Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
1
tf:0 18.
Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1908, kl. 4 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7 i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sofplatser för tredje klassens passagerare ä
statens järnvägar.
Sedan Andra Kammaren på framställning af sitt tredje tillfälliga
utskott för sin del beslutat, att, i anledning af herr Rafs motion i ämnet,
n:o 92, Riksdagen ville uti skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida det å statens järnvägar
lämpligen kan beredas resande i tredje klass tillfälle att emot skälig
afgift erhålla sofplatser för resor under nattetid, samt att Kungl. Magt
därefter vidtager de åtgärder, till hvilka denna utredning kan gifva anledning,
har detta beslut delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till behandling: af sitt andra tillfällig^ utskott.
Till stöd för motionen anföres:
»Kroppsarbetarens lifsuppehälle är nu så dyrt, att han med största
omsorg behöfver tillgodogöra sig arbetstiden. Men i all synnerhet gäller
detta för den yrkesvana arbetaren. En resdag betyder i många fall en
Bill. till Itilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 17 Höft. (N:o 18.) 1
Herr Rafs
motion.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
förlust för honom eller hans familj af lika många kronor, som han användt
timmar till resan. Och detta vill i sin ordning i många fall säga,
att om han nattetid och under dräglig kroppshvila kunde göra samma
resa, så ersatte följande dags arbete en vanlig tredje klass biljett. Och
att af en kroppsarbetare begära, att han skall använda natten till resa i
sittande ställning i en 3:dje klass kupé och dagen därpå till ett normalt
dagsverke, det är att uppställa sådana fordringar, som på sin tid hämna
sig själfva.
Men det är icke blott för den s. k. kroppsarbetaren, som det vore
behöfligt att underlätta nattresorna; äfven för den öfriga resande allmänheten,
som saknar råd att resa i andra klass och betala dess sofplats med
5 kr., kunde det vara nog så behöfligt att under en nattresa vara i tillfälle
bereda sig hvila.
Men ej blott vid nyttighetsresor eller resor i särskilda uppdrag utan
äfven vid s. k. lustresor i tredje klass skulle det vara särdeles bra att
kunna åt sig reservera en sofplats. Om man ifrån södra Sverige vill
vedervåga en lustresa till Stockholm för att se hufvudstaden, så har man
som tredje klass passagerare f. n. att välja på i allmänhet tvenne icke
alldeles angenäma alternativ. Antingen och vanligen får man sitta kapprak
och hopklämd på en soffa ifrån ena dagens afton till andra dagens
morgon. Detta om man vill göra sin »lustresa» om natten. Eller också
får man sitta på samma sätt men under kanske 25 å 35 graders värme
med mycket dålig luft ifrån tidigt på morgonen till sent på natten. Och
så kommer man i senare fallet fram till och för att se sin sköna hufvudstad,
då alla gått eller åtminstone borde hafva gått till hvila. Kan den
»lustresande» landtbon därefter erhålla ett lämpligt logis, så är det bra,
annars får han ju — ja, taga hvad han får, äfven det olämpligaste.
Men äfven i många andra fall skulle det vara fördelaktigt att under
mera drägliga förhållanden än nu kunna göra en nattresa för att tillbringa
dagen vid någon eller några historiskt eller naturskönt märkvärdiga platser.
Vare sig det sålunda gäller den ena eller andra folkklassen, som
använder eller måste använda tredje klass vagnar, eller det gäller nyttighets-
eller lustresor, så är det min öfvertygelse, att anordnandet af något
slags billigare sofplats till 3:dje klass biljett skulle medföra stora fördelar
för den resande allmänheten och helt säkert i längden äfven för statens
järnvägar och deras ekonomi.
Men dessutom har ju saken också en mera social sida: Hvad berättigar
första och andra klassens passagerare att köpa sofplatsbiljetter?
Jo, det göra dessa klassers respektive vanliga biljetter för resan. Men
3
Första Kammarens Tillfälliga (Jtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
frågar man så vidare, om det icke då också vore rättvist, att äfven tredje
klassens biljett berättigade dess ägare att köpa sofplatsbiljett, så blir den
utfrågade svaret skyldig, såvida han ej rättvisligen vill svara jakande.
Och det verkar aldrig fördelaktigt att förvägra »tredje klassens folk»,
hvad man förut medgifvit åt både första och andra.
Helt naturligt begära tredje klassens passagerare icke mera komfort
i sina sofkupéer, än hvad förhållandet mellan de olika klassernas biljettpriser
bestämmer. Det vill säga som 5: 3: 2, då femman afser första,
trean andra och tvåan tredje klass. Tredje klass sofkupéer skulle således
få nästan hälften så god komfort som första klassens. Och därmed blefve
dess passagerare helt säkert belåtna.
Kanske dock att de i allmänhet skulle blifva fullt ut så belåtna,
om inte komforten kunde blifva ens så stor, bara priset å biljett till sofplatsen
i fråga blefve satt i förhållande till den sänkta komforten. Ja,
det kan sättas i fråga, om ej tredje klassens passagerare i allmänhet skulle
vara mera belåtna med att mot en krona i afgift som sofplats få disponera
en oklädd träsoffa, där han ägde rätt att med egna filtar m. m. själf
tillreda sin bädd, än att mot en afgift af kr. 2: 50, som ju borde svara
emot nuvarande kr. 10 till första och kr. 5 till andra klass, få en klädd
soffa eller dylikt jämte järnvägens filtar, dynor och uppassning till sitt
förfogande. I t. ex. Finland är prisförhållandet emellan I, II och III
sofplats som 4: 2: 1.
Men alla dessa detaljfrågor tillhöra ju en grundligare utredning,
som icke kan blifva föremål för en enskild motionärs åtgärd.»
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande är af följande
lydelse:
Genom utrikesdepartementets bemedling har utskottet rörande förekomsten
uti andra länder af sofplatser för tredje klassens passagerare å
bantågen inhämtat följande:
Uti Ryssland började redan på 1880-talet dylika sofplatser inrättas
uti tredje klassens vagnar, och numera byggas alla tredje klassens vagnar
så, att de kunna användas som sofvagnar. Flera olika typer af detta
slags vagnar hafva förekommit, men för närvarande byggas de endast
efter en modell. Biljett till tredje klassens sofvagn, kallad platskort, gäller
i regel för hela den väglängd, för hvilken biljett blifvit löst. Om inom
denna väglängd ingå flera skilda linjer, betalas i allmänhet särskild ny
Andra Kammarens
utskotts
utlåtande.
4
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
afgift för hvarje berörd linje, men biljetten löses å afgångsstationen för
hela våglängden. I regel betalas biljett till sofplats med 75 kopek (1 kr.
45 öre), men å vissa linjer, t. ex. Petersburg—Moskva, erlägges därför en
rubel (1 kr. 93 öre) och å sydvästjärnvägarna 1 rubel 50 kopek (2 kr.
89 öre). Sofplatser användas af tredje klass passagerare i stor utsträckning,
och frekvensen lär ökas år från år, ej endast å statens järnvägar
utan äfven å de enskilda, där dylika platser delvis anordnats.
Enligt finska järnvägsstyrelsens cirkulär den 16 april 1907 angående
förändringar i statsjärnvägarnes persontariff försäljas i Finland sofvagnsbiljetter
äfven för resa uti tredje klass vagn. Priset å en sådan biljett
är två finska mark (1 kr. 45 öre), inberäknadt afgift för filt och dyna.
Uti Frankrike finnas sofplatser inrättade allenast för första klassens
passagerare. Önskvärdheten af tillgång till djdika platser för resande å
andra klass har uttalats, men intet som helst sträfvande för genomförandet
af en sådan anordning för tredje klassens passagerare har där förekommit.
I Tyskland hafva icke några anordningar för sofplatser åt tredje
klassens passagerare vidtagits. Önskemål om sådana anordningars införande
hade visserligen framkommit från enskilda håll, men dessa sträfvanden
kunde icke sägas vara uppburna af någon så allmän mening och
hade icke heller framträdt med sådan styrka, att järn vägsförvaltningen
på den grund funnit de ekonomiska betänkligheter böra vika, hvilka möta
mot anordnande af sofplatser för tredje klassens passagerare. En sådan
anordning skulle gifvetvis påkalla nya vagninredningar, antagligen med
britsar såsom i Ryssland, men redan nu hade man i Tyskland så många
olika vagnslag i tågen, att man äfven därför syntes mindre böjd för
anordningen i fråga.
Uti Belgien, Nederländerna, Norge och Danmark hafva icke å tågen
inrättats sofplatser för tredje klassens passagerare.
Fråga om inrättande af sofplatser för tredje klassens passagerare å
de brittiska järnvägarna har flera gånger väckts inom parlam entet, med
anledning hvaraf från regeringshåll hos de olika enskilda järnvägsbolagen
påtryckning gjorts i ändamål att anordningar i sådant syfte måtte vidtagas.
Något resultat har dock icke hittills i sådant afseende ernåtts,
enär järnvägsbolagen städse ställt sig afvisande till saken under förklarande,
att densamma ur ekonomisk synpunkt icke vore utförbar. A flera brittiska
järnvägar tillhandahålles emellertid mot särskild afgift filtar och kuddar
till resande äfven å tredje klass, men dessa resande kunde endast påräkna
att få disponera tillräcklig plats att ligga, då resandeantalet sådant medgåfve.
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18. 5
Hos kungl. järnvägsstyrelsen har utskottet anhållit om yttrande i
saken, därvid sagda styrelse anfört följande:
»För att skaffa någon ledning för omdömet om huru stort behofvet
af liggplatser i III klass å nattågen kan vara, hafva anteckningar
blifvit gjorda under tiden 10—16 mars 1908 öfver antalet III klass resande,
som medföljt nattsnälltågen mellan Stockholm och Göteborg, Stockholm
och Malmö samt i motsatta riktningar, på en sträcka af mer än
200 km. Resultaten äro sammanställda i bifogade grafiska tablåer (bilaga
I) och framgår af dem, att antalet varit:
Stockholm—Malmö.................................... 38 personer
Malmö—Stockholm.................................... 23 »
Stockholm—Göteborg .............................. 30 »
Göteborg—Stockholm .............................. 29 »
Under sommarmånaderna och julmånaden ökas ofvannämnda medeltal
väsentligt. Bestämda siffror kunna dock för närvarande icke uppgifvas.
Svårigheten att anordna tillfredsställande sofkupéer — detta såväl
i ekonomiskt, bekvämlighets- som i hygieniskt hänseende — äro betydande.
För att ej järnvägen skall lida förlust genom dåligt utnyttjande
af vagnsutrymmet, måste det utrymme, som tilldelas hvarje sofplats,
blifva ganska begränsad! Det är fara värdt, att denna begränsning
måste blifva så stark, att rimliga anspråk på bekvämlighet måste åsidosättas,
hvarigenom anordningen skulle blifva föga omtyckt och i följd
däraf också i ringa grad använd. Det är att befara, att en stark platsbesättning
skall medföra hygieniska olägenheter, hvilkas afhjälpande fordra
kraftiga luftväxlingsanordningar, om hvilka man ännu icke har någon
praktisk erfarenhet.
Såvidt här är bekant, finnas III klassens sofvagnar endast införda
i Finland och Ryssland. Den resande III klass publiken i sistnämnda land
torde icke hafva några nämnvärda fordringar på bekvämlighet och torde
därför också känna sig tillfredsställd med de använda anordningarna.
Den finska resepubliken är däremot anspråksfullare och har enligt finska
järnvägsmäns utsago varit så missnöjd med III klass sofvagnskonstruktionen,
att någon tid sofvagnarna indrogos. För närvarande äro desamma
emellertid ånyo insatta i tågen, utan att ändring i konstruktionen vidtagits.
Hufvudaninärkningen, som i Finland framställdes mot III klassens
sofvagnar, är den, att två personer skola ligga bredvid hvarandra i de
-
6
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotls (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
samma. Den svenska publiken torde icke komma att underkasta sig en
dylik anordning.
I järnvägsstyrelsen har ett utkast gjorts till III klassens sofvagn,
för hvilken redogöres i bilaga II till denna P. M. Denna lösning är
dock icke tillfredsställande, utan måste saken ytterligare undersökas. Det
är således ännu för tidigt att yttra sig om huruvida en god tekniskhygienisk
lösning kan vinnas.
Stockholm den 22 mars 1908.
F. V. IT. Pegelow.»
Den här ofvan omförmälda bilagan II var af följande lydelse:
«Bilaga II till P. M. angående sofvagnar af III klass.
Vid inredning af sofvagnar af III klass kan man förlägga liggplatserna
antingen vinkelrätt mot vagnens längdriktning, eller ock kunna
sofforna anbringas i vagnens längdriktning. De sedan flere år i Finland
och Ryssland använda III klass sofvagnarna äro inrättade enligt detta
senare system. Dessa vagnar hafva en längs vagnen och i dess midt
löpande gång. A ömse sidor om denna gång finnes ett antal kupéer,
som innehålla två bänkar, hvardera för två personer. Kupéerna äro
öppna åt gången till. Under natten slås bänkarnas ryggstöd upp i horisontalt
läge mot hvarandra och soffsitsarna förenas med mellanstycken,
hvarigenom liggplatser anordnas för 4 personer. Sofplatserna komma
således att befinna sig bredvid hvarandra två och två och i vagnens
längdriktning. Enligt vunna upplysningar har emellertid i Finland den
resande publiken icke visat sig mycket tilltalad af dessa sofvagnar, enär
den funnit anordningen med bredvid hvarandra liggande bäddar motbjudande.
Därjämte tillkommer vid detta system, att de resande störa hvarandra,
beroende på att sofkupéerna måste vara öppna inåt vagnen, enär
i annat fall det icke är möjligt att komma upp till öfverbäddarna. De
finska sofvagnarna hafva icke några dynor på sofforna, utan få de resande,
som önska ligga mjukt, själfva medföra behöfliga dynor och filtar.
Det andra systemet är det, som tillämpas i statens järnvägars sofvagnar
af I och II klass. Liggplatserna äro anordnade å sofforna vinkelrätt
mot vagnens längdriktning.
Flvarje kupé i nuvarande III klass boggievagn rymmer 8 personer
sittande, 4 å hvardera soffan. För detta antal kan dock icke sofplatser
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18. '' 7
anordnas, enär konstruktionsprofilen för den rullande materielen icke
tillåter den höjd af vagnarna, som skulle erfordras för anbringande af 4
sofbritsar öfver hvarandra. Man måste därför nöja sig med endast 6
sofplatser, tre och tre öfver hvarandra. Sofplatserna anordnas sålunda:
soffsitsen bildar en, ryggstödet en och en uppfällbar läm ofvanför soffans
ryggstöd den tredje sofplatsen. För att bereda plats för de tre sofbritsarna
måste soffsitsen anbringas möjligast lågt. För att dock kunna
använda soffan någorlunda bekvämt är lämpligt att å densamma lägga
3 st. tunna, cirka 50 mm. tjocka madrasser, hvilka, då vagnen användes
som sofvagn, fördelas på de tre sofplatserna. En vagn med denna anordning
kan användas äfven för dagtjänst, men måste, om någorlunda
bekväma liggplatser skola erhållas, detta ske på bekostnad af bekvämligheten
för sittande. Ryggstöden måste nämligen göras raka och torde
det vara svårt att med sådana ryggstöd åstadkomma bekväma sittplatser.
Utrymmet af kupéerna i vagnens längdriktning måste göras större än i
de för enbart dagtjänst afsedda vagnarna, jx en III klass sofvagn med
plats för 54 resande skulle vagnskorgen erhålla en längd af minst 17,5 m.,
under det att motsvarande mått för en III klass vagn för enbart dagtjänst
och som rymmer 72 resande är 16,6 m., d. v. s. i förra fallet
0,324 och i det andra 0,230 in. vagnslängd per resande. Vikten af III
klass bogerievagn för 72 resande är 29 ton och kan vikten af en III klass
sofvagn för 54 resande uppskattas till cirka 32 ton. D. v. s. vikt per
resande för sofvagnen = 592 kg. och för dagvagnen cirka 403 kg.
I III klass sofvagn, i hvilken således 6 personer skulle sammanföras
i hvarje kupé, äro de vanliga ventilationsanordningarna gifvetvis
otillräckliga, hvarför kraftigare anordningar måste tillgripas. Något bestämdt
förslag kan ej utan ingående studier afgivas.
Som en sammanfattning kan sägas:
1) Af å statens järnvägar nu befintliga vagnmodeller af III klass
kan ingen lämpligen användas som sofvagn, utan måste, om III klass
sofvagnar skola komma till användning, särskilda vagnar härför byggas.
2) Sofvagnarna kunna anordnas antingen enligt det finska systemet
med öppna kupéer och med liggplatserna i vagnens längdriktning,
eller ock enligt det system, som användes för I och II klass sofvagnar
å statens järnvägar, med liggplatserna vinkelrätt mot vagnens längdriktning.
Det senare systemet torde vara att föredraga.
3) Användandet af sofvagnen äfven för dagtjänst låter sig göra,
men kan sofvagnen icke göras lika bekväm för sittande, som de III klass
vagnar, hvilka äro afsedda enbart för dagtjänst.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
4) Vagn vikten per liggplats blir cirka 30 % större än vagn vikten
per sittplats. (Detta förhållande, som medför ökad trafikkostnad, skall
utjämnas af tilläggsafgiften för sofplats).
5) Synnerligen kraftig ventilation enligt nytt system måste anordnas.
Stockholm den 17 mars 1908.
Ivar Virgin.»
I likhet med motionären anser utskottet, att det uti vårt långsträckta
land skulle vara synnerligen ensidigt, om å statens järnvägar sofplatser
kunde beredas äfven åt resande uti tredje klass. Visserligen synes
den här ofvan omförmälda uppgift om antalet resande, hvilka under tiden
10—16 mars innevarande år på en sträcka af mera än 200 kilometer medföljt
nattsnälltågens tredje klass å vissa linjer af statens järnvägar, utvisa,
att endast ett fåtal resande begagnat sig af dessa tågförbindelser i sagda
klass. Detta beror dock sannolikt därpå, att de flesta resande, som skulle
önska resa uti tredje klass å nattågen, undvika att i denna klass medfölja
dessa tåg, då de icke vid en sådan resa äga tillgång till sofplats. Somliga
af dessa resande välja därför helt visst dagsnälltågen och andra söka i
görligaste mån bereda sig tillfälle att vid nattresor använda andra klass
vagn, äfven om de helst önskat resa uti tredje klass. Det synes utskottet
därför antagligt, att, om tredje klass sofvagnar anskaffades, antalet resande
uti tredje klass å nattågen skulle betydligt ökas. Denna fråga torde
emellertid i främsta rummet vara en ekonomisk fråga. Statens järnvägars
utgifter hafva som bekant på sista tiden af olika anledningar i högst
betänklig grad ökats, utan att inkomsterna i motsvarande mån stigit.
Då fråga uppstår om sådana förändringar i trafikeringen, hvilka medföra
högst afsevärda kostnader, måste därför noga öfvervägas, huruvida
dessa ökade kostnader komma att täckas genom motsvarande inkomster.
Införandet af sofplatser för resande i tredje klass skulle nämligen på
sätt framgår af järnvägsstyrelsens utredning nödvändiggöra ej mindre
anskaffning af för sådant ändamål särskildt anordnade vagnar än äfven
höjning af vagnvikten per resande med ända till 30 procent. Dessa
kostnader måste naturligtvis täckas genom tilläggsafgiften för sofplatserna.
Frågan är då, huruvida så många resande komma att anlita dessa sofplatser,
att afgifterna åtminstone i det närmaste motsvara de ökade kostnaderna.
För att få denna fråga så tillförlitligt som möjligt besvarad
kräfves emellertid en mera grundlig och noggrann utredning, än hvad
utskottet äfven med det välvilliga bistånd, som lämnats af järnvägsstyrelsen,
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
varit i stånd att åstadkomma. Äfven järnvägsstyrelsen hyser ju den uppfattning,
att saken måste ytterligare i(jjndersökas, särskild! med afseende å
möjligheten att åstadkomma en god teknisk-hygienisk lösning af frågan,
huru en fullt lämplig sofvagn för tredje klass skall konstrueras. Beträffande
detta spörsmål vill utskottet emellertid i likhet med järnvägsstyrelsen
såsom sin uppfattning uttala, att sofplatserna helst böra anordnas
så, att de icke komma att ligga omedelbart bredvid hvarandra.
Vidare torde det både ur (hygienisk och kostnadssynpunkt vara lämpligast,
att de resande själfva medföra behöfliga filtar och kuddar.»
På grund af de sålunda anförda skälen beslöt utskottet det tillstyrkande
uttalande, som innehålles i Andra Kammarens ofvan citerade
beslut.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott har sig bekant, att kungl. Första -Kamjärnvägsstyrelsen
sedan flera år tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad på Slt0^s yttdenna
från kommunikationssynpunkt beaktansvärda fråga och ingalunda rande.
ställt sig till den i princip afvisande. Men att, detta oaktadt, ännu intet
förslag till frågans lösning framkommit på järnvägsstyrelsens initiativ,
torde vara att söka i åtskilliga orsaker.
Reformen är nämligen mycket mera ingripande såväl i trafik- och
maskintekniskt som i ekonomiskt hänseende, än första intrycket gifver vid
handen och den torde medföra i sina konsekvenser icke blott, såsom
järnvägsstyrelsen påpekat, fullständig nybyggnad med däraf följande dryga
kostnader af III klass nattvagnar, som ej heller utan obekvämlighet kunna
användas såsom dagvagnar, utan också en betydlig inskränkning af vagnplatser
å III klass samt nedsättning af biljettinkomsterna i det att många,
som nu använda II klassens nattåg, skulle i händelse af den föreslagna
reformen föredraga det billigare priset på en eventuell III klassens natttågsvagn
och således förlust förorsakas staten.
Märkligt har det också synts utskottet, att all erfarenhet från införande
af III klass nattåg saknas fullständigt utom ifrån Ryssland och
Finland och den där vunna erfarenheten har icke manat till efterföljd,
särskildt när man tager hänsyn till de i afseende på både hygien och
bekvämlighet i nämnda länder synnerligen primitiva åtgärder, som ej
anses kunna lämpa sig för en resande allmänhets större anspråk i vårt land.
Särskildt anmärkningsvärdt torde det vara, att så omfattande industriländer
som Tyskland, Frankrike och England med sina utvecklade kommunikationsförhållanden
ännu icke vågat sig på nämnda reforms införande.
Isynnerhet är detta fallet beträffande Preussen, där reformen borde i
Bill. till Bilcsd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. Höft. 17. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
betydlig mån hafva underlättats däraf, att hela järn vägskommunikationsväsendet
därstädes ej är splittradi# äfven på enskilda bolag utan ligger
nästan odeladt i statens hand och därför visat sig synnerligen rikt på
initiativ, så snart det gällt praktiska och möjliga reformer.
Till dessa, enligt utskottets mening fullgiltiga skäl för försiktighet
vid reformens införande hos oss, kommer, att Riksdagen flerfaldiga gånger
uttalat sig för nödvändigheten och önskvärdheten af att statens järnvägar
drifvas mera ekonomiskt. Och då för närvarande ganska omfattande,
ännu icke fullt utrönta reformer, såsom införande af zontariff för resande,
samt viktiga kommunikationsfrågor, såsom eiektrificering af statens järnvägar,
godstaxornas omarbetande, byggandet af inlandsbanan m. m. stå
på dagordningen, synes det utskottet ej lämpligt att genom enskild
motionärs initiativ söka framforcera en så i sig svårlöst fråga, som den
hvilken förenämnda motion behandlar.
En sådan försiktighet är så mycket nödvändigare, som statsbanornas
trafikinkomster under 5O-årsperioden 1856—1906 icke mer än under 14
år uppgått till 3,6 % af anläggningskostnaderna och sålunda under 36
år af samma period icke varit tillräckliga att fullt täcka vare sig räntorna
på anläggningskostnaderna eller nödiga utvidgningsarbeten och amorteringar.
Dessutom har den finansiella ställningen sedan i fjol genom
den då beviljade löneförhöjningen försämrats därhän, att den till statsverket
ingående nettobehållningen för den närmare framtiden knappast
torde kunna beräknas till mer än 3/s af den under närmast föregående
år vanliga.
En utredning i föreliggande fråga kan, enligt utskottets mening,
icke vinnas på mer än tvenne vägar, nämligen antingen genom tillgodogörande
af den utländska erfarenheten eller genom egna experiment. Då
nu tillräcklig eller tillämplig erfarenhet från andra länder ej förefinnes, är
man härvidlag uteslutande hänvisad till att förskaffa sig sådan i eget land.
Ett bifall till Andra Kammarens beslut i ärendet skulle därför, enligt utskottets
uppfattning, leda till åtgärder, hvilka skulle komma att draga högst
betydliga kostnader, utan att dessa med någon tillförlitlighet skulle kunna
på förhand beräknas. Och denna omständighet torde, i betraktande af
den förut omnämnda mindre gynnsamma ekonomiska ställningen för järnvägarna,
vara egnad att ingifva betänkligheter.
Frågan torde alltså fortfarande böra hvila i afbidan på resultatet
af en mera utvidgad erfarenhet särskild! från andra länder, hvilkas åtgöranden
uti ifrågavarande hänseende ju sedan flera år tillbaka äro föremål
för kung!. järnvägsstyrelsens särskilda uppmärksamhet.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18. 11
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 7 maj 1908.
På utskottets vägnar:
LARS BERG.