Första Kammarens Tillfälliga UtsTcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

1

M:o IB.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 maj 1908, kl. 4 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående inskränkning i tiden för jakt
å älg m. m.

Herr A. P. Gustafsson, i Sjögesta med flere hafva i en inom Andra Motion af P.
Kammaren väckt motion, n:o 18, föreslagit »att Riksdagen måtte i skrif- ^son^n^fL
velse till Kungl. Maj.t anhålla om sådan ändring i gällande jaktstadga,
att tiden för rätt till älgars dödande eller fångande förkortades till en
vecka, och att den tillåtna tiden förlädes till oktober månad, samt att
fångande eller dödande af årskalfvar efter älg blefve under hela året förbjuden».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»För hvarje år som går inses allmännare det stora värde, som finnes Motivering.
i våra skogsbär, synnerligast lingon, men ett väsentligt hinder för tillvaratagandet
däraf är att jakten på älg under den för bärplockningen lämpligaste
tiden är tillåten. Där ordnad jaktvård existerar, aflyses bärplockning
å skogarne under älgskyttet, men där så icke är förhållandet, genomströfvas
skogarne af mer och mindre försiktiga älgjägare, och detta häfver
till följd, att tillvaratagandet af nämnda bär dels afstannar och dels försiggår
under stor fara för människors lemmar och lif.

Bil. till Ttiksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afl. 1 Band. 15 Käft. (N:o 16.) 1

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

Inseende det störa värde, som finnes och bör tillgodogöras af omförmälda
skogens högdjur, kan likväl icke förbises att betydligt därutöfver
bör sättas värdet och tillvaratagandet af »skogens röda guld», våra lingon,
hvilket dessutom bereder vår på landet varande mindre kraftiga arbetarebefolkning
en väl behöflig inkomst. Då det desslikes inom landet bar
uppstått en god industri för förädling af skogsbär, jämte en betydande
export däraf, bör enligt mångens förmenande förberörda binder för bärens
tillvaratagande undanröjas, hvilket utan skada för älgjakten kunde ske
genom jakttidens framflyttning till oktober månads senare hälft i de sydligare
delarne af landet och måhända något tidigare i de norra.

I sammanhang härmed torde äfvenledes böra tagas under ompröfning,
om ej jakttiden borde inskränkas samt nedskjutning af årskalfvar efter
älg helt och hållet förbjudas. Under älgjakttiden dödas, enligt tillgängliga
uppgifter, betydande antal älgar, och man frågar sig: är det möjligt
att detta ståtliga och värdefulla villebråd kan bestå med en dylik årligt
tillåten nedskjutning, då det genom skogarnes fortgående uthuggning blir
svårare för villebrådet att undkomma samt lättare för skytten att nedlägga
det jagade djuret.

Är det betänkligt att alltför hårdt ansätta det vuxna älgbeståndet,
förefaller det än betänkligare med nedskjutandet af årskalfvar, hvilket
i betraktande af deras ringa värde i förhållande till de vuxna djuren,
är eu okynnig åderlåtning af älgstammen, och bör sålunda med allt skäl
förbjudas.»

Andra Kammarens
utskotts
yttrande.

Öfver motionen har Andra Kammarens femte tillfälliga utskott afgifvit
ett yttrande så lydande:

»Jämlikt Kungl. Majts nådiga bref af den 12 mars 1890 skall kungl.
domänstyrelsen hvarje år i april månad låta i Svensk författningssamling
införa en sammanfattad redogörelse för gällande bestämmelser rörande
fridlysning af vildt.

I öfverensstämmelse med denna föreskrift har kungl. domänstyrelsen
senast den 20 april 1907 kungjort, att, med undantag för sådan jakt inom
hägnad jaktpark eller djurgård, som enligt jaktstadgan är ägare medgifven,
följande fridlysningstider äro gällande med afseende på älg:

från och med den 1 januari till och med den 31 augusti och från
och med den 16 september till och med den 31 december; enligt sär -

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

skilda bestämmelser är första fridlysningsterminen ytterligare utsträckt
till och med den 9 september i följande län:

inom Norrbottens län under åren 1907, 1908 och 1909;

» Jämtlands och Västernorrlands län under åren 1907 och 1908;

» Göteborgs och Bohus samt Älfsborgs län (med undantag för
kronoparkerna Edsmären, Halle- och Hunneberg) under
åren 1907—1911;

» Västerbottens, Gäfleborgs, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns
norra landstingsområde och Blekinge län tills vidare hvarje år.

Härjämte är tills vidare förbjudet att fånga eller döda årskalfvar efter
älg i Östergötlands, Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Gäfleborgs, Jönköpings, Kalmar läns norra landstingsområde och
Västmanlands län samt under åren 1907—1911 i Älfsborgs län (med
undantag för förut omnämnda kronoparker).

Häraf framgår, att bestämmelsen om 15 dagars jakttid nu tillämpas
i följande län: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar
läns södra landstingsområde, Gottlands, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs
samt efter år 1908 i Jämtlands och Västernorrlands län; efter år 1909 i
Norrbottens län; efter år 1911 i Göteborgs och Bohus samt Älfsborgs län.
Motionärens yrkande om förkortning af jakttiden berör sålunda dessa län.

Vidare synes, att fångande eller dödande af årskalfvar efter älg icke
är förbjudet i följande län: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar läns södra landstingsområde, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Kopparbergs samt efter år 1911 ej heller i Älfsborgs län. Det
föreslagna förbudet för dödande af årskalfvar afser sålunda nu uppräknade
län. Dessutom yrkar motionären för hela riket en framflyttning af jakttiden
till oktober månad.

Vid behandling af detta ärende får utskottet först erinra om den af
herr Sandin vid sistlidne riksdag väckta motion angående skrifvelse till
Kungl. Majt om sådan »ändring af gällande jaktstadga, att nuvarande olägenhet,
som jakten, särskildt å älg, lägger i vägen för lingonplockningens
ostörda fortgång, måtte undanröjas».

4

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

Utan debatt afslog kammaren denna framställning. Kammarens tillfälliga
utskott (n:o 1) både som hufvudskål för hemställan om afslag på
motionen anfört, att bestämmelserna angående ändring af tiderna för jakt
falla inom området för Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning. Yisserligen
hade Kiksdagen under åren 1869, 1877 och 1891 hos Kungl. Maj:t gjort
hemställan om ändringar af då gällande bestämmelser angående älgjakt,
men vid dessa tillfällen hade framställningarna gällt allmänna, för hela
landet gällande ändringar. I de fall, då en åtgärd af mera lokal natur
af Kungl. Majt vidtagits på jaktstadgans område, hade detta oftast skett
på grund af hemställan från vederbörande landsting, och det syntes som
om det af herr Sandin gjorda yrkandet äfven vore af den natur, att de
särskilda landstingen lämpligast borde, i den mån ett verkligt behof af
ändring gör sig gällande, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning.

Utskottet ansluter sig i hufvudsak till hvad i fjolårets utskottsutlåtande
sålunda anförts, men då årets motionärer till stöd för sitt förslag
icke allenast framhålla de vådor, som förefinnas för lingonplockarne
genom nu gällande tidsbestämmelser för jakt å älg, utan äfven upptaga
andra synpunkter, som synas dem böra föranleda till ändring af ifrågavarande
bestämmelser, och på grund däraf framställa ganska bestämda
yrkanden, så har utskottet ej ansett sig kunna inskränka sig till att
endast af samma skäl som förra årets utskott yrka afslag å ifrågavarande
motion, utan utskottet har sökt att från sakkunnigt håll inhämta upplysningar
rörande de förhållanden, som böra beaktas vid nu föreliggande
frågas bedömande, och med stöd häraf får utskottet anföra följande.

Den första synpunkt, man har att ta i betraktande, vid bestämmande
af jakttid för älg, är att älgen får skydd under fortplantningstiden.
Denna, så att säga biologiska, sida af saken har beträffande många fridlysta
djurarter varit den vid lagstiftningen ensamt bestämmande och måste
anses som grundvalen för all jaktskyddslagstiftning. Vanligen fridlyser
man därför en djurart i god tid innan parningstiden börjar, för att sedan
låta denna fridlysning sträcka sig öfver parningstiden, honans dräktighetsperiod
samt den tid ungarna äro så små, att de behöfva moderns vård
och dessutom själfva äro mer eller mindre värdelösa som föda. Jakten
bör alltså i regel börja först sedan årsungarna äro matnyttiga.

I de fall, där dräktighetsperioden är lång och fostrets utveckling i
början försiggår helt långsamt, finnes emellertid från djurbiologisk synpunkt
intet hinder att förlägga jakttiden till den första delen af dräktig -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 16. 5

hetstiden, blott den blifvande modem erhåller skydd under tiden närmast
före födseln "samt då ungarne äro små.

Betrakta vi nu närmare älgens fortplantning och i sammanhang därmed
stående förhållanden, så finna vi, att parningstiden infaller i senare
hälften af september och början af oktober månader. Älgkon går sedan
dräktig omkring nio månader och föder i slutet af maj eller början af
juni månad. Under de närmaste tre månaderna behöfva kalfvarna alltför
väl moderns skydd, och jakttiden kan alltså tidigast börja den 1 september.
Bedan en vecka in i september kommer man emellertid i kollision
med nästa parningsperiod, i det att tjurarne då börja uppsöka korna, äfven
om parningen i regel först senare äger rum. Jakten under september
kommer därför att verka störande under en period, då älgarna väl behöfva
vara i fred, hvarför den nu rådande jakttiden från biologisk synpunkt
lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Lägges endast denna synpunkt till
grund, borde alltså en jakttid senare på hösten, efter brunstperiodens slut,
exempelvis i oktober eller november vara att föredraga.

Emellertid förtjäna härvidlag ett par andra synpunkter beaktande.
Omedelbart efter brunsttidens slut äro djuren vid synnerligen dåligt hull,
och hvad älgtjuren beträffar, bar köttet dessutom i början af oktober liksom
under senare delen af september i följd af brunsten en frän smak
och sålunda ett betydligt lägre värde än före brunsttiden. Från denna
synpunkt torde tiden närmast efter brunsten ej böra föreslås som lämplig
jakttid, åtminstone ej förrän saklig utredning företagits.

November månad eller till och med möjligen senare delen af oktober
skulle nog från de tvenne hittills berörda synpunkterna, och under förutsättning
att djuren till denna tid verkligen återvunnit sitt goda hull,
kunna anses lämplig för älgjakt. Men nu tillkommer en annan faktor,
hvartill hänsyn bör tagas, nämligen den åtminstone i norra delarna af
landet tidiga spårsnön, som i hög grad underlättar djurens förföljande, ja,
rent af kan sätta älgstammens hela existens på spel. Sedan de starka
nattfrosterna i september med riklig rimfrost på marken underlätta spårandet,
men den första snön, som i Norrland ofta faller redan i oktober,
skulle med säkerhet bli ödesdiger för älgen. Från denna synpunkt blir
alltså en mot hösten så långt framskjuten jakttid synnerligen olämplig för
Norrland.

För södra delarna af landet torde däremot en framflyttning af jakttiden
möjligen kunna ba skäl för sig, endast densamma ej göres till dagarne
närmast efter brunsttidens slut.

6

Första Kammarens Tillfällig a XJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

Beträffande den föreslagna inskränkningen af jakttiden för hela landet
från 14 dagar till en vecka, må erinras därom, att för stora delar af
vårt land jakten är tillåten endast 9—15 september. Detta är just de
delar, hvarest älgstammen är svag och därför anses behöfva särskildt
skydd. Att för öfriga delar i riket, hvarest älgtillgången kan anses normal,
kanske riklig, införa en kortare jakttid, måste betecknas som mindre
välbetänkt. Den korta jakttiden utgör nämligen ett svårt hinder för en
mera rationellt ordnad jaktvård. Bedan de nuvarande lå dagarna äro en
alltför knappt tillmätt tid, huru mycket mera skall ej detta gälla en vecka.
För mången, som under nuvarande förhållanden endast skjuter djur af viss
ålder och visst kön, skulle det med endast hälften så lång jakttid bli alltför
frestande att ta hvad han kommer åt för att få något med. Motionären
uttrycker sina farhågor för älgstammens fortbestånd. Statistiken visar
emellertid ej någon tillbakagång i den årliga afskjutningen för hela landet,
och det står i Kungl. Maj:ts fria skön att, när helst någon decimering
af älgstammen anses hafva inträdt i viss del af riket, införa kortare jakttid
eller totalförbud under några år för länet i fråga.

Frågan om det berättigade uti ett förbud att döda älgkalf är inom
jägarekretsar mycket debatterad. I viss grad är denna beroende på huruvida
jakttiden infaller tidigare eller senare på hösten. Motionären betecknar
nedskjutande af årskalfvar som »okynnig åderlåtning af älgstammen».
Denna uppfattning lär icke alltid öfverensstämma med en högre
och intensivare jaktvårds principer. Bortskjutande af svaga årskalfvar
anses i den kunnige jaktvårdarens hand vara ett af de säkraste medlen
att höja älgstammen. Svårigheten här som i så många andra jaktlagsfrågor
ligger däri, att man, samtidigt som man genom fridlysning och
inskränkningar söker hämma den förödelse, som hotar från icke jaktvårdsintresserade
skyttars sida, också lägger hinder i vägen för jaktvårdaren
vid utöfvande af hans ofta otacksamma uppgift.

Är det sålunda redan ur biologisk synpunkt svårt att bestämma rätta
tiden för älgjakten, blir frågan om denna tids bestämmande ännu mera
invecklad, om hänsyn äfven skall tagas till andra förhållanden. Som motionären
framhåller, sammanfaller nu jakttiden för älg med den för bärplockning
i skogarne lämpligaste tiden, och när för jakt af älg numera
användas synnerligen långskjutande gevär, måste man utan tvifvel gifva
motionären rätt däri, att jakten i fråga innebär fara för i skogen varande
bärplockare. Någon tillförlitlig uppgift å antalet olyckor, som till följd
häraf inträffat, torde ju vara mycket svår att åstadkomma, men att ön -

7

Första Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

skall om ändring af jakttiden just för bärplockningens skull börjat blifva
allmän inom olika orter af landet torde bäst framgå af de återkommande
riksdagsmotionerna samt äfven däraf, att motioner i detta syfte föregående
år behandlats inom flere landsting, hvarvid önskvärdheten af ändring i
nuvarande förhållanden kraftigt betonades. Motionerna afslogos emellertid
i de flesta landsting på den grund, att man ej kunde enas om hvilken tid
borde föreslås i stället för den nuvarande.

Tar man i betraktande den vidsträckta omfattning, i hvilken lingonplockning
i en del län nu äger rum, samt huru denna årligen torde blifva
större, får man nog vänta, att krafvet på ändrad jakttid för älg kommer
att göra sig alltmera gällande. Lingonskörden är redan eu icke obetydlig
faktor i vårt lands ekonomi och som sådan mycket viktigare än älgjakten.
Senast tillgängliga uppgifter utvisa, att endast den för export
skördade lingonmängden uppgår till ett värde af omkr. 1,500,000 kr. årligen,
medan värdet af de under ett år skjutna älgarne, omkring 3,000
stycken, torde få sättas till bortåt 400,000 kronor.

Af hvad ofvan anförts torde framgå, att frågan om ändrade bestämmelser
för älgjakten är af synnerligen svår och invecklad natur, särskilt då de
olika intressen, som i motion beröras, böra tillgodoses. -—- Det torde därför
få anses mindre lämpligt att Riksdagen uttalar sig för frågans lösning
i så bestämd riktning som motionärerna föreslå, desto hellre, som anledning
är att antaga att önskningar beträffande ändringarna i jakttiden för
ifrågavarande djur äro olika inom de olika delarna af landet och därför
lämpligast böra frambäras genom respektiva landsting.

Utskottet får sålunda hemställa,

att den föreliggande motionen icke må till någon Andra Ivammarens
åtgärd föranleda.»

Yid utlåtandets behandling af Andra Kammaren har kammaren på Andra Ramgrund
af den utaf utskottet anförda motiveringen, ur hvilken dock ^Qmarens eshlt
däri sist förekommande orden »och därför lämpligast böra frambäras genom
respektive landsting» skulle utgå, för sin del beslutit, »att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl. Maj:t taga under
öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser angående tiden för jakt på
älg kunde ändras genom jakttidens framflyttning eller förkortande, så att
lingonskörden till följd af älgjakten icke äfventyrades, samt huruvida
fångande eller dödande af årskalfvar efter älg ej borde förbjudas, och där -

8

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

efter vidtaga de åtgärder i detta syfte, till livilka omständigheterna föranledde».

Sedan Andra Kammaren delgifvit Första Kammaren detta sitt beslut,
har Första Kammaren öfverlämnat ärendet till sitt första tillfälliga utskott
för vidare utredning.

Skrifvelse till ] en vid slutet af sistlidet år 1907 till Kungl. Maj:t ingifven skriffrån
Svenska velse har Svenska jägarförbundet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
jägarförbmi- sådana åtgärder, att den för jakt å älg tillåtna tiden måtte få infalla mellan
den 15 oktober och 1 november. För denna sin framställning bär
Svenska jägarförbundet anfört i hufvudsak följande.

Frågan om framskjutande af tiden för jakt å älg hade blifvit aktuell
dels därför att bärplockare utsatts för fara under nuvarande jakttid (första
hälften af september), då många skyttar ströfvade omkring i skogarna och
bedrefve jakt äfven med det till jaktbruk olämpliga mausergeväret, dels
ock emedan den nuvarande jakttiden icke vore för jaktvården lämplig.
Älgen vore vårt lands förnämsta och värderikaste villebråd, hvarför jakttiden
borde sättas så, att detta villebråds tillvaro blefve tryggad. Ett af
de starkaste skälen för fastställande af nuvarande jakttiden torde hafva
varit, att marken under första hälften af september vore bar, så att den
förödande jakten å spårsnö då icke kunde förekomma. De olika klimatiska
förhållandena i landet påkallade emellertid andra tidsbestämmelser
för älgjakten i nordligare delarna än i de sydligare. Med den ifrågasatta
ändringen hade Svenska jägarförbundet närmast afsett mellersta och södra
Sverige, där under normala förhållanden snö icke inträffade under den
föreslagna tiden. Älgarnes parningstid sträckte sig vanligen från mediet
af september till fram i första veckan af oktober. Under denna tid likasom
äfven under närmaste tiden förut, då djuren ströfvade omkring för
att uppsöka hvarandra, borde älgarna lämnas i fred, men i stället bortskjötes
de kraftigaste handjuren före parningen, hvilket menligt inverkade
på älgstammen i kvalitativt hänseende. Ett ytterligare skäl för jakttidens
framflyttande vore äfven att årskalfven i mediet af oktober nått den utveckling,
att han kunde sörja för sig själf och utväxa till god afvelsduglighet.

9

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

Värmlands läns landsting har i skrifvelse af den 18 september 1907 Skrifvelse till
hos Kung], Maj:t begärt, att i anseende till att den nu gällande tiden förKfrån‘värmälgjakt
inom länet (1—15 sept.) visat sig hinderlig för lingonplockningen, lands läm
hvilken vore af betydande ekonomiskt värde särskildt för den fattigare andstin9-befolkningen, jakten måtte inskränkas till tiden från och med den 7:de
och till och med den 15:de september.

Härförutom har Kopparbergs läns landsting år 1906 ingått till Kungl. Skrifvelse till
Maj:t med begäran att jakt å älg inom länet måtte vara tillåten endast-frånKopparfrån
och med den 9:de till och med den 15:de september, samt att fån- bergs läns
gande eller dödande af årskalf efter älg måtte förbjudas för åren 1907 landstnHJ—
1911.

De till Kungl. Maj:t ingifna skrifvelserna hafva remitterats till domänstyrelsen
för utlåtande, hvarefter domänstyrelsen infordrat yttrande
från vederbörande skogsstatstjänstemän.

Öfverjägmästarne i Södra, Västra, Bergslags, Skellefteå och Små- Yttranden
lands distrikter hafva, hvar för sitt distrikt, förordat svenska jägarförbun- ^mästare''*9
dets framställning om att tiden för jakt å älg måtte framflyttas till senare
hälften af oktober; öfverjägmästaren i Smålands distrikt har tillagt, att
årskalf efter älg borde fridlysas. Öfverjägmästarne i Luleå och Mellersta
Norrlands distrikter hafva däremot afstyrkt framflyttning af jakten till tid,
svenska jägarförbundet önskat.

Domänstyrelsen har icke ännu afgifvit utlåtande öfver de till styrelsen
remitterade ansökningarna.

Hos domänstyrelsen har uppstått fråga, huruvida den i ett flertal län Af domän(9
län jämte Kalmar läns norra landstings område) gällande fridlysning af års -Stagen,6utredkalf
efter älg vore till gagn för en god jaktvård, dådet skulle hafva visat nin(j ang. förlig,
att årskalfvar, efter det moderdjuren fällts, i en del fall icke kunnat dande af
själfva lifnära sig, utan dukat under, och i andra fall haft att uthärda älgkalf.
eu så svår kamp för tillvaron, att de icke på normalt sätt utvecklats, utan
uppvuxit till svaga djur, genom hvilka en degeneration af älgstammen befarades
uppkomma.

För att bringa klarhet i denna fråga har domänstyrelsen infordrat
yttrande från samtliga öfverjägmästare i riket, från vetenskapsakademien
och svenska jägarförbundet samt från ett par personer, som visat särskildt
intresse för jaktvård och jakt beträffande älg.

Af de inkomna yttrandena framgår, att öfverjägmästarne i åtta
distrikt förordat förbud mot dödande och fångande af årskalf efter älg,
enär årskalfvarna efter moderdjurens bortskjutande under jakttid i regel
Bih. till Ri/csd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 15 Käft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

kunde reda sig själfva, och någon degeneration af älgstammen till följd af
skyddet för kaffrarna icke förmärkts.

En öfverjägmästare i sydligaste Sverige har uttryckt en motsatt mening;
och öfver]ägmästaren i ett annat distrikt har uttalat, att fridlysning af
årskalf icke vore tillräckligt effektiv för älgstammens bevarande, utan borde
fridlysningen äfven omfatta älgko med kalf.

Vetenskapsakademien anser, att årskalf, beröfvad modern, måste stanna
i växten och blifva svag. I norra Sverige med dess hårda klimat komme den
moderlösa årskalfven att i allmänhet duka under. Inom sydligare orter
åter kunde årskalfven visserligen reda sig öfver vintern, men blefve sannolikt
så hämmad i sin utveckling, att älgstammen komme att lida af att
sådana djur fortplantade sig.

Med omnämnande att bland svenska jägarförbundets medlemmar meningarna
vore särdeles divergerande om lämpligheten af särskild fridlysning
för årskalf, framhåller svenska jägarförbundet önskvärdheten af framflyttning
af tiden för jakt å älg, hvarigenom stora fördelar skulle vinnas och
frågan om fridlysning af årskalf upphöra att vara aktuell.

Ett par enskilde sakkunnige personer hafva i afgifna yttranden anfört,
att dödande af årskalf strede mot god jaktvård, och att därför förbud
mot dödande af årskalf borde utsträckas att gälla för hela riket. En
af desse sakkunnige, hvilken är bosatt i nordligaste länet, påstår, i strid
mot vetenskapsakademiens uppgift om att i norra Sverige den moderlösa
årskalfven i regel dukar under, att åtminstone i Norrland fridlysning af
årskalf höjt älgstammens numerär och att någon degeneration icke kunnat
påvisas.

Första Kammarens
utskotts
yttrande.

Beträffande förslaget om framflyttning eller förkortning af jakttiden
för älg i och för lingonskördens ostörda gång, tyckes, att döma af förhandlingarna
inom Andra Kammaren samt svenska jägar förbundets skrifvelse
och Yärmlands läns landstings inlaga till Ivungl. Maj:t, älgjakten i
vissa orter inom landet hafva en mycket menlig inverkan på lingonskörden,
i det att lingonplockare utsättas för fara att träffas af jägares skott.
Olycksfall hafva på så sätt uppstått; men äfven om dessa äro tämligen
fåtaliga, så ligger det dock nära till hands, att lingonplockare hellre än
att utsätta sig för risken att skadas afhålla sig från plockningsarbete så länge
tiden för älgjakten räcker. Den lämpligaste tiden för lingonskörden kommer
därigenom att förspillas och den bärtillgång, som i rätt tid uppsamlad
kan gifva mången ett värdefullt bidrag till lefnadsbehofven, förfares

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

gagnlöst. Att detta för befolkningen, särdeles den mindre bemedlade i
de orter, där lingonplockning för export tagit stor spridning, skall blifva
kännbart, är otvifvelaktigt. Om än i andra orter, där tillvaratagandet af
skogsbären icke ännu är synnerligen lifligt, olägenheterna af älgjakten icke
framträdt i någon högre grad, låter det dock tänka sig, att i dessa trakter
älgjakten, om den får pågå såsom nu, skall verka hindrande eller hämmande
på uppkomsten och utvecklingen af den för allmogen värdefulla binäring,
som skogens bärrikedomar lämna medel till.

Eu fordran på förskjutning eller förkortning af tiden för jakt å älg
med hänsyn till lingonskörden förtjänar därför beaktande.

I södra och mellersta delarna af landet synes en framflyttning af
jakttiden till dess bärplockningen afslutats mycket väl låta sig göra utan
men för jaktutöfningen eller jaktvården. Huruvida den från intresserade
kretsar föreslagna tiden, 15 okt.—1 nov., är den lämpligaste, eller om
annan tid bör väljas, vågar utskottet icke yttra sig om, helst åsikterna i
detta fall äro ganska delade bland sakkunnige. Den föreslagna tidsperioden
är dock icke passande för de norra länen. Bär gå till följd af klimatiska
omständigheter lingonen till mognad tämligen sent, så att bärplockningen
i allmänhet icke börjas förr än mot medlet af september, då jakttiden
är öfver eller i det närmaste slut. Om äfven i undantagsfall bärplockningen
skulle börja något tidigare, så torde knappast någon större
våda för bärplockarne uppstå af älgjakten vid det förhållande, att bärplockningen
vanligen äger rum å skogsmarker i närheten af hemmen, men
älgjakten däremot till det mesta bedrifves å mera aflägsna marker. Ännu
har icke heller bärplockning för export tagit starkare fart i de norra länen.
På en och annan ort hafva dock genom enskilda personers och korporationers
tillskyndelse goda ansatser gjorts, hvadan det är att hoppas,
att äfven där lingonplockningen skall tilltaga. Eu förflyttning af jakttiden
inom de norra länen till dess lingonskörden afslutats och älgens brunsttid
är öfver, eller till medlet eller slutet af oktober, skall sannolikt icke
blifva till gagn för älgstammens bevarande, därför att snöfall då möjliggör
en förödande jakt på spårsnö. De, som nu egna mesta omtanke om jaktvården
och jaktens rätta utöfvande, komme troligen att i anseende till den
sena jakttiden och Häraf härflytande besvärligheter afstå från nöjet af jakten
och friluftslifvet.r Jakten komme i stället att falla nästan uteslutande
i händer på jägare utan annat intresse än att fälla så många djur som
möjligt. Efterfrågan på jaktarrenden, däraf markägare nu hafva eu afse -

12 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

värd och välbehöflig inkomst, skulle såmedelst minskas och jaktvården
blifva sämre tillgodosedd än nu.

Klimatiska och andra förhållanden, hvilka böra komma i betraktande
vid en förändring af tiden för jakt å älg, äro så växlande i olika delar
af landet, att de bestämmelser, som kunna väl fylla en orts önskningar
och behof, icke äro tjänliga för eu annan ort. Det låter därför icke sig
göra att uppdraga några allmängiltiga linjer, efter hvilka inom hela landet
tiden för älgjakt bör tillmätas från synpunkten af bärplockningens främjande,
utan lärer det icke kunna undvikas att hafva särstadganden för
större delar eller områden af vårt land. Goda skäl tala dock för att man
icke stannar inför svårigheterna utan skrider till handling för att den inkomstkälla,
som lingonplockningen under senare tider blifvit, må kunna
utnyttjas utan väsentligt hinder af jakten.

Hvad åter angår förbud mot fångande eller dödande af årskalf efter
älg, så stå i detta afseende åsikterna ganska skarpt mot hvarandra. Å
ena sidan anföres mot förbud, att årskalfven, sedan modern bortskjutits,
i vissa fall skall hafva svårt att lifnära sig och därför antingen dukar under
eller blifver så svag, att det kan medverka till eu degeneration af
älgstammen. A andra sidan påstås, att den moderlösa älgkalfven i regel
kan sköta sig själf och utvecklas så, att någon nedsättning af älgstammen
till kvalitén icke, såvidt utrönts, är att befara, hvarför kalfven bör skyddas,
så att den genom tillväxt får högre värde och blifver mera lönande för
jakt ett annat år. Däremot råder ej någon meningsskiljaktighet om att,
därest jakttiden framflyttas till senare hälften af oktober i enlighet med
svenska jägarförbundets förslag, älgkalfven genom att få följa modern en
längre tid skall efter moderns fällande kunna väl föda sig själf. Därmed
skulle det väsentligaste skälet för borttagande af rådande fridlysning
af älgkalf också ha förlorat sin styrka, och någon egentlig betänklighet
mot älgkalfvens fredande icke förefinnas. I de trakter, de norra länen,
där en framskjutning af jakttiden på samma sätt, som för de mellersta
och södra delarna ifrågasatts, skall blifva förenad med betydande olägenheter
utan motsvarande gagn för bärplockningen, förefaller saken mera
tvifvelaktig, men då, såsom ofvan meddelats från med jaktvård och älgarnes
lefnadssätt i de norra orterna förtroget håll, det uppgifvits, att älgkalfven
vid jakttidens början vanligen så utvuxit, att han, efter det modern fällts,
kan reda sig samt brukar sälla sig till äldre djur och erhålla skydd af
dem, anser utskottet, i likhet med flertalet af dem som till domänstyrelsen
afgifvit yttrande i saken, att det gällande förbudet icke bör borttagas, utan

13

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 16.

snarare utsträckas till andra orter, där förbud nu icke finnes. Innan beslut
i ena eller andra riktningen fattas, bör emellertid ett noggrant öfvervägande
af skälen för och emot ske. En utredning om allmän fridlysning
af årskalf kan lämpligast äga rum i sammanhang med pröfning af
förslaget om ändring eller förkortning af tiden för jakt å älg.

Älgen är, såsom svenska jägarförbundet sagt, vårt lands förnämsta
och värderikaste villebråd. Dess tillvaro bör därför betryggas och gifvas
det skydd mot starkt förföljande, som med en god jaktvård är förenligt
och som kan ske utan egentligt hinder för befolkningens sysselsättningar
eller förvärf i öfrigt.

Utskottet anser sig därför böra hemställa,

att Första Kammaren måtte besluta, i likhet med
Andra Kammaren, att Eiksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhåller, det täcktes Kungl. Maj:t taga under
öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser angående
tiden för jakt på älg kunde ändras genom jakttidens
framflyttning eller förkortande, så att lingonskörden
till följd af älgjakten icke äfventyrades, samt huruvida
fångande eller dödande af årskalfvar efter älg ej borde
förbjudas, och därefter vidtaga de åtgärder i detta syfte,
till hvilka omständigheterna föranledde.

Stockholm den 5 maj 1908.

På utskottets vägnar:

I. VON STAPELMOHE.

Herr A. T. Pettersson har begärt få antecknadt, att han till följd af
arbete inom annat utskott icke deltagit i ärendets behandling.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 15 Käft.

3