KonstitutionstitskoUets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli don 3 mars 1908, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning aj väckt motion om
ändring af 37 och 39 §§ regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 220, har herr Bror Petrén hemställt, att följande
förslag till ändrad lydelse af §§ 37 och 39 regeringsformen måtte af
Riksdagen antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 37.

Riddarhusordningen, som fastställes af Konungen samt ridderskapet
och adeln gemensamt, bestämmer, huru ridderskapet och adeln må sammanträda
för att om sina gemensamma angelägenheter besluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige och Norge resa, meddele han statsrådet,
in pleno denna sin föresats och inhämte dess tankar däröfver, på
sätt 9 § omtalar.. Besluter Konungen därefter sådan resa och den verkställer,
befatte sig ej med rikets styrelse eller utöfve den konungsliga
makten, så länge han utom sina riken vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i hans namn, af den till tronföljden närmast
berättigade prins, om han uppnått den ålder, som i 41 § sägs. Han
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 4 Käft. (N:o 4.) 1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 4.

styre såsom regent med all konungslig makt och myndighet, enligt
denna regeringsform; dock må han ej riddarevärdighet utdela; äfvensom
alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare kunna förvaltas af dem,
som regenten därtill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad prins, eller har den därtill
närmast berättigade ej uppnått den i 41 § för myndighet stadgade ålder,
eller är han af sjukdom eller af vistande utom Sverige och Norge hindrad
att riksstyrelsen öfvertaga, före statsrådet styrelsen med samma
makt som regent.

Huru förhållas skall, därest Konungen längre tid än tolf månader
ur riket blifver, därom varder i 91 § stadgadt.

Motionären har därjämte anhållit att, därest konstitutionsutskottet
gillade innebörden i motionen, men funne, att §§ borde formuleras
på annat sätt, utskottet måtte afgifva förslag därom.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Efter det nya representationsskickets genomförande har flera gånger
genom i Andra Kammaren framburna motioner väckts förslag om
upphäfvande af den Konungen i 37, § regeringsformen tillerkända rätt
att upphöja män i adligt stånd samt tilldela adelsmän friherrlig och
friherrar greflig värdighet.

Motioner i sådant syfte hafva nämligen framlagts:

vid 1889 års riksdag af herr P. Andersson i Högkil,

vid 1893 års riksdag af herr Joh. Nydal och

vid 1904 års riksdag af dels herr Oskar Berg och dels herr David
Holmgren.

Förstnämnda motion afstyrktes enhälligt af konstitutionsutskottet
med den motivering, att motionären ej ens påstått, att ifrågavarande
kungliga prerogativ efter det nya representationsskickets genomförande
begagnats på ett sätt, som gjorde dess afskaffande önskvärdt, samt att
enligt utskottets uppfattning den föreslagna grundlagsändringen ej vore
högst nödig eller nyttig; och bifölls detta utskottets utlåtande af båda
kamrarna utan votering.

Den fyra år därefter väckta motionen afstyrktes likaledes af
konstitutionsutskottet, med ungefär enahanda motivering, som ofvan
angifvits. Mot detta utskottets utlåtande anmäldes emellertid reservation
af nio dess ledamöter från Andra Kammaren. Medan Första
Kammaren utan debatt biföll utskottets utlåtande, antog åter Andra
Kammaren nu för sin del utan votering ett af lyra utaf reservan -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

3

terna (herrar Jonsson, Eloweon, Vahlin och Hedin) formnleradt förslag
till grundlagsändring i motionens syfte.

Af dessa reservanters yttrande tillåter jag mig här återgifva
följande välgrundade uttalanden:

»Ett fortgående utjämnande af klasskiljaktigheter och med dem
sammanhängande företrädesrättigheter och härigenom öppnandet för
alla medborgare af lika möjlighet att utan vare sig hinder eller fördel
af börd eller stånd kunna göra sina personliga egenskaper gällande är
eu rättsuppgift, som företrädesvis genom senare tids reformarbete så
inom vårt som andra länder allt mer förverkligats och hvars stora
betydelse för mänskligt framåtskridande icke torde af någon underkännas.
Men äfven om denna personliga likställighet är hos oss både garanterad
i lag och äger fullt stöd i den allmänna meningen, torde dock kunna
påvisas, att adlig börd för ägare däraf ännu understundom förmedlat
eu framgång, som endast kunnat vinnas genom underkännande af
andras bättre rätt.

För bibehållande af en utmärkelse af dylik art som adelskap
kan icke heller numera hos oss anföras några giltiga skäl. För verklig
framstående förtjänst kan en blott tom titel icke medföra ökadt
anseende eller vara någon eftersträfvansvärd belöning, men däremot
kan dess ägande för mången medföra en falsk uppskattning af så egen
som andras personlighet och därigenom förmedla en äfven vid bedömande
af viktiga samhällsfrågor felaktig uppfattning af allmänna rättsgrundsatser.

Det har af dessa skäl synts reservanterna, att i svensk grundlag
åtminstone icke längre borde lämnas något medgifvande till en fortgående
utveckling af adelsinstitutionen, så mycket mindre som denna
institution i följd af senare ändringar i vårt statsskick, hvarigenom just
de förutsättningar, på hvilka den grundats underkänts, numera helt
och hållet förlorat konstitutionell betydelse.

De vid 1904 års riksdag väckta motionerna vunno tillstyrkan af
konstitutionsutskottets flertal, under det att sju af dess ledamöter från
Första Kammaren i afgifven reservation utan motivering hemställde, att
motionerna ej måtte föranleda någou Riksdagens åtgärd. Då utskottets
utlåtande förekom till afgörande inom kamrarna, bifölls detsamma af
Andra Kammaren utan debatt, men afslogs af Första Kammaren efter
votering, därvid 90 röster afgåfvos för afslag å .och 19 röster för bifall
till utlåtandet.

Till stöd för den i nämnda utlåtande innefattade hemställan
anförde utskottet bland annat: att det icke torde kunna förnekas, att
KonungenB ifrågavarande rätt, om ock under senare årtionden blott i

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 4.

ett fåtal fall utöfvad, stode i strid med den allmänna uppfattning af
samhällsförhållandena, som dåmera vore gällande; att sedan alla mer
betydande adliga privilegier blifvit efter hand upphäfda samt adeln år
1866 upphört att bilda ett riksstånd, den enda grunden för ett förstärkande
af denna samhällsklass genom nytt adlande bortfallit; att
genom den sociala utvecklingen med dess sträfvan att med hvarandra
sammansmälta de olika samhällsklasserna allt mer befästats den uppfattning,
att utdelande af adelskap icke kunde tillföra den adlade ökning
i anseende, då det personliga anseendet vore beroende af och borde
bedömas efter helt andra grunder, och än mindre innebära någon
utmärkelse för hans efterkommande, som erhållit adelskapet genom arf;
samt att, om ifrågavarande grundlagsstadgande sålunda saknade det stöd
i en upplyst allmän mening, hvarförutom intet lagbud kunde i längden
äga bestånd, af stadgandets fortvaro och dess tillämpning därjämte
torde kunna uppstå mindre goda följder, särskildt i det afseende! att den
känsla af samhörighet inom nationen, hvilken onekligen vore af stor
betydelse för dess inre fasthet och styrka, därigenom menligt påverkades
eller i sin utveckling hämmades.

De omständigheter, som under debatten i Första Kammaren vid
1904 års riksdag åberopades till stöd för bibehållandet af ifrågavarande
kungliga prerogativ, voro tvänne, nämligen dels att det ej ådagalagts,
att den påyrkade grundlagsändringen vore påkallad af något verkligt
behof, och dels att från Riksdagens sida ej borde tagas sådana initiativ
till grundlagsändringar, hvilka innebure ett ingrepp uti de rättigheter,
som enligt grundlagens allmänna affattning vore Konungen tillerkända,
enär den väg, på hvilken man därigenom skulle slå in, lätteligen
ledde till en föga märkbar, men säkert fortgående förskjutning i vårt
samhällsskick.»

Den återblick, jag härmed tillåtit mig gifva beträffande de i förevarande
fråga tidigare väckta motioner, synes mig lämna en tydlig bild
af den förändring i uppfattningen i frågan, som efter hand inträdt.
Numera torde i sj kifva verket ifrågavarande kungliga prerogativ stå i
en så bestämd strid med den allmänt rådande uppfattningen af samhällsförhållandena,
att ett utöfvande af prerogativet på grund häraf
måste anses för framtiden uteslutet. Då emellertid ett lands grundlagar
gifvetvis böra i görligaste mån vara ett troget uttryck för folkets
rättsuppfattning i de frågor, som samma lagar bestämma, synes det
mig vara angeläget, att Riksdagen för sin del beslutar att upphäfva
prerogativet i fråga.

En yttre anledning till frågans upptagande till förnyad pröfning

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:0 4.

5

vid denna riksdag föreligger enligt min mening i det nyligen skedda
tronskiftet; Medan ett beslut från Riksdagens sida om upphäfvande af
prerogativet under den förre Konungens lifstid lätteligen skulle fått en
prägel af opinionsyttring med anledning af det bruk af prerogativet,
som denne Konung under sin regeringstid funnit .skäligt att göra, saknas
däremot ej anledning för den förmodan, att landets nuvarande Konung
delar det allmänna omdömet om olämpligheten af en fortgående utveckling
af adelsinstitutionen.

Det af 1893 års reservanter formulerade förslag till grundlagsändring
i den då väckta motionens syfte följdes i allo af 1904 års
konstitutionsutskott. Väl har mot detta förslag anmärkts, att det för
upphäfvande af prerogativet i fråga erfordrades, att i regeringsformen
inrycktes ett uttryckligt förbud däremot. Jag anser mig emellertid
sakna anledning att frångå den af Andra Kammaren vid 1904 års Riksdag
utan meningsskiljaktighet godtagna formuleringen.»

Ehuru utskottet delar den af 1904 års konstitutionsutskott uttalade
mening, att, sedan adeln år-1866 upphört att bilda ett riksstånd, den enda
egentliga grunden för ett förstärkande af denna samhällsklass genom nytt
adlande bortfallit, äfvensom att genom den sociala utvecklingen med dess
sträfvan att med hvarandra sammansmälta de olika samhällsklasserna alltmer
befästats den uppfattningen, att utdelande af adelskap icke kan
tillföra den adlade ökning i anseende och än mindre innebära någon
utmärkelse för hans efterkommande, som erhållit adelskapet genom arf,
har utskottet dock icke ansett sig böra tillstyrka motionärens ifrågavarande
förslag. Utskottet håller nämligen före att, äfven om man skulle
vilja främja det önskemål motionären för sig uppställt, eller borttagande
af Konungens rätt att utdela adelskap, detta mål ingalunda skulle uppnås
genom att vidtaga den af honom föreslagna grundlagsändringen. För
att Konungen skall rättsligen vara betagen rätten att utöfva ifrågavarande
prerogativ, kräfves nämligen, enligt utskottets uppfattning, att i grundlagen
införes en bestämmelse, som uttryckligen frånkänner Konungen
denna rätt. Härtill kommer, att från Riksdagens sida ej bör utan synnerligen
talande skäl tagas initiativ till sådana grundlagsändringar,
Indika innebära ett ingrepp uti de rättigheter, som enligt grundlagens
allmänna affattning äro Konungen tillerkända. Såvidt utskottet kunnat
finna, hafva emellertid, hvarken af motionären eller eljest, några sådana
skäl kunnat påvisas, som göra den ifrågasatta grundlagsförändringen
af behofvet påkallad. Vid sådant förhållande och då riksdagsordningen
ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen förorda endast de än -

Utskottcts

yttrande.

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

dringar i rikets grundlagar, dem utskottet anser högst nödiga och nyttiga,
har utskottet funnit sig böra hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1908.

På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.

Keseryationer:

af herr af Callerholm, som ansett, att utskottet bort, i likhet med
1904 års konstitutionsutskott och på af utskottet då anförda skäl, hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,
måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande

Förslag tiii

ändrad lydelse af §§ 37 och 39 regeringsformen.

(Nuvarande lydelse;)

(Föreslagen lydelse:)

§ 37. § 37.

Konungen äger att i adeligt stånd
upphöja män, som, genom trohet, tapperhet
och dygd, lärdom och nitiska
tjänster, gjort sig af Konungen och
riket synnerligen förtjänte. Konungen
må jämväl, såsom belöning för stora
och utmärkta förtjänster, tilldela adels -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 4.

7

män friherrlig och friherrar greflig
värdighet. Ej må adelskap, eller f riherrlig
eller greflig värdighet, som
hädanefter förlänas, tillfalla flere,
än den, hvilken adlad eller upphöjd
blifvit och, efter hans död, i
rätt nedstigande led efter led, hans
äldste manlige bröstarfving af äldsta
grenen, samt, efter dennas utgång,
stamfaderns närmaste manlige afkomling,
af dä lefvande äldsta släktgren,
och sä vidare. Om, genom arf,
adeligt stånd tillfaller den, som redan
blifvit däruti själf upphöjd, eller genom
närmare arf insatt, upphöre hans
eget adelskap, såframt detta icke är
af högre värdighet, i hvilken händelse
stamfaderns adelskap öfvergår till närmaste
släktgren; finnes ingen sådan,
utslockne ätten. Förklaras någon sitt
adelskap förlustig, tillfaller detsamma
den, som därtill, enligt här stadgade
grunder, närmast berättigad är.

Riddarhusordningen, som fastställes
af Konungen samt ridderskapet
och adeln gemensamt, bestämmer
huru ridderskapet och
adeln må sammanträda, för att om
sina gemensamma angelägenheter
besluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige
och Norge resa, meddele Han statsrådet
in pleno denna Sin föresats
och inhämta dess tankar däröfver,
på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen
därefter sådan resa och den
verkställer, befatte Sig ej med rikets
styrelse eller utöfve den konungs -

Riddarhusordningen, som fastställes
af Konungen samt ridderskapet
och adeln gemensamt, bestämmer
huru ridderskapet och
adeln må sammanträda, för att om
sina gemensamma angelägenhet erbesluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige
och Norge resa, meddele Han statsrådet_
in pleno denna Sin föresats
och inhämte dess tankar däröfver,
på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen
därefter sådan resa och den
verkställer, befatte Sig ej med rikets
styrelse eller utöfve den ko -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

8

liga makten, så länge Han utom
Sina riken vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro,
i hans namn, af den till tronföljden
närmast berättigade prins,
om han uppnått den ålder, som i
41 § sägs. Han styre såsom regent
med all konungslig makt och myndighet,
enligt denna regeringsform;
dock må han ej adeligt stånd och
värdighet förläna, eller till grefligt
och friherrligt stånd upphöja, eller
riddarevärdighet utdela; äfvensom
alla lediga förtroendesysslor endast
tills vidare kunna förvaltas af dem,
som regenten därtill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad
prins, eller har den därtill
närmast berättigade ej uppnått den
i 41 § för myndighet stadgade ålder,
eller är han af sjukdom eller af
vistande utom Sverige och Norge
hindrad att riksstyrelsen öfvertaga,
före statsrådet styrelsen med samma
makt som regent.

Huru förhållas skall, därest
Konungen längre tid än tolf månader
ur riket blifver, därom varder
i 91 § stadgadt.

nungsliga makten, så länge Han
utom sina riken vistas, utan föres
riksstyrelsen under Konungens frånvaro,
i hans namn, af den till tronföljden
närmast berättigade prins,
om han uppnått den ålder, som i
41 § sägs. Han styre såsom regent
med all konungslig makt och myndighet,
enligt denna regeringsform;
dock må han ej riddare värdighet
utdela; äfvensom alla lediga förtroendesysslor
endast tills vidare
kunna förvaltas af dem, som regenten
därtill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad
prins, eller har den därtill
närmast berättigade ej uppnått den
i 41 § för myndighet stadgade ålder,
eller är han af sjukdom eller af
vistande utom Sverige och Norge
hindrad att riksstyrelsen ötvertaga,
före statsrådet styrelsen med samma
makt som regent.

Huru förhållas skall, därest
Konungen längre tid än tolf månader
ur riket blifver, därom varder
i 91 § stadgadt.

af herrar Berger, Beckman, friherre Bonde, von Schéele och Eriksson
i Lindehult, hvilka instämt med herr af Callerholm;
af herrar Staaff och Jansson.

Det skulle här antecknas, dels att herrar Behrn, Berlin, Ericsson i
Vallsta och Centerwall icke deltagit i detta ärendes behandling inom
utskottet, och dels att herrar Säve och Kvarnzelius icke deltagit i utlåtandets
justering.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. 1908.