Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 5) Utlåtande Ko 34.

1

liga 34.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 maj 1908, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, rörande
herrar C. A. Lindhagens och K. A. Tengdahls motion
om skrifvelse till Kungl. Magi angående bildande af en
lånefond för att bereda mindre bemedlade tillfälle att
inom stadsområden förvärfva egna bostäder.

Till utskottet har öfverlämnats för förberedande behandling en af
herrar Lindhagen och Tengdahl väckt, så lydande motion: »Lösningen af
städernas bostadsfråga är gifvetvis en statsangelägenhet lika viktig och
trängande som någon annan omsorg om medborgarnes välfärd. Äfven ur
statsfinansiell synpunkt är det viktigt, att lefnadskostnaderna i dessa
samhällen ej blifva alltför betungande, enär dessa kostnader bestämma de
lönekraf, som af statens tjänstemän öfver hela landet komma att uppställas.
Redan nu har staten inrättat en lånefond för småbrukares och
arbetares bosättning på landsbygden. Det synes vara på tiden, att staten
på samma sätt gör en motsvarande ansats att med sina större resurser
och möjlighet att upptaga billigare lån än kommuner och enskilde söka
komma till hjälp vid lösandet af storstädernas bostadsfråga. Ett steg i
denna riktning togs af statsmakterna vid 1907 års riksdag genom lagstiftningen
om tomträtt, om hvilken det från regeringshåll i Andra KamBih.
till Likså. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 33 Käft. (Ko 34.) 1

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 34.

in aren uttalades den förhoppningen, alt den skulle blifva till verkligt
gagn för sitt afsedda ändamål. Detta gagn blir dock ingen betydelsefull
verklighet utan byggnadslån. Det synes därför vara på sin plats, att
äfven staten lämnar sitt stöd härtill genom bildandet af en särskild lånefond
för bebyggandet af mark, som af det allmänna inom stadssamhällen
upplåtes mot tomträtt. På detta sätt blir staten jämväl i tillfälle att
kunna göra verklighet af tomträttsupplåtelser på kronan tillhörig mark.

Möjligen bör lån ur en dylik fond kunna beredas äfven till låntagare,
som med full äganderätt innehar den tomt, han tänker bebygga.
Men önskligt synes vara, att lån beviljas företrädesvis till tomträttshafvare
mot säkerhet af inteckning i tomträtten. Tcmträtten behöfver nämligen
nu, såsom en ny och lätt misstrodd institution, stöd i början för att
komma till anseende och användning, och genom tomträttens befrämjande
upprätthålles också bäst statsintresset.

Önskligt vore, om lån kunde beviljas såväl direkt till enskilde
som till kooperativa föreningar eller bolag, hvilka bygga i ändamål att
sedan uthyra bostadslägenheten till egna medlemmar eller andra bostadssökande.

Naturligtvis är en lånefond, motsvarande exempelvis till beloppet den
för landsbygden upprättade, ej ägnad att göra någon så stor insats för
fyllandet af det stora aktuella bebofvet. Alltid skall den dock verka
något. Men framförallt vinnes ett erkännande af den i forna dagar
hyllade principen, att staten bar skyldighet att direkt vårda sig äfven
om statsbornas bostadsförhållanden.

Det hemställes sålunda, att Biksdagen ville bos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande senast för nästa Biksdag al'' förslag till bildande af en
lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda mindre bemedlade
personer tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder.»

Såsom motionärerna erinrat bar staten inrättat en lånefond för arbetares
och småbrukares bosättning på landsbygden. Som motiv för den
begränsning till att omfatta endast landsbygden, som fonden erhöll och
hvilken begränsning framhölls redan i Biksd agens skrifvelse af 13 maj
1899 samt var bibehållen i den vid 1904 å:rs Biksdag i ämnet afgifna
Iiungl. propositionen, anfördes bland annat, att frågan om anordnandet af

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 34.

arbetarebostäder i städerna syntes vara af en helt annan innebörd än den,
som afsåge beredandet af egna hem för arbetare på landsbygden.

Vid behandlingen af Kungi. Maj:ts ofvannämnda proposition väcktes
emellertid i Andra Kammaren af herr S. H. Ivvarnzelius jämte åtta andra
af kammarens ledamöter en motion, hvari yrkades på sådan förändring af
det i den kungl. propositionen afgifna förslag »att lån af statsmedel för
beredande af tillfälle för arbetarne att förvärfva egna hem må kunna beviljas
till bostadslägenhets uppförande äfven å till stad hörande område».
Till stöd härför framhölls bland annat, att behofvet af egna hem gör sig
i lika om icke i högre grad gällande inom städerna som å landsbygden
och att de sanitära missförhållandena af trångboddhet, inneboendesystem
och i öfrigt olämpliga bostadsförhållanden framträda betydligt mera i flertalet
städer än å landsbygden. Då stadssamhällena, anfördes det vidare
i motionen, af flera skäl hafva stort intresse utaf att dess arbetare få goda,
sunda bostäder, så kan man förmoda att dessa samhällen skola befinnas
villiga att upplåta jord för uppförande af egna hem på bättre villkor än
hvad dessa arbetare kunna förskaffa sådan till på närliggande landsbygd.

Motionen blef af det särskilda utskott, till hvilket den kungl. propositionens
hänsköts, afstyrkt och af Kiksdagen afslagen. Särskilda utskottet
hänvisade därvid till de skäl, som förut anförts för begränsningen
af statens egnahemslån till landsbygden, och framhöll vidare att genom
tillfället att erhålla lån erbjudas i allt fall de stadsarbetare, hvilka bosätta
sig å omkringliggande landsbygd, vissa fördelar. Att gå längre
härvidlag ansåg utskottet för det dåvarande icke tillrådligt, enär frågan,
som då förelåg, därmed skulle fått ett helt nytt betydligt förändradt innehåll
samt en väsentligt vidgad omfattning, hvarom närmare utredning
saknades.

Den del i möjligheten till egnahemslån, som särskilda utskottet
framhöll kunde komma stadsarbetare till godo, har emellertid blifvit högst
obetydlig. Ofta sträcker sig stadens jurisdiktionsområde långt utom det
bebyggda stadsområdet, och icke många arbetare, som ha sitt arbete i
staden, kunna förlägga sin bostad så långt från arbetsplatsen. Ju mer
den tendens till inkorporering af närgränsande samhällen, som i all synnerhet
de större städerna förete, fortskrider och förverkligas, är det uppenbart,
att den ofvan framhållna möjligheten blifver ännu mindre eller alldeles
försvinner. I en förlidet år afgifven proposition föreslog Kungl.
Maj:t, att lån ur egnahemslånefonden skulle medgifvas äfven å till stad
hörande, men utanför det planlagda området belägen mark. Detta förslag

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 5) Utlåtande No 34.

blef icke antaget af Riksdagen, då Andra Kammaren visserligen antog,
men Första Kammaren afslog den kungl. propositionen. Det ofvannämnda
förslaget i fjorårets kungl. proposition har äfven i år blifvit af Kungl.
Maj:t framlagdt för Riksdagen, i det enligt detsamma egnahemslån skulle
medgifvas å till stad hörande område, för hvilket stadsplan icke blifvit
fastställd. Detta förslag upptager sålunda icke hvad som i motionärernas
förslag är hufvudsaken, nämligen beredandet af statslån till bostäder för
mindre bemedlade äfven på städernas planlagda områden. Kungl. Maj:ts
ofvanberörda förslag torde komma att få mycket liten räckvidd för städernas
räkning, då ett nybyggande uti städernas utkanter, på grund af
den förra året antagna stadsplanelagen, icke vidare kan antagas ifrågakomma,
utan att en plan föreligger för bebyggandet. Yid sådant förhållande
synes det förslag Kungl. Maj:t gjort i nämnda proposition hufvudsakligast
komma att få betydelse i fråga om jordbrukslägenheter, som
ligga inom stadens jurisdiktionsområde, och för hvilka nu ej kunna erhållas
egnahemslån åt staten. Däremot torde icke förutnämnda förslag
i Kungl. Maj:ts proposition i någon väsentlig, om ens till någon del
tillgodose det förut i riksdagen framförda men hittills ej beaktade förslaget
om att bereda städernas mindre bemedlade befolkning statens medverkan
för lösandet af deras bostadsfråga, och hvilket förslag nu ånyo
väckts i den till utskottet hänskjuta motionen.

Uppenbart torde emellertid vara, att rättvisan krafvel’, att åtgärder
nu vidtagas för att bereda städerna förmånen af denna medverkan från
statens sida, och att denna gifver det stöd den i förevarande fall kan
gifva för att åstadkomma en förbättring i de ofta synnerligen ogynnsamma
bostadsförhållandena i städerna. Några principiella skäl däremot
hafva icke heller anförts, utan har från liera håll tvärtom erkänts det
berättigade i detta kraf. Såsom motionärerna alldeles riktigt framhållit,
är lösningen af städernas bostadsfråga en lika viktig statsangelägenhet
som någon annan omsorg om medborgarnas välfärd. Mer än en gång
har med rätta framhållits betydelsen för individen såväl som för samhället
af goda hem, och det behöfver icke särskildt framhållas, hvilket menligt
inflytande dåliga sådana utöfva, i afl synnerhet på det uppväxande
släktet. Men möjligheterna för att bilda goda hem kunna knappast vara
tillfinnandes för de mindre bemedlade med de bostadsförhållanden, som
oftast äro rådande i våra städer, särskildt de större. Med trångboddheten
och inneboendesystemet, allt följder af bristen på goda bostäder till rimliga
priser, kan icke förenas tanken på goda hem. Goda bostads -

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 3i.

förhållanden äro därför en nödvändig förutsättning. Osunda bostadsförhållanden
medföra äfven faror för släktets sundhet och hälsa. Man beköfver
härvid t. ex. blott erinra om de talrika uttalanden från läkare och
andra auktoriteter, om hvilken stor roll goda bostäder hafva i kampen
mot tuberkulosen, och hur svår för att icke säga hopplös denna kamp
ofta är, där den förhärjande sjukdomen främjes af eländiga bostadsförhållanden.
Och på olika områden och i många afseenden skall kunna påvisas
den betydelse som bostadsfrågan har. Omtanken bör således mana
till att i dessa afseenden söka uppnå bättre förhållanden än de nu rådande.

Det kan måhända för en och annan synas, som om städerna själfva
skulle hafva förmåga att ensamma råda bot på härvidlag rådande förhållanden
och äga resurser att omskapa dem. Men missförhållandens synas
taga sådana proportioner, att alla de hjälpmedel, som kunna stå till buds,
måste tagas i anspråk, och mer än en väg måste öppnas för att — nå
det eftersträfvande målet. Då staten dessutom för landsbygdens del redan
lämnat sitt stöd och sin medverkan för att åt mindre bemedlade lämna
tillfälle att skapa sig egna hem, så är det väl också berättigadt, att staten
lämnar ett motsvarande stöd äfven i fråga om städerna.

Med afseende på sättet härför har, såsom förut anförts, tidigare
ifrågasatts att den nu befintliga, för landsbygden afsedda egnahemslånefonden
skulle utsträckas att gälla äfven för stadsområdena. Förhållandena
i städerna torde härvidlag emellertid i åtskilliga afseenden ställa sig något
olika mot förhållandena på landsbygden, så att skäl synas tala för att en
för städerna särskild afsedd lånefond bör bildas och för hvilken särskilda
bestämmelser blifva gällande.

Skall ett verksamt understöd kunna gifvas till lösningen af bostadsfrågan
för de mindre bemedlade i städerna, synes statslån i detta syfte ej
böra begränsas till egna hem, i den mening därmed afses med den nu
befintliga för landsbygden gällande lånefonden, enligt hvilken lån endast
medgifvas till enskilda och afseende förnämligast enfamiljshus, utan borde
en blifvande utredning äfven böra omfatta frågan om att medgifva lån
till bostadsföreningar, kooperativa företag eller bolag, som ha till syfte att
bygga bostäder för arbetare och mindre bemedlade. Här kan ju nämligen
icke blifva fråga om enbart enfamiljshus utan äfven bostadshus med
flera lägenheter. Det finnes t. ex. bostadsföreningar, som till sina medlemmar
med en viss äganderätt upplåta lägenheterna i det af föreningen
uppförda huset. Lägenheten inlöses af medlemmen och blir på det sättet

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N;o 34.

hans »egna hem». Huset äges i öfrigt och förvaltas gemensamt af lägenhetsinnehafvarne
eller föreningen. Men äfven andra former för associationer
på detta område torde förefinnas. En kooperativ förening, som uppför bostadsbyggnader
och till själfkostnadspris uthyr lägenheter till siua medlemmar,
är en form, som i vissa fall torde hafva företrädet framför den förut
omnämnda bostadsföreningen, hvari medlemmarne inlösa hvar sin lägenhet,
och äfven ofta framför den anordning, där den enskilde besitter ett litet enfamiljshus,
som han ensam skall vårda och underhålla. Slutligen hafva äfven
aktiebolag bildats i syfte att bygga arbetarebostäder och genom att själfva
ålägga sig en begränsad låg ränta på det nedh gda kapitalet angifvit och
garanterat syftet med sin verksamhet vara att åstadkomma goda arbetarebostäder
till rimligt pris. Ett understödjande genom statslån af associationer
utaf olika slag på detta område skulle nog uppmuntra denna verksamhet
och kunna i sin mån bidraga till lösandet af de svårigheter städernas
bostadsfråga nu vållar.

Gifvet är att staten vid sitt genom lånen gifna understöd må fordra,
utan att därmed skapa onödiga byråkratiska omgångar, sådana garantier,
som trygga att det åsyftade ändamålet, skapandet af goda bostäder till
bästa möjliga villkor, också blifver främjadt.

Eu annan sida af saken är, att hänsyn härvidlag bör särskilt tagas
till det nya tomträttsinstitutet. Införandet af detsamma afsåg ju att vara
ett led i sträfvandet för förbättrade bostadsförhållanden i städerna. Den
enskilda krediten synes emellertid ännu hålla sig borta från eller afvaktande
i fråga om lån till byggnader å mark, som upplåtits med tomträtt.
Tydligt är att det nya tcmträttsinstitutet skall under sådana förhållanden
bli i mer eller mindre grad eu lag på papperet, om icke staten träder i
viss mån stödjande till. Det torde därför finnas skäl för den af motionärerna
framförda meningen, att en blifvande statslåneverksamhet för främjande
af städernas bostadsfråga bör inriktas på att bevilja lån icke allenast
åt dem, som äga mark med full äganderätt, utan äfven åt tomträttsinnehafvare.
Dessa senare torde särskild! inom de större stadssamhällena,
där marken är dyr och svår att förvärfva, kanske företrädesvis böra understödjas
med lån.

Motionärerna hafva icke vidrört frågan om huru förmedlingen af
statslånen i förevarande fall skulle äga rum. Den kan ju emellertid ske
genom föreningar^eller aktiebolag, som kunna befinnas lämpliga som låneförmedlare,
såsom ju är bestämdt i afseende å den redan befintliga egnahemslånefouden,
eller, såsom också har framhållits, kan låneförmedlingen

1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 5) Utlåtande N:o 34.

äfven ske genom sparbankerna. Men det torde äfven kunna ifrågasättas,
huruvida icke statskommunerna själfva genom sina styrelseorgan kunde
uppträda som lämpliga låneförmedlare. I detta sammanhang anser sig
utskottet böra till öfvervägande äfven framföra tanken på att statskommun,
såsom villkor för statens understöd i berörda syfte inom dess område,
själf till en viss grad bidrager till den ifrågavarande låneverksamheten.

Motionärerna hafva yrkat, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t
anhålla om förslag i det angifna syftet redan till nästa Riksdag. Utskottet
delar med motionärerna den i yrkandet framställda önskan och anser
att det vore synnerligen önskvärd!, om ett förslag då kunde emotses. Men
utskottet finner det likväl icke lämpligt, att därom skulle fattas ett bestämdt
beslut, då den tid, en utredning af frågan tager, kan vara svår
att bestämdt förutse, samt det är att hoppas, att Kungl. Maj:t, därest
Riksdagen anhåller om en utredning af frågan och ett förslag i densamma,
skall så snart som möjligt bringa detta till verkställighet.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,
att Kungl. Maj:t behagade, efter verkställd
utredning, till Riksdagen afgifva förslag om bildandet
af en lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån
bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom
städernas områden förvärfva sig bostäder.

Stockholm den 5 maj 1908.

På utskottets vägnar:

ERKST HEDENSTIERNA.