i kontoret, personligen
ansvariga för dess förbindelser, kan det med skäl ifrågasättas,
huruvida deputerades beslut, änskönt det vann nådig stadfästelse,
var lagligen grundadt. Uttaxeringen blef nog beslutad och fastställd
helt enkelt på den grund, att den var nödvändig för kontorets bestånd;
nöden kände ingen lag. Det är emellertid att märka, att man icke
vågade sig på att utsöka ett uttaxeradt belopp; om det icke frivilligt
inbetaltes, nöjde man sig med att förklara en löpande försäkring annullerad.
Huruvida någon försäkringstagare opponerade sig mot detta
godtyckliga förklarande är icke bekant. Emellertid mötte då ingen
svårighet att med uttaxeringen träffa den person, med hvilken försäkringsaftalet
afslutats, enär enligt 1746 års reglemente försäkringsbref
ställdes till försäkringstagaren personligen och icke fick af honom transporteras,
utan skulle, då fastigheten erhöll ny ägare, utbytas mot nytt bref.

Om under nuvarande förhållanden en uttaxering hos ägarne af de
omkring 5,000 fastigheter, som äro i kontoret försäkrade, skulle beslutas,
komme frågan under domstols pröfning; och man torde hafva goda
skäl att betvifla, det domstol skulle pröfva en bolagsmannaansvarighet
hvila på en person enbart därför att han genom köp eller arf blifvit
ägare af en fastighet, som, kanske för flera mansåldrar sedan, blifvit
försäkrad i kontoret. Ägarens vetskap om detta sakförhållande torde
icke ens alltid kunna ledas i bevis.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

I hvarje fall lärer knappast någon vilja med bestämdhet påstå, att
en personlig ansvarighet hittills hvilat å ägarne till de i kontoret
försäkrade fastigheterna; och någon annan giltig tolkning af dessa förhållanden
lärer ej kunna erhållas än domstols utslag i händelse af en
så stor eldsolycka, att kontorets fonder ej förslå till fullgörande af dess
förbindelser.

Men nu har man velat göra gällande att, äfven om nuvarande försäkringstagare
icke på grund af hittillsvarande bestämmelser häfta i
personligt ansvar, en sådan ansvarighet åligger dem på grund af den
nya lagens stadgande i detta hänseende. Lagen skulle i den delen äga
retroaktiv verkan. Men detta påstående lärer knappast hålla streck
inför den inom lagskipningen hittills häfdade grundsats, att rättsförhållanden
skola bedömas efter de bestämmelser, som gällde, då de
uppstodo.

Däremot torde det nog förhålla sig så att, om brandförsäkringskontoret,
efter det lagen i ifrågavarande hänseende vunnit tillämpning på
kontoret, fortsätter en verksamhet, som enligt lagen får utöfvas endast
under personligt ansvar för delägarne, dessa, det vill säga samtliga försäkringstagare,
blifva underkastade ett sådant ansvar, för så vidt de
deltagit i beslut om rörelsens fortsättande. Men om de 100:de män,
i hvilkas tillsättande öfrige försäkringstagare icke få deltaga och på
hvilkas beslut de sakna hvarje medel att inverka, skulle utan vidare
besluta rörelsens fortsättande, lärer ett sådant beslut icke medföra någon
förpliktelse för de utom de 100:des krets stående försäkringstagarne.
Vid en under sådana förhållanden fortsatt försäkringsrörelse
skulle därför saken kunna komma att gestalta sig så att, om en så
stor eldsolycka inträffade, att kontorets fonder icke försloge till skadornas
reglerande — något som väl ingalunda får anses ligga utom
möjlighetens område — och de äldre försäkringstagarne då skulle af
domstol förklaras icke vara personligt ansvariga, en sådan ansvarighet
skulle göras gällande endast mot dem, som efter lagens tillämpande
fått försäkring, och därigenom kunna få oerhörda proportioner. Fråga
kan väl ock uppstå, huruvida icke de 100:de män genom att besluta
rörelsens fortsättande utan att tillse, att det för försäkringsrörelses
bedrifvande af lagen uppställda villkor om personlig ansvarighet
blir under betryggande former iakttaget, ådraga sig skälfva ansvar enligt
119 § i lagen.

Kommitterade äro därför af den mening, att brandförsäkringskontorets
rörelse, för så vidt den skall vara underkastad den nya lagen,

9

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 165.

icke kan under oförändrade former bedrifvas med mindre samtliga nuvarande
försäkringstagare själfvilligt åtaga sig den af lagen fordrade
ansvarigheten. Men en form för ett sådant åtagande torde svårligen
kunna utfinnas. Att de 100:des beslut icke kan förändra försäkringstagarnes
rättsliga ställning är förut visadt; och då annan representation
för delägarne än de 100:de män icke finnes, lärer man
icke på något sätt kunna åstadkomma ett majoritetsbeslut af delägarne,
hvilket binder en aldrig så ringa minoritet. Någon annan utväg att
inhämta de nuvarande försäkringstagarnes samtycke till en personlig
ansvarighet synes därför icke finnas än att man vände sig till en hvar
af dem med begäran om ett förklarande i sådan syftning. En dylik
åtgärd vore ju icke alldeles omöjlig att genomföra, om den ock, med
hänsyn till försäkringstagarnes stora antal, komme att möta svårigheter,
särskildt därför att det i vissa fall icke skulle vara lätt att utröna,
hvilka som vore ägare af försäkrade fastigheter. Men man torde, utan
fara att taga miste, kunna påstå, att ett mycket stort antal försäkringstagare
skulle nekande besvara en sådan framställning. Utom det
att vissa försäkringstagare, till exempel svenska staten, Stockholms
stad, välgörenhetsinrättningar, kyrkoförsamlingar, publika kassor, förmyndare
med flere, äro i den ställning, att de icke gärna torde kunna
afgifva ett sådant förklarande, skulle helt visst mången försäkringstagare
med hänvisning till sitt försäkringsbref, där den erlagda premien
erkännes såsom vederlag för risken, vägra lämna någon ytterligare
utfästelse. Och vidare komme nog en dylik hemställan att af
ett stort antal försäkringstagare lämnas alldeles obesvarad. Ett hänvändande
i omförmälda syftning till samtliga försäkringstagare kan därför
svårligen förväntas medföra önskadt resultat».

Kommittén, som af angifna omständigheter ansett framgå, att lagens
kraf på delägarnas personliga ansvarighet icke kunna af kontoret
uppfyllas och att således kontoret icke kan fortsätta sin verksamhet
såsom ömsesidigt försäkringsbolag med iakttagande af lagens alla föreskrifter
lör ett sådant bolag, har, såsom i ansökningen omnämnes, ytterligare
undersökt frågan, huruvida icke kontoret skulle kunna ombildas
till ett försäkringsaktiebolag, antingen så att kontorets allmänna fond
eller någon del däraf uppdelades i aktier, hvilka gratis utlämnades till
fastighetsägarna efter något fastställdt förhållande till egendomarnas
försäkringsvärden eller till de erlagda premierna, eller ock så att aktier
tecknades och kontant inbetalades. Kommittén har dock funnit denna
utväg erbjuda större vanskligheter, än man till en början vore benägen
antaga; och har kommittén i sådant afseende bl. a. framhållit följande.

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 129 Haft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Eu ombildning till aktiebolag syntes icke kunnat ske under annan form
än att brandförsäkringskontoret upplöstes och öfverläte sina tillgångar
på ett aktiebolag, som skulle öfvertaga kontorets förbindelser. Men
i reglementet funnes ingen antydan därom, att de »etthundrade männen»
ägde rättighet att för sådant ändamål upplösa kontoret, lika litet
som det syntes ligga inom deras befogenhet att besluta angående grunderna
för bildandet af det aktiebolag, som skulle träda i kontorets
ställe; och antagligen skulle de »etthundrade männen» äfven ställa sig
mycket betänksamma inför det spörsmålet, om de ägde rätt att på en
ny institution öfverlåta de fonder, som vore försäkringstagarnas egendom.
Då vidare kontoret hade utelöpande tusentals försäkringsbref,
som aldrig förfölle och aldrig behöfde i kontoret uppvisas, så syntes
en ombildning till aktiebolag stranda på omöjligheten att få in dessa
försäkringsbref för att utbytas mot det nya aktiebolagets, helst en del
försäkringstagare måhända skulle finna fördelaktigare att behålla de af
kontoret utfärdade försäkringsbref ven. Vid sådant förhållande och då de
af kontoret utlämnade försäkringsbref ven hade karaktären af kontrakt,
ouppsägbara från kontorets sida, vore utsikterna icke stora att kunna
frigöra kontoret från dess åtagna förbindelser.

Brandförsäkringskontorets direktion anslöt sig i en till kontoret
afgifven framställning i all hufvudsak till kommitténs uttalanden och
framhöll bl. a. beträffande innebörden i ofvan omförmälda reglementsändringar,
att efter desammas genomförande kontoret skulle, om man
utginge från siffrorna i 1903 års bokslut, vara likställdt med ett försäkringsaktiebolag
med omkring 7 miljoner kronors aktiekapital och besparade
vinstmedel till belopp af omkring 10 miljoner kronor, hvartill
komme att kontorets garantifond, i olikhet med aktiekapitalet hos ett
försäkringsaktiebolag, sucessivt stege, allt eftersom försäkringssumman
och därmed försäkringsfonden ökades.

1 anledning af erhållen nådig remiss afgaf försäkringsinspektionen
den 25 april 1905 utlåtande öfver förevarande ansökning. Inspektionen
ställde sig därvid i fråga om delägarnas personliga ansvarighet på en
i vissa afseenden annan ståndpunkt än den, åt hvilken gifvits uttryck
från brandförsäkringskontorets sida. Sålunda förklarade inspektionen
sig icke vara öfvertygad om befogenheten af den inom brandförsäkringskontoret
hysta uppfattningen, att personlig ansvarighet vore främmande
för kontorets organisation, utan snarare finna öfvervägande skäl
tala för att kontorets delägare redan af ålder häftat i dylik ansvarighet
för dess förbindelser. I fråga om ansvarigheten för nya förbindelser
uttalade inspektionen den mening att, i den mån försäkringsaftal ingin -

11

Kung1 Maj ds Nåd. Fr oposition N:ö 165.

ges efter den tid, intill hvilken frihet från personligt ansvar blifvit
kontorets delägare af Kungl. Maj:t medgifven, samtliga delägare komme
att för dylika förbindelser svara'' personligen med obegränsad ansvarighet,
Äfven inspektionen fann emellertid, att ett giltigt afgörande
däraf, att kontorets samtliga delägare häftade personligen jämväl för
dess äldre förbindelser, icke kunde erhållas annat än genom domstols
utslag i händelse af en så stor eldsolycka, att kontorets fonder ej försloge
till gäldande af desamma. Intill dess någon katastrof möjligen
framkallade ett sådant afgörande, skulle frågan förblifva högeligen
oviss och ny tillträdan de försäkringstagare vara hotade af en ansvarighet,
som, om den begränsades endast till dem, kunde blifva alltför
betungande. Att detta innebure en mycket stor olägenhet för kontorets
framtida verksamhet vore tydligt, så mycket mer som det icke
syntes böra bestridas, att under senare tider den gängse uppfattningen,
med rätt eller orätt, varit att någon personlig ansvarighet för kontorets
förbindelser icke kunde ifrågakomma. Då möjligheten att ombilda kontoret
till ett försäkringsaktiebolag sannolikt måste lämnas åsido, ansåge därför
äfven inspektionen önskvärdt, att en utväg måtte finnas till undanröjande
af de svårigheter, som oförnekligen vore förenade med tilllämpning
å kontoret af försäkringslagens nuvarande bestämmelser.
En sådan lösning af frågan, att kontoret finge allt framgent fortsätta
sin verksamhet utan att ombildas till ett aktiebolag men likväl utan
personlig ansvarighet för dess delägare, syntes emellertid endast på
lagstiftningsväg kunna genomföras. Härvid läge närmast till hands att
genom en särskild lagbestämmelse, afseende endast brandförsäkringskontoret,
undantaga detsamma från tillämpningen af den i 64 § försäkringslagen
meddelade föreskriften om personlig ansvarighet inom
bolag för'' försäkring af egendom. I och för sig hade inspektionen ej
heller några betänkligheter häremot, men ansåge dock, att den erforderliga
lagändringen lämpligare erliölle större omfattning än att afse
endast brandförsäkringskontoret, särdeles som den form för ömsesidiga
försäkringsbolag, hvarpå kontoret efter de föreslagna reglementsändringarna
skulle utgöra första exemplet, förefölle inspektionen fullt betryggande
och ändamålsenlig samt förtjänt af att införlifvas med vår
försäkringslagstiftning.

Försäkringsinspektionen ifrågasatte därför sådan förändring i 64
§ af lagen om försäkringsrörelse, att jämväl angående bolag, hvars
rörelse afsåge försäkring af egendom, skulle kunna bestämmas, att allenast
bolagets tillgångar skulle häfta för dess förbindelser, med villkor
att bolagets fondbildning vore så betryggande att personlig ansvarighet

12

Departements chefens yttrande.

Kung!. Maj:ts Nåd. ''Proposition No 165.

icke vore behöflig. Denna fråga syntes emellertid inspektionen böra
underställas Kungl. Maj:ts pröfning äfven för bolag, hvars bolagsordning
eljest stadfästes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och föresloginspektionen
i anledning häraf ett tillägg till 162 § af samma lag.

Äfven jag finner det vara sannolikt, att, på sätt från brandförsäkringskontorets
sida uppgifvits, det skulle kunna för kontoret medföra
olägenhet, om lagen om försäkringsrörelse komme att utan vidare
vinna tillämpning å nämnda försäkringsanstalt. Ett erkännande häraf
torde oek få anses ligga däri, att Kungl. Maj:t, såsom i ansökningen omförmäles,
genom resolution den 12 februari 1904 funnit skäligt medgifva,
att med tillämpningen å brandförsäkringskontoret af lagens föreskrifter
om delägares i ömsesidigt försäkringsbolag personliga ansvarighet finge
anstå till den 1 juli 1906, ett medgifvande som sedermera förnyats,
senast den 4 juni 1907 för så lång tid, som Kungl. Maj:t äger bevilja
dylikt anstånd, eller till den 1 januari 1909. Oafsedt om man anser
eller icke anser öfvervägande skäl tala för den uppfattningen, att brandförsäkringskontorets
delägare af ålder häftat och nu häfta i personligt
ansvar för dess förbindelser, torde någon fullständig visshet i denna
iraga icke kunna åvägabringas annat än genom lagskipningens afgörande,
i händelse en tilläfventyrs behöflig uttaxering skulle bli föremål
för tvist vid domstol. Den möjligheten är alltså icke utesluten, att
vid en blifvande uttaxering personlig ansvarighet befunnes kunna utkräfvas
endast af vissa delägare, nämligen sådana som tillkommit, efter
det lagen om försäkringsrörelse i sin helhet erhållit tillämpning å brandförsäkringskontoret,
eller som eljest i detta afseende vore underkastade
berörda lags bestämmelser. Dessa delägare komme då att så mycket
hårdare drabbas af ansvarigheten. Möjligheten af eu sådan ojämn och
för nytillträdande försäkringstagare ogynnsam fördelning är i och för
sig otillfredsställande, och det förefaller antagligt, att den skulle vara
hinderlig för kontorets framtida verksamhet. Då jag tillika hyser den
meningen, att berörda olägenhet, hvilken vid försäkringslagens tillkomst
knappast var föremål för särskild uppmärksamhet, kan afhjälpas,
utan att brandförsäkringskontorets soliditet äfventyras, tvekar jag för
min del icke att tillstyrka en lagstiftningsåtgärd i det syfte kontoret
i sin förevarande framställning angifvit.

Hvad nu beträffar de särskilda möjligheterna för lagstiftningens
ingripande har försäkringsinspektionen i första hand förordat en ganska
långt gående åtgärd, nämligen att försäkringsrörelses drifvande utan
personlig ansvarighet — hvilket förut är tillåtet, förutom för försäkringsaktiebolag,
vid all försäkringsrörelse, som icke afser försäkring af

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

13

egendom — nu skulle medgifvas icke blott för brandförsäkringskontoret
utan äfven för andra ömsesidiga egendomsförsäkringsbolag, där på grund
af betryggande fondbildning sådan ansvarighet funnes icke vara behöflig.
Äfven om man i likhet med försäkringsinspektionen anser brandförsäkringskontorets
organisation fullt betryggande, torde dock redan det
förhållandet, att motsvarighet därtill icke finnes hos något annat bolag
i vårt land, visa, att ett allmänt godkännande af denna organisationsform
icke är af behofvet påkalladt. Då dessutom det stundom kunde
blifva ganska svårt att vid fastställande af ett bolags organisation afgöra,
huruvida en föreslagen fondbildning vore så betryggande, att personlig
ansvarighet utan våda kunde undvaras, finner jag icke tillräcklig anledning
föreligga att tillstyrka antagande af ett allmänt stadgande i omförmälda
riktning.

I andra rummet har försäkringsinspektionen uttalat sig till förmån
för en bestämmelse med uttryckligt förklarande, att brandförsäkringskontorets
delägare under vissa förutsättningar icke skola häfta i personlig
ansvarighet för dess förbindelser. Genom ett sådant stadgande
skulle ju i fråga om ny tillträdande försäkringstagare och nya försäkringar
vinnas full klarhet om den af kontoret önskade friheten från
personligt ansvar, och de af kontoret befarade svårigheterna med hänsyn
till dess blifvande försäkringsrörelse vore undanröjda. Då emellertid,
såsom förut framhållits, en motsvarande visshet icke på lagstiftningens
väg kan åstadkommas med afseende å alla försäkringstagare och försäkringsstocken
i dess helhet, skulle kontorets organisation äfven efter en
sådan lagändring vara förbunden med en mycket betydande olägenhet,
nämligen den förut omförmälda, att inom kontoret kunde uppkomma olika
klasser af delägare, bland hvilka, utan att sådant framginge af försäkringsaftalen,
en del häftade i personligt ansvar, men andra vore befriade
därifrån antingen helt och hållet eller i fråga om vissa försäkringar.
För den händelse att brandförsäkringskontorets delägare skulle i själfva
verket nu vara personligt ansvariga för dess förbindelser, finnes för
öfrigt icke något skäl, hvarför denna ansvarighet skulle efterskänkas
i afseende å de försäkringar, som inginges efter det lagen om försäkringsrörelse
trädt i tillämpning.

Lämpligast är i min tanke att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad brandförsäkringskontoret i sin ansökning begärt, saken
ordnas så, att den nya försäkringslagstiftningen icke medför någon
som helst förändring i fråga om delägarnas ansvarighet för kontorets
förbindelser. Kontorets nuvarande soliditet torde, hvilken uppfattning
man än hyser i berörda fråga, med skäl kunna anses god,

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 165

och det synes därför icke böra möta någon betänklighet att låta kontoret
fortsätta sin verksamhet på samma grund som hittills. Härigenom
vinnes äfven den fördel, att delägare och försäkringar från tiden
före och tiden efter försäkringslagens trädande i kraft blifva likställda
med hvarandra i förevarande afseende. Åro de äldre försäkringstagarna
personligt ansvariga, drabbar sådan ansvarighet äfven nya försäkringstagare,
liksom ock de förras frihet från ansvar innebär samma frihet
för de senare, och i båda fallen kommer ansvaret eller friheten från
ansvar att gälla hela försäkringsstocken. Jag hemställer därför, att
brandförsäkringskontoret må undantagas från tillämpningen af 64 § i
lagen om försäkringsrörelse och de öfriga bestämmelser i samma lag,
som afse delägares i ömsesidigt försäkringsbolag ansvarighet. Af eu
sådan lagändring torde tydligt framgå, att lagen icke i berörda hänseende
åsyftar att lämna några föreskrifter beträffande brandförsäkringskontoret,
och att följaktligen frågan om delägarnas ansvarighet i detta
bolag skall fortfarande liksom hittills bedömas efter allmänna rättsregler.

Med den fråga, för hvilken redogörelse nu lämnats, sammanhänger
nära en annan, som också berör Stockholms stads brandförsäkringskontor.

I en underdånig framställning af den 21 juni 1904 har försäkringsinspektionen
på anförda skäl uttalat den uppfattning, att ömsesidiga
försäkringsbolag, hvilkas verksamhet endast afsåge att meddela försäkring
af egendom inom Stockholms stad, borde hänföras under de
allmänna bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse, samt hemställt
att, om Kungl. Maj:t. gillade denna uppfattning, Kungl. Maj:t täcktes
vidtaga erforderlig åtgärd, på det att nämnda bestämmelser måtte komma
att vinna tillämpning å dylika bolag.

Såsom försäkringsinspektionen omnämt, har begreppet »länsbolag»
— hvarunder pläga innefattas sådana bolag, å hvilka enligt 162 § i
lagen om försäkringsrörelse denna lags bestämmelser äga tillämpning
endast delvis eller med vissa förändringar — under förarbetena till
försäkringslagen varit olika bestämdt vid olika tillfällen.

I det förslag till lag om försäkringsanstalter, som den 10 september
1897 afgafs af en därtill utsedd kommitté, var enligt 88 och 89
§§ en motsvarande undantagsställning tillerkänd försäkringsförening,
hvars verksamhet afsåge endast försäkring af egendom å landsbygden
inom området af ett län, och för hvars förbindelser medlemmarna häftade
i obegränsad personlig ansvarighet. I motiverna till förslaget

15

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 165.

framhölls, att för denna grupp af försäkringsanstalter, som väsentligen
utgjordes af brand- och kreatursförsäkringsföreningar, den — om också
blott formella — pröfning, som registreringsmyndigheten, i förevarande
fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande, skulle komma att underkasta stadgarna,
svntes i förening med den garanti, lagförslagets normativa bestämmelser
i öfrigt erbjöde, innebära tillräckligt skydd mot missbruk.
Däremoi ansåg kommittén icke lämpligt att gorå ett liknande undantag
med afseende å andra mindre försäkringsföreningar t. ex. sjöförsäkringsföreningar,
hufvudsakligen pa den grund att ansvarig hetsbestämmelserna
i dessa fall, där ansvarigheten icke var obegränsad, vore mera
komplicerade än eljest och därför syntes erfordra vederbörlig pröfning.

Samma gränser för länsbolagen uppdrogos i 162 § af det förslag
till lag om försäkringsbolag, som genom proposition förelädes 1903 års
Riksdag. Det särskilda utskott, till hvilket propositionen hänvisades,
föreslog emellertid vissa ändringar i lydelsen af nämnda §. Utskottet
ansåg ''något skäl icke finnas för uppställande af det villkor, att undantaget
skulle omfatta allenast ömsesidiga försäkringsbolag, för hvilkas
förbindelser delägarna häftade med obegränsad personlig ansvarighet.
Ej heller fann utskottet det vara lämpligt att såsom villkor uppställa,
att föremålet för verksamheten skulle vara endast egendom a landsbygden.
Enligt hvad i utskottets utlåtande anfördes, hade nämligen
inom utskottet blifvit upplyst, att af länens brandstodsbolag flera meddelade
försäkring jämväl af egendom belägen a stads område, samt att
flera kreatursförsäkringsbolag’, hvilkas verksamhet endast omfattade ett
län, drefve sin rörelse såväl i stad som å landsbygden; och den omständigheten,
att det försäkrade föremålet utgjordes af egendom i stad.
borde enligt utskottets åsikt icke i och för sig föranleda därtill, att bolagsordningen
skulle stadfästas af Kungl. Maj it. Däremot ansag utskottet,
att såsom ett ytterligare villkor borde stadgas, att bolaget icke
meddelade försäkring för afl framtid eller för längre tid än tio år. Ä
de bestämmelser, hvilka skulle upprättas angående grunderna för beräkning
af försäkringspremier och premiereserv för sadana försäkringar,
syntes nämligen erfordras stadfästelse af Kungl. Maj:t.

Sedan vid ärendets behandling i kamrarna 162 § blifvit af båda
kamrarna återförvisad till särskilda utskottet, vidtog detta en ytterligare
jämkning af samma §. Utskottet fann det nämligen framgå ai kamrarnas
öfverläggningar, att återremisserna föranledts af tvifvelsmål, huruvida
med hänsyn till de villkor, under hvilka länens brandstodsbolag
meddelade försäkring, dessa bolag kunde sägas endast meddela försäkring
för viss tid ej öfverstigande tio ar och sålunda mbegrepes

16

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

bland de i denna § afsedda ömsesidiga försäkringsbolagen. För att
undanröja dessa betänkligheter mot paragrafens affattning ansåg utskottet
sig böra föreslå, att de förut af utskottet i paragrafens första
punkt tillagda orden »för viss tid ej öfverstigande tio år» skulle uteslutas.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda föreslagits, erhöll 162 §
i lagen om försäkringsrörelse den lydelse, att berörda undantagsbestämmelser
gälla »i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, hvars verksamhet
endast afser att meddela försäkring af egendom inom ett län».

Till _ stöd för nu förevarande framställning har försäkringsinspektionen
vidare anfört följande.

»Af de förhandlingar, hvilka sålunda föregått tillkomsten af ifrågavarande
lagrum, synes det försäkringsinspektionen otvetydigt framgå,
att samma lagrum icke varit afsedt att gälla försäkringsbolag, hvilkas
verksamhetsområde är Stockholms stad. Så länge den i kommittéförslaget
förekommande bestämmelsen, att länsbolags försäkringsverksamhet
finge .afse. endast egendom å landsbygden, kvarstod, kunde det helt
naturligt icke ifrågasättas, att ett bolag, hvars verksamhet vore begränsad
till Stockholm, skulle anses såsom ett länsbolag, och då särskilda
utskottet vid 1903 ars Riksdag- föreslog-, att orden »å landsbyg''den»
skulle uteslutas, asyftades härmed ej nag-on utvidgning af begrenpet
länsbolag till att omfatta äfven Stockholmsbolagen, utan endast att ett
bolag, som i öfrigt vore liänförligt under bestämmelserna om länsbolagen,
ej skulle uteslutas härifrån af den anledningen, att det meddelade
försäkringar äfven i stad.

Frågan, huruvida ömsesidiga försäkringsbolag, hvilkas verksamhet
endast afser att meddela försäkring af egendom inom Stockholm, äro
att hänföra under bestämmelserna i 162 § af lagen om försäkringsrörelse,
äger för närvarande betydelse med hänsyn till två bolag, nämligen Stockholms
stads brandförsäkringskontor och Stockholms stads brandstodsbolag
till försäkring af lösegendom. Bland dessa fäster sig uppmärksamheten
i detta sammanhang företrädesvis vid brandförsäkringskontoret,
och detta särskildt af den anledningen att, i motsats till hvad förhållandet
är vid länsbolagen, denna försäkringsanstalts högst ansenliga
ansvarighetssumma hufvudsakligen afser försäkringar för all framtid.
Om de allmänna reglerna i försäkringslagen skola tillämpas å brandförsäkringskontoret,
är följaktligen detta pliktigt att upprätta samt söka
Eders Kungl. Maj:ts stadfästelse a grunder för beräkning-en af premier
och premiereserv, och skola tillgångar, motsvarande försäkringsfonden
för bolagets försäkringar för längre tid än tio år, redovisas i värde -

17

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

handlingar af närmare angifven beskaffenhet samt dessa värdehandlingar
förvaras under ett allmänt ombuds vård. Någon inre grund,
hvarför dylika säkerhetsföreskrifter, hvilka ansetts i allmänhet vara erforderliga
för försäkringsanstalter af den natur som brandförsäkringskontoret,
icke skulle äga tillämpning å detta bolag, torde svårligen
kunna uppgifvas. Såsom ofvan framhållits, påpekade särskilda utskottet
vid 1903 års Riksdag, att det vore olämpligt, om från de allmänna bestämmelserna
i lagen skulle undantagas bolag, som meddelade försäkring
af egendom för all framtid eller för längre tid än tio år. Den bestämmelse,
utskottet i anledning häraf föreslog, blef väl sedermera utesluten,
men denna åtgärd berodde, såvidt förhandlingarna utvisa, ej på
underkännande af det befogade i utskottets uppfattning utan på en farhåga,
att de vanliga brandstodsbolagen inom länen skulle kunna beröras
af den föreslagna bestämmelsen. Till stöd för brandförsäkringskontorets
inordnande under lagens allmänna bestämmelser kan äfven åberopas den
ofvan omförmälda omständigheten, att enligt 1897 års kommittéförslag,
hvilket i den delen upptagits i Eders Kungl. Maj:ts proposition till 1903
års Riksdag, endast sådana ömsesidiga försäkringsbolag, för hvilkas förbindelser
medlemmarna häftade i obegränsad personlig ansvarighet, skulle
hänföras till länsbolagen. Denna bestämmelse vann visserligen icke
Riksdagens bifall, men oförnekligt är, att ju mera invecklade grunderna
för ansvarigheten äro, desto mera angeläget är, att de blifva af Eders
Kungl. Maj:t pröfvade, och, livad särskildt angår brandförsäkringskontoret,
är frågan om den ansvarighet, som skall åligga dess delägare, så
grannlaga och svårlöst, att all anledning finnes att göra de nya bestämmelser,
som skola upprättas i sådant afseende, till föremål för Eders
Kungl. Maj:ts granskning och fastställelse. Stockholms stads brandstodsbolag
till försäkring af lösegendom står de vanliga länsbolagen
närmare, men riskernas hopande på en plats utgör dock eu anledningtill
att underkasta äfven detta bolag en i viss mån strängare tillsyn än
länsbolagen. Det synes därför inspektionen tydligt, att lämplighetsskäl,
såväl som de skäl hvilka kunna hämtas från tillkomsten af 162 § försäkringslagen,
tala för att gifva detta lagrum den tolkning, att under
dess stadganden ej inbegripas bolag, hvilkas verksamhetsområde är Stockholms
stad.

Tillika kan erinras därom, att, ifall ofvannämnda två bolag anses
undantagna från lagens allmänna bestämmelser, de äfven blifva fria från
skyldigheten att erlägga bidrag till bestridande af kostnaden för inspektionens
organisation och verksamhet. De öfriga bolag, som skola
lämna dylika bidrag, kunna af sådan anledning komma att hårdare
drabbas af berörda kostnad.»

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 129 Haft, 3

18

Departements

chefens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Försäkringsinspektionen liar slutligen omförmält, att emellertid
öfverståtliållarämbetet låtit 162 § i lagen om försäkringsrörelse vinna
tillämpning å bolag i Stockholm, ett förhållande som säkerligen hade
sin förklaring däri, att då i nämnda § talades om rikets län, utan att
undantag gjordes för Stockholms stad, öfverståtliållarämbetet ansett
denna själffallet vara inbegripen bland länen. Äfven om Stockholms
stad i de flesta afseenden vore likställd med ett län, funnes dock icke,
såvidt inspektionen hade sig bekant, något allmänt stadgande, att Stockholm
vore ett län eller, så snart motsatsen icke angifvits, skulle behandlas
såsom ett sådant. Ej heller syntes det kunna betraktas såsom
något i lagspråk häfdvunnet bruk, att Stockholm innefattades under
länen. Inspektionen kunde alltså icke finna, att ordalydelsen af 162 §
försäkringslagen strede mot den uppfattning af nämnda lagrums innehåll
inspektionen angifvit.

Öfver ifrågavarande framställning hafva yttranden inhämtats från
omförmälda två bolag och öfverståtliållarämbetet, Indika hemställt, att
framställningen icke måtte föranleda någon Eders Ivungl. Maj:ts åtgärd.

För min del finner jag väl, att lydelsen af 162 § i lagen om försäkringsrörelse,
särskild! med hänsyn till det sätt hvarpå denna lydelse
tillkommit, icke utesluter tvekan, huruvida berörda § äger tillämpning
å bolag, hvilkas verksamhetsområde är endast Stockholms stad, och jag
anser därför önskvärd!, att denna otydlighet undanröjes. Men det förefaller
mig, som om tillräcklig anledning knappast funnes att för sådana
bolag i allmänhet låta detta förtydligande gå i annan riktning än den
tolkning, som torde i regel hafva gifvits åt ifrågavarande lagrum och
som gång efter annan blifvit af vederbörande registreringsmyndighet
godkänd. Hvad däremot särskild! beträffar Stockholms stads brandförsäkringskontor,
delar jag den af försäkringsinspektionen uttryckta uppfattningen,
att lämplighetsskäl bestämdt tala för att låta detta bolag med
dess omfattande rörelse och i flera afseenden säregna organisation underkastas
de i någon mån strängare regler, som gälla enligt försäkringslagens
allmänna stadganden. I synnerhet synes det mig vara fördelaktigt,
att bolaget, liksom andra bolag med liknande försäkringsrörelse,
blir pliktigt dels att upprätta och söka Ivungl. Maj:ts stadfästelse
å grunder för beräkning af försäkringspremier och premiereservför
försäkringar för all framtid eller för längre tid än tio år, dels att
redovisa tillgångar motsvarande försäkringsfonden för dylika försäkringar
i värdehandlingar af den beskaffenhet, som i 123 § försäkringslagen
angifves, och förvara dessa värdehandlingar på sådant sätt, att försäkringstagarna
jämlikt 125 § i samma lag erhålla panträtt i dem till sä -

19

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 165.

kerliet för fullgörandet af bolagets på försäkringsaftalen grundade förbindelser.
Att tillämpning af lagens allmänna bestämmelser skulle för
brandförsäkringskontoret medföra någon afsevärd olägenhet kan jag
icke finna.

På sålunda anförda skäl anser jag, att åt det stadgande, som erfordras
för att befria brandförsäkringskontorets delägare från tillämpningen
af försäkringslagens bestämmelser om personlig ansvarighet,
lämpligen gifves formen af ett undantag från 162 § i samma lag, hvarigenom
tydliggöres att bolag för försäkring af egendom inom Stockholm,
så snart de icke äro sålunda undantagna, lyda under de i nämnda §
meddelade regler; och synas vid angifvande af de föreskrifter, som
skola gälla för brandförsäkringskontoret i stället för bestämmelserna i
162 § försäkringslagen, denna lags allmänna stadganden om ömsesidiga
försäkringsbolag'' för försäkring al egendom böra upptagas, i den mån
de ej beröra frågan om delägarnas ansvarighet eller tydligen sakna
tillämpning å brandförsäkringskontoret.

1 öfverensstämmelse härmed har jag låtit inom civildepartementet
utarbeta ett förslag till lag innefattande tillägg till 162 § i lagen den
24 juli 1903 om försäkringsrörelse. De grunder, på hvillca de §§ blifvit
bestämda, som enligt detta förslag skola eller icke skola äga tillämpning
å brandförsäkringskontoret, torde i allmänhet icke erfordra någon förklaring
utöfver hvad redan anförts. Möjligen skulle kunna ifragasättas, att
101 och 102 §§ borde upptagas bland de å brandförsäkringskontoret tilllämpliga
bestämmelserna, då de afse både sådana bolag, där uttaxering
är medgifven, och sådana, där endast tillgångarna häfta för förbindelserna.
De föreskrifter, som lämnas för det senare fallet, gå emellertid
ut på att, om ett ömsesidigt försäkringsbolags tillgångar finnas icke
motsvara dess skulder, försäkringsfonden inberäknad, jämvikt mellan
tillgångar och skulder i regel skall beredas genom nedsättning åt. försäkringsbeloppen
och en däremot svarande reducering af försäkringsfonden
samt bolaget därefter fortfarande äga bestånd. Enligt brandförsäkringskontorets
reglemente däremot gäller, såsom förut framhållits,
den för bolagets soliditet betryggande regeln, att redan då viss del af
garantifonden blifvit förbrukad utan att inom kort tid åter fyllas bolaget
skall upplösas och likvidation verkställas. Någon nedsättning af
försäkringsbeloppen under bolagets fortbestånd kan alltså där icke förekomma.
Med hänsyn härtill torde nämnda §§ lämpligen utelämnas.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af
den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar och hemställde i underdånighet,
att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det

20

ändamål § 87
Collet inhämtas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.
regeringsformen omförmäler, genom utdrag ur proto Till

denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet

J. V. Wallin.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

21

Bil. Ä.

Förslag

till

Lag

innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

Såsom tillägg till livad i 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse
är stadgadt förordnas som följer:

Beträffande Stockholms stads brandförsäkringskontor äge föreskrifterna
härofvan i denna § ej tillämpning. Af denna lags förestående
bestämmelser skall dock allenast hvad i 1 — 3, 63, 66, 67, 76—98, 100,
109—120, 122, 124, 125, 131-138, 144, 147—149, 151—161 §§ är
stadgadt i tillämpliga delar gälla för brandförsäkringskontoret.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti KungL
May.ts högsta domstol måndagen den 23 mars 1908.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Carlson,
Bohman,
Silverstolpe,
Petrén,
Skaestedt.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 7 februari 1908 handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag innefattande
tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse cirkulerat
emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, företogs nu
detta ärende till slutlig behandling.

Justitierådet Skarstedt yttrade: »Det remitterade förslaget, hvilket
närmast föranledts af en utaf direktionen för Stockholms stads brandförsäkringskontor
den 12 november 1904 till Kungl. Maj:t ingifven
skrift, är främst tillkommet i syfte att den i 64 § i lagen om försäkringsrörelse
stadgade, ovillkorliga föreskriften att delägare i ömsesidigt
egendomsförsäkringsbolag skola personligen svara för bolagets förbindelser,
skall underkastas modifikation i fråga om nämnda försäkringsanstalt.
Af föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
framgår, att behofvet af en dylik modifikation närmast
grundats därå, att hvarken af det för kontoret gällande reglemente

23

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 165.

eller af andra omständigheter kunde hämtas tillräcklig ledning för bedömande,
huruvida hittills delägarne i kontoret varit bundna till personlig
ansvarighet eller för kontorets förbindelser häftat allenast dess tillgångar.
Enligt den af kontorets direktion i ofvannämnda skrift uttalade mening
finge det emellertid med stor sannolikhet antagas, att personlig ansvarighet
hittills icke förefunnits; och föredragande departementschefen
har ansett den möjligheten icke vara utesluten att, i händelse en tilläfventyrs
behöflig uttaxering skulle blifva föremål för tvist vid domstol,
direktionens uppfattning komma att vinna godkännande.

Under förutsättning att nämnda uppfattning är den riktiga, kan
det åtminstone ifrågasättas, huruvida icke, därest etter den 1 januari
1909 — intill hvilken tidpunkt Kungl. Maj:t medgifvit kontoret anstånd
med tillämpningen af de i försäkringslagen meddelade föreskrifter om
delägares i ömsesidigt försäkringsbolag personliga ansvarighet — kontoret
utan vidare fortsätter sin verksamhet, uppkomma tvänne med hänsyn
till ansvarigheten för kontorets förbindelser olika ställda grupper
af delägare. Ett dylikt förhållande måste anses vara i hög grad otillfredsställande.
Enligt mitt förmenande är det därför påkalladt att i
försäkringslagen vidtages ändring i syfte att kontoret försättes ur nödvändigheten
att välja mellan att fortsätta en verksamhet, som kunde
vara förenad med olika ansvarighet för olika delägare, eller att upphöra
med sin verksamhet under det ömsesidiga försäkringsbolagets form.
Eu riktig och lämplig utväg för vinnande af detta syfte synes mig vara
innefattad i det remitterade förslaget. Detta bereder nämligen möjlighet
för kontoret att vinna nya delägare, hvilka under antagande, att de
äldre delägarne icke häfta i personlig ansvarighet, icke heller blifva
förbundna till sådan, men å andra sidan, om ett motsatt förhållande i
fråga om de äldres ansvarighet antages, också blifva personligen ansvariga.
Emellertid vill det synas, som om förslaget, med den affattning
det fått, icke inskränker sig till att medgifva kontoret rätt att
utan hinder af 64 § i försäkringslagen fortsätta med sin verksamhet
enligt samma grunder för ansvarigheten som hittills. Då nämnda §
utan vidare uteslutits ur förslaget, får väl däraf anses följa, att, därest
personlig ansvarighet — obegränsad eller begränsad — antages hafva
hittills ålegat delägarne, något hinder enligt förslaget icke i och för sig
skulle möta mot ett upphäfvande af all personlig ansvarighet, ehuru
visserligen på grund af hvad i ärendet upplysts innehållet i försäkringslagens
79 §, hvilken enligt förslaget fortfarande skulle tillämpas å kontoret,
lärer få anses utgöra ett väsentligt hinder för åstadkommande af
ett giltigt beslut frän kontorets sida angående en dylik förändring i

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 165.

ansvarigheten. Alldeles otänkbart är det dock för visso icke, att ett
sådant beslut kan komma till stånd; och med hänsyn härtill uppkommer
för mig frågan, huruvida det kan anses lämpligt att bereda kontoret
möjlighet att å ett dylikt beslut vinna stadfästelse. Några öfvertygande
skäl för att allenast med afseende å ifrågavarande försäkringsanstalt
rubba den i 64 § försäkringslagen fastslagna grundsatsen, därest anstalten
alltifrån dess tillkomst varit byggd på samma grundsats, synas
mig icke hafva i ärendet förebragts; och det kan väl betviflas, huruvida,
därest det varit tydligt att kontorets delägare hittills häftat i personlig
ansvarighet, kontorets direktion skulle funnit anledning att påkalla Kungl.
Maj:ts ingripande för att få denna ansvarighet aflyfta

Mot förslaget i nu förevarande del synes vidare kunna anmärkas,
att de bestämmelser i försäkringslagen — 64 § andra stycket samt
101 —108 §§ — som reglera den ordning, hvari delägares ansvarighet
må göras gällande, ur förslaget uteslutits. Kunde med bestämdhet antagas,
att hittills allenast kontorets tillgångar häftat för dess förbindelser,
vore visserligen af skäl, som föredragande departementschefen
anfört, det obehöfligt att i förslaget upptaga ens 101 och 102 §§. Men
då för ett sådant antagande saknas fog, torde i den föreslagna lagen
icke heller böra saknas regler att tillämpa för den händelse att personlig''
ansvarighet skulle komma att göras gällande. Med hänsyn åter till den
möjligheten att personlig ansvarighet hittills icke förefunnits lärer ett
upptagande i förslaget af bestämmelserna i 101 och 102 §§, till den
del dessa hänföra sig till bolag, där ansvarigheten är begränsad till tillgångarne,
icke utgöra hinder för tillämpning af den i kontorets reglemente
intagna föreskriften, att redan då viss del af garantifonden blifvit
förbrukad utan att inom kort tid åter fyllas bolaget skall upplösas och
likvidation verkställas.

A idkommande förslaget, så vidt det afser att inordna ifrågavarande
anstalt under de i försäkringslagen upptagna bestämmelserna angående
ömsesidiga försäkringsbolag i allmänhet, har jag intet att erinra.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört och då, i händelse detta vinner
afseende, Stockholms stads brandförsäkringskontor skulle komma
att allenast i ett speciellt hänseende intaga en undantagsställning, hemställer
jag, att förslaget måtte så omarbetas, att hvad i 162 § försäkringslagen
är stadgadt förklaras icke skola tillämpas å kontoret, samt
att i afseende å kontoret i stället förklaras skola i tillämpliga delar
gälla hvad i nämnda lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som
meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år,
i allmänhet stadgadt, dock att härigenom icke föranledes skyldighet för

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets
förbindelser än som förefunnits före den 1 januari 1904.

Därest det remitterade förslagets affattning bibehålies, föranledes
däraf en mindre jämkning i första momentet af 162 § i försäkringslagen.»

Justitieråden Silverstolpe och Bohman funno det remitterade förslaget
icke föranleda annan anmärkning, än att, såsom inom högsta
domstolen redan närmare utvecklats, de bestämmelser i försäkringslagen,
som hade till ändamål att reglera den ordning, i hvilken delägares ansvarighet
finge göras gällande, icke bort uteslutas från tillämplighet i
förevarande fall, där det förutsattes såsom en möjlighet, att personlig
ansvarighet för delägarne skulle kunna förefinnas.

Justitieråden Carlson och Petrén förenade sig om följande yttrande:

»Det synes vara af vikt att den ovisshet, som nu råder om ansvarigheten
för Stockholms stads brandförsäkringskontors förbindelser, undanrödjes,
så vida detta bolag skall fortsätta sin rörelse. Enda sättet
att lösa denna fråga torde vara att genom lag fastslå, att någon personlig
ansvarighet delägarne emellan nu icke förefinnes. I förevarande
fall lära betänkligheter icke böra möta mot en sådan lagstiftning, hvilken
i själfva verket endast till formen är retroaktiv; ingen delägare
kan med fog påstå, att han därigenom skulle kränkas i sin rätt. På
grund häraf hemställes, att den ifrågasatta lagen måtte gifvas det innehåll,
att såsom tillägg till lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse
stadgas, dels att för Stockholms stads brandförsäkringskontors förbindelser
skola häfta endast bolagets tillgångar och dels att 162 § i berörda
lag icke skall äga tillämpning å detta bolag, hvarjämte i en promulgationsbestämmelse
förklaras, att lagen träder i kraft genast efter utfärdandet
och gäller i hvad den angår ansvarigheten för bolagets förbindelser
äfven om förbindelser på grund af försäkringar, som därförinnan
meddelats.»

Ur protokollet:

Lennart Berglöf.

Bill. till Riksd. Prof. 1908.

1 Smil. 1 Afd. 129 Höft.

4

26

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
april 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Justitieråden: Lilienberu,

Skarstedt.

l:o.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton i
, underdånighet högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver
civilärenden den 18 sistlidna januari inhämtade utlåtande öfver samma
protokoll vidfogade förslag till lag innefattande tillägg till 162 § i
lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:

Högsta domstolens samtliga ledamöter synas hafva biträdt den
uppfattning, som ligger till grund för den i detta ärende föreslagna
lagstiftningsåtgärd, att nämligen det skulle för Stockholms stads brandförsäkringskontor
Amra förenadt med afsevärda olägenheter, om de i

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse gifna föreskrifterna
angående delägares i ömsesidiga egendomsförsäkringsbolag personliga
ansvarighet erhölle tillämpning å brandförsäkringskontoret. Rörande
behofvet af en lagändring med hänsyn till nämnda försäkringsanstalt
har alltså någon meningsskiljaktighet icke tagit sig uttryck. Däremot
hafva i viss mån olika åsikter uttalats i fråga om, huru långt denna
lagändring bör gå och huru den i öfrigt bör affattas.

Såsom jag vid ärendets tidigare behandling framhöll, hvilar förevarande
lagförslag på den förutsättning, att någon fullständig visshet,
huruvida brandförsäkringskontorets delägare af ålder häftat och nu häfta
i personligt ansvar för kontorets förbindelser, icke kan åvägabringas
annat än genom lagskipningens afgörande, i händelse en tilläfventyrs
behöflig uttaxering blefve föremål för tvist vid domstol. Till förebyggande
af den möjligheten, att inom koDtoret kunde uppkomma olika
klasser af delägare, bland hvilka några häftade men andra icke häftade
i personligt ansvar för kontorets förbindelser eller vissa bland dessa,
har lagförslaget därför ansetts böra gå i den riktningen, att kontoret
finge fortsätta sin verksamhet på samma grunder för ansvarigheten
som hittills.

Två ledamöter af högsta domstolen hafva emellertid funnit det vara
af vikt, att den ovisshet, som nu rådde om ansvarigheten för kontorets
förbindelser, undanröjdes, såvida detta bolag skulle fortsätta sin rörelse.
Enda sättet att lösa denna fråga syntes, enligt hvad nämnda ledamöter
yttrat, vara att genom lag fastslå, att någon personlig ansvarighet delägarna
emellan nu icke förefunnes. I förevarande fall syntes betänkligheter
icke böra möta mot en sådan lagstiftning, hvilken i själfva verket
endast till formen vore retroaktiv; ingen delägare kunde med fog påstå,
att han därigenom skulle kränkas i sin rätt.

Att en sådan lösning af föreliggande fråga i vissa afseenden skulle
vara den mest fördelaktiga är oförnekligt. Men äfven om en retroaktiv
lagstiftning icke här skulle möta så afgörande betänkligheter som
i vanliga fall, synes det mig dock önskvärdt att om möjligt undvika att
slå in på en väg, som i öfrigt torde vara främmande för vår lagstiftning,
och vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som måhända en annan gång
under mindre gynnsamma förhållanden komme att åberopas såsom föredöme.
Det förefaller mig också, som om möjligheten, att en dylik
retroaktiv bestämmelse kan medföra rättsförlust för nuvarande delägare
i kontoret, icke är fullt utesluten, med mindre man är förvissad om,
att delägarna i själfva verket redan nu icke äro personligt ansvariga,

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

en visshet, som, enligt hvad jag förut framhållit, efter min mening
icke förefinnes.

Bland högsta domstolens öfriga ledamöter hafva två funnit det
remitterade förslaget icke föranleda annan anmärkning, än att de bestämmelser
i försäkringslagen, som hade till ändamål att reglera den
ordning, i hvilken delägares ansvarighet finge göras gällande, icke bort
uteslutas från tillämplighet i förevarande fall, där det förutsattes såsom
en möjlighet, att personlig ansvarighet för delägarna skulle kunna
förefinnas.

Den femte i föreslagets granskning deltagande ledamoten af högsta
domstolen, hvilken likaledes framställt den nu senast omförmälda erinran,
har vidare påpekat, att förslaget, med den affattning det fått, syntes
icke inskränka sig till att medgifva kontoret rätt att utan hinder af
64 § i försäkringslagen fortsätta med sin verksamhet enligt samma
grunder för ansvarigheten som hittills. Då nämnda § utan vidare uteslutits
ur förslaget, finge väl däraf anses följa, att, därest personlig
ansvarighet — obegränsad eller begränsad — antoges hafva hittills
ålegat delägarna, något hinder enligt förslaget icke i och för sig skulle
möta mot ett upphäfvande af all personlig ansvarighet, ehuru visserligen
på grund af hvad i ärendet upplysts innehållet i försäkringslagens 79 §,
hvilken enligt förslaget fortfarande skulle tillämpas å kontoret, syntes
få anses utgöra ett väsentligt hinder för åstadkommande af ett giltigt
beslut från kontorets sida angående en dylik förändring i ansvarigheten.
Sistnämnde ledamot har på dessa och andra af honom anförda skäl
hemställt, att förslaget måtte så omarbetas, att hvad i 162 § försäkringslagen
vore stadgadt förklarades icke skola tillämpas å kontoret, samt
att i afseende å kontoret i stället förklarades skola i tillämpliga delar
gälla hvad i försäkringslagen vore beträffande ömsesidigt försäkringsbolag,
som meddelade brandförsäkring för all framtid eller för längre
tid än tio år, i allmänhet stadgadt, dock att härigenom icke föranleddes
skyldighet för kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet
för kontorets förbindelser än som förefunnits före den 1 januari 1904.

Det torde icke böra bestridas, att, på sätt sålunda af en ledamot
inom högsta domstolen framhållits, det remitterade förslaget till sin
affattning går i viss mån längre än ändamålet med detsamma kräfver.
Härigenom uppstår äfven en otydlighet, som kanhända framdeles kunde
komma att föranleda ovisshet om lagens syfte och innebörd.

Gifvetvis är det önskvärdt, att berörda förhållande afhjälpes, och
då tillika enligt min mening vissa invändningar kunna göras mot att,
med bibehållande i öfrigt af det remitterade förslagets formulering, i

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

•detsamma införa de §§, som vore behöflig^ för att utfylla deri ofullständighet
man ansett ligga däri, att försäkringslagens föreskrifter om
ordningen för utkräfvande af delägares ansvarighet icke upptagits bland
de å brandförsäkringskontoret tillämpliga delarna af lagen, har jag
ansett den utväg att lösa föreliggande fråga, som sistnämnde ledamot
angifvit, vara att föredraga och fördenskull låtit omarbeta lagförslaget
i öfverensstämmelse med hvad han hemställt.

Sedan härefter föredragande departementschefen uppläst ifrågavarande
lagförslag i dess ändrade lydelse, hemställde han, att förslaget
måtte, jämlikt ’ § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle proposition i ämnet af den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Sölve Berger.

<*

Bih. till Riksd. Prof. 1908. I Sami. 1 A/d. 129 Häft.

5