Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 130.

1

N:o 130.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående godkännande
af en konvention med Norge om hänskjutande
till skiljedom af frågan om viss del af sjögränsen mellan
Sverige och detta rike; gifven Stockholms slott den 27 mars
1908.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver ett blandadt utrikesdepartements-
och civilärende för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå Riksdagen att lämna sitt samtycke till den vid berörda protokoll
fogade konvention om hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del
af sjögränsen mellan Sverige och Norge.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Eric Tro lie.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 101 Haft. (.N:o 130.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Utdrag af ''protokollet öfver ett blandadt utrikes- och
civildepartementsärende, hållet inför Hans Majestät Konungen
i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för civildepartementet
anförde hans excellens herr ministern för utrikes ärendena i
underdånighet:

Såsom bekant, råda tvistiga meningar mellan Sverige och Norge
rörande rätta sträckningen af den närmast öppna hafvet belägna delen af
sjögränsen mellan de båda rikena. Efter därom med den norska regeringen
förda underhandlingar har numera enighet uppnåtts rörande tvistefrågans
hänskjutande till skiljedom, på sätt den protokollet bifogade konvention i
ämnet närmare angifver. Vid underdånig föredragning af ministeriellt
ärende den 7 innevarande mars behagade Eders Kungl. Majestät äfven
uppdraga åt mig att på diplomatisk väg inhämta, huruvida Hennes Majestät

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

3

Drottningen af Nederländerna, på sätt i artikel 1 af denna konvention vore
förutsedt, vore villig utse ordförande uti ifrågavarande skiljedomstol, hvarjämte
under förutsättning af Hennes Majestät Drottningens samtycke härtill
Eders Kungl. Maj:t med godkännande af denna konvention bemyndigade
mig att gemensamt med härvarande norske minister underteckna densamma.

Sedan Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna låtit meddela,
att Hennes Majestät vore villig mottaga det ifrågasatta uppdraget att
eventuellt utse ordförande i skiljedomstolen, har ifrågavarande konvention
den 14 innevarande månad undertecknats af mig och härvarande norske
minister.

För frågans slutliga afgörande kräfves emellertid för Sveriges del
Riksdagens bifall, hvilket äfven i den föreslagna konventionen är förutsatt
genom inryckande i densamma af bestämmelse därom att densamma skall
ratificeras. Vid sådant förhållande torde proposition i ämnet böra till
Riksdagen aflåtas.

Under åberopande af hvad jag anfört dels vid ministeriel! föredragning
berörda den 7 mars, hvaraf protokollsutdrag i erforderliga delar
torde få bifogas detta protokoll, dels ock vid föredragning denna dag
får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att lämna sitt samtycke till den vid detta protokoll fogade
konvention om hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del af sjögränsen
mellan Sverige och Norge.

Till denna hemställan, däri statsrådets öfriga ledamöter
förenade sig, behagade Hans Maj:t Konungen
lämna nådigt bifall; och skulle proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Wollmar Boström.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

KONVENTION

om hänskjutande till skiljedom
af frågan om viss del af sjögränsen
mellan Sverige och
Norge.

Hans Majestät Konungen af Sverige
och Hans Majestät Konungen af
Norge, som funnit, att frågan om sjögränsen
mellan Sverige och Norge, i
den mån denna gräns icke redan blifvit
bestämd genom kungl. beslutet
den 15 mars 1904, bör hänskjutas till
skiljedom, hafva för detta ändamål till
Sina fullmäktige utsett:

Hans Majestät Konungen af Sverige: Sin

minister för utrikes ärendena
Eric Birger Trolle;

Hans Majestät Konungen af Norge:

Sin envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire Paul Benjamin
Vogt,

hvilka, efter att hafva meddelat
hvarandra sina fullmakter, som befunnits
i god och behörig form, öfverenskommit
om följande bestämmelser:

KONVENTION

om avgjörelse ved voldgift av
spörsmaalet om en vis del av
sjögraensen mellem Sverige og
Norge.

Hans Majestät Kongen av Sverige
og Hans Majesttet Kongen af Norge,
som har fundet, åt spörsmaalet om
sjögraensen mellem Sverige og Norge
i den utstakning, hvori den ikke er
blevet bestemt ved resolution av 15
mars 1904, bör henskytes til avgjörelse
ved voldgift, har i dette öiemed opnaevnt
som sine befuldmtegtigede:
Hans Maj est tet Kongen av Sverige:

Sin minister for de utenrikske
anliggender, Eric Birger Trolle;

Hans Majestiet Kongen av Norge:
Sin overordentlige utsending og
befuldmtegtigede minister i Stockholm,
Paul Benjamin Vogt,

hvilke, efter åt ha meddelt hinanden
sine fuldmagter, som fandtes i
god og behörig form, er kommet
o verens om fölgende artikler:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

5

Art. 1.

Parterna förbinda sig att i nedan
angifna omfång öfverlämna frågan om
sjögränsen mellan Sverige och Norge
till slutligt afgörande genom en skiljedomstol,
bestående af en ordförande,
som icke är någondera partens undersåte
eller bosatt i någotdera landet,
samt af två andra ledamöter, en svensk
och en norsk.

Ordföranden utses af Hennes Majestät
Drottningen af Nederländerna, de
öfriga ledamöterna en af hvardera parten.
Parterna förbehålla sig dock att, i
händelse de därom kunna enas, genom
en särskild öfverenskommelse utse vare
sig blott ordföranden eller skiljedomstolens
samtliga ledamöter. Framställning
till Hennes Majestät Drottningen
af Nederländerna eller skiljedomare,
som må blifva utsedd genom öfverenskommelse,
skall göras af båda parterna
gemensamt.

0

Art. 2.

Skiljedomstolen skall, efter pröfning
af parternas yrkanden samt till
stöd därför anförda skäl och bevis,
fastställa gränslinjen i vattnet från
punkt XVIII å den vid de svenska och
norska kommissariernas förslag af 18
augusti 1897 fogade karta ut i haf -

Art. 1.

Parterne forpligter sig til i den
nedenfor angivne utstrykning åt undergi
spörsinaalet om sjögrynsen
mellem Sverige og Norge endelig avgjörelse
av en voldgiftsret, bestaaende
av en president, som ikke er nogen
av parter nes undersaat eller bosat i
noget av de to lande, samt av to
andre medlemmer, eu svensk og en
norsk.

Prysidenten vylges av Hendes
Majestyt Dronningen av Nederlandene,
de övrige medlemmer en av hver part.
Parterne forbeholder sig dog i tilfylde
av, åt de derom kan enes, ved
syrskilt overenskomst åt utse enten
alene prysidenten eller voldgiftsrettens
samtlige medlemmer. Henvendelse til
Hendes Majestyt Dronningen av Nederlandene
eller til voldgiftsdommer, som
maatte bli utseet gjennem overenskomst,
skal rettes av begge parter i
fyllesskap.

Art. 11.

Voldgiftsretten skal efter åt ha
prövet parternes paastande og de til
stötte derför anförte grunde og bevisligheter
fastsytte grynselinjen i
vandet fra punkt XVIII paa det kart,
som er bilagt de svenske og norske
kommissyrers förslag av 18 august

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

vet intill territorialgränsen. Det är
öfverenskommet, att ytterlinjerna för
det område, som genom parternas yrkande
kan göras till föremål för tvist
och inom hvilket gränsen alltså skall
fastställas, icke må dragas så att däraf
omfattas öar, holmar och skär, som
ej ständigt öfversköljas af vattnet.

Art. 3.

Skiljedomstolen äger att afgöra,
huruvida gränslinjen bör anses vara,
helt eller till viss sträckning, bestämd
genom gränstraktaten af 1661 med
därtill hörande karta och huru den
sålunda bestämda gränslinjen bör uppdragas,
samt att, för så vidt gränslinjen
anses ej vara genom ifrågavarande
traktat och karta bestämd, fastställa
densamma med afseende på faktiska
förhållanden och folkrättsliga
principer.

Art. 4.

Intill utgången af tredje kalenderåret
efter det, hvarunder skiljedomstolens
slutliga beslut meddelas,
må oberoende af den gränslinje, som
genom berörda beslut fastställes, fiske
inom det område, som enligt art. 2
kan vara föremål för tvist, idkas af
hvartdera rikets undersåtar i samma

1897, ut i havet indtil territorialgramsen.
Det er överenskommet, åt
yderlinjerne for det omraade, som
ved parternes paastande kan gjöres
til gjenstand for tvist, og indenfor
hvilket grsensen altsaa skal fastssettes,
ikke maa dragés saaledes, åt deri indbefattes
öer, holmer og skjser, som
ikke stadig overskylles av vandet.

Art. III.

Voldgiftsretten har åt avgjöre,
hvorvidt gram selinjen bör ansees for
åt vaare helt eller paa en vis sträckning
fastslaaet ved gramsetraktaten
av 1661 med dertil hörande kart, og
hvorledes den saaledes bestemte graenselinje
bör optraekkes, samt, forsaavidt
gramselinjen ikke ansees åt vane bestemt
ved omhandlede traktat og kart,
åt fastsaette samme under hensyn til
faktiske forhold og folkeretslige principer.

Art. IV.

Indtil utgången av det tredje
kalenderår efter det, i hvilket voldgiftsrettens
endelige beslutning meddela,
skal uten hensyn til den gramselinje,
som gjennem nacvnte beslutning
fastssettes, fiske kunne drives av hvert
rikes undersaatter indenfor det omraade,
som efter art. II kan vsere

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

7

omfattning som under femårsperioden
1901—05. Vid bedömande af fiskets
omfattning tages hänsyn till de fiskandes
antal, fiskets art och fångstsättet.

Art. 5.

Det är öfverenskoinmet, att det
rike, på hvars sida om den blifvande
gränslinjen fiskegrundet Grisebådarne
är beläget, icke gent emot det andra
riket äger något anspråk på deltagande
i kostnaden för fyrskepp eller liknande
anordningar på eller i närheten af
nämnda grund.

Sverige förbinder sig att bibehålla
det nuvarande, utanför territorialgränsen
utlagda, fyrskeppet intill
utgången af den i art. 4 nämnda tid.

Art. 6.

Skiljedomstolens ordförande utsätter
tid och ort för domstolens första
sammanträde och kallar till detta sammanträde
de öfriga ledamöterna.

Tid och ort för ytterligare sammanträden
bestämmas af skiljedomstolen.

Art. 7.

Det officiella språk, som af skiljedomstolen
användes, skall vara en -

gjenstand for tvist, i samme utstakning
som under femaarsperioden
1901—1905. Ved bedömmelsen av
fiskets utstrykning tages hensyn til
de fiskendes antal, fiskets art og
fangstmaaten.

Art. V.

Det er överenskommet, åt det
rike, paa hvis side av den blivende
grynselinje fiskegrunderne «Grisebaaerne»
er beliggende, ikke overfor
det andet rike har krav paa deltagelse
i omkostninger til fyrskib eller 1ignende
foranstaltninger paa eller i n yrheten
av nyvnte grunder.

Sverige forpligter sig til åt bibeholde
det nuvyrende utenfor territorialgramsen
anlagte fyrskib indtil
utgången av den i art. IV nyvnte
övergångstid.

Art. VI.

Voldgiftsrettens prysident bestemmer
tid og sted for rettens förste
sammentryde og varsler de övrige
medlemmer om dette sammentryde.

Tid og sted for videre sammentryde
bestemmes av voldgiftsretten.

Art. VII.

Det officielle sprog, som af voldgiftsretten
blir åt anvende, skal vyre

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

gelska, franska eller tyska, enligt bestämmande,
som träffas af ordföranden
efter samråd med de öfriga ledamöterna.

Parterna må dessutom i inlagor,
bevismedel och anföranden begagna
någotdera landets språk, skiljedomstolen
obetaget att låta verkställa öfversättning.

Art. 8.

I afseende å förfarandet och omkostnaderna
skola i tillämpliga delar
gälla de bestämmelser, som innefattas
i art. 62—85 af den på andra fredskonferensen
i Haag 1907 antagna reviderade
konvention för afgörandet på
fredlig väg af internationella tvister.

Inlagor, repliker och bevismedel,
som afses i art. 63 mom. 2 af nämnda
konvention, skola delgifvas inom tider,
som af skiljedomstolens ordförande
bestämmas, och sist före den 1 mars
1909. Härigenom verkas ej rubbning
i föreskrifterna om förfarandets andra
afdelning, särskild! icke i bestämmelserna
i art. 68—72 och 74 af samma
konvention.

Skiljedomstolen äger, när den för
sakens upplysning finner nödigt, anordna
förhör, i båda parternas närvaro,
med vittnen eller sakkunniga samt

engelsk, fransk eller tysk, overensstemmende
med beslutning, som fattes
av prmsidenten efter samraad med de
övrige medlemmer.

Parterne kan desuten i indlaeg,
bevismidler og anförsler benytte hvert
av de to ländes sprog, idet det er
voldgiftsretten forbeholdt åt foranstalte
oversaettelse.

Art. Vill.

Med hensyn til proceduren og
omkostningerne kommer til anvendelse,
forsaavidt de kan tillempes, de bestemmelser,
som indeholdes i artiklerne
62 till 85 i den paa den anden
fredskonference i Haag i 1907 vedtagne
reviderede konvention om fredelig
avgjörelse av internationale stridigheter.

Indkeg, repliker og bevismidler,
hvortil sigtes i art. 63, 2 avsnit, i
nsevnte konvention, skal meddeles
inden de tidsfrister, som av voldgiftsrettens
prcesident bestemmes, og senest
inden 1 mars 1909. Herved sker
ingen ändring i reglerne for procedurens
anden avdeling, specielt ikke
i bestemmelserne i art. 68—72 og 74
i samme konvention.

Voldgiftsretten har adgang til,
naar den for sakens oplysning Under
det nödvendig, åt foranstalte avhörelse
i begge parters nmrvrnr av vidner og

9

Kungl. Maj:ts Nåd.

föreskrifva verkställandet af gemensamma
hydrografiska undersökningar
beträffande det tvistiga området.

Art. 9.

Denna konvention skall ratificeras
och ratifikationerna utväxlas i
Stockholm snarast möjligt.

Till bekräftelse häraf hafva vederbörande
fullmäktige undertecknat
denna konvention och försett den med
sina sigill.

Utfärdad i två exemplar på svenska
och norska i Stockholm den 14 mars
1908.

Proposition N:o 130.

sakkyndige samt til åt beslutte iverksaflelse
av fädles hydrografiske undersökelser
vedrörende det omtvistede
omraade.

Art. IX.

Denne konvention skal ratificeres
og ratifikationerne utvexles i Stockholm
snarest mulig.

Til bekraeftelse herav har de respektive
befuldmmgtigede undertegnet
denne konvention og forsynet den
med sine segl.

Udfaardiget i to exemplarer paa
svensk og norsk i Stockholm den 14
mars 1908.

ERIC TROLLE.

(L. S.)

BENJAMIN VOGT.

(L. S.)

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 101 Häft.

2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Utdrag af protokoll öfver ministeriellt ärende hållet
inför Hans Majestät Konungen å Stockholms slott den 7
mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena T rölle,
Statsrådet grefve Hamilton.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet: Frågan

om rätta sträckningen af den genom gränsreglenngstraktaten
af den 26 oktober 1661 fastställda sjögränsen mellan Sverige och
Norge var under år 1897 föremål för behandling af svenska och norska
kommissarier. Dessa fullgjorde sitt uppdrag under tiden från och med
den 11 till och med den 21 augusti 1897.

Med underdånig skrifvelse den 31 i nyssnämnda månad öfverlämnade
de svenska kommissarierna protokoll öfver förrättningen samt kommissionens
förslag till och beskrifning af sjögränsen mellan Sverige och
Noro-e från det inre af Idefjorden ut till hafvel jämte affattning på kartan
af den föreslagna gränslinjen. Vid denna förrättning enades kommissarierna
om gränslinjen från det inre af Idefjorden till en punkt, som å berörda

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

detta protokoll bifogade karta (bil. 1) betecknas med XVIII och som utgör
midtpunkten å en rät linje, dragen från Jylte kummel å norska sidan
till södra udden af en nordväst om Norra Hellsö belägen holme å svenska
sidan; och blef gränsen intill berörda punkt genom nådigt beslut den
15 mars 1904 vederbörligen godkänd och utmärkt.

Angående gränsens vidare sträckning ut i hafvet, så långt territorialgränsen
går, uppnåddes däreinet ej enighet.

Vid underdånig föredragning af civilärenden den 26 mars 1904
hemställde föredragande departementschefen att frågan om denna del af
gränsen måtte afgöras genom skiljedom.

För närmare bedömande af tvistefrågan äfvensom för vinnande af
upplysning angående den år 1897 af ofvanberörda kommission verkställda
undersökning äfvensom däröfver afgifna utlåtande tillåter jag mig hänvisa
till följande utdrag af chefens för civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
vid nyssberörda tillfälle:

»Af kommissionens förslag framgår, att enighet uppnåtts rörande
gränsens sträckning från det inre af Idefjorden (punkt I i förslaget och åcivildepartekartan)
till en punkt betecknad med XVIII. Denna punkt angifves i för-»»wtrfs
slaget såsom midtpunkten å en rät linje, dragen från Jylte kummel till statsr&dssödra
udden af den på nordvästsidan af Norra Hellsö liggande lilla holme.

Jylte kummel är ett sjömärke uppsatt å Jylteholmen, belägen strax söder '' 1904.
om den norska till Hvalögruppen hörande ön Herföl. Norra Hellsö tillhör
Sverige. Beträffande gränsens sträckning från punkt XVIII ut till sjöss
hafva olika förslag framställts af de svenska och norska kommissarierna.

De svenska kommissariernas förslag rörande gränsens sträckning
från punkt XVIII ut till sjöss, så långt territorialgränsen går, är å kartan
angifvet med gul linje. Enligt detta förslag skulle gränslinjen från nyssnämnda
punkt dragas till en punkt omkring 300 meter norr om Rödskärs
Nordgrund (punkt XIX) och vidare ungefär midt emellan undervattenskären
Grisbådarna och Sköttegrunden pa det sått, att alla söder1 om denna
linje liggande holmar, skär och grund, däribland Grisbådarna blefve svenska.

Enligt de norska kommissariernas förslag, å kartan angifvet med röd
linje, skulle punkt XIX utgöras af midtpunkten å en rät linje, dragen
från sydspetsen af den sydligaste af de norska Tislaröarna (Klöveren) till
nordspetsen af Norra Kosterö, på det sätt att gränslinjen, dragen genom
nämnda midtpunkt, går öfver grundet Båtshaken och att alla norr om
denna gränslinje liggande holmar, skär och grund, däribland Grisbådarna,
blefve norska.

I fråga om området utanför Hummerholmen stadgar 1661 års traktat,
att gränsen skall gå »från Kosteröarna mellan Tislarne och mellan

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Kattholmen och Hvalöarna in genom Svinesundsfjorden». Kattholmen är
belägen innanför punkt XVIII mellan punkterna XV och XVI. Å den
till traktaten hörande kartan är gränsen dragen från mynningen af Svinesund
i rät linje till en punkt, som synes vara belägen ungefär midt emellan
Kattholmen å svenska sidan och den till Hvalögruppen hörande »Maköholmen»
å norska sidan, samt från denna punkt i rät linje till en annan
punkt,. som synes vara belägen midt emellan Kosteröarna å svenska sidan
och Tislaröarna å norska sidan. Någon antydan om huru gränsen därutanför
skall gå finnes icke vare sig i traktaten eller å den därtill hörande
kartan. Med »Maköholmen» afses antagligen Norra Sandö, hörande till Hvalögruppen.
Någon ö med namnet Maköholmeri finnes nämligen icke, hvaremot
på Norra Sandö finnes en gård benämnd Makö eller Magö.

Vid en jämförelse mellan 1661 års karta och de nyare kartorna
visar sig, att belägenheten är å den förra kartan alldeles oriktigt angifven
särskilt betäffande den af de stora öarna Norra och Södra Sandö, Herföl,
Kirkeö in. fl. bestående gruppen Hvalöarna. Om en linje dragés från midtpunkten
mellan Kattholmen å ena sidan och någon närbelägen punkt å
Hvalöarna å den andra till midtpunkten mellan Kosteröarna och Tislaröarna,
skulle denna linje komma att gå midt öfver de ostligaste till Norge
hörande Sandöarna och Herföl. Detta torde till fullo ådagalägga omöjligheten
af att lägga den å 1661 års karta utmärkta gränslinjen till grund
för bestämmandet af gränsens Tätta sträckning å det tvistiga området.

I sin förenämnda underdåniga skrifvelse yttra de svenska kommissarierna
rörande bestämmandet af gränslinjen å detta område följande.

De norska kommissarierna hade, med anledning däraf att gränslinjen
chef em för . ^61 års karta dragits till midtpunkten mellan Kosteröarna å ena och
dvildeparte- Tislaröarna å andra sidan, ansett, att linjen från punkt XVIII borde dramrande
till £as * rak. dnje till midtpunkten mellan Nordkoster och södra spetsen af
statsråds- Klöveren i Tislarögruppen samt vidare därifrån i rak fortsättning ut till
Jen 26 mars territorialgränsen. Enligt detta förslag skulle vissa af skären norr om Koster1901
(forts.), öarna, nämligen Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund och delvis Båtshaken
d^afdTkomina På norska sidan af gränsen. Detsamma skulle blifva fallet med
svenska kom- Grisbådarna. Om än en sådan tolkning af traktaten ej syntes sakna skäl,
nas^sktdf- kunde I i k vill däremot erinras, att den å 1661 års karta uppdragna linjen
veke. A icke kunnat följas, enär belägenheten å kartan vore oriktigt angifven,
samt att hvarken traktaten eller kartan innehölle någon som helst antydan
om gränsens sträckning utanför Koster- och Tislaröarna. Vid sådant förhållande
syntes den naturliga belägenheten samt häfden böra tillerkännas
afgörande betydelse. Hvad då anginge skären norr om Kosteröarna, såge
man genast vid en blick på kartan, att desamma uppenbarligen hörde till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

13

sammans med den ögrupp, hvars hufvudöar kallades Kosteröarna. Den
utredning angående häfden, som kommissarierna varit i tillfälle verkställa,
gåfve ock otvetydigt vid handen, att fisket vid dessa skär ansetts tillkomma
uteslutande svenskarna, ehuru någon gång norska fiskare uppträdt äfven
där. Hvad åter anginge Grisbådarna vore väl dessa belägna på något
större afstånd från Kosteröarna än från den grupp af skär, hvars sydliga
medelpunkt utgjorde den ostridligt norska ön Heja. Men mot Grisbådarnas
hänförande till Norge talade emellertid på det kraftigaste de
synnerligen bestämda uppgifter angående häfden, som vid kommissariernas
besök å Nordkoster erhållits af där boende fiskare. Dessa hade nämligen
uppgifvit, att vid Grisbådarna af dem bedrefves ett mycket betydande
hummerfiske, och hade de förklarat, att detta fiske bedrefves uteslutande
af svenska fiskare. De å norska sidan insamlade uppgifterna angående
ifrågavarande fiske vore hvarandra motsägande. Vissa af dem bekräftade
ganska tydligt kosterfiskarenas berättelser, under det andra gåfve
vid handen, att äfven norrmän emellanåt bedrifvit fiske å Grisbådarna.

Den af kommissarierna åvägabragta utredningen angående häfden vore naturligtvis
mycket ofullständig, men syntes dock i sin helhet utmärka, att
Grisbådarna borde anses för svenska. Att dessa skär från äldre tider ansetts
tillhöra Sverige bekräftades äfven af följande omständigheter, nämligen
att å en i sjökarteverkets arkiv förvarad »karta öfver den del af Bohus
Skärgård, som sträcker sig från Saltbobäcken till Rösö jämte Kosterskären,
afmätt, pliktad samt ritad år 1804 af Johan Gustaf af Lund», hvilken
karta, därå riksgränsen icke vore utmärkt utan allenast farleder uppritade,
icke upptoge angränsande norska öar, Grisbådarna vore återgifna;
att desamma vid de mätningar, som legat till grund för omförmälda af
»Norges geografiske opmaaling» år 1868 utgifna specialkarta, icke blifvit
uppmätta utan å kartan utlagda från svenska sjökort, för hvilkas upprättande
de blifvit genom svenska sjökarteverket uppmätta och inlagda å sjökarteverkets
förenämnda, år 1861 upprättade originalmätningskartor; samt
att sjömärken å desamma blifvit utsatta genom svenska lotsverkets försorg,
hvilket dock först skett på våren 1896.

Den utredning rörande häfden, som omförmäles i de svenska kom- Utdrag af
missariernas underdåniga skrifvelse, hade kommissionen sökt vinna genom cti{depa(Z
mhämtande af upplysningar i detta afseende från fiskarbefolkningen å olika mentets yttplatser
å såväl den svenska som norska -sidan. Enligt hvad förrättnings- Itafsrådsprotokollet
utvisar, verkställdes dylika undersökningar å den norska ön protokollet
Herföl, å Nordkoster samt å de norska öarna Tislarön, Asmalön och Västerön,
de två sistnämnda hörande till Hvalöarna.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Utredning

rörande

häfd.

Fiskarbe folkningens utsagor.

Å Herföl tillstädeskommo fem fiskare, hvilka lämnade följande upplysningar.

Fiskarena i Herföl hade brukat fiska efter hummer vid Stenbrottet,
Rödskärs Nordgrund, Kostersten, Klöfningsgrunden, Båtshaken, Rödskär samt
Grisbådarna. De plägade bedrifva fiske med backor eller tinor söder om
Grisbådarna i en där gående ränna. Svenskarna hade jämväl bedrifvit fiske
med backor på detta ställe äfvensom fiskat hummer på Grisbådarna, Sköttegrunden,
Rödskär, Båtshaken, Drammen, Kostersten, Stenbrottet och Rödskärs
Nordgrund. Svenska fiskare hade för omkring tolf år sedan nekat
en norsk fiskare att sätta hummertinor vid Rödskär, Stenbrottet, Klöfningsgrunden,
Rödskärs Nordgrund eller rundt omkring på grunden norr om
Nordkoster. Däremot hade svenskarna icke nekat de norska fiskarena att
sätta ut sina hummertinor på Grisbådarna och däromkring. Fiskarena på
Tislaröarna brukade fiska på Hejagrundet och däromkring. På Sköttegrunden
hade tislarfiskarena, herfölfiskarena och svenskarna fiskat om hvarandra.
De norska fiskarena hade därför vändt sig till länsmannen och fogden,
som gifvit dem det rådet att borttaga tinorna för de svenska fiskarena.
Då de norska fiskarena åtvarna! de svenska, hade dessa tagit bort tinorna
från sistnämnda grund, men senare nästan årligen åter visat sig där. Då
de norska fiskarena ej vetat om den rätta gränslinjen, hade de emellertid
icke gjprt något vidare åt saken.

Å Nordkoster hördes tolf fiskare. Dessa berättade:

Fiskarena å bägge Kosteröarna hade alltid fiskat vid skären norr om
Nordkoster (Stenbrottet, Rödskär, Rödskärs Nordgrund, Kostersten, Båtshaken,
Klöfningsgrunden o. s. v.) och hade alltid betraktat fisket vid dessa skär
såsom uteslutande svenskt. De närvarande hade dock i allmänhet fiskat
mera västerut, och ingen af dem hade fiskat norr om Rödskär utom en,
som fiskat ända till Rödskärs Nordgrund. Däremot hade de ingen kännedom,
att norska fiskare idkat fiske vid dessa skär. Det fiske, som bedrefves
vid dessa skär, vore hummerfiske samt sillfiske med garn. På Sköttegrunden
hade svenskar och norrmän fiskat hummer om hvarandra utan att
tvist därom uppstått mellan de olika landens inbyggare. På Grisbadarna
brukade de svenska fiskarena bedrifva hummerfiske, men däremot hade
norska hummerfiskare, såvidt de närvarande visste, aldrig fiskat hummer där.
Fiske med tinor eller backor, som endast bedrifvits med små redskap, hade
ansetts likgiltigt från svensk sida. Med sådana redskap hade emellertid
såväl svenska som norska fiskare idkat fiske mellan Båtshaken och Heja.
Hummerfisket vore det för fiskarena å Kosteröarna mest betydande fisket.
Vid Grisbådarna fiskades hummer, och vore detta hummerfiske det bästa i
trakten. Våren 1897 hade öfver sextio personer varit sysselsatta med

15

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 130.

hummerfiske därstädes. Befolkningen hade ansett gränsen mellan Sverige,
och Norge gå norr om skären, norr om Koster samt norr om Grisbådarna
upp enjot Sköttegrunden.

A Tislarön hördes fyra fiskare, hvilka uppgåfvo följande:

Fiskarena på Tislarön bedrefve hummerfiske i allmänhet på grunden
omkring Tislaröarna, Torbjörnskär och Heja. Däremot fiskade de
icke vid skären norr om Kosteröarna. Förr hade norska fiskare, särskilt
från Herföl, fiskat hummer vid dessa skär. Samtidigt hade svenskarna
fiskat där. Jämväl vid Heja hade svenskarna fiskat tillsammans
med norska fiskare. Det hade då varit gemensamt fiske. Fn af de närvarande,
65 år gammal, upplyste, att han fiskat vid Sköttegrunden, hvaremot
han icke fiskat vid Grisbådarna, hvilket icke heller hans fader
gjort. En annan af de närvarande meddelade, att han fiskat vid Sköttegrunden
och för omkring tjugo år sedan jämväl vid Grisbådarna. Anledningen
till att man förr icke i allmänhet fiskat så långt ut som vid
Grisbådarna hade varit, att det då för tiden funnits godt om hummer
närmare Tislarön. Anledningen till att tislarfiskarena icke fiskade på
Grisbådarna vore fruktan för de svenska fiskarena, som togo upp de
norska fiskarenas hummertinor. Detta vore ock anledningen, hvarför
fiskarena från Tislarön ej drefve hummerfiske vid Stenbrottet och de andra
skären norr om Kosteröarna. Hvad anginge fisket med backor, upplystes
det, att detta hufvudsakligen drefves väster om Tislarön vid Alnen, men
för öfrigt rundt omkring Tislarön. Fiskare från Herföl, Västeröarna med
flera andra ställen fiskade med backor söder, sydost och sydväst om Grisbådarna.
Däremot hade de sig icke bekant, om fiskare från Herföl fiskade
hummer vid Grisbådarna, hvaremot de visste, att herfölfiskare hade satt
ut hummertinor vid Hej agrunden och Sköttegrunden.

Å Asmalön hördes fem fiskare, bosatta vid Viger å samma ö.
Dessa anförde:

Fiskare från detta ställe bedrefve hummerfiske i synnerhet vid
Heja, Hejagrunden och vidare norrut mot Torbjörnskär samt söderut vid
Sköttegrunden och mellan dessa grund och Grisbådarna. De fiskade icke
vid Rödskär, Rödskärs Nordgrund eller de öfriga skären norr om Kosteröarna.
Svenskarna bedrefve hummerfiske vid Grisbådarna och ofta norr
därom upp mot Torbjörnskär. De norska fiskarena från Viger begåfve
sig icke till Grisbådarna för att fiska af fruktan för att svenskarna skulle
taga hummertinorna ifrån dem. Grisbådarna ansåges vara en mycket god
fiskeplats. Där drefves emellanåt jämväl sillfiske. Fisket med backor
bedrefvcs hufvudsakligen på djupet söder om Heja både norr och söder
om Grisbådarna.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

o

A Västerön hördes fem fiskare, bosatta vid Kuhaugen å nämnda ö.
Dessa berättade:

Fiskare från Kuhaugen bedrefve hummerfiske vid Fleja, Hejagrunden
och omkring Torbjörnskär samt på Sköttegrunden och Grisbådarna.
På det senare stället hade alla de närvarande fiskat hvarje år, allenast med
undantag af en af dem, hvilken icke fiskat där de senare åren men väl hans
söner. Fiskarena hade trott, att Grisbådarna vore norska, då det största
djupet vore sydost om dem. De svenska fiskare, som också plägade bedrifva
fiske på Grisbådarna, hade icke hindrat fiskarena från Kuhaugen
att fiska där. De närvarande ansåge Grisbådarna för en mycket god plats
för hummerfiske, och de förklarade, att det skulle vara en betydlig förlust
för dem, om de icke skulle tillåtas fiska där.

Uti en den 25 augusti 1897 dagtecknad underdånig skrift hafva C. L.
Johansson från Styrsö, Adolf Andreasson från Nordkoster och Anders Andersson
från Sydkoster, med hvilka 109 fiskeidkare från Kosteröarna samt angränsande
öar och fastland förenat sig, uttalat sina farhågor, att vid en blifvande
gränsreglering gränsen koinme att bestämmas så, att de bohuslänska
fiskarena komme att förlora det fiskeområde, som af ålder ansetts
tillkomma dem. Det svenska fiskeområdet sträckte sig nämligen sedan
långliga tider tillbaka ända till norra kanten af ön Heja, hvarest under
fisketiden svenska fiskare plägat hafva bostäder uppförda. Omkring år
1872 hade dock efter tillsägelse från norsk sida de svenska fiskarena måst
upphöra med fiske vid Heja, men dessförinnan hade fiske därstädes uteslutande
bedrifvits af svenska fiskare. Så vidt undertecknarne hade sig
bekant, idkades icke af norrmän hummerfiske söder om en linje dragen
från södra delen af Tjurholmen till norra kanten af Heja undantagandes
omkring Heja.

Genom nådig remiss den 1 oktober 1897 anbefalldes Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län att verkställa utredning i
fråga om häfd dels till de norr om Kosteröarna belägna mindre Öar och
undervattensskär, af hvilka de nordligaste voro Rödskärs Nordgrund och
Stenbrottet, dels ock till undervattensskären Grisbådarna. Med anledning
däraf lät Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid sammanträde inför kronofogden
i orten höra den fiskeidkande befolkningen i Vätte härad. Vid
sammanträdet, som ägde rum i Strömstad den 5 november 1897, tillstädeskommo
101 personer, samtliga fiskeidkare inom nämnda härad. Protokollet
vid sammanträdet innehåller yttranden af en hvar af de närvarande. De
härvid afgifna berättelserna gifva vid handen, att svenska fiskare åtminstone
ända ifrån 1830-talet idkat hummer-, sill- och backfiske vid ön Heja, där de

K-ungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

17

under fisketiden haft uppförda tillfälliga bostäder. Detta förhållande synes
hafva fortgått ända fram på 1870-talet, under hvilken tid norrmän icke
plägat idka fiske därstädes. I sammanhang med uppförandet af ett kummel
å Heja, hvilket torde hafva skett något år på 1870-talet, synes från
norsk sida försök hafva gjorts att bortmota de svenska fiskarena från
fiskeplatserna vid ön. Efter denna tid började norrmän idka fiske därstädes
och synas inom ganska kort tid hafva utträngt de svenska fiskarena,
så att för närvarande fiske vid Heja torde bedrifvas endast af
norrmän. Hvad beträffar fisket vid Sköttegrunden synes af de afgifna
berättelserna framgå, att jämväl detta i äldre tider brukats uteslutande
af svenskar, men att numera fiske därstädes idkades af såväl svenskar
som norrmän. A det fiskeområde, som utgöres af skären norr om
Kosteröarna intill Rödskärs Nordgrund samt Grisbådarna, bedrefves fisket,
enligt de å sammanträdet närvarandes samstämmiga uttalande, endast af
svenskar. Med undantag af en af de närvarande, hvilken omtalade att
»för ungefär 25 år sedan» (yttrandet afgafs år 1897) norrmän idkat fiske
vid Grisbådarna men sedermera lämnat detsamma, förklarade samtliga,
att de icke iakttagit norrmän idka fiske å detta område. I öfrigt påpekades
vid sammanträdet, att såväl Grisbådarna som den samling af skär,
som norr ut ifrån Kosteröarna sträckte sig till Rödskärs Nordgrund, vore
en naturlig fortsättning af dessa öar och att det djupaste vattnet ginge
mellan Tislaröarna och Rödskärs Nordgrund. Slutligen antecknades, att
årliga värdet af hummerfisket vid Grisbådarna kunde beräknas till 20,000
kronor.

Riktigheten af dessa uppgifter bekräftades ytterligare genom de
upplysningar, som vid förhör inför lotskaptenen i Göteborgs lotsfördelning
lämnats af äldre fiskare från Fjällbacka och af lotspersonalen å
Nordkoster.

Genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande har yttande i ämnet infordrats
från lotskaptenen i nämnda lotsfördelning. Lotskaptenen yttrar:

Beträffande den föreslagna riksgränsen från den i kommitterades
förslag angifna punkt XVIII till den i det speciellt svenska förslaget
angifna punkt XIX, syntes icke något vara att anmärka. Däremot funne
lotskaptenen såväl det svenska förslaget angående sträckningen af riksgränsen
från sistnämnda punkt till ten itorialgränsen, som i synnerhet
det norska förslaget angående sträckningen af riksgränsen från punkt
XVIII icke vara antagliga. Samtliga skär och grund, som läge spridda
norr om Nordkoster och norrut slutade med grunden Stenbrottet, Rödskårs
Nordgrund och Båtshaken, vore genom sitt läge Nordkosters naturliga
tillhörighet. På grund däraf och då 1661 års traktat icke angåfve,

Bih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 101 Raft. 3

Utdrag af
chefens för
civildepartementet
yttrande
till
statsrådsprotokollet

den 36 mars
1904 (forts.).
Yttrande af
lotskaptenen
i Göteborgs
lotsfördelning.

18

Kungl. Afaj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

hvar gränslinjen framginge mellan Nordkoster och Tislaröarna, samt den
traktaten tillhörande kartan vore ofullständig och oriktig, syntes helt
naturligt, att enligt traktatens mening gränslinjen borde framgå genom
det djupa och vida vattenområde, som utimedde sig mellan Stenbrottet
och Rödskärs Nordgrund, å södra sidan, samt Tislaröarna, å nordsidan,
hvarigenom äfven gränslinjen förlädes ungefär lika långt från de öfver
vattenytan liggande svenska skären, Rödskären, som från det norska Svartskär
bland Tislarögruppen. Såsom ytterligare skäl för att detta varit
traktatens mening ville lotskaptenen framhålla, att traktaten säkerligen
ingåtts i ändamål att åstadkomma en naturlig och god gräns mellan de
båda länderna, hvilket icke blifvit fallet om gränslinjen dragits fram öfver
och tätt intill en mängd små holmar och skär, där hummerfisket lätt
gåfve anledning’ till tvister mellan fiskarena från de båda länderna. Då
därtill komme, att svenska fiskare till följd af gammal häfd fiskat så långt
norrut som vid Tislaröarna och Heja, samt Heja för icke fullt en mansålder
sedan af svenska fiskare ansåges tillhöra Sverige, äfvensom att samtliga
Grisbådarna, till hvilka hörde det med svensk konprick utmärkta
Sköttegrundet, enligt gammal häfd tillhört Sverige, kunde lotskaptenen för
sin del icke fatta, att de svenska kommitterade haft nöjaktig anledning
medgifva, det skäl förefunnits för de norska kommitterades tolkning af
traktaten rörande gränslinjens dragande från punkt XVIII. Såsom ett
ytterligare stöd för denna uppfattning anfördes, att å eu af de svenska
kommitterade antagligen icke känd och ej heller åberopad karta öfver
Göteborgs och Bohus län, utgifven år 1806 af S. G. Hermelin, riksgränsen
vore utlagd norr om Grisbådarna. Lotskaptenen hemställde därför,
att från punkt XIX i de svenska kommitterades förslag gränslinjen fortsattes
i samma riktning till en punkt, hvilkens läge bestämdes af följande
väl synliga och tydliga lång- och tvärmärken, nämligen:

Berget »Kosterbonden» öfverens med det västligaste af skären »Små
Drammarne» samt sydvästra udden af »Södra Hellsö» öfverens med »Höga
Rödskär» bland»Rödskären»;

och att från denna punkt gränslinjen droges i sistnämnda riktning
eller med sydvästra udden af »Södra Hellsö» öfverens med »Höga Rödskär»
till territorialgränsen.

Att denna gränslinje äfven lämpade sig bäst i förhållande till svenska
och norska kusternas hufvudriktningar, syntes tydligt vid betraktande
af det svenska sjökortet »Bohusbugten». Likaledes ville lotskaptenen
upplysa, att enligt meddelande af åtskilliga bland skärgårdsbefolkningen
samma gräns numera, med högst få undantagsfall, respekterades af de
båda ländernas fiskare.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 130. 19

För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånigt Wrwtf
utlåtande den 15 mars 1898 anfört: dmldeparte Den

regel vid uppdragandet af gränser i vattendrag, mellan land- merdet yttskap,
län och byar, att gränslinjen droges i midten, där vattnet vanligen Itatsrådsvore
djupast, vore i ännu högre grad tillämplig vid uppdragandet af^o^Ao^
gränslinje uti hafvet mellan två riken, då de olägenheter, som alltid måste (forte.),
uppkomma därigenom, att en holme eller dess naturliga fortsättning af utlåtande
undervattensskär delades mellan två riken, i görligaste måtto därigenom
undvekes. Denna omständighet hade de svenska och i ännu högre grad fällnings■-de norska kommissarierna förbisett, då de föreslagit, att gränsen. skulle
dragas från punkt XVIII i raka linjer ut i hafvet, hvarigenom enligt det och Bohus
norska förslaget gränsen skulle gå midt öfver de till Nordkoster hörande länsmå
öarna Stenbrottet och Båtshaken samt söder om Grisbådarna och enligt
det svenska förslaget söder om det så kallade Sköttegrundet. Då af de
hållna förhören med önskvärd tydlighet framginge, icke blott att de norr
om Kosteröarna belägna skären Stenbrottet och Rödskärs Nordgrund utgjorde
eu naturlig fortsättning af nämnda svenska Öar, utan äfven att
såväl sistnämnda skär som Grisbådarna och dess naturliga fortsättning
Sköttegrundet sedan urminnes tider på grund af häfd brukats af svenska
fiskare, syntes redan däraf svenska statens äganderätt till samtliga förenämnda
öar och skär tillfullo ådagalagd; men då svenska lotsverket efter
uppdrag af Kungl. Maj:t låtit å Sköttegrundet och Grisbådarna uppsätta
sjömärken utan att någon protest däremot från norsk sida försports, syntes
hvarje tvifvel om nämnda grunds egenskap af svenskt vara undaröjdt.

Förutom förenämnda af lotskaptenen åberopade, år 1806 utgifna karta
utmärkte äfven två från krigsarkivet bekomna kartor, nämligen Moransons
»Recognosceringen längs norska gränsen 1774 och 1775» samt eu »på
Kungl. Maj:ts allernådigaste befallning» åren 1803 och 1804 utgifven öfver
Bohusläns och Norra Hallands skärgård, inlopp och hamnar, tydligt, att
riksgränsen då ansågs gå norr om Stenbrottet, Rödskären och Grisbådarna.

Genom gränsens dragande norr om Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund och
Sköttegrundet syntes det norska intresset icke på minsta sätt blifva lidande,
då utredt vore, att svenska fiskare enligt häfdvunnet bruk bedrifvit fiske
icke blott vid nämnda öar och skär utan äfven vid den norr därom
liggande ögruppen Heja. Visserligen hade norska fiskare emellanåt
bedrifvit fiske vid de nordligaste Kosteröarna och Grisbådarna, men af
denna anledning kunde nämnda skär icke anses som norska lika litet som
af den omständighet, att svenska fiskare utöfvat sitt yrke vid Tislaröarna,
kunde dragas den slutsats, att sistnämnda öar vore svenska. Mest naturligt
vore, att gränsen framginge genom den djupa segelränna, som sträckte

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 130.

sig norr om förenämnda tre grand (Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund och
Sköttegrundet), och hvilken af naturen själf syntes ägnad att utgöra gräns
mellan de förenade rikena. Det skulle vara i högsta måtto beklagligt,
om genom en gränsreglering något eller några af de områden, som i allmänna
folkmedvetandet af ålder ansetts och fortfarande ansåges såsom
svenska, kornme att öfvergå till Norge och en stor del af norra Bohusläns
fiskarbefolkning därigenom lede intrång i den näring, som de själfva och
deras förfäder fått ostördt utöfva. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge alltså, att den af de norska kommissarierna föreslagna sträckningen
af riksgränsen saknade all rättslig grund och att äfven den af de svenska
kommissarierna föreslagna riktningen så till vida vore oriktig, som genom
densamma Sköttegrundet skulle komma att tillhöra Norge, samt att någon
lämpligare och rättvisare sträckning af gränsen icke gåfves än den af lotskaptenen
föreslagna.

chefen3 för Till följd af nådig remiss har jämväl lotsstyrelsen den 20 mars

civildeparte- 1900 yttrat sig i ärendet; och anför denna styrelse:

''Vand t''U Under den 14 augusti 1895 aflat norske fyrdirektören till lotsstyrelsen

statsråds- en skrifvelse af innehåll, att från sjömansföreningar och enskilda ofta injproiWfcottet
komme klagomål, att Grisbådarna och Persgrunden fortfarande till stor
1904 (forte.'')S fara för sjöfarten vore utan märken. Man önskade därstädes fyrskepp
Utlåtande eller ljudboj ar. Hvad Grisbådarna beträffade syntes det vara tvifvelaktigt
^vilsen3'' 0111 c^e låge på norskt eller svenskt territorium. Fråga framställdes nu,
huru man från svensk sida betraktade denna sak, om därifrån kunde
väntas förfogande till grundens förseende med behöfliga varningstecken
eller, i motsatt fall, om det skulle uppställas någon invändning emot, att
man från norsk sida antoge sig saken. Persgrundet låge ju otvifvelakt
på svenskt territorium, så att saken så till vida icke vidkomme det norska
fyrväsendet, men då framställningarna om nödvändigheten af att något
gjordes till sjöfartens betryggande för detta grund, i regeln adresserades
till den norska myndigheten, anhölle fyrdirektören om upplysning, huruvida
det kunde väntas, att den svenska administrationen ville taga sig
af saken.

Till svar härå yttrade lotsstyrelsen i skrifvelse den 30 september
1895, bland annat, beträffande Grisbådarna, att på den enda äldre tillförlitliga
svenska karta, å hvilken gränslinjen funnes utlagd så långt ut i
sjön, gränsen vore dragen norr om Grisbådarna, till följd hvaraf dessa
,grund måste anses ligga inom svenskt territorium samt lotsstyrelsen följaktligen
böra vid dem anordna något varningsmärke, men att, då utläggandet
afl ett fyrskepp vore förenadt med högst betydande kostnader så

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 130.

val vid första anskaffningen, som vid årliga underhållet, grundens utmärkande
genom ett sådant för den närmare framtiden icke torde kunna ifrågakomma.

Sedan Kungl. Maj:t därefter uppå lotsstyrelsens underdåniga framställning
den 22 maj 1896 anvisat behöfliga medel till, bland annat, erforderlig
utprickning af Grisbådarna, blef detta grundflak — däruti inbegripet
den del däraf som kallades Sköttegrundet — under år 1896 utmärkt
medelst 5 järnkonprickar, hvarför anskaffningskostnaden uppgick till omkring
6,000 kronor, och den verkställda utprickningen bragtes genom
kungörelse till hela den sjöfartsidkande allmänhetens äfvensom till vederbörande
norska myndigheters och främmande nationers kännedom, utan
att någon som helst invändning mot svenska kronans rätt att sålunda förfoga
hvarken då eller sedermera från norsk sida låtit sig afhöra, försåvidt
icke såsom ett försök i denna riktning finge betraktas den från norsk sida
helt nyligen vidtagna åtgärd att, utan att därom på förhand underrätta
lotsstyrelsen, väster om Grisbådarna utlägga en ljudboj, hvars geografiska
läge under februari månad 1900 uppgifvits vara Lat. 58° 54'' 25" tf,
bong. 10° 47’ 55" O Grw, eller, om territorialgränsen i analogi med nådiga
kungörelsen den 5 maj 1871 ansåges ligga 4 nautiska minuter till sjöss
från de yttersta öfvervattenskären, här lieja och Västra Klöf ningen, strax
innanför (öster om) nämnda gräns och icke obetydligt söder om den gränslinje
mellan de båda länderna, som af de svenska kommissarierna förslagsvis''
uppdraga. På grund af hvad sålunda i detta ärende förekommit
vore lotsstyrelsen fortfarande af den mening styrelsen år 1895 uttalade,
att hela grundflaket Grisbådarna, däri det så kallade Sköttegrundet inbegripet,
måste anses ligga inom svenskt territorium och gränsen alltså
dragas på det sätt lotskaptenen i Göteborg föreslagit».

Sedan föredraganden sålunda lämnat ofvanintagna redogörelse för hvad ^eparteuti
ifrågavarande tvistefråga förekommit, hemställde han, att densamma fens an.
måtte afgöras genom skiljedom samt att förty Kung]. Maj:t måtte föreslå förande.
Riksdagen medgifva, att frågan om sträckningen af sjögränsen mellan
Sverige och Norge från omförmälda punkt XVIII ut i hafvet, så långt
territorialgränsen går, måtte hänskjutas till en särskild skiljedomstol, sammansatt
af två från hvartdera riket utsedda skiljemän samt en ordförande,
hvilken, därest de fyra skiljemännen ej kunde ena sig, borde på anmodan
af Hans Maj:t Konungen utses af ett främmande statsöfverhufvud. I enlighet
med denna hemställan afläts äfven proposition i ämnet till Riksdagen.

Likartad framställning gjordes till det norska stortinget.

I skrifvelse den 17 maj 1904 förklarade sig Riksdagen för sin del
icke vilja motsätta sig, att i det föreliggande fallet ett skiljedomsförfarande

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

ägde rum, men ansåge sig Riksdagen på närmare anförda skäl icke
kunna godkänna grunderna för den ifrågasatta skiljedomstolens sammansättning.

På grund häraf gjorde norska stortinget, där ärendet förekom till
behandling först efter det Riksdagen fattat sitt beslut, endast det uttalande
att saken under förhandenvarande omständigheter icke gåfve anledning till
något beslut från stortingets sida.

Sedan sålunda det år 1904 väckta förslaget förfallit, har förevarande
tvistefråga alltjämt förblifvit olöst. Den inbegreps ej heller bland de frågor,
som enligt 1905 års första urtima riksdags beslut skulle vara föremål för
de sedermera samma år i Karlstad förda förhandlingarna.

För att erhålla ytterligare utredning af denna gränsfråga hafva arkivforskningar
anställts samt förhör med befolkningen i de till ifrågavarande
farvatten gränsande delar af riket hållits. Sedan dessa förberedande undersökningar
blifvit slutförda, anser jag tidpunkten vara inne för en slutgiltig
lösning af tvistefrågan. Det lärer nämligen vara uppenbart, att frågan icke
alltjämt bör lämnas öppen. Under §akerna,s nuvarande tillstånd kunna slitningar
mellan fiskebefolkningen i angränsande distrikt svårligen helt och hållet
undvikas, hvarjämte osäkerheten om gränsens rätta sträckning äfven förhindrar
denna befolkning att tillfullo utnyttja det icke obetydliga hummerfisket
i de stridiga farvattnena.

Fn fråga sådan som den nu förevarande torde svårligen kunna lösas
på annan väg än genom anlitande af skiljedom. Denna utväg har äfven
år 1904 af Riksdagen i princip godkänts.

För att på denna grund uppnå en lösning hafva äfven under senare
tid jämlikt därom af Eders Kungl. Maj:t gifvet nådigt bemyndigande underhandlingar
förts med den norska regeringen; och har därvid enighet å
ömse sidor uppnåtts såväl rörande frågans hänskjutande till skiljedom som
äfven hvad därmed i öfrigt står i samband. Hvad sålunda öfverenskommits
har sammanfattats i ett detta protokoll bilagdt förslag (bil. 2) till konvention
om hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del af sjögränsen mellan
Sverige och Norge.

Enligt detta förslag skall förevarande tvistefråga hänskjuta» till
en skiljedomstol bestående af en ordförande, som icke är någondera
landets undersåte eller bosatt i någotdera landet, samt af två andra ledamöter,
en svensk och en norsk.

De båda sistnämnda ledamöterna skola hvar för sig utses af de båda
rikena, hvaremot Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna under
förutsättning af Hennes Majestäts samtycke härtill skulle utse ordföranden.
Dock förbehålla sig parterna att, i händelse de därom kunna enas, genom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

23

en särskild öfverenskommelse utse vare sig blott ordföranden eller skiljedomstolens
samtliga ledamöter.

Skiljedomstolens uppgift skall enligt artikel 2 vara att enligt i artikel 3
närmare angifna grunder fastställa gränslinje i vattnen från punkt XVIII
å ofvanberörda karta ut i hafvet intill territorialgränsen. Det står således
hvardera parten fritt att oberoende af de gränslinjer, som vid den år 1897
företagna undersökning föreslogos af kommissarierna, framställa de anspråk,
hvartill den anser sig äga befogenhet, dock med den inskränkning att
ytterlinjerna för det område, som genom parternas yrkande kan göras till
föremål för tvist, icke må dragas så att däraf omfattas öar, holmar och skär,
som ej ständigt öfversköljas af vattnet.

För att icke störande ingripa i nu rådande förhållanden samt för
att lämna fiskebefolkningen lämplig tid att anpassa sig efter det förändrade
läge, som kan uppstå genom gränsens definitiva reglering, föreskrifves i
artikel 4, att fiske i viss närmare angifven omfattning skall inom det område,
som enligt artikel 2 kan vara föremål för tvist, kunna idkas af hvartdera
rikets undersåtar intill utgången af tredje kalenderåret efter det
domstolens utslag fallit.

Artikel 5 behandlar frågan om fyrbelysning vid Grisebådarne.
I detta sammanhang ber jag att få erinra därom, hurusom i en vid 1904
års Riksdag med föranledande af ofvanberörda nådiga proposition i ämnet
afgifven motion föreslogs, att Riksdagen måtte besluta, att, för såvidt ett
fyrskepp vid Grisebådarne framdeles ansåges behöfligt, detta måtte bekostas
af det rike, som finge sig äganderätten öfver grundet tillerkänd. Motionären
utgick därvid från den uppfattning, att därest vid en blifvande skiljedom
Grisebådarne i enlighet med den gränslinje, som från norsk sida förfäktats,
komme att tillhöra Norge, fara förelåge, med hänsyn till platsen, hvarå det
af Sverige sedan några år vid Grisebådarne utlagda fyrskepp befunne sig,
för att Sverige fortfarande blefve tvunget att underhålla detsamma.

Statsutskottet, som behandlade denna motion, först efter det Riksdagen
fattat beslut i hufvudfrågan, yttrade med anledning af densamma
att utskottet hölle före, att huru än sjögränsen mellan Sverige och Norge
komme att regleras, ett fyrskepp i hvarje fall borde fortfarande vara förlagdt
i närheten af Grisbådarne; och ansåge utskottet det själffallet, att
omsorgen om en sådan anordning borde åligga den stat, till hvilken
grundet hörde. På grund af det läge, hvari emellertid gränsregleringsfrågan
kommit, ansåg utskottet icke något beslut af Riksdagen i det af
motionären angifna syfte vara erforderligt. I enlighet med utskottets
hemställan beslöt äfven Riksdagen, att ifrågavarande motion icke skulle föranleda
till någon dess åtgärd.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Genom affattningen af artikel 5, i hvilken uttryckligen stadgats, att
det rike, på hvars sida om den blifvande gränslinjen Grisebådarne är beläget,
icke gent emot det andra riket äger något anspråk på deltagande i
kostnad för fyrskepp eller liknande anordningar på eller i närheten af
nämnda grund, har den af motionären befarade möjligheten uteslutits.
För öfrig! torde bemärkas, att något egentligt behof af fyrbelysnings anordnande
å eller bredvid grundet knappast förefinnes för enbart den svenska
sjöfarten.

Det har icke ansetts nödigt stadga förpliktelse för det rike, grundet
kommer att tillhöra, att sörja för fyrbelysnings anordnande. Påtagligen
ligger det i hvarje rikes intresse att härvidlag själfmant uppfylla sina
skyldigheter.

Beträffande ofvanberörda af Sverige utlagda fyrskepp har öfverenskommits,
att detsamma skall enligt nu ifrågavarande artikel bibehållas å
sin plats intill utgången af den i artikel 4 omförmälda öfvergångstid.

Öfriga artiklar beröra hufvudsakligen föreskrifter i afseende å proceduren
inför domstolen, därvid särskild! må framhållas, att de bestämmelser,
som innefattas i art. 62—85 af den på andra fredskonferensen i
Haag 1907 antagna reviderade konvention för afgörande på fredlig väg af
internationella tvister, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Då denna konvention ännu icke af Sverige tillträdfs och således icke finnes
i offentligt tryck tillgänglig, torde en öfversättning af ofvannämnda paragrafer
i densamma få bifogas detta protokoll (bil. 8).

Efter att hafva uppläst ifrågavarande konvention, sådan den finnes
detta protokoll bilagd, hemställde herr ministern i underdånighet dels, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt honom att på diplomatisk väg inhämta,
huruvida Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna vore, på sätt i
artikel 1 vore förutsedt, villig att eventuellt utse ordförande i skiljedomstolen,
dels ock att under förutsättning af Hennes Majestät Drottningens
samtycke härtill Kungl. Maj:t måtte med godkännande af förevarande konvention
bemyndiga ministern att gemensamt med härvarande norske minister
underteckna densamma; och skulle för denna händelse fullmakt i vanlig
ordning för ministern utfärdas.

Till denna hemställan, däri statsrådets öfriga närvarande
ledamöter förenade sig, behagade Hans Maj:t
Konungen lämna nådigt bifall.

Ur protokollet:

Wollmar Boström.

25

Bil. 1

utv&hé

tt omkerö dkolleiv
STtjelyfru

ilaadfriben

Värde. lS

Skall''

&\ lS

• - luvrbtvh

Vaner

tf tätört q k tim,

^O-skj.

• [t

Kalkeboerne

a

Sponviken

Slaräavtk

Varder /

Sfcjel sbuoeten

Ikr*tÖ

Sltiutrhl.

*!■ va?-

" odden
'' Värde

[>v> «> ilwipLrttwtdfcr:

äöbtefo SB.

AfartJeru/é ■ ^

25 i7

Höfter*

W Triad

YJ/t 7 .

StdtfrrJt

A’:./’- Jtf

-inuren

Atncvtfmi

C Home

ivd.a

Kyytett

Rigeneskf.

Hubtervilt

■dfäkhefikefc

*Äfkc* tariff''.

äktgxökcn r

■f/hnl,.

0KaaIJd,

Markmto

(i lo ra ket/

TebnJir

Varde

iXie^iKttd

T<imrlm«kcn

KoraheiVti

JJImium

Ib rån

j ,40kiil/rut''

ii2b''n

Lofod,

lärd

rå t Vi

1<Ijy BimtrutuJené^ *

V*

&.r''™A 1

mM, / W
:r<A\V« :: |

T^jIsVabnfhi

Si kbrygiii

\& Hot tu''

Tam<jifr]w<jcn.

''^kV.

,./ 9

rV

,/i- ■■-.''■

L/ul99&V 1

'' VeÅest

rSh

%sF».

Kr&ahoQrn

Itit!ting#h mrn

pif-v

JkJa/Jp

Skyttebbcn

Sicter

^ Killa,

iV/ufavail

Hatjcjkflu

^Jbxjest&i

•;;\ NXygt f.-m.TVri

.Shaanhl,

$&au?rkrr

Hörnlunden

6.9^22''

Itmnrvtk

Horni/v

•&. Heathl.

2%2i''

$1;fast ntiu)k

rf "i

i. rf 7 a r >

Slöhet^

A Jo e p

O&ecUfctei

Viltet

liaabu. * 5

iVame

Sranekil

Tesehl Jfr,..

i L£&

tf /<*is§£W.

<ne n

Lygt. f aa.Fm
syiui6''

bnatehl.

Htxhhr.

KSd/i.fy

Koster

St ange slej aer

Ä?W''rV5WfyVrr

om»]

Kultorp

il X <■> r <1 r c .

V Twt>.''J,:

ta \ i

Tärde

liaJpfccn .*«
Hclle-ei&len

$kti iyedrtfeit

m/W:

wl.i

3red -

wyc- u

o” wagmirbugtm

6 n

me a

dryg narri ».y Jj;

so is fri;

S a n tl ö

Vard»

IKvcrtuthj.

Kem ven

v aquarell
(Stcrralcglcn.)

K&7uroedét

Gattrme

■Vfat et r.vrt/rS] ^

K I R K K Ö

jr: S mull*

C+ jfV/frrrn rf

f ,51i
%7*u bifall

Hyalfa

I nt:Kv.

GV k Treettervpne

Vagmn''h*>i‘ift>Ti

iTyltesh.

Ho dal

STROMSTAD

fljtflpeg i; 3/

VtlfttiL.

J/rlt f l'' i.lt.e/n.

txr aviiiTi ^sii iiå

fiftirsTutTm,

dgruSaFägi

/ Zs '' .-X7

lnt.hv.r7

J}(''h''7iolrrt\

Uycimrul

;Röelt

So.tidt''i It ert

STOCKHOLM 1891

WttägiaxanrL:

Skala 1

.Sand o

I>jnp cuvh. lirVj d_o:r 1 xuet>i‘.

\Knkh,

L a u e

PPj;

* Dynt1

Jferfdlstatt/rr

Gr&Jt eri&ltdlutt ■

SiutriJitik.

W.L fluor''pir/

Kotte

JGcwibiuikes vifeen

l:Art g roti

E K I Ij

äaji. Str^lj

H K RF Öl

fSt. jer

Bocne.

.edtsu/ufaho ten.

<^) Sccmson,

Kollrn.

| V.i sbuskj tfa/'' Kl

«38’ VogéUdrufen.

JC.K7L

KoUekrakene

le< ''ktruiieislUitm

JO -åJämlik-.

f\)U7tsk

Kompassens xuisövisning 1907 vill Kosrtvr 10-i V aftaga- v./>. .7 årligen.
Siffror t meter fyr utmärka fyrtjusets höjd- öli''er oattenytxub.
Härskt område TCtarbetadt eller norska sjökort.

x\jfoses7c.

Oruokrtille

i* Sfi..
KjäUh

! Flatvefaille

rMören

S/rTJTuVla

Tfattav

AJneboene

Tjurholm

T^arh.,

Tisle

Kusk

Ko lja/ iJc>6>'' k tog t

r #

''o ( tlbörsh

1.8& O

Heja, Kl Khrtslutr, Jd-. I
Klöfhiji/jarne. A7,

TJrrhi/ltn . 2 Fvrttt -

Sx ''arts kär, Kl.

Skrala

xvin

^ynuppaj.

Tämestef& /£

C^2

Tjuhhs. k.rioftfutr,

• fo{

At/ölsA''^,

f 4icO

tJlÖrerere

''<*(£>$ Stör*#''

''iböa.

rte slip

■HösTok

1?

/, illerihltOs

** it
GråsJKctrren ■8»

Klippa,Kl Svängen,, fyr Ram slem, Stoj. Af derpå lina,.Kl. flisig Kalf] Kl

KiiUnik

tr> Kisekrak

''*

QS.e

t Rättvis f/u

Kaltviksl/ery

N.Hell

filffv.ndeki

GnaaJtenni \

K .''V kei^iij^en

''Sten knotter

57.1 .lvu

Sel åder tory*

•ut tVr

26 Bigesten. Internar.

S.Hellso

*£y//t/t/.n n />

71 ösftärs N/gr• md

Karl».

Hr/ai/rnmlen

75 SkoTtuujerösa

Matfh

. „ - to k

Tfolskan •eu

Koster sten ®

’ <y>.0 :t

lFe/elille ne

r it *.

o skären to

tf) SKj

■''olik,

i.» tf o

S.Xt&u^ö

Troll''/i..

Za

■ 26 1*0
tlolmpTiiiri

Nöt halm

STKOMSTAD

.• ls svsr

Jjiisoslc

K/llingsh

Flat skiVr

Au-elh rottet

\ BätsTuikcn

Zti t 6
Jinmh.

iilid

Klä/Tillit

• tv 35

t,x& StormJiatt

Sflira ränteri

JflOl/r/t

r]Nv!

Jöfhingspr ®/,n \

Hösdfinna

ify 3yQ Segel* 01 -get

JlalsÖrht

lfa Merit*/In 7.11

J.nrjnh

öselter

Svirrts7fiii -en

/.esk

ko brinn

ons-7i

,V törne

. ... iso

53 ’ • • KcMgr-und

hinn funt

Jjlltl/Ntfi
loi/i-rofyc
71 lötejro / jen

fiolkorf u7c n

.Lilili

i*>\K (triadin''

Bly skär

3Q

3;tö Ö<n

fal''(Mbogen''

Små Jtrartirnnr

o4#

S farled

B ämna

Röriiunifftu

71 apel ■.

Halt* ir kil {

$ :£x$:Bo?i nirufslniren

■linbär,.. 6,-(

Staf halm

K det

V « 1 <>

*r»

o o

rar/Tei

K älilili nc,a Vi»

/,mq l/qy /fanues/rr:

Kaltliolui .

Stare

X.hv.

12 Id/riäsker/l

drumla, k luft

l.xSaltgi

''itrwUu Kno l/n

Apple rik

11 O

Inkarskär

Kors/i

Italien

Sval isV.iir Kl fy. ^

''V. 16

SoTthdlrnsk.

V o Hd TJfy

t f g&Bassar/te
‘ é tf 13 €d,&
lytt*

Styr st»

Inkarsk

fjätter

Het grunda Q8

Ilo kr

Atattesbrott

!"> a f t ö

Slyrso Hamn

Kc ister h( milt* 11

Bil ■stermbugt

.HaTbrJarra,

Bly turen

iiTrxrn |g| LS (

Nord roster

Braithohn

Bumuekil

Generalstabens LiTOGRAFis?CAANSTALT

■

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

27

Konvention om hänskjutande till skiljedom af frågor om viss
del af sjögränsen mellan Sverige och Norge. (Bil. 2.)

Utdrag af den å 2:dra fredskonferensen i Haag år 1907
beslutade konvention för afgörande på fredlig väg af mellanfolkliga
tvister (Artiklarna 62—85; bil. 3).

(Öfversättning.)

Artikel 62.

Parterna äro berättigade att utse särskilda ombud hos rätten med
uppdrag att tjäna som mellanhand mellan dem och rätten.

De hafva därjämte rätt att uppdraga bevakandet af sina rättigheter
och intressen inför rätten åt därtill af dem utsedde rådgifvare eller sakförare.

Medlemmarna af den permanenta domstolen kunna icke uppträda
såsom ombud, rådgifvare eller sakförare utom för den makt, hvilken utnämnt
dem till medlemmar af domstolen.

Artikel 63.

Skiljedomsproceduren omfattar såsom allmän regel två särskilda
afdelningar: den skriftliga förundersökningen och hufvudförhandlingen.

Den skriftliga förundersökningen består däri, att de respektive ombuden
meddela rättens medlemmar och motparten inlagor, genmälen och
om så erfordras repliker; parterna skola därvid foga alla handlingar och
aktstycken, hvilka i saken åberopas. Detta meddelande skall ske direkt
eller genom förmedling af den internationella byrån i den ordning och
med iakttagande af de tidsbestämningar, som bestämts uti skiljedomsaftalet.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 101 Höft.

4

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

De tidsfrister, som bestämts uti skiljedomsaftalet, kunna förlängas
antingen genom af parterna träffad gemensam öfverenskommelse eller af
rätten, då den anser sådant nödvändigt för att komma till ett rättvist
afgörande.

Hufvudförhandlingen består i den muntliga utvecklingen inför rätten
af parternas bevis.

Artikel 64.

Hvarje af den ena parten framlagdt aktstycke skall i styrkt afskrift
delgifvas den andra parten.

Artikel 65.

Såvida icke särskilda omständigheter förefinnas, skall rätten först
sammanträda efter afslutandet af förundersökningen.

Artikel 66.

Hufvudförhandlingen ledes af ordföranden.

Den är offentlig endast i fall rätten med parternas samtycke så
beslutar.

Förhandlingarna upptecknas i protokoll, som föras af sekreterare, utsedda
af ordföranden. Dessa protokoll undertecknas af ordföranden och
af en af sekreterarne; endast dessa protokoll äro autentiska.

Artikel 67.

Sedan förundersökningen afslutats, kan rätten från förhandlingen
utesluta alla nya aktstycken eller handlingar, som en af parterna skulle
önska framlägga utan den andras samtycke.

Artikel 68.

Det står rätten fritt att taga under öfvervägande de nya aktstycken
eller handlingar, på hvilka parternas ombud eller rådgifvare måtte fästa
dess uppmärksamhet.

1 sådant fall kan rätten fordra dessa aktstyckens eller handlingars
framläggande, dock under förpliktelse för rätten att lämna motparten del
af desamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Artikel 69.

29

Dessutom kan rätten utaf parternas ombud fordra framläggandet af
de aktstycken och begära de förklaringar, som den finner behöfliga. I
händelse af vägran tager rätten detta till protokollet.

Artikel 70.

Parternas ombud och rådgifvare äro berättigade att inför rätten
muntligen framställa alla de bevis, som de anse tjänliga för försvaret af
sin sak.

Artikel 71.

De äga rätt att framställa invändningar och väcka nya frågor. Rättens
beslut med hänsyn till sådana punkter äro slutliga och kunna ej
gifva anledning till någon ytterligare förhandling.

Artikel 72.

Rättens medlemmar äro berättigade att ställa frågor till parternas
ombud och rådgifvare och att af dem begära upplysningar angående
tvifvelaktiga punkter.

Hvarken de frågor, som ställts, eller de anmärkningar, som gjorts
af rättens medlemmar under förhandlingarnas lopp, kunna betraktas som
uttryck för åsikter, som hysas af rätten i dess helhet eller af dess särskilda
medlemmar.

Artikel 73.

Rätten är befogad att afgöra frågan angående sin egen kompetens
genom att tolka kompromissen äfvensom andra aftal, som kunna i saken
åberopas, samt genom att tillämpa den internationella rättens grundsatser.

Artikel 74.

Rätten äger fastställa processuella föreskrifter för ledningen af förfarandet,
bestämma de former, den ordning och de frister, inom hvilka
hvar part har att framställa sina slutpåståenden, äfvensom anordna alla
de formaliteter, som bevisningens upptagande påkallar.

30

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Artikel 75.

Parterna förplikta sig att i så vidsträckt omfång som möjligt förse
rätten med alla de hjälpmedel, som äro nödvändiga för tvistens afgörande.

Artikel 76.

För alla de tillkännagifvanden, som rätten kan hafva att förmedla
å en tredje makts område, skall rätten hänvända sig omedelbart till detta
lands regering. Samma förfaringssätt skall iakttagas, när det är fråga att
upptaga olika slag af bevis.

De framställningar, som i sådant hänseende göras, skola efterkommas
med de medel, hvaröfver den makt, som blifvit anmodad, enligt sin
inre lagstiftning förfogar. De kunna afslås blott om ifrågavarande makt
anser dem vara af beskaffenhet att kränka dess statsöfverhöghet eller medföra
fara för dess säkerhet.

Rätten skall jämväl alltid hafva befogenhet att påkalla den makts
mellankomst, å hvars område rätten har sitt säte.

Artikel 77.

Sedan parternas ombud och rådgifvare framlagt alla upplysningar
och bevis till stöd för sin sak, förklarar presidenten förhandlingarna vara
afslutade.

Artikel 78.

Rättens rådplägningar äga ram inom slutna dörrar och förblifva
hemliga.

Hvarje beslut fattas medelst röstöfvervikt bland rättens medlemmar.

Artikel 79.

Skiljedomen skall motiveras. Den skall angifva skiljedomarnes namn
samt undertecknas af ordföranden och protokollföraren eller den sekreterare,
som tjänstgör som sådan.

Artikel SO.

Skiljedomsutslaget uppläses vid offentligt sammanträde, därvid parternas
ombud och rådgifvare äro närvarande eller vederbörligen kallade.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 130.

Artikel 81.

31

Sedan ett skilj edomsutslag vederbörligen af kunnats och delgifvits
parternas ombud, är tvisten slutligen och utan möjlighet till vad afgjord.

Artikel 82.

Hvarje tvist, som kan uppstå mellan parterna, rörande tolkningen
eller verkställandet af utslaget skall i brist på motsatt bestämmelse underkastas
afgörande af den rätt, som afkunnat utslaget.

Artikel 83.

Parterna kunna uti kompromissen förbehålla sig att begära revision
af skiljedomsutslaget.

1 sådant fall skall, därest icke annan öfverenskommelse träffats,
framställningen härom göras hos den rätt, som fällt utslaget. Den kan
blott grundas på upptäckten af ett nytt faktum, så beskaffadt att det
skulle kunnat utöfva ett afgörande inflytande på domslutet och som, då
rättsförhandlingarna afslutades, var obekant för rätten själf och för den
part, som begärt revisionen.

Revisionsproceduren kan endast öppnas genom ett af rätten fattadt
beslut, däri uttryckligen fastställes befintligheten af det nya faktum och
detsamma tillerkännes de i föregående moment förutsatta egenskaper samt
på grund däraf förklaras, att framställningen kan upptagas.

Kompromissen fastställer den frist, inom hvilken begäran om revision
bör framställas.

Artikel 84.

Skiljedomsutslaget är bindande endast för de tvistande parterna.

När det gäller tolkning af en konvention, i hvilken andra makter
förutom de tvistande parterna tagit del, skola de senare i god tid underrätta
alla de makter, som undertecknat konventionen. En hvar af dessa
makter har rätt att uppträda som mellankommande part i förhandlingen.
Om en eller flera af dem hafva begagnat sig af denna rätt, är den tolkning
domen innehåller jämväl bindande emot dem.

Artikel 85.

Hvarje part bestrider sina egna utgifter samt en lika stor del af
rättens kostnader som hvarje annan part -

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 101 Höft.

5