8
Statsutskottets Utlåtande N:o 47.
N:o 47.
Ank. till Riksd. Kansli den 13 mars 1908, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om byggande och underhåll
af utfartsvägar från stationer vid statens järnvägar.
(K. A.)
I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner har herr P.
Hörnsten föreslagit,
i motionen n:o 33:
att Riksdagen ville besluta, att, när järnväg bygges på statens bekostnad
och station därvid måste anläggas där förbindelse med landsväg
saknas, utfartsväg samtidigt bygges från stationen till närmaste allmänna
eller bygdeväg med lika bredd som denna och såsom sådan af järnvägsstyrelsen
underhålles enligt grunderna för byggande och underhåll af
järnvägar och stationsområden m. m.;
och i motionen n:o 34:
att Riksdagen ville besluta att efter samma grunder, som gälla för
byggande och underhåll af järnvägar och bangårdsanläggningar m. m.,
låta undersöka behofvet af utfartsvägar till närmaste allmän lands- eller
bygdeväg från sådana statens redan befintliga järnvägsstationer, som sakna
förbindelse med allmän landsväg, och där så behöfves omedelbart låta
bygga och underhålla sådana.
Till stöd för dessa förslag har motionären anfört hufvudsakligen
följande.
Då vid byggandet af stats] ärnvägar stationer anlades på platser,
som saknade förbindelse med allmän landsväg eller bygdeväg, finge vanligen
vederbörande väghållningsdistrikt under tiotal år kämpa med hvarjehanda
motigheter för att få en väg från närmaste landsväg fram till
stationen. Stundom strandade frågan till en början på någon eller några
Statsutskottets Utlåtande N:o 47.
9
enskildas motstånd, och vägföretaget fördröjdes i det längsta. Och Halhet
slutligen kommit till stånd, blefve jordbrukareklassen och öfriga väghållningsskyldige
ålagda att underhålla denna väg, hvilken måhända största
delen af dem hade föga eller ingen nytta af. Men då järnvägsdriften
måste räknas som en industri, hvilken vore beroende af vägar för ökande
af trafiken och däraf följande inkomster, ansåge motionären det vara denna
industris skyldighet att äfven bygga sig vägar för förbindelse med kundkretsen,
den trafikgifvande allmänheten. Så hade emellertid icke hittills
skett, och har motionären härpå anfört ett par exempel.
Utskottet, som från järnvägsstyrelsen inhämtat upplysninger angående
den praxis, som vid statsbanebyggnader iakttagits i fråga om anläggning
och underhåll af tillfartsvägar till järnvägsstationerna, får i
sådant afseende meddela följande.
Före påbörjandet af stambanan genom öfre Norrland var det gällande
praxis att, om bygde- eller landsväg fanns nära intill den plats, där en
järnvägsstation anlades, så byggdes genom statens järnvägars försorg och
på deras bekostnad en anslutningsväg mellan stationen och den förut befintliga
bygde- eller landsvägen. Vid anläggandet af nyssnämnda stambana
frångicks emellertid i de flesta fall denna praxis, och då sedermera banan
Frö vi—Krylbo och Bohuslänsbanan anlades, bekostades i regel icke med
järnvägsbyggnadsmedel byggandet af utfartsvägar från stationerna. I de
fall, där väg korsade järnvägslinje eller stationsområde och sålunda vägomläggning
var nödvändig, anlade och bekostade emellertid järnvägen
erforderliga utfartsvägar. — Dessa olika förfaringssätt hafva grundats
endast på praxis, och någon skyldighet för statens järnvägar att med
järnvägsbyggnadsmedel bekosta anläggning af ofvanberörda anslutningsvägar
hav icke någon gång ansetts föreligga.
Beträffande underhållet af med järnvägsbyggnadsmedel anlagda vägar
har upplysts, att före tillkomsten af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 sådana vägar underhållits med
trafikmedel, så vida icke i särskilda fall vid vägarnas anläggning aftal med
enskilda träffats om vägunderhållet. Enligt nämnda lag är staten icke
skyldig att deltaga i byggande och underhåll af allmänna vägar med
undantag allenast för vissa i lagens § 6 mom. a) och c) omförmälda
fastigheter. I anledning af de förändrade förhållanden, som genom denna
lag inträdt, infordrade järnvägsstyrelsen år 1892 från vederbörande banbefäl
uppgifter å alla de vägar, som underhöllos med trafikmedel, och
gick därefter i författning om reglering af underhållsbesväret genom detsammas
öfverlämnande å de flesta orter till respektive väghållningsdistrikt.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 29 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 47.
Såsom ofvan nämnts, gå de af motionären väckta förslagen ut på
att staten med frångående af den grundsats, som i förevarande hänseende
numera vunnit tillämpning, skulle åtaga sig att bekosta såväl byggnad
som underhåll af förbindelsevägar från statsbanestationer till närmaste
allmänna landsväg eller bygdeväg. Utskottet kan dock ej finna giltiga
skäl föreligga för statens betungande med berörda kostnader. I betraktande
af de fördelar, som beredas en ort därigenom att staten där framdrager
en järnväg, synes det nämligen icke vara obilligt, att orten får
själ! vidkännas kostnaderna för anläggning och underhåll af förbindelsevägar
till järnvägsstationerna. Hvad af motionären uppgifvits beträffande
svårigheterna för vederbörande väghållningsdistrikt att få sådana vägar
till stånd torde ock kunna anses vara öfverdrifvet. Enligt gällande väglag
är det offentlig myndighet, i första rummet Konungens befallningshafvande,
som har att fatta beslut om anläggning af allmän väg, och vägföretaget
kan sålunda icke förhindras genom några enskildas motstånd. För så vidt
den ifrågasatta vägen verkligen är nyttig och behöflig för den allmänna
samfärdseln, lärer den väl sålunda ock komma till utförande.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
a) att herr Hörnsténs motion n:o 33 icke må vinna
Riksdagens bifall; och
b) att Riksdagen icke heller må bifalla hvad herr
Hörnstén i motionen n:o 34 föreslagit.
Stockholm den 13 mars 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
Reservation
af herr D. Persson mot viss del mot motiveringen.
o
Stockholm 1908. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Neretedt & Söner.