Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:0 3.

Ant. till Riksd. kansli den 3 mars 1908, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring af 60, 65 och 75 §§ riksdagsordningen.

Uti tvenne särskilda, inom Andra Kammaren väckta ocli till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, n:is 213 och 226, hafva dels herr E. Räf
dels herrar Karl Staaff Tli. af Callerholm, Ernst Beckman, K. G. Karlsson,
Johan Ericsson, G. Jansson, Victor Moll, Jakob Pettersson, Fridtjuv Berg,
Joll. Ström, Aug. Ilenricson, S. II. Kvarnzelius, J. Bromée, Karl Starbäck,
Ad. Wiklund och Jacob T. Larsson hemställt, att Riksdagen måtte såsom
hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen:

§ 60.

Kär ärendet — — därom tillåtas. Omröstningen skall ske öppet
och medelst namnupprop. Befinnas i mål, där blott enkel pluralitet erfordras,
de afgifna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill
afsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för
sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom
den sedel, som en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur
rösturnan upptager.

§ 65.

Kär i fråga — — — Riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen
af de afgifna rösterna dessa befinnas lika delade, nedlägge Andra KamBih.
till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 3 Höft. (N:o 3.) 1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Herr Hafs
motivering.

marens talman i en därtill afsedd rösturna en ja-sedel och. en nej-sedel,
båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som eu af Andra Kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen nr rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages
— — — erfordras.

Till stöd för sin motion har herr llåf anfört följande:

»Yid förlidet års riksdag aflämnade jag eu motion om införande af
öppen omröstning i Riksdagens kamrar. Denna motion afslogs i Första
Kammaren utan votering och i Andra Kammaren med 66 emot 62 röster,
hvithet dock mera bevisar, att Andra Kammarens plena vid t. o. m.
grundlagsenliga frågors afgörande kunna vara nog så fåtaligt besökta, än
det bevisar, att denna kammares majoritet skulle hafva förändrat sin
förra åsikt i fråga om öppen eller sluten omröstning. Den öppna omröstningen
skulle helt säkert också i någon män råda bot emot dylika
fåtaligt besökta plena. Yalmännen kunde nämligen då lätt kontrollera,
hvilka riksdagsmän, som, äfven utan respektive kammares tillåtelse, toge
sig frihet ifrån riksdagsgöromålen. Det torde således redan detta vara
en gifven vinst af den öppna omröstningen.

Nu kan det ju synas, som om jag, efter det öde min motion då
rönte, ej borde återkomma med ny sådan under denna treårsperiod.
Emellertid har, sedan denna min motion afslogs, Riksdagen fattat preliminärt
beslut om införande af proportionella val. Och detta synes mig
innebära nog stor anledning att ånyo och just i år taga under allvarlig
ompröfning, huruvida icke Riksdagen i och med denna reforms genomförande
äfven borde införa öppen omröstning.

För den, som förut ställt sig tveksamt till denna reform, bör nämligen
med de proportionella valens införande eu ny anledning finnas att
öfvergifva sin tvekan. Sedan dessa val äro väl genomförda, behöfver en
riksdagsman, äfven om han skulle vara än aldrig så lättböjd, ej söka
vara ''alla till lags’. Han representerar ett visst intresse eller parti och
en annan ett annat. Både han och hans valmän höra äga material till
bevis för, att hans ord och handlingar öfverensstämma med det intresse
eller parti, som valt honom. Och afgörande sådant bevis finnes icke i
något annat än representantens afgifna röst för eller emot samma intresse

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 3.

eller de förklaringar ett motsatt förfarande kan gifva anledning till. Ja,
det kan med allt fog sägas, att öppen omröstning är ett ganska nödvändigt
komplement till proportionella val.

Det är icke blott på det ekonomiska området den ärliga personen
och hans handlingar kännetecknas af den öppenhet, som gör kontrollen
lätt, eller det andliga området, där benägenhet för mörkret anses vara
något så betänkligt, att det trotsar all kontroll, utan dessa två förhållanden
karaktärisera nog i viss mån äfven politiska personer, intressen
och handlingar. Och för min ringa del hyser jag i dessa afseenden den
åsikten om den öppna omröstningsidéns styrka och oemotståndlighet,
att om Sveriges Riksdag år 1908 skulle inför allt Sveriges folk anställa
öppen omröstning om den öppna omröstningens införande, så skulle denna
omröstningsmetod befinnas erhålla majoritet. Jag tror nämligen, att
många uti ett dylikt fall skulle känna sig förlägna ej blott för sig själfva
utan äfven för andra att ej våga låta folket se, huru man handlar uti
dess egna och viktigaste frågor. Och skulle jag i detta fall taga miste,
så känner jag mig dock fullt förvissad om, att pluraliteten bland svenska
folket skulle föredraga att få reda på, huru kanske just i synnerhet de
representanter handla, som så nödvändigt vilja vara omgifna af den
hemliga omröstningens ogenomträngliga slöja.

Men äger idén sådan styrka, så torde det också i längden vara
lika lönlöst för högern att försöka motarbeta densamma som det förut
varit för vänstern att motarbeta proportionalismens oemotståndligt rättvisa
idé. Högern torde genom detta motarbeta i längden endast skada sig
själ! och gagna sin motpart, som i så fall nog kommer att hemföra
segern med dess frukter.

Den invändningen, att Riksdagen dock understundom kan komma
uti en sådan situation, där det är särdeles behöflig!, att allt får ske hemligt,
har naturligtvis intet med frågan om den öppna omröstningen att
göra. Redan min korta riksdagsmannabana har visat mig, att Riksdagen
i dylika synnerligen utomordentliga fall lätt nog kan finna lämpliga
anordningar.

Bristen på öppen omröstning tager sig nu alltemellanåt mycket,
lindrigt sagd!, egendomliga uttryck. Jag vet icke, huru det går till i
Första Kammaren, men i Andra Kammaren har jag bevittnat, hurusom
efter eu grundlagsenlig sluten omröstning en viss partichef eller annan
ledamot uppträdt och förklarat sig vara motståndare till det af kammaren
fattade beslutet samt i därför lämpliga ordalag sökt draga andra lika -

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

sinnade eller partivänner med sig, hvarefter massinstämmanden realiserat
en enligt arrangörernas mening behöflig hvad man kunde kalla öppen
omröstning. Och således får kammaren i dylika fall bevittna först en
grundlagsenlig sluten omröstning och därefter en af praktiska eller taktiska
skäl framkallad annan öppen ’omröstning’. Den, som nu af respekt
för grundlagen, af motvilja mot taktiken eller det opererande partiets
allmänna tendenser, ej vill eller kan deltaga i den andra och öppna
''omröstningen'', antages vara motståndare till äfven det beslut, som den
öppna omröstningens män velat framkalla. Och dock torde det i till och
med många fall hända, att ett sådant antagande är ett fullkomligt misstag.
Med den öppna omröstningens införande vore dylika operationer
och obehagligheter undanröjda.

Men äfven det under mera vanliga förhållanden brukliga instämmandet
i en annan talares anförande visar mera behöfligheten af den
öppna omröstningen än att det kan ersätta densamma. Det är väl nämligen
ytterst få fall, då man hör ett längre anförande, uti hvars alla delar
man kan instämma. Men för att ej behöfva hålla ett tal, låter man dock
utan vidare reservation anteckna sig som instämmande. Att man med
detta instämmande afsåga talarens kufvudyrkande eller kläm anses ju i
allmänhet vara gifvet. Åtminstone anser man väl, att hvarje kammarledamot
skall uppfatta det så. Emellertid händer det lätt, att till och med
en sådan vid behof kan använda sig af en helt annan tolkning. Då jag
i ett sådant fall å ena sidan visserligen ej kan förneka, att jag gjort
ifrågavarande instämmande, men å andra sidan icke kan godkänna hvarje
ord talaren sagt, ej heller hans framställningssätt, så visar det hela, att
vi, i den mån vårt politiska lif blir rikt på lika många som för olika
personer värdefulla skiftningar, också måste erhålla ett mera tillförlitligt
sätt att gifva dessa till känna än genom instämmanden i andras anföranden.
Och den öppna voteringen är då för den person, som icke annat än i
nödfall vill besvära kammaren med tal, det bekvämaste och bästa samt
för alla parter det enda fullt tillförlitliga sättet. Uti sitt ja eller nej
har han också ett rent vapen mot hvarje motståndare.

Ser jag slutligen på motiveringen till konstitutionsutskottsmajoritetens
afslag på min motion i denna sak vid förra årets riksdag, så befinnes
denna vara en ganska ordagrann afskrift af innehållet på sidan 451 i
''Sveriges grundlagar med förklaringar’ af K. Hagman. Nu vill det sig
emellertid inte bättre, än att samma arbete har på näst föregående sida,
eller sidan 450, enligt min åsikt mycket starkare och flera skäl till förmån

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

för öppen omröstning samt dessutom meddelande om, att sådan är införd
uti oj mindre än jämnt ett dussin af de mest ansedda stater i världen.

Jag beder alltså få hänvisa till sidan 450 i samma arbete. Då dessutom,
såsom jag förut sagt, den störa rösträttsreformen vid 1907 års riksdag
och de därmed preliminärt antagna proportionella valen ställa äfven denna
sak i ett helt annat läge än förut, samt därtill kommer, att nog litet hvar
känner på sig, att den af mig härmed, åsyftade reformen i alla fall på
sin tid måste genomföras, så vågar jag, med hänvisning till såväl min
som andra motionärers och talares vid föregående riksdagar i denna sak
gjorda motivering, hemställa till äfven donna Riksdag, att den måtte,
såsom hvilande tillvidare grundlagsenlig behandling, antaga det af mig framlagda
förslaget till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.»

Herr Staaff och medmotionärer hafva på följande sätt motiverat sitt
förslag:

»Frågan om öppen omröstning i Riksdagens kamrar har varit före Herr staaffs
vid sjutton riksmöten, nämligen åren 1867, 1873, 1875, 1879, 1881,

1882, 1884, 1885, 1886, 1889, 1891, 1895, 1896, 1899, 1901, 1903
och 1907. De i ämnet väckta motioner ha vid alla dessa tillfällen blifvit
afstyrkta af konstitutionsutskottet, och utskottets utlåtande har städse
vunnit Första Kammarens bifall. Vid fjorton riksdagar har jämväl Andra
Kammaren bifallit utskottets hemställan. Vid tre riksdagar — 1891,

1896 och 1903 — har Andra Kammaren afslagit utskottets hemställan
och bifallit den då föreliggande motionen. Det är emellertid att märka,
att A7id 1907 års riksdag, då Andra Kammaren åter biträdde utskottets
afstyrkande hemställan, detta skedde med 66 röster mot 62. Då vid
voteringen sålunda allenast 128 af kammarens ledamöter voro tillstädes,
lärer densamma svårligen kunna anses utvisa, att kammaren verkligen
förändrat ståndpunkt sedan 1903, då den med 108 röster mot 99 uttalade
sig för reformen.

1907 års konstitutionsutskott har gifvit eu sammanfattning af de
skäl mot reformen, som konstitutionsutskotten vid föregående riksdagar,
då frågan varit före, anfört samt jämväl själft anslutit sig till dessa skäl.

Vi skola något granska desamma.

För det första framhålles, att frågan bör bedömas ej ur teoretisk
synpunkt utan förnämligast ur synpunkten af dess praktiska gagn för
det allmänna. Med denna utgångspunkt torde, menar utskottet, företräde
böra tillerkännas det nu stadgade omröstningssättet, som i vida

(5

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

högre grad än det föreslagna gjort det möjligt för en representant att,
oberoende af hvarje påtryckning, som i mera grannlaga och ömtåliga
frågor kunde tänkas inverka på en i allmänhet själfständig man, fatta
sitt beslut endast på grund af egen öfvertygelse, om denna ock vore
stridande mot deras, med hvilka han vanligen vore liktänkande, eller
mot den mening, som för tillfället ville gälla såsom den allmänna. Ett
uppdrag, så omfattande som representantens, måste gifvas af förtroende
till och kännedom om representantens karaktär och tänkesätt i allmänhet,
icke allenast på grund af den visshet, man kunde äga om hans
röst i eu eller annan fråga. Något berättigadt intresse hos valmännen
på bevis om tillförlitligheten af en representants uppgift, huru han röstat,
kunde därför icke förutsättas.

Mot detta resonemang kan mycket invändas. Främst må framhållas,
huru den slutna omröstningen visserligen må i vissa fall kunna
göra det lättare för representanten att fatta sitt beslut endast på grund
af egen öfvertygelse. Men den underlättar ock för honom möjligheten
att i vissa fall mot sin egen bättre öfvertygelse om hvad som är
för det allmänna nyttigt gifva sin röst af mindre goda bevekelsegrunder.

Det är vidare utan tvifvel önskligt, att representantuppdraget gifves
icke allenast på grund af den visshet valmännen äga om eu representants
röst i en eller annan fråga utan jämväl af förtroende till och kännedom
om representantens karaktär och tänkesätt i allmänhet. Men erfarenheten
visar redan nu med våra jämförelsevis små valkretsar och kommer
med all säkerhet att, i händelse valkretsarna väsentligen utvidgas, i
ännu större grad visa, huru svår tillämpningen af denna sats i många
fall blir. För visso kommer ofta det stora flertalet valmän i eu krets
att rösta på eu eller flera kandidater, kvilkas karaktär och tänkesätt i
allmänhet de ingalunda kunna sägas verkligen känna. Och äfven med
ett ganska stort och välgrundadt förtroende för sin representant kan
det väl med rätta intressera — med mera än ett blott nyfikenketsintresse
-— valmännen att erhålla kännedom om huru deras förtroendeman
röstat i den eller den frågan. Detta behöfver alls icke vara något
kontrollerande intresse. Det kan ock vara framsprunget af eu åstundan
att veta, huru en man, på hvars omdöme man sätter värde, tänker i ett
betydelsefullt spörsmål.

Med den utgångspunkt vi betonat, nämligen att valmännen visst
icke alltid äga så noggrann kännedom om den valdes karaktär och

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

7

tänkesätt i allmänhet, står det å andra sidan väl tillsammans att åstunda
den öppna omröstningen äfven ur den synpunkten, att en valman, som
själf vet hvad han vill och hvad han önskar af sin representant, må få
tillfälle att erfara, huruvida den valde också uppfyller dessa hans önskningar
eller ej.

Då det heter, att något berättigadt intresse hos valmännen på
bevis om tillförlitligheten af en representants uppgift, huru han röstat,
icke kunde förutsättas, så är detta missvisande. Det är icke i första
rummet för att vinna bevis på tillförlitligheten af eu representants uppgift,
huru han röstat, som den öppna omröstningen är önskvärd. Utan
det är för att valmännen öfver hufvud skola erhålla uppgift om, huru
deras representanter röstat. För närvarande är ju detta beträffande ett
ärende, där representanten cj talat eller instämt, icke händelsen annat
än i sådana undantagsfall, där han själf framträder och meddelar sina
valmän, huru han röstat eller tillspord därom afgifver ett oförbehållsamt
svar. Men nog synes det oss, som om valmännen kunde äga befogade
anspråk på att i långt större utsträckning vinna kännedom om sin representants
ställning till frågorna i riksdagen. Det är blott i sådana fall,
där representanten rent af undandrar sig att svara eller gifver ett oklart
och tvetydigt svar, som den öppna omröstningens egenskap af bevismedel
framträder.

Vidare anföres i 1907 års utskottsutlåtande, att sannolikt ingen
tidsvinst skulle, såsom man velat hålla för troligt, uppstå genom införande
af den öppna omröstningen. För vår del våga vi icke med
säkerhet påstå vare sig det ena eller det andra. Sannolikast synes väl,
att någon tidsbesparing skulle vinnas. I hvarje fall anse vi denna synpunkt
vara af tämligen underordnad beskaffenhet.

Ytterligare säges, att hvad som till stöd för den öppna omröstningen
åberopats från förhållandet inom utländska nationalrepresentationer
först då kunde tillerkännas någon egentlig vikt, om det ådagalades, att
den främmande plägseden med fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden.

Vi hafva svårt att förstå den häri uttalade uppfattningen. Om det
i och för sig och utan hänsyn till utlandets exempel kunde på ett för
alla öfvertygande sätt ådagaläggas, att den ''främmande plägseden’ med
fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden, så behöfde man ju icke
åberopa detta exempel. Man åberopar det väl just för att visa, att när
öppen omröstning gäller i många andra länder utan att medföra olägenheter,
så hör den äfven kunna införas hos oss. Det är väl snarast den,

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Utskottets

yttrande.

som bestrider denna slutsats, som bör anföra bevis för sin uppfattnings
riktighet. Det är emellertid svårt att se, hvari detta bevis skulle bestå,
såvidt man icke rent af tilltror sig att kunna påstå, att den svenska
folkkaraktären är afgjordt feg i jämförelse med andra folks.

I förbigående må anmärkas, att uttrycket ''främmande plägsed’ om
öppen omröstning icke synes trådande, då den öppna omröstningen ju
dels bär användes i de kommunala representationerna, och dels i hela
det rika förenings- och möteslif, som i vårt land utvecklat sig, torde vara
allmänt vedertagen.

Hvad i öfrigt anförts påkallar näppeligen något vidare ordande.

Efter vår mening är den stora hufvudgrunden för den öppna omröstningen,
att förhållandet mellan valman och representant kräfver, att
den förre utan all omgång och svårighet kan få reda på, huru den
senare röstat i förekommande frågor. Valmannen kan då bilda sig en
uppfattning af sin representant och afgöra, huruvida han vill återvälja
honom till riksdagsman. Den öppna omröstningen står i ett visst naturligt
samband med den offentliga kandidaturen. Med den senare afses,
att kandidaten skall offentligen framlägga sina åsikter i betydelsefulla
spörsmål och därvid jämväl på begäran gifva upplysning om sin ståndpunkt
i frågor, som hans valmän vilja bringa på tal. Blir han då vald,
så fortfar samma öppenhet emellan honom och hans valmän under hela
lians riksdagsperiod, när omröstningen är öppen. Den öppna omröstningen
är därför en naturlig länk i hela det moderna representationssy
stem et.»

Såsom motionärerna erinrat, förelåg vid nästlidet års riksdag förslag
om införande af öppen omröstning i Riksdagens kamrar. Ehuru
konstitutionsutskottet medgaf, att ur rent teoretisk synpunkt åtskilliga
skäl kunde anföras för det öppna omröstningssättet, såsom det naturligaste
och mest manliga, ansåg sig utskottet likväl böra afstyrka det
föreliggande förslaget. Enligt utskottets uppfattning måste nämligen
frågan bedömas förnämligast ur synpunkten af dess praktiska gagn för
det allmänna, och ur denna synpunkt syntes företräde böra tillerkännas
det nu stadgade omröstningssättet. I likhet med motionärerna kan emellertid
utskottet icke finna, att de skäl 1907 års konstitutionsutskott närmare
anförde till stöd för sin uppfattning äro af beskaffenhet att vid
frågans bedömande böra tillmätas någon afgörande betydelse.

Hr principiell synpunkt sedt, torde det näppeligen kunna med fog

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

9

bestridas, att det öppna omröstningssättet äger ett afgjordt företräde framför
det slutna. Riksdagsmannauppdraget är ett i alldeles särskild mening
offentligt uppdrag och bör såsom sådant utöfvas offentligt. I full
öfverensstämmelse härmed äro också i regeln Riksdagens förhandlingar
offentliga, och allt hvad som därunder förekommer och yttras tages till
protokoll, som blifva för allmänheten tillgängliga. Denna grundsats har man
emellertid icke ansett sig böra tillämpa beträffande själfva sättet för frågornas
afgörande. I stället för att äfven härvid låta offentligheten komma till
sin rätt, har man funnit sig böra föreskrifva, att afgörandet skall ske genom
sluten omröstning, och har denna afvikelse från den eljest följda grundsatsen
motiverats därmed, att man velat möjliggöra för en representant
att oberoende af hvarje påtryckning fatta sitt beslut endast på grund af
egen öfvertygelse.

Äfven om utskottet icke vill bestrida, att den slutna omröstningen
någon gång kan göra det lättare för representanten att själfständigt
fatta sitt beslut, har utskottet icke kunnat finna denna omständighet
innebära ett fullgiltigt skäl för en afvikelse från den eljest tillämpade
grundsatsen om riksdagsförhandlingarnas offentlighet. Ifrågavarande undantagsbestämmelse
anser utskottet hafva så mycket mindre fog för
sig, som den ytterst synes hvila på den för enhvar själfständig representant
förödmjukande uppfattningen, att han icke skulle våga öppet
fullgöra sin plikt att handla efter bästa samvete och öfvertygelse. Härtill
kommer, såsom herr Staaff och medmotionärer jämväl framhållit, att
den slutna omröstningen ingalunda lämnar någon säker garanti för att
representanterna vid frågornas afgörande alltid fatta sina beslut med hänsyn
till hvad det allmännas bästa kräfver. Ty lika väl som detta omröstningssätt
bereder representanten tillfälle att oberoende af påtryckning
följa sin egen öfvertygelse, lika väl underlättar det för honom möjligheten
att låta sin röst bestämmas af mindre goda bevekelsegrunder.
Redan denna omständighet, att en representant med det nuvarande omröstningssättet
kan tänkas afgifva sin röst på annat sätt, än man af hans
uppträdande under de föregående förhandlingarna haft anledning förvänta,
synes innebära tillräckligt skäl för vidtagande af den utaf motionärerna
föreslagna reformen.

Utskottet delar ock den af herr Staaff och medmotionärer uttalade
mening, att valmännen kunna äga befogade anspråk på att i större utsträckning,
än med det nuvarande omröstningssättet är möjligt, vinna
kännedom om sina representanters ställning till de olika och mång Bih.

Ull Riksd. Prof. 1908. 3 Sand. 3 Höft. 2

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

skiftande frågor, som komma under Riksdagens bedömande. Riksdagens
ledamöter erhålla ju sitt viktiga och ansvarsfulla uppdrag på grund af
det förtroende deras väljare sätta till dem till följd af den verksamhet
de utöfvat och de uttalanden de före valen haft. Det kan då, efter
utskottets förmenande, icke vara mer än rätt och billigt, att valmännen
också sättas i tillfälle att utan svårighet erfara, huruvida de valda representanternas
verksamhet i Riksdagen vant sådan, att de motsvarat
det dem gifna förtroendet och fortfarande äro däraf förtjänta.

Slutligen vill utskottet erinra, att öppen omröstning förekommer i
ett stort antal länder såsom Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, TIngarn,
Schweiz, Nederländerna, Belgien, England, Frankrike, Italien och Nordamerikas
Förenta stater, och har, såvidt utskottet har sig bekant, detta
omröstningssätt i dessa länder på ett tillfredsställande sätt bestått profvet.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet, som ansett
sig böra i § 75 riksdagsordningen föreslå en mindre redaktionsändring,
hemställa,

att Riksdagen må, med anledning af förevarande
motioner, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 60,

(Nuvarande lydelse:)

§ 60.

När ärende skall slutligen afgöras,
böra därtill hörande handlingar uppläsas,
så framt någon kammarens
ledamot sådant äskar. Ej må något
mål, däri öfverläggning ägt rum, till
slutligt afgörande företagas, förr än
kammaren på talmannens hemstäl -

65 och 75 riksdagsordningen.

(Föreslagen lydelse:)

§ 60.

När ärende skall slutligen afgöras,
böra därtill hörande handlingar uppläsas,
så framt någon kammarens
ledamot sådant äskar. Ej må något
mål, däri öfverläggning ägt rum, till
slutligt afgörande företagas, förr än
kammaren på talmannens hemstäl -

Konstitutioyisutslcottets Utlåtande N:o 3.

11

(Nuvarande lydelse:)

lan förklarat öfverläggningen slutad;
börande därefter proposition framställas.
Kan fråga blifva föremål
för bifall eller afslag, bör talmans
första proposition lyda på bifall.
Om denna besvaras med nej, och
anmärkningar i saken blifvit under
öfverläggningen gjorda, bör den följande
propositionen i enlighet med
dem uppställas. Innefattar ett förslag
flera delar, som ej lämpligen
kunna i ett sammanhang afgöras,
bör särskild proposition å hvardera
delen framställas i enahanda ordning,
som nu är föreskrifven. — Proposition
skall alltid endast med ja eller
nej besvaras, och talmannen tillkännagifve
sin uppfattning af det
svar, som lämnats, hvarvid skall
bero, så vida ej votering begäres,
hvilken då ej må vägras; en hvar
i öfrigt obetaget att låta sin särskilda
mening i protokollet antecknas. Ingen
må försöka att beslutet genom
ny öfverläggning upprifva. — Då
voteras skall, bör voteringsproposition
jämte tydlig kontraproposition
genast författas, justeras och anslås,
samt omröstningen strax därefter
verkställas; men ej må proposition
göras, om votering skall äga rum,
ej heller någon omröstning därom
tillåtas.

Omröstning skall alltid ske med
tryckta och omärkta, enkla, slutna och
hoprullade sedlar, och hör, till undvikande
af lika röstetal för ja och nej,

(Föreslagen lydelse:)

lan förklarat öfverläggningen slutad;
börande därefter proposition framställas.
Kan fråga blifva föremål
för bifall eller afslag, bör talmans
första proposition lyda på bifall.
Om denna besvaras med nej, och
anmärkningar i saken blifvit under
öfverläggningen gjorda, bör den följande
propositionen i enlighet med
dem uppställas. Innefattar ett förslag
flera delar, som ej lämpligen
kunna i ett sammanhang afgöras,
bör särskild proposition å hvardera
delen framställas i enahanda ordning,
som nu är föreskrifven. — Proposition
skall alltid endast med ja eller
nej besvaras, och talmannen tillkännagifve
sin uppfattning af det
svar, som lämnats, hvarvid skall
bero, så vida ej votering begäres,
hvilken då ej må vägras; en hvar
i öfrigt obetaget att låta sin särskilda
mening i protokollet antecknas. Ingen
må försöka att beslutet genom
ny öfverläggning upprifva. — Då
voteras skall, bör voteringsproposition
jämte tydlig kontraproposition
genast författas, josteras och anslås,
samt omröstningen strax därefter
verkställas; men ej må proposition
göras, om votering skall äga ram,
ej heller någon omröstning därom
tillåtas. Omröstningen skall ske
öppet och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, där blott enkel pluralitet
erfordras, de afgifna rösterna lika
delade, nedlägge talmannen i en där -

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

(Nuvarande lydelse:)

i mål, där blott enkel pluralitet erfordras,
talmannen vid hvarje omröstning
före sedlarnas uppräkning en
bland dem uttaga och genast förseglad
aflägga. Om vid sammanräknandet
af de öfriga sedlarna rösterne befinnas
lika delade, skall den förseglade sedeln
öppnas och afgöra beslutet. År
pluralitet redan vunnen, bör den aftåg
da sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 65.

jSTär, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster
och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken,
eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda sammanjämkade,
skola bägge kamrarne hvar för sig
rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters af båda kamrarna
sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid
sådan omröstning förekomma lika antal
röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel, hvilken,
i händelse de öfriga sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas
och af gör frågan. Är pluralitet redan

(Föreslagen lydelse:)

till af sedd rösturna en ja-sedel och
en nej-sedel, båda lika samt hvarför
sig slutna och hoprullade, och afgöres
då omröstningens utgång genom den
sedel, som en af kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen ur rösturnan
upptager.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster
och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken,
eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda sammanjämkade,
skola bägge kamrarne hvar för sig
rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters af båda kamrarna
sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen
af de afgifna rösterna
dessa befinnas lika delade, nedlägge
Andra Kammarens talman i en därtill
af sedd rösturna en ja-sedel och en
nej-sedel, båda lika samt hvar för sig
slutna och hoprullade, och afgöres då

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o B.

13

(Nuvarande lydelse:)

vunnen, bör den aflayda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

§ 75.

Vid alla val iakttages, att nanmsedlarne,
så framt de skola blifva
gällande, böra vara enkla, slutna,
hoprullade, omärkta och fria så val
från all tvetydighet i anseende till
personernas namn, som från oriktighet
i anseende till deras antal.
Mellan personer, som vid val undfått
lika antal röster, skiljes genom
lottning, när så erfordras.

Stockholm den 2 mars 1908.

(Föreslagen lydelse:)

omröstningens utgång genom den sedel,
som en af Andra Kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen ur
rösturnan upptager.

§ 75.

Alla val skola ske med slutna
sedlar, och iakttages därvid, att
namnsedlarne, så framt de skola
blifva gällande, böra vara enkla,
hoprullade, omärkta och fria såväl
från all tvetydighet i anseende
till personernas namn, som från
oriktighet i anseende till deras antal.
Mellan personer, som vid val
undfått lika antal röster, skiljes genom
lottning, när så erfordras.

På utskottets vägnar

HUGO BLOMBERG.

3

Bill. till Biksd. Prof 1908 3 Samt. 3 Haft..

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Reservation:

af herrar Blomberg, Säve, Östberg, Clason, Sjöholm, Nyström, Strömberg,
von Mentzer och von Geijer, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Det skulle här antecknas, dels att herrar Behm, Berlin och Ericsson
i Yallsta icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, dels
ock att herrar Centerwall och Kvarnzelius icke deltagit i utlåtandets
justering.

STOCKHOLM, NYA TRYCKERI AKTIEBOLAGET, 1908.