Första Kammarens tillfälliga tskotts (N:o 1) Utlåtande iSI.o 4.

1

N: 4.

Ånk. til Riksd. kansli den 6 mars 1908, kl. 3 e. ni.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
upphäfvande i vissa fall af skyldighet att härå civil
uniform.

Herr T. Zetterstrand liar i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 25, föreslagit, »att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i fråga om de ämbets- och tjänstemän,
hvilkas tjänsteutöfning icke är af beskaffenhet att föranleda bärande af
uniform, meddela sådant förklarande, hvarigenom den skyldighet i detta
afseende, som kan anses åligga dem, blifver upphäfd.»

Efter att hafva erinrat om, att år 1878 Andra Kammaren, på tillstyrkande
af ett tillfälligt utskott, fattat beslut om aflåtande till Kungl.
Maj:t af en skrifvelse med hemställan lika den motionären nu föreslagit,
men att Första Kammaren icke biträdt Andra Kammarens beslut, anför
motionären, bland annat, att under de trettio år, som förflutit, sedan
berörda ämne behandlades af Riksdagen, bruket af civila paraduniformer
måhända på vissa håll aftagit, men å andra sidan hade många nya förslag
till dylika uniformer fastställts. Huruvida tidsandan numera ställde sig
mera bevågen gentemot paraduniformer än för trettio år sedan, kunde
motionären icke afgöra, men trodde det knappast. Benägenheten för
lyx och öfverflöd vore, anmärker motionären, ett af vår nations största
lyten, och sparsamhet stode icke i hög kurs i vårt land. Kunde från
statsmakternas sida något åtgöras för motverkande af lyx och främjande
af sparsamhet, borde tillfälle därtill icke lämnas obegagnadt.

Bill. Ull Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 3 Afd. 1 Band. -I Höft. (Ko 4.)

1

Historik.

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 4.

För ett ganska stort antal tjänstemän, såväl äldre som yngre med
svag ekonomisk ställning vore det af vikt att ej på paraduniformer, hvaraf
de sällan hade bruk, nödgas nedlägga betydande belopp, som svårligen
kunde undvaras för deras nödtorftiga lefnadsbehof. Bärandet af paraduniform
kunde väl tillfredsställa fåfängan hos en och annan mera ytligt
anlagd, men detta kunde ej uppväga olägenheten för andra af att anskaffa
sådan uniform.

Det vore, fortsätter motionären, visserligen icke Biksdagens sak att
taga befattning med fråga om uniformer af ifrågavarande slag, men att
därom göra en framställning till Kung], Maj:t kunde icke anses obefogad!,
då man kunde vara tämligen förvissad om, att Kungl. Maj:t skulle
vara angelägen att så långt statsintresset medgåfve lindra statstjänarnes
ekonomiska svårigheter icke allenast genom ökande af deras inkomster,
utan äfven genom begränsande af sådana utgifter, som icke nödvändigt
behöfde påläggas tjänstemännen.

Öfver motionen har Andra Kammarens första tillfälliga utskott afgifvit
följande yttrande:

»Börande uniformens tillkomst har utskottet varit i tillfälle inhämta
följ ande:

Hvad angår Sverige var det till eu början endast Konungens lifvakt
eller drabanter, som hade dräkter af samma färg; sedermera voro äfven
vissa fänrikar klädda på likartad! sätt, men någon bestämd, för hela armén
fastställd uniform fanns ännu icke under Gustaf Adolfs tid. Det var först
under Karl X Gustaf, som uniformer började mera allmänt införas i
svenska armén; det anbefalldes, att landsknektarne skulle förses med beklädnad
af lika snitt och färg, men såväl under 1600-talet som under
större delen af 1700-talet skilde sig uniformen, hvad snitten och plaggens
beskaffenhet angår, föga från den borgerliga klädedräkten.

Civila uniformer infördes i de flesta land under 1700-talet.

Emellertid voro de här knappast i bruk under frihetstiden.

Detta framgår bland annat däraf, att i den år 1735 på Biksens Ständers
begäran utfärdade kungörelse angående visst mode på mansklädedräkten
— hvari stadfästes profmodeller, enligt Indika manskläder skulle
förfärdigas, både hvad uppslag, knappar m. m. beträffade, och hvari
dittills brukliga »stora uppslag, många och djupa rynkor, stoppningar
och styfningar samt öfverflödiga knappar» förbjödos, vid stränga straff
för skräddarne och knappmakarne och dräktens förlust för beställaren —

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

undautogos endast de »vid militien brukelige uniformer».*) Samma är förhållandet
i en 1746 utfärdad likartad kungörelse.

Alltså existerade då i Sverige inga civila uniformer.

Under gustavianska tiden börja sådana tillkomma.

Sålunda stadgas hofrättsdräkter för hofrätternas ledamöter och deras
betjäning jämte de under hofrätten lydande lagmän och häradshöfdingar,
eu sådan uniform fastställdes exempelvis 1778 för Göta hofrätt, och i
eu tilläggsföreskrift af år 1805 bestämdes, att fracken skulle vara skuren
på lika sätt som landshöfdingeuniform».

För landshöfdingarna var alltså likaledes en uniform föreskrifven,
men enligt en historisk författare hade den snarast ett slags ryttareuniforms
karaktär med skinnbyxor och sporrar.

Enligt samme författare voro de under Gustaf IY Adolf tillkomna
adelsuniformerna af en viss militär typ, likaså frimurareuniformen. Dessutom
fanns det en så kallad »provincieuniform», hvilken dock utgjordes
endast af frack med en knapprad och landskapets vapen i knapparna,
och som bars af bland andra kronofogdar och länsmän men även af vanliga
possessionater, hvadan den icke både ämbetsuniforms karaktär. Diplomaterna
buro alltid uniformen af något visst regemente, där de låtit
inskrifva sig.

Efter statshvälfningen under Karl XIILs tid tyckte — skrifver den
nämnde författaren, B. v. Beskow — de civile ämbetsmännen i allmänhet,
att de lika väl kunde bära guldbroderad rock och svärd vid sidan som
adel och militär. Början gjordes med Konungens statsråd, kansli och
kabinett. — — — — Småningom erhöllo alla ämbetsverk uniformer
ända till kapellet och baletten.

Beskow ställer detta de civila uniformernas allmänna införande i
samband med »jämnandet af stånds skilj aktigheterna».

Emellertid vill det förefalla, som om, egendomligt nog, äfven vissa
ekonomiska motiv spelat in, då uniformen, sydd en gång för alla, kunde
ersätta dyrbara och växlande hofdräkter af olika art.

I Göta hofrätts universal af 12 juli 1805 om hofrättsuniformen heter
det visserligen, att det endast var tillåtet »att uti denna uniform uppvakta
Kungl. Maj:t på landet men icke vid kofvet eller i städer». Men efter
1809 synas de civila uniformerna hafva medfört tillträde äfven till hofvet.

*) Såsom af en förklaring framgick, var det dock gifvetvis icke allmogen''betaget att blifva
vid deras vanliga i landsorten brukelige klädedräkter, och 1746 nndantogos uttryckligen prästeoch
bondeståndens vanliga klädedräkter.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 4.

Detta torde framgå bland annat af eu skrifvelse från Bergskollegiets
president till Kung! Maj:t af 6 dec. 1814, där denne anhåller om uniform
för sitt verk och motiverar detta sålunda: »Åt med lätthet nalkas
Eders Kung!. Maj:ts person och få uppvakta vid Eders Maj:ts hof, enär
Eders Maj:t thet tillåter, är hvad som utgör Eders Kungl. Maj:ts undersåtares
lifiiga önskan; eu hvar filter therefter och thet är med saknad
som många nödgas neka sig thenna tillfredsställelse, då ther as villkor ej
tillåta dem förse sig med the flere drägter, som thertill fordras och hvilket
jag haft tillfälle erfara i anseende til mine Camerater och Embetsmännen
i Collegio och den Stat hvarest Eders Ivongl. Maj:t nådigst förordnat
mig åt såsom chef hafva inseende. »

Allmänna De motiv, som för ett århundrade sedan kunde föreligga för införande

synpunkter. af civila uniformer med hänsyn till ställningen i den högre societeten,
vare sig af jämlikhetssträfvan i förhållandet mellan civile borgerlige
ämbetsmän å ena sidan och militärer eller adel å den andra, eller af
ekonomiska skäl, då uniformen var billigare än de olika hofdräkterna,
föreligga icke längre. För tillträde till hofvet kräfves ej längre någon
särskild dräkt, och guldgalonerad anses knappast längre såsom värdemätare
på samhällsställningen.

Det är emellertid uppenbart, att för vissa tjänstemän uniform eller
åtminstone tjänstetecken är af nöden i deras tjänsterutöfning. Detta gäller,
såsom redan 1878 års tillfälliga utskott framhållit, om sådana tjänstemän,
som stå i nära och liflig beröring med den stora allmänheten, såsom till
exempel de vid järnvägstrafiken, tull- och postverken anställde samt länsmän
och kronofogdar. Till dem torde väl ock böra räknas de senares
öfverordnade, landsköfdingarne, som vid förekommande fall äga att taga
högsta polismyndigheten, liksom ock polisbefälet i städerna.

Däremot lära meningarna knappast vara synnerligen delade om det
olämpliga i att uniformer bibehållas såsom paraddräkter för uppvaktningar
och festligheter. Ett undantag bilda dock måhända uniformerna för de
diplomatiska tjänstemännen, för hvilka af internationella hänsyn paraduniformer
möjligen torde böra bibehållas, då de allmänt brukas inom de
diplomatiska kårerna i alla monarkiska land.

Det torde för öfrig! icke vara fullt klart, huruvida och i hvilken män
något egentligt tvång föreligger för nyttjande af uniformer utanför~vissa
enstaka kårer. En viss frihet råder i detta fall redan i fråga om tjänsteuniformer,
hvilken frihet exempelvis tillämpas af domare, och samma
frihet torde väl i än högre grad förefinnas i fråga om paraduniformer.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Men äfven där dylikt tvång icke förefinnes, är det dock uppenbart, att
öfverordnades önskningar eller allmän kamratsed kan på den enskilde
utöfva ett tryck, som lian har svårt att undandraga sig. Det lärer därför
törliända icke göra till fyllest att enbart upphäfva den skyldighet, som kan
åligga tjänstemännen att bära paraduniform, utan borde den förklaring,
Kungl. Maj:t i detta hänseende kan finna lämpligt utfärda, tillika innebära
upphäfvande af själfva fastställelse!! af uniformen.

Emellertid anser utskottet sig böra påpeka, att fastställelse af uniformer
icke längre sker i statsrådet. Detta var visserligen fallet i
äldre tider, såsom framgår af att kofrättsuniform för Göta hofrätt bestämdes
af Kungl. Maj.t på föredragning af justitiestatsministern i statsråd
den 23 november 1813, men numera afgöras dessa ärenden af Hans
Maj:t Konungen personligen efter föredragning af vederbörande departementschef,
såsom exempelvis framgår af civilministerns cirkulär till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande af den 15 februari 1898, hvari delgafs att
Hans Maj:t Konungen på underdånig framställning meddelat bestämmelser
rörande uniform för landsstatens ämbets- och tjänstemän, liksom
i januari detta år på likartad! sätt nya uniformbestämmelser utfärdats
för vissa tjänstemän inom telegrafverket.

Såsom af det förestående framgår, delar utskottet de af motionären
framhållna synpunkterna, och får utskottet därför i anledning af förevarande
motion hemställa, att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl.
Maj:t i fråga om de ämbets- och tjänstemän, hvilkas tjänsteutöfniug
icke är af beskaffenhet att föranleda bärande af uniform, vidtaga
de åtgärder Kungl. Maj:t kan finna skäliga för att den skyldighet, som
i detta afseende till äfventyrs kan anses åligga dem, må blifva upphäfd.

Utskottets förslag har af Andra Kammaren godkänts, hvarefter
ärendet öfverlämnats till Första Kammaren, som hänvisat detsamma till
förberedande behandling af sitt första tillfälliga utskott.

I likhet med Andra Kammarens utskott har äfven Första Kammarens
utskott sökt skaffa sig kännedom om tillkomsten af bestämmelser angående
civila uniformer för skilda verk, ämbets- och tjänstemän, men
utskottet har icke lyckats få tillfredsställande utredning, hufvudsakligen
därför att för åtminstone en del uniformer ursprunget ligger så långt
tillbaka i tiden, att det höljes af visst dunkel.

Såsom i betänkandet från Andra Kammaren uppgifvits, behandlas
frågor om civila uniformer icke af Konungen i statsrådet utan af Konungen

Andra

Kammarens

utskotts

hemställan.

Forsla
Kammarens
utskotts yttrande.

G

Första, Kammarens Tillfälliga Utskotfs (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

personligen efter anmälan eller föredragning af vederbörande departementschef,
hvilken därefter utfärdar skrifvelse i ärendet.

Till ledning vid bedömandet af förevarande fråga må till en början
meddelas, att för eu del ämbetsverk, hvilkas ämbets- och tjänstemän till
följd af tjänstens natur komma i nära och liflig beröring med allmänheten,
såsom järnvägsstyrelsen, post- och telegrafverken, meddelade fastställelser
af uniformer innehålla dels ett berättigande att vid tjänsteförrättning
eller eljest bära uniform (= paraduniform), dels ett medgifvande
till begagnande af daglig uniformsdräkt (= släpuniform) enligt särskilda
bestämmelser, och dels ett bemydigande för styrelsen att utfärda ordningsföreskrifter
angående de tillfällen, då befattningskafvare skola under
tjänstgöring vara iklädda släpuniform eller annat tjänstetecken. Föreskrifter
i sistnämnda afseende hafva äfven gifvits, och de äro utan tvifvel
till gagn för såväl befattningshafvaren som allmänheten. Någou rubbning
af sådana föreskrifter tyckes icke heller vara af Andra Kammaren ifrågasatt.

För några under senare tider inrättade ämbetsverk eller styrelser,
såsom riksförsäkringsanstalten och öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk m. fl., lära inga bestämmelser om uniform gifvits.

Utom i de fall, för Indika, på sätt ofvan nämnts, särskilda instruktioner
utfärdats, lärer användandet af uniformer vid tjänstgöring endast
mera sällan förekomma; och då så äger rum, tyckes det härflyta från
häfdvunnen sed eller från en önskan att gifva tjänsteutöfningen en
värdig yttre form. Så äro vid konselj statsråden jämte protokollsförare
iförda uniformer. Vid högsta domstolens sessioner bära domstolens ledamöter
och föredragande revisionssekreterare uniformer. Äfven i eu af
rikets kofrätter är sed, att ledamöter och andra tjänstgörande bära uniform
vid sessioner. De uniformer, som användas, äro dock af enklare slag
än paraduniformerna. Det framgår icke med tydlighet af Andra Kammarens
beslut, om detta äfven åsyftar afskaffande af uniform sbruket vid
nu nämnda eller andra liknande tillfällen, men skulle så vara, synes
det utskottet, att något uttalande från Riksdagens sida i sådant afseende
icke är lämpligt, och det så mycket mindre, som det kan förväntas,
att vederbörande själfva gå i författning om inskränkning eller
förenkling i uniformsbruket, då omständigheterna därtill föranleda.

Beträffande uniformer för diplomatiska tjänstemän, har Andra Kammarens
tillfälliga utskott yttrat, att af internationella hänsyn paraduniformer
möjligen torde höra bibehållas. Afskaffande! af sådana uniformer
innefattas således icke i Andra Kammarens beslut.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 4. 7

I en del län är sed att till länsstyrelsen och landsstaten hörande
ämbets- och tjänstemän, hvilka å tjänstens vägnar möta vid sammanträden
af vissa korporationer och nämnder, uppträda i parad- eller släpuniform
för att såmedelst visa uppmärksamhet mot institutionen och
däri deltagande. Att tillbörlig uppmärksamhet kan visas äfven utan
paraduniform är otvifvelaktigt. Bruket tyckes också hafva aftagit under
senare tider.

De anmärkningar, som framställts mot civila uniformer, äro enligt
utskottets uppfattning riktade förnämligast mot användande af uniformer
vid uppvaktningar, fester och andra tillfällen, som icke hafva något
samband med tjänsteutöfning. — Om än rätta motivet i dessa fall får
sökas i en önskan att visa aktning för den uppvaktningen gäller, eller
för anledningen till festen, så kan det dock ej förnekas, att i vida
kretsar den föreställning slagit rot, att innehafvare af civil tjänst söka
att. genom, prål framhäfva en värdighet och markera en gräns mot andra
civila. Gifvet är, att en sådan föreställning icke står väl tillsammans
med de tendenser till sammansmältning af olika samhällsklasser, som
allt mer och mer utbreda sig.

Motionären har framhållit en sida af saken, som är ganska beaktansvärd,
nämligen kostnaderna för civila uniformer. Sådana uniformer
äro i allmänhet dyra, och kostnaderna växa alltefter rikheten på guldbroderier.
Utgifterna för civil paraduniform blifva därför mycket känn
bara för personer med begränsade inkomster. Det är dock troligt, att
mången af fåfänga gärna underkastar sig detta, men slikt skattande åt
flärd och lyx förtjänar ingalunda uppmuntran.

hvad utskottet anfört framgår, att utskottet hyser sympatier för
motionens syfte. Utskottet har emellertid icke kunnat utröna, att någon
i författning, stadgad skyldighet för civila ämbets- och tjänstemän att vid
eller utom tjänsteförrättning begagna uniformer finnes, utöfver hvad som,
beträffande daglig dräkt eller så kallad släpuniform, föreskrifvits af
vederbörande styrelser för tjänsteutöfning i beröring med allmänheten,
hvarför bärandet af uniformer vid andra tillfällen tyckes grunda sig på
vedertaget bruk och bero på befattningshafvarens egen vilja.

Den form,1 som Andra Kammaren, efter tillstyrkande af sitt tillfälliga
utskott, valt för att komma fram till målet, finner utskottet
därför icke så tillfredsställande, att utskottet kan ansluta sig till densamma.
Beslutet går nämligen ut på, att den skyldighet att använda
uniform, som kan anses åligga ämbets- och tjänstemän, hvilkas tjänste -

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) TJtlåtCi e N:o 4.

utöfning icke är af beskaffenhet att föranleda bärande af uniform, ma
blifva upphäfd. Då, så vidt utskottet kunnat inhämta, någon skyldighet
icke finnes föreskrifven, skulle det antagligen icke blifva mycket vunnet
med aflåtande af en skrifvelse af det innehåll, Andra Kammaren för
sin del beslutit.

Utskottet anser sig således böra hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 5 mars 1908.

På utskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR,

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1908.