Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n;o 2) utlåtande N:o 3.

1

N:0 3.

Ank. till Riksdagens kansli den 19 februari 1908 kl. 12 midd.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o i, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående indragning af förste provincialläkarebefattning
änne m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 180, liar herr S.
J. Enander hemställt, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t på sätt i motionen förslagsvis antydts
eller på annat sätt, som Kungl. Maj: t kan finna lämpligt, snarast
möjligt vidtaga åtgärder för indragning af förste provinsialläkareinstitutionen,
samt att de förste provinsialläkarebefattningar, som måhända
dessförinnan bli vakanta, ej vidare tillsättas».

Till stöd för denna hemställan anför motionären följande:

Sverige äger en egendomlig institution af ganska dubiöst värde,
hvilken knappt torde hafva sin motsvarighet inom något annat land
på jorden. '' Den benämnes »förste provinsialläkareinstitution». Redan
före rnidten af förra århundradet väckte dåvarande sundhetskollegium
förslag om inrättande af en dylik institution, men denna kom först till
stånd 50 år därefter eller vid 1891 års början och då, såsom nogsamt
bekant, ingalunda i följd af något inom läkarekretsar allmännare erkändt
behof, utan, efter hvad med säkerhet påtås, såsom en så godt som
framtvungen kompromiss mellan å ena sidan stora och trängande ekonomiska
intressen, som sammanhängde med de civila tjänsteläkarnes
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft. (N:o 3.) 1

2 Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

lönereglering, och å den andra det aldrig slumrande begäret efter
förökad byråkratisk maktbefogenhet.

Å ena sidan kan institutionen således ej anses som en modern
inrättning, hvars behof skulle ha framkallats af och som skulle arbeta
i öfverensstämmelse med läkarevetenskapens nuvarande ståndpunkt,
som ju anses vara en helt annan än den, samma vetenskap intog före
nuvarande utvecklingsperiod, som medfört fullständigt ändrade förhållanden
beträffande både vetenskapliga och sociala förhållanden.

Å andra sidan har institutionen redan hunnit fungera mer än en
half mansålder, så att vi ingalunda sakna erfarenhet om institutionens
praktiska innebörd. Och därvid hafva ej sällan tendenser till själftagen
maktfullkomlighet kommit till synes, som negligerat både kommunal
lagstiftning och kommunala myndigheter, och som hota alt utveckla
sig till ett olidligt förmynderskap öfver sistnämnda myndigheter. En
utveckling af medicinmannens makt till envåldshärskaremakt medför
oberäkneliga och skattedigra följder för kommunernas ekonomi. Det
är en osund utveckling, för hvilken i tid hör sökas bot genom en hälsosam
maktmoderation.

Enligt läkareinstruktionen säges förste provinsialläkarens egentliga,
hufvudsakliga uppgift vara att »inom länet utöfva tillsyn öfver den
allmänna hälso- och sjukvården», och alldeles samma uppgift har provinsialläkaren
inom sitt distrikt både enligt nuvarande och äldre instruktionen
af 1822. Men det skäl förefinnes ej numera, som kanske
var hufvudmotivet vid tillskapandet af särskilda målsmän för hygienen,
nämligen att provinsialläkaren ej skulle tillräckligt medhinna denna
sist antydda verksamhetsgren på grund af den egentliga läkarepraktiken.
Ty en ganska afsevärd skillnad råder beträffande betydelsen af
»distrikt» nu och förr. Antalet provinsialläkare för att icke tala om
de extra har betydligt ökats, hvarigenom på samma gång naturligtvis
distriktens storlek minskats, och då knappast ens från äldre tider några
verkliga olägenheter kunna påvisas af provinsialläkarnes förmenta uraktlåtenhet
i berörda afseende, så finnes ännu mindre skäl antaga, att
de ej i vår tid med jämförelsevis små distrikt skola ännu bättre medhinna
dessa sina åligganden. Då härtill kommer, att medicinalstyrelsen
har att öfvervara den allmänna hälsovården i hela riket, och
Konungens befallningshafvande därjämte inom respektive län, och då
man numera, tack vare järnvägar, uniforma folkskolor in. m., ej längre
kan tala om provinsiella egendomligheter, som möjligt enligt någons
förmenande skulle kunna motivera särskilda hygieniska målsmän länsvis,
så borde det väl kunna anses vara tillräckligt sörj dt för »den all -

3

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

manna hälsovården», om provinsialläkare hade inseendet i distriktet
och styrelsen öfvervakade det hela. D. v. s. förste provinsialläkare,
såsom särskilda målsmän för hvarje läns speciella allmänna hälsovård,
måste anses som en onödig lyx, så mycket mer som numera enligt
nya examensstadgan alla, som skola bli läkare, måste genomgå särskild
hygienisk kurs.

Men härtill komma några andra mycket viktiga omständigheter.
Hvad menas med allmän hälsovård?

Redan länge och särskild! sedan hälsovårdsstadgans tillkomst 1874
och i synnerhet sedan 1891, då förste provinsialläkarne tillkommo, har
»allmän hälsovård» blifvit allt mer och mer liktydig med renhållning.
Må man gärna fortfarande bibehålla detta konventionella begrepp för
hälsovård och hälsovårdslära, blott man fasthåller, att stadgar angående
hälsovårdsförlxållandena mera äro att betrakta såsom tillhörande allmänna
polisförordningar och allmänna ordningsstadgar, utan att de böra tillerkännas
någon särskild medicinsk innebörd. I våra dagar menas med
offentlig hygien eller »allmän hälsovård» något helt annat än förr.
I början af 1906 började i Tyskland utgifvas ett i stor stil anlagdt
verk, kalladt Hygieniskt Centralblad. I dess i bokhandeln tillgängliga
anmälan hette det: »Genom naturvetenskapernas och teknikens väldiga
framsteg har hygienen på den korta tid den tillerkänts rang som en
själfständig vetenskap vunnit ett sådant omfång och ernått ett så stort
inflytande på alla områden i det offentliga lifvet, att den icke längre
representerar en gren af läkarevetenskapen (att den icke längre är en
specialgren af medicinen, som liksom medicinska specialgrenar i allmänhet
kunde och skulle odlas just af läkare och ingen annan), utan
har hygienen numera blifvit en vetenskap, som bör vara eu allmänning,
en populär vetenskap för alla, ej blott för enhvar, som sysslar med
någon gren af medicinen, det må nu vara hvilken som helst, eller med
närbesläktade naturvetenskapsgrenar eller tekniska fackämnen eller
national-ekonomi, eller öfver hufvud för alla och enhvar, som arbetar i
det offentliga lifvet». (Se bilagan!)

Denna proklamation inför den civiliserade verlden — ty nämnda
centralblad är en internationell tidskrift — är således ingenting mindre
än hygienens oafhänginghets- och myndighetsförklaring. Och någon
protest från läkarnes sida har ej försports. Då således numera hygienen
ej är ett speciellt läkareämne, är det alltså fullkomligt oberättigadt
att längre vilja ha läkare som »målsmän för hygienen».

Om man tar del af medicinalstjrrelsens underdåniga årsberättelser
under en följd af år, skall man icke finna, att förste provinsialläkarne ut -

4 Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

rättat något mera anmärkningsvärd! eller något som icke de vanliga provinsialläkarne
skulle kunnat uträtta lika godt i sina distrikt beträffande
»allmän hälsovård» o. s. v. Ja, många förste provinsialläkare medgifva
ärligt i sina af medicinalstyrelsen refererade årsberättelser, att de ej
uträttat någonting att tala om till hygienens fromma.

Genom en indragning af förste provinsialläkareinstitutionen behöfs
ingalunda någon vidlyftig revision af hälsovårdsstadgan eller andra författningar.
Man behöfver blott tillämpa 1874 års hälsovårsstadga såsom
förr. Ej heller ligger något hinder för en indragning i förste provinsialläkarnes
fullmakter. Enligt svensk författningssamling n:o 61 år
1890 äro alla förste provinsialläkare, äfven de som ha en med distriktstjänst
kombinerad förste provinsialläkaresyssla, underkastade eventuella
jämkningar i åligganden. Som förste provinsialläkare uppbäres ej lön
utan blott »tjänstgöringspenningar», som utbetalas endast för tid med
verklig tjänstgöring.

När nu en provinsialläkaretjänst i en residensstad blir ledig och
tillsättes, blir den nye läkaren utnämnd till provinsialläkare i distriktet
med lön på stat och med rätt till pension såsom provinsialläkare, samt
till förste provinsialläkare i länet med tjänstgöringspenningar. Förste
provinsialläkaresysslan är af så pass mycket tillfällig natur, att enligt
läkareinstitionen § 17 läkaren kan varda fri från sin béfattning såsom
förste provinsialläkare snart sagdt af hvilken orsak som helst, blott
han så »önskar», men fortfarande behålla provinsialläkaretjänsten.

Då eu förste provisialläkare så lätt af egen vilja kan undandraga
sig sin speciella befattning, så bör en indragning ej gärna möta hinder,
allra minst om statens väl så fordrar.

Men vill man möjligen af någon slags hänsynsfullhet låta de nuvarande
förste provinsialläkarne äfven efter en indragning behålla dessa
tjänstgöringspenningar tills vidare, så har något liknande inträffat vid
senaste provinsialläkarelönereglering 1890, då alla de, som då hade
extra tjänstgöringspenningar i vissa distrikt, t. ex. i Norrland å cirka
1,000 kronor, fingo behålla dessa. Då provinsialläkaretjänsterna just i
residensstäderna i allmänhet genom en större konkurrens i privatpraktiken
äro mindre inbringande, kan ju ett bibehållande af extra tjänstgöringspengar
anses delvis motiveradt. Staten gör ju i all fall genom
indragningen en vinst, och så småningom bli ju äfven dessa provinsialläkare
pensionsmässiga. För öfrigt är ju att motse inom närmaste
tid äfven för provinsialläkarne ny lönereglering; därvid kan ju bestämmas
för provinsialläkare i residensstäderna, att i fall de vilja komma i

5

Andra Kammarens tillfälliga utsJcotts (n:o 2) utlåtande N;o 3.

åtnjutande af de nya löneförmånerna, så bortfalla de nämnda extra
tjänstgöringspengar, de förr hade som förste provinsialläkare.

Man kan väl förstå, att icke blott yngre förhoppningsfulla aspiranter,
utan äfven den centrala myndigheten så varmt älska en institution,
om hvilken icke utan skäl kan sägas, att den är gunstlingsväsendet
satt i system så till vida, som förord till ifrågavarande befattningarne
kan gifvas oberoende af ancienniteten, ja det kan till och med
på goda grunder misstänkas, att här ligger pudelns egentliga kärna,
ehuru någorlunda dold under den skenfagra skylten af hvad man kallat
hygieniskt målsmanskap. Men dylika dyrbara lyxinrättningar till båtnad
endast för den maktlystna byråkratismen synas föga passande i allvarliga
tider för ett litet folk, som måste spänna alla sina krafter för
verkligt behöfliga statsändamål.

Sedan en år 1885 af Kungl. Maj: t tillsatt kommitté för granskning af
uppgjord t förslag till instruktion för provinsialläkare m. m. den 5 april
1887 afgifvit underdånigt betänkande i ärendet och sedan medicinalstyrelsen
m. fl. myndigheter däröfver afgifvit utlåtanden, framlades vid
1890 års riksdag eu kunglig proposition med förslag bland annat till inrättandet
af tjugufyra förste provinsialläkarebefattningar, hvithet förslag
vann Riksdagens bifall.

Samma år den 31 oktober utfärdade Kungl. Maj:t »instruktion för
läkare, som äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställda,
äfvensom för andra, som utöfva läkarekonsten».

I enlighet med denna instruktion tillkommer det förste provinsialläkaren
i denna hans egenskap och således utom hans åliggande såsom
provinsialläkare inom anvisadt distrikt att inom länet utöfva tillsyn öfver
den allmänna hälso- och sjukvården, att verkställa vissa inspektioner,
undersökningar och andra tjänsteförrättningar, dels angifna i instruktionen,
dels på uppdrag af myndighet, att med råd och anvisningar rörande
allmänna hälso- och sjukvården tillhandagå Konungens befallningshafvande
och menigheter inom länet, att med uppmärksamhet följa den
vid det civila medicinalväsendet inom länet anställda personalens tjänsteverksamhet,
att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande länets
allmänna hälso- och sjukvård och med ledning af dessa uppgifter söka
utröna orsakerna till allmännare förekommande sjukdomar.

Förste provinsialläkaren har inom den sålunda i korthet angifna
ramen för hans verksamhet en mängd åligganden, för hvilka här med
några ord må redogöras.

Han har att på anmodan af medicinalstyrelsen eller Konungens
befallningshafvande afgifva yttranden; vanligen röra sig dessa om in -

Utskottets

utlåtande.

6 Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

rättande af läkaredistrikt och apotek, sanitära förhållanden, åtgärder
mot farsoter, lagförslag. Sjelfmant skall han göra framställningar i
hälso- och sjukvårdsfrågor, exempelvis förslag till ordnandet af epidemivården
eller afhjälpandet af sanitära missförhållanden, ordningsstadgar
för slakterier, mejerier o. s. v. Han utöfvar inseende öfver provinsialoch
stadsläkare, apotekspersonal, tandläkare, sjukgymnaster, fältskärer,
barnmorskor, sjuksköterskor och vaccinatörer. Tillsammans med hälsovårds-
och kommunalnämnder skall han behandla hälso- och sjukvårdsfrågor,
han skall öfvervaka att nämnderna fullgöra sina åligganden,
han får mången gång själf taga initiativ till anordnandet af epidemisjukstugor,
sanitära förbättringar o. s. v. Under förste provinsialläkarens
vård stå sjukstugor, epidemisjukhus, sanatorier, alkoholisthem, tuberkuloshem,
hem för obotligt sjuka, för lyfta och vanföra, blinda och döfstumma,
privata anstalter för sinnessjuka och idioter, barnhem, skollofskolonier,
bad- och brunnsinrättningar m. fl. anstalter. Han skall uppmärksamma
sundhetsförhållandena i städer och köpingar, vid fisklägen
och industriella anläggningar samt å andra tätt befolkade platser.
Kampen mot smittosamma sjukdomar skall han öfvervaka genom inkommande
rapporter och genom resor, han skall ingripa på mångahanda sätt
vid epidemivårdens ordnande. Inom tuberkulosstriden måste han intaga en
ledande ställning. Länets apotek skola årligen visiteras af förste provinsialläkaren,
som dessutom skall förrätta afsyning vid ny innehafvares
tillträde. Rörande skyddskoppympningen har han att granska och bearbeta
de årligen inkomna vaccinationsjournalerna, rätta försummelser,
ofta undervisa och examinera vaccinatörer. Han skall öfvervaka barnmorskornas
verksamhet, granska rapporter angående af dem utförda
instrumentförlossningar och i vissa fall anställa förhör med barnmorskor.

De årliga inspektionsresorna, ordnade efter af medicinalstyrelsen
godkänd resplan, taga inom olika län en tid af från 5—14 veckor
(inom Gottlands län 3 veckor). Berättelserna öfver dessa resor anses
kräfva en tid af 2—4 veckor. I flera län är förste provinsialläkaren
förordnad att utföra läkarbesiktningar å minderåriga vid arbetsplatserna,
föreskrifna i lagen af den 17 oktober 1900.

Dessa förste provinsialläkarnes åligganden hafva mera ingående
framhållits i det utlåtande, som den 17 sistlidne juli afgafs af den år
1904 af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för verkställande af utredning
angående omreglering af provinsialläkaredistrikten m. m. Denna kommitté,
som utgjordes af trenne läkare och två ledamöter från hvardera
af Riksdagens kammare, föreslår att förste provinsialläkarne inom sex -

7

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

ton län skola befrias från dem nu anvisade distrikt, under det att en
ledamot anmält såsom sin afvikande åsikt, att det nuvarande förenandet
af förste provinsial- och provinsialläkartjänster borde bibehållas, hvarjämte
tvänne läkarledamöter föreslå inrättandet af 18 förste provinsialläkartjänster
(i vissa fall skulle tvänne län sammanslås till ett förste
provinsialläkareområde), hvilkas innehafvare borde förbjudas att mot
betalning egna sig åt enskild sjukvård.

Härtill kommer, att den af Kungl. Maj:t år 1904 tillsatta kommittén
för rättsläkarväsendets ordnande i sitt betänkande af den 1 november
1906 föreslagit, att de rättsmedicinska förrättningarne, som hittills
ålegat provinsial-, extra provinsialläkare och de flesta stadsläkare, skulle
inom hvarje län helt öfverlämnas till förste provinsialläkaren (i Stockholms
och Malmöhus län borde dessutom en särskild rättsläkare förordnas
och i städerna Stockholm, Malmö och Göteborg skulle dessa
åligganden tillkomma vederbörande stadsläkare). Nämnda kommitté
grundar detta förslag bland annat därpå, att det för erhållande af tillräcklig
kompetens på detta viktiga område af tjänsteläkarens verksamhet
vore nödvändigt att öfverlåta dessa förrättningar åt ett mindre antal,
men mera sakkunniga läkare.

Redan nu finnas särskilda föreskrifter för förste provinsialläkares
kompetens på hygienens område, och säkerligen komma fordringarna i dessa
afseenden att stiga under årens lopp. Motionären synes antaga, att
den kurs i hygien, som hvarje läkare måste genomgå, gör särskild utbildning
af vissa speciella målsmän för hygienen öfverflödig. Erfarenheten
tiar emellertid visat att det område, som förr ansågs kunna behärskas
af hvarje legitimerad läkare, med den snabba utvecklingen
inom de medicinska vetenskaperna och deras praktiska tillämpning måst
uppdelas i allt flere speciella områden, som kräfva sin särskilda utbildning.
Och man måste väl skilja på den hygieniska allmänbildning,
som bör ingå i hvarje läkares utbildning, och den särskilda sakkunskap
inom den allmänna hälsovården, som måste fordras af dem, som hafva
till uppgift att framför andra bevaka det allmännas intresse på detta
område. Redan nu genomgår hvarje läkare en kurs i rättsmedicin,
men ingen vill väl förneka, att det allmännas intresse i hög grad skulle
vinna på att de rättsmedicinska förrättningarna uteslutande uppdrogos åt
särskild! utbildade läkare, i enlighet med kommitterades förslag förste provinsialläkarne,
hvilkas lcompetensviilkor sålunda skulle ytterligare skärpas.

Hå motionären talar om förste provinsialläkareinstitutionens praktiska
innebörd och framhåller, att »därvid hafva ej sällan tendenser till själftagen
maktfullkomlighet kommit till synes, som negligerat både kommunal

8 Andra Kammarens tillfälliga utslcotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

lagstiftning och kommunala myndigheter, och som hota att utveckla
sig till ett olidligt förmynderskap öfver sistnämnda myndigheter», så
vill utskottet framhålla, att förste provinsialläkaren icke har något maktmedel
till sitt förfogande gentemot hälsovårds- och kommunalnämnder,
som försumma hvad dem åligger i fråga om den allmänna hälso- och
sjukvården. I dylika fall föreskrifver § 7 mom. 2 af den ofvan omtalade
instruktionen: »Finner förste provinsialläkare, på grund af skedd anmälan
eller eljest, att hälsovårds- eller kommunalnämnd underlåter fullgöra sina
åligganden i afseende å allmänna hälso- och sjukvården, och kan
rättelse icke af honom åstadkommas, äger han att hos Konungens befallningshafvande
anmäla förhållandet.» Detta är allt hvad instruktionen
innehåller angående förste provinsialläkarens möjlighet att påtvinga
kommunala myndigheter sin uppfattning om hvad som bör göras eller
icke göras i den allmänna hälso- och sjukvårdens intresse.

Motionären framställer den frågan: »Hvad menas med allmän hälsovård?»
och förklarar att detta i synnerhet efter förste provinsialläkareinstitutionens
tillkomst blifvit allt mer och mer liktydigt med renhållning.
Med stöd af citat ur »Hygienisches Centralblatt», förklarar motionären,
att hygienen icke längre är enbart en specialgren af medicinen, utan
att denna vetenskap bör vara en allmänning för både läkare och dem,
som syssla med närbesläktade naturvetenskapsgrenar eller tekniska
fackämnen eller nationalekonomi eller som öfver hufvud taget arbeta i det
offentliga lifvet. Alltså är det, förklarar motionären, »fullkomligt oberättigadt
att längre vilja ha läkare som målsmän för hygienen».

Utskottet medgifver, att den allmänna hälsovården är ett arbetsfält
för olika vetenskapers praktiska tillämpning, men ännu en lång tid
framåt synes det utskottet vara läkarne, som i första rummet böra
representera det hygieniska allmän-intresset, äfven om de härvidlag ingalunda
äro de enda representanterna för hygienen. Därför att bakteriologien
numera spelar en stor roll inom vissa rent tekniska områden,
torde det väl icke anses »fullkomligt oberättigadt» att placera läkarne
bland denna vetenskaps målsmän. I de konflikter, som då och då förekomma
mellan kommun och tjänsteläkare rörande allmänna hälsovårdsangelägenheter,
torde läkaren — enligt hvad erfarenheten visar — i de
allra flesta fall företräda det allmännas sundhetsintresse gentemot enskildas
likgiltighet eller ekonomiska intressen, såsom vid bekämpandet
af farsoter, vid framtvingandet af hygieniska anordningar inom tättbebyggda
samhällen o. s. v. Om en eller annan förste provinsialläkare
någon gång tilläfventyrs drifvit sina fordringar längre än hvad för -

9

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

hållandena oundgängligen kraft, så torde detta väl näppeligen utgöra
tillräckligt skäl för förste provinsialläkareinstitutionens afskaffande.

Ett fördelande af förste provinsialläkarnes åligganden på rikets
samtliga provinsial- och extra provinsialläkare skulle medföra å ena
sidan en högst väsentlig ökning af arbetskrafterna inom medicinalstyrelsen
för bearbetning af berättelser och statistiska uppgifter, för
inspektionsresor och besiktningar m. m., och å andra sidan belasta sistnämnda
tjänsteläkare med göromål, som i hög grad skulle minska möjligheterna
att tillgodose allmänhetens växande kraf på enskild sjukvård.

Ser man på de tjänstegöromål, som författningsenligt åligga förste
provinsialläkarne och för hvilka ofvan redogjorts, och betraktar man
den erfarenhet, som vunnits om denna institution under de sjutton år
den varit i verksamhet, så lärer man så långt ifrån finna den vara en
lyxartikel, att man tvärtom måste erkänna den vara af så stor betydelse
för den allmänna hälsovårdens tillgodoseende inom vårt land, att dess
afskaffande skulle medföra oberäkneliga svårigheter. Härtill kommer,
att kommittéutlåtandet af den 17 juli 1907 angående omreglering af
provinsialläkaredistrikten in. m., såsom ofvan anförts, jämväl innehåller
förslag rörande förändringar i förste provinsialläkareinstitutionen, hvadan
den af motionären väckta frågan i samband med detta förslag inom
en nära framtid torde komma under Riksdagens pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte till någon Andra
Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1908.

På utskottets vägnar:

KNUT KJELLBERG.

Bill. till Itiksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Haft.

2