Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

1

N:o 150.

Ank. till Eiksd. kansli den 15 maj 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättandet af en vattenfallsstyrelse m. m.

(I. A.)

I en den 3 april innevarande år till Rikdagen aflåten, till statsutskottet
för förberedande behandling öfverlämnad proposition (n:o 159)
bar Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att

dels — med förklarande, att från och med år 1909 den nuvarande
styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk skulle upphöra att fungera
och att från och med samma år skulle inrättas en vattenfallsstyrelse med
i hufvudsak den sammansättning och de åligganden, departementschefen
till protokollet angifvit, samt med godkännande af det af departementschefen
framlagda förslaget till stat för vattenfallsstyrelsen — för uppehållande
af sistnämnda styrelses verksamhet under år 1909 å extra stat
för nämnda år under nionde hufvudtiteln anvisa ett anslag af 36,000 kronor;

dels medgifva, att af inkomsterna under samma år från kanalverket
finge såsom bidrag till upprätthållande af vattenfallsstyrelsens
verksamhet utgå ett belopp af 26,000 kronor;

dels ock likaledes medgifva, att från och med 1909 års början
finge, i den ordning departementschefen till protokollet angifvit, under
vattenfallsstyrelsens förvaltning ställas den af departementschefen omförmälda
statsegendom.

I detta ärende har departementschefen till berörda statsrådsprotokoll
anfört följande:

»Uti den till 1907 års Riksdag aflåtna nådiga propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof föreslog Kungl. Maj:t i punkten
44 under nionde hufvudtiteln Riksdagen

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 87 Höft. (N:o 150.)

Kungl. Maj-.ts
förslag till
1907 års
Riksdag.

1

Vattenfalls kommitténs betänkande.

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

dels att besluta:

att från och med år 1908 skulle inrättas en permanent vattenfallskommission
för afgifvande af utlåtanden i ärenden angående dispositionen
af staten tillhöriga vattenfall, med en särskild af Kungl. Maj:t
förordnad vattenfallsingenjör såsom föredragande,

att i vattenfallskommissionen — förutom vattenfallsingenjören —
byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för tekniska ärenden
utom dem, som rörde järnvägar, äfvensom fiskeriinspektören och öfveringenjören
i landtbruksstyrelsen skulle vara själfskrifna såsom ledamöter,
och att öfriga ledamöter i kommissionen, hvilka skulle förordnas
af Kungl. Maj:t för en tid af tre år i sänder, skulle utgöras af en ledamot
af kammarkollegium, en byråchef i domänstyrelsen, en öfverdirektör
och ledamot i järnvägsstyrelsen, en representant för järnkontoret samt
en representant för de grenar af industrien och näringarna, hvilka icke
företräddes af järnkontoret,

samt att det skulle åligga vattenfallsingenjören att, utom föredragningen
inom kommissionen, jämväl enligt angifna grunder handhafva
den hufvudsakliga förvaltningen af statens vattenfall,

dels ock att, vid bifall till hvad sålunda föreslagits, å extra stat
för år 1908 till genomförande af den sålunda föreslagna organisationen
bevilja ett anslag å tillhopa 13,000 kronor.

Beträffande denna frågas förhistoria tillåter jag mig hänvisa till
hvad därom meddelats till statsrådsprotokollet för den 12 januari 1907
och vill nu endast i korthet erinra om följande.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 2 maj 1898 anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa i skrifvelsen närmare angifven
utredning såväl beträffande de mera betydande vattenfall, hvilka helt
och hållet eller delvis ansåges vara i statens ägo, som ock om och
hvilka åtgärder borde från statens sida vidtagas, för att dessa naturtillgångar
måtte komma landet i dess helhet till godo, samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en sådan utredning kunde
gifva anledning. Sedan kammarkollegium och domänstyrelsen öfver
denna framställning den 17 april 1899 afgifvit gemensamt underdånigt
utlåtande, uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa den af
Riksdagen sålunda begärda utredningen.

Efter fullgjord t, uppdrag afgaf denna kommitté, den s. k. vattenfallskommittén,
den 17 mars 1903 till Kungl. Maj:t betänkande i ämnet,
innefattande redogörelse för kommitténs utredningar beträffande staten
tillhöriga vattenfall jämte förslag till åtgärder, som borde från statens
sida vidtagas för att dessa naturtillgångar måtte komma landet i dess
helhet till godo.

Statsutskottets Utlåtande N:o 150. B

I ändamål dels att vinna enhet i förvaltningen af statens vattenfall
dels ock att om möjligt söka nedbringa tiden för den formella behandlingen
af frågor rörande utarrenderande af sådana vattenfall föreslog
kommittén sålunda:

l:o) att Riksdagen borde öfverlämna åt Kungl. Maj :t att i öfverensstämmelse
med därför särskildt stiftad lag utarrendera staten tillhöriga
vattenfall;

2: o) att för utredning af frågor rörande utarrendering af statens
vattenfall skulle inrättas ett stadigvarande centralorgan — en permanent
vattenfallskommission; samt

3:o) att alla efter vissa, af kommittén angifna grunder utarrenderade
vattenfall med tillhörande strandområden skulle ställas under
domänstyrelsens vård och inseende.

Den permanenta vattenfallskommissionen hade kommittén tänkt
sig lämpligen kunna erhålla följande sammansättning:

l:o) chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom ordförande;

2:o) en byråchef i samma styrelse såsom föredragande;

3:o) ett kammarråd;

4:o) en byråchef i domänstyrelsen;

5:o) fiskeriinspektören;

<3:o) en öfverdirektör och ledamot i järnvägsstyrelsen; samt

7:o) en fullmäktig i järnkontoret.

Genom särskilda nådiga remisser den 23 oktober 1903 anbefallde
Kungl. Maj:t kammarkollegium, kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen och landtbruksstyrelsen
att afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af vattenfallskommitténs
berörda förslag om inrättande af ett centralorgan
för utredning af frågor rörande utarrendering af statens vattenfall.
Kommerskollegium anbefalldes därvid att jämväl lämna ''ullmäktige i järnkontoret
samt svenska teknologföreningen tillfälle att i ämnet sig yttra.

Uti till Kungl. Maj:t inkomna yttranden tillstyrkte samtliga dessa
ämbetsverk och korporationer inrättandet af en permanent vattenfallskommission
för handhafvande af frågor rörande statens vattenfall. Dock
gjorde sig olika meningar gällande beträffande en dylik kommissions
lämpligaste sammansättning. Från flera håll framställdes särskildt
erinringar mot vattenfallskommitténs förslag att en byråchef i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skulle vara föredragande i alla till kommissionen
hänskjutna frågor, och föreslogs i stället, att en särskild föredragande,
som tillika skulle hafva att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar,
skulle af Kungl. Maj:t utses. Jämväl framhölls från vissa
håll såsom lämpligt, att såvidt möjligt suppleanter för kommissionens

Yttranden
Öfver vatten•
fallskommiU
tens betänkande.

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

ledamöter förordnades. Slutligen kan erinras, att domänstyrelsen
beträffande kommitténs förslag, att staten tillhöriga, till enskilda utarrenderade
vattenfall skulle ställas under styrelsens vård och inseende,
uti sitt utlåtande anfört, att hvarken inom styrelsen eller bland den
styrelsen underlydande personal förefunnes sakkunskap i vattentekniska
frågor, samt att det syntes styrelsen som om den myndighet, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, hvilken företrädesvis representerade sakkunskapen
på detta område, vore mest kvalificerad att öfvertaga den befattning
med de utarrenderade vattenfallen, som enligt kommitténs förslag
skulle tillkomma domänstyrelsen.

Vid ärendets föredragning inför Kungi. Maj:t yttrade jag till statsrådsprotokollet
hufvudsakligen följande.

Departements- Vattenfallskommitténs förslag om inrättande af en särskild vattenChrande
m fallskommission, som skulle hafva att afgifva utlåtanden i frågor rörande
statsrådspro• tillgodogörandet af statens vattenfall, syntes icke längre böra skjutas
^7°f%07X å sido- Det vore en icke oväsentlig del af Sveriges naturtillgångar,
som läge obegagnad i dessa vattenfall, och vore en angelägenhet af
största vikt att åtgärder från statens sida vidtoges för att främja ett
bättre tillvaratagande af dessa värden. I detta afseende kunde kommitténs
ifrågavarande förslag anses vara ett steg i den rätta riktningen.

Hvilken åsikt man än hade om de vägar, på hvilka staten borde
inslå, då det gällde att bringa dess vattenfall till användning, måste
det nämligen vara af synnerlig betydelse, att handläggningen af dylika
ärenden påskyndades. För den industriidkare, som ville arrendera ett
staten tillhörigt vattenfall, vore det af största vikt att så fort som möjligt
vinna klarhet i fråga om upplåtelsen, och äfven i de fall då statens
och allmänhetens intressen kräfde, att staten framträdde såsom företagare,
vore det af synnerlig vikt, att initiativen framkomme i rätt tid.
Bland de förhållanden, som för närvarande mest af allt bidroge till att
försena handläggningen af frågor af nu förevarande art, intoge, såsom
den af kommittén förebragta utredningen visade, nödvändigheten att
före den slutliga pröfningen höra samtliga de myndigheter, hvilka representerade
de statsintressen, som kunde tänkas berörda af det blifvande
beslutet i frågan, ett af de främsta rummen. En angelägen
uppgift vore det därför att skapa en myndighet, som kunde anses hos
sig förena alla dessa statsintressen och genom hvars hörande öfriga
myndigheters utlåtande blefve öfverflödiga. En sådan myndighet vore
den föreslagna vattenfallskommissionen afsedd att vara.

Från åtskilliga håll hade framställts erinringar mot kommitténs
förslag, att den till själfskrifven ledamot i kommissionen föreslagna

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

5

byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle vara föredragande
i alla till kommissionen liänskjutna frågor, och hade i stället föreslagits,
att en särskild föredragande, som tillika skulle hafva att tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar, måtte af Kungl. Maj:t utses.
Denna tanke syntes af många skäl vara värd beaktande.

Utan tvifvel torde nämligen den meningen allt mera göra sig
gällande, att staten i vissa fall, äfven då det icke gällde tillgodoseendet
af ett direkt statsändamål, borde taga initiativ och aktivt uppträda som
Inbyggare af vattenfall. Såsom det framginge af den af vattenfallskommittén
förebragta utredningen, vore statens vattenfall af mycket
växlande storlek. Så ägde staten en del vattenfall, som vore så obetydliga,
att de icke syntes böra skiljas från de kronoegendomar, till
hvilka de hörde. Till denna kategori hörde åtskilliga mindre kvarnfall
och andra dylika fall, hvilka för respektive domäners egna behof vore
erforderliga och kunde fullt tillgodogöras. Andra vattenfall vore sådana,
som väl försloge att lämna drifkraft åt ett eller ett mindretal industriella
företag, men som dock ej vore af den storlek, att staten själf borde
befatta sig med deras utnyttjande. Dylika fall syntes därför lämpligast
böra utarrenderas åt enskilda. En tredje kategori vore sådana, som
till följd af sitt läge och sin storlek lämpade sig att förse en eller
annan tätare bebyggd ort med dess behof af ljus och kraft. Dessa
torde måhända i regel böra upplåtas på arrende till vederbörande kommuner
och samhällen. De nu nämnda fallen utgjorde det stora antalet
åt statens vattenfall. Det funnes emellertid ännu en kategori, de stora
vattenfallen, hvilkas vattentillgångar vore tillräckliga att förse ett större
område med dess behof af kraft. Beträffande dem måste såväl statens
eget som de blifvande afnämarnas intressen bjuda, att staten icke
lämnade ifrån sig rätten att utöfva inflytande vid bestämmande af sättet
och villkoren för utnyttjandet af dessa viktiga kraftkällor. Här borde
alltså en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framkastad tanke, att
staten borde uppträda som företagare antingen så, att den själf öfverbyggde
det ena eller det andra fallet och därifrån uthyrde kraft, eller
så, att den inginge som störste delägare i företag, afseende att sålunda
tillgodogöra sig vattenkraften, hafva sin fulla giltighet. Detsamma
syntes gälla, därest till följd af särskilda omständigheter det skulle låta
sig göra att på ett eller annat ställe efter en gemensam plan bebygga
en större komplex af vattenfall, något som emellertid till följd af åtskilliga
förhållanden syntes för närvarande icke låta sig göra i större
utsträckning. Skulle emellertid en dylik statsverksamhet komma till
stånd och blifva till största möjliga gagn, fordrades det, att det stats -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

organ, som skulle handhafva den närmaste ledningen af densamma,
ägde förmåga både af blick för de föreliggande förhållandena och af
vaket initiativ.

Vidare kräfde en stor del af statens vattenfall omfattande regleringar
af de vattendrag, i hvilka de vore belägna, om de skulle kunna
fullt tillgodogöras. 1 detta hänseende erinrades, att de arbeten på
revision af vattenrätten, som för närvarande påginge, bland annat afsåge
åstadkommandet af en sådan lagstiftning, att dylika regleringsarbeten
skulle komma att betydligt underlättas. Äfven på detta område torde
således frågor uppstå om initiativ från statens sida.

1 båda nu angifna hänseenden syntes en ledande ställning böra
intagas af kommissionen. Emellertid torde, för att kommissionen skulle
kunna fylla denna uppgift, den fordran böra ställas på föredraganden
i densamma, att han genom besök på platsen och en noggrann kännedom
om industriens och näringarnas kraf vore väl kvalificerad för att
gifva första impulsen till de förslag, det skulle tillkomma kommissionen
att framlägga. Äfven för beredande till föredragning af frågor om
upplåtelse af vattenkraft, syntes för öfrigt i många fall vidlyftiga utredningar
skola komma att erfordras. Vid sådana förhållanden torde
emellertid kunna ifrågasättas, om byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äfven med bästa vilja och förmåga skulle kunna på ett
nöjaktigt sätt fylla, jämte de mångfaldiga öfriga kraf, som hans ordinarie
tjänst ställde på honom, äfven alla de anspråk, som skulle komma
att ställas på honom såsom föredragande i vattenfallskommissionen.
Föredragningen inom kommissionen syntes därför böra uppdragas åt
en särskild föredragande.

Denne föredragande, som borde benämnas statens vattenfallsingenjör,
skulle vara ledamot i kommissionen och på samma gång vara
den som till det yttre representerade det permanenta hos kommissionen.
Finge vattenfallsingenjören vid sin sida en amanuens, hvilken, utom det
att han naturligtvis i allmänhet skulle gå chefen till handa, ombestyrde
den säkerligen icke vidlyftiga registreringen af inkommande handlingar
samt protokollsföringen hos kommissionen äfvensom, då ingenjören af
ämbetsresor eller annat förfall vore förhindrad att emottaga besökande,
i hans ställe skötte mottagningen, syntes ytterligare fasta arbetskrafter
icke för närvarande skola blifva behöfiiga för den ifrågasatta organisationens
genomförande. Skulle i något fall en vidlyftigare juridisk utredning,
t. ex. angående den kronan tillkommande dämningsrätten vid
visst vattenfall, erfordras, kunde ju erforderlig hjälp beredas ingenjören
genom tillkallande af särskild sakkunnig, och för verkställande af en

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

7

del tekniska utredningar borde ingenjören kunna erhålla god hjälp från
den hydrografiska byrå, Kungl. Maj:t i särskild proposition föreslagit
1907 års Riksdag att inrätta.

Enligt mitt då framställda förslag skulle vattenfallskommissionen
komma att bestå af:

1) vattenfallsingenjören,

2) byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för tekniska
ärenden utom dem, som rörde järnvägar,

3) öfveringenjören i landtbruksstyrelsen,

4) fiskeriinspektören,

5) en ledamot i kammarkollegium,

6) en byråchef i domänstyrelsen,

7) en öfverdirektör och ledamot af järnvägsstyrelsen,

8) en representant för järnkontoret, och

9) en representant för de grenar af industrien och näringarna,
hvilka icke företräddes af järnkontoret.

Af dessa skulle de fyra förstnämnda vara själfskrifna. Ofriga
ledamöter åter syntes mig böra förordnas af Kungl. Maj:t, de, som skulle
representera ämbetsverk, efter förslag af dessas chefer samt, af de
öfriga, representanten för järnkontoret efter förslag af styrelsen för detta
och representanten för de grenar af industrien och näringarna, hvilka
icke företräddes af järnkontoret, på närmare angifvet sätt.

En följd af denna sammansättning af kommissionen ansågs böra
blifva, att Kungl. Maj:t inom densamma utsåge ordförande.

Förordnanden för ordförande och ledamöter i kommissionen ansågs,
såsom ock från flera håll framhållits, icke böra afse allt för kort tid.
En tidrymd af tre år föreslogs i detta hänseende såsom lämplig.

Det hade äfven ifrågasatts, att för ledamöterna i kommissionen
borde utses suppleanter. Detta förslag ansåg jag mindre tilltalande. Först
och främst hotades därigenom kontinuiteten i arbetet. Vidare mötte
det ju stora svårigheter att få lämpliga suppleanter för en del af kommissionens
ledamöter såsom särskildt fiskeriinspektören och öfveringenjören.
Slutligen syntes mig en sådan anordning vara tämligen onödig.
Kommissionens uppgift skulle ju endast vara att afgifva utlåtanden
och förslag. Hade således någon kommissionens ledamot af laga förfall
varit hindrad att närvara vid ett af dess sammanträden och skulle till
följd däraf utredningen anses mindre fullständig, kunde ju denna brist
lätt afhjälpas t. ex. därigenom, att vederbörande finge sig förelagdt
att efter tagen del af handlingarna inkomma med särskildt yttrande i
ärendet.

8

Statsutskottets Utlåtande N.-o 150.

Tillsattes, på sätt sålunda föreslagits, en särskild vattenfallsingenjör,
ansåg jag därigenom öppnas en lämplig utväg att tillmötesgå äfven ett
annat al de af vattenfallskommittén framhållna önskemålen, nämligen
sammanförandet af den kufvudsakliga förvaltningen af statens vattenfall
på en hand. Till öfvertagande af denna förvaltning, framhöll jag, vore
vattenfall singenjören synnerligen väl lämpad, under det att man däremot
måste gifva domänstyrelsen rätt däruti, att dess ledamöter och underlydande
näppeligen vore ägnade att öfvertaga en sådan förvaltning.
Visserligen vore det knappt tänkbart, att, därest staten skulle finna sig
föranlåten att siälf montera ett eller annat fall och därifrån uthyra kraft,
den närmaste ledningen af ett dylikt företag skulle kunna öfverlämnas åt
någon central ämbetsmyndighet. Ej heller syntes det kunna undgås,
att staten, där den inginge som intressent i ett dylikt företag, nödgades
anförtro åt någon i orten bosatt person att i styrelsen för företaget
bevaka statens intressen. Bortsedt från dessa fall skulle emellertid
åtskilliga förvaltningsgöromål återstå, som skulle komma att fordra
särskild sakkunskap på vattenteknikens område, t. ex. inledandet och
fullföljandet af erforderliga underhandlingar med spekulanter på vattenkraft,
upprättande af kontrakt med statens vattenfallsarrendatorer, öfvervakandet
af att dessa vid fallens bebyggande iakttoge kontraktens
föreskrifter, öfveruppsikten öfver de verk, staten tilläfventyrs drefve
för egen räkning, och öfver skötseln af de företag, i hvilka staten
ingått som delägare, o. s. v. Den förvaltning, hvarom här vore fråga
och som väl endast skulle omfatta sådana vattenfall, hvilka hvarken
blifvit till vissa statsändamål disponerade eller ansetts böra fortfarande
tillhöra respektive domäner, syntes med fördel kunna öfverlämnas åt
vaåtenfallsingenjören. Utom nu angifna uppgifter skulle det vidare
åligga denne såsom statens organ vid förvaltningen af dess vattenfall,
bland annat, att förvara de med vattenfallsarrendatorerna afslutade
kontrakten, att vid inträffande arrendeledigheter göra framställning om
afskiljande från de utarrenderade domänerna af sådana till dem hörande
vattenfall, som kunde anses vara af den betydenhet, att de borde göras
till föremål för särskild disposition, samt om dylika vattenfalls ställande
under vattenfallsingenjörens vård och inseende, samt att enligt de föreskrifter,
Kungl. Maj:t kunde finna anledning meddela, föra noggrann
förteckning öfver alla staten tillhöriga vattenfall. Öfvertagandet af
dessa uppgifter syntes emellertid tillsvidare icke böra vålla större ökning
i arbetet än att ingenjören med tillhjälp af amanuensen och förutnämnda
tillfälliga arbetshjälp mycket väl borde kunna hinna ensam bestrida
samtliga de göromål, som sålunda skulle komma att åligga honom.

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

9

Med den sålunda föreslagna organisationen ansåg jag, att man
både skulle val tillgodose det närvarandes kraf och öppna möjlighet
för en utveckling i jämnbredd med de fordringar, framtiden kunde
komma att uppställa, såvidt desamma vore öfverskådliga.

Statsutskottet vid 1907 års Riksdag afstyrkte emellertid detta s^uukotuu
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet anförde därvid följande: 1907 års Riks Utskottet

hade velat gifva sitt erkännande åt det omfattande ar- dag.
bete, som ägnats utredningen af föreliggande ärende, och tillika uttala
sin tillfredsställelse öfver, att denna fråga blifvit bragt under Riksdagens
pröfning. Det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget till frågans
lösning hade utskottet emellertid icke ansett sig kunna biträda. Utskottet
funne nämligen den föreslagna vattenfallskommissionens sammansättning
otillfredsställande och icke ägnad att bereda institutionen den
stadga, som erfordrades för att den skulle kunna på ett nöjaktigt sätt
fungera. Emot denna sammansättning vore att anmärka bland annat
att, genom insättande i kommissionen af ledamöter i flera ämbetsverk,
dessa verks arbete skulle komma att på ett betänkligt sätt förryckas.

Därtill komme, att befaras kunde, att den föreslagna kommissionen
skulle blifva i saknad af den affärsmässighet, utan hvilken dess uppdrag
icke kunde på nöjaktigt sätt fullgöras. Vid sådant förhållande
hade utskottet velat ifrågasätta, huruvida icke åt en redan nu befintlig
institution skulle kunna öfverlämnas att taga initiativ och ledning i
förevarande angelägenhet, exempelvis styrelsen för Trollhätte kanal- och
vattenverk, vare sig denna institution för ifrågavarande uppdrags fullgörande
måste beredas någon förstärkning eller styrelsen endast lämnades
rätt att i mån af behof anlita tekniskt kunniga personer för nödiga
undersökningar och eventuella planers uppgörande. Kostnaderna för
den af utskottet sålunda antydda anordning syntes ej böra öfverskrida
dem, som beräknats för den af Kungl. Maj:t föreslagna kommissionen,
äfven om, såsom sig borde, särskild hänsyn toges till att teknisk kunskap
och affärsmässighet skulle i vidsträckt mån tagas i anspråk för fullföljande
af de värf, som ifrågavarande angelägenhets tidsenliga anordnande
betingade.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och under uttalande af
önskvärdheten af, att förenämnda viktiga fråga matte snarligen vinna
en lycklig lösning, hemställde utskottet, som därvid förklarade sig
emotse, att frågan utan dröjsmål åter komme att bringas, under Riksdagens
pröfning, att Kungl. Maj:ts berörda framställning icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 87 Höft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

Eu minoritet inom utskottet hemställde dock uti afgifven reservation
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag, endast med den ändring att
dispositionen af vattenfallen vid Trollhättan icke skulle falla inom vattenfallskommissionens
verksamhetsområde.

Vid frågans behandling inom riksdagen antog Första Kammaren
reservationen med 99 röster mot 19, som afgåfvos för utskottets förslag,
hvaremot Andra Kammaren biföll sistnämnda förslag med 119 röster
mot 70, som tillföllo reservationen.

Uti skrifvelse den 30 maj 1907 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel anmälde därefter Riksdagen, att
genom kamrarnas skiljaktiga beslut i ärendet frågan för den riksdagen
förfallit.

Wmkkunni''ji . „ Se.dan. Kung!- MaJ:t genom beslut den 5 juli 1907 bemyndigat
den 2,/u 1907. cheten lör jordbruksdepartementet att ånyo upptaga förevarande fråga
och tillkalla tre sakkunniga personer att inom departementet biträda
vid utarbetande af nytt förslag i ämnet, utsåg jag samma dag därtill
ledamoten af Riksdagens första kammare, professorn J. Gr. Richert,
ledamoten af Riksdagens andra kammare, ingenjören S. O. Nyländer
samt vice häradsliöfdingen E. O. Hagelin.

Dessa personer afgåfvo den 27 november 1907 utlåtande i ämnet.
De hade vid utförandet af sitt uppdrag jämväl haft att taga i betraktande
en till jordbruksdepartementet ingitven framställning från svenska
elektricitetsverksföreningen, däruti föreningen framhållit den utomordentliga
betydelse, hydroelektriska anläggningar hade för elektricitetsverksindustrien
i vårt land, samt hemställt huruvida ej elektricitetsverksintresset
borde tillgodoses i en blifvande vattenfållskommission
genom att i denna erhålla en särskild representant.

Uti sitt förberörda utlåtande hafva de sakkunniga anfört hufvudsakligen
följande.

Vid betraktande af den utgång, som denna för tillgodogörande
• al statens rikliga tillgångar af vattenkraft som ock för den industriella
verksamheten inom landet i sin helhet så viktiga fråga erhållit vid
1907 ars Riksdag, måste enligt de sakkunnigas uppfattning särskild
uppmärksamhet fästas vid den omständigheten, att den till nämnda års
Riksdag af Kungl. Maj:t gjorda framställningen ytterst grundade sig
på det betänkande, som den 17 mars 1903 afgifvits af den s. k. vattenfallskommittén.
I detta betänkande uttalades nämligen den åsikt, att
sådana staten tillhöriga vattentall, som icke för statens egna behof
borde reserveras, icke borde för evärdelig tid föryttras, utan åt enskilde

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

11

utarrenderas på begränsad tid, ocb hade kommittén i anslutning till
denna uppfattning föreslagit, att Riksdagen borde öfverlämna åt Kungl.
Maj:t att, i öfverensstämmelse med därför särskildt stiftad lag, utarrendera
staten tillhöriga vattenfall samt att för utredning af frågor rörande
utarrendering af sådana vattenfall borde inrättas ett stadigvarande centralorgan,
en permanent vattenfallskommission (se sid. 94 i nämnda betänkande).

Det ändamål, som vattenfallskommittén afsett att vinna genom
inrättandet af en sådan vattenfallskommission, hade sålunda varit icke
att skapa ett förvaltande organ för statens vattenfall utan en af representanter
för olika ämbetsmyndigheter bildad institution, hvars uppgift
skulle vara att, för undvikande af de många och tidsödande remisserna
till de olika myndigheter, som borde höras i frågor angående utarrendering
af staten tillhöriga vattenfall, afgifva utlåtande i sådana frågor,
hvarigenom utredningen kunde blifva »lika fullständig och allsidig, som
om ärendet remitterats till alla de ämbetsmyndigheter, som nu i dylika
ärenden höras».

Det torde vara uppenbart, att, därest man icke ville uppnå annat
än ett förenkladt och mindre tidskräfvande förfarande i fråga om utarrendering
af staten tillhöriga vattenfall, den af vattenfallskommittén
ursprungligen föreslagna vattenfallskommissionen skulle kunna vara till
fylles. Men under de år, som förflutit sedan denna kommitté år 1903
afgifvit sitt betänkande, hade den uppfattningen allt mer inom vida
kretsar i vårt land gjort sig gällande, att staten i långt större utsträckning
än som torde hafva afsetts af nämnda kommitté, borde själf tillgodogöra
sig de rika tillgångar, som staten ägde i sina vattenfall. Detta
kunde ske därigenom, att staten så småningom själf genom anläggande
af kraftstationer för uttagande af elektrisk energi utnyttjade de större
därför lämpade, staten tillhöriga vattenfallen samt genom att bedrifva
försäljningen och, i den mån sådant läte sig göra, äfven distribueringen
af den därigenom vunna elektriska energien, sökte att själf i största
möjliga mån skörda den ekonomiska vinsten af dylika anläggningar,
hvilken vinst sålunda för staten torde blifva långt större än genom
fallens blotta utarrendering. Därigenom vunnes äfven den fördelen, att
det direkt läge i statens hand att bestämma priset och villkoren i öfrigt
vid försäljningen af energi från dylika fall och att så medelst förhindra,
att enskilda beredde sig oberättigade ekonomiska förmåner på statens
bekostnad. Det hade äfven framhållits, att staten, för den händelse
den icke i sin helhet ägde ett fall, som sålunda lämpade sig för till -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

godogörande, borde såsom delägare ingå i företag, som kunde komma
att bildas för detsammas utnyttjande.

I afseende å nu framhållna synpunkter hänvisades särskildt till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande öfver vattenfallskoinmitténs
betänkande.

Till utbredande af nu berörda uppfattning angående utnyttjande
af statens vattenfall hade nog i hög grad bidragit de af Riksdagen med
bifall till därom af Kungl. Maj:t framställda nådiga propositioner fattade
besluten, år 1905 om inrättande af en särskild styrelse för Trollhätte
kanal- och vattenverk och år 1906 om anläggande för statens egen
räkning af kraftstation för tillgodogörande af den staten tillhöriga
vattenkraften i Trollhätte strömmar.

Sedan staten numera för åstadkommandet af elektrisk energi för
driften af statens järnvägar inköpt flera på olika ställen inom landet
belägna betydliga vattenfall för ett sammanlagdt belopp af omkring
5,000,000 kronor, hade äfven frågan om förvaltningen af de staten tillhöriga
vattenfallen inträdt i ett nytt skede. Den möjligheten vore
nämligen icke utesluten, att, enär frågan om den elektriska järnvägsdriften
ännu icke blifvit så fullständigt löst, att järnvägarnas elektrificering
kunde väntas i praktiken blifva omedelbart genomförd, det kunde
dröja en ganska afsevärd tid, innan de af staten i och för detta ändamål,
inköpta fallen kunde därför komma till användning. I statens intresse
läge naturligen, att dessa vattenfall icke finge ligga obegagnade
och räntelösa längre än hvad som vore oundgängligen nödigt, utan att
åtgärder snarast möjligt borde vidtagas för att, i den mån sådant kunde
genomföras, göra dessa vattenfall, i afvaktan på att de skulle tagas i
anspråk för det ändamål, hvarför de inköpts, inkomstbringande på
annat sätt.

Det spörsmålet uppställde sig då till omedelbart besvarande, åt
hvilken myndighet förvaltningen och bebyggandet af dessa med betydliga
kostnader förvärfvade vattenfall skulle anförtros.

Närmast vore väl att tänka, det åt järnvägsstyrelsen, för hvars
ändamål inköpen skett, kunde öfverlämnas bestyret med förvaltningen
och bebyggandet af dessa fall. Men det torde med allt fog kunna
sättas i fråga, huruvida denna myndighet, som vore öfverhopad med
andra till dess egentliga förvaltning närmare hörande bestyr, borde
betungas med den rätt betydande affärsrörelse, som skulle föranledas
af kraftens exploatering, innan den komme till användning för järnvägens
behof. Ej heller torde det vara lämpligt, att järnvägsstyrelsen,
därest ett för detsamma monteradt fall lämnade öfverskott af energi

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

13

utöfver järnvägens eget behof, skulle taga befattning med uthyrningen
af detta öfverskott till enskilde.

Gifvet vore emellertid, att, om järnvägsstyrelsen icke komme att
ombesörja bebyggandet och förvaltandet af dessa fall, denna styrelse
under alla förhållanden borde hafva ett bestämmande inflytande såväl
beträffande hvilka vattenfall, som borde reserveras för järnvägarnas
drift, som ock angående de energibelopp, som skulle besparas för sådant
ändamål, innan energi till andra från sådana fall upplätes, så att järnvägsstyrelsen
kunde vara förvissad om att alltid därifrån erhålla hvad
som för dess behof erfordrades.

Af de staten i öfrigt tillhöriga mera betydande vattenfallen funnes
dessutom flera, exempelvis i Dalälfven, hvilkas snara tillgodogörande
måste anses utgöra ett intresse af den största vikt såväl för staten,
såsom deras ägare, som ock för de trakter, till hvilka elektrisk energi
därifrån kunde levereras. Sålunda trängde frågan om sättet för Alfkarlebyfallens
bebyggande och villkoren för upplåtande af elektrisk
energi därifrån till ett omedelbart afgörande på grund af de förfrågningar
om erhållande af energi därifrån, som från olika håll framställts.

I den till 1907 års Riksdag af Kungl. Maj:t gjorda framställningen
om inrättandet af en permanent vattenfallskommission hade visserligen
framhållits, att den i denna kommission ingående vattenfallsingenjören
skulle kunna komma att utöfva en viss förvaltande myndighet öfver
statens vattenfall. Men med hänsyn till den omfattande och mångsidiga
verksamhet, som en rätt förvaltning af statens vattenfall kräfde, syntes
det de sakkunniga vara uppenbart, att en enda person, huru driftig
och skicklig i sitt fack han än månde vara, icke kunde äga den erfarenhet
och kunskap inom de olika områden, som för en sådan förvaltning
erfordrades, eller, äfven om, såsom föreslagits, ett biträde ställdes
till hans förfogande, vara i stånd att nöjaktigt utföra allt det arbete,
hvarmed han måste betungas. Det borde nämligen tagas i betraktande,
att i uppdraget att förvalta statens vattenfall måste ingå icke blott
bestyret att planlägga och utföra arbetena för fallens bebyggande, utan
äfven skyldigheten att tillse, att sådana regleringar af sjöar och vattendrag,
som erfordrades för fallens tillgodogörande i största möjliga utsträckning,
i rätt tid planerades och bringades till utförande.

All anledning funnes att antaga, att den nya vattenrättslagstiftning,
som nu vore under utarbetning, skulle komma att underlätta
åvägabringandet af företag af nyss antydd art, och då det själffallet
läge i statens intresse, att sådana företag komme till utförande, finge
det organ, åt hvilket förvaltningen af statens vattenfall komme att an -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

förtros, här en uppgift af den största betydelse, då naturligen sådana
företag lättast och lämpligast bringades till utförande genom initiativ
och medverkan från statens sida.

Erinras borde därjämte, att det kunde inträffa, att för tillgodogörande
på lämpligaste sätt af ett staten tillhörigt vattenfall eller för
nedbringande af kostnaderna därför, närbelägna fall eller strandfastigheter
borde i rätt tid förvärfvas, hvarför den förvaltande myndigheten
borde hafva skyldighet tillse, att de åtgärder, som i sådana afseenden
lämpligen kunde vidtagas, i tid komme till utförande. En riktig förvaltning
af statens vattenfall förutsatte äfven, att den rätta tidpunkten
valdes för hvarje särskildt vattenfalls bebyggande, hvilket i sin ordning
kräfde en noggrann kännedom om de möjligheter för afsättning af elektrisk
energi, som beträffande de olika vattenfallen funnes, och de särskilda
industrier, som med hänsyn till de befintliga vattenkrafternas
storlek och tillgången till råvaror och transportmöjligheter m. m. kunde
beräknas skola hämta sin drifkraft från hvarje särskildt vattenfall.

En viktig faktor vid vattenfallens montering vore äfven bestämmandet
af den elektriska utrustningen, periodtalet och andra sådana
rent tekniska frågor, som gifvetvis borde enhetligt planeras och genomföras.
Af vikt vore ock bestämmandet af det pris och de villkor i
öfrigt, hvarpå elektrisk energi från statens vattenfall skulle försäljas,
i hvilket afseende naturligen, så vidt möjligt vore, från statens sida
likartade bestämmelser i olika landsdelar borde följas. I samband därmed
stode ock, att kraftledningarna borde anordnas på ett enhetligt
och planmässigt sätt, så att ett fördelningsnät till äfventyrs i framtiden
kunde sammankopplas med ett annat närbeläget utan besvärlig och
förlustbringande transformering eller omformning, och så att energiens
distribuering ej onödigtvis skedde efter olika principer i en landsända
och i en annan.

Det läge slutligen i sakens natur, att underhandlingar med spekulanter
å elektrisk energi från statens vattenfall, afslutande af kontrakt
med sådana, öfvervakandet af kontraktens fullgörande, öfverinseendet
af de anläggningar, som staten för egen räkning bedrefve, och af skötseln
af de företag, i hvilka staten tilläfventyrs inginge såsom delägare,
dessutom måste kräfva ett högst betydande arbete.

Med hänsyn till de synpunkter, som sålunda utvecklats, vore det
enligt de sakkunnigas mening önskvärdt, att den af Kungl. Maj:t vid
1907 års Riksdag föreslagna anordningen om inrättandet af en vattenfallskommission
med hufvudsaklig uppgift att afgifva utlåtande i fråga

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

15

om utarrendering eller försäljning af staten tillhöriga vattenfall, samt
af en vattenfallsingenjör med biträde af en amanuens såsom förvaltande
organ för statens vattenfall, fullständigades så, att den komme att tillgodose
alla de kraf, som redan nu för handen varande förhållanden och
ännu mera framtidens rika utvecklingsmöjligheter uppställde för en
lämplig och tidsenlig förvaltning af statens vattenfall.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde såsom ledande grundsats
för förvaltningen af statens vattenfall uppställas den fordran, att densamma
anordnades på ett affärsmässigt, enhetligt och planmässigt sätt,
hvilket bäst torde ske genom inrättande af en central styrelse, sammansatt
och ordnad på så sätt, att inom densamma komme att representeras såväl
erforderlig teknisk sakkunskap, som äfven i det praktiska lifvet förvärfvad
kännedom om industriens och näringarnas behof. Insattes i en dylik
styrelse sålunda representanter för tekniken, industrien och affärslifvet,
borde all anledning vara att antaga, att densamma skulle tillföras sådan
förmåga af initiativ och handlingskraft samt erfarenhet inom det praktiska
lifvets olika områden, att de bästa förutsättningar skulle förefinnas
för att densamma skulle uppfylla alla de rimliga anspråk, som kunde
ställas på en sådan styrelse.

Det borde därjämte icke förbises, att genom inrättandet af en
sådan centralstyrelse, förutom en enhetlig och affärsmässig förvaltning
af statens vattenfall, skulle kunna vinnas den fördelen, att den stab af
ingenjörer och andra biträden, hvilka användes vid byggnader på et
håll, sedermera kunde begagnas på annat håll, hvarigenom den sakkunskap
och erfarenhet, som förvärfvats såväl beträffande rent vattenbyggnadstekniska
och elektriska anordningar som ock angående leveranser
af maskiner och för arbetena erforderliga materialier, i största möjliga
utsträckning kunde tillgodogöras. Antagligt vore ock, att vid en central
ledning af flera byggnadsföretag vissa inköp möjligen kunde göras billigare
än eljest, liksom ock åtskilliga administrations- och andra kostnader,
särskildt för arbetsredskap och dylikt, kunde besparas.

Ett inrättande på sådant sätt af en centralstyrelse för statens vattenfall
förutsatte emellertid, att en under styrelsen stående särskild lokal
arbetsledning anordnades, då efter framställning af styrelsen ett vattenfall
med därför särskildt anslagna medel skulle bebyggas, liksom ock
att, sedan ett vattenfall blifvit bebyggdt, erforderlig personal förordnades
för att på stället under styrelsens inseende öfvervaka anläggningens
drift och skötsel. Huru förvaltningen af statens vattenfall än anordnades,
torde det emellertid blifva nödvändigt att anställa sådana särskilda
biträden vid ett vattenfalls bebyggande, hvilka biträden naturligen icke

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

behöfde antagas för längre tid än som oundgängligen vore nödigt, liksom
ock det torde vara uppenbart, att om staten själf bebyggde ett
vattenfall och uthyrde kraft därifrån, på stället måste finnas nödig personal
för anläggningens drift och skötsel, hvilken personal till antal och
• aflöningsförmåner borde upptagas i den stat, som vederbörligen komme
att fastställas för en sådan anläggning i dess fullbordade skick. En
sådan anordning, som nu föreslagits, skulle för öfrigt, enligt de sakkunnigas
mening, vara långt bättre och ändamålsenligare än att, såsom
äfven framkastats, inrätta särskilda styrelser för hvarje kraftstationsanläggning,
som af staten kunde komma att utföras, redan af det skäl,
att det skulle vara svårt att i de olika orterna finna fullt lämpliga personer,
som vore villiga att åtaga sig uppdraget att vara ledamöter i en sådan
styrelse, hvarjämte ett inrättande af flera sådana styrelser, förutom kostnader
och slöseri med tid och arbetskraft, till följd af det stora antal
personer, som måste besväras med dylika uppdrag, äfven skulle kunna
föranleda till splittring och tillämpande af olika principer vid tillgodogörandet
af statens vattenfall.

I sitt yttrande öfver Kungl. Maj:ts framställning till 1907 års
Riksdag i förevarande ämne hade, såsom förut framhållits, statsutskottet
ifrågasatt, huruvida icke åt en redan befintlig institution, exempelvis
styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk, kunde öfverlämnas att taga
initiativ och ledning i förevarande angelägenhet. Den tanken läge också
nära till hands, att, såsom statsutskottet föreslagit, denna styrelse, som
ju vore den första inom landet, som bildats efter mera fria och affärsmässiga
principer än som förut tillämpats, borde vara särskildt lämpad
att öfvertaga ett sådant uppdrag.

Ehuru de sakkunniga till fullo gillade den tankegång, som legat till
grund för detta förslag, vore de emellertid af den uppfattning, att det
icke lämpligen läte sig göra att lösa frågan på sådant sätt, att förvaltningen
af statens alla vattenfall utan vidare anförtroddes åt nämnda
styrelse. Att märka vore nämligen, att denna styrelse — som det enligt
den för densamma af Kungl. Maj:t den 16 juni 1905 gifna nådiga instruktion
ålåge att öfvervara och ombesörja rörelsen i Trollhätte kanal
samt, i öfverensstämmelse med de föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelade,
ombesörja anläggningen och förvaltningen af den eller de elektriska
kraftstationer, som vid Trollhättefallen eller eljest vid Gröta älf kunde
komma att för statens räkning inrättas — enligt Kungl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående förvaltningen af Trollhätte kanaloch
vattenverk den 10 mars 1905, n:o 90, borde hafva den sammansättning,
att den förutom en ledamot med befogenhet, som i viss mån

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

17

motsvarade den, som i enskilda affärsföretag vanligen tillkomme en disponent
eller verkställande direktör, skulle bestå af fyra ledamöter, af
hvilka en särskildt skulle äga erfarenhet i handläggningen af allmänna
ärenden, en äga tekniska insikter samt två vara industriidkare eller
andra affärsmän, särskildt representerande trafikanterna, den ena med
hufvudsakliga intressen å orter nedom kanalen och den andra med sådana
intressen å orter ofvanför densamma.

Därtill komme, att enligt berörda instruktion nämnda styrelse, där
ej särskilda omständigheter annat föranledde, skulle sammanträda i Trollhättan,
samt att styrelsens verkställande direktör skulle vara bosatt i
Trollhättan eller dess omedelbara närhet. Bostad för honom och ämbetslokaler
hade därför också anordnats i Trollhättan.

Med den hela riket omfattande verksamhet, som en centralstyrelse
för statens vattenfall på sätt ofvan nämnts skulle erhålla, syntes det de
sakkunniga därför ej vara lämpligt, att denna styrelse skulle få sitt säte
i Trollhättan, utan att densamma borde förläggas till Stockholm, helst
det torde vara nödvändigt för densamma att för rätt utöfvande af dess
verksamhet utan tidsutdräkt och omgång kunna stå i beröring med de
öfriga i Stockholm förlagda centrala ämbetsverken. Därtill komme dessutom
den synnerligen viktiga omständigheten, att allmänheten lättare i
Stockholm skulle kunna hafva tillgång till densamma, än om dess säte
förlädes i Trollhättan. Slutligen borde, på sätt vidare skulle omförmälas,
denna styrelse, för att tillgodose äfven de kraf, som inrättandet
af den permanenta vattenfallskommissionen ursprungligen afsett
att fylla, i vissa fall förstärkas med en nämnd, hvars ledamöter utan
undantag finge antagas vara boende i Stockholm.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde därför den riktiga lösningen
af frågan om förvaltningen af statens vattenfall ligga däri, att
med tillämpning af förut berörda grundsatser, som äfven gjort sig gällande
vid bildandet af styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk, i
stället för och med upphäfvande af nämnda styrelse, inrättades en ny
central styrelse för statens vattenfall.

I betraktande måste emellertid äfven tagas, att under den nuvarande
styrelsens för Trollhätte kanal- och vattenverk förvaltning
stode också Trollhätte kanal och de intill Göta älf vid och i närheten
af Trollhättan belägna fastigheter, hvaraf staten genom inköp af Nya
Trollhätte kanalbolags och Trollhättans elektriska kraftaktiebolags egendomar
och genom en del andra förvärf från enskilda blifvit ägare, liksom
ock viss annan kronan eljest tillhörig fastighet, som på ansökan
af nämnda styrelse blifvit ställd under densammas förvaltning. Frågan
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 87 Häft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

om ombyggnad eller utvidgning af Trollhätte kanal stode såsom bekant
på dagordningen och denna fråga kunde ieke lösas utan med hänsyn
till de under utförande varande kraftstationsanläggningarna vid Trollhättan,
liksom ock en förestående reglering af Vänern och vatten afrinningen
i Göta älf, hvarmed icke länge borde uppskjutas för att fallen
vid Trollhättan måtte kunna i största möjliga mån utnyttjas, berörde
såväl kanalens som krafstationens intressen. Detta förorsakade enligt
de sakkunnigas mening, att förvaltningen af kanalen vid Trollhättan
icke borde skiljas från förvaltningen af statens kraftstationer därstädes
samt att äfven statens vid Trollhättan belägna och öfriga i och för
tillgodogörandet af vattenkraften i Göta älf af staten förvärfvade fastigheter,
i den mån deras disposition vore beroende af kraftstationsanläggningarna
och kanalen, borde stå under samma förvaltning som sistnämnda
två verk. Kanaldriften vore för öfrigt en rent praktisk och
teknisk affär, som en styrelse, sammansatt på sätt ofvan antydts, utmärkt
väl lämpade sig att sköta.

Ifrågasättas kunde till och med, huruvida icke äfven öfriga staten
tillhöriga kanaler borde ställas under förvaltning af den styrelse, hvarom
nu vore fråga. Så vidt de sakkunniga hade sig bekant ägde staten,
förutom Trollhätte kanal, endast Väddö och Albrektsunds kanaler.
Men då fråga redan uppstått om inköp för statens räkning af Strömsholms
kanal och då en förändring af Göta kanal, hvars inköp för
statens räkning äfven ifrågasatts, stode i nära sammanhang med
en reglering af Vättern och det sätt, hvarpå de af staten för järnvägarnas
räkning inköpta vattenfallen i Motala Ström lämpligen borde
tillgodogöras, samt farleden i Göta älf nedanför slussarna vid Ström
väl borde skötas af ett statens organ i stället för, såsom nu vore fallet,
af Göteborgs hamnstyrelse, torde äfven däraf, då alla nu antydda frågor
berörde vattentekniska förhållanden och i flera fall vore sammanhängande
med omfattande vattenkraftsspörsmål, hvari staten vore eller
kunde bli intresserad, kunna hämtas ett ytterligare stöd för inrättandet
af en sådan ny centralstyrelse, som af de sakkunniga nu föreslagits
Därjämte torde icke böra förbises vikten däraf, att staten ägde ett
särskildt organ, som med uppmärksamhet följde vårt kanalväsende och
kunde taga initiativ i hit hörande frågor, helst, enligt hvad exempel
från utlandet utvisade, kanalväsendet långt ifrån att vara på tillbakagång
i stället syntes gå en utvecklingsperiod till mötes.

Emellertid kunde ifrågasättas, huruvida icke förvaltningen af statens
kanaler borde handhafvas af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men då,
såsom nyss framhållits, frågor om kanal- och vattenkraftsanläggningar

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

19

-ofta vore beroende af hvarandra, samt berörda styrelse, som väl närmast
utöfvade en kontrollerande verksamhet, redan nu tyngdes af en arbetsbörda,
som år från år ökades, torde den böra befrias från ett sådant
uppdrag.

Under förvaltning af den utaf de sakkunniga föreslagna styrelsen,
som med hänsyn till hvad nyss anförts lämpligen torde kunna benämnas
»styrelsen för statens kanal- och vattenverk», borde sålunda omedelbart
ställas:

a) allt hvad som för närvarande vore ställdt under styrelsens för
Trollhätte kanal- och vattenverk förvaltning jämte de fastigheter, som
för detta verks räkning inköpts, men ännu icke uttryckligen ställts
under samma styrelses förvaltning, äfvensom de fastigheter, som för
detta verks räkning ytterligare kunde komma att förvärfvas;

b) alla de vattenfall och fastigheter, som på förslag af järnvägsstyrelsen
inköpts för elektrisk drift å statsbanorna och för sådant ändamål
ytterligare kunde komma att förvärfvas;

c) alla staten förutom Trollhätte kanal tillhöriga kanaler; samt

d) Ålfkarleby vattenfall med angränsande, staten tillhöriga, för
vattenkraftens tillgodogörande erforderliga jordområden, äfvensom andra
staten tillhöriga mera betydande vattenfall, som lämpade sig för att
under den närmaste tiden af staten själf bebyggas eller att för vattenkraftens
tillgodogörande till enskilde utarrenderas.

Hvilka staten tillhöriga vattenfall, som skulle anses vara af sådan
beskaffenhet, som nyss nämnts, förutsatte gifvetvis en ingående granskning
af de staten tillhöriga mera betydande vattenfallen, men torde den
af den s. k. vattenfallskommittén uppgjorda förteckningen öfver staten
tillhöriga sådana vattenfall därför kunna lämna en god ledning.

Ifrågasättas torde äfven, huruvida icke också själfva de vattenfall,
som staten för sina egna behof använde, nämligen Fristadsfallet, Råckstafallen
och Tumbafallet för drifvandet af respektive Karl Gustaf stads
gevärsfaktori, Åkers krutbruk och Tumba pappersbruk, borde ställas
under den föreslagna styrelsens inseende, då denna styrelse väl blefve
bäst ägnad att tillse på hvad sätt själfva vattenkraften kunde för de
ändamål, hvartill densamma användes, bäst och billigast utnyttjas och
huru därför afsedda anläggningar borde inrättas. Emellertid vore det
under alla förhållanden önskligt, ifall Riksdagen, därest en sådan styrelse,
som nu föreslagits, komrne att inrättas, i sammanhang därmed äfven
kunde öfverlämna åt Konungen att efter pröfning i hvarje särskildt fall
förordna, att förvaltningen af ett staten tillhörigt vattenfall skulle öfver -

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

flyttas till nämnda styrelse från det ämbetsverk, under hvars förvaltning
det förut stått.

Vattenfallskommittén lämnade i sitt betänkande (sid. 90 och följande)
en närmare utredning af de brister, som vidlådde den nuvarande förvaltningen
af statens vattenfall, och hade däri framhållit, att dessa brister
väsentligen vore beroende, dels därpå att statens vattenfall stode under
vård och inseende af två eller flera ämbetsverk, dels därpå att tidsenliga
bestämmelser beträffande utarrendering af statens vattenfall saknades,
dels ock därpå att Riksdagens samtycke skulle inhämtas för hvarje
särskildt ärende angående utarrendering af vattenkraft, för såvidt icke
den ifrågasatta vattenkraften vore belägen å eller vid jordbruksdomän
och arrendetiden utgjorde högst 20 år. Enligt nämnda utredning vore
det för närvarande hufvudsakligen domänstyrelsen och kammarkollegium,
som handhade förvaltningen af statens vattenfall.

Det mest ändamålsenliga vore naturligen att, i den mån sådant lämpligen
läte sig göra, från nämnda styrelser till den nu föreslagna centralstyrelsen
söka öfverföra förvaltningen af åtminstone statens större vattenfall.
På grund däraf borde det åligga berörda styrelse att så småningom
företaga en undersökning af sådana statens vattenfall, som vore af
beskaffenhet, att de kunde tänkas böra själfständigt antingen af staten
själf bebyggas eller till enskilda utarrenderas eller att de genom förvärf
af närbelägna fall eller genom regleringen af sjöar och vattendrag
kunde antagas blifva af sådan beskaffenhet, i hvilket afseende förslagal''
styrelsen efter närmare undersökningar borde uppgöras.

Beträffande fall af nyss berörda beskaffenhet skulle då styrelsen efter
företagna undersökningar ingå till Kungl. Maj:t med framställning,
att de borde skiljas från förvaltningen af den myndighet, som nu förvaltade
desamma, till följd hvaraf de jämte erforderliga områden för
vattenkraftens tillgodogörande sedermera borde undantagas vid utarrenderingen
eller annat förfogande af den kronoegendom, hvartill de till
äfventyrs hörde, och ställas under den föreslagna centralstyrelsens förvaltning.
Ett sådant sammanförande af förvaltningen af statens betydligare
vattenfall till centralstyrelsen skulle gifvetvis i hög grad förenklas
och underlättas, därest af Riksdagen, på sätt ofvan antydts, till Eders Kungl.
Maj:t öfverlämnades att efter framställning af den föreslagna centralstyrelsen
i hvarje särskildt fall förordna om öfverflyttandet af förvaltningen
af ett vattenfall till nämnda styrelse från det ämbetsverk, som
förut förvaltat detsamma. 77 § regeringsformen torde icke lägga hinder
i vägen för en sådan anordning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

21

De skäl, som af vattenfallskommittén anförts för åstadkommandet
af en särskild lag, innefattande bestämmelser för utarrendering af staten
tillhöriga vattenfall, syntes de sakkunniga fullt ådagalägga behofvet af
en sådan lag. Emellertid torde väl äfven vara lämpligt, att det i öfverensstämmelse
med kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882,
hvarigenom förvaltningen af kronans jordbruksdomäner anförtrotts åt
domänstyrelsen, uppdroges åt den föreslagna styrelsen att i enlighet med
de bestämmelser, som en sådan lag kunde komma att innehålla, utarrendera
de fall, som blifvit ställda under dess förvaltning, så att Kungl. Maj:t
sålunda icke behöfde besväras med sådana frågor.

Vattenfallskommitténs förslag, som syntes innebära, att det skulle
tillkomma Kungl. Maj:t att utarrendera statens vattenfall, torde väl
bero därpå, att denna kommitté icke tänkt sig en centralstyrelse för
statens vattenfall af den beskaffenhet, som nu föreslagits.

Den befogenhet till utarrendering af staten tillhöriga vattenfall,
som sålunda skulle tillkomma den föreslagna centralstyrelsen, skulle,
enligt hvad förut nämnts, endast afse sådana vattenfall, som blifvit
ställda under dess förvaltning, och kunde väl utarrendering af sådant
fall icke komma att ifrågasättas i annan händelse, än att det visade sig
icke vara lämpligt för staten att själf bebygga detsamma.

Den frågan uppställde sig då, huru borde förfaras beträffande sådana
fall, som icke blifvit ställda under den föreslagna styrelsens förvaltning.

I fråga om utarrendering eller föryttring af ett sådant fall torde
alla skäl tala för att, till undvikande af onödig omgång och tidsutdräkt
vid behandling af dylika ärenden, upptaga den tankegång, som framkallat
förslaget om inrättandet af en permanent vattenfallskommission.
För besparandet af remisser till alla de olika ämbetsverk, som i sådana
frågor borde höras, och för vinnandet af koncentration vid dylika ärendens
behandling, borde därför enligt de sakkunnigas åsikt den utredning,
som måste föregå sådana ärendens afgörande, verkställas af den föreslagna
styrelsen, förstärkt med en nämnd, vattenfallsnämnden, som i
sig upptoge representanter för alla de ämbetsmyndigheter, som företrädde
de statsintressen, hvilka kunde tänkas berörda af det blifvande
beslutet i frågan.

Denna nämnd, som tillsammans med styrelsen sålunda skulle
motsvara den förut föreslagna permanenta vattenfallskommissionen,
torde i enlighet med Kungl. Maj:ts framställning till 1907 års Riksdagböra
bestå af l:o) byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
tekniska ärenden utom dem, som rörde järnvägar, 2:o) öfveringenjören i

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 150-

landtbruksstyrelsen, 3:o) fiskeriinspektören, 4:o) en ledamot af kammarkollegium,
5: o) eu byråchef i domänstyrelsen, och 6: o) en representant för
järnvägsstyrelsen. Däremot syntes icke i denna nämnd behöfva, såsom
i Kungl. Maj:ts förslag upptagits, ingå någon representant för järnkontoret
eller någon representant för de grenar af industrien och
näringarna, hvilka icke företräddes af järnkontoret, enär de intressen,
som dessa två personer skulle företräda, med den sammansättning, som
den föreslagna centralstyrelsen enligt hvad förut anförts borde få, redan
däri vore representerade.

Af de ledamöter, som sålunda skulle ingå i nämnden, torde de
tre förstnämnda böra vara själfskrifna och de öfriga förordnas af
Kungl. Maj:t för tre år i sänder, efter förslag af cheferna för respektive
ämbetsverk. För att emellertid behandlingen af nu ifrågavarande ärenden
icke tilläfventyrs genom någon ledamots i nämnden frånvaro till följd af
semester, resor å tjänstens vägnar eller dylikt skulle onödigtvis utdragas
på tiden eller försvåras, borde det enligt de sakkunnigas mening upptagas
till förnyadt öfvervägande, huruvida icke suppleanter för nämndens
ledamöter borde förordnas.

Gången af behandlingen af ett ärende af ifrågavarande slag skulle
sålunda blifva den, att sökanden ingåfVe till den föreslagna centralstyrelsen
sin till Konungen ställda ansökan, att styrelsen med ledningal
handlingarna i ärendet utarbetade en promemoria i saken, som i god
tid före ärendets behandling tillställdes alla styrelsens ledamöter och
medlemmarna i nämnden, så att dessa sistnämnda, finge tillfälle att med
hänsyn till det intresse, hvar och en af dem hade att bevaka, verkställa
nödiga utredningar, hvar inom sitt ämbetsverk, samt att därefter styrelsen
och nämnden gemensamt sammanträdde för ärendets behandling. Skulle
några ytterligare upplysningar före ärendets afgörande vara behöfliga
t. ex. från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvari vattenfallet
i fråga vore beläget, funnes ju alltid tillfälle att före ärendets
afgörande införskaffa sådana. En sådan anordning skulle natmdigen
bidraga att bereda stadga och koncentration vid beliandligen af ärenden
af dylikt slag.

Enär nämnden icke skulle behöfva inkallas till gemensamma
sammanträden med centralstyrelsen i andra händelser än då fråga väckts
angående förfogande öfver ett vattenfall, som icke blifvit ställdt under
styrelsens förvaltning, torde emellertid all anledning vara antaga, att
icke så många dylika gemensamma sammanträden under hvarje år behöfde
hållas. Enligt uppgift uppginge nämligen antalet ärenden angående
försäljning och utarrendering af staten tillhöriga vattenfall, som till

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

23

Kungi. Maj:t inkommit endast till under år 1900 4, under år 1901 3,
under år 1902 7, under år 1903 2, under år 1904 1, under år 1905 1
och under år 1906 2.

Kändt vore, att den kommitté, som år 1905 tillsatts för revision
af nu gällande vattenrättslagstiftning, ämnade föreslå, att den, som voreägare
af en större andel i ett vattenfall, eller i en följd af sådana, som
lämpligast genom en anläggning kunde tillgodogöras, skulle under vissa
förhållanden vara berättigad att förfoga öfver öfriga delägares andelar
däri mot ersättning antingen i elektrisk energi eller penningar. Skulle
en lagstiftning af sådan innebörd komma till stånd, torde detta äfven i
sin mån föranleda till förminskning af antalet ärenden af det slag,
hvarom nu vore fråga.

Hade efter utlåtande af styrelsen och nämnden genom beslut af
Kungl. Maj:t blifvit bestämdt, att ett staten tillhörigt vattenfall skulleutarrenderas,
torde väl för befordrande af enhet i förvaltningen af statens
vattenfall jämväl sålunda utarrenderade vattenfall böra ställas under
förvaltning af den föreslagna centralstyrelsen, hvilken väl bäst torde
lämpa sig för öfvervakandet af arrendevillkorens behöriga fullgörande.
Härigenom skulle sålunda äfven vattenfall kunna afskiljas från de kronoegendomar,
hvarå de vore belägna, och förvaltningen af dylika vattenfall
öfverföras till centralstyrelsen från det ämbetsverk, som förut förvaltat
desamma i sammanhang med den kronofastighet, hvarå de funnes.

Sedan jämlikt kungl. kungörelsen den 20 oktober 1899 angående
hvad iakttagas skall, då någon vill förvärfva tillstånd af Konungen till
byggande i kungsådra, de i 2, 3 och 4 §§ i nämnda kungörelse omförmälda
undersökning och utredningar blifvit verkställda och handlingarna
i ärendet inkommit till Kungl. Maj:t, plägade före ärendets
afgörande samtliga handlingarna i ärendet remitteras för utlåtande till
åtminstone väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, landtbruksstyrelsen och
kammarkollegium. Intet hinder torde förefinnas för att, för underlättandet
af dylika ärendens behandling, i stället remittera sådana ärenden
för utlåtande till den af de sakkunniga föreslagna centralstyrelsen, som
vid behandling af sådana ärenden torde böra förstärkas med endast
sådana ledamöter i nämnden, som representerade de ämbetsverk, hvilka
hade något intresse att bevaka i afseende å dylika frågor.

Sålunda torde väl vid sådana ärendens behandling icke behöfva
tillkallas byråchefen i domänstyrelsen eller någon representant för järnvägsstyrelsen.

Enligt hvad de sakkunniga inhämtat, uppginge de ärenden angående
byggande i kungsådra, som af Kungl. Maj:t afgjordes, årligen till om -

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

kring 5 stycken. Skulle, såsom den nu arbetande s. k. vattenrättskommittén
väntades föreslå, nu gällande bestämmelser angående kungsådra
upphäfvas och Knngl. Maj:ts tillstånd för byggande i vattendrag, där
kungsådra enligt nu gällande lag skulle anses finnas, till följd däraf
vidare icke behöfva inhämtas, skulle några ärenden af dylik art i framtiden
icke behöfva dragas inför Kungl. Maj:t.

Det arbete, som i nu berörda afseenden skulle åligga centralstyrelsen,
förstärkt antingen med alla eller blott vissa af ledamöterna i
den föreslagna nämnden, torde sålunda, äfven om ärenden i fråga om
byggande i kungsådra tillfördes densamma, icke blifva särdeles omfattande
eller betungande eller kunna föranleda så många sammanträden
under hvarje år med styrelsen och nämnden. Däraf torde sålunda
framgå, att någon afsevärd vikt icke torde kunna tilläggas den i statsutskottets
utlåtande öfver 11)07 års kungl. förslag framkastade anmärkningen,
att genom insättande i vattenfallskommissionen — hvilken ju
skulle ersättas af den utaf de sakkunniga föreslagna styrelsen och vattenfallsnämnden
— af ledamöter i flera ämbetsverk dessa verks arbete skulle
komma att på ett betänkligt sätt förryckas. Tvärtom torde det vara all
anledning antaga, att genom sammanförande på sätt, som föreslagits, af
representanter för alla de ämbetsverk, som borde höras, till gemensam
öfverläggning, tidsbesparing samt koncentrering och förenkling af arbetet
borde kunna åstadkommas, då ju för hvart och ett af de respektive
ämbetsverken något särskildt utlåtande icke beliöfde afgifvas, utan efter
yttrande af representanterna för desamma vid det gemensamma sammanträdet,
hvilka yttranden väl borde kunna afgifvas muntligen, ett enda
gemensamt utlåtande kunde uppsättas och expedieras af den tjänsteman
hos den föreslagna centralstyrelsen, som bland annat borde få sådant
uppdrag sig ålagdt.

Hvad vidare anginge sammansättningen af den föreslagna centralstyrelsen,
torde antalet ledamöter däri icke böra sättas till högre än
fem. Af dessa borde en, som skulle förordnas för längre tid än de
öfriga, fungera såsom verkställande direktör och handhafva den närmaste
ledningen och tillsynen öfver verkets angelägenheter, och för den skull
besitta icke blott erforderlig teknisk bildning och praktisk erfarenhet,
utan ock sådana egenskaper, som gjorde honom lämplig till chef för
ett verk af den betydenhet, hvarom här vore fråga. Den ställning,
som tillkomme honom, borde sålunda motsvara den, som intoges af
verkställande direktören i Trollhätte kanal- och vattenverk, och borde
därför åt honom lämnas en ganska vidsträckt befogenhet att på egen
hand handhafva den löpande förvaltningen. Den chefsställning, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 150. 25

lian sålunda borde intaga, torde äfven föranleda därtill, att han skulle
fungera såsom styrelsens ordförande, icke blott då densamma enbart för
sig sammanträdde, utan äfven vid de tillfällen, då densamma förstärkts
med den förut ornförmälda vattenfallsnämuden.

De öfrig a ledmöterna i styrelsen borde, såsom förut framhållits,
representera den praktiska erfarenhet och sakkunskap, som styrelsen, i
olika riktningar för en affärsmässig skötsel af verket borde inom sig
inrymma. Några särskilda kvalifikationer för hvar och en af dessa fyra
ledamöter, utom hvad förut nämnts, syntes icke behöfva uttryckligen
föreskrifvas, utan torde det böra öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att
lämpa styrelsens sammansättning efter utvecklingen och beskaffenheten af
de arbeten och uppgifter, som densamma under olika tider kunde få sig
förelagda, i hvilket afseende då äfven nödig hänsyn kunde tagas till
svenska elektricitetsverksföreningens till de sakkunniga remitterade
framställning, att elektricitetsverksintresset äfven borde vara företrädt.

I öfverensstämmelse med hvad nu vore gällande för styrelsen för
Trollhätte kanal- och vattenverk, torde den föreslagna styrelsens chef
och ordförande, hvilken lämpligen syntes kunna benämna.s direktör föi
statens kanal- och vattenvei''k eller kortare vattenverksdiiektören, förordnas
på sex år och styrelsens öfriga fyra ledamöter pa tre år. Tidpunkten
för inrättandet af ifrågavarande styrelse vore nu lämplig äfven
i det afseendet, att förordnandet för ledamöterna i Trollhättestyrelsen,
med undantag för verkställande direktören, som förordnats till den 1
juli 1911, utginge den 1 juli 1908.

Vid bestämmandet af de löneförmåner, som borde tillkomma vattenverksdirektören,
för hvilken resekostnads- och dagtraktamentsei sättning
syntes böra utgå i enlighet med andra klassen i gällande resereglemente,
kunde de förmåner, som tillkomme verkställande direktören för Trollhätteverket,
tjäna till ledning.

Enär vattenverksdirektören skulle komma att bestrida icke blott
de åligganden, som nu tillkomme verkställande direktöien i nämnda
verk, utan dessutom betungas med en ytterligare omfattande verksamhet,
som måste medföra en ökad arbetsbörda, kunde det nämligen icke
ifrågasättas, att vattenverksdirektören skulle komma att erhålla lägre
aflöning än den, som nu tillkomme verkställande direktöien föi Trollhätteverket,
då ju eljest en ökning i arbetet skulle föranleda en minskning
i inkomsten.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga bref den 16 juni 1905 angående
Trollhätteverkets organisation skulle verkställande direktören föi TrollBih.
till Biksd, Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd, 87 Häft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

Jätteverket åtnjuta ett arfvode af 7,000 kronor, hvarjemte han ägde
uppbära tantiéme å nettobehållningen af kanalverkets rörelse med 4 %
å hvad denna behållning icke öfverstege 50,00u^ronor, 3 % å hvad
öfverstege 50,000 kronor men icke 100,000 kronor samt 2 % å hvad
öfverstege 100,000 kronor. Dessutom skulle han, som jämväl åtnjöte
förmånen af fri bostad och vedbrand samt elektrisk belysning, vara
pliktig att mot särskild bestämd ersättning fullgöra de åligganden beträffande
kraftstationens vid .Trollhättan anläggning och förvaltning,
som åt honom kunde blifva öfverlämnade.

Efter hvad som framginge af Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen den 10 mars 1905, n:o 90, angående förvaltningen af
Trollhätte kanal- och vattenverk, syntes sistnämnda ersättning, sedan
kraftstationen blifvit anlagd och fullbordad, böra utbytas mot tantiéme
å den behållna inkomsten för densamma.

Enligt dessa grunder hade verkställande direktörens för Trollhätteverket
inkomster, förutom fri bostad, vedbrand och belysning, år 1906
utgjort:

arfvode från kanalverket........................... kronor 7,000: —

tantiéme från kanalverket........................ „ 6,177:4 2

ersättning för hansåliggande vid kraftstationens
anläggning ........................... „ 6,000: —

Summa kronor 19,177: 4 2

Enär vattenverksdirektören skulle vara bosatt i Stockholm, där
letnadskostnaderna vore högre än i Trollhättan, samt tantiéme å behållna
inkomster lämpligen icke torde böra tillerkännas en chef med den
ställning, som vattenverksdirektören skulle komma att intaga, syntes
med hänsyn såväl därtill att han sålunda icke skulle komma i åtnjutande
af den ökning i tantiéme-inkomster, som skulle tillkomma verkställande
direktören för Trollhätteverket vid en stegring af inkomsterna
från kanalverket och kraftstationen, som ock därtill att vattenverksdirektören
icke skulle komma i åtnjutande af fri bostad, vedbrand och
belysning, hvilka förmåner i Stockholm skulle äga ett betydligt värde,
enligt de sakkunnigas mening lönen för vattenverksdirektören icke böra
sättas lägre än 24,000 kronor.

Denna lön syntes icke öfverstiga hvad enskilda större industriella
företag betalade för sina chefsbefattningar och då det naturligen här
gällde att för denna plats söka förvärfva en så framstående och för
befattningen lämpad person som möjligt, torde den föreslagna aflöningen
icke kunna anses för hög. Med afseende å denna lön syntes jämväl böra

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

27

framhållas, att då lönen för Trollhätteverkets verkställande direktör för
närvarande utginge till en betydlig del från inkomsterna af Trollhätte
kanal, intet hinder syntes förefinnas för att äfven för framtiden låta en
afsevärd del af vattenverksdirektörens aflöning utgå från Trollhätte
kanals inkomster, hvilka icke upptoges i någon af Riksdagen fastställd
stat, utan till sin nettobehållning skulle öfverlämnas till handels- och
sjöfartsfonden.

Med afseende å vattenverksdirektörens pensionering syntes med
någon förändring kunna tillämpas de bestämmelser, som fastställts för
generaldirektören för telegrafverket. Sålunda skulle vattenverksdirektör,
hvilken i minst 18 år innehaft vattenverksdirektörsförordnande, vara
berättigad att i pension uppbära 6,000 kronor. Om han före uppnådda
18 tjänsteår antingen på grund af sjukdom skulle befinnas till nöjaktig
sådan tjänstgöring oförmögen eller ock utan egen begäran nödgas afgå
från sin befattning, utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma,
skulle han äga uppbära pension till belopp af 5,000 kronor, då
afgången skedde före eller vid 6 tjänsteår, samt af 5,500 kronor, då
afgången skedde efter 6 men före 18 tjänsteår.

1 detta sammanhang syntes böra framhållas, att ehuru de sakkunniga
icke ansett, att några löneförmåner borde utgå till vattenverksdirektören
i form af tantieme till följd af den fullt opartiska ställninghan
borde intaga i förhållande till de olika anläggningar, som kunde blifva
ställda under hans ledning, de sakkunniga dock vore af den uppfattning,
att ett sådant aflöningssätt med fördel kunde tillämpas beträffande de
personer, som anställdes såsom föreståndare eller ledare för de särskilda
anläggningar, som kunde komma under centralstyrelsens förvaltning.

Hvad anginge arfvodet för de öfriga fyra ledamöterna i den föreslagna
styrelsen, syntes med hänsyn till det ökade arbete och den större
uppoffring af tid, som de för fullgörande af sitt uppdrag gifvetvis
behöfde använda i jämförelse med de nuvarande fyra på tre år förordnade
ledamöterna i Trollhättestyrelsen, detsamma behöfva ökas något
utöfver det arfvode af 1,500 kronor om året, som tillkomme nyss nämnda
ledamöter i Trollhättestyrelsen. De sakkunniga föresloge därför, att
arfvodet till nämnda fyra ledamöter i den föreslagna centralstyrelsen
måtte bestämmas till 2,000 kronor om året. Därjämte borde de åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning i enlighet med hvad nu tillkomme
ledamöterna i Trollhättestyrelsen jämlikt andra klassen i resereglemente!.

Ledamöterna i den föreslagna vattenfallsnämnden borde däremot
vara oaflönade, då deras ledamotskap däri vore beroende af deras ställning

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

såsom ämbets- eller tjänstemän. Likväl syntes samtliga nämndens ledamöter
böra tillerkännas icke blott, såsom 1907 års kungl. förslag upptagit
beträffande vattenfallskommissionen, reseersättning, utan äfven
dagtraktamente enligt resereglementet för inställelse vid sammanträde
med nämnden och styrelsen å annan ort än den där de vore bosatta
eller där de till följd af särskildt tjänsteärende eller under semester
uppehälle sig.

Med den omfattande verksamhet, den föreslagna styrelsen skulle
komma att erhålla, kunde icke undgås, att den till sitt biträde måste
hafva åtminstone två tjänstemän.

Såsom förut framhållits skulle vattenverksdirektören utöfva den
ledande verksamheten, i hvilken egenskap det tillkomme honom ej mindre
att taga initiativ till och i stort sedt uppgöra planer till bebyggande
af vattenfall, regleringar af sjöar och vattendrag, förvärf af enskilda
tillhöriga vattenfall, som borde för ett bättre tillgodogörande förenas
med staten förut tillhöriga fall, än äfven att med uppmärksamhet följa
respektive anläggningars bebyggande, skötsel och drift.

Härtill komme, att, då under styrelsen äfven skulle läggas vårt
kanalväsende, en icke ringa uppmärksamhet måste ägnas åt planeringar
och undersökningar med hänsyn till den utveckling detsamma i framtiden,
att sluta efter utländska föredömen, kunde komma att få. I
detta afseende kunde erinras därom, att Trollhättestyrelsen med anledning
af remiss från Kungl. Maj:t redan vore sysselsatt med vidlyftiga
arbeten för uppgörande af förslag till utvidgning och ombyggnad af
Trollhätte kanal, hvilket arbete redan toge en betydlig arbetskraft i
anspråk.

Härtill komme, att vattenverksdirektören för ett riktigt uppfyllande
af'' sitt uppdrag, ofta måste vistas på resor. Under alla förhållanden
måste det naturligen tillses, att vid hans frånvaro från Stockholm funnes
tillgång till en kompetent person, som då kunde emottaga den besökande
allmänheten och hafva tillsyn å de löpande göromålen.

Allt detta talade enligt de sakkunnigas uppfattning för att vattenverksdirektören
vid sin sida måste hafva ett tekniskt bildadt biträde,
hvars uppdrag det skulle blifva att handhafva den rent tekniska, mera
detaljerade utredningen såväl beträffande planer och kostnadsförslag för
bebyggande af statens egna vattenfall, som ock vid uppgörande af
planer till sjöregleringar och kanaler, inköp af enskilda tillhöriga vattenfall,
utarrendering af energi, framdragande af därför erforderliga ledningar
m. m. Gifvet vore också, att denne biträdande ingenjör för

29

Statsutskottets Utlutande N:o 150.

verkställande af undersökningar och utredningar af nu antydd art äfven
måste i ännu högre grad än vattenverksdirektören upptagas af resor.

Med hänsyn till de löner, som i enskilda företag nu lämnades
dugliga och erfarna personer i hithörande fack, och då det naturligen
vore af vikt att kunna erhålla en för denna plats fullt lämplig person,
torde arfvode för denne biträdande ingenjör icke kunna sättas lägre än
till 8,000 kronor.

För att den föreslagna styrelsen skulle kunna rätt fylla sitt uppdra©'',
erfordrades dessutom, att densamma hade tillgång till ett biträde

O; ...

med juridisk bildning.

Någon anledning att befara, att ett sadant biträde icke skulle
kunna erhålla tillräcklig sysselsättning i styrelsens tjänst, torde icke
förefinnas. Till hans åliggande skulle nämligen höra dels protokollsföring
vid sammanträden såväl med styrelsen som ock med styrelsen
och nämnden, dels uppsättande af promemorior i ärenden, som af styrelsen
och nämnden skulle gemensamt handläggas, dels uppsättandet af
stvrelsens och nämndens gemensamma utlåtanden samt styrelsens expeditioner,
dels ock diarieföring af inkommande ärenden.

Men härtill komme ock, att han såsom styrelsens ombudsman
komme att betungas med ett ganska omfattande och besvärligt arbete.

I detta afseende torde böra erinras, att honom borde tillkomma att
upprätta den mängd af kontrakt och öfverenskommelser, som erfordrades
för rätt till framdragande af elektriska ledningar, att ombesörja desammas
inteckning i den mån sådant erfordrades, att uppsätta kontrakt angående
leverans af elektrisk energi, att upprätta aftal angående eventuella inköp
af vattenfall och fastigheter för komplettering af staten förut tillhöriga
vattenfall samt att upprätta aftal angående försäljning, utarrendering
och andra upplåtelser af fastigheter, som skulle ställas under
den föreslagna styrelsens förvaltning. Det torde böra erinras, att enbart
bestyret i sist berörda afseende beträffande de fastigheter, som ledan
nu vore ställda under Trollhättestyrelsens förvaltning, kräfde ett ganska
betydande arbete särskildt med hänsyn till den försäljning och upplåtelse
af tomter till egna hem, som därifrån ägde rum, och den mängd af
lagfarts- och inteckningsärenden, som till följd däraf måste bevakas.

Gfifvet vore också, att i den man bebyggande af staten tillköliga
vattenfall samt sjöregleringar i anledning däraf skulle vidtagas, .de
utredningar och rättsliga åtgärder, som måste föregå utförandet af dylika
företag, i hög grad måste öka det arbete, som skulle åligga detta
stvrelsens juridiska biträde.

Med hänsyn till det arbete, som sålunda skulle åligga denne den

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

föreslagna styrelsens sekreterare och ombudsman, torde därför ett arfvode
till honom af 8,000 kronor icke kunna anses för högt.

Därest ämbetslokal för den föreslagna styrelsen icke bereddes i
något statens hus, erfordrades därjämte hyra till en sådan. Dessutom
erfordrades medel till reseersättningar, expenser, tryckning af handlingar,
aflöning till en vaktmästare m. m. Förutsatt att en ämbetslokal för
styrelsen måste förhyras, torde för nu berörda ändamål behöfvas ett
anslag af tillhopa minst 20,000 kronor.

Det framginge sålunda häraf, att inrättandet af den nu föreslagna
centralstyrelsen skulle komma att medföra betydligt större kostnader
än den vid 1907 års Riksdag föreslagna vattenfallskommissionen med
vattenfallsingenjör. Emellertid borde härvidlag märkas, att utgifterna
till aflöning för de fyra ledamöterna utom verkställande direktören i
I rollhättestyrelsen jämte en del öfriga utgifter i och för denna styrelse
skulle besparas, samt att, då den föreslagna centralstyrelsen skulle komma
att förvalta jämväl Trollhätte kanal, en lämplig utväg vore, att, i enlighet
med hvad förut antydts beträffande vattenverksdirektörens aflöning,
förutom den andel af dennes lön, som hittills utgått från Trollhätte
kanals inkomster, och hvilken andel inbegripet naturaförmåner kunde
beräknas till åtminstone 15,000 kronor, ytterligare en rätt afsevärd del
af de kostnader, som den nu föreslagna organisationen skulle komma
att medföra, utginge af inkomsterna från nämnda kanal.

Icke alldeles utan vikt torde väl ej heller vara, att genom den
föreslagna organisationen skulle komma att besparas uppförandet af
det bostadshus för verkställande direktören i Trollhätteverket, hvarom
beslut redan fattats, och hvilket beräknats kosta cirka 60,000 kronor.

Med afseende å de kostnader, som den föreslagna organisationen
skulle medföra, torde emellertid böra märkas, att då genom densamma
skulle åstadkommas en tidsenlig och praktisk förvaltning af statens
vattenfall, hvarigenom dessa värdefulla tillgångar skulle kunna göras
fruktbringande och de rika kraftkällor de innehölle komma vårt lands
industri till godo, de fördelar, som sålunda därigenom skulle vinnas,
under alla förhållanden torde långt uppväga och ersätta de kostnader,
som åvägabringandet af organisationen skulle föranleda.

De för den föreslagna organisationens genomförande erforderliga
anslagen, i den mån de icke skulle kunna utgå från Trollhätte kanals
inkomster, torde tills vidare böra uppföras å extra stat.

flill sist ansåge sig de sakkunniga i anledning- af vissa yttranden,
som i Riksdagen fällts under behandlingen af 1907 års förslag, böra
framhålla, att planerna för den beslutade kraftstationen vid Trollhättan

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

31

redan vore i sina hufvuddrag fastställda, att aftal om leverans af betydliga
delar af maskineriet till densamma redan träffats samt att arbetena
å kraftstationsanläggningen med tillhörande kraftkanal fortskridit så
långt, att anläggningen beräknades kunna tagas i bruk senast den
1 januari 1910, å hvilken dag enligt af Trollkättestyrelsen undertecknadt
kontrakt leverans af elektrisk energi därifrån till betydliga belopp skulle
taga sin början. Ingen anledning torde därför finnas att befara, att inrättandet
af den utaf de sakkunniga förordade organisationen skulle
kunna försena eller medföra någon menlig inverkan på arbetena å
nämnda kraftstationsanläggning, då den föreslagna nya styrelsens åliggande
beträffande Trollhättan, förutom skötseln af kanalen, sålunda
hufvudsakligen skulle inskränkas till slutförande af redan planerade och
beslutade arbeten, samt att efter desammas fullbordande sköta driften
af kraftstationen, hvilka åligganden naturligen äfven kunde af den föreslagna
styrelsen fullgöras jämte de öfriga uppgifter, som skulle tillkomma
densamma.

Öfver detta af de sakkunniga afgifna utlåtande hafva yttranden
infordrats från styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk samt från
j ärn vägsstyrelsen.

Trollhättestyrelsen har uti sitt den 26 december 1907 afgifna yttrande
förklarat sig i allt väsentligt gilla de sakkunnigas förslag. Styrelsen
har emellertid ansett sig särskildt böra framhålla följande.

De sakkunniga hade framhållit, att järnvägsstyrelsen, om densamma
icke komme att själf ombesörja bebyggandet och förvaltandet af de
vattenfall, som för dess räkning inköpts, gifvetvis under alla förhållanden
borde hafva ett bestämmande inflytande såväl beträffande hvilka
vattenfall, som borde reserveras för järnvägarnas drift, som ock angående
de energibelopp, som skulle besparas för sådant ändamål, innan
energi till andra från sådana fall upplätes. Trollhättestyrelsen funne
ock detta själffallet, om järnvägsstyrelsens befogenhet i berörda afseende
finge anses gälla de vattenfall, som för dess räkning redan inköpts.
Beträffande åter andra statens vattenfall förutsatte Trollhättestyrelsen
emellertid, att frågan om deras reserverande helt eller delvis för järnvägarnas
behof komme att bedömas äfven från andra synpunkter än
järnvägarnas, på det att naturkrafter, som eljest lämpligen kunde nyttiggöras
för industriella ändamål, icke för lång tid eller i betydlig omfattning
skulle blifva liggande oanvända i afvaktan på en möjligen
ifrågasatt användning för järnvägsdriftens räkning.

De sakkunniga hade icke berört det samband, som enligt Trollhättestyrelsens
mening otvifvelaktigt borde åvägabringas mellan den

Trollhättestyrelsens

utlåtande
den 26/te 1907.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

nya styrelsen och den nyinrättade hydrografiska byrån. I det statsrådsprotokoll,
som åtföljde Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 2 till 1907
års Riksdag, hade uppmärksamheten redan fästs vid denna sak, i det åt
den så kallade vattenfallsingenjören enligt nämnda protokoll borde
beredas plats i styrelsen för den hydrografiska byrån. Trollhättestyrelsen
ville särskild! framhålla vikten af ett intimt samarbete mellan
den nya styrelsen och den hydrografiska byrån, så att denna byrås
verksamhet i främsta rummet inriktades på de arbeten, som vore nödvändiga
för en rätt planläggning af de närmast på dagordningen stående
företagen beträffande vattenkraftens tillgodogörande och i sammanhang
därmed stående, regleringsspörsmål m. m. Erfarenheten från andra land
hade äfven visat, att ett dylikt intimt samarbete varit alldeles oundgängligt
för åstadkommande af praktiska resultat på hithörande områden,
och följden däraf hade ock på flera håll varit, att ledningen af
de hydrografiska undersökningarna på ett eller annat sätt förts tillhopa
'' med den praktiska ledningen af vattenfallsförvaltningen. Då
emellertid den hydrografiska byråns organisation redan i hufvudsak
vore fastslagen och byråns verksamhet skulle börja med 1908 ars ingång,
torde för tillfället intet annat vara att företaga för vinnande af
det antydda målet, än att »vattenverksdirektören» bereddes plats i byråns
styrelse, i likhet med hvad förut beträffande »vattenfallsingenjören» varit
afsedt.

Mot den föreslagna sammansättningen af den nya styrelsen för
statens kanal- och vattenverk syntes intet vara att anmärka, Ej heller
mot de ifrågasatta aflöningarna för vattenverksdirektören samt -det
tekniska och det juridiska biträdet. Vid en blifvande utveckling af
styrelsens verksamhet komme naturligtvis behof att yppa sig af flera
tjänstemän liksom då torde få tagas i öfvervägande, huruvida dessa
borde upptagas på ordinarie stat och om de skulle aflönas af de från
kanal- och vattenverken inflytande inkomsterna, Lägre belopp än

8,000 kronor för de nu föreslagna båda tjänstemännen torde icke böra
ifrågakomma, om man ville försäkra sig om framstående krafter, och
utan sådana blefve organisationen gifvetvis utan därmed afsedd fördel.

Hvad direktörens aflöning vidkomme, ville Trollhättestyrelsen endast
åberopa hvad de sakkunniga med styrka framliäft samt dessutom i
afseende på jämförelsen med verkställande direktörens vid Trollhätte
kanal- och vattenverk inkomster betona, att dessa till följd af utlofvad
tantiöme af kraftverkets inkomster med säkerhet skulle kommit att i
framtiden afsevärdt ökas utöfver de hittills utgående.

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

38

I fråga om det bidrag till kostnaderna för den nya styrelsen,
livilket skulle kunna lämnas af inkomsterna vid Trollhätte kanal, funne
Trollhättestyrelsen det visserligen väl kunna försvaras, att, på sätt de
sakkunniga föreslagit, till vattenverksdirektörens aflöning från nyssnämnda
inkomster tills vidare lämnades ett bidrag af 15,000 kronor,
liksom att därifrån äfven utginge en del af öfriga kostnader för den
nya organisationen. Men Trollhättestyrelsen ansåge sig dock böra påpeka,
att sedermera och i den mån jämväl andra under den nya styrelsens
förvaltning ställda kanal- och vattenverk komme att tillföra
staten inkomster, äfven från dessa verk borde lämnas bidrag till kostnaderna
för den nya organisationen. Storleken af Trollhätte kanals
bidrag borde därför enligt Trollhättestyrelsens förmenande endast fastslås
tills vidare. Detta bidrag kunde lämpligen bestämmas till 20,000
kronor, hvaraf 15,000 kronor såsom andel i verkställande direktörens
aflöning och 5,000 kronor såsom andel i styrelseledamöternas arfvoden
och i aflöning åt biträden, expenser m. m.

Att statens kostnader för den nya styrelsen trots det sålunda
ifrågasatta bidraget från Trollhätte kanal- och vattenverks inkomster
skulle blifva afsevärdt högre än de, som beräknades för den vid 1907
års Riksdag föreslagna vattenfallskommissionen, skulle möjligen kunna
framdragas såsom skäl mot den nya organisationens inrättande. Men
därvidlag finge på det kraftigaste betonas, att kostnaderna stode i ett
mycket litet förhållande till de direkta och indirekta fördelar, som staten
vunne genom ett målmedvetet utnyttjande af sina kraftkällor och genom
införande af lättare former för hithörande frågors behandling. Dessa
syften torde säkerligen den nya organisationen vara väl ägnad att
främja.

Med hänvisning till hvad de sakkunniga i slutet af sitt utlåtande
anfört har Trollhättestyrelsen äfven såsom sin åsikt framhållit, att
upphäfvandet af denna styrelse och inrättandet af en ny centralstyrelse
för statens kanal- och vattenverk icke torde komma att inverka menligt
eller fördröjande på de arbeten, som nu vore under utförande vid Trollhättan,
och ej heller medföra en försämrad skötsel af de fullbordade
anläggningarna. Med tillgång till de goda krafter, som under Trollhättestyrelsen
hade den närmaste ledningen af anläggningarna och
arbetena om hand och sedan numera hufvuddragen för anläggningarna
och energiens distribution fastställts, syntes den nya centralstyrelsen
vara väl i stånd att utom sina andra uppgifter jämväl ägna nödigomsorg
åt Trollhätteverken.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. å Samt. 1 Afd. 87 Höft.

5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

Jämvägs■ Uti sitt den 20 januari 1908 afgifna underdåniga utlåtande har

utmtai7 järnvägsstyrelsen anfört i hufvudsak följande.
den 90/i 1908. Införandet af elektrisk drift å statens järnvägar torde enligt järnvägsstyrelsens
åsikt, såsom styrelsen vid flera föregående tillfällen framhållit,
åtminstone hvad de starkare trafikerade statsbanelinjerna beträffade, såvida
ej några nu alldeles oförutsedda omständigheter komme emellan, endast
vara en tidsfråga. A andra sidan syntes det järnvägsstyrelsen tydligt, att
införandet af denna nya drifkraft af flera skal ej borde ske alltför brådstörtadt,
och syntes det därför ej omöjligt, att med införandet af elektrisk
drift å en del linjer kunde komma att dröja så länge, att det kunde befinnas
ändamålsenligt att utan afvaktan af den elektriska järnvägsdriften
bebygga och tills vidare för andra ändamål utnyttja ett eller annat vattenfall,
som ansetts böra reserveras för järnvägsdriften. För sådana vattenfall,
som med stor sannolikhet ansåges skola komma till användning
för elektrisk drift å statens järnvägar, ansåge järnvägsstyrelsen dock
oeftergifligen nödvändigt, dels att bebyggandet från början skedde på
sådant sätt, att kraftverket vore så ändamålsenligt som möjligt för
alstrande af drifkraft för järnvägsdrift, dels äfven att försäljningen af
elektrisk kraft från dylikt kraftverk skedde på sådana villkor, att staten
ej därigenom hindrades från att, då så påfordrades, själf erhålla tillräcklig
drifkraft för sina järnvägar. Denna senare fordran förutsatte
möjligheten att kunna utarrendera kraft under en jämförelsevis kort
kontraktstid. Ehuru detta utan tvifvel i allmänhet ej läte sig göra, då
ju en industriell anläggning eller ett samhälle i regel måste söka få
garanti för erhållande af drifkraft för en lång följd af år, syntes det
dock järnvägsstyrelsen möjligt, att under vissa omständigheter sådana
kontrakt på kort tid skulle kunna afslutas, exempelvis i sådana fall, då
man genom sjöregleringars verkställande kunde med säkerhet påräkna
en betydlig ökning af den konstanta effekt, som fallen i ett visst vattendrag
kunde afgifva. Då genomförandet af något så när fullständiga
sjöregleringar gifvetvis kräfde en tid af flera år, kunde man tänka sig
möjligheten, att från statens kraftverk före sådan sjöreglerings genomförande
kraft afyttrades till understödjande af andra, enskilda kraftstationer,
hvilka vore i behof af förstärkning, och att, sedan dessa senare
genom sjöregleringar fått sitt energibehof täckt, statens kraftverk vore
oförhindrad t att afgifva drifkraft för järnvägsdrift. I afseende på skötseln
af en kraftstation, som uteslutande användes för elektrisk drift å statens
järnvägar, eller på skötseln af den del af en äfven för andra ändamål
använd kraftstation, som afgåfve drifkraft för järnvägsdrift, ansåge
järnvägsstyrelsen nödvändigt, att styrelsen, som bure ansvaret för järn -

Statsutskottets Utlåtande N:o 150. 35

vägsdriftens säkerhet och ostörda funktionerande, ägde ett bestämmande
inflytande.

Utg ående från dessa synpunkter, tilläte sig järnvägsstyrelsen i
underdånighet framställa några erinringar och tillägg i afseende på det
af de sakkunniga framlagda förslaget.

Ehuru järnvägsstyrelsen hittills tänkt sig, att styrelsen själf skulle
handhafva utbyggandet af sådana vattenfall, som inköpts för elektrisk
drift å statens järnvägar, ville järnvägsstyrelsen ej motsätta sig, att
detta arbete öfvertoges af en eventuellt blifvande centralstyrelse för
statens vattenfall, då därigenom obestridligen vissa fördelar kunde vinnas.
Det måste då naturligen förutsättas, att mellan järnvägsstyrelsen och
denna nya styrelse ett intimt samarbete komme att äga rum, och att
denna vattenfallsstyrelse ej mindre öfvertoge det synnerligen svåra och
tidsödande arbetet med underhandlingar och förslag rörande inköp af
vattenfall eller för vattenfalls utnyttjande erforderliga fastigheter och
områden, hvilket hittills utförts af järnvägsstyrelsen, än äfven tillhandaginge
järnvägsstyrelsen med erforderliga utredningar och upplysningar
i vattenfallstekniska frågor, hvilket arbete hittills på järnvägsstyrelsens
uppdrag utförts af konsulterande ingenjörer.

Såsom i de sakkunnigas förslag framhållits, vore det gifvet, att,
om järnvägsstyrelsen icke komme att ombesörja bebyggandet af de för
järnvägsdrift afsedda fallen, järnvägsstyrelsen dock under alla förhållanden
borde hafva ett bestämmande inflytande såväl beträffande, hvilka
vattenfall som borde reserveras för järnvägsdrift, som ock angående
de energibelopp, som skulle besparas för sådant ändamål, innan energi
till andra ändamål från sådana fall upplätes. I anslutning härtill ansåge
järnvägsstyrelsen äfven nödvändigt, att styrelsen finge ett bestämmande
inflytande ej blott angående sättet för bebyggandet af de fall, som
uteslutande eller hufvudsakligen skulle användas för järnvägsdriften,
utan äfven vid sådana fall, som endast skulle afgifva en mindre del
af sin effekt för järnvägsdrift, angående utförandet af den del af kraftverket,
som skulle användas för järnvägsdrift. Vattenverksstyrelsen
skulle således vara skyldig att underställa planerna och leveransbestämmelserna
vid sådana anläggningar järnvägsstyrelsens pröfning, och skulle
järnvägsstyrelsen äfven under arbetets utförande äga att genom besiktningar
och prof i samråd med vattenverksstyrelsen öfvertyga sig om,
att anläggningen blefve lämplig för det afsedda ändamålet. Bland de
frågor, vid hvilka järnvägsstyrelsen i sådant afseende måste fästa särskild
vikt, kunde nämnas utnyttjandet af befintliga vattenreservoarer, bestämmandet
af maskinaggregatens storlek och antal, turbinernas hvarfantal

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

och regleringsförmåga samt utförandet af de elektriska generatorerna,
transformatorerna och apparaterna.

I motsats mot de sakkunniga personer, som utarbetat det föreliggande
förslaget, ansåge järnvägsstyrelsen det lämpligast och riktigast,
att järnvägsstyrelsen, som hade ansvaret för järnvägsdriften, öfvertoge
förvaltningen och driften af de bebyggda vattenfall, som helt och hållet
eller hufvudsakligen skulle användas för elektrisk drift å statens järnvägar.
Den energi, som från sådant kraftverk möjligen kunde afgifvas
utöfver hvad järnvägsdriften kräfde, borde då också försäljas genom
järnvägsstyrelsens försorg. Det vore att märka, att järnvägsdriften
kräfde olika energibelopp under olika årstider, beroende på trafikens
växlingar, och att olika tidtabeller medförde olika fördelning af belastningen
under dygnets timmar. Vid upprättandet af kontrakt rörande
försäljning af energi åt andra borde hänsyn i viss grad tagas till dessa
omständigheter, hvilka järnvägsstyrelsen naturligen ensam vore i tillfälle
att bedöma.

Det vore likaledes af vikt, att järnvägsstyrelsen finge det bestämmande
inflytandet på utförandet och driften af sådana kraftstationer.
Under normala förhållanden skulle det ej behöfva medföra någon
olägenhet, om kraftverkets drift leddes af personer, som ej stode under
järnvägsstyrelsens befäl, men vid kritiska tillfällen, t. ex. vid inträffande
fel å någon maskindel, vid kortslutning å ledningen eller driftstörningar
af annan orsak, då det gällde att fatta hastigt beslut, angående hvad
som borde göras för att i möjligaste mån förebygga rubbningar i
trafiken, skulle en sådan anordning säkerligen lätt kunna medföra
mycket allvarliga olägenheter.

I de sakkunnigas förslag hade uttryckts önskvärdheten af, att
Riksdagen, därest en central vattenverksstyrelse komme till stånd, i
sammanhang därmed öfverlämnade åt Eders Kungl. Maj:t att efter pröfning
i hvarje särskildt fall förordna, att förvaltningen af ett staten tillhörigt
vattenfall måtte öfverflyttas till nämnda styrelse från det ämbetsverk,
under hvars förvaltning det förut stått. I anslutning därtill och till
hvad järnvägsstyrelsen i det föregående anfört, ville järnvägsstyrelsen
framhålla önskvärdheten däraf, att möjlighet äfven bereddes för ett
bebyggdt vattenfalls öfverflyttning från ifrågavarande vattenverksstyrelses
till järnvägsstyrelsens förvaltning, om en sådan öfverflyttning skulle
befinnas ändamålsenlig.

För utredning af frågor rörande utarrendering af sådana statens
vattenfall, som icke stode under den centrala vattenverksstyrelsens förvaltning,
hade föreslagits tillsättandet af en nämnd enligt i hufvudsak

37

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

samma grunder som den af vattenfallskommittén förordade kommissionen,
och skulle denna nämnd samarbeta med vattenverksstyrelsen vid sådana
ärendens behandling. Järnvägsstyrelsen, som enligt förslaget skulle
företrädas af en representant i denna nämnd, hade i hufvudsak intet
att erinra mot detta förslag. I afseende på den bestämmelsen i förslaget,
att järnvägsstyrelsens representant ej skulle behöfva tillkallas
vid behandling af vissa ärenden, särskildt i afseende på tillstånd att
bygga i kungsådra, syntes det järnvägsstyrelsen skäligt, att denna
ändrades därhän, att järnvägsstyrelsens representant under alla förhållanden
kallades till nämndens sammanträden, och skulle det öfverlåtas
åt honom själf att med ledning af den med kallelsen utsända
föredragningslistan'' bedöma, huruvida han behöfde infinna sig eller icke.

Det kunde nämligen tänkas, särskildt beträffande norra Sverige, att
äfven större vattenfall blefve utarrenderade att bebyggas af enskilda,
och att sådana fall lämpligen borde bebyggas på sådant sätt, att möjlighet
förefunnes att äfven därifrån erhålla drifkraft för någon del af
statens järnvägar, i hvilket fall järnvägsstyrelsen naturligen äfven hade
intresse af sättet för ett sådant vattenfalls bebyggande.

Under förutsättning att hänsyn toges till de sålunda framställda
erinringarna, som afsåge att tillgodose statens järnvägars intressen,
hade järnvägsstyrelsen "intet af vikt att invända mot det föreliggande
förslaget, utan förklarade sig styrelsen anse detsamma vara väl ägnadt
att befordra det åsyftade ändamålet.

Då jag förra året framlade förslag till inrättande af en vattenfalls- Departementskommission
med en särskild föredragande ingenjör, hvilken tillika skulle c e
handhafva den hufvudsakliga förvaltningen af den svenska statens vattenfall,
utgick jag från den förutsättningen, att den förvaltning, hvarom
här vore fråga, till en början skulle komma att blifva af mera inskränkt
omfattning i realt hänseende. Dels hade nämligen under de
förarbeten, som föregått framläggandet af detta förslag, framhäfts,
att såväl de vattenfall, hvilka afsåges för järnvägsdrift och hvilka eljest
redan vore för direkta statsändamål disponerade, som äfven Trollhätteverken
borde lämnas oberörda af den nya organisationen. Dels ansåg jag den
förebragta utredningen gifva vid handen, att endast beträffande om vattenfall
af någon större betydenhet det kunde komma i fråga, att staten själ!
skulle uppträda såsom bebyggare eller delägare i företag, afseende deras
bebyggande. Härtill kom, att den af vattenfallskommittén verkställda
undersökningen gaf vid handen, att af de staten tillhöriga vattenfall i

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

södra Sverige, om hvilka fråga vore, knappt något med undantag af
Alfkarlebyfallen hade den storlek, att fråga kunde blifva om, att staten
själf skulle uppträda som företagare, samt att statens vattenfall i norra
Sverige i allmänhet vore så belägna, att deras bebyggande knappt
kunde komma i fråga under den närmaste tiden.

A andra sidan fick det emellertid icke förbises, att utvecklingen
i framtiden kunde medföra större kraf på det organ, som skulle få
ifrågavarande förvaltning åt sig uppdragen.

Det gällde således att skapa ett förvaltningsorgan, som på samma
gång kunde fylla de speciella uppgifter, hvilka under den första tiden
väntade detsamma, och utvecklas till en mera omfattande styrelse, då
behof af en sådan kunde uppstå.

Det var från dessa synpunkter jag föreslog, att den hufvudsakliga
förvaltningen af statens vattenfall skulle öfvertagas af vattenfallsingenjören,
hvilken emellertid endast skulle äga vidtaga förberedande
åtgärder, under det att den egentliga beslutanderätten skulle tillkomma
Kungl. Maj:t efter vattenfallskommissionens hörande. Denna organisation
kunde sedan i mån af behof lätteligen utvecklas till en verklig
styrelse, i hvilken då vattenfallsingenjören komme att uppgå, med vattenfallskommissionen
såsom förstärkning i vissa fall.

Kungl. Maj:ts i öfverensstämmelse med min hemställan till Riksdagen
aflåtna proposition vann, som nämndt, majoritet i Första Kammaren,
under det att Andra Kammaren anslöt sig till statsutskottets afstyrkande
utlåtande.

Det skäl, som hufvudsakligen torde motiverat motståndet mot fjolårets
förslag, var säkerligen, ehuru ej i diskussionen tydligt uttalad!,
tanken på en mera omfattande statsverksamhet redan från början än den,
hvarifrån Kungl. Maj:ts förslag utgick, eller en verksamhet ungefär i
den omfattning, som antydts af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
dess utlåtande i ämnet.

Det ligger gifvetvis något tilltalande i denna tanke och i de vida
perspektiv den öppnar; och äfven om dess förverkligande i större
utsträckning måste blifva en framtidsfråga, får det ej förbises, att möjligheten
af en utveckling i dylik riktning redan från början bör tagas
i betraktande. Det har ock blifvit allt klarare, att någon omedelbar
allmän öfvergång till elektrisk drift vid statsbanorna ej är att förvänta.
Vid sådant förhållande blir det ett viktigt statsintresse, att de
stora vattenfall, som under senare åren inköpts för att möjliggöra sådan
drift, intill dess de därför kunna komma till användning, blifva i största
möjliga mån tillgodogjorda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

39

Af dessa skäl och då järnvägsstyrelsen, under hvilkens -förvaltning
dessa vattenfall stå, ej lämpligen torde kunna inlåta sig på ett
för dess egentliga verksamhet så främmande företag som att i stor
utsträckning tillhandahålla industrien drifkraft, synes anledning föreligga
att redan nu taga steget fullt ut och skapa en verklig styrelse för förvaltningen
af statens samtliga vattenfall af någon betydelse. Jag tillråder
så mycket hellre ett sådant steg, som jag anser den numera i
ärendet förebragta utredningen gifva vid handen, att en sådan styrelse
bör kunna inrättas på ett jämförelsevis praktiskt och billigt sätt genom
den af de sakkunniga föreslagna organisationen.

Statsutskottet framkastade visserligen i sitt utlåtande öfver fjolårets
förslag, att man borde kunna finna en utväg genom att förlägga
förvaltningen af statens vattenfall under någon redan befintlig institution,
exempelvis styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk, och under
diskussionen i kamrarna framkom äfven tanken på att förlägga ifrågavarande
förvaltningsbestyr under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Hvad sistnämnda tanke angår, anser jag densamma med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens nuvarande organisation icke kunna utan allt
för stora olägenheter genomföras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är redan nu så upptagen med skiftande göromål, att den säkerligen icke
utan förstärkning i arbetskrafterna skulle kunna öfvertaga jämväl förvaltningen
af statens vattenfall; och äfven om nyssnämnda hinder skulle
kunna undanröjas genom inrättande inom styrelsen af en ny byrå, skulle
alltid den svårigheten kvarstå, att nämnda styrelse öfverhufvud taget
icke är afsedd att vara ett förvaltande ämbetsverk utan snarare ett kontrollerande
verk, en teknisk sakkunniginstitution och att dess organisation
är inrättad därefter. Mera tilltalande vore från denna synpunkt att upptaga
utskottets tankepå att förlägga förvaltningen af statens vattenfall underTrollhättestyrelsen.
Emellertid synes mig äfven denna utväg möta betänkligheter.
Trollhättestyrelsen är sålunda först och främst sammansatt med
uteslutande hänsyn till de intressen, den närmast är afsedd att tjäna; och
utan att på något sätt vilja draga i tvifvelsmål de nuvarande styrelsemedlemmarnas
förmåga af vidsynthet och hänsynstagande till äfven
andra än lokala intressen, anser jag det vara klart, att en styrelse,
hvars sammansättning skall ske efter förenämnda grund, åtminstone
icke alltid skall komma att besitta den blick för hela landets intressen,
som ovillkorligen fordras af en styrelse för statens vattenfall. Härtill
kommer, att nämnda st}rrelse har sitt säte i Trollhättan. Hvilka olägenheter
detta skulle innebära för den allmänhet, som komme att få med
styrelsen att göra, torde genast falla i ögonen. Nämnda förhållande

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

skulle emellertid äfven i rent administrativt hänseende säkerligen medföra
svårigheter genom den minskade möjligheten till samarbete med
de centrala verken i hufvudstaden och framför allt med vederbörande
statsdepartement, ett samarbete, som särskildt på nu ifrågavarande område
torde hafva sin stora betydelse. Jag kan i detta hänseende meddela,
att redan förvaltningen af enbart Trollhätteverken genom en till
Trollhättan förlagd styrelse varit förenad med vissa besvärligheter.
Täta resor af verkställande direktören till Stockholm och ett ideligt
telefonerande hafva blifvit en följd däraf.

Genom inrättandet af en särskild i hufvudstaden förlagd centralstyrelse
i öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag finge man
däremot en för allmänheten lätt tillgänglig institution, som genom sin
sammansättning komme att erbjuda de bästa garantier för ett lyckligt
samarbete med industrien och öfriga afnämare af kraft samt för att
affärsmässiga och praktiska hänsyn komme att göra sig gällande vid
förvaltningen af ifrågavarande statstillgång.

Den indragning af den nuvarande Trollhättestyrelsen, som ingår
som ett moment i de sakkunnigas förslag, torde ej böra möta vidare
betänkligheter. Såsom af den förebragta utredningen framgår, äro arbetena
med den nya kraftstationsanläggningen vid Trollhättan redan så
långt framskridna, att anläggningen beräknas kunna tagas i bruk den
1 januari 1910. Då den föreslagna nya styrelsen icke skulle börja
fungera förr än den 1 januari 1909, skulle således det hufvudsakligaste
arbetet med nämnda anläggning i hvarje fall komma att utföras under
omedelbar ledning af den nuvarande styrelsen. För öfrigt kommer säkerligen
under första året den nya styrelsens tid icke att så strängt upptagas
med åtgärder för de andra vattenfallens tillgodogörande, att den icke hinner
ägna all erforderlig omsorg åt anläggningen vid Trollhättan. Någon
tid måste nämligen åtgå till förberedande arbeten och utredningar, innan
vidare åtgärder för nya vattenfalls bebyggande kunna vidtagas, och
dessa arbeten och utredningar böra uppenbarligen utföras af den nya
styrelsens underordnade personal. Skötseln af Trollhätte kanal och driften
af därvarande kraftstation, sedan denna blir färdig, torde det ej möta några
större svårigheter för den nya styrelsen att öfvertaga. Såsom af de sakkunnigas
utredning och Trollhättestyrelsens utlåtande framgår, torde ej
heller några svåxigheter möta för öfvergången till den nya organisationen.

Jag anser mig således böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag
om inrättande af en särskild centralstyrelse i Stockholm, hvilken
med hänsyn till sitt hufvudsakliga verksamhetsområde lämpligen torde

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

41

kunna benämnas vattenfallsstyrelsen, och om indragning i sammanhang
därmed af den nuvarande styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk.

Emot de sakkunnigas förslag rörande den nya styrelsens sammansättning
har jag intet att erinra. I spetsen för styrelsen bör således
ställas en tekniskt bildad, erfaren och energisk verkställande direktör,
vattenfallsdirektören, som i sin hand skall hafva den närmaste ledningen
af förvaltningen utaf statens nu ifrågavarande vattenfall, som skall ombestyra
uppgörandet af planer till och intressera industri och näringar för
anläggningar för vattenfallens rationella utnyttjande och som med vaken
blick skall följa allt, som på ett eller annat sätt kan bidraga till att
vattenfallen i vidsträckt omfattning blifva på såväl för staten som för
näringslifvet bästa möjliga sätt tillgodogjorda. Genom de fyra öfriga
styrelseledamöterna tillföras styrelsen ytterligare praktisk erfarenhet och
aftarsblick samt sakkunskap och kännedom om industriens och näringarnas
behof på olika områden.

1 likhet med de sakkunniga finner jag det helt naturligt, att allt
hvad som nu ingår i Trollhättestyrelsens uppdrag öfvertages af den
nya styrelsen, således äfven förvaltningen af Trollhätte kanal. Någon
särskild anledning att till den nya styrelsen öfverflytta förvaltningen
äfven af öfriga staten nu tillhöriga kanaler synes däremot åtminstone för
närvarande icke föreligga. Väddö och Albrektsunds kanaler — de enda
utom Trollhätte kanal, som för närvarande ägas af staten — stå icke
i förbindelse med något flodsystem och beröra således ej något vattenfall.
Dessa kanaler synas åtminstone tillsvidare böra förvaltas ai
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Skulle staten framdeles komma att
förvärfva kanaler, som liksom Trollhätte kanal nära sammanhänga med
vattenfall, bör det däremot vara ändamålsenligt att hänföra dylika kanaler
till den nya styrelsen. Att redan nu meddela en allmän bestämmelse därom
torde ej vara lämpligt, utan bör sådant bero på pröfning för hvarje särskilt
fall. Eders Kungl. Ma:jt har ju ock i nyligen aflåten proposition
till Riksdagen om inköp af Strömsholms kanal föreslagit en
anordning i dylik riktning.

Hvad därefter beträffar förvaltningen af de vattenfall, som äro
afsedda att alstra elektrisk drift åt statsbanorna, böra, såsom ock af
det föregående framgår, äfven de, åtminstone till en början, förläggas
under den nya styrelsen. Denna bör således öfvertaga bestyret med
bebyggandet af ifrågavarande vattenfall äfvensom ombesörja anläggning
af kraftstationer och uthyrning af elektrisk energi från dessa anläggningar.
Härvid får gifvetvis icke lämnas ur sikte det ändamål, för
hvilket fallen äro inköpta, nämligen elektrisk drift å statsbanorna.

Bill. till Biksd. Prof, 1908. 4 Sami. 1 Afd. 87 Höft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

Huruvida vattenfallsstyrelsen, äfven sedan kraften härför tagits i anspråk,
bör handhafva förvaltningen af ett dylikt vattenfall låter sig svårligen
afgöra nu, då ju utredningen angående det sätt, hvarpå den elektriskajärn
vägs driften bör ordnas, ännu icke är afslutad. Med afgörandet af
nämnda fråga torde alltså böra anstå, tills tiden är inne för öfvergången
till elektrisk drift. Då torde i hvarje fall tillgodogörandet af statsfallen
hafva fortskridit så långt, att, äfven om förvaltningen af de för järnvägsdriften
afsedda fallen fråntages vattenfallsstyrelsen, dennas arbetskrafter
komma att fullt ut tagas i anspråk af de göromål, som skulle
återstå för densamma.

Äfven andra staten tillhöriga vattenfall böra gifvetvis ställas under
den nya styrelsen. Såsom sådana hafva de sakkunniga angifvit »Älfkarleby
vattenfall med angränsande, staten tillhöriga, för vattenkraftens
tillgodogörande erforderliga jordområden, äfvensom andra staten tillhöriga
mera betydande vattenfall, som lämpa sig för att under den
närmaste tiden af staten själf bebyggas eller att för vattenkraftens tillgodogörande
till enskilde utarrenderas». För att få utrönt hvilka de
vattenfall äro, som uppfylla sistberörda villkor och således böra ställas
under den nya styrelsens förvaltning, hafva de sakkunniga tänkt sig, att
i denna styrelses uppdrag skulle ingå att i sådant syfte verkställa en
undersökning och därpå, i den mån vattenfall visade sig hafva betingelser
att på angifna sätt kunna i den närmaste framtiden tillgodogöras,
hos Eders Kungl. Maj: t göra framställning om, att dessa vattenfall
skulle öfverflyttas till styrelsens förvaltning.

Äfven härutinnan biträder jag i hufvudsak de sakkunnigas förslag.
Emellertid finnas en del större staten tillhöriga vattenfall förutom de
vid Älfkarleby, beträffande hvilka det redan från början torde vara klart,
att de böra ställas under den nya styrelsens förvaltning. Jag syftar
härvid på sådana i Norrland belägna vattenfall, hvilka vid afvittringen
enligt afvittringsförfattningarnas bestämmelser reserverats för kronans
räkning. Dylika vattenfall, enligt vattenfallskommitténs utredning uppgående
till ett tjugutal, äro i allmänhet af den storlek, att de lämpa
sig för tillgodogörande. Ett flertal af dem torde visserligen med hänsyn
till sitt aflägsna läge icke på länge kunna komma ifråga att tagas i
bruk. Dock torde det vara lämpligare att förlägga dem under den nya
styrelsen än att bibehålla dem under kammarkollegium, under hvilket
ämbetsverk de nu torde höra.

Hvad statens öfriga mera betydande vattenfall angår, synas äfven
de böra med det snaraste ställas under vattenfallsstyrelsens förvaltning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

43

Då emellertid någon bestämd gräns svårligen låter sig uppdraga mellan
de fall, som skola anses af den betydenhet, att de böra omhändertagas
af vattenfallsstyrelsen, och dem, som icke hafva sådan betydenhet, helst
respektive vattenfalls läge därvid spelar en icke oväsentlig roll, torde
öfverflyttandet af dessa fall böra, på sätt de sakkunniga hemställt, bero
på särskild pröfning i hvarje fall. Ifrågavarande vattenfall utgöras i
hufvudsak af sådana, som ligga vid kronoparker (inemot 100 enligt vattenfallskommitténs
utredning), oafvittrad mark, renbetesland eller fjäll ofvan
odlingsgränsen (omkring 80) eller höra till indragna eller ännu lör sitt
ändamål använda kronoboställen (omkring 50) och förvaltas för närvarande
i regel af domänstyrelsen eller kammarkollegium. Öfverflyttandet
till den nya styrelsen af dessa fall torde i regel böra ske, så snart tillfälle
därtill erbjuder sig och utan allt för stora hänsyn till den omständigheten,
att ett eller annat vattenfall tilläfventyrs ej har utsikt att genast
kunna komma till användning. För allmänheten vore detta en fördel
såtillvida, att eventuella arrendespekulanter därigenom ej skulle lämnas
i osäkerhet om, hvart de skulle vända sig med sina förfrågningar
och förberedande framställningar, och för vattenfallsstyrelsen vore det
angeläget att redan från början få hand om dessa vattenfall, uti hvillca
säkerligen, i den mån det ej redan skett, inom en icke alltför aflägsen
framtid åtgärder måste vidtagas till fiottningens befrämjande, hvilka, om
de ej kontrolleras af vattenfallsstyrelsen, kunna tänkas i ett eller annat fall
komma att i framtiden medföra svårigheter för respektive vattenfalls tillgodogörande
för industriella ändamål. För öfrigt bör väl vattenfallsstyrelsen
vara bättre ägnad att förvalta dessa vattenfall än förenämnda
ämbetsverk. Rätten att göra framställning om ett vattenfalls öfverflyttande
till den nya styrelsen synes böra tillkomma såväl denna som respektive
ämbetsverk, under hvars förvaltning fallet står. Särskildt bör det åligga
domänstyrelsen att vid förnyad utarrendering af domän, till hvilken hör
ett mera betydande vattenfall, tillse, huruvida icke vattenfallet bör undantagas
från arrendet och flyttas öfver till den nya styrelsen.

Mindre strömfall däremot, som icke kunna användas för att
drifva någon större industriell anläggning, utan endast husbehofskvarnar,
mindre sågar och dylikt, torde i regel böra förvaltas af samma
myndighet, som liandhafver förvaltningen af de fastigheter, dit de höra,
vare sig dessa fastigheter äro utarrenderade kronodomäner, boställen
eller andra kronoegendomar.

Hvad slutligen angår de vattenfall, Fristads fallet, Råckstafallen och
Tumbafallet, som staten redan nu för egna behof använder, torde det ej

44

Statsutskottets Utlåtande N;o 150.

heller vara skäl att genom en allmän föreskrift öfverflytta förvaltningen
af dem till den nya styrelsen. Skulle sådant i en framtid visa sig
ändamålsenligt, må det göras beroende på särskildt beslut.

Under den nya styrelsen bör således enligt min mening ställas:

I. Omedelbart:

a) allt hvad som vid tiden för den nya vattenfallsstyrelsens inrättande
är ställdt under styrelsens för Trollhätte kanal- och vattenverk
förvaltning;

b) alla de vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda fastigheter,
som på förslag af järnvägsstyrelsen inköpts för elektrisk drift å
statsbanorna; samt

c) sådana i Norrland belägna vattenfall, hvilka enligt särskilda
bestämmelser i afvittringsförfattningarna vid afvittringarna reserverats
för kronans räkning, jämte tillhörande utmål.

II. Efter hand på grund af särskilda beslut:

a) vattenfall, som framdeles komma att för kronans räkning inköpas
för elektrisk drift å statsbanorna;

b) Alfkarleby vattenfall äfvensom andra staten tillhöriga mera
betydande vattenfall, i den mån sådant pröfvas lämpligt; samt

c) härförut icke särskildt nämnda strandområden och andra fastigheter,
som befinnas erforderliga för tillgodogörande af de vattenfall eller
anläggningar, som ställas under vattenfallsstyrelsens förvaltning.

Skulle det af någon särskild anledning befinnas förmånligt att till
den nya styrelsen öfverflytta äfven ett eller annat staten tillhörigt vattentall,
som icke direkt kan hänföras till någon af härförut angifna kategorier,
med därför erforderligt utmål och annan för dess tillgodogörande
erforderlig egendom, bör det tillkomma Eders Kungl. Maj:t att äfven
därom fatta beslut.

Genom bifall till hvad sålunda föreslagits skulle man, synes det
mig, hafva vunnit ett af de af vattenfallskommitten uppställda önskemålen,
enhet i förvaltningen af statens vattenfall.

Beträffande den ifrågasatta vattenfallsstyrelsens verksamhet kan
jag i hufvudsak hänvisa till hvad de sakkunniga därom anfört. Jag*
anser mig emellertid här böra lämna en öfversikt öfver huru jag öfver
hufvud taget tänkt mig styrelsens verksamhet ordnad.

Vattenfallsstyrelsen synes sålunda böra hafva till åliggande att

l:o) förvalta all under densamma ställd egendom samt verka för
att denna blir på bästa sätt tillgodogjord;

2:o) efter verkställda utredningar hos Eders Kungl. Maj:t göra
framställningar om vattenfallens disposition — vare sig detta bör ske

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

45

därigenom att staten själf bebygger dem eller utarrenderar dem till
enskilda eller på annat sätt — om sättet för bebyggande af vattenfall,
som ansetts böra af staten själf exploateras, om inköp af enskilda
helt eller delvis tillhöriga vattenfall, om inköp af för vattenfalls tillgodogörande
nödig mark, om försäljning af något statens vattenfall o. s. v.;

3:o) verkställa Eders Knngl. Maj:ts i anledning af dylika framställningar
fattade beslut, d. v. s. ombesörja anläggning af dammbyggnader,
kraftstationer m. m. vid vattenfall, verkställa inköp och försäljning
af dylika o. s. v.;

4:o) besluta om uthyrning af kraft från statens kraftstationer och
om de anläggningar, som därför erfordras;

5:o) beträffande sådana under styrelsens förvaltning ställda vattenfall,
som Eders Kungl. Maj:t ansett böra utarrenderas, föreslå de närmare
villkoren för utarrenderingen;

6:o) i de fall då kronan af Eders Kungl. Maj:t ansetts böra ingå
såsom delägare i företag afseende vattenkraftens tillgodogörande, uti
företaget bevaka kronans rätt och bästa;

7:o) uppgöra planer till samt hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning
om utförande af större sjöregleringar m. m. äfvensom utföra
Eders Kungl. Maj:ts i anledning däraf fattade beslut;

8:o) hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om öfverflyttande
till vattenfallsstyrelsen af vattenfall, som stå under annan myndighets
förvaltning äfvensom om förläggande under annan förvaltning af vattenfall,
hvars förvaltning varit uppdragen åt styrelsen; samt

9:o) afgifva underdåniga utlåtanden i vattenfrågor, som till densamma
remitteras.

Förslag till grunder för förvaltningen af statens vattenfall i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig härförut angifna principer
bör hinna utarbetas så tidigt, att proposition i ämnet bör kunna
föreläggas nästa Riksdag vid dess början.

Af det föregående torde framgå, att den föreslagna styrelsens verksamhet
skulle blifva synnerligen kräfvande och ansvarsfull samt ställa
stora fordringar framför allt på vattenfallsdirektören, men äfven på
dess öfriga ledamöter. Emellertid torde, huru stor skicklighet och duglighet
styrelsen än må komma att besitta, den sakkunskap, som är att
finna hos de centrala ämbetsverken, icke utan skada för vissa ärendens
behandling helt kunna undvaras. För att denna sakkunskap må kunna
tillgodogöras, men på samma gång den tidsspillan undvikas, som gifvetvis
blir en följd däraf, att ärendena remitteras till ett eller flera ämbets -

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

verk, liar, såsom redan i det föregående erinrats, förslag af vattenfallskommittén
väckts att sammanföra ämbetsverkens sakkunskap hos en
kommission eller nämnd, sammansatt af representanter för de olika
ämbetsverken. Denna tanke upptogs ock uti Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet till 1907 års Riksdag, och de af mig tillkallade sakkunniga hafva
jämväl i viss mån kombinerat en dylik anordning med sitt förslag om
inrättande af en särskild centralstyrelse. De sakkunniga hafva i detta
hänseende indelat vattenfallen i sådana, som ställts under vattenfallsstyrelsens
förvaltning, och sådana, som icke ställts under densamma.
Rörande de förra skulle vattenfallsnämnden enligt de sakkunnigas förslag
icke höras men väl angående de senare.

Denna anordning torde vid bifall till hvad jag härförut föreslagit
icke vidare vara lämplig att genomföra. Enligt mitt förslag skulle
nämligen ganska snart alla mera betydande vattenfall komma att öfverflyttas
till den nya styrelsen, så att de vattenfall, som icke kom me att
lyda under denna, hufvudsakligen komme att utgöras af dels åtskilliga
mindre vattenfall, som ansetts icke böra i fråga om förvaltningen skiljas
ifrån de fastigheter — hufvudsakligen kronoparker och jordbruksdomäner
— till livilka de höra, samt dels en del till staten tillhöriga ecklesiastika
boställen och icke indragna länsmansboställen hörande vattenfall.

Angående den förstnämnda gruppen af dessa vattenfall gäller, att
de till största delen redan nu förvaltas af domänstyrelsen, och skulle,
såsom i sammanhang med förslag till ny organisation af kammarkollegium
blifvit ifrågasatt, äfven förvaltningen af kronans öfverloppsmarker
samt oafvittrade marker komma att öfverflyttas till nämnda styrelse,
kommer, såvidt jag kan finna, förvaltningen af samtliga dylika fäll att
tillhöra densamma. Att i fråga om dessa vattenfall, hvilkas förvaltning
hittills icke medfört några svårigheter, införa en så vidlyftig apparat
som den föreslagna nämnden, skulle säkerligen vara opraktiskt. 1
fråga om förvaltningen af ifrågavarande vattenfall skulle enligt 4:de och
9: de punkterna uti det förslag till förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, som redan i särskild proposition förelagts
Riksdagen, gälla, att för arrende af dylik lägenhet tiden må i hvarje
fall efter för handen varande förhållanden af domänstyrelsen bestämmas
samt att vid utarrendering af sådan egendom skall
tillämpas det förfaringssätt domänstyrelsen för hvarje fall finner
lämpligast, hvarjämte i fråga om sådana vattenfall, som höra till utarrenderade
egendomar, jämväl skulle komma att gälla bestämmelsen i 5:te
punkten af samma förslag, att dylik lägenhet kan undantagas från arren -

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

47

det ocli upplåtas på särskildt arrende, om högre afkomst därigenom
kan påräknas.

Som af redogörelsen för fjolårets förslag framgår, afsåg äfven det,
att största delen af nu ifrågavarande vattenfall skulle förvaltas tillsammans
med de egendomar, till hvilka de höra.

Ifråga om de till boställen hörande vattenfallen gäller det för närvarande,
att de förvaltas efter samma grunder som de boställen, till
hvilka de höra, och i denna ordning bör uppenbarligen någon förändring
icke göras.

Om således å ena sidan förhållandena icke synas mig tala för en anslutning
till de sakkunnigas förslag att inrätta en särskild nämnd, som skulle
hafva till åliggande att afgifva yttranden angående dispositionen af sådana
vattenfall, som icke ställts under den nya styrelsens förvaltning, torde
å andra sidan i fråga om sådana fall, som ställts under styrelsens förvaltning,
kunna ifrågasättas, om ej i vissa frågor den sakkunskap, hvarom
jag förut talat, bör lämnas tillfälle att göra sig gällande.

Inom den nya styrelsen torde näppeligen komma att finnas någon
sakkunnig representant för fiskeriintresset. Vid uppförande af dammbyggnader
i vattendrag, ändring af redan befintliga sådana, verkställande
af sjöregleringar och dylikt kan lätteligen stor skada vållas fisket, om
icke särskilda anstalter till dess skyddande vidtagas. Visserligen skola
dylika ärenden, innan något bebyggande kan komma ifråga, behandlas
vid domstolarna, som därvid hafva att tillse det jämväl fiskeriintresset
blir på bästa sätt tillgodosedt. Det är emellertid att märka, att handläggningen
vid domstol enligt sakens natur kommer att infalla först å
en senare .tidpunkt i förhållande till beslutet om bebyggandet eller
arrendekontraktets uppgörande. Det blir således af vikt, att sakkunskapen
i fråga om fisket får göra sig gällande redan på ett tidigare
stadium än vid domstolen.

Detsamma gäller ifråga om nödvändigheten af att vid fattandet
af dylika beslut tillbörlig hänsyn tages till att icke genom ett planlagdt
företag möjligheten af större och allmännyttigare vattenafledningsföretag
för framtiden går förlorad.

Vidare ligga, som nämndt, de allra flesta af statens större vattenfall
i de norrländska älfvarna. Kring dessa ällvar äger staten emellertid
ofantliga skogsarealer, för hvilkas tillgodogörande det är af synnerlig
vikt att flottningsförhållandena ej försvåras. Stora summor hafva ock
af staten offrats för anordnande af flottleder i dessa trakter. Äfven från
denna synpunkt torde det vara af vikt, att den erforderliga sakkunskapen

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

får göra sig gällande på ett tidigare stadium än vid domstolen; och
detta så mycket mera som den stora del af statens vattenfall i dessa
trakter, som afsatts vid afvittringarna, just afsatts i, bland andra, fiottningens
intresse.

Slutligen är, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, ett intimt samarbete
mellan järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen af nöden, så snart
det är fråga om åtgärder, som på något sätt beröra sådana vattenfall,
som äro afsedda för eller kunna tänkas i framtiden blifva lämpliga till
järnvägsdrift.

I samtliga dessa hänseenden måste således sådana former utfinnas,
att den erforderliga sakkunskapen får tillfälle att göra sig gällande före
besluts meddelande.

Däremot torde de öfriga intressen, hvilkas tillgodoseende afsågos
med den i förra årets proposition föreslagna kommissionen, med den
sammansättning, den nya styrelsen skulle få, blifva tillbörligen tillgodosedda.
Den sakkunskap, som då ansågs böra beredas kommissionen genom
insättande i densamma af byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för tekniska ärenden utom dem, som röra järnvägar, torde sålunda
komma att i den nya styrelsen till fullo ersättas af vattenfallsdirektören,
och hvad angår den praktiska sakkunskap, som i kommissionen
skulle företrädas af representanterna för järnkontoret och för de af detta
ej företrädda grenarna af industrien och näringarna, torde densamma
komma att blifva fullväl representerad genom den nya styrelsens fyra
öfriga ledamöter. Kammarkollegium slutligen torde ej vidare böra
komma i fråga att höras uti ärenden af ifrågavarande slag, då, enligt
det förut sagda, dess befattning med förvaltningen af vissa statens
fastigheter för framtiden skulle komma att upphöra, samt enligt förslaget
den nya styrelsen skulle komma att till sitt förfogande få erforderlig
juridisk sakkunskap.

Huru tillfälle skall beredas sakkunskapen på förstnämnda områden
att behörigen komma till sin rätt, därom kunna ju olika meningar
yppas. För min del anser jag målet i det stora hela skola bäst och
säkrast vinnas på det sätt, att, då frågor berörande dessa intressen
förekomma inom styrelsen, den tillföres särskilda representanter för
desamma. Endast då fråga är om något större regleringsföretag, torde
möjligen remiss till ämbetsverken vara att föredraga. Frågan därom
blir emellertid icke aktuell förr än en ny vattenrättslagstiftning kommer
till stånd. Genom en sådan anordning, som den af mig nu föreslagna,
kunna de åtgärder, som erfordras för tillvaratagande af förenämnda
intressen, komma att på ett organiskt sätt ingå uti styrelsens förslag

Statsutskottets Vtlåtande N:o 150.

49

och beslut, under det att, därest dessa intressens bevakande skulle ske
i den form, att särskilda yttranden skulle infordras från de ämbetsverk,
landtbruksstyrelsen, domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen, som eljest
hafva att bevaka berörda intressen, de anordningar, som af dessa ämbetsverk
kunde ifrågasättas, skulle få en mera fristående karaktär, och kanske
i många fall svårigheter uppstå för deras inarbetande uti vattenfallsstyrelsens
förslag.

Hvad särskildt angår iakttagandet af järnvägarnas intressen, torde
det vara svårt att, utan att alltför mycket förtynga formerna, ordna det
nödiga samarbetet på annat sätt än därigenom, att järnvägsstyrelsen får
tillfälle att genom sin representant göra sin uppfattning gällande vid
alla beslut, som kunna inverka på järnvägarnas intressen.

Huru förhållandena uti dessa hänseenden böra ordnas är ju en
fråga, som, såvidt särskilda kostnader därigenom, på sätt jag förutsätter,
icke skulle ådragas statsverket annat än för tilläfventyrs erforderliga
resor, Eders Kungl. Maj:t afgör i administrativ väg. Jag anser mig
emellertid redan nu böra lämna några antydningar om huru jag tänkt
mig saken. Jag utgår därvid ifrån den förutsättningen, att, då ett
vattenfall kommer i fråga att göras fruktbärande på ett eller annat
sätt, därvid kommer att tillgå sålunda, att vattenfallsstyrelsen först
underställer Eders Kungl. Maj:t frågan, huruvida fallet ifråga skall för
statens egen räkning bebyggas eller om det skall utarrenderas. Finner
Eders Kungl. Maj:t att fallet skall bebyggas, antager iag, att Eders
Kungl. Maj:t samtidigt anbefaller styrelsen att inkomma med byggnadsoch
kostnadsförslag. När därefter byggnadsplan blifvit fastställd och
medel för byggnaden beredda, skulle det tillkomma styrelsen att jämförelsevis
själfständigt genomföra företaget. Blir Eders Kungl. Maj:ts
beslut, att fallet skall utarrenderas, tillkommer det styrelsen att verkställa
beslutet.

Ser man nu först efter, å hvilka af dessa stadier den sakkunskap,
som landtbruksstyrelsen representerar, behöfver göra sig gällande, torde
det befinnas, att det egentligen är vid uppgörandet af planen för bebyggandet
och vid beslut om villkoren för en utarrendering, som de
intressen, styrelsen har att bevaka, kunna sättas på spel.

Detsamma torde gälla om fiottningsintresset.

Hvad angår järnvägarnas intressen beröras de i vida större utsträckning
af de åtgärder, som vidtagas. Sålunda är det af synnerlig
vikt, att icke något vattenfall försaljes eller utarrenderas, som under
den närmaste tiden kan komma i fråga att användas för järnvägsdrift.
Vidare är det, såsom af järnvägsstyrelsens förenämnda utlåtande framBih.
till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 87 Höft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

går, al betydelse, att ett vattenfall, som kan komma i fråga att användas
för järnvägsdrift, bebygges på ett sätt, som icke omöjliggör
eller försvårar en dylik användning, och detta ej blott i det stora utan
äfven i viss mån i detaljerna. Slutligen måste järnvägsstyrelsen hafva
intresse af, att vid uthyrning af kraft från ett dylikt vattenfall icke
sådana villkor bestämmas, som hindra fallets eventuella användning för
järnvägarnas behof.

I anslutning till hvad jag sålunda anfört anser jag det alltså först
och främst böra stadgas, att, då frågor inom vattenfallsstyrelsen handläggas,
som afse uppgörandet af förslag till bebyggande af ett under
styrelsens förvaltning stående vattenfall eller till villkor för ett dylikt
falls utarrendering, i styrelsens sammanträden skola deltaga representanter
för domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen och landtbruksstyrelsen. För sistnämnda
styrelse torde fiskeriinspektören och öfveringenjören vara själfskrifna
såsom representanter. Järnvägsstyrelsen torde böra representeras
af byrådirektören och föreståndaren för byrån för elektrisk drift.
Hvad domänstyrelsen angår, torde styrelsens representant böra för hvarje
särskildt fall utses af styrelsen.

Utom vid behandlingen af härförut angifna frågor torde dessutom
järnvägsstyrelsen böra vara representerad inom vattenfallsstyrelsen i alla
de fall, då fråga är om afgifvande af utlåtande eller förslag angående
dispositionen ai ett under styrelsens förvaltning ställdt vattenfall eller
om verkställande af byggnad i eller uthyrande af kraft från vattenfall,
som antingen inköpts för järnvägarnas behof eller af Eders Kungl.
Maj:t vid fattande af beslut om dess disposition förklarats vara af beskaffenhet
att kunna komma i fråga att användas för järnvägarnas drift.

Erforderliga bestämmelser i nu nämnda hänseenden torde alltså
höra införas i en blifvande instruktion för vattenfallsstyrelsen äfvensom
i de särskilda ämbetsverkens instruktioner.

De sakkunniga hafva jämväl ansett böra tagas under öfvervägande
huruvida icke äfven afgifvandet af yttranden i frågor om öfverbyggande
af kungsådra för vinnande af rättelse i den bittert öfverklagade, nu
till följd af nödvändigheten att före besluts fattande höra en mängd
ämbetsverk rådande långsamheten i handläggningen af dylika ärenden
borde tillkomma den af de sakkunniga föreslagna nämnden.

Jag har i anledning däraf låtit inom departementet verkställa en
beräkning öfver den tid, som förflutit från det de under femårsperioden
1903 1907 afgjorda ärenden af ifrågavarande art inkommit till departe mentet

och till dess de blifvit afgjorda. Denna utredning gifver vid

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

51

handen, att medeltiden utgjort 1 år 4 månader 23 dagar, under det
att längsta tiden uppgått till 3 år 1 månad 2 dagar.

Det är klart, att en dylik tingens ordning föga skall motsvara
"den moderna industriens kraf att fort komma i åtnjutande af billig
drifkraft, helst efter afgörandet af frågan om kungsådrans öfverbyggande
en rundlig tid åtgår, innan öfriga formaliteter, som måste föregå byggandet,
hinna undanstökas. Jag anser det ock synnerligen angeläget,
att något göres för att påskynda ifrågavarande ärendens handläggning.
Då emellertid hela donna fråga är af rent administrativ art och således
kan afgöras utan Riksdagens medverkan, torde den här kunna lämnas
åsido. Jag anhåller emellertid att senare få återkomma till ämnet.

Hvad angår den ställning, representanterna för förenämnda ämbetsverk
skulle få, då de deltaga i vattenfallsstyrelsens sammanträden, anser
jag, att de därvid endast böra få deltaga i öfverläggningarna, med
rätt att få sina uttalade meningar antecknade uti protokollet, men icke
i besluten. Genom en sådan anordning skulle den fördelen vinnas, att
styrelsen icke genom deras närvaro skulle lida någon inskränkning i sin
handlingsfrihet; och hvad angår de intressen, nämnda representanter
skulle företräda, skulle de ej komma att blifva lidande på en sådan
anordning. De fall, då representanter för samtliga ämbetsverken skulle
tillkallas, äro nämligen, såsom af det föregående framgår, endast sådana,
uti hvilken fråga skulle vara om afgifvande af yttranden och förslag.
Järnvägsstyrelsens representant skulle visserligen deltaga äfven uti behandlingen
af en del andra frågor, men med hänsyn till vikten af de
intressen han skulle representera, torde det i hvarje fall blifva nödigt
att sörja för, att, om styrelsens beslut i någon fråga, som icke vore af
nyss angifna beskaffenhet, komme att gå honom emot, frågan i en eller
annan form kunde dragas under Eders Kungl. Maj:ts afgörande.

Det torde ingalunda vara att befara, att med den af mig föreslagna
anordningen arbetet i de ämbetsverk, som skulle lämna vattenfallsstyrelsen
förstärkning, därigenom skulle, såsom 1907 års statsutskott
befarade, komma att på ett betänkligt sätt förryckas. Det blefve
endast järnvägsstyrelsens representant, hvilkens tid komme att i nämnvärd
mån tagas i anspråk. Därest emellertid ifrågavarande ämbetsmän
icke äga taga del i vattenfallsstyrelsens behandling af frågor, där de
hafva viktiga allmänna intressen att bevaka, måste, såvidt man vill
hafva säkerhet för att dessa intressen verkligen blifva på ett betryggande
sätt iakttagna, ärendena remitteras till de särskilda ämbetsverken.
Den lättnad i ämbetsverkens arbetsbörda, som den föreslagna anordningen
alltså från denna synpunkt måste komma att medföra, torde mer

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

än väl motväga den af statsutskottet befarade, jämförelsevis obetydliga
olägenheten att vissa ämbetsmän tidtals skulle upptagas af samarbetet
med vattenfallssty relsen.

Ledamöterna i vattenfallsstyrelsen synas böra tillsättas på sätt
och för den tid, de sakkunniga föreslagit. Hvad åter angår de ämbetsmän,
som i vissa fall skulle hafva säte i styrelsen, skulle ju, såsom af det
föregående framgår, representanterna för landtbruksstyrelsén och järnvägsstyrelsen
vara själ!skri!na, medan representanten för domänstyrelsen
skulle för hvarje fall utses af styrelsen. Då enligt föreliggande förslag-
representanterna för ämbetsverken hafva en ganska viktig uppgift
att fylla vid vattenfallsstyrelsens arbeten, torde ‘det emellertid obestridligen
vara förenadt med vissa fördelar, om suppleanter funnes att
tillgå, som kunde inträda vid förfall för dem af dessa ledamöter, som
skulle vara själfskrifna. För domänstyrelsens representant erfordras
uppenbarligen icke någon suppleant. Inom landtbruksstyrelsén finnas
icke sakkunniga personer, som kunna tjänstgöra i stället för fiskeriinspektören
och öfveringenjören. Emellertid torde landtbruksstyrelsén
böra vid förfall lör dem kunna utse en fiskeriintendent, respektive
landtbruksingenjör, som vore att tillgå, att tjänstgöra såsom suppleant.
För järnvägsstyrelsens representant bör vid förfall för honom styrelsen
vara berättigad och pliktig att utse suppleant.

Vattenfallsdirektören skall gifvetvis vara själfskrifven ordförande
vid vattenfallsstyrelsens sammanträden, jämväl då den är förstärkt med
ledamöter från de centrala ämbetsverken.

Äfven finner jag det synnerligen lämpligt att, såsom Trollhättestyrelsen
föreslagit, bereda honom plats i styrelsen för den hydrografiska
byrån, som från och med detta år trädt i verksamhet. En sådan anordning
öfverensstämmer också med hvad Kungl. Maj:t föreslog 1907
års Riksdag i fråga om den hydrografiska byrån.

Hvad de sakkunniga föreslagit beträffande löneförmåner samt
resekostnads- och dagtraktamenten finner jag mig böra biträda, dock
med undantag för det föreslagna beloppet af direktörens aflöning. Detta
hafva de sakkunniga satt till 24,000 kronor och äfven Trollliättestyrelsen
har ansett, att aflöningen ej bör sättas lägre. Det hufvudsakligaste
skälet därför är, att verkställande direktörens vid Trollhätte kanaloch
vattenverk löneförmåner nu ungefär motsvara och framdeles sannolikt
komma att öfverskjuta detta belopp. Detta skäl är onekligen tungt
vägande. Vattenfallsdirektörens plats är ock af den synnerliga vikt, att
det är al största betydelse, att aflöningen sättes så hög, att alltid lämplig

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

53

person står att vinna för platsen. Då det oaktadt jag anser mig böra
föreslå, att aflöningen bestämmes till endast 20,000 kronor, är det
sålunda allenast af det skäl, att Riksdagen så nyligen som förra
året ansett sig böra bestämma aflöningen för järnvägsstyrelsens chef
till sistnämnda belopp. Lägre än till 20,000 kronor anser jag i hvarje
fall aflöningen för vattenfallsdirektören icke böra sättas. Likställes
sålunda vattenfallsdirektören i aflöningshänseende med järnvägsstyrelsens
chef, anser jag emellertid, att han äfven bör likställas med denne i
pensionshänseende.

De sakkunniga hafva vidare föreslagit, att såsom biträden h.os
vattenfallsstyrelsen skulle anställas en tekniskt och en juridiskt bildad
person. Med den omfattande verksamhet, styrelsen enligt det föreliggande
förslaget skulle få, anser jag detta oundgängligen nödigt. De
sakkunniga hafva uti sitt utlåtande lämnat en redogörelse för det viktiga
och kräfvande arbete, som skulle påligga såväl den biträdande
ingenjören som styrelsens jurist, hvilken skulle vara både sekreterare
och ombudsman. Dessa två personer torde ock böra tjänstgöra såsom
föredragande inför styrelsen.

För att få dessa tjänster besatta med dugliga och fullt kompetenta
personer torde, såsom ock af såväl de sakkunniga som Trollhättestyrelsen
framhållits, aflöningen icke böra sättas lägre än till 8,000 kronor
för dem hvardera, helst de i likhet med andra statens tjänstemän icke
skulle få befatta sig med annan verksamhet.

Till expenser, hyra af lokal för vattenfallsstyrelsen, aflöning af
vaktmästare m. m. hafva de sakkunniga ansett, att ett belopp af minst

20,000 kronor skulle erfordras. I detta belopp hafva de därvid inberäknat
reseersättningar. Då emellertid dylika ersättningar synas böra
utgå af det under vederbörende hufvudtitel uppförda förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar, torde nyssberörda belopp kunna
minskas med 2,000 kronor eller till 18,000 kronor.

Att en afsevärd del af utgifterna för vattenfallsstyrelsen bör tagas
från inkomsterna från Trollhätte kanal, synes vara fullkomligt i sin
ordning. Från dessa inkomster utgår nu hela den i staten för Trollhättestyrelsen
upptagna aflöning till styrelseledamöterna, 13,000 kronor,
äfvensom tantiöme till verkställande direktören, 6,000 å 7,000 kronor.
Skulle Trollhättestyrelsen indragas, behöfdes ej heller den i styrelsens
stat med ett arfvode af 600 kronor upptagna protokollsföraren. Ett
belopp af omkring 20,000 kronor skulle således inbesparas. Detta bör
i första hand användas till täckande af kostnaderna för vattenfallssty -

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

relsen. Men, såvidt jag kan finna, bör man för bestridande af ifrågavarande
kostnader kunna taga ytterligare åtminstone 6,000 kronor från
Trollhätte kanals inkomster. Nettobehållningen därifrån lägges som
bekant till handels- och sjöfartsfonden. År 1906 uppgingo fondens
inkomster från Trollhätte kanal till 125,326 kronor 29 öre och år 1907
sannolikt till ännu större belopp. Under sådana omständigheter synes
det godt låta sig göra att från Trollhätte kanals inkomster taga
åtminstone 26,000 kronor af hela den beräknade kostnaden, 62,000
kronor, för vattenfallsstyrelsen. Återstoden, 36,000 kronor, torde böra
utgå af anslagsmedel och tills vidare uppföras på extra stat.

Att, såsom de sakkunniga synas hafva afsett, stadga, att viss dol af
hvarje särskild utgiftspost skall utgå af Trollhätte kanals inkomster
och återstoden af anslagsmedel, torde ej vara lämpligt, utan torde kanalverkets.
bidrag böra utgå i form af ett visst årsbelopp i ett för allt.

För åtnjutande af de i en blifvande stat upptagna aflöningsför- ''
måner för vattenfallsdirektören och styrelsens två tjänstemän torde i
tillämpliga delar böra uppställas enahanda villkor och bestämmelser,
som äro gällande för Trollhättestyrelsens tjänstemän.

Ett genomförande af det förslag, för hvilket jag nu redogjort,
förutsätter gifvetvis, att, i den mån anläggningar hinna fullbordas vid
de särskilda vattenfallen, särskilda lokalförvaltningar måste inrättas.
Några större kostnader torde dessa emellertid ej böra ådraga statsverket.
Inrättandet af särskilda understyrelser för de olika anläggningarna torde
nämligen icke vara erforderligt, utan torde den lokala förvaltningen
böra uppdragas åt förvaltare, en för hvarje anläggning. Förvaltningen
under byggnadstiden måste uppenbarligen ordnas efter omständigheterna
i hvarje särskildt fall.

Slutligen torde jag redan nu böra framhålla, att med den ställning,
vattenfallsstyrelsen skulle få såsom förvaltare af dels Trollhätteverken
med till desamma hörande egendom samt dels de för järnvägsdrift
inköpta fallen, bäst torde öfverensstämma, att densamma komme att
lyda under civildepartementet, Då emellertid äfven andra öfverflyttningar
af ärenden mellan de båda departementen äro ifrågasatta, torde
med besluts meddelande angående öfverflyttande af vattenfallsstyrelsen
kunna anstå, till dess jämväl öfriga öfverflyttningsfrågor blifva klara
att afgöras.

Jag anhåller härefter att få till vederbörlig pröfning framlägga
följande förslag till stat för vattenfallsstyrelsen, att gälla från och med
år 1909, så länge anslag för ändamålet beviljas:

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

55

«

Summa

Kronor

Vattenfallsdirektören (arfvode) ............................

En ledamot i vattenfallsstyrelsen (d:o) .............

20,000

2,000

6,000

8,000

8,000

18,000

Tre ledamöter i vattenfallsstyrelsen (d:o) ..........

Biträdande ingenjören (d:o)......................

bekreteraren och ombudsmannen (d:o) .........

Expenser m. m......................

Summa

62,000

Anm. 1. Af de i staten för biträdande ingenjören samt för sekreteraren
och ombudsmannen upptagna arfvoden skola 5,000 kronor betraktas
såsom lön och 3,000 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Anm. 2. För åtnjutande af det i aflöningsstaten för vattenfallsdirektören
uppförda arfvode skola gälla följande villkor och bestämmelser,
nämligen:

att innehafvare af vattenfallsdirektörsbefattningen skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som kan varda föreskrifven;

att med direktörsbefattningen icke må förenas annan tjänst å rikets,
Riksdagens eller kommuns stat, ej heller uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts
oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
af hvad slag som helst, med mindre den vid pröfning af Kungl. Maj:t
befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet af tjänstgöringen vid vattenfallsstyrelsen; att,

där direktören beviljats ledighet och vikarie för honom förordnats,
pa pröfning af Kungl. Maj:t beror, huru stor del af arfvodet
skall till vikarien afstås;

att vattenfallsdirektör skall vara berättigad att från och med
månaden näst efter den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årliepension
af 6,000 kronor;

att ^vattenfallsdirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen
på grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

af den tid, för hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande,
eller ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning
utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, skall
vara berättigad att i pension uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor
för tiden intill dess han uppnått 65 års ålder;

att vattenfallsdirektör, som före utgången af den tid, erhållet förordnande
afser, befinnes af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig
tjänstgöring, skall vara underkastad sk)ddighet att afgå mot åtnjutande
af pension enligt nu angifna bestämmelser; samt

att såsom pensionsafgift skall å det för vattenfallsdirektören bestämda
arfvodet eller den honom, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande
pension afdragas och till statsverket ingå ett årligt belopp
af 360 kronor.

Anm. 3. För åtnjutande af de i aflöningsstaten för biträdande
ingenjören samt sekreteraren och ombudsmannen uppförda arfvoden
skola gälla följande allmänna villkor och bestämmelser, nämligen:

att tjänstinnehafvare skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som kan varda
föreskrifven;

att med tjänst vid vattenfallsstyrelsen ej må förenas annan tjänst
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat ej heller uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungi.
Maj:ts oktroj försedt eller blifvit, såsom aktiebolag registreradt, eller
befattning, såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning af hvad slag som helst, med mindre den vid pröfning
af vattenfallsstyrelsen befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet af
tjänstgöringen vid styrelsen;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshafvande
verkligen tjänstgjort, dock att han jämväl under tjänstledighet
under sammanlagdt högst 30 dagar af samma kalenderår äger
uppbära de för tjänsten anslagna tjänstgöringspenningar;

att den, som undfår ledighet under mer än 30 dagar af samma
kalenderår, äger, därest han af sjukdom hindras att sin befattning förrätta,
uppbära hela lönen, men, om han undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskildt uppdrag, eller han är
från tjänstgöring afstängd eller eljest lagligen förhindrad att befattningen
sköta, kan förpliktas att utöfver tjänstgöringspenningarna af
arfvodet afstå så mycket, som för tjänstens uppehållande under tiden
ytterligare erfordras eller eljest pröfvas skäligt; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

57

att den, som är sjuk i följd af kroppsskada, ådragen i tjänstutöfning'',
äger under högst sex månader uppbära samtliga aflöningsförmåner
oafkortade, samt efter denna tid det belopp af arfvodet, som af
Kungl. Maj:t bestämmes.

Såsom af de tillkallade sakkunniga framhållits, är det af största
vikt, att statens vattenfall förvaltas på ett affärsmässigt, enhetligt och
planmässigt sätt; och då den nu föreslagna styrelsens sammansättning
synes innebära betingelser för att de anspråk, som i nämnda afseenden
böra ställas på densamma, varda, så vidt möjligt är, uppfyllda, har
utskottet, som funnit förslaget om att förvaltningen af Trollhätte kanaloch
vattenverk lägges under den centrala styrelsen tilltalande, ansett
sig böra förorda inrättandet af en sådan styrelse. Emot den af Kungl.
Maj:t föreslagna staten har utskottet icke haft annat att erinra än att
utskottet funnit den däri upptagna posten till expenser m. m. kunna
nedsättas från 18,000 kronor till 16,000 kronor och statens slutsumma
sålunda utföras med 60,000 kronor. Det för nämnda utgifter af de
sakkunniga föreslagna belopp å 20,000 kronor, däri inberäknats resekostnadsersättningar,
har Kungl. Maj:t ansett böra minskas med 2,000
kronor på grund däraf att dessa ersättningar icke böra utgå från detta
anslag utan från hufvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentsersättningar,
men då utskottet, med hänsyn till de utgifter, som föranledts
af resekostnadsersättningar vid förvaltningen af Trollhätte kanaloch
vattenverk, måste antaga, att de sakkunnige beräknat utgifterna för
reseersättningar till högre belopp än det sistnämnda, anser utskottet
att posten till expenser m. m. skäligen bör minskas med ytterligare

2,000 kronor till 16,000 kronor.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må
på det sätt bifallas, att Riksdagen

a) med förklarande, att från och med år 1909
den nuvarande styrelsen för Trollhätte kanal- och
vattenverk skall upphöra att fungera och att från och
med samma år skall inrättas en vattenfallsstyrelse med
i hufvudsak de åligganden, departementschefen till
statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 3 april
innevarande år angifvit, godkänner följande förslag
till stat för vattenfallsstyrelsen:

Utskottets

yttrande.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd, 87 Höft.

8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

Summa

Kronor i

t

Vattenfallsdirektören (arfvode)........................

En ledamot i vattenfallsstyrelsen (d:o) ......

Tre ledamöter i vattenfallsstyrelsen (d:o)...

| Biträdande ingenjören (d:o) ...........................

20,000

2,000

6,000

8,000

8,000

16,000

1 Sekreteraren och ombudsmannen (d:o) ......

Expenser m. m...................................................

Summa

60,000 |

Anm. 1. Af de i staten för biträdande ingenjören
samt för sekreteraren och ombudsmannen upptagna
arfvoden skola 5,000 kronor betraktas såsom
lön och 3,000 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Anm. 2. För åtnjutande af det i aflöningsstaten
för vattenfallsdirektören uppförda arfvode skola gälla
följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehafvare af vattenfallsdirektörsbefattningen
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som kan varda
föreskrifven;

att med direktörsbefattningen icke må förenas
annan tjänst å rikets, Biksdagens eller kommuns stat,
ej heller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl.
Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad
slag som helst, med mindre den vid pröfning af Kungl.
Maj:t befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet af
tjänstgöringen vid vattenfallsstyrelsen;

att, där direktören beviljats ledighet och vikarie
för honom förordnats, på pröfning af Kungl. Maj:t
beror, huru stor del af arfvodet skall till vikarien
afstås;

att vattenfallsdirektör skall vara berättigad att
från och med månaden näst efter den, under hvilken

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

59

han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
af 6,000 kronor;

att vattenfallsdirektör, som, innan han uppnått
65 lefnadsår, antingen på grund af sjusdom eller därigenom,
att han efter utgången af den tid, för hvilken
han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller
ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin
befattning utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat
densamma, skall vara berättigad att i pension
uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden
intill dess han uppnått 65 års ålder;

att vattenfallsdirektör, som före utgången af den
tid, erhållet förordnande afser, befinnes af sjukdom
oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, skall vara
underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande af
pension enligt nu angifna bestämmelser; samt

att såsom pensionsafgift skall å det för vattenfallsdirektören
bestämda arfvodet eller den honom,
intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension
afdragas och till statsverket ingå ett årligt belopp af
360 kronor.

Anm. 3. För åtnjutande af de i aflöningsstaten
för biträdande ingenjören samt sekreteraren och ombudsmannen
uppförda arfvoden skola gälla följande allmänna
villkor och bestämmelser, nämligen:

att tjänstinnehafvare skall vara underkastad den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämnkning i
åligganden, som kan varda föreskrifven;

att med tjänst vid vattenfallsstyrelsen ej må
förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns
stat ej heller uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning, såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
af hvad slag som helst, med mindre den vid pröfning
af vattenfallsstyrelsen befinnes icke vara hinderlig för
fullgörandet af tjänstgöringen vid styrelsen;

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 150.

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast,
för den tid, befattningshafvande verkligen tjänstgjort,
dock att lian jämväl under tjänstledighet under samraanlagdt
högst 30 dagar af samma kalenderår äger uppbära
de för tjänsten anslagna tjänstgöringspenningar;

att den, som undfår ledighet under mer än 30
dagar af samma kalenderår, ägor, därest han af sjukdom
hindras att sin befattning förrätta, uppbära hela
lönen, men, om han undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskild t uppdrag,
eller han är från tjänstgöring afstångd eller
eljest lagligen förhindrad att befattningen sköta, kan
förpliktas att utöfver tjänstgöringspenningarna af arfvodet
afstå så mycket, som för tjänstens uppehållande
under tiden ytterligare erfordras eller eljest pröfvas
skäligt; samt

att den, som är sjuk i följd af kroppsskada,
ådragen i tjänstutöfning, äger under högst sex månader
uppbära samtliga aflöningsförmåner oafkortade,
samt efter denna tid det belopp af arfvode!, som af
Ivungl. Maj:t bestämmes;

b) för uppehållande af vattenfallsstyrelsens verksamhet
under år 1909 å extra stat för nämnda år
under nionde hufvudtiteln anvisar ett anslag af 34,000
kronor;

c) medgifva, att af [inkomsterna under samma år
från kanalverket må såsom bidrag till upprätthållande
af vattenfallsstyrelsens verksamhet utgå ett belopp af

26,000 kronor; samt

d) likaledes medgifver, att från och med 1909
års början må, i den ordning departementschefen i
förenämnda statsrådsprotokoll angifvit, under vattenfallsstyrelsens
förvaltning ställas den af departementschefen
omförmälda statsegendom.

btockholm den 15 maj 1908.

På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.