Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
15
N:0 08.
Ank. till Riksd. kansli den 31 mars 1908, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af förra landshöfdingebostället
kungsgården Mor et i Kopparbergs län. (I. A.)
I en den 31 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 59) har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet
öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att förra landsköfdingebostället kungsgården Noret i Kopparbergs
län må den 14 mars 1909 öfverlämnas till landtförsvaret för att
begagnas till öfningsfält för Dalregementet.
Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anförde t. f. chefen för landtförsvarsdepartementet,
hans excellens herr statsministern Lindman:
»Genom nådigt bref den 21 december 1904 förordnade Kungl.
Magt, att Dalregementet skulle förläggas till Falun, så snart kasernetablissemang
blifvit för regementet där uppförat. Med erinran härom
har chefen för fortifikationen i underdånig skrifvelse den 3 november
1906 vidare anfört, att kontrakt med Falu stad den 1 februari 1905
afslutats om upplåtelse af den mark, staden förbundit sig att tillhandahålla
till kaserntomt och öfningsfält in. m. Då det af staden erbjudna
området emellertid vore för ändamålet otillräckligt, hade i planen för
regementets förläggning till Falun ingått, att förra landshöfdingebostället
kungsgården Noret äfven skulle i sin helhet tagas i anspråk för samma
ändamål. Chefen för fortifikationen hemställde fördenskull, att åtgärder
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
måtte vidtagas, för att nämnda egendom måtte blifva till landtförsvaret
upplåten.
Arméförvaltoingen å fortifikationsdepartementet bär tillstyrkt denna
framställning samt hemställt, att proposition i ämnet måtte till Riksdagen
aflåtas.
Öfver det område, som sålunda skulle komma att disponeras af
regementet, har jag låtit upprätta eu karta, som torde få bifogas statsrådsprotokollet.
Den af Falu stad upplåtna marken består af, förutom
eu badplats, tre å kartan med röda begränsningslinjer utmärkta områden.
Domänstyrelsen har den 22 februari 1907 öfver ifrågavarande
framställning afgifvit infordradt utlåtande, hvaraf inhämtas, att den del
af egendomen, som å kartan är omsluten af en grön begränsningslinje,
genom kontrakt den 28 september 1900 utarrenderats till
Carl Edvard Carlström för tiden till den 14 mars 1921 mot ett
årligt arrende af 370 kronor samt med skyldighet för arrendatorn att
antingen genom nybyggnad under arrendetiden redovisa eller ock vid
egendomens afträdande till kronan kontant gälda ett årligt belopp af
30 kronor; att arrendatorn genom kontraktet tillförsäkrats en årlig utsyning
från egendomens skog af 50 kubikmeter virke till husbehof; att
arrendatorn äger skyldighet att utan afkortning å arrendeafgiften ansvara
för alla egendomen åliggande utskylder och besvär, däruti jämväl inbegripna
dem, som belöpa å den från arrendet undantagna utmarken; samt
att arrendatorn i § 15 af kontraktet tillförbundits att, där sådant för
allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordras, afstå egendomen tillhörig.
mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet mot åtnjutande af minskning
i arrendeafgiften, motsvarande dén förlust honom tillskyndas. Efter
det arrendatorn sedermera aflidit, har domänstyrelsen genom beslut den
13 oktober 1905 bifallit en af stärbhusdelägarna gjord ansökning att
få bibehålla arrendet.
Nästan hela den till egendomen hörande skogsmarken är från arrendet
undantagen och ställd under skogsstatens särskilda vård och förvaltning.
Detta område är å förenämnda karta med blå begränsningslinje
särskildt angifvet.
Domänstyrelsen har vidare anfört, att från egendomen förut upplåtits
mark till Gäfle—Dala järnvägsaktiebolag och till Falu stad. Egendomens
återstående areal utgjorde 193 hektar 38,57 ar, däraf 9 hektar
97,6 ar tomter och åker, 66,3 ar äng, 182 hektar 3,27 ar afrösningsjord,
hufvudsakligast skogsmark, samt 71,4 ar impediment.
Under förutsättning att egendomen i sin helhet vore för regementet
behöflig, hade domänstyrelsen icke något att erinra mot egendomens
StatsutsJcottets Utlåtande N:o 66.
17
öfverlämnande till landtförsvaret vid nuvarande arrendeperiods slut
eller dessförinnan, därest öfverenskommelse kunde därom träffas med
arrendatorerna.
Från dessa liar yttrande rörande egendomens afträdande före
arrendetidens utgång af domänstyrelsen infordrats, och hafva de förklarat
sig villiga afstå från arrendet mot en godtgörelse för den förlust, dem
därigenom kpmme att tillskyndas, af 1,500 kronor för hvarje återstående
arrendeår samt 1,000 kronor i ett för allt för verkställda nybyggnader
och reparationer. Kunde denna godtgörelse icke beviljas dem, hemställde
de, att beloppet finge bestämmas af tre gode män, af Indika afoch
tillträdaren valde hvar sin och den tredje utsåges af de sålunda
valde eller, om dessa ej blefve om valet ense, af Eders Kungi. Maj:ts
befallningshafvande i Kopparbergs län.
Eders Kung]. Maj:ts bemälde befallningshafvande har uti underdånigt
utlåtande af den 18 januari 1907 anfört, att, då arrendatorerna
förklarat sig villiga att afstå från arrenderätten mot ersättning, hvilken
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening lämpligast borde
bestämmas genom den af arrendatorerna alternativt föreslagna uppskattningen
af tre gode män, hinder icke torde möta för nådigt bifall till
förevarande framställning. Kronofogden i Falu fögderi har tillstyrkt
fr a mställnin gen.
Sedan chefen för Femte arméfördelningen anmodats att, efter chefens
för Dalregementet hörande, i detta ärende afgifva underdånigt yttrande,
hvarvid särskildt borde tagas under öfvervägande, huruvida icke den
utarrenderade delen af kungsgården Noret kunde tills vidare af regementet
undvaras, hafva sådana yttranden från nämnda chefer inkommit.
Chefen för Dalregementet anser det af arrendatorerna framställda
anspråk på ersättning för arrendets afträdande icke stå i rimlig proportion
till den årliga arrendesumman. Det till arrendatorerna upplåtna
områdets läge i förhållande till den öfningsterräng, som redan upplåtits
till regementet, vore emellertid sådant, att afsevärda olägenheter däraf
måste uppkomma för såväl regementet som arrendatorerna. Regementet
behöfde för utförandet af öfningar äga rätt att när som helst passera den
utarrenderade marken, men man kunde befara, att, då olägenheter af
regementets närhet gjorde sig gällande, förbud meddelades regementet
för områdets beträdande. Beträffande den årliga utsyningen af virke
för arrendatorernas behof borde den ej äga rum utan regementschefens
hörande. I annat fall kunde öfningsområdet komma att lida afsevärd
skada. Å området för den blifvande skjutbanan borde ntsyningen företrädesvis
ske. Regementschefen, som alltså funne arrendeområdets läge
B/h. till Riksd. Prat. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
och arrendekontraktets bestämmelser högst olägliga för regementet, ville
därför föreslå, att, om än arrendatorernas ersättningsanspråk icke kunde
godkännas, ett försök likväl skulle göras att genom tre gode män, enligt
arrendatorernas medgifvande, erhålla ett förslag till öfverenskommelse
mellan kronan och arrendatorerna i syfte, att hela det utarrenderade
området jämte byggnader m. in. blefve till regementet upplåtet.
Skulle emellertid en antaglig öfverenskommelse härom ej kunna
vinnas, hemställde regementschefen, att en del af det utarrenderade
området måtte mot afdrag å arrendeafgiften afskiljas och tilläggas regementets
öfriga mark, hvarigenom olägenheterna för regementet delvis
blefve undanröjda och ett antagligt öppet öfningsfält erhölles, om
än väl knappt för regementsöfningarna. Därjämte borde tillstånd beredas
för regementet att utan annan ersättningsskyldighet än för verkligskada
beträda återstående arrendeområdet med undantag af mark, hvarå
växande gröda funnes, samt befogenhet lämnas regementschefen att
på lämpligt sätt utöfva inflytande vid bestämmandet af skogsafverkning.
Den mark, som enligt regementschefens förslag skulle afskiljas
från det utarrenderade området, är å kartan utmärkt med streckad
ljusröd färg.
Arméfördelningscliefen har framhållit, att det syntes honom vara en
nödvändighet, att ifrågavarande egendom öfverlämnades till landtförsvaret
för att bereda nödig öfningsterräng för Dalregementet. Ehuru regementet,
beträffande öfningsområdets utsträckning, skulle blifva nöjaktigt
tillgodosedt, äfven om den nu utarrenderade jorden icke finge för
regementets räkning disponeras förrän efter arrendetidens utgång eller
år 1921, skulle dock öfningsterrängen därigenom blifva så till vida
otillfredsställande, att tillgången på öppen mark blefve alldeles för inskränkt.
Det utarrenderade området innehölle omkring 10 hektar öppen
mark och vore därför af särskild betydelse för regementet. Äfven
kunde åbyggnaderna, som vore i synnerligen godt skick, till följd af
den nära belägenheten till kasernetablissemanget, blifva till nytta för
regementet. Det syntes därför arméfördelningschefen vara mycket
önskvärd!, att äfven det utarrenderade området redan från början ställdes
till regementets förfogande. 1 likhet med regementschefen ansåge
arméfördelningschefen frågan om ersättning åt arrendatorerna för mistning
af arrenderätten lämpligen kunna hänskjuta till tre gode män.
Kunde emellertid antaglig öfverenskommelse icke åvägabringas, instämde
arméfördelningschefen i hvad regementschefen för sådant fall föreslagit.
Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet, som erhållit befallning
att afgifva förnyadt underdånigt utlåtande och förslag i ärendet,
har till fullgörande häraf anfört följande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
19
På grund af hvad arméförvaltningen under hand inhämtat från
domänstyrelsen kunde, enligt sistnämnda ämbetsverks åsikt, den i
arrendekontraktet intagna bestämmelsen om skyldighet för arrendatorerna
att för allmännyttigt ändamål afstå mark eller lägenhet mot
afdrag af arrendeafgiften icke skäligen tolkas så vidsträckt, att
hela det arrenderade området skulle kunna fråntagas arrendatorerna
mot befrielse från arrendeafgiften, en åsikt, som äfven arméförvaltningen
för sin del ansåge riktig. Domänstyrelsen hade dock icke
haft något att erinra däremot, att arrendatorerna, med tillämpning af
ifrågavarande kontraktsbestämmelse, förpliktades afstå den af regementschefen
föreslagna delen af berörda område mot däremot svarande afdrag
å arrendeafgiften.
Dessutom ville arméförvaltningen upplysa, att arrendatorerna enligt
arrendekontraktet ägde rätt att med de inskränkningar, som af
vederbörande jägmästare föreskrefves, å den från arrendet undantagna, till
kungsgården hörande skogsmarken använda betet för egendomens vinterfödda
kreatur, hvilken rätt äfven stode hindrande i vägen för regementets
disposition af det tillämnade öfningsfältet, däraf berörda skogsmark
utgjorde en väsentlig del. Emellertid syntes omförmälda bestämmelse
i § 15 af kontraktet böra tillämpas jämväl i detta afseende, och arrendatorerna
tillförbindas att, mot skäligt afdrag i arrendeafgiften, tåla de
inskränkningar i sin rätt till bete å skogsmarken, som nödvändiggjordes
däraf, att öfningar därstädes bedrefves af regementet. En sådan anordning
torde, med hänsyn till förhandenvarande omständigheter, tills vidare
få anses tillfredsställande.
Hvad anginge den af arrendatorerna begärda ersättningen för
afståendet från arrenderätten, måste denna ersättning med hänsyn
till den af arrendatorerna erlagda årliga arrendeafgiftens belopp anses
orimligt högt tilltagen och således icke böra beviljas. Vid sådant
förhållande och då regementschefen förklarat, att regementet för
sina öfningar skulle kunna tills vidare åtnöjas med en mindre del af
ifrågavarande område, ansåge arméförvaltningen, att för närvarande
endast denna del däraf borde tagas i anspråk.
Såsom jag förut nämnt, tillförbindas arrendatorerna i arrendekontraktet,
§ 15, att, där sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar
fordras, afstå egendomen tillhörande mark äfvensom inkomstgifvande
lägenhet mot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den
förlust dem tillskyndas. Huruvida denna bestämmelse kan äga tillämplighet
jämväl i afseende på arrendatorernas rätt till bete å den till kungsgården
hörande skogen, framgår icke med full tydlighet af kontraktets innehåll.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
I allt fall torde en tillämpning af omförmälda bestämmelse i § 15 af
kontraktet icke kunna åvägabringas annorledes än genom godvillig
öfverenskommelse med arrendatorerna eller, om sådan ej kan åstadkommas,
genom rättegång med däraf följande tidsutdräkt. Då det sålunda
syntes önskvärdt att göra ett försök till öfverenskommelse med
arrendatorerna beträffande de inskränkningar i arrendet, som arméförvaltningen
föreslagit, anmodade dåvarande statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet chefen för Dalregementet att i sådant syfte
inleda underhandlingar med arrendatorerna, därvid om möjligt borde
iakttagas, att det högsta ersättningsbelopp, som jämlikt § 15 i arrendekontraktet
kunde ifrågakomma, vore hela den årliga arrendesumman.
I anledning häraf hafva arrendatorerna blifvit i frågan hörda vid
sammanträde inför regementsintendenten, därvid de förklarat sig icke
kunna ingå på den af regementschefen föreslagna afsöndringen af viss
mark från det arrenderade området, hvarigenom arrendets värde enligt
deras åsikt skulle väsentligt nedbringas. Arrendatorerna hade nedlagt
betydande kostnader på landtbruket just på den grund, att kontraktet
gällde till den 14 mars 1921, och det arrenderade området vore ej
större, än hvad som oundgängligen kräfdes, för att de skulle hafva sin
bärgning. Den öppna jord, regementschefen önskade få afsöndrad,
motsvarade ungefärligen en tredjedel af den bästa åkerjorden. Förlorade
arrendatorerna denna del, måste allt hvad till gårdens ekonomi
hörde omläggas, och detta under den tid, då på grund af förbättrade
konjunkturer arrendatorerna skulle skörda frukterna af sitt arbete. Endast
genom värdering af tre gode män kunde antagligt förslag till
öfverenskommelse vinnas beträffande arrendets afträdande i dess helhet.
Jämte anmälan om hvad sålunda förekommit har regementschefen
anfört, att, då det blifvit uppenbart, att ej allenast från öfnings- och
inkvarteringssynpunkt svårigheter för regementet uppstode däraf, att
arrendeområdet med tillhörande byggnader vore undantaget från regementets
öfningsfält, utan äfven att en betydande olägenhet för kronan
torde uppkomma därigenom, att arrendekontraktet stode hindrande i vägen
såväl för dräneringsarbeten för öfningsfältets ordnande som för tillgodogörandet
af en å området befintlig betydande vattentillgång, funne
regementschefen sig böra vidhålla sitt förut gjorda yrkande, att ett
försök måtte göras att genom tre gode mäns värdering få till stånd
ett förslag till öfverenskommelse, i syfte att hela området med därå
befintliga hus in. m. blefve till regementet upplåtet. Vid de försök
till uppgörelse med arrendatorerna, som ägt rum, hade oförtydbart
framgått, att, om det område, regementschefen under alla omständighe
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
21
ter ansåge böra läggas till regementets öfnga mark, komme att franska]
as det arrenderade området, arrendatorerna vantade sig eller åtminstone
ämnade yrka på en betydande ersättning för mi stungen (kraf,
samt att arrendesumman enligt deras förmenande omöjligen kunde laggas
till grund för bestämmandet af ersättningsbeloppet. Vidtoges den åtgärden
att för närvarande skilja arrendatorerna från endast en del a
det arrenderade området, kunde möjligen inträffa, att arrendatorerna nge
fortfarande besitta den öfriga delen af området utan afgift, under de
liknande förfaringssätt måste tillgripas för dranermgsandamal och tor
erhållande af vattentillgången, hvaraf nya kostnader blefve en följd.
Af det anförda framgår, att regementet, som enligt Kungl. Maj:ts
beslut skall inflytta i det nya kasernetablissemanget varen 1 JO», ar i
behof af att redan från början få tillträda hela det utarrenderade området
med byggnader. Till följd af svårigheten att tralla öfverenskommelse
om arrenderättens upphörande, har dock ifrågasatts, att endast
eu del af berörda område skulle tills vidare tagas i anspråk. Da emellertid
arrendatorerna vägrat att ingå på en öfverenskommelse enligt
det sistnämnda af dessa alternativ samt, på sätt regementschefen framhållit,
åtskilliga olägenheter å ömse sidor skulle komma att kvarsta och
ytterligare ersättningsanspråk vara att motse, synes det mig andamals
enligast att söka få hela frågan afgjord på eu gång genom airendets
upphörande den 14 mars 1909 d. v. s. vid den tid, da regementets inflyttning
i de nya kasernerna är nära förestående. Visserligen maste
den af arrendatorerna fordrade godtgörelsen anses alltför hog, men
de hafva därjämte förklarat sig villiga att låta denna fråga afgoras a
tre gode män, utsedda eu af dem, eu af kronan och den tredje af
dessa eller, om de ej kunna enas om valet, af Eders Kungl; Maj.ts
befallningshafvande i Kopparbergs län. _ Mot ett sådant iorfaringssa
synes mig intet vara att erinra. Därigenom bor ersattmngsfiagar
blifva opartiskt bedömd och ett skäligt ersättningsbelopp bestämdt
hvithet icke lärer kunna sättas högre an det af arrendatorerna begärd
eller 1,500 kronor om året från den 14 mars 1909 till den 14 mars
1921 d. v. s. för 12 år utgörande 18,000 kronor jämte ersättning
för fullgjord byggnadsskyldighet till värde öfverstigande, övad dem
enligt kontraktet åligger, dock högst 1,000 kronor. _
Regementschefen har ifrågasatt, att det ersättningsbelopp, som af
godemännen bestämmes, skulle anses allenast såsom ett förslag och
bilda utgångspunkt för en öfverenskommelse med arrendatorerna, hvar
emot dessa °synas icke hafva något att erinra. Huruvida detta tillvagaBih.
till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afä. 38 Raft.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
gangssatt bor följas eller om godemännens beslut bör redan på förhand
tillerkännas ömsesidigt bindande verkan, torde böra göras till föremål
att föredraga prÖfmDg- Mig s^nes det senare tillvägagångsättet vara
Beträffande det ersättningsbelopp, som kan komma att tillerkännas
arrendatorerna, torde det kunna utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna
besparingar.»
Statsutskottet, till hvars föreberedande behandling denna framställning
hänvisats, hemställer,
att Riksdagen må bifalla Kungl. Makts förevarande
proposition.
Stockholm den 31 mars 1908.
På statsutskottets vägnar:
Gr. BILLING.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1908.