Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottels Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1908, kl. 1 e. in.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af
väckta motioner rörande vissa ändringar i gällande bestämmelser
angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft
tre särskilda af grefve Raoul Hamilton inom Första Kammaren väckta
motioner, n:is 14, 15 och 20, afseende vissa förändringar i gällande bestämmelser
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Motionen n:o 14 om öfverflyttning på staten af kostnaderna för
det allmänna vägunderhållet på landet innehåller:

»Såsom jag uti en vid 1907 års riksdag väckt motion (n:o 46 i
Första Kammaren) haft tillfälle påvisa, är den svenska landsbygden i
hög grad betungad af skatter, särskilt för kommunala och kyrkliga
ändamål samt för vägunderhållet. Enligt Sveriges officiella statistik
utgjorde de på hvarje fyrk i landskommunerna debiterade kommunalskatterna
år 1904 i medeltal 54,8 öre (motsvarande 5 kronor 48 öre per
bevillningskrona — en bevillningskrona är, som bekant, lika med 10
fyrkar) — i stadskommunerna voro samtidigt de debiterade kommunalskatterna,
innefattande i det närmaste alla där utgående skatter, ej
obetydligt lägre eller i medeltal 4 kronor 73 öre per bevillningskrona.
Af prästlöneregleringskommitténs tabeller framgår, att de för jordbruksBih.
till Riksd. Frot. 1908. 4 Samt. 2 Afd. 9 Häft. (N:o 9.) 1

2 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

fastigheter debiterade afgifterna till prästerskapet för ecklesiastikåret
1896 —1897 i medeltal uppgått till 27,3 öre per fyrk (= 2 kronor 73 öre
per bevillningskrona) för landsbygden. Af en genom kungl. jordbruksdepartementets
försorg nyligen af trycket utgifven statistisk tabell,
angifvande för hvarje väghållningsdistrikt och län de allmänna vägarnes
längd och kostnaden för väghållningen m. m. för år 1906, framgår, att
vägskatten sistnämnda år uppgått till i medeltal 9,89 öre per vägfyrk
å jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura och 30,58 öre per vägfyrk
å öfriga beskattningsföremål. Den sammanlagda kostnaden för
vägunderhållet för i mantal satt jord motsvarade således en utdebitering
af omkring 5 kronor per bevillningskrona. (På en bevillningskrona
kommer nämligen 162/s vägfyrkar för i mantal satt jord.) Kommunalskatten,
afgifterna till prästerskapet och vägskatten kunna således beräknas
uppgå till i medeltal omkring 13 kronor 20 öre för i mantal
satt jord.

Enligt Sveriges officiella statistik utdebiterades år 1904 å den i
mantal satta jorden öfver 1 krona per fyrk inom icke mindre än 236
af rikets samtiiga 2,386 landskommuner och mellan 76 öre och 1 krona
i 468 sådana kommuner, å jordbruksfastighet utan mantal öfver 1 krona
per fyrk inom 202 och mellan 76 öre och 1 krona i 416 kommuner, å
annan fastighet öfver 1 krona i 231 och mellan 76 öre och 1 krona i
452 kommuner samt å alla öfriga beskattningsföremål öfver 1 krona i
193 och mellan 76 öre och 1 krona i 424 kommuner. Samtidigt utdebiterades
öfver 7 kronor per bevillningskrona, lika å fast egendom
samt å inkomst af kapital och arbete, i endast 3 af landets 93 städer,
nämligen i Örebro, Vadstena och Marstrand, med respektive 7 kronor
25 öre, 7 kronor 55 öre och 7 kronor 65 öre. Icke i någon af landets
20 köpingar öfversteg utdebiteringen 6 kronor per bevillningskrona
med undantag af Figeholms köping i Kalmar län, där bevillningen för
fast egendom uppgick ända till 16 kronor 70 öre per bevillningskrona
(men för inkomst blott till 4 kronor 70 öre). I de största städerna var
utdebiteringen per bevillningskrona ganska måttlig: i Stockholm växlande
mellande 4 kronor 53 öre och 5 kronor 15 öre inom de olika
församlingarna, i Göteborg 5 kronor 64 öre, i Malmö 5 kronor 39 öre
och i Norrköping 5 kronor 50 öre.

De lämnade siffrorna torde bekräfta det kända förhållandet, att
skatterna i allmänhet äro större på landet än i stadssamhällena. Därtill
kommer, att stadsbefolkningen ofta har bättre tillgång på medel att betala
sina skatter, livilka således där jämväl ur den synpunkten verka
mindre tyngande än för landtbefolkningen.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9. 3

Nu angifva förhållanden leda helt naturligt därtill, att de rörliga
skatteobjekten draga sig till städerna, särskildt de största. Omkring
hälften af Sveriges förmögenhet torde vara samlad i de fyra största
städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Folkökningen
fortgår ock där i allmänhet vida hastigare än annorstädes. Så har folkmängden
i dessa fyra städer under 30-årsperioden 1875—1905 ökats
från 277,052 till 582,558 personer, eller med 110,2 °/0, medan folkmängden
i riket för öfrigt under samma tid stigit från 4,106,239 till 4,612,327
personer eller med endast 12,3 °/0. Vid slutet af år 1890 bodde 81,2 °/0
af rikets invånare på landsbygden och 18,8 °/0 i städerna, däraf 5,15 °/0 i
Stockholm; vid slutet af år 1904 voro motsvarande procenttal 77,39,
22,61 och 6,04.

Då den jordbrukande befolkningen, svårt nedtyngd af skatter, under
nuvarande förhållanden icke är i stånd att gifva sina arbetare så
goda aflöningsförmåner som industriidkarna, har följden blifvit den, att
arbetarna öfvergifva jordbrukets tjänst och strömma i allt större skaror
till de stora industricentra eller emigrera till Amerika. Endast åldringar
och mindre arbetsföra personer stanna kvar i landet, och följden häraf
visar sig snart i jordbrukets tillbakagång och ökade utgifter för fattigvården.
På detta sätt försvåras ytterligare jordbrukarnas redan förut
dåliga ställning och deras belägenhet blir slutligen rent af förtviflad.

För att afhjälpa dessa missförhållanden och åter draga arbetskrafter
till jordbruket är det af vikt att på allt sätt söka göra det möjligt
för jordbrukarna att bereda sina arbetare eu aflöning, som svarar mot
industriarbetarnas. Någon anledning, hvarför afiöningsförmånerna för
jordbruksarbetare skulle vara sämre än för industriarbetare, synes icke
föreligga.

Ett nära till hands liggande medel att i någon mån bringa jordbruket
hjälp står gifvetvis att finna uti ett lindrande af skattebördan,
och har jag därvid i första hand tänkt mig, att staten skulle öfvertaga
kostnaden för underhållet af de allmänna vägarna på landet. Redan i
det föregående har jag lämnat några siffror för att belysa, huru dryg
vägskatten i allmänhet är. Men därtill kommer ock, att den är synnerligen
ojämnt fördelad ej blott inom olika delar af landet, utan jämväl
inom olika väghållningsdistrikt i samma landsända. I sådant afseende
vill jag lämna några uppgifter från år 1906, hämtade från ofvan omförmälda
statistiska tabell.

Den största vägskatten stod att finna i våra nordligaste län. Så
utgick den i ett väghållningsdistrikt inom Norrbottens län med 127,7
öre per vägfyrk (motsvarande 21 kronor 28 öre per bevillningskrona)

4 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

och i ett annat med 126 öre (=21 kronor per bevillningskrona) medan
den i ett tredje distrikt inom samma län stannade vid 30 öre (motsvarande^
kronor per bevillningskrona); inom Västerbottens län uppgick
den till 121,4 öre i ett distrikt och till endast 17 öre i ett till det förra
gränsande distrikt; en i sanning högst afsevärd ojämnhet. Men äfven
i andra trakter af landet förefunnos betydliga växiingar. I Jönköpings
län hade ett väghållningsdistrikt att uppvisa 98 öre per vägfyrk, ett
annat allenast 7 öre, inom Kopparbergs län utdebiterades i ett distrikt
64 öre, i ett annat ingen vägskatt alls, inom Kristianstads län utgick
vägskatten högst i ett distrikt med 81 öre, lägst i ett annat med 25
öre, i Ålfsborgs län fanns ett distrikt med en vägskatt af 66 öre, medan
ett par andra hade endast 14 öre, allt per vägfyrk. Medeltalet af vägskatt
per vägfyrk var högst i Norrbottens län med 76,59 öre, därnäst i
Jämtlands län med 58,17 öre och lägst i Örebro län med 14,44 öre.

Som bekant lämnas numera af statsmedel V20 af uppskattade kostnaden
för underhållet af allmän väg, bro och färja, i riksstaten upptaget
såsom ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor. För hvartenda af åren
1907 och 1908 har Riksdagen dessutom anvisat 150,000 kronor till
understöd åt synnerligen betungade väghållsningsdistrikt. Jämväl statsverkspropositionen
till årets Riksdag upptager för år 1909 såväl berörda
förslagsanslag å 1,000,000 kronor som ett belopp af 150,000
kronor såsom understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt.
Att ett belopp af 150,000 kronor om året är alldeles otillräckligt för att
kunna i någon högre grad utjämna de stora olikheterna i vägskatt inom
olika distrikt, är uppenbart. Anslagets ändamål är ju också endast att
lämna »understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt». Detta
framgår så mycket tydligare, då man betänker, att år 1906 kostnaden
för själfva vägunderhållet i hela riket uppgick till 8,332,016 kronor
31 öre och kostnaden för vägbyggnader, förvaltning m. in. till 2,741,590
kronor 54 öre. Af det förra beloppet föll på de väghållningsskyldige
7,687,333 kronor 26 öre och endast 664,683 kronor 5 öre utgick såsom
statsbidrag enligt 60 § väglagen eller eljest. Af kostnaden för vägbyggnader,
förvaltning m. m. drabbade 1,909,843 kronor 23 öre de
väghållningsskyldige och resten, 831,747 kronor 31 öre, inflöt såsom
statsbidrag eller annorledes. Genom de vid 1905 års riksdag beslutade,
sedermera i lagen den 20 juni 1905 intagna förändringar i väglagen har
visserligen statens bidrag till vägunderhållet från och med den 1 januari
1907 i. någon mån ökats, men dock så obetydligt, att det ej kan anses
hafva i nämnvärd grad lättat på vägskattebördan.

Med hänsyn till i det föregående berörda omständigheter har jag

5

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 9.

funnit det vara på tiden, att staten träder emellan för att lämna vår
af skatter nedtryckta landtbefolkning en verklig och varaktig hjälp
genom att helt och hållet påtaga sig kostnaderna för underhållet af de
allmänna vägarna. Detta torde dock ej böra ske i ett slag, utan synes
saken kunna ordnas så, att staten, såsom nu såsom ofvan är nämndt, bidrager
med %(> eller 15 °/0 af uppskattade kostnaden för underhållet af
allmän väg, bro och färja, ökar detta bidrag med nya 15 °/0 om året
under 5 år och med återstående 10 °j0 det sjätte året. På så sätt skulle
hela kostnaden för underhåll af de allmänna vägarna under loppet af 6 år
vara Överflyttad på staten. Denna ökning i statsutgifterna torde ej komma
att verka synnerligen betungande på budgeten, helst man genom en
dylik öfverflyttning har att motse ett afsevärdt ekonomiskt uppsving
på landsbygden i flera riktningar, minskad emigration och en stegrad
egnahemsrörelse.

Det kan möjligen synas innebära en orättvisa, att städerna, som
hafva att själfva bekosta underhållet af sina gator, sålunda indirekt
jämväl skulle bidraga till vägunderhållet på landet. Emellertid skall
landtbefolkningen allt fortfarande underhålla de enskilda vägarna, och
detta torde i stort sedt motsvara gatuhållningen i städerna. För öfrigt
kan erinras, att det allmänna vägunderhållet på landet bekostas af
staten i flera af våra grannländer, såsom i Tyskland, Danmark och
Norge.

Endast kostnaden för vägunderhållet skall emellertid åligga staten.
På de särskilda väghållningsdistrikten skall det sedan ankomma
att — mot ersättning af statsmedel — ombesörja, att vägarna hållas i
fullgodt stånd. Detta bör lämpligen ordnas på det sätt, att vägunderhållet
inom ett helt väghållningsdistrikt eller delar däraf utbjudes på
entreprenad för viss tid. Erhålles därvid intet antagligt anbud, få de
väghållningsskyldige själfva ombesörja underhållet, till dess ett antagligt
entreprenadanbud inkommer.

Ett fullständigt genomförande af en dylik öfverflyttning på statskassan
af kostnaderna för det allmänna vägunderhållet på landet förutsätter
gifvetvis en del ändringar och tillägg till gällande väglag. Då
emellertid den föreslagna öfverflyttningen är afsedd att ske efter hand,
torde vid denna riksdag endast i 60 § väglagen någon ändring behöfva
vidtagas. Därom kommer jag att väcka särskild motion. Jag har därför
tänkt mig, att, under förutsättning af bifall till nu förevarande förslag,
Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till de ytterligare ändringar i
eller tillägg till väglagen, hvartill förhållandena må föranleda.

6

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 9.

Vid utarbetande af ett dylikt förslag synes mig jämväl böra komma
i betraktande ett af herr P. O. Lundell vid 1905 års riksdag inom Andra
Kammaren väckt förslag till ändring i grunderna för vägskattens beräkning
(motionerna n:is 206 och 222). Herr Lundells förslag innebar
hufvudsakligen, att hela väghållningskostnaden såväl för vägunderhållet
in natura som eljest inom ett distrikt skulle sammanslås i en summa;
att hvad däraf efter afdrag för statsbidraget och andra tillgängliga
inkomster återstode såsom brist att fylla skulle utdebiteras såsom vägskatt
lika för alla vägfyrkar; samt att enhvar väghållare in natura
skulle genom afräkning vid uppbörden af hans vägskatt och öfriga allmänna
utskylder bekomma full ersättning för värdet'' af den honom
åliggande naturaprestationen, sådan den blifvit af särskilda nämnden
uppskattad. Dessa grunder synas mig böra tillämpas under tiden till
dess staten helt och hållet öfvertagit vägunderhållet.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att hela kostnaden för underhållet af
allmän väg, bro och färja på landet skall på ofvan angifvet sätt efter
hand öfvertagas af staten; samt

att, vid bifall till punkt 1, Riksdagen behagade i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i eller tillägg till
gällande väglag, hvartill förhållandena må föranleda.»

Motionen n:o 15 med förslag till ändrad lydelse af 60 § i lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
innehåller:

»Uti särskild vid denna riksdag afgifven motion har jag tillåtit
mig hemställa, dels att Riksdagen ville besluta, att hela kostnaden för
underhållet af allmän väg, bro och färja på landet skulle på visst angifvet
sätt efter hand öfvertagas af staten, dels att Riksdagen i sådant
syfte ville besluta, att det af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln för år 1909 äskade förslagsanslag å 1,000,000
kronor såsom bidrag till vägunderhållet på landet skulle höjas med
1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor, dels ock att, vid bifall till punkt 1,
Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de
ändringar i eller tillägg till gällande väglag, hvartill förhållandena
kunde föranleda.

Enligt min tanke skulle staten, som nu, som bekant, bidrager med
3/20 eller 15 °/c af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg,

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshott,ets Utlåtande N:o 9.

7

bro och färja, så småningom öka detta bidrag1, nämligen med nya 15 °/0
om året under 5 på hvarandra följande år med början år 1909, samt,
genom att det sjätte året eller år 1914 påtaga sig återstående 10 °/0 af
kostnaden för vägunderhållet, från och med sistnämnda år ensam bestrida
kostnaden därför. Vid bifall till detta förslag måste gifvetvis
väglagen i vissa delar omarbetas. Den enda ändring, som redan vid
denna riksdag skulle blifva erforderlig, torde emellertid bestå uti en
mindre jämkning af ordalagen i väglagens 60 § första punkten. Därest
min förstberörda motion vinner Riksdagens bifall, skulle nämligen redan
under år 1909 s/io af kostnaden för vägunderhållet utgå af statsmedel,
och detta skulle ej stå i öfverensstämmelse med nuvarande ordalagen
i nämnda §.

Med hänsyn härtill får jag, under förutsättning af bifall till min
i det föregående omförmälda motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 60 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1905, skall erhålla följande
ändrade lydelse, att träda i kraft från och med den 1 januari 1909:

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och
färja lämnas viss de], minst tre tiondelar, af statsmedel. Därutöfver
— — — tillgång.

Det statsbidrag —--vägstyrelsen.

Den af — — — enhvar af dem.»

Motionen n:o 20 om höjning af anslaget för bidrag till vägunderhållet
på landet innehåller:

»Under åberopande af motiveringen i min motion n:o 14, om öfverflyttning
på staten af kostnaderna för det allmänna vägunderhållet på
landet, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen, i syfte att hela kostnaden för underhållet af allmän
väg, bro och färja på landet skall, på sätt i nämnda motion angifves,
efter hand öfvertagas af staten, ville besluta, att det af Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln för år 1909
äskade förslagsanslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet
på landet höjes med 1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor.»

Motionären har framhållit, att den svenska landsbygden vore i hög
grad betungad af skatter, särskild! för kommunala och kyrkliga ändamål
samt för vägunderhållet. Ett nära till hands liggande medel för
vinnande af lindring i skattebördan anser han stå att finna i statens
öfvertagande af kostnaderna för underhållet af de allmänna vägarna på

Utskottets

utlåtande.

8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 9.

landet. Den fråga, som härigenom blifvit dragen under Riksdagens
pröfning, är af en mer än vanligt omfattande statsekonomisk betydelse.
Redan motionärens egen öfversiht af de nuvarande kostnaderna för vägarnas
byggande och underhåll är härutinnan belysande nog. Samtliga
utgifterna för vägunderhållet under år 1906 utgjorde alltså 8,332,016
kronor 31 öre, och kostnaden för vägbyggnader, förvaltning m.m. belöpte
sig under samma år till 2,741,590 kronor 54 öre. Om man utgår
från dessa siffror och frånräknar dels statens nuvarande bidrag till vägunderhållet
på landet, s/2o af uppskattade kostnaden för underhållet af
allmän väg, bro och färja, hvilket bidrag utgår af ett förslagsanslag å
1,000,000 kronor, dels det till understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt
anvisade anslaget 150,000 kronor samt anslaget för bestridande
af statsverkets andel i kostnaden för vägdelningar, uppgående
till 50,000 kronor, skulle statens öfvertagande af samtliga utgifterna
för vägarnas byggande och underhåll uppenbarligen komma att omedelbart
medföra en ytterligare högst betydande ökning af statens budget.

Det är emellertid af flera skäl att förvänta, att, om staten öfvertoge
samtliga med väghållningsskyldigheten förenade utgifter, de siffror,
som nu beteckna dessa utgifter, komma att visa stark benägenhet
att stiga.

Under nuvarande förhållanden, då de väghållningsskyldiga själfva
få direkt bära den väsentligaste delen af kostnaderna, måste man naturligtvis
förutsätta en sparsamhet och en betänksamhet vid vidtagande
af åtgärder i och för vägarna, som man icke lärer kunna förvänta
komma till synes i samma grad, om utgifterna icke omedelbart drabba
de enskilde.

Det är att börja med antagligt, att kostnaderna för en och samma
arbetsprodukt komme att ställa sig dyrare, om de skola bestridas direkt
af staten, än om de väghållningsskyldiga till största delen skola vidkännas
dem direkt, och detta gäller säkerligen oberoende af det sätt,
hvarpå arbetet med vägarnas underhåll utföres. Motionären har i sådant
hänseende tänkt sig, att vägunderhållet inom ett helt väghållningsdistrikt
eller delar däraf bör utbjudas på entreprenad för viss tid, samt
att, om intet antagligt anbud därvid erhålles, de väghållningsskyldige
själfva få ombesörja underhållet, till dess ett antagligt entreprenadanbud
inkommer. Att arbetets utförande på entreprenad kommer att ställa sig
dyrare, än om, på sätt nu i allmänhet äger rum, den väghållningsskyldiga
med eget folk och egna dragare utför arbetet, ligger i sakens natur.
Men det är också att befara, att, i de fall då de väghållningsskyldiga
själfva skulle få ombesörja underhållet för att därefter erhålla

9

Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ersättning åt staten, arbetsprestationerna skulle komma att värderas högre
än nu är fallet.

Om alltså enligt utskottets förmenande ett arbete af här ifrågavarande
slag måste blifva dyrare om det ersättes af staten än om det
bekostas af de väghållningsskyldige, håller utskottet dessutom för sannolikt
att med statens öfvertagande af kostnaden för vägunderhållet
andra kraf än nu komma att ställas på detsamma. Härvid ligger det
i första hand nära till hands att tänka sig, att den redan nu ofta framställda
fordringen på förbättring af de förefintliga vägarna skall göra
sig gällande med ökad styrka.

Sedan genom nya väglagen principen om statsbidrag till den för
vägunderhåll in natura uppskattade kostnad vunnit tillämpning i vårt
land, har benägenheten att förändra redan befintlig enskild väg till allmän
väg. i alltjämt ökad grad gjort sig gällande. Hvilken verkan den
genom Riksdagens beslut 1905 tillkomna ökningen af statsbidraget från
Vio till 3/ 20 härutinnan medfört, torde visserligen ännu icke kunna sägas,
men det synes utskottet i alla händelser naturligt att, om det jämförelsevis
ringa statsbidraget af 3/io märkbart haft till påföljd en benägenhet
af nyssnämnda beskaffenhet, denna benägenhet skall ytterligare och
väsentligt ökas för det fall att staten öfvertager samtliga kostnaderna
för vägunderhållet. #

I nära samband med frågan om redan befintliga vägars insyning
i det indelta vägnätet står spörsmålet om anläggning af nya vägar.
Att ett behof af sådana i vissa delar af landet särskildt i de norrländska
länen gör sig gällande, kan icke bestridas. Behofvets tillgodoseende
torde också utgöra en nödvändig betingelse för vissa landsändars
utveckling i enlighet med deras naturliga förutsättningar i öfrigt.
Med hänsyn till de kostnader, som häraf skulle tillskyndas de väghållningsskyldige,
möta för närvarande ofta nog betänkligheter mot att i
allo tillgodose sagda kraf. Annorlunda skulle förhållandena otvifvelaktigt
gestalta sig, om staten åtoge sig utgifterna för väghållningen.
Krafven härutinnan skulle tränga sig fram i stegrad grad och tvinga sig
till beaktande afsevärdt lättare än under nuvarande förhållanden. Äfven
om man icke är blind för de fördelar, som häraf skulle vara att vinna för
landet, får man ej heller förbise, att det pris för hvilket dessa fördelar
skulle köpas säkerligen är så dyrt, att det måste mana till största försiktighet,
Det är gifvetvis icke möjligt att i detta stycke göra några fullt
tillförlitliga kostnadsberäkningar, men det synes utskottet icke osannolikt,
att snart nog så stora fordringar härutinnan skulle ställas på staten,
att de icke utan allvarlig olägenhet kunde mötas. I allt fall kan man,
Bill. till Rihsd. Prat. 1908. 4 Sami 2 Afd. 9 Käft. 2

iO Sammansatta Stats- (och Lag-)utsUottets Utlåtande N:o 9.

enligt utskottets åsikt, utgå från att kostnaderna för anläggande af nya
vägar skulle med statens öfvertagande af utgifterna för väghållningen
väsentligen öfverstiga hvad som nu utgifves för detta ändamål.

Af de olika anledningar som här ofvan utvecklats skulle statens
öfvertagande af väghållningskostnaderna alltså komma att högst väsentligt
öka desamma. I hvilken grad denna ökning skulle komma att äga
rum, kan naturligtvis icke på förhand afgöras. Utskottet anser det
emellertid vara mycket sannolikt, att man snart nog skulle hafva att
räkna med en fördubbling af den nuvarande väghållningskostnaden.
Det bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, att de ifrågasatta
synnerligen dryga statsutgifterna skulle göras till förmån för landsbygden,
hvars bevillning för 1907 uppgick till 4,849,102 kronor, utan
att motsvarande fördel bereddes städerna med dess till 7,139,697 kronor
samma år uppgående bevillning, och man lärer icke kunna bortse från
möjligheten att under sådana omständigheter från städernas sida i framtiden
komme att framställas kraf på statens öfvertagande af deras högst
betydande kostnader för gatuhållningen.

Såsom stöd för att staten bör åtaga sig väghållningskostnaderna
hafva åberopats förhållandena i vissa främmande länder, särskildt våra
grannländer Danmark och Norge. Utskottet kan icke tillmäta detta
skäl någon synnerlig betydelse. Hvad beträffar Danmark med dess täta
och ganska jämt fördelade befolkning och dess fögå kuperade terräng
äro betingelserna för väghållningens ordnande i enlighet med principen
om statens ansvar för därmed förenade kostnader uppenbarligen väsentligen
andra än i vårt land, och vidkommande Norge är att märka, att
väghållningskostnaden visserligen bestrides af statsmedel i större utsträckning
än i Sverige, men dock endast till en del, och att det väsentligaste
af utgifterna drabba de enskilde. Anläggningen af liufvudvägarna
till Sverige bekostas sålunda af staten och öfriga hufvudvägar
byggas på amtens bekostnad, under det att anläggning af bygdevägar
som jämväl räknas till allmänna vägar bekostas åt de särskilda distrikten.
I de båda sistnämnda fallen kan staten visserligen lämna bidrag,
då kostnaderna blifva särskildt betungande. Underhållskostnaderna hvila
i det stora hela på distrikten, livilket sakligt sedt betyder de enskilda
jordbrukarne.

Den meningen har i Sverige icke sällan gjort sig gällande, att
staten borde öfvertaga kostnaderna åtminstone för de stora vägarna
mellan landets hufvudpunkter. Det kan emellertid häremot invändas,
att förmånen däraf i främsta rummet skulle komma de ekonomiskt
bättre lottade delarne af landet till godo, och att härigenom aflägset

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

11

liggande trakter med otillräckliga och otidsenliga kommunikationer
äfvensom ölandskapen skulle komma att obehörigen åsidosättas.

Med afseende å de synpunkter, som här ofvan framhållits, anser
utskottet, att det icke bör komma i fråga, att staten öfvertager kostnaderna
för väghållningen. Öfver hufvud taget torde statens skyldigheter
i fråga om vägunderhållet i allmänhet icke böra väsentligen utvidgas
utöfver hvad som för närvarande åligger staten i förevarande
hänseende, och detta så mycket mindre som åtskilliga väghållningsdistrikt
förfoga öfver medel i rikligare omfattning än behofven inom
desamma kräfva. Då emellertid väghållningsdistrikt obestridligen på
inånga håll förekomma, som icke befinna sig i denna gynnsamma ställning,
utan för hvilka väghållningsskyldigheten tvärtom utgör en synnerligen
besvärande tunga, anser utskottet, att man inslagit på en rätt väg
genom att understödja de af väghållningsbesväret mest tryckta distrikten.

Med åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att grefve Hamiltons ifrågavarande motioner icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 april 1908.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation:

af herr A. Wiklund, med hvilken herr Karl Karlsson i Mo förenade
sig:

Den omständigheten, att underhållet af de allmänna vägarne på
landet verkställts af enskilda, innebär icke något bevis för att berörda
underhåll icke skulle vara en statsuppgift. Man kan tvärtom påstå att
redan vid den tid, då detta förhållande uppkom, ansågs vägunderhållet
vara en statsangelägenhet, hvars fyllande emellertid fördelades mellan
landets jordägare. På grund af dåvarande förhållanden hade man skäl

12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

antaga, att härigenom skulle eu jämn och rättvis fördelning af vägbördan
åstadkommas. Genom bestämmande af vägunderhållets utgörande
in natura afsåg man därjämte att för jordägarne anvisa den
lindrigaste formen för fyllande af berörda statsbehof. Ej heller under
senare tid har man kunnat förneka vägunderhållets natur af statsuppgift.
Ett erkännande häraf torde väl få anses ligga i det förhållandet,
att staten redan nu lämnar 3/20-delar af den uppskattade underhållskostnaden
samt dessutom bidrag till synnerligen hardt betungade väghållningsdistrikt.

Den utredning, som uti föreliggande motion åstadkommits visar
emellertid, att hittills vidtagna åtgärder icke äro tillfyllest. Uppenbart
torde vara, att berörda åtgärder icke äro ägnade att i någon afsevärd
mån lätta den tryckande skattebörda, som vägunderhållet utgör för
landsbygdens innevånare. Lika litet äro de ägnade att i verksammare
grad utjämna den orättvisa fördelningen af denna skattebörda. Utom
hvad motionen i denna del innehåller, torde böra erinras om den ökning
i den ojämna fördelningen af väghållningsbesväret, som föranledes af
de olika afstånden till vägskiftena för dem underhållet in natura åligger.
De företeelser, som i motionen finnas omförmälda såsom följder af nuvarande
missförhållanden, synas mig icke böra underskattas.

Fullständigt undanröjande af berörda missförhållanden torde
icke kunna ske, utan att staten öfvertager hela kostnaden för väghållningsbesväret
på landet. Därigenom öppnas möjligbet ej allenast
till en jämn och rättvis fördelning af vägbördan efter hvars och ens
förmåga att bära den, utan äfven till ett nedbringande af den totala
kostnaden för vägunderhållet. Med ett väl afvägdt entreprenadsystem,
där frivillig öfverenskommelse ej kan träffas om vägunderhållet, toi''de
detta säkerligen kunna ställas ännu billigare än under nuvarande förhållanden.
En öfverflyttning på statskassan af kostnaderna för vägunderhållet
lärer ock allenast vara ett fullföljande af en princip, som
staten redan erkänt vara riktig.

Det må nu visserligen medgifvas, att frågan om väghållningsbesvärets
utgörande på landet nyligen varit föremål för statsmakternas
beslut och att det vid sådant förhållande kan ifrågasättas, om skäl förefinnas
att redan nu vidtaga ytterligare åtgärder, men å andra sidan
torde ej få förbises, att nu gällande bestämmelser näppeligen kunna
betraktas annat än såsom en öfvergångsform.

De synpunkter, som utskottet framhållit, äro visserligen beaktansvärda,
men synas i allt fall icke innebära tillräckliga skäl för upp -

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande JS’:o 9. 13

skjutande af en fråga, hvars lösning skulle på ett i största möjliga grad
rättvist sätt utjämna och fördela vägbördan.

Ehuru motionärens förslag i vissa hänseenden ansluter sig till
nu gällande bestämmelser, torde emellertid en afsevärd omläggning
angående väghållningsbesvärets utgörande erfordras för ernående af
det mål, som motionären åsyftar. Den utredning, som bör föregå ett
beslut i dessa delar, lärer säkerligen icke annat än genom Kungl. Maj:ts
försorg stå att vinna.

På grund däraf och hvad i öfrigt anförts får jag hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret
å landet må af staten öfvertagas eller af
statsmedel bestridas.

Det skulle här antecknas, att herr Lindhagen icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till liilcsd. Frot. 1908. 4 Sami 2 Afd. 9 Eäft,

3