Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.
1
X:0 8.
Ank. till Eiksd. kansli den 6 april 1908, kl. 5 e. m
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af § i mom. 4 tryckfrihetsförordningen.
_ Uti en inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 44, hafva herrar friherre Herman Fleming, K. J.
Ekman, August Bellmder, Gust. Earthelson och Olof Tohninq föreslagit,
att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 1 mom. 4:o ”tryckfrihetsförordningen
:
4:o. Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte
titeln och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, som äger
att, såvida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad
ovärdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens
utgifvande förekommer. Varder utgifvaren för brottslig gärning dömd
till urbota bestraffning, äger han ej under strafftiden befatta sig med
skriftens utgifvande.
1 iH stöd för sitt förslag hafva motionärerna anfört följande:
»I § 1 mom. 4:o tryckfrihetsförordningen stadgas:
Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte
titeln och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, som äger
att, såvida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad
Bih. till Pikset. Prof. 1908. 3 Sami. 8 Höft. (N:o 8). 1
Mottonärernas
motivering
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.
Utskottets
yttrande.
ovårdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens
utgifvande förekommer.
Detta lagbud tolkas allmänt så, att chefen för justitiedepartementet
kan vägra tillståndsbevis, endast ifall anmärkning af i momentet angifven
natur kan göras, och härutinnan afse vi ej någon förändring. I fråga
om utsdfningsrättens utöfning torde däremot vissa inskränkningar kunna
ifrågasättas. En framstående statsrättslärare yttrar härom: Att ej den,
som bevisligen är rubbad till sina sinnen, minderårig, främmande makts
undersåte, eller, den, hvars åtnjutande af de medborgerliga rättigheterna
är för tillfället suspenderadt, t. ex. om han sitter i sådant fängelse, att
för detsamma gällande föreskrifter hindra honom från att fritt meddela
sig med allmänheten, får under samma tid komma till begagnande af
ifrågavarande utgifningsrätt, kan ej annat än anses vara med lagens rätta
grund och mening öfverensstämmande.’
Men äfven om i sistnämnda händelse utgifvaren under strafftiden
vore förhindrad att meddela sig med allmänheten, kvarstår dock hans
formella utgifvareansvar.
Utan att för närvarande vidröra frågan om rätt för utgifvare, hvilken
för brottslig gärning blifvit dömd till urbota bestraffning att under strafftiden
från fängelset låta till trycket befordra bidrag till den periodiska
skriften, vilja vi här fästa uppmärksamheten på oegentligheten häraf, att
utgifvaren under sagda tid får öfver hufvud befatta sig med skriftens
utgifvande. Allmänna rättsmedvetandet kan ej känna sig tillfredsställdt
med, att han fortfarande framträder såsom ansvarig för hvad i tidningen
eller skriften förekommer. Han borde äfven själf vara föga 1. i lsfred sstil 11 cd
med att nödgas bära ansvaret härför, ehuru han under strafftiden omöjligen
kan vara i tillfälle att så noggrant, som ansvaret klöfver, granska
hvad i tidningen eller skriften inflyter. Någon svårighet att anskaffa
annan utgifvare af skriften under den åsyftade tiden torde i regeln ej
förefinnas.»
För erhållande af rätt att utgifva dagblad eller periodisk skrift
uppställer, som bekant, tryckfrihetsförordningen inga andra villkor, än att
vederbörande skall anmäla sig, samt skriftens titel och tryckningsort hos
chefen för justitiedepartementet, hvilken äger att, såvida sökanden ej är
för nesligt brott dömd eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela
bevis, att intet hinder mot skriftens utgifvande förekommer. En hvar
välfrejdad person kan sålunda erhålla rättighet att utgifva periodisk skrift.
Den enda skyldighet i förhållande till det allmänna, som åligger ut
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o S. 3
gifvaren, är ansvarighet för innehållet i den skrift, hvars utgifvande han
ombesörjer. Denna ansvarighet innebär, att utgifvaren ensam är underkastad
ansvar för allt hvad i skriften blifvit infördt, vare sig han själf är
författare eller icke. Ansvarigheten gäller sålunda icke blott artiklar och
notiser utan äfven annonser, kungörelser och tillkännagifvanden, af hvad
beskaffenhet de vara månde.
Enligt gällande och undantagslös rättspraxis är den, som hos justitieministern
blifvit antecknad såsom skriftens utgifvare och erhållit tillståndsbevis,
att anse såsom skriftens ansvarige utgifvare, vare sig han i verkligheten
utöfvar utgifningsrätten eller icke. Härigenom har å ena sidan
möjliggjorts för tidningsutgifvare att å legda s. k. ansvaringar öfverskjuta
ansvaret för tidningens innehåll. Å andra sidan blifver utgifvare ansedd
såsom ansvarig för skriftens innehåll jämväl under tider, då han bevisligen
varit ur stånd att öfvervaka skriftens utgifvande, såsom under sjukdom,
vistelse å utrikes ort, undergående af ådömdt frihetsstraff in. m.
I syfte att förebygga sistnämnda oegentlighet hafva nu motionärerna
föreslagit, att i 1 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen skulle
införas en bestämmelse af innehåll, att, om utgifvare af periodisk skrift
blifver för brottslig gärning dömd till urbota bestraffning, han icke skall
äga. under strafftiden befatta sig med skriftens utgifvande. Enligt hvad
motiveringen utvisar, afse motionärerna icke att betaga utgifvaren rätten
att, i den man frihetsstraffet sådant inedgifver, fortsätta sin verksamhet
som publicist, utan endast att förhindra, att han under strafftiden framträder
såsom ansvarig för hvad i tidningen eller skriften förekommer.
Ehuru det af motionärerna anmärkta förhållande måste framstå
såsom en brist i vår tryckfrihetsförordning, har utskottet dock icke kunnat
tillstyrka det af motionärerna framlagda förslaget. Det torde nämligen
vara uppenbart, att ifrågavarande oegentlighet blott är en detalj — och
en detalj af jämförelsevis underordnad betydelse — i hela det system,
som hos oss gäller i fråga om ansvarighet för periodisk skrift. Att nu
vidtaga en ändring i tryckfrihetsförordningen i den af motionärerna föreslagna
riktning utan att samtidigt föreslå åtgärder till förhindrande af
det för det allmänna rättsmedvetandet långt mera stötande missförhållande,
att en utgifvare kan å en legd ansvaring öfverflytta ansvaret för innehållet
uti den af honom utgifna skriften, finner utskottet hvarken riktigt
eller lämpligt. Men en reform af själfva ansvarighetsprinciperna är en
omfattande och grannlaga fråga, som icke kan lösas utan en mycket
omsorgsfull utredning.
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.
Mot ett bifall till motionen resa sig emellertid äfven betänkligheter
af annat slag. Därest en bestämmelse af det innehåll, motionärerna föreslagit,
infördes i tryckfrihetsförordningen, skulle däraf gifvetvis blifva en
följd, att det en utgifvare meddelade tillståndsbevis skulle anses utan
vidare förfallet vid den tidpunkt, då utgifvaren började undergå det
honom ådömda frihetsstraff. Något lagligt hinder skulle således icke
möta för annan person att erhålla tillståndsbevis för utgifvande af en
skrift med samma namn som den skrift, hvilken af den förre utgifvits.
Då denne efter straffets utstående därigenom skulle vara förhindrad att
ånyo utgifva sin skrift, skulle han följaktligen kunna se sig beröfvad
frukterna af ett kanske mångårigt arbete, en påföljd af den brottsliga
handling, för hvilken han blifvit dömd, som skulle komma att verka
som ett tilläggsstraff af mången gång betydligt kännbarare natur än
hufvudstraffet. Att en utgifvare i de flesta fall skulle genom tillståndsbevisets
öfverlåtande å pålitlig person kunna skydda sig mot dylika
eventualiteter, är visserligen sannt. Men huruvida under alla omständigheter
full trygghet i detta afseende skulle kunna vinnas, torde likväl vara
ganska tvifvelaktigt.
Enligt motionärernas förslag skulle utgifvare, som undergår fängelse,
hvartill ådömda böter förvandlats, icke vara betagen rätten att fortfarande
kvarstå såsom ansvarig utgifvare. Utgår man, såsom motionärerna, därifrån,
att utgifvaren under fängelsetiden omöjligen kan vara i tillfälle att
så noggrann t,; som ansvaret kräfver, granska, hvad i tidningen eller skriften
inflyter, förefinnes emellertid icke något som helst skäl att göra ett sådant
undantag för ifrågavarande art af fängelse. Det är nämligen att märka,
att förvandlingsfängelse genom den därmed förbundna arbetsplikten innebär
ett större hinder för en utgifvare att fullgöra sina åligganden än
omedelbart ådömdt fängelsestraff. Ehuru det sålunda måste, ur motionärernas
synpunkt sedt, betecknas som en inkonsekvens att icke påyrka
utgifvarerättens suspension jämväl i förevarande fall, vill utskottet dock
icke underlåta att framhålla, att detta skulle för den dömde kunna leda
till betänkliga konsekvenser. Däraf skulle nämligen blifva en följd, att
den dömdes oförmåga att betala honom ådömda böter skulle för honom
medföra icke blott förvandlingsstraffet utan jämväl utgifvarerättens förlust.
Skillnaden i bötesstraffets kännbarhet för personer i olika förmögenhetsställning
skulle sålunda i dessa fall än ytterligare komma att skärpas.
Slutligen vill utskottet anmärka, att, med den af motionärerna an
O
7 7
tagna utgångspunkt, anledning saknats att icke påyrka utgifvarerättens
suspension jämväl i de fall, då utgifvaren på grund af häktning, sjukdom
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.
eller vistelse å utrikes ort icke är i tillfälle att öfvervaka och granska,
hvad i tidningen eller skriften inflyter.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 april 1908.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservationer:
af herrar Blomberg, Säve, Östberg, Clason, Sjöholm, von Mentzer och
Bellinder, hvilka ansett, att utskottet bort, med anledning af friherre Flemings
in. fls motion, hemställa, att Riksdagen ville antaga att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling följande ändrade lydelse af § 1 mom.
4:o tryckfrihetsförordningen:
4:o) Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter
anmäle sig, järnte titeln och tryckningsorten, hos chefen
för justitiedepartementet, som äger att, såvida sökanden
ej för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig
föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot
skriftens utgifvande förekommer. Varcler utgifvaren
för brottslig gärning dömd till urbota bestraffning, äger
han ej under strafftiden vara skriftens utgifvare.
af herr Uppström, som anfört: »Under öfverläggningarna inom
utskottet har jag yrkat, att utskottet skulle på det sättet gå motionärerna
till mötes, att utskottet hos Riksdagen hemställde, att Riksdagen måtte
såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga ett tillägg till
1 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, hvarigenom stadgades, att därest utBih,
titl liilcsd. Prot. 1908, 3 Sami 8 Käft. (N:o 8). 2
6 |
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8. |
ibfvaren komme o honom utfärdas, |
i sådan ställning, att s. k. tillståndsbevis ej kunde för |
jag emellertid härutinnan blifvit öfverröstad, har jag ansett mig böra
instämma med pluraliteten.»
Det skulle här antecknas, att herrar Behm, Berlin och friherre Bonde
icke deltagit i detta ärendes afgörande inom utskottet.
STOCKHOLM, SVENSKA BOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAGET, 1908.