Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1,
Ank. till Riksd. kansli den 12 febr. 1908, kl. 3 e. in.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung<1.
Maj: t rörande upphäfvande i vissa fall af skyldighet att
härå civil uniform.
I motion n:o 25 i Andra Kammaren har herr T. Zetterstrand erinrat Motionm.
om att denna kammare år 1878, på motion af herr A. P. Lind, med 98
röster mot 63, efter tillstyrkan af ett tillfälligt utskott, besluta eu skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes i fråga om
de ämbets- och tjänstemän, hvilkas tjänsteutövning icke vore af beskaffenhet
att föranleda bärande af uniform, meddela sådant förklarande, hvarigenom
den skyldighet i detta afseende, som kunde anses åligga dem,
blefve upphäfd.
Emellertid hade Första Kammaren vid samma riksdag afslagit skrifvelseförslaget.
Motionären anför vidare:
»Under de 30 år, som förflutit, sedan detta ärende inom Riksdagen
behandlades, har måhända på vissa håll bruket af civila paraduniformer
aftagit, men å andra sidan hafva sannolikt i många fall förslag till nya
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. I Käft. (Ko 1.)
i
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 1.
dylika uniformer under årens lopp fastställts. Huruvida tidsandan nu
ställer sig mera bevågen gentemot ifrågavarande paraduniformer än för
trettio år sedan, kan jag ej afgöra, men tror knappast att så är förhållandet.
Yi veta emellertid alla, att benägenhet för lyx och öfverflöd
är ett af vår nations största lyten, samt att sparsamheten ej står i synnerligt
hög kurs i vårt land. Kan någonting från statsmakternas sida
åtgöras för motverkande af lyxen och för främjande af sparsamhet, så
synes mig, att man ej bör lämna något tillfälle därtill obegagnadt.
Föreliggande fråga gäller ett ganska stort antal tjänstemän, af Indika många
hafva en mycket svag ekonomisk ställning, ja, en del ej ens erhållit
ordinarie statstjänst. Bland dem finnas sådana, som efter långvariga
akademiska studier och flerårig oaflönad verksamhet erhållit sin första
anställning med mycket ringa inkomst. Af denna inkomst, som näppeligen
räcker till de nödtorftigaste lefnadsbehofvens tillfredsställande, än
mindre till förräntande af gamla akademieskulder, nödgas de använda
några hundratal kronor, någon gång utgörande ett helt års aflöning,
till anskaffande af en paraduniform, hvaraf de endast högst sällan hafva
användning. Det obilliga häri ligger ju i öppen dag och uppväges
ingalunda af den tillfredsställda fåfängan hos eu eller annan af dem,
som är mera ytligt anlagd och måhända bättre ekonomiskt situerad.
Hvad åter angår äldre statstjänare, så finnas säkerligen äfven bland dem
många, som för anskaffande af medel till eu paraduniform nödgas göra
lån eller ställa sin familj på förknappning, hvilket ju är långt ifrån tilltalande.
Men frågan kan och bör ses äfven från eu annan synpunkt,
som för oss ligger nära till hands. År efter annat förekomma till behandling
inom Riksdagen frågor om höjning af lönerna för olika tjänstemannaklasser,
och Riksdagen har ej velat undandraga sig att, i den mån
statens tillgångar medgifvit, tillmötesgå billiga anspråk på löneförhöjningar.
Att ingå på någon granskning af huru de enskilda personerna
använda de erhållna lönetillskotten kan naturligen ej ifrågakomma, men
däremot kan man ej med likgiltighet iakttaga, att löntagarna på grund
af föråldrade bestämmelser nödgas använda eu del af de ökade lönebeloppen
till obehöfliga utgifter i stället för till ett välbehöfligt förbättrande
af deras ekonomiska ställning.
Ku är det ju ej Riksdagens sak att taga befattning med dessa uniformfrågors
ordnande, men att göra eu framställning i ärendet till KungL
Maj:t kan väl ej anses obefogad!, helst man ju bör vara tämligen förvissad
därom, att Kung!. Maj:t, sedan frågan kommit på tal, skall vara
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1,
3
lika angelägen att, så långt statsintresset medger, lindra statstjänarnes
ekonomiska svårigheter ej allenast genom deras inkomsters ökande, utan
äfven genom begränsande af sådana utgifter, som ej nödvändigtvis behöfva
påläggas dem.»
Till sist hemställer motionären, »att Riksdagen i skrifvelse till Kung!.
Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t i fråga om de ämbete- och
tjänstemän, hvilkas tjänsteutöfning ej är af beskaffenhet att föranleda
bärande af uniform, meddela sådant förklarande, hvarigenom den skyldighet
i detta afseende, som kan anses åligga dem, blifver upphäfd.»
Rörande uniformens tillkomst har utskottet varit i tillfälle inhämta Historik.
följande:
Hvad angår Sverige var det till eu början endast Konungens lifvakt
eller drabanter, som hade dräkter af samma färg; sedermera voro äfven
vissa fänrikar klädda på likartad! sätt, men någon bestämd, för hela armén
fastställd uniform fanns ännu icke under Gustaf Adolfs tid. Det var först
under Karl X Gustaf, som uniformer började mera allmänt införas i
svenska armén; det anbefalldes, att landsknektarne skulle förses med beklädnad
af lika snitt och färg, men såväl under 1600-talet som under
större delen af 1700-talet skilde sig uniformen, hvad snitten och plaggens
beskaffenhet angår, föga från den borgerliga klädedräkten.
Civila uniformer infördes i de flesta land under 1700-talet.
Emellertid voro de här knappast i bruk under frihetstiden.
Detta framgår bland annat häraf, att i den år 1735 på Riksens Ständers
begäran utfärdade kungörelse angående visst mode på mansklädedräkten
— hvari stadfästes profmodeller, enlikt hvilka manskläder skulle
förfärdigas, både hvad uppslag, knappar m. in. beträffade, och hvari
dittills brukliga »stora uppslag, många och djupa rynkor, stoppningar
och styfningar samt öfverflödiga knappar» förbjödos, vid stränga straff''
för skräddarne och knappmakarne och dräktens förlust för beställaren —
undantogos endast de »vid militien brukelige uniformer .*) Samma är förhållandet
i en 1746 utfärdad likartad kungörelse.
Alltså existerade då i Sverige inga civila uniformer.
•) Såsom åt en förklaring framgick, var det dock gifvetvis icke allmogen betaget att blifva
vid deras vanliga i landsorten brukelige klädedräkter, och 1746 undantogos uttryckligen prästeoch
bondeståndens vanliga klädedräkter.
''4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.
Under gustavianska tiden börja sådana tillkomma.
Sålunda stadgas bofrättsdräkter för hofrätternas ledamöter och deras
betjäning jämte de under bofrätten lydande lagmän och härad shöfdingar;
en sådan uniform fastställdes exempelvis 1778 för Göta hofrätt, och i
en tilläggsföreskrift af år 1805 bestämdes, att fracken skulle vara skuren
»på lika sätt som landshöfdingeimiform».
För landsböfdingarna var alltså likaledes eu uniform föreskrifven,
men enligt en historisk författare hade den snarast ett slags ryttareuniforms
karaktär med skinnbyxor och sporrar.
Enligt samme författare voro de under Gustaf IV Adolf tillkomna
o
adelsuniformerna af en viss militär typ, likaså frimurareuniformen. Dessutom
fanns det eu så kallad »provincieuniform», hvilken dock utgjordes
endast af frack med en knapprad och landskapets vapen i knapparna,
och som bars af bland andra kronofogdar och länsmän men äfven af vanliga
possessionater, hvadan den icke hade ämbetsuniforms karaktär. Diplomaterna
buro alltid uniformen af något visst regemente, där de låtit inskrifva
sig.
Efter statsliv älfningen under Karl XIII:s tid tyckte — skrifver den
nämnde författaren, B. v. Beskow —- de civile ämbetsmännen i allmänhet,
att de lika väl kunde bära guldbroderad rock och svärd vid sidan som
adel och militär. Början gjordes med Konungens statsråd, kansli och
kabinett. — — — — Småningom erhöllo alla ämbetsverk uniformer
ända till kapellet och baletten.
Beskow ställer detta de civila uniformernas allmänna införande i
samband med »jämnandet af siåndsskiljaMigheterna».
Emellertid vill det förefalla, som om, egendomligt nog, äfven vissa
ekonomiska motiv spelat in, då uniformen, sydd en gång för alla, kunde
ersätta dyrbara och växlande hofdräkter af olika art.
I Göta hofrätts universal af 12 juli 1805 om hofrättsuniformen heter
det visserligen, att det endast var tillåtet »att uti denna uniform uppvakta
Kung!. Maj:t på landet men icke vid hofvet eller i städer». Men efter
1809 synas de civila uniformerna hafva medfört tillträde äfven till hofvet.
Detta torde framgå bland annat af en skrifvelse från Bergskollegiets
president till Kung!. Maj:t af 6 dec. 1814, där denne anhåller om uniform
för sitt verk och motiverar detta sålunda: »Åt med lätthet nalkas
Eders Kungl. Maj :ts person och få uppvakta vid Eders Maj:ts hof, enär
Eders Maj:t thet tillåter, är hvad som utgör Eders Kungl. Maj:ts undersåtare^
lifliga önskan; en hvar fiber therefter och thet är med saknad
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 5
som många nödgas neka sig tkenna tilfredsställelse, då theras villkor
ej tillåta dem förse sig med the flere ärägter som thertil fordras ock hvilket
jag haft tillfälle erfara i anseende til mine Camerater och Embetsmännen
i Collegio och den Stat hvarest Eders Kongl. Magt nådigst förordnat
mig åt såsom chef hafva inseende.»
De motiv, som för ett århundrade sedan kunde föreligga för införande -Allmänna
af civila uniformer med hänsyn till ställningen i den högre societeten, y ****
vare sig af jämlikhetssträfvan i förhållandet mellan civile borgerlige
ämbetsmän å ena sidan och militärer eller adel å den andra, eller af
ekonomiska skäl, då uniformen var billigare än de olika hofdrälcterna,
föreligga icke längre. För tillträde till hofvet kräfves ej längre någon
särskild dräkt, och guldgalonerna anses knappast längre såsom värdemätare
på samhällsställningen.
Det är emellertid uppenbart, att för vissa tjänstemän uniform eller
åtminstone tjänstetecken är af nöden i deras tjänsteutöfning. Detta gäller,
såsom redan 1878 års tillfälliga utskott framhållit, om sådana tjänstemän,
som stå i nära och liflig beröring med den stora allmänheten, såsom till
exempel de vid järnvägstrafiken, tull- och postverken anställde samt länsmän
och kronofogdar. Till dem torde väl ock böra räknas de senares
öfverordnade, landsköfdingarne, som vid förekommande fall äga att taga
högsta polismyndigheten, liksom ock polisbefälet i städerna.
Däremot lära meningarna knappast vara synnerligen delade om det
olämpliga i att uniformer bibehållas såsom paraddräkter för uppvaktningar
och festligheter. Ett undantag bilda dock måhända uniformerna för de
diplomatiska tjänstemännen, för hvilka af internationella hänsyn paraduniformer
möjligen torde böra bibehållas, då de allmänt brukas inom de
diplomatiska kårerna i alla monarkiska land.
Det torde för öfrigt icke vara fullt klart, huruvida och i hvilken mån
något egentligt tvång föreligger för nyttjande af uniformer utanför vissa
enstaka kårer. En viss frihet råder i detta fall redan i fråga om tjänsteuniformer,
hvilken frihet exempelvis tillämpas af domare, och samma
frihet torde väl i än högre grad förefinnas i fråga om paraduniformer.
Men äfven där dylikt tvång icke förefinnes, är det dock uppenbart, att
öfverordnades önskningar eller allmän kamratsed kan på den enskilde utöfva
ett tryck, som han har svårt att undandraga sig. Det lärer därför
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Käft. 2
Utskottets
hemställan.
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.
törhända icke göra till fyllest att enbart upphäfva den skyldighet, som kan
åligga tjänstemännen att bära paraduniform, utan borde den förklaring.
Kungl. Maj:t i detta hänseende kan finna lämpligt utfärda, tillika innebära
upphäfvande af själfva fastställelsen af uniformen.
Emellertid anser utskottet sig böra påpeka, att fastställelse af uniformer
icke längre sker i statsrådet. Detta var visserligen fallet i
äldre tider, såsom framgår af att kofrättsuniform för Göta hofrätt bestämdes
af Kungl Maj:t på föredragning af justitiestatsministern i statsråd
den 23 november 1813, men numera afgöras dessa ärenden af Hans
Maj:t Konungen personligen efter föredragning af vederbörande departementschef,
såsom exempelvis framgår af civilministerns cirkulär till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande af den 15 februari 1898, hvari delgafs ått
Hans Maj:t Konungen på underdånig framställning meddelat bestämmelser
rörande uniform för iandtstatens ämbets- och tjänstemän, liksom,
i januari detta år på likartadt sätt nya uniformbestämmelser utfärdats
för vissa tjänstemän inom telegrafverket.
Såsom af det förestående framgår, delar utskottet de af motionären
framhållna synpunkterna, och får utskottet därför i anledning af förevarande
motion hemställa,
att Andra Kammaren ville för sin del besluta
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kungl. Maj:t i fråga om de ämbets- och
tjänstemän, hvilkas tjänsteutöfning icke är af beskaffenhet
att föranleda bärande af uniform, vidtaga de åtgärder
Kungl. Maj:t kan finna skäliga för att den
skyldighet, som i detta afseende till äfventyrs kan
anses åligga dem, må blifva upphäfd.
Stockholm den 11 februari 1908.
På utskottets vägnar:
ROBERT JOHANSSON.
STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1908.