Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1908, kl. 1 e. m.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande nio 6, i an
o
ledning
af herr E. G. II. Åkerlunds motion n:o 78, om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upplåtande af nödig
skog och betesmark för jordbrukslägenheter, livilka inom
Norrland och Dalarne bildas af inägojord från skogsaktiebolag
tillhöriga fastigheter.
I motionen hemställer motionären,
att Riksdagen uti skrifvelse till Kungi. Maj:t ville anhålla, det Motionen.
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida de jordbrukslägenheter,
hvilka kunna bildas inom Norrland och Dalarne genom försäljning af
hufvudsakligen inägojord från skogsaktiebolag tillhöriga egendomar, i
allmänhet skulle kunna tillgodoses med nödig skog och betesmark
genom statens försorg, samt att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill en sådan utredning kan gifva anledning.
Såsom skäl för motionen anföres:
Visserligen torde en stor del af Sveriges folk hafva svårt att fatta Skälen för
det lämpliga uti att »slå så hårdt på trumman», som man på vissa håll moUonennu
gör, för våra nordliga provinsers förvandling till jordbruksland,
ehuru jordbruket där uppe vida osäkrare lämnar skälig utkomst än i
Sveriges mellersta och södra delar, hvarest ännu, såväl å kronans och
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft. (N:o 13.)
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
boställens ägor som annars, betydliga vidder af god odlingsmark ännu
ligga obrutna; men trots detta må villigt medgifvas det välbetänkta
däri att äfven söka bereda befolkningen i Norrland och Dalarne tillfällen
att, om den så önskar, inom hembygden kunna förvärfva den
själfständiga ställning, ägandet af jordbruk bereder. Det är ock med
all rätt man framhållit nödvändigheten att för ernående af detta syfte
tillhandahålla de ifrågasatta nybyggarue inom dessa provinser ej allenast
inägojord, utan jämväl erforderlig skog och betesmark.
Jag vågar dock hålla före, att de åtgärder, som för detta ändamåls
vinnande föreslagits, icke varit lyckligt funna, allraminst då man
genom undantagslagar vill ålägga skogsbolagen inom ifrågavarande landsändar
— hvilka likväl med statsmakternas goda minne förvärfvat sina
egendomar — att afstå betydliga skogsarealer såsom villkor för att få
afyttra sin inägojord eller att i annat fall bruka denna jord under polisuppsikt,
för så vidt de icke kunna eller vilja utarrendera densamma på
säkerligen förlustbringande villkor, under det en mängd jordägande
aktiebolag inom öfriga delar af landet — af hvilka åtskilliga därtill besitta
stora områden rekognitionsskogar, utan att ens fullgöra de små
prestanda, som utgjorde villkoren för deras upplåtande från staten —icke
i någon mån skulle komma att beröras af lagstiftningen i fråga, änskönt
åtminstone de aktiebolag, hvilka inom våra folkrikaste bygder slå under
sig jordområden, säkerligen inom en nära framtid skola finnas vida
hinderligare för en sund utveckling än skogsbolagen i Norrland och
Dalarne.
Beklagligt är förvisso, att stora delar af vårt land fått och ännu
få förvärfvas och besittas af kosmopolitiska konsortier, men skall de
stora jordägande aktiebolagens välde här i landet stäckas, så bör väl
detta ske genom förbud för aktiebolag att förvärfva större jordområden
och genom beskattning af de fördelar, som äro dem förunnade framför
enskilda jordägare, men ingalunda genom att förneka dessa bolag rätt
att handla med och häfda sina egendomar i likhet med landets öfriga
jordägare; detta så mycket mindre, som Riksdagen, trots gjorda framställningar
därom, icke velat vara med om att förhindra aktiebolag att
förvärfva svensk jordegendom eller att på dem tillämpa gällande författning,
att utländsk undersåte icke utan Kungl. Maj:ts begifvande äger
besitta svensk fast egendom.
Jag vågar ock uttrycka den meningen, att man af de ifrågasatta
s. k. norrlandslagarna icke bör förvänta någon synnerligen märkbar
effekt i fråga om inskränkning af »bolagsväldet». Hvad häfdelagen
vidkommer, skulle densamma blifva temligen obehöflig för sitt ändamål
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
att ersätta en expropriationslag, därest, såsom det uppgifves, skogsbolagen
i allmänhet skulle finnas mycket villiga att afstå dem tillhöriga
inägor, blott de skälfva därvid ej nödgades tillsläppa utägor, utan detta
blefve statens sak. Men i alla händelser synes det mig ingalunda lämpligt
att för Norrland och Dalarne stifta en lag, hvilken, en gång kommen
till stånd, ganska snart skulle utsträckas att gälla för hela landet, för
att på ett ypperligt sätt anvisa vägen för dem, hvilka i frihetens namn,
men väl mest för egen vinning, söka få landets alla näringar under
sitt förmynderskap. Härtill kommer, att denna lag förvisso i mångt
och mycket skulle blifva en lag endast på papperet, eftersom ju ingen
norm kunde uppställas för jordens bättre eller sämre häfd inom onmåden
af den utsträckning som de norrländska länens med deras mångskiftande
naturförhållanden, hvadan följaktligen de personliga tyckena hos
den tillärnade jordbrukspolisens medlemmar, för hvilkas duglighet och
praktiska omdömesförmåga ingen vidare garanti gifves, uteslutande
skulle blifva afgörande.
I fråga om samtliga de föreslagna »norrlandslagarnas» effektivitet
torde man ock hafva rätt att hysa starka tvifvelsmål, då väl hädanefter
— som understundom hittills — internationella hänsyn skulle mana till
en ytterst varsam tillämpning af lagarna i fråga gent emot de bolag,
hvilkas intressenter till någon större del utgjordes af utländingar, hvaraf
ock måste följa enahanda behandling af uteslutande svenska bolag,
eftersom väl äfven här lagen bör gälla lika för alla, som af den beröras.
Därest sådana undantagslagar, som de för Norrland och Dalarne
vid 1907 års riksdag föreslagna af statsmakterna antoges, skulle det
förvisso icke heller dröja länge, förrän de uti jordbruks- och landtmannaförhållanden
i allmänhet praktiskt oförfarna personer, hvilka slagit
sig på att lösa den s. k. »jordfrågan», äfven skulle göra allt, hvad de
förmådde, för att dessa lagar så snart som möjligt måtte komma att
efterföljas af andra liknande, i syfte att öfver hufvud inskränka och
kränka den privata ägande- och brukningsrätt till jordegendom, hvarpå
vårt folk i gemen och ej minst landets småbrukare med rätta sätta så
stort värde, vida utöfver hvad som vore erforderligt för att hindra uppkomsten
af alltför stora egendomar.
En gifven följd af den omhandlade lagens genomförande vore
dock den, att vår för normala förhållanden redan nu oerhörda budget
än mera skulle svälla ut för uppehållande af en skara tjänstemän, hvilka
med all rätt skulle ställa sina pretentioner höga, då ju icke allenast
omutlig redbarhet utan äfven goda ekonomiska förhållanden, praktisk
erfarenhet och synnerlig moderation måste vara till finnandes hos de
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 13.
personer, hvilka blefve tillsatta för att öfvervaka efterlefnaden af förordningar,
riktade mot storkapitalistiska konsortier, af hvilka åtminstone
eu god del öfverallt i världen plägat ådagalägga en förvånande
skicklighet att vid kinkiga förhållanden reda sig »ur knipan».
Emellertid kundo det ju finnas nödigt att åtminstone pröfva,
huru en lagstiftning sådan som den föreslagna skulle slå ut, därest
ingen annan lämplig utväg stode till buds för ernående af det med dela
afsedda syftet; men jag vågar hålla före, att man handlade vida betänksammare
och rättfärdigare, och hade på samma gång utsikt att hastigare
kunna komma till målet, därest man dessförinnan toge i öfvervägande,
huruvida icke staten själf, utan större svårigheter och kostnader, kunde
tillgodose den själfständiga jordbrukarebefolkning, vi önska ånyo se
uppkomma inom bolagens ägovälden i Norrland och Dalarne, med dess
behof af skog och betesmark på skäliga villkor, samt under förutsättning,
att skog och inägor ej vidare åtskildes eller försåldes till bolag,
och att den upplåtna skogen väl vårdades samt ställdes under statens
uppsikt.
Att direkt från statens domäner afsöndra skogslotter med lämpligbelägenhet
för den inägojord, bolagen kunde afhända sig, kunde naturligtvis
endast i undantagsfall ifrågakomma; men jag är öfvertygad därom,
att, där så ej kunde ske, dessa bolag, hellre än att utsätta sig för
obehaget af sådana lagar som de ifrågavarande, skulle finnas villiga att
vid försäljning af inägojord afstå jämväl för dennas själfständiga brukning
erforderlig skog och betesmark, blott staten å andra håll lämnade
dem åter skog och mark till enahanda värden.
Några större svårigheter för sådana ägobyten mellan staten och
skogsbolagen vore väl i allmänhet ej att befara, då nog de allra flesta
skogsbolag i Norrland och Dalarne hafva ägor, hvilka på någon punkt
beröra statens.
Möjligen kunde väl åtskilliga formella svårigheter yppa sig för
frågans lösning på sätt, jag här föreslår, eftersom utmark till lägenheterna
skulle komma att upplåtas af en ägare och inägorna af en annan;
men därest vid de föreslagna uppgörelserna med bolagen den överenskommelser!
träffades, att såväl dessa som staten skulle äga lika förmånsrätt
för ogulden köpeskilling uti lägenheternas samtliga ägor, vore
väl näppeligen några större förluster för staten att befara, för så vidt
icke oskäligt högt pris betingats för inägojorden, i hvilket fall det dock
förvisso icke skulle gagna, om staten på något sätt trädde hjälpande
emellan.
Genom vidtagande af här ifrågasatta åtgärder skulle ju visserligen
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N;o 13. 5
staten få vidkännas kostnader för värderingen, ägobyten m. m. samt
jämväl gå i mistning af en del skog och skogsmark, men en för vederbörande
nybyggare god och snar lösning af åtminstone en synnerligen
viktig punkt uti den i våra dagar så brännande norrlandsfrågan torde
vara värd uppoffringar, hvilka dock ej torde blifva särdeles kännbara,
eftersom alla likvider för den från staten sålda skogsmarken naturligtvis
skulle tillfalla statsverket, och därjämte skogstillgångarna å samma mark
för framtiden blifva betryggade.
Denna motion synes i korthet uttryckt afse ett förslag att lösa
den viktiga frågan om »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas»,
eller med ett ord den s. k. Norrlandsfrågan, på ett annat och enklare
sätt än det, som den för ändamålet tillsatta kommittén i sitt utlåtande
den 27 oktober 1904 funnit lämpligt, som tillämpats i lagarne af den
16 juni 1905 angående inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
och den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom, och som framkommit i Kungl. Maj:ts förslag
till 1907 års Riksdag om arrende af viss jord på landet inom Norrland
och Dalarne och om bestämmelser till förekommande af vanhäfd å vissa
jordbruk därsammastädes. Genom förstnämnda lag af den 16 juni 1905
är den inskränkning gjord i fråga om rätten till egostyckning inom de
norra länen (lagen gäller ej Dalarne) att för tiden till den 1 januari
1910 ägostyckning där ej får äga rum utan Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
tillstånd och att sådant tillstånd ej får lämnas, »med mindre hvarje lott
som komme att erhålla inegor skulle med hänsyn såväl till dessa egors
omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog, odlings- och
mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda tjänlig för jordbruk,
eller ock. ägostyckning erfordras för bildande af egnahemssamhällen
eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål». Genom
lagen den 4 maj 1906 stadgades förbud för bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom på landet inom Norrland
och Dalarne utom med Konungens tillstånd, och med undantag,
bland annat, att bolag eller förening1 finge förvärfva den del af ett hemmans
afrösningsjord, som ej enligt närmare föreskrifter kunde betraktas
som stödskog.
Kung!. Maj:ts proposition (n:o 10) till 1907 års Riksdag innehöll
förslag till lagstiftning om arrende af jord inom Dalarne och Norrland,
Utskottets
•yttrande.
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 13.
ifall där arrendet omfattade inrösningsjord till en vidd af minst två
hektar, och jorden vid arrendeaftalets ingående egdes af bolag eller
förening för ekonomisk verksamhet eller af enskild person, hvilken icke
vore mantalsskrifven å fastigheten.
Slutligen innehöll Kungl. Maj:ts proposition (n:o 148) till samma
års Riksdag förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk
i Norrland och Dalarne, i hvars första paragraf bestämdes, att om
å fastighet på landet funnes inegojord, tillhörig enskild af den omfattning,
att sjanständigt jordbruk därå kunde idkas, finge fastigheten ej
så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyrades
och ej heller för jordbruket nödvändiga byggnader bortfördes
eller lämnades att förfalla.
Bägge dessa kungl. propositioner blefvo i hufvudsak antagna af
Andra Kammaren men afslagna af den första. I kungl. proposition
ruo 68 till innevarande Riksdag har förutnämnda förslag till lagstiftning
om arrende återigen underställts Riksdagens pröfning h varjämte förslag
till lag om förekommande af vanhäfd föreligger i herr Lindhagens m. fl.:s
motion, n:o 206, till denna riksdag.
Att märka i detta sammanhang är ock den förändring, som vid
1907 års Riksdag på Kungl. Maj:ts förslag antogs om ändring i 20 §,
1 mom. och 22 § i lagen om jordafsöndring m. m. den 27 juni 1896
och hvarigenom bestämdes bland annat, att inom Dalarne och Norrland
ej finge afsöndras inegojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk
därigenom märkligen försvagades.
Den lagstiftning, som sålunda delvis genomförts, dels vunnit Andra
Kammarens bifall, grundar sig uppenbart på en näringspolitik, som utgår
därifrån, att staten i fråga om upplåtelse till enskilda af skogsmark
och andra rättigheter inom Dalarne och Norrland på sin tid gynnat
privatintresset i så stor omfattning, att detta privatintresse för det allmänna
bästa vore skyldigt underkasta sig vissa inskränkningar i sin
frihet, äfven om dessa inskränkningar kunde vara förenade med uppoffringar.
Den utförliga motiveringen härför är att finna i den omförmälda
s. k. Norrlandskommitténs betänkande och är här ej platsen att vidare
ingå därpå. Så mycket får väl i allt fall anses såsom visst, att det hittills
legat helt och hållet fjärran från såväl kommitténs som de lagstiftande
myndigheternas tankegång, att staten själf på detta område, i
7
Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
stället för att lägga något tvång på privatintressen, skulle göra ytterligare
uppoffringar för dessa intressen utöfver de alltför stora, som
redan därutinnan skett.
Motionärens förslag synes emellertid åsyfta något sådant. Han
utgår från den förutsättningen, att »bolagen» hellre än att utsätta sig
för sådana lagar som de ifrågavarande skulle finnas villiga att vid försäljning
af inegojord afstå jämväl för dennas själfständiga brukning
erforderlig skog och betesmark, blott staten å andra håll lämnade dem
åter skog och mark till enahanda värden. Och motionären anmärker,
att några större svårigheter för sådana egoutbyten mellan staten och
skogsbolagen väl i allmänhet icke torde vara att befara, då; nog de allra
flesta skogsbolag i Norrland och Dalarne hade ägor, hvilka på någon
punkt berörde statens.
Utan att ingå på riktigheten af sistnämnda påstående, som utskottet
i brist på en utredning, hvilken utskottet gifvetvis ej kan åstadkomnia,
ej har möjlighet att bedöma, vill utskottet gifva motionären rätt
därutinnan, att, om staten utfäste sig att, för den händelse »bolagen» till
enskilda försålde inegojord med tillhörande stödskog, lämna den enskilde
ersättning för den lämnade stödskogen i staten tillhörig skog, bolagen
skulle finna sig af en sådan lagstiftning synnerligen tilltalade, då därigenom
skulle öppnas utsikter för bolagen att återigen vid skogsskifte
bevaka sina intressen gentemot staten på sådant sätt, att åtminstone.
bolagen ej blefve lidande. Men om, på sätt torde få anses obestridligt,
det just varit vid upplåtelse af kronans skogar till enskilde,
som de missförhållanden, hvilka gifvit Norrlandsfrågan dess för landet
i dess helhet så vitala betydelse, väsentligen grundlagts, så måste man
från början hysa den allra största betänklighet mot att åter inslå på en
väg, där de förra spåren i så hög grad afskräcka. Påtagligt är, att,
om motionärens förslag blefve verklighet, man därmed skulle komma
in på ett tillvägagångssätt, som vore rakt motsatt den af Norrlandskommittén
och delvis redan af gällande lagstiftning en gång inslagna,
och hvilket tillvägagångssätt åtminstone i allmänhet vunnit Andra Kammarens
ganska enstämmiga gillande.
Då utskottet enbart på nu anförda grund anser sig böra afstyrka
motionärens förslag, torde utskottet sakna anledning att närmare ingå
på de enskilda delarne af motionens motivering, hvilken dessutom synes
utskottet lida af någon oklarhet. Dock vill utskottet icke underlåta att
anmärka, att, om motionärens förslag skulle genomföras på ett sådant
sätt, att man kunde hoppas, att statens intressen vid de tänkta skogsutbytena
blefve iakttagen, sådant utan tvifvel skulle medföra kostnader
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
af den omfattning, att de kostnader, som motionären föreställer sig
såsom en följd af antagande af regeringens förra året framlagda förslag
till hindrande af vanhäfd, vid en jämförelse skulle alldeles förblekna.
Ty om någonting till jordbrukets i norra delarne af landet främjande
skulle åtgöras på den af motionären föreslagna väg, skulle naturligtvis
de ifrågasatta försäljningarne af inegor och därmed sammanhängande
skogsutbyten, för att äga någon som helst nationalekonomisk betydelse,
ske i ganska stor skala och antalet skogsutbyten rättas därefter. Hvar
och en torde äga noggrann kännedom om hvilken kostnad, blott ett
enda sådant utbyte medför, om det verkställes omsorgsfullt.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Åkerlunds förevarande motion icke måtte
af Andra Kammaren bifallas.
Stockholm den 6 mars 1908.
På utskottets vägnar:
ERIK MARTIN.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1908.