Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

1

N:o 112.

Kwngl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om skogsaccis; gifven Stockholms slott den 20
mars 1908.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om skogsaccis.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kunglig nåd och ynnest städse väl bevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. (No 112.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

Förslag

till

lag om skogsaccts.

1 kap.

Allmänna grunder för skogsaccis och om användning
af skogsaccismedel.

1 §■

För afverkadt virke skall till den kommun, där skogen är belägen, i
den ordning, här nedan sägs, i allmänhet erläggas en afgift, benämnd

skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknadt för etthundra kronor af virkets taxerade
värde, med hälften af det belopp, hvilket under det år, taxeringen sker,
på grund af kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres
blom kommunen för tio fyrkar eller hel bevillningskrona, dock icke med
mera än två för hundra af det taxerade värdet.

Om något år utskylder, som i föregående stycke omförmälas, icke
inom kommunen utgöras, utgår således ej heller skogsaccis.

2 §.

Till kommunen inflytande skogsaccismedel skola, i den mån desamma
icke, enligt hvad i 3 § sägs, under nästföljande år komma till användning,
afsättas till en särskild fond, kallad skogsaccisfonden, hvilken förvaltas
af kommunalnämnden.

Räntor, som upplöpa å fondens medel, tillgodoföras fonden.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

3 §•

Kommunalnämnden åligger att hvarje år i sammanhang med uppgörandet
af inkomstförslaget för kommunen beräkna skogsaccisfondens behållning
vid nästföljande års början, där sådan fond finnes, och den på
grund af löpande årets taxering utgående skogsaccisen.

Af sålunda tillgängliga medel må enligt kommunalstämmans beslut
såsom tillskott till täckande af sådana utgifter för nästföljande år för kommunala
och kyrkliga ändamål, till hvilka enligt gällande kommunalförfattningar
medel eljes skulle beredas genom utdebitering på samtliga skattskyldiga,
användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för fyrk eller
bevillningskrona under nästföljande år kommer att med en fjärdedel understiga
utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona under löpande året.

Detta tillskott användes till bestridande af utgifter, som kommunalstämman
beslutat för det nästföljande året, i den mån tillskottet därtill
förslår. Skulle tillskottet vara större än som erfordras för täckande af
nämnda utgifter, skall öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering under det nästföljande året.

2 kap.

Om taxering till skogsaccis.

4 §■

Taxering till skogsaccis verkställes af kommunalnämnden samt har till
ändamål att genom uppskattning fastställa virkets skogsvärde eller det värde
å rot, virket efter ortens pris ägt, då det afverkades.

Taxeringen kan dock efter beslut af kommunalnämnden verkställas af
ordföranden jämte utsedda delegerade af nämnden; och gäller hvad i denna
lag stadgas om kommunalnämnden i sådant fall om dylik delegation.

5 §•

Taxeringen har till föremål:

a) virke, som under nästföregående år afverkats, där ej virket blifvit
användt för sådant ändamål, hvarom i 7 § förmäles, eller ock blifvit upplagdt
till användning för dylikt ändamål;

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 112.

b) virke, som varit upplagdt till användning för i 7 § omförnuildt
ändamål och af sådan anledning icke förut taxerats, men under nästföregående
år afyttrats annorledes än i samband med fastigheten eller eljes
af ägaren användts för annat ändamål än i 7 § sägs.

Yirket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det
blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas, samt, hvad
beträffar kolvirke, först då det blifvit rest eller lagdt till kolning eller
förts från skogen för att annorstädes kolas. Har virket, sedan det fällts
men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd som nu är sagd, sålts
eller eljes af annan förvärfvats, skall det dock anses hafva blifvit afverkadt,
när det såldes eller eljes af annan förvärfvades.

6 §.

Till virke hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, toppar och
annat affallsvirke, men ej stubbar, löf, näfver eller bark.''|_ §

7 §•

Virke, som användes för egendomens eller därmed sambrukad fastighets
behof af byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle, är ej föremål
för taxering, ej heller sådant virke, som användes för fullgörande af
egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet
eller som från allmän skog på grund af särskild föreskrift afgiftsfritt
utlämnas.

Virke, som från allmänningsskog kostnadsfritt till delägare i allmänningen
upplåtits för afverkning, skall i här ofvan nämnda fall så anses,
som om det afverkats å den egendom, för hvilken upplåtelsen skett.

8 §•

Befinnes vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, att
skogsvärdet samrnanlagdt icke uppgår till 100 kronor, skall det ej till
taxering upptagas.

I öfrig! iakttages vid taxeringen, att det för en hvar accisskyldig
sammanräknade skogsvärdet utföres i fulla tiotal kronor, så att Överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

5

3 kap.

Om hvem skyldighet åligger att erlägga skogsaccis.

9 §•

Skogsaccis erlägges

a) för virke, som taxerats enligt 5 § a), af afverkaren, och

b) för virke, som afses i 5 § b), af den, som med virket så förfarit,
att enligt samma lagrum accisplikt för virket inträdt.

Med afverkare förstås i denna lag den som, då virket fälles, äger förfoga
öfver virket; dock att, där annan äger rätt till affallsvirket, denne
skall anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.

4 kap.

Om uppgifter till ledning vid taxeringen m. m.

10 §.

Skyldighet att på heder och samvete afgifva deklaration till ledning
vid taxeringen åligger en hvar accispliktig för virke, som han under
nästföregående året inom kommunen afverkat, i den mån virket ej användts
för ändamål, som i 7 § omförmäles, eller ock blifvit upplagdt till användning
för sådant ändamål; så ock för förut ej taxeradt virke, hvarmed han
under nästföregående år så förfarit, att accisplikt enligt 5 § b) för virket
inträdt.

11 §.

Deklaration skall i enlighet med fastställdt formulär skriftligen afgifvas
och innehålla uppgift om skogens beteckning och läge samt, hvad
angår timmer, om stycketal och kubikmassa i fast mått och, beträffande
öfriga virkesslag, om kubikmassa i fast eller löst mått, dock att hvad angår
flottgods stycketal tillika alltid skall uppgifvas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

Möter i särskild fall svårighet att uppgifva kubikmassa, må deklarationen
i stället upptaga stycketal och dimensioner; dock vare sådant ej
medgifvet för den, som yrkesmässigt drifver trävarurörelse.

Uppgiftspliktig vare obetaget ej mindre att föreslå det skogsvärde, hvartill
han anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas, än äfven att lämna
alla sådana upplysningar, som han anser tjäna till ledning vid hans taxering.

12 §.

Den, som kolat under nästföregående år afverkadt virke, må, om han
hellre vill, i sin deklaration angifva, i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden af de kol, som vid kolningen erhållits. Hvad sålunda är sagdt,
gäller dock ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för att annorstädes
kolas.

13 §.

Uträkningen af kubikmassa, där sådan i deklarationen uppgifves, bör ske:
för timmer: efter toppmått eller mått på midten i enlighet med den
metod, som användts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på midten; samt
för grufstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast
eller löst, som blifvit användt vid mätningen;

börande i deklarationen tillika angifvas det mått, som sålunda i
hvarje särskildt fall användts.

14 §.

Till ytterligare ledning vid taxeringen vare vederbörande skyldig att
på anmaning af ordföranden i kommunalnämnden aflämna afverkningsjournaler,
tumlistor eller andra handlingar, som anses vara af betydelse för
taxeringen.

Dessa handlingar böra, om vederbörande därom gjort framställning, af
ordföranden i rekommenderadt bref med allmänna posten återsändas senast
fjorton dagar efter det de till honom inkommit.

15 §.

Skyldighet att afgifva deklaration åligger för omyndig förmyndaren, för
sådan frånvarande, för hvilken god man af domstol förordnats, gode man -

7

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

nen för hvad han har under sin förvaltning, samt för oskiftadt stärbhus
den som i boet sitter, ehvad han är delägare eller syssloman.

För annan än enskild person och oskiftadt stärbhus åligger uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud; dock
att beträffande statens skogar och sådana boställsskogar, öfver hvilkas afkastning
boställshafvaren icke äger att fritt förfoga, deklaration afgifves af
vederbörande jägmästare.

16 §.

En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af sin uppgiftsskyldighet
eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant ändamål
hänvända sig till ordföranden i vederbörande kommunalnämnd, hos hvilken
jämväl deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas.

17 §.

Deklaration skall före den I april aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.

18 §.

1 mom. Har deklaration icke inom föreskrifven tid afgifvits eller
befinnes afgifven deklaration ofullständig, bör kommunalnämndens ordförande,
i händelse sådant pröfvas för taxeringen erforderligt, föranstalta därom, att
deklaration infordras samt att ofullständig deklaration fullständigas.

För sådant ändamål äger han anlita, därest den uppgiftsskyldige är
bosatt å landet, länsmannen i orten samt i Stockholm öfverståthållarämbetet
och i annan stad magistraten; och åligger det dessa myndigheter att
ofördröjligen mot bevis tillställa den uppgiftsskyldige anmaning att vid
äfventyr, som i 19 § sägs, inom åtta dagar efter anmaningens mottagande
fullgöra sin deklarationsplikt. Sådan anmaning skall, där infordrandet föranledts
af ofullständighet i aflämnad deklaration, jämväl innehålla underrättelse,
i hvithet afseende deklarationen befunnits ofullständig.

I fall, då det åligger offentlig tjänsteman att afgifva deklaration, må
kommunalnämndens ordförande för anmaningens verkställande anlita biträde
af Ivungl. Maj:ts befallningshafvande.

I enahanda ordning, som här ofvan nämnts, äger kommunalnämndens
ordförande förfara, då fråga är om infordrande af handling, hvarom i 14 §
förmäles.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

2 mom. Lämnar afgifven deklaration icke tillräcklig ledning för taxeringen,
må ytterligare upplysning infordras från den uppgiftspliktige. Sådan
upplysning kan muntligen afgifvas hos kommunalnämnden.

3 mom. Samtliga i detta kapitel omförmälda uppgifter äfvensom enligt
14 § infordrad handling må jämväl kunna på den uppgiftspliktiges
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas.

19 §.

Underlåter deklarationspliktig att inom föreskrifven tid afgifva deklaration,
må klagan öfver taxeringen af honom ej föras. År deklaration
därutinnan ofullständig, att virke, som bort upptagas, utelämnats, äge enahanda
påföljd rum i fråga om taxeringen för sådant virke.

Hörsammar ej deklarationspliktig, som underlåtit afgifva deklaration, anmaning
enligt 18 § att fullgöra sin deklarationsplikt, böte tio procent af den
skogsaccis, som varder honom påförd, dock minst fem kronor.

Åtlyder icke den, som afgifvit ofullständig deklaration, anmaning att
fullständiga densamma, vare förfallen till böter, svarande mot tio procent
af den skogsaccis, som belöper å värdet af det icke uppgifna virket, dock
minst fem kronor, och bafve därjämte förlorat rätten att klaga öfver taxeringen
jämväl i fråga om det uppgifna virket.

Hörsammar någon ej anmaning att förete handling, som i 14 § sägs,
vare han förlustig rätten att fullfölja talan i målet.

Gitter den uppgiftsskyldige visa giltig ursäkt för underlåtenheten eller
är fråga om virke, för hvilket staten är accispliktig, äge här stadgad påföljd
icke rum.

20 §.

Har någon, som ej är att hänföra till offentlig tjänsteman, i afgifven
deklaration mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande och därigenom
föranledt, att skogsvärde icke eller endast till någon del blifvit taxeradt,
höte från och med fyra till och med tio gånger det accisbelopp, som genom
det svikliga förfarandet undandragits kommunen, dock minst tjugufem kronor.

21 §.

Gör offentlig tjänsteman sig skyldig till underlåtenhet enligt 19 § eller
förbryter han sig på sätt i 20 § sägs, vare underkastad ansvar såsom för
annan förseelse i tjänsten.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 112.

9

22 §.

1 mom. Utan hinder af att deklaration uteblifvit och med rätt att
pröfva, i hvad mån deklaration är af beskaffenhet att böra läggas till grund
för taxeringen, äger kommunalnämnden att bestämma accispliktigs taxering.

2 mom. Följes icke af accispliktig lämnad uppgift vid hans taxering,
skola skälen därför tydligen angifvas genom anteckning i nämndens protokoll;
och skall tillika underrättelse i hvad mån afvikelse skett och om skälen
därför i rekommenderadt bref med allmänna posten den accispliktige under
.i deklarationen angifven adress kostnadsfritt, så fort ske kan, tillsändas.

5 kap.

Om eftertaxering.

23 §.

Har uppgiftsskyldig brustit i fullgörandet af sin deklarationsplikt eller
gjort sig skyldig till sådant svikligt förfarande, som i 20 § sägs, och
har däraf föranledts, att taxering till behörigt belopp icke kommit till
stånd, skall det år, då sådant varder för kommunalnämnden kändt, den
accispliktige eftertaxeras till det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxering
rätteligen bort ske. Har, då fråga uppstår om eftertaxering af enskild
accispliktig, denne aflidit, taxeras hans dödsbo; dock att sådan taxering
icke må ske senare än ett år efter utgången af det kalenderår, under hvilket
bouppteckning blifvit för registrering ingifven eller af vederbörande
domstol förrättad. Stärbhuset svare icke för accisbeloppet med mera än tillgångarna
i boet. Är boet skiftadt, taxeras delägare en hvar efter sin lott
i boet, men svare icke för accis till högre belopp, än hans lott i boet utgör.

Bih. till Biksd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Äfd. 86 Häft.

o

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

6 kap.

Om taxeringens förrättande samt om besvär.

24 §.

I början af hvarje år utfärdar kommunalnämnden i kommun, inom
hvilken taxering till skogsaccis kan antagas ifrågakomma, kungörelse
angående den förestående taxeringen. Uti denna kungörelse, hvilken
skall uppläsas från predikstolen och, där så lämpligen kan ske, införas i
tidning i orten, erinras vederbörande om skyldigheten att aflämna deklaration
samt om påföljden för uraktlåtenhet härutinnan, hvarjämte underrättelse
meddelas om tid och ställe för deklarationernas afrinnande äfvensom
därom att accispliktig, som önskar upplysning om beskaffenheten af honom
åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande, äger att för
sådant ändamål hänvända sig till kommunalnämndens ordförande.

Om något år af anledning, som i 1 § tredje stycket omförmäles,
skogsaccis icke skall utgå inom kommunen, skall kommunalnämnden i samma
ordning som ofvan nämnts kungöra, att uppgiftsskyldighet och taxering
under året icke äga rum.

25 §.

Kommunalnämndens ordförande, hvilken tillika är föredragande, åligger
särskildt:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt på begäran meddela
uppgiftspliktig erforderliga upplysningar rörande beskaffenheten af den
honom åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande;

b) att samla, ordna, numrera och granska de för taxeringen aflämnade
deklarationerna, vidtaga åtgärder för uteblifna uppgifters eller eljes erforderliga
handlingars införskaffande samt i öfrigt söka att inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att vid nämndens sammanträden tillhandahålla och meddela ledamöterna
alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och handlingar samt
efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar och framställningar, hvartill
han för en behörig taxering finner sig äga anledning;

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

d) att noga tillse, att till ledning för taxeringen aflämnade uppgifter
och handlingar, ehvad de afse pågående eller redan verkställd taxering,
icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana uppgifter
och handlingar, när de icke för taxering erfordras, böra under säkert lås
förvaras;

e) att i rekommenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan,
tillsända uppgiftsskyldig, hvilkens deklaration icke blifvit vid taxeringen
följd, underrättelse att och i hvad mån afvikelse skett och om skälen
därför;

/) att på begäran af uppgiftspliktig utan lösen meddela bevis om mottagande
af deklaration eller annan handling; samt

g) att afgifva förklaring öfver besvär angående taxering.

26 §.

Taxeringen skall, så fort ske kan, påbörjas och vara afslutad före
den 1 juni.

I fråga om tid för kommunalnämndens sammanträden samt om beslutmässighet,
tillkallande af suppleant, påföljd för uteblifvande från utsatt
sammanträde och omröstning skall i tillämpliga delar gälla hvad i förordningen
om kommunalstyrelse på landet är eller varder stadgadt; dock att,
om vid skiljaktiga meningar rösterna utfalla lika, den mening skall blifva
gällande, som länder till den accispliktiges förmån, och endast om denna
grund ej kan tillämpas, den som ordföranden biträder.

Ordförande och ledamot skall afträda, såväl då fråga förekommer om
hans egen, hans föräldrars, hustrus, barns eller syskons taxering, som ock
då fråga är om taxering af bolag eller förening, hvars styrelse han tillhör,
eller af accispliktig, af hvilken han uppbär aflöning.

Om i följd af jäf emot ledamot af kommunalnämnden denna i något
ärende ej är beslutför, må de öfriga ledamöterna inkalla annan till ledamot
valbar person att deltaga i ärendets afgörande.

27 §.

Öfver kommunalnämndens beslut i taxeringsfrågor skall af ordföranden
föras särskilt protokoll. Sådant protokoll skall upptaga de närvarandes
namn. Jämte det skälen till beslut, i händelse detta afviker från afgifven
deklaration, skola i protokollet angifvas, skall i de fall, då ordförandens mening
icke gjort sig gällande, särskilt antecknas den taxering, han ansett böra be -

12

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition No 112.

stämmas; och är det jämväl hvar och en af de öfriga ledamöterna ohetaget
att få sin afvikande mening i protokollet införd, såvida densamma, skriftligen
affattad, till ordföranden aflämnas.

Har någon brustit i fullgörande af sin deklarationsplikt, skall ock sådant
till protokollet antecknas.

Protokollet, som föres i fortlöpande följd, justeras efter fullbordadt
taxeringsarhete. Justeringen sker inför nämnden och bestyrkes genom å
protokollet tecknadt intyg af två ledamöter.

28 §.

Kommunalnämndens sammanträden i taxeringsfrågor hållas inom slutna
dörrar; dock är accispliktig berättigad att inför nämnden företräda för att
meddela upplysningar rörande taxeringen, i hvad den honom angår.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,,
bör begärd upplysning om påförd taxering på stället meddelas.

29 §.

Öfver taxeringen upprättas af kommunalnämndens ordförande särskild
längd, kallad skogsacdslängd, däri för en hvar upptagas det skogsvärde,
hvarför han inom kommunen taxerats, den skogsaccis, som därå enligt 1 §
belöper, och de anteckningar, som eljes anses böra göras.

Skogsaccislängden underskrifves af ordföranden och två ledamöter.

30 §.

Sedan taxeringsarhetet afslutats, åligger det kommunalnämndens ordförande
att ofördröjligen kungöra, att skogsaccislängden blifvit upprättad
samt att kännedom om dess innehåll kan på angifvet ställe inhämtas under
en tid af minst fjorton dagar, räknadt från det kungörelsen blifvit från
predikstolen uppläst. Kungörelsen bör jämväl innehålla underrättelse om
hvad den, som med kommunalnämndens beslut icke åtnöjes, har att iakttaga
för sökande af ändring däri.

31 §.

Före den 15 juli skola skogsaccislängden, behörigen summerad, taxeringsprotokollet
samt deklarationerna med tillhörande handlingar af kommunalnämndens
ordförande insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 112.

13

32 §.

Atnöjes ej den, som taxerats till skogsaccis, med taxeringen, må han,
om han icke enligt stadgandet i 19 § förlorat rätt till talan, i taxeringen
söka ändring hos pröfningsnämnden genom besvär, hvilka, skriftligen affattade,
skola senast före klockan tolf på dagen den 15 juli eller, om då
är helgdag, nästföljande dag till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas.

33 §.

Pröfningsnämnden, som endast efter anförda besvär har att taga befattning
med taxering till skogsaccis, äger att meddela sådan rättelse i
öfverklagad taxering, som finnes af omständigheterna påkallad.

34 §.

1 mom. Alla pröfningsnämndens beslut i fråga om taxeringen till
skogsaccis skola upptagas i nämndens protokoll. Taxering, som af pröfningsnämnden
blifvit fastställd annorlunda än kommunalnämnden bestämt,
skall införas i skogsaccislängden, däruti den protokollsparagraf, som innehåller
dylikt beslut, bör angifvas. Det åligger kronoombudet hos nämnden
att med sin underskrift å längden vitsorda däri enligt pröfningsnämndens
beslut införda förändringar.

2 mom. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammanträde
skola skogsaccislängden, kommunalnämndens protokoll och utdrag af pröfningsnämndens
protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom kommunen
angår, genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg öfversändas till
kommunalnämndens ordförande.

För utdraget af pröfningsnämndens protokoll äger protokollsföranden
uppbära ersättning af vederbörande kommuns skogsaccismedel med två kronor
arket.

35 §.

1 mom. Har den, som taxerats till skogsaccis, ej hos pröfningsnämnden
öfverklagat taxeringen, i hvad honom rörer, må han icke, utom i fall
som nedan sägs, emot taxeringen föra talan.

Eljes må besvär öfver pröfningsnämndens beslut anföras af den, som

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

taxerats till skogsaccis, i hvad pröfningsnämndens beslut gått honom emot,
äfvensom af vederbörande kommun, så vidt taxering till skogsaccis blifvit
af pröfningsnämnden nedsatt eller upphäfd; och skola besvären, ställda till
kammarrätten, ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före klockan
tolf å sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum,
vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna. Sedan
öfver inkomna besvär förklaring från vederbörande infordrats och tillsedt
blifvit, att vid besvärshandlingarna varda fogade såväl utdrag af skogsaccislängd
samt kommunal- och pröfningsnämndernas protokoll, i hvad de
den öfverklagade taxeringsfrågan angå, som ock de till bemälda nämnder
i frågan ingifna handlingarna, insänder Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till kammarrätten samtliga handlingarna med de upplysningar och erinringar,
som besvären anses påkalla.

Den, hvilkens deklaration icke blifvit af kommunalnämnden följd och
till hvilken underrättelse därom icke blifvit i den ordning, som i 22 § 2 mom.
föreskrifves, afsänd före den 15 juni, äge ock, därest han ej enligt 19 §
förlorat sin talan, att, utan hinder däraf att han icke hos pröfningsnämnden
öfver klagat taxeringen, i här ofvan stadgad tid och ordning anföra besvär
hos kammarrätten angående sin taxering, i hvad densamma bestämts annorlunda
än han uppgifvit.

2 mom. Så snart ofvan stadgade besvärstid gått till ända, införe
Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppgift å anförda besvär i den förteckning
öfver besvär i taxeringsmål, som jämlikt 53 § 2 mom. bevillningsförordningen
skall till kammarrätten öfver sändas.

36 §.

Har någon blifvit taxerad till skogsaccis å ort, där han icke varit
deklarationsskyldig, äge han att häröfver hos kammarrätten anföra besvär,
hvilka, vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna,
skola inom natt och år, efter det att skogsaccis honom alfordrats, ingifvas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket taxeringen
skett, hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 35 § 1
mom. stadgas.

37 §.

1 mom. Förbrytelse, hvarom i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal
och åtalas vid allmän domstol.

15

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna lag meddelade
föreskrifterna fråga eljes uppstår om tillämpning af däri stadgadt bötesansvar,
skall af kommunalnämndens ordförande anmälan därom göras hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande
förhållanden, förordnar om uttagande af de böter, hvartill någon finnes
hafva gjort sig förfallen.

2 mom. Den, som icke nöjes åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han enligt denna lag fällts till böter, äger att, med
iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående dylika besluts Överklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten,
hvilka besvär böra vara dit inkomna före klockan tolf å trettionde dagen
efter erhållen del af samma beslut.

3 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla vederbörande
kommuns skogsaccisfond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas efter allmän strafflag.

38 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att däri hos
Konungen söka ändring genom besvär, hvilka före klockan tolf å sextionde
dagen efter erhållen del af utslaget skola till finansdepartementet ingifvas
tillika med bevis om dagen, då klaganden af utslaget erhöll del; skolande
borgen för kostnad och skada icke erfordras.

39 §.

Om vederbörande myndighet vid pröfning af anförda besvär befriar
någon från skogsaccis på den grund, att annan person bort uppföras till
utgörande af densamma, må myndigheten öfverflytta taxeringen å denne.

40 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i denna lag förmäles, må jämte tillhörande
handlingar kunna, under iakttagande af stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas till den
myndighet, till hvilken besvären skola enligt lagen ingifvas.

2 mom. Den, som vill öfver kommunalnämnds eller pröfningsnämnds
beslut anföra besvär, är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler
sig hos kommunalnämndens ordförande, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts
Överklagande erforderligt utdrag af skogsaccislängd och protokoll.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 112.

16

7 kap.

Om debitering och uppbörd.

41 §.

Sedan skogsaccislängden, enligt hvad i 34 § 2 mom. sägs, från
Kungl. Maj :ts befallningshafvande återställts till kommunalnämndens ordförande,
åligger det kommunalnämnden att uträkna och i skogsaccislängden
införa skogsaccis på grund af taxering, som af pröfningsnämnden bestämts,
samt utfärda debetsedlar å skogsaccis och låta tillställa de accispliktiga
desamma minst fjorton dagar före upphördsstämman.

Debetsedel skall upptaga den summa skogs värde, hvarför den accispliktige
inom kommunen taxerats, och den skogsaccis, som därå belöper.

Uppbördsstämma hålles efter den 15 oktober.

Därest uppbörd af skogsaccis äger rum i sammanhang med uppbörden
af de allmänna kommunalutskylderna, skall skogsaccis påföras i den
debetsedel å kommunalutskylder, som enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet kan varda för den accispliktige utfärdad.

42 §.

Hvad i öfrigt är eller varder i förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgadt angående uppbörd, indrifning och redovisning af kommunalutskylder,
gälle i tillämpliga delar jämväl angående skogsaccis.

43 §.

Har vid skogsaccisens uträknande eller debetsedels utskrifvande fel
förelupit, göres anmälan därom till kommunalnämnden, som utfärdar behörigen
rättad debetsedel, hvarjämte i skogsaccislängden införes erforderlig
rättelse.

44 §.

Af skogsaccismedlen skall efter kommunalstämmans pröfning utgå
skälig ersättning till kommunalnämndens ordförande för hans besvär med
taxeringsarbetet. Kostnad för blankettryck, postafgifter och andra nödiga
utgifter skola ock af dessa medel gäldas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

17

8 kap.

Öfriga föreskrifter.

45 §.

I granskningen af deklaration och andra enligt denna lag aflämnade
handlingar äga vederbörande nämnders samtliga ledamöter eller delegerade
deltaga. Utan därtill af deklarationsskyldig lämnadt medgifvande må de
i öfrigt ej vara tillgängliga för andra än de ämbets- och tjänstemän, hvilka.
för sin befattning äga att däraf erhålla del. Ej heller må i berörda handlingar
lämnade uppgifter i nämndernas protokoll intagas i vidare mån än
som anses oundgängligen erfordras; och skola utom i fall, där besvär fullföljas,
deklarationerna efter taxeringsårets utgång hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter de förstöras.

46 §.

De bestyr, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter åligga kommunalnämnd,
skola i stad fullgöras af drätselkammaren, likasom hvad i
lagen är sagdt om tillämpning af förordningen om kommunalstyrelse på
landet skall med afseende på skogsaccis i stad gälla om förordningen om
kommunalstyrelse i stad.

Denna lag gäller dock icke beträffande Stockholm,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 A/d. 86 Häft.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

19

I deklaration för skogsaceis skall upptagas virke, som deklaranten under nästföregående året
inom kommunen afverkat.

Härvid undantagas virke, som han användt för egendomens eller därmed sambrukad fastighets
behof af byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle eller för fullgörande af egendomen enligt
lag eller eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet, äfvensom virke, som blifvit upplagdt
till användning för sådant ändamål (husbehofsvirke).

Har virke, som varit upplagdt till användning för berörda ändamål och af sådan anledning
icke förut taxerats, under nästföregående året afyttrats annorledes än i samband med fastigheten eller
eljes af ägaren användts för annat ändamål än ofvan sagts, skall det i deklarationen upptagas.

Virket anses afverkadt först då det blifvit så tillreda och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas,
samt, hvad beträffar kolvirke, först då det blifvit rest eller lagdt till kolning eller förts från
skogen för att annorstädes kolas. Har virket, sedan det fällts men innan med detsamma vidtagits
sådan åtgärd som nu är sagd, sålts eller eljes af annan förvärfvats, skall det dock anses hafva blifvit
afverkadt, när det såldes eller eljes af annan förvärfvades.

Till virke hänföras jämväl vindfälld skog, toppar och annat affallsvirke, men ej stubbar, löf,
näfver eller bark.

Uppgiftspliktig är i allmänhet afverkaren. För accispliktigt virke, som varit upplagdt till användning
för husbehof, är den uppgiftspliktig, som försålt virket annorledes än i samband med
fastigheten eller eljes användt det för annat ändamål än husbehof.

Med afverkare förstås den som, då virket fälles, äger förfoga öfver virket; dock att, där annan
äger rätt till affallsvirket, denne anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.

Deklaration skall innehålla uppgift om skogens beteckning och läge samt, hvad angår timmer,
om stycketal och kubikmassa i fast mått och, beträffande öfriga virkesslag, om kubikmassa i fast
eller löst mått. Hvad angår flottgods, skall stycketal alltid uppgifvas.

Möter i särskildt fall svårighet att uppgifva kubikmassa, må deklarationen i stället upptaga
stycketal och dimensioner; dock är sådant ej medgifvet för den, som yrkesmässigt drifver trävarurörelse.

Uppgiftspliktig är det obetaget ej mindre att föreslå det skogsvärde (virkets värde på rot),
hvartill han anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas, än äfven att lämna alla sådana upplysningar,
som han anser tjäna till ledning vid hans taxering.

Den, som kolat under nästföregående år afverkadt virke, må, om han hellre vill. i sin deklaration
angifva, i stället för kubikmassan kolvirke, mängden af de kol, som vid kolningen erhållits.
Hvad sålunda är sagdt, gäller dock ej beträffande kol virke, som förts från skogen för att annorstädes
kolas.

Uträkning af kubikmassa bör ske:

för timmer: efter toppmått eller mått på midten i enlighet med den metod, som användts
för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på midten; samt

för grufstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast eller löst, som blifvit
användt vid mätningen;

börande i deklarationen tillika angifvas det mått, som sålunda i hvarje särskildt fall användts.

Deklaration skall aflämnas före den 1 april till vederbörande kommunalnämnds ordförande, i
stad till drätselkammarens ordförande.

20

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 112.

DEKLARATION till ledning vid t

Undertecknad har i

socken (stad) af

a) afverkat:

Timmer

Sparrar

Bjälkar

Spiror

Skogens beteckning och läge.

Stycketal.

Kubik-

meter.

Stycketal. K^ik‘

meter.

Stycketal.

Kubik-

meter.

Stycketal.

Kubik-

meter.

Grufs

Stycketal,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

21

xering till skogsaccis år 19

-län under nästföregående år

(Denna del af
blanketten
förbehålles
kommunalnämnden-) -

lpar

Pappersmasseved

Brännved

Kolvirke

m. in.

Anmärkningar.

(Här angifvas träslag, det mått, som användts.
äfvensom dimensioner, där kubikmassa ej kan upp-gifvas, m. m.)

Kubik-

meter.

...........

Stycketal.

1

............

..... .....

Kubik-

meter.

Kubik-

meter.

■...........-......

__________________

Stycketal.

Kubik-

meter.

—

.......

—

..................

Transport j

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

Transport

b) i (ifrigt tillgodogjort mig:

(Här uppgifves för husbehof förut upplagdt virke, som under nästföregående år försålts eller annorledes tillgodogjorts för
annat ändamål än husbehof, m. m.)

Stimma

Att de i förestående deklaration meddelade uppgifterna äro med sanningen öfverensstämmande, betygas på heder
och samvete.

den_________________________________________________19.

Namn: -

Titel eller yrke:
Adress:_____________

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

23

Skogsaccislängd

socken

i

.... län

&r 19

24

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition No 112.

Nummer å

deklaration.

Den accispliktiges namn och titel

eller yrke samt hemvist.

Fastighetens

§ i kommunalnämn-dens protokoll.

Af kommunalnämn-den taxeradt
skogs värde.

namn.

Jordeboks-

nummer.

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

1

Sågverksägaren Axel Jakobson i

Backen ...........................

Aborrträsk ......

3

2

14,720

2

Aktiebolaget Sparreholms ång-

Ekeby .....................

i

3,600

såg, Tomtebo ...................

Äskedal ........

2

4,590

8,190

8

Hemmansägaren Olof Andersson

i Degerön ........................

Degerön .......

7

370

Kungl. Domänstvrelsen............

Rolfsta.................

1

1,650

4

Venamo härads allmännings-

Skogsbergs allmännings-

styrelse ...........................

del......

35,700

Sörfors trävaruaktiebolag.........

Fuskås .....................

1

3

28,510

5

Disponenten E. A. Lindeberg ...

Hellbo .....................

4

4

—

12,600

6

Torparen H. Grafström .........

Trogsta.....................

2

60

Medvik .....................

1

—

40

100

Summa

101,840

Enligt pröfningsnämndens beslut:

Trävaruhandlaren V. Tybell i

Gransäter .........................

Rolfsta .....................

1

—

—

—

101,840

2,800

99,540

Summa enligt kommunalnämndens beslut ......... .......

Den af pröfningsnämnden beslutade minskningen utgör

Således återstå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

25

Uträknad
skogsaccis
å...?..kr, för
100 kr. skogs-yärde.

§ i pröfningsnämn-

dens protokoll.

Af pröfnings-nämnden
beslutad än-dring i
taxeradt
skogsvärde.

På grund af
pröfnings-nämndens be-slut uträknad
skogsaccis.

Anteckningar.

294

40

—

—

—

—

—

—

163

80

—

—

—

—

7

40

56

__

_

_

33

714

62

65

0

33,400

0

668

570

20

68

—

—

—■

Har icke afgifvit deklaration.

252

—

—

—-

-—

_

2

—

—

—

—

—

2,036

80

62

1,650

33

N. N. den .............. maj 19

N. N.

ordförande.

N. N.

N. N.

2,036

80

46

—

1,990

80

Att de af pröfningsnämnden beslutade ändringarna äro riktigt införda,
vitsordas af

N. N.

Kronoombud.

Bill. till Bilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 86 Häft.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

27

Utdrag af protokollet öfver finansårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern LlNDMAN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Eoos,

Swartz,

grefve HäMILTON,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz i underdånighet:

Frågan om beskattning af skog innefattar utan tvifvel ett af de allra
mest svårlösta problemen inom hela vårt beskattningsväsende. Det är allmänt
och utan förbehåll erkändt, att den lösning, som frågan erhållit i nu gällande
skattelagstiftning, icke är tillfredsställande. Anmärkningarna däremot hafva
företrädesvis framställts från två olika synpunkter. Å ena sidan har det
framhållits, att med den nuvarande anordningen inkomst af skogsbruk icke

28

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 112.

blifver till sitt fulla belopp underkastad beskattning, och å den andra sidan
har det, med afseende på den kommunala beskattningen, gjorts gällande,
att skatten icke eller till en alltför ringa del kommer den kommun till
godo, där skogen afverkats. Yrkanden om ändrade grunder för skogsbeskattningen
hafva också sedan åtminstone tre tiotal år städse stått på
dagordningen. Upprepade gånger har frågan varit föremål för utredning
och förslag från kommittéer, som af Kungl. Maj:t tillsatts för beredande
särskildt af denna fråga eller för utredning angående den direkta beskattningen
i allmänhet. Öfver afgifna förslag hafva yttranden inhämtats från
länsstyrelserna och kammarrätten. För 1883 års Riksdag framlade Kungl.
Maj:t ett förslag till ändrad lagstiftning i ämnet, hvilket dock ej blef af
Riksdagen antaget. Vid ett flertal riksdagar har ärendet upptagits af enskilda
motionärer. Ändock befinner sig denna lagstiftning fortfarande i
oförändradt skick. I dessa omständigheter har man ovedersägliga bevis för
såväl styrkan af missnöjet med de rådande förhållandena som de svårigheter,
hvilka äro förknippade med åvägabringandet af en annan anordning.

Skatt för inkomst af skog likasom för annan afkastning af fast egendom
uttages enligt nu gällande lagstiftning både till stat och till kommun
i ett visst förhållande till det enligt bevillningsförordningen bestämda taxeringsvärdet
å den fasta egendomen. Inkomsten af jordbruksfastighet uppföres
således för beskattning icke till det belopp, hvartill inkomsten verkligen
uppgått, utan till ett efter på förhand uppgjorda regler beräknadt
belopp. Den upptages under alla förhållanden till sex procent af jordbruksfastighetens
taxeringsvärde. Detta värde bestämmes för en period af
fem år och får under perioden icke förändras annat än i vissa undantagsfall.

Taxeringsvärde å fast egendom skall enligt 3 § bevillningsförordningen
och 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestämmas med ledning
af inhämtade upplysningar om egendomens storlek, beskattning och afkastning
samt om vissa andra förhållanden, som ansetts innebära anvisningar
om fastighetens verkliga värde. Bland de omständigheter, som skola inverka
på taxeringen, uppräknas den egendomen tillhörande arealen i skogsmark,
och det tillägges, att behörigt afseende jämväl bör fästas vid, bland
annat, skogens beskaffenhet. Med sistnämnda stadgande får anses vara
åsyftadt, att vid taxeringsvärdes åsättande hänsyn skall tagas till den
växande skogens värde.

Det torde icke kunna förnekas, att, åtminstone teoretiskt sedt, beskattning
efter taxeringsvärde skulle kunna innefatta en riktig beskattning,

29

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 112.

så att den verkliga inkomst, som härflöte af fastigheten, blefve föremål för
beskattningen. Härför erfordrades, att de taxeringsvärden, som efter hand
åsattes fastigheten, fullständigt återspeglade alla de olika omständigheter,
som inverkade på dess afkastning. Uppenbarligen kan dock detta mål
icke nås i form af ett taxeringsvärde, som uppgöres på förhand, allra minst
då det bestämmes för en flera år omfattande period. I allt fall är det
som nämndt påtagligt, att den taxering af fast egendom, som hittills verkställts
på vår nuvarande skattelagstiftnings grund, icke gifvit ett tillfredsställande
resultat och att detta i synnerhet gäller om den del af fastighetsafkastningen,
som härflutit af skogsbruket.

Hetta måste också betraktas såsom helt naturligt med afseende på
den säregna naturen af skogsinkomsten och de förhållanden, som i vårt
land i talrika fall äro rådande i fråga om dispositionen af afkastningen af
skog. Yårt beskattningssystem kan anses förutsätta en hvarje år gifven
inkomst, och beskattningen efter taxeringsvärde söker i denna form träffa en
antagen genomsnittlig årsinkomst. Skogen gifver emellertid icke någon inkomst,
som årligen kan falla i ägarens hand, utan inkomsten uttages endast
med långa mellanrum. Under skogens uppväxttid skulle ägaren således få
erlägga skatt för en inkomst, som faktiskt icke influtit. Het kan då icke
förvåna, att den tillväxande skogens värde icke till sitt fulla belopp
upptagits vid taxeringsvärdets bestämmande, likasom det ofta skulle öfverstiga
ägarens förmåga, om han nödgades betala skatt under skogens uppväxttid
för tillväxtens hela värde. I verkligheten har därför den tillväxande
skogen i allmänhet endast delvis och ofta nog icke alls inräknats i taxeringsvärdet.
Hå skogen sedermera en gång afverkats, har hela den samlade
inkomsten af skogen dock måst anses vara beskattad genom den år
för år erlagda fastighetsskatten.

Med de af mig nyss antydda förhållanden, som i talrika fall äro rådande
med afseende på dispositionen af skogsafkastningen, syftar jag på
det särskilt i de norra länen vanliga fallet, att skogsafverkningsrätten icke
behållits i fastighetsägarens hand utan för oftast lång tid upplåtits till
annan, i regel till sågverksbolag. Till den omständigheten, att afverkningsrätt
till en fastighets skog är upplåten till en annan, skall lagligen
icke tagas någon hänsyn vid bestämmandet af fastighetens taxeringsvärde.
I detta värde skall inbegripas äfven den med afverkningsrätt frånskilda
skogen, så att skatt äfven för sådan skog skall erläggas af fastighetens
ägare. Bet är tydligt, att eu dylik skattskyldighet, om den verkligen utkräfdes,
skulle i många fall blifva alldeles ruinerande. Följden häraf har

Historik.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

blifvit, att då ägaren förlorat dispositionsrätten till skogen, man billigtvis
ansett sig i allmänhet böra taga endast ringa hänsyn till skogens värde vid
fastighetens taxering.

I fastighetsskattens form har således icke någon effektiv beskattning
af skogsinkomsten ägt rum. Den har ej heller i regel kunnat kompletteras
i formen af skatt å inkomst. Den, som i sin trävarurörelse förädlat skogsprodukter
från egen fastighet, har vid taxeringen af inkomst af förädlingsrörelsen
fått åtnjuta afdrag för värdet af dessa skogsprodukter, enär detta
värde måst anses vara beskattadt genom fastighetsskatten. Yärdet kar
därvid icke upptagits med ledning af den faktiskt erlagda fastighetsskatten,
något som ju också i allmänhet skulle förutsätta en synnerligen invecklad,
ofta nog icke utförbar beräkning, utan till skogsprodukternas värde i oförädladt
skick. Men icke blott ägaren har fått göra dylikt afdrag. Äfven
den, som förädlat skogsalster från fastighet, till hvilken han haft allenast
afverkningsrätt, har fått åtnjuta afdrag för dessa alsters värde i oförädladt
skick. Det har jämväl för hans räkning gjorts gällande, att afkastningen
af fastigheten varit beskattad genom fastighetsskatten, om denna senare
också utgjorts af en annan, nämligen af ägaren. Först under nästlidet
år infördes genom Kungl. Maj:ts beslut på besvär i några taxeringsmål
den praxis, att idkare af trävarurörelse, som i rörelsen använde skogsprodukter
från fastighet, till hvilken han hade afverkningsrätt, ägde åtnjuta
afdrag för dessa produkter endast till så stort belopp, som motsvarade köpeskillingen
för afverkningsrätten, och att, sedan köpeskillingen sålunda slutamorterats,
öfverskottet skulle beskattas såsom inkomst.

På sådant sätt har det inträffat, att inkomst af skogsbruk, som dock
är en af landets största näringar, blifvit i endast ringa mån beskattad och
i många fall rent af undgått beskattning. Äfven om genom den af mig
nyss omnämnda, nyligen antagna förändrade praxis afverkningsrättsinnehafvarens
inkomst hädanefter kan antagas blifva i högre grad underkastad
beskattning, så är därvid dock att märka, att beskattningen icke kommer
den kommun till godo, där skogen är belägen, om denna är en annan än
där förädlingen sker. Enligt gällande grunder i fråga om beskattningsort
upptages inkomsten nämligen till taxering i den eller de kommuner, där
sågverksrörelsen idkas och trävarorna utskeppas.

Såsom jag redan antydt,'' hafva på offentligt eller enskildt initiativ sträfvanden
oupphörligen pågått ^för åstadkommande af en reform af skogsbeskattningen,
särskilt i de två afseenden, i hvilka den nuvarande anord -

31

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

ningen förnämligast brister, nämligen beskattningens effektivitet och beskattningsorten.
Vid detta reformarbete, i fråga hvarom jag allenast ber
att få i största korthet erinra om dess allmänna hufvuddrag, har man sökt
nå målet antingen genom en utveckling af fastighetsbeskattningen eller
ock. genom införande af inkomstbeskattning utaf skogsinkomsten, hufvudsakligen
dock på den senare vägen.

Så föreslog skatteregleringskommittén i sitt den 17 augusti 1881 afgifva
förslag till bevillningsförordning, att all inkomst af jordbruksfastighet,
däri äfven inräknad inkomst genom försäljning af skog, skulle vara underkastad
inkomstbevillning till så stor del, som öfverstege det belopp af fem
procent af taxeringsvärdet, hvilket skulle anses beskattadt genom fastighetsbevillningen.
Vid fastighetens taxering skulle växande skog tagas i
betraktande allenast i den mån den vore erforderlig till husbehof. Inkomstbevillningen
skulle påföras i den ort, där fastigheten vore belägen.
Kommittén anförde härvid bland annat, att en fullt tillfredsställande uppskattning
af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen af
dess afkastning vore lätt, samt att det innebure en obillighet att vilja i
en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter årtionden
kunde hafva utbildat sig till ett kapital, som gåfve afkastning.

I afgifvet underdånigt utlåtande öfver detta förslag afstyrkte kammarrätten
detsamma och uttalade, att företräde borde lämnas åt den metoden,
att i jordbruksfastighetens taxeringsvärde innefattades äfven den växande
skogens värde. Kommitténs förslag lades emellertid väsentligen till grund
för Kungl. Maj:ts proposition till 1883 års Riksdag med förslag till ny bevillningsförordning.
Däri föreslogs, att i en fastighets taxeringsvärde skulle
inbegripas skogens värde allenast i den mån skogen vore erforderlig till
husbehof. Till inkomst af arbete skulle åter räknas inkomst genom skogsafverkning
å egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom
försäljning af växande eller afverkad skog. Idkare af skogsrörelse,
med hvilken likställdes innehafvare af genom köp förvärfvad rätt till skogsafverkning
å annans mark, skulle för sin inkomst af rörelsen beskattas i
den kommun, där skogen vore belägen. — Dåvarande chefen för finansdepartementet
afgaf vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ett mycket
uppmärksammadt och sedermera ofta citeradt yttrande till statsrådsprotokollet,
däri han utförligt redogjorde för bristerna i den metod, som
sökte genom fastighetsskatt träffa inkomst af skogsbruk.

Bevillningsutskottet vid 1883 års Riksdag framställde en modifikation
af detta förslag sålunda, att inkomst genom försäljning och afverkning af

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

skog å annans mark väl skulle beskattas genom inkomstbevillning, men
däremot växande skog, som disponerades af fastighetens ägare, inbegripas
i taxeringsvärdet. Dock föreslog utskottet, att om försäljning eller afverkning
af skog å egen mark skedde till sådan utsträckning, att egendomens
värde därigenom minskades och taxeringsvärdet således måste nedsättas,
inkomsten af sådan försäljning och afverkning skulle beskattas genom inkomstbevillning.

Riksdagen gjorde emellertid icke någon förändring i beskattningen af
jordbruksfastighet utan förklarade uttryckligen, att inkomst af skogsbruk
borde beskattas genom fastighetsbevillning, hvilken grundsats således bibehölls
i bevillningsförordningen den 14 september 1883.

Yid de flesta därefter följande riksdagarna väcktes af enskilda motionärer
förslag om ändringar i föreskrifterna om beskattning af skogsinkomst.
Därvid åsyftades, att, om afverkning af skog idkades å annans mark, inkomsten
däraf skulle beskattas genom inkomstbevillning och taxeringen
åsättas, där skogen vore belägen, samt äfven att afdrag vid beskattningen
af sågverksrörelse icke måtte medgifvas för virke från egna eller arrenderade
skogar. Dessa motioner föranledde dock ej till någon Riksdagens
åtgärd.

Frågan öfver lämnades därpå till en kommitté, som tillsattes den 24
oktober 1890 och afgaf betänkande den 1 maj 1891. Till dess instruktion
hörde att afgifva förslag till ändringar i bevillningsförordningen i syfte
att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning i fråga om beskattning
af den inkomst, som vunnes genom afverkning af skog, med eller utan
sammanhang med sågverks- eller annan förädlingsrörelse. Kommittén ställde
sig väsentligen på samma ståndpunkt som propositionen till 1883 års Riksdag.
Den föreslog sålunda, att användning af skog till husbehof skulle
anses beskattad genom fastighetsbevillningen, och att inkomst, som ägaren
i öfrigt hade af skogen, skulle vara underkastad inkomstbevillning. Inkomst
af virkesfångst å annans mark för egen förädlingsrörelse skulle beskattas
i sammanhang med förädlingsrörelsen.

Kommitténs ordförande framställde i en afgifven reservation ett särskildt
förslag, som gick ut på att vinna en effektiv skogsbeskattning i
fastighetsbevillningens form. Han föreslog, att innehafvare af intecknad
skogsafverkningsrätt skulle påföras fastighetsbevillning för den upplåtna
skogen. Därför skulle särskildt värde åsättas den skog, hvartill afverkningsrätt
vore upplåten, och särskildt värde skogen i öfrigt. Det viktigaste
hindret mot en uppskattning af utarrenderad skog till dess fulla

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

värde skulle härigenom blifva undanröjdt. Vidare skulle inrösnings- och
afrösningsjord särskihlt för sig taxeras. Detta skulle för taxeringsmyndigheterna
omöjliggöra att vid uppskattningen åsidosätta ståndskogens värde.

Öfver de framställda förslagen afgåfvos yttranden af Eders 1\ irrig!
Maj:ts befallningshafvande och kammarrätten. De ifrågasatta beskattningsreglerna
mötte emellertid från flera håll starka invändningar, och förslagen
föranledde ej vidare åtgärd.

I anledning af de ökade bördorna för försvarsväsendet uttalade sig
1892 års urtima Riksdag för eu omarbetning af bevillningsförordningens
bestämmelser i syfte att på ett verksammare sätt träffa vissa inkomstarter,
hvaribland inkomst af skog särskildt påpekades. Med anledning häraf tillkallades
under år 1893 en kommitté, som den 2 november 1894 afgaf betänkande
och förslag till förordning angående inkomstbevillning. I fråga
om skogsbeskattningen anslöt sig kommittén i hufvudsak till 1891 års
förslag. Dock uttalade sig kommittén för att virkesfångst å annans mark
för förädlingsrörelses räkning skulle särskildt taxeras i skogskommunen.
Vid taxering af inkomst utaf förädlingsrörelsen skulle sedermera afdrag ske
för värdet af virke från egna eller arrenderade skogar efter i afverkningsorten
allmänt gällande pris. För skogens inköpssumma skulle afdrag äga
rum på det sätt, att inkomst af skogen skulle taxeras först sedan skogen
lämnat afkastning, som till fullo betäckt kostnaden för skogens förvärfvande.

Kammarrätten uttalade sig i afgifvet utlåtande öfver detta förslag för
bibehållande af fastighetsbeskattningen äfven i fråga om inkomst af skog.
Till stöd härför åberopades i synnerhet kommunens intresse af att erhålla
jämnt påräkneliga skattebidrag från de skogsområden, som vore belägna
inom kommunen. Däremot upptog kammarrätten det af ordföranden i
1890 års kommitté framställda förslaget, att om afverkningsrätt till skog
blifvit på någon längre tid till annan upplåten, bevillning för det upplåtelsen
motsvarande fastighetsvärdet skulle påföras afverkningsrättens innehafvare.
Vidare uttalade sig kammarrätten för att inkomst af trävarurörelse
skulle efter lagstadgad proportion vid taxering fördelas emellan de
kommuner, där afverkningen skett, sågverket vore beläget och skeppning
ägt rum.

Äfven 1895 års skattekommitté, som tillsattes för att granska de af 1894
års kommitté föreslagna nya beskattningsgrundsatserna, förordade bibehållandet
af fastighetsbevillningen såsom beskattningsform för skogsafkastning.
I syfte att åstadkomma en effektiv taxering af skogens värde uttalade sig
kommittén för åsättande af särskilda taxeringsvärden å inrösningsjord och
Bill. till Bilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 86 Käft. 5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

afrösningsjord samt för att innehafvare af afverkningsrätt skulle erlägga
fastighetsbevillning för det arrenderade skogsområdet.

Det af Kungl. Maj:t vid 1897 års Riksdag framlagda förslaget till
bevillningsförordning, hvithet resulterade i förordningen den 3 december
1897, bibehöll med afseende på skogsbeskattningen samma grundsats som
1883 års förordning, så att värdet af växande skog skulle inbegripas i
fastighetens taxeringsvärde. Yid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t
yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet, bland annat, att den dittills
i skogsbeskattningsfrågan verkställda utredningen medfört den afsevärda fördelen,
att det problem, som framställts till lösning, blifvit på det mest fullständiga
och uttömmande sätt i alla detaljer bebandladt och genomarbetadt.
Ett stort antal förslag både framlagts, och de med hvart och ett af dessa
förenade fördelarna och olägenheterna hade grundligt skärskådats. Men
sådant oaktadt kunde frågan knappast anses förd närmare sin lösning, och
meningarna stode lika oförmedlade emot hvarandra som vid kommittébehandlingens
början. Någon utväg till eu tillfredsställande lösning af de
vid kritik af de framställda kommittéförslagen påpekade svårigheterna
hade dittills icke kunnat anvisas.

En af de svårigheter, som rest sig mot lösningen af skogsbeskattningsfrågan,
hänförde sig otvifvelaktigt till den omständighet, som äfven i så
många andra viktiga hänseenden ställt sig hindrande i vägen för arbetet
på reformeringen af den direkta beskattningen, nämligen sambandet mellan
bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten. Sedan inom
Riksdagen fråga väckts om upplösande af detta samband, tillsattes den s. k.
kommunalslcattekommittén med uppdrag att utarbeta förslag i sådant syfte.
Perma kommitté, som afgaf sitt betänkande den 18 maj 1900, sökte i
enlighet med sitt program lösa frågorna om skogsbeskattningen till stat
och kommun på olika vägar. Kommittén ville ombilda statsbeskattningen
till en allmän och ren inkomstskatt, i följd hvaraf kommittén föreslog, att
fastighetsbeskattning till staten efter taxeringsvärde skulle upphöra, samt
uttalade sig för att inkomst äf fast egendom och således äfven af skog
likasom annan inkomst skulle för taxering upptagas till sitt verkliga behållna
belopp. Beträffande kommunalbeskattningen sökte kommittén träffa
inkomsten af fast egendom på två olika sätt. A ena sidan skulle taxeringsvärde
åsättas den fasta egendomen, därvid den växande skogen skulle inbegripas
i taxeringsvärdet och uppskattas till tjugu gånger den beräknade
stadigvarande år saf kastningen. Af taxeringsvärdet skulle fem procent anses
utgöra beskattningsbar inkomst. A den andra sidan skulle inkomsten af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112. 35

fastigheten äfven taxeras till sitt faktiska belopp, och vid denna taxering,
som skulle äga rum i den ort, där fastigheten vore belägen, skulle afdrag
ske för fem procent af taxeringsvärdet.

Detta förslag mötte af olika skäl starkt motstånd hos de däröfver
hörda myndigheterna. Hvad skogsbeskattningen angår, kan också särskildt
mot detsamma anmärkas, att det icke gaf tillfredsställande bestämmelser
om afdrag för hvad skogen kostat i ägarens hand.

I ordningen är härefter att nämna den år 1902 för första gången
antagna inkomstskatteförordningen. Denna, som i fråga om beskattningen
af fastighetsinkomst är uppbyggd på bevillningsförordningen, innebär således
icke heller något framsteg med afseende på skogsbeskattningen.

I sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande anförde norrlandskommittén,
att den, såsom ett led i de af kommittén föreslagna medlen för vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne, ansett sig böra upptaga till behandling frågan om
skogsbeskattningen. Kommittén åsyftade därvid närmast den ogynnsamma
ställning, de egentliga skogssocknarna intoge i beskattningsafseende. En
rättelse häraf måste mynna ut däri, att den inkomst af trävarurörelse, som
nu i regel taxerades där förädlingsrörelse ägde rum, komme att till viss
del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna. Kommittén
förordade därför, att, utan afvaktan på en slutlig lösning af alla sväfvande
skattefrågor, reformer i ifrågavarande afseende vidtoges i gällande skatteförfattningar.
Körande sättet för lösning af nu förevarande fråga ville kommittén
uttala sin anslutning i hufvudsak till det förslag, som år 1891 framlagts
af den år 1890 tillsatta skattekommittén.

Äfven denna hemställan remitterades till vederbörande myndigheter
för yttrandes afgifvande. Omdömena utföllo som vanligt på helt olika sätt.
Kammarrätten afrådde från att anlita den ifrågasatta utvägen. Däremot
framhöll kammarrätten såsom ett uppslag, hvilket förtjänade beaktande,
tanken på att kommunerna skulle berättigas att inom vissa gränser för
sina behof lägga eu accis på virke, som inom kommunen afverkades. Domänstyrelsen
uttalade sig ur skngsvårdssynpunkt äfven för att skog beskattades
när utverkning ägde rum samt att därvid det afverkade virkets värde lades
till grund för beskattningen.

Under år 1904 utarbetades inom finansdepartementet ett förslag till ny
förordning om inkomstskatt och till vissa ändringar i bevillningsförordningen.
Enligt detta förslag skulle inkomst af skog, då den utfölle, göras till föremål
för inkomstskatt. Dock medgafs ej afdrag för hvad ägaren betalat

36

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

för skogen, utan vid upplåtelse af afverkningsrätt skulle köpeskillingen oafkortad
upptagas såsom inkomst. I bevillningsförordningen bibehölls beskattning
af skog genom fastigketsbevillningen. Förslaget ledde emellertid icke
till något resultat.

Under tiden hade frågan om en reform af skogsbeskattningen ånyo
upprepade gånger framförts af enskilda motionärer inom Riksdagen. Särskildt
väcktes vid riksdagarna 1903, 1904 och 1905 framställningar i syfte
att frågan skulle lösas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1891 års
kommittéförslag. Yid riksdagen 1905 fann sig bevillningsutskottet med
hänsyn till förevarande beskattningsfrågas erkändt stora betydelse böra,
ehuru ärendet redan vore föremål för utredning inom finansdepartementet,
föreslå en skrifvelse till Kling!. Maj:t med betonande af att frågan kräfde
ett skyndsamt afgörande. Med anledning häraf beslöt också Eiksdagen i
underdånig skrifvelse den 12 april 1905 anhålla, att Kung! Maj:t, utan
att afvakta en fullständig lösning af kommunalskattefrågan, täcktes låta
utarbeta och om möjligt redan nästföljande år för Eiksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst
genom beskattning af skogsafverkning måtte i större utsträckning än för
närvarande ägde rum tillgodokomma de särskilda kommuner, inom hvilka
skogsafverkning bedrefves.

Sedan härefter den 18 september 1905 tillsatts eu kommitté för verkställande
af utredning rörande förändrade bestämmelser angående beskattning af
skog, afgaf denna kommitté den 15 juli 1907 betänkande och förslag i ämnet.

Innan jag redogör härför, bör jag måhända erinra därom, att de nya
förordningar angående bevillning och om inkomstskatt, som på grund af 1907
års Eiksdags beslut utfärdades den 13 september 1907, i fråga om beskattning
af skog i alla afseenden upptaga de bestämmelser, som innehöllos i
de närmast förut gällande författningarna i dessa ämnen. Yid de nya förordningarnas
utarbetande afsågs nämligen allenast att åstadkomma förändrade
föreskrifter i fråga om beskattningsåret och taxeringsmyndigheternas
organisation i syfte att därigenom underlätta fortsatta sträfvanden för
eu reform af skattelagstiftningens materiella stadganden.

1905 års 1905 års kommitté, hvilken jag i den följande framställningen för

Skmngskom- korthetens skull benämner skogsskattekommittén, har föreslagit, att beskattning
mitté. af skogsbruk i regel måtte fullständigt åtskiljas från den direkta beskattningen
i öfrigt.

Yid bestämmande af fastighets taxeringsvärde skulle till skog, som

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

funnes å egendomen, icke tagas hänsyn i vidare mån, än att i taxeringsvärdet
inberäknades värdet af själfva skogsmarken, äfvensom af förmånen
för egendomen att äga tillgång till husbehofsvirke. All annan afkastning
af skogsbruk skulle göras till föremål för en särskild beskattning genom
skogsaccis. För sådant ändamål skulle organiseras en speciell taxeringsmyndighet,
kallad accisnämnd, öfver hvilkens beslut klagan skulle få föras
först hos kammarrätten och sedan hos Eders Kungl. Maj:t. Taxeringsdistriktet
skulle i allmänhet utgöras af en kommun. Dock skulle Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga förena två eller flera kommuner till
ett distrikt.

Skatteplikten skulle åligga fastighetens ägare och inträda, då rätten
till skogen juridiskt skildes från rätten till marken eller ock då skogen
fysiskt skildes från marken. Sålunda skulle ägaren blifva accispliktig, då
han från fastigheten sålde eller annorledes afhände sig skog å rot eller
uppläte skog till af verkning, och accisen skulle erläggas efter försäljningssumman
utan något som helst afdrag. Om afhändandet skett annorledes
än genom försäljning, skulle accis utgå efter virkets värde å rot och detta
värde genom taxeringen fastställas med ledning af de vid tiden för afverkningen
gällande pris för oförädladt virke å närmast belägna vattendrag
eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda pris å virke
betalas. Vidare skulle ägaren erlägga accis för virke, som han själf å sin
fasta egendom afverkade för annat ändamål än husbehof. Om han därefter
sålde virket, skulle accis erläggas för köpeskillingen efter afdrag för kostnaden
för virkets fällande och tillredning äfvensom för transportkostnad.
Eljes skulle accisen beräknas å virkets på förut nämnda sätt taxerade
värde å rot. Den som afverkade skog å annans mark skulle således icke
blifva accispliktig därför, dock att med afseende å afverkning på grund af
upplåtelse, som skett före den dag, då lagen komme att träda i kraft,
accisplikten skulle åligga af ver kningsr ättens innehafvare och icke fastighetens
ägare.

Taxeringen skulle ske för ett från och med den 1 juni det ena året
till och med den 31 maj det andra året räknadt afverkningsår samt verkställas
i den ort, där skogen vore belägen. Till ledning vid taxeringen
skulle hvar och en, som under afverkningsåret sålt eller annorledes afhändt
sig skog eller upplåtit skog till afverkning eller ock själf afverkat
skog, afgifva deklaration, innehållande i olika fall uppgift om försäljningssumman
eller om mängden af det afverkade virket.

För det taxerade virkesvärdet skulle accis erläggas till stat, kommun,

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progressivt
efter en ganska hastigt stigande skala. För virkesvärde till och med
ett belopp af 200 kronor skulle accisen utgöra en procent, för att sedan
nå två procent vid ett värde af omkring 1,300 kronor, tre procent vid
ett värde af omkring 6,300 kronor, fyra procent vid ett värde af omkring
33,000 kronor och fem procent vid ett värde af omkring 159,000 kronor.
Sedermera skulle procenten småningom stiga till inemot sex procent, hvilket
belopp den dock ej skulle kunna uppnå. Progressionen skulle dock ej
beräknas efter den accispliktiges sammanlagda taxering till skogsaccis utan
allenast efter taxeringen inom det ifrågavarande taxeringsdistriktet.

Den kommunala skogsaccisen skulle beräknas sålunda, att för hvarje
fullt belopp af 12 kronor 50 öre af det taxerade virkesvärdet skulle
påföras ett belopp, som svarade emot medeltalet af hvad inom kommunen
för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren
utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. De till
kommunen inflytande skogsaccismedlen skulle afsättas till en särskild fond,
från hvilken hvarje år skulle till den kommunala budgeten ingå ett tillskott,
bestämdt efter särskilda regler, som uppgjorts efter förhållandet
emellan fondens behållning och kommunens medelskattebekof för de senast
förflutna fem åren.

Slutligen skulle till landstinget utgå skogsaccis med en procent af
det taxerade virkesvärdet och till väghållningsdistriktet bidrag, beräknadt
sålunda att en vägfyrk påfördes för hvarje fulla tio kronor af det uppskattade
virkesvärdet.

Vid kommitténs betänkande voro fogade dels reservationer rörande vissa
detaljer af ämnet, såsom skatteplikten, skatteskalan, statens skyldighet att
erlägga accis till kommunen o. s. v., och dels en skiljaktig mening, afseende
den principiella ståndpunkt, som kommittén intagit.

I sistnämnda reservation, som afgifvits af kommitténs ledamot f. d.
kammarrättsrådet E. J. von Wolcker, gjordes gällande, att stat och kommun
icke borde utöfva sin beskattningsrätt på grundvalen af en och samma
uppskattning. Den länge eftersträfvade omläggningen af grunderna för den
kommunala beskattningen borde gälla äfven förevarande beskattningsområde,
så att en verkligt fristående beskattning för kommunens räkning
komme till stånd. De synpunkter, ur hvilka skatten skulle erläggas,
vore väsentligen andra, då det gällde kommunen, än då det vore fråga
om staten. Reservanten ansåge det vara ett eftersträfvansvärdt mål, att
den kommunala beskattningen företrädesvis komme att anordnas såsom ett

39

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 112.

system af objektskatter och ersättningsskatter. Med upptagande af den i
kammarrättens utlåtande öfver norrlandskommitténs förslag framhållna tanken,
att utan samband med statsbeskattningen kommunen borde berättigas
att för sina ändamål uppbära accis för afverkad skog, hemställde därför
reservanten, att, till dess ett reformeradt kommunalt skattesystem hunnit
komma till stånd, frågan måtte lösas i form af en slags ersättningsskatt
att utgå till kommun för virke, som, där afverkadt, fördes från kommunen
att inom annan kommun på ett eller annat sätt tillgodogöras. Eeservanten
föreslog i sådant afseende, att den, som utförde eller läte utföra virket,
skulle erlägga en accis med en fix skattesats af två procent af det värde,
virket efter gängse ortspris kunde anses äga vid utförandet. Detta värde
skulle med ledning af afgifven deklaration fastställas af kommunalnämnden,
öfver hvilkens beslut klagan skulle få föras hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och därefter hos Eders Kungl. Maj:t.

Den af reservanten sålunda förordade planen för frågans lösning syntes
mig till sin allmänna syftning vara förtjänt af vidare utredning och
pröfning. Vid underdånig anmälan den 19 juli 1907 af kommitténs förslag
fann därför på min tillstyrkan Kungl. Maj:t godt förordna, att från Eders
Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande skulle infordras yttranden ej
mindre öfver kommitténs förslag i ämnet än äfven särskildt beträffande
ifrågavarande beskattningsfrågas ordnande i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, som angifvits i reservationen.

Det visade sig, att omdömena i alldeles öfvervägande grad utföllo till
fördel för reservantens förslag. Under det att sålunda af de 25 hörda
myndigheterna 2 afstyrkte båda förslagen och 5 förordade kommitténs förslag,
uttalade sig ej mindre än 18 för den hufvudsakliga ståndpunkt, reservanten
intagit, om också med vissa anmärkningar i detaljfrågor.

Den starka anslutning, som härigenom mött förslaget att reformen Skäl för en
af skogsbeskattningen för närvarande skulle inskränkas till införande af
en själfständig kommunal skogsaccis, öfverensstämmer också med den uppfattning,
hvartill jag vid öfvervägande af detta ärende kommit. Jag vill
därmed icke hafva förnekat, att försök tilläfventyrs framdeles måste göras
att för statens vidkommande lösa skogsbeskattningsfrågan i den riktning,
skogskommittén anvisat, om det nämligen skulle visa sig omöjligt att
anordna statsbeskattningen af inkomst utaf skogsbruk i den form, åt hvilken
reformarbetet i allmänhet på detta område under de senaste åren syftat.

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

För sträfvandena att reformera statsbeskattningen framstår det såsom
ett alltmera klart uttryckt och omfattadt mål att åvägabringa en enhetlig,
allmän och ren inkomstskatt. Statsskatten bör vara en beskattning af inkomst,
och skattens natur att vara allmän innebär, att den skall utgå af
all den skattskyldiges inkomst. Erkännes detta vara reformarbetets uppgift,
skulle det uppenbarligen vara ett förryckande af hela arbetet att utbryta
eu art af inkomst och göra denna till föremål för eu särskild beskattning,
hvilken därtill icke komme att afse den ifrågavarande inkomstens
verkliga belopp utan väsentligen erhölle karaktären af en objektbeskattning.
Visserligen måste det, såsom jag förut sagt, medgifvas, att inkomst af
skogsbruk är svårare att beräkna än kanske hvarje annan inkomst, särskildt
därför att det erbjuder så stor svårighet att komma till rätta med afdrag
för den köpeskilling, som erlagts för skogen. Men däremot kan det icke
med skäl påstås, att inkomst af skogsbruk till begreppet är olikartad emot
annan inkomst och af sådan grund bör i beskattningsafseende behandlas
på ett särskildt sätt.

Att fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skall vara allmän
och således omfatta äfven skogsinkomsten, är angeläget med afseende på
denna skatts progressiva natur. Skogsskattekommittén har, ställd inför
krafvet på skatteprogression, funnit den utvägen att äfven göra den föreslagna
skogsaccisen till staten särskildt för sig progressiv. En progressiv skatt
bör dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjektskatt. För
utrönande af den stegrade skatteförmåga, som genom progressionen kan
tagas i anspråk, är det erforderligt att känna den beskattades samlade
behållna inkomst. Att lägga progression på en afkastningsskatt, sådan
som den skogsaccis, hvilken kommittén föreslagit och som icke skulle taga
tillbörlig hänsyn till i hvad mån afkastningen lämnade behållen inkomst,
skulle däremot uppenbarligen kunna leda till obillighet och ojämnhet i
beskattningen. Vidare lämnar den åt kommittén använda metoden att
binda progressionens verkningar vid taxeringsdistriktet anledning till välgrundade
anmärkningar. Till skatteprogressionens teknik hör eljes somnämndt
att utfinna den samlade totalsiffra, å hvilken progressionen bör tillämpas.
Då säkerligen flera skattskyldiga skulle blifva pliktiga att erlägga skogsaccis
inom mera än ett taxeringsdistrikt, komme således med kommitténs
förslag progressionen icke att blifva tillräckligt effektiv med afseende på
dem. Å andra sidan skulle genom den åt vederbörande myndighet lämnade
befogenheten att bestämma taxeringsdistriktens storlek det kunna
komma att bero på denna myndighets beslut, hvithet läge den skattskyldige

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

komme att intaga på skatteskalan, något som kunde förefalla godtyckligt
och i allt fall icke innebure en lämplig anordning.

Ej heller synes det vara tillrådligt att för närvarande, under förberedelserna
för öfvergången till en allmän och ren inkomstbeskattning, införa
ett förändradt system i fråga om fastighetstaxeringen, på sätt skogsskattekommittén
i följd af sin allmänna ståndpunkt föreslagit, nämligen sålunda
att vid bestämmande af taxeringsvärdet å fast egendom icke skulle i någon
mån fästas afseende å den växande skogens värde, så vidt detta öfverstege
hvad som för fastigheten kunde erfordras i husbehofsvirke. Under
förutsättning att en allmän inkomstskatt blifver genomförd, skulle användningen
af en dylik metod för fastighetstaxering varda allenast provisorisk
åtminstone för statsbeskattningens vidkommande.

Äfven om det naturligtvis är af synnerlig vikt, att sådana åtgärder
snarast vidtagas, som kunna tillförsäkra staten tillbörliga skatteintäkter af
den inkomst, som uppstår genom skogsbruk, så kan detta dock ej anses
vara till den grad angeläget, att icke det nuvarande tillståndet kan få fortfara
under den tid, som må komma att förflyta, intill dess frågan om
reformerande af hela den direkta statsbeskattningen kan blifva pröfvad.
Jag anser därför icke något förslag till ändrade grunder för statsbeskattning
af skogsinkomst böra för närvarande framläggas för Eiksdagen.

Annorlunda ställer sig däremot saken med afseende på den kommunala
beskattningen. Det är också hufvudsakligen i fråga därom som missnöjet
med den nuvarande ordningen framträdt, liksom det endast är denna
beskattning, som åsyftats i den Riksdagens skrifvelse, hvilken närmast
ligger till grund för de senast vidtagna åtgärderna i ämnet. Såsom jag
redan förut nämnt, anhöll Riksdagen däri endast om framläggande af förslag
till sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst genom
beskattning af skogsavverkning måtte i större utsträckning, än för närvarande
ägde rum, tillgodokomma de särskilda kommuner, inom livilka
skogsavverkning bedrefves.

Verkningarna af att en viss skattekälla lämnar för ringa skatteutbyte
blifva uppenbarligen helt olika för staten och för kommunen. Utskylderna
till kommunerna hafva karaktären af en repartitionsskatt. Sedan kommunens
skattebehof fastställts, fördelas de erforderliga medlen till utgörande
al de skattskyldiga enligt fastställd grund. I samma mån som en viss
näringsgren blir för lågt beskattad, ökas därför skattebördan för de öfriga
skattskyldiga. Med afseende på statsskatten betyder däremot den för låga
beskattningen af vissa skattskyldiga i stort sedt allenast en minskad inkomst
Bill. till lliksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 86 Hcift. 6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

för staten. Det är gifvet, att sålunda uteblifna skattebidrag kunna medföra
en öfverflyttning på andra skattskyldiga af skattebördan, om nämligen
livad som ej i denna väg influtit måste ersättas med skattemedel, men
praktiskt taget torde en sådan inverkan i allmänhet ej kunna påvisas
och i alla händelser blifva kännbar i ojämförligt ringare grad än förhållandet
i liknande fall är med kommunalskatten.

Då nu under det nuvarande taxeringssystemet inkomst af skogsbruk i
icke ringa mån undgått beskattning och därigenom i de kommuner, som hafva
skog i mera afsevärd omfattning, åstadkommits en förryckning af de kommunala
skattebördorna, måste behofvet af en ändring på det kommunala
beskattningsomsådet i syfte att tillföra dylika kommuner ökade skattebidrag
af skogsinkomsten anses vara af trängande art. Enligt min mening bör
därför, såsom jag förut angifvit och i öfverensstämmelse jämväl med Kiksdagens
uttalade önskan, någon åtgärd i nämnda syfte vidtagas utan afvaktan
på lösningen af statsbeskattningsfrågan eller kommunalskattefrågan i öfrigt.

För vinnande af rättelse i förevarande afseende har bland annat af
kammarrätten i dess yttrande öfver 1894 års kommittéförslag ifrågasatts,
att, utan annan rubbning af gällande taxeringsföreskrifter, stadgandena om
beskattningsort vid bevillningstaxeringen för inkomst skulle ändras sålunda,
att af den beskattningsbara inkomsten af trävarurörelsen eu viss lagstadgad
andel blefve upptagen till beskattning inom den eller de kommuner, där
de i rörelsen förädlade skogsprodukterna hämtats. Utom det att en sådan
metod skulle verka väl godtyckligt, är att märka, att innebörden däraf
blefve allenast, att eu del af förädlings- och handelsvinsten toges ifrån de
kommuner, där dessa led i trävarurörelsen ägt rum, något som knappast
vore rättvist.

Ett annat förslag, som också vunnit understöd, innehåller, att vinsten
å en trävarurörelse i dess helhet skulle ur taxeringssynpunkt uppdelas i eu
skogsvinst och en förädlingsvinst, af hvilka den förra skulle tagas till
beskattning i den eller de kommuner, där råvaran hämtats, och den senare
där förädlingen skett. Det är emellertid uppenbart, att om en sådan
anordning, hvilken i allt fall skulle möta stora tekniska svårigheter, infördes
på det bestående systemets grund, den ej heller skulle innebära
annat än att eu del af hvad som verkligen vore förädlings- och handelsvinst,
till skada för de kommuner, där förädlingen och handeln bedrifvits,
gjordes till skogsvinst.

Mot båda dessa metoder kan för öfrigt anmärkas, att de svårligen
kunde tillämpas på sådan trävarurörelse, som förädlade köptimmer.

43

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

Bland de framställda förslagen till reglerande af skogsbeskattningen
anser jag mig vidare böra med några ord beröra det, som åsyftar framtvingandet
af höjda taxeringsvärden, antingen inom det nuvarande systemet
eller ock genom föreskrifter om särskild taxering af afrösningsjord och därå
växande skog. Härmed skulle således äfven för statens del en skärpt
beskattning genomföras. Enligt hithörande förslag skulle, hvad skogen
beträffar, i en fastighets taxeringsvärde inräknas såväl skogsmarken som
ståndskogen till sitt fulla värde. Under skogens uppväxttid skulle följaktligen
fastighetens ägare årligen få erlägga skatt för den uppväxande skogens
hela värde. Utom det att emellertid en sådan effektiv taxering skulle
vara mycket svår att få till stånd med vår nuvarande taxeringsapparat, är jag
böjd för att ansluta mig till den meningen, att en beskattning, som under
skogens uppväxttid uttoge skatt för tillväxtens fulla värde, knappast heller
vore ens ur kommunalbeskattningens synpunkt önskvärd. Att erlägga eu
dylik skatt under den långa följd af år, då skogen ej lämnade någon eller
åtminstone icke afsevärd afkastning, skulle i de flesta fall, där till fastigheten
hörde mera betydande skogsområden, innebära en större tunga för
fastighetsägaren än han förmådde bära. lian skulle därigenom äfven ofta
nog föranledas att påskynda skogens afverkning, kvilket naturligtvis icke
vore lämpligt ur vare sig beskattnings- eller skogs vårdssynpunkt.

Jag förutsätter därför, att äfven framdeles, så länge nu gällande
beskattningsgrundsatser få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt
kommer att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande hänsyn
väl tages till fastighetens skogstillgång men att i taxeringen icke inbegripes
ståndskogens fulla värde. Hå det sålunda nu gäller att för kommunens
vidkommande söka supplera skogsbeskattningen med eu skatteform,
som tillsammans med den skatt, som uttages på grund af fastighetstaxeringen,
innebure en skälig beskattning af den verkliga inkomst, som skogsbruket
lämnar, är det uppenbarligen angeläget att vid sökandet af den nya
skattetypen gå i en riktning, i hvilken man kan tänka sig att kommunalbeskattningen
framdeles må komma att anordnas, så att den nya skattetypen
kunde utan större ändringar inpassas i det beskattningssystem, som
för öfrigt komme att blifva gällande. Jag är gifvetvis icke beredd att nu
framlägga något färdigt program i sistnämnda hänseende. Emellertid synes
det mig kunna antagas, att den kommunala beskattningen mera än för närvarande
bör uppbyggas på ett system af objekts- och ersättningsskatter,
respektive afgifter och bidrag till täckande af kostnaden för sådana kommunala
anordningar, som uteslutande eller i öfvervägande grad komma

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

vissa intressegrupper inom kommunen eller vissa områden därinom till godo.
I ett sådant system synes skogshandteringen böra tillförbindas att vid den
tid, då skogen afverkas och afkastningen af skogsbruket sålunda flyter till
ytan, till kommunen utgifva skatt för skogens afkastning.

I denna riktning anser jag därför, att äfven det nu uppställda problemet
bör kunna lösas. Jag håller således före, att den, hvad skogen beträffar,
för låga fastighetstaxeringen lämpligen kan kompletteras med en kommunal
utskyld, en accis, som pålägges vid den tid, då skogen skiljes från marken
och följaktligen genom sin förvandling till penningar bereder den skattskyldige
lättadt tillfälle till utskyldens erläggande. I ett blifvande från
grunden reformeradt kommunalt skattesystem kunna tilläfventyrs för accisbeskattningen
uppställas grunder, ägnade att framkalla en något så när
adekvat beskattning. I frågans nuvarande skede måste man uppenbarligen
nöja sig med en summarisk skattepåföring, å hvilken bör tillämpas en så
mycket lindrigare skattesats. Då nämligen teoretiskt sedt skogsafkastningen
härigenom blifver föremål för dubbel kommunalbeskattning, måste det
tillses, att den sammanlagda beskattningen till kommunen icke kommer att
öfverstiga en skälig andel af den verkliga skogsinkomsten, så att skatten
icke med fog kan sägas vara obillig.

Jag har alltså funnit mig kunna i hufvudsak biträda det af reservanten
inom skogsskattekommittén framställda förslaget, dock att enligt min mening
och i öfverensstämmelse med den uppfattning, som uttalats i flera länsstyrelsers
utlåtanden, accisbeskattningen icke bör inskränkas till det virke,
som utföres från kommunen, utan omfatta äfven virke, som användes eller
förädlas inom den kommun, där skogen är belägen. Gifvetvis bör för
närvarande accisen åsyfta allenast sådan slcogskandtering, som idkas i någon
större skala. För kusbehofsvirke anser jag därför, att någon accis icke
bör utgå, likasom ej heller denna beskattning bör drabba de mindre skogsägarna
och således ej träffa den, som till afsalu afverkat allenast virke till
obetydligt värde.

Efter dessa allmänna grunder anmodade jag de sakkunnige, som enligt
Kungl. Maj:ts den 21 juni 1907 mig gifna bemyndigande af mig tillkallats
för att inom finansdepartementet biträda med beredningen af frågor rörande
lagstiftningen om den direkta beskattningen, att uppgöra förslag till författning
i ämnet. De sakkunnige inkommo den 12 december 1907 med
förslag till lag om skogsaccis och till vissa därmed sammanhängande ändringar
i kommunalförordningarna. Förslaget remitterades till kammarrätten,

45

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

som den 17 nästlidne januari däröfver afgaf underdånigt utlåtande. Sedan
frågan därefter underkastats ytterligare granskning, får jag härmed anmäla
det sålunda upprättade förslaget till lag om skogsaccis. Jag anhåller tillika
att få närmare redogöra för de viktigaste bestämmelserna däri.

Enligt hvad jag nyss angaf, af ser förslaget att beskatta det virke, som
af ver kas inom kommunen. Att, såsom reservanten inom skogsskattekommittén
ifrågasatt, aecisbelägga endast det virke, som utfördes från kommunen,
skulle innebära, att från skatt befriades allt det virke, som på ett eller
annat. sätt tillgodogjordes inom kommunen. Detta skulle ställa sig något
olika i olika fall. Att från accisplikten utesluta virke, som t. ex. försäljes
till sågverk inom kommunen eller såsom brännved till inom kommunen
belägna glasbruk och dylika inrättningar eller såsom pappersmasseved till
där befintliga cellulosafabriker, finner jag för min del alldeles opåkallad^
I fråga om sådant virke, som af afverkaren själf förädlas inom kommunen,
kan väl göras gällande, att kommunen i allt fall får skatt af hans förädlingsverksamhet.
Emellertid lärer äfven dylikt virke böra accisbeskattas,
enär kommunens rätt till skatt för virket icke bör göras beroende af huru
förädlingsind ustrin utfallit.

Beträffande det grundläggande spörsmålet om hvem skatteplikten
åligger, utgår förslaget från att accisskyklighet inträder, då afverkningen
sker, och att accisen följaktligen skall erläggas af afverkaren samt beräknas
efter det afverkade virkets taxerade skogsvärde, d. v. s. värde å rot. I
detta hänseende har, såsom jag redan nämnt, skogsskattekommittén föreslagit,
att accisplikten skulle i regel åläggas fastighetens ägare, i sammanhang
hvarmed kommitténs förslag innebär, att accisplikten skulle göras gällande,
då afverkningsrätt upplätes, och accisen i sådant fall beräknas efter den
betingade köpeskillingen. Om fastighetens ägare själf verkställde afverkningen,
skulle äfven enligt kommitténs förslag skattskyldigheten inträda,
då afverkningen sker, likasom detta jämväl skulle äga runa i det fall, då
enligt samma förslag icke fastighetens ägare vore den accispliktige, nämligen
i fråga om afverkning på grund af upplåtelse före den dag, då lagen trädt
i kraft. I dessa båda fall skulle accisen utgå, om virket sålts att i oförädladt
skick levereras i afverkningsorten, efter köpeskillingen med afdrag
för afverknings- och transportkostnader, men eljes efter virkets taxerade
värde å rot.

På grund åt sin utgångspunkt, att accisen skall erläggas af fastig -

Accisens

föremål.

Skattskyl dighet.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

hetsägaren, bär kommittén således gjort såväl tiden för skattepliktens
inträde som ock skattens belopp beroende af den form, under hvilken
fastighetsägaren skilt skogen från sig. Om man nämligen med afseende
på afverkning, som äger rum på grund af upplåten afverkningsrätt, vill
göra fastighetens ägare till den skattskyldige, är det uppenbart, att skattskyldigheten
icke kan uppskjutas i afbidan på den faktiska afverkningen,
hvilkens verkställande beror af annan person, och att det äfven vore
obilligt, om skatten skulle beräknas icke efter den afkastning, ägaren
erhållit, utan efter den afkastning, som tillflutit eu annan. Med nämnda
utgångspunkt måste man otvifvelaktigt uttaga skatten, då afverkningsrätten
upplåtes, och beräkna dess belopp i förhållande till den godtgörelse, som
för afverkningsrätten blifvit er lagd.

Emot en sådan beskattningsmetod kunna emellertid särskilt ur tillämpningssynpunkt
framställas tungt vägande anmärkningar. Också har
ingen annan punkt varit föremål för så stor meningsskiljaktighet inom
kommittén som denna, i det att ej mindre än halfva antalet af
kommitténs ledamöter omfattat en annan åsikt och velat undantagslöst
lägga accisplikten på afverkaren. Sålunda skulle det med kommitténs
metod understundom möta svårighet att kontrollera, att allt afverkadt virke
blefve accisbeskattadt. Om man tänker sig, att å en skogstrakt, där alverkning
ägde rum på grund af tidigare gjord och således redan beskattad
upplåtelse af vissa utstämplade träd, fastighetens ägare samtidigt äfven
verkställde afverkning, som således skulle nu beskattas, så vore det förvisso
icke lätt att kontrollera, att sistnämnda virke blefve underkastadt accis.
Om innehafvaren af en före lagens ikraftträdande upplåten afverkningsrätt
tillika hade en yngre afverkningsrätt till samma skogstrakt och samtidigt
afverkade på grund af båda, skulle det ej heller blifva en lätt uppgift
vare sig för honom eller taxeringsmyndigheten att åtskilja hvad som redan
vore accisbeskattadt och det virke, för hvilket accis skulle utgöras. Många
andra dylika komplikationer skulle gifvetvis också uppkomma.

Ej heller synes köpeskillingen för upplåten afverkningsrätt eller försåldt
oförädladt virke innefatta en tillförlitlig objektiv grund för accisens
beräknande. Det är så många omständigheter, som kunna inverka på
köpeskillingens bestämmande i den ena eller den andra riktningen, att
köpeskillingen icke under alla förhållanden kan sägas utmärka skogens
verkliga värde. Därjämte skulle ett godtagande af köpeskillingen såsom
norm för beskattningen kunna för mindre samvetsgranna personer medföra
en lockelse att genom biaftal e. d. söka nedbringa skatten. I fall upplåtelsen

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

skett genom gåfva eller byte, skulle det vidare möta stor svårighet att
fastställa det värde, efter hvilket accisen skulle beräknas. Härtill kommer,
att skogens tillväxt under den tid, som förflöte mellan upplåtelsen och
afverkningen, hvilken tillväxt äfven med nu gällande begränsning i fråga
om tiden för afverkningsrätts bestånd naturligen icke skulle sakna betydelse,
blefve alldeles obeskattad i skogsaceisens form och således i regel åtminstone
icke komme skogskonununen till godo.

Mot kommitténs förslag har äfven invändts, att det skulle kunna
föranleda en fastighetsägare att för att undgå accisen försälja jämväl själfva
skogsmarken samt att virket, i den mån detsamma därefter användes till
husbehof, härigenom också skulle blifva obeskattadt.

För sin ståndpunkt har kommittén åberopat, att skogsaccisen vore
afsedd att såsom form för beskattning af skog träda i stället för fastighetsbevillningen,
samt att det därför vore riktigt, att om en hemmansägare
befriades från den del af fastighetsbevillningen, som belöpte på skogen,
han träffades af skogsaccisen, då han realiserade sin skog. Yid bedömande
häraf bör visserligen ihågkommas, att kommittén åsyftat att från fastighetsbevillningen
undandraga den växande skogens värde, men det anförda skälet
torde väl kunna med nästan lika stort fog tillämpas på det fall att, såsom
nu är i fråga, accisen icke skulle vara den enda formen för skogsbeskattningen
utan allenast en supplementär skatt bredvid fastighetsbevillningen,
och jag anser mig därför böra äfven beröra detta skäl. Därvid torde kunna
fastslås, att om man vill införa en ny beskattning, särskildt om den iklädes
accisens form, den nya skatten nödvändigtvis icke behöfver utbildas i
öfverensstämmelse med den förutvarande beskattningen. Tvärtom måste
det vara lämpligast att för den nya skatten gifva regler, som bäst
passa för densamma, oberoende af huru annan beskattning är anordnad.
I allt fall är det uppenbart, att om man lägger accisen på afverkaren,
skogsägaren därför icke undgår att få vidkännas skatten eller en väsentlig
del däraf. Ty skyldigheten för afverkaren att erlägga accis vid afverkningen
kommer naturligtvis att inverka på köpeskillingen för afverkningsr
ätten.

Vidare har skogsskattekommittén anfört, att accisen i regel med långt
större säkerhet skulle kunna utfås af skogsägaren än af afverkaren. Ifall
accisen lades på skogsägaren, funnes därjämte i själfva skogsmarken en
naturlig realsäkerhet för betalningen af den skatt, som hvilade på skogen.
Afverkaren vore däremot ofta nog en person, som endast tillfälligtvis drefve
rörelse inom kommunen och som kunde hafva lämnat orten vid den tid, då

48

Skattskyldig
hetens inträdande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

accisen skulle erläggas. Om afverkärngen för honom gått med förlust, vore
fara värdt, att han skulle visa sig alldeles sakna medel till accisens gäldande.

Det kan naturligtvis icke bestridas, att hvad sålunda anförts har sitt
stora berättigande. Det är gifvet, att med afseende på alla skatter restantier
skola uppkomma, när skatten icke omedelbart uttages. Men å andra sidan kan
det väl ej med skäl göras gällande, att betalningsförmågan hos de personer, som
syssla med skogsafverkning — en näring som oftast lämnar sina utöfvare synnerligen
god vinst — skulle i allmänhet vara så ringa, att skatterestantierna
i hithörande fall må antagas komma att öfverstiga det vanliga måttet. Äfven
om skatten lades på skogsägaren, skulle den för öfrigt säkerligen i många
fall ej komma att utgå, om han afyttrat fastigheten, likasom den åberopade
realsäkerheten i skogsmarken ofta nog med afseende på andra fordringars
förmånsrätt skulle visa sig illusorisk.

Yid öfvervägande af denna fråga har jag därför kommit till det slutet,
att accisplikten bör åläggas af verkar en. Därigenom vinnes enhetlighet vid
skattepåföringen, i det att denna under alla förhållanden skall äga rum,
då afverkningen sker. Vidare kan i sådant fall samma beräkning af virkets
värde konsekvent läggas till grund för bestämmandet af skattebeloppet.
Det torde vara uppenbart, att detta skall leda till reda och enkelhet vid
taxeringen samt jämnhet i beskattningen. I sitt yttrande har kammarrätten
ej heller gjort någon erinran emot denna grundsats.

Förslaget innehåller därför, att skogsaccis skall erläggas af afverkaren
och att med afverkare förstås den som, då virket fälles, äger förfoga öfver
virket, denne må vara fastighetens ägare eller innehafvare af afverkningsrätt.
Med afseende å det vanliga förhållandet, att vid upplåtelse af afverkningsrätt
fastighetsägaren förbehåller sig uppkommande aifallsvirke, och då
äfven sådant virke, i den mån det ej användes till husbehof, bör vara
underkastadt accis, föreskrifves vidare, att, om annan än afverkaren äger
rätt till alfallsvirket, denne andre skall anses såsom afverkare i fråga om
sådant virke.

Virkets fällande eller skiljande från roten konstituerar således skattskyldighet.
Genom fällandet blir afverkaren skattskyldig för virket. Praktiska
skäl tala emellertid för att skattskyldigheten icke göres gällande, förrän
med virket efter fällandet vidtagits ytterligare åtgärd. För att kunna beräkna
virkets värde erfordras nämligen kännedom om virkeskvantiteten.
Sådan kännedom vinnes i regel, hvad beträlfar de viktigare virkesslagen,
vid den s. k. intumningen. Om afverkaren före intumningen säljer eller

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

annorledes afhänder sig virket, bör, när detta skett, skattskyldigheten göras
gällande. Eljes bör skattskyldigheten inträda, när virket intummats. För
att beteckna denna tidpunkt med ett uttryck, som kan omfatta alla virkesslag,
har från skogsskattekommittén i förslaget intagits den bestämmelsen, att
virket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det blifvit
så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Om detta uttryck
har kammarrätten anmärkt, att detsamma syntes icke äga nödig klarhet
och därför kunna gifva anledning till svårigheter vid tillämpningen. Jag
åberopar emellertid den omständigheten, att uttrycket valts af skogsskattekommittén,
som inneslöt flera i förevarande afseende praktiskt förfarna män,
hvadan detsamma ur tillämpningssynpunkt näppeligen kan förväntas möta
svårigheter. Med uttrycket måste åsyftas intumningen, där sådan äger rum,
och den första intumningen, om virket intummas mera än en gång. För virke,
som ej intummas, såsom t. ex. brännved, inträffar tidpunkten, då virket
hopsamlats och apterats till den storlek, hvari det förekommer till försäljning
eller annan användning. Sammanställdt för öfrigt med föreskriften att
afverkare, som säljer eller eljes afhänder sig virket, skall lämna deklaration
om virkeskvantiteten, kommer ifrågavarande uttryck därför säkerligen ej att
föranleda villrådighet.

Hvad angår virke, som användes till kolning, har för detsamma en
särskild bestämmelse i förevarande afseende ansetts erforderlig. Skattskyldigheten
för sådant virke bör inträda först då det blifvit rest eller lagdt till
kolning. Skulle afverkaren därförinnan sälja eller annorledes afhända sig
virket eller skulle virket forslas från den skog, där det fällts, för att annorstädes
kolas, bör dock, i öfverensstämmelse med hvad jag nyss anförde,
skatteplikten göras gällande, när virket afyttrades eller bortforslades.

Med afseende på accisens allmänna läggning måste virke, som användes
för husbehofvet på den egendom, där virket fällts, undantagas från
beskattningen. Förslaget upptager därför den af skogsskattekommittén, ehuru
från en annan synpunkt, förordade föreskriften, att å en fastighet afverkadt
virke, som användes för egendomens behof af byggnads-, slöjd- eller stängselvirke
samt bränsle, ej skall beskattas. Det måste därvid anses lämpligt,
att äfven virke, som tages från en egendoms skog och användes till husbehofsvirke
å en därmed sambrukad fastighet, fritages från accis.

Beträffande omfattningen i detta sammanhang af begreppet bränsle,
måste karaktären af husbehofsvirke fasthållas. Sålunda blifva ved och kol,
som användas för en jordbruksfastighets behof, visserligen fria från accis,
Bih. till Bilcsd. Prof 1908. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 7

Frihet från
accis. Hus
behofsvirke
o. d.

50

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

under det att däremot ved och kol, som komma till användning i bruksdrift
eller annan rörelse, som drifves å en jordbruksfastighet, icke få undantagas
från accis. I anledning af en inom kammarrätten gjord erinran finner
jag mig böra betona, att virke, som utlämnas till bränsle åt den i dylik
rörelse anställda personalen, icke kan hänföras till husbehofsvirke.

Vidare bör gifvetvis accis ej utgå för sådant virke, som användes för
fullgörande af egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller
underhållsskyldighet.

Slutligen innehåller förslaget, att virke, som från statens och vissa
andra skogar af allmän natur afgiftsfritt för särskilda ändamål utlämnas,
skall frikallas från beskattningen. De ändamål, för hvilka sådant utlämnande
plägar ifrågakomma, såsom att virke understundom kostnadsfritt tillhandahålles
från statens skogar till byggande af vägar och flottleder, synes
göra aecisfrihet i dylika jämförelsevis sällsynta fall påkallad. I denna fråga
har kammarrätten anfört, att aecisfrihet jämväl bör äga rum beträffande
virke, som från allmänningsskog afgiftsfritt utlämnas till delägare i allmänningen
och af denne användes för husbehof. Då jag finner denna erinran
befogad, har jag låtit i förslaget insätta bestämmelse i sådant syfte.

I det föregående har jag talat om virke, som under beskattningsperioden
verkligen användts till husbehof eller annat omförmäldt, därmed
jämförligt ändamål. Såsom skogsskattekommittén framhållit, erfordras härjämte
specialföreskrifter angående virke, som upplagts för dylik användning. Det
är ett vanligt förhållande, att virke, som afverkas för husbehof, icke inom
den närmaste tiden kommer till begagnande. Sålunda brukar ved icke användas
förrän under hösten eller vintern efter det den blifvit upphuggen.
Likaledes plägar byggnads- och slöjdvirke icke användas förrän efter viss
torktid. Ofta förekommer äfven, att virke afverkas och försågas för husbehof
men att endast en del däraf användes till sådant ändamål, under det
att återstoden försäljes. I den mån virket sålunda icke under beskattningsperioden
verkligen användts för husbehof eller annat därmed jämförligt
ändamål, skulle det följaktligen, om icke ett undantagsstadgande infördes,
accisbeläggas vid nästa beskattningsförrättning. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle dock leda till onödig omgång, särskildt därför att därigenom
ett restitutionsförfarande blefve erforderligt.

Förslaget innebär därför i stället, att beskattningen af sådant virke,
som upplagts för åsyftade ändamål, må tills vidare uppskjutas, till dess
genom virkets användning blifvit afgjordt, huruvida och i hvad mån accis
för detsamma skall erläggas eller icke. Om under en följande beskatt -

51

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

ningsperiod virket användes å egendomen för nämnda ändamål, blir det definitivt
accisfritt. Därest det åter då försäljes eller eljes användes för annat ändamål
än nu är i fråga, skall det upptagas till accis för den beskattningsperiod,
då det försålts eller vunnit dylik användning. Till försäljning,
som härmed afses, bör dock ej hänföras det fall, att för husbehof upplagd!;
virke utan vidare medföljer vid försäljning af själfva fastigheten. Genom
sådan försäljning bör uppenbarligen accisplikt för virket ej inträda. Däremot
kommer den nye ägaren i samma ställning som företrädaren, så att
han, om han afyttrar virket eller eljes använder det för annat ändamål än
jag nyss angifvit, blir accispliktig därför.

I fråga om virke, som upplagts för husbehof eller annat därmed jämförligt
ändamål och sedermera användts på annat sätt, erfordras föreskrift
om hvem accisplikten åligger, och innehåller förslaget i sådant afseende, att
skogsaccis för dylikt virke skall erläggas af den, som med virket så förfarit,
att accisplikt därför inträdt.

Utom den nu nämnda befrielsen från skatt för husbehofsvirke och Beskattnings.
därmed jämförligt virke bör accisfrihet äfven äga rum för skogsafverkning hart Upptill
afsalu i ringare omfattning. Härför tala såväl praktiska skäl som
äfven den omständigheten, att skatten på grund af sin allmänna konstruktion
icke bör drabba de minsta skogsägarna. Hvar gränsen för accisfriheten
skall sättas, kan tydligtvis vara föremål för olika meningar. Enligt
min åsikt vore det lämpligt att från skattskyldighet befria afverkare, hvilkens
ifrågavarande afverkning för år understiger ett skogsvärde af 100 kronor.

För en afverkare, som själf utdrifver virket, torde det lägsta beskattningsbara
beloppet således motsvara i saluvärde å leveransorten 150 ä 200 kronor.

För att underlätta debiteringen synes därjämte böra föreskrifvas, att det för
eu hvar accisskyldig sammanräknade skogsvärdet skall utföras i fulla tiotal
kronor, så att öfverskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Jag öfvergår härefter till den ganska svårlösta frågan om beskattnings-BeskaUninggperioden.
I sådant hänseende har skogsskattekommittén föreslagit tiden från Penodoch
med den 1 juni det ena året till och med den 31 maj det följande. I
motiveringen har kommittén därom anfört bland annat: *Skogsafverkningen är
i vårt land hufvudsakligen förlagd till vintern och sträcker sig därför vanligen
ut öfver två kalenderår. Eesultatet af afverkningen kan icke öfverskådas
förrän på våren, då man erhåller kännedom om huru mycket som afverkats
under hela den föregående afverkningssäsongen. Då man inför en särskild
skogsbeskattning, som på det närmaste hänför sig till afverkningen, är det

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

uppenbarligen nödvändigt, att denna beskattning ansluter sig till de faktiska
förhållanden, under kvilka afverkningen försiggår. Nu är hvarje
vinters afverkning praktiskt sedt en odelbar enhet. Detta måste beskattningen
taga hänsyn till. Om man vid taxering till skogsaccis fasthölle vid .
den vanliga indelningen i kalenderår, skulle denna enhet brytas, och en
riktig deklaration om hvad som under det förflutna året afverkats skulle i
hög grad försvåras, om icke rent af omöjliggöras. Det visar sig alltså
nödvändigt att i lagstiftningen om skogsaccis använda ett särskilt afverkningsår
såsom beskattningsperiod.» Kommittén åberopade vidare, att afverkningsårets
slutpunkt måste sättas så långt fram på året, att äfven i fråga
om de stora afverkningarna i landets nordliga trakter så exakta upplysningar
förelåge, att vederbörande afverkare kunde fullgöra sin deklarationsplikt.

I de af mig tillkallade sakkunniges förslag till lag om skogsaccis är
emellertid kalenderåret upptaget såsom beskattningsperiod. De båda förslagens
olika ståndpunkt i detta hänseende bör bedömas i sammanhang
med deras bestämmelser om taxeringsförfarandet och instansordningen, till
hvilka bestämmelser jag senare skall återkomma men som jag nu måste i
förbigående beröra. Skogsskattekommitténs förslag innebär, att deklarationer
om afverkadt virke skola afgifvas före den 1 juli, att taxeringen skall verkställas
af en för ändamålet särskildt upprättad myndighet, accisnämnden,
hvilkens arbete skall vara afslutadt senast den 25 augusti, samt att klagan
öfver accisnämndens taxeringsåtgärder må föras omedelbart hos kammarrätten
före årets slut. De sakkunnige åter hafva föreslagit, att taxeringen skall
i första hand verkställas af kommunalnämnden, samt att dess beslut i taxeringsfrågan
må kunna öfverklagas hos pröfningsnämnden och först därefter
hos kammarrätten. Då nu länens pröfningsnämnder skola sammanträda å
sådan tid, att deras arbeten äro afslutade senast den 10 augusti, hafva de
sakkunuige ansett, att tiden emellan den 31 maj, då beskattningsåret enligt
kommitténs förslag skulle utlöpa, och midten af juli månad, då besvär
hos pröfningsnämnden skola vara ingifna, icke lämnar tillräckligt utrymme
för deklarationernas afgifvande, kommunalnämndens arbete med därtill
hörande skriftväxling med de accispliktiga samt besvärs anförande hos
pröfningsnämnden.

Kammarrätten har i sitt utlåtande öfver de sakkunniges förslag anfört,
att ämbetsverket, som funne sig böra lämna utan erinran förslagets bestämmelser
om taxeringsförfarandet och instansordningen, emellertid ansåge hvad
skogsskattekommittén andragit om nödvändigheten af att såsom beskattningsperiod
använda ett hela afverkningssäsongen omfattande taxeringsår förtjäna

53

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 112.

allvarligt beaktande. Och äfven om ett sådant försvårande eller omöjliggörande
af en riktig deklaration, hvarom kommittén talat, icke skulle behöfva
befaras blifva eu följd af kalenderårets användande såsom beskattningsår,
skulle genomförandet af de sakkunniges förslag i fråga om beskattningsåret
medföra eu annan betydande olägenhet. Det läge i allmänhet
vid skattelagstiftningen vikt uppå, att taxering och skatteuppbörd till
tiden förlädes så nära som möjligt efter den tid, då den inkomst influtit,
som utgjorde grunden för taxeringen, och i fråga om beskattningen af
skogsafverkning, som ofta medförde en betydande tillfällig inkomst, utan
att någon mera stadigvarande skatteförmåga hos den skattskyldige kunde
förutsättas, torde denna synpunkt böra i särskilt hög grad beaktas, i synnerhet
om, såsom i de sakkunniges förslag förutsattes, skatteplikten ålades
afverkaren och följaktligen den realsäkerhet, som kommittén velat vinna
genom att lägga skatteplikten på fastighetens ägare, måste undvaras.
Enligt de sakkunniges förslag skulle emellertid taxeringen exempelvis år
1910 afse kalenderåret 1909 och följaktligen omfatta hufvudsakligen det
virke, som under vintern 1908—1909 huggits och under de första månaderna
af år 1909 blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kunnat
bestämmas. Den af taxeringen föranledda uppbörden skulle äga rum först
i slutet af år 1910 eller början af år 1911 eller således ett och ett hälft
till två år efter det att virket blifvit i lagförslagets mening afverkadt, och
för en afverkning, som exempelvis på två vintrar fördes till slut, skulle
accisen börja uttagas först efter det att af verkningen och utdrifningen af
virket alldeles afslutats. Från skatteteknisk synpunkt måste detta anses
mindre önskvärdt, och för kommunerna skulle det antagligen i ej så få fall
omöjliggöra accisens utfående.

Härefter yttrar kammarrätten vidare: »Af nu anförda skäl anser kammarrätten
det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ett beskattningsår må
kunna fastställas, hvars slutpunkt är förlagd tillräckligt lång tid före tiden
för pröfningsnämndernas i länen sammanträde, men som i sig innesluter
såvidt möjligt hela afverkningssäsongen eller åtminstone den allra största
delen af densamma; och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke månadsskiftet
april—maj kan anses vara den rätta gränspunkten för beskattningsåret.
Den tid af två och en half månader, som skulle förflyta från
slutet af detta beskattningsår till tiden för pröfningsnämndernas sammanträde,
skulle visserligen nödvändiggöra eu tämligen stark koncentrering i
tiden af arbetet för de deklarationspliktiga, för kommunalnämnderna och
för dem, som önskade besvära sig hos pröfningsnämnderna, men svång -

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

het er na i detta afseende torde väl ändock kunna öfvervinnas. Fördelarna
af den sålunda ifrågasatta förändringen ligga i öppen dag: sönderklyfningen
af afverkningssäsongen skulle undvikas ock accisen kunna uttagas ett år
tidigare än enligt det remitterade förslaget.»

Såsom jag redan antydt, måste man, innan man tager ställning till
frågan om beskattningsperioden, äfven rikta uppmärksamheten på anordningen
af taxeringsförfarandet ock instansordningen. Skogsskattekommittén, som
fann sig böra sätta beskattningsårets gräns till den 31 maj, nödgades också
därför föreslå en ny särskild taxeringsmyndighet för skogsbeskattningen. Då
kommittén velat göra denna beskattning från grunden fristående, skulle inrättande
af en alldeles ny taxeringsapparat äfven kunna vara, om också ej särdeles
tilltalande, dock möjligen acceptabelt. Genom föreskriften att accisnämnden
skulle hålla två sammanträden med nära en månads mellanrum, det senare
sammanträdet för revision af de på första sammanträdet förslagsvis fattade
besluten, skulle tilläfventyrs en sådan granskning kunna anses hafva skett,
att med öfverhoppande af pröfningsnämnden besvär lämpligen kunde anföras
omedelbart hos kammarrätten.

Det synes mig däremot uppenbart, att för en mera tillfällig och supplementär
beskattning, sådan som den nu ifrågasatta skogsaccisen, omöjligen
kan organiseras en särskild taxeringsmyndighet, och att därför uppskattningen
måste anförtros åt någon redan befintlig myndighet. Jag ansluter mig
i sådant afseende till det af reservanten inom skogsskattekommittén och de
sakkunnige framställda förslaget, att taxeringen måtte uppdragas åt kommunalnämnden.
Men i sådant fall synes det icke kunna ifrågakomma, att
besvär öfver kommunalnämndens beslut skulle få föras omedelbart hos
kammarrätten. Det lärer nämligen vara angeläget att tillse, att besluten kunna
i första hand granskas af en sådan myndighet som pröfningsnämnden, hvilken,
jämte det den är obunden af formella bevisningsregler och således kan i
hvarje fall taga hänsyn till billighet, äfven måste antagas besitta erforderlig
sakkunskap i fråga om gängse priser å skogsprodukter. Härigenom
skulle också vinnas en säkerligen betydande minskning i antalet mål, som
komme att fullföljas till kammarrätten, hvilket ämbetsverk redan förut
har en omfattande arbetsbörda.

Då besvär hos pröfningsnämnden skola anföras senast den 15 juli,
vore det otänkbart att under tiden efter den 31 maj medhinna deklaration,
taxering och besvärs ingifvande. Om man vill bereda möjlighet till taxeringens
granskning hos pröfningsnämnden, kan man därför icke begagna
en beskattningsperiod, som utgår den 31 maj.

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

Hvad beträffar kammarrättens förslag, att beskattningsperioden skulle
omfatta tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april, måste
det otvifvelaktigt också anses, att den tidrymd af två och en half
månader, som då skulle stå till förfogande för deklaration, taxering och
besvärs anförande, är otillräcklig. För deklarationen är en tid af en
månad den minsta möjliga. Skogsskattekommittén har också för ändamålet
tillmätt en månad, men härvid hafva liera af de hörda myndigheterna
uttalat, att denna tid vore för kort. Till själfva taxeringsarbetet lärer
mera än en månad vara erforderlig. I sammanhang därmed måste nämligen
föras skriftväxling för infordrande af försummade deklarationer eller
upplysningar i anledning af afgifna uppgifter o. s. v., en skriftväxling,
som i större kommuner uppenbarligen kan varda ganska tidsödande. Likaledes
torde icke böra anslås mindre än en månad efter taxeringens afsilande
för de skattskyldiga, som önska anföra besvär hos pröfningsnämnden.
Yid bedömande af den tid, som för dessa olika ändamål må
kräfvas, bör man äfven beakta, att det ofta skall inträffa, att den skattskyldige
är bosatt å en annan ort än där deklaration skall afgifvas och
taxering äga rum. Tillika är att taga hänsyn därtill, att å en del orter
de befintliga kommunikationerna lägga hinder i vägen för en snabb skriftväxling.
Hen tid, som anvisats för bevillnings- och inkomstskattetaxeringen,
utgör två månader'' för deklaration, två och en half månader
för taxeringsarbetet och två månader för besvärs anförande eller således
tillsammans sex och en half månader. Kammarrätten synes ej heller
vid sitt förslag att åt skogsaccistaxeringen skulle anslås sammanlagdt
endast två och en half månader hafva hyst någon större tillförsikt om
lämpligheten af en dylik anordning, hvilken berör en stor mångfald personer,
eftersom kammarrätten åt sina förhoppningar i detta afseende ej
funnit starkare uttryck än att »svårigheterna torde väl ändock kunna öfvervinnas».
Slutligen bör, då kammarrätten uttalar, att med dess förslag
sönderklyfning af afverlcningssäsongen skulle undvikas, härmed sammanställas,
hvad äfven skogsskattekommittén framhållit, att afverkningen i
landets nordliga trakter understundom fortgår i maj månad, hvadan för dessa
trakter en sådan sönderklyfning ändock skulle ske.

Att välja någon ännu tidigare dag under året till gräns för beskattningsperioden,
synes icke kunna ifrågasättas, utan det torde under den uppställda
förutsättningen, att mål om virkestaxering böra läggas under pröfningsnämnden,
återstå allenast att låta perioden sammanfalla med kalenderåret. Det gäller
då att undersöka, om en sådan anordning eljes är lämplig och genomförbar.

56

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 112.

I fråga först om lämpligheten bör densamma tydligen bedömas olika, då
det gäller skogsskattekommitténs förslag och hvad angår det nn framställda
förslaget. I det förra förslaget, som afser att genomföra en från grunden
reformerad och åtminstone för en längre framtid slutgiltig reglering af
skogsbeskattningen, kan tilläfventyrs utan olägenhet upptagas en beskattningsperiod,
som icke sammanfaller med den tidrymd, hvilken beskattningen i
öfrigt afser. För eu skatt däremot, hvilken såsom den nu föreslagna skogsaccisen
är afsedd att utgöra allenast en fyllnad af en förutvarande skatt,
kommunalutskylderna, som bero af den för låga bevillningen för skog,
måste det naturligaste vara, att den utgår för samma tid som själfva
kommunalutskylderna, hvilka undantagslöst påföras för kalenderår. Det
skulle kunna invändas, att detta skäl får en mindre betydelse, då accisen
icke skall erläggas af fastighetsägaren utan af afverkaren, men härvid bör
dock ihågkommas, att i ett stort antal fall fastighetsägaren och afverkaren
torde blifva samma person. Vidare är att märka, att accisen i sin föreslagna
form får betraktas vara af mera tillfällig beskaffenhet, och vid
sådant förhållande synes det jämväl af denna anledning ej vara skäl att
till grund för accisen lägga en annan beskattningsperiod än den, som i
regel gäller för kommunalbeskattningen i öfrigt. Olika beskattningsperioder
för skogsbeskattningen och för den öfriga kommunalbeskattningen skulle
tydligtvis kunna bereda svårigheter vid en blifvande reform af hela den
kommunala beskattningen.

Om således principiella skäl i viss mån för närvarande tala för att
skogsaccisen bör beräknas för kalenderår, så finner man, att ej heller praktiska
skäl resa sig mot en sådan ordning. Då skogsaccisen måste förbindas
med skyldighet för afverkaren att afgifva deklaration om af honom
under beskattningsperioden afverkadt virke, kan frågan således i hufvudsak
ställas så, att den gäller, huruvida afverkaren kan utan större olägenhet
uppgifva hvad han afverkat under kalenderåret. Härvid bör ytterligare
fastbållas den bestämning, förslaget gifver om när skattskyldighet för afverkadt
virke skall göras gällande eller när virke skall i beskattningsafseende
anses afverkadt, hvilken tidpunkt förklarats inträffa, då verket blifvit
så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Med afseende å
bufvudmassan af virket infaller denna tidpunkt, då virket intummas. Det
är emellertid uppenbart, att det icke skall möta någon svårighet att uppgifva
hvad som intummats under nästföregående kalenderår. De tumlistor
eller journaler, som föras vid intumningen, pläga redan nu angifva dagen
för intumningen, och afverkaren bar således endast att sammanräkna hvad

57

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

tumlistorna eller tumningsjournalerna för kalenderåret innehålla. Ännu
hellre måste ett sådant dagtecknande ske, om det blir i lag bestämdt, att
afverkaren är skyldig deklarera hvad som under viss tid intummats. Härtill
kommer, att intumning torde åtminstone inom de egentliga skogsdistrikten
verkställas endast i jämförelsevis obetydlig omfattning under den
del af vintern, som föregår årsskiftet, och är hufvudsakligen förlagd till
de första månaderna af kalenderåret. Taxeringen för ett visst kalenderår
skulle således väsentligen komma att afse det virke, som intummats under
kalenderårets första månader. Beträffande sådant virke, som icke är föremål
för egentlig intumning, skulle svårigheten att därom afgifva deklaration
icke blifva afsevärdt större, i synnerhet då den lagstadgade skyldigheten att
deklarera skulle nödga afverkaren att noggrant^ taga reda på dess kvantitet.
Jag anser mig också höra nämna, att ej mindre delegerade, som af svenska
trävaruexporttöreningen utsetts att bereda skogsbeskattningsfrågan, vid sammanträde
med de sakkunnige än äfven andra i ärendet hörda personer,
som syssla med skogsafverkning, förklarat, att från trävaruhandteringens sida
icke skulle möta hinder att deklarera virke, som under kalenderåret afverkats
i den bemärkelse, som förslaget gifvit åt begreppet utverkning.

Kammarrätten har invändt, att med kalenderåret såsom beskattningsperiod
accisbetalningen skulle i regel uppskjutas ett år längre än om perioden
omfattade ett afverkningsår, som ginge till ända den 30 april. Denna
invändning är naturligtvis alldeles riktig, men den synes dock ej böra
verka afskräckande. Ty betalningen af accis skulle ej infalla senare än erläggandet
af kronoutskyl derna, och den skulle kunna ske tidigare än den allmänna
kommunaluppbörden. Om man exempelvis tänker på den utverkning,
som äger rum år 1909, komma för den beskattningsbara inkomst, som däraf
uppstår för afverkaren, kronoutskylder att utgöras först i november eller
december 1910 och kommunalutskylder först år 1911. Skogsaccis för denna
af verkning skall enligt förslaget åter kunna uppbäras omedelbart efter den
15 oktober 1910. Genom detta uppskof med accisbetalningen hinner afverkaren
därjämte försälja virket och kan således lättare fullgöra likviden.
Hvad angår den äfven af kammarrätten omordade minskade utsikten att
utfå skatten, påpekar jag ånyo, att det icke veterligen finnes anledning
antaga, att skogsåverkare i allmänhet skulle vara sämre skattebetalare än
andra grupper af näringsidkare.

Jag har redan antydt, att enligt förslaget fastställandet af det skattepliktiga
virkesvärdet skall ske genom taxering, och jag skall senare återBih.
till Biksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 86 Sä/t. 8

Värde på
rot.

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

komma till taxeringsförfarandet. Det värde, efter hvilket skatt skall beräknas,
måste vara det värde, virket ägt i och för sig, då det afverkades,
d. v. s. virkets värde på rot. För att åt detta begrepp gifva en särskild
beteckning begagnas i förslaget termen skog svär de. Virkets skogsvärde bör
taxeras enligt de i orten vid tiden för afverkningen gängse pris efter afdrag
för arbetskostnader. I skogsskattekommitténs förslag har detta uttryckts
sålunda, att virkets värde å rot skall uppskattas med ledning af
de vid tiden för afverkniDgen gällande pris för oförädladt virke å närmast
belägna vattendrag eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda
pris å virke betalas. I de delar af landet, där dylika platser saknas,
får taxeringen ske efter de pris, som eljes plägat betalas i orten.

Deklaration. Taxeringen måste byggas på skyldighet för afverkaren att afgifva
deklaration om det virke, han afverkat. Deklarationsplikten kan här desto
lättare genomföras, som den endast kommer att afse fullt konkreta förhållanden,
om hvilka ingen tvekan kan råda. Afverkare bör således
vara skyldig att uppgifva mängden af det virke, som han afverkat för
annat ändamål än husbehof eller därmed jämförligt syfte, likasom i deklarationen
bör upptagas virke, som förut upplagts till dylik användning, men
under nästföregående år disponerats på annat sätt. Göres denna deklaration
tillräckligt specificerad för olika slag af virke, böra taxeringsmyndigheterna
med den kännedom, de äga om i orten gängse virkespris, kunna med behörig
noggrannhet fastställa det skattepliktiga skogsvärdet. Det bör naturligtvis
vara deklaranten obetaget att föreslå det skogsvärde, hvartill han
anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas, samt att i öfrigt lämna alla
sådana upplysningar, som han finner kunna tjäna till ledning vid taxeringen.

Såväl skogsskattekommittén som de sakkunnige hafva ansett, att deklaration
bör afgifvas äfven då det kan antagas, att det sammanlagda skogsvärdet
för året icke uppgått till det lägsta belopp, för hvilket taxering skulle
ifrågakomma. Då nämligen deklarationen skall afse virkesmängden men
taxeringen dess värde i penningar, ansågs samma eftergift med afseende
på deklarationsplikten icke kunna medgifvas, som i fråga om inkomst till
icke beskattningsbart belopp gäller beträffande taxeringen för inkomstskatt,
där deklarationsplikten hänför sig till för den deklarationspliktige själf
i allmänhet lätt fixerbara inkomstbelopp.

I denna fråga har kammarrätten anfört: »Kammarrätten har funnit

det vara i hög grad önskvärd!, att från deklarationsplikten måtte befrias

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

de personer, för hvilka någon taxering till skogsaccis på grund af afverkningens
obetydlighet uppenbarligen icke kan ifrågakomma. Det synes icke
böra öfverlämnas åt afverkaren att bedöma, huruvida virket till sitt värde
öfverstiger eller understiger 100 kronor, och medgifvas honom rättighet
att under sistnämnda förutsättning underlåta att afgifva deklaration. I
sådana fall, där det kan vara tvifvel underkastadt, om virket haft sådant
värde, att accisplikt till följd däraf uppkommit, bör enligt kammarrättens åsikt
deklaration alltid afgifvas, och gränsen för deklarationsplikten synes böra
sättas vid ett så väsentligen lägre belopp än 100 kronor, att det icke kan
antagas, att afverkaren kan i god tro anse sig icke vara deklarationspliktig,
under det att det afverkade virket af taxeringsmyndigheterna beräknas
hafva haft ett värde å rot af 100 kronor eller därutöfver. Kammarrätten
har med afseende å hvad nu anförts velat hemställa, att skyldighet att
afgifva deklaration måtte förklaras åligga allenast den, som annorledes än
till husbehof afverkat virke med ett värde å rot af minst 25 kronor. >

I en inom kammarrätten uttalad skiljaktig mening, som omfattats af
två ledamöter, anföres i detta ämne, att det syntes icke kunna förordas
att utsträcka deklarationsplikten äfven till andra än dem, som enligt förslaget
skulle vara skyldiga att erlägga skogsaccis. Jämte det genom eu
dylik anordning besvär och tidsförlust skulle i många fall utan gagn tillskyndas
vederbörande, komme stadgandena om deklaration att i omförmälta
hänseende innebära en af omständigheterna icke påkallad afvikelse från
inkomstskatteförordningens motsvarande bestämmelser. I öfrigt kunde erinras,
att äfven kammarrättens förslag lede af den olägenheten, att deklarationsplikten
komme att bindas vid visst virkesvärde.

Vid öfvervägande af denna fråga har jag funnit det vara önskvärd!,
att deklarationsplikten icke göres obligatorisk för alla afverkare, oberoende
af värdet å det afverkade virket. Om det läte sig göra att binda deklarationsplikten
vid en viss minimikvantitet afverkadt virke, kunde eu lämplig
begränsning af denna plikt utan tvekan bestämmas. Men då med afseende
på de särskilda virkesslagens olika betydenhet en sådan anordning icke
gärna kan genomföras, måste man, om man vill begränsa deklarationsplikten,
sätta gränsen vid ett visst penningvärde. Då emellertid detta
värde är beroende af en uppskattning, som sker först efter deklarationens
afgifvande, kan det icke förnekas, att vid sådant förhållande principiellt
sedt det riktigaste vore att föreskrifva allmän uppgiftsskyldighet. Ty afverkaren
kan icke i hvarje fall på förhand med säkerhet veta, till hvilket
belopp värdet kommer att af taxeringsmyndigheten upptagas, och således

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

icke om värdet kommer att uppgå till den summa, där deklarationsplikten
inträder. Det är dock påtagligt, att med en sådan föreskrift ett stort
antal deklarationer skulle komma att afgifvas utan något praktiskt syfte,
likasom att hos åsyftade deklaranter uppgiftsskyldigheten skulle vara ägnad
att väcka missnöje och förargelse. Det synes mig därför, oaktadt begränsningen
måste bindas vid ett penningvärde, som först sedermera fastställes,
vara angeläget att inskränka deklarationsplikten, så att sådan icke kommer
att äga rum, där den ej är af praktiskt behof påkallad. Med denna ståndpunkt
kan jag icke biträda kammarrättens förslag att, med bibehållande
af skattskyldighetens inträde vid ett skogsvärde af 100 kronor, föreskrifva
uppgiftsplikt vid ett dylikt värde af minst 25 kronor. Därigenom skulle
ändock framtvingas ett stort antal deklarationer, om Indika man på förhand
vore viss, att de icke skulle komma att ligga till grund för taxering.
På grund af den påföljd, som måste stadgas för försummad deklarationsplikt,
skulle en sådan föreskrift föranleda exempelvis, att den, som sålt
några lass ved och med beräkning af vedens skogsvärde till 20 kronor
icke afgifvit deklaration men af taxeringsmyndigheten blifvit taxerad till
huru högt belopp som helst, icke finge klaga öfver taxeringen, därför att
skogsvärdet vid anställd undersökning funnes böra uppskattas till 25 kronor,
således endast till en fjärdedel af det lägsta beskattningsbara beloppet.
Liknande fall kunna ju tänkas, hvar man än sätter gränsen för deklarationsplikten,
men det torde dock vara påtagligt, att den minsta obilligheten
uppkommer, om man, såsom reservanterna i kammarrätten också föreslagit,
låter deklarationsplikten och skattskyldigheten inträda vid samma belopp.
Den som afverka! till ett värde, som han själf anser uppgå till inemot
100 kronor, bör då uppenbarligen i sitt eget intresse ändock afgifva
deklaration för undvikande af risken att ej få öfverklaga taxeringsmyndighetens
beslut, i fall denna finner virket böra uppskattas till 100 kronor
eller därutöfver. A andra sidan måste det kunna förutsättas, att den första
taxeringsmyndigheten i regel skall hafva en tämligen fullständig kännedom
om de inom distriktet verkställda afverkningarna, hvadan erhållandet af
deklarationer om smärre afverkningar icke här är af samma betydelse, som
beträlfande inkomsttaxeringen förhållandet är med uppgifter om smärre
inkomstbelopp, hvilka lättare kunna dölja sig för utomstående.

Hvad beträffar deklarationens innehåll, torde detta, utöfver hvad jag
redan därom anfört, visserligen icke kräfva vidare yttrande än en hänvisning
till lagförslagets ordalydelse härutinnan. Dock anser jag mig böra i korthet
redogöra för hvad härom förekommer i skogsskattekommitténs betänkande,

61

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

enär kommittéförslaget i detta afseende i allt väsentligt öfverensstämmer
med det nu anmälda förslaget. Deklarationen borde innehålla uppgift om
tiden för afverkningen, om afverkningsplatsen på tillfredsställande sätt
angifven samt om mängden af det afverkade virket. Sistnämnda uppgift
borde i fråga om timmer afse stycketal och kubikmassa i fast mått samt
i fråga om öfriga virkesslag angifva virkets kubikmassa i fast eller löst
mått. Då i sammanhang med flottning stycketalet jämväl af annat virke än
timmer plägade utrönas, borde i fråga om flottgods stycketalet alltid tillika
uppgifvas. De nu omförinälda uppgifterna borde betecknas såsom minimifordringar,
nödvändiga för taxeringens behöriga förrättande, medan å andra
sidan fullgörandet af en dylik deklarationsskyldighet icke kunde anses
komma att blifva betungande för vederbörande accispliktiga. Undantagsvis
torde kunna uppstå svårighet, på grund af bristande underbyggnad eller
ovana, att verkställa uträkning af virkets kubikmassa. Äfven om någon
vidare hänsyn härtill icke torde behöfva tagas, då kubikeringstabeller funnes
i handel allmänt tillgängliga, borde dock, med tanke på lägenhetsägare och
andra, som afverkade i obetydlig omfattning, finnas ett undantagsstadgande,
att, där i särskildt fall svårighet mötte att uppgifva kubikmassa, deklarationen
i stället finge upptaga stycketal och dimensioner af virket. Dylik
lättnad i deklarationspliktens fullgörande, hvilken i motsvarande grad ökade
arbetet för taxeringsmyndigheterna, borde dock icke ifrågasättas för den,
som yrkesmässigt drefve trävarurörelse. Med afseende på virke, som
användts till kolning på den skog, där det afverkats, vore föreslaget, att,
därest kolningen vore afslutad vid beskattningsperiodens utgång, den
deklarationspliktige finge i deklarationen, om han det föredroge, angifva,
i stället för mängden af det använda kolvirket, mängden af de kol, som
vid kolningen utvunnits. Denna bestämmelse vore naturligen afsedd för
de mindre afverkare, som drefve skogskolning i ringa omfattning, och
gällde icke kol virke, som å vattendrag eller eljes förts från afverkningsskogen
för att kolas vid sågverk eller annorstädes.

Det synes knappast erforderligt att omgärda ifrågavarande deklarationer
med samma sekretess som uppgifterna för inkomsttaxeringen. Deklarationerna
böra dock ej vara tillgängliga för obehöriga.

Deklarationerna höra afgifvas på blanketter enligt fastställdt formulär.

Sådana blanketter böra på kommunens bekostnad afgiftsfritt tillhandahållas.

Härefter återkommer jag till frågan om taxering sförfarandet. Jag har Taxering*-redan framhållit, att organiserandet af en särskild taxeringsmyndighet förfarmået -

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

för accisbeskattningen under förhandenvarande förhållanden icke bör ifrågakomma.
Ej heller kan denna taxering för närvarande läggas på taxeringsnämnderna,
något som eljes uppenbarligen vore det naturligaste. Dessa
hafva nämligen redan förut i flera fall en synnerligen stor arbetsbörda,
och om denna ökades med ett så betydande taxeringsarbete som det föreslagna,
skulle det blifva ännu svårare att till dem erhålla lämpliga ordförande
än hvad redan är fallet. Däremot anser jag uppskattningen lämpligen
kunna anförtros åt kommunalnämnderna. Jag hyser icke något tvifvel
om dessa nämnders sakkunskap på området. Kommunalnämnderna bestå
till öfvervägande del af jordbrukare, hvilka ju i regel måste förutsättas
hafva kännedom om skogsafverkning och utbytet däraf samt om gällande
pris å skogsalster. Efter hand skulle därförutom gifvetvis vid kommunalnämndernas
rekrytering behörig hänsyn äfven tagas till deras funktion såsom
taxeringsför rättare.

Beträffande spörsmålet, huruvida kommunalnämnden vore att anse tillbörligt
opartisk för att kunna handlägga taxeringen, hafva två ledamöter i
kammarrätten uttalat, att det måste möta synnerligen stor betänklighet att
låta kommunalnämnden, som bestode af kommunens egna valda förtroendemän
och hade att bevaka kommunens intresse samt således vore part i
saken, själf i första hand verkställa den grundläggande taxeringen af virkets
skogsvärde. Yäl lämnades det den skattskyldige öppet att anföra besvär
hos pröfningsnämnden, men bevisbördan kastades öfver på honom, likasom
föreskrifterna om deklaration och besvärstid erbjöde många falluckor för
den på hithörande områden obevandrade. Lika med kammarrättens majoritet
håller jag emellertid före, att man i detta hänseende icke behöfver
hysa någon farhåga. Enligt min mening måste kommunalnämnden tilltros
att med samvetsgrannhet och objektivitet verkställa uppskattningen. Frågan
om kommunalnämndens ställning synes mig erbjuda en osökt jämförelse
med taxeringsnämndens förhållande. Äfven taxeringsnämndens ledamöter,
med undantag af ordföranden, äro valda af och bland samma väljare som
utse kommunalnämnd, och åt taxeringsnämnden har dock anförtrotts att i
första hand verkställa en taxering af mera omfattande och på den kommunala
skattskyldigheten i högre grad inverkande art än den ifrågavarande
taxeringen kan blifva. I det fall att taxeringsnämndens distrikt är blott
en enda kommun lärer förhållandet ställa sig nästan analogt med det nu
ifrågasatta. Hvad angår de omordade svårigheterna med deklaration och
besvärs anförande, böra reglerna i hithörande afseenden vara lika med
föreskrifterna på inkomsttaxeringens område, om hvilka numera efter

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

många års tillämpning en utbredd kännedom måste anses hafva vunnits,
hvadan från dessa synpunkter förslaget icke torde böra möta någon betänklighet.
Vidkommande bevisningsskyldigheten i fall af besvärs anförande,
skall den helt visst i regel blifva lättare att fullgöra än i vanliga
taxeringsmål, enär bevisningen här nästan uteslutande behöfver rikta
sig på ett enda, tämligen lätt konstaterbart faktum, det gällande virkespriset.

Uti samma inom kammarrätten afgifna reservation har framställts ett
förslag till lösande af frågan om accispåföringen, hvilket jag nu får med
några ord beröra. Keservanterna uttala, att man beträffande virkesvärdet
måste nöja sig med en viss medeltalsberäkning för virke efter olika trädslag
samt för timmer och dylikt jämväl med hänsyn till grofleken. Virkesprisen
syntes då kunna på förhand bestämmas för olika distrikt genom en
markegångssättning för hvarje län eller, om förhållandena så påkallade,
olika för olika distrikt af länet. Med ledning af afverkarnas uppgifter
om myckenheten afverkadt virke skulle accisen därefter påföras och erläggas.
Genom lämpliga ansvarsbestämmelser för felaktiga uppgifter borde
tillräckligt kunna sörjas för tillförlitligheten af uppgifterna, lika väl som
nu ägde rum i fråga om tullafgifter och andra med skogsaccisen jämförliga
umgälder.

Den sålunda föreslagna ordningen kan onekligen förefalla synnerligen
enkel. Vid närmare granskning synes den dock möta afsevärda betänkligheter.
Inom den nuvarande markegångssättningen, som fungerar för helt
annat ändamål, skulle en dylik prisbestämning säkerligen ej kunna inordnas.
Igångsättandet af en särskild markegångsförrättning för virkespriser
innebär i och för sig en mycket vidlyftig apparat, som det knappast
vore skäl att tillgripa för en så pass provisorisk beskattning som den föreslagna.
Ej heller torde virkesvärde å rot i stort sedt vara ett lämpligt
föremål för prissättning i dylik ordning. I någon mån skulle den passa
för vissa af de norrländska trävarudistrikten, där å olika platser tämligen
fasta virkespris pläga noteras. Men i öfriga delar af landet skulle den
svårligen kunna tillämpas. Värdet på rot är för öfrigt beroende af så
många omständigheter, såsom skogens afstånd från flottled eller utfartsort,
afsättningsinöjligheterna på platsen o. s. v., att ett för större distrikt afjämnadt
pris i talrika fall skulle medföra stor obillighet vid beskattningen.
Vidare skulle med afseende på de många olika virkeskvaliteterna erfordras
en synnerligen stark specialisering i prislistorna, hvilken icke vore lätt att
åvägabringa, eller också skulle hänsynen till virkets kvalitet i hög grad få

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

gifvas till spillo, något som skulle förhindra en rättvis beskattning. Därtill
kommer, att metoden måste bygga på att alla afverkare verkligen aflämna
uppgifter å afverkadt virke. Detta kan emellertid tydligen icke
förväntas. För sådana fall, då uppgift icke aflämnats, erfordras ovillkorligen
en taxering. Den beskattningsmetod, som man vill begagna, måste
anordnas så, att den kan användas i alla fall, bvilket icke är förhållandet
med den af reservanterna föreslagna men däremot med den af mig förordade.
Den anställda jämförelsen med uppbärandet af tull och dylika
utgifter utvisar också, huru olika förhållandena äro i det ena och det andra
fallet. För uttagandet af tull, sockerskatt, maltskatt och dylikt utöfvas
en kontroll på förband, som kan göra skattepåföringen oberoende af aflämnandet
af uppgifter men som uppenbarligen icke kan få någon som
helst motsvarighet i fråga om skogsafverkning.

Med afseende på taxeringsförfarandet bör kommunalnämndens ordförande
intaga samma ställning som taxeringsnämndens ordförande bar i
taxeringsnämnden. Då taxeringsarbetet otvifvelaktigt kommer att förorsaka
kommunalnämndens ordförande ej ringa besvär och tidsuppoffring, synes
skälig ersättning böra efter kommunalstämmans pröfning beredas honom af
skogsaccismedlen. I fråga om infordrande af uteblifna uppgifter och nödiga
befunna upplysningar, påföljd af försummelse att deklarera eller inkomma
med infordrad upplysning, afgifvandet af oriktig uppgift o. s. v. äfvensom
beträffande själfva taxeringsförrättningen och därmed sammanhörande åtgärder
kunna inkomstskatteförordningens motsvarande bestämmelser i allt
väsentligt vinna tillämpning äfven vid accistaxering.

Det kan i vissa fall leda till onödigt besvär och tidsförlust att ålägga
kommunalnämndens samtliga ledamöter, där antalet öfverstiger det i lag
stadgade minimum af tre, att deltaga i taxeringen. Af sådant skäl och
för den händelse det eljes kan anses lämpligt bör kommunalnämnden äga
besluta, att taxeringen skall verkställas af ordföranden och utsedda delegerade
af nämnden. Kommunalnämnden eller delegerade böra gifvetvis äga
rätt att anlita sakkunnigt biträde, om så erfordras, och bör kostnad därför
gäldas af accismedlen. Yid omröstning inom nämnden eller delegerade bör,
i olikhet med hvad som eljes enligt kommunalförordningen gäller men i
öfverensstämmelse med föreskriften i bevillningsförordningen, där rösterna
falla lika, den mening blifva gällande, som länder till den skattskyldiges
förmån, och endast om denna grund ej kan tillämpas, den som ordföranden
biträder.

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

Då taxeringen verkställts af ett kornmunens organ, kafva de sakkunnige
ansett, att kommunen bör åtnöjas med taxeringsresultatet ock att
således ej åt densamma beköfver inrymmas befogenhet att anföra besvär
hos pr öfningsnämnden. Besvär därstädes skulle följaktligen kunna ifrågakomma
endast från de accispliktiges sida, och i fråga därom innebär förslaget,
att pröfningsnämnden icke skulle hafva att taga annan befattning
med accistaxeringen än att afgöra anförda besvär samt att i sammanhang
därmed i förekommande fall öfverflytta på rätt vederbörande sådan taxering,
som funnes vara påförd orätt person. Däremot skulle pröfningsnämnden
icke äga att af eget initiativ ändra en taxering. Kammarrättens
majoritet åter har omfattat den meningen, att pröfningsnämnden
borde äga oinskränkt granskningsrätt. I detta ämne anföres nämligen i
ämbetsverkets utlåtande: »Kammarrätten har icke funnit anledning föreligga
att beträffande nu ifrågavarande taxeringsmål frånkänna pröfningsnämnden
den befogenhet, som med afseende å mål angående taxering till
bevillning och inkomstskatt tillkommer nämnda myndighet, att äfven oberoende
af anförda besvär granska taxeringarna samt med afseende å dem
besluta rättelser, ändringar och tillägg. Likasom förhållandet är beträffande
de taxeringsmål, pröfningsnämnden enligt nu gällande lagstiftning har att
handlägga, skulle det väl endast i sällsynta undantagsfall förekomma, att
pröfningsnämnden oberoende af anförda besvär skulle ändra en i första
instansen beslutad taxering till skogsaccis^ och den af kammarrätten nu
upptagna frågan äger således måhända icke någon större praktisk räckvidd;
men då tillvaron af en generell pröfningsrätt i andra instansen får antagas
lämna en ytterligare garanti för målens samvetsgranna pröfning i första
instansen, och den omständigheten, att här endast är fråga om en utskyld
till kommunen, icke synes böra utgöra något hinder för att beträffande dessa
mål tillägga pröfningsnämnden samma befogenhet som i fråga om öfriga
taxeringsmål, har kammarrätten ansett en ändring i förslaget i nyssberörda
afseende böra vidtagas.»

Den obegränsade granskningsrätt, som pröfningsnämnden har i vanliga
taxeringsmål, får väl anses vara tillkommen företrädesvis för att i det allmännas
intresse förebygga för låg taxering. Yidkommande accistaxeringen
föreligger ej samma skäl, enär som sagdt kommunen bör åtnöjas med
kommunalnämndens beslut. För den enskilde skattskyldiges skull torde

en dylik rätt ej behöfva tilläggas pröfningsnämnden, då det bör vara den
enskildes sak att genom besvärs anförande själf bevaka sitt intresse. Vid
frågans bedömande kan man ej heller lämna ur räkningen önskvärdheten
Pih. Ull RiJcsd. Prat. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 9

Pröfningenämndene

befattning
med accistaxeringen.

Skattesats.

68 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 112.

af att ej mera än nödvändigt öka pröfningsnämndens redan förut stora arbetsbörda.
Jag anser därför företräde böra lämnas åt de sakkunniges förslag.

Med afseende på accistaxeringsmålens behandling bos pröfningsnämnden
är i öfrigt att erinra, att någon godtgörelse bör beredas protokollsföranden för
hans arbete med anteckningar i skogsaccislängden och med protokollsföringen.
Att därvid tillämpa någon motsvarighet till beräkningen af den så kallade
bevillnings- och inkomstskatteprocenten, synes ej kunna komma i fråga.
I förslaget är i stället intagen eu bestämmelse, att utdrag af pröfningsnämndens
protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom en hvar kommun
angår, skall utskrifvas och af kommunen lösas med två kronor arket.
Genom denna lösen, som torde afsevärdt öfverstiga renskrifningskostnaden,
lärer nöjaktig ersättning tillkomma protokollsföranden.

Det återstår nu att tala om den skattesats, som bör tillämpas å den
föreslagna skogsaccisen, och om hvad som med skattesatsen äger sammanhang.
Jag har redan angifvit, att den växande skogens värde teoretiskt
sedt skall anses vara inbegripen i fastighetens taxeringsvärde och att skogsbrukets
afkastning från samma synpunkt därför kan sägas vara beskattad
genom fastighetsbevillningen och de öfriga utskylder, däribland kommunalutskylderna,
som utgå på grund af denna bevillning, men att det faktiskt
ställt sig så, att skogens värde endast ofullständigt eller icke alls upptagits
vid fastighetstaxeringen och aft således skogsafkastningen till stor del eller
alldeles undgått beskattning. Kammarrätten har i sitt utlåtande behandlat
äfven denna fråga och därvid andragit, att principiellt sedt vägande skäl
kunde anföras mot förslaget att, utan ändring af bestämmelserna om fastighetstaxeringen,
införa en särskild beskattning till kommunen för den skog,
som inom kommunen afverkades. De betänkligheter, förslaget från denna
synpunkt vore ägnadt att ingifva, försvagades emellertid i viss mån däraf
att, enligt hvad den af skogsskattekommitten företagna utredningen syntes gifva
vid handen, i talrika fall skogens hela värde icke inbegripits i fastigheternas
taxeringsvärde och att skogens värde först vid de senaste fastighetstaxeringarna
i någon större utsträckning upptagits i taxeringsvärdet, hvilka förhållanden
äfven framgått af till kammarrätten fullföljda fastighetstaxeringsmål. Till
förminskande af dessa betänkligheter verkade äfven den omständigheten,
att den ifrågasatta anordningen, enligt hvilken skogen skulle blifva i kommunalt
afseende beskattad både genom fastighetsbevillning och genom den
föreslagna accisen, endast torde vara att betrakta såsom en provisorisk anordning,
afsedd att äga bestånd, på sätt Kiksdagen i sin skrifvelse förut -

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

satt, allenast intill dess frågan om den kommunala beskattningens frigörande
Irån beroendet af den allmänna bevillningen kunde vinna sin lösning.

Såsom kammarrätten erinrat, bar på skogsskattekommitténs föranstaltande
verkställts en utredning om förfaringssättet inom rikets olika län vid
taxering af skog, och har genom denna utredning, hvilken finnes intagen
i kommitténs betänkande, hvartill jag därför anhåller att få hänvisa, vunnits
ytterligare bekräftelse på, i hvilken otillräcklig grad skogsafkastningen
med det nuvarande skatteförfarandet varder underkastad beskattning till
stat och kommun. .Detta gäller i större eller mindre mån öfver hela linjen
men framträder naturligtvis i synnerhet i de fall, där afverkningsrätt till
skogen är för någon längre tid upplåten till annan.

I en mångfald till Kungl. Maj:t förda besvärsmål angående taxering
bär man äfven vunnit upplysningar, utvisande att fastighetstaxeringen,
hvad skog beträffar, understiger det verkliga värdet. Detta har framgått
till exempel af mål angående taxering af inkomst genom så kallade realisationsvinster,
uppkomna genom inköp och exploatering af skogsfastigheter, samt
företrädesvis i mål rörande taxering af inkomst af sågverksrörelse. Vid
sistnämnda slags taxering äger rörelseidkaren afräkna värdet å rot af det
i rörelsen förädlade virke, som han hämtat från egna jordbruksfastigheter,
det vill säga det värde, som jag i det föregående kallat slcogsvärde och
som skall anses vara beskattadt genom fastighetsbevillningen. Man finner
då, att exempelvis ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till sammanlagdt
värde af 5,144,800 kronor, hvaraf efter sex procent 308,688
kronor måste anses utgöra den beskattningsbara afkastningen, emellertid för
stubbören eller slcogsvärde af afverkadt virke ansågs berättigadt att för ett
år afdraga ej mindre än 575,976 kronor 60 öre. I ett annat fall motsvarade
sex procent af taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna ett belopp
af 297,744 kronor, men afdraget för stubbören upptogs till 435,049 kronor
21 öre. I ett tredje mål utgjorde skogsvärdet å det afverkade virket
72,345 kronor 57 öre, under det att jordbruksfastigheternas afkastning
efter sex procent af taxeringsvärdet uppgick till allenast 52,410 kronor.
Med afseende på dessa fall. som hafva många motstycken, är därjämte att
ihågkomma, att fastigheterna uppenbarligen utom skogsafkastningen äfven
lämnat inkomst af jordbruksskötseln och att denna inkomst jämväl ansetts
vara beskattad genom den skatt, som utgått efter beräkning af sex procent
afkastning. Tillika anser jag mig böra nämna, att särskildt de tre angifna
målen angå trävarubolag, som anses sköta sina skogar rationellt, hvadan icke
den invändningen kan göras, att bär förelegat en tillfälligtvis stor utverkning.

68

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

Jag ber att ytterligare få ur besvärskandlingar omtala ett par exempel
på huru låg fastighetstaxeringen kan vara i förhållande till skogsafkastningen.
Ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till taxeringsvärde
af 572,100 kronor, skulle således anses af dem äga en afkastning af
34,332 kronor. I räkenskapen redovisades särskild! inkomst afjordbruksskötsel
till belopp af 8,532 kronor, hvadan beskattningen i öfrigt motsvarade
en afkastning af 25,800 kronor. Bolagets årsafverkning hade emellertid
ett skogsvärde af ej mindre än 94,452 kronor 30 öre. Och följande
år, då inkomsten af egentlig jordbruksrörelse utgjort 8,734 kronor, i följd
hvaraf skogsafkastningen kunde anses för beskattning motsvara endast
25,600 kronor, hade bolaget afverka! virke, i skogsvärde uppgående till
103,985 kronor 87 öre.

Gifvetvis är icke missproportionen mellan taxeringsvärdet och det faktiska
värdet alltid så stor som i de angifna exemplen, men å andra
sidan har det också förekommit talrika fall, där den varit ännu större.
Vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1903 skedde å många orter
ganska betydande förhöjningar i taxeringsvärdena, och det är äfven att antaga,
att så skall äga rum i år. Af skäl, som jag förut berört, kan dock
fastighetstaxeringen, så vidt skog angår, i allmänhet icke billigtvis uppbringas
till full öfverensstämmelse med det verkliga värdet. Då man nu
söker att komplettera fastighetsbeskattningen med en generell accis, att uttagas
då skogen afverkas, måste man taga hänsyn till den allmänna fastighetsbeskattningen
och för accisen välja en skattesats, som icke ens i de
fall, där fastighetsbeskattningen är relativt hög, med fog kan sägas verka
obilligt. I sådant hänseende synes mig den af de sakkunnige föreslagna
skattesatsen af två procent af virkets skogsvärde lämplig och måttfull.
Såsom jag strax skall nämna, bör skattesatsen dock nedsättas i kommuner,
där den allmänna utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona understiger
ett visst belopp.

Skogsaccis- I fråga om användningen af de inflytande skogsaccismedlen har skogsinvändnin
skattekommittén föreslagit, att desamma skulle afsättas till en fond, från hvilken
^Fmdering. tillskott till bestridande af de kommunala utgifterna hvarje år skulle ske
efter förhållandet emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof
för de senast förflutna fem åren. En sådan ovillkorlig fondering var
utan tvifvel från kommitténs ståndpunkt en nödvändig åtgärd. Enligt
kommitténs förslag skulle nämligen den årliga accisutdebiteringen för 100
kronors skogsvärde utgöra åtta gånger medeltalet af hvad inom kommunen

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 112.

för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren
utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. Härigenom
skulle tydligen i många kommuner understundom komma att i accis uppbäras
betydliga belopp, större än som lämpligen kunde få förbrukas för
kommunens löpande behof.

Med den af mig förordade skattesatsen kommer däremot accisuppbörden
mångenstädes icke att uppgå till sådant belopp, att någon fondering skäligen
bör ifrågakomma. Jag har därför tänkt mig, att de ett år inflytande
behållna accismedlen skulle få i sin helhet upptagas såsom tillgång i inkomststaten
för nästföljande år, så vidt därigenom den allmänna utdebiteringen
för fyrk eller bevillningskrona icke nedbragtes längre än till tre fjärdedelar
af hvad vid nästföregående utdebitering uttagits för fyrk eller bevillningskrona.
Endast i den mån, accisuppbörden öfverstege hvad som erfordrades
för ett sådant nedbringande af den allmänna utdebiteringen, skulle den
fonderas. Dock borde det stå kommunalstämman öppet att af accismedlen
taga i anspråk ett mindre tillskott än nyss är nämndt och i stället i motsvarande
mån öka fonderingen. Det är emellertid uppenbart, att i kommuner,
där accismedel inflöte i rikligare grad, den allmänna utdebiteringen
med en dylik beräkningsgrund skulle snart nog kunna nedbringas till en
obetydlighet. Detta skulle således innebära, att kommunens utgifter hufvudsakligen
bestreaes med skogsaceismedel. En sådan sakernas ordning
vore dock naturligen ej riktig, utan de öfriga beskattningsföremålen böra
i skälig proportion bidraga till kommunens behof. Därför innehåller förslaget,
att skogsaccisen icke må för 100 kronors skogs värde öfverstiga hälften
af hvad som under det år, taxeringen sker, inom kommunen på grund
af kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres för tio fyrkar
eller hel bevillningskrona. Om således ett år de allmänna kommunalutskylderna
understiga 4 kronor för bevillningskrona, nedsättes också
skogaccisen, så att den utgör endast hälften af hvad som erlägges för bevillningskrona.
På sådant sätt vinnes en automatiskt verkande regulator
på att de kommunala utgifterna icke i oskälig grad kastas öfver på skogsafkastningen.
En följd häraf blir också, att om något år allmänna kommunalutskylder
icke inom kommunen utgöras, skogsaccis ej heller skall utgå.

Om skogaccisfond bildas, bör den förvaltas af kommunalnämnden i
likhet med kommunens öfriga tillgångar. Härutinnan har kammarrätten
uttalat, att för betryggande af skogsaccisfondens ändamålsenliga förvaltning
föreskrifter syntes erfordras angående de sätt, hvarpå fondens medel må
få göras räntebärande. Med anledning häraf ber jag få erinra, att kom -

70 Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 112.

munalnämnderna redan nu å somliga orter hafva betydande fonder under
sin förvaltning, utan att någon olägenhet eller fara däraf veterligen uppkommit.
Jag anser därför särskilda föreskrifter i förevarande afseende åtminstone
icke för närvarande vara erforderliga.

Debitering Debitering och uppbörd af skogsaccis böra verkställas af kommunaloéi
uppbörd. n;;mIK}eiL Efter det pröfningsnämndens sammanträde afslutats och utdrag
af dess protokoll kommit kommunalnämnden tillhanda, kan uppbörden hållas,
antingen å särskild uppbördsstämma, som i sådant fall synes kunna
äga rum efter den 15 oktober, eller ock i sammanhang med uppbörden af
de allmänna kommunalutskylderna.

Afdrag för I sitt utlåtande har kammarrätten anfört, att det i sammanhang med
Mtnhmst^en föreslagna lagstiftningen angående skogsaccis borde klargöras, huruvida
taxeringen, den, som erlagt skogsaccis, skulle vid taxering till bevillning och inkomstskatt
för inkomst af det accisbelagda virkets förädling vara berättigad till
afdrag för accisens belopp; och ansåge kammarrätten det vara med billighet
öfverensstämmande, att sådant afdrag medgåfves likasom för annan omkostnad
för rörelsen. Lika med kammarrätten anser jag, att vid inkomsttaxering
af förädlingsrörelsen afdrag skall ske för erlagd accis, och jag
finner för min del detta så uppenbart, att något uttryckligt stadgande därom,
såsom kammarrätten får antagas hafva ifrågasatt, enligt min mening
icke är erforderligt. Då afdrag redan nu i motsvarande fall medgifves
för umgälder, som närmast äro att jämföra med skogsaccisen, såsom
brännvinstillverkningsafgift, malt- och sockerskatt o. s. v., måste också
skogsaccisen få afräknas vid inkomsttaxeringen af den rörelse, i hvilken
det virke förädlats, hvarför accisen utgått. Det är gifvet, att härigenom
trävarurörelsens inkomsttaxering kommer att i någon mån sjunka och att
till följd däraf statens skatteinkomst likasom trävarurörelsens bidrag till de
kommunala utgifterna å de orter, där förädling, försäljning och utskeppning
äga rum, skola i samma mån minskas. En sådan påföljd måste emellertid
anses vara i sin ordning, och det är i allt fall ingen anledning antaga, att
verkan däraf, hvilken det i brist af tillförlitligt material är svårt att i
siffror angifva, skall visa sig vara af någon afsevärd betydelse.

En fråga, som jag i samband härmed anser mig böra med några ord
beröra, gäller beräkningen af det afdrag för värdet å från egen jordbruksfastighet
hämtadt virke, som idkare af trävarurörelse äger åtnjuta vid
rörelsens inkomsttaxering. För denna beräkning hafva hittills icke funnits

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

stadgade grunder. Om nu för skogsaccisbeskattningen verkställes en officiell
beräkning af nämnda värde, är det tydligen sannolikt, att det sålunda fastställda
värdet äfven skall läggas till grund för afdraget vid inkomsttaxeringen.
Detta afdrag skall härigenom i vissa fall komma att blifva högre
eller lägre än hvad hittills varit förhållandet. Därmed må vara huru som
helst, mot afdragets beräknande efter omförmälta grund synes i regel icke
kunna göras någon befogad erinran.

Då i förslaget afverkaren upptagits såsom den till skogsaccis skattskyldige,
har icke något undantag gjorts för staten, utan förslaget innebär, att
äfven staten i den mån den varit att anse såsom afverkare skall erlägga
accis till den kommun, där skogen är belägen. Staten lämnar redan nu
för sina jordbruksfastigheter icke obetydliga skattebidrag till primär kommunen,
likasom staten också i samma hänseende bidrager till täckande
af väghållningsdistriktets utgifter. Därjämte har frågan om vidsträcktare
skyldighet för staten att såsom ägare af fast egendom eller idkare af rörelse
bidraga till den kommunala hushållningen alltmera framträdt på dagordningen.
Utan att taga någon bestämd ståndpunkt i denna fråga synes
man kunna medgifva, att staten, då det nu gäller att i särskild ordning
tillförsäkra kommunen inkomst af den skog, som växer inom kommunen,
bör likaväl som hvarje annan skogsägare lämna kommunen den skatt, som
belöper på af staten afverkadt virke. Om, såsom antagligt torde vara,
staten framdeles kommer att öfvergå till att allt mera själf ombesörja afverkningen
å sina skogar och således försälja afverkadt virke i stället för att
upplåta afverkningsrätt, kan möjligen ifrågavarande skattskyldighet komma
att medföra större utgifter. Under nuvarande förhållanden, då enligt sakkunnig
upplysning det sammanlagda skogsvärdet af virke, som staten själf
afver kat, bör uppskattas till allenast omkring en half million kronor om
året, får skattskyldigheten uppenbarligen icke för statens budget någon
afsevärd betydelse.

Den förevarande lagstiftningen har ansetts icke behöfva utsträckas att
gälla beträffande Stockholm. Den enda inom Stockholms stads nuvarande
område befintliga skogstillgången torde utgöras af de till Djurgården hörande
skogarna, hvilltas afkastning enligt lagens grunder synes böra vara skattefri.
Däremot finnas inom flera andra städer skogsområden, på hvilkas afkastning
lagen uppenbarligen bör tillämpas. Därför innehåller förslaget en
bestämmelse, att lagens stadganden skola i tillämpliga delar gälla beträf -

Statens

skattskyldig

het.

Skogsaccis
i städerna.

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

fande sådana städer. Den befattning med aceistaxeringen, uppbörden och
förvaltningen af accismedlen, som enligt förslaget åligger kommunalnämnden,
lärer böra i stad tillkomma drätselkammaren, likasom det utan vidare är
klart, att hvad förslaget innehåller om kommunalstämma skall i stad tilllämpas
på stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, på allmän rådstuga.

Till sist ber jag att få göra några anmärkningar i fråga om skogsaccisens
ställning till kommunens budget. Såsom det framgår af hvad jag
yttrat, har skogsaccisen enligt förslaget erhållit karaktären af en afgäld,
fristående från den allmänna utdebiteringen inom kommunen. Det tillskott,
som af skogsaccismedlen kan få användas till bestridande af kommunens utgifter,
har gjorts beroende af det sammanlagda kommunala behofvet för
nästföljande år. Nu hafva kommunalstämman och kyrkostämman hvardera
sin inkomst- och utgiftsstat. Innan tillskottets storlek kan fixeras, måste
således båda stämmornas utgiftsstater vara fastställda. Konstaterandet af
beloppet utaf de sammanlagda kommunala beliofven och den däraf beroende
summa, som må af skogsaccismedlen tillskjutas, måste emellertid öfverlämnas
åt endera af stämmorna, och det naturliga är därvid uppenbarligen, att
denna befogenhet tillkommer kommunalstämman, hvilken således bör få
bestämma, om och i sådant fall huru stort tillskott må tagas af skogsaccismedlen.
Proceduren bör följaktligen blifva den, att kyrkostämman först
fastställer sin inkomst- och utgiftsstat. Sedan därefter äfven kommunalstämman
uppgjort sin utgiftsstat, bör kommunalstämman bestämma, om tillskott
af skogsaccismedlen skall ske, och, därest så beslutas, äfven afgöra,
med ledning af kommunalnämndens uppgift om tillgängliga skogsaccismedel,
huru mycket som skall såsom tillskott disponeras. Det beslutade tillskottet
bör lämpligen i första hand upptagas i kommunalstämmans inkomststat.
Skulle tillskottet vara större än som erfordras för fyllande af kommunalstämmans
behof, bör öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering.

Det har ifrågasatts, att till gällande kommunalförordningar skulle göras
tillägg i syfte att erinra dels om skogsaccismedlens särställning
bland kommunens tillgångar och dels om den möjlighet, som vore beredd
att af dessa medel erhålla tillskott till kommunens budget. Emellertid innehåller
5 § 1 mom. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att
hvad kommunen samfälldt tillhör, i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgifvande
rättighet, äfvensom medel, hvilka staten kan hafva åt kommunen
beviljat, skall, där ej annorlunda stadgadt är, anses såsom tillgång till be -

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 112.

täckande af kommunens gemensamma utgifter ock förvaltas på sätt i förordningen
säges. Vidare föreskrifves i 62 § samma förordning, att uti
inkomstförslaget böra upptagas bland annat de inkomster, som på annan
än redan nämnd grund böra under det nästföljande året kommunen tillgodokomma.
Motsvarande bestämmelser finnas i 5 och 60 §§ förordningen om
kommunalstyrelse i stad. Dessa nu befintliga stadganden synas mig tillräckligt
omfattande äfven för bär ifrågavarande fall, hvadan enligt min
mening tillägg i angifna syfte icke äro erforderliga.

Däremot torde ett tillägg böra införas i 38 § förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. Detta lagrum innehåller, att hvad
kyrkostämma till uttaxering beslutat skall delgifvas vederbörande kommunalnämnd
eller drätselkammare, hvilka det åligger att debitering och uppbörd
af dessa afgifter verkställa, dock att uppbörden äfven må kunna äga
rum i annan ordning. Såsom jag nyss nämnde, kan det likväl ifrågakomma,
att tillskott af skogsaccismedel skall afräknas å hvad kyrkostämma
beslutat till uttaxering, så att följaktligen icke hela det af kyrkostämman
beslutade beloppet beböfver utdebiteras på de skattskyldige. Åt en sådan
möjlighet synes böra gifvas uttryck genom att till nämnda lagrum foga
ett tillägg, så lydande: »Att i visst fall afräkning för tillskott af skogsaccismedel
skall ske å hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, därom
är särskildt stadgadt». Att afgifva förslag härom ankommer emellertid på
chefen för ecklesiastikdepartementet.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det upprättade förslaget
till lag om skogsaccis och hemställde, att detta förslag måtte genom
nådig proposition för Riksdagen framläggas.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde med föredraganden.

Hans Maj:t Konungen biföll hvad statsrådet sålunda
hemställt och förordnade, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Wetterström.

Bih. till Biksd, Prat. 1908. 1 Sami 1 Afd, 86 Höft.

10