Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Kiksd. kansli den. 11 maj 1908, kl. 12 midd.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 15, i anledning
af dels Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
af barnmorska, dels ock fem med föranledande af propositionen
väckta motioner.

Genom proposition, n:o 54, af den 21 februari 1908 har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för nämnda dag, föreslagit Riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogadt förslag till lag angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande af barnmorska.

Ifrågavarande lagförslag är af följande lydelse:

»Förslag

till

Lag

angående bommuns skyldighet i fråga om anställande af barnmorska.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hvarje landt- och hvarje stadskommun skall hafva anställd barnmorska
med fast aflöning. Inom kommun, som är af större vidd eller
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 15 Höft. (N:o 15.) 1

2

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 15.

liar större folkmängd, skola två eller flera fast aflönade barnmorskor
finnas anställda.

Smärre kommuner, som angränsa hvarandra, äga, efter pröfning af
Konungens befallningshafvande och sedan vederbörande förste provinsialläkare
i ärendet hörts, förena sig om anställande af gemensam barnmorska.
De vare ock därtill skyldiga, såvidt Konungens befallningshafvande,
på framställning af förste provinsialläkare, därom förordnar.

Mindre kommun må jämväl, efter Konungens befallningshafvandes i
förenämnda ordning lämnade medgifvande, träffa aftal med angränsande
större kommun om rätt att betjäna sig af den större kommunens barnmorska.

Därest Konungens befallningshafvande, efter förste provinsialläkares
hörande, lämnar tillstånd, må stad så ock intill densamma gränsande
mindre landtkommun i stället för att anställa barnmorskor med fast
aflöning träffa aftal med tillräckligt antal af i staden praktiserande barnmorskor
att mot ersättning af kommunen för hvarje förrättning betjäna
dess fattiga.

2 §.

I fråga om sättet för barnmorskas utseende äger hvarje kommun
besluta.

Åro två eller flera kommuner förenade till ett barnmorskedistrikt
och enas dessa icke i valet af barnmorska, äger Konungens befallningshafvande,
efter förste provinsialläkares hörande, utse den af
de valda, som därtill finnes lämpligast.

3 §■

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig
lön åtnjuta minst trehundra kronor samt därjämte förses med tjänlig
bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst
etthundra kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge Konungens befallningshafvande,
på ansökan af kommun och efter förste provinsialläkares
hörande, medgifva, att aflöningen må utgå med skäligt lägre
belopp.

Äflöningen bestämmes af vederbörande kommun och skall utgöras
efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller
kan varda föreskrifven.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 15.

3

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmor skedi strikt,
icke träffa öfverenskommelse om aflöningen, skall frågan afgöras af
Konungens befallningshafvande.

4 §•

Huru utöfver den fasta aflöningen ersättning må till barnmorska
utgå för hvarje förrättning, därom finnes särskildt stadgadt.

5 §•

Hvad i denna lag sägs om förste provinsialläkare gäller i Stockholm
och Göteborg om dessa städers förste stadsläkare samt i Malmö
om stadsläkaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1912; dock att sådant aftal
om barnmorskas anställning i kommuns tjänst mot fast aflöning, som
träffats före lagens utfärdande och vid tiden för dess ikraftträdande fortfarande
är gällande, skall, oafsedt bestämmelsen i första stycket af 3 §,
under aftalstiden äga bestånd.:»

Rörande den förberedande behandlingen af detta ärende har föredragande
departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
meddelat en öfversikt, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa.

För egen del har departementschefen i ärendet yttrat följande:

»Sedan gammalt har det i vårt land ansetts vara en kommunal angelägenhet
att i den allmänna hälsovårdens intresse sörja för att inom
kommunerna tillgång finnes till examineradt förlossningsbiträde.

Sålunda föreskrefs redan i det första allmänna svenska barnmorskereglementet
af den 14 oktober 1777 att för att vinna tillträde till
den kurs, hvilken enligt reglementet alla, som önskade utöfva barnmorskeyrket,
skulle i Stockholm genomgå, elev från landsorten skulle
uppvisa kallelsebref från någon stad eller socken, som därigenom förklarade
sig villig att efter kursens afsilande antaga henne till barnmorska.
I nådigt bref den 3 april 1780 förklarades vidare, att, ehuru
önskligt vore, att hvarje socken kunde sin egen barnmorska antaga,

Departementschefens
yttrande.

4 Sammansatta Stats- (och Lag-)utsl:ottets Utlåtande N-.o 15.

det dock på allmogen själf skulle få ankomma, huruvida flera socknar kunde
sig om en enda förena, samt hvilka utvägar till hennes aflönande, såsom
för dem minst betungande kunde vidtagas. Gällande 1856 års
reglemente för barnmorskor uttalar såsom ofvan nämnts, att barnmorskas
förrättningsarfvode skall bestämmmas å allmän sockenstämma.
Också bär Kungl. Maj:t genom nådigt bref till kammarkollegium af den
12 maj 1857 på gifven anledning förklarat, att mål i fråga om aflöning
åt barnmorska å landet, lika med ärenden rörande andra kommunalafgifter,
därom intet särskildt är stadgadt, skola i andra instans på
grund af den kammarkollegium i allmänhet tillkommande befattning
med jorden åliggande extra ordinarie skyldigheter och besvär samt
med allmänna hushållningen rörande mål tillkomma kammarkollegii
pröfning. Dylika mål behandlas jämväl enligt nu gällande instruktion
af kammarkollegium.

Sedermera har i nådiga läkarinstruktionen af den 31 oktober 1890
stadgats skyldighet för provinsialläkare att söka medverka därtill, att
behörigen examinerade barnmorskor af kommunerna antagas.

Äfven i senaste tid hafva uttryck förekommit för denna uppfattningom
tillhandahållande af nödigt förlossningsbiträde såsom en kommunal angelägenhet.
Vid 1904 års Riksdag väcktes nämligen inom Andra Kammaren
motion om beviljande af särskildt anslag för bisträckande af sådana mindre
bemedlade landtkommuner, hvilka ansåge sig behöfva statens hjälp för
att kunna hos sig anställa examinerad barnmorska för att tillhandagå
inom kommunen varande barnaföderskor. Statsutskottet fann emellertid
icke giltiga skäl vara i motionen anförda för frångående af den hittills
gällande grundsats, att anställandet och aflönandet af barnmorskor borde
vara en kommunernas angelägenhet, samt hemställde på sådan grund,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Detta blef också båda kamrarnas beslut.

Enligt den af riksförsäkringsanstalten med ledning af dit inkomna
uppgifter angående inom kommunerna boende och hos barnbördshus
anställda barnmorskor senast afgifna årsberättelse angående förvaltningen
af barnmorskornas pensionsanstalt, som af riksförsäkringsanstalten omhänderhafves,
funnos år 1906 i riket 2,841 praktiserande barnmorskor,
hvaraf 2,109 innehade anställning hos kommun eller barnbördshus.
Återstående 732 utöfvade endast enskild praktik. Af de sistnämnda åtnjuta
dock 18, hvilka äro i en ålder af i medeltal 70 år, pension från vederbörande
kommuner. Enligt hvad som meddelats mig, hafva i förevarande uppgifter
såsom kommunalt anställda räknats de i Stockholm enskildt praktiserande

5

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 15.

barnmorskor, som till ett antal af 86 erhållit stadens uppdrag att mot ersättning
af staden biträda fattiga vid förlossningar, hvaremot såsom enskildt
praktiserande räknats öfriga större städers så kallade fattigbarnmorskor,
h vilka dels med och dels utan föregående uppdrag af staden lämna förlossningsbiträde
åt stadens fattiga mot ersättning endast efter taxa. Enligt
nämnda berättelse hade år 1906 1,053 kommuner en barnmorska hos
sig anställd. 196 kommuner hade mer än en barnmorska i sin tjänst.
991 kommuner hade barnmorska anställd gemensamt med annan kommun,
och 266 kommuner hade icke någon barnmorska hos sig anställd.

De hos kommunerna anställda barnmorskornas årliga fasta aflöning
under 1907 äfvensom antalet kommuner i hvarje län, som under samma
år saknade fast anställd barnmorska, framgår af följande af riksförsäkringsanstalten
till mig aflämuade tablå.

G

Sammansatta Stats- (och Lag-)utsl:ottets Utlåtande N:o 15.

Kommunalt anställda barnmorskors fasta aflöning enligt

L ii n:

r

Kr.

1-49

N»)

Kr.

50

—99

N*)

Kr.

100

—149

N*)

Kr.

150

-199

N*)

Kr.

200

-249

N*)

Kr.

250

-299

N*''

Kr.

300

-349

N*)

Kr.

350

-399

N*)

Kr.

400

-449

Kr.

450

-499

N*)

Stockholms.......

_

1

1

2

2

5

5

10

7

14

14

40

33

11

9

9

5

4

3

Uppsala...........

i

—

1

1

3

2

i

—

7

3

6

5

27

24

3

2

7

6

—

—

Södermanlands..

—

—

—

—

2

—

o

O

2

6

5

18

17

21

21

10

8

10

8

1

—

Östergötlands...

—

—

4

—

3

1

2

2

8

8

15

lo

32

28

9

8

11

5

—

—

Jönköpings.......

—

—

2

1

2

1

2

1

9

3

14

11

33

20

3

1

4

—

1

—

Kronobergs ......

—

—

—

—

1

1

4

2

8

4

15

9

26

10

5

1

3

—

2

—

Kalmar............

i

—

1

—

3

—

8

6

11

6

15

8

28

12

6

2

9

3

1

—

Gottlands........

—

—

1

—

—

—

4

4

3

1

5

5

19

19

4

4

3

2

—

—

Blekinge..........

10

3

ii

0

9

4

3

1

9

* —

2

—

Kristianstads....

—

—

2

1

16

5

29

9

53

15

27

5

21

2

2

—

1

—

—

—

Malmöhus........

—

—

10

—

23

5

58

22

67

22

35

10

31

6

5

1

8

3

3

—

Hallands..........

—

—

1

—

5

2

8

4

18

8

10

2

13

3

4

2

4

—

—

—

Göteborgs........

—

—

—

—

3

2

8

4

13

1

7

2

31

6

3

—

3

—

1

—

Älfsborgs.........

—

—

—

—

3

—

7

4

20

9

21

7

24

11

4

—

10

1

—

—

Skaraborgs.......

—

—

2

1

5

1

4

1

16

13

21

9

25

13

3

2

2

—

—

—

Värmlands.......

—

—

—

—

1

—

—

-

11

6

13

10

40

25

11

5

9

4

2

—

Örebro............

—

—

3

2

—

—

3

2

4

1

8

5

27

20

9

4

11

8

—

—

Västmanlands...

—

—

2

1

2

1

2

2

11

11

14

13

21

17

3

2

5

3

1

1

Kopparbergs.....

—

—

—

—

—

—

2

1

3

1

1

—

22

18

17

13

22

16

2

1

Gäfleborgs........

5

3

5

5

32

27

9

8

12

10

4

3

Västemorrlands

4

4

5

2

34

19

16

11

25

10

3

2

Jämtlands........

—

—

3

1

—

—

—

—

6

G

6

5

24

23

11

5

7

4

1

—

Västerbottens ...

-

—

—

—

—

—

2

1

1

—

9

1

41

29

15

6

21

9

5

—

Norrbottens......

1

—

10

10

14

9

10

8

9

2

4

3

2

—

33

9

74

23

152

72

305[i4o

305117 5

635 399

176|ios

214

99

37

13

:) Därjämte naturaförmåner: bostad, vedbrand m. m.

Sammansatta Stats- (och Lag-Jutslcottets Utlåtande N:o 15.

(

uppgifter till riksförsäkringsanstalten för år 1907.

Kr.

500

-549

N*)

Kr.

550

—599

N*)

Kr.

(500

-(549

N*)

Kr.

(550

-699

N*)

Kr.

700

-749

N*)

Kr.

800

-849

N*)

Kr.

900

-949

K*)

Antal

barn-

mor-

skor.

Antal kommu-ner, som sakna
fast anställd
barnmorska.

Län:

1

_

_

_

2

_

_

_

99

2

Stockholms.

1

—

57

—

Uppsala.

3

—

1

—

—

—

—

—

-

—

—

—

—

—

75

1

Södermanlands.

3

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

88

31

Östergötlands.

1

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

72

13

Jönköpings.

1

—

65

10

Kronobergs.

2

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

86

13

Kalmar.

2

—

41

1

Gottlands..

2

—

46

2

Blekinge.

1

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

153

2

Kristianstads.

2

—

1

—

1

—

—

—

—

—

1

—

—

—

245

6

Malmöhus.

63

14

Hallands.

2

1

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

72

13

Göteborgs.

2

1

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

92

52

Alfsborgs.

2

1

—

—

80

94

Skaraborgs.

2

1

—

—

1

—

—

—

1

—

—

—

—

—

91

3

Värmlands.

3

3

68

4

Örebro.

4

2

2

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

67

2

Västmanlands.

7

1

1

—

2

—

—

—

—

—

—

—

—

—

79

Kopparbergs.

5

3

—

—

1

—

73

1

Gäfleborgs.

3

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

1

1

92

—

Västernorrlands.

3

1

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

6,2

—

Jämtlands.

4

—

-

98

—

Västerbottens.

8

3

2

—

2

—

-

—

—

—

—

—

-

—

60! —

Norrbottens.

64

17

8

_

15

—

2

__

1

1

r

2.024

264

8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 15.

Tabellen upptager icke barnmorskornas inkomster på grund af
taxa för hvarje förrättning. Enligt hvad jag inhämtat, växlar denna taxa
på landsbygden i allmänhet mellan 1 krona för mindre bemedlade
och 3 till 5 kronor för förmögnare personer. I städerna är den något
högre. Angående beloppet af barnmorskornas årsinkomst på grund af taxa
föreligga inga exakta uppgifter. Så mycket torde dock, enligt hvad
som meddelats mig, kunna sägas, att årsinkomsten af densamma för närvarande
på landet i medeltal icke öfverstiger 100 kronor.

I följande städer, där barnmorska med fast årslön för närvarande
icke finnes af staden anställd, hafva nedan angifna antal barnmorskor
på grund af förrättningar hos fattiga, hvarför ersättning utgått af staden
efter taxa för hvarje förrättning, haft följande inkomst under åren
1904 och 1905:

Stadens namn.

År 1904.

År 1905.

Antal
barn-morskor,
till hvilka
ersättning
utbetalts.

Samman-lagda er-sättnings-beloppet i

kronor.

Medeltal i
jämna
krontal.

Antal
barn-morskor,
till hvilka
ersättning
utbetalts.

Samman-lagda er-sättnings-beloppet i

kronor.

Medeltal i
jämna
krontal.

Stockholm....................................

63

5,808

92

56

5,639

101

Uppsala .......................................

4

121

30

4

141

35

Eskilstuna ....................................

6

208

35

8

268

33

Linköping ....................................

4

340

85

6

400

67

Norrköping .................................

5

198

39

10

270

27

Malmö..........................................

22

538

24

26

670

26

Göteborg......................................

32

1,016

32

37

904

24

Lidköping ....................................

1

40

40

1

50

50

Örebro..........................................

7

380

54

8

470

59

Galle .........................................

12

441

37

14

604

43

Det synes mig icke kunna med fog invändas något mot den i
medicinalstyrelsens förevarande förslag fastslagna grundsats, att hvarje
kommun skall vara ansvarig för att tillgång för dess invånare finnes
till examineradt förlossningsbiträde, och detta så mycket mindre som en
dylik princip sedan gammalt kan sägas vara förutsatt i de i ämnet meddelade
bestämmelser, om än densamma icke direkt uttalats.

9

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15.

Hvad ofvan visats angående de aflöningsförhållanden, hvarunder
barnmorskorna nu arbeta, synes mig därjämte ådagalägga, att något
från statsmakternas sida bör åtgöras för reglerande och förbättrande af
barnmorskekårens ställning. Det kan icke vara till fromma för allmänheten,
att samhällstjänare med en utbildningstid af i regel 1 år och
med ett så pass ansvarsfullt och kräfvande arbete i den allmänna hälsovårdens
tjänst som barnmorskornas ofta lefva under otillfredsställande
ekonomiska villkor och utan förutsättningar att ägna sitt yrke den omsorg
och det intresse, dess utöfning krafvel''.

Att nu för att råda bot mot förevarande missförhållanden genom
lagbud ålägga kommunerna att hos sig anställa och med skäligt belopp
aflöna nödigt antal barnmorskor torde icke erbjuda allt för stora betänkligheter
och synes för öfrigt, därest man vill uppehålla grundsatsen
om barnmorskors tillhandahållande åt allmänheten såsom en kommunal
plikt, vara det enda medlet att effektivt förbättra barnmorskekårens
villkor.

Då jag sålunda ansett mig böra ansluta mig till medicinalstyrelsens
förslag, i hvad det innebär skyldighet för kommuner att mot skäligt
arfvode anställa nödigt antal barnmorskor, har det tillika stått klart
för mig, att det härvid för statsmakterna gäller att framgå varsamt och
icke åstadkomma brådstörtade eller för kommunerna betungande rubbningar,
Indika alltför mycket skulle inkräkta på kommunernas fria själfbestämmningsrätt.

Sålunda bör, synes mig, en tillräckligt lång öfvergångstid stadgas,
för att kommunerna skola blifva i tillfälle att ordna sig för de nya förhållandena.
I sådant afseende hade jag tänkt mig, att man kunde
stanna vid den I januari 1912 såsom lämplig tidpunkt för den nya ordningens
ikraftträdande. De aftal, som redan träffats vid den af mig
ifrågasatta lagens utfärdande och hvilkas giltighetstid sträcker sig längre
än till den 1 januari 1912, böra dock äga bestånd under hela aftalstiden.
Däremot böra inga nya aftal, som strida mot de bestämmelser jag har
för afsikt att föreslå, få träffas för längre tid än till nyssnämnda dag.

Såsom hufvudregel synes till eu början böra uttalas, att hvarje
socken å landet, hvarje stad och hvarje köping, som utgör en kommun
för sig — med andra ord hvarje iandt- och hvarje stadskommun —
skall hafva anställd barnmorska med fast aflöning. Kommun af större
ytvidd eller med större folkmängd bör gifvetvis hafva mer än en fast
aflönad barnmorska anställd. Att meddela några bestämda föreskrifter
om antalet, synes dock ej lämpligt, utan torde frågan härom böra öfverlämnas
till kommunernas eget afgörande. Förste provinsialläkarna och
Bill. till Eiksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Af cl. 15 Raft. 2

10

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 15.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande lära icke underlåta att vaka däröfver,
att nödigt antal barnmorskor varder anställdt.

Intill hvarandra gränsande kommuner med ringare folkmängd och
små ekonomiska förutsättningar böra gifvetvis få slå sig tillsammans
om en barnmorska. Men med hänsyn till angelägenheten att barnmorskan
såvidt möjligt varder fullt sysselsatt med sitt yrke, synas dylika
kommuner ock böra kunna förpliktas att förena sig till ett barnmorskedistrikt.

Emellertid synes mig tydligt, att frågan om kommuners föreningtill
barnro orskedistrikt bör afgöras af därtill kompetent och lämplig myndighet,
nämligen förste provinsialläkarna och Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Genom iakttagande af försiktighet och den största hänsyn till
kommunernas önskemål vid bestämmandet af distriktsindelningen lärer faran
vara undanröjd för de enskilda kommunernas otillbörliga betungande genom
ett lagbud sådant som det ifrågasatta, likasom ock det allmänna förbättrandet
af barnroorskekårens ställning väsentligen torde bero på förståndigt
handhafvande af denna fråga.

Det synes mig ock i vissa fall böra kunna tillåtas en mindre
kommun att träffa aftal med angränsande större kommun om rätt att
betjäna sig af dennas barnmorska.

Det i åtskilliga städer hittills förekommande bruk att staden i
stället för att anställa fast aflönad barnmorska träffar aftal med tillräckligt
antal af de i staden praktiserande barnmorskor att mot särskild
ersättning af staden för hvarje förrättning betjäna dess fattiga,
synes jämväl "böra lagfästas. Likaledes synes det icke böra förmenas
staden angränsande mindre landtkommun att, där så finnes lämpligt,
träffa liknande aftal med stadens barnmorskor.

Beträffande de kommuner, som för närvarande icke hafva någon
barnmorska hos sig anställd, kan det i regel icke vara annat än rättvist,
att de med skäligt belopp bidraga till aflönande af den närbelägna
kommunens barnmorska, af hvilkens biträde de betjäna sig. \ isserligen
är antalet kommuner, som sakna fast anställd barnmorska, inom några
län anmärkningsvärd! stort, men af hvad som från dessa län meddelats
synes mig framgå, att några verkliga svårigheter icke heller här möta
mot det nyss antydda förfaringssättet.

Att såsom t. ex. i Skåne icke mindre än 75 merendels intill hvarandra
gränsande socknar hafva hvar sin barnmorska hos sig anställd
mot ett fast arfvode, ej uppgående till 200 kronor om året, är också
ett missförhållande, som i den mån gällande kontraktstider utgå bör
rättas; och bör då tillses, att lämpliga större barnmorskedistrikt inrättas.
Ofta torde den förekommande låga fasta aflöningen hafva sin förklaring

11

Sammansatta Stats- (och Lag-)utsTiottets Utlåtande N:o 15.

i en viss obenägenhet från kommunernas sida att hafva gemensamma
funktionärer med annan kommun. 1 andra fall torde barnmorskans inkomst
af taxa hafva uppskattats jämförelsevis högt, och har då den
fasta aflöningen satts lägre. Hvad speciellt Skåne beträffar, lärer den
rika tillgången hittills på barnmorskor hafva berott på den i Lund befintliga
barnmorskeundervisningsanstalten, hvilken dock med innevarande
år upphör.

Barnmorska synes böra utses på sätt hvarje kommun bestämmer.
Kunna kommuner inom samma barnmorskedistrikt icke enas i valet
af barnmorska, lärer tvisten böra slitas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Hvad härefter angår frågan om en till beloppet bestämd minimilön
för kommunalt anställd barnmorska, kan jag till en början icke annat
än erkänna det beaktansvärda i hvad såväl från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och förste provinsialläkarna i länen som från barnmorskorna
sjkifva framhållits om olägenheten af en så lag lagbestämd minimilön
som den af medicinalstyrelsen föreslagna.

Vidkommande den af medicinalstyrelsen framhållna omständigheten,
att i reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt minimiaflöningen förrätt
och skyldighet till inträde i pensionsanstalten fastställts till endast
200 kronor om året, har denna sin förklaringsgrund däruti, att hänsyn
därvid måst tagas till bestående anställnings- och aflöningsförhållanden.
Understege aflöningen 200 kronor, kunde icke barnmorskan anses i den
allmänna hälsovårdens intresse utöfva ett så omfattande arbete, att det
borde berättiga henne till tjänstårsberäkning för erhållande af pension
enligt principerna för pensioneringen.

Nu åter är fråga om att införa ett nytt anställnings- och aflöningssystem
med efter förhållandena lämpade distrikt, som gifva barnmorskan
fullt arbete i hennes yrke och en inkomst, tillmätt efter detta arbete,
allt utan rubbning i redan grundade och bestående rättsförhållanden.

Det synes mig därför, som borde minimiaflöningen ej sättas lägre
än att barnmorskan, om så skulle för ett eller annat år behöfvas, ensamt
af densamma har möjlighet till nödtorftig bärgning, och tillåter
jag mig i sådant hänseende föreslå en fast minimiaflöning från kommunen-barnmorskedistriktet
af 300 kronor om året jämte skyldighet för
kommunen att förse barnmorskan med tjänlig bostad och nödig vedbrand
eller ock utgifva ersättning därför med sammanlagdt minst 100 kronor
om året. Sålunda ifrågasatta aflöningsförmåner understiga visserligen
i betydlig män hvad i sådant hänseende vid innevarande års Riksdag
af Eders Kungl. Maj:t föreslagits för småskollärarinnor, men jag har

Motioner.

12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 15.

vid detta mitt förslag icke ansett mig kunna undgå att taga väsentlig
hänsyn till nu bestående förhållanden, hvilka gifva vid handen, att mer
än halfva antalet kommunalt anställda barnmorskor för närvarande
uppbära aflöning, som understiger hvad jag föreslagit. Därjämte bör
uppmärksammas, att barnmorskorna ju hafva utsikt att något förbättra
sina löneförmåner genom den ersättning de skola erhålla för hvarje
särskild förrättning.

Vid en granskning af barnmorskornas aflöningsförhållanden finner
man snart, att en betydande olikhet i aflöning är rådande å olika orter
och under olika förhållanden, en olikhet, som väl i viss mån alltid kan
komma att vara berättigad. Det synes mig därför vara angeläget att
ordna så, att i undantagsfall barnmorska skall kunna afton as med
ett lägre belopp än det föreslagna minimibeloppet; och torde alltså, då
omständigheterna därtill föranleda, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra på ansökan af kommun och efter förste provinsialläkarens hörande
kunna medgifva, att fasta aflöningen må utgå med skäligt lägre bebelopp.

Kunna kommuner förenade till ett barnmorskedistrikt ej enas om aflöningen,
synes frågan böra afgöras af Kung]. Maj:ts befallningshafvande,
som dock gifvetvis icke äger bestämma aflöningen till högre belopp än
det högsta, som någon af de intresserade kommunerna ifrågasatt.

Utöfver den bestämda fasta aflöningen bör, såsom redan antydts,
till barnmorska utgå skälig ersättning efter taxa för hvarje förrättning;
och synes mig taxan med hänsyn till fasta lönens belopp och
andra omständigheter böra för hvarje län fastställas på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit.

De närmare bestämmelserna härom likasom om öfriga förekommande
ersättningar till barnmorskor vid förrättningar torde emellertid
icke böra upptagas i eu allmän lag.

1 enlighet med förenämnda grunder liar jag låtit inom civildepartementet
utarbeta förslag till lag angående kommuns skyldighet
i fråga om anställande af barnmorska.))

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft fem särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner nämligen
n:o 249 af herr K. E. O. Kjellberg in. fl., n:o 250 af herrar J. J. Byström
och G. Thavenius, n:o'' 259 af herr L. J. Jansson i Djursätra
in. fl., n:o 326 af herr D. Persson i Tallberg samt n:o 327 af herr E.
Hammarlund.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15. 13

Herr Kjellbergs och lians medmotionärers motion är af följande
lydelse:

»Genom Kungl. Maj:ts proposition n:o 54 föreligger vid innevarande
Riksdag ett förslag till reglerande och förbättrande af barnmorskekårens
ställning. I det anförande till statsrådsprotokollet den 21 sistlidne
februari, hvarmed chefen för civildepartementet motiverar det framlagda
förslaget, heter det bland annat: »Det kan icke vara till fromma för
allmänheten, att samhällstjänare med en utbildningstid af i regel 1 år
och med ett så pass ansvarsfullt och kräfvande arbete i den allmänna
hälsovårdens tjänst som barnmorskornas ofta lefva under otillfredsställande
ekonomiska villkor och utan förutsättningar att ägna sitt yrke
den omsorg och det intresse, dess utöfning kräfver.

Att nu för att råda bot mot förevarande missförhållanden genom
lagbud ålägga kommunerna att hos sig anställa och med skäligt belopp
aflöna nödigt antal barnmorskor torde icke erbjuda alltför stora betänkligheter
och synes för öfrigt därest man vill uppehålla grundsatsen om
barnmorskors tillhandahållande åt allmänheten som en kommunal plikt,
vara det enda medlet att effektivt förbättra barnmorskekårens villkor.

Då jag sålunda ansett mig böra ansluta mig till medicinalstyrelsens
förslag, i hvad det innebär skyldighet för kommuner att mot skäligt
arfvode anställa nödigt antal barnmorskor, har det tillika stått klart
för mig, att det härvid för statsmakterna gäller att framgå varsamt
och icke åstadkomma brådstörtande eller för kommunerna betungande
rubbningar, Indika alltför mycket skulle inkräkta på kommunernas fria
sj älf bestämningsrätt.»

Då Riksdagen går att fatta beslut i en fråga, hvarigenom för en
längre framtid de ekonomiska villkoren skola fastställas för ett stort
antal i det allmännas tjänst, med ansvarsfullt och kräfvande uppdrag
anställda personer, torde man böra kasta en blick på de af vederbörande
sj kifva framställda anspråken för att se, i hvad mån dessa kunna tillgodoses.
Det visar sig då, att sjunde allmänna barnmorskemötet i
Malmö 1907 anhållit, »att kommunalt anställd barnmorskas minimiaflöning
ej måtte fastställas lägre än till 400 kronor om året, förutom
hittills vanliga naturaförmåner af bostad och vedbrand eller motsvarande
penningeersättning». I afseende på barnmorskornas utsikter till
inkomst därutöfver torde böra anföras departementschefens yttrande:
»Angående beloppet af barnmorskornas årsinkomst på grund af taxa
föreligga inga exakta uppgifter. Så mycket torde dock enligt hvad
som meddelats mig, kunna sägas, att årsinkomsten af densamma för
närvarande på landet i medeltal icke öfverstiger 100 kronor». Till -

Herr Kjell»
bergs m. fl.
motion.

14 Sammansatta Stats- (och Lag-)iitslcottets Utlåtande N:o 15.

mötesginge Riksdagen barnmorskornas ofvan anförda önskningar, skulle
medelinkomsten för barnmorska å landsbygden utgöra 500 kronor jämte
naturaförmåner. Skulle åter det i lag föreskrifna lönebeloppet komma
att begränsas till af Ivungl. Maj:t föreslagna 300 kronor, så torde barnmorskornas
rättmätiga anspråk inom en kort tid göra en ändring af
lagen nödvändig eller åtminstone högeligen önskvärd. Flere af Konungens
befallningshafvande och ännu flere förste provinsialläkare hafva
uttalat sig för en årlig minimiaflöning af fyra hundra kronor jämte
bostad och vedbrand.

I afseende på kommunernas sinsemellan högst växlande ekonomiska
bärkraft, då det gäller att ställa sig den föreslagna lagen till efterrättelse
har Kung!. Maj:t genom föreskriften i § 1 anvisat vägen för
smärre kommuner att med hvarandra eller med större kommuner anställa
gemensam barnmorska eller bilda ett barnmorskedistrikt. Så småningom
kommer väl erfarenheten att visa behofvet af noggrannare bestämmelser
angående de i § 1 antydda förhållanden (folkmängd, ytinnehåll m. in.),
under hvilka kommuner tillåtas ha gemensam barnmorska eller under
hvilka en kommun enligt lagen är skyldig anställa två eller flera barnmorskor.
Enligt lagförslaget skall det tillkomma Konungens befallningshafvande
att efter förste provinsialläkarens hörande pröfva hvarje fall,
där fråga gäller en gemensam barnmorska för två eller flera kommuner.
Med tiden lär väl behofvet af för hela riket enhetliga bestämmelser i
dessa afseenden göra sig gällande.

Emellertid gifver lagförslaget (3 § andra stycket) dessutom Konungens
befallningshafvande rätt att efter förste provinsialläkarens hörande
på ansökan af kommun medgifva aflöningens utgående »med skäligt
lägre belopp» (än det i samma § 3 första stycket föreskrifna).

Denna föreskrift torde kunna medföra vissa betänkligheter. En
kommun, som icke anser sig böra betunga sin budget med den i § 3
(första stycket) föreskrifna utgiften, kan enligt § 1 genom öfverenskommelse
med andra kommuner med mindre kostnad fullgöra lagens föreskrift.
Men under det § 1 (jämförd med § 3 första stycket) garanterar
den för två eller flera, och § 3 (första stycket) den för en kommun
anställda barnmorskan fulla löneförmåner, kommer andra stycket af sistnämnda
§ att för ett (sannolikt ej obetydligt) antal för en kommun
anställda barnkorskor innebära en större eller mindre inskränkning af
den föreslagna normalminimilönen. Då — såsom nämndt — den föreslagna
lagen i § 1 ger smärre kommuner möjlighet att med mindre
kostnad fullgöra sina skyldigheter i fråga om anställandet af barnmorska
utan någon inskränkning i dennas löneförmåner, så torde andra stycket

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottcts Utlåtande N:o 15.

15

af lagförslagets § 3 från kommunal synpunkt vara öfverflödigt och från
barnmorskornas synpunkt vara högst betänkligt.

Då den kungl. propositionen afser ett åläggande för kommun att
mot en viss minimilön anställa barnmorska, torde det vara både önskvärdt
och lämpligt, att staten — för att minska kommunernas utgifter
till ifrågavarande ändamål — bidroge till kostnadernas betäckande och
därigenom ådagalade sitt intresse för att kommunerna till det allmännas
fördel anställde barnmorskor; statsbidraget kunde exempelvis motsvara
en fjärdedel af den kontanta lönen. Dessutom torde ett visst belopp
böra ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, afsedt till extra understöd i
särskilda fäll åt mindre bemedlade kommuner, som på grund af sitt
geografiska läge hindras att sammansluta sig med andra kommuner till
ett barnmorskedistrikt. De anställda barnmorskorna blefve härigenom
icke blott kommunens utan jämväl statens tjänare, li vilket från deras
synpunkt torde äga icke så ringa betydelse.

Då emellertid frågan om ett statsanslag för ifrågavarande ändamål
fordrar utredning såväl i afseende på det blifvande antalet barnmorskedistrikt
som ock i andra afseenden, så anse vi lämpligast att nu inskränka
oss till hemställan om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning och förslag angående statsbidrag till barnmorskors aflöning.
Då lagen om anställande af barnmorska föreslås att träda i kraft först
med 1912 års ingång, så torde frågan om statsbidrag till kommunalt
anställda barnmorskors aflöning väl hinna att af Riksdagen i god tid
dessförinnan afgöras.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att § 3 i Kungl. Maj:ts förslag till lag
angående kommuns skyldighet att anställa barnmorska måtte få följande
förändrade lydelse:

»Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig
lön åtnjuta minst fyrahundra kronor samt därjämte förses med tjänlig
bostad — — — ett hundra kronor.

Aflöningen bestämmes — — — — varda föreskrifven.

Kunna kommuner — — — — Konungens befallningshafvande.))

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, i hvad mån bidrag af statsmedel skulle kunna
beviljas kommun för aflöning af fast anställd barnmorska, samt för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Herrar Byström och Thavenius anföra i sin motion:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 54 föreslås nya bestämmelser angående
barnmorskornas löneförhållanden.

Herrar Byströms
och
Thavenius
motion.

16

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15.

Detta är något, som är synnerligen behöflig!. Barnmorskornas löner
äro i allmänhet alldeles för små. En af riksförsäkringsanstalten 1906
uppgjord tabell visar, att 13 procent af landets kommunalt anställda
barnmorskor hafva under 200 kronors lön, 31 procent mellan 200—300,
39 procent mellan 300-—4000, 12 procent mellan 400—500, 4,5 procent
öfver 500 kronor.

I § 3 i det lagförslag, som Kung], Maj:t framlägger, säges:

»Barnmorska, som är i kommunens tjänst anställd, skall i årlig
lön åtnjuta minst 300 kronor, samt därjämte förses med tjänlig bostad
och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst 100
kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge Konungens befallningshafvande,
på ansökan af kommun och efter förste provinsialläkarens
hörande, medgifva, att aflöningen må utgå med skäligt lägre belopp.

Aflöningen bestämmes af vederbörande kommun och skall utgöras
efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller
kan varda föreskrifven.

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt,
icke träffa öfverenskommelse om aflöningen, skall frågan afgöras af
Konungens befallningshafvande.»

För vår del anse vi denna lön på 300 kronor vara för knappt
tilltagen.

I en annan Kungl. Maj:ts proposition n:o 25 framlägges ett synnerligen
behöflig! förslag till löneförbättring åt lärarepersonalen vid
småskolan m. m. Däri föreslås småskolelärarinnornas begynnelselön
utom husrum och vedbrand till 500 kronor jämte tre ålderstillägg på
50 kronor hvardera.

Flera riksdagsmän hafva ansett detta för lågt, hvadan de hafva
motionerat om ett högre belopp än det Kungl. Maj:t föreslagit. I flera
fall torde barnmorskornas och småskolelärarinnornas lönebehof kunna
jämföras med hvarandra. Om därför barnmorskorna skulle få en lön
så tilltagen, att den blefve lika med småskolelärarinnornas af Kungl.
Maj:t föreslagna begynnelselön eller 500 kronor, borde det ej anses
vara för mycket.

Man har anfört, att en barnmorska dels har en viss bestämd inkomst
vid hvarje förrättning och dels kan skaffa sig andra extra inkomster.
Men detta lär ej vara synnerligen mycket att räkna med, och öfver
hufvud taget kan det knappast belöpa sig till summan af de ålderstillägg,
som man afser att gifva lärarinnan.

För 15 år sedan utgaf amanuensen Eneström en undersökning af

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15. 17

barnmorskeförhållandena under år 1892. Den var grundad på för detta
ändamål infordrade uppgifter från alla rikets barnmorskor. Häraf framgick,
att medeltalet förlossningar per barnmorska under nämnda år var
41, samt att omkring en tredjedel af alla då praktiserande barnmorskor
hade 20—39 förlossningar om året; ett ringa fåtal hade öfver 65 förlossningar
om året.

Enligt uppgift af biträdande barnmorskeläraren d:r E. Alin anses
antalet förlossningar per barnmorska nu snarare minskadt än ökadt.
Sedan år 1892 har barnmorskornas antal på landsbygden ökats från
1,716 till 2,152. Men barnaföderskornas antal har icke proportionsvis
ökats i samma grad. På landsbygden voro nämligen barnaföderskorna
år 1892 105,204 och år 1905 105,592.

Om man nu går ut från den beräkningen, att medeltalet förlossningar
per barnmorska är omkring 50 per år, och då taxan växlar mellan
50 öre och 5 kronor för hvarje förrättning, och man därtill vet, att förrättningar,
som betalas med det mindre beloppet, i allmänhet äro långt
flere än de, som betalas med det större beloppet, så förstår man, att
inkomsten härigenom ej kan blifva synnerligt stor. Emellertid beräknas
den till omkring 100 kronor.

Barnmorskan har ett ganska sträfsam! arbete. Hennes »yrke är
till sin natur så fylldt af oro och slitningar hit och dit, att det ej kan
förenas med någon lönande bisyssla». Det till och med förbjuder henne
att ägna sig åt sådant arbete, som gör hennes händer grofva och valkiga.

Då man vidare besinnar, att hon har att närvara vid ungefär en
förlossning i veckan, blir det nog icke mycken ro för annat arbete, som
skulle kunna gifva någon inkomst.

Under det att hennes verksamhet ibland kan kallas »ett lifräddningsarbete»,
får hon själf stundom nästan våga sitt lif för detsamma. I afl
synnerhet är detta fallet i vissa landsändar, där afstånden äro stora och
vägarna mindre goda. Hennes ilresor i ur och skur, stundom i nattens
mörker, äro oftast inga lustresor.

Eu barnmorska har ej heller någon semester, såsom många andra
tjänande hafva. Ett barnmorskemöte uttalade häromdagen också den
önskan, att barnmorskan måtte få ledigt åtminstone en månad hvart
femte år utan afdrag på lönen.

Vidare behöfva äfven barnmorskor alltjämt förkofra sig i kunskaper
och yrkesduglighet. De måste därför dels hålla sig med behöflig facklitteratur
och dels bevista nödvändiga öfningskurser. Detta kan ej ske
utan rätt kännbara utgifter.

De stegrade lefnadskostnaderna gälla naturligtvis äfven dem.

Bill, till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afä, 15 Höft.

3

Herr Janssons
i Djursätra
motion.

18 Sammansatta Stats- (och Lag-)utsTcottets Utlåtande N:o 15.

Såsom framgår af Kung].. Maj:ts proposition, ha en stor del af Konungens
befallningshafvande och statens samtliga förste provinsialläkare
ansett en minimilön på 400 kronor för barnmorska vara behöflig och
skälig.

Själfva hafva barnmorskorna vid extra ombudsmöte, anordnadt af
Svenska allmänna barnmorskeförbundet den 17 februari 1908 i Stockholm,
i denna fråga uttalat sig sålunda:

»Mötet anser, att i det förslag till barnmorskereglemente, hvithet
snart lärer föreläggas lliksdagen till afgörande, minimilönen bör bestämmas
till minst 400 kronor, jämte bostad och vedbrand, och får mötet
äfvenledes enhälligt uttala sin vördsamma anhållan, att staten måtte med
någon del bidraga till barnmorskornas aflönande.))

Såsom synes af denna resolution, är barnmorskornas åsikt och önskan
den, att någon del af deras lön skulle utgå af statsmedel, och säkerligen
finnes det flere skäl, som tala därför, bland annat den omständigheten,
att det skulle bidraga till att något jämnare fördela de kommunala
skattebördorna. Denna synpunkt bör därför tagas under allvarligt öfvervägande.
Det skulle ju härmed kunna förfaras på ungefär samma sätt
som man förfar i fråga om statsbidraget till lärarnes löner.

På grund af hvad vi sålunda anfört få vi vördsamt föreslå: att första
delen af § 3 i Kung]. Maj:ts förslag till lag angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande af barnmorska må få följande lydelse:

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig lön
åtnjuta minst fyrahundra kronor samt därjämte förses med tjänlig bostad
och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst etthundra
kronor.))

Motionen, n:o 259, af herr Jansson m. fl. lyder som följer:

)>I Kungl. Maj:ts proposition n:o 54 till innevarande Riksdag med förslag
till lag angående kommunens skyldighet att anställa barnmorska föreslås,
bland annat, att hvarje lan dt- och hvarje stadskommun skall hafva
anställd barnmorska med fast aflöning. Smärre kommuner, som angränsa
hvarandra, kunna visserligen få förena sig om anställande af gemensam
barnmorska, dock endast efter Konungens befallningshafvandes pröfning
och sedan vederbörande förste provinsialläkare i ärendet hörts. Då denna
sistnämnda bestämmelse för landsbygdens många små och i ekonomiskt
afseende svaga kommuner torde få anses innebära en anledning till fruktan
för alltför kännbar ökning af de redan förut höga kommunalutskylderna,
därest vederbörande myndigheter af välment nit vid barnmorskedistriktens
reglering komme att bestämma distrikten alltför små, har det synts oss

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 15.

19

angeläget att nn ej blott påpeka detta utan ock att i lagen få införd en
bestämmelse, hvarigenom nämnda följder kunde undvikas. Yi ha i sådant
afseende föreställt oss, att sådan rätt för smärre kommuner, som angränsa
hvarandra, borde som regel och utan särskild pröfning medgifvas, såvida
den sammanräknade folkmängden inom distriktet ej öfverstiger 4,000
personer. Genom denna bestämmelse torde kunna antagas, att distrikten
utan alltför stor svårighet kunde bära den ökade skatteutgiften och att
äfven barnmorskan skulle kunna fullgöra sina tjänsteåligganden. Därtill
kommer, att vederbörande myndigheters tid ej behöfde användas för
pröfning af frågor i dylika fall.

Vi få därför föreslå, att 1 § andra stycket i förutnämnda förslagtill
lag må erhålla följande ändrade lydelse:

Smärre kommuner, som angränsa hvarandra, äga, efter pröfning af
Konungens befallningshafvande och sedan Konungens befallningshafvande
och sedan vederbörande förste provinsialläkare i ärendet hörts, förena
sig om anställande af gemensam barnmorska. De vare ock därtill skyldiga,
såvidt Konungens befallningshafvande, på framställning af förste
provinsialläkare, därom förordnar. Smärre kommuner, som angränsa hvarandra
och hvilkas sammanlagda folkmängd ej öfverstiger 4,000 personer,
äga utan Konungens befallning shajvandes pröfning och utan förste provinsialläkares
hörande förena sig om gemensam barnmorska.

Skulle annan formulering erfordras, torde vederbörande utskott vidtaga
denna, blott syftet vinnes med motionen.)''

* | §Herr D. Perssons motion innehåller följande:

»Då jag anser, att det bör tillkomma vederbörande kommun och icke
Konungens befallningshafvande att bestämma den taxa, efter hvilken
ersättning utöfver den fasta aflöningen skall utgå till barnmorska, får
jag vördsamt hemställa,

att 4 § i Kungl. Maj:ts förslag (proposition n:o 54) till lag angående
kommuns skyldighet i fråga om anställande af barnmorska må
gifvas en för det syftemålets vinnande afpassad lydelse.»

Herr Hammarlund anför i sin motion:

»1 syfte att på ett tillfredsställande sätt kunna få förhållandet mellan
angränsande kommuner ordnadt i de fall, där de behöfva hafva gemensam
barnmorska eller en mindre kommun vill betjäna sig af en angränsande
större kommuns barnmorska, och då initiativrätt i båda dessa fall
uttryckligen torde böra tillförsäkras kommun, får jag härmed föreslå,

Herr Perssons
i Tallberg
motion.

Herr Hammarlunds
motion.

20

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15.

Utskottets

utlåtande.

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i § 1 i det i Kungl.
Maj:ts proposition n:o 54, angående förslag till lag angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande af barnmorska, att Konungens befallningshafvande
må inrymmas befogenhet att på framställning antingen af
förste provinsialläkare och efter vederbörande kommuners hörande eller
af kommun och efter öfriga vederbörande kommuners samt förste provinsialläkares
hörande förordna, att angränsande kommuner skola förena
sig om anställande af gemensam barnmorska äfvensom att kommun af
mindre ytvidd skall äga rätt att betjäna sig af angränsande större kommuns
barnmorska.))

Det föreliggande lagförslaget angifver sig hafva till hufvudsakligt ändamål
att bereda full trygghet för att icke någon kommun i riket skall vara
i afsaknad af examineradt förlossningsbiträde. Att för närvarande finnas
kommuner, som sakna fast anställd barnmorska, har af chefen för civildepartementet
i hans yttrande till statsrådsprotokollet blifvit framhållet.
Antalet sådana kommuner förklaras också af departementschefen inom
några län vara anmärkningsvärdt stort. Det lärer icke heller vara ovanligt,
att den bristande tillgången till barnmorska haft till följd betänkliga
missförhållanden, närmast därutinnan att man vid förlossningar anlitat
biträden utan nödig skolning, hvarigenom vid många tillfällen
gifvits anledning till sjukdomsfall, hvilka merendels torde kunnat undvikas,
därest examinerad barnmorska funnits att tillgå och tagits i anspråk.
Det synes utskottet vara en statsangelägenhet af synnerlig vikt
att söka förhindra, att sådana situationer inträffa. I stort sedt torde
detta mål kunna vinnas genom en lagstiftning af hufvudsakligen sådant
innehåll, som genom propositionen föreslagits.

Om också det föreliggande lagförslaget utgår från att hvarje kommun
skall hafva anställd barnmorska med fast aflöning, så är dock denna
grundsats icke undantagslöst genomförd. Att börja med skulle stad och
intill densamma gränsande mindre landtkommun kunna träffa aftal med
tillräckligt antal af i staden praktiserande barnmorskor att mot ersättning
af kommunen för hvarje förrättning betjäna dess fattiga. Dessutom
skulle smärre kommuner enligt förslaget kunna förena sig om
anställande af gemensam barnmorska, dock först efter pröfning af Konungens
befallningshafvande och sedan vederbörande förste provinsialläkare i
ärendet hörts. Slutligen skulle mindre kommun jämväl efter Konungens
befallningshafvandes i förenämnda ordning lämnade medgifvande
kunna träffa aftal med angränsande större kommuner om rätt att betjäna
sig af den större kommunens barnmorska.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15. 21

Den ekonomiska lättnad, som dessa bägge sistnämnda undantag
afse att bereda de smärre kommunerna, är i hvarje särskild! fall beroende
af Konungens befallningshafvandes medgifvande. På denna punkt
åsyfta herr L. J. Jansson och hans medmotionärer genom sin motion
förändring i propositionen därhän, att smärre angränsande kommuner
skulle äfven utan ett dylikt medgifvande kunna förena sig om gemensam
barnmorska under den förutsättningen, att kommunernas sammanlagda
folkmängd ej öfverstiger 4,000 personer.

Emot de af Kungl. Maj:t föreslagna medgifvandena åt de smärre
kommunerna torde icke kunna göras några befogade principiella anmärkningar.
Genom propositionens förslag härutinnan göres i allt fall icke
någon eftergift i den fordran, att hvarje kommun skall vara ansvarig
för att tillgång för dess invånare finnes till examineradt förlossningsbiträde.
Genom herr L. J. Janssons in. fl. motion är ej heller denna
grundsats trädd för nära. Den jämkning i. propositionen, som denna
motion åsyftar, synes också ur vissa synpunkter vara väl motiverad. De
skäl, motionärerna i sådant afseende framhållit, synas utskottet beaktansvärda.
Härtill kommer att, om, såsom utskottet håller före, ett högsta
invånareantal kan bestämmas, som utan egentlig olägenhet kan betjäna
sig af en och samma barnmorska, det måste anses utgöra en afsevärd
fördel att i här förevarande sammanhang få detta tal fastslaget i lag.
Den gränssiffra, 4,000, som motionärerna föreslagit, är emellertid enligt
utskottets mening för hög. Om man, utgående från antalet barnföderskor
i riket, som 1904 utgjorde 135,376, och hvilket tal, därest de som
blifva förlösta på barnbördshus undantagas torde kunna afrundas till 130,000,
räknar med 1 barnföderska på 45 invånare i riket och en barnmorska,
hvad landsbygden beträffar, antages i medeltal icke kunna bekvämligen
biträda vid mera än en förlossning i veckan, alltså 52 om året, torde
man vara berättigad att draga den slutsatsen, att det antal invånare, för
hvilket en barnmorska beräknas, i regel icke bör sättas högre än till
2,330. Därest smärre kommuner skola medgifvas rätt att, där deras
sammanlagda folkmängd uppgår till visst invånareantal, utan myndigheternas
tillstånd förena sig om anställande af gemensam barnmorska,
synes det förty icke tillrådligt, att det antal, som betecknar gränsen,
under hvilken denna rätt för kommunen förefinnes, sättes högre än
till 25,000.

Den här ifrågavarande rätten för smärre kommuner att förena sig
om gemensam barnmorska kan, om den begagnas af folkfattiga kommuner
med stor ytvidd, utan tvifvel komma att gifva geografiskt så
stora barnmorskedistrikt, att en barnmorska icke mäktar nöjaktigt sköta

22 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15.

ett sådant. Den ovillkorliga rätten att förena sig om gemensam barnmorska
synes fördenskull endast böra tillkomma kommuner af mindre
ytvidd. Utskottet föreslår jämväl på denna punkt eu ändring i herr
Janssons m. fl. motion. De öfriga förändringar, som af utskottet blifvit
gjorda i dessa motionärers förslag, äro af enbart redaktionell natur och
torde icke tarfva någon särskild motivering.

Liksom utskottet anser rimligt, att angränsande kommuner i viss
utsträckning skola äga att utan medgifvande af någon myndighet förena
sig om gemensam barnmorska, håller utskottet före, att situationer kunna
inträffa, som påkalla en i lag fastslagen befogenhet för Konungens befallningshafvande
att förordna om angränsande kommuners sammanförande
till ett barnmorskedistrikt. Utskottet har härvid haft det fall
för ögonen, att en liten kommun, som icke utan oskäligt ekonomiskt
betungande kan anställa egen barnmorska, önskar antingen förena sig
med angränsande kommun eller kommuner om anställande af gemensam
barnmorska eller ock betjäna sig af angränsande större kommuns barnmorska,
och en sådan anordning, ehuru möjlig och lämplig, icke kan
åvägabringas på den frivilliga öfverenskommelsens väg. Därest i sådant
fall saken icke kunde ordnas genom beslut af statsmyndighet, skulle den
förstnämnda kommunen antingen få vidkännas kostnader för anställande
af egen barnmorska, hvilka kunde blifva alltför kännbara, eller nödgas
sakna barnmorska, något som skulle betyda, att ändamålet med lagen
uti det fall, som vore i fråga, icke blefve ernådt.

Hvad beträffar smärre angränsande kommuners sammanförande för
anställande af gemensam barnmorska, hafva de här utvecklade synpunkterna
vunnit beaktande i propositionen och funnit uttryck i 1 §,
andra stycket, sista punkten. Herr Hammarlunds motion afser att utsträcka
Konungens befallningshafvandes befogenhet på förevarande område
jämväl därhän, att befallningshafvanden skall äga förordna, att
kommun af mindre ytvidd skall hafva rätt att betjäna sig af angränsande
större kommuns barnmorska. Motionen utgår därjämte från att Konungens
befallningshafvandes befogenhet i båda fallen skall vara beroende antingen
af framställning från kommuns sida, i hvilket fall befallningshafvanden
icke skulle äga träffa afgörande i saken, innan såväl förste
provinsialläkare som de öfriga kommuner, hvilka berröas af frågan, blifvit
hörda, eller ock på hemställan af förste provinsialläkare, därvid samtliga
vederbörande kommuner jämväl skulle höras. Enligt propositionen för
utsätter Konungens befallningshafvandes befogenhet att förordna om
anställande af gemensam barnmorska i angränsande kommuner allenast
att framställning i ämnet blifvit gjord af förste provinsialläkare.

23

Sammansatta Stats- (och Lag-)ntshottets Utlåtande N:o 15.

Det linnes visserligen enligt utskottets mening fog för tvekan med
afseende å den inskränkning i kommunernas själfbestämmanderätt på
detta område, som den för Konungens befallningshafvande ifrågasatta
befogenheten skulle innebära. Betänkligheterna härutinnan synas emellertid
utskottet vara undanröjda, därest Konungens befallningshafvandes
afgörande måste föregås såväl af framställning från kommuns sida som
af öfriga vederbörande kommuners hörande.

Att på sätt motionären föreslagit härvid tillerkänna jämväl förste
provinsialläkare initiativrätt synes icke behöfligt. Utskottet anser sig
under ofvan angifna förhållanden böra förorda en förändring af propositionen
på denna punkt i enlighet med det af motionären framställda
förslag, dock med ofvan antydda jämkning i fråga om förste provinsialläkares
initiativrätt. Den bestämmelse, som utskottet i denna del utarbetat,
bör lämpligen få sin plats efter tredje stycket i 1 §, hvarjämte
gifvetvis andra styckets andra punkt bör utgå.

Enligt 3 § i det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget skall barnmorska,
som är i kommuns tjänst anställd, i lön åtnjuta minst trehundra
kronor förutom vissa naturaförmåner. Där omständigheterna sådant påkalla,
skulle emellertid Konungens befallningshafvande, på ansökan af
kommun och efter förste provinsialläkares hörande, äga medgifva, att
aflöningen må utgå med skäligt lägre belopp. Såväl i herr Kjellbergs
m. fl. som herrar Byströms och Thavenius motion föreslås, att den
kontanta minimilönen bestämmes till fyrahundra kronor, hvarjämte herr
Kjellberg och hans medmotionärer yrka, att i lagen icke måtte inflyta
någon bestämmelse om befogenhet för Konungens befallningshafvande
att i särskilda fäll medgifva att lönen finge utgå med lägre belopp än
det i lagen stadgade.

Hvad beträffar det minimibelopp, till hvilket barnmorskas lön bör
i lagen bestämmas, har medicinalstyrelsen föreslagit 200 kronor, hvari
naturaförmåner Ange ingå med högst 7 5 kronor. Af kommunalnämnderna
i omkring 465 socknar, livilka antingen icke hafva barnmorska hos sig
anställd eller hafva barnmorska anställd mot fast lön ej uppgående till
sammanlagdt 200 kronor om året, hafva omkring 125 förklarat sig icke
kunna biträda ett förslag om skyldighet för kommun att anställa barnmorska
med de af medicinalstyrelsen föreslagna löneförmånerna. Minimilönen
har föreslagits af två befallningshafvande till 300 kronor jämte
bostadsförmån, af en befallningshafvande till 300 kronor samt af två
sådana myndigheter till 200 kronor jämte bostad och vedbrand. Å
andra sidan hafva åtskilliga af Konungens befallningshafvande och flertalet
förste provinsialläkare ansett, att den fasta lönen för barnmorskorna
bör sättas till 400 kronor.

24 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 15.

Det är otvifvelaktigt af vikt, att barnmorskorna, med den ansvarsfulla
uppgift som åligger dem, erhålla en någorlunda tryggad ekonomisk
ställning, men man måste härvid också skänka nödigt beaktande åt
den ekonomiska bärkraften hos kommunerna, som skola vidkännas kostnaderna
för barnmorskornas aflöning. I förra afseendet är härvid att
märka, att den af Kungl. Maj:t föreslagna minimilönen, 300 kronor
jämte naturaförmåner till ett värde af minst 100 kronor, väsentligt
öfverstiger hvad medicinalstyrelsen föreslagit samt tillsammans med ersättningen
enligt taxa för de särskilda förrättningarna och de biinkomster
af. annat arbete, som barnmorska må kunna förskaffa sig, i regel
icke torde komma att understiga den grundlön, som af Riksdagen
detta år blifvit bestämd för småskolelärarinnor. Hvad beträffar hänsynen
till kommunernas ekonomiska bärkraft, så torde det vara ostridigt, att i
vårt land finnas många kommuner, på hvilkas budget en barnmorskelön,
äfven af den storlek som Kung!. Maj:t föreslagit, kommer att verka
afsevärdt tryckande. Men härtill kommer att ett fastställande af lönen
till högre belopp kan befaras hafva till följd, att kommuner, som redan
hafva flera barnmorskor anställda, finna sig nödsakade att till skada för
den sak, lagen afser att främja, inskränka antalet barnmorskor så att det
verkliga behofvet af sådana ej varder tillgodosedt. Med hänsyn till
dessa omständigheter tilltror sig utskottet ej att förorda ett längre
gående förslag än propositionen innefattar.

Då enligt utskottets förmenande omständigheter kunna förefinnas
som i särskilda undantagsfall motivera en sänkning af lönen under det
som regel fastställda minimibeloppet, i hvilket afseende utskottet närmast
haft tankarne fästade på de ekonomiskt allra mest betungade kommunerna,
anser sig utskottet ej heller kunna biträda herr Kjellbergs och hans medmotionärers
förslag om uteslutande af andra stycket i 3 § i Kungl.
M aj: ts lagförslag.

I afseende å ersättningen till barnmorska för hvarje särskild förrättning
har herr D. Persson i sin motion föreslagit en bestämmelse i lagen
därom, att godtgörelsen i fråga måtte utgå enligt taxa, som blifvit af
vederbörande kommun bestämd. Motionen ansluter sig i denna punkt
i det väsentliga till nu gällande praxis. Då utskottet icke finner skäl
anförda, som föranleda till ändring i denna praxis, och ett frånbändande
af den befogenhet, kommunerna i förevarande hänseende nu äga, i och
för sig synes mindre tilltalande, har utskottet ansett sig böra förorda i
stället för 4 § i Kungl. Maj:ts förslag en bestämmelse, som i hufvudsak
ansluter sig till hvad motionären föreslagit.

Den bestämmelse, som utskottet på denna punkt förslagsvis formu -

Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N-.o 15.

25

lerat, synes emellertid kräfva en kompletterande föreskrift af innehåll
att, därest kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt, icke
kunna träffa öfverenskommelse rörande taxa#, frågan skall afgöras af
Konungens befallningshafvande.

Herr Kjellberg och hans medmotionärer hafva slutligen föreslagit,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla om verkställande
af utredning, i hvad mån bidrag af statsmedel skulle kunna beviljas
kommun för aflöning af fast anställd barnmorska, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda. Utskottet,
som väl håller före att särskildt statsunderstöd till ekonomiskt synnerligen
betungade kommuner för här ifrågavarande ändamål likasom för en del
andra kommunala ändamål, t. ex. väghållningen och folkskoleväsendet,
må vara motiveradt, anser emellertid att barnmorskornas anställande och
aflöning, åtminstone under nuvarande förhållanden, lämpligen bör vara
en uteslutande kommunal angelägenhet, och kan fördenskull ej heller
i denna del biträda ifrågavarande motion.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af Kungl.
Maj:ts ifrågavarande jxroposition samt herrar L. J. Janssons
i Djursätra m. fl., D. Perssons i Tällberg och
Hammarlunds förevarande motioner samt med afslag å
de af herrar J. J. Byström och G. Thavenius samt
herr K. E. O. Kjellberg m. fl. i ämnet väckta motioner,
sistnämnda motion i hvad den afser ändringar uti
föreliggande lagförslag, för sin del antaga följande

Lag

angående kommuns skyldighet 1 fråga om anställande af barnmorska.

Härigenom förordnas som följer:

1 §>

Hvarje landt- och hvarje stadskommun skall hafva anställd barnmorska
med fast aflöning. Inom kommun, som är af större vidd eller
har större folkmängd, skola två eller flera fast aflönade barnmorskor
finnas anställda.

Smärre kommuner, som angränsa hvarandra, äga, efter pröfning af
Konungens befallningshafvande och sedan vederbörande förste provinBih.
till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 15 Häft. 4

26 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 15.

sialläkare i ärendet hörts, förena sig- om anställande af gemensam barnmorska;
dock att sådan föregående pröfning ej erfordras, därest kommunerna
hafva mindre ytvidd och deras sammanlagda folkmängd ej
öfverstiger 2,500 invånare.

Mindre kommun må jämväl, efter Konungens befallningshafvandes
i förenämnda ordning lämnade medgifvande, träffa aftal med angränsande
större kommun om rätt att betjäna sig af den större kommunens
barnmorska.

Önskar kommun förena sig med en eller flera andra kommuner om
anställande af gemensam barnmorska eller vill mindre kommun träffa
aftal med angränsande större kommun om rätt att betjäna sig af den
större kommunens barnmorska, men kan öfverenskommelse ej träffas, äge
Konungens befallningshafvande, på därom af kommunen gjord framställning
samt efter öfriga vederbörande kommuners och förste provinsialläkares
hörande, i ämnet träffa afgörande.

Därest Konungens befallningshafvande, efter förste provinsialläkares
hörande, lämnar tillstånd, må stad så ock intill densamma gränsande
mindre landtkommun i stället för att anställa barnmorskor med fast
aflöning träffa aftal med tillräckligt antal af i staden praktiserande barnmorskor
att mot ersättning af kommunen för hvarje förrättning betjäna
dess fattiga.

2 §•

I fråga om sättet för barnmorskornas utseende äger hvarje kommun
besluta.

Åro två eller flera kommuner förenade till ett barnmorskedistrikt,
och enas dessa icke i valet af barnmorska, äger Konungens befallningshafvande,
efter förste provinsialläkares hörande, utse den af de valda,
som därtill finnes lämpligast.

3 §•

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig
lön åtnjuta minst trehundra kronor samt därjämte förses med tjänlig
bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst
etthundra kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge Konungens befallningshafvande,
på ansökan af kommun och efter förste provinsial -

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15. 27

läkares hörande, medgifva, att aflöningen må utgå med skäligt lägre
belopp.

Aflöningen bestämmes af vederbörande kommun och skall utgöras
efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller
kan varda föreskrifven.

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt,
icke träffa öfverenskommelse om aflöningen, skall frågan afgöras af
Konungens befallningshafvande.

4 §•

Utöfver den fasta aflöningen äger barnmorska för hvarje förrättning
undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes antagande eller senare
efter med henne träffadt aftal blifvit af kommun fastställd.

Kunna kommuner, som betjäna sig af samma barnmorska, icke
träffa öfverenskommelse rörande taxan, skall frågan afgöras af Konungens
befallningshafvande.

5 §■

Hvad i denna lag sägs om förste provinsialläkare gäller i Stockholm
och Göteborg om dessa städers förste stadsläkare samt i Malmö
om stadsläkaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1912; dock att sådant aftal
om barnmorskas anställning i kommuns tjänst mot fast aflöning, som
träffats före lagens utfärdande och vid tiden för dess ikraftträdande
fortfarande är gällande, skall, oafsedt bestämmelsen i första stycket af
3 §, under aftalstiden äga bestånd.

2:o) att herr K. E. O. Kjellbergs in. fl. motion,
i hvad den afser hemställan om skrifvelse i ämnet till
Kungl. Maj:t, ej må af Riktdagen bifallas.

Stockholm den 11 maj 1908.

■ På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

28

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 15.

Reservationer:

vid l:o) af herrar Hammarlund, Starbäck och Neiglick, som ansett,
att 3 §, första stycket bort erhålla följande lydelse:

Barnmorska, som är i kommunens tjänst fast anställd, skall
i årlig lön åtnjuta minst fyrahundra kronor samt därjämte
förses med tjänlig bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla
ersättning därför med minst etthundra kronor.

Vid 2:o) af herr Hammarlund, som ansett att utskottet bort hemställa: att

Riksdagen med bifall till herr K. E. O.. Kjellbergs m. fl.
motion, i hvad den berör denna punkt, ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, i
hvad mån bidrag af statsmedel skulle kunna beviljas kommunen
för aflöning af fast anställd barnmorska samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Det skulle här antecknas, att herrar Gustaf Andersson och Lindhagen
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1908.