Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.
1
N:o 6.
Ant till Riksd. kansli den 24 mars 1908, kl. 9 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af väckta motioner dels om ändring af 2 och 3 §§ i
lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
revision af nämnda lag.
Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft -följande inom Riksdagens Andra Kammare väckta motioner, afseende
dels ändring af 2. och 3 §§ i lagen angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete, nämligen motionen n:o 19 af friherre A. T.
Adelswärd, dels ock skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af
samma lag, nämligen motionerna n:is 84 och 151 af herr T. Först.
Friherre Adelswärds motion, n:o 19, är af följande lydelse: Friherre a.
»I lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i A\^oTion,
arbete af den 5 juli 1901 angifvas i § 2 de yrken, inom hvilka arbetare Lagens nuäro
berättigade till olycksfallsförsäkring. Bland de uppräknade saknas
bland annat de, till hvilka ett mycket stort antal arbetare höra, nämligen
jordbruk, handtverkeri, äfvensom det slag af arbetare, som i dagligt
tal benämnes tjänstefolk.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 6 Häft. (N;o 6.)
1
2
Orsaker till
lagens begränsning.
Olycksfalls
ersättningens
principer.
Arbetares
olika risk,
Sammansätta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.
I motiveringarna till såväl kommittébetänkande som den kungl.
propositionen har jag icke kunnat finna mycket vara sagdt om orsakerna
till denna lagens begränsning.
Det säges på ett ställe, att arbetets »farlighet» bör vara afgörande
för ersättningsplikten, och att lagen afser »att komma dem till hjälp,
som i synnerhet äro utsatta för olycksfall». I Kungl. Maj:ts proposition
af år 1890 har jag funnit följande uttalande med afseende på de yrken,
som äro undantagna från ersättningsplikt: »Det står naturligtvis sedermera
lagstiftaren öppet att, i den mån erfarenhet vinnes, under den
obligatoriska försäkringen inrangera äfven dessa yrken» — hvilka emellertid
alltjämt äro undantagna.
Jag tillåter mig ifrågasätta, om icke tiden för denna inrangering
nu lian anses vara inne.
Har principen om olycksfallsersättning en gång blifvit af det allmänna
rättsmedvetandet erkänd och genom lagstiftning tillämpad, finnes
ej något logiskt skäl att vissa arbetare skola komma i åtnjutande af
det skydd den bereder, men andra icke. Det är ringa tröst för den
arbetare, som genom olycksfall skadas, att inom hans yrke jämförelsevis
få olycksfall bruka inträffa. För den skadade är olyckan och förlusten
densamma — han må tillhöra det ena eller andra yrket. Olikheten
i risken inom olika yrken har betydelse endast för försäkringskostnaden,
icke för individen, som med större eller mindre sannolikhet
är utsatt för olycksfall. Ån starkare faller oegentligheten i ögonen, om
man betänker, att den arbetare, som ena dagen utöfvar sitt yrke hos
handtverkaren, den andra dagen hos fabriksidkare!!, i senare fallet har
rätt till olycksfallsförsäkring men icke i det förra.
I visst afseende är risken till och med större för den genom olycka
skadade inom de yrken som blifvit undantagna — på grund af att olycksfall
sprocenten inom dem är mindre — än inom dem, för hvilka lagen
före skr ifver ersättningsplikt. Om till exempel en jordbruksarbetare, en
handtverksgesäll eller en tjänsteflicka blifvit skadad genom olycksfall i
sitt arbete, kan ofta arbetsgifvaren på grund af sin ekonomiskt svaga
ställning, äfven om han det ville, icke lämna godtgörelse under den tid
arbetaren är urståndsutt arbeta och än mindre för framtiden, om skadan
medfört ständig minskning eller förlust af arbetsförmågan. Utsikten för
sådana arbetare att komma på fattighuset är sorgligt stor. Inom eu
industri åter med farligt arbete, men med större ekonomiska resurser
och flera arbetstillfällen, kan en arbetare, som genom olycksfall fått sin
arbetsförmåga nedsatt, hafva utsikt att beredas något lindrigare arbete,
som för honom oaktadt hans lyte är möjligt att utföra.
3
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N;o 6.
I flera motioner, som i frågan under olika riksdagar blifvit väckta,
samt under diskussionen vid lagförslagens behandling i kamrarne hafva w a an en''
också dessa synpunkter vid upprepade tillfällen blifvit framhållna. Särskildt
har detta skett beträffande jordbruksarbetarne. Betecknande är ett af
justitierådet Skarin gjordt uttalande i samband med Kungl. Maj:ts proposition
1901. Uttalandet, som fälldes med hänsyn till ett i det ursprungliga lagförslaget
gjordt, men vid lagens antagande struket, undantag för ersättningsutgifvande
vid arbete inom de ersättningspliktiga yrkena, i de fall då
dessa yrken bedrefves som »binäring till jordbruk», har dock sin fulla
tillämpning jämväl för det egentliga jordbruket, då detsamma jämföres
med annat yrke. Nämnda uttalande lyder sålunda: »I samma mån som
användningen af de för jordbruket och dess binäringar alltmer nödvändiga
maskinerna tilltager, ökas också faran för olycksfall. En sådan
orimlighet, som att för enahanda olycksfall vid till exempel trädfällning,
upptagning af is eller torf, stenhuggning, murning, timring etc. arbetaren
skall stå sin skada själf, när arbetet utförts som binäring till jordbruket,
men däremot vara berättigad till ersättning, om arbetet af arbetsgifvaren
utöfvats såsom själfständigt yrke, lärer ej länge kunna i lagstiftningen
kvarstå.»
Tillämpningen af lagen lärer vara sådan, att om till exempel ett Lagen» taiolycksfall
inträffar vid upptagning af torf vid ett jordbruk, är arbetaren lami,mn3-ersättningsberättigad, om torfven icke blott användes till gårdens behof,
utan äfven till försäljning, men däremot icke, om den endast användes
för gårdens eget behof. Man må icke undra på, om endast detta förhållande
vore nog att föranleda arbetare att lämna jordbruket för
industrien.
Den statistik, som af arbetareförsäkringskommittén förebragts, ut- statistik.
visar, att inom jordbruket inträffa, enligt de uppgifter som af arbetsgivare
kunnat erhållas, på 1,000 jordbruksarbetare 8,90 olycksfall, hvaraf
0,50 medföra döden. Af 2,319 fall under ett år härflyta 341 af yxa,
71 af lie, 142 af tröskverk, 63 af hackelsemaskin, 458 af åkning, stjälpning
o. d., 214 af fallande föremål, 417 af fall o. d. Särskildt torde
observeras de 205 olycksfallen härflytande från frosk- och hackelsemaskin,
hvilka i regel medföra varaktigt men. Inom de flesta andra
yrken är olycksfallsprocenten visserligen större, men detta utgör intet
skäl för att de 2,000 å 3,000 arbetare, som årligen skadas inom jordbruket,
icke skola vara lagligen berättigade till samma sk}Md som deras
kamrater inom andra yrken.
Arbetsgifvaren inom jordbruket har en direkt anledning att själf ArUttgifvarönska
lagens utsträckning till äfven jordbruksarbetaren. Sedan arbetar- af ändring.
4
Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N;o 6.
nes lönerörelse från industrien nu äfven spridt sig till jordbruket, där
på grund af denna närings mindre goda ekonomiska bärkraft det är
svårare för arbetsgifvarne att möta arbetarnes kraf på löneförbättring,
bör det vara angeläget att, om det ock icke är möjligt att göra jordbruksarbetarne
likställda med yrkesarbetarne i afseende på lönerna, åtminstone
göra det med afseende på den obligatoriska olycksfall sersättningen.
En dylik förpliktelse blir på grund af den mindre olycksfallsfrekvensen
för arbetsgifvarne inom jordbruket föga betungande, ifall de
kollektivförsäkra sina arbetare.
Redan torde det icke så sällan förekomma, att jordbrukare, oaktadt
någon laglig skyldighet icke förefinnes, olycksfallsförsäkra sina arbetare,
och af de nybildade arbetsgifvareföreningarne inom jordbruket hafva
- åtminstone två — inom Södermanlands och Östergötlands län — upptagit
frågan på så sätt, att föreningen förmedlar olycksfallsförsäkringför
sina medlemmars arbetare för att därigenom underlätta och befordra
denna åtgärd.
^ntn sTiat^ Inom jordbruket synes det mig sålunda, att föreliggande fråga. är
91 mogen för afgörande. Men det förefaller mig, att, om, såsom jaghoppas,
en ändring af lagen med hänsyn till dess omfattning nu kan
komma till stånd, steget bör fagas fullt ut, så att olycksfallsersättningsplikten
för arbetsgivare kommer att omfatta alla arbetare.
Kungi.Maj:ts I motiveringen till kurigl. propositionen af år 1890 anföres, att icke
för undantag, alla yrken medtagits såsom försäkringspliktiga, emedan »särskilda anordningar,
som möta praktiska svårigheter» skulle erfordras, hvarför »bör
tills vidare undantagas jämväl landtbruket — — — — och de egentliga
handtverkerierna».
Praktiska Jag tror, att dessa »praktiska svårigheter» kunna och måste öfver
scanghetei.
v-nnag. ])et fara yärdt, att de numera eljest blefve betecknade såsom
den »obotfärdiges förhinder». Jag tror dessutom, att de icke äro så
störa, sedan olycksfallsförsäkringsverksamheten nått den utveckling den
nu erhållit. De konkurrerande försäkringsbolagen vidtaga säkert gärna
åtgärder för att i möjligaste mån för allmänheten underlätta afslutandet
af olycksfallsförsäkring. Det förefaller äfven sannolikt, att riksförsäkringsanstalten
— hvilken emellertid, märkvärdigt nog, oaktadt statsanslag
till förvaltningskostnaderna i allmänhet, har de dyraste premierna
— skulle kunna genom praktiskt ordnad ombudsverksamhet, genom
anlitande af arbetsgifvareföreningarnes förmedling o. s. v. göra det för
alla arbetsgifvare möjligt att med ringa besvär afsluta försäkringar,
individuella eller kollektiva, för längre eller kortare tid. När det utan
svårigheter låter sig göra att af en hvar lämnas mantalsskrifningsupp
-
5
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 6.
gifter, borde det icke vara orimligare att kräfva, att för alla arbetare
utfärdas försäkringspoliser.
Det vore frestande att i detta sammanhang äfven, föreslå några
förändringar beträffande lagen i öfrig!, Indika förändringar numera fattning.
synas påkallade, men inskränker jag mig för närvarande till ett förslag
allenast beträffande lagens omfattning.
Jag tillåter mig sålunda vördsamt hemställa, att Riksdagen ville
för sin del besluta, att §§ 2 och 3 i lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete af den 5 juli 1901 måtte iå följande
lydelse:
§ 2.
Skyldighet att enligt § 1 utgifva ersättning åligge hvar och em
som låter annan för sig mot kontant betalning eller annan öfverenskommen
ersättning utföra arbete, som icke är allenast af tillfällig natur..
Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall i
arbete för arbetsgifvarens räkning.
§ 3.
Hvad i § 2 stadgats gälle ock för stat eller kommun.»
Herr Fursts motion, n:o 84, är så lydande: . ^ZoUmf
ȁr 1884 tillsattes med anledning af motion af A. Hedin en kom- n:0 si
mitté, den så kallado arbetareförsäkringskommittén, hvilken efter ett
synnerligt grundligt förarbete afgaf sina författningsförslag den .28 juli
1888. Bland dessa var äfven ett förslag till »lag om försäkring för
olycksfall i arbete», hvilket var byggdt på försäkringspliktens grund.
Kommittén yttrar härom i sitt betänkande: »Enär en frivillig försäkring
måste anses otillräcklig att i vidsträcktare mån bereda ersättning
vid olycksfall i arbetet, samt detta mål icke heller vinnes genom
att ålägga vederbörande arbetsgifvare en mer omfattande ersättningsskyldighet,
har kommittén icke tvekat att föreslå, det obligatorisk .försäkring
för dylika olycksfall måtte införas. Endast genom en obligatorisk
försäkring erhålla samtliga ersättningsberättigade lika och full
trygghet att utfå hvad dem tillkommer, och förhindras den enskilde arbetsgifvaren
att undandraga sig uppfyllande af sina skyldigheter. Å
andra sidan blifva dessa skyldigheter just genom försäkringen så mycket
lättare att bära.»
Byggdt på detta kommittéförslag inlämnades till 1890 års riksdag
6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 6.
en kungl. proposition, hvilande på grundsatsen, att arbetare inom vissa
industriella yrken skulle vara på arbetsgifvarnes bekostnad tvångsförsäkrade
mot olycksfall i arbete hos en af staten upprättad riksförsäkringsanstalt.
Detta af Riksdagen förkastade förslag blef föremål för ny behandling,
och den nya arbetareförsäkringskommittén afgaf 1893 ett nytt
betänkande äfven bj^ggdt på tvångsförsäkran, men grundadt på invaliditetsprincipen,
oberoende af om invaliditeten var orsakad af ålderdom
eller olycksfall. Ej heller detta förslag, som i något modifierad form af
Kungl. Maj:t förelädes 1895 ars Riksdag, blef af densamma antaget,
utan anhöll Riksdagen om nytt förslag. Sådant framlades också 1898,
äfven detta byggdt på försäkringstvång, men blef ej heller nu antaget
af Riksdagen, därvid dock Andra Kammaren godkände förslagets 1 §,
eller principen om obligatorisk försäkring.
Sedan Kung], Maj.-t slutligen frångått försäkringspliktens princip
och till 1900 års Riksdag inlämnat förslag till lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete, som grundade sig på omedelbar
ersättningsplikt, blef denna svåra fråga löst.
En slutgiltig lösning af olycksfallsersättningsfrågan var därmed dock
icke uppnådd, ty dels sträcker sig lagens giltighet endast till vissa i
lagens 2 § uppräknade yrken, och dels erbjuder den omedelbara ersättningsplikten
ej betryggande säkerhet för utbetalande af ersättning
åt skadad arbetare.
Hvad först beträffar lagens giltighetsområde, torde väl knappast
tvifvel numera råda därom, att allmänna rättsmedvetandet fordrar, att
alla kroppsarbetare komma i åtnjutande af denna lags hägn.
Med nu gällande lag uppstår det förhållande, att en arbetare, t. ex.
inom yrke som omförmäles i lagens 2 § punkt 5, den ena dagen, då
han arbetar hos en arbetsgivare, har rätt till ersättning vid inträffadt
olycksfall, den andra dagen, då han arbetar hos en annan arbetsgivare,
saknar denna rätt, beroende på om rörelsen idkas på sådant sätt och i
sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse jämförlig eller
icke.. Svårigheten att afgöra, om en yrkesrörelse tillhör de ersättningspliktiga
yrkena eller icke, är synnerligen stor och vållar ett osäkerhetstillstånd
ej endast för arbetarne, utan äfven för alla mindre yrkesidkare,
hvilka så att säga stå med sina rörelser på gränsen mellan fabrik
och handtverk, och hvarigenom det med ersättningslagen afsedda ändamålet
mången gång förfelas.
I sitt sammandrag af statistiska uppgifter rörande olyeksfallsfrekvonsen
uppgiver 1888 års arbetareförsäkringskommitté, att antalet
olycksfall på 1,000 arbetare under ohservationsåret varit:
Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:0 6. 7
För råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustri,
däri inbegripet jordbruk............................................. 15,28
sjö- och landtransport.................................................. 20,03
stats- och kommunalförvaltning ............................ 12,rs.
Intressant är en i samma kommittés statistiska material å sid. 114
förekommande tabell öfver af läkare behandlade skador orsakade af
olycksfall i arbete, där skadorna fördelats ej endast efter yrken, inom
hvilka de inträffat, utan äfven efter skadans påföljd.
Af denna tabell framgår bland annat, huru inom jordbruksrörelsen
inträffat ett långt större antal döds- och invaliditetsfall än inom industrien,
ett förhållande som äfven framgår af de i Sveriges officiella statistik
intagna siffrorna rörande vid lasarett och sjukstugor behandlade olycksfall.
Härvid bör äfven ur risksynpunkt bemärkas, att på samma gång
arbetareantalet inom jordbruksnäringen är så betydligt mycket större
än inom industrien, så är arbetstiden vid de farliga skördemaskinerna
och tröskverken inskränkt till endast en kortare del af året, medan
industriarbetaren sysselsättes i sitt yrke året om.
De åberopade statistiska uppgifterna gifva vid handen, att för
kroppsarbetaren föreligger en olycksfallsrisk, som ej alltför mycket
varierar antingen han är sysselsatt i industriellt yrke, jordbruk, handel
eller annan näring, och i allt fall ej visar sådan skillnad, som kan berättiga
ett vägrande af rätt till ersättning för olycksfall inträffadt under
arbete i det ena eller det andra yrket.
Mig synes således både allmänt rättsmedvetande och sakliga förhållanden
fordra, att alla kroppsarbetare blifva likställda hvad beträffar
rätt till ersättning vid olycksfall i arbete.
Om nu en sådan rätt skall beviljas hvarje kroppsarbetare, hvilket
den ju bör och förr eller senare måste, så är ett enbart utsträckande
af ersättningsskyldigheten till alla arbetsgifvare ej till fylles, om man ej
nöjer sig med att denna rätt endast blir en rätt på papperet, utan motsvarighet
i verkligheten. Jag vill emellertid därmed ej påstå, att detta
skulle komma att bero på arbetsgifvarnes ovilja att lämna ersättning,
utan snarare på grund af oförutseende och bristande omtanke hos arbetsgifvare,
som i stället för att skydda sig genom försäkring själfva bära
risken. Mången gång kan ju äfven, där tillfällig arbetare antages, en
anmälan till försäkringsbolaget försummas. Härtill kommer att vid bedömandet
af en skadas storlek och det däremot svarande ersättningsbeloppet
vidt skilda uppfattningar kunna och äfven göra sig gällande
inom olika försäkringsbolag, hvarför vid frivillig försäkran, arbetarna
ej äro tillförsäkrade enhetligt bedömande af uppkommen skadas storlek.
8 Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N;o 6.
Äfven om bestämmandet af ersättningsbeloppens storlek afgjordes enhetligt,
t. ex. genom riksförsäkringsanstalten, så blefve vinsten därmed .ej
tillräcklig, hvarpå ett fall, som mött mig, lämnar ett påtagligt bevis.
En arbetare fick genom olycksfall under grundläggning sitt ena öga så
skadadt, att det måsto uttagas. Arbetsgifvaren och arbetaren ingingo
till riksförsäkringsanstalten för att i enlighet med lagens 15 § erhålla
densammas utlåtande rörande skadans storlek, hvarigenom ersättningsbeloppet
fastställdes. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande afgafs i februari
månad 1907, men arbetaren bär, enligt egen uppgift, ännu ej erhållit
någon ersättning.
Förnekas kan ju ej, att, genom en sådan utsträckning af ersättningen
till alla arbetare, ett stort kraf ställes på särskild! alla . smärre
arbetsgivare, för hvilka utbetalandet af kapitalvärdet för eu helinvalids
lifränta mången gång kan vara ruinerande.
Mot de svårigheter, som således möta såväl arbetare som arbetsgivare,
erbjuder emellertid den obligatoriska försäkringen ett säkert
skydd, och sammanhänga frågorna om giltighetsområdets utsträckande
till alla arbetare och om obligatorisk försäkringsplikt för alla arbetsgivare
så nära med hvarandra, att jag anser dem endast böra och kunna lösas
gemensamt. Det kan ju framställas den anmärkning, att, äfven efter
införd försäkringsplikt, arbetaren kan gå miste om ersättning, om arbetsgifvaren
af någon anledning försummar erlägga stadgad premie. Så
kan naturligen ej blifva fallet, ty försäkringen måste ordnas med efteruttagning
af premien, så att om en arbetare, hvars arbetsgifvare ej
erlagt stadgad afgift, blifver skadad, riksförsäkringsanstalten, efter
erhållen kännedom om densamma, utbetalar ersättningen åt arbetaren
och inkasserar af arbetsgifvaren den premie, som han försummat att
inbetala.
Om jag också icke kan gilla de skål, som anförts mot den obligatoriska
försäkringen, så synes mig dock ett, vid tiden för den nuvarande
lagens antagande, hafva varit befogad!, nämligen den svårighet, som
måste ligga i att på en gång anordna en så omfattande institution, som
riksförsäkringsanstalten vid tvångsförsäkring skulle blifvit. Sedan anstalten
emellertid under en följd af år ordnat och alltmer utvidgat sin
verksamhet, torde inga verkliga svårigheter möta att nu så ordna och
utvidga densamma, att den blir mäktig att fylla de kraf, som tvångsförsäkring
medför.
Jag hemställer därför,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta vidtaga utredning och inkomma
9
Sammansatta Stats- och (Lag) utskottets Utlåtande N:0 6.
med förslag till ny lag om ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, grundad på principen af alla arbetsgifvares försäkringsplikt i
riksförsäkrings- eller med denna likställd anstalt, så att ersättning för
inträffadt olycksfall beredes åt hvarje kroppsarbetare.»
Den af herr Furst under n:o 151 väckta motionen, uti hvilken fri- Se™g™*lti
herre T. Adelswärd och herr S. H. Kvarnzelius instämt, är af följande n;o isi.
lydelse:
5)1 den nuvarande lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete bestämmes ersättningsbeloppet vid invaliditetsfall
genom 4 § till ett fixt belopp lika för alla arbetare och utgörande vid
fullständig invaliditet en årlig lifränta af trehundra kronor samt vid
minskning i arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning. Vid inträffadt dödsfall är äfven samma belopp
satt som högsta lifränta till den aflidnes efterlefvande.
Det har redan förut vid 1907 års riksdag i herrar A. J. Christiernsons
m. fl. motion framhållits, huru denna lifränta redan från början
visat sig alltför låg och ej kan anses motsvara de ersättningsberättigades
nödvändiga lefnadsbehof, särskildt med hänsyn till de alltjämt
ökade lefnadskostnaderna. Äfven ett annat förhållande torde böra påpekas.
En arbetare med större arbetsduglighet har genom denna kommit
fram till en afsevärdt större aflöning än eu annan samt har som följd
häraf ordnat sina lefnadsforhållanden därefter eller åtnjuter högre aflöning
på grund af högre lefnadskostnader å den ort, där han arbetar.
Vid inträffadt lika olycksfall erhålla bägge samma invaliditetsersättning,
hvilken säkerligen visat sig långt mindre tillfredsställande för arbetaren
med den högre aflöningen än för den med lägre.
Den utländska lagstifningen har också beaktat dessa förhållanden,
och iuom Europa samt, såvidt känd! är, inom hela världen finnes intet
annat land än Sverige, som vid sin ersättningslagstiftning slagit in på
principen om fixt ersättningsbelopp. I samtliga öfriga länder är beloppet
sväfvande och utgår antingen med ett kapital en gång för alla,
såsom i Spanien, Italien och Danmark, eller med en lifränta, såsom i
de flesta länder, i bägge fallen stående i bestämd proportion till den
skadades årslön.
Det kan ifrågasättas, om ej tiden nu är inne att äfven här vid
skadeersättningens bestämmande beräkna dess storlek i proportion
till lönen.
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 6 Haft.
2
10
Sammansatta Stats- och (Lag ) utskottets Utlåtande N:o 6.
Därvid måste naturligtvis beaktas, att ett minimum i ersättningens
storlek måste bestämmas, för att eu minderårig, som arbetar med en
synnerligen låg löneförmån och därunder blir helinvalid, må skyddas
från att hela sitt återstående lif, genom en oproportionerligt låg lifränta,
tvingas lefva i beroende af anförvandter eller kommun.
Samtidigt bör äfven bestämmas ett maximum i aflöning, efter
hvilken invaliditetsersättningen högst får beräknas, då man dels måste
inom rimliga gränser hålla de med eu sådan ökad ersättning förknippade
kost''naderna och dels äfven kan förutsätta, att en arbetare med aflöning
öfver ett visst belopp bör kunna vara i tillfälle att i någon mån själf
säkerställa sig och de sina.
1 de flesta länder utgår lifräntan vid totalinvaliditet med ett belopp,
som utgör 60 procent af lönen. Som för våra förhållanden lämpligt
minimum å lifräntan torde kunna sättas det i åberopade motion vid
1907 års riksdag begärda beloppet af fyrahundrafemtio kronor, medan
den högsta aflöning, hvarå lifränta finge beräknas, bör kunna sättas till
ett tusen fem hundra kronor, motsvarande vid beräkning efter 60 procent
en lifränta af niohundra kronor.
De olycksfall, som inträffa, kunna efter sina verkningar delas i
tvenne vidt skilda slag, nämligen sådana, som endast medföra öfvergående
skada, och sådana, som förorsaka större eller mindre invaliditet
eller dödsfall.
Ur riksförsäkringsanstaltens berättelser är nedanstående tabell
sammanförd:
År. |
Antal årsarbetare. |
Totalkostnader för |
Kostnad pr årsarbetare för |
||||||||||
Sjukhjälp. |
Invaliditet. |
Dödsfall. |
Sjukbjälp. |
Invaliditet. |
Dödsfall. |
||||||||
1903 |
23,629 |
5,003 |
81,294 |
27 |
13,950 |
29 |
_ |
21 |
3 |
44 |
_ |
52 |
|
1904 |
26,172 |
6,732 |
— |
85,415 |
— |
19,983 |
— |
— |
25 |
3 |
27 |
— |
76 |
1905 |
35,895 |
8,641 |
— |
133,750 |
— |
28,841 |
— |
— |
24 |
3 |
72 |
— |
80 |
Af denna tabell framgår tydligt, huru små medeltalskostnaderna
för ersättning för öfvervägande skador enligt den nuvarande lagen
egentligen äro gentemot kostnaderna för invaliditets- och dödsfall.
Af de öfvergående skadorna äro en stor del, särskild! bland de
lättare, sådana som svårligen kunna genom någon åtgärd förebyggas
Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.
11
och synes mig snarast böra jämställas med sjukdomsfall. De inverka
äfven obetydligt på samhällets produktionsförmåga.
Genom invaliditets- eller dödsfall däremot gör samhället ej endast
en direkt förlust i produktiv kraft, utan tvingas äfven att taga vård
om den skadade eller hans efterlefvande. Industrien eller arbetet, som
kräfver dessa offer, har därför äfven plikt att ersätta den förlust, som
så vållas samhället, och denna ersättning bör utgå så, att den åtminstone
täcker den skadades eller de efterlefvandes måttliga behof, så att samhället
i dess helhet ej beröres däraf.
Genom en sådan tillräcklig ersättning, utgående efter t. ex. de
värden som här förut angifvits, drabbas naturligen arbetsgifvaren af
rätt afsevärdt ökade utgifter.
Det synes mig därför böra kunna ifrågasättas att, vid en så afsevärd
ökning af ersättningsbeloppen, begränsa de olycksfall, för hvilkas
omkostnader arbetsgifvaren ensam hade att ansvara, till invaliditetsoch
dödsfall, medan ersättning för olycksfall med öfvergående natur,
såsom till sin art mera öfverensstämmande med sjukdomar, borde sammanföras
med dessa och ej sammanblandas med invaliditets- och dödsfallen,
för hvilka riksförsäkringsanstalten vid sådant förhållande uteslutande
borde ikläda sig risk. Vid ordnande af en tvångsförsäkring
skulle äfven säkerligen en stor svårighet uppstå i att från en central
försäkringsanstalt kunna, så noga som erfordras, följa alla öfvergående
skador, hvilket däremot med lätthet låter sig göra från de lokala sjukkassorna,
ordnade med hänsyn till ett sådant sakernas läge.
Jag hemställer därför,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t vid utarbetande af ny ersättningslag för skador,
till följd af olycksfall i arbete, låta utreda, huruvida och i hvad mån,
1. lifräntebeloppens storlek vid invaliditets- och dödsfall bör
höjas för att motsvara den skadades eller de efterlefvandes måttliga
lefnadskostnader,
2. samma belopp böra göras beroende af och afvägda efter de
skadades eller afiidnas lön och
3. lämpligheten af att ersättning för öfvergående skada sammanföres
med sjukdomsersättning behandlas i samband därmed och bortföres
från riksförsäkringsanstalten.»
I skrifvelse den 22 januari 1907 anmodade statsrådet och chefen
för civildepartementet riksförsäkringsanstalten att till civildepartementet
inkomma med yttrande och förslag beträffande de ändringar i förevarande
Utskottets
utlåtande.
12 Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.
lag, som i vissa af departementschefen närmare angifna afseenden eller
eljest kunde finnas vara af behofvet påkallade. _I anledning häraf har
riksförsäkringsanstalten den 10 januari 1908 afgifvit underdånigt utlåtande
i ämnet. Genom detta riksförsäkringsanstaltens utlåtande hafva
redan flera af de frågor, hvilkas lösning åsyftas med de föreliggande
motionerna, blifvit underställda Kungl. Majfls pröfning. I själfva verket
är det, om man räknar jämväl med en af de reservationer, som äro
fogade till utlåtandet, endast två af de genom motionerna å bane bragta
spörsmålen, som icke direkt i förevarande sammanhang framlagts, till
Kungl. Majfls bedömande, och det är dels frågan om införande af obligatorisk
försäkringsplikt för alla arbetsgifvare, dels ock spörsmålet om
lämpligheten af att ersättning för öfvergående skada sammanföres med
Bjukdomsersättning samt behandlas i samband därmed och bortföres
från riksförsäkringsanstalten. Hvad de öfriga frågorna beträffar, tillåter
sig utskottet i korthet omnämna den behandling, för hvilken de, enligt
hvad utskottet inhämtat, varit föremål i riksförsäkringsanstalten.
Det förslag till förändrad lydelse af 2 § i lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, som
riksförsäkringsanstalten afgifvit, afser en utsträckning af ersättningsplikten
till väsentligt flera yrkesgrupper än paragrafen nu upptager.
Ämbetsverket har själft i sitt utlåtande yttrat sig närmare om innebörden
af sitt förslag till ändring af sagda lagrum och därutinnan förklarat
sig anse, att detsamma borde erhålla sådan ändrad lydelse,
att bland de i paragrafen angifna slag af verksamhet, med hvars
utöfvande följer ersättningsskyldighet, upptagas jordbruk, därest fastigheten
har ett taxeringsvärde af minst 20,000'' kronor, verksamhet, i
hvilken explosiva varor användas vid tillverkningen, automobil- och hisstrafik,
åkorirörelse, renhållning af gator, kloakledningar med mera dylikt,
handels-, lager- och magasinsrörelse, där minst tre arbetare vanligen
sysselsättas, rifningsarbete, underhåll och skötsel af kanal- eller annan
vattenbyggnad, måleriarbete, vid hvilket ställning eller annan dylik anordning
användes, samt teater- och därmed jämförlig verksamhet;
att det i paragrafen förekommande uttrycket fabriksrörelse utbytes
mot en allmän bestämmelse af innehåll, att ersättningsskyldigheten afser,
förutom särskildt uppräknade slag af verksamhet, all industriell rörelse,
i hvilken vanligen användes a) annan drifkraft än muskelkraft, för så
vidt den sammanlagdt uppgår till minst tre effektiva hästkrafter, eller
b) ångpanna, hvilken brukas med ett tryck, som med minst ett hälft
kilogram per kvadratcentimeter öfverstiger atmosfärens, eller c) kokare,
hvilken brukas med ett tryck, som med minst ett hälft kilogram per
13
Sammansatta Stats- (och Lag-)utsleottets Utlåtande N:o 6.
kvadratcentimeter öfver- eller understiger atmosfärens, eller d) minst
fem arbetare; samt
att ersättningsskyldigheten skall omfatta äfven skada till följd af
olycksfall, som träffa arbetare vid utförande af arbete, hvartill han
utom yrket användes af sin arbetsgifvare.
Såsom man häraf torde finna, hafva de önskemål, åt hvilka friherre
Adelswärds motion ger uttryck, i mycket vidsträckt omfattning
vunnit beaktande i riksförsäkringsanstaltens förslag, och det lärer, med
hänsyn därtill, att enligt motionen skada, som orsakats under arbete af
allenast tillfällig natur, icke skulle ersättas, kunna sättas i fråga, hvilket
af dessa båda förslag, motionärens eller ämbetsverkets, som går
längst i tillmötesgående mot de eventuellt ersättningsbehöfvande.
Herr Furst har i den ena af sina ofvannämnda motioner ifrågasatt
bland annat en utredning, huruvida och i hvad män lifräntebeloppens
storlek vid invaliditets- och dödsfall bör höjas för att motsvara den
skadades eller de efterlefvandes måttliga lefnadskostnader, äfvensom
samma belopp böra göras beroende af och afvägda efter de skadades
eller aflidnas lön. En synnerligen ingående undersökning härutinnan
föreligger nu i riksförsäkringsanstaltens utlåtande. I frågans förra del,
nämligen beträffande lifräntebeloppens ökning för att bringa dem att
motsvara den skadades eller de efterlefvandes måttliga lefnadskostnader,
har ämbetsverket jämväl framlagt positiva förslag. Hvad beträffar
frågan om att gorå beloppen beroende af och afvägda efter de skadades
eller aflidnas lön, har ämbetsverket visserligen ej framställt något
förslag, men ett sådant kan i allt fall anses hafva kommit under Kungl.
Maj:ts pröfning genom en af t. f. öfverdirektören May afgifven reservation,
i hvilken anföres att enligt reservantens åsikt riksförsäkringsanstalten
bort föreslå, att ersättningen i anledning af skada till följd
af olycksfall i arbete ställdes i beroende af den skadade arbetarens
arbetsförtjänst.
Jämväl den af herr Först i hans motion n:o 151 å bane bragta
frågan om lämpligheten af att ersättning för öfvergående skada sammanföres
med sjukdomsersättning samt behandlas i samband därmed och
bortföres från riksförsäkringsanstalten torde kunna antagas vara eller
inom en nära framtid blifva föremål för Kungl. Mapts beaktande, nämligen
i sammanhang med den pågående utredningen rörande sjukkasseväsendets
omorganisation.
Hvad slutligen beträffar den af herr Furst i hans motion n:o 84
äskade utredning i syfte att få till stånd en ny lag om ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete, grundad på principen af alla ar
-
14 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 6.
betsgifvares försäkringsplikt, synes det utskottet, som anser, att ifrågavarande
princip möjligen en gång i framtiden bör vinna tillämpning på
förevarande lagstiftningsområde, likväl icke lämpligt att, då Riksdagen
för ej synnerligen länge sedan uttalat sig emot obligatorisk försäkringsplikt,
nu begära en utredning, som afser lagens revision i enlighet
med denna grundsats, och detta så mycket mindre som just en vidlyftig
utredning inledts angående ifrågavarande lagstiftnings revision
på grunden af nu gällande princip om arbetsgifvares ersättningsskyldighet
utan försäkringsplikt.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att friherre Adels.wärds motion, n:o 19, icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;
b) att herr Fursts motion, n:o 84, icke må till
någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda; samt
c) att herr Fiirsts motion, n:o 151, icke må till
någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 mars 1908.
På det sammansatta utskottets vägnar:
G. PIPPING. ''
Keservationer:
af herr Lindhagen, med hvilken herrar T>. Persson, Starbäck och
Neiglick instämt:
Vid antagandet af 1901 års lag angående ersättning för skada i
följd af olycksfall i arbetet stod det klart för säkerligen de flesta, att
lagen betecknade endast ett första steg på vägen. Att lagen till sin
omfattning begränsades på sätt, som skedde, och i sin teknik blef
grundad på ersättningsplikt för arbetsgivare och icke på principen om
försäkringsplikt, berodde därpå, att Håken i sin helhet var både ny och
opröfvad och därför mötte motstånd. Ett mindre steg togs därför, på
det att frågan måtte någon gång bryta igenom och en fast utgångs
-
Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6. 15
punkt vinnas för ett fortsatt arbete på ifrågavarande sociala lagstiftningsområde.
Ett dylikt fortgående på den inslagna vägen bör nu verkligen vara
på tiden. Därvid blir man äfven i tillfälle att draga nytta af den erfarenhet,
som vunnits rörande åtskilliga detaljer af den förevarande
lagstiftningen. En revision af densamma ur båda dessa synpunkter har
nu påyrkats i förevarande motioner. Denna framställning är således
förtjänt af bifall, och särskildt är det af vikt, att frågan om olycksfallsersättning
kommer under ompröfning samtidigt med de redan igångsatta
utredningarna om lagstiftning rörande ålderdoms- och invaliditetsunderstöd
samt sjukkasseväsendet. Alla dessa ämnen äga nämligen i
själfva verket ett nära sammanhang.
Utskottet synes nu förmena, att ett uttalande i ämnet från Riksdagens
sida borde undanskjutas af den anledningen, att riksförsäkringsanstalten
nyligen inkommit till Kungl. Maj:t med en framställning om
revision i vissa angifna afseenden af 1901 års lag. Det bör dock för
frågans framfärd vara af minst lika stor betydelse, att äfven Riksdagen
uttalar sig i denna viktiga och omfattande angelägenhet. För öfrigt
har anstalten i sin berörda framställning särskildt ansett sig ej kunna
förorda, att den tillämnade utredningen skulle afse införandet af försäkringsplikt,
. hvilket synes vara oafvisligt för att en väsentlig utvidgning
af lagstiftningens omfattning skall komma till stånd. Riksdagen
synes därför böra uttala sig för att utredningen bör omfatta frågan i
hela dess vidd.. Däremot synes Riksdagen ej hafva anledning att taga
ställning till vissa detaljer, såsom exempelvis de i herr Fursts motion
n:o 151, berörda spörsmål, hviika dock synas böra komma under öfvervägande.
Jag hemställer alltså,
att Riksdagen i anledning af förevarande tre
motioner ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
en allmän revision af 1901 års lagstiftning rörande
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och
därvid särskildt undersöka, i hvad mån och under
hviika villkor lagstiftningen kan utsträckas till nya
arbetsområden samt bör byggas på principen om försäkringsplikt;
af
herr Zetterstrand angående punkt b) i utskottets hemställan:
16
Sammansätta Stats- och (Lag-) utskottets Utlåtande N-.o 6.
Hvad berr Fursts motion, n:o 84, beträffar, så finnas otvifvelaktigt
skäl som tala för att i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära utredning
i det ämne, som motionen afser. I likhet med motionären anser
iag det vara ömkligt, att eu undersökning åvägabringas om möjligheten
att grunda en lag om ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete på principen om försäkringsplikt.
Det synes ovädersägligt, att en lag på grundvalen af denna pttucip
erbjuder åtskilliga fördelar framför den nu gällande lagen,_ hvilken
som bekant är byggd på grundsatsen om arbetsgiVares ersättmngsplikt
utan försäkringsplikt. Särskildt för de mindre arbetsgifvarne måste
det vara afgjordt gynnsammare med försäkringsplikt än med ersättningsplikt
i enlighet med den nuvarande lagens bestämmelser. Den
ersättning, som en mindre arbetsgivare kan nödgas utgifva i anledning
af ett eller flera olycksfall, kan nämligen lätt nog för hans rörelse
blifva ekonomiskt hinderlig och i många fall rent ruinerande. Något
sådant lärer däremot icke kunna sägas om de premier, som en sådan
arbetsgivare i händelse af försäkringsplikt skulle komma att utbetala.
Den här vidrörda olägenheten af det nuvarande systemet kommer gilvetvis
att göra sig gällande i ökad mån, därest, på sätt blifvit ifrågasatt,
antalet yrkesgrupper, som beröras af lagen, ökas. .
Om jag alltså anser en utredning om ersättmngsplikteno utbytande
mot'' försäkringsplikt önsklig och håller före att Riksdagen bor
besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran härom, sa torde det
dock icke böra komma i fråga att, såsom motionären föreslagit, i denna
skrifvelse inlåta sig på frågan, om försäkringsplikten bor åligga alla
arbetsgivare eller i motsatt fall hvilka. Den begränsning af skrifvelsens
innehåll, som jag alltså ifrågasätter, motiveras af det af utskottet
redan anmärkta förhållandet, att frågan om utsträckning af lagens giltighetsområde
till ett ökadt antal yrkesgrupper redan ar föremal for Kungl.
Maj:ts pröfning. . . ,
‘ På grund af hvad sålunda anförts, far jag hemställa,
att Riksdagen i anledning af herr Fursts motion, n:o 84, matte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållandet Kungl. Maj: t i
sammanhang med pågående eller blifvande utredning rörande revision
af lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete tacktes
taga i förnyadt öfvervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen bor
grundas på principen om försäkringsplikt.
Det skulle här antecknas, att herr E. Hammarlund icke deltagit
i förestunda ärendens behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, P. K. NYMAN» EPTEBTB. 1908.