Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
1
N:o 132.
Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse af § 4 mom. 9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen
äfvensom till införande i förstnämnda
§ af tillagda mom. 13 och 14; gifven Stockholms slott
den 3 april 1908.
Under åberopande af bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogade förslag till ändrad lydelse af § 4 mom. 9 och § 5 mom.
10 tryckfrihetsförordningen äfvensom till införande i förstnämnda § af
tillagda mom. 13 och 14. För det slutliga antagandet af förslaget förutsättes,
att i § 4 införes ett tillagdt mom. 12 i enlighet med det förslag, som al
1906 års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Albert Petersson.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 103 Käft. (N:o 132.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Förslag
till
ändrad lydelse af § 4 inom. 9 och § 5 inom. 10 tryckfrihetsförordningen
äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. IB och 14.
§ 4.
9:o. Den som, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är
gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften,
straffes med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till
och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar eller med fängelse
från och med en månad till och med ett år. Samma lag vare, där någon
med vetskap om att tryckt skrift förklarats konfiskerad utsprider eller
låter utsprida skriften.
Hvad nu är stadgadt äge ej tillämpning i det fall, att ansvar äger
rum enligt 14 mom. denna §.
Rubbning af kvarstad, som ej innefattar straffbart utspridande, umgälles
enligt allmän lag.
13:o. Vid sådan afdelning af krigsmakten, som ställes eller är ställd
på krigsfot, äge jämväl högste befälhafvare!! den rätt att förordna om indragning,
hvarom i 12 mom. sägs; och förhålles med pröfning, huruvida
förordnandet skall äga bestånd, på sätt där är stadgadt.
14:o. Den som, medan sådant förordnande om indragning af skrift,
hvarom nu sagts, är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes, där han
lyder under strafflagen för krigsmakten, efter nämnda lag, men eljest med
böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre
riksdaler sexton skillingar eller fängelse från och med en
månad till och med ett år.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
§ 5.
O
10:o. Om laga domstol för åtal å förbrytelse, som omförmäles i 4 §
9 mom., så ock för åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som ej lyder
under strafflagen för krigsmakten, galle hvad i allmän lag sägs.
Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som lyder under strafflagen
för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols upptagande; och tillämpas i
ty fall hvad om rättegången vid sådan domstol är eller varder stadgadt,
dock att underställning alltid skall äga rum på sätt förut är sagdt.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 3 april 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trodde,
Statsråden: Adbert Petersson,
Adfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskiödd,
Roos,
SwARTZ,
grefve Hamidton,
grefve Ehrensvärd,
Madm.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anförde:
»Vid granskning af det förslag till ny strafflag för krigsmakten,
hvilket ligger till grund för propositionen i ämnet till innevarande års
Riksdag, blef inom högsta domstolen med styrka framhållet, att lagstiftningsåtgärder
borde ofördröjligen vidtagas till ståtande af den fosterlandsfientliga
agitation, som genom spridande af tryckta skrifter sker bland värnpliktige
och öfrigt manskap vid krigsmakten. För denna fråga, som jagansåg
mig icke böra närmare behandla vid det tillfälle, då Eders Kungl.
Maj:t på min föredragning beslöt aflåtandet af nyssnämnda proposition,
anhåller jag nu att få påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
5
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.
Till en början torde det då tillåtas mig att redogöra för gällande
ansvarsbestämmelser i fråga om spridande af tryckt skrift och för
de särskilda önskemål i afseende å lagstiftarens ingripande, hvilka inom
högsta domstolen uttalats.
Hufvudstadgandet i fråga om ansvar för utspridande af tryckt skrift T. F. a-s
innehålles i § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen. Enligt detta mom. är stämmehér
dock utspridaren förfallen till ansvar allenast om skriften vid utspridnin- om spridning
gen är konfiskerad eller belagd med kvarstad. Däremot är han straffri, skrift*
om lian i brottslig afsikt utsprider eu ännu icke med kvarstad belagd
skrift, äfven om denna sedermera konfiskeras. Och då det vidare heter,
att utspridare är Till samma ansvar som författaren förbunden’, torde
häraf följa att den, som utsprider en redan med kvarstad belagd, men ej
konfiskerad skrift, icke kan fällas till ansvar för själfva utspridningen, med
mindre skriften sedermera blir förklarad brottslig. Inträffar ej denna
förutsättning, kan utspridaren fällas blott för rubbning af kvarstaden, efter
allmän lag.
I öfrigt har tryckfrihetsförordningen — frånsedt hvad som må anses
gälla beträffande spridning af utomlands tryckta skrifter — ej stadgat
straff för utspridande af annan skrift än sådan, hvarå boktryckarens
namn, tryckningsorten eller årtalet icke finnas utsatta. Föryttrare af dylik
skrift är jämlikt § 1 mom. 12 förfallen till böter och skall tillika, om
skriften åtalas, stånda författareansvar. Dock inträder sådant ansvar allenast
om boktryckaren eller författaren icke kan upptäckas. Under sådan
förutsättning sker alltså en öfverflyttning af författareansvaret från boktryckaren
eller författaren till föryttraren, och om något ansvar för delaktighet
i brott kan här ej vara tal i annan mening än att ju, när
flera föryttrat samma skrift, bestraffning blir att ådöma en hvar af dem.
Annorlunda i det fall, hvarom förmäles i § 4 mom. 9. Där drabbar
straffet såväl utspridaren som den, hvilken enligt de vanliga reglerna har
att bära författareansvaret. Sistnämnda moment innefattar således ett
verkligt undantag från den eljest i tryckfrihetsförordningen tillämpade
grundsats, att allenast eu af de personer, som i olika egenskaper medverkat
till tryckt skrifts utgifning och distribuering, därför ställes till ansvar.
Det kan förtjäna anmärkas, att blott ännu ett sådant undantag finnes,
nämligen bestämmelsen i § 1 mom. 5 att, när en brottslig skrift utgifvits
från ett icke behörigen anmäldt tryckeri, boktryckaren och författaren
äro underkastade lika straff och ansvar för skriftens innehåll och
skrifart.
6
Högsta domstolens
utlåtande
öfver
förslag till
strafflag för
krigsmakten,
1906 års kritande
förslag
till
ändring i
T. F. 0.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
I 69 och 72 §§ af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten
;stadgas straff bland annat för den, soin medelst utspridande bland krigsfolket
af egen eller annans skrift uppmanat eller annorledes sökt förleda
till uppror eller till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar
i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Inom
högsta domstolen har nu framhållits angelägenheten af, att bestämmelserna
i dessa §§ blefve tillämpliga å brottslig tryckt skrift, utan hänsyn till
huruvida skriften före eller efter utspridningen i laga ordning förklarats
brottslig. Och enligt hvad ett justitieråd ansett skulle detta lämpligen
kunna vinnas därigenom, att straffet för delaktighet i förbrytelser emot
tryckfrihetsförordningen utsträckes icke blott till de fall, då brottslig
skrift sprides innan den blifvit belagd med kvarstad eller konfiskerats,
utan till hvarje annan delaktighet i förbrytelse, som föröfvas genom tryckt
skrift. Det har i sammanhang härmed betonats, att garantierna för att
straff skall följa å en enligt lag brottslig skrift böra väsentligen förstärkas,
i hvilket afseende erinrats om de tid efter annan afgifna förslag till förbättring
af jurymannainstitutionen.
Vidare har anmärkts att reglerna för kvarstad borde kunna förenklas
och göras mera effektiva. Särskilt syntes, enligt ett justitieråds
mening, vederbörande befälhafvare böra erhålla myndighet att i vissa fall
belägga skrift af uppenbarligen brottsligt innehåll med kvarstad, under
åliggande för befälhafvare! att genast öfverlämna skriften till justitieministern
eller justitiekansler^ som hade att med anledning af kvarstaden
meddela föreskrift. I enahanda syfte hafva två andra ledamöter af högsta
domstolen erinrat om den redan tidigare gjorda hemställan att, åtminstone
i krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas
att belägga tryckt skrift med kvarstad, äfvensom att under samma
förhållanden möjlighet måtte beredas till snabbare och mera effektiv behandling
af ifrågavarande förbrytelser än tryckfrihetsförordningen medgifver.
Slutligen har ock påpekats, att åtal för det i lagförslagets 69 och
72 §§ åsyftade brottsliga utspridandet endast i sällsynta undantagsfall —
nämligen då skriften ej är tryckt — kommer att tillhöra krigdomstols
upptagande.
Innan jag går vidare, torde jag få erinra, att ett förslag till ändringar
i tryckfrihetsförordningen, hvilket just afser att möjliggöra ett kraftigare
ingripande mot den fosterlands- och försvarsfientliga agitationen, af 1906
års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig behandling. Enligt
detta förslag skola särskilda ombud, med uppgift att vaka öfver skrifters
allmängörande och med rätt att förordna om kvarstad, kunna tillsättas
Kung!.. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 132.
7
äfven utom tryckningsorterna, t. ex. å sådana platser, där krigsfolk är
samladt. Straffen skärpas för boktryckares uraktlåtenhet att genast aflämna
exemplar af tryckt skrift till chefen för justitiedepartementet eller
hans ombud eller att å skriften utsätta sitt namn, tryckningsorten och årtalet.
Vidare gifver förslaget — i ett till § 4 lagdt nytt mom. 12 —
befogenhet åt departementschefens ombud eller, i Stockholm, särskildt för
ändamålet tillsatta personer att, när en skrift af anarkistiskt innehåll anträffats
vid trupp eller å flottans fartyg, förordna om indragning af de
exemplar utaf skriften, som kunna öfver kominas vid truppen eller å fartyget.
Dylikt förordnande, som skall underställas tryckfrihetskommitténs
pröfning, må meddelas så snart skriften uppenbarligen åsyftar att utplåna
känslan af plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller
eljest undergräfva krigslydnaden, äfven om skriften icke synes straffbar.
Och i afbidan på att förordnande om indragning kan utverkas, äger den,
som vid truppen eller å fartyget utöfvar högsta befälet, vidtaga nödig åtgärd
för hindrande af skriftens spridande inom truppen eller å fartyget.
Förslaget innefattar ock sådan ändring i § 3 mom. 7 tryckfrihetsförordningen,
att detta mom. bringas till öfverensstämmelse med 10 kap. 14 §
strafflagen.
Det torde vara oförnekligt, att omförmälda hyflande förslag skall,
om det varder slutligen godkändt, verksamt bidraga till hämmande af nu
åsyftade samhällsfarliga skrifters spridning. Och särskildt synes mig kunna
påstås, att det inom högsta domstolen framhärda behofvet af snabbare
och mer effektiva kvarstadsåtgärder skall, såvidt fråga är blott om rent
faktiska hinder för skrifters spridning, genom det nya indragningsinstitutet
och förslagets bestämmelser i öfrigt blifva i allt väsentligt tillgodosedt.
I den mån kvarstad utgör förutsättning för att spridning af en skrift
skall medföra straff, kommer naturligtvis den ökade möjligheten att snabbt
belägga med kvarstad äfven att inverka på frågan om utspridares kriminella
ansvarighet. Men ett förordnande om indragning har, enligt förslaget,
i sådant hänseende icke någon betydelse, ej heller innebär förslaget
någon direkt ändring i gällande bestämmelser om straff för utspridare af
tryckt skrift. Det torde således vara i främsta rummet angeläget att tillse,
om och i hvad mån tryckfrihetsförordningen kan böra ändras i syfte att
utspridares straffskyldighet må vidgas utöfver de nu genom § 1 mom. 12
och § 4 mom. 9 fastställda gränser. Bär ändring
° slceiT. F. 0:s
ansvarighets
1
högsta domstolen har, såsom redan nämnts, blifvit ifrågasatt, att system och
ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll skulle bestämmas enligt straff- ningSång''
rättens allmänna regler om delaktighet i brott. Tillämpas dessa regler å tryckt
° r ö skrifts inne håll? -
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
förbrytelse, begången genom tryckt skrift, kommer ansvar att drabba ej
blott skriftens författare utan, jämte honom, alla andra, som bidragit till
skriftens utgifvande och spridning — förutsatt naturligtvis, att de vanliga
subjektiva villkoren för straffbarhet äro för handen. Det kunde alltså
synas, som om en dylik ändring af tryckfrihetsförordningens bestämmelser
vore det enklaste och mest verksamma medlet att med straff åtkomma
utspridaren i alla de fall, då sådant kan anses erforderligt.
Emellertid torde allvarliga betänkligheter möta mot att på antydda
sätt omlägga vår rätts principer rörande bestraffningen af pressdelikt. I
själfva verket skulle nämligen den ifrågasatta förändringen innebära ett
öfvergifvande af hela det system i fråga om ansvarigheten för tryckt
skrifts innehåll, som hos oss oafbrutet tillämpats allt sedan 1766 års
tryckfrihetsförordning, och medföra förlusten af alla de praktiska företräden,
som detta — det successiva och uteslutande systemet — med
fog anses äga framför det allmänrättsliga. Någon jämförelse mellan
dessa system torde nu ej behöfva af mig uppdragas, fin utförlig sådan
återfinnes såväl i 1871 års konstitutionsutskotts memorial med förslag
till ny tryckfrihetsförordning som i det af Kungl. Maj:t år 1887 för
Riksdagen framlagda förslaget till ny tryckfrihetslag. Jag erinrar blott,
att båda dessa förslag, liksom äfven de af konstitutionsutskottet vid
riksdagarna . 1869 och 1872 utarbetade, bibehöllo det nu gällande systemet.
Och jag kan obetingadt instämma i hvad vid föredragning inför
Kungl. Maj:t af 1887 års förslag yttrades utaf dåvarande chefen för
justitiedepartementet, när han sade sig högeligen betvifla, att man skulle
vara benägen inlåta sig på ett annat ansvarighetssystem, hvars verkningar
äro för allmänheten okända och oberäkneliga och som därför säkerligen
skulle mötas af en ganska förklarlig misstro.
Hvad angår önskemålet om bättre garantier för att straff skall följa
å en. enligt lag brottslig skrift, må det påpekas, att frågan om en förändring
af jurymannainstitutionen genom enskildt initiativ framlagts till
pröfning för innevarande års Riksdag. Att helt utesluta medverkan af
jury i tryckfrihetsmål synes mig icke vara att tänka på.
Jag anser mig sålunda icke böra föreslå någon principiell ändring i
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om ansvarigheten för tryckt skrifts
innehåll och om den process, däri ansvaret utkräfves. Men det är dock
förtjänt af öfvervägande, huruvida icke, med bibehållande af det bestående
systemet i öfrigt, ett undantag borde göras för den händelse, att någon som
lyder under strafflagen för krigsmakten genom tryckt skrift begår brott
af det slag, som föranledt de inom högsta domstolen gjorda uttalandena.
Genom ett stadgande i tryckfrihetsförordningen skulle denna grundlag
9
Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 132.
sättas utom tillämpning i dylikt fall, där i stället såväl strafflagen för
krigsmakten med dess bestämmelser om delaktighet uti ifrågavarande brott
som processen vid krigsdomstol borde komma till användning.
En dylik ordning torde dock näppeligen låta sig genomföra. Den
kan synas antaglig, då man fäster uppmärksamheten blott å ett sådant
fall, där såväl författaren som samtliga utspridare lyda under strafflagen
för krigsmakten och skriften, på sätt i § 4 mom. 12 af det hyflande
grundlagsförslaget närmare angifves, uppenbarligen utgör ett angrepp
mot fosterlandets värnkraft. Men så snart någon af dem, hvilka. medverkat
till skriftens utgifning och spridning, står utanför den militära
strafflagens giltighetsområde, eller då skriften är af en allmännare syftning,
måste de stötande inkonsekvenserna, den skarpa skillnaden mellan å
ena sidan tryckfrihetsförordningens successiva ansvarighetssystem och juryförfarande,
å den andra krigslagarnas delaktighetsregler och processordning
hjärt träda i dagen.
Att, såsom man påpekat, krigslagsstiftningen i Norge både materiellt
och processuellt gäller äfven brott, begångna genom tryckt skrift, synes
ej kunna med fog åberopas till stöd för en motsvarande ordning hos oss.
Det är nämligen att märka, att den norska allmänna rätten icke känner
någon sådan säregen reglering af tryckfrihetsbrotts bestraffning, som vår
tryckfrihetsförordning uppvisar.
Resultatet af min hittills lämnade utredning kan alltså sammanfattas
däri, att ett utsträckt och mera verksamt strålskydd mot spridning af chefens förtrycka
skrifter icke bör sökas i en mer eller mindre genomgripande för- sla9-ändring i tryckfrihetsförordningens ledande grundsatser rörande ansvarigheten
för tryckt skrifts innehåll och pröfningen af innehållets laglighet.
Däremot håller jag före, att åtskilligt kan vinnas genom att för vissa
fall belägga utspridandet af tryckt skrift med särskildt straff. Förutsättning
för utspridarens straffbarhet skulle då vara, att utspridandet
sker under vissa yttre, för utspridaren kända omständigheter, hvilka måste
låta honom inse att hans förfarande står i strid mot rättsordningen, äfven
om han är okunnig om skriftens innehåll.
Fn naturlig utgångspunkt för en lagstiftning i denna riktning erbjuder
stadgandet i § 4 mom. 9 om ansvar för den, hvilken utsprider en i laga
ordning med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift. För närvarande är,
såsom jag redan nämnt, en sådan utspridare förbunden till samma ansvar
som författaren. Giltiga skäl att sålunda likställa utspridare och författare
torde dock ej föreligga. Om utspridaren ej känner skriftens innehåll, kan
han icke, låt vara att han äger vetskap om kvarstaden eller konfiskationen,
Bill. till Piksd. Prof. 1308. 1 Sami. 1 Afl. 103 Håft. 2
10
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 132.
anses skyldig till ett brott af samma art som författarens. Riktigare synes
mig vara att, i likhet med 1810 års tryckfrihetsförordning och 1887 års
proposition, stadga särskild! straff för utspridare af skrift, hvarom i § 4
mom. 9 är fråga. Straffet kommer då att tillämpas i hvarje fall, då skriften
var, utspridaren veterligen, vid utspridningen belagd med kvarstad,
äfven om innehållet sedermera icke förklaras brottsligt. Ansvaret torde
böra drabba en hvar, som utsprider eller låter utsprida skriften i fråga,
och straffmåttet synes kunna bestämmas till böter från och med 50 till
och med 500 kronor eller fängelse från och med en månad till och med
ett år.
Af en dylik ändring i § 4 mom. 9 skulle ock följa, att ett åtal
jämlikt samma mom. icke komme att behandlas i juryprocessens former.
Med nuvarande affattning af lagrummet synas öfvervägande skäl tala för
den mening, att jury förfarandet måste tillämpas mot utspridaren.
Jag torde böra nämna, att vid nu pågående riksdag blifvit väckt
motion om ändring af § 4 mom. 9 i den riktning, jag sålunda anser mig
böra förorda.
Om en kvarstad såtgärd på nu antydda sätt gör utspridandet af den
kvarstadsbelagda skriften till ett brott, ligger den tanken nära att tillmäta
en liknande betydelse åt sådant förordnande om indragning, som det
hvilande grundlagsförslaget vill införa i vår tryckfrihetsrätt. I själfva verket
torde ock synnerligen starka skäl tala för att jämväl till indragningsförordnandet
anknyta en straffsanktion. Antages det hvilande förslaget utan ett
dylikt tillägg, kan en skrift, om hvars indragning vid truppen blifvit förordnadt,
fortfarande ostraffadt där utspridas. Dag efter dag kan utspridandet
upprepas, kanske af någon bland krigsmanskapet, i uppenbart
trots mot befälet och i dess åsyn: befälet har att uppsamla de exemplar
af skriften, som anträffas, men utspridaren kan ej åtkommas med straff.
Det synes mig klart, att ett sådant tillstånd måste lända till allvarligt men
för disciplinen.
Jag vill alltså föreslå, att straff stadgas för den som, medan förordnande
om indragning af skrift är gällande, med vetskap om förordnandet
utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg. Utspridandet
bör blifva straffbart, äfven om det sker vid annan afdelning
af krigsmakten än den, som förordnandet afser, och ehvad utspridaren lyder
under strafflagen för krigsmakten eller ej. Brottets säregna beskaffenhet
torde dock här motivera, att tryckfrihetsförordningen beträffande ansvaret
för den, hvilken lyder under nyssnämnda lag, blott hänvisar dit, medan för
annan utspridare tryckfrihetsförordningen själf utsätter straffet. Den tendens
hos skriften, som enligt det hvilande förslaget förutsättes för indrag
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
ningsbeslutet, samt den omständighet, att beslutet gäller allenast skriftens
spridning vid trupp eller å flottans fartyg, alltid skall af befälet verkställas och
oftast torde framstå såsom en bekräftelse af åtgärder, hvilka befälet förut
vidtagit, måste, synes det mig, gifva utspridandet karaktären af en militär
förbrytelse, så snart utspridaren lyder under strafflagen för krigsmakten.
För den, hvilken ej lyder under nyssnämnda lag, torde straffskalan
böra blifva densamma, som jag ansett kunna stadgas i § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen.
Motsvarande latitud i den militära strafflagen'' bör
gifvetvis upptaga disciplinstraff i stället för böter, men kan i fråga om
fängelsestraff öfverensstämma med omförmälda grundlagsstadgande. Därjämte
torde en höjning af straffet, exempelvis till straffarbete i högst ett
år, böra vara möjlig, om brottet sker i krigstid eller eljest vid afdelning
af krigsmakten, som ställes eller är ställd på krigsfot.
Anmärkas må, att den vetskap om indragningsbeslutet, som skulle
utgöra villkor för utspridares straffbarhet, lärer i fråga om krigsmanskapet
få anses förefinnas, om befälhafvaren vid den trupp, till hvilken utspridaren
hörer, kungjort förordnandet på sätt i allmänhet äger ruin med gifna order.
De interimistiska åtgärder, som befälhafvare enligt det hvilande
förslaget äger vidtaga till hindrande af skrifts spridning, torde icke böra
tillmätas betydelse för utspridares ansvarighet. Först efter det formligt
förordnande om indragning meddelats, skulle utspridandet blifva straffbart.
Det lärer då finnas påkalladt, att vid sådan afdelning af krigsmakten, som
ställes eller är ställd på krigsfot, jämväl högste befälhafvaren äger rätt
att meddela dylikt förordnande. En bestämmelse härom synes lämpligen
kunna införas i ett tillagdt mom. 13 i § 4, hvarefter stadgandet om utspridares
ansvar skulle följa i ett ytterligare mom. 14.
Gifvet är att jury icke skulle komma att medverka vid bedömandet
af nu ifrågavarande nya brott. Och i det fall, att utspridaren lyder under
strafflagen för krigsmakten och följaktligen ansvaret är att bestämma enligt
denna lag, synes det äfven naturligt, att målet upptages af vederbörande
krigsdomstol och handlägges enligt rättegångsordningen vid sådan domstol.
Liksom i andra tryckfrihetsmål torde dock utslaget böra underställas
hofrättens — i detta fall krigshofrättens — pröfning.
Skulle det någon gång inträffa, att en skrift utsprides, som både
gifvit anledning till ett förordnande om indragning och år kvarstadsbelagd
eller konfiskerad, lärer det för utspridning af kvarstadsbelagd eller konfiskerad
skrift stadgade ansvar böra inträda allenast subsidiärt. I § 4
mom. 9 torde alltså böra inrymmas en bestämmelse härom.
Att forum för åtal jämlikt nuvarande § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
är det i samma grundlags § 5 mom. 6 angifna, lärer vara
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.
otvifvelaktigt. Oafsedt hvar skriftens spridning ägt ruin, måste alltså
åtalet anhängiggöras vid rådstufvurätten i tryckningsorten eller, om denna
ort lyder under landsrätt, vid rådstufvurätten i länets residensstad. Med
den ändring af § 4 mom. 9, som jag ifrågasatt, torde dock bäst öfverensstämma,
att allmän lags föreskrifter om laga domstol blifva att tillämpa
beträffande ifrågavarande mål, likasom vid åtal jämlikt det nya mom. 14
i § 4 emot någon, som ej lyder under strafflagen för krigsmakten.
De nya regler, hvilka sålunda torde böra stadgas angående forum i
tryckfrihetsmål och rättegången däri, synas lämpligen kunna upptagas i
tryckfrihetsförordningens § 5 mom. 10, hvars nuvarande innehåll förlorat
all betydelse.»
Föredraganden uppläste nu förslag till ändrad lydelse af § 4 mom.
9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen äfvensom till införande i förstnämnda
§ af tillagda mom. 13 och 14 samt hemställde, att förslaget måtte
föreläggas Riksdagen till pröfning i grundlagsenlig ordning.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Stockholm 1908. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.