Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1908, kl. 11 f. m.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af herr J. E. Centerwalls motion n:o 100
angående skrifvelse till Kungl. Maj:t med hemställan om
revision af stadgan för mogenhetsexamen.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 100, har herr J. E. Motionen.
Centerwall föreslagit, »att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t
hemställa om revision af stadgan för mogenhetsexamen».
Efter en inledande framställning dels rörande de bestämmelser, hvilka
gällt i vårt land för mogenhetsexamen vid läroverken, alltsedan denna 1864
aflöste de förut brukliga afgångsexamina från gymnasierna och inträdesexamina
vid universiteten, och dels rörande de i andra land gällande föreskrifter
för likartade examina — i afseende hvarå hänvisas till motionen —
anför motionären följande:
»I följd af sin egenskap att vara en sammanslagning af tvenne examina,
afgångs- och inträdesexamen, fick mogenhetsexamen vid de svenska läroverken
sin nuvarande gestaltning. Det blef på sätt och vis en afgångspröfning som
förut, hvilken omedelbart godkändes eller underkändes af f. d. examinatorer
i inträdespröfningen. Ur detta historiska sammanhang förklaras det stora
inflytande, som censorerna fingo på examensresultatet, och som i viss mån
förringade värdet af den vunna fördelen, att lärjungarne skulle få examiBih.
till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4. Höft. (N:o 4) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
neras och bedömas i hvarje ämne af den, som bäst kände till dem, deras
egen lärare. Denna öfverdrifvet skarpa kontroll ter sig eljes rätt märklig,
om man tänker på huru andra examina, som med afsende på de rättigheter,
de meddela, äro ojämförligt mycket viktigare för stat och individ än studentexamen,
försiggå utan någon kontroll alls, vare sig beträffande fordringar
eller uppfyllandet af dessa. Man skulle förmoda, att eu universitetslärare,
som haft sig anförtrodt att helt på eget ansvar bedöma kandidater eller
licentiater, kunde anses värdig samma förtroende, om han något år senare
komme att föra en klass upp i studentexamen. Icke kan hans omdömesgillhet
ha blifvit så försämrad af den dagliga samvaron med de lärjungar,
hvilkas kunskaper han blifvit satt att bedöma, att han nu mindre än förr
skulle kunna betros med makt att uttala ett afgörande godkänd eller icke
godkänd.
De olikartade förslag till ändring i stadgan för studentexamen, som
tid efter annan framkommit, ha alla -— bortsedt från sådana, som berott
på förändringar i studieplanen — grundat sig på att denna examen är för
svår, och att domen öfver examinanderna ofta är orättvis eller ojämn, beroende
på den roll slumpen kan spela i en så kort pröfning som den
nuvarande.
Förslagen, som afse att göra examen mindre svår, hänföra sig så
godt som uteslutande till den skriftliga delen, och dock är det beträffande
den muntliga delen, som svårigheterna i särskild grad hopa sig för lärjungarna
i fråga om såväl förberedelse till densamma som själfva förhöret.
Är det redan mycket nog, att under en följd af dagar, i den spänning,
som medvetandet om examens vikt eller åtminstone de ovanliga yttre anordningarna
ej kunna underlåta att framkalla, kastas mellan mer eller mindre
kräfvande uppgifter, så är det oresonligt mycket, att på en dag vara
beredd att som ett konversationslexikon ge svar på frågor inom en mängd
vidt skilda områden. Äfven under fullt normala omständigheter är det
ett kraftprof, som icke hvem som helst skulle gå i land med — ja, säkerligen
skulle de allra flesta efter ett par år få omdömet »icke mogen», om
de försökte sin lycka om igen — hur mycket större fordringar ställer då
icke profvet på den, som efter ett läsårs tröttande arbete, under trycket
af det tyngande medvetandet, att slumpen kan göra, att han kuggas, skall
ställas inför en för honom okänd person, i hvars händer hans öde hvilar,
och hvars omdöme kommer att bestämmas af de svar, som han under så
vidriga omständigheter kan prestera. Ty hur mycket det än talas om att
det icke är fråga om detaljer utan förnämligast att få ett intryck af
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 1) Utlåtande N:o d. 3
examinandens mogenhet, så kan det ej förnekas, att ett allmänintryck
grundar sig på detaljer, och dessa äro ingenting annat än svar på frågor,
afgifna under ytterst ogynnsamma omständigheter. Sannolikt skulle procenten
kuggade stiga högst betydligt, om icke i praxis både erfarne censorer
och lärare i de flesta fall toge hänsyn till examinandernas svåra
ställning och läte saker passera, som eljes icke skulle anses förenliga med
anspråk på godkändt betyg.
Att så många graverande ''anmärkningar kunna riktas mot examen
efter alla förbättringsförsök innebär tydligen, att man i dessa försök ej
tagit syfte på de egentliga grundfelen i examen. De hufvudvägar som
försökts — nedsatta fordringar och valfrihet eller uteslutning — kunna
knappast drifvas längre, utan att examens bestånd äfventyras. Nedsätta
fordringar och en utsträckt valfrihet skulle endast draga med sig fyllnadspröfningar
i oändlighet, tills studentexamen blir utan betydelse.
Ett af grundfelen i denna examen är den absoluta makt, som stadgan
lagt i censors händer, och som vid närmare eftertanke och jämförelse med
förhållandena vid andra långt viktigare examina måste väcka undran.
Och hade denna makt i begynnelsen något sken af berättigande, i det
skolorna ännu ej hade så synnerligen fast organisation, lärarna kanske
brusto i bildning och förmåga på mer än ett sätt och tillsynen var skäligen
klen, så bär utvecklingen nu framskridit så långt, att en kontroll
af denna art är absolut obehöflig. Ett officiellt bevis på att denna uppfattning
länge varit rådande, är den bestämmelsen, att kompletteringspröfningarna,
hvilkas rättsverkan blir allt mera vidtgående, undandraga
censorskontroll.
Eunde hopandet af så många ämnen på en dag upphäfvas, skulle
tvifvelsutan examen ställa sig på ett helt annat sätt. I stället för att nu
fruktan för examen för mången sätter en prägel af nervös oro på hela
sista årets arbete, skulle lärjungen lugnt kunna fortsätta det dagliga
arbetet tills skrifningsperioden närmade sig, hvarefter han finge successivt
koncentrera sina repetitioner på det ena ämnet efter det andra. Efter
afslutade skrifningar skulle den muntliga examen taga vid, på samma
sätt fördelad med fria heredelsedagar under en längre tidsföljd, så att
företrädesvis ett ämne åt gången skulle kunna bli föremål för repetition.
Detta skulle bli ett ordentligt samlande och demonstrerande af de
kunskaper, man under skoltiden förvärfvat; sålunda icke en sträfvan blott
för examens egen skull utan ett viktigt led i förberedelsen till kommande
studier och lifsarbete både med afseende på arbetets innehåll och form.
Utskottets
yttrande.
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
1905 års stadga synes mig böra ändras på i hufvudsak följande sätt:
Till vittnen vid muntlig studentexamen förordnar öfverstyrelsen läroverkets
inspektor samt två i samma stad boende, för skolan intresserade
män.
Vittnena äga rätt att bestämma område, inom kvilket examen skall
röra sig, att till protokollet göra anmärkningar samt att underkänna privatister.
Examen aflägges i hvarje ämne inom den termin, då undervisningen
i ämnet afslutas. Under sista vårterminen hållas, med lämpliga mellantider,
skriftliga examina i månaderna februari—mars och muntliga examina
i april.
För privatister anordnas särskilda examina i de ämnen, i hvilka
skolans elever under föregående terminer blifvit godkända.
Lärjunge, som blifvit underkänd i två eller högst tre ämnen, beviljas
rättighet att under kommande hösttermin, i den ordning öfverstyrelsen
bestämmer, aflägga nya examina.
Detta förslag innebär således, att skolans lärare få förtroendet att
förklara dess ordinarie elever godkända, samt att kontrollen öfverflyttas
från kringresande censorer till stationära vittnen. I stället för att nu de
skriftliga examina koncentreras på några dagar och de muntliga på en
dag, hvarvid eleven skall som ett konversationslexikon besvara alla frågor
som kunna framställas inom de tio ämnen, som han studerat under nio
år, afslutas i lugn och ro det ena ämnet efter det andra. I stället för
att nu eu del läroverk få vänta på censorerna till långt fram i juni, skola
alla examina vara afslutade i april.»
På dessa grunder gör motionären sin ofvan anförda hemställan.
Det torde vara obestridligt att, såsom motionären framhållit, vid mogenhetsexamina,
liksom vid examina i allmänhet, vissa olägenheter förekomma,
och att dessa i fråga om denna examen ökas genom den omständigheten,
att det muntliga förhöret i vidt skilda ämnen sammanpressas inom ramen
af en enda dag. Dessa olägenheter torde dock mindre göra sig gällande i afseende
på läroverkens egna lärjungar, hvilkas insikter ju äro väl kända för
skolans lärare, som förrätta examen och sätta specialbetygen, än för privatisterna,
som onekligen befinna sig i en svårare ställning, på samma gång
examinatorer och censorer i allmänhet torde hafva jämförelsevis alltför kort
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
tid att fullt säkert bedöma deras insikter. I detta liksom i andra afseenden
innehåller tvifvels utan motionen synpunkter, som äro värda beaktande.
Däremot synes det utskottet tvifvelaktigt, om det förslag, som motionären
framlagt till afhjälpande af förenämnda olägenheter, skulle leda till
målet; i hvarje fall torde det medföra uppoffring af andra fördelar.
Särskildt har utskottet icke kunnat öfvertygas om lämpligheten af
att censor sinstitutionen, hvilken historiskt uppvuxit inom våra egna bildningsanstalter
och inpassats efter våra förhållanden, skulle afskaffas, innan
man kan sätta något annat i stället, som innebär samma grad af trygghet.
Klagomålen mot Övergrepp från censorerna hafva varit påfallande
få, åtminstone från läroverkens sida, och i de fall, däri tilläfventyrs någon
censor skulle öfverskrida sin befogenhet, torde censorsförordnandet icke
förnyas. Den »absoluta makt», som motionären anser vara lagd i censors
händer, är dock väsentligen inskränkt genom lärarnes och medcensorers
inflytande. Det förtjänar i detta afseende erinras om att utgången i de
skriftliga profven afgöres af skolans lärare, hvilka ensamma bestämma öfver
lärjunges tillträde till den muntliga examen. Yid denna senare bestämma
visserligen censorerna för hvarje ämne det område, inom hvilket examinanderna
skola höras, något som sker för att förekomma, att en lärare håller
sig på något område, som han alldeles särskildt inöfvat med lärjungarna.
Men lärarne sätta, som nämndt, specialbetygen för de olika ämnena, och
dessa kunna censorerna icke ändra, liksom det ock är lärarne, hvilka på
grundvalen af nämnda betyg, de skriftliga profven och betygen från de
tre senaste skolterminerna i första hand afgöra, huruvida en yngling skall
anses mogen eller ej. Censorerna ha därefter i sista hand rätt att underkänna
en ynglings hela examen, men därför fordras, att censorerna, om
de äro två, skola vara eniga i sitt domslut eller, om de äro tre, att två af
dem dela denna mening.
Hvad angår läroverkens egna lärjungar, torde det ock i själfva verket
höra till sällsyntheterna, att en lärjunge, som skött sig väl vid läroverket
och blifvit godkänd i skrifningarna — hvilka utgöra den svåraste pröfvostenen
— underkännes af censorerna i muntlig examen.
Den kontroll, som censorerna utöfva genom sin blotta närvaro, genom
sin rätt att leda examen och att i sista hand underkänna en allt för klen
examinand, synes utskottet vara lämpligt afvägd, då staten tvifvelsutan
för likformighetens och enhetlighetens skull måste upprätthålla vissa kraf,
så att icke några läroverk, vare sig statens eller enskilda, komma att er
-
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
bjuda »minimikurser», liksom ju äfven universiteten och specialläroverken hafva
giltiga anspråk på att ej nödgas mottaga otillräckligt förberedda alumner.
Jämförelsen med andra länder visar ock, att endast i Belgien läroverkens
egna lärare utan kontroll förrätta mogenhetsexamen, under det att
exempelvis i Frankrike examen rent af är förlagd till universiteten, och i
Tyskland samt Österrike kontrollen från utomstående är vida skarpare
än här.
Nu har visserligen motionären föreslagit en art af kontroll, utöfvad
af lokala vittnen, bestående af inspektor jämte två i samma stad boende,
för skolan intresserade män, de där skulle äga rätt att bestämma område, inom
hvilket examen skall röra sig, att till protokollet göra anmärkningar samt
att underkänna privatister.
Utom att denna kontroll med hänsyn till läroverkens egna lärjungar
blefve ytterst begränsad, är det mer än tvifvelaktigt, om i mindre städer
personer — vare sig män eller kvinnor — skulle kunna uppdrifvas, hvilka
på en gång ägde nödig kompetens och vore hågade att åtaga sig detta värf,
hvilket, därest examina utsträcktes öfver längre tid, otvifvelaktigt innebure
ett afsevärdt onus. Det torde ock kunna ifrågasättas, om denna kontroll
skulle i längden visa sig effektiv; i hvarje fall skulle den likformighet i
afseende på fordringarnas nivå, som den nuvarande censorsinstitutionen
afser att upprätthålla, icke af stationära vittnen kunna åstadkommas.
Dessa torde icke heller i samma mån som censorerna från universiteten
kunna lämna erforderligt stöd för lärarne gentemot de obehöriga påtryckningar
från utomstående, hvilka, enligt hvad både censorer och lärare vitsorda,
någon gång förekomma och hvilka särskild! i vissa mindre städer
kunna utgöra en faktor, som i sin mån gör en kontroll från fullt fristående
personer önsklig.
Man torde icke heller böra bortse från den ömsesidiga fördel, som
beröringen mellan representanter för universitetet och gymnasium innebär.
Skulle censoratet i dess nuvarande form uppliäfvas för att möjliggöra
examens utsträckande på längre tid, så komme staten antagligen att genomföra
andra trygghetsåtgärder mot att examen förlorar sitt värde.
Närmast skulle man då kunna tänka på att öfverstyrelsen blefve förstärkt
med ett antal nya läroverksråd, och att dess medlemmar sig emellan
fördelade examenskontrollen; men, utom att härigenom sambandet mellan
universiteten och läroverken vid examen afskures, så skulle detta innebära
ett icke ringa fördyrande af organisationen, under det kostnaderna
för de nuvarande censorerna icke äro större än att de fullt betäckas af
examinandernas afgifter.
Då sålunda den nuvarande anordningen med censorer icke kan sägas
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 7
hafva medfört några egentliga olägenheter men däremot innebär vissa
fördelar, anser utskottet skäl icke föreligga till dess upphäfvande.
Hvad åter angår det motiv, som väl närmast framkallat förslaget om
censoratets afskaffande, nämligen önskan att få examen utsträckt öfver
längre tid, så torde man i afseende härå böra skilja mellan de skriftliga
och de muntliga pröfningarna.
Hvad angår de förra, vore det tvifvelsutan synnerligen fördelaktigt
om pröfningarna anordnades så, att de skedde med större mellanrum,
och lärjungarne sålunda erhölle någon särskild förberedelsetid för hvarje
pröfning. En sådan förändring kan ju ock lätteligen genomföras, då
vid dessa pröfningar censorer icke äro närvarande.
Hvad åter de muntliga pröfningarna vidkommer, kan det ifrågasättas,
om ett utdragande af dessa under en hel termin eller ett helt läsår, med
upprepade förhör, skulle innebära en lättnad eller minska faran för öfveransträngning.
Dylika specialförhör lära oemotståndligt medföra ökade fordringar
på aktuella minneskunskaper, och torde snarast göra examen ej
lättare utan svårare. Exemplen från Danmark och Norge på de olägenheter,
som dessa serier af sm åexamina medföra för både lärare och lärjungar,
mana knappt till efterföljd. Däremot kan det ifrågasättas, om icke
genom lämpliga anordningar ytterligare en del ämnen (liksom redan i
nuvarande stadgan geografi och för »greker» matematik) kunde afslutas
på ett tidigare stadium, därvid möjligen, om så ansåges nödigt, censorerna
kunde öfvervaka pröfningarna, exempelvis i ring 3 likaväl som i ring 4.
Det nu sagda gäller i afseende å läroverkens egna lärjungar.
Medgifvas må, att det är sämre ställdt för privatisterna, och att för
dem den muntliga examen mången gång kan äga karaktären af ett lotteri.
Önskvärd! vore därför, att en ändring kunde åstadkommas, som möjliggjorde
eu mera ingående pröfning åf deras insikter, och som på samma gång
underlättade läroverkens examensbörda. En sådan anordning har ock från
auktoritativt håll antydts såsom påtänkt, då det meddelats, att inom öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk planer förehafts om eu hemställan
i syfte att å vissa orter examenskommissioner för privatister må komma
till stånd.
Slutligen har det synts utskottet mindre lämpligt, att Riksdagen redan
nu skulle påyrka ändring i den examensstadga, som utfärdades 1905 och
som först våren 1910 skall träda i full tillämpning. Denna stadga står
nämligen i närmaste samband med den af Riksdagen 1904 beslutade läro
-
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
verksreformen, som nu klass för klass håller på att genomföras, och den
har vant förelagd nämnda riksdag i samband med själfva reformförslaget.
Synnerligen starka skäl torde böra föreligga, förrän Riksdagen
påyrkar revision af en stadga, som ännu icke ens hunnit träda i tillämpning.
Enligt utskottets åsikt föreligga knappast i detta fall sådana skäl.
Under dessa omständigheter och på öfriga här anförda grunder anser
utskottet sig böra hemställa,
att herr J. E. Centerwalls förevarande motion icke
må till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 februari 1908.
På utskottets vägnar:
ROBERT JOHANSSON.
Victor Pettersons A.-B. tr., Stockholm, 1908.