Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
1
N:o 184.
Ank. till Riksd. kansli deri 26 maj, kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning af Kungl. Maj ds proposition till Riksdagen
angående godkännande af en konvention med Norge om
hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del af
sjögränsen mellan Sverige och detta rike. (l:a. IT. A.)
I en till Riksdagen den 27 mars innevarande år aflåten proposition
(n:o 130) haj* Kungl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt
protokoll öfver ett blandadt utrikes- och civildepartementsårende för samma
dag, föreslagit Riksdagen att lämna sitt samtycke till den vid berörda
protokoll fogade konvention om hänskjutande till skiljedom af frågan om
viss del af sjögränsen mellan Sverige och Norge.
Det i propositionen åberopade stadsrådsprotokoliet innehåller följande
anförande af ministern för utrikes ärendena:
»Såsom bekant, råda tvistiga meningar mellan Sverige och Norge
rörande rätta sträckningen af den närmast öppna hafvet belägna delen af
sjögränsen mellan de båda rikena. Efter därom med den norska regeringen
förda underhandlingar har numera enighet uppnåtts rörande tvistefrågans
hänskjutande till skiljedom, på sätt den protokollet bifogade konvention i
ämnet närmare angifver. Vid underdånig föredragning af ministeriellt
ärende den 7 innevarande mars behagade Eders Kungl. Majestät äfven
uppdraga åt mig att på diplomatisk väg inhämta, huruvida Hennes Majestät
Drottningen af Nederländerna, på sätt i artikel 1 af denna konvention vore
förutsedt, vore villig utse ordförande uti ifrågavarande skiljedomstol, hvarjämte
under förutsättning af Hennes Majestät Drottningens samtycke härtill
Eders Kungl. Maj:t med godkännande af denna konvention bemyndigade
mig att gemensamt med härvarande norske minister underteckna densamma.
Sedan Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna låtit meddela,
att Hennes Majestät vore villig mottaga det ifrågasatta uppdraget att
eventuellt utse ordförande i skiljedomstolen, har ifrågavarande konvention den
14 innevarande månad undertecknats af mig och härvarande norske minister.
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 116 Höft. (N:o 184). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
För frågans slutliga afgörande kräfves emellertid för Sveriges del
Riksdagens bifall, hvilket äfven i den föreslagna konventionen är förutsatt
genom inryckande i densamma af bestämmelse därom att densamma skall
ratificeras. Vid sådant förhållande torde proposition i ämnet böra till
Riksdagen aflåtas.»
Uti ofvanintagna yttrande åberopade konvention samt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver ministeriellt ärende den 7 mars 1908 äro af
följande lydelse:
» KONVENTION
om hänskjutande till skiljedom
af frågan om viss del af sjögränsen
mellan Sverige och
Norge.
Hans Majestät Konungen af Sverige
och Hans Majestät Konungen af
Norge, som funnit, att frågan om sjögränsen
mellan Sverige och Norge, i
den mån denna gräns icke redan blifvit
bestämd genom kungl. beslutet
den 15 mars 1904, bör hänskjutas till
skiljedom, hafva för detta ändamål till
Sina fullmäktige utsett:
Hans Majestät Konungen af Sverige:
Sin
minister för utrikes ärendena
Eric Birger Trolle;
Hans Majestät Konungen af Norge:
Sin envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire Paul Benjamin
Vogt,
hvilka, efter att hafva meddelat
hvarandra sina fullmakter, som befunnits
i god och behörig form, öfverenskommit
om följande bestämmelser:
KONVENTION
om avgjörelse ved voldgift av
spörsmaalet om en vis del av
sjögrsensen mellem Sverige o g
Norge.
Hans Majestät Kongen av Sverige
0 g Hans Majestät Kongen af Norge,
som har fundet, åt spörsmaalet om
sjögrsensen mellem Sverige og Norge
1 den utsträckning, hvori den ikke er
blevet bestemt ved resolution av 15
mars 1904, bör henskytes til avgjörelse
ved voldgift, har i dette öiemed opnaevnt
som sine befuldmaegtigede:
Hans Majestset Kongen av Sverige:
Sin minister for de utenrikske
anliggender, Eric Birger Trolle;
Hans Majestset Kongen av Norge:
Sin overordentlige utsending og
befuldmsegtigede minister i Stockholm,
Paul Benjamin Vogt,
hvilke, efter åt ha meddelt him
sinder! sine fuldmagter, som fandtes i
god og behörig form, er kommet
overens om fölgende artikler:
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
3
Art. 1.
Parterna förbinda sig att i nedan
angifna omfång öfverlämna frågan om
sjögränsen mellan Sverige och Norge
till slutligt afgörande genom en skiljedomstol,
bestående af en ordförande,
som icke är någondera partens undersåte
eller bosatt i någotdera landet,
samt af två andra ledamöter, en svensk
och en norsk.
Ordföranden utses af Hennes Majestät
Drottningen af Nederländerna, de
öfriga ledamöterna en af hvardera parten.
Parterna förbehålla sig dock att, i
händelse de därom kunna enas, genom
en särskild öfverenskommelse utse vare
sig blott ordföranden eller skiljedomstolens
samtliga ledamöter. Framställning
till Hennes Majestät Drottningen
af Nederländerna eller skiljedomare,
som må blifva utsedd genom öfverenskommelse,
skall göras af båda parterna
gemensamt.
Art. 2.
Skiljedomstolen skall, efter pröfning
af parternas yrkanden samt till
stöd därför anförda skäl och bevis,
fastställa gränslinjen i vattnet från
punkt XVIII å den vid de svenska och
norska kommissariernas förslag af 18
augusti 1897 fogade karta ut i hafvet
intill territorialgränsen. Det är
Art. 1.
Parterne forpligter sig til i den
nedenfor angivne utsträckning åt undergi
spörsmaalet '' om sjögrtensen
meilein Sverige og Norge endelig avgjörelse
av en voldgiftsret, bestaaende
av en president, som ikke er nogen
av parternes undersaat eller bosat i
noget av de to lande, samt av to
andre medlemmer, eu svensk og en
norsk.
Prtesidenten vaelges av Hendes
Majestät Dronningen av Nederlandene,
de övrige medlemmer en av hver part.
Parterne forbeholder sig dog i tittande
av, åt de derom kan enes, ved
särskilt overenskomst åt utse enten
alene prsesidenten eller voldgiftsrettens
samtlige medlemmer. Henvendelse til
Hendes Majesttet Dronningen av Nederlandene
eller til voldgiftsdommer, som
maatte bli utseet gjennem overenskomst,
skal rettes av begge parter i
ftellesskap.
Art. 11.
Voldgiftsretten skal efter åt ha
prövet parternes paastande og de til
stötte derför anförte grunde og bevisligheter
fastsaette grten selinjen i
vandel fra punkt XVIII paa det kart,
som er bilagt de svenske og norske
kommissserers förslag av 18 august
1897, ut i havet indtil territorial
-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
öfverenskommet, att ytterlinjerna för
det område, som genom parternas yrkande
kan göras till föremål för tvist
och inom hvilket gränsen alltså skall
fastställas, icke må dragas så att däraf
omfattas öar, holmar och skär, som
ej ständigt öfversköljas af vattnet.
Art. 3.
Skiljedomstolen äger att afgöra,
huruvida gränslinjen bör anses vara,
helt eller till viss sträckning, bestämd
genom gränstraktaten af 1661 med
därtill hörande karta och huru den
sålunda bestämda gränslinjen bör uppdragas,
samt att, för så vidt gränslinjen
anses ej vara genom ifrågavarande
traktat och karta bestämd, fastställa
densamma med afseende på faktiska
förhållanden och folkrättsliga
principer.
Art. 4.
Intill utgången af tredje kalenderåret
efter det, hvarunder skiljedomstolens
slutliga beslut meddelas,
må oberoende af den gränslinje, som
genom berörda beslut fastställes, fiske
inom det område, som enligt art. 2
kan vara föremål för tvist, idkas af
hvartdera rikets undersåtar i samma
omfattning som under femårsperioden
1901—05. Vid bedömande af fiskets
omfattning tages hänsyn till de fiskan
-
gramsen. Det er överenskommet, åt
yderlinjerne for det omraade, som
ved parternes paastande kan gjöres
til gjenstand för tvist, og indenfor
hvilket grynsen altsaa skal fastssettes,
ikke maa dragés saaledes, åt deri indbefattes
öer, holmer og skjyr, som
ikke stadig overskylles av vandet.
Art. III.
Voldgiftsretten har åt avgjöre,
hvorvidt grynselinjen bör ansees for
åt vasre helt eller paa en vis strykning
fastslaaet ved gram se traktaten
av 1661 med dertil hörende kart, og
hvorledes den saaledes bestemte grynselinje
bör optrykkes, samt, forsaavidt
grynselinjen ikke ansees åt vyre bestemt
ved omhandlede traktat og kart,
åt fastsytte samme under hensyn til
faktiske forhold og folkeretslige principer.
Art. IV.
Indtil utgången av det tredje
kalender aar efter det, i hvilket voldgiftsrettens
endelige beslutning meddeles,
skal uten hensyn til den grynselinje,
som gjennem nyvnte beslutning
fastsyttes, fiske kunne drives av hvert
rikes undersaatter indenfor det omraade,
som efter art. II kan vyre
gjenstand for tvist, i samme utstrykning
som under femaarsperioden
1901—1905. Ved bedömmelsen av
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
5
des antal, fiskets art och fångstsättet.
Art. 5.
Det är öfverenskommet, att det
rike, på hvars sida om den blifvande
gränslinjen fiskegrundet Grisebådarne
är beläget, icke gent emot det andra
riket äger något anspråk på deltagande
i kostnaden för fyrskepp eller liknande
anordningar på eller i närheten af
nämnda grund.
Sverige förbinder sig att bibehålla
det nuvarande, utanför territorialgränsen
utlagda, fyrskeppet intill
utgången af den i art. 4 nämnda tid.
Art. 6.
Skiljedomstolens ordförande utsätter
tid och ort för domstolens första
sammanträde och kallar till detta sammanträde
de öfriga ledamöterna.
Tid och ort för ytterligare sammanträden
bestämmas af skiljedomstolen.
Art. 7.
Det officiella språk, som af skiljedomstolen
användes, skall vara engelska,
franska eller tyska, enligt bestämmande,
som träffas af ordföranden
efter samråd med de öfriga ledamöterna.
fiskets utstrykning tages hensyn til
de fiskendes antal, fiskets art og
fangstmaaten.
Art. V.
Det er överenskommet, åt det
rike, paa hvis side av den blivende
gramselinje fiskegrunderne «Grisebaaerne»
er beliggende, ikke overfor
det andet rike har krav paa deltagelse
i omkostninger til fyrskib eller 1ignende
foranstaltninger paa eller i n yrheten
av nyvnte grunder.
Sverige förpligta’ sig til åt bibeholde
det nu vy rend e utenfor territorialgrynsen
anlagte fyrskib indtil
utgången av den i art. IV nyvnte
o o
övergångstid.
Art. VI.
Voldgiftsrettens prysident bestemmer
tid og sted for rettens förste
sammentryde og varsler de övrige
medlemmer om dette sammentryde.
Tid og sted for videre sammentryde
bestemines av voldgiftsretten.
Art. VII.
Det officielle sprog, som af voldgiftsretten
blir åt anvende, skal vyre
engelsk, fransk eller tysk, overensstemmende
med beslutning, som fattes
av prysidenten efter samraad med de
övrige medlemmer.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
Parterna må dessutom i inlagor,
bevismedel och anföranden begagna
någotdera landets språk, skiljedomstolen
obetaget att låta verkställa öfversättning.
Art. 8.
I afseende å förfarandet och omkostnaderna
skola i tillämpliga delar
gälla de bestämmelser, som innefattas
i art. 62—85 af den på andra fredskonferensen
i Haag 1907 antagna reviderade
konvention för afgörande! på
fredlig väg af internationella tvister.
Inlagor, repliker och bevismedel,
som afses i art. 63 mom. 2 af nämnda
konvention, skola delgifvas inom tider,
som af skiljedomstolens ordförande
bestämmas, och sist före den 1 mars
1909. Härigenom verkas ej rubbning
i föreskrifterna om förfarandets andra
afdelning, särskild! icke i bestämmelserna
i art. 68—72 och 74 af samma
konvention.
Skiljedomstolen äger, när den för
sakens upplysning finner nödigt, anordna
förhör, i båda parternas närvaro,
med vittnen eller sakkunniga samt
föreskrifva verkställandet af gemensamma
hydrografiska undersökningar
beträffande det tvistiga området.
Parterne kan desuten i indlasg,
bevismidler og anförsler benytte hvert
av de to ländes sprog, idet det er
voldgiftsretten forbeholdt åt foranstalte
oversasttelse.
Art. Vill.
Med hensyn til proceduren og
omkostningerne kommer til anvendelse,
forsaavidt de kan tillempes, de bestemmelser,
som indeholdes i artiklerne
62 till 85 i den paa den anden
fredskonference i Haag i 1907 vedtagne
reviderede konvention om fredelig
avgjörelse av internationale stridigheter.
Indheg, repliker og bevismidler,
hvortil sigtes i art. 63, 2 avsnit, i
nsevnte konvention, skal meddeles
inden de tidsfrister, som av voldgiftsrettens
president bestemmes, og senest
inden 1 mars 1909. Herved sker
ingen söndring i reglerne for procedurens
anden avdeling, speciel ikke
i bestemmelserne i art. 68—72 og 74
i samme konvention.
Voldgiftsretten har adgang til,
naar den for sakens ©plysning Under
det nödvendig, åt foranstalte avhörelse
i begge parters nservser av vidner og
sakkyndige samt til åt beslutte iverksaettelse
av fädles hydrografiske undersökelser
vedrörende det omtvistede
omraade.
Statsutskottets Utlåtande N:o 181.
7
Art. 9.
Denna konvention skall'' ratificeras
och ratifikationerna utväxlas i
Stockholm snarast möjligt.
Till bekräftelse häraf hafva vederbörande
fullmäktige undertecknat
denna konvention och försett den med
sina sigill.
Utfärdad i två exemplar på svenska
och norska i Stockholm den 14 Mars
1908.
Art. IX.
Denne konvention skal ratificeres
o g ratifikationerne utvexles i Stockholm
snarest nådig.
Til bekräftelse herav har de respektive
befuldmaigtigede undertegnet
denne konvention og forsynet den
med sine segl.
Udfserdiget i to exemplarer paa
svensk og norsk i Stockholm den 14
Mars 1908.
ERIC TROLLE.
(L. S.)
BENJAMIN VOGT.
(L. S.)
Utdrag af ''protokoll öfver ministeriellt ärende hållet
inför Hans Majestät Konungen å Stockholms slott den 7
mars 1908.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet
:
Frågan om rätta sträckningen af den genom gränsregleringstraktaten
af den 26 oktober 1661 fastställda sjögränsen mellan Sverige och
Norge var under år 1897 föremål för behandling af svenska och norska
kommissarier. Dessa fullgjorde sitt uppdrag under tiden från och med
den 11 till och med den 21 augusti 1897.
Med underdånig skrifvelse den 31 i nyssnämnda månad öfverlämnade
de svenska kommissarierna protokoll öfver förrättningen samt kommissionens
förslag till och beskrifning af sjögränsen mellan Sverige och
Norge från det inre af Idefjorden ut till hafvet. jämte affattning på kartan
af den föreslagna gränslinjen. Vid denna förrättning enades kommissarierna
om gränslinjen från det inre af Idefjorden till en punkt, som å berörda
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
detta protokoll bifogade karta betecknas med XVIII och som utgör
midtpunkten å en rät linje, dragen från Jylte kummel å norska sidan
till södra udden af eu nordväst om Norra Hellsö belägen holme å svenska
sidan; och blef gränsen intill berörda punkt genom nådigt beslut den
15 mars 1904 vederbörligen godkänd och utmärkt.
Angående gränsens vidare sträckning ut i hafvet, så långt territorialgränsen
går, uppnåddes däremet ej enighet.
Vid underdånig föredragning af civilärenden den 26 mars 1904
hemställde föredragande departementschefen att frågan om denna del af
gränsen måtte afgöras genom skiljedom.
För närmare bedömande af tvistefrågan äfvensom för vinnande af
upplysning angående den år 1897 af ofvanberörda kommission verkställda
undersökning äfvensom däröfver afgifna utlåtande tillåter jag mig hänvisa
till följande utdrag af chefens för civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
vid nyssberörda tillfälle:
Utdrag af »Af kommissionens förslag framgår, att enighet uppnåtts rörande
civideparte- gränsens sträckning från det inre af Idefjorden (punkt I i förslaget och å
mentets ytt- kartan) till en punkt betecknad med XVIII. Denna punkt angifves i för^statsråds-
Gaget såsom midtpunkten å en rät linje, dragen från Jylte kummel till
protokollet södra udden af den på nordvästsidan af Norra Hellsö liggande lilla holme.
dmi9oTarS Jylte kummel är ett sjömärke uppsatt å Jylteholmen, belägen strax söder
om den norska till Hvalögruppen hörande ön Herföl. Norra Hellsö tillhör
Sverige. Beträffande gränsens sträckning från punkt XVIII ut till sjöss
hafva olika förslag framställts af de svenska och norska kommissarierna.
De svenska kommissariernas förslag rörande gränsens sträckning
från punkt XVIII ut till sjöss, så långt territorialgränsen går, är å kartan
angifvet med gul linje. Enligt detta förslag skulle gränslinjen från nyssnämnda
punkt dragas till en punkt omkring 800 meter norr om Rödskärs
Nordgrund (punkt XIX) och ^vidare ungefär midt emellan undervattenskären
Grisbådarna och Sköttegrunden på det sätt, att alla söder om denna
linje liggande holmar, skär och grund, däribland Grisbådarna blefve svenska.
Enligt de norska kommissariernas förslag, å kartan angifvet med röd
linje, skulle punkt XIX utgöras af midtpunkten å en rät linje, dragen
från sydspetsen af den sydligaste af de norska Tislaröarna (Klöveren) till
nordspetsen af Norra Kosterö, på det sätt att gränslinjen, dragen genom
nämnda midtpunkt, går öfver grundet Båtshaken och att alla norr om
denna gränslinje liggande holmar, skär och grund, däribland Grisbådarna,
blefve norska.
I fråga om området utanför Hummerholmen stadgar 1661 års traktat,
att gränsen skall gå »från Kosteröarna mellan Tislarne och mellan
'' o O
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
9
Kattholmen och Hvalöarna in genom Svinesundsfjorden». Kattholmen är
belägen innanför punkt XVIII mellan punkterna XV och XVI. Å den
till traktaten hörande kartan är gränsen dragen från mynningen af Svihesund
i rät linje till en punkt, som synes vara belägen ungefär midt emellan
Kattholmen å svenska sidan och den till Hvalögruppen hörande »Maköholmen»
å norska sidan, samt från denna punkt i rät linje till en annan
punkt, som synes vara belägen midt emellan Kosteröarna å svenska sidan
och Tislaröarna å norska sidan. Någon antydan om huru gränsen därutanför
skall gå finnes icke vare sig i traktaten eller å den därtill hörande
kartan. Med »Maköholmen» afses antagligen Norra Sandö, hörande till Hvalögruppen.
Någon ö med namnet Maköholmen finnes nämligen icke, hvaremot
på Norra Sandö finnes en gård benämnd Makö eller Magö.
Vid eu jämförelse mellan 1661 års karta och de nyare kartorna
visar sig, att belägenheten är å den förra kartan alldeles oriktigt angifven
särskildt betäffande den af de stora öarna Norra och Södra Sandö, Herföl,
Kirkeö m. fl. bestående gruppen Hvalöarna. Om en linje dragés från inidtpunkten
mellan Kattholmen å ena sidan och någon närbelägen punkt å
Hvalöarna å den andra till midtpunkten mellan Kosteröarna och Tislaröarna,
skulle denna linje komma att gä midt öfver de ostligaste till Norge
hörande Sandöarna och Herföl. Detta torde till fullo ådagalägga omöjligheten
af att lägga den å 1661 års karta utmärkta gränslinjen till grund
för bestämmandet af gränsens rätta sträckning å det tvistiga området.
T sin förenämnda underdåniga skrifvelse yttra de svenska kommissarierna
rörande bestämmandet af gränslinjen å detta område följande.
De norska kommissarierna hade, med anledning däraf att gränslinjen utdrag af
å 1661 års karta dragits till midtpunkten mellan Kosteröarna å ena och fyllde lvu
Tislaröarna å andra sidan, ansett, att linjen från punkt XVIII borde dra-TeSyttgas
i rak linje till midtpunkten mellan Nordkoster och södra spetsen af
Klöveren i Tislarögruppen samt vidare därifrån i rak fortsättning ut till protokollet
territorialgränsen. Enligt detta förslag skulle vissa af skären norr om Kosteröarna,
nämligen Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund och delvis BåtshakenAtergiflankomma
på norska sidan af gränsen. Detsamma skulle blifva fallet med de af de
Grisbådarna. Om än en sådan tolkning af traktaten ej syntes sakna skäl,Emissarie™''
kunde likväl däremot erinras, att den å 1661 års karta uppdragna linjen nas skrifA
icke kunnat följas, enär belägenheten å kartan vore oriktigt angifven, velse''
samt att hvarken traktaten eller kartan innehölle någon som helst antydan
om gränsens sträckning utanför Koster- och Tislaröarna. Vid sådant förhållande
syntes den naturliga belägenheten samt häfden böra tillerkännas
afgörande betydelse. Hvad då anginge skären norr om Kosteröarna, såge
man genast vid en blick på kartan, att desamma uppenbarligen hörde tillBih.
till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 116 Håft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
Utdrag af
chefens för
civildepartementets
yttrande
till
statsrådsprotokollet
den 26 mars
1904 (forts.).
sammans med deri ögrupp, hvars hufvudöar kallades Ivosteröarna. Den
utredning angående häfden, som kommissarierna varit i tillfälle verkställa,
gåfve ock otvetydigt vid handen, att fisket vid dessa skär ansetts tillkomma
uteslutande svenskarna, ehuru någon gång norska fiskare uppträdt. äfven
där. Hvad åter anginge Grisbådarna vore väl dessa belägna på något
större afstånd från Ivosteröarna än från den grupp af skär, hvars sydliga
medelpunkt utgjorde den ostridligt norska ön Heja. Men mot Grisbådarnas
hänförande till Norge talade emellertid på det kraftigaste de
synnerligen bestämda uppgifter angående häfden, som vid kommissariernas
besök å Nordkoster erhållits af där boende fiskare. Dessa hade nämligen
uppgifvit, att vid Grisbådarna af dem bedrefves ett mycket betydande
hummerfiske, och hade de förklarat, att detta fiske bedrefves uteslutande
af svenska fiskare. De å norska sidan insamlade uppgifterna angående
ifrågavarande fiske vore hvarandra motsägande. Vissa af dem bekräftade
ganska tydligt kosterfiskarenas berättelser, under det andra gåfve
vid handen, att äfven norrmän emellanåt bedrifvit fiske å Grisbådarna.
Den af kommissarierna åvägabragta utredningen angående häfden vore naturligtvis
mycket ofullständig, men syntes dock i sin helhet utmärka, att
Grisbådarna borde anses för svenska. Att dessa skär från äldre tider ansetts
tillhöra Sverige bekräftades äfven af följande omständigheter, nämligen
att å en i sjökarteverkets arkiv förvarad »karta öfver den de! af Bohus
Skärgård, som sträcker sig från Saltbobäcken till Rösö jämte Kosterskären,
afmätt, pliktad samt ritad år 1804 af Johan Gustaf af Lund», hvilken
karta, därå riksgränsen icke vore utmärkt utan allenast farleder uppritade,
icke upptoge angränsande norska öar, Grisbådarna vore återgifna;
att desamma vid de mätningar, som legat till grund för omförmälda af
»Norges geografiske opmaaling» år 1868 utgifna specialkarta, icke blifvit
uppmätta utan å kartan utlagda från svenska sjökort, för hvilkas upprättande
de blifvit genom svenska sjökarteverket uppmätta och inlagda å sjökarteverkets
förenämnda, år 1861 upprättade originalmätningskartor; samt
att sjömärken å desamma blifvit utsatta genom svenska lotsverkets försorg,
hvilket dock först skett på våren 1896.
Den utredning rörande häfden, som omförmäles i de svenska kommissariernas
underdåniga skrifvelse, hade kommissionen sökt vinna genom
inhämtande af upplysningar i detta afseende från fiskarbefolkningen å olika
platser å såväl den svenska som norska sidan. Enligt hvad förrättningsprotokollet
utvisar, verkställdes dylika undersökningar å den norska ön
Herföl, å Nordkoster samt å de norska öarna Tislarön, Asmalön och Västerön,
de två sistnämnda hörande till Hvalöarna.
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
11
Ä Herföl tillstädeskommo fem fiskare, hvilka lämnade följande upp- Utredning
rörande
8ar • _ _ häfd.
Fiskarena i Herföl hade brukat fiska efter hummer vid Stenbrottet, Fiskarbe
Rödskärs
Nordgrund, Kostersten, Klöfningsgrunden, Båtshaken, Rödskär samt^°^“^®ws
Grisbådarna. De plägade bedrifva fiske med backor eller tinor söder om
Grisbådarna i en där gående ränna. Svenskarna hade jämväl bedrifvit fiske
med backor på detta ställe äfvensom fiskat hummer på Grisbådarna, Sköttegrunden,
Rödskär, Båtshaken, Drammen, Kostersten, Stenbrottet och Rödskärs
Jordgrand. Svenska fiskare hade för omkring tolf år sedan nekat
eu norsk fiskare att sätta hummertinor vid Rödskär, Stenbrottet, Klöfningsgrunden,
Rödskärs Nordgrund eller rundt omkring på grunden norr om
Nordkoster. Däremot hade svenskarna icke nekat de norska fiskarena att
sätta ut sina hummertinor på Grisbådarna och däromkring. Fiskarena på
Tislaröarna brukade fiska på Hejagrundet och däromkring. På Sköttegrunden
hade tislarfiskarena, herfölfiskarena och svenskarna fiskat om hvarandra.
De norska fiskarena hade därför vändt sig till länsmannen och fogden,
som gifvit dem det rådet att borttaga tinorna för de svenska fiskarena.
Då de norska fiska,rena åtvarnat de svenska, hade dessa tagit bort tinorna
från sistnämnda grund, men senare nästan årligen åter visat sig där. Då
de norska fiskarena ej vetat om den rätta gränslinjen, hade de emellertid
icke gjprt något vidare åt saken.
A Nordkoster hördes tolf fiskare. Dessa berättade:
Fiskarena å bägge Kosteröarna hade alltid fiskat vid skären norr om
Nordkoster (Stenbrottet, Rödskär, Rödskärs Nordgrund, Kostersten, Båtshaken,
Klöfningsgrunden o. s. v.) och hade alltid betraktat fisket vid dessa skär
såsom uteslutande svenskt. De närvarande hade dock i allmänhet fiskat
mera västerut, och ingen af dem hade fiskat norr om Rödskär utom en,
som fiskat ända till Rödskärs Nordgrund. Däremot hade de ingen kännedom,
att norska fiskare idkat fiske vid dessa skär. Det fiske, som bedrefves
vid dessa skär, vore hummerfiske samt sillfiske med garn. På Sköttegrunden
hade svenskar och norrmän fiskat hummer om hvarandra utan att
tvist därom uppstått mellan de olika landens inbyggare. På Grisbådarna
brukade de svenska fiskarena bedrifva hummerfiske, men däremot både
norska hummerfiskare, såvidt de närvarande visste, aldrig fiskat hummer där.
Fiske med tinor eller backor, som ''endast bedrifvits med små redskap, hade
ansetts likgiltigt från svensk sida. Med sådana redskap hade emellertid
såväl svenska som norska fiskare idkat fiske mellan Båtshaken och Heja.
Hummerfisket vore det för fiskarena å Kosteröarna mest betydande fisket.
Vid Grisbådarna fiskades hummer, och vore detta hummerfiske det bästa i
trakten. Våren 1897 hade öfver sextio personer varit sysselsatta med
lysnin
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
hummerfiske därstädes. Befolkningen hade ansett gränsen mellan Sverige
och Norge gå norr om skären, norr om Koster samt norrom Grisbådarna
upp enjot Sköttegrunden.
A Tislarön hördes fyra fiskare, hvilka uppgåfvo följande:
Fiskarena på Tislarön bedrefve hummerfiske i allmänhet på grunden
omkring Tislaröarna, Torbjörnskär och Heja. Däremot fiskade de
icke vid skären norr om Kosteröarna. Förr hade norska fiskare, särskilt
från Herföl, fiskat hummer vid dessa skär. Samtidigt hade svenskarna
fiskat där. Jämväl vid Heja hade svenskarna fiskat tillsammans
med norska fiskare. Det hade då varit gemensamt fiske. Fn af de närvarande,
65 år gammal, upplyste, att han fiskat vid Sköttegrunden, hvaremot
han icke fiskat vid Grisbådarna, hvilket icke heller hans fader
gjort. Fn annan af de närvarande meddelade, att han fiskat vid Sköttegrunden
och för omkring tjugo år sedan jämväl vid Grisbådarna. Anledningen
till att man förr icke i allmänhet fiskat så långt ut som vid
Grisbådarna hade varit, att det då för tiden funnits godt om hummer
närmare Tislarön. Anledningen till att tislarfiskarena icke fiskade på
Grisbådarna vore fruktan för de svenska fiskarena, som togo upp de
norska fiskarenas hummertinor. Detta vore ock anledningen, hvarför
fiskarena från Tislarön ej drefve hummerfiske vid Stenbrottet och de andra
skären norr om Kosteröarna. Hvad anginge fisket med backor, upplystes
det, att detta hufvudsakligen drefves väster om Tislarön vid Alnen, men
för öfrigt rundt omkring Tislarön. Fiskare från Herföl, Yästeröarna med
flera andra ställen fiskade med backor söder, sydost och sydväst om Grisbådarna.
Däremot hade de sig icke bekant, om fiskare från Herföl fiskade
hummer vid Grisbådarna, hvaremot de visste, att herfölfiskare hade satt
ut hummertinor vid Hejagrunden och Sköttegrunden.
Ä Asmalön hördes fem fiskare, bosatta vid Viger å samma ö.
Dessa anförde:
Fiskare från detta ställe bedrefve hummerfiske i synnerhet vid
Heja, Hejagrunden och vidare norrut mot Torbjörnskär samt söderut vid
Sköttegrunden och mellan dessa grund och Grisbådarna. De fiskade icke
vid Rödskär, Rödskärs Nordgrund eller de öfriga skären norr om Kosteröarna.
Svenskarna bedrefve hummerfiske vid Grisbådarna och ofta norr
därom upp mot Torbjörnskär. De n-orska fiskarena från Viger begåfve
sig icke till Grisbådarna för att fiska af fruktan för att svenskarna skulle
taga hummertinorna ifrån dem. Grisbådarna ansåges vara en mycket god
fiskeplats. Där drefves emellanåt jämväl sillfiske. Fisket med backor
bedrefves hufvudsakligen på djupet söder om Heja både norr och söder
om Grisbådarna.
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
13
A Västerön hördes fem fiskare, bosatta vid Kuhaugen å nämnda ö.
Dessa berättade:
Fiskare från Kuhaugen bedrefve hummerfiske vid Heja, Hejagrunden
och omkring Torbjörnskär samt på Sköttegrunden och Grisbådarna.
På det senare stället hade alla de närvarande fiskat hvarje år, allenast med
undantag af en af dem, hvilken icke fiskat där de senare åren men väl hans
söner. Fiskarena hade trott, att Grisbådarna vore norska, då det största
djupet vore sydost om dem. De svenska fiskare, som också plägade bedrifva
fiske på Grisbådarna, hade icke hindrat fiskarena från Kuhaugen
att fiska där. De närvarande ansåge Grisbådarna för en mycket god plats
för hummerfiske, och de förklarade, att det skulle vara en betydlig förlust
för dem, om de icke skulle tillåtas fiska där.
Uti en den 25 augusti 1897 dagtecknad underdånig skrift hafva C. L.
Johansson från Styrsö, Adolf Andreasson från Nordkoster och Anders Andersson
från Sydkoster, med hvilka 109 fiskeidkare från Kosteröarna samt angränsande
öar och fastland förenat sig, uttalat sina farhågor, att vid en blifvande
gränsreglering gränsen komme att bestämmas så, att de bohuslänska
fiskarena komme att förlora det fiskeområde, som af ålder ansetts
tillkomma dem. Det svenska fiskeområdet sträckte sig nämligen sedan
långliga tider tillbaka ända till norra kanten af ön Heja, hvarest under
fisketiden svenska fiskare plägat hafva bostäder uppförda. Omkring år
1872 hade dock efter tillsägelse från norsk sida de svenska fiskarena måst
upphöra med fiske vid Heja, men dessförinnan hade fiske därstädes uteslutande
bedrifvits af svenska fiskare. Så vidt undertecknarne hade sig
bekant, idkades icke af norrmän hummerfiske söder om en linje dragen
från södra delen af Tjurholmen till norra kanten af Heja undantagandes
omkring Heja.
Genom nådig remiss den 1 oktober 1897 anbefalldes Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län att verkställa utredning i
fråga om häfd dels till de norr om Kosteröarna belägna mindre öar och
undervattensskär, af hvilka de nordligaste voro Rödskärs Nordgrund och
Stenbrottet, dels ock till under vattensskären Grisbådarna. Med anledning
däraf lät Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid sammanträde inför kronofogden
i orten höra den fiskeidkande befolkningen i Vätte härad. Vid
sammanträdet, som ägde rum i Strömstad den 5 november 1897, tillstädeskommo
101 personer, samtliga fiskeidkare inom nämnda härad. Protokollet
vid sammanträdet innehåller yttranden af en hvar af de närvarande. De
härvid afgifna berättelserna gifva vid handen, att svenska fiskare åtminstone
ända ifrån 1830-talet idkat hummer-, sill- och backfiske vid ön Heja, där de
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
* under fisketiden haft uppförda tillfälliga bostäder. Detta förhållande synes
hafva fortgått ända fram på 187O-talet* under hvilken tid norrmän icke
plägat idka fiske därstädes, f sammanhang med uppförandet af ett kummel
å Heja, hvilket torde hafva skett något år på 1870-talet, synes från
norsk sida försök hafva gjorts att bortmota de svenska fiskarena från
fiskeplatserna vid ön. Efter denna tid började norrmän idka fiske därstädes
och synas inom ganska kort tid hafva utträngt de svenska fiskarena,
så att för närvarande fiske vid Heja torde bedrifvas endast af
norrmän. Hvad beträffar fisket vid Sköttegrunden synes af de afgifna
berättelserna framgå, att jämväl detta i äldre tider brukats uteslutande
af svenskar, men att numera fiske därstädes idkades af såväl svenskar
som norrmän. A det fiskeomräde, som utgöres af skären norr om
Kosteröarna intill Rödskärs Nordgrund samt Grisbådarna, bedrefves fisket,
enligt de å sammanträdet närvarandes samstämmiga uttalande, endast af
svenskar. Med undantag af eu af de närvarande, hvilken omtalade att
»för ungefär 25 år sedan» (yttrandet afgafs år 1897) norrmän idkat fiske
vid Grisbådarna men sedermera lämnat detsamma, förklarade samtliga,
att de icke iakttagit norrmän idka fiske å detta område. I öfrig! påpekades
vid sammanträdet, att såväl Grisbådarna som deri samling af skär,
som norr ut ifrån Kosteröarna sträckte sig till Rödskärs Nordgrund, vore
en naturlig fortsättning af dessa öar och att det djupaste vattnet ginge
mellan Tislaröarna och Rödskärs Nordgrund. Slutligen antecknades, att
årlig;1,- värdet af hummerfisket vid Grisbådarna kunde beräknas till 20,000
kronor.
Riktigheten af dessa uppgifter bekräftades ytterligare genom de
upplysningar, som vid förhör inför lotskaptenen i Göteborgs lotsfördelning
lämnats af äldre fiskare från Fjällbacka och af lotspersonalen å
Nordkoster.
Utdrag af Genom Kungi. Maj:ts befallningshafvande har yttande i ämnet in
civudeparte-fordrats
från lotskaptenen i nämnda lotsförddning. Lotskaptenen yttrar:
mentet ytt- Beträffande den föreslagna riksgränsen från den i kommitterades
statsråds- förslag angifna punkt XVIII till den i det speciellt svenska förslaget
Jm ^marsan"ifna punkt XIX, syntes icke något vara att anmärka. Däremot funne
1904 (forts.), lotskaptenen såväl det svenska förslaget angående sträckningen af riksYttrande
af gränsen från sistnämnda punkt till ten itorialgränsen, som i synnerhet
i0tGöteborgs c norska förslaget angående sträckningen af riksgränsen från punkt
lotsfördel- XVIII icke vara antagliga. Samtliga skär och grund, som läge spridda
nmg- norr om Nordkoster och norrut slutade med grunden Stenbrottet, Rödskärs
Nordgrund och Båtshaken, vore genom sitt läge Nordkosters naturliga
tillhörighet. På grund däraf och då 1661 års traktat icke angåfve,
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
15
hvdi gränslinjen framginge mellan Nordkoster och Tislaröarna, samt den
tiaktaten tillhörande kartan vore ofullständig och oriktig, syntes helt
naturligt, att enligt traktatens mening gränslinjen borde framgå genom
det djupa och vida vattenområde, som utbredde sig mellan Sfienbrottet
och .Rödskärs Nordgrund, a södra sidan, samt Tislaröarna, å nordsidan,
hvarigenom . äfven gränslinjen förlädes ungefär lika långt från de öfver
vattenytan liggande svenska skären, Rödskären, som från det norska Svartskär
bland Tislarögruppen. Såsom ytterligare skäl för att detta varit
traktatens mening ville lotskaptenen framhålla, att traktaten säkerligen
fngatts i ändamål att åstadkomma en naturlig och god gräns mellan de
båda länderna, hvilket icke blifvit fallet om gränslinjen dragits fram öfver
och tätt intill en mängd små holmar och skär, där hummerfisket lätt
gåfve anledning till tvister mellan fiskarena från de båda länderna. Då
därtill komrne, att svenska fiskare till följd af gammal häfd fiskat så långt
norrut som vid Tislaröarna och Heja, samt Heja för icke fullt en mansålder
sedan af svenska fiskare ansåges tillhöra Sverige, äfvensom att samtliga
Grisbådarna, till hvilka hörde det med svensk konprick utmärkta
Sköttegrundet, enligt gammal häfd tillhört Sverige, kunde lotskaptenen för
sin del icke fatta, att de svenska kommitterade haft nöjaktig anledning
medgifva, det skäl förefunnits för de norska kommitterades tolkning af
traktaten rörande gränslinjens dragande från punkt XVIII. Såsom ett
ytterligare stöd för . denna uppfattning anfördes, att å eu af de svenska
kommitteiade antagligen icke känd och ej heller åberopad karta öfver
Göteborgs och Bohus län, utgifven år 1806 af S. G. Hermelin, riksgränsen
vore utlagd norr om Grisbådarna. Lotskaptenen hemställde därför,
att från punkt XIX i de svenska kommitterades förslag gränslinjen forts
mma riktning till en punkt, hvilkens läge bestämdes af följande
val synliga och tydliga lång- och tvärmärken, nämligen:
Berget »Kost erbonden» öfverens med det västligaste af skären »Små
Drammarne» samt sydvästra udden af »Södra Hellsö» öfverens med »Hö^a
. Rödskär» bland»Rödskären»;
och att från denna punkt gränslinjen droges i sistnämnda riktning
eller med sydvästra udden af »Södra Hellsö» öfverens med »Höga Rödskär»
till territorialgränsen.
Att denna gränslinje äfven lämpade sig bäst i förhållande till svenska
och norska kusternas hufvud riktningar, syntes tydligt vid betraktande
<H deu svenska sjökortet »Bohusbugten». Likaledes ville lotskaptenen
upplysa, att enligt meddelande af åtskilliga bland skärgårdsbefolkningen
samma gräns numera, med högst få undantagsfall, respekterades af de
båda ländernas fiskare.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
Utdrag af
chefens för
civildepartementet
yttrande
till
statsrådsprotokollet
den 26 mars
1904 (forts.).
Utlåtande
af Kanal.
Maj:ts befallningshafvande
i
Göteborgs
och Bohus
län.
För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånigt
utlåtande den 15 mars 1898 anfört:
Den regel vid uppdragandet af gränser i vattendrag, mellan landskap,
län och byar, att gränslinjen droges i midten, där vattnet vanligen
vore djupast, vore i ännu högre grad tillämplig vid uppdragandet af
gränslinje uti hafvet mellan två riken, då de olägenheter, som alltid måste
uppkomma därigenom, att en holme eller dess naturliga fortsättning af
undervattensskär delades mellan två riken, i görligaste måtto därigenom
undvekes. Denna omständighet hade de svenska och i ännu högre grad
de norska kommissarierna förbisett, då de föreslagit, att gränsen skulle
dragas från punkt XVIII i raka linjer ut i hafvet, hvarigenom enligt det
norska förslaget gränsen skulle gå midt öfver de till Nordkoster hörande
små öarna Stenbrottet och Båtshaken samt söder om Grisbådarna och enligt
det svenska förslaget söder om det så kallade Sköttegrundet. Då af de
hållna förhören med önskvärd tydlighet framginge, icke blott att de norr
om Kosteröarna belägna skären Stenbrottet och Rödskärs Jordgrand utgjorde
en naturlig fortsättning af nämnda svenska Öar, utan äfven att
såväl sistnämnda skär som Grisbådarna och dess naturliga fortsättning
Sköttegrundet sedan urminnes tider på grund af häfd brukats af svenska
fiskare, syntes redan däraf svenska statens äganderätt till samtliga förenämnda
öar och skär tillfullo ådagalagd; men då svenska lotsverket efter
uppdrag af Kungl. Maj:t låtit å Sköttegrundet och Grisbådarna uppsätta
sjömärken utan att någon protest däremot från norsk sida försports, syntes
hvarje tvifvel om nämnda grunds egenskap af svenskt vara undanröjdt.
Förutom förenämnda af lotskaptenen åberopade, år 1806 utgifna karta
utmärkte äfven två från krigsarkivet bekomna kartor, nämligen Moransons
»Recognosceringen längs norska gränsen 1774 och 1775» samt en »på
Kungl. Maj:ts allernådigaste befallning» åren 1803 och 1804 utgifven öfver
Bohusläns och Norra Hallands skärgård, inlopp och hamnar, tydligt, att
riksgränsen då ansågs gå norr om Stenbrottet, Rödskären och Grisbådarna.
Genom gränsens dragande norr om Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund och
Sköttegrundet syntes det norska intresset icke på minsta sätt blifva lidande,
då utredt vore, att svenska fiskare enligt häfdvunnet bruk bedrifvit fiske
icke blott vid nämnda öar och skär utan äfven vid den norr därom
liggande ögruppen Heja. Visserligen hade norska fiskare emellanåt
bedrifvit fiske vid de nordligaste Kosteröarna och Grisbådarna, men af
denna anledning kunde nämnda skär icke anses som norska lika litet som
af den omständighet, att svenska fiskare utöfvat sitt yrke vid Tislaröarna,
kunde dragas den slutsats, att sistnämnda öar vore svenska. Mest naturligt
vore, att gränsen framginge genom den djupa segelränna, som sträckte
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
IT
sig norr om förenämnda tre grand (Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund ocli
Sköttegrundet), och hvilken af naturen själf syntes ägnad att utgöra gräns
mellan de förenade rikena. Det skulle vara i högsta måtto beklagligt,
om genom en gränsreglering något eller några af de områden, som i allmänna
folkmedvetandet af ålder ansetts och fortfarande ansåges såsom
svenska, komme att öfvergå till Norge och en stor del af norra Bohusläns
fiskarbefolkning därigenom lede intrång i den näring, som de själfva och
deras förfäder fått ostördt utöfva. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge alltså, att den af de norska kommissarierna föreslagna sträckningen
af riksgränsen saknade all rättslig grund och att äfven den af de svenska
kommissarierna föreslagna riktningen så till vida vore oriktig, som genom
densamma Sköttegrundet skulle komma att tillhöra Norge, samt att någon
lämpligare och rättvisare sträckning af gränsen icke gåfves än den af lotskaptenen
föreslagna.
Till följd af nådig remiss har jämväl lotsstyrelsen den 20 mars
1900 yttrat sig i ärendet; och anför denna styrelse:
Under den 14 augusti 1895 aflat norske fyrdirektören till lotsstyrelsen
en skrifvelse af innehåll, att från sjömansföreningar och enskilda ofta inkomme
klagomål, att Grisbådarna och Persgrunden fortfarande till stor
fara för sjöfarten vore utan märken. Man önskade därstädes fyrskepp
eller ljudbojar. Hvad Grisbådarna beträffade syntes det vara tvifvelaktigt
om de läge på norskt eller svenskt territorium. Fråga framställdes nu,
huru man från svensk sida betraktade denna sak, om därifrån kunde
väntas förfogande till grundens förseende med behöfliga varningstecken
eller, i motsatt fall, om det skulle uppställas någon invändning emot, att
man från norsk sida ant oge sig saken. Persgrundet läge ju otvifvelaktigt
på svenskt territorium, så att saken så till vida icke vidkoinme det norska
fyrväsendet, men då framställningarna om nödvändigheten af att något
gjordes till sjöfartens betryggande för detta grund, i regeln adresserades
till den norska myndigheten, anhölle fyrdirektören om upplysning, huruvida
det kunde väntas, att den svenska administrationen ville tara sigaf
saken.
Till svar härå yttrade lotsstyrelsen i skrifvelse den 30 september
1895, bland annat, beträffande Grisbådarna, att på den enda äldre tillförlitliga
svenska karta, å hvilken gränslinjen funnes utlagd så långt ut i
sjön, gränsen vore dragen norr om Grisbådarna, till följd hvaraf dessa
grund måste anses ligga inom svenskt territorium samt lotsstyrelsen följaktligen
böra vid dem anordna något varningsmärke, men att, då utläggandet
af ett fyrskepp vore förenadt med högst betydande kostnader såBih.
till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 116 Käft. o
Utdrag af
chefens för
civildepartementet
yttrande
till
statsrådsprotokollet
den 26 mars
1904 (forts.).
Utlåtande
af lotsstyrelsen.
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
Departementschefens
anförande.
val vid första anskaffningen, som vid årliga underhållet, grundens utmärkande
genom ett sådant för den närmare framtiden icke torde kunna ifrågakomma.
Sedan Kung!. Maj:t därefter uppå lotsstyrelsens underdåniga framställning
den 22 maj 1896 anvisat behöflig^ medel till, bland annat, erforderlig
utprickning af Grisbådarna, blef detta grundflak — däruti inbegripet
den del däraf som kallades Sköttegrundet — under år 1896 utmärkt
medelst 5 järnkonprickar, hvarför anskaffningskostnaden uppgick till omkring
6,000 kronor, och den verkställda utprickningen bragtes genom
kungörelse till hela den sjöfartsidkande allmänhetens äfvensom till vederbörande
norska myndigheters och främmande nationers kännedom, utan
att någon som helst invändning mot svenska kronans rätt att sålunda förfoga
hvarken då eller sedermera från norsk sida låtit sig afhöra, för så vidt
icke såsom ett försök i denna riktning finge betraktas den från norsk sida
helt nyligen vidtagna åtgärd att, utan att därom på förhand underrätta
lotsstyrelsen, väster om Grisbådarna utlägga en ljudboj, hvars geografiska
läge under februari månad 1900 uppgifvits vara Lat. 58° 54'' 25" N,
Gong. 10° 47'' 55" O Grw, eller, om territorialgränsen i analogi med nådiga
kungörelsen den 5 maj 1871 ansåges ligga 4 nautiska minuter till sjöss
från de yttersta öfvervattenskären, här Heja och Västra Klöfningen, strax
innanför (öster om) nämnda gräns och icke obetydligt söder om den gränslinje
mellan de båda länderna, som af de svenska kommissarierna förslagsvis
uppdragits. På grund af hvad sålunda i detta ärende förekommit
vore lotsstyrelsen fortfarande af den mening styrelsen år 1895 uttalade,
att hela grundflaket Grisbådarna, däri det så kallade Sköttegrundet inbegripet,
måste anses ligga inom svenskt territorium och gränsen alltså
dragas på det sätt lotskaptenen i Göteborg föreslagit».
Sedan föredraganden sålunda lämnat ofvanintagna redogörelse för hvad
uti ifrågavarande tvistefråga förekommit, hemställde han, att densamma
måtte afgöras genom skiljedom samt att förty Ivungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen medgifva, att frågan om sträckningen af sjögränsen mellan
Sverige och Norge från omförmälda punkt XVIII ut i hafvet, så långt
territorialgränsen går, måtte hänskjutas till eu särskild skiljedomstol, sammansatt
af två från hvartdera riket utsedda skiljemän samt en ordförande,
hvilken, därest de fyra skiljemännen ej kunde ena sig, borde på anmodan
af Hans Maj:t Konungen utses af ett främmande statsöfverhufvud. I enlighet
med denna hemställan afläts äfven proposition i ämnet till Riksdagen.
Likartad framställning gjordes till det norska stortinget.
I skrifvelse den 17 maj 1904 förklarade sig Riksdagen för sin del
icke vilja motsätta sig, att i det föreliggande fallet ett skiljedomsförfarande
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
19
ägde rum, men ansåge sig Riksdagen på närmare anförda skäl icke
kunna godkänna grunderna för den ifrågasatta skiljedomstolens sammansättning.
På grund häraf gjorde norska stortinget, där ärendet förekom till
behandling först efter det Riksdagen fattat sitt beslut, endast det uttalande
att saken under förhandenvarande omständigheter icke gåfve anledning till
något beslut från stortingets sida.
Sedan sålunda det år 1904 väckta förslaget förfallit, har förevarande
tvistefråga alltjämt förblifvit olöst. Den inbegreps ej heller bland de frågor,
som enligt 1905 års första urtima riksdags beslut skulle vara föremål för
de sedermera samma år i Karlstad förda förhandlingarna.
För att erhålla ytterligare utredning af denna gränsfråga hafva arkivforskningar
anställts samt förhör med befolkningen i de till ifrågavarande
farvatten gränsande delar af riket hållits. Sedan dessa förberedande undersökningar
blifvit slutförda, anser jag tidpunkten vara inne för en slutgiltig
lösning af tvistefrågan. Det lärer nämligen vara uppenbart, att frågan icke
alltjämt bör lämnas öppen. Under sakernas nuvarande tillstånd kunna slitningar
mellan fiskebefolkningen i angränsande distrikt svårligen helt och hållet
undvikas, hvarjämte osäkerheten om gränsens rätta sträckning äfven förhindrar
denna befolkning att tillfullo utnyttja det icke obetydliga hummerfisket
i de stridiga farvattnena.
En fråga sådan som den nu förevarande torde svårligen kunna lösas
på annan väg än genom anlitande af skiljedom. Denna utväg har äfven
år 1904 af Riksdagen i princip godkänts.
För att på denna grund uppnå en lösning hafva äfven under senare
tid jämlikt därom af Eders Kungl. Maj:t gifvet nådigt bemyndigande underhandlingar
förts med den norska regeringen; och har därvid enighet å
ömse sidor uppnåtts såväl rörande frågans hänskjutande till skiljedom som
äfven hvad därmed i öfrigt står i samband. Hvad sålunda öfverenskommits
har sammanfattats i ett detta protokoll bilagdt förslag (bil. 2) till konvention
om hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del af sjögränsen mellan
Sverige och Norge.
Enligt detta förslag skall förevarande tvistefråga hänskjutas till
eu skiljedomstol bestående af en ordförande, som icke är någondera
landets undersåte eller bosatt i någotdera landet, samt af två andra ledamöter,
en svensk och en norsk.
De båda sistnämnda ledamöterna skola hvar för sig utses af de båda
rikena, hvaremot Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna under
förutsättning af Hennes Majestäts samtycke härtill skulle utse ordföranden.
Dock förbehålla sig parterna att, i händelse de därom kunna enas, genom
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
eu särskild öfverenskommelse utse vare sig blott ordföranden eller skiljedomstolens
samtliga ledamöter.
Skiljedomstolens uppgift skall enligt artikel 2 vara att enligt i artikel o
närmare angifna grunder fastställa gränslinje i vattnen från punkt XVIII
å ofvanberörda karta ut i hafvet intill territorialgränsen. Det står således
hvardera parten fritt att oberoende af de gränslinjer, soin vid den år 1897
företagna undersökning föreslogos af kommissarierna, framställa de anspråk,
hvartill den anser sig äga befogenhet, dock med den inskränkning att
ytterlinjerna för det område, som genom parternas yrkande kan göras till
föremål för tvist, icke må dragas så att häraf omfattas öar, holmar och skär,
som ej ständigt öfversköljas af vattnet.
För att icke störande ingripa i nu rådande förhållanden samt för
att lämna fiskebefolkningen lämplig tid att anpassa sig efter det förändrade
läge, som kan uppstå genom gränsens definitiva reglering, föreskrifves i
artikel 4, att fiske i viss närmare angifven omfattning skall inom det område,
som enligt artikel 2 kan vara föremål för tvist, kunna idkas af hvardera
rikets undersåtar intill utgången af tredje kalenderåret efter det
domstolens utslag fallit.
Artikel 5 behandlar frågan om fyrbelysning vid Grisbådarne.
I detta sammanhang ber jag att få erinra därom, hurusom i en vid 1904
års Riksdag med föranledande af ofvanberörda nådiga proposition i ämnet
afgifven motion föreslogs, att Riksdagen måtte besluta, att, för såvidt ett
fyrskepp vid Grisebådarne framdeles ansåges behöflig!, detta måtte bekostas
af det rike, som finge sig äganderätten öfver grundet tillerkänd. Motionären
utgick därvid från den uppfattning, att därest vid en blifvande skiljedom
Grisebådarne i enlighet med den gränslinje, som från norsk sida förfäktats,
kornme att tillhöra Norge, fara förelåge, med hänsyn till platsen, hvarå det
af Sverige sedan några år vid Grisebådarne utlagda fyrskepp befunne sig,
för att Sverige fortfarande blefve tvunget att underhålla detsamma.
Statsutskottet, som behandlade denna motion, först efter det Riksdagen
fattat beslut i hufvudfrågan, yttrade med anledning af densamma
att utskottet hölle före, att huru än sjögränsen mellan Sverige och Norge
komine att regleras, ett fyrskepp i hvarje fall borde fortfarande vara förlagdt
i närheten af Grisbådarne; och ansåge utskottet det själffallet, att
omsorgen om en sådan anordning borde åligga den stat, till hvilken
grundet hörde. På grund af det läge, hvari emellertid gränsregleringsfrågan
kommit, ansåg utskottet icke något beslut af Riksdagen i det af
motionären angifna syfte vara erforderligt. I enlighet med utskottets
hemställan beslöt äfven Riksdagen, att ifrågavarande motion icke skulle för
o
7 o
anleda till någon dess åtgärd.
O O
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
21
Genom affattningen af artikel 5, i hvilken uttryckligen stadgats, att
det rike, på hvars sida om den blifvande gränslinjen Grisebådarne är beläget,
icke gent emot det andra riket äger något anspråk på deltagande i
kostnad för fyrskepp eller liknande anordningar på eller i närheten af
nämnda grund, har den af motionären befarade möjligheten uteslutits.
För öfrigt torde bemärkas, att något egentligt behof af fyrbelysnings anordnande
å eller bredvid grundet knappast förefinnes för enbart den svenska
sjöfarten.
Det har icke ansetts nödigt stadga förpliktelse för det rike, grundet
kommer att tillhöra, att sörja för fyrbelysnings anordnande. Påtagligen
ligger det i hvarje rikes intresse att härvidlag själfmant uppfylla sina
skyldigheter.
Beträffande ofvanberörda af Sverige utlagda fyrskepp har öfverenskommits,
att detsamma skall enligt nu ifrågavarande artikel bibehållas å
sin plats intill utgången af den i artikel 4 omförmälda öfvergångstid.
Ofriga artiklar beröra hufvudsakligen föreskrifter i afseende å proceduren
inför domstolen, därvid särskild! må framhållas, att de bestämmelser,
som innefattas i art. 62—85 af den på andra fredskonferensen i
Haag 1907 antagna reviderade konvention för afgörande på fredlig väg af
internationella tvister, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Då denna konvention ännu icke af Sverige tillträdts och således icke finnes
i offentligt tryck tillgänglig, torde eu öfversättning af ofvannämnda paragrafer
i densamma få bifogas detta protokoll (bil. 3).
Efter att hafva uppläst ifrågavarande konvention, sådan den finnes
detta protokoll bilagd, hemställde herr ministern i underdånighet dels, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt honom att på diplomatisk väg inhämta,
huruvida Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna vore, på sätt i
artikel 1 vore förutsedt, villig att eventuellt utse ordförande i skiljedomstolen,
dels ock att under förutsättning af Hennes Majestät Drottningens
samtycke härtill Kungl. Magt måtte med godkännande af förevarande konvention
bemyndiga ministern att gemensamt med härvarande norske minister
underteckna densamma; och skulle för denna händelse fullmakt i vanlig
ordning för ministern utfärdas.»
Frågan om rätta sträckningen af den genom gränsregleringstraktaten
af den 26 oktober 1661 fastställda sjögränsen mellan Sverige och Norge har,
såsom af det vid förevarande proposition fogade protokoll öfver ett ministeriel]!
ärende den 7 mars 1908 framgår, under år 1897 varit föremål
för behandling af svenska och norska kommissarier. Därvid uppnåddes
enighet i fråga om gränsens dragning till den å den vid propositionen
Utskottets
yttrande.
22
Statsutskottets Utlåtande A :o 184.
fogade kartan med XVIII betecknade punkt; och blef gränsen intill berörda
punkt enligt beslut den 15 mars 1904 vederbörligen godkänd och
utmärkt.
Angående gränsens vidare sträckning ut öfver hafvet, så långt
territorialgränsen går, har enighet däremot ej kunnat ernås. Al för utskottet
tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att enligt under edlig
förpliktelse afgifna vittnesberättelse!’ af trovärdiga personer ännu så nyligen
som omkring år 1872 svenskar brukat fiska vid ön Heja och under
fisketiden bott i egna hus å nämnda ö samt först därefter till följd af
norrmäns uppträdande mot dem dragit sig undan från ön. Visserligen
hafva 1897 års svenska kommissarier betecknat .sagda ö såsom ostridigt
norsk, men detta har, enligt utskottets mening, berott på att den utredning,
hvarpå kommissariernas utlåtande hvilade, varit ofullständig, och
detta utlåtande har ej heller erhållit bekräftelse af någon svensk myndighet.
Utskottet förutsätter därför, att, äfven om enligt art. 2 i det för
Riksdagen framlagda förslaget till skiljedornskonvention ytterlinjerna för det
område, som genom parternas yrkande må kunna bli föremål för tvist
och inom hvilket gränsen alltså skulle fastslås, inskränkts till att omfatta
öar, holmar och skär, som ständigt öfversköljas af vatten, vid en eventuell
skiljedom, när i öfrig! med kraft framhålles allt hvad som kan gifva stöd
åt de berättigade anspråk, som från Sveriges sida kunna och böra framställas,
äfven tillbörligt hänseende tages till här ofvan berörda förhållande.
Visserligen anser utskottet, att det är allenast under förutsättning,
att det visat sig vara omöjligt att genom underhandlingar mellan de båda
ländernas regeringar komma till slutligt resultat i fråga om här berörda
ärende, som man bör anlita skiljedom för dess afgörande; men då det är
af vikt, att det gamla tvisteämnet angående viss del af sjögränsen mellan
Sverige och Norge må varda undanröjdt, vill utskottet icke motsätta sig
anlitande af skiljedom.
Utskottet hemställer alltså,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Stochholm den 26 maj 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BIHANG.
Statsutskottets Utlåtande N:o 184.
23
Reservationer:
af herrar A. T. Odelberg, friherre J- T. Gripenstedt, grefve C. O.
Taube, friherre C. H. Falkenberg, Aaby Ericsson, C. ./• Ödman och C. H.
Wallentin;
af herrar H. R. Törnebladh, E. Hammarlund, K. Starbäck och J. T.
Larsson mot vissa delar af motiveringen.
o
Herr P- Pehrsson i Akarp har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.