Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

1

lio 31.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1908, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af vädd motion om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående revision af läsår ettsstadgan.

I en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion
har herr O. N. Olsson i Heden m. fl. hemställt, »det måtte Riksdagen
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
snarast vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande af en förnyad
lasarettsstadga, hvilken bättre än den nuvarande är ägnad att reglera förvaltningen
vid lasaretten.»

Med afseende å motiveringen till detta yrkande tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.

Då man jämför motionärernas hemställan, sådan denna formulerats i
deras slutliga yrkande, och innehållet i § 12 af nu gällande lasarettsstadga,
där det säges, att direktion »handhar lasarettets förvaltning i öfverensstämmelse
med därför gällande föreskrifter och står i allt hvad sjukvården
rörer under öfverinseende af medicinalstyrelsen», så ligger den
uppfattningen nära till hands, att motionärerna med den föreslagna
revisionen af denna stadga endast afsett förvaltningen och icke sjukvårJBih.
till Biksd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft. (N:o 31.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

den vid lasaretten. Men då i motiveringen uttalas åtskilliga önskemål i
fråga om ändrade föreskrifter rörande sjukvården, så måste utskottet uppfatta
motionens syfte såsom omfattande äfven denna.

Utskottet skall emellertid här nedan paragrafvis efter lasarettsstadgan
anföra såväl de i motionen framställda anmärkningarna som sina egna
uttalanden om desamma.

I afseende på lasarettsdirektionens sammansättning (§ 13) anmärka
motionärerna, att föreskriften om landshöfdingens själfskrifna ordförandeskap
är opraktisk och meningslös, då denne ämbetsman af sina öfriga
tjänstegöromål oftast är hindrad deltaga i direktionernas arDeten, särdeles
vid lasarett utom residensstaden. Såsom eu mera vägande anmärkning
anföres, att stadgan för närvarande tolkas så som om den af direktionen
valde vice ordföranden icke vore berättigad vidtaga åtgärder i vissa viktiga
frågor, hvilkas behandling under nuvarande förhållanden försvåras och
fördröjes. Vidare framhålles den för landstingen stundom förekommande
svårigheten att följa föreskriften i nyssnämnda § 13 därom, att en af direktionens
ledamöter bör vara läkare. Äfven med erkännande af det berättigade,
som kan finnas i dessa anmärkningar anser utskottet dem icke
vara af betydelse eller beskaffenhet att motivera en skrifvelse till Kungl.
Maj: t.

Motionärerna anföra vidare: »I fråga om läkares tillsättning, så är
det synnerligen önskvärdt, att den förändring sker, att läkare af direktion
kan uppsägas och bör sådan uppsägningsrätt vara ömsesidig. Nu
kan direktionen icke hindra läkare att lämna sin befattning men saknar
medel att aflägsna honom, äfven om starka skäl därtill förefunnes. Den
ena parten bör icke hafva bättre rätt än den andra i denna del; och
rättvisan fordrar, att äfven allmänhetens intressen gentemot lasarettsläkare
kunna göra sig gällande. — — — — — Den allmänhet, som lasarettsläkaren
är satt att betjäna, bör bäst tillgodoses genom en mindre fast anställning
af läkaren, och bör detta vara tillräckligt skäl för den påyrkade
ändringen i denna del, då läkaren från sin sida kan och bör tillse, att
han bibehåller det förtroende, som är nödvändigt för en framgångsrik
lasarettsvård.»

Lasarettsstadgan föreskrifver (§ 21), att lasarettsläkare skall utnämnas
af Kungl. Maj:t efter förslag af medicinalstyrelsen och sedan vederbörande
direktion afgifvit sitt förord för någon af de sökande, som funnits behörige.

Motionärerna synas vilja tillerkänna lasarettsdirektion rätt att låt

3

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

vara efter viss tids uppsägelse eller efter bestämda tidsmoment — afskeda
läkare, med andra ord direktionen ensam skulle afgöra när en mellan densamma
och läkaren träffad öfverenskommelse skulle upphöra att gälla.
Detta vore visserligen ett verksamt medel att lösa alla konflikter mellan
direktion och läkare, men man måste med skäl frukta, att en sådan
»mindre fast anställning» af läkare skulle medföra betänkliga olägenheter
för vårt lands lasarettsväsende i dess helhet.

Den långa och kostsamma utbildningstid efter legitimationen, som
numera erfordras för en blifvande lasarettsläkare, torde göra dennes kraf
på slutlig fast anställning fullt berättigadt.

Lasarettsstadgans föreskrift om underläkares anställning för högst
tre år i sänder motiveras af dessa tjänsters karaktär af utbildningsplatser.

I § 22, där läkare förbjudes att »under dygnet aflägsna sig på längre
tid än som med lasarettets fördel och de sjukes behöriga vård är förenligt»,
vilja motionärerna ha infördt »uttryckligt förbud för lasarettsläkaren
att göra sjukresor, såsom oförenliga med stadgandet i § 28 mom. 1»,
hvilket har följande lydelse: »Lasarettsläkare åligger att minst en gång
hvarje dag, på tid, som af direktionen efter läkarens förslag bestämmes,
infinna sig å lasarettet för mottagning och utskrifning samt tillsyn och
behandling af sjuke. Härförutom bör läkaren besöka lasarettet så ofta
omständigheterna det fordra. Inkommer olycks- eller sjukdomsfall, som
kräfver skyndsam behandling, skall han ofördröjligen infinna sig å lasarettet».
Ett uttryckligare förbud, än hvad som framgår af föreskriften i
det anförda momentet, torde knappast böra utfärdas, då olyckshändelser
på kortare eller längre afstånd från lasarett hittills vid ett och annat
tillfälle gjort det i hög grad önskvärdt, att kirurgisk läkarhjälp snarast
möjligt kunnat beredas äfven utanför lasarettet.

Det nuvarande stadgandet i § 26, att anmälan angående lasarettsläkares
felaktighet eller försummelse skall göras hos medicinalstyrelsen,
föreslås i motionen till ändring därhän, att beifran i dylika fall borde ske
inför domstol. Men då anförda §:s mom. 2 ålägger medicinalstyrelsen att
i vissa fall föranstalta om läkarens ställande under åtal, så torde någon
ändring härvidlag icke vara erforderlig.

Eu föreslagen omredigering af 27 § bland annat så, att där skulle
stadgas, »att läkares särskilda mening till direktionsprotokoll bör vara
kortfattad», torde väl knappast påkalla någon Riksdagens åtgärd.

Frågan om lasarettsläkares honorar (§ 28 mom. 7) är däremot af
större betydelse. Det åligger honom för närvarande »att icke fordra någon

4

Andra Kammarem Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N.o 31.

ersättning af de å lasarettet intagna sjuke för dem ägnad skötsel». »Mot
detta förbud», säga motionärerna, »kafva bevisligen många öfverträdelser
förekommit ock afskräckt sjuka från lasarett, där läkaren gjort sig känd
för att anspela på ock mottaga kög betalning, särskildt för operativa fall.
Yisserligen är ordalydelsen i åberopade moment sådan, att läkare är oförhindrad0
att mottaga ett frivilligt erbjudet konorar, men dels är detta,
obestridligen en inkonsekvens till bestämmelsen, att lasarettsläkare icke
äger att fordra betalning, ock dels lärer det icke vara lämpligt att i en
stadga eller författning legalisera godtycke. Dessutom finnas exempel på
att fattige, som icke förmå att ''honorera’ å dem ägnad vård, icke alltid
röna samma omhuldande som de förmögnare. Alltså bör patient eller
hans målsman antingen åläggas betalningsskyldighet efter en fastställd
taxa, som icke får öfverskridas, eller ock bör bestämdt förbud att mottaga
betalning eller konorar stadgas, kvilket sistnämnda alternativ torde vara
det enda, som öfverensstämmer med lasarettens egenskap af barmhärtighetsinrättningar,
ock bör stadgans innehall i denna del därefter lämpas».

Korrektiv mot öfverträdelser af § 28 mom. 7 torde enligt utskottets
mening knappast vara att vinna genom annan ordalydelse. Motionärerna
framlägga tvenne alternativ: antingen bestämd betalningsskyldighet enligt
fastställd taxa eller ock förbud att mottaga betalning. I förra fallet skall
det visa sig omöjligt att taxera läkarens arbete, ej minst där det gäller
kirurgisk behandling. I senare fallet lärer det blifva nödvändigt att
afsevärdt höja lasarettsiäkarnes löner.

Vidare anföres i motionen: »Poliklinisk verksamhet enligt § 29 bör
uttryckligen förbjudas, emedan missbruk af sådan vållas, och där flera
läkare finnas på platsen, har iasarettsläkaren därigenom ett företräde, som
i täflan med kollegerna icke är billigt. Genom sådan verksamhet kan
ock förbudet i mom. 7 af § 28 att fordra honorar, negligeras; och den
ringa ersättningen för instrument, förbanusartiklar, biträde. af betjäningen
m. m. har en ofördelaktig inverkan på lasarettens ekonomi.»

Att lasarettsläkarens polikliniska verksamhet är till bestämd fördel
för allmänheten, ligger i öppen dag. Alla de sjukdomsfall,., som för sin
behandling fordra kirurgisk sakkunskap, utan att patienten därför beköfver
intagas på lasarettet, böra naturligtvis ha rätt att påräkna poliklinisk behandling
i första hand af den kirurg, som finnes på platsen.^ I hvarje
fall lär väl en sådan poliklinisk verksamhet icke kunna ha någon nämnvärd
inverkan på lasarettens ekonomi.

Motionärerna framhålla inledningsvis, dels hurusom »konflikter, ej sällan

5

Andra Kammarens Tilljälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

af synnerligt allvarlig art, yppats mellan vederbörande förvaltningsorgan,
lasarettsdirektioner och läkare», dels att »läkare funnits, som icke iakttagit
den humanitet och det tillmötesgående emot patienter, som är så
nödvändigt på en post sådan en lasarettsläkare bekläder och som sålunda
ovillkorligen måste fordras».

I afseende å den första af dessa anmärkningar, synas motionärerna
anse rättelse böra vinnas därigenom, att en reviderad lasarettsstadga mera
än den nu gällande preciserade såväl direktionens, särskildt ordförandens,
som läkarens åligganden och befogenhet. Utskottet betviflar icke, att
skarpare formulerade gränser mellan lasarettsläkarens och direktionens
verksamhet skulle vid ett och annat lasarett och vid ett och annat tillfälle
kunnat hindra konflikter af den art motionärerna afse, men då den nuvarande
stadgan (af den 18 oktober 1901) icke tillämpats längre än
sedan ingången af år 1902, så torde det vara svårt att afgöra, huruvida
de af motionärerna framhållna bristerna ligga i själfva stadgan eller i
tillämpningen af densamma.

Hvad anmärkningarna mot läkares åsidosättande af humanitet och
tillmötesgående emot patienter beträffar, så lärer väl ingen stadga kunna
skrifvas så, att det icke i sista hand dock blir läkarens personlighet, som
härvidlag spelar den afgörande rollen. Motionärerna ha framhållit en
mindre fast anställning af läkare såsom botemedel; utskottet har redan
här ofvan framhållit sin mening härom och vill nu ytterligare betona,
hurusom direktionen enligt nu gällande bestämmelser (§ 26) har att hos
medicinalstyrelsen anmäla lasarettsläkare för felaktighet och försummelse
i tjänsten.

De mindre betydande, redaktionella ändringar af 1901 års lasarettsstadga,
som för öfrigt i motionen framhållits såsom önskvärda, torde icke
motivera någon Eiksdagens åtgärd.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Andra
Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1908.

På utskottets vägnar:

KNUT KJELLBEEG.

Bih. till BiJcsd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 30 Käft.

2