Andra Kammarens Tillfälliga Utsleotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

1

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 31 mars 1908, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utsleotts utlåtande n:o 7 i anledning
af väckta motioner angående åtgärder för afhjälpande
af den rådande bristen å folkskollärare.

Till förberedande behandling har utskottet mottagit två inom Motionerna.
Andra Kammaren väckta motioner, dels n:o 242 af herr A. P. Risberg,
dels n:o 264 af friherre J. Hermelin, angående åtgärder för afhjälpande af
den rådande bristen på folkskollärare, hvilka motioner utskottet ansett
sig böra behandla i ett sammanhang.

I den förra hemställer motionären,

det Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för den rådande folkskollärarebristens
afhjälpande, och därvid desslikes taga under ompröfning
frågan om kvinnliga lärarekrafters användande på folkskolans område
i större proportion än hittills, samt till Riksdagen inkomma med
förslag i detta ärende.

I den andra motionen hemställes,

det Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för den rådande folkskollärarebristens
afhjälpande och därvid särskildt taga under ompröfning
frågan om i hvad mån, efter ofvan framhållna grunder, tillträdet
till folkskollärare- och lärarinnebanan för manlig och kvinnlig ungdom,
som aflagt studentexamen eller godkänd afgångsexamen från åttaklassigt
under statens kontroll stående läroverk för kvinnlig ungdom, skulle kunna
förenklas och underlättas.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 24 Häft. (N:o 25.) 1

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts {Ko 1) Utlåtande N:o 25.

Herr

Risbergs

motivering.

Till stöd för sia hemställan anför motionären, herr A. P. Bisberg,
följande:

»Onekligt är, att för närvarande råder stor brist på examinerade
lärare inom våra folkskolor.

Ständigt inrättas nya läraretjänster. Många lärare, som uppnått
pensionsåldern, hafva kvarstannat i tjänsten under väntan på förbättrade
pensionsförhållanden, och sedan dessa nu inträdt, hopa sig afskedstagandena.
Vidare är det icke så få lärare, hvilka före pensionsåldern
lämna sin tjänst och ägna sig åt andra sysslor eller ock afgå af andra
orsaker.

De åtgärder, som hittills vidtagits för de många nya lärareplatsernas
besättande och de uppkomna ledigheternas fyllande, ha icke förmått
hålla jämna steg med det snabbt växande behofvet.

Följden häraf har blifvit, att en stor mängd läraretjänster vid
landets folkskolor i närvarande stund uppehållas genom småskollärarinnor,
öfveråriga, pensionerade folkskollärare eller andra personer — en anordning,
som blifvit nödvändig, sedan alla ansträngningar i förening
med dryga kostnader för erhållande af kompetenta sökande till de resp.
tjänsterna visat sig fruktlösa. Denna omständighet har äfven framkallat
en betydlig ökning af underdåniga dispensansökningar från småskollärarinnor,
hvilka på denna väg utan föreskrifven examen vilja erhålla
rättighet att bekläda ordinarie folkskollärareplats, ett förfarande,
åt hvilket vederbörande skolråd mången gång af tvingande förhållanden
förmåtts gifva sitt understöd.

Ett sådant sakernas tillstånd hindrar på ett betänkligt sätt folkskolans
jämna och lugna utveckling i landet till men för många orter,
hvilka dock äga samma rätt att få sitt behof af lärare tillgodosedt som
de mera gynnsamt ställda. Det synes därför oundgängligt, att staten
utan uppskof drager försorg om att berörda lärarebrist afhjälpes.
Detta kan endast ske därigenom, att tillfälle beredes ett betydligt ökadt
antal elever att vinna den utbildning, som för folkskollärarekallet erfordras.

I sammanhang med denna angelägna frågas behandling synes mig
ändamålsenligt, att spörsmålet om en vidsträcktare anställning af kvinnliga
lärarekrafter i folkskolans tjänst tages under ompröfning. Kvinnans
berättigade och alltmer framträdande sträfvan efter själfförsörjning
medför krafvet på vidgadt utrymme för hennes verksamhet i samhället.
Vid vår tids starka täflan mellan manlig och kvinnlig arbetskraft
på skilda områden, hvilka förr varit männen ensamt förbehållna,
är det icke alltid kvinnans lämplighet, som får vara det afgörande, då

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o .25. 3

hon anställes i den eller den sysslan. Att det utanför hemmet och
familjen gifves åtskilliga verksamhetsgrenar, där själfva naturen afgjordt
anvisar åt kvinnan en betydelsefull uppgift att fylla till samhällets gagn,
är obestridligt. En sådan verksamhet är barnundervisningen och det
därmed förenade fostrarekallet i våra offentliga skolor. Det synes mig
därför ligga i samhällets intresse att här öppna så vid väg som möjligt
för de kvinnor, som önska välja ett lefnadskall utom hemmets område,
och därmed i samma mån minska tilloppet till sådana banor, för hvilka
männen måhända bättre passa.

Enligt senaste officiella statistik voro år 1905 vid den egentliga
folkskolan anställda 5,349 lärare och 3,311 lärarinnor. Grå vi 25 år tillbaka,
var lärarnes antal 3,904 och lärarinnornas 818. Under denna
25-årsperiod har alltså de senares numerär ökats från 20,9 till 38,2 procent
af lärarekåren.

De erfarenheter, man under gångna år haft af kvinnans skolarbete
hos oss, ha i det hela, så vidt jag vet, bekräftat det gjorda antagandet,
att kvinnan är väl skickad icke blott för handledningen af
barnen på det första förberedande stadiet (småskolan), utan ock för barnens
vidare utbildning under folkskoleåldern. Man har också sett, att
unga kvinnor gärna eftersträfva lärarinnebefattning vid folkskola, och att
många, hvilka genomgått lång studiekurs vid högre flickskola, söka inträde
på seminarium för att sålunda nå sådan befattning. Antagligen
blir detta fallet fortfarande i än högre grad, i händelse förökade tillfällen
beredas dem att ägna sig åt nämnda kall.

Å andra sidan kan af starka sannolikhetsskäl befaras, att den
snabba ekonomiska utveckling, som utmärker vår tid, och den mångfald
lönande lefnadskall, som i följd däraf står till buds, skall snart
nog göra folkskollärarebanan mindre eftersökt för den uppväxande
manliga parten af vårt folk. En sådan eventualitet bör man enligt min
mening vara beredd att möta äfven på det sätt, jag här velat förorda.

Mot den af mig föreslagna anordningen torde göras vissa invändningar.
Att alltför mycket grunda folkskolan på kvinnliga lärarekrafter
skulle, säger man, i stort sedt blifva till skada för skoldisciplinen
och därigenom medföra vådor för de ungas fostran och undervisning.
Vidare vill man frånkänna kvinnan den fysiska styrka och
uthållighet, som erfordras för det kräfvande skolarbetet, under det
mannen anses bättre fylla krafvel! i detta afseende. Man får också
höra det inkastet, att ett användande i öfvervägande grad af kvinnor
vid folkundervisningen skulle sätta en prägel af ensidig kvinnlighet på
vår skolbildning.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

I de två först anförda invändningarna torde ligga något berättigande,
dock icke i den grad, att detta får tillmätas afgörande betydelse.
Ensamt den omständigheten, att här i Stockholm, där krafvet
på läraren i såväl ena som andra hänseendet knappast kan vara
mindre än annorstädes, man funnit det lämpligt att låta 80 procent af
hela folkskollärarekåren utgöras af lärarinnor, torde vara tillräckligt
bevisande i fråga om betydelsen af dessa invändningar. (Härvid bör
anmärkas, att i hufvudstaden äro inga särskilda småskollärarinnor
anställda.)

Hvad den tredje invändningen beträffar, kan den saklöst lämnas
ur räkningen. Vore tanken däri riktig, skulle man med lika rätt kunna
påstå, att en öfvervägande manlig lärarekår inom folkskolan skulle sätta
en alltför ensidigt manlig prägel på skolans uppfostringsarbete, hvilket
ju i lika grad vore skadligt för de i skolan deltagande flickorna. Konsekvent
leder en sådan tankegång till fordran på att alla samskolor skola
upphöra, hvilket af praktiska skäl icke mångenstädes kan genomföras
och knappast öfverensstämmer med nutida uppfattning. De, som hysa
nyssberörda farhågor, glömma, att vi i folkskolan ha att göra med
7—13-åringar, och att kvinnans höga uppgift såsom fostrarinna måste
anses sträcka sig längre än så beträffande både gossar och flickor.

En jämförande statistik rörande spörsmålet, i hvad mån kvinnor
användas vid folkskoleundervisningen i en del länder, kan här vara
på sin plats. Vi meddela därför ur »Pädagogischer Jahresbericht» af
»Schulrath» H. Scherer för år 1905 följande tablå:

År 1901

Lärare

Lärarinnor

% Lärarinnor

Sverige ......................................................

4,922

2,649

35 %

Norge, stad................................................

683

1,216

60,b °/o|i7 _ c/

» landet ..........................................

3,169

1,138

26,4 %l47»tt ''°

Finland, stad.............................................

210

580

73,4 %1A1 01

» landet .......................................

960

920

49 -/. !61’ä I-

Frankrike...................................................

56,370

49,400

46,7 %

Schweiz ......................................................

6,400

3,600

36%

Italien ..........................................................

18,600

31,800

63 %

England och Wales ..............................

26,200

66,300

71,5%

Skottland ...................................................

4,000

7,000

63,5 %

Irland .........................................................

6,000

7,000

53,8 %

Förenta staterna ....................................

6,300

76,348

92,3 %

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

Såsom häraf synes, har Amerika, detta fria land med sin praktiska
läggning och sitt rikt pulserande samhällslif, vida mer än något annat
af de uppräknade länderna pröfvat på kvinnans arbetsduglighet i den
allmänna folkundervisningens tjänst (lärarinnor 92,3 % af hela lärareantalet),
och ingalunda har försports, att nationen haft anledning ångra
en dylik ordning

Däremot har å tablån Sverige det lägsta procenttalet uti ifrågavarande
hänseende.

I Tyskland, där ännu vid århundradets början kvinnorna i jämförelsevis
ringa mån anlitats för folkskoleundervisningen (16 °/0 i medeltal
öfver hela riket), har frågan härom blifvit alltmer aktuell, och utvecklingen
där går i samma riktning som i andra länder.

För närvarande finnas i vårt land 9 manliga och 6 kvinnliga
folkskoleseminarier. Det synes mig, som om proportionen kunde åtminstone
vara omvänd.

Under sista decenniet hafva upprättats 3 nya seminarier, nämligen
1 kvinnligt i Landskrona och 2 manliga i Strängnäs och Luleå.
Därjämte hafva anordnats parallellklasser vid 1 kvinnligt seminarium
i Kalmar och 1 manligt i Göteborg. Af de sist tillkomna inrättningarna
för ifrågavarande ändamål ha ännu icke alla hunnit utexaminera
sina elever. Men det lilla tillskott, som därigenom väntas, kan
tydligen icke på långt när fylla det ständigt ökade behofvet af lärarekrafter.

Vägen att tillmöteskomma detta behof äfvensom att förverkliga
den ofvan uttalade tanken på en proportionell ökning af lärarinneantalet
torde i första hand vara att söka i anläggandet af parallellklasser vid
ytterligare 1 eller 2 af de befintliga kvinnliga seminarierna, där sådant
kan pröfvas lämpligt.

Vidare synes ändamålsenligheten påfordra inrättandet af ett par
nya kvinnliga seminarier, ett för södra och ett för norra Sverige.
Städerna Jönköping och Östersund framstå härvid såsom lämpliga förläggningsplatser.

Slutligen torde den af herr Alb. Bergström vid 1906 års riksdag
i motion inom Första Kammaren framförda frågan om ett eller flera
manliga seminariers omvandling till kvinnliga förtjäna beaktande. Visserligen
blefve vid dylikt omändradt seminarium en öfvergångstid (3 år),
under hvilken det komme att omfatta både manliga och kvinnliga elever.
Men denna omständighet synes mig icke vara af natur att afskräcka
från en dylik anordning.

De nu antydda åtgärderna böra gifvetvis utföras efter en uppgjord

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

Frih.

Hermelins

motivering.

plan och i den mån förhållandena göra dem nödvändiga; dock så att
intet uppskof sker.

En kungl. kommitté är tillsatt att afgifva förslag till ombildning
af folkskoleseminarierna i riket. Riksdagen kunde därför tänkas vilja
afvakta slutet af detta kommittéarbete och de förslag, Kungl. Maj:t
med anledning däraf framdeles kan komma att framlägga, innan den
upptager till något afgörande det af mig nu förebragta spörsmålet om
lärarebristens afhjälpande vid våra folkskolor. Häremot tillåter jag
mig dock invända, att detta spörsmål är en fråga för sig, som näppeligen
ligger inom ramen af det uppdrag, nämnda kommitté fått åt
sig anförtrodt, och att ett dröjsmål till en obestämd tid framåt är
oförenligt med en omsiktsfull skötsel af vårt nuvarande folkskoleväsen.»

Den motivering, hvarpå motionären friherre J. Hermelin grundar sitt
yrkande, är af följande lydelse:

»Att stor och kännbar brist på behörigen utbildade lärarekrafter
för landets folkskolor är rådande, det är ett bekymmersamt faktum,
hvilket icke behöfver bevisas. I stor utsträckning måste undervisningen
uppehållas med undermåliga krafter, hvilken omständighet icke kan
undgå att menligt inverka på folkbildningsarbetet.

Orsaken till berörda missförhållande och vägen till dess afhjälpande
ligga i öppen dag.

Då tillgången på inträdessökande till seminarierna hittills i de
flesta fall varit vida större, än hvad det begränsade utrymmet förmått
mottaga, så framgår ju däraf, att enda orsaken till lärarebristen är utbildningsanstalternas
otillräcklighet. Flere seminarier eller utvidgning
af redan befintliga vore alltså den enda utvägen.

Dock synes det mig, att äfven andra utvägar skulle vara tänkbara,
och det därtill sådana, som skulle leda till det önskade målet vida
snabbare och utan nämnvärda utgifter för staten.

Samtidigt med att folkskolorna lida brist på arbetskraft, klagar
man öfver öfverbefolkning på studiebanan. Här finnes i vårt land ett
mycket stort antal skolbildad ungdom, som ingenting hellre skulle önska
än att få ägna sina krafter åt folkbildningsarbetet. Jag åsyftar de
många unga män och kvinnor, som efter aflagd studentexamen eller
afgångsexamen från de kvinnliga läroverken befinna sig i stor förlägenhet
för framtida utkomst och lämplig användning för sina kunskaper
och sin arbetskraft. Att icke bereda lättare möjligheter för dessa att
komma till gagnande användning är ett ödslande med kunskaper och
arbetskraft, hvartill vi borde anse oss icke hafva råd.

Hvarför icke i största möjliga utsträckning använda denna redan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25. 7

så godt som färdigbildade arbetskraft i folkskolans tjänst, där den så
väl behöfves och säkerligen skulle göra god nytta?

Det är visserligen sant, att seminarierna stå öppna äfven för
denna ungdom. Men det är alltför hårda villkor för den, som redan
ägnat 10 till 15 år åt studier, att för vinnande af kompetens till folkskollärarebefattning
behöfva bekosta sig ytterligare ett å fyra års utbildningskurs.
För mången ligga redan oöfverstigliga hinder af ekonomisk
art i vägen för vidare studier. Icke sällan blifva inträdessökande
af de nämnda kategorierna till följd af brist på utrymme utestängda
från seminarierna.

Med god vilja borde mindre tidsödande och snabbare till målet
ledande vägar för vinnande af kompetens för lärarekallet kunna beredas
dem, som redan i det närmaste förvärfvat tillräckliga teoretiska
kunskaper. Genom en sådan förenklad anordning skulle man snart
blifva befriad från den öfverklagade bristen.

Utom detta hufvudändamål med de åtgärder jag åsyftar, skulle
äfven andra väsentliga fördelar för folkskolan vinnas. En stor fond af
allmänbildning skulle därigenom tillföras lärarekåren. Intresset för
folkskolan skulle ökas bland de bildade klasserna, sedan ett större antal
medlemmar ur dessa klasser vunnit anställningar såsom vårdare och
uppfostrare för folkets barn. Vid sidan af den bokliga fostran skulle
en annan sådan, som jag skulle vilja kalla den personliga, säkerligen
öfva ett större inflytande än hittills för utjämning af motsatserna mellan
olika samhällsklasser.

Då, såsom jag här ofvan påpekat, de unga män och kvinnor, för
hvilka mitt förslag afser att bereda tillträde till folkskolans läraretjänster,
kunna förutsättas redan vara i besittning af härför erforderliga
teoretiska kunskaper, kräfves enligt min tanke inrättandet af särskilda
kurser för meddelandet af de praktiska kunskaper och färdigheter, som
speciellt erfordras för lärareverksamhetens utöfvande, och torde dessa
kurser i fråga om tiden kunna begränsas till det minsta möjliga, exempelvis
sex månader, samt den därvid meddelade undervisningen blifva af
uteslutande praktisk art och omfatta en utbildnings- och ölningskurs i
ämnena pedagogik, metodik, barnpsykologi, hygien och trädgårdsskötsel.

Till genomgående af denna kurs skulle aflagd studentexamen
eller godkänd afgångsexamen från åttaklassigt under statens kontroll
stående läroverk för kvinnlig ungdom berättiga, likasom så kvalificerad
person, efter genomgåendet af denna utbildningskurs, skulle vara berättigad
till anställning såsom lärare vid folk- och småskolor i likhet
med dem, som erhållit sin utbildning vid seminarium.»

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

Utskott ets
utlåtande.

Utskottets
yttrande om
frih. Hermelins
motion.

Den af båda motionärerna påpekade mycket kännbara bristen på
behörigen utbildade och för kallet lämpliga lärare vid landets folkskolor
anser utskottet till fullo konstaterad, utan att dock vara i tillfälle förete ett
statistiskt material, som på siffran utvisar denna brist. Från nästan
alla delar af landet höras klagomål öfver detta missförhållande. Kännbarast
är naturligtvis bristen i de trakter, där skolorna i ett eller annat
afseende äro mindre förmånligt ställda. Förbättrade skolanordningar,
ehuru i sig själf högst önskvärda, kunna dock icke väsentligt förändra
den öfverklagade svårigheten, enär tillgången till kompetenta lärare är
alltför knapp.

Enda botemedlet är, såsom motionärerna erinrat, att tillfälle beredes
ett betydligt ökadt antal elever att vinna den utbildning, som för
folkskollärarekallet erfordras.

Utom den hittills följda utvägen att upprätta flere seminarier eller
utvidga redan befintliga, anser motionären friherre J. Hermelin andra väg ar
för fyllandet af lärarebristen tänkbara såsom snabbare ledande till det
önskade målet. Han utgår från det antagandet, att ett mycket stort
antal skolbildad ungdom finnes så godt som färdigbildad för folkskolans
tjänst, hvarvid åsyftas de unga män och kvinnor, hvilka aflagt studentexamen
eller afgångsexamen från de 8-klassiga flickläroverken. Af
dessa skulle många enligt motionärens mening förvärfvas åt folkskolan,
om det bereddes dem en genare väg än som nu står till buds att nå
läraretjänsfr därstädes. Han föreslår därför inrättandet af särskilda kurser
för meddelandet af de praktiska kunskaper och färdigheter, som speciellt
erfordras för lärareverksamhetens utöfvande, hvilken praktiska
utbildning han tänker sig kunna begränsas till exempelvis sex månader,
alldenstund nämnda kategorier af ungdom kunna förutsättas redan
vara i besittning af de erforderliga teoretiska kunskaperna.

Ehuru denna utväg i vissa afseenden kan förefalla tilltalande,
särskilt med hänsyn till det viktiga intresset att få den befintliga
lärarebristen snabbast möjligt afhulpen, anser dock icke utskottet en
sådan anordning tillrådlig. Redan nu äga studenter tillträde till folkskoleseminariernas
högsta klass, hvadan de med åtta månaders genomgången
kurs kunna blifva färdiga för folkskollärarekallet. Tillströmningen
af dessa studenter till seminarierna har icke, såvidt utskottet har
sig bekant, hittills varit så std’, att däri skulle ligga en anledning
att, för tillvaratagandet af dessas kunskaper och arbetskraft i folkskolans
tjänst, inrätta särskilda kurser på föga kortare tid, än nu
är fallet, för deras praktiska utbildning till lärarekallet. Motionären
har icke heller ådagalagt detta. Att en anordning, sådan motionären

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25. 9

föreslår, skulle i närmaste framtiden tillföra folkskolan något betydligt
större antal manliga och kvinnliga studenter, synes utskottet
mycket ovisst. Hvad särskildt beträffar den kvinnliga ungdom,
som genomgått åttaklassigt läroverk för dylik ungdom, kan icke
utskottet, med hänsyn till flickläroverkens nuvarande undervisningsplan
och bildningsmål, dela motionärens mening, att en kurs för dessa
unga kvinnor på ungefär sex månader vore tillräcklig för vinnande af
nödig kompetens till lärarinnekallet. Utskottet anser, att det praktiska
utförandet af motionärens förslag om inrättandet af särskilda
seminariekurser för ifrågavarande ändamål vid sidan af de befintliga
seminarierna, låt vara af blott öfvergående art, skulle medföra så dryga
kostnader, att det önskade målet, lärarebristens afhjälpande ingalunda,
såsom motionären håller före, vunnes »utan nämnvärda utgifter för staten»,
äfven om det nåddes »vida snabbare» än på den vanliga vägen.

Utskottet kan sålunda icke biträda motionärens förslag i denna del.

Den andre motionären, herr Bisberg, erinrar till en början om dels Utskottets
de besvär och dryga kostnader, ofta resultatlösa, som berörda bristher^Risbergs
vållar många skoldistrikt, dels den fara, som däri ligger för folkskolans motion.
jämna och lugna utveckling i landet, och dels den rätt, som äfven mindre
gynnsamt ställda skolor ha att få sitt lärarebehof tillgodosedt, och
framhåller därefter såsom den enda utvägen inrättandet af nya seminarier
eller parallellklasser vid redan befintliga. Motionären upptager i
sammanhang därmed spörsmålet om användningen af kvinnliga lärarekrafter
i den egentliga folkskolans tjänst, och anser att denna borde
ske i större proportion än nu är fallet.

Utskottet finner de skäl, hvarpå motionären grundar denna sin
mening, beaktansvärda. Att kvinnan, om hon annars äger de nödiga
förutsättningarna, i handledningen af folkets barn, deras undervisning
och fostran har ett för henne naturligt verksamhetsområde, torde få
anses obestridligt. Och då man i vår tid vidgar tillträdet för henne
till hvarjehanda sysslor i det allmännas och enskildas tjänst, synes detta
framför allt böra ske på här ifrågavarande område. Genom att bereda
kvinnor ökade tillfällen att ägna sig åt lärarinnans kall skulle mången
god kraft, som nu är bunden, komma till användning, och ett betydelsefullt
steg tagas till en naturlig fördelning af mannens och kvinnans
arbete till samhällets gagn.

Efter åberopandet af dessa principiella skäl hänvisar motionären
till den erfarenhet, vi redan ha om kvinnans lärareverksamhet i folkskolan.
Denna erfarenhet synes utskottet, i likhet med motionären,
tala för ett snabbare fortgående på vägen att öka antalet kvinnliga
Bih. till liikscl Trot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Käft. 2

10

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

lärare vid våra folkskolor och för detta ändamål öka antalet seminarier
för kvinnor. Enstaka fall, då erfarenheten af en eller annan orsak går
i annan riktning, jäfva icke detta omdöme i dess allmänhet. Det lider
icke heller något tvifvel, att åsikterna i landet om kvinnans lämplighet
för det kall, som här är i fråga, vinner allt större utbredning, hvilket
bland annat kommer till synes i de numera vanliga annonserna om lediga
folkskoletjänster, som få sökas af »lärare eller lärarinnor» eller ock
enbart lärarinnor.

Motionären antyder, att skäl förefinnes antaga, det folkskollärarebanan
i framtiden torde blifva mindre eftersökt af den manliga ungdomen
och att man fördenskull i tid bör vara betänkt på att i större utsträckning
öppna denna bana för kvinnor. Utskottet anser, att detta
antagande icke saknar grund. Visserligen har hittills icke förmärkts
någon brist på tillräckligt förberedda inträdessökande vid våra manliga
seminarier. Men våra dagars starka ekonomiska uppsving, de många
lönande näringsfång, som företagsamheten och samhällsutvecklingen
öfver hufvud alltjämt skapa, göra det troligt, att allt färre dugande unga
män skola välja sitt lefnadskall inom folkskolan, då rikliga tillfällen till
förmånligare utkomst erbjudas på annat håll. Däremot torde en sådan
händelse icke behöfva befaras beträffande landets unga kvinnor, som
söka själfförsörjning. Lärarinnekallet framstår och kommer säkert att
framstå för dem såsom eftersträfvansvärdt med hänsyn till de löneförmåner,
som nu äro förenade med detta kall.

För att belysa, i hvad mån kvinnliga lärare anlitas vid folkskoleundervisningen
i en del länder, anför motionären ur en årsskrift af
tyske skolmannen H. Scherer en siffertablå för år 1901. Härvid är att
märka att å denna tablå för Sveriges vidkommande endast upptagits
lärare och lärarinnor med fullständig utbildning och anställda vid den
egentliga folkskolan. Ehuru utskottet icke varit i tillfälle bedöma de
grunder, efter hvilka H. Scherer uppgjort sin jämförande tabell, kan
det dock sättas i fråga, huruvida icke jämförelsen blifvit riktigare, om
han beträffande Sverige medräknat småskolans lärarinnekår, som hos
oss har folkskolans förberedande undervisning om hand, i hvilket fall
lärarinnornas procenttal blifvit vida högre. I alla händelser visar
nämnda tabell, att Nordamerikas Förenta stater i ojämförligt högre
grad än andra länder begagna sig af kvinnor vid den allmänna folkundervisningen.

Då af det sagda framgår, att utskottet är ense med motionären
om lämpligheten af en väsentligen ökad användning af kvinnliga lärare
vid våra folkskolor, följer däraf, att utskottet anser de närmaste åtgär -

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

derna för den rådande lärarebristens afhjälpande böra gå ut på inrättandet
af nya kvinnliga seminarier eller parallellklasser vid redan befintliga
sådana. Hvad beträffar motionärens uttalade mening, att den
förut i Riksdagen framförda frågan om ett eller annat manligt seminariums
omändring till kvinnligt torde vara förtjänt af beaktande, håller
utskottet före, att detta spörsmål bör komma under ompröfning först
när det förhandenvarande behofvet af lärare blifvit fylldt och sedan erfarenheten
af kvinnans vidgade lärareverksamhet inom folkskolan hos
oss hunnit ännu mer stadga sig.

Motionären erinrar om att eu kungl. kommitté är sysselsatt med
utarbetandet af förslag till ombildning af folkskoleseminarierna i riket.
Denna kommitté har, enligt hvad utskottet från densamma fått sig meddeladt,
vid fullgörandet af sitt generella uppdrag ansett sig äfven böra
anställa en statistisk utredning rörande omfånget af det förefintliga
lärarebehofvet och förklarat sig hafva för afsikt att tillika föreslå åtgärder
för detta behofs fyllande.

I likhet med motionärerna anser utskottet denna angelägna fråga
icke tåla något uppskof, och att ett dröjsmål, tills den vidt omfattande
seminariereformen blir slutgiltigt afgjord, är oförenligt med eu omsiktsfull
skötsel af vårt nuvarande skolväsen. Då därjämte den ene motionären,
herr Risberg, och i viss mån äfven den andre, friherre Hermelin, i samband
med skyndsamma åtgärder för lärarebristens afhjälpande föreslå ett
vidsträcktare tillvaratagande af kvinnlig lärarekraft i folkskolans tjänst,
hvilken tanke utskottet gillar, finner sig utskottet böra förorda en skrifvelse
till K. Maj:t i berörda ämnen.

Utskottet anser, såsom ofvan nämdt, denna tanke bäst kunna
förverkligas genom upprättande, så snart som möjligt, af parallellklasser
vid ett eller flera kvinnliga seminarier och inrättande af ett nytt
sådant å ort, som pröfves mest ändamålsenlig, därvid undervisningen
möjligen kunde sättas i verksamhet redan före de erforderliga seminariebyggnadernas
fullbordande.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört, hemställes,

l:o att Andra Kammaren med anledning af herr
Risbergs motion för sin del ville besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för den
rådande lärarebristens afhjälpande och därvid desslikes
taga under ompröfning frågan om kvinnliga lärarekrafters
användande på folkskolans område i större

Utskottets

yrkande.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotls (N:o T) Utlåtande N:o 25.

proportion än hittills, samt till Riksdagen inkomma
med förslag i detta ärende;

2:o att friherre Hermelins motion, i hvad den rörer
förslag om inrättandet af särskilda kurser för beredande
af tillträde till folkskollärare- och lärarinnebanan
för viss manlig och kvinnlig ungdom, icke måtte
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mars 1908.

På utskottets vägnar:

KARL WARBURG.

Herr C. B. Johansson har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets slutliga behandling.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

13

Bilaga.

Från seminariekommittén har utskottet på förfrågan mottagit,
följande skrifvelse:

Till Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

Till svar å eder skrifvelse den 7 mars 1908, däruti I hafven framställt
begäran om upplysning, huruvida och i hvilken mån en sådan
utredning, som den af kyrkoherden A. P. Risberg i dennes motion
(n:o 242) förordade, kunde väntas komma till stånd såsom resultat af
seminariekommitténs arbeten, får seminariekommittén härmed meddela
följande.

Med hänsyn till folkskoleseminariernas ändamål att utbilda lärare
för rikets folkskolor har kommittén ansett sig icke kunna undgå att
undersöka omfånget af dessa skolors behof af lärare. Redan sedan
hösten 1906 har fördenskull en hos kommittén anställd fackman på
uppdrag af kommittén varit sysselsatt med en omfattande och i olika
hänseenden belysande statistisk utredning rörande de förhållanden, som
inverka på den förutsatta lärarbristen. Denna utredning, hvilken ännu
icke är afslutad, kommer att omfatta, bland annat, följande förhållanden:
antalet lärare vid folkskolorna och antalet barn, som hvarje lärare
haft att undervisa år 1904; beliofvet af och tillgången på kompetenta
lärare och lärarinnor till ordinarie platser under åren 1867—1906; antalet
tjänstlediga lärare och lärarinnor och deras vikarier samt antalet
genom afgång eller genom nya tjänsters inrättande uppkomna vakanta
befattningar och dessa befattningars uppehållande genom kompetenta
eller icke kompetenta, manliga eller kvinnliga lärarkrafter under år 1907;
antalet dels manliga dels kvinnliga inträdessökande och intagna elever
vid folkskoleseminarierna åren 1896—1906 samt deras ålder, hemort
m. in.; antal och ålder af elever, dels manliga dels kvinnliga, i folkskoleseminariernas
olika klasser samt antalet från seminarierna utexaminerade
läsåren 1865/1866—1906/1907.

Kommittén har alltifrån början af sin verksamhet haft för afsikt
att på grundvalen af denna utredning afgifva yttrande om de åtgärder,
som kunna synas erforderliga ej mindre för undanröjande af en möjligen
förefintlig lärarbrist än äfven för tillgodoseende af det ökade
lärarbehof, som under den närmaste framtiden kan väntas uppkomma
genom folkskolans allt fortgående utveckling. Huruvida dessa åtgärder
företrädesvis böra bestå i upprättandet af parallellklasser vid de redan
Bih. till Biksd. Brot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 24 Häft. 3

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 25.

befintliga seminarierna eller i inrättandet af nya seminarier, å hvilka
orter dylika anordningar lämpligen böra vidtagas, i hvilken utsträckning
desamma böra vara afsedda för utbildning af manliga eller kvinnliga
lärare och i hvad mån lättnader i utbildningen till folkskollärare
skulle kunna medgifvas personer, som på annat håll förvärfvat en del
af denna utbildning, äro frågor som kommittén icke kan på förhand
besvara, men hvilka den kommer att behandla i sitt blifvande betänkande.

Stockholm den 18 mars 1908.

Å seminariekommitténs vägnar:

FRIDTJUV BERG.

A. E. Bastman.

Stockholm, K. B. Boströms Boktr., 1908.