Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
1
N:o 187.
Ank. till Riksd. kansli den 26 maj 1908, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp för statens räkning af aktiebolaget Svappavaara
malmfält tillhöriga grufvor m. m., dels ock inom
.Riksdagen väckta motioner i ämnet.
(R. A.)
I proposition af den 9 april 1908 har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t, att i enlighet med berörda statsrådsprotokoll
bilagdt förslag till aftal mellan svenska staten, å ena, samt aktiebolaget
Svappavaara malmfält, å andra sidan, med nämnda bolag för statens
räkning afsluta köp angående de i samma förslag omhandlade fastigheter
samt grufvor, grufveandelar m. m.;
dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af fem miljoner kronor
• samt bemyndiga Riksgäldskontor att, i mån af behof och efter Kungl.
Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Kungl. Maj:t
nämnda belopp;
dels ock, under förutsättning att förenämnda köpeaftal mellan svenska
staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra sidan,
blefve af Kungl. Maj:t godkändt, bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens
vägnar med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund träffa öfverenskommelse angående ökad brytning
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 119 Höft. (N:o 187).
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
och affraktning af malm m. m. i enlighet med statsrådsprotokollet bilagdt
förslag till sådan öfverenskommelse.
I anledning af denna proposition hafva följande motioner blifvit
väckta:
af herr G. Boman motionen n:o 63 i Första Kammaren med hemställan:
att
Riksdagen måtte dels besluta att icke bifalla Kungl. Maj:ts proposition
n:o 176, i hvad den afser aftal med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att afsluta köp med aktiebolaget Svappavaara
malmfält af nämnda bolags fastigheter samt grufvor, grufandelar
in. m. enligt aftal den 9 april 1908;
dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af 8,500,000 kronor
samt bemyndiga Riksgäldskontoret att i mån af behof och efter Kungl.
Maj:ts beslut från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Kungl. Maj:t
nämnda belopp;
af herr S. Nordström motionen n:o 312 i Andra Kammaren med
hemställan:
att Riksdagen, med afslag å den föreliggande kungl. propositionen,
behagade i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter
förutgången fullständig undersökning och utredning, för nästkommande
års Riksdag framlägger förslag om statens förvärf af äganderätten till
Svappavaara m. fl. malmfält utan att därigenom bereda Grängesbergs
aktiebolag ytterligare förmåner eller rättighet till ökad malmutförsel;
och af herrar L. J. Carlsson och K. H. Branting motionen n:o 325
i Andra Kammaren, med hemställan:
att Riksdagen, med afslag af Kungl. Maj:ts proposition n:o 176 i
hvad den afser ny öfverenskommelse med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
och Trafikaktiebolaget. Grängesberg—Oxelösund, måtte ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande nödiga medel för inköp för statens räkning af
aktiebolaget Svappavaara malmfälts grufvor m. in.
De i Kungl. Maj:ts proposition åberopade förslagen till aftal jämte
bilagor äro af följande lydelse:
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
3
Emellan svenska staten, å ena, samt Aktiebolaget Svappavaara malm- Aftal med
fält å andra sidan, är följande aftal träffadt: aktiebolaget
J , Svappavara
malmfält.
§ I
Aktiebolaget
Svappavaara malmfält öfverlåter och försäljer härigenom
till staten
dels följande hemmansdelar i Svappavaara by, Jukkasjärvi socken,
skattehemmanet jfg mantal N:o 5 Svappavaara
„ 3 * 256 |
» |
» 9 |
» |
|
» 13 |
» 14 |
|||
» i |
» |
» 17 |
» |
|
» Bi |
» |
» 27 |
» |
samt |
kronohemmanet ^ |
» |
» 29 |
dels och alla bolaget tillhöriga grafkor och grufandelar med utmål
samt inmutade fyndigheter inom Svappavaara, Leveä-Niemi och Tansari
malmfält i Jukkasjärvi socken samt Salmivaara malmfält i Gellivare
socken, nämligen:
inom Svappavaara malmfält:
inmutareandelen i tjugusju (27) st. utmål angifna i bil. A. till denna §,
samt jordägareandelen i tolf (12) st. utmål, angifna i samma bilaga,
inom Leveä-Niemi malmfält:
inmutare- och jordägareandelen i sjutton (17) st. utmål, angifna i bil. B.
med undantag för den jordägareandel, som belöper å Aktiebolaget Båtskärsnäs
tillhöriga ^ mantal N:o 4 Svappavaara;
fyra (4) st. inmutningar, för hvilka utmål ännu ej lagts, angifna i
samma bil. B.
inom Tansari malmfält:
inmutareandelen i tre (3) st. utmål, angifna i bil. C. samt jordägareandelen
i samma utmål för ett och trettiosju etthundratjuguåttondedels
(1 Y5g) mantal;
inom Salmivaara malmfält:
inmutare- och jordägareandelen uti fyra (4) st. utmål, angifna i bil. D.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
§ 2.
Den enligt § 1 försålda egendomen tillträdes af staten den 1 juli
1908, och skall då vara fri från inteckningar och gravationer af hvad slag
det vara må, med undantag af de förmåner, som blifvit föregående ägare
af g3g mantal N:o 17 och Jf mantal N:o 27 tillförsäkrade genom här bifogade
kontrakt. (Bil. E och F.)
§ 3.
Såsom köpeskilling för den sålda egandomen betalar staten till bolaget
kontant tillhopa åtta och en half miljoner (8,500,000) kronor,
nämligen:
för hemmansclelen |
3 128 |
mantal |
N:o |
5 Svappavaara |
» » |
3 256 |
» |
» |
9 » |
» » |
13 128 |
» |
14 » |
|
» » |
1 g |
» |
» |
17 » |
11 64 |
» |
» |
27 » |
|
» » |
6 64 |
» |
» |
29 » |
» fyndigheterna inom Svappavaara, Tansari och Salmi
vaara
malmfält tillhopa............
samt för fyndigheterna inom Leveä-Niemi malmfält .__^
Kr.
»
»
»
»
Summa Kr.
900: —
800: —
4,000: —
4,800: —
5,500: —
9,000: —
6,975,000: —
1,500,000: —
8,500,000: —
§ 4.
Köpeskillingen för fastigheterna samt för fyndigheterna inom Svappavaara,
Tansari och Salmivaara malmfält skall erläggas å tillträdesdagen
den 1 juli 1908, med rätt för staten att uppskjuta betalningen mot erläggande
af 4 årlig ränta å hvad som ej betalas från nämnda den 1
juli 1908 till dess betalning sker; dock att 3,500,000: — kr. skola betalas
senast den 1 sept. 1908 samt återstående 3,500,000: — kr. senast den 1
januari 1909.
§ 5:
Köpeskillingen för fyndigheterna inom Leveä-Niemi malmfält,
1,500,000: — kr., skall erläggas först sedan de af A. G. Rådell gjorda
inmutningar inom samma malmfält genom laga kraft ägande dom förklarats
ogiltiga eller annorledes upphört att vara gällande, eller ock all på
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
5
mutsedlarne grundad rätt blifvit å staten efterlåten. Vid köpeskillingens
erläggande skall staten tillika erlägga ränta å densamma efter 4 / från
den 1 juli 1908 till betalningsdagen.
§ 6.
Staten fritager sig från all skyldighet att själf anhängiggöra klandertalan
mot de i § 5 omförmälta inmutningar, men förbinder sig att lämna
bolaget fullmakt, att på dess kostnad och risk, anhängiggöra och utföra
sådan klandertalan, om bolaget därom gör framställning.
§ 7.
A tillträdesdagen öfverlämnar bolaget till staten åtkomsthandlingar
till de i § 1 nämnda fastigheter äfvensom alla handlingar, som styrka
bolagets rätt till de sålda malmfyndigheterna, såsom mutsedlar, protokoll
öfver verkställda utmålsförrättningar, bevis om utförda försöks- och försvarsarbeten,
fångeshandlingar till förvärfvade jordägareandelar, kopior af
alla utmålskartor samt af alla magnetiska kartor.
§ 8.
Det arrendekontrakt, som den 26 januari 1901 upprättats angående
Kronans jordägareandelar i vissa fyndigheter inom Svappavaara malmfält
emellan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, å Kungl. Maj:ts
och Kronans vägnar, å ena, samt Civilingenjören Gustaf Thisell, å andra
sidan, och hvilket af civilingenjören Thisell öfverlåtits å Aktiebolaget
Svappavaara malmfält, skall upphöra att gälla samma dag, som staten tillträder
den genom detta aftal försålda egendomen.
Förestående aftal antages härmed under förutsättning dels att Kungl.
Maj:ts tillstånd lämnas till här omhandlade försäljning, och dels att aftalet
varder från statens sida godkändt och underskrifvet före den 1 nästkommande
juli.
Stockholm den 9 april 1908.
Aktiebolaget Svappavaara Malmfält.
Gustaf Thisell.
Henrik Santesson. G. von Heideken. G. A. Granström. B. Stafsing.
Bevittnas:
Uno Clason. Bud. Silfwerbrand.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
Bil. A till § 1 i kontraktet med Aktiebolaget
Svappavaara malmfält.
Förteckning
öfver Aktiebolaget Svappavaara Malmfälts utmål å Svappavaara malmfält.
Utmålens namn. |
Beläget å mark. |
Tillhörande mat-sedels nummer. |
||||
Svappavaara N:o 1 |
af |
år 1884 . . |
Krono- |
1 |
||
» N:o 2 |
> |
> |
» . . |
2 |
||
> N:o 3 |
> |
> |
3 |
|||
> N:o 4 |
> |
> |
> . . |
4 |
||
» N:o 5 |
> |
» . . |
5 |
|||
> N:o 6 |
2> . . |
> |
6 |
|||
» N:o 54 |
» |
1902 . . |
> |
2137 |
||
> N:o 26 |
■0 |
T> |
* . . |
> |
2025 |
|
> N:o 13 |
> |
T> |
» . . |
Krono- och enskild |
2429 |
|
> N:o 74 |
> |
» |
» . . |
Enskild |
4749 |
|
> N:o 12 |
> |
> |
» . . |
Krono- |
2228 |
|
> N:o 1 |
> |
> |
» . . |
Krono- och enskild |
2217 |
|
Erik |
» |
> |
» . . |
Enskild |
1808 |
|
Svappavaara N:o 11 |
) |
» |
» . . |
Krono- |
2227 |
|
Vulcan |
> |
» |
» . . |
Krono- och en liten del på enskild |
1899 |
|
Rolf |
> |
> |
> . . |
Enskild och en liten del på krono- |
1806 |
|
N:o 1 Nore |
> |
> |
> . . |
Krono- |
2266 |
|
Bero |
> |
» . . |
Krono- och en liten del på enskild |
1901 |
||
N:o 6 Thyra |
> |
> |
> . . |
Krono- |
1803 |
|
Svappavaara N:o 3 |
> |
> |
> . . |
> |
2219 |
|
Lea |
» |
» |
» . . |
Enskild och en del på krono- |
1804 |
|
Svappavaara N:o 31 |
» |
> |
> . . |
Krono- |
2030 |
|
» N:o 4 |
> |
) . . |
> |
2220 |
||
Balder |
» |
> . . |
> |
1897 |
||
N:o 3 Ivan |
> |
> |
» . . |
1> |
1800 |
|
N:o 4 Gustaf |
> |
t |
> . . |
> |
1801 |
|
Åke |
J |
> |
1905. . |
Enskild och på bolagets Su |
1860 urna 27 st. utmål. |
Aktiebolaget Svappavaara malmfält äger jordägarandelen i utmålen Svappavaara n:ris
1—6 af år 1884, Svappavaara n:ris 74 och 13, n:r 1 Nore, Erik, Rolf och Lea.
Stockholm i mars 1908.
Aktiebolaget Svappavaara Malmfält.
Gustaf Thisell.
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
7
Bil. B. till § 1 i kontraktet med Aktiebolaget
Svappavaara malmfält.
Förteckning
öfver Aktiebolaget Svappavaara Malmfälts utmål och inmutningar på
Leveä-Niemi malmfält.
Utmålens namn. |
Beläget å |
Tillhörande mutsedels nummer. |
|||||
Leveä N:o |
1 af år 1899 ........... |
Enskild |
2763 |
||||
> |
2 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
2764 |
|
3 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
2765 |
||
» |
> |
4 |
3 |
3 |
3........... |
> |
2766 |
» |
3- |
5 |
3 |
3 |
>........... |
3 |
2767 |
> |
6 |
3 |
3 |
$........... |
3 |
2768 |
|
» |
> |
7 |
3 |
3 |
3........... |
> |
2769 |
8 |
3 |
> |
3........... |
3 |
2853 |
||
> |
10 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
2855 |
|
> |
11 |
3 |
3 |
3........... |
3- |
3091 |
|
» |
> |
15 |
3 |
3 |
3........... |
> |
3898 |
> |
> |
32 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
3278 |
33 |
3 |
3 |
3........... |
> |
3279 |
||
> |
38 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
3284 |
|
> |
» |
39 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
3285 |
3 |
40 |
3 |
3 |
3........... |
3 |
3286 |
|
> |
3 |
18 |
3 |
3 |
3........... |
) |
3406 |
Summa 17 |
st. utmål. |
||||||
Inmutningar. |
|||||||
Leveä N:o |
64 af |
25/4 |
1904 *.......... |
Enskild |
4000 |
||
3 |
65 |
3 |
» |
3 .......... |
3 |
4001 |
|
> |
3 |
66 |
> |
''i'' |
3 .......... |
3 |
4002 |
> |
3 |
67 |
3 |
> |
3 ......... . |
3 |
4003 |
Summa 4 st. inmutningar.
Stockholm i mars 1908.
Aktiebolaget Svappavaara Malmfält,
Gustaf Thisell.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
Bil. C. till § 1 i kontraktet med Aktiebolaget
Svappavaara malmfält.
Förteckning
öfver
Aktiebolaget Svappavaara Malmfälts utmål på Tansari malmfält,
samtliga belägna å enskild mark.
Fyndigheten Tansari N:o 4 af år 1905
» » » 5 » » »
» » » 6 ■» » »
Summa 3 st. utmål.
Stockholm i mars 1908.
Aktiebolaget Svappavaara malmfält.
Gustaf Thisell.
Bil. B. till § 1 i kontraktet med Aktiebolaget
Svappavaara malmfält.
Förteckning
öfver Aktiebolaget Svappavaara Malmfälts utmål å Salmivaara malmfält.
Utmålens namn. |
Beläget å |
Tillhörande matsedels nummer. |
Salmivaara N:o 2 af är 1904 ......... |
Krono |
2030 |
> »3»» »......... |
2032 |
|
» » 4 » » »......... |
> |
2031 |
» » 5 » > »......... |
> |
2033 |
Samma 4 st. utmål. |
Stockholm i mars 1908.
Aktiebolaget Svappavaara Malmfält.
Gustaf Thisell.
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
9
Sil. JE. till § 2 i kontraktet med Aktiebolaget
Svappavaara malmfält.
Till Herr Wilhelm Frey Thisell i Stockholm försäljer undertecknad
härmed åbo- och besittningsrätten till Tre Trettiotvåendelar (3/32) mantal
af kronohemmanet N:o 17 om Va mantal i Svappavaara inom Jukkasjärvi
socken af Norrbottens län emot följande villkor:
l:o. Köpesumman är bestämd till Tretusen femhundra (3,500)
kronor, hvaraf femhundra (500) kronor äro denna dag erlagda och härmed
kvitteras.
2:o. Ettusen (1,000) kronor erlägges den 12 Oktober innevarande
år.
3:o. Ettusen (1,000) kronor, betalas den 12 April 1901.
4:o. femhundra (500) kronor, erlägges den 12 Juli 1901.
5:o. Återstoden Femhundra (500) kronor, betalas den 12 Oktober
sistnämnda år.
6:0. I årligt underhåll till min fader Pehr Henriksson Huru, skall
köparen betala Etthundra (100) kronor, ett år efter detta köps underskrifvande,
samt sedermera under faderns lifstid, samma summa under ofvanstående
data hvarje år.
7:o. Under en tid af två år förbehåller jag mig rätt att bo och
nyttja de å hemmanet uppförda husen, hvilka jag förbinder mig att
under denna tid väl underhålla och vårda, allt detta räknadt från kontraktets
data. .
8:0. Köparen får på egen bekostnad söka inrymning uti den försålda
egendomen, hvartill nödiga åtkomsthandlingar jag förbinder mig att
vid anfordran utlämna till köparen.
Häi''af tvenne exemplar upprättade hvaraf vi tagit ett hvardera.
Svappavaara den 12 Juli 1900.
Joh. Hend. Persson Huru.
(Bom.)
Vittna:
F. A. Falck. Amanda Silfwerbrand.
Rätt afskrifvet intyga:
Bud. Silfverbrand. B. Erikson.
Rätt afskrifvet af afskrift intyga:
G. TF. Ullmark. Bud. Silfwerbrand.
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 119 Höft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
Bil. JU. till § 2 i kontraktet med Aktiebolaget
Svappavaara malmfält.
Till Disponenten och Riddaren Gustaf Thisell i Luleå upplåter och
afstår samt försäljer jag undertecknad mitt innehafvande Kronohemman
Svappavaara N:o 27 om *764 dels mantal emot en öfverenskoininen köpesumma
stor Femtusenfemhundra (5,500) kronor och mot här nedanskrifna
villkor och bestämmelser:
Egendomen, som består af hus och åker, äng, skog och odlingsmark
jämte andel uti redan inmutade grufvor, får, utan undantag, af köparen
genast tillträdas med den rätt hemmanet af ålder haft, har och framdeles
lagligen tillvinnas kan, såväl uti inmutade grufvor, som ock uti allt annat
af hvad slag och beskaffenhet det vara må, och berättigas köparen att uti
allt hvad den försålda hemmansdelen rörer, genast föra talan och för densamma
sin rösträtt utöfva.
Köpeskillingen erlägges på följande villkor.
Trehundra (300) kronor betalas nu vid köpets underskrifvande,
hvilka såsom gulden härmed kvitteras.
Tretusen (3,000) kronor inom utgången af år 1898 samt återstoden
Tvåtusen tvåhundra (2,200) kronor innan den 31 Maj 1899 därefter
5 % ränta.
Jag säljare förbehåller mig rättighet få, med min hustru under vår
lifstid kvarbo på hemmanet i de hus vi nu innehafva samt, att efter köparens
särskilda bestämmelser tillsvidare få använda och bruka alla till
hemmanet hörande ängar, åkrar samt betesskogar emot årlig afgäld till
köparen motsvarande årets utlagor för detsamma.
Köparen eger, att utan mitt vidare hörande, rätt att söka inrymning
på detta köp. Och afhänder jag mig alltså till köparen denna
egendom, och får han öfver densamma råda, som öfver all annan välfången
egendom.
Häraf tvenne exemplar växlade.
Svappavaara den 13 April 1898.
Erik Johansson Stålnacke.
(Bom.) Säljare.
Hustru Wendela Eliasdotter Stålnacke.
(Bom.)
Bevittna:
F. A. Falck. Bud. Silfwerbrand.
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
11
Med förestående köpeafhandling förklarar jag mig nöjd och förbinder
mig till dess uppfyllande.
Ort och dag som ofvan.
Gustaf Thisell,
gen. Nils Andrén.
På en gång närvarande vittnen.
F. A. Falck. Rud. Silfwerbrand.
Rätt afskrifvet af afskrift intyga:
G. Tf . Ullmark. Rud. Silfwerbrand.
Under förutsättning, att det denna dag upprättade köpeaftal, hvari- Öfverensgenom
Aktiebolaget Svappavaara Malmfält till Svenska Staten försålt bland JedLuossaannat
samtliga bolaget tillhöriga grufvor och grufveandeler jämte utmål, vaara-KUsamt.
inmutade fyndigheter inom Svappavaara, Levieniemi och Tansari "MiMaq
Malmfält i Jukkasjärvi socken samt Salmivaara malmfält i Gellivare socken, och Trafikvarder
å statens sida slutligen godkändt, träffas emellan Svenska Staten, GränqtZ^,,
å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget —OxelöGrängesberg-Oxelösund,
å andra sidan, följande öfverenskommelse: sund''
§ I
Utöfver
den kvantitet järnmalm, som Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
enligt 1907 års kontrakt emellan staten samt Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund äger att under 25-årsperioden 1908—1932 bryta
och tillgodogöra sig inom Kiirunavaara Malmfält, skall bolaget mot den i
§§ 4 och 5 här nedan stadgade ersättning till staten under tiden 1915—
1932 äga bryta och tillgodogöra sig inom samma malmfält ytterligare nio
(9) millioner ton, dock med rätt för bolaget att, om det sådant önskar,
inom Gellivare malmfält bryta och tillgodogöra sig intill 2,500,000 ton af
sistberörda malmkvantitet, oberäknadt varpmalm, hvarom förmäles i § 7
af 1907 års kontrakt.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
§ 2,
Staten förbinder sig att intill år 1933, eller, om Staten då icke begagnat
den lösningsrätt till aktier i Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag,
som enligt § 9 mom. l:o i 1907 års kontrakt är Staten tillförsäkrad, intill
år 1938 icke inom Svappavaara, Levieniemi, Tansari eller Salmivaara
malmfält bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning
inom Sverige.
§ 3.
Staten tillförsäkrar Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag att under
perioden 1915—1932 frakta å järnvägen Svartön-Riksgränsen utöfver de
malmkvantiteter, som angifvas i § 8 mom. l:o och 2:o af 1907 års kontrakt,
ytterligare den malm, tillsammans nio millioner ton, som bolaget
genom detta kontrakt erhåller rätt att bryta inom Kiirunavaara och Gellivare
Malmfält, mot den i ofvannämnda § 8 mom. l:o och 2:o för hvarje
fall bestämda frakt och under öfriga däri stadgade fraktningsvillkor. Denna
kvantitet skall sålunda fördelas, att bolaget under hvart och ett af åren
1915—1917 äger frakta etthundrafemtiotusen (150,000) ton, under hvart
och ett af åren 1918—1920 fyrahundrafemtiotusen (450,000) ton samt
under hvart och ett af åren 1921—1932 sexhundratusen (600,000) ton;
dock att den i 1907 års kontrakt angifna högsta fraktkvantiteten för år i
olika riktningar icke må i följd af nyssberörda bestämmelse ökas till mera
än 3,750,000 ton från Kiruna till Riksgränsen, 1,400,000 ton från Kiruna
till Svartön eller 1,000,000 ton Gellivaremalm från Gellivare (Malmberget)
till Svartön.
§ 4.
Såsom vederlag för de bolaget genom detta kontrakt tillerkända rättigheter
och förmåner erlägger bolaget till staten dels ett kontant belopp
af 3,500,000 kronor, hvilket betalas den 1 juli 1908, dock med rätt för
bolaget att uppskjuta betalningen intill den 1 september 1908 mot erläggande
af fyra procent årlig ränta å hvad som ej betalas den 1 juli från
sistnämnda dag till betalningsdagen, dels ock en royalty, enligt nedan
gifna bestämmelser.
§ 5.
För hälften af den kvantitet järnmalm, som Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag genom bestämmelserna i § 1 här ofvan erhåller rätt att
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
13
bryta, eller alltså för fyra och en half (472) millioner ton skall bolaget
till staten erlägga en royalty af tre (3) kr. per ton, dock att å denna royalty
skall afräknas den afgift, som staten såsom ägare af bolagets preferensaktier
på grund af bolagsordningens bestämmelser äger bekomma i utdelning
för ifrågavarande fyra och en half millioner ton.
Royaltyn skall erläggas sålunda, att Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
utöfver nyssberörda afgift betalar omedelbart efter ordinarie bolagsstämma
hvart af åren 1916, 1917 och 1918 royalty för 75,000 ton med
2 kr. per ton för Kiirunavaaramalm och 2 kr. 50 öre per lön för Gellivaremalm,
hvart af åren 1919, 1920 oeh 1921 royalty för 225,000 ton
efter samma grund, hvart af åren 1922—1928 royalty för 300,000 ton
likaledes efter samma grund samt hvart af åren 1929—1933 royalty för
300,000 ton med 1 kr. 50 öre per ton för Kiirunavaramalm och 2 kr.
25 öre per ton för Gellivaremalm.
§ 6.
Har Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag icke medhunnit att till
utgången af år 1932 bryta och utfrakta de malm kvantiteter, som bolaget,
dels enligt 1907 års kontrakt, dels enligt detta kontrakt, äger tillgodogöra
sig från Kiirunavaara och Gellivare malmfält, tillhopa etthundratvå millioner
sjuhundrafemtiotusen (102,750,000) ton, skall den ersättningsskyldighet,
som enligt § 9 mom. 2:o af 1907 års kontrakt för visst fall åligger
staten, omfatta hvad som brister i 102,750,000 ton dock högst sju (7)
millioner ton. Begagnar ej staten sin lösningsrätt vid 1932 års utgång
och har bolaget till den tiden ej medhunnit att bryta och utfrakta
102,750,000 ton, skall bolaget äga utfrakta hvad som brister under femårsperioden
1933—1937, dock ej mera än högst 2,000,000 ton utöfver hvad
bolaget enligt 1907 års kontrakt äger frakta under samma femårsperiod;
skolande härvid bestämmelserna i § 10 i 1907 års kontrakt i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
§ G
l:o. Den i § 9 mom. l:o af 1907 års kontrakt föreskrift^ uppskattning
af den medelvinst, Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag under
åren 1920—1929 haft å malmförsäljningen, skall jämväl omfatta hvad bolaget
på grund af nu förevarande aftal brutit och tillgodogjort sig under
sagda period, därvid jämväl den enligt andra stycket af § 5 här ofvan för
samma malm erlagda särskilda royalty skall inräknas i vinsten; dock att
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
härigenom ändring icke sker, med afseende å de i anförda § 9 mom. l:o
af 1907 års kontrakt bestämda maximikvantiteter malm — 30,000,000 ton
från malmfältet i Kiirunavaara och 7,500,000 ton från Gellivare malmfält
— som vid inlösen få tagas i beräkning.
2:o. Bestämmelserna i detta kontrakt skola ej heller göra ändring
i hvad i § 9 inom. l:o af 1907 års kontrakt är stadgadt därom, att om
de malmtillgångar, som vid 1932 års utgång finnas kvar inom LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolags utmål, af nämnden uppskattas till mindre belopp
än 150 millioner i Kiirunavaara eller 3772 millioner i Gellivare
malmfält, från lösesumman för de aktier, staten äger lösa, skall afdragas,
hvad som svarar mot bristen i nyssnämnda kvantiteters sammanlagda
belopp.
§ 8.
Hvad i §§ 13, 15, 16, 18, 24 och 29 af 1907 års kontrakt är stadgadt
skall i tillämpliga delar gälla äfven beträffande den malmkvantitet,
som Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag genom detta kontrakt erhåller
rätt att bryta.
§ 9.
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund ikläder sig ansvarighet såsom
för egen skuld för alla de förbindelser, som Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
genom detta kontrakt åtagit sig.
Förestående aftal antages härmed under förutsättning af vederbörande
bolagsstämmors godkännande inom nästkommande Juni månads utgång
men upphör att vara för bolagen bindande, därest det icke af staten
inom samma tid godkännes.
Stockholm den 9 april 1908.
Trafikaktiebolaget Grängesberg— Luossavaara—Kiirunavaara
Oxelösund. aktiebolag.
Vollrath Tham. Vollrath Tham.
C. H. Byström.
Bevittnas:
Herman Duse.
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
15
Det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet är af följande
innehåll:
»Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton:
Sedan längre tid har fråga om beviljande af sökt koncession å järnvägsanläggning
från Kiruna till Svappavaara i Norrbodens län eller eventuellt
öfvertagande för statens räkning af vissa vid Svappavaara och trakten
däromkring belägna utmålslagda eller inmutade malmförekomster varit
föremål för beredning inom vederbörande departement. Då jag nu går att
i underdånighet föredraga dessa ärenden inför Eders Ivungl. Maj:t, anhåller
jag att till en början få i korthet erinra om deras förhistoria och redogöra
för vissa för frågornas bedömande viktigare förhållanden.
I särskilda den 18 oktober och den 9 november 1899 inkomna underdåniga
ansökningar hade civilingenjören G. Thisell, vice häradshöfdingen
P. H. Santesson, civilingenjören G. A. Granström och auditören E. D. W.
Martin anhållit om tillstånd att anlägga och trafikera dels järnväg af 42.7
kilometers längd från Kiruna station å den då under byggnad varande
statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen förbi Mertainen till Svappavaara,
dels ock en 24.8 kilometer lång bibana från nämnda järnväg vid Mertainen
till Ylipää.
Genom nådig proposition den 22 februari 1901 lämnade Kung!. Maj:t
Riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning af omförmälda ansökning om
koncession å anläggning af järnväg från Kiruna till Svappavaara, därvid
Kungl. Maj:t förklarade sig vilja, efter emottagande af Riksdagens svar,
företaga den slutliga pröfningen af koncessionsansökningen.
Ur den motivering, som åtföljde förenämnda proposition, finner jag
mig endast böra erinra om följande. Med hänsyn därtill att samlad malm
icke anträffats i järnmalmsfyndigheterna vid Ylipää, ansåg föredragande
departementschefen, att framställningen om koncession å bibanan från
Mertainen till Ylipää icke borde föranleda vidare yttrande. 1 fråga om
järnvägsanläggningen mellan Kiruna och Svappavaara hade sökandena anfört,
att densamma vore afsedd att bereda möjlighet för tillgodogörande af befintliga
rika malmtillgångar, särskildt å Mertainens, Svappavaara och Leveäniemi
malmfält. Kostnaderna, utom för rullande materiel, hade'' af
sökandena beräknats till 1,869,000 kronor. För rullande materiel hade
upptagits ett belopp af 3 miljoner kronor. Den 9 november 1900 hade
järnvägsstyrelsen erhållit nådigt bemyndigande att på sökandenas bekostnad
genom sakkunnige, bland annat, verkställa kontrollstakning af ifrågavarande
järnvägslinje och i öfrigt genomgå och kontrollera de genom sökandenas
försorg anställda undersökningar och utarbetade kostnadsförslag.
Historik.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
I februari 1901 afgafs utlåtande i ärendet, åtföljdt af nytt kostnadsförslag.
Detta slutade å 3,300,000 kronor utan rullande materiel, hvilken
upptagits, liksom i det ursprungliga kostnadsförslaget, till 3 miljoner
kronor.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1901 anförde Riksdagen
bland annat följande.
»Uti den skrifvelse, hvaruti Riksdagen år 1898 till Eders Kungl.
Maj:t anmälde sitt beslut om anläggning af statsbanan från Gellivare till
Riksgränsen, framhöll Riksdagen, hurusom vinst å denna järnväg vore att
för staten påräkna, bland annat, genom den malmtransport, som medelst
ifrågasatta bibanor kunde komma att tillföras statsbanan. En sådan fördel
skulle uppenbarligen beredas staten genom den järnväg från Kiruna till
Svappavaara, för hvars anläggning enskilde nu hos Eders Kungl. Maj:t
begärt koncession. Om staten sålunda bör hafva intresse af att denna
järnväg kommer till stånd, anser Riksdagen å andra sidan, i enlighet med
hvad af järnvägsstyrelsen och föredragande departementschefen i detta
ärende anförts, att tillräckliga skäl ej tala för att den sålunda ifrågasatta
bibanan anlägges genom statens försorg och på dess bekostnad. Under
sådana förhållanden synes det Riksdagen icke böra förvägras de enskilde,
som därom gjort ansökning, att få utföra järnvägsanläggningen och därigenom
tillgodogöra de i dessa trakter befintliga malmtillgångar.
Såsom af de i ärendet hörda myndigheter och särskilt af departementschefen
framhållits, bör emellertid koncession å ifrågavarande järnvägsanläggning
lämnas endast under särskilda villkor och förbehåll. Lika
med departementschefen anser Riksdagen sålunda, att innan koncession
beviljas, ansökandena skola hafva ådagalagt, att de förfoga öfver det penningebelopp,
som erfordras för järnvägens byggande och för anskaffande
af den behöfliga rullande materielen.
Af synnerlig vikt är vidare att söka betrygga ifrågavarande företags
bibehållande såsom svenskt. Beträffande de malmfält, hvilkas tillgodogörande
järnvägen afser, har i sådant syfte af departementschefen uppställts
den fordran, att desamma, nämligen Svappavaara och Leveäniemi
malmfält, skola ägas af ett eller två aktiebolag, i hvilkas bolagsordning är
stadgadt: att aktie icke må ägas eller innehafvas af utlänning; att beslut
om ändring i denna bestämmelse eller om försäljning af grufva eller del
däraf, om bolagets upplösning, om nedläggande af grufdriften och om
förändring af bolagsordningens bestämmelse i afseende å föremålet för
bolagets verksamhet icke må utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd vara giltigt,
med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom; att för de fyra
aktier i grufvebolaget eller grufvebolagen, hvilka böra till staten med full
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
17
äganderätt öfverlåtas, talan skall föras af den, som Eders Kungl. Maj:t
därtill förordnar; samt att Eders Kungl. Maj:t äger utse en ledamot i
bolagsstyrelsen. Hvad angår själfva järnvägen, bör enligt hvad departementschefen
framhållit, koncessionen å densamma öfverlåtas å ett aktiebolag,
i hvars ordning stadgas, dels att aktie icke må ägas eller innehafvas
af utlänning, dels ock att Eders Kungl. Maj:t äger utse en ledamot
i detta bolags styrelse.
1 koncessionen för Kiiruna—Svappavaara järnväg böna vidare införas
särskilda villkor dels ifråga om vidtagande af vissa åtgärder till förekommande
af eldfara, dels om skyldighet för järnvägens ägare och trafikanter
att vara underkastade den inskränkning i tillfälle till vidare-transport öfver
statsbanan Kiiruna—Riksgränsen, som föranledes af de medgifvanden af
rätt till transport af järnmalm eller däraf förädlad produkt, som redan af
staten kontraktsenligt lämnats Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, dels
ock därom, att transporten af malm från Kiiruna—Svappavaara järnväg
öfver statsbanan till riksgränsen icke får taga sin början förr än ett år
efter sistnämnda banas öppnande för allmän trafik.
Jämte dessa särskilda bestämmelser bör koncessionen å ifrågavarande
järnvägsanläggning gifvetvis innehålla alla de villkor och förbehåll, som
numera ingå i hvarje järn vägskoncession, och bland hvilka särskild! må
påpekas bestämmelser om rätt för staten, att när som helst inlösa järnvägen
med tillhörigheter.
Under de villkor och bestämmelser, som här ofvan angifvits, bör
enligt Riksdagens mening den sökta koncessionen å järnvägen Kiiruna—
Svappavaara kunna beviljas. Skulle framdeles fråga uppstå om utsträckning
af denna bana, lärer, för så vidt den ifrågasatta utsträckningen är af
någon betydenhet, tillstånd härtill icke af Eders Kungl. Maj:t meddelas
utan att Riksdagen däröfver blifvit hörd.
I enlighet med hvad sålunda anförts, får Riksdagen i anledning af
Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition tillkännagifva, att Riksdagen
ej har något att erinra däremot, att koncession å anläggning af järnväg
från Kiiruna station vid statsbanan mellan Gellivare och Riksgränsen till
Svappavaara i Norrbottens län af Eders Kungl. Maj:t beviljas under de
villkor och förbehåll, som här ofvan blifvit af Riksdagen angifna.»
Med afseende å den ifrågavarande koncessionsansökningen är vidare
att anmärka, att sökandena i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 3 juli
1902 fullföljt ansökningen och därvid styrkt, att den 18 november
1901 registrering beviljats af patent- och registreringsverket för aktiebolaget
Svappavaara malmfält med ett inbetaldt aktiekapital af 4,000,000
kronor.
Bih. till Riksd. Prat. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 119 Höft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande A'':o 187.
Af deri för nämnda bolag gällande bolagsordningen framgår, att
bolagets ändamål är att förvärfva malmfyndigheter samt bearbeta eller
försälja dem, idka grufdrift och drifva bruksrörelse samt annan i samband
därmed stående verksamhet (§ 1), att aktie i bolaget ej må ägas eller
innehafvas af utlänning (§ 7), att af bolagets styrelse, som skall bestå af
minst 5 högst 9 ledamöter, Eders Kungi. Maj:t äger utse en ledamot (§ 10),
att beslut om ändring i den bestämmelsen att aktie ej må ägas eller innehafvas
af utlänning eller om försäljning af grufva eller del däraf, om
bolagets upplösning, om nedläggande af grufdriften eller om förändring
af bolagsordningens bestämmelser i afseende å föremålet för bolagets verksamhet
icke utan Eders Ivungl. Maj:ts tillstånd är giltigt med mindre
samtliga aktieägare förenat sig därom (§ 18) samt att för aktie, som äges
af svenska staten, den skall äga föra talan i bolaget, hvilken Eders
Kung]. Maj:t därtill förordnar (§ 19).
Med berörda skrifvelse den 3 juli 1902 hade tillika öfverlämnats,
bland annat, dels fyra aktier i aktiebolaget Svappayaara malmfält, hvar
och eu på 1,000 kronor, försedda med vederbörlig transport, dels en förklaring
af nämnda bolag att, sedan koncessionssökandena förklarat sig beredda
att å bolaget utan ersättning öfverlåta den koncession å ifrågavarande
järnvägsanläggning, som kunde blifva dem beviljad, bolaget vore
villigt öfvertaga omförmälda järn vägskoncession samt utföra och trafikera
järnvägen enligt de villkor, som kunde af Eders Kungl. Maj:t bestämmas,
dels ock en handling, hvarigenom G. Thisell med full äganderätt å aktiebolaget
Svappavaara malmfält öfverlåtit all den rättighet till malmfyndigheter
och därå lagda utmål in. in., hvilken Thisell ägde inom Svappavaara,
Danelivaara och Leveäniemi malmfält.
I särskild skrifvelse den 3 juli 1902 har bolaget anhållit om nådig
fastställelse å en af bolaget beslutad ändring i § 1 i bolagsordningen,
hvarigenom bolagets ändamål skulle utvidgas att omfatta jämväl tillgodogörande
af vattenkraft äfvensom anläggande och trafikerande af järnväg
mellan Kiruna station å statsbanan och Svappavaara eller förvärf af aktier
i annat aktiebolag, hvithet hade till ändamål att anlägga och trafikera
sådan järnväg.
I infordradt underdånigt utlåtande den 22 augusti 1902 har järnvägsstyrelsen
i fråga om fullgörandet af de i Riksdagens skrifvelse den
15 maj 1901 för järn vägskoncessionens beviljande angifria villkor och förbehåll
anfört, bland annat, att i ärendets dåvarande läge sökandena icke
kunde anses hafva på ett tillfyllestgörande sätt fullgjort villkoret att, innan
koncession beviljades, hafva ådagalagt, att de förfogade öfver det penninge
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
19
belopp, som erfordrades för järnvägens byggande och för anskaffande af
den behöfliga rullande materielen.
Sedermera har ärendet hvilat, till dess bolaget med underdånig
skrifvelse den 4 januari 1907, jämte förmälan att bolaget fått den koncession,
som kunde komma att beviljas, å sig öfverlåten, inkommit med ett
bevis i afsikt att styrka, att bolaget förfogade öfver erforderliga medel
för utförande af järnvägsanläggningen med därtill hörande rörlig
materiel.
Redan så tidigt som år 1902 hade emellertid från bolagets sida
fråga blifvit väckt angående förevarande malmfyndigheters öfvertagande af
staten. I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 24 mars sistnämnda år anhöll
nämligen bolaget dels att, i samband med eventuellt framläggande för
Riksdagen af proposition angående inköp för statens räkning af vissa
grufvor och malmfält i Norrbotten, till Riksdagen måtte afgifvas förslag
äfven angående inköp af aktiebolaget Svappavaara malmfälts grufvor och
malmfyndigheter, för pris, hvarom förslagsuppgörelse kunde träffas med
bolaget och dess representanter, dels att, därest Kungl. Maj:t icke funne
skäligt för Riksdagen framlägga sådant förslag eller Riksdagen afsloge detsamma,
Kungl. Maj:t måtte föreslå 1902 års Riksdag att af statsmedel anvisa
ett belopp af 3 miljoner kronor att mot vissa förbehåll och villkor
i form af lån tillhandahållas bolaget för grufdriftens igångsättande och
bedrifvande.
Sedermera hafva flera framställningar i enahanda syfte blifvit från
aktiebolaget Svappavaara malmfält till Eders Kungl. Maj:t ingifna.
I underdånig skrifvelse den 19 mars 1907 erbjöd sig sålunda bolaget,
att vid utgången af de första trettio åren, efter det koncessionerad järnväg
Svappavaara—Kiruna öppnats för allmän trafik, utan ersättning afträda
till staten alla bolagets här i landet belägna järnmalmsgrufvor och
fastigheter, de för grufvornas bearbetande uppförda kontors-, maskin-,
bostads- och andra byggnader samt för grufbrytningen afsedda maskiner
och redskap. Såsom villkor för denna öfverlåtelse hade bolaget uppställt,
att staten skulle under hvart och ett af nämnda 30 år från Kiruna till
Riksgränsen framforsla minst 1,000,000 ton af bolagets järnmalmer mot
en frakt af kr. 2,64 per ton, därvid bolaget skulle tillgodoräknas 44 öre
per ton i ersättning för hållandet af egna vagnar för transporten, att. staten
under ifrågavarande tid afstod från den jordägarandel, hvartill den
eventuellt kunde vara berättigad, samt att staten förband sig att vid de
trettio årens utgång inlösa bolagets järnväg med hvad därtill hörde.
1 en den 4 april 1907 daterad underdånig skrifvelse inkom bolaget
med förnyad framställning i ärendet, hvilken innefattade två alternativa
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
Departe
mentsche
fens
yttrande.
förslag. Det ena af dessa afsåg en uppgörelse, i vissa afseende!! lika med
det af Kungl. Maj:t då framlagda förslaget till öfverenskommelse med
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. fl. och i öfrigt byggd på de i
bolagets skrifvelse den 19 mars 1907 angifna, af mig nyss omförmälda
grunder. Den malmkvantitet, som bolaget skulle äga att under den föreslagna
trettioårsperioden tillgodogöra sig, var af bolaget satt till 36 miljoner
ton. Det andra af bolaget framlagda förslaget till öfverenskommelse
afsåg malmfältens försäljande till staten, och erbjöd bolaget staten att
förvärfva desamma för ett pris af 10 miljoner kronor kontant eller ock
mot erläggande af 900,000 kronor årligen under 25 års tid.
Redan innan bolagets sist omförmälda framställning ingifvits, hade
den åsikt gjort sig gällande, att det vore ur alla synpunkter mest önskvärdt
och ändamålsenligt, att lösningen af denna fråga skedde på det sätt,
att staten förvärfvade de ifrågavarande malmfälten. Genom en lösning i
sådan riktning skulle i främsta rummet det intresse komma att blifva tillgodosedt,
att malmfälten undandroges utländskt inflytande. Såsom jag förut
erinrat, framhöll Riksdagen i sin förberörda skrifvelse den 15 maj 1901
det såsom varande af synnerlig vikt att söka betrygga ifrågavarande företags
bibehållande såsom svenskt. Detta mål vinnes säkrast genom ett
inköp för statens räkning af malmfälten. Med en dylik åtgärd skulle gifvetvis
äfven det syfte vara förenadt att göra den ifrågasatta järnvägskoncessionen
för närmaste tiden obehöflig och spara till framtida behof de
betydliga malmtillgångarna i Svappavaara och Leveäniemi såsom en i statens
ägo befintlig reserv. De stora intressen med hänsyn till de norrbottniska
malmfälten, som staten redan génom den med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. fl. förra året träffade öfverenskommelse förvärfvat, synas
mig ock böra utan gensaga anses bäst främjas genom en sådan anordning.
De förvärf af ägande- eller dispositionsrätt till åtskilliga malmfält,
som staten genom nämnda öfverenskommelse gjorde, hade till ändamål,
bland annat, att sätta staten i stånd att genom tillhandahållande af malm
höja och utveckla den svenska järnförädlingsindustrien. Och särskildt genom
förvärfvet af Leveäniemi malmfält skulle staten erhålla en malmtillgång,
som på grund af malmens lämpliga beskaffenhet blir af ovärderlig
nytta för den inhemska förädlingsverksamheten, när inom längre eller
kortare tid dess malmbehof kommer att stiga.
Utom det att nu angifna fördelar skulle vinnas genom den af mig
ifrågasatta anordningen, skulle densamma komma att främja äfven andra
statsintressen. Ett viktigt sådant är reglerandet af exporten af järnmalm.
I sådant hänseende måste det anses nationalekonomiskt riktigt, att, då
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
21
inom Norrbotten finnas redan under bearbetning varande grufvor af sådan
mäktighet, att ensamt från dem kunna utan risk tagas de kvantiteter järnmalm,
hvilka kunna ifrågakomma för utförsel ur riket, brytningen också
tillsvidare koncentreras till dessa grufvor. Det torde äfven få anses såsom
eu riktig princip, att de malmtillgångar, som ligga närmast den befintliga
järnvägen, först tagas i anspråk, vare sig för användning inom landet
eller för export, innan man börjar bryta de mera aflägsna malmfälten,
som först genom nya dyrbara järnvägsanläggningar kunna göras åtkomliga.
Därest de nu ifrågavarande malmfälten fortfarande förblifva i enskild
ägo, kan emellertid staten icke blifva i tillfälle att i behörig omfattning utöfva
det inflytande, som staten i hela landets intresse bör äga med afseende
å de norrländska malmrikedomarna.
I ändamål att komma till en uppgörelse, hvarigenom för statens
räkning kunde på förmånliga villkor förvärfvas äganderätten till de ifrågavarande
malmfälten i Svappavaara och Leveäniemi jämte vissa andra i
samma trakt belägna fyndigheter, hafva därför underhandlingar blifvit
förda, hvilka numera resulterat i ett förslag till sakens ordnande.
Detta förslag innefattar hufvudsakligen följande aftal. Aktiebolaget
Svappavaara malmfält öfverlåter med full äganderätt till svenska staten
samtliga bolaget tillhöriga fastigheter, utmål och inmutningar m. in. för
en köpeskilling af 8,500,000 kronor.
I fråga om sättet för anskaffande af medel till köpeskillingens erläggande
har det befunnits önskvärd!, att denna köpeskilling icke helt och
hållet drabbade staten såsom en direkt utgift. Då nämligen staten numera är
stor delägare i Kiirunavaara och Gellivare malmfält, som redan gifva afkastning,
synes det mig lämpligt, att staten med anlitande af tillgångar från dessa
malmfält skaffar sig medel till det ifrågavarande köpets genomförande.
På denna grund är också denna del af förslaget byggdt, och för att i
möjligaste män kunna begränsa det kapitalutlägg, som skulle behöfvas
från statens sida, har man härvid sökt och vunnit medverkan af Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg-—
Oxelösund.
På sådant sätt har man kommit därhän, att afo statsmedel nu icke
skulle behöfva anvisas mer än 5,000,000 kronor. Återstoden af köpeskillingen
skulle erhållas genom följande anordning. Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag berättigas att, utöfver den kvantitet järnmalm, som bolaget
äger att enligt 1907 års kontrakt med staten under 25-årsperioden
1908—1932 bryta och tillgodogöra sig inom Kiirunavaara malmfält, under
liden 1915—1932 uttaga ytterligare nio miljoner ton malm. För denna
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
rättighet erlägger bolaget dels ett kontant belopp af 3,500,000 kronor, att
utgå vid den tidpunkt, då köpeskillingen till aktiebolaget Svappavaara
malmfält skall likvideras, dels ock en royalty till staten. Denna royalty
skall enligt det föreliggande förslaget utgå med tre kronor per ton af
hälften af nämnda malmkvantitet, 9 miljoner ton, eller sålunda å så stor
del däraf, som motsvarar statens delägarskap i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag.
Genom denna anordning vinnes å ena sidan, såsom jag nyss nämnt,
att statens omedelbara kapitalutlägg för ifrågavarande affär inskränkes till
5 miljoner kronor, medan å andra sidan staten genom de inflytande
royaltyafgifterna beredes tillfälle att återbekomma nämnda kapitalutlägg
jämte ränta. Jag blir strax i tillfälle att visa, att den kapitaliserade
summan af royaltyafgifterna derutöfver komme att lämna staten
vinst. Den kapitalutgift, som för det ifrågavarande köpet skulle kräfvas
från statens sida, har alltså närmast karaktär af ett förskott, för hvilket
statsverket sedermera beredes full ersättning.
Till belysande med siffror hur den föreslagna anordningen med köpeskillingens
erläggande skulle komma att ställa sig för staten, har filosofie
doktor Nils Ekholm på begäran verkställt beräkningar, hvilka såsom bilaga
lift. D. torde få fogas vid detta protokoll. Under förutsättning att statens
direkta utlägg, 5,000,000 kronor, utbetalats den l juli 1908, skulle enligt
nämnda beräkningar detsamma med ränta på ränta efter 4 procent den 1
juli 1933 hafva vuxit till 13,329,000 kronor. Summan af de royaltybelopp,
som skulle tillfalla statsverket för den ökade malmbrytningen under
åren 1915—1932, komme däremot att — med ränta på ränta af 4 procent
— den 1 juli 1933 uppgå till 18,161,000 kronor. Sistnämnda siffra visar
sålunda ett öfverskott till statens favör af 4,832,000 kronor.
Med hvad jag nu anfört torde de väsentliga grunddragen af de
preliminärt träffade öfverenskommelserna vara angifna. Två förslag till
kontrakt hafva blifvit upprättade, det ena mellan svenska staten och aktiebolaget
Svappavaara malmfält, innefattande köpeaftalet rörande nämnda
bolags grufvor och fastigheter, och det andra mellan staten samt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
angående den af mig omförmälda ökade malmbrytningen jämte hvad
därmed står i samband.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst berörda båda
kontraktsförslag jämte därtill hörande handlingar, af den lydelse bilagorna
litt. A. och B. till detta protokoll utvisa, anförde departementschefen
vidare följande:
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
23
Innan jag yttrar ung angående de särskilda bestämmelserna i kon -
traktsförslagen, torde
"luc jag få i korthet omnämna resultaten af de undersökningar,
som hittills blifvit utförda för utredande af beskaffenheten och
omfattningen af de malmtillgångar, hvilkas förvärfvande för statens rakning
nu Av ifragasatt. En sammanfattande redogörelse härom har på uppdrag
utarbetats af professorn vid tekniska högskolan Walfrid Petersson, och jaJ
anhaller att nämnda redogörelse måtte såsom bilaga liti. C få åtfölja
detta protokoll. •''
a.’/ ifrå?8atta. köpet omfattar Svappavaara, Leveäniemi och Tansocken13''^
1 ^UC^asjärv^ soc^en samt Salmivaara malmfält i Gellivare
,H™d först betrRtff'' Svappavaara malmfält anför professor Petersson, Utredning
att åt olika personer vid skilda tillfällen gjorda uppskattningar af malm- Ä malm~
arean vid malmens utgående i dagen hade gifvit nära öfverensstämmande * 9<m9arnaresultat,
hvadan man med stor tillförsikt torde kunna angifva malmarean
vid Svappavaara till omkring 50,000 kvadratmeter. På grund af dessa
betydande dimensioner vid malmens utgående i dagen vore man berättigad
att antaga ett stort djupgående hos fyndigheten. Då emellertid en°på
direkta undersökningar grundad kunskap om fyndighetens utsträckning
mot djupet saknades, hade man vid hittills utförda beräkningar af malmti
ligan gen endast tagit hänsyn till den kvantitet, som beräknats finnas
ofvan den projekterade järnvägens nivå eller 88 meter under toppen af
malmberget. ^ Med ledning af föreliggande kalkyler, af hvilka vissa vore
grundade pa mycket detaljerade mätningar och beräkningar, finner professor
Petersson det vara berättigad! att antaga en malmtillgång i Svappavaara
af cirka 15 miljoner ton ofvan den projekterade järnvägens nivå.
korande Svappavaaramalmens beskaffenhet framginge af hittills verkställda
undersökningar, att man kunde beräkna, att vid brytning i stort af nu
blottade malmpartier erhålla en malm, hållande 61 ä 62 % järn och 0 eo ä
0,70 % fosfor samt med eu
0,70
2 ä
i genomsnitt
fosfor samt med eu katthål t uppgående till
3 rrö
Arean af genom hittills utförda undersökningar till sin beskaffenhet
och utsträckning någorlunda känd malm inom Leveäniemi malmfält har
professor Petersson uppskattat till cirka 32,000 kvadratmeter. Därtill
komrne emellertid eu icke ringa kvantitet malm, hvars befintlighet konstaterats
genom diamantborrningar. Den samlade malmen torde a«a i
stort samma area till åtminstone 100 meters djup. Intill ett antaget
djupgående af 100 meter kunde enligt professor Peterssons åsikt malmtillgangen
utan fara för öfverskattning beräknas till cirka 15 miljoner ton
och redan genom hittills utförda borrningar vore ådagalagdt, att betydande
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
kvantiteter af malm funnes under 100 meters djup. Malmen ägde till
största delen eu synnerligen hög järnhalt, i allmänhet öfverstigande 60
och stundom uppgående till 69 tf. Fosforhalten vore inom större delen
af fältet mycket låg, 0,oo5—0,oöo tf. Undantagsvis uppgick den någon gång
till 1 tf och däröfver. Af hela den ofvan anförda malmarean utgjordes
ungefär två tredjedelar af malm med en fosforhalt understigande 0,os tf.
De&fosforfattiga och de mera fosforhaltiga malmslagen vore i allmänhet väl
skilda från hvarandra, hvarigenom det borde vara möjligt att vid Leveäniemi
anordna brytning af de i ifrågavarande hänseende olika malmkvaliteterna
hvar lör sig.
I fråga om Tansari och Salmivaara malmfält uttalar professor 1 etersson,
att dessa malmförekomster ännu icke blifvit så noggrann! undersökta,
att man med någon säkerhet kan lalla ett omdöme angående malmrikedomen
i dessa malmfält eller malmens beskaffenhet.
Jag anhåller att härefter få något närmare redogöra för vissa bestämmelser
i de upprättade kontraktsförslagen.
Kontraktet Hvad först angår det med Aktiebolaget Svappavaara malmfält upp
mebolaMet''
rättade köpekontraktet är i fråga om § 1 att erinra följande. Af de a
Svappavaara Svappavaara naalmfält befintliga 27 utmålen äro 6 lagda åi 1884, 11 år
malmfält. ocp ^ j\.ke, jir 1905. Inom de år 1902 lagda utmålen har kronan
förbehållit sig jordägarandelen, för så vidt det rörer de å kronojord liggande
utmålen, med undantag af utmålet n:r 1 Nore. De 12 utmål, beträffande
hvilka bolaget till staten försäljer jordägarandelen, äro, såsom
framgår af vid kontraktet fogad bilaga, de 6 utmålen Svappavaara n:is
1_6 från år 1884 samt utmålen Svappavaara n:is 13 och 74, n:r 1 Nore, Erik,
Rolf och Lea. Bergmästaren i mellersta bergmästaredistriktet C. O. Norelius
har i och för det ifrågavarande köpet granskat bolagets grufhandlmgar
och därvid beträffande jordägarandelen inom de utmål, som ligga å
Svappavaara bys mark, ansett grufägarens rätt till jordägarandelen tryggad
på grund af upprättade kontrakt. I det år 1905 lagda utmålet Åke
hafva Svappavaara byamän förbehållit sig jordägarandelen, hvilket föihållande
synts bergmästaren Norelius vara af föga betydelse med hänsyn
till dels nämnda kontrakt och dels den omständigheten, att detta utmål
ligger till största delen på ett af de aktiebolaget Svappavaara malmfält
tillhöriga hemman, hvilka ingå i försäljningen till staten.
I fråga om Leveäniemi malmfält är att anmärka. Vid det nu ifrågasätta
köpet3 har undantag^ den jordägarandel inom de 17 å Leveäniemi
malmfält lagda utmålen, hvilken belöper å aktiebolaget Båtskärsnäs tillhöriga
10/285 mantal n:r 4 Svappavaara. Enligt den af bergmästare Norelius
företagna undersökningen skulle nämnda jordägarandel utgöia endast
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
25
5/285-delar eller 1,8 % af jordägarandelen i de 17 utmålen, hvadan den
synes vara af föga betydelse.
Utom de 4 inmutningar Leveä n:is 64, 65, 66 och 67, som tillhöra
aktiebolaget Svappavaara malmfält, hafva under innevarande år inom
Leveäniemi malmfält verkställts 23 inmutningar, benämnda Leveä n:is
1 23, hvilka tillhöra A. G. Rådell i Uppsala. Anledningen till att dessa
inmutningar blifvit gjorda har uppgifvits vara, att inmutaren ansett formfel
föreligga beträffande deposition jämlikt 31 § i grufvestadgan hos Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län den 17 och 18 oktober
1899 af den lösesumma, som vid utmålsläggning för de 17 Aktiebolaget
Svappavaara malmfält tillhöriga utmålen å Leveäniemi malmfält bestämts
skola utgå till Svappavaara byamän för afträdd mark. Sådant fel synes
dock icke förefinnas från grufägarens sida, och i hvarje falls torde det
påstådda felet, hvilket inskränker sig till att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
betraktat ifrågavarande medel såsom levererade och icke
såsom deponerade, icke kunna för aktiebolaget Svappavaara malmfält föranleda
inmutningsrättens förlust. Emellertid har hänsyn måst tagas till
berörda inmutningar i så måtto, att i § 5 af köpekontraktet med aktiebolaget
Svappavaara malmfält intagits bestämmelse därom, att köpeskillingen
för fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält, 1,500,000 kronor, skall
af staten erläggas först sedan de af Rådell gjorda inmutningarna genom
laga kraft ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes upphört att vara
gällande eller ock all på mutsedlarna grundad rätt blifvit å staten öfverlåten.
Enligt § 2 i kontraktet skall den enligt § 1 försålda egendomen
tillträdas af staten den 1 juli 1908. All denna, egendom skall då vara
fri från inteckningar och gravationer af hvad slag det vara må, med
undantag af vissa förmåner, som blifvit föregående ägare af :Va2 mantal
n:r 17 Svappavaara och n/e4 mantal n:r 27 Svappavaara tillförsäkrade enligt
de kontrakt, af hvilka afskrifter finnas fogade vid det af mig upplästa
köpekontraktet med aktiebolaget Svappavaara malmfält. Såsom framgår af
dessa bilagor utgöras förmånerna af undantag af mindre betydenhet.
Enligt kontrakt den 12 juli 1900 gjordes nämligen vid försäljning till W.
F. Thisell af åbo- och besittningsrätten till 3/s2 mantal krono n:r 17
Svappavaara det förbehåll, att köparen skulle till säljarens fader Pehr
Henriksson Huru under dennes lifstid årligen utbetala ett belopp af 100
kronor. Det undantag, som enligt kontrakt den 13 april 1898 hvilar å
11/®4 mantal n:r 27 Svappavaara, består i Erik Johansson Stålnacke och
hans hustru Vendela Eliasdotter Stålnacke medgifven rättighet att, under
deras lifstid kvarbo å hemmanet i de hus, de vid tiden för kontraktets
afslutande innehade, samt att efter köparens särskilda bestämmelser tills
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 119 Höft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
vidare få använda och bruka alla till hemmanet hörande ängar, åkrar och
betesskogar emot årlig afgäld till belopp motsvarande årets utlagor för
hemmanet. Erik Johansson Stålnacke uppgifves vara afliden.
I fråga om köpeskillingen, 8,500,000 kronor, har i § 3 gjorts en
uppdelning sålunda, att först och främst de i köpet ingående fastigheterna
åsatt-s särskilt värde hvar för sig. Sammanlagda köpeskillingen för fastigheterna
är 25,000 kronor. Köpeskillingen för Svappavaara, Tansari och
Salmivaara malmfält har blifvit bestämd till 6,975,000 kronor, hvarvid dock
från statens sida intet värde beräknats för de båda sistnämnda fälten, med
hänsyn till den ringa kännedom man ännu äger om dem. För Leveäniemi
malmfält har särskild köpeskilling af 1,500,000 kronor blifvit utsatt med
hänsyn till den förut anförda omständigheten, att det eventuellt kan blifva
erforderligt att tills vidare innehålla nämnda köpeskilling.
Köpeskillingen för fastigheterna samt för fyndigheterna inom Svappavaara,
Tansari och Salmivaara malmfält, tillhopa 7,000,000 kronor, skall
enligt kontraktets 4 § erläggas å tillträdesdagen den 1 juli 1908. Härvid
har det emellertid ansetts lämpligt att för att icke bereda svårighet
med köpeskillingens utanordnande förbehålla rätt för staten till visst uppskof
med inbetalningen, så att staten må äga att senast den 1 september
1908 erlägga 3,500,000 kronor och återstående 3,500,000 kronor af ifrågavarande
köpeskilling senast den 1 januari 1909, i hvilka senare fall staten
dock får betala 4 procent årlig ränta å belopp, som icke erläggas den 1
juli 1908.
§ 5 i kontraktet innehåller bestämmelse om de af mig förut omförmälda
förutsättningar i fråga om A. G. Rådells inmutningar i Leveäniemi
malmfält, hvilka förutsättningar stipulerats skola vara uppfyllda,
innan köpeskillingen för detta malmfält må utbetalas.
Staten bör gifvetvis fritagas från skyldighet att anställa klandertalan
rörande förenämnda af Rådell verkställda inmutningar, därest frågan om
dessas giltighet icke skulle kunna blifva afgjord annorledes än medelst
rättegång. Förbehåll i sådant hänseende har därför blifvit gjordt i kontraktets
6 §. Däremot torde det vara lämpligt, att staten förbinder sig
att lämna Aktiebolaget Svappavaara malmfält fullmakt att på bolagets egen
kostnad och risk anhängiggöra och utföra klandertalan mot ifrågavarande
inmutningar.
Genom § 7 i kontraktet har bolaget tillförbundits att å tillträdesdagen
den 1 juli 1908 till staten öfverlämna åtkomsthandlingar till de
fastigheter, som ingå i köpet, äfvensom alla erforderliga handlingar in. m.
rörande de sålda malmfyndigheterna.
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
27
Angående kronans jordägarandelar i vissa fyndigheter inom Svappavaara
malmfält har den 26 januari 1901 upprättats arrendekontrakt mellan
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län å Kungl.
Maj:ts och kronans vägnar samt civilingenjören G. Thisell. Detta kontrakt,
som af Thisell öfverlåtits å Aktiebolaget Svappavaara malmfält,
skall naturligen upphöra att gälla från den dag, då staten tillträder bolagets
ifrågavarande egendom, och har bestämmelse härom införts i § 8 åt
kontraktet.
Det i förevarande kontraktsförslag innefattade aftal har blifvit af
aktiebolaget Svappavaara malmfält genom dess styrelse antaget under förutsättning
dels att Eders Kungl. Maj:t lämnar bolaget tillstånd till den
kontraktet omhandlade försäljningen, dels ock att aftalet blir från statens
sida godkändt och underskrifvet före den 1 nästkommande juli. Den förstnämnda
förutsättningen är af hufvudsakligen formell innebörd, då staten nu
själf är köpare af bolagets ifrågavarande egendom, men såsom jag förut omnämnt
stadgas i § 18 i den för bolaget gällande ordning, att beslut om, bland
annat, försäljning af grufva eller del däraf icke må utan Eders Kungl. Maj:ts
tillstånd vara giltigt med mindre samtliga aktieägare förenat sig om beslutet.
Jag har redan i det föregående redogjort för det samband, som finnes
mellan det med aktiebolaget Svappavaara malmfält preliminärt träffade
köpeaftalet samt den med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund förslagsvis uppgjorda öfverenskommelsen
angående ökad brytning af malm vid Kiirunavaara. Äfven det
hufvudsakliga innehållet af sistnämnda öfverenskommelse har jag förut
angifvit, hvarför jag nu torde få inskränka mig till att beröra vissa bestämmelser
i samma öfverenskommelse, hvilka synas mig erfordra särskild!
yttrande.
Enligt öfverenskommelse med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
skulle den nu ifrågasatta ökade brytningen, 9 miljoner ton, icke börja
förrän år 1915. Vidare skulle bolaget äga rätt, att, om det så önskade,
icke bryta hela nämnda malmkvantitet vid Kiirunavaara utan i utbyte af
densamma kunna bryta intill 2,500,000 ton vid Gellivare.
Enligt § 2 skulle staten förbinda sig att intill år 1933 eller, om
staten då icke begagnat den lösningsrätt till aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, som enligt § 9 mom. 1 i 1907 års kontrakt är staten
tillförsäkrad, intill år 1938 icke inom Svappavaara, Leveäniemi, Tansari
eller Salmivaara malmfält bryta eller låta bryta järnmalm annat än för
järn- eller ståltillverkning inom Sverige. Enahanda inskränkning rörande
statens brytningsrätt är i 1907 års kontrakt stadgad beträffande de malm
-
Öfverenskommelsen,
med Luossa -vaara-Kiirunavaara
aktiebolag
och Trafikaktiebolaget
Grängesberg
—Oxelösund.
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
tillgångar, till hvilka staten då erhöll äganderätt eller uteslutande nyttjanderätt.
Genom § 3 i det förevarande kontraktsförslaget tillförsäkras Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag rätt att under perioden 1915—1932 å järnvägen
Svartön—Riksgränsen utfrakta förenämnda 9 miljoner ton malm
från Kiruna eller Gellivare mot den i § 8 mom. l:o och 2:o af 1907 års
kontrakt för hvarje fall bestämda frakt och under öfriga däri stadgade
fraktningsvillkor. Fraktsatserna enligt 1907 års kontrakt äro: Kiruna—
Riksgränsen kronor 2,64, Kiruna—Svartön kronor 3,48 och Gellivare—
Svartön kronor 2,75, allt per ton.
Den till ^fraktning inedgifna ökade malmkvantiteten skall sålunda
fördelas, att bolaget af densamma äger frakta under hvart och ett af
åren 1915—1917 ........... 150,000 ton,
» 1918—1920 ........... 450,000 » och
» 1921—1932 ........... 600,000 ».
Denna ökade utfraktning skall dock afpassas så, att den i 1907 års
kontrakt angifna högsta fraktkvantiteten för år i olika riktningar icke må
stiga till mera än 3,750,000 ton från Kiruna till Riksgränsen, 1,400,000
ton från Kiruna till Svartön eller 1,000,000 ton Gellivaremalm från Gellivare
(Malmberget) till Svartön.
Såsom jag förut anfört skall Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag er-»
lägga till staten en royalty af 3 kronor per ton för hälften af den kvantitet
järnmalm, som bolaget enligt det förevarande kontraktet erhåller rätt att bryta.
I denna royalty är inberäknad den afgift, som staten såsom ägare af bolagets
preferensaktier äger bekomma i årlig utdelning af vinsten å hälften
af all malm, som brytes vid Kiirunavaara och Gellivare. Angående sistnämnda
afgift finnes bestämmelse införd i den för bolaget fastställda bolagsordningen,
enligt hvilkens 4 § sagda afgift utgör för åren 1908—1927
en krona per ton från Kiirunavaara samt 50 öre per ton från Gellivare
samt för åren 1928—1932 resp. en krona 50 öre och 75 öre. Afdrages
hvad enligt bolagsordningen sålunda utgår i form af utdelning å preferensaktierna,
skall bolaget alltså enligt det förevarande kontraktet utöfver
berörda utdelning erlägga för hvad som brytes under åren 1915—1927
en royalty af 2 kronor per ton Kiirunavaaramalm och 2 kronor 50 öre
per ton Gellivaremalm samt för hvad som brytes under åren 1928—1932
en royalty af resp. 1 krona 50 öre och 2 kronor 25 öre per ton. Kvantiteterna,
hvarå royalty skall utgå, uppgå för hvart af åren 1915, 1916 och
1917 till 75,000 ton, för hvart af åren 1918, 1919 och 1920 till 225,000
ton och för hvarje år under perioden 1921—1932 till 300,000 ton. Royalty
skall erläggas för nu nämnda malmkvantiteter hvart af åren 1916—
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
29
1933 omedelbart efter ordinarie bolagsstämma med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. Enligt bolagsordningen skall sådan stämma hållas årligen
senast under maj månad. Staten kan sålunda påräkna att under
juni månad utfå det på näst föregående år belöpande royaltybeloppet.
De i § 6 af kontraktet innefattade bestämmelser utgöra en konsekvent
tillämpning och utsträckning till det förevarande aftalet af vissa i
1907 års kontrakt förekommande bestämmelser. I nämnda § är nämligen
föreslaget, att därest bolaget icke medhunnit att till utgången af år 1932
bryta och utfrakta de malmkvantiteter, dels enligt 1907 års kontrakt
93,750,000 ton, och dels enligt det ifrågavarande kontraktet 9,000,000 ton
eller sammanlagdt 102,750,000 ton, som bolaget skulle äga att tillgodogöra
•sig från Kiirunavaara och Gellivare malmfält, skall den ersättningsskyldighet,
som enligt § 9 mom. 2 af 1907 års kontrakt för visst fall åligger
staten, omfatta hvad som brister i sistnämnda malmkvantitet, dock högst
7 miljoner ton. I 1907 års kontrakt är ifrågavarande eventuella ersättningsskyldighet
begränsad att omfatta högst 5 miljoner ton. Förutsättningen
för att dylik ersättningsskyldighet skulle kunna inträda är, att
staten vid 1932 års utgång begagnar sin rätt att inlösa stamaktierna i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Kommer däremot denna lösningsrätt
ej till användning och har bolaget till nämnda tid ej medhunnit att bryta
och utfrakta 102,750,000 ton, skulle bolaget enligt det förevarande kontraktet
berättigas att under åren 1933—1937 utfrakta hvad som brister,
dock ej mera än högst 2 miljoner ton utöfver hvad bolaget äger att enligt
1907 års kontrakt frakta under berörda femårsperiod. Enligt § 10 i sistnämnda
kontrakt äger Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, att, om staten
ej begagnar lösningsrätten den 31 december 1932, under åren 1933—
1937 utöfver förenämnda 93,750,000 ton bryta och utfrakta ytterligare
sammanlagdt 18,750,000 ton från Kiirunavaara och Gellivare.
Enligt § 9 mom. 1 i 1907 års kontrakt skall statens inlösen af
stamaktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag ske efter värdering af aktierna,
därvid till grund för värdering skall läggas den årliga medelvinst,
som bolaget skäligen bör anses ha haft å försäljningen af den malm, bolaget
brutit och tillgodogjort sig under åren 1920—1929. Vid uppskattningen
får dock ej tagas i beräkning vinst för mera än högst 30 miljoner
ton malm från Kiirunavaara malmfält och högst 7,500,000 ton från
Gellivare malmfält. Då en del af de till brytning nu föreslagna ökade
malmkvantiteterna komma att uttagas under nämnda period, har det ansetts
nödigt att genom uttryckliga bestämmelser förekomma, att ej stadgandena
om lösesumman blifva i följd af det nya kontraktet vantolkade.
Genom § 7 mom. 1 i det föreliggande kontraktet bestämmes därför,
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
att nämnda uppskattning af medelvinsten skall jämväl omfatta hvad
bolaget på grund af nu förevarande aftal brutit och tillgodogjort sig
under åren 1920—1929, därvid äfven den enligt andra stycket af § 5 i
kontraktet erlagda särskilda royalty skall inräknas i vinsten. Någon
ändring med afseende å de nyss berörda maximikvantiteterna 30,000,000
och 7,500,000 ton malm göres däremot icke.
Till statens säkerhet är vidare i mom. 2 af § 7 föreskrifvet, att
bestämmelserna i det förevarande kontraktet icke heller skola göra ändring
i hvad i § 9 mom. 1 af 1907 års kontrakt är stadgadt därom, att, om
de malmtillgångar, som vid 1932 års utgång finnas kvar inom Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags utmål, af den för uppskattningen föreskrift^
särskilda nämnden beräknas till mindre belopp än 150 miljoner ton i Kiirunavaara
eller 37,500,000 ton i G eib vare malmfält, från lösesumman för
de aktier, staten äger lösa, skall afdragas hvad som svarar mot bristen i nyssnämnda
kvantiteters sammanlagda belopp.
Enligt § 8 i kontraktet skall hvad i §§ 13, 15, 16, 18, 24 och 29
af 1907 års kontrakt är stadgadt i tillämpliga delar gälla äfven beträffande
den ökade malmkvantitet, som afses i det förevarande kontraktet.
De uppräknade paragraferna afse begränsning af export af A-malm från
vissa utmål i Kiirunavaara, tillhandahållandet af malm till inhemsk förädling,
bolagets förpliktande till rationell malmbrytning m. m., utfästad
godtgörelse till bolaget för eventuell exporttull m. m., statens fritagande
från skyldighet att betala royalty till G. C. Broms’ rättsinnehafvare samt
bestämmelse att de bolaget genom kontraktet tillerkända rättigheter icke
må utan statens samtycke å arman öfverlåtas.
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund ikläder sig, genom därom
i kontraktets 9 § införd bestämmelse, ansvarighet såsom för egen skuld
för alla de förbindelser, som Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag genom
det ifrågavarande kontraktet åtagit sig.
Med hvad jag nu anfört, tror jag mig hafva berört allt väsentligt
i de föreliggande kontraktsförslagen.
Rörande förslaget till aftal med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund har järnvägsstyrelsen afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, däri styrelsen anfört i hufvudsak
följande.
Enligt förslaget skulle den i 1907 års kontrakt angifna högsta fraktkvantiteten
för år i riktning Kiruna—Riksgränsen i följd af det nya aftalet
icke få ökas till mera än 3,750,000 ton, motsvarande utfraktning af högst
450,000 ton af den nu ifrågasatta nya brytningen. Vidare vore i förslaget
föreskrifvet, att af den ökade brytningen å Kiirunavaara malmfält en ut
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
31
fraktning till Svartön af högst 200,000 ton per år finge af bolaget påfordras.
De nya transporter, som i följd af ifrågavarande aftal skulle kunna
af bolaget högst påfordras, vore sålunda:
a) 450,000 ton från Kiruna till Riksgränsen samtidigt med 150,000
ton från Gellivare till Svartön eller
b) 400,000 ton från Kiruna till Riksgränsen samtidigt med 200,000
ton från Kiruna till Svartön.
Skulle bolaget välja det senare alternativet, påfordrades det största
transportarbetet i betraktande af den väsentligen större väglängden från
Kiruna till Svartön, 310,6 km., mot från Gellivare malmberg till Svartön,
210,5 km., och från Kiruna till Riksgränsen, 129,2 km. Järnvägsstyrelsen
fann sig därför vid beräkning af den rullande materiel, som
erfordrades för transporternas utförande, böra utgå från, att bolaget
kunde komma att påfordra alternativet b), och komme då till ett erforderligt
anslag af 2,400,000 kronor till inköp af lokomotiv och vagnar.
Med transportökningen följde gifvetvis behof af stallbyggnader för lokomotiven,
reparationsplatser för materielen, ökade mötes- och uppställningsspår
samt boningshus för ökad personal, hvilka behof kräfde ett anslag af
1,000,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen hade i underdånigt utlåtande den 21 mars 1907
anfört, att vid den väsentligt ökade malmtransport å linjen Kiruna—Riksgränsen
i maximum 3,300,000 ton, som då var ifrågasatt, det skulle
komma att visa sig behöfligt att förbättra banans tracé. Detta gällde naturligtvis
än mer, om malmtransporterna ytterligare ökades. Det syntes
emellertid styrelsen icke nu kunna ifrågakomma att bestämma hvad i detta
hänseende borde göras, då ännu ingen erfarenhet förelåge, huru dessa
stora transporter skulle på det mest praktiska och ekonomiska sätt ordnas.
Gifvetvis borde ytterligare kapitalutlägg å banan icke göras, förrän med
bestämda siffror kunde påvisas, att det ekonomiska resultatet därigenom
förbättrades.
I anledning af järnvägsstyrelsens nu afgifna underdåniga yttrande
torde alltså icke för närvarande någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd erfordras.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i ämnet väckta
motionerna, tillåter sig utskottet att hänvisa till dessa motioner.
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
Utskottets
yttrande.
Alternativ I
Af skäl, som i statsrådsprotokollet närmare utvecklats, måste det
. anses vara synnerligen önskvärd!, att staten förvärfva!’ äganderätten till
de malmfält i Norrbotten, hvarom i denna proposition är fråga. Någon
fullständig utredning rörande malmtillgångarna i dessa fält föreligger
visserligen icke; men det är dock genom de undersökningar, som i detta
hänseende verkställts å Svappavaara och Leveäeniemi malmfält, påvisadt, att
mycket betydliga tillgångar af rikhaltig malm därstädes förefinnas, och
man kan på grund häraf med stor tillförsikt antaga, att värdet af dessa
två malmfält fullt motsvarar den köpeskilling af 8,500,000 kronor, som
enligt det med aktiebolaget Svappavaara malmfält förslagsvis träffade avtalet
skulle erläggas för samtliga i köpet ingående malmfält och fastigheter.
Om staten nu förvärfva!’ ifrågavarande malmfält, synes det emellertid
tills vidare böra anstå med exploaterandet af desamma. På sätt i
statsrådsprotokollet framhållits, måste det nämligen anses fördelaktigast,
att de malmtillgångar, som ligga invid den befintliga järnvägen, först
tagas i anspråk, vare sig för användning inom landet eller för export,
innan man börjar bryta mera aflägsna malmfält, som endast genom nya
dyrbara järnvägsanläggningar kunna göras åtkomliga. I likhet med departementschefen
anser utskottet det ock vara ur nationalekonomisk synpunkt
riktigt, att, då inom Norrbotten finnas redan under bearbetning varande
grufvor af sådan mäktighet, att ensamt från dem kan under en lång framtid
tagas den kvantitet järnmalm, som kan ifrågakomma för utförsel ur
riket, brytningen också tills vidare koncentreras till dessa grufvor. Med
hänsyn härtill har nu, under förutsättning att köpeaftalet med Svappavaarabolaget
kommer till stånd, öfverenskommelse träffats med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
angående brytning och ^fraktning från Kiirunavaara och eventuellt
delvis från Gellivare af 9 miljoner ton järnmalm utöfver den malmkvantitet,
som Luossavarabolaget enligt 1907 års kontrakt äger bryta. Utskottet
vill påpeka, att enligt verkställd beräkning uttagandet från Kiirunavaara
malmfält af ifrågavarande 9 miljoner ton järnmalm skulle, om brytningen
jämnt fördelades öfver malmfältets hela yta, föranleda en sänkning
af denna yta med omkring 7 V2 meter. Då malmfältet med all säkerhet
har ett djup af 350 meter, utgör sålunda den ifrågasatta ökade brytningen
endast en ringa del af den befintliga malmtillgången.
Genom den föreslagna öfverenskommelsen med Luossavaara- och
Grängesbergsbolagen skulle staten dels befrias från erläggande af en del,
3,500,000 kronor, af köpeskillingen för Svappavaaraköpet, dels ock genom
den royalty, bolagen hade att erlägga för den ökade malmbrytningen, få
återstoden af köpeskillingen inom jämförelsevis kort tid amorterad. Mot
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
33
denna öfverenskommelse hafva emellertid från olika håll anmärkningar
framställts. Man har nämligen ansett, att bolagen genom densamma skulle
kunna tillgodogöra sig alltför stor vinst och att i följd häraf äfven den
lösesumma, som staten på grund af 1907 års kontrakt har att erlägga för
förvärfvandet af stamaktierna i L u os sa va ar abo läge t, komme att ökas. Beräkningarna
härom måste dock helt och hållet grunda sig på antaganden
om framtida förhållanden, såsom blifvande malmpriser och arbetskostnader,
förhållanden, hvilka man för närvarande icke kan med någon säkerhet
bedöma. Det får ej heller förbises att bolagen, om de ock kunna
hafva förhoppning om vinst på uppgörelsen, å andra sidan måste stå risken
för de ogynnsamma konjunkturer, som framdeles kunna inträffa. [ betraktande
häraf och med hänsyn till de fördelar, som öfverenskornmelsen
gifvet skulle i särskilda hänseenden medföra för staten, anser sig utskottet
böra, under förutsättning att köpet af malmfälten kommer till stånd, förorda
godkännandet af samma öfverenskommelse.
I fråga om de i köpeaftalet omhandlade malmfälten anser utskottet
visserligen, såsom ock ofvan uttalats, att deras sammanlagda värde motsvarar
den till 8,500,000 kronor bestämda köpeskillingen. Emellertid har
i aftalet denna köpeskilling uppdelats så, att af densamma 1,500,000 kronor
skulle utgå för Leveäniemi malmfält, 6,975,000 kronor för Svappavaara
malmfält, jämte Tansari och Salinivaara malmfält, hvilka sistnämnda
ännu icke blifvit närmare undersökta beträffande malmförekomsten, samt
återstående 25,000 kronor för i köpet ingående hemmansdelar. Leveäniemi
malmfält, som enligt de verkställda undersökningarna har ungefärligen
lika stor malmtillgång som Svappavaara, är emellertid för staten af särskildt
värde, emedan den här förekommande fosforfattiga järnmalmen företrädesvis
lämpar sig för den inhemska förädlingsindustrien. Med afseende
härå anser utskottet det vara riktigare att sätta priset för Leveäniemi till
5,000,000 kronor och för Svappavaara och öfriga malmfält till sammanlagdt
3,475,000 kronor. För en sådan förändrad fördelning af köpeskillingen
finnes ock särskild anledning. Svappavaarabolagets rätt till fyndigheterna
inom Leveäniemi malmfält är nämligen bestridd af en person, A.
G. Rådell, som under innevarande år verkställt vissa inmutningar därstädes.
Med hänsyn härtill har i det med bolaget uppgjorda köpeaftalet intagits
bestämmelse därom, att köpeskillingen för fyndigheterna inom Leveäniemi
malmfält jämte därå från den 1 juli 1908 löpande ränta efter 4 %
skall erläggas först sedan de af Rådell gjorda inmutningarna genom laga
kraft ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes upphört att vara gällande
eller ock all på mutsedlarna grundad rätt blifvit å staten öfverlåten.
På grund af de upplysningar, som i statsrådsprotokollet meddelats beBih.
till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 119 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
träffande omförinälda inmutningar, torde man visserligen icke hafva stor
anledning befara, att i följd af desamma Svappavaarabolagets inmutningsrätt
skulle gå förlorad, men försiktigheten bjuder dock, att man räknar
äfven med denna eventualitet. Om densamma skulle inträffa och staten
sålunda efter köpets afslutande i enlighet med det af Kungl. Maj:t nu
föreslagna aftalet finge behålla endast Svappavaara och de två andra mindre
betydande malmfälten samt fastigheterna, skulle detta förvärf komma
att stå staten till en summa af 7 millioner kronor. Detta pris måste
otvifvelaktigt anses vara alltför högt, men med all säkerhet kan man anse
nämnda egendom vara val värd den af utskottet ofvan föreslagna summan
3,500,000 kronor, hvilket belopp enligt den ifrågasatta överenskommelsen
med Luossavaarabolaget skall erläggas af detta bolag. Återstoden af köpeskillingen,
5,000,000 kronor, som enligt utskottets förslag skulle bestämmas
utgöra priset på fyndigheterna inom Leveäniemi, skulle först efter
det dessa fyndigheter blifvit, på sätt ofvan nämnts, fria från anspråk
på grund af de af Rådell gjorda inmutningarna, betalas af staten, och
skulle staten härvid tillika, i öfverensstämmelse med grunderna för aftalet,
å sistnämnda köpeskillingsbelopp erlägga ränta efter 4 %, räknadt från
den 1 juli 1908.
Det synes emellertid äfven böra bestämmas en tidsgräns, inom hvilken
ovissheten beträffande rätten till fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält
bör vara afgjord, för att staten skall vara bunden att fullfölja köpet
af nämnda fyndigheter. Denna tidpunkt synes utskottet lämpligen böra
sättas till den 1 januari 1913, och torde i berörda hänseende böra stadgas,
att, om icke före nämnda dag de i fråga om Rådells inmutningar angifna
villkoren för gäldande af köpeskillingen för fyndigheterna inom Leveänimi
malmfält blifvit uppfyllda, Kungl. Maj:t och Riksdagen skola
äga bestämma, att köpet i hvad det afser samma fyndigheter skall
återgå.
Med iakttagande af ofvan angifna förändringar vill utskottet tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning, och får utskottet
alltså hemställa,
att Riksdagen, med afslag å ofvan omförmälda, af
herr Boman, herr Nordström samt herrar Carlsson och
Branting väckta motioner, må på det sätt bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen
a) bemyndigar Kungl. Maj:t att angående de fastigheter
samt grufvor, grufveandelar m. m., som omhandlas
i det vid statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 9
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
35
april 1908 fogack* förslaget till aftal mellan svenska
staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å
andra sidan, med nämnda bolag för statens räkning afsitta
köp på de i berörda förslag till aftal innefattade
villkor, dock med följande ändringar:
att köpeskillingen för fyndigheterna inom Svappavaara,
Tansari och Salmivaara malmfält bestämmes till
sammanlagdt 3,475,000 kronor och för fyndigheterna
inom Leveäniemi malmfält till 5,000,000 kronor;
att sistnämnda köpeskillingsbelopp 5,000,000 kronor
jämte ränta därå från den 1 juli 1908 skall erläggas
först sedan de af A. G. Rådell gjorda inmutningarna
inom Leveäniemi malmfält genom laga kraft
ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes upphört
aft vara gällande, eller ock all på mutsedlarna grundad
rätt blifvit å staten öfverlåten;
samt att, om ofvannämnda i fråga om Rådells inmutningar
uppställda villkor icke blifvit uppfyllda före
den 1 januari 1913, Kungl. Maj:t och Riksdagen skola
äga bestämma, att köpet i hvad det afser fyndigheterna
inom Leveäniemi malmfält skall återgå;
b) för nämnda ändamål beviljar ett anslag af fem
miljoner kronor samt bemyndigar Riksgäldskontoret att,
i mån af behof och efter Kungl. Maj:ts beslut, från och
med den 1 juli 1908 tillhandahålla Kungl. Maj:t nämnda
belopp; och
c) under förutsättning, att det i mom. a) omförmälda
köpet blifver afslutadt, bemyndigar Kungl. Maj:t
att å statens vägnar med Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
träffa öfverenskommelse angående ökad brytning och
utfraktning af malm in. in. i enlighet med statsrådsprotokollet
bilagdt förslag till sådan öfverenskommelse.
Stockholm den 26 maj 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. B1LL1NG.
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
Reservationer:
af herrar P. Pehrson, C. Persson, J. A. Sjö och G. Odqvist, hvilka
ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hafva följande lydelse:
»Vid behandlingen af Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet
i första rummet sökt pröfva, huruvida de malmfält, som nu föreslås
till inköp för statens räkning, kunna anses hafva ett värde, motsvarande
den för dem begärda köpeskillingen. Härvid har utskottet emellertid
funnit, att utredningen rörande malmtillgångarna i de ifrågavarande malmfälten
är synnerligen ofullständig. Beträffande Tansari och Salmivaara
malmfält föreligger icke alls någon utredning i detta hänseende. A Svappavaara
och Leveäniemi malmfält hafva visserligen åtskilliga undersökningar
verkställts, men ingalunda i sådan omfattning, att man på grund
af dem kunnat med säkerhet bestämma malmfyndigheternas utsträckning
och malmernas beskaffenhet i de särskilda delarna af fyndigheterna. Vidare
saknas all utredning rörande brytningskostnaderna, hvilka dock äro
af stor betydelse för bedömande af malmens värde. — Under dessa förhållanden
låter det sig icke göra att ens tillnärmelsevis med någon säkerhet
beräkna värdet af ifrågavarande malmfyndigheter, och såvidt af statsrådsprotokollet
kan inhämtas, har man icke ens gjort något försök härtill.
Enligt utskottets mening kan det emellertid icke anses tillrådligt att med
så bristfällig kännedom om egendomens värde afsluta ett köp, som går
på mycket betydande belopp.
Utskottet har vidare velat påpeka, att det på grund af hvad i statsrådsprotokollet
blifvit upplyst får anses vara i viss mån osäkert, om staten
genom det föreslagna köpet verkligen skulle komma att förvärfva det
af de ifrågavarande malmfälten, nämligen Leveäniemi, som på grund af
malmens lämpliga beskaffenhet för användning till förädling inom landet
måste anses vara af största värde för staten. Svappavaarabolagets rätt till
fyndigheterna inom detta malmfält är nämligen bestridd af en person,
Å. G. Rådell, hvilken under innevarande år verkställt ett antal inmutningar
därstädes; och i anledning häraf har i det föreslagna köpeaftalet
intagits bestämmelse därom, att den till 1,500,000 kronor bestämda köpeskillingen
för fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält skall af staten erläggas
först sedan de af Rådell gjorda inmutningarna genom laga kraft
ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes upphört att vara gällande,
eller ock all på mutsedlarna grundad rätt blifvit å staten öfverlåten. Den
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
möjligheten är emellertid icke utesluten, att på grund af berörda anspråk
Svappavaarabolagets inmutningsrätt blifver underkänd och staten sålunda
går förlustig fyndigheterna i Leveäniemi. Svappavaara och de öfriga
malmfält samt fastigheterna, som staten härefter skulle hafva- kvar, hade då
blifvit betalda med "7,000,000 kronor, ett utan all fråga orimligt högt pris.
Hvad angår den i sammanhang med köpeaftalet förslagsvis träffade
öfverenskommelsen med Luossavaara-Kiirunavaara ''aktiebolag och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, så hafva mot denna öfverenskommelse
i flera hänseenden framställts anmärkningar, som synas utskottet
vara befogade. Genom öfverenskommelsen skulle Luossavaarabolaget berättigas
att, utöfver den genom 1907 års kontrakt medgifna malmkvantiteten,
i Kiirunavaara eller eventuellt delvis i Gellivare bryta och tillgodogöra
sig 9 millioner ton järnmalm, hvaremot bolaget å andra sidan
skulle dels betala 3,500,000 kronor af den för Svappavaaraköpet bestämda
köpeskillingen, dels ock för hälften af sistnämnda malmkvantitet till staten
erlägga en royalty af 3 kronor per ton. Med afseende å berörda och
vissa andra bestämmelser i denna öfverenskommelse har i herr Bomans
ifrågavarande motion anförts följande:
»Ett godkännande af det föreslagna aftalet med Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag skulle utöfva inverkan, till statens nackdel, å det lösenbelopp,
staten enligt 1907 års kontrakt har att erlägga för stamaktierna i
bolaget, för den händelse staten skulle önska begagna sig af sin lösningsrätt.
§ 9 i 1907 års kontrakt bestämmer, att till grund för lösesumman
skall läggas den uppskattade medelnettovinsten å 30 millioner ton Kiirunavaaramalm
och 7,5 millioner ton Gellivare malm, brutna under åren 1920
—1929. Det nu föreliggande kontraktsförslaget föreslår visserligen ej
någon ändring i denna bestämmelse, men enligt § 3 i årets kontraktsförslag
berättigas bolaget att för 1920 öka sin brytning med 450,000 ton och för
hvartdera af åren 1921 — 1929 med 600,000 ton malm, allt utöfver hvad
1907 års kontrakt medgifver. Nu torde det vara allmänt kändt och obestridligt,
att i hvarje affär finnes en del utgiftsposter och omkostnader,
som icke alls ökas därför, att omsättningen ökas, andra, som vid en ökad
omsättning väl ökas, men ingalunda i samma progression som rörelsen förstoras.
I ett aktiebolag som det nu ifrågavarande företaget höra till dylika
utgifter kostnaderna för administration och teknisk ledning in. in.
Genom att, såsom nu ifrågasättes, öka den medgifna utskeppningen
med nära 20 % under de 10 år, då medelnettovinsten för hvarje bruten
ton öfvar inflytande å lösesumman, höjes därför utan minsta tvifvel denna.
Att angifva, huru stor vinstökningen blir, är tydligen omöjligt; men an
-
88
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
taget, att fördelningen af bolagets allmänna, konstanta kostnader å ett
nära 20 % större tontal malm skulle minska kostnaden per ton och alltså
öka vinsten med endast 5 öre, skulle den ökning i lösesumman, som
däraf framkallades, blifva 2,343,750 kronor.»
Hvad i nämnda motion sålunda påpekats, är utan tvifvel fullt riktigt.
Härjämte må framhållas, att äfven en annan bestämmelse i den föreslagna
öfverenskommelsen torde komma att medföra ökad vinst för Luossavaarabolaget
och i följd däraf höjning i den lösesumma, staten har att
erlägga för förvärfvande af stamaktierna i bolaget. Staten skulle nämligen
i öfverenskommelsen förbinda sig att intill år 1933 eller eventuellt år
1938 icke inom Svappavaara, Leveäniemi, Tansari eller Salmivaara malmfält
bryta järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning inom Sverige.
Malmexporten komme sålunda att faktiskt monopoliseras för nämnda bolag,
som i följd häraf med all säkerhet skulle kunna betinga sig högre
pris å malmen än eljest. Äfven ur principiell synpunkt är det, enligt utskottets
mening synnerligen olämpligt, att staten, såsom här ifrågasatts,
skulle för en lång framtid binda sina händer med afseende å rätten att
förfoga öfver de inköpta malmtillgångarna.
Då utskottet redan på grund af den bristande utredningen rörande
värdet af de till inköp föreslagna malmfälten samt osäkerheten i fråga om
Svappavaarabolagets rättigheter till fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält
finner sig förhindra^ att tillstyrka omföririäldå köp, saknar utskottet
anledning att närmare inlåta sig på granskning af den ifrågasatta öfverenskommelsen
med Luossavaara- och Grängesbergsbolagen. Att denna
öfverenskommelse skulle för staten medföra olägenheter af långt större
betydelse än de fördelar, staten därigenom kunde vinna, torde dock framgå
redan af hvad här ofvan blifvit, därom anfördt.
Hvad angår den i herr Nordströms motion föreslagna skrifvelsen till
Kung!. Magt med anhållan om framläggande för nästkommande års Riksdag
af nytt förslag till förvärfvande åt staten af ifrågavarande malmfält,
har utskottet icke funnit tillräckliga skäl för aflåtande af en sådan skrifvelse.
Kungl. Maj:t lärer i allt fall icke underlåta att åt frågan ägna
behörig uppmärksamhet och vidtaga de åtgärder, som för dess ordnande
på ett för det allmänna tillfredsställande sätt kunna finnas påkallade.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
a) att Riksdagen icke må bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande framställning och ej heller de af herr Boman
samt af herrar Carlsson och B rån t ilig i ämnet
väckta motionerna; och
Statsutskottets Utlåtande N:o 187.
39
b) att hvad i herr Nordströms ifrågavarande motion
föreslagits må dels anses besvaradt genom Riksdagens
bifall till utskottets under a) gjorda hemställan, dels ock
i (ifrigt icke föranleda till någon Riksdagens åtgärd.»
af herrar J. T. Larsson och F. W. Thorsson, hvilka instämt i förestående
reservation hvad själfva hemställan beträffar;
samt af herr G. Boman.
Herr E. Hammarlund har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.