Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

1

N:o 10.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående
beskattning af socker; gifven Stockholms slott den
13 januari 1908.

Under åberopande af härvid fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen dels antaga bilagda förslag till förordning angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning af
socker dels ock förklara, att den ändrade lydelsen af berörda författningsrum
skall träda i kraft från och med den dag, som af Kungl. Maj-.t
bestämmes.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Bill. till Eiksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afl. 4 Höft,

1

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 11 oktober 1907
angående beskattning af socker.

1. För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes,
skall, på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets utlämnande
till fritt bruk erläggas skatt med 16 öre för hvarje kilogram.
För det socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockerfabrikerna
i Östergötland och Västergötland och utlämnas till fritt bruk antingen
omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet i Lidköping
efter där verkställd raffinering, utgår dock skatten under tiden till
utgången af augusti månad år 1910 med 13 öre samt under tiden
från och med den 1 september samma år till utgången af augusti
månad år 1912 med 15 öre, allt för ett kilogram räknadt; ägande
Kungl. Maj:t att meddela behöfliga kontrollföreskrifter.

För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull
enligt tulltaxan.

2. Till socker räknas ej honung, stärkelsesocker (glykos) och
maltsocker (maltos) samt ej heller sirap eller melass, i indika sockerlialten
är mindre än sjuttio procent af torrsubstansens vikt.

Sockerhalten utrönes genom direkt polarisation, därest icke kontrolloch
justeringsstyrelsen på framställning af tillverkaren förordnar, att
sockerhalten skall bestämmas genom fullständigare kemisk analys.

3. För socker, som enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t vill meddela,
gjorts till förtäring af människor obrukbart (denaturerats), erlägges
ej skatt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

3

Utdrag ur protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert PETERSSON,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Eoos,

SWARTZ,

grefve Ha milton,
grefve Eiirensvärd.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde:

Såsom jag senare skall visa i sammanhang med föredragningen
af de delar af statsregleringen vid nu instundande Riksdag, som röra
beräkningen af statsverkets tillgångar för de behof, hvilka vid statsregleringen
böra fyllas, torde det blifva nödvändigt att till täckande
al statsverkets utgifter för år 1909 anlita särskilda utvägar för anskaffande
af medel till al sevärda belopp. En närmare granskning af statsverkets
skilda skattekällor gifver vid handen, att större delen af de erlorderliga
medlen skall kunna åvägabringas genom en enligt min mening,
oberoende af berörda förhållande, påkallad reglering af en redan förefintlig
skatt. Jag syftar härmed på sockerskatten.

4

Kungl. Mwj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Innan den inhemska råsockerindustrien nått någon nämnvärd
utveckling, både staten en betydande inkomst af tullen på socker, företrädesvis
oraffmeradt socker, men alltsedan nämnda industri vid slutet af
1880- och början af 1890-talet begynte kraftigare utveckla sig och i
synnerhet efter medlet af det senare årtiondet, då flertalet af våra nuvarande
råsockerfabriker kommit i verksamhet, har statens tullinkomst
af omförmälda slag högst betydligt aftagit, så att den numera nästan
upphört utan att förlusten mer än delvis ersatts af skatten å den
inhemska sockerproduktionen.

Statens inkomst af hvitbetssockerskatt har utgjort den mindre
delen af det belopp, hvartill denna inkomst skulle hafva uppgått, därest
vid oförändrad konsumtion allt råsocker importerats eller det inom
landet tillverkade belagts med skatt till samma belopp som tullen å
råsocker. Skillnaden mellan den debiterade hvitbetssockerskatten och
en lika med tullafgiften beräknad råsockerskatt synes af följande siffror,
hvarvid tillverkningsåret 1896—1897 tagits till utgångspunkt och summorna
afrundats till hela krontal.

j Skatt, beräknad |

! lika med under ''

Debiterad j ifrågavarande tid -it

hvitbetssocker- j gällande tull, j Statens minskade
| till 23,5 öre per j inkomst,
skatt. j kilogram till- j

verkadt socker.

Kronor j Kronor i Kronor

År

1896— 97

1897— 98

1898— 99

11899—1900
11900—01

1901— 02

1902— 03

1903— 04

1904— 05

1905— 06

10,415,047

8,498,100

5,687,633

7,652,705

10,799,990

12,210,234

7,120,748

10,553,087

7,852,026

11,570,269

24,805,707 i

20,899,796 i

13,939,307

18,990,515

26,962,655

29,464,136

17,024,411

25,191,842

19,370,733

28,764,846

14,390,660

12,401,696

8,251,674

11,337,810

16,162,665

17,253,902

9,903,683

14,638,725

11,518,707

17,194,577

Härvid har skatten å 23,5 öre per kilogram beräknats på hela
den erhållna råsockermängden utan hänsyn till skillnaden mellan lista,
2:dra och 3:dje produkt. De lägre kvaliteterna, 2:dra och 3:dje produkt,
hafva nämligen under hela tioårsperioden varit en tämligen obetydlig
del af det hela.

5

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 10.

För hela 1 O-årsperioden utvisar tabellen en minskad statsinkomst
af 133,054,079 kronor, motsvarande i medeltal för år 13,3 millioner
kronor.

De stora uppoffringar i skattehänseende, statsverket sålunda fått
vidkännas, hafva naturligtvis mer eller mindre varit förutsättningar för åstadkommande
af en inhemsk rasoc/cerindustri. Denna industri har alldeles
siirskildt varit till nytta för det jordbruk, som af industrien berörts.
Betodlingen har nämligen nödvändiggjort en större intensitet i jordbruket
än tillförene, hvilket åter i sin ordning medfört rikare afkastning
af jordens alster. »Hvad särskildt afkastningen af betor angår, har
denna i de trakter, där betodling med fördel kunnat bedrifvas, numera i
genomsnitt närmat sig samma myckenhet per hektar som i Tyskland.
Betornas sockerhalt är i allmänhet blott något lägre än i Tyskland,
medan den är högre än i Frankrike. Till belysande af förhållandena i
dessa afseenden inom Sverige, Tyskland och Frankrike kunna följande
siffror tjäna.

.....-......

| Till-

j verkningsår.

Sverige

T j

rsklana

Frankrike

Betskörd

per hektar.

Utbyte rå-socker i % af
betvikten.'')

Sockerutbyte
pr hektar.

Betskörd
per hcktnr.

Utbyte
råsocker i %
af betvikten

Sockerutbyte
per hektar.

Betskörd
per hektar.

| Utbyte
råsocker i %
af betvikten.

— ^

2 o
pr

tr4 2
o s

E &

g"

* aT |

Ton.

Ton.

Ton.

Ton.

Ton.

Ton.

1896—97

31.4

11.86

3.7 1

32.3

12.66

4.09

27.5

10.40

2.8 6

j 1897—98

30.3

12.42

3.76

31.4

12.79

4.02

27.7

12.0 8

3.35

11898—99

21.1

12.3 3

2.60

28.5

13.36

3.81

25.5

12.77

3.25

''1899-1900

23.5

12.99

3.05

29.2

13.5 8

3.96

27.8

12.42

3.45

4900—01

30.26

13.10

3.96

29.6

14.14

4.2 2

28.8

12.54

3.61

11901—02

31.66

13.87

4.39

33.4

13.63

4.5 7

29.9

11.87

3.5 5

1902—03

21.oo

14.3 4

3.01

26.4''

14.4 7

3.79

25.2

13.14

3.31

1903-04

27.34

14.33

3.9 2

30.4

14.38

4.3 7

27.5

12.66

3.48

1904-05

23.01

15.09

3.4 7

24.2

14.92

3.61

22.9

13.17

3.0 2

1905—06

29.71

14.85

4.41

33.6

14.70

4.94

30.5

13.oo

3.96

medeltal

26.91

13.52

3.63

29.9

13.8 6

4.14

27.33

12.40

3.39

9 Häri inberäknas äfven det ur melassen utvunna sockret.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Den glädjande framgång, betodlingen enligt dessa siffrors vittnesbörd
vunnit, har visserligen i verkligheten gjort sig gällande endast
inom de bördigaste delarne af Skåne och Gottland. I Skåne ligga
nämligen ej mindre än 18 råsockerfabriker, däri inberäknade 3 saftstationer.
De öfriga fem fabrikerna äro belägna en i hvart och ett
af landskapen Gottland, Blekinge, Halland, Östergötland och Västergötland.
Fabrikerna i de två sistnämnda landskapen hafva, såsom allmänt är
kändt, ej hittills lyckats lämna något tillfredsställande ekonomiskt resultat;
fabriken i Halland kom i verksamhet först under hösten 1907. Oafsedt
denna begränsning för betodlingens ekonomiska utnyttjande, som åtminstone
för närvarande gör sig gällande, är dock betodlingens stora
betydelse för det jordbruk, som af densamma beröres, oomtvistlig.

Utom den nytta, sockerindustrien bringar vissa jordbruksidkande
områden, vidgar industrien därjämte i väsentlig grad arbetsmarknaden,
ökar järnvägsfrakterna och medför i öfrigt de ekonomiska
fördelar, som i allmänhet pläga åtfölja den inhemska produktionen.
Skyddet, såsom närmaste anledningen till sockerproduktionens
förläggande inom landets egna gränser, har alltså i flera afseenden verkat
gagneligt. Och ej heller bör helt lämnas ur räkningen, att det
af statsmakterna åt sockerindustrien gifna stödet äfven i öfrigt i viss
mån kommit det allmänna till godo genom ökade direkta skatter till
stat och kommuner.

Vid eu granskning af produktionsskyddets verkningar kan man
emellertid icke bortse därifrån, att skyddet gifvits för produktion af en
vara, som nära nog i lika hög grad som andra förnödenhetsartiklar kan
kallas en nödvändighetsvara. Och lika, litet kan man frånse, att varan
aldrig kan för landet blifva en allmän produktionsartikel. Betproduktionsområdena
äro, såsom redan antydts, starkt begränsade.

Skyddet för den inhemska sockerproduktionen bör gifvetvis icke
göras större, än som erfordras för sockerindustriens bestånd och lugna
utveckling. Ändamålet med skyddet är alltså vunnet, när sockret kan
säljas till sådant pris, att detsamma betalar produktionskostnaderna samt
lämnar det i produktionen nedlagda kapitalet en skälig vinst. Hvad
produktionen härutöfver på grund af skyddsanordningarna inbringar
måste tillfalla staten eller det allmänna, om icke skyddet skall få karaktär
af premie åt en mindre grupp producenter. Fn sådan premie innebär
i förevarande fall, att en skatt, som ursprungligen tillkommit i enbart
statslinansiellt intresse och sedermera omdanats i ändamål att förlägga
produktionen inom landet, till större eller mindre del komme att utgå

7

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 10.

icke till staten utan till enskilde. Ohållbarheten häraf är i ögonen fallande.
Men detta oaktadt tiar emellertid statens skyddspolitik ledt dithän. Händelser
under sistförfluten året å sockermarknaden, hvarom jag strax skall
tala, kasta ett klart ljus öfver skattefrågans läge. Däraf bekräftas
oförtydbart, att skyddspolitiken ledt vida längre än därmed från början
varit afsedt. Målet har varit en inhemsk produktion för den inhemska
konsumtionen. Resultatet har emellertid blifvit ej blott att nämnda mål
vunnits, utan äfven att det i den inhemska produktionsindustrien nedlagda
kapitalet tillförsäkrats en extra vinst till afsevärda belopp.

Enligt min mening måste under sådana förhållanden en reglering
af sockerbeskattningen vidtagas i syfte att till staten återbörda hvad
staten d. v. s. det allmänna tillkommer. Vid en dylik reglering får man,
såsom jag redan antydt, icke gå så till väga, att produktionskapitalet
beröfvas eu skälig ränta. Ett sådant förfarande skulle nämligen innebära
icke blott en orättvisa mot det kapital, som just på grund af
statens skyddsåtgärder nedlagts i sockerindustrien, utan äfven en uppenbar
fara för denna industris bestånd.

Regleringen af sockerbeskattningen bör alltså åsyfta att med bevarande
af de fördelar, den inhemska råsockerproduktionen otvifvelaktigt
medför, nedbringa den vinst, som nu åtföljer produktionen, inom skäliga
gränser d. v. s. till det allmänna öfverflytta den premie, som, på sätt
jag nyss nämnde, med nuvarande skyddsanordningar är sockerproduktionen
förbehållen. För sådant ändamål erfordras eu närmare utredning
rörande det nuvarande produktionsskyddets ekonomiska betydelse för sjkifva
produktionen. Innan jag öfvergår härtill, vill jag emellertid framhålla,
att för en dylik premieöfverflvttning till det allmänna skilda vägar låta
sig använda. Produktionsskyddet består ju som bekant i tull å importerad
vara, hvilken tull från den 1 september 1906 är bestämd till
17 öre för kilogram raffinadsocker. Därjämte utgår eu skatt, som
med 13 öre för kilogram drabbar all såväl inom landet tillverkad som
ock dit införd vara, då varan utlämnas till konsumtion. Den inom
landet tillverkade varan betalar sålunda endast konsumtionsskatten,
den importerade åter ej blott denna skatt utan äfven tullafgiften.

Lämnade man statens finansiella intressen åsido, kunde man åtnöjas
med att sänka tullen. Detta innebure en sänkning af sockerpriset å den
inhemska marknaden. Det kunde ju visserligen icke vara annat än
angenämt att se sig i tillfälle att föreslå en dylik anordning. Den premie,
sockerproduktionen nu åtnjuter, skulle därigenom direkt komma den
konsumerande allmänheten till godo. När jag emellertid nu finner mig

8

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 10.

böra, såsom nämnts, föreslå en annan väg, hvarigenom ifrågavarande del
af produktionsvinsten skalle ingå till statsverket såsom ökad sockerskatt,
bär detta, på sätt redan angifvits, sin anledning däri, att statsverkets
behof för närvarande påfordrar ökade intäkter. Därvid är ock att
märka, det sockerskattens omreglering i nämnda syfte bör kunna verkställas
utan någon ändring i nuvarande prisförhållanden å den inhemska
sockervarumarknaden. För den konsumerande allmänheten komme omregleringen
alltså icke att kännas genom förhöjning af sockerpriset,
utan skulle det hela i verkligheten innebära, att utom den nuvarande
skattens belopp ännu eu del af det pris, allmänheten erlägger för sockret,
inbetalades icke till sockerproducenterna utan — om och medelbart,
i form af förhöjd skatt, genom samma producenter — till statsverket.

För uppnående af detta mål är det emellertid icke nog att höja
skatten å sockret. Såsom redan nämnts, utgår nämligen skatten jämväl
å den importerade och alltså tullpliktiga varan. Lämnades tullskyddet
oförändradt, skulle följaktligen producenten kunna, utan fara för
konkurrens med den utländska varan, höja marknadspriset å sockret med
jämnt den vidtagna ökningen i skatten. Skattehöjningen måste alltså
förenas med en tullindring. Skattehöjning och tullindring böra till belopp
motsvara hvarandra. Först härigenom vinnes för statsverket det
ökade utbytet af sockerskatten utan höjd tunga för den konsumerande
allmänheten.

För att kunna angifva det belopp, hvarmed sockerskatten under
sådana förhållanden kan och bör höjas, blir det nödvändigt att först
granska innebörden af det nu anordnade tullskyddet. Innan jag —
efter eu kort öfverblick öfver den utveckling, sockerindustrien i vårt
land undergått — öfvergår därtill, tillåter jag mig framhålla, att för
en sänkning af sockertullen den nuvarande tidpunkten synes vara synnerligen
lämplig, enär den mellan vissa stater den 5 mars 1902 i Bryssel
afslutade konventionen angående beskattning af socker, enligt beslut af
delegerade för de intresserade staterna, skulle förlängas lör ytterligare
fem år, räknadt från den 1 september 1908, under hvilken tid alltså
ingen fara funnes för import till Sverige af utländskt, premieradt socker.
Aftalet om denna förlängning, som uppgjorts under förbehåll af ratificering,
torde med det snaraste komma att föreläggas Riksdagen.

De svenska sockerrafjinaderierna hafva sedan gammalt åtnjutit
ett betydande tullskydd, så att raffineringsindustrien lämnat ett synnerligen
godt resultat äfven på den tid, då allt råsocker eller åtminstone

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

största delen däraf importerades. Raffinaderierna togo emellertid redan
från första början band om den svenska råsockerindustrien, i det att
åtskilliga af dem, hvar för sig, blefvo intressenter i, stundom nära ensamma
ägare af ett eller annat råsockerbruk. Härigenom fingo raffinaderierna
i sin makt att bestämma råsockerprisen och i viss män äfven
betprisen. För att frigöra sig från det beroende af sockerfabrikerna,
hvari betodlarna på grund häraf råkade, gjordes från betodlarnas sida
några inom kort misslyckade försök att anlägga och drifva andelsfabriker
för framställning af råsocker. Ungefärligen - samtidigt började raffinaderierna
sammansluta sig. Sålunda inköpte ett af raffinaderier bildad!
bolag, aktiebolaget Union, ett raffinaderi och några råsockerfabriker.

Samtidigt fortsatte betodlarna sina sträfvanden att sammansluta
sig, nu närmast för att kunna betinga sig högre betpris hos sockerfabrikanterna.
Detta i sin ordning påskyndade fabrikanternas sammanslutning,
så att under de senare åren kontrakten om betleveranser
afslutats mellan ombud för å ena sidan råsockerfabrikerna eller i verkligheten
för raffinaderierna och å den andra sidan för betodlareföreningarna.
Sammanslutningen mellan sockerfabrikerna blef fullständig
genom svenska sockerfabriksaktiebolagets bildande sommaren 1907 och
genom bolagets numera verkställda inköp af landets samtliga sockerfabriker,
såväl råsockerbruk som raffinaderier, med undantag blott för
råsockerbruken i (ister- och Västergötland och det med sockerbruket i
sistnämnda landskap förenade raffinaderiet.

Den senast omtalade sammanslutningen är i mer än ett afseende
märklig. Det svenska sockerfabriksaktiebolaget har bildats med ett
inbetaldt aktiekapital af ej mindre än 135,000,000 kronor. Enligt uppgifter
till patent- och registreringsverket uppgingo emellertid de sammanslutna
bolagens sammanlagda aktiekapital till endast omkring
57,000,000 kronor, hvari dock aktiebolaget Carnegie Sc Cd, som äfven
drif ver annan rörelse, ingår med hela sitt aktiekapital 10,000,000 kronor.
Därjämte är att märka, att bolagens sammanlagdå aktiekapital
icke till hela sitt belopp kontant inbetalts. Vid flera tillfällen hafva sålunda
vissa bolags ursprungliga aktiekapital ökats utan tillskott af bolagsmännen
genom öfverföring af medel till aktiefond från fonder, som bildats
af uppsamlade vinstmedel. Och slutligen torde böra anmärkas, att i
flera fall bolag varit ägare af aktier i andra af nu ifrågavarande bolag.
De sammanslagna bolagens verkligt inbetalade aktiemedel torde därför
icke på långt när hafva uppgått till nämnda belopp, 57,000,000 kronor,
och motsvara säkerligen mindre än en tredjedel af det nya bolagets
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. i Höft. " 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

aktiekapital. Denna omständighet torde ej kunna tydas på annat
sätt, än att afkastningen af det nybildade bolagets rörelse ansågs
komma att blifva mer än dubbelt så stor som skälig ränta på det för
samtliga fabriker uppgifna och minst tre gånger skälig ränta å det i
fabrikerna verkligen nedlagda kapitalet. Denna tydning bestyrkes af
den stegring i kursen på aktier i sockerfabrikerna, hvilken efter sammanslutningen
ägde rum. Att den med sammanslutningen förenade betydliga
höjningen af det kapital, som i sockerindustrien nominellt nedlagts,
under sådana förhållanden både har utseende af och i verkligheten innebär
en kapitalisering af ''ett alltför rikligt tillmätt tullskydd, torde ej
kunna förnekas.

Redan af omständigheterna vid svenska sockerfabriksaktiebolagets
bildande tycker man sig sålunda finna, att det af staten hittills lämnade
skyddet för raffineringsindustrien är obehöfligt högt, äfven efter den
af 1905 års Riksdag beslutade nedsättningen i tullen för raffineradt
socker med 3 öre för kilogram, hvilken nedsättning trädde i kraft den
1 september 1906. Såsom vägledande för utredningen i ämnet tjänar
emellertid ett annat från sockerindustriens sida lämnadt bevis. Jagsyftar
härmed på en i september 1907 af eu utaf sockerindustriens egna
målsmän, direktören C. Tranchell, afgifven promemoria angående skyddet
för svenskt socker och dess fördelning. Sagda promemoria, hvilken,
enligt hvad nyss antydts, lämpligen synes kunna tjäna till utgångspunkt
för en närmare undersökning af förevarande fråga, torde i
transumt få vidfogas detta protokoll. Enligt promemorian, hvilkens
siffror jag härmed anför utan att nu ingå i någon granskning, huruvida
de äro exakta — för låga äro de säkerligen ej — skulle arbetarkostnaden
för framställning i råsockerfabrik af den mängd råsocker,
hvaraf erhållas 100 kilogram raffineradt socker, vara 0,8 9 kronor högre
i Sverige än i Tyskland; vidare skulle priset för de till 100 kilogram
raffineradt socker behöfliga betorna här vara 6,6 4 kronor högre än i
Tyskland. Den högre kostnaden för råsockerindustrien i afseende å
arbetskraft och betor skulle alltså uppgå till 7,5 3 kronor för den mängd
råsocker, som åtgår för framställande af 100 kilogram raffinad. Promemorians
författare anser, att en ej obetydlig del af det återstående skyddet
för nämnda industri tages i anspråk för ränteutgifter och lagringskostnader
med anledning af den allt som oftast inträdande öfverproduktionen af
socker. Det särskilda skyddet för raffinadindustrien eller 4 öre för kilogram
sådan vara skulle enligt samma promemoria åtgå dels för täckande af
förlust vid underpris, som måste hållas på inhemskt socker för att ej
under tillfälliga konjunkturer riskera import, dels för de frakter, som

11

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 10.

den svenske tillverkaren tvingas att betala, dels ock för den handelsvinst,
som tillverkaren måste medgifva engToshandeln.

Redan bär vill jag erinra, att det efter sockerfabrikernas sammanslutning
ligger i tillverkarens hand att väsentligt begränsa såväl
öfverproduktionen som engroshandelns handelsvinst, hvarjämte sammanslutningen
bör kunna medföra afsevärda besparingar i öfriga handelssamt
förvaltningsomkostnader. Däremot torde allmänheten hafva förlorat
utsikten att ens under det gynnsammaste sockerår få åtnjuta
någon minskning i sockerpriset. Om t. ex., såsom år 1906, något år betskörden
skulle uppgå till 1 7* gång behofvet, komme sannolikt priset
ändock ej att sänkas, då bolaget gifvetvis föredroge att lagra sockret
framför att sälja det till lägre pris; någon export kan under nuvarande
förhållanden ej komma i fråga, särskild! med hänsyn till den högst
betydliga nedsättning i tullskyddet, som enligt Brysselkonventionens
bestämmelser i sådant fall skulle inträda.

Den svenska sockerindustriens ekonomiska ställning torde emellertid
bäst klargöras genom en jämförelse med sockerindustriens ställning i
andra länder. Till denna jämförelse lämpa sig särskildt Tyskland och
Frankrike, emedan i båda dessa länder liksom i Sverige linnes tullskydd för
spannmål. Ett sådant tullskydd kan nämligen påtagligen hafva ett visst
inflytande på betsockrets marknadspris, i tv att det högre försäljningsvärde,
spannmålen till följd af tullskyddet kan betinga, mer eller mindre
måste inverka på priset å betor. Härjämte har i nämnda båda länder skattesystemet,
hvilket öfverallt visat sig återverka på sockerindustriens utveckling,
i det stora hela genomgått samma stadier som hos oss. I Tyskland
användes till en början betskatt, hvarifrån man öfvergick till konsumtionsskatt.
I Frankrike har systemväxlingen varit större, emedan där
äfven försök gjorts med en kombination af betskatt och konsumtionsskatt,
men numera användes äfven där uteslutande konsumtionsskatt.

Hvad då först beträffar råsocker industrien, så ske i Tyskland
råsockerköp i allmänhet på basis af 88 procent rendement, hvaremot i
Sverige priset nästan alltid afser socker af 92 procent. Under sistnämnda
förutsättning ställer sig i Tyskland priset för en deciton 1 mark högre
än under vanliga förhållanden.

Enligt en tablå, som åtföljer n:o 40 för år 1907 af tidskriften
»die deutsche Zuckerindustrie», var medelpriset under tillverkningsåret
1906—07 för råsocker på Tysklands förnämsta sockermarknad, Magdeburg,
17,7ö mark per deciton för 88 procent, motsvarande 18,7 6 mark
för 92 procent eller i svenskt mynt 16 kronor 88 öre (1 mark = 90 öre).

12

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

I Frankrike ställde sig enligt samma källa sockerpriset på följande
sätt. Ett hvitt socker, s. k. poudre blanciie, bättre än vanligt råsocker
men ändock råsocker (till kvaliteten = Skifarps råsocker hos oss), kostade
i medeltal för hela året 1906—07 på börsen i Paris 26,6 0 francs per
deciton. Råsocker af 88 procent uppgifves till omkring 3 francs lägre pris,
således 23,6 0 francs. För socker af 92 procent bör tilläggas 1,2 5 franc
(= 1 mark), hvadan priset blir 24,8 5 francs eller i svenskt mynt
17 kronor 89 öre (1 franc— 72 öre); i Frankrike ställer sig råsockerpriset
således omkring 1 krona högre än i Tyskland per deciton,
hvilket måhända får ställas i samband med det förhållandet, att, såsom
förut anförts, afkastningen af betor och socker per hektar betodlad jord
i Frankrike är afsevärdt lägre än i Tyskland.

I Sverige har enligt från fabrikerna inkomna uppgifter till''näringsstatistiken
för tillverkningsåret 1906—07 priset på råsocker af 92 procent
i allmänhet varit 25,50 kronor per deciton, ehuru priset växlat
från 21,04 till 26,85 kronor. Råsockret betingade således i Sverige
ett pris, som öfverstiger priset i Tyskland med 8,6 2 och i Frankrike
med 7,61 kronor per deciton. Om man ock måste medge, att betodlingen
i Sverige har något sämre betingelser än i Tyskland, så är
den däremot, både hvad sockerhalten i betorna och betskörden beträffar,
fullt jämförlig med betodlingen i Frankrike.

En jämförelse mellan rafftnadpriset i Tyskland och Frankrike å
ena sidan samt Sverige å den andra visar följande förhållanden.

Medelpriset för raffinad, alla slag, i Magdeburg var under tillverkningsåret
1906—07 enligt förut citerade källa 38,0 6 mark per deciton.
Häri ingår dock skatten med 14 mark och, om detta belopp fråndrages,
återstå 24,0 6 mark = 21 kronor 65 öre. I Paris kostade raffinad
i medeltal för hela året 56,8 0 francs per deciton eller, med afdrag af /
skatten 25 francs och raffinationsafgift 1 franc, 30,80 francs = 22 kronor
17 öre. I Sverige uppgifves af raffinaderierna priset på raffinad, alla
slag, rätt olika, från 48 till 55 kronor och kanske däröfver. I allmänhet
torde det hafva legat omkring 53 kronor. Dragés skatten, 13 kronor,
härifrån, återstå 40 kronor. I Sverige kostade alltså raffinadsocker, lågt
räknadt, 17 å 18 kronor mera än i Tyskland och Frankrike.

Prisskillnaden mellan raffinad och råsocker, som i Tyskland var
21,66 —16,88 — 4,77 kronor och i Frankrike 22,17—17,89 == 4,28 kronor,
steg i Sverige till 40,oo—25,50 — 14,50 kronor, allt per deciton efter
afdrag af skatt. Sistnämnda för Sverige beräknade prisskillnad bör dock
med anledning af här rådande högre arbetslöner minskas med det belopp,
h vartill den ökade kostnaden för raffinering af en deciton socker kan beräk -

13

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 10.

nas. Enligt en vid 1904 års kommittébetänkande angående beskattning af
livitbetssockertillverkningen lämnad uppgift af författaren till förenämnda
promemoria, bör samma kostnad upptagas till enahanda belopp
som vid råsockerfabrikationen. Äfven om man med ledning häraf
fråndrager 0,8 9 kronor, är ifrågavarande prisskillnad i Sverige mer än
8,5 0 kronor högre än i Tyskland och Frankrike, och detta ehuru
raffinationsindustrien är alldeles oberoende af klimat och jordbruksförhållanden.

Med den utredning, jag nu afslutat, har jag sålunda framlagt å
ena sidan en uppgift rörande tullskyddsbehofvet och dess fördelning, på
sätt detta behof och denna fördelning te sig från producenternas synpunkt,
samt å andra sidan, till kritisk belysning däraf, siffror, som angifva
prisförhållandena å sockermarknaden i Sverige, å ena, samt inom vissa
andra länder, å andra sidan, under tillverkningsåret 1906—1907.

Fullt rationellt ordnadt skulle tullskyddet gifvetvis icke sättas
högre, än att detsamma gåfve den svenska sockerfabrikanten säkerhet
för att lian erhölle ersättning för den del af produktionskostnaden, som
öfverstege produktionskostnaden för socker från konkurrerande länder.
Den större kostnad, som följer med sockerproduktionen i vårt land, kallar
jag för korthetens skull merkostnad, och denna kan då afse arbetarkostnader
— som jag i det följande benämner kostnader för arbetskraft
— betpris och åtskilligt annat. Om tullskyddet allenast motsvarade merkostnaden,
blefve emellertid de svenska och utländska fabrikanterna likställda.
För att gifva den svenska fabrikanten eu bättre ställning i konkurrensen
måste alltså tullskyddet något öfverskjuta merkostnaden.

Fn sådan tankegång får väl också anses hafva legat till grund vid
upprättandet af den detta protokoll bilagda promemorian. Jag tillåter
mig i detta sammanhang att något beröra promemorians formella uppställning.
De bestämda siffror för merkostnaden i afseende å arbetskraft
och betpris, som angifvas i promemorian, afse den mängd råsocker, som
åtgår för att utvinna 100 kilogram raffinadsocker. Denna råsockermängd
utgör ungefär 110 kilogram efter den beräkning för rendement, som i promemorian
följts. När sålunda merkostnaden för utvinnande af 100 kilogram
raffinad angifves beträffande arbetskraften till 0,8 9 kronor och hvad
angår betpriser till 6,6 4 kronor, utgör merkostnaden för 100 kilogram
råsocker respektive 0,81 kronor och 6,04 kronor. I fråga om råsocherskyddet
böra för tydlighetens skull de sålunda evalverade siffrorna användas.

Tullsatsen för råsocker är här i riket bestämd till 11,7 5 öre och tullsatsen
för raffinadsocker utgör IT öre, allt för ett kilogram räknadt.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Det för raffinadindustrien egentligen afsedda skyddet är skillnaden mellan
sagda belopp. Då emellertid med det rendement, hvilket förut angifvits,
den mängd råsocker, som åtgår för utvinnande af ett kilogram raffinad,
är 1,10 kilogram, kan, såsom ock i promemorian framhållits, tullskyddet
så uttryckas, att ett kilogram raffinad är skyddadt med 17 öre och den
mängd råsocker, som därtill åtgår, med omkring 13 öre.

Om man tänkte sig, att råsockerindustrien och raffinadindustrien
vore fullt åtskilda, och att hvardera industrien icke utnyttjade tullskyddet
i annan mån än som merkostnaderna påfordrade, skulle raffinadpriset,
äfven om merkostnaden för raffinadindustrien vore konstant, allt efter
växlande kostnadskonjunkturer för råsockerindustrien, sjunka och stiga
i sammanhang med sänkning och stegring i merkostnaderna för råsockerproduktionen.
Jag antager t. ex., att merkostnaden vid råsockerproduktionen
hölle sig vid 7 öre för den mängd råsocker, som åtginge
för utvinnande af ett kilogram raffinad. Doge nu råsockerfabrikanten
vid fastställandet af sitt pris icke i anspråk mer af tullskyddet
än just så mycket, som erfordrades i konkurrensen med den utländska
varan, blefve äfven med nuvarande tullsatser det verkliga sk3Mdet för
raffinadindustrien icke det officiellt fastställda eller 4 öre, utan 10 öre
eller skillnaden mellan det utnyttjade tullskyddet för råsockret, 7 öre,
och tullsatsen för raffinadsocker 17 öre. Men om merkostnaden för
raffinadindustrien icke vore större än att 4 öres tullskydd för denna
industri vore fullt tillräckligt, behöfde ju sockerindustrien, i dess helhet
betraktad, icke utnyttja mer af tullskyddet än 7 öre + 4 öre
eller sammanlagdt 11 öre i stället för medgifna 17 öre. Å andra
sidan förefunnes emellertid för raffinadindustrien icke något hinder att
vid prissättningen å raffinadsocker helt utnyttja tullskyddets belopp.
Den utländska varan får nämligen under alla förhållanden betala 17 öre
per kilogram i tull. Ju mera merkostnaderna för råsockerfabrikationen
hålla sig under tullskyddet för samma vara, desto större del af det för råsockerfabrikationen
aisedda skyddet kan raffinadindustrien tillgodogöra
sig. Detta förhållande bör särskildt uppmärksammas, då, hvad vårt land
vidkommer, råsockerfabrikanter och raffinadfabrikanter äfven före svenska
sockerfabriksaktiebolagets bildande, såsom för öfrigt redan framhållits,
icke varit från hvarandra strängt åtskilda. Prissättningen å den råvara,
raffinadindustrien använder, eller råsockret, blir under sådana förhållanden
en bokföringsfråga, då det för fabrikant, som själf raffinerar
sitt råsocker, kan vara, åtminstone ur tullskyddssynpunkt, likgiltigt,
om den större eller mindre vinsten påföres råsockerindustrien eller
raffinadindustrien. Skulle en närmare granskning visa, att merkostnaden

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

vid råsockerfabrikationen icke på långt när uppgår till tullskyddets
belopp, men att tullskyddet för sockerindustrien i dess helhet dock utnyttjats,
kan man sålunda icke underlåta att draga den slutsatsen, att
raffinadindustrien gagnerat på råsockertullskyddet.

Efter att sålunda hafva angifvit råsocker- och raffmadindustriernas
förhållande till de skilda för råsocker och raffinad fastställda
tullsatserna och till skyddet i dess helhet betraktadt, öfvergår jag att
närmare granska, i hvad mån tullskyddet motsvarar merkostnaderna.

Saluvärdet å råsocker visar, hvad beträffar Tyskland och Frankrike,
icke större skillnad, än att densamma låter sig väl förklaras af de skilda
betodlings- och arbetarförhållandena inom de olika länderna. Betingelserna
för betodling äro sämre i Frankrike än i Tyskland, hvaremot
kostnaderna för arbetskraft torde vara något lägre i Frankrike än i
grannlandet.

Som bekant, är sockerindustrien i de länder, hvilkas prisförhållanden
å sockervarumarknaden nu gjorts till föremål för undersökning, ganska
inbringande. Priset å råsocker utgör, såsom den lämnade utredningen visar,
i Tyskland och Frankrike ungefärligen respektive 17 och 18 kronor
för deciton. Med ett sådant pris betalar det tyska och franska sockret
alla omkostnader för dess producerande och lämnar dessutom producenten
nöjaktig afkastning å det i produktionen nedlagda kapitalet. Medelpriset
för råsocker i Sverige är enligt utredningen 25,5o kronor per deciton
eller respektive 7,5 0 kronor och 8,5 0 kronor högre än i Tyskland och
Frankrike. Då emellertid enligt promemorian den svenska produktionens
merkostnad för betor och arbetskraft skulle uppgå till sammanlagd t 6,8 5
kronor för deciton, kan svenska öfverpriset täcka samma merkostnad och
därjämte lämna ett öfverskott utan att därvid det svenska råsockerpriset
på långt när utnyttjar hela tullskyddet. Likväl skulle enligt promemorian
hela det tullskyddsbelopp, som läge öfver merkostnaden för arbetskraft och
betor, vara erforderligt till täckande af ränteutgifter och lagringskostnader,
hvarjämte framhållits, att såväl jordbrukare som arbetare nu framkomma
med i hög grad ökade fordringar. And eu närmare granskning häraf torde
dock i hvarje fäll dessa anspråk kunna högst betydligt reduceras. Med afseende
å nyssnämnda fordringar tillåter jag mig genast framhålla, att förenämnda
belopp 6,8 5 kronor, livilket just afser att motsvara fabrikantens
merkostnader i afseende å arbetskraft och betor, synes vara så pass
rundligt tillmätt, att anledning icke förefinnes att för närvarande
taga särskild hänsyn till nyssberörda omständighet, helst mera all -

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

manna och genomgripande höjningar i produktionskostnaderna icke torde
blifva något för Sverige säreget utan med all säkerhet ungefär samtidigt
gifva sig tillkänna i öfriga sockerproducerande länder. Vidkommande
ränteutgifter och lagringskostnader vill jag icke förneka, att merkostnad
härutinnan kan drabba den svenska produktionen under år, då öfverproduktion
äger rum, och närmast följande. Den svenska fabrikanten är
nämligen ej i likhet med fabrikanten i Tyskland och Frankrike i tillfälle
att befria sig från öfverskottet genom export. Längre tids lagring
med ty åtföljande ränteförlust och andra kostnader kan alltså icke ständigt
undgås. Den merkostnad, hvarom nu är fråga, kan dock icke rimligen
beräknas till högre belopp än 0,7 5 kronor per deciton råsocker. Fn
årsproduktion af ungefär 1,200,000 deciton sådan vara, efter 25.50 kronor
per deciton, kan uppskattas till något öfver 30,000,000 kronor. Med
nyssnämnda grund för beräkning af merkostnaden skulle samma kostnad
uppgå till 900,000 kronor. För en öfverproduktion af 50 hvilket
är det högsta, som någonsin torde kunna äga rum, skulle sålunda i omförmälda
fall, då öfverproduktionen hade ett värde af ungefär 15,000,000
kronor, beräknas en merkostnad å räntor och lagringskostnader till 6 %.
Tages dessutom hänsyn därtill, att öfverproduktion inträffar allenast
enstaka år, att de angifna beloppen afse produktionens bruttovärde
och att för öfrigt sockerfabrikerna sjkifva numera, såsom redan framhållits,
kunna väsentligt begränsa produktionens omfattning, inses
lätteligen, att den merprocent, jag i förevarande afseende beräknat, är
synnerligen rundligt tillmätt. Till andra merkostnader vid sockerfabrikationen
än dem, hvilka i promemorian omnämnas, tages, såsom jag
strax skall visa, tillbörlig hänsyn vid den slutliga uppskattningen af det
erforderliga tullskyddet.

I hvarje fäll gifva de anförda siffrorna vid handen, att råsockerproduktionen
i Sverige icke utnyttjar råsockertullen till högre belopp än
ungefär 8 kronor. Oaktadt detta belopp antagligen ej så litet öfverstiger
merkostnaden, skulle jag dock icke anse lämpligt att omedelbart
lägga nämnda belopp till grund för en råsockertull. Det verkliga hindret
för import ligger ju alltid i eu tullsats högre än merkostnaden och kan
ju anses ligga i den gällande tullsatsen å råsocker, den där utgör 11.7 5
kronor för deciton och sålunda med 3.7 5 kronor öfverstiger det utnyttjade
tullskyddet.

Det förhållandet, att råsockerindustrien icke utnyttjar hela det åt
denna industri tillmätta tullskydd, bereder, såsom redan framhållits, raffineringsindustrien
tillfälle att tillgodogöra sig större skydd än afsedt är.

17

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 10.

Vid en råsockertull af 11,7 5 kronor per deciton blir, på sätt redan
angifvits, med det rendement, som beräknas vid raffinad, det effektiva
skyddet för raffinadindustrien, då tullsatsen, såsom nu, är satt till 17 kronor
per deciton, ungefär 4 kronor för samma vikt. Om emellertid råsockerpriset
icke tager i anspråk högre tullskydd än 8 kronor, börjar raffineringsskyddet
i verkligheten redan vid 8,8 kronor och skyddet kommer
att utgöra öfver 8 kronor.

Jag kan icke underlåta att redan nu framhålla, att i promemorian
merkostnaderna för raffineringsindustrien ansetts motsvara det officiellt
fastställda skyddet eller 4 kronor för deciton. I anslutning till nämnda
promemoria skulle man därför möjligen kunna draga den slutsats,
att det verkliga skyddet, utgörande öfver 8 kronor, bör sänkas med
hälften.

En sådan slutsats synes ock i viss mån vinna stöd af den förut
lämnade utredningen i ämnet.

Vid en jämförelse mellan prisen å de svenska och de utländska
sockermarknaderna utgår jag från det större sockerskyddet, som i sig
innefattar båda slagen af fabrikation, alltså från tullsatsen 17 öre per
kilogram. Vid beräkning af skyddsbehofvet för raffinadindustrien måste
under sådana förhållanden naturligen ock hänsyn tagas till merkostnaderna
med afseende å råsockerindustrien.

Skillnaden i raffinadpris å tyska och franska marknaderna å ena
samt svenska marknaden å andra sidan utgör, såsom redan angifvits,
ungefär 17 å 18 kronor per deciton. Merkostnaden i afseende å betor
och arbetskraft för den mängd råsocker, som erfordras för utvinnande af
en deciton raffinad, har uti promemorian beräknats för råsockerindustrien
till ungefär 7,50 kronor eller närmare bestämdt 7,53 kronor,
hvartill kommer merkostnaden för arbetskraft i raffinadindustrien eller
0,8 9 krona. Härtill bör vidare läggas merkostnaden för räntor och lagring.
Ehuru sådan merkostnad egentligen icke torde göra sig gällande annat
än i afseende å råsockerindustrien, vill jag för säkerhets skull afrunda
denna merkostnadsprocent uppåt och beräkna densamma till 1 krona
per deciton raffinad. Sammanlagda merkostnaden för arbetskraft, betor,
räntor och lagring uppgår alltså till högt räknadt 9 kronor 50 öre.
Dragés detta belopp från prisskillnaden för raffinadsocker å svensk
marknad och å omförmälda främmande marknader, återstår ett belopp
af öfver 7 kronor 50 öre per deciton. Ett sådant belopp skulle alltså åtgå
för bestridande af öfriga merkostnader vid fabrikationen af raffinadBih.
till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 4 Höft. 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o JO.

socker. Dessa merkostnader kunna emellertid, enligt hvad af samma
handling synes framgå, täckas med ett raffinadskydd af 4 kronor per
deciton. På den nu följda vägen kunde jag således anse mig hafva
kommit till det resultat, att tullskyddet öfverstege behofvet med ett belopp
mellan 3,5 0 kronor och 4 kronor. Men sistnämnda merkostnader, därför
tidigare redogjorts (sid. 10 och 11) i sammanhang med promemorians
öfriga innehåll, äro uppenbarligen för högt beräknade. Detta framgår
redan af det belopp i penningar, som skyddet innebär. Hvarje kronas
pålägg å priset per deciton raffinadsocker betyder en sammanlagd
summa af 1,100,000 kronor, då produktionen i riket uppgår till 1,100,000
deciton raffinad. Fyra öres skydd för raffinadindustrien motsvarar alltså
en årlig summa på produktionens inkomstsida af bortåt 4,500,000 kronor.
Härtill kommer, att förlust å underpris af den i promemorian angifna
anledning vinner beaktande genom att tullsatsen sättes öfver merkostnaden,
samt att frakter och handelsvinst åt engroshandeln påtagligen
icke kunna vid import till Sverige af den utländska varan väsentligen
understiga de frakter och den handelsvinst åt engroshandeln, den svenska
fabrikanten själf får vidkännas.

För att emellertid kunna vara säker på, att icke en reglering af
skatten skall äfventyra den svenska varans konkurrensförmåga, och då

1 allt fall försiktigheten bjuder att icke göra en allt för stark rubbning i
nu rådande förhållanden, skall jag vid beräkning af skyddsbehofvet dock
utgå därifrån, att merkostnaderna för raffinadindustrien motsvara ända till

2 kronor per deciton raffinad, samt äfven fästa vederbörligt afseende såväl å
den omständigheten att vissa för industriens bedrifvande nödvändiga,
men icke inom landet tillgängliga eller producerade varor, såsom stenkol,
en del maskiner m. m., måhända kunna anses draga något högre pris i
Sverige, särskildt då varorna behöfva omlastas i hamn och efter omlastning
transporteras till destinationsorten, som ock därå att tullskyddet
för att vara fullt effektivt måste hållas icke så litet öfver både råsockeroch
raffinadindustriens merkostnader.

Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.
Af de gjorda undersökningarna framgår, att

19

merkostnaden för framställning af 100 kilogram kan beräknas för

Råsocker

Raffinad-

socker*)

Kr.

öre

Kr.

öre

Arbetskraft...............

0

81

1

78

Betor..................

6

04

6

64

Ränteförlust m. in............

0

75

1

—

Frakter m. m..............

—

—

2

—

Summa

7

60

11

42

Tullskyddet...............

Ungefärliga skillnaden i pris i Sverige

11

7 5

17

samt i Tyskland och Frankrike . .

7

50

17

å 8

50

ål8

_

På grund af den nu lämnade utredningen och med nödigt hänsynstagande
till de förhållanden, som, enligt hvad nyss nämnts, utöfver de
förtecknade merkostnaderna böra inverka vid bestämmandet af tullsatsernas
belopp, anser jag tvifvel icke böra råda därom, att landets
sockerindustri är fullt tillräckligt skyddad, om tullen å råsocker och
raffmadsocker sättes ungefär 2.5 0 kronor öfver samma merkostnader.

Med detta resultat af den gjorda undersökningen rörande betydelsen
af tullskyddet för sockerproduktionen blir också den fråga, jaguppställt
till besvarande, löst. Om utan åsidosättande af sockerindustriens
berättigade intresse tullskyddet kan, efter ett kilogram raffineradt socker
räknadt, nedsättas från nu gällande 17 öre till 14 öre, utgör skillnadsbeloppet
eller 3 öre just det belopp, hvarmed sockerskatten kan och
bör höjas.

I enlighet härmed torde alltså sockerskatten böra bestämmas till
16 öre samt, i anslutning till hvad jag redan anfört, tullafgiften för

*) I merkostnaden för raffinadsocker har jämväl upptagits merkostnaden för den
mängd råsocker, som erfordras för utvinnande af 100 kilogram raffinad.

20

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 10.

raffineradt socker och därmed jämnställdt råsocker till 14 öre samt föröfrigt
råsocker till 10 öre, allt för ett kilogram räknadt.

Från omedelbar tillämpning af en höjd sockerskatt skulle jag
emellertid vilja undantaga socker, tillverka^ vid råsockerfabrikerna i
Öster- och Västergötland. Skälen härför skall jag strax angifva. Redan
här tillåter jag mig förutskicka att, då, såsom i förevarande fall, det
raffinaderi, hvarest råsockret från o införmälda råsockerbruk raffineras,
äfven under nu rådande skatteförhållanden går med förlust, en skatteförhöjning,
som i föreslagen ordning sammanbindes med en tullnedsättning,
måste återverka på råsockerfabrikationen. Såsom redan angifvits,
lämnar nämligen icke den ifrågasatta skatteregleringen sockerindustrien
tillfälle att hos allmänheten genom prisförhöjning af sockret erhålla
ersättning för de ökade omkostnaderna. När jag i det följande föreslår
särskilda undantagsbestämmelser, i syfte att skattskyldigheten för socker,
som raffinerats af råsocker från bruken i Östergötland och Västergötland,
ännu någon tid bibehålies oförändrad och först successivt höjes, har jagdock
velat inskränka berörda bestämmelser att gälla för en kortare
öfvergångstid.

I nämnda landskap började afverkning af hvitbetor i och för framställning
af råsocker att bedrifvas, i Östergötland hösten 1905 och i
Västergötland hösten 1904; jag förbigår därvid alldeles den sockertillverkning,
som under några år på 1870-talet bedrefs inom Östergötland.
Inom hvartdera landskapet har tillverkningen bedrifvits vid ett sockerbruk
och angående denna tillverknings omfattning hafva ur tillgänglig
statistik hämtats följande uppgifter, hvartill fogats motsvarande medeltal
för öfriga sockerbruk i riket:

Afverkade betor i ton räknadt

År

Vid Lidkö.
pings socker-bruk

Vid Linkö-pings socker-bruk

Vid öfriga
sockerbruk i
riket i medel-tal*)

1904—05

1,129.5

32,691

1905—06

9,301.5

13,808.5

47,137

1906—07

12,845.0

17,693.5

58,810

1907—08

3,252.0

13,122.0

— —

*) Därvid har såsom ett bruk betraktats fabrik med eventuellt tillhörande saftstation.

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10-

Anledningen till dessa fabrikers anläggande bär gifvetvis varit
en önskan af deras stiftare att låta äfven dessa två landskap komina i
åtnjutande af allt det goda, som hvitbetsodlingen i Skåne visat sig kunna
åstadkomma för jordbruket, och en förhoppning, att sockerindustrien
skulle i sagda landskap kunna bedrifvas med något så när liknande
ekonomisk framgång som i landets sydligare delar. De nyss lämnade
uppgifterna visa emellertid tydligt, att dessa mål åtminstone ännu icke
vunnits. I Östergötland, där afverkningen varit störst, har den dock
ej uppgått till mera än ungefär en tredjedel af den vanliga afverkningen
vid öfriga råsockerbruk. Detta beror till en början närmast
därpå, att ej tillräcklig areal erhållits för betodling: år 1906 odlades endast
857 hektar med betor för Linköpings och 900 hektar för Lidköpings
fabrik, och för år 1907 voro arealerna ej större än omkring respektive
830 och 375 hektar. Vidare erhålles afsevärdt mindre afkastning betor
per hektar i dessa trakter än i Skåne, nämligen endast 13 å 14 ton i
Västergötland — senaste året ej ens så mycket — och omkring 20
ton i Östergötland mot närmare 30 ton i Malmöhus län. Men ej nog
härmed, de erhållna betorna äro äfven af sämre kvalitet än de skånska,
i det att icke endast sockerhalten är nära ett par procent lägre, utan
äfven svårigheten att taga ut sockret ur betan är väsentligt större;
betorna från Öster- och Västergötland lämna därför relativt mera socker
af andra produkt och mera melass än de i sydligare orter odlade betorna.

Dessa förhållanden hafva också ledt dithän, att ifrågavarande råsockerbruk,
som äro nära förenade med Lidköpings raffinaderi, liksom
denna fabrik för närvarande arbeta under allt annat än gynnsamma
ekonomiska villkor. För att råsockerbruken skola komma ur sina trångmål
är det först och främst nödvändigt, att de lyckas vinna tillräcklig
areal för betodling och få den därtill använda jorden bragt i full växtkraft.
Men härtill åtgår tid, som måste räknas i flera eller färre år.
Skulle nu genom den ökade skattskyldigheten omkostnaderna för sockerproduktionen,
innan sådan tid beredts bruken, ökas, blefve sockerbruksbolagens
ställning uppenbarligen synnerligen brydsam om icke ohållbar.
Denna omständighet bör enligt min mening tillmätas en särskild betydelse.
Liksom jag icke skulle vilja ifrågasätta något undantag från skatteförhöjningen
i fråga om ej ännu påbörjad rörelse, skulle jag ej heller anse
lämpligt, att hänsyn i förenämnda afseende toges till ett sockerbruksägande
bolag, som hade den solida ekonomiska ställning, att detsamma
vore mindre beroende af några års förlustbringande verksamhet. Helt
annorlunda är emellertid, såsom jag redan nämnt, förhållandet med ifråga -

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

*

varande bolag. Men oaktadt omständigheterna i förevarande fall sålunda
gifva vid banden, att rörelsens fortsatta bedrifvande vid råsockerbruken
i Östergötland och Västergötland äfventyras genom skatteförhöjningen,
skulle jag ändock icke vilja föreslå en undantagslagstiftning för samma
sockerbruk, om icke äfven vissa andra skäl talade för en dylik åtgärd.
Som bekant medgaf Riksdagen för sista året, hvitbetssockertillverkningen
ännu beskattades efter äldre grunder d. v. s. efter beräkning af sockerutbyte
ur betorna, en lindring, som i den form den gafs hade en viss likhet med
uppmuntran till fullföljande af påbörjadt arbete för åstadkommande af
en planerad sockerfabrikation. Enligt beslut den 19 maj 1905 bestämdes
nämligen, att för de inom Östergötland och Västergötland nämnda dag
anlagda eller under anläggning varande hvitbetssockerfabriker utbytet af
100 kilogram råa hvitbetor från och med den 1 september 1905 skulle
beräknas utgöra 10 kilogram socker i stället för eljest stadgade 12 kilogram.
Sockerbruket i Östergötland kom ej heller i gång förr än hösten
1905. När fråga om nedsättning af skatten för socker, som tillverkats
vid nämnda två sockerbruk, sedan kom före vid 1906 års riksdag,
stannade kamrarna i skilda beslut, och vid gemensam omröstning föll
frågan. I den kammare, som vid frågans första behandling ställde sig
afvisande mot förslaget, uttalades från mer än ett håll den meningen,
att osäkert vore, om ej den ifrågasatta skattenedsättningen skulle verka
såsom en premie åt producenterna, d. v. s. ifrågavarande råsockerbolags
aktieägare.

Vid 1907 års riksdag väcktes ånyo förslag om beviljande af skattenedsättning
för socker, tillverkadt vid ifrågavarande råsockerbruk, men
rönte icke någon framgång.

1905 års Riksdags beslut samt de skäl, som medverkat till frågans
utgång vid 1906 års riksdag, synas mig emellertid i viss mån tala för,
att vid en omreglering af sockerbeskattningen särskild hänsyn tages till
sockerbruken i Öster- och Västergötland. Erfarenheten sedan år 1906
har visat, att bolagen icke utan stora ekonomiska uppoffringar kunnat
bära de bördor, som följa med den nuvarande sockerbeskattningen.
Aktieägarne äro de, som minst haft anledning att glädja sig åt sockerbrukens
rörelse. Äfven i allra bästa fall lära aktieägarne icke förrän
efter en ganska lång tidsperiod kunna vänta någon afkastning å sina
i bruken nedlagda medel. En allmän ökning af skattskyldigheten för
sockerindustrien komme därför närmast att göra sig kännbar för de
jordbrukare och arbetare, hvilka, oaktadt företagen ej varit för aktieägarne
räntabla, dock hittills af företagen haft inkomst och bärgning.

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Inför en sådan situation anser jag mig bäst tillgodose det allmännas
intressen genom att föreslå en sådan anordning, att bruken, som
haft svårt att draga sig fram under nuvarande skatteförhållanden, beredas
tid att söka föra rörelsen öfver på säker grund, innan det socker,
som där produceras, får vidkännas ökade bördor.

Af hvad redan nämnts framgår, att en dylik anordning icke innebär
något löfte från statsverkets sida om liknande medgifvande åt andra
fabriker, som framdeles möjligen komma att anläggas; och däri får ej
heller inläggas en utfästelse att alltjämt särställa ifrågavarande två
råsockerfabriker. Sedan numera betodlingen inom landet tagit den
omfattning, att de producerade betorna i normala fall äro mer än tillräckliga
för att fylla landets sockerbehof, har staten ej något intresse
att bidraga till betodlingens spridning till andra trakter än dem, där densamma
kan med full fördel bedrifvas. Det undantag från omedelbar
tillämpning af den ifrågasatta skatteförhöjningen, som sålunda skulle
göras för socker från råsockerbruken i Östergötland och Västergötland,
afser något helt annat än den skattelindring, som beviljades genom
1893 års förordning. Med det nu angifna förslaget åsyftas nämligen
att bereda ett par redan i gång varande fabriker behöfligt andrum
för att kunna hinna ordna sig under de nya förhållanden, som inträda
genom omreglering af sockerbeskattningen, under det att 1893 års
skattelindring afsåg att befrämja betodlingens spridande till nya trakter.

Hvad beträffar sättet och villkoren för tillämpning af sagda
undantagsbestämmelser, så torde mer än eu anordning kunna tänkas.
Men i hvarje fall synes det vara skäl att såsom uttryckligt villkor föreskrifva,
att det socker, hvarom nu är fråga, ej finge raffineras annorstädes
än vid raffinaderiet i Lidköping.

Ett sätt är det, som föreslogs af några motionärer vid 1906 års
riksdag. Detta förslag innefattade,

att, när raffineringen af ifrågavarande råsocker skulle börja och
så länge den sedermera fortginge, intet annat socker finge finnas i eller
införas i raffinaderiet, samt

att det af ifrågavarande råsocker framställda raffinerade socker,
som ej utlämnats till fritt bruk, innan behandling af annat råsocker vid
raffinaderiet påbörjades, skulle dessförinnan inläggas under kronans lås.

Enär råsocker sändes från råsockerfabrikerna under förpassning
till raffinaderierna, erhåller man på nu angifna sätt fullständig visshet,
att intet annat socker än det vid Linköpings och Lidköpings råsockerfabriker
framställda undgår den högre beskattningen; [någon nämn -

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 10.

värd olägenhet för raffinaderiet synas de föreslagna bestämmelserna ej
kunna medföra.

Ett annat sätt vore att, om råsocker från annan än de i Linköping
och Lidköping belägna råsockerfabriker anlände till raffinaderiet,
låta den där anställda kontrollpersonalen undersöka sockret i och för
bestämmande af rendementet och med ledning af därvid vunnet resultat
beräkna dess motsvarighet i raffineradt socker. För den sålunda beräknade
mängden raffinad skulle raffinaderiet erlägga så stor del af
belöpande skatt, som motsvarade skillnaden i skatt för socker från Linköping
och Lidköping samt för socker från annan fabrik i riket, hvarefter
vid sockrets utlämnande till fritt bruk endast den lägre skatten
behöfde erläggas. I detta fall skulle råsocker från exempelvis Skåne
och Östergötland kunna raffineras samtidigt och de erhållna produkterna
ej behöfva förvaras skilda från hvarandra.

Eftersom emellertid ifrågavarande bestämmelser endast äro vanliga
ordningsföreskrifter, torde de ej behöfva föreläggas Riksdagen till
pröfning.

Den tidrymd för skattelindring, som enligt 1893 års förordning
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen kunde tillkomma nyanlagd
fabrik, var bestämd till fem år. En liknande anordning med ökad skattskyldighet
under periodens senare år anser jag äfven i förevarande fall
vara lämplig. Därvid är dock att märka, att ifrågavarande råsockerfabriker
genom 1905 års Riksdags förut omförmälda beslut redan
kommit i åtnjutande af ett års skattelindring. Frihet från eller lättnad
i den nu föreslagna skatteförhöjningen synes mig därför böra inskränkas
till fyra år. Jag föreslår därför, att socker, tillverkadt vid ifrågavarande
två fabriker, till den 1 september 1910 helt och hållet befrias från den
föreslagna skatteförhöjningen samt under de två närmast följande åren
får draga en skatt af 15 öre för kilogram, hvarefter full skattskyldighet
skulle inträda.

Skillnaden mellan de belopp, som med sådana bestämmelser
skulle utgå för socker, tillverkadt vid ifrågavarande fabriker, och de
skattebelopp, som vid omedelbar tillämpning af skatteförhöjningen
skulle drabba samma socker, blefve visserligen i sig själf ganska betydande;
men detta förhållande bör dock i betraktande af de afsevärda
belopp, som skatteförhöjningen å socker från öfriga fabriker
i riket skulle inbringa staten, vara af mindre vikt. Om man beräknar
den årliga konsumtionen inom landet till 110,000 ton raffineradt socker,
hvilket icke torde vara för högt tilltaget, skulle en skatteförhöjning af
3 öre för kilogram betyda eu ökad sockerskatt af 3,300,000 kronor.

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Den största betafverkning, som hittills ägt ram vid de två fabrikerna
i Linköping och Lidköping, förekom hösten 1906. Af det då framställda
råsockret erhöllos vid Lidköpings raffinaderi ungefär 4,000,000
kilogram raffinera,dt socker. Äfven vid en ganska stark ökning af betodlingen
kan man näppeligen antaga, att raffinadsockerproduktionen kommer att
under hvartdera af öfvergångstidens två första år med mera än 50 procent
öfverstiga nyssnämnda kvantitet. Med en beräknad skattesats af 16 öre för
kilogram skulle årliga skattebeloppet uppgå till högst 960,000 kronor. Efter
nu gällande skattesats åter blefve motsvarande belopp högst 780,000 kronor.
Skillnad sbeloppet i skatt skulle alltså i hvarje fall icke komma att öfverstiga
200,000 kronor. Under öfvergångstidens två sista år skulle, äfven om betodlingen
då i jämförelse med förhållandena år 1906 fördubblats, den årliga
raffinadsockerproduktionen icke uppgå till mera än 8,000,000 kilogram.
Denna sockermängd skulle enligt undantagsbestämmelserna för ifrågavarande
sockerbruk draga en skatt af 15 öre för kilogram eller 1 öre
under den eljest föreslagna. Skillnadsbeloppet i skatt under hvartdera
af dessa två år blefve alltså högst omkring 80,000 kronor.

Slutligen tillåter jag mig hemställa, att, därest tullen å råsocker
nedsättes från 11 3U öre till 10 öre för ett kilogram, den restitution af
tullmedlen, som enligt § 9 i tulltaxeunderrättelserna medgifves vid utförsel
af härstädes utaf utländsk råvara framställdt raffineradt socker, jämkas
därefter. Vid ett rendement af 91,5 % motsvaras 10 öres råsockertull af
10,9 öres raffinadtull. Skulle restitutionsbeloppet för enkelhetens skull
afrundas till 11 öre, förutsätter detta ett rendement af 90,9 under
det att vid bestämmandet af den nu utgående restitutionen, 13 öre,
rendementet antagits till 90 %.

Alldenstund genom de föreslagna ändringarna af sockerskattens
belopp och tullsatserna å socker summan af skatt och tull för ett kilogram
raffineradt socker blir densamma som nu, eller 30 öre, och ändringarna
således ej komma att orsaka vare sig höjning eller sänkning i sockrets
handelspris, har allmänheten ej något intresse af tidpunkten för reformens
genomförande. För vinnande af det med skatteregleringen närmast
afsedda ändamålet eller ökade intäkter för 1909 års statsreglering, torde
det emellertid vara nödigt, att de föreslagna ändrade bestämmelserna
träda i kraft redan under loppet af innevarande år. Med anledning häraf
synes det lämpligen böra öfverlåtas åt Kungl. Maj:t att bestämma
den dag, då de nya tullsatserna samt ändringarna i tulltaxeunderrättelserna
och i förordningen angående beskattning af socker skola vinna tillämpning.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 4

26

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Edera
Kungl. Maj:t måtte i särskilda propositioner föreslå Riksdagen att

dels antaga följande förslag till

Förordning

angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 11 oktober 1907
angående beskattning af socker.

1. För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes,
skall, på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets utlämnande
till fritt bruk erläggas skatt med 16 öre för hvarje kilogram.
För det socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockerfabrikerna
i Östergötland och Västergötland och utlämnas till fritt bruk antingen
omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet i Lidköping
efter där verkställd raffinering, utgår dock skatten under tiden
till utgången af augusti månad år 1910 med 13 öre samt under tiden
från och med den 1 september samma år till utgången af augusti
månad år 1912 med 15 öre, allt för ett kilogram räknadt; ägande
Kungl. Maj:t att meddela behöfliga kontrollföreskrifter.

För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull
enligt tulltaxan.

2. Till socker räknas ej honung, stärkelsesocker (glykos) och
maltsocker (maltos) samt ej heller sirap eller melass, i livilka. sockerhalten
är mindre än sjuttio procent af torrsubstansens vikt.

Sockerhalten utrönes genom direkt polarisation, därest icke kontrolloch
justeringsstyrelsen på framställning af tillverkaren förordnar, att
sockerhalten skall bestämmas genom fullständigare kemisk analys.

3. För socker, som enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t vill meddela,
gjorts till förtäring af människor obrukbart (denaturerats), erlägges
ej skatt.

dels förklara, att den ändrade lydelsen af berörda författningsrum
skall träda i kraft från och med den dag, som af Kungl. Maj:t
bestämmes;

dels ock besluta,

att tullsatserna å nedannämnda slag af socker från och med sistberörda
dag skola utgöra följande belopp, nämligen:

å socker, raffineradt, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak- samt
krossadt eller pulveriseradt socker, 14 öre för kilogram;

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

å socker, oraffineradt, till färgen icke mörkare än n:r 18 af den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 14 öre för
kilogram;

å socker, till färgen mörkare än samma standardnummer, äfven
om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd, 10 öre för kilogram;

att från och med samma dag den i § 9 i underrättelser om hvad
vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör under vissa villkor medgifna
restitution af tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad af raffineradt
socker, topp-, kandi- och kak-, hvilket tillverkats inom riket af utländskt
råämne, skall utgå med 11 öre för kilogram sådant socker; samt

att de i tulltaxan bestämda tilläggsafgifter till nu gällande tullsatser
å vissa slag af socker, som tillverkats i vissa där särskildt angifna
länder, skola tilläggas nyss angifna tullsatser.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådiga propositioner
till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagorna litt. —
vid detta protokoll utvisa.

Ur protokollet:
Arvid Nordlindh.

28

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

Bilaga.

Promemoria

angående skyddet för svenskt socker och dess fördelning.

Skyddet för det svenska sockret utgör 13 öre per kilogram raffinad,
ty för ett tullbelopp af 13 öre kan så mycket utländskt råsocker införas,
som åtgår för tillverkning af ett kilogram raffinad.

Af dessa 13 öre tages i anspråk:

För arbetarne i 19 hvitbetssockerfabriker å 300

arbetare i 80 dagar................................................ 456,000 dagsverken

för sommararbetet 50 arbetare å 220 dagar...... 209,000 „

tillsammans 665,000 dagsverken
som i Sverige kosta minst kronor 1: 50 mera än i Tyskland kronor
997,500, som fördelade på konsumtionen 125,000 ton råsocker = 112,500

ton raffinad utgör per 100 kilogram......................................... kr. 0: 89.

För hvitbetsodlarne:

Hvitbetspriset var de senaste åren vid t. ex.

Säbyholms råsockerfabrik per 100 kilo...... 2: 73

I Tyskland är priset ej öfver........................ 1: 80

Skillnaden ............................................................ Ö: 93

fördelad på 14 kilo utvunnen raffinad ..................per 100 kg. kr. 6: 64

För industrien återstår................................................ „ 100 „ „ 5: 47

per 100 kg. kr. 13: 00.

Af livad som återstår för industrien tages dock en ej obetydlig
del i anspråk af ränteutgifter och lagringskostnader för den allt som
oftast inträdande öfverproduktionen af socker, hvarjämte såväl jordbrukare
som arbetare nu framkomma med enormt ökade fordringar.

Beträffande de fyra öre, som utgöra skillnaden mellan tullen och
konsumtionsafgiften på raffineradt socker, tagas de helt och hållet i
anspråk dels af det underpris, som alltid måste hållas på inhemskt
socker för att ej under tillfälliga konjunkturer riskera en import, som

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

sedan, skulle tynga på den inhemska marknaden, dels af de trakter,
som den svenska tillverkaren på grund af vårt lands långa kuststräcka,
med för sockerimport lämpliga hamnar, alltid tvingas att betala, dels
af högre aflöningar till raffinaderiernas arbetare och slutligen af den
handelsvinst, som ~ tillverkare måste medgifva engroshandeln.

Stockholm i september 1907.

C. Tranchell.