Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1908, kl. 8 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3,
i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om ökadt statsbidrag till folkskoleväsendet.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft följande
hos Riksdagen väckta motioner, afseende skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om ökadt statsbidrag till folkskoleväsendet, nämligen: inom Första
Kammaren, n:o 5, af grefve Hugo Wachtmeister samt inom Andra Kammaren,
n:o 11, af herr J. O. Forssling, n:o 35, af herr M. E. Svallingson,
n:o 71, af herr N. Nilsson i Skärhus, n;o 103, af friherre A. T. Adelswärd,
och n:o 113, af herr E. Jonsson i Freluga.

Grefve Wachtmeisters motion, n:o 5, är af följande lydelse:

»De tre motioner, som förlidet år inom Riksdagen väcktes, i syfte att
åstadkomma utredning, huruvida och på hvad sätt staten borde, utöfver hvad
nu äger rum, bidraga till en jämnare fördelning af kommunernas skattebördor,
föranledde icke till någon Riksdagens åtgärd.

Att icke desto mindre befintligheten af de missförhållanden, som i
motionerna påpekades, tämligen allmänt erkändes, torde kunna anses framgå
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Samt. 2 Afd. 5 Häft. (N:o 5). 1

Grefve Wachtmeister
8 motion.

2

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

däraf, att Andra Kammaren biföll sitt tillfälliga utskotts n:o 1 hemställan
om partiellt bifall till den af berr Mattson väckta motionen n:o 182 —
nämligen så till vida, att kammaren begärde en fullständig jämförande utredning
angående de olika kommunala skattebördorna jämte därpå inverkande
förhållanden till ledning för eventuella vidare åtgärder i motionens allmänna
syfte.

Jämväl en stor minoritet inom Första Kammaren uttalade sig för eu
dylik utredning.

Statsutskottets afstyrkande utlåtande öfver undertecknads motion n:o 4
vid samma riksdag synes tillkommit på grund af frågans — med anledning
af de två öfriga motionernas i likartadt syfte förkastande — läge i
.Riksdagen och är på ett ögonskenligt välvilligt sätt motiveradt.

Statsutskottet yttrar:

»En utredning i den af motionären angifna riktning skulle, enligt
utskottets förmenande, otvifvelaktigt vara af stor vikt för afhjälpande af de
olägenheter, som för närvarande måste anses råda i afseende å ojämn kommunalbeskattning
för folkskoleändamål, därvid emellertid jämväl borde ägnas
uppmärksamhet åt såväl det sätt, hvarpå skolväsendet i de olika kommunerna
är tillgodosedt, särskildt om och i hvilken utsträckning den s. k. halftidsläsningen
förekommer, som ock, huruvida de utgifter, för hvilkas bestridande
kommunernas skatteinkomster i öfrigt äro afsedda, kunna anses
vara för dem nödvändiga och stå i rimligt förhållande till deras ekonomiska
bärkraft. I det läge frågan kommit genom Riksdagens ofvan förmälda
afslag å den med anledning af herr Mattsons motion ifrågasatta
statistiska utredning, som skulle omfatta jämväl frågor af nu förevarande
art, anser sig utskottet dock icke kunna för närvarande tillstyrka motionen.»

Vidare ber jag att få erinra därom, att inom Andra Kammaren ett
stort antal instämmanden följde på landshöfding Widéns yttrande med anledning
af detta utskottsutlåtande.

Jag tillåter mig anföra följande brottstycken ur herr landshöfdingens
yttrande:

»Denna motion synes mig vara en af de mera beaktansvärda, som ha
väckts vid denna riksdag. Vi ha rätt länge hållit på med att söka få fram
någon utredning, om på hvilket sätt det skulle kunna rådas bot på ojämnheten

mellan kommunerna i den kommunala beskattningen.----Det synes mig

däremot, att motionären i denna motion verkligen beträdt den rätta vägen.
— — — Hvad jag här anfört, torde tillräckligt bevisa vidden och omfattningen
af det missförhållande, det här gäller att afhjälpa. Men det är en annan

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

3

fråga, som här verkligen är än viktigare. — — — Det är nämligen icke
utjämningen af de kommunala skattebördorna, så viktigt detta än är, utan
det är frågan om, huru man skall få folkskoleundervisningen ordnad på
det bästa sätt.»

Den motvilja, som förefinnes mot att gripa sig an med frågan om
den kommunala skattebördans utjämning, torde måhända i någon mån
bero på principiella betänkligheter, men helt visst än mera på frågans stora
omfattning och dess svårlösta beskaffenhet.

Att inom en öfverskådlig framtid nå fram till en inom alla områden
fullt utjämnad kommunalskatt synes mig icke ligga inom ramen af hvad
som kan ernås, då däremot med begränsning till ett visst område, där inverkande
faktorer kunna klart belysas, och där principiella skäl mot frågans
lösning icke med större fog‘kunna anföras, resultat relativt lätt kunna
vinnas.

Äfven om, såsom framhållits, utgiftsposterna för fattigvården, för
kyrkliga ändamål eller öfrigt trycka lika eller i vissa fall mera ojämnt än
de för skolväsendet, måste erkännas, att dessa senare utgöra den största
posten i landskommunernas utgiftsstat — de upptaga cirka 40 procent däraf.

Denna relationssiffra synes härtill vara i jämt stigande.

Kommunernas utgifter för nedanstående ändamål visa i ungefärligt
procenttal af hela utgiftsstaten följande siffror:

för skolväsendet.....................

för kyrkan.............................

för fattigvården.....................

öfriga utgifter........................

1884 1899 1904

82 proc. 36 proc. 40 proc,
33 » 25 » 22 »

23 » 24 » 24

11 » 14 » 13 »

Frånräknas utgående statsbidrag till folkskoleväsendet, blir denna utgiftspost
icke desto mindre numera den största i staten.

En utjämning af utdebiteringen för skoländamål och däraf följande
lättnad skulle sålunda för kommunerna blifva af den största betydelse, på
samma gång rättvisa och billighetsskäl bjuda, att folkskoleundervisningen
må för svenska barn göras i såväl ett som annat afseende så likartad som
möjligt.

Såsom jag i min motion af förlidet år, till hvilken jag anhåller få
hänvisa, framhöll, drabbas just de minst bärkraftiga kommunerna tyngst
af ifrågavarande utgifter, och detta såväl de vidsträckta, glest befolkade
kommunerna som de till arealen allra minsta.

4

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Jag påvisade då ock med siffror, huru förvånande stora ojämnheter
kunna förekomma inom samma län och härad. Och ojämnheten i beskattningen
blir så mycket mera i ögonen fallande och tyngande, som i regel
just dessa fattigaste och minsta kommuner, trots den större skattetungan
ha sitt skolväsende ytterst otillfredsställande ordnadt.

Har man, som undertecknad, den uppfattningen, att den kommunala
skattebördan utöfvar ett i allra högsta grad hämmande inflytande på landsbygdens
utveckling, och att ett flertal af landskommunerna icke äga ekonomisk
bärkraft att organisera sitt skolväsende ens tillnärmelsevis på reglementsenligt
sätt samt att dessa missförhållanden böra afhjälpas, synes mig
den enda väg att inom ej alltför aflägsen framtid vinna sådan bättring
vara, att staten i den omfattning, som efter utredning kan befinnas lämplig,
lämnar direkta bidrag till de af utgifter för skoländamål hårdast betungade
skoldistrikt, dock så att kommunerna fortfarande göras intresserade
i folkskolans ekonomi.

En dylik utredning torde, såsom statsutskottet förlidet år yttrat, äfven
böra omfatta det sätt, hvarpå folkskoleväsendet i de olika kommunerna är
tillgodosedt, samt äfven — ehuru jag för min personliga del är mera oviss
om behofvet däraf — huruvida de utgifter, för hvilkas bestridande kommunernas
skatteinkomster i öfrigt äro afsedda, kunna anses vara för dem
nödvändiga och stå i rimligt förhållande till deras ekonomiska bärkraft.
Jag tillåter mig, på grund af hvad ofvan anförts, hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning dels i här ofvan angifven riktning,
dels efter hvilka beräkningsgrunder och i hvilken omfattning direkta statsbidrag
till folkskoleundervisningen må, utöfver de nu utgående, till kommuner,
hvilka äro af kostnaderna för denna undervisning särskildt ekonomiskt
betungade, meddelas, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill en sådan utredning kan föranleda.»

Herr Forsslings
motion.

I sin motion, n:o 11, anför herr Forsling följande:

»Kommunalutskylderna utgöra, som bekant är, våra tyngsta skattebördor,
vida mer betungande än de direkta skatterna till staten. På landsbygden
stiga de ofta till 10 kronor, ibland till 20 å 30 kronor pr bevillningskrona.
År 1908 uppgingo de därstädes i medeltal till 5 kronor 61
öre på hvarje bevillningskrona.

Af personer i samma ekonomiska ställning, bosatta i olika, kanhända
angränsande församlingar, kan den ena följaktligen få betala flerdubbelt

'' Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5. 5

högre kommunalskatt än den andra. En inkomsttagare, taxerad för 1,800
kronor, får i en af de dyraste orterna i kommunalutskylder utgifva 540
kronor utom personliga afgifter, således mellan tredje- och fjärdedelen af
hela sin inkomst. I en af de billigare med en utdebitering af t. ex. 50
öre per fyrk (= 5 kronor per bevillningskrona) slipper han undan med en
bagatell på 90 kronor.

Man får därför icke förundra sig öfver, att alla, som det kunna,
söka sig bort från de dyra orterna, hvarigenom förhållandena därstädes
blifva ännu ogynnsammare för utvecklingen, bördorna ännu svårare att
bära för de kvarblifvande.

Landsbygdens smärre jordbrukskommuner äro i allmänhet mest betungade.
De höga skatterna därstädes utgöra ett hårdt tryckande ok i
synnerhet på mindre inkomsttagares och småbrukares svaga skuldror, ett
ok, som för dessa göres ännu tyngre därigenom, att de större fastigheterna
ofta taxeras proportionsvis lägre än de små.

De institutioner, om hvilka kommunerna genom lag äro ålagda att
draga försorg, måste blifva lidande härpå. Deras tillstånd i de fattiga
landsförsamlingarna svarar ingalunda mot de stora uppoffringarna: höga
kommunala utskylder och det oaktadt i allmänhet en otillfredsställande
fattigvård och ett högst bristfälligt skolväsen.

Förbättringar härutinnan kunna ej åstadkommas utan att göra bördorna
olidliga och få fördenskull ställas på framtiden. Då afgifterna för kommunala
ändamål uppgå till en krona och därutöfver per fyrk, måste vederbörande
myndigheter oftast blunda äfven inför svårare missförhållanden.

Viktiga statsintressen ställas härigenom på spel. Både fattigvården
och i ännu högre grad folkundervisningen måste ju betecknas som sådana.
Det bör därför vara statens plikt att här träda hjälpande emellan och verksammare
än hittills ingripa till de fattiga kommunernas förmån.

Då vi genom allmän lag för samma ändamål åläggas kommunala utgifter,
böra statsmakterna också tillse, att dessa blifva, såvidt möjligt,
jämnt och rättvist fördelade, och att valutan, som för dem erhålles, icke
genom omständigheter, öfver hvilka vi icke råda i den ena orten blir alltför
underhaltig i jämförelse med den, som gifves i en annan.

Statens fordran på fullgjord kommunal skattskyldighet såsom villkor
för medborgarrätt blir eljest icke rättfärdig.

Man har skäl till förhoppningar, att något snart kommer att föreslås
till fattigvårsdstungans utjämnande, eftersom den under fjolåret tillsatta fattig -

6

Sammansatta Stats- (''och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5,

vårdskommittén skulle taga under ompröfning de uttalanden, som i denna
fråga gjorts både inom Biksdagen och af fattigvårdskongressen hösten 1906.

Skolutgifternas jämnare fördelning bland de skattskyldige är ett lika
trängande behof som det förenämnda.

Enligt statistiska uppgifter för 1904, som af statsrådet Berg meddelades
vid 1906 års riksdag och till bvilka här hänvisas, växlade inom
skoldistrikten på landsbygden utdebiteringen per fyrk för folkskoleväsendet
mellan 0 öre till 106 öre. »Skulle ur dessa statistiska siffror någon allmän
regel kunna dragas», sade dåvarande statsrådet, »så skulle det snarast
blifva den, att ju fattigare och mindre bärkraftig en kommun är, dess
större utdebitering måste den för sitt folkskoleväsen vidkännas.»

Det missförhållande, som framgår af de uppgifter statsrådet Berg
framlade, bestyrktes och belystes ytterligare i den af grefve H. Wachtmeister
under fjolåret i Första Kammaren framlagda motionen n:o 4 samt
genom den »axplockning» på den kommunala statistikens fält, som af
landshöfding Widén verkställdes, då vederbörande utskotts utlåtande med
anledning af denna motion behandlades i Andra Kammaren.''

Genom de tabeller, som. voro bifogade nyssnämnda motion, framgick
äfven, att medeltalet af skol utgifterna per fyrk för hvarje län växlade så
betydligt, att det t. ex. inom Gottland år 1903 utgjorde 80 öre per fyrk
emot endast 22 öre i Uppsala län.

Häraf ses, att också länen äro olämpliga som utgångspunkter för en
utjämning af skolafgifterna.

Att fattigdom och hög utdebitering förenade utöfvat ett högst olycksdigert
inflytande i synnerhet på folkskoleväsendets utveckling förstås däraf,
att halftidsläsning ännu förekommer i öfver hälften af vårt lands folkundervisningsanstalter
.

»Man må», säges i omförmälda motion, »hafva hvilken uppfattning
som helst om denna halftidsläsning (till halftidsläsning hänför jag systemet
med flyttande skolor) — i de nordligaste delarna af landet är den ju nödvändig
— man måste dock fråga sig, om det ligger rättvisa däri, att under
något så när likartade naturförhållanden svenska barn, socialt och ekonomiskt
jämnställda, skola erhålla helt olikartad undervisning, därför att
de råkat födas inom olika kommuner. Man bör i alla händelser kunna
uppställa den fordran, att kommuner, i hvilka endast half undervisning
meddelas, ej skola vara hårdare ekonomiskt betungade än de öfriga. Detta
är dock ofta, för att icke säga i regel, fallet.»

7

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Det är företrädesvis de fattiga jordbruksdistriktens befolkning, som
mest lider af dessa missförhållanden. Deras barn bli minst tillgodosedda
i afseende på skolunderbyggnad. De äro styfbarnen, som få nöja sig med
smulorna, då däremot ett jämförelsevis rikt dukadt bord står tillredt för
deras kamrater i städerna.

Icke heller får man beräkna, att de i barndomen försummade, vid mognad
år skola få ersättning härför. Folkskolan, hur otidsenlig och vanlottad
den än må vara, blir för de allra flesta jordbrukares barn både den första
och sista undervisningsanstalt, de besöka.

Äfven på detta område borde fördenskull staten träda emellan och
genom särskilda bidrag till behöfvande församlingar sätta dem i stånd icke
blott att utan alltför stora ansträngningar bära dem redan nu pålagda bördor
utan äfven och framför allt att utan alltför olidliga skatter förbättra
sitt skolväsende.

Härigenom främjades ett statsintresse af högsta rang, eftersom en vaken
och upplyst jordbrukareklass måste anses vara en af hufvudfaktorerna
för vårt lands sunda och kraftiga utveckling. Måhända skulle det äfven
i sin mån bidraga till att hämma den pågående flykten från landet, från
jordbruket.

Fruktan har uttalats, att genom en bestämmelse om dylika extra bidrag
från statens sida skulle landskommunerna låta förleda sig till att kasta
sparsamheten öfver bord och förmås till onödiga, af de lokala förhållandena
ej motiverade förbättringar af sitt skolväsende, hvarigenom statskassan
komme att i alltför hög grad tagas i anspråk.

Denna fruktan är säkerligen ogrundad.

Låter man de kommuner, hvarest för af lag ålagda ändamål utskylderna
i allmänhet samt bördorna för fattigvård och folkundervisning i synnerhet
äro afsevärdt mer än vanligt betungande, och för bvilka särskildt
understöd till skolväsendet fördenskull kunde ifrågasättas, själfva fortfarande
bestrida en viss procent af den del af skolutgifterna, som öfverstiger medeltalet
för landet i sin helhet, så behöfver statsverket förvisso ej löpa en sådan
risk. En ytterligare borgen härför har staten genom sina folkskoleinspektörer.

Man kan möjligen invända, att eftersom en fattigvårdskommitté nu är
tillsatt, hvarigenom en länge och allmänt närd önskan blifvit tillinötesgådd,
så bör man tills vidare nöja sig härmed och först afvakta dennas utlåtande
och ett härpå gruridadt regeringsförslag, innan frågan om skolafgifternas
utjämnande tages under ompröfning.

8

Herr Svaltingssons
motion.

Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N-o 5.

Häremot kan anföras, att äfven om ett förslag, gående ut på en jämnare
fördelning af fattigvårdstungan, skulle föreläggas Riksdagen och blifva
antaget, så kvarstår i alla händelser skolbördan, hvilken i tyngd och ojämnhet
mäter sig med den förra, hvarjämte hvarje ansats till skolväsendets förbättring,
där denna är af behofvet mest påkallad, ofta måste föranleda till
en ytterligare ökning af ojämnheten, eftersom sådana orter vanligen redan
nu ha den högsta utdebiteringen per fyrk för skoländamål.

Först när de sammanlagda afgifterna för både fattigvård och folkskolor
bli någorlunda likformigt fördelade, kan man tala om, att statsmakterna
visat en verklig sträfvan efter en af rättvisa och billighet påkallad utjämning
af den kommunala skattebördan, åtminstone af den del, som nu kan
utjämnas och som af rättfärdighetsskäl mest trängtar härtill.

Äfven nödig hänsyn till våra finanser tala för, att man samtidigt
skaffar sig eu öfverblick af behofven på båda dessa områden och de kraf,
som på grund häraf med fog kunna ställas på statskassan.

Visserligen afslogs den under fjolåret i Första Kammaren väckta
motionen med liknande syfte som denna. Men den sympati, med hvilken
samma motion på skilda håll omfattades, och de uttalanden i samma riktning,
som hörts från olika delar af landet, ge vid handen, att frågan ej
låter sig afvisas, utan kräfver en snar och tillfredsställande lösning.

Lifligt öfvertygad härom, får jag därför på grund af det anförda vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Ivungl. Maj:t låta verkställa utredning angående behofvet af särskilda bidrag,
utöfver de i allmänhet utgående, till af utgifter för folkskoleväsendet
särdeles betungade skoldistrikt, och de omständigheter, som utöfva inverkan
härpå, under hvilka villkor och i hvilken utsträckning sådana extra
bidrag eventuellt må kunna utanordnas, äfvensom de sannolika kostnader,
som härigenom skulle åsamkas statsverket, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Den af herr Svallingson väckta motionen, n:o 35, i hvilken herr K. L.
J. Larsson instämt, är af följande lydelse:

»Gång efter annan hafva framställningar i Riksdagen blifvit gjorda,
gående ut på att i viss mån afhjälpa de stora olägenheter, som genom
väsentligt olika skattebördor å det kommunala området förefinnas och som
i särskildt hög och ojämn grad tynga landskommunerna. — Oaktadt den
officiella statistiken tydligen ådagalägger detta missförhållande, hafva de

9

Sammansatta (Stats- och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

upprepade framställningarna — äfven om de vid behandlingen inom respektive
utskott vunnit ett visst erkännande af berättigande — allt hitintills
tillbakavisats.

Särskild! en kommunal utskyld, som i vårt land under senare åren
i hög grad stigit, är kostnaden för folkskoleväsendet, och hvad som måste
väcka särskild uppmärksamhet är den omständigheten, att respektive kommuner
drabbas högst olika af utgifterna för sina skolor.

Då folkundervisningen är och måste vara en statens angelägenhet,
torde med fog för sig den frågan kunna framställas, hvarför och med hvad
rätt staten ålägger kommunen viss andel af den utgift, som är förenad med
denna undervisning?

För afhjälpande i någon vidsträcktare grad af rådande missförhållanden
härutinnan tillåter jag mig, med hänvisning till den motivering, som blifvit
åberopad af herr J. O. Forsling till stöd för en af honom vid innevarande
riksdag under n:o 11 framburen motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning och till Riksdagen framlägga
förslag därom, att staten öfvertager den till lärarepersonalen vid
rikets folk- och småskolor utgående, af statsmakterna fastställda kontanta
aflöningen.»

Med åberopande af de motiv, som i grefve Wachtmeisters ofvannämnda Herr Nmotion
anföras, hemställer herr N. Nilsson i Skärhus i den af honom väckta *°n‘

motionen, n:o 41,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning dels angående det sätt, hvarpå folkskoleväsendet
i de olika kommunerna är tillgodosedt, dels efter hvilka beräkningsgrunder
och i hvilken omfattning direkta statsbidrag till folkskoleundervisningen
må, utöfver de nu utgående, till kommuner, hvilka äro af
kostnaderna för denna undervisning särskild! ekonomiskt betungade, meddelas,
samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en sådan
utredning kan föranleda.

Friherre Adelswärd hemställer i sin förenämnda motion, n:o 103, Friherre Arn det

Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hem-swaräf! motionställa,
det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta verk^-tälla utredning
och till Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, hvarigenom
kostnaderna för landets folkskolor i större utsträckning än hittills — och
åtminstone till lärarepersonalens hela aflöning — matte bestridas af statsmedel.

Bill. till Biksd. Prot. 1908. é Sarnl. 2 Afd. 5 Häft.

2

10

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N-o 5.

Såsom motivering åberopar motionären hvad han anfört till stöd för
sin motion n:o 102 angående undervisningsväsendets omorganisation, till
hvilken motion utskottet tillåter sig hänvisa.

Herr E. Jonssons i Freluga motion, n:o 113, är af följande lydelse:

»Att folkskoleundervisningen gått framåt erkännes. Men att mycket i
störa delar af landsbygden återstår att reformera och förbättra mot målet
af ett något så när fullgodt underlag för allmän medborgerlig bildning
måste ock erkännas. Det oöfverstigliga hindret för att nå detta mål är
kostnadsfrågan. Då skoldistrikten skola utan bidrag af staten bekosta och
underhålla folkskolebyggnader med hvad därtill hörer, kommunala och
kyrkliga utgifter till fattigvård, vägskatt, prästerskapets aflöning in. m.
blifver skattebördan så tryckande, att den befordrar befolkningens aftagande
på landsbygden genom tillströmning till städer och industricentra
samt emigration, hvarigenom skattebördan för de kvarboende blifver ännu
mera tryckande.

Vid en öfverblick af de statistiska uppgifterna beträffande kommunernas
finanser måste man komma till den slutsats, att den verkar hämmande
på landsbygdens utveckling, då de kommunala utskylderna äro så
höga, att det verkar afskräckande att bofästa sig därstädes.

Följden blifver i fråga om folkskoleväsendet, att blott half undervisning
af den i lag stadgade måste gifvas i otidsenliga och hälsofarliga
lokaler.

Enligt de statistiska uppgifter om folkskolorna för år 1904, hvilka
äro de senast utgifna, så fanns i riket 5,614 folkskolor, hvaraf 5,130 fasta
och 484 flyttande, 2,144 mindre folkskolor, hvaraf 1,376 fasta och 768
flyttande, samt 5,775 småskolor, hvaraf 4,712 fasta och 1,063 flyttande.

Hela antalet folk- och småskolor uppgick sålunda år 1904 till 13,533,
hvaraf icke mindre än 2,315 voro flyttande.

Vid fördelning efter deras belägenhet å landsbygden och i städerna
finner man att å landsbygden funnos 12,386 och i städerna 1,147 folkoch
småskolor.

Att hela antalet i folkskolor, mindre folkskolor och småskolor under
året 1904 undervisade barn både inom och utom den egentliga skolåldern
utgjorde å landsbygden 526,137 i fasta skolor och icke mindre än 102,385
i flyttande skolor.

Men icke nog härmed utan därtill kommer, att det i en betydande
del fasta skolor förekommer blott halftidsläsning med lägre skoltyper.

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N-o S.

11

Af förenämnda statistiska berättelse finner man, att littera A-skolan,
den högsta af i normalplanen för folkskolorna betecknade bokstafsstyp, som
har fyra årsklasser och samtidigt särskild lärare eller lärarinna för hvarje
klass, förekommer hufvudsakligast i de större städerna, där folkskoleväsendet
nått en högre utveckling, men äfven på en del ställen å landsbygden,
där samhällen uppstått.

Den näst följande formen för undervisningens anordning, som normalplanen
upptar, littera B-skolan, består äfven af fyra årsklasser sammanslagna
till två afdelningar, hvardera afdelningen omfattande två årsklasser
och undervisad af särskild lärare eller lärarinna.

Detta slag af skolor kan äfven anordnas så, att hvardera afdelningens
klasser undervisas på skilda tider, littera B-2. Med denna anordning vinnes
visserligen den fördelen, att hvarje klass undervisas för sig, hvaremot
en mycket stor olägenhet ligger däri, att hvarje barn erhåller undervisning
endast hälften af den bestämda tiden.

Den egentliga skolan med skild tids undervisning är dock littera
C-skolan, som likasom littera B-skolan består af två afdelningar med
hvardera afdelningen omfattande två årsklasser, men under det att i littera
B-skolan hvarje afdelning har sin lärare undervisas här båda afdelningarna
af samma lärare, och undervisningen meddelas i stället på skilda tider.
Hvarje lärare undervisar således alltid två klasser samtidigt och hvarje
barn erhåller undervisning endast hälften af den bestämda tiden.

Såväl B-2-skolan som littera C-skolan böra enligt normalplanen förekomma
endast där lokala förhållanden eller medellöshet hindra inrättandet
af fast folkskola med en undervisningstid af åtta kalendermånader för
hvarje skolbarn, men i anledning af de tryckande kommunala skattebördorna
måste dessa skoltyper i mycket stor utsträckning användas.

Littera E-skolan, som jämte littera C-skolan är den vanligaste skolformen
(se anförda berättelse), består af fyra klasser samtidigt undervisade
af samma lärare eller lärarinna.

Littera F-skolan omfattar både småskole- och folkskoleafdelningen,
undervisade af samma lärare eller lärarinna, men enligt 1900 års normalplan
skall undervisningen ske på skilda tider.

Littera G-skolan betecknar en folkskola med fyra årsklasser samtidigt
undervisade af samma lärare eller lärarinna och flyttande på två stationer.

Af förenämnda statistiska berättelse framgår tydligt, att de lägre
skoltyperna förekomma å landsbygden i en alltför stor utsträckning.
Däri säges bland annat, att antalet folkskolor år 1904 utgjorde 5,614,

12 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

hvaraf en »mycket stor del af de fasta folkskolorna dock ej kunde hänföras
till hvad man menar med en normal folkskola, d. v. s. sådan skola,
där hvarje barn erhåller undervisning åtta månader af året».

I en mängd af dem undervisas nämligen de olika klasserna eller afdelningarna
på skilda tider. Man plägar kalla en sådan anordning af
undervisningen afdelningsläsning. Då hvarje i sådan skola intaget barn i
allmänhet får deltaga i undervisningen endast hälften af den för barnen
i folkskolan föreskrifna undervisningstiden af åtta månader, blifver i sådan
skola effekten af den hvarje barn meddelade undervisningen ej stort bättre
än den effekt, som vinnes i skolor, flyttande pa tva stationer.

Denna undervisning på skilda tider är anordnad pa en mängd olika
sätt, men kunna dock anföras två hufvudgrupper. Den ena hufvudgruppen
omfattar sådana skolor, som hafva undervisningen anordnad pa det sätt,
att hvardera af skolans afdelningar undervisas under en längre tidsföljd,
hvaremot den andra hufvudgruppen har undervisningen anordnad sa, att
tidsperioderna, då hvardera afdelningen undervisas, hafva gjorts kortare.
Man kallar det första slaget af anordning för periodläsning. Denna ordnas
antingen så, att den ena afdelningen undervisas under höstterminen,
och den andra afdelningen under vårterminen eller, om man vill göra
de olika perioderna lika stora, så att den ena afdelningen undervisas i
början af höstterminen och i slutet af vårterminen samt den andra afdelningen
i slutet af höstterminen och början af vårterminen, eller ock så,
att hvarje afdelning undervisas två månader i följd, eller hvarannan
månad o. s. v.

Äfven finnes enligt samma berättelse en »mängd» skolor med kombinerad
undervisning, d. v. s. med undervisningen ordnad så, att den under
en tidsperiod af läsåret meddelas samtidigt, under en annan period på
skilda tider. I detta fall har en skolas hänförande till den ena eller andra
gruppen berott på längden af den tidsperiod, under hvilken ettdera slaget
af undervisningen ägt rum.

Det andra slaget utaf skola med skild tids undervisning består af
sådana, där tidsperioderna, under hvilka hvarje afdelning undervisas, äro
kortare, och är den vanligaste formen för dylika skolor sådan, att undervisningen
för de olika afdelningarna äger rum hvarannan dag, s. k. hvarannandagsläsning.
Dit hafva äfven räknats sadana skolor, där de olika
afdelningarna undervisats hvarannan vecka.

Gifvet är, att vid flyttande skolor, särskildt flyttande folkskolor, undervisningen
skall blifva synnerligen svag, i det att vid de pa tva stationer

13

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

flyttande skolorna hvarje barn i allmänhet erhåller undervisning under
hälften och de på tre stationer flyttande under en tredjedel af den i
folkskolestadgan bestämda undervisningstiden, hvartill kommer, att flera af
de på två stationer flyttande folkskolorna äro delade på afdelningar med
undervisning endast hvarannan dag, hvarigenom resultatet blifver ännu
sämre.

Af de flyttande folkskolorna befunnos en i stad och de öfriga å landsbygden.
Och om man fördelar littera A-skolorna och littera B-skolorna
på landsbygden och i städer, så finner man, att af de år 1904 befintliga
614 A-skolorna 451 (73,8 %) voro belägna i städerna och blott 161
(26,2 %) å landsbygden, samt att utaf de 517 B-skolorna 21 (4,1 %)
funnos i städer och 496 (95,9 %) å landsbygden.

De mindre folkskolornas antal uppgick år 1904 till 2,144, hvaraf
1,376 (64,2 %) fasta och 768 (35,8 %) flyttande.

Af de 768 flyttande mindre folkskolorna läste också största delen
eller 639 (83,7 %) på två stationer, hvaremot undervisningen vid 125
(16,3 %) meddelade på tre, och vid 4 på fyra stationer.

Antalet småskolor år 1904 voro 5,775. Af dessa 5,775 skolor voro
4,712 (81,6 %) fasta och 1,036 (18,3 %) flyttande.

Hela antalet fasta småskolor, där undervisningen meddelades på skilda
tider, uppgick till 862 eller 18,3 % af hela antalet dylika skolor. Största
delen eller 947 småskolor flyttade på två stationer, 101 skolor flyttade på
tre och 15 på fyra stationer.

Som redan nämnts, är den undervisning, som äger rum på skilda tider,
anordnad på hufvudsakligen två olika sätt, nämligen antingen såsom
periodläsning, då undervisningen med hvarje afdelning fortgår under en
längre tidsföljd eller såsom hvarannandagsläsning. Men denna undervisning
kan äfven vara ordnad med läsning hvarannan vecka för hvardera
afdelningen.

Såsom af tabellerna 3, 5 och 6 i anförda berättelse framgår, uppgick
hela antalet skolor med skild tids undervisning år 1904 till 4,596, hvaraf
2,521 fasta och 17 flyttande folkskolor, 1,109 fasta och 76 flyttande
mindre folkskolor samt 862 fasta och 11 flyttande småskolor. Häraf
skulle sålunda följa, att med 2,104 skolor s. k. periodläsning ägt rum.

Af förestående, som är taget ur statistisk berättelse om folkskolorna
för år 1904 (de senast utgifna), så finner man hvilket stort antal dels
flyttande skolor och dels skolor med periodläsning och hvarannandagsläsning
ännu förefinnes å landsbygden och hvarigenom ett mycket stort

14

antal barn få blott halftidsläsning, d. v. s. hälften af de föreskrift^ åtta
månaderna och en del ännu mindre.

Men det är icke nog med denna stora oegentlighet i fråga om folkskoleväsendet.
De, hvilka hafva kännedom om förhållandena i öfrigt
å de glest befolkade landsdelarna, hvilka också vanligtvis bebos af till
större delen i ekonomiskt afseende mindre lyckligt lottade innebyggare, veta,
hvilka stora svårigheter och faror, som förekomma genom det mycket
stora antal dåliga och hälsofarliga skollokaler, som å landsbygden förefinnes.
De dåligt och mindre väl klädda barnen måste höst-, vinter- och
vårtider traska långa och dåliga vägar i regn, snö och köld och sedan
under skoltimmarna sitta i dåliga, dragiga och i öfrigt hälsofarliga lokaler,
hvarigenom mången gång grund lägges till vare sig ett förtidigt lefnadsslut
eller en lifslång sjuklighet, och då den i ekonomiskt afseende svagare
befolkningens hela lifstids väl eller ve är ytterst beroende af deras arbetskraft
och denna riskeras att förloras eller försvagas i kalla och i öfrigt
hälsofarliga skollokaler, så förstår man hvad som är den största orsaken
till den afvoghet mot folkskoleväsendet, som bedröfligt nog förefinnes å en
del orter å landsbygden.

Då folkskoleundervisningen särskildt för den i ekonomiskt afseende
mindre väl situerade befolkningen är första och oeftergifligaste villkoret
för en såvidt möjligt allmän bildning, så kommer man osökt till den
frågan: hvar är orsaken? och hvar finna botemedlen?

Orsakerna finner man, om man dels äger kännedom om förhållandet
å stora delar af landsbygden och dels tager del af de årligen utgifna
statistiska uppgifterna öfver landskommunernas utgifter till folkskoleväsendet,
fattigvård och sjukvård, vägskatt, prästerskapets aflöning, byggnad och
underhåll af kyrka, med hvad därtill hörer, byggnad och underhåll af
tingshus, hvartill å glest befolkade landsdelar bör läggas underhåll af
långa enskilda by- och utfartsvägar, hvilket sammanlagdt utgör så tryckande
skattebördor, att det är dem omöjligt att kunna på ett tillfredsställande
sätt ordna folkskoleundervisningen. Ty, om ansatser i sådant afseende
skulle göras, skulle på många orter följden blifva, att en del af
de skattdragande, hvilka befinna sig i en sådan ställning, att utgifterna
därför skulle komma att särskildt tungt drabba, så vare sig emigrera eller
flytta de till städer eller industricentra, hvarigenom förhållandet för de
kvarboende skulle blifva ytterligare försvåradt. De måste därför finna sig
i den mycket ofullkomliga folkskoleundervisningen med period- och hvarannandagsläsning,
med flyttande skolor, i på alltför långt afstånd ifrån

15

Sammansatta Stats- (och Lag-) TJtskottets Utlåtande N:o 5.

belägna, kalla och i öfrigt dåliga, för barn och lärarepersonalen hälsofarliga
skollokaler samt otidsenlig och bristfällig materiel.

Men äro orsakerna till det mycket bristfälliga och ofullkomliga skick,
hvari folkskoleväsendet å stora delar af landsbygden befinner sig, synnerligen
lätt funna, så är botemedlet så mycket svårare, om icke att finna,
så att få detsamma på verksamt sätt genomfördt.

Krafvet på en lindring i de kommunala skattebördorna på landet har
i Riksdagen upprepade gånger och under olika former och förslag framförts
och framföres fortfarande.

Under bland andra åren 1899, 1904, 1905, 1906 och 1907 hafva
vid Riksdagen motioner framkommit, angående förslag och skrifvelser (för
vidlyftigt att här redogöra) rörande lindring i de kommunala skattebördorna,
tagna och skärskådade från olika sidor och synpunkter, men i ett
gemensamt syftemål, nämligen lindring.

Af dessa har grefve Hugo Wachtmeister uti en i Riksdagens Första
Kammare år 1907 väckt motion hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Ma,j:t låta verkställa utredning
efter hvilka beräkningsgrunder och i hvilken omfattning direkta statsbidrag
till folkskoleundervisningen må utöfver de nu utgående till kommuner,
hvilka äro af kostnader för denna undervisning särskildt ekonomiskt
betungade, meddelas, samt därefter för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

I denna beaktansvärda motion säges bland annat, att »efter en om
än så flyktig granskning af de statistiska uppgifterna, beträffande kommunernas
finanser, framställer sig osökt den frågan, huruvida ej de kommunala
skattebördorna och deras ojämna fördelning kanske mer än något
annat verkar hämmande på vår landsbygds utveckling.

Jämnsides med allmänna klagomål öfver befolkningens aftagande på
landsbygden, öfver tillströmningen till städerna och öfver emigrationen,
tolereras förhållanden, som snart sagdt omöjliggöra, att personer med aldrig
så liten förmögenhet eller företagsamhetslust inflytta till kanske största
delen af landskommunerna.

Under gångna tider förekom ej sällan en sådan inflyttning, föranledd
af önskan att lefva billigt. Numera är något dylikt — om man
frånser de städerna närmast omgifvande kommunerna — ytterligt sällsynt.
Ty i de flesta landskommuner är beskattningen mångfaldigt högre än i
städerna, utan att deras invånare komma i åtnjutande af tillnärmelsevis
samma fördelar och bekvämligheter som städerna.

16 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N-''o 5.

Ja, i de mera aflägsna socknarna och öfverallt, där ingen nämnvärd
industri eller beskattningsbar inkomst äro till finnandes, äro de kommunala
utskylderna så uppdrifna, att det är nära omöjligt för kapitalet och
den mindre industrien att slå rot, då de redan från början kväfvas af beskattningen.

Utvecklingsmöjligheten för sådana kommuner — och de äro blott
alltför talrika — är sålunda så godt som ingen.

Med nämnda fordringar på skolhusbyggnader, fattigvårdsväsendets
ordnande m. m. ökas skatterna utan ökning af skatteföremålen. År ifrån
år försiggår utflyttning af de lifskraftigaste elementen utan att någon som
helst motsvarande inflyttning äger rum.

Och borde det så mycket mer vara statens skyldighet att gripa in,
som skolundervisningen måste anses vara ett statsintresse, om än delvis
anförtrodt åt kommunernas omvårdnad.

Det svenska folkskoleväsendet nämnes bland de främsta i världen,
och i denna mening styrkas de turister, hvilka besöka våra mönsteranstalter
i de stora städerna.

Månne samma uppfattning skulle göra sig gällande, om de besökte flertalet
skolor i de fattigare landsdelarna, eller om de visste, att endast 49 %
af Sveriges skolor meddela det föreskrifna kunskapsmåttet, d. v. s. att i
51 % af samtliga skolor s. k. halftidsläsning förekommer.

Man må hafva hvilken uppfattning som helst om denna halftidsläsning
(till halftidsläsning hänför jag systemet med flyttande skolor) — i
de nordligaste delarna af landet är den ju nödvändig — man måste dock
fråga sig, om det ligger rättvisa däri, att under någorlunda så när likartade
naturförhållanden svenska barn socialt och ekonomiskt jämnställda
skola erhålla helt olikartad undervisning, därför att de råkat födas inom
olika kommuner.» (Detta ur den anförda motionen.)

Men sedan motionären på ett så behjärtansvärdt och tydligt sätt framhållit
nödvändigheten och befogenheten af statens kraftigare medverkan
till folkskoleundervisningens förbättrande och fullkomnande till en såvidt
möjlig likhet för alla, så slutar han sin motion med ett så stympadt förslag
som att blott en del kommuner, hvilka äro af kostnaderna för denna
undervisning särskildt ekonomiskt betungade, skulle erhålla statsbidrag utöfver
de nu utgående.

Oegentligheten i ett sådant förslag är lätt påvisbar: om till exempel
ett skoldistrikt har ordnat sitt skolväsende så i fråga om lärare som lärotider
och lokaler på ett tillfredsställande sätt, och kommunalskatten därför

17

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

eller ock4 för andra orsaker skulle blifva hög, kunde man tänka sig att
skoldistriktet för att komma i åtnjutande af ytterligare statsbidrag för
skolväsendet beslöte kostnader, som kunnat undvaras, men skulle det
oaktadt erhålla statsbidrag, hvaremot i ett annat skoldistrikt af orsaker,
hvaröfver icke vare sig lärare, barn eller barnens föräldrar kunna råda,
ty sådant förekommer ofta på grund af den nu gällande femtusengradiga
kommunala röstskalan, då de, som sitta inne med de höga fyrktalen och
såmedelst bestämmanderätten, vanligtvis hafva sina egna barn vare sig i
enskilda eller i högre skolor och i regeln icke visa något synnerligt intresse
för folkskoleundervisningen — följden blefve alltför få lärare och
alltför vidt spridda och dåliga, ja hälsofarliga lokaler.

Kan man icke under sådana förhållanden — och de äro alltför
många — med fullt fog fråga, om det ligger rättvisa däri, att under i
öfrigt något så när likartade förhållanden svenska barn, socialt jämnställda,
skola erhålla helt olikartad undervisning, därför att de råkat födas inom
olika skoldistrikt.

Rätta botemedlet synes mig därför vara, att staten"; till alla byggnader
och underhåll af lärarebostäder och skollokaler med inventarier och
skolmateriel, m. m., anskaffning och underhåll af skolplatser, bidrager med
två tredjedelar af därför erforderliga kostnader för folkskolor, mindre folkskolor
och småskolor samt fortsättnings- och slöjdskolor.

Ty endast därigenom, att staten verksamt bidrager^till dessa kostnader,
kan den äga rätt att utöfva den nödvändiga kontrollemöfver folkskoleundervisningen
med därtill hörande lokaler, inventarier och materiel.

Att folkskolorna förses med skickliga lärare eller lärarinnor, god och
tidsenlig materiel samt tjänliga lokaler i tillräckligt antal och att kontroll
däröfver öfvas, är ett oeftergifligt villkor för folkskoleväsendets och folkets
utveckling i intellektuellt och materiellt hänseende, och detta synes endast
kunna ske därigenom, att staten verksamt bidrager till kostnaderna. Och
då kommunerna äfven måste deltaga i kostnaderna, torde man icke behöfva
befara, att anspråken blifva större än hvad nödigt vore.

På grund af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning om att direkta statsbidrag
till folkskoleundervisningen må utgå till skoldistrikten med två tredjedelar
af alla kostnader för alla de inom skoldistrikten befintliga folkskolor,

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 3

18

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Utskottets utlåtande.

småskolor och mindre folkskolor, hvilka enligt 1, 2, 3 och 5 §§ i Kungl.
Maj:ts förnyade nådiga stadga angående folkskoleundervisningen i riket
blifvit af hela skoldistriktet upprättade, som ock fortsättnings- och slöjdskolor,
där sådana af hela skoldistriktet blifvit upprättade, samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning kan
föranleda.»

De här ifrågavarande motionerna kunna med afseende å sitt syfte
sammanfattas i två skilda grupper. Den ena gruppen afser utredning om
beredande af extra bidrag af statsmedel, utöfver nu utgående statsunderstöd,
till folkundervisningen i kommuner, hvilka äro af kostnaderna för densamma
särskildt ekonomiskt betungade. Till denna grupp höra grefve
Wachtmeisters samt herrar Forsslings och Nilssons i Skärhus motioner. I
grefve Wachtmeisters och herr Nilssons motioner ifrågasattes därjämte, att
utredningen måtte omfatta det sätt, hvarpå folkskoleväsendet i de olika
kommunerna är tillgodosedt. De till den andra gruppen hörande motionerna,
nämligen herr Svallingsons, friherre Adelswärds och herr Jonssons i
Freluga, hafva det syftemålet gemensamt att åvägabringa undersökning
rörande en ökning af statsbidraget till folkundervisningen, som skulle kunna
komma samtliga kommuner till godo. I fråga om ökningens omfattning
och begränsning gå emellertid motionerna något i sär. Härutinnan tillåter
sig utskottet hänvisa till motionerna.

Oberoende af om den utan tvifvel synnerligen omfattande och svårartade
utredning, som af grefve Wachtmeister samt herrar Forssling och
Nilsson afses, kommer till stånd, torde man redan från början kunna utgå
från att, om staten skulle i någon vidsträcktare mån ingripa för åstadkommande
af en jämnare fördelning af de utaf folkskoleväsendet orsakade kommunala
skattebördorna, statens redan förut starkt tyngda budget kornme
att blifva föremål för eu ytterligare påkänning, så tryckande att den för
närvarande måste inge allvarliga betänkligheter.

Från dessa betänkligheter skulle man möjligen kunna bortse, om det
vore att förvänta, att, om en ny tyngd lades på statsbudgeten, härigenom
skulle vinnas att i samma mån lättnad skedde i den kommunala beskattningen
i dess helhet; men erfarenheten gifver ej stöd åt ett sådant antagande.
Ehuru utskottet fördenskull ej kan anse, att det vore önskvärd!,
att åtgärder vidtoges för åstadkommande af en jämnare kommunalbeskattning
för folkskoleändamål i allmänhet, vill det därmed dock ej bestrida,
att förhållandena inom enskilda kommuner kunna vara sådana, att de kunna

19

Sammansatta Stats■ (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

höra påkalla särskilda understöd från statens sida i sagda syfte, såsom ock
redan skett i fråga om vissa lappmarksförsamlingar. Huruvida sådant understöd
bör lämnas, torde dock höra bli föremål för särskild pröfning i hvarje
enskildt fall.

Vid bedömande af frågan om afknipande af de olägenheter, som äro
förenade med den ojämna kommunalbeskattningen för folkskoleändamål, kan
man icke undgå att uppmärksamma det förhållandet, att kommunerna jämväl
för andra ändamål än skolväsendet äro ekonomiskt mycket olika betungade.
Principiellt sedt torde statsunderstöd kunna ifrågasättas med lika
mycken rätt för det ena som för det andra ändamålet af kommun, hvars
skattebördor icke stå i skäligt förhållande till dess ekonomiska bärkraft.
Spörsmålet om hvad som från statens sida kan och bör göras för åstadkommande
af en utjämning kommunerna emellan af de kommunala skattebördorna
i allmänhet ligger utanför utskottets uppgift. Detta ämne blir
emellertid föremål för Riksdagens pröfning i annat sammanhang, nämligen
vid behandlingen af den utaf herr Staaff m. fl. i Andra Kammaren väckta,
till annat utskott hänvisade motionen n:o 229, i hvilken hemställes, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t så snart som möjligt låta anställa en allsidig utredning rörande hvilka
kommuner, som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till
dem åliggande skattebördor, samt därefter till Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen gåfve anledning. Då den af grefve Wachtmeister samt
herrar Forssling och Nilsson i Skärhus äskade utredningen utgör ett led i
den utredning, som afses med herr Staaffs m. fl. motion, synes det utskottet
äfven ur den synpunkten mindre lämpligt att nu förorda en utredning
allenast i förstnämnda afseende.

Hvad utskottet såsom skäl för afslag å grefve Wachtmeisters samt
herrar Forsslings och Nilssons i Skärhus motioner anfört om de statsfinansiella
hänsyn, som tala mot en väsentligare ökning af statens utgifter för
folkskoleväsendet, äger sin giltighet jämväl med afseende å ofvannämnda af
friherre Adelswärd samt herrar Svallingson och Jonsson i Freluga väckta
motioner i här förevarande ämne. Men härtill kommer, att, om, såsom
sistnämnda motionärer ifrågasätta, staten skall öfvertaga samtliga kostnader
för lärarnes kontanta aflöning eller eljest af väsentliga delar af kostnaderna
för folkskoleväsendet i landet, folkskolorna lätteligen löpa fara att
förlora sin kommunala karaktär, en förändring, som ur synpunkten af skolornas
eget intresse icke skulle vara önsklig.

20 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

a) att grefve Wachtmeisters samt herrar Forsslings
och Nilssons i Skärhus motioner, nämligen n:o 5 i Första
Kammaren samt nås 11 och 71 i Andra Kammaren,
icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

b) att herr Svallingsons motion, n:o 35, icke må
af Riksdagen bifallas;

c) att friherre Adelswärds motion, n:o 108, icke
må af Riksdagen bifallas; samt

d) att herr Jonssons i Freluga motion, n:o 113, icke
må af Riksdagen bifallas.

s>

Stockholm den 23 mars 1908.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. BILLING.

Keservationer:

af herr Starbäck;

af herr Lindhagen, som anfört:

»För min del finner jag det förevarande ämnet och den af herr Staaff
m. fl. väckta frågan, ehuru ägande ett visst samband, dock böra sakligt
pröfvas hvar för sig, då de författningsenligt hänvisats till behandling af
olika utskott.

Beträffande således de nu föreliggande motionerna synas dessa uppenbarligen
gifva uttryck för ett verkligt missförhållande, som bör om möjligt

21

{Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

på något sätt af hjälpas. Frågan är då, hvilken af de två anvisade vägarna
man bör gå eller om möjligen båda kunna beträdas. Visserligen synes
mig den anvisning, herr D. Persson gifvit i sin reservation, stödja sig på
mera påtagliga och öfverkomliga realiteter. Men för möjligheten att bilda
sig någon bestämd uppfattning kräfves säkerligen en närmare undersökning.

Jag hemställer därför,

att Riksdagen med anledning af förevarande motioner
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta undersöka,
huruvida, i hvad mån och under hvilka villkor
kommunernas olika skattebördor för folkskoleväsendet
må kunna skäligen utjämnas, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
»

af herr E. Hammarlund, som anfört följande:

>De föreliggande sex motionerna äro ett bevis för att frågan om utjämnande
af de kommunala folkskolekostnaderna omfattats med växande intresse.
Om man närmare tager kännedom om hvilka missförhållanden, som på detta
område i verkligheten föreligga, skall man ock finna det helt naturligt, att
frågan år efter år föres fram på Riksdagens bord för att förr eller senare
erhålla en tillfredsställande lösning.

Till belysning af de nuvarande förhållandena meddelas nedanstående i
ecklesiastikdepartementets statistiska afdelning erhållna uppgifter angående utdebiteringen
för folkskoleväsendet år 1906 dels i skoldistrikten å rikets
landsbygd, dels i städerna och vissa köpingar.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

im.

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o S.

Tab. 1. Utdebitering per fyrk för folkskoleväsendet

1.

. 2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

Län

0

1-5

6—10

11-15

16-20

21—25

26-30

31-40

öre

öre

öre

öre

öre

öre

öre

öre

Stockholms .....................

i

2

8

18

23

17

20

14

Uppsala...........................

—

1

8

7

12

IS

16

11

Södermanlands ...............

—

2

2

10

20

18

10

20

Östergötlands..................

—

2

16

38

32

34

12

4

Jönköpings ....................

—

—

2

12

35

24

24

18

Kronobergs .....................

—

—

5

9

24

14

18

4

Kalmar ...........................

—

—

2

19

20

23

10

18

Gottlands........................

—

—

1

3

11

12

13

16

Blekinge .......................

—

—

—

—

4

4

7

12

Kristianstads ..................

—

—

2

4

16

20

25

50

Malmöhus........................

—

3

3

16

44

69

44

44

Hallands ........................

—

—

2

3

12

13

13

18

Göteborgs o. Bohus.........

—

—

4

7

15

13

11

21

Älfsborgs........................

—

2

8

22

29

25

42

33

Skaraborgs .....................

—

2

12

36

53

39

28

32

Värmlands .....................

—

—

3

4

23

23

16

13

Örebro..............................

—

—

1

9

9

12

8

16 i

Västmanlands..................

■—

—

3

7

13

11

12

17

Kopparbergs ..................

5

—

1

3

5

12

9

9

Gätleborgs........................

—

—

—

3

11

11

11

11

Västernorrlands...............

—

—

—

6

11

13

4

16

Jämtlands........................

—

—

—

1

6

9

12

20

Västerbottens..................

1

—

- -

4

3

4

4

5

Norrbottens.....................

_

—

—

1

4

2

2

4

Summa

7

14

83

242

435

440

371

426 1

Utdebitering 1904)

13

18

103

276

457

441

390

r-

ce

De 7 skoldistrikt, i h vilka år 1906 ingen uttaxering för folkskoleändamål förekom, voro: Malsta
i Stockholms län (utgifterna bestridas genom donationsmedel), Lima, Transtrand, Orsa, Älfdalen
och Sundborn i Kopparbergs län (bestridas i de fyra första ur skogsmedelsfond, i
Sundborn genom donationsmedel) samt Holmsund i Västerbottens län (utgifterna bestridas af
Holmsunds aktiebolag).

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

23

i rikets skoldistrikt å landsbygden år 1906.

10.

| ll.

12.

13.

14.

15.

16.

i7.

18.

19.

41—50
öre *

51-60

öre

61-70

öre

71-80

öre

81-90

öre

91—10C
öre

101-110

öre

111-117

öre

Summa

Län

4

2

_

_

_

__

109

Stockholms

1

8

—

2

—

—

—

—

83

Uppsala

2

4

—

—

—

—

—

—

—

86

Södermanlands

3

5

—

1

—

—

—

—

—

144

Östergötlands

4

7

—

2

i

—

—

—

—

125

Jönköpings

5

4

1

—

—

—

—

—

—

79

Kronobergs

6

5

2

1

—

—

—

—

—

100

Kalmar

7

12

6

8

2

—

i

i

i

87

Gottlands

8

6

2

—

1

—

—

—

—

36

Blekinge

9

| 21

3

2

—

—

—

—

143

Kristianstads

10

14

3

1

—

—

—

—

—

241

Malmöhus

11

14

6

2

1

—

i

—

i

86

Hallands

12

11

2

1

—

—

2

—

—

87

Göteborgs o. Bohus

13

20

9

3

3

i

1

—

i

199

Älfsborgs

14

8

4

1

1

—

1

—

—

217

Skaraborgs

15

4

—

—

—

—

—

—

—

86

Värmlands

16

1

1

—

—

—

—

—

—

57

Örebro

17

3

1

—

—

—

—

—

—

67

Västmanlands

18

3

1

2

—

—

—

—

—

50

Kopparbergs

19

2

—

-

—

—

—

—

—

49

Gätleborgs

20

8

3

2

—

—

—

—

—

63

Västernorrlands

21

6

3

1

2

—

—

—

—

60

Jämtlands

22

2

2

—

—

—

—

—

—

25

Västerbottens

23

3

1

1

1

—

—

—

—

19

Norrbottens

24

175

52

30

12

i

6

i

3

2,298

25

126

61

19

7

4 i

2

3

—

2,267!)

26

Anm. 8. De 4 skoldistrikt, i ?h vilka år 1906 uttaxeringen för folkskoleändamål öfversteg 1 krona pr
fyrk, voro: Bro i Gottlands län (110 öre). Gerum i Gottlands län (112 öre), Karl Gustaf i
Alfsborgs län (114 öre) och Svartrå i Hallands län (117 öre).

*) Härtill kom na 30 skoldistrikt, för hvilka uppgifter då saknades.

24

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Täb. 2. Utdebitering pr bevillningskrona för folkskoleväsendet i rikets
städer samt i sådana köpingar, som bilda egna skoldistrikt, år 1906.

Utdebite-

Städer:

ring i
öre:

Stockholms län.

Södertälje .................................

..... 175

Vaxholm ...................................

..... 78

Norrtälje ..................................

..... 115

östhammar ...............................

.4) 300

öregrund ..................................

..... 130

Sigtuna .....................................

..'') 250

Djursholms köping ...................

..... 40

Uppsala län.

Uppsala.....................................

..... 136

Enköping .................................

..... 67

Södermanlands län.

Nyköping ..................................

..... 153

Eskilstuna..................................

..... 160

Torshälla ..................................

..... 200

Strängnäs ..................................

..... 68

Mariefred ..................................

..... 91

Trosa ........................................

..... 145

Östergötlands län.

Linköping..................................

..... 131

Norrköping ...............................

..... 162

Söderköping................................

..... 175

Motala.......................................

..... 87

Vadstena ..................................

.... 76

Skenninge..................................

..... 130

Jönköpings län.

Jönköping..................................

..... 137

Eksjö ........................................

..... 77

Gren na ....................................

..... 92

Tranås köping .........................

..... 180

Värnamo > .........................

..... 60

Utdebite -

Städer: ring i

öre:

Kronobergs län.

Växjö............................................. 95

Elmhults köping ........................... 110

Kalmar län.

Kalmar .......................................... 121

Oskarshamn .................................a) 500

Västervik....................................... 132

Vimmerby .................................... 86

Borgholm ....................................... 113

Mönsterås köping........................... 110

Eigeholms » 250

Nybro » 85

Mörby långa » 100

Gottlands län.

Visby............................................. 129

Blekinge län.

Karlskrona stadsförsamling............ 110

d:o amiralitetsförsamling... 139

Ronneby.......................................... 108

Karlshamn .................................... 80

Sölvesborg....................................... 110

Kristianstads län.

Kristianstad.................................... 168

Simrishamn.................................... 73

Ängelholm .................................... 106

Hessleholms köping........................ 150

Malmöhus län.

Malmö............................................. 123

Lund ............................................. 123

'') Uttaxering gemensamt^för^kyrka ochfskola.

2) Uttaxering för skolan gemensam med utdebiteringen för stadens ^öfriga utgifter.

25

Sammansatta Stats■ (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Utdebite Städer:

ring i

öre:

Landskrona .................................... 172

Hälsingborg.................................... 160

Ystad ............................................. 73

Trelleborg.............................. 49,8

Skanör ..... 190

Falsterbo ....................................... 165

Eslöfs köping................................. 45

Hallands län.

Halmstad ....................................... 186

Falkenberg .................................... 143

Yarberg.......................................... 130

Kungsbacka.................................... 84,8

Laholm .......................................... 100

Göteborgs och Bohus län.

Göteborg ....................................... 111

Kungälf ....................................... 75

Marstrand....................................... 180

Lysekil ......................................2) 550

Uddevalla....................................... 139

Strömstad...................................... 131

Älfsborgs län.

Yänersborg .................................... 142

Alingsås.......................................... 68,6

Borås ............................................. 125

Ulricehamn .................................... 42

Åmål ............................................. 148,6

Skaraborgs län.

Mariestad ....................................... 91

Lidköping....................................... 72

Skara ............................................. 88

Sköfde .......................................... 59

Hjo ................................................ 90

Falköping....................................... 114

Yara köping ................................. 30

Utdebite Städer:

, ring i

öre:

Värmlands län.

Karlstad.......................................... 155

Kristinehamn................................. 114

Filipstad.......................................... 81

Arvika köping..............................2) 300

Örebro län.

Örebro............................................. 175

Askersund....................................... 155

Nora................................................ 57,3

Lindesberg....................................2) 500

Västmanlands län.

Yästerås......................................... 189

Sala .............................................!) 280

Köping ......................................... 193

Arboga .......................................... 151

Kopparbergs län.

Falun............................................ 98

Säter ............................................. 82,7

Hedemora....................................... 100

Borlänge köping ........................... 120

Gäfleborgs län.

Gäfle................................................ 205

Söderhamn .................................... 125

Hudiksvall ................................... 180

Västernorrlands län.

Härnösand..................................... 138

Sundsvall ....................................... 121

Örnsköldsvik ............................... 100

Sollefteå köping.............................. 170

'') Uttaxering gemensamt för kyrka och skola.

!) Uttaxering för skolan gemensam med utdebiteringen för stadens öfriga utgifter.
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 2 Åfd. 5 Häft.

4

26

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande 17:0 5.

Utdebite Städer:

ring i

öre:

Jämtlands län.

Östersund....................................... 88

Västerlottens län.

Umeå ............................................ 112

Skellefteå ....................................... 52

Utdebite■

Städer:

ring i

öre:

Norrlottens län.

Luleå ......................................

...,1) 231

Piteå .......................................

...... 120

Haparanda................................

,...3) 400

(Till fullständigande af tabell 2 kan nämnas, att i Stockholm, där folkskoleväsendet
lagts under stadsfullmäktige och folkskoleafgiften sålunda utdebiteras
i sammanhang med öfriga kommunalutskylder, hela kommunalskatten
år 1906 uppgick till 440 öre, däraf 116 öre kommo på utgifterna
för folkskoleväsendet.)

Såsom synes af tabell 2, är det endast undantagsvis som i städerna
folkskoleskatten öfverstiger 2 kronor per bevillningskrona, och på intet ställe
synes den gå upp till 3 kronor.

Annorlunda ställer det sig i landsbygdens skoldistrikt. Af tabell 1
framgår visserligen, att i flertalet af rikets landsbygdskommuner, eller sammanlagdt
1,592, uttaxeringen för folkskoleväsendet höll sig inom 30 öre per fyrk,
motsvarande 8 kronor per bevillningskrona, och att i flertalet af dessa eller
875 kommuner, d. v. s. mera än tredjedelen af hela antalet landsbygdskommuner,
uttaxeringen var 16—25 öre. Men tabellen upplyser ock därom,
att i öfriga kommuner eller sammanlagdt 706 uttaxeringen belöpte sig
till mera än SO öre per bevillningskrona. Antalet i dylik grad för folkskoleväsendet
starkt betungade landsbygdskommuner tyckes vara i stigande,
ty då antalet landsbygdskommuner, som år 1904 hade mera än 30 öre per
fyrk i uttaxering för folkskoleväsendet, var blott 569, ökades antalet under
de två åren 1905 och 1906 med icke mindre än 137 eller till 706. I
samtliga dessa 706 kommuner är uttaxeringen för folkskoleväsendet väsentligt
högre än den uttaxering, som för landsbygdskommunerna kan betraktas
såsom den normala: utdebiteringen rör sig nämligen i det stora hela kring
siffran 24 öre per fyrk på så sätt, att antalet kommuner, som hafva eu
högre uttaxering än nämnda belopp, är ungefär lika stort med antalet kommuner,
i bvilka folkskoleskatten utgår med en lägre siffra.

*) Uttaxering gemensamt för kyrka och skola.

s) Uttaxering för skolan gemensam med utdebiteringen för Stadens öfriga Utgifter.

27

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N''-o S.

Det är framför allt de kommuner, hvilka hafva en folkskoleskatt af mera
än SO öre per fyrk, d. v. s. 8 kronor per bevillningskrona, som synas vara i
behof af hjälp på ena eller andra sättet, därest folkskoleväsendet i dessa kommuner
ej skall varda alltför efterblifvet. En utredning angående i hvad mån
och till hvilken utsträckning statsbidrag utöfver de nu för folkskoleväsendet utgående
må kunna lämnas kommunerna synes därför högeligen påkallad.

Vid ärendets behandling inom sammansatta stats- och lagutskottet
hafva bland dem, som velat komma till ett positivt resultat, väsentligen
tre olika sätt varit på tal.

Det ena förslaget går ut på, att i enlighet med herrar Svallingsons
och friherre Adelswärds motioner staten öfvertager lärarepersonalens aflöning.
Herr Svallingson begränsar statens bidrag till den af statsmakterna fastställda
kontanta aflöningen, medan åter friherre Adelswärd tänker sig, att staten
skulle öfvertaga åtminstone lärarepersonalens hela aflöning, sålunda äfven
naturaförmånerna eller ersättning därför, dyrortstillägg m. in. Statens lönetillskott
för lärarepersonalen uppgick år 1906 till något öfver 7 millioner
kronor. Då detta var två tredjedelar af den fastställda lagliga lönen,
skulle statens bidrag för den återstående tredjedelen utgöra något öfver 3 l/i
millioner kronor, hvilket alltså är det minimibelopp, som kräfves för genomförande
af herr Svallingsons förslag (de löneförbättringar, som från år 1907
utgå för folkskollärarepersonalen och innevarande år fastställts för småskollärarepersonalen,
då icke tagna i beräkning; förslagsanslaget under rubriken
»Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor» har ju blifvit höjdt, för
år 1907 till 8,100,000 kronor och vid innevarande års Riksdag till 9,456,000
kronor). Ett förverkligande af friherre Adelswärds förslag åter skulle medföra
för statsverket en ökad kostnad af öfver 10 millioner kronor, eftersom
lärarepersonalens hela aflöning år 1906 uppgick till öfver 17 millioner kronor
och staten, enligt nuvarande bestämmelser, härtill bidrager med 7 millioner
kronor. Intetdera af dessa förslag torde ha utsikt att inom det närmaste
årtiondet kunna i hela sin omfattning förverkligas. Att staten skulle fullständigt
öfvertaga de folkskollärare och småskollärarekåren tillförsäkrade
ålder stillägg en är ett kraf, som ofta blifvit af Andra Kammaren framhållet,
och för hvilket synnerligen kraftiga skäl tala, ej minst ur synpunkten af
en utjämning af skolutgifterna. Det torde ock möjligen kunna ifrågasättas,
huruvida ej statens bidrag till bestridande äfven af begynnelselönen
lämpligen kunde utgå med något större procent än hittills varit fallet.
Men från dessa ofta och med allt större styrka framburna förslag rörande

28

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

en utjämning af kommunernas skolbördor till de förslag, som framställas i
de båda motionerna, särskilt i den af friherre Adelswärd framburna, är
ett så stort steg, att om man icke vill uppskjuta frågans lösning till en
ganska aflägsen framtid, det nog är rådligast att slå in på en annan väg.
Utom de stora kostnaderna för statsverket resa sig nämligen en mängd
praktiska svårigheter i vägen för en lösning sådan som den i motionerna
ifrågasatta. Om staten öfvertager lärarepersonalens hela aflöning, bör
väl staten ock hafva inflytande dels på tillsättningen af lärare, dels på bestämmandet
af lärareplatsernas antal. Härtill kommer slutligen, att genom
en dylik lösning visserligen en utjämning af skolbördorna äger rum, men
proportionellt för alla rikets kommuner och icke med särskild tagen hänsyn
till dem, som äro allra mest betungade och således hafva svårast att upphjälpa
sitt skolväsende. Denna invändning har tillämpning äfven på herr
Jonssons i Freluga motion, enligt hvilken staten skulle bidraga med två
tredjedelar af alla kostnader för folkskoleväsendet, sålunda äfven till skolhusbyggnader,
skoltomter m. m. — en anordning, som visserligen skulle
ställa sig förmånlig för städerna med deras dyrare skolhusbyggnader, dyrortstillägg
för lärarepersonalen o. s. v., men som näppeligen i tillräcklig
grad skulle hjälpa de minst bärkraftiga kommunerna. Ett förverkligande
af detta förslag skulle därjämte ställa ännu större kraf på statsverket än
de två förut omnämnda förslagen. Samtliga utgifter för folkskoleväsendet
i vårt land uppgingo nämligen år 1906 till öfver SO1/2 millioner kronor.
Om staten skulle häraf erlägga två tredjedelar, blir statens andel öfver 20
millioner kronor, och då staten enligt nuvarande bestämmelser bidrager med
endast omkring 7 millioner kronor, blir det ytterligare statsbidrag, som
erfordras för förverkligande af det i herr Jonssons motion framlagda förslaget,
icke mindre än öfver 13 millioner kronor.

Enligt det andra förslaget skulle man afslå de föreliggande sex motionerna
för att i stället bifalla herr Staaffs med fleres till tillfälligt utskott
remitterade motion n:o 229, i hvilken hemställes, att Kungl. Maj:t måtte »låta
anställa en allsidig utredning rörande hvilka kommuner som äga alltför
ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem åliggande skattebördor, samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen gifver anledning».
Häremot har invändts, att, om utredningen skall hafva en så
vidsträckt omfattning, det kan antagas, att äfven i detta fall lösningen undanskjutes
till en ganska aflägsen framtid, under hvilken allt fortfarande de för
folkskoleväsendets tillbörliga upprätthållande hårdast betungade kommunerna

29

l Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

få draga sig fram bäst de kunna, i de flesta fall genom anordnande af halftidsläsning
och andra icke normala former för skolundervisningen. Det är
därjämte att märka, att frågan om en lindring i kommunernas fattigvårdskostnader
redan är under särskild utredning. 1905 års riksdag skref nämligen
till Kungl. Maj:t och anhöll om ändringar i fattigvårdslagstiftningen,
hvarvid bland annat äfven ifrågasattes statsbidrag för vissa fattigvårdskostnader
i större utsträckning än hittills. Med anledning häraf tillsatte Kungl.
Maj:t den 21 juni 1907 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag
till den förändrade lagstiftning angående fattigvården, som kunde finnas
erforderlig och lämplig, äfvensom till de ändrade bestämmelser i andra
delar af lagstiftningen, som häraf påkallades. Kommittén är för närvarande
sysselsatt med sitt uppdrag, och enligt hvad jag erfarit kommer den att
beakta äfven frågans ekonomiska sida. Under sådana omständigheter kan
det ej vara lämpligt att nu uppdraga äfven åt andra personer att utreda
kommunernas bärkraft beträffande fattigvårdskostnaderna. Fast hellre torde
den utredning, som nu påkallas, böra begränsas till kostnaderna för folkskoleväsendet,
d. v. s. de kommunala utgifter, som hvad särskildt landsbygdskommunerna
angår äro de mest betungande. Statistiska centralbyråns berättelse
angående kommunernas fattigvård och finanser upplyser nämligen, att landsbygdskommunernas
utgifter år 1905 relativt fördelade sig sålunda:

för folkskoleväsendet.......................................... 40,5 procent

» fattigvården................................................... 25,2 »

» kyrkliga ändamål.......................................... 22,5 »

» sundhetsvård............................................... 3,3 »

» öfriga behof.................................................. 8,5 »

Summa 100,o procent

Det tredje sättet för en positiv lösning är att i enlighet med grefve
Hugo Wachtmeisters samt herrar J. O. Forsslings och N. Nilssons i Skärhus
motioner söka lindra bördorna särskildt för de kommuner, hvilka äro
hårdast betungade af utgifter för folkskoleväsendet, genom att direkt statsbidrag
under vissa villkor utginge till dessa kommuner utöfver de nu utgående
bidragen till folkundervisningen. En utredning i detta syfte öfverensstämmer
närmast med af fjolårets statsutskott uttalad mening och syntes
i fjol hafva sympatier inom Andra Kammaren.

Frågan om en jämnare fördelning af kommunernas skattebördor var nämligen
vid fjolårets riksdag bragt på tal genom tre särskilda motioner, hvilka
remitterades till tre olika utskott med det resultat, att frågan trasades sön -

30 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

der, så att, oaktadt starka sympatier tycktes finnas för att något måtte
göras, ingen positiv åtgärd blef vid den riksdagen beslutad.

En af motionerna, den af grefve Hugo Wacbtmeister i Första Kammaren
väckta, var remitterad till statsutskottet, som bland annat yttrade följande
(i utlåtande n:o 167):

»En utredning i don af motionären angifna riktning skulle, enligt utskottets
förmenande, otvifvelaktigt vara af stor vikt för afhjälpande af de olägenheter, som
för närvarande måste anses råda i afseende å ojämn kommunalbeskattning för folkskoleändamål,
därvid emellertid jämväl borde ägnas uppmärksamhet åt såväl det
sätt, hvarpå skolväsendet i de olika kommunerna är tillgodosedt, särskildt om och
i hvilken utsträckning den s. k. halftidsläsningen förekommer, som ock huruvida
de utgifter, för hvilkas bestridande kommunernas skatteinkomster i öfrigt äro afsedda,
kunna anses vara för dem nödvändiga och stå i rimligt förhållande till
deras ekonomiska bärkraft. I det läge frågan kommit genom Kiksdagens ofvan
förmälda afslag å den med anledning af herr Mattsons motion ifrågasatta statistiska
utredning, som skulle omfatta jämväl frågor af nu förevarande art, anser sig utskottet
dock icke kunna för närvarande tillstyrka motionen.»

Vid ärendets föredragning i Andra Kammaren hade landshöfding J.
Widén ett anförande, i hvithet 82 af kammarens ledamöter instämde. Anförandet
var af följande innehåll (Andra Kammarens protokoll n:o 69, sid.
84—36):

»Denna motion synes mig verkligen vara en af de mera beaktansvärda, som
hafva väckts vid denna riksdag. Yi hafva rätt länge hållit på med att söka få
fram någon utredning om på hvilket sätt det skulle kunna rådas bot på ojämnheterna
mellan kommunerna i den kommunala beskattningen. Det har emellertid
icke blifvit någonting af härmed. Och detta torde till en viss grad bero därpå, att
man tagit munnen för full. Man har — för att använda en sådan liknelse —
velat taga så stora köttstycken på en gång, att man icke kunnat svälja och smälta
dem. Det synes mig däremot, att grefve Wachtmeister i denna motion verkligen beträdt
den rätta vägen. Han har nämligen här framtagit endast en särskild del af detta
spörsmål, i det han fäst uppmärksamheten allenast på de ojämnheter i afseende på
den kommunala beskattningen, som bero på de växlande utgifterna för folkskoleväsendet.
Och jag tror, som sagdt, att det är den rätta vägen att icke taga alltsammans
på en gång. Hvad särskildt beträffar kostnaderna för fattigvården och
den ojämnhet, med hvilken vi veta, att dessa trycka kommunerna, torde denna
sak blifva föremål för öfvervägande vid den omarbetning af fattigvårdslagstiftningen,
som är omedelbart förestående, och vid hvilken särskildt torde komma att
behandlas spörsmålet, huru ojämnheterna kommunerna emellan i afseende å fattigvårdstungan
skola kunna utjämnas. Det har ju ifrågasatts, att statsbidrag skulle
lämnas för sådant ändamål, och äfven på lagstiftningens väg har man tänkt sig
åtgärder, hvarigenom dessa ojämnheter skulle kunna minskas.

31

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N-o S.

Här gäller det emellertid utgifterna till folkskolan. Motionären har bifogat
en tabell, hvari han med anförande af en del exempel visar, huru ojämt skatterna
till folkskoleväsendet nu trycka. Det visar sig, att kommuner finnas, i hvilka
utdebiteringen för folkskoleväsendet öfverstiger 1 krona per fyrk, och att å andra
sidan finnas kommuner, i hvilka denna utdebitering är rätt liten. Äfven fäster
han uppmärksamheten på hvad hvar och en, som tagit någon del af detta, känner
till, att i de kommuner, där utdebiteringen är störst, hvilket i regel gäller för de
smärre kommunerna, folkskoleväsendet i allmänhet är minst väl ordnadt, beroende
på att dessa kommuner icke hafva förmåga att ordna det bättre. Den förre ecklesiastikministern
visade i ett anförande i Första Kammaren i fjol, huru illa i detta
hänseende är beställdt. I motionen hafva äfven anförts de siffror, som då framlades.

Jag har från Jämtlands län erhållit en del uppgifter på huru olika förhållandena
därstädes äro i nu ifrågavarande hänseende. Där finnas kommuner, hvarest utdebiteringen
för folkskoleväsendet, såsom till exempel i Sveg, utgör 101/, öre per fyrk,
under det att den i Åsarna, som ligger icke så särdeles långt därifrån, utgör 1
krona per fyrk. Nu är emellertid detta icke hela utdebiteringen till folkskoleväsendet.
Därtill komma de personliga afgifter till folkskolan, som merendels utgå
med 50 öre för man och 25 öre för kvinna. Ställningen blir än sämre för de små
kommunerna, om man medräknar dessa personliga afgifter, hvilket är det rätta,
om man vill angifva, huru ifrågavarande börda verkligen trycker kommunerna.
Man bör då ställa hela utgiften för folkskoleväsendet i förhållande till kommunens
fyrktal. Jag skall be att få anföra några exempel:

Jag vill då först taga några sådana från Södermanlands län, att börja med

ett par stora församlingar. I Stora Malm utgör sammanlagda fyrktalet 113,527.

Utdebiteringen för alla kommunens behof — de personliga afgifterna för folkskoleväsendet
icke medräknade — uppgår till 51 öre per fyrk. Utgifterna för
folkskoleväsendet belöpa sig till 29,890 kronor, och detta motsvarar omkring 26
öre per fyrk. I Nikolai socken bredvid Nyköping — också en mycket stor kommun
— är fyrktalet 121,104, hela utdebiteringen 36 öre per fyrk samt utgifterna
till folkskoleväsendet 41,930 kronor, motsvarande ungefär 34 öre per fyrk. Inom
dessa stora kommuner har man ett utmärkt och förstklassigt ordnadt folkskoleväsen.
Går jag nu till de mindre kommunerna i länet och väljer till exempel Toisaker,
så finner jag, att fyrktalet där uppgår till 2,889, utdebiteringen per fyrk till alla
kommunens behof utgör 72 öre per fyrk och utgifterna till folkskoleväsendet belöpa
sig till endast 2,278 kronor; men detta gör dock 86 öre per fyrk.

Jag vill äfven taga ett par kommuner i Älfsborgs län. I Karl Gustafs kom mun

— inom parentes sagdt en af de i kommunalt skatteafseende mest betungade
i hela riket — är fyrktalet 1,294, utdebiteringen per fyrk för samtliga behof 316
öre samt utgifterna för folkskoleväsendet 2,803 kronor, hvilket, fördeladt på hvarje
fyrk, gör 216 öre per fyrk. Grimmareds kommun, som ligger bredvid, har ett
fyrktal af 1,480, och utdebiteringen till kommunens samtliga behof uppgår där
till 176 öre per fyrk, under det att utgifterna för folkskoleväsendet belöpa sig till
3,517 kronor eller per fyrk icke mindre än 238 öre.

Jag vill icke vidare fortsätta denna axplockning. Hvad jag här anfört, torde
tillräckligt bevisa vidden och omfattningen af det missförhållande, det här gäller

32

Sammansatta Stats- fock Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5-

att afhjälpa. Men det är en annan fråga, som här verkligen är än viktigare, mina
herrar. Det är nämligen icke utjämningen af de kommunala skattebördorna, så
viktigt detta än är, utan det är frågan om huru man skall få folkskoleundervisningen
ordnad på det bästa sättet. Förhållandet är nämligen, att just i de kommuner,
där utdebiteringen är störst, folkskoleundervisningen i allmänhet är minst
tidsenligt ordnad. Jag vill anföra några ord ur motionen, som i detta hänseende
äro ganska betecknande. Motionären frågar: »Månne samma uppfattning» — den
uppfattningen, att värt folkskoleväsen öfver allt är så utmärkt väl ordnadt —-»skulle göra sig gällande, om de besökte flertalet skolor i de fattigare landsdelarna,
eller om de visste, att endast 49 procent af Sveriges skolor meddela det föreskrivna
kunskapsmåttet, d. v. s. att i 51 procent af samtliga skolor s. k. halftidsläsning
förekommer, eller i 83 procent af Jönköpings läns skolor, i 87 procent af Älfsborgs
läns, i 88 procent af Värmlands och 91 procent af Kronobergs läns, allt enligt
uppgifter i pressen.» Med halftidsläsning menar motionären här äfven systemet
med flyttande skolor. Han fortsätter och svarar på frågan: »Man må hafva hvilken
uppfattning som helst om denna halftidsläsning, man måste dock fråga sig, om
det ligger rättvisa däri, att under något så när likartade naturförhållanden svenska
barn, socialt och ekonomiskt jämnställda, skola erhålla helt olikartad undervisning,
därför att de råkat födas inom olika kommuner.»

Jag har talat med folkskoleinspektörer i detta hänseende, och de säga, att det
är alldeles omöjligt att nu kunna tänka sig att öfverallt få folkskoleväsendet ordnadt
på ett enhetligt och fullt tillfredsställande sätt, ty det finnes ingen möjlighet
att inom de små kommunerna yrka på sådana åtgärder, som skulle kunna behölvas.
De hafva éj råd därtill. Man kan omöjligt påyrka, att de skola prestera allt, som
är erforderligt.

Nu är det för mig klart, att det icke är lämpligt att göra något yrkande, så
mycket mindre som jag icke kan neka till att statsutskottet, hvilket ju för öfrigt
yttrat sig mycket välvilligt mot motionen, har rätt uti den anmärkningen, att
den utredning, som här behöfves, borde vara något fullständigare, än motionären
har begärt.

Jag skall därför, som sagdt, med hänsyn härtill och äfven med hänsyn till
riksdagens sena timme icke göra något yrkande. Men jag har velat fästa uppmärksamheten
på detta sakförhållande; och enligt mitt förmenande vore här en viktig
samhällsangelägenhet, som det för eu initiativrik ecklesiastikminister skulle väl löna
sig att taga reda på och söka göra något för att på tillfredsställande sätt ordna.»

(I detta anförande instämde herrar Eriksson i Elgered, Jansson i Edsbäcken,
Karlsson i Fjät, Sundin, Enander, Carlsson i Malmberget, Warburg,
Blomberg, Wavrinsky i Stockholm, Wallis, Larsson i Göteborg, Berg i Stockholm,
Branting, Lindhagen, Kjellberg, Beckman i Djursholm, Pettersson i
Södertälje, Forssling, Zetterstrand, Kropp, Johansson i Jönköping, Olsson i
Blädinge, Svallingson, Bane, Broomé i Bårslöf, Nilsson i Malmö, Rydén,
Thylander, Larsson i Klagstorp, Lundgren, Leksell och Hammarström.)

33

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Den utredning, som i föreliggande fråga uppenbarligen är behöflig,
synes mig lämpligast böra ske i anslutning till den mening, som uttalats
af fjolårets statsutskott samt i här återgifna anförande. Vid en dylik utredning
torde böra tagas i öfvervägande, hvilka kommuner som kunna anses
så betungade af utgifter för folkskoleändamål, att extra statsbidrag är
för dem erforderligt: om gränsen bör exempelvis sättas vid en folkskoleskatt
af 8 kronor per bevillningskrona eller möjligen högre upp eller till
äfventyra man skulle utsträcka det särskilda understödet längre ned. Vidare
synas, på sätt fjolårets statsutskott antyder, böra komma under utredning
orsakerna till den höga uttaxeringen för skolväsendet: om de utgifter, för
hvilkas bestridande kommunernas skatteinkomster i öfrigt äro afsedda, kunna
vara för dem nödvändiga och stå i rimligt förhållande till deras ekonomiska
bärkraft. Så måste naturligtvis ock utredas, i hvilken utsträckning staten
bör lämna extra bidrag för bestridande af de folkskolekostnader, som öfverstiga
ett visst skattebelopp: om staten bör exempelvis bestrida hälften af de
öfverskjutande kostnaderna eller annan proportion bör väljas. Än vidare
måste utredas, om staten bör lämna dylikt extra bidrag för alla kostnader för
folkskoleändamål, sålunda äfven för skolhusbyggnader, eller om icke snarare
det extra understödet bör begränsas till kostnaderna för lärarepersonalens
aflöning, skolmateriel och liknande utgifter, som mera regelbundet återkomma
och beträffande hvilka en kontroll är lätt att åstadkomma. I sammanhang
härmed torde äfven böra utredas, om och i hvad mån staten bör för folkskolekostnadernas
utjämnande bidraga till lärarepersonalens lagstadgade kontanta
aflöning i högre grad än för närvarande, t. ex. genom att fullständigt
öfvertaga åldersti 11 äggen eller på annat sätt minska kommunernas löneutgifter.
Slutligen bör, i enlighet med hvad fjolårets statsutskott framhöll, uppmärksamhet
äfven ägnas åt det sätt, hvarpå skolväsendet i de olika kommunerna
är tillgodosedt: ändamålet med det ökade statsbidraget bör ju vara att sätta
de för folkskoleväsendet hårdast betungade kommunerna i tillfälle att förbättra
sitt skolväsende, så att äfven i dessa kommuner barnen må erhålla en
skolundervisning, som motsvarar de kraf, hvilka nu i detta afseende kunna
ställas på den blifvande samhällsmedborgaren.

Då det är ett viktigt statsintresse, att möjlighet beredes barnen äfven
i de fattigare kommunerna att få en tillfredsställande undervisning, bör
staten här träda hjälpande emellan. Jag har därför yrkat,

a) att Riksdagen, med anledning af förevarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 5

34

Sammansatta Stats- (och Lag-)^Utskottets Utlåtande N-''o 5.''*

täcktes Kungl. Maj:t låta anställa utredning, dels huruvida,
i hvilken utsträckning samt under hvilka villkor skoldistrikt,
särskildt sådana, som för vården af sitt folkskoleväsende
blifvit i högre grad betungade af utgifter,
må utöfver nu utgående statsbidrag erhålla ytterligare
bidrag för bestridande af kostnaderna för vissa utgifter
för folkskoleändamål, dels ock angående de sannolika
kostnader, som härigenom skulle åsamkas statsverket,
samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen kan föranleda;

b) att, i den män förevarande motioner ej härigenom
blifvit besvarade, desamma icke må till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.»

af herr D. Persson, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
ha följande lydelse:

»De här ifrågavarande motionerna kunna med afseende å sitt syfte
sammanfattas i två skilda grupper. Den ena gruppen afser utredning om
beredande af extra bidrag af statsmedel, utöfver nu utgående statsunderstöd,
till folkundervisningen i kommuner, hvilka äro af kostnaderna för densamma
särskildt ekonomiskt betungade. Till denna grupp höra grefve
Wachtmeisters samt herrar Forsslings och Nilssons i Skärhus motioner. I
grefve Wachtmeisters och herr Nilssons motioner ifrågasättes därjämte, att
utredningen måtte omfatta det sätt, hvarpå folkskoleväsendet i de olika
kommunerna är tillgodosedt. De till den andra gruppen hörande motionerna,
nämligen herr Svallingsons, friherre Adelswärds och herr Jonssons i
Freluga, hafva det syftemålet gemensamt att åvägabringa undersökning
rörande en ökning af statsbidraget till folkundervisningen, som skulle kunna
komma samtliga kommuner till godo. I fråga om ökningens omfattning
och begränsning gå emellertid motionerna något i sär. Härutinnan tillåter
sig utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet, som ingalunda vill förneka, att bördorna för skolväsendet
liksom för andra kommunala utgifter kunna trycka olika i skilda kommuner,
anser dock icke, att lättandet af dessa bördor kan eller bör ske på
det sätt, att staten för skoländamål skulle lämna proportionsvis större bidrag
till den ena kommunen än till den andra. Ty det får icke förbises, att det
i många fall kan vara beroende af rent tillfälliga omständigheter, att en

35

Sammansatta Stats- fock Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

kommun ett eller annat år kan ha särskildt dryga utgifter för sitt skolväsende,
och att, om statens bidrag skulle göras beroende af dessa, det
skulle kräfvas ständigt återkommande vidlyftiga och kostsamma utredningar
för åvägabringande af en någorlunda rättvis grund för de särskilda bidragens
utgående.

Att Riksdagen redan lämnar bidrag för beredande af möjlighet till
skolgång för fattiga, på längre afstånd från skolorna boende skolpliktiga
barn inom vissa lappmarksförsam lingar, är beroende på så säregna lokala
förhållanden, att däraf icke kan hämtas något stöd för motionärernas framställning.
Samma är ock förhållandet med de bidrag, som för dylika ändamål
utgå från Lappmarks ecklesiastikfond.

Utskottet kan sålunda icke förorda, att staten genom särskilda bidrag till
skolväsendet skulle söka åstadkomma en jämnare fördelning af de kommunala
skattebördorna, liksom utskottet icke heller anser det vara rätta lösningen,
att, såsom en del motionärer föreslagit, staten skulle lämna bidrag
till uppförande och underhåll af lärarbostäder och skollokaler.

Spörsmålet om hvad som från statens sida kan och bör göras för åstadkommande
af en utjämning kommunerna emellan af de kommunala skattebördorna
i allmänhet ligger utanför utskottets uppgift. Detta ämne blir
emellertid föremål för Riksdagens pröfning i annat sammanhang, nämligen
vid behandlingen af den utaf herr Staaff m. fl. i Andra Kammaren väckta,
till annat utskott hänvisade motionen n:o 229, i hvilken hemställes, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t så snart som möjligt låta anställa en allsidig utredning rörande hvilka
kommuner som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till
dem åliggande skattebördor, samt därefter till Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Utskottet anser emellertid, att en särskild utredning bör komma till
stånd i det syfte, som angifves i herrar Svallingsons och friherre Adelswärds
motioner, och som afser statens öfvertagande af hela den till lärarpersonalen
vid rikets folk- och småskolor utgående, af statsmakterna fastställda
kontanta lönen.

Befrämjandet af folk- och småskolorna bör vara ett minst lika viktigt
statsintresse som det beträffande de allmänna läroverken, och torde därför
lika talande skäl kunna anföras för statens öfvertagande, af hela aflöningen
äfven för de förra skolornas lärarkår.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

36

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

a) att Riksdagen, i anledning af friherre Adelswärds
och med bifall till herr Svallingsons ofvannämnda
motioner, må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning och till
Riksdagen framlägga förslag därom, att staten öfvertager
den till lärarpersonalen vid rikets folk- och småskolor
utgående, af statsmakterna fastställda kontanta
aflöningen;

b) att grefve Wachtmeisters samt herrar Forsslings,
Nilssons i Skärhus och Jonssons i Freluga ofvanberörda
motioner, i hvad desamma skilja sig från friherre Adelswärds
och herr Svallingsons motioner, icke må af
Riksdagen bifallas.»

CENTRALTRYCKERIKT, STOCKHOLM, 1908.