Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1908, kl. 6 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående inrättande af
ett statsdepartement för kommunikationer och allmänna
arheten.

Konstitutionsutskottet har till behandling förehaft två särskilda
motioner, afgifna, den ena inom Första Kammaren under n:o 27 af
herr- J. dust. Richert och den andra inom Andra Kammaren under n:o 94
af friherre A. T. Adelswärd, i hvilka motioner föreslagits,'' att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa en utredning rörande inrättandet af ett statsdepartement
lör kommunikationer och allmänna arbeten samt till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Till stöd för det sålunda framställda förslaget hafva motionärerna
i lika lydande motiveringar anfört följande:

»Redan år 1857 föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer, att ett nytt
departement för allmänna arbeten och kommunikationsanstalter måtte
inrättas. Förslaget förklarades hvilande till slutlig behandling vid 1859
och 1860 års riksdag, då det emellertid afslogs.

itr 1868 hemställde Kungl. Maj:t hos Riksdagen om inrättande
af ett nytt departement för näringar och allmänna arbeten, och en
motionär i Andra Kammaren föreslog vid samma riksdag anordnande
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 5 Höft. (N:o 5.) 1

Motionärernas

motivering.

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

af ett departement för jordbruk och kommunikationer, men båda förslagen
rönte samma öde som 1857 års förslag.

Vid 1874 års riksdag framkom samme motionär åter med samma
förslag, men icke heller den gången ledde hans motion till annat resultat
än afslag.

Sådant blef äfven följden af den ihärdige motionärens liknande
hemställan till 1877 års riksdag.

Vid 1884 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion
om inrättande af ett departement för landtbruket och öfriga näringar
samt allmänna arbeten, men blef äfven denna motion afslagen.

Frågan hvilade därefter till år 1892, då en motionär i Andra
Kammaren föreslog anordnandet af ett samfärdseldepartement. Förslaget
förföll, enär kamrarne stannade vid olika beslut.

Följande året återkom samme motionär med sitt förslag, som resulterade
däri, att Riksdagen beslöt aflåtande till Kungl. Maj: t af eu
skrifvelse med anhållan, att Kungl. Magt täcktes efter förnyad pröfning
af den af Kungl. Maj:t flera gånger väckta frågan om inrättande af ett
nytt statsdepartement för samfärdsel till Riksdagen afgifva den proposition
om ändring af regeringsformen, hvartill denna pröfning kunde
föranleda. Svaret på denna framställning blef framläggandet för Riksdagen
af förslag till ett departement för jordbruket, och år 1900 fick
denna näring, efter årslånga strider i Riksdagen, sitt särskilda departement.

År 1903 låg åter en motion om inrättande af ett departement för
kommunikationer och allmänna arbeten på Riksdagens bord, men trogen
sina traditioner afslog Riksdagen motionen.

I sammanhang med detta afslag beslöt dock Riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning och
pröfning af spörsmålet om inrättande af en särskild högsta domstol
eller regeringsrätt för afdömande i sista instans af administrativa besvärsmål
och för afgifvande af utlåtanden öfver förslag till ekonomiska
och administrativa lagar och författningar äfvensom af frågan om de
förändringar i afseende å statsrådets och statsdepartemontens organisation,
hvilka i samband därmed funnes påkallade, till Riksdagen afgifva
de förslag till grundlagsändringar, hvartill denna utredning och pröfning
kunde föranleda.

Att vi lefva i kommunikationernas tecken är icke en fras utan ett
faktum. Inom de flesta af världens länder stå på dagordningen trafikfrågor,
hvilka för 20 år sedan skulle ansetts tekniskt och ekonomiskt
omöjliga. Järnvägsnäten öfverskrida civilisationens råmärken; floder
omskapas genom reglering och kanalisering till ordnade vattenvägar;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

3

kanaler förbinda skilda vattensystem och skilda haf; världshamnarne
utsända oceanjättar om tiotusentals tons, och under hafvets botten skola
kanske snart tunnlar framdragas mellan länder och världsdelar. Telefonen
börjar på allvar söka konkurrera med telegrafen, för hvilken
redan nu intet afstånd linnes till. Så träda jordens folk i allt närmare
beröring, och ve det land, som förblifver i eu om ock ''splendid
isolation’.

Hvad vårt land beträffar, kunna vi med stolthet peka på den utveckling,
som elektriciteten medfört. Det svenska telefonväsendet är
kanske världens yppersta, telegrafen fyller moderna anspråk, och järnvägarnes
elektrificering står närmare sin lösning i Sverige än annorstädes.
Men järnvägarne — liksom landsvägarne — kräfva i öfrigt
stora förbättringar, vattenvägarne äro totalt försummade och våra viktigaste
hamnar äro ej hvad de borde vara, utgångspunkter för vidsträckta
yttre vattenvägar. Jag vill söka i korthet angifva några allmänna
önskemål för det svenska kommunikationsväsendets utveckling.

Landsvägarnes egentliga uppgift är att uppehålla närtrafik mellan
gårdar och mindre samhällen samt att bereda glest befolkade landsändar
en nödtorftig förbindelse med den yttre världen. Sedan emellertid
den principen alltmer synes vinna terräng, att järnvägar böra
framdragas äfven till sådana områden, där man icke nu kan påräkna
några nämnvärda trafikinkomster, föreligger ej något synnerligen trängande
behof att utsträcka landsvägsnätet. Men lika visst som det är,
att en otidsenlig järnväg eller kanal ej bär sig, lika visst är, att de
usla landsvägar, som ännu förekomma flerstädes i vårt land, fördyra
eller rent af omöjliggöra den trafik, för hvilken de äro afsedda. Åtskilliga
svenska landsvägar hafva så ofördelaktig plan och profil, att
de med kännedom om deras ursprungliga ändamål med skäl kunna
anses vara utstakade af fyrbenta fän, och deras underhåll inskränker
sig till att de mest lifsfarliga groparna fyllas en gång om året, ’då
länsman ska’ suna’; de bilda en bedröflig kontrast till Norges och Danmarks
förträffliga, af staten underhållna chausséer. Här föreligger en
viktig uppgift för staten, så mycket mer som vi stå inför en genomgripande
reform af körtrafiken, nämligen hästens ersättande med den
elektriska motorn, hvartill den illaluktande bensinmotorn blott är en
öfvergångsform. Med den utveckling automobiltrafiken redan tagit
och med det rastlösa arbete, som nu nedlägges på accumulatorproblemets
lösning, skall det ej dröja länge, innan det gamla diligensväsendet lefver
upp i en moderniserad form med snabbgående elektriska automobiler.
För detta ändamål fordras vägar af annan beskaffenhet än flertalet af

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

de nu befintliga, och i många fall torde det blifva nödvändigt att
bygga nya automobilvägar.

Det är företrädesvis kvalitativt som våra landsvägar behöfva förbättras,
och detta kan ej ske, om de ej mer än hittills blifva föremål
för statens intresse och komma under statens vård och hägn.

Järnvägarnes femtioåriga historia vittnar om ärofulla bragder på
kulturens fält. Det eljest konservativa svenska folket har här visat,
att den som mycket vågar kan mycket vinna. De framsynte män,
som genomdrefvo de första svenska statsbanorna, kunde förvisso ej ana,
att de därmed grundlagt ’en fin affär’. Men ännu återstår mycket
och färdigt blir järnvägsnätet aldrig, så länge landet går framåt.
Ständigt uppstå kraf på förbättrade kommunikationer och emigrationens
sorgliga statistik säger oss, att svenska folkets bästa kraft går förlorad,
om ej nya banor brytas inom nya områden. Norrland ligger visserligen
långt bort men dock närmare än ''fjärran västern’. Här måste
vi, liksom för 50 år sedan, anlägga större synpunkter än debet och kredit.

Ett rätt steg i denna riktning blir byggandet af Inlandsbanan,
som förmodligen länge måste blifva ’en dålig affär’, men som icke
desto mindre ingår i det allmänna medvetandet som en själfklar nödvändighet.
Men om banan skall afslutas vid en hamn på bohuslänska
kusten eller vid Bergslagsbanan med Göteborg som mål, eller slutligen
vid en hamn i Vänern, som genom en djup kanal förbindes med Kattegatt
— därom sväfva vi ännu i ovisshet, och många skarpa strider
skola säkerligen utkämpas, innan ett af dessa eller något annat alternativ
kommer att afgå med segern.

Vidare uppstår, liksom med landsvägarne, behofvet af kvalitativa
förbättringar. De svenska statsbanornas styrelse har föregått icke blott
privatbanorna utan alla utländska järnvägs förvaltningar med det goda
föredömet att på allvar söka lösa problemet att utbyta de svarta kolen
mot de hvita, ångmaskinen mot den elektriska motorn. Huruvida
''affären’ därigenom förbättras, torde ännu vara osäkert, men engelska
kol kosta oss alltid mer än svensk vattenkraft.

Den elektriska driften krafvel- åtskilliga trafiktekniska reformer,
och idealet är ''spårvägsdrift’ med tätt på hvarandra följande tåg och
jämn kraftförbrukning. 1 samband med denna modernisering böra vi
sträfva efter en ökad tåghastighet, så att vi icke endast minska afstånden
mellan våra egna städer utan äfven komma närmare Europas öfriga
land och folk. Om man frågar efter orsaken till Danmarks ekonomiska
öfverlägsenhet, skall man i nio fall af tio få till svar, att detta först
och främst beror på att Danmark ligger närmare kontinenten. Ju mer

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

5

dagars och timmars värde ökas, desto längre bort komma vi, desto
mer lämnas vi ur räkningen. Därför måste vi göra en kraftansträngning
för att förkorta det afstånd, som skiljer oss från Europas centralare
delar. Ett till Kungl. Magt inlämnadt förslag om undersökning af
en ’blixtbana’ Stockholm—Trelleborg har afstyrkts af järnvägsstyrelsen,
men förr eller senare torde väl denna fråga åter komma på dagordningen.

Det torde således vara uppenbart, att många och viktiga järnvägsfrågor
vänta på sin lösning och att nästa 50-årsperiod sannolikt kommer
att kräfva lika stora ansträngningar och uppoffringar som den
förflutna.

Efter järnvägarnes införande minskades i allmänhet de inre vattenvägarnes
betydelse, och så gick det också i Sverige. Men sedan storindustriens
behof af billiga råvaror börjat öfverstiga järnvägarnes transportförmåga,
har kanalfrågan åter blifvit aktuell. I Frankrike hafva
ofantliga summor blifvit nedlagda på flodernas reglering och kanalisering,
Tysklands länge drömda ’MittellandkanaT blir snart verklighet, och
Österrikes riksdag har antagit en kanalplan, hvars genomförande kostar
några hundra millioner kronor. Erfarenheten har redan hunnit visa,
att vattenvägar och järnvägar synnerligen väl komplettera hvarandra.
De förras viktigaste uppgift är att tillföra storindustrien dess behof af
skrymmande och tunga råvaror, de senares att distribuera färdiga produkter
och att förmedla persontrafiken. De förra frakta långsamt och
billigt, de senare snabbt och dyrt. Vattenvägarne anlitas, då man
måste spara pengar, järnvägarne, då tid är pengar. Vid vattenvägarne
uppstå och frodas industrier och samhällen, hvilka tillföra järnvägarne
passagerare och gods.

På några undantag när hafva kontinentens kanaler högst 2,5—3
meters djup och trafikeras uteslutande af stora järnpråmar, vanligen två
eller flera i samma Tåg’ med en bogserbåt i spetsen. Den fria höjden
öfver vattenytan är 4—5 meter, eller ungefär lika mycket som erfordras
öfver landsvägar och järnvägar. Alla korsningar ske således med fasta
och billiga broar, och ingen kommunikationsled hindrar den andras
trafik.

Sveriges största vattenväg, Göta kanal med dess fortsättning Trollhätte
kanal, bildar en 3 meter djup förbindelseled mellan Östersjön och
Nordsjön. Slussarnes otillräckliga dimensioner och andra otidsenliga
anordningar omöjliggöra transporter med kontinentens stora järnpråmar.
Trafiken uppehälles företrädesvis af små passagerarebåtar och segelskutor
af ringa lastdryghet. Järnvägs- och landsvägsbroar äro rörliga.

6 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o o.

Om denna kanal rätas och förses med nya slussar, kan den utan svårighet
framsläpa allt gods, som erfordras för hela landets industri och
export.

Nu föreligga planer på ombyggnad af Trollhätte kanal, och ett
definitivt förslag väntas blifva framlagdt för nästa års riksdag. En
alternativt föreslagen kanalled öfver Uddevalla är föremål för nya undersökningar.
Länge bär talats om en ''Svea kanal’ mellan Vänern
och Mälaren, via Hjälmaren, men hittills har man ej hunnit längre än
till en undersökning af en mindre del af denna linje.

Låtom oss i korthet granska några af de synpunkter, som varit
bestämmande för Trollhätteförslagets utarbetande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ursprungliga program omfattade
tre alternativa förslag för 4, 5 och 6 meters vattendjup. Redan
den minsta af dessa dimensioner är obehöfligt stor för en inre vattenväg.
Programmet innebär således kanalens apterande till en ''hatskana!’,
som bereder sjögående fartyg tillträde till Vänerns hamnar. Meningarne
hafva varit och äro fortfarande delade om det djup som bör
väljas. Den egentliga striden har utkämpats om 4 eller 6 meters-djupen.
Ett förhastadt beslut i denna fråga har förekommit i svenska Riksdagen
(se nedan).

Först och främst måste dock klargöras, huruvida förbindelsen
mellan Vänern och Kattegatt bör vara en ''inre’ kanal eller en ’hafskanal’,
och denna fråga bör behandlas i samband med en generell plan
till ordnande af jämväl Göta och Svea kanaler. En inre vattenväg,
hufvudsakligen afsedd för godstransporter till och från hamnar vid
Östersjön och Nordsjön, kostar en bråkdel af en hafskanal, ty därtill
kräfves endast ombyggnad af de gamla slussarne och några mindre
dyrbara förändringar i öfrigt. Inrättas kanaler endast för pråmtrafik,
räcka fasta broar på 5 meters höjd; ångbåtar fordra svängbroar eller
fasta broar på c:a 15 meters höjd, och för segelfartyg måste de fasta
broarnes höjd ökas med ytterligare c:a 12 meter. Segelfartygens bibehållande
fördyrar öfver hufvud taget kommunikationsledernas ordnande
i så hög grad, att man borde taga i allvarligt öfvervägande, om det ej
vore lämpligare att på statens bekostnad ändra eller inlösa nu befintliga
fartyg för att sedermera helt och hållet öfvergifva denna föråldrade
typ, som nästan försvunnit från kontinentens vattenvägar och som äfven
hos oss börjar utträngas af motorbåten. En genomgående hafskanal
kräfver som nämndt betydligt större kostnader, men får en helt annan
betydelse. Dels kommer den utan tvifvel att få en liflig trafik af handelsfartyg
från Östersjöns hamnar med Göteborgs blifvande ''världs -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

7

hamn’ som destinationsort (se nedan); och dels får den eu strategisk
betydelse, hvars värde svårligen kan sättas för högt, i det den möjliggör
krigsflottans ostörda förflyttning mellan Östersjön och Nordsjön.
En sådan mera allsidig pröfning skulle möjligen gifva till resultat, att
valet bör stå mellan en inre kanal med 3 meters djup — således den
gamla kanalens bibehållande efter erforderlig modernisering — eller
en hafskanal om 6—7 meters djup; kanske skulle det förra alternativet
befinnas lämpligt för Göta kanal, det senare för Svea kanal och kanalen
Y änern—Kattegatt.

Sistnämnda kanal bör för öfrigt planeras i samband med Inlandsbanan.
Om denna bana afslutas vid Sveg med fortsättning genom befintliga
banor till Vänern erhålles i jämförelse med öfriga alternativ
en besparing, som torde räcka såväl för erforderliga bibanor som för
att täcka prisskillnaden mellan en 3 meters och en 7 meters kanal.

Förutom denna störa kanalfråga föreligger behofvet af åtskilliga
andra vattenvägars förbättring och utsträckning. Billiga kanalfrakter
skulle verksamt bidraga till att framkalla järnförädling och annan storindustri,
som fordra transporter af tungt massgods. I afseende å
vattenvägarne gäller hvad som blifvit sagdt om järnvägarne: de böra
framdragas äfven till områden, där man nu ej har någon större industri,
men där förutsättningar finnas i form af råämnen och vattenkraft.

Sveriges yttre vattenvägar följa dess långsträckta kuster, där ett
stort antal hamnar förmedla förbindelse med landets järnvägar och inre
vattenvägar. Göteborgs hamn är den bästa, beroende ej blott af dess
läge utan äfven af dess gamla handelsförbindelser och dess duktiga
köpmanskår. Äfven Stockholm har goda förutsättningar, men har försummat
att begagna dem; Gäfle, Norrköping, Malmö och Hälsingborg
hafva visat större vakenhet. Anmärkningsvärdt är, att icke någon nämnvärd
hamnrörelse uppstått vid Göta kanals utlopp i Östersjön; detta
beror till största delen därpå att kanalen ej fyller sin uppgift som trafikled,
men bevisar äfven, att handelsförbindelser och kapital äro betingelser,
utan hvilka den bästa hamnplats är värdelös.

Ingen enda af Sveriges hamnar är ännu i det skick, att den tillfredsställer
måttliga moderna anspråk. Framförallt sakna vi de maskinella
anordningar, som hafva till uppgift att möjliggöra snabb lastning
och lossning. Följden häraf är, att stora ångare, för hvilka en dags
onödig väntan representerar en förlust af några tusen kronor, endast
undantagsvis förirra sig till våra farvatten. De svenska hamnarna trafikeras
hufvudsakligen af små omoderna fartyg, hvilkas varor omlastas i
Hamburg eller London, och särskild! den förstnämnda staden kan be -

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

traktas såsom Skandinaviens — och Östersjöprovinsernas — egentliga
stapelstad.

Moderna hamnar kosta mycket pengar, och alla våra hamnar kunna
omöjligt ombyggas för transatlantiska förbindelser. Men hvad vi kunna
och böra eftersträfva, är, att åtminstone flertalet erhåller sådana djup
och anordningar i öfrigt, att de medgifva direkt export och import
mellan europeiska hamnar. Den transatlantiska skeppsfarten krafvelminst
samma djup som Suezkanalen, eller 9 meter, och de största amerikanska
oceanjättarna äro ej tillfredsställda med 12 meter. Endast världshamnar
tillfredsställa sådana anspråk, och vi hafva för närvarande blott
en hamn, som kan och bör blifva en världshamn. Yi böra tillämpa den
nationella samlingsidén så, att landets viktigaste hamnintressen till att
börja med koncentreras på Göteborg såsom svensk stapelstad, där de
största oceanångare kunna erhålla frakter och returfrakter. Ingen
annan svensk hamn har ett sådant geografiskt läge som Göteborg,
den sista stationen på vattenvägen genom Östersjön och Kattegatt.
Vare sig att trafiken mellan Vänern och Kattegatt går öfver Uddevalla
eller Trollhättan eller båda vägarna, blir Göteborg den verkliga slutpunkten
för Göta och Svea kanaler med alla därmed sammanhängande
inre vattenvägar, och om den sistnämnda utbildas till en hafskanal, får
den under vissa årstider en liflig förbindelse med åtskilliga Ostersjöhamnar.
Eu hamn med sådana förbindelser och sådana traditioner förtjänar
en plats bland de nordeuropiska världshamnarnas led.

Frihamnsfrågan är från teknisk synpunkt en stängselfråga, och
snart sagdt hvarje kusthamn kan delvis inrättas såsom utland’. Viktiga
industriella skäl anses tala för frihamnars snara inrättande i Sverige.
Erfarenheten bär visat, att sådana hamnar medfört ett starkt uppsving,
men om detta bör tillskrifvas deras tullfrihet, torde ej vara fullt säkert,
Hufvudsaken är inrättandet af moderna hamnar med fulländade anordningar
för lastning och lossning, och då detta mål tydligen främjas af
frihamnsfrågan, bör den på allt sätt understödjas.

Genom här anförda exempel har jag sökt visa, att stora och viktiga
kommunikationsproblem vänta på sin lösning, och att ett eller annat
hundratal miljoner utan tvifvel kommer att erfordras för att fylla de
närmaste decenniernas kraf.

Alla frågor rörande Sveriges kommunikationer handläggas nu i
kungl. civildepartementet, som således inom den närmaste tiden kommer
att behandla, t. ex. Inlandsbanan och kanalen Vänern—Kattegatt. I detta
departement finnes icke någon tekniskt bildad föredragande, och chefen
dignar under en arbetsbörda, som ej tillåter ett ingående studium af de

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5. 9

ofta mycket komplicerade förhållanden, som böra beaktas vid planerande
af nya kommunikationsleder. Det går ej an att bestämma en kanals
dimensioner på endast en del af dess sträckning utan att samtidigt
klargöra först och främst vattenvägens uppgift i dess helhet och därjämte
dess beroende af korsande och jämnlöpande järnvägar. Hvarje
kommunikationsled måste betraktas såsom en integrerande del af ett
rationellt ordnadt system. En vattenfråga berör därför ej endast vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller styrelsen för Trollhättans kanal och
vattenverk utan ofta äfven järnvägsstyrelsen. Samarbetet mellan dessa
ämbetsverk är dock ej särdeles intimt, och för ett departement, som saknar
tekniska krafter, är det en föga tacksam uppgift att slita tekniska tvister.

Följden åt. denna uppenbara brist i statsförvaltningen har varit
att mer än en viktig kommunikationsfråga blifvit totalt förfuskad. Jag
behof ver endast erinra om den järnvägsbro, som för närvarande bygges
öfver ^ Göta älf vid Göteborg. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
till civildepartementet inlämnat förslag till Göta- älfs uppmuddring med
alternativ 4, 5 eller 6 meters vattendjup, med förord för 6-meters alternativet,
men Riksdagen, som suggererats af den talangfullt förda propagandan
för en 4 meters kanal, bestämde, att bron skulle byggas för
sistnämnda djup, oaktadt kanalfrågan var — och ännu är — oafgjord!
Djupets ökande till 6 meter skulle hafva kostat 200,000 kronor vid
brons byggnad; dess eventuella ombyggnad kräfver 10 gånger denna
summa, för att ej tala om därmed förenade olägenheter. Fn sådan utgång
skulle denna viktiga fråga aldrig hafva fått, om den i civildepartementet
blifvit behandlad med omsorg och sakkännedom.

Civildepartementet är — måhända med ett undantag — det mest
betungade af alla svenska departement. Under dess chef sortera bl. a.
Kung!. „ Maj:ts befallningshafvande och landsstaten, städernas styrelser
öfverståthållarämbetet, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, medicinalstyl
elsen, allmänna försäkringsanstalter, järnvägsstyrelsen, vä»''- och
vattenbyggnadsstyrelsen, Trollhätte kanal- och vattenverk. Det är högtid
att härifrån afskilja sådana ärenden, som röra kommunikationsväsendet
och allmänna arbeten i öfrigt och hvilka äro af fullt tillräcklig betydelse
för att motivera ett själfständigt departement. Må vi komma i håo- att
kommunikationsnätet kostar hundratals miljoner och att dess uppgift
ar att uppväcka äfven ’de slumrande miljonerna’. Det representerar
en stor. ''affär, och måste skötas såsom en sådan. Om man frågar:
Hafva vi råd till ett nytt departement? bör svaret bli: Vi hafva ej lånare
rad att undvara ett kommunikationsdepartementh
Bih. till RiJcsd. Prof. 1908. 3 Sami. 5 Höft.

2

TJtskotte ts
yttrande.

10 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

Såsom motionärerna ofvan erinrat, hafva förslag om inrättande af
ett särskilt statsdepartement för kommunikationer och allmänna arbeten
vid åtskilliga föregående tillfällen varit föremål för Riksdagens profning.
Orsaken till att icke något af dessa förslag hittills lyckats tillvinna
sig Riksdagens bifall torde icke vara att söka uti en biistande
uppfattning af kommunikationsärendenas vikt, utan har utgången hufvudsakligen
berott antingen därpå, att enighet icke kunnat vinnas i andra
frågor som med den förevarande blifvit ställda i samband, eller ock
därpå,1 att framställningar rörande inrättande af nya statsdepartement
för andra grupper af ärenden blifvit af Riksdagen gjorda hos Kungi.
Magt, och att man velat afvakta de utredningar och föislag, hvartill

dessa framställningar kunde gifva anledning.

Då förslag i nu förevarande ämne senast förelåg, nämligen vid
1903 års riksdag uti en inom Andra Kammaren väckt motion, framhöll
konstitutionsutskottet uti sitt i ärendet afgifna utlåtande, att utskottet
för sin del ingalunda underskattade vikten af att söka åstadkomma ett
mera omsorgsfullt tillvaratagande inom statsförvaltningen af de intressen,
som vore förbundna med främjandet af kommunikationsväsendet och de
allmänna arbetena inom landet. Då emellertid en omorganisation af statsrådet
och statsdepartementen så nyligen som år 1900 ägt rum, hvilken
om!äggning jämväl medfört en väsentlig förbättring med afseende å enhetlig
ledning af kommunikationsväsendet, och då utskottet liölle före,
att det af motionären åsyftade målet skulle kunna ernås genom en på
o-rund af inrättandet af en särskild administrativ högsta domstol,. möjliggjord
förändrad anordning i afseende a statsrådets sammansättning eller
ärendenas fördelning mellan departementen, hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd. Denna
utskottets hemställan blef också af båda kamrarna bifallen.

Förslag om inrättande af ett särskilt kommunikationsdepartement
har därefter icke blifvit inom Riksdagen framställdt. Rndast uti leservationer
till konstitutionsutskottets utlåtanden i anledning al väckta förslag
om inrättande af nya departement för andra grupper af ärenden
har önskvärdheten häraf framhållits.

Att kommunikationsväsendets utveckling är af en utomordentligt
stor betydelse för vårt land, torde för en hvar ligga i öppen dag. Det
kan vid sådant förhållande icke gärna råda mer än en mening därom,
att alla frågor rörande landets kommunikationer och allmänna arbeten
i öfrigt äro af den vikt, att de inom den högsta förvaltningen böra
behandlas med all nödig sakkunskap och så enhetligt förhållandena kunna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

11

medgifva. Att den nuvarande anordningen för dylika frågors handläggning
i högsta instans icke alltid är ägnad att fullt tillgodose nämnda
kraf, torde icke kunna med fog bestridas. Utan att i allo vilja instämma
uti den af motionärerna förebragta motivering, hvilken i åtskilliga hänseenden
kunde tarfva beriktigande, är utskottet därför af den mening,
att åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra de till Kungl. Magt inkommande
ärenden, som angå samfärdsel och allmänna arbeten, en mera
enhetlig och sakkunnig behandling än som under nuvarande förhållanden
kan med säkerhet komma dem till del.

År utskottet ense med motionärerna härutinnan, kan utskottet dock
icke obetingadt ansluta sig till deras förslag, att ett särskildt statsdepartement
för ifrågavarande ärenden bör inrättas. Utskottet håller nämligen
före, att en ökning af departementens antal bör vidtagas med den
största varsamhet och endast i de fall, då ett verkligt och oafvisligt
behof däraf föreligger, enär svårigheter för ett enigt samarbete inom
regeringen lätteligen skulle kunna uppstå, om antalet ledamöter i statsrådet
bli fver allt för stort. Huruvida ett sådant behof med afseende å
kommunikationsärendena verkligen förefinnes, därom vågar utskottet i
sakens nuvarande läge icke bestämdt uttala sig, då någon fullständig
och allsidig utredning rörande alla på densamma inverkande omständigheter
icke blifvit förebragt. Det synes emellertid utskottet, som om de
fördelar motionärerna genom sitt förslag velat ernå måhända skulle
kunna vinnas genom en förändrad anordning beträffande ärendenas fördelning
mellan de olika statsdepartementen.

Såsom utskottet uti sitt denna dag afgifna utlåtande n:o C>, i anledning
af väckt motion om de båda försvarsdepartementens sammanslagning,
framhåller, har man, på grund af tidigare framställningar från
Riksdagen om nya departements inrättande, under den närmaste framtiden
att från Kungl. Maj:t emotse förslag om eu omorganisation af
statsdepartementen. Utskottet har därvid jämväl anmärkt, att, därest
en regeringsrätt, hvarom förslag vid innevarande riksdag föreligger,
kommer till stånd, den däraf föranledda minskningen af arbetsbördan
för åtskilliga departement otvifvelaktigt kommer att medföra en omgruppering
af ärendena mellan.departementen. Utskottet anser visserligen,
att redan den utredning om departementens organisation, som på grund af
Riksdagens förenämnda framställningar kommer att verkställas, helt naturligt
måste beröra jämväl frågan om kommunikationsärendenas ställning
inom den högsta förvaltningen. Men då ett eventuellt inrättande af
en regeringsrätt måste medföra, att frågan om en ändrad anordning af
statsdepartementen och ärendens gruppering dem emellan måste upptagas

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

till pröfning i större omfattning än af Riksdagens tidigare framställningar
föranledes, finner utskottet, som anser de af motionärerna framhållna synpunkter
i flera afseenden vara förtjänta af beaktande, lämpligt, att Riksdagen
uti skrifvelse till Kungl. Maj:t betonar önskvärdheten däraf, att
vid behandlingen af frågan om omreglering af statsrådet och inrättande
af nya statsdepartement särskild! tages under ompröfning, hvilka åtgärder
böra vidtagas för att krafvet på enhetlighet och sakkunskap vid
handläggning af ärenden, som angå samfärdsel och allmänna arbeten,
må bättre kunna tillgodoses än under nuvarande förhållanden är möjligt.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen må, med anledning af förenämnda
motioner, uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vid behandlingen af frågan om omreglering
af statsrådet och inrättande af nya statsdepartement,
särskild! taga i öfvervägande, hvilka
åtgärder kunna anses lämpliga för tillgodoseendet af
krafvet på eu mera enhetlig och sakkunnig behandling
af de ärenden, som angå kommunikationer och allmänna
arbeten.

Stockholm den 13 mars 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Det skulle här antecknas, att herrar B clan, Benling Clason och
friherre Bonde icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.