Konstitutionsutskottets Utlåtande N:0 26.
1
N:o 26.
Ank. till Riksd. kansli den 22 maj 1908, kl. 7 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj;t angående utredning af frågan
om folkomröstning såsom medel att vinna afgörande vid
meningsskiljaktighet mellan kamrarna i lag- och grundlagsfrågor.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 332, hafva herrar Karl Staaff, Ernst Beckman,
Johan Ericsson, G. Lindgren i Islingby, Jakob Pettersson, .J. Bromée, Fridtjuv
Berg, friherre Carl Carlsson Bonde, Aug. Henricson, Karl Starbäck, S. H.
Kvarnzelius, Victor Moll, Th. af Callerholm, Jacob Larsson och Joh. Ström
hemställt att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta anställa en allsidig utredning af frågan om
folkomröstning såsom ett medel att vinna afgörande vid meningsskiljaktighet
mellan kamrarne i lag- och grundlagsfrågor, samt därefter för
Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagen, hvartill utredningen
kan gifva anledning.
Till stöd för sin hemställan hafva motionärerna anfört följande:
_ »Tvåkammarsystemet, hvars grundprincip är att representationen
bör i form af två skilda afdelningar innefatta två olika element —
framstegets och den återhållande besinningens — är behäftad! med en
stor risk. De två sålunda författningsenligt åtskilda elementen kunna
råka i alltför stark motsats till hvarandra — en motsats, hvarur betänkliga
och för just det lugna framåtskridande, som systemet är afsedt att
främja, äfventyrliga konflikter kunna uppstå. Man har därför i olika
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 25 Häft. (Sf-.o 26.) 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26,
länder på åtskilliga olika sätt sökt ordna förhållandet mellan representationens
båda afdelningar så, att dylika faror skola förekommas. Ett
af dessa sätt och väl det vanligaste är att göra de båda afdelningarne
i viss mån olikstälda i makt och myndighet. Man träffar anordningar
— särskildt i afseende å budgeten — som åstadkomma en bestämd
öfvervikt hos den ena kammaren — deputeradekammaren — öfver den
andra — senaten.
Hos oss råder däremot den grundsatsen — uttryckt i 49 § regeringsformen
och 1 § riksdagsordningen — att kamrarne äga lika behörighet
och myndighet. Allenast i ett fall har man träffat en särskild
anordning för att förekomma ett absolut afstannande af hela maskineriet.
Detta är i afseende å statsutgifter eller bevillning, riksbanksoch
riksgäldskontorsfrågor, i hvilka fall man rent af frånträdt tvåkammarprincipen
och genom den gemensamma omröstningen sammanslagit de
bägge afdelningarne till en beslutande enhet.
Men därmed har man ansett sig hafva gjort nog. Med afseende
å andra frågor gällei-, att Riksdagen icke anses hafva fattat något giltigt
beslut, såvidt ej båda kamrarna hvar för sig fattat samstämmiga
beslut. Visserligen skall i vissa fall en sammanjämkning försökas, i
händelse kamrarne stanna i olika beslut. Men sammanjämkningen har
till förutsättning, att kamrarne hvar för sig fattat positiva beslut och
att dessa äro sådana, att en sammanjämkning är möjlig. Står den ena
kammarens ja mot den andra kammarens nej eller hvila de positiva
besluten på alldeles olika grunder, har ärendet förfallit. Kommer ett
sammanjämkningsförslag till stånd, men förkastas i någondera kammaren,
har frågan ock förfallit.
Det är påtagligt, att sådana grundsatser kunna åstadkomma ett
fullkomligt stillastående i landsviktiga frågor, som kräfva en lösning.
Och exempel finnas ju på, att sådant stillastående beträffande vissa
frågor hos oss fortfarit i en hel mansålder. Nu förmena visserligen
många, att förhållandet skulle blifva ett annat, därest det vid 1907 års
riksdag såsom hvilande antagna förslaget om utsträckning af den politiska
rösträtten blifver upphöjdt till grundlag och i samband därmed
det villkorligt antagna förslaget om reformering af den kommunala
rösträtten till lag. Men detta torde vara mer än tvifvelaktigt. Ju mer
man skärskådar förslagens innebörd, desto sannolikare vill det synas,
att Första Kammaren för en lång framtid kommer att bibehålla en betydande
stark konservativ majoritet. Och det får ej förgätas, att den
i viss mån demokratiska läggning, som själfva sammansättningsgrunden
för kammaren skulle få, lätteligen torde verka därhän, att dess majori
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
3
tet blefve mera benägen att betrakta sin kammare såsom ett äkta uttryck
af folkviljan och mindre benägen att taga hänsyn till Andra
Kammarens ståndpunkt.
Vi kunna således i de hyllande förslagens eventuella upphöjande
till gällande grundlag respektive lag ingalunda se någon verklig garanti
för att ett sådant samförstånd och samarbete mellan kamrarne
skulle kunna uppkomma, som gjorde det obehöfligt att uppsöka utvägar
till förekommande af ett landsskadligt stillastående i lagstiftningen.
Fastmera anse vi det synnerligen påkalladt, att sådana utvägar sökas
och vilja genom denna motion framhålla en, som synes oss i hög grad
förtjänt af ett allvarligt öfvervägande.
I samband härmed må framhållas, hvilken betydande svårighet
eu dualism emellan två kamrar innebär med afseende å regeringens
ställning. Man önskar i närvarande tid handlingskraftiga, målmedvetna
regeringar. Men huru skall det vara möjligt att befrämja ott sådant
önskemål, om regeringen kommer att befinna sig mellan två kamrar,
hvar med sina särskilda tänkesätt och sina från hvarandra vidt skilda
sträfvanden? Äfven ur denna synpunkt måste det vara synnerligen
angeläget att skapa en möjlighet att öfverkomma det hinder för en
kraftig styrelse och ett energiskt reformarbete, som en splittrad folkrepresentation
bildar.
Den utväg, på hvilken vi vilja fästa uppmärksamheten, är att vid
meningsskiljaktighet mellan kamrarne bereda tillfälle till frågans hänskjutande
till folkomröstning. Vi skola längre fram närmare antyda,
under hvilka förutsättningar folkomröstning borde ega rum. Här må
tillsvidare endast framhållas, att de röstberättigade vid folkomröstning
gifvetvis måste utgöras af de röstberättigade till Andra Kammaren.
Det torde vara själfklart, att någon inskränktare rösträtt än den, som
gäller till Andra Kammaren, ej kan komma i fråga. Men lika påtagligt
är ock att det icke kan finnas någon giltig grund att utsträcka
deltagandet i en sådan folkomröstning, hvarom här är fråga, utöfver
de gränser som dragas för rösträtten till Andra Kammaren.
Vidare torde redan här böra anmärkas, att folkomröstning bör
kunna företagas i lagfrågor och grundlagsfrågor men icke förr än de
föreligga i fullt berest skick, med andra ord, då de formulerats i lagresp.
grundlagstext. Att införa folkomröstning i fråga om förslag
till riksdagsskrivelse^ om hvilka kamrarne stannat i olika beslut, synes
både onyttigt och olämpligt. Klart är ock, att införande af folkomröstning
icke innebär någon nödvändighet, att sådan skall kunna kräfvas,
så snart kamrarne stanna i olika beslut i någon lag- eller grund
-
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 26.
lagsfråga. Man kan naturligsvis bestämma, att, för att folkomröstning
skall få ega rum, den kammare, som åstundar en förändring skall lia
fattat beslut därom åtminstone mera än en gång. Vi skola nu upptaga
till skärskådande de mera afsevärda invändningar, som kunna tänkas
mot det föreslagna nya institutet.
Mot användande af folkomröstning torde göras den principiella
invändning, att man genom en sådan anordning skulle öfverlämna afgörandet
af viktiga spörsmål åt en röstarekår, som alls icke vore kompetent
för en sådan uppgift. Sedan den allmänna politiska rösträtten
upptagits på alla partiers program och i princip ingått i ett grundlagsändringsförslag,
som genom kamrarnes samstämmiga beslut blifvit hvilande,
kan man ju visserligen icke längre påstå, att folkets stora massa
skulle vara helt och hållet politiskt inkompetent. Men man torde i
stället påstå, att det är en sak, att folket kan utse representanter till
att afgöra riksärendena, en helt annan sak att folket själft skulle kunna
afgöra dem och att man väl kan tillerkänna folket kompetens i förra
afseendet men på samma gång bestämdt bestrida, att det skulle kunna
äga kompetens i det senare. Efter en sådan åsikt borde folkviljan sålunda
helt igenom verka genom representanter. Statsskicket borde
vara rent representativt.
Onekligen synes detta resonnemang vid första påseendet äga åtskilligt
för sig. Det kan ju icke bestridas, att det är en lättare uppgift
att deltaga i utseendet af en representant, på hvars omdöme man
litar än att själf afgöra svåra ärenden. Det kan synas ligga vida närmare
till hands, att en röstberättigad medborgare skulle kunna misstaga sig
om, huru en särskild statsangelägenhet borde erhålla den bästa lösningen
än att han skulle kunna misstaga sig om, att eu kandidat, åt hvilken
han gifver sin röst, äger de nödiga förutsättningarne för att bedöma
samma statsangelägenhet och andra liknande.
Emellertid torde man svårligen kunna påstå, att vår nuvarande
statsförfattning intager en sådan ståndpunkt, Visserligen afgöras nu
inga frågor direkt af de röstberättigade på det sätt, att de med ja och
nej rösta öfver dem. Detta slags afgörande hvilar för närvarande helt
och hållet hos representanterna. Men i vissa fall synes grundlagen själf
förutsätta, att de röstberättigade skola bilda sig en bestämd åsikt i
viktiga frågor och att de därefter skola välja sådana representanter, som
öfverensstämma med denna deras åsikt. Sålunda stadgar grundlagen
att ett af båda kamrarne bifallet förslag till grundlagsändring måste
hvila till dess att nya allmänna val till Andra Kammaren ägt rum.
Först om det efter sådana val för andra gången af kamrarne bifalles,
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
5
blifver det upphöjdt till grundlag. Här få de röstberättigade till Andra
Kammaren sålunda genom grundlagens uttryckliga föreskrift tillfälle att
bilda sig en mening i de bvilande grundlagsspörsmålen, och denna
mening förutsättes gifvetvis kunna inverka på deras utöfning af rösträtten.
Ån klarare framträder denna författningens ståndpunkt i stadgandet
om Konungens rätt att förordna om nya val till endera kammaren
eller båda kamrarne. En sådan åtgärd har uppenbart alltid sin
grund i, att Kungl. Maj:t i en viss fråga eller i vissa frågor har en
mening, medan någondera eller båda kamrarne omfattat en annan.
Finner Kungl. Maj:t då i landets intresse nödigt att söka genomföra
sin mening, kan han genom förordnande af nya val vädja till folket.
Denna vädjan innebär sålunda en anmaning till valmanskåren att välja
emellan Kungl. Maj:ts mening och den dittillsvarande Riksdagens mening.
Men för att gifva ett svar på denna vädjan måste påtagligen valmännen
fatta ståndpunkt i den eller de frågor, som ligga till grund för
åtgärden. Meningen kan icke vara att de skola sända representanter,
hvilkas åsikter i dessa frågor de icke känna eller hvilkas åsikter därutinnan
kunna vara olika valmännens, ehuru dessa ändock hysa tillit
till dem. Utan meningen måste vara, att do skola sända just sådana
och blott sådana representanter, som öfverensstämma med valmännens
åsikter i de förelagda spörsmålen. Otvetydigt framstår här grundlagens
tillit till valmännens omdöme i själfva sakfrågorna.
Hvad de frågor angår, Indika sålunda genom anordnande af nya
val kunna hänskjutas till valmännen själfva att medelbarligen — d. v. s.
genom utseende af representanter med utpräglade åsikter just i de
frågorna — afgöra, kunna de naturligtvis vara af mångfaldig art. Men
eu gemensam egenskap hafva de säkerligen, nämligen att vara särskildt
betydelsefulla, för fosterlandet viktiga frågor. Då sålunda å ena sidan
ändringar i själfva författningen uppenbarligen just på grund af sin vikt
hänskjutas till valmännen, å andra sidan de frågor, som kunna tänkas
föranleda anordnande af nya val, helt visst äfven äro spörsmål af synnerlig
betydelse, finner man, att det blifver de viktigaste ämnen i statslifvet,
hvilka redan med nuvarande bestämmelser underställas valmännens
egot omdöme. Och det må tilläggas, att de viktigaste frågorna
påtagligen icke äro de lättaste utan snarare kunna förutsättas vara af
särskildt svår beskaffenhet.
Vi hafva hittills betraktat själfva författningen och sett till, i hvad
mån dess bestämmelser kunnat belysa vårt ämne. Låt oss nu öfvergå
till att se, huruvida vi af den utveckling, som det representativa systemet
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
i tillämpningen hos oss fått, kunna draga några slutsatser af intresse.
Det är ju nämligen så, att eu författning i många hufvudsakliga afseenden
ofta icke gifver mera än vissa allmänna regler, bildar så att
säga eu ram, inom hvilken den lefvande verkligheten kan gestalta sig
på det ena eller andra sättet.
I vår grundlag finnas sålunda endast allmänna formella föreskrifter
om folkets — eller den röstberättigade delens däraf — rätt att utse
representanter. Några sakliga grunder, efter Indika valmannen bör
välja, finnas däremot icke och skulle, om de funnes, förmodligen vara
af ringa verkan. Det är således möjligt för en valman att utöfva sin
valrätt efter två väsentligen olika principer. Antingen kan han tänka
sålunda: jag vill rösta på en dugande man af godt omdöme och god
karaktär, och sedan må han träffa hvilka afgöranden han finner riktiga
och lämpliga i de frågor, som förekomma under riksdagsperioden, sak
samma hvilka de äro. Eller ock kan han tänka: jag vill rösta på eu
representant, som visserligen äger de nyssnämnda egenskaperna, men
som tillika sammanstämmer med mig och mina politiska meningsfränder
i sin allmänna politiska åskådning — särskildt måhända i sin åskådning
beträffande de och de på dagordningen stående frågorna.
Det lär icke behöfvas mycket verklighetssinne för att inse, att
den politiska utvecklingen i Sverige med stora steg gått och går i den
riktning, som betecknas af det senare alternativet. Och skulle den
politiska rösträtten utsträckas i enlighet med det nu Infilande förslaget,
sker detta utan tvifvel med öppna ögon från lagstiftarnes sida för detta
faktum. Huru kan man då anse, att valmannen är kompetent till att
bilda sig egna meningar i politiska frågor, kompetent till att antaga
för sin del det eller det programmet, efter hvilket han sedan väger
kandidaten och ser till, om han kan gifva honom sin röst, men icke
kompetent till att i politiska frågor träffa direkt afgörande med sitt ja
eller nej? Låt oss se till, huru han vinner sin kompetens i förra fallet.
Tydligen genom läsning af pressen, genom åhörande af föredrag, genom
deltagande i politiska diskussioner, genom rådgörande med politiska
meningsfränder o. s. v. Men det är ju gifvet, att alldeles samma medel
att orientera sig skulle komma att stå honom till buds, i händelse ett
spörsmål hänskötes till folkomröstning. Äfven då skulle pressen i artiklar
belysa saken, äfven då skulle politiska talare i föredrag behandla
den, äfven då diskussioner hållas och rådföring med politiska meningsfränder
finna plats. Alltså: kan åt den stora mängden af landets befolkning
öfverlämnas att välja representanter, så kan förvisso också åt
samma mängd öfverlåtas att träffa ett direkt afgörande i den eller den
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
7
frågan. Ty i stort sedt väljas numera representanter med hänsyn till
deras ställning till vissa frågor, i hvilka valmannen redan bestämt sin
ställning. Förutsättningarne för att val efter allmän rösträtt skola frambringa
för fosterlandet gagneliga resultat och förutsättningarne för att
detsamma skall blifva fallet med folkomröstning äro i själfva verket alldeles
desamma, nämligen en god folkkaraktär, en sund folkbildning samt
en vaken press.
Men det kan också göras en annan invändning mot folkomröstning,
då den ifrågasättes såsom skiljedom emellan kamrarne. Man skall
måhända från Första Kammarens sida säga: detta blir ingen skiljedom,
ty skiljedomaren är nafurnödvändigt jäfvig. Valmännen till Andra
Kammaren komma förvisso alltid att gifva den kammaren rätt. Hela
anordningen blifver blott en omväg för att utan enkammarsystemets
form införa enkammarsystemets resultat.
Vi skulle icke tro, att det förhåller sig så. Se här våra skäl för
en motsatt åsikt. Vi ha nyss framhållit, att vid riksdagsmannaval valmannen
numera i allmänhet bildat sig en mening i vissa på dagordningen
stående frågor, och att en förutsättning för att han skall gifva
en kandidat sin röst i allmänhet är, att han finner samstämmighet
mellan sin egen åsikt och de åsikter, kandidaten tillkännagifver särdeles
i dessa frågor. Men det kan nog inträffa, åt!, ehuru kandidaten icke
hyser samma åsikter som valmannen i alla vid valet framträdande frågor,
han likväl erhåller valmannens röst. Valmaunen kan nämligen finna,
att kandidaten mer än någon annan möjlig kandidat närmar sig hans
åskådning. Hällre än att kasta bort sin röst på någon, som i allt fall
icke har utsikt att bli vald och hällre än att nedlägga sin röst och
därigenom indirekt hjälpa en bestämd motståndare, kan valmannen då
skänka sin röst åt den, med hvilken han i några ehuru ej i alla afseenden
är liktänkande. Sålunda kan det förvisso ofta inträffa, att en
representant blifver vald af en valmansinängd, som blott i vissa afseenden
sympatiserar med hans åsikter men i andra alldeles icke gör
det eller af hvilken en del valmän ansluta sig till hans åsikter i vissa
ämnen, en annan del i andra o. s. v. Antag t. ex., att en kandidat
framställt sina åsikter beträffande det föreslagna militieombudsmansämbetets
införande och därvid förklarat sig för detsamma, i fråga om
lokalt veto och därvid förklarat sig önska dess införande samt i fråga
om prygel straffet och ställt sig afvisande däremot. Det är då ganska
möjligt, att t. ex. alla hans valmän dela hans mening beträffande
militieombudsmansämbetet, men endast en del äro ense med honom i
vetofrågan och en — måhända annan del — i fråga om prygelstraffets
B
Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 26.
olämplighet! Det är följaktligen uppenbart, att den enighet, som uppnåtts
vid utseende af denne kandidat till representant, visserligen skulle
bestå, i händelse frågan om det nya ämbetet underkastades hans valmäns
direkta afgörande men däremot skulle upphöra, om någon af de
andra frågorna hänskötes till samma valmän.
Men vidare bör man erinra sig, att det ju i hvarje fall blott är
ett fåtal af de frågor, hvilka blifva föremål för en representants bedödömande,
som vid själfva valet bragts å bane. Det stora flertalet af
sådana frågor komma fram först under hans verksamhet i Riksdagen.
Beträffande dessa frågor lär det i allmänhet vara mycket svårt att med
bestämdhet afgöra, huruvida hans mening stämmer öfverens med hans
valmäns eller icke. Och således torde det nog också vara högeligen
ovisst, huru en folkomröstning skulle utfalla i den ena eller den andra
frågan.
Det vill därför synas som om det egentligen blott vore en kategori
af spörsmål, rörande hvilka man med stor sannolikhet skulle kunna
förutspå utgången af en folkomröstning. Och denna kategori består af
de frågor, hvilka vid ett andra kammarval uppställts såsom hufvudsakliga
programfrågor och hvilka en afsevärd majoritet af valmännen
omfattat. Beträffande dem bör det ju vara högeligen troligt att, i händelse
de återkomma till valmännen i form af föremål för en folkomröstning,
de äfven då skola vinna majoritet. Men detta borde icke afskräcka
någon — icke heller dem som i Första Kammarens makt se en garanti
för statslifvets lugna utveckling — från att acceptera folkomröstningen.
Ty sedan demokratien kommit till en viss punkt, lär det nog vara fåfängt
att tänka, att upprepade förstakammarbeslut för alltid skulle
kunna förhindra en bestämd folkviljas kraf att göra sig gällande. En
allmän opinions tryck, framträdande i en på allmän rösträtt vald kammares
gång efter annan fattade beslut, skall nog till sist inverka på
en än så stark första kammares majoritet. Det enda, som vinnes
genom ett långvarigt motstånd, blifver ett visserligen i somliga fall
långt uppskof med eftersträfvade reformer och eu stigande ovilja mot
den kammare, som förorsakat uppskofvet. Ja, det kan till och med
hända, att själfva denna ovilja ej oväsentligt kan bidraga till att gifva
fart åt andra önskemål, som, om de fått behandlas ur rent saklig synpunkt
och icke stärkts af ett stigande missnöje med Första Kammarens
motstånd i allmänhet mot reformer, måhända icke skulle väckt så stor
anklang. Riktigast, synes oss, uttrycker man därför det ifrågasatta
institutets verkan, om man säger, att framstegspolitiken därigenom
skulle vinna den fördelen, att hvad som är ett verkligt, obestridligt
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26. 9
folkkraf också skulle blifva förverkliga^ utan långvariga uppslitande
strider, men den politik, som företrädesvis vill värna om det bestående,
skulle vinna säkerhet för att hvad som endast är eu mer eller mindre
tillfällig partibildnings riksdagspolitik komme att förflyktigas i folkomröstningens
skärseld.
Med fullt skäl kan sålunda sägas, att folkomröstningen såsom
skiljedom mellan kamrarne är en rättvis anordning, ägnad att låta hvardera
kammarens särskilda uppgift i statsskicket komma till fullt förverkligande.
_ Måhända kan äfven den invändningen mot införande af folkomröstning
förväntas, att detta institut skulle ställa alltför stora anspråk
P^ allmänhetens tid och intresse. Visserligen — skulle man måhända
vilja säga — kan man förutsätta, att medborgarne skola från sina vanliga
sysselsättningar kunna afsätta den tid, som deltagandet i valen
och förberedelserna därtill kräfva, men att de dessutom skulle kunna
bereda sig tillfälle att då och då — kanske ej så sällan — deltaga i
folkomröstningar och offra den tid och det arbete, som erfordras, för
att efter bästa förmåga sätta sätta sig in i de frågor, som därvid skola
afgöras, vore mycket begärdt.
För att bemöta denna invändning måste vi söka göra oss reda
för, i hvilken utsträckning folkomröstningen sannolikt hos oss skulle
komma till användning. Vi erinra då för det första, att, såsom ofvan
sagts, det ingalunda synes böra ifrågasättas, att andra beslut än sådana,
som innefatta ett fullt formuleradt förslag till lag, respektive grundlag,
skulle kunna föranleda folkomröstning. Att underkasta ett skrifvelseförslag
en dylik procedur vore af lätt insedda skäl föga påkalladt och
föga lämpligt.
Det är vidare tydligt, att ingalunda alla de frågor ens af nyss
antydda beskaffenhet, i hvilka kamrarne mer än en gång stannat i
olika beslut, komme att hänskjutas till folkomröstning. Den kammare,
som önskar det positiva beslutet, skall nämligen helt visst noggrann!;
öfverväga ändamålsenligheten af att begära folkets afgörande, innan
den besluter sådan begäran. Det finnes många önskemål, som kunna
vinna en majoritet, utan att denna majoritet, fördenskull så särdeles
starkt intresserar sig för frågans lösning. Dels kan frågan själf vara
af mindre betydande art, ehuru, då den eu gång blifvit väckt, ett förslag
till någon positiv åtgärd samlar flertal. Dels kan någon del af
majoriteten med en viss tvekan hafva gifvit sina röster åt ett segrande
förslag. De, som så gjort, skola då vara ganska litet benägna att
drifva förslaget till folkomröstning. Och äfven de af majoriteten, som
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 25 Haft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
med lifligt intresse omfattat förslaget, skola i medvetande om sina
kamraters tveksamhet betänka sig mera än en gång, innan de söka
åstadkomma frågans hänskjutande till folket. Do skola nämligen inse,
dels att deras kamraters tvekan kan vara ett tecken till att tvekan
råder äfven utom riksdagen, och dels att dessa kamrater troligtvis blifva
ganska osäkra bundsförvandter, då det gäller att i orterna intressera
folket för saken och framhålla förslagets goda sidor. För öfrigt kan
det ju hända, att majoriteten för förslaget varit så liten, att redan detta
i och för sig manar till betänksamhet.
Kort sagdt, det är förvisso ett långt steg emellan att ett förslag
vinner flertal i ena kammaren och att samma kammare skulle anse förslaget
så moget att den vill begära folkets utslag. Och det behöfver
icke sägas, att det naturligtvis för en kammarmajoritet skulle vara föga
uppbjrggligt eller stärkande, om den i otid hänvisade förslag till folkomröstning
och desamma måhända med stort flertal vid omröstningen
afeloges. Likaså är det väl tämligen gifvet, att en kammare, som på
förhand med till ovisshet gränsande sannolikhet kunde förutse, att en
folkomröstning, som af medkammaren komme att begäras rörande något
visst förslag, skulle utfalla i enlighet med sistnämnda kammares mening,
skall betänka sig mer än en gång, innan den genom ett upprepadt nej
motsatte sig förslaget.
Särskilda anordningar kunde för öfrigt vidtagas till förebyggande
af att folkomröstning behöfde förekomma alltför ofta. I detta syfte
kunde man ju rent af stadga, att folkomröstning icke finge äga ram
oftare än en gång under hvarje period för valen till Andra Kammaren.
Tillika borde någon viss tid på året i lagen utsättas, t. ex. september
månad, under hvilken folkomröstningen å de olika orterna skulle äga
rum. Skulle folkomröstning hafva påyrkats rörande mera än ett förslag,
borde naturligtvis förslagen sammanföras såsom särskilda punkter i en
folkomröstning.
Den möjliga farhågan för att det nya institutet skulle blifva alltför
betungande torde sålunda vid närmare eftertanke visa sig föga grundad.
Skulle man emellertid ändock befara, att eu mycket stor del valmän af
sådana grunder komme att afhålla sig från att deltaga i omröstningen,
finnes alltid den möjligheten att såsom förutsättning för att en folkomröstning
skall anses giltig, stadga, att en viss procent af samtliga röstberättigade
skola taga del i densamma.
Här må i fråga om förhållandet mellan proportionellt valsätt och
folkomröstning erinras följande. Proportionalismens grundtanke är ju,
att representationen bör vara ett så troget uttryck som möjligt för val
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26,
11
manskåren. Proportionalisterna anse, att majoritetsvalen icke gifva tillräcklig
garanti för att representationen verkligen kommer att gifva ett
sådant uttryck. Först med proportionella val kan den, som det heter,
noggrannt afspegla valmanskåren med alla dess skiftningar. Kärnpunkten
i denna uppfattning är alltså en ifrig traktan efter att valmännens
egna åskådningar skola bli respekterade och vinna största möjliga inflytande
på statsangelägenheterna. Redan häraf framgår att från proportionalistisk
sida något motstånd knappast — i händelse man vill
vara konsekvent — bör vara att vänta emot folkomröstning. Tvärtom,
intet borde för en konsekvent proportionalist vara mera tilltalande än
att valmännen själfva utan all förmedling kunde få taga direkt del i
frågornas afgörande. Härtill kommer emellertid ännu eu synpunkt.
Det är tydligt och äfven erkänt af uppriktiga proportion alister, att
proportionalismen svårligen kan med full säkerhet uppnå sitt syfte —
den trogna afspeglingen af valmanskåren — därest ej hela landet får
bilda en enda valkrets. I och med det, att landet delas i flera valkretsar,
kan nämligen i någon valkrets uppstå röstöfverskott för ett
visst parti utöfver det antal röster, som erfordras för det antal representanter,
partiet i samma valkrets erhåller. I en annan valkrets kan
ett liknande öfverskott för samma parti förefinnas. I en tredje valkrets
kan ett afsevärdt antal röster hafva afgifvits för samma parti, men utan
att hinna upp till ett fal, som berättigar partiet till någon representant
i den kretsen. Vore nu hela landet eu enda valkrets, så är det gifvet,
att dessa öfverskott komme att ingå i det samlade tal, som utgjorde
partiets styrka öfver hela landet, Men det behöfver knappast erinras,
att man däremot ingalunda kan med säkerhet påräkna, att öfverskotten
fullt utjämnas partierna emellan, då landet är uppdeladt, i en mängd
valkretsar. Genom denna nödvändiga svaghet hos det proportionella
systemet — en svaghet, väl att märka, ur systemets egen synpunkt —
kan det således inträffa, att, viktiga angelägenheter i Riksdagen kunna
komma att afgöras i strid med den uppfattning, som hyses af flertalet
valmän. Mot en sådan eventualitet utgör folkomröstningen ett verksamt
botemedel. Ja, man kan säga, att införandet af denna anordning
just ur äkta proportionalistisk synpunkt borde med stor tillfredsställelse
mottagas såsom egnadt att slutligen bekröna det proportionella
verket.
Motståndarne till det proportionella valsättet hafva åter grundad
anledning att i folkomröstningen se ett medel att undanröja eller åtminstone
i afsevärd grad oskadliggöra vissa betänkliga följder af detta
valsätt. Man kan, såsom ofta blifvit framhållet, icke utan skäl befara,
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
att med ott proportionellt valsätt Andra Kammaren skulle kunna komma
att förete ett helt annat utseende i fråga om partibildningen än den
skulle göra, i händelse majoritetsvalsprincipen fortfarande komme att
gälla. I senare fallet är det ju sannolikt, att kammaren komme att
uppdela sig i konservativa, liberala och socialdemokrater, hvartill måhända
komme ett mindre antal partilösa. Men med ett proportionellt
valsätt, som möjliggör för jämförelsevis små minoriteter, samlade omkring
jämförelsevis underordnade syften, att insätta representanter i
Riksdagen, kunde det lätt inträffa, att kammaren sönderfölle i många
små grupper, af hvilka hvar och en hade sitt speciella önskemål, hvilket
uppsattes som främsta politiska programpunkt. Andra frågor, måhända
till sin natur vida större och för fosterlandet betydelsefullare, kunde
då komma att betraktas och behandlas mera såsom medel än såsom
mål. De kunde komma att göras till bytesmedel och mellangifter vid
den köpslagan mellan grupperna, som lätteligen komme att uppstå.
Sådana möjligheter följa med det proportionella valsystemets införande.
Det är därför väl värdt att uppsöka botemedel mot allt det onda, som
skulle följa af ett nedsjunkande i antydd riktning. Botemedlet finnes
åtminstone till en viss grad just i folkomröstningen. Man kan lära små
partier och grupper i Riksdagen att underkasta sig hela det invecklade
bytessystemet. Men de stora röstaremassorna skola förvisso icke underordna
sig detsamma. Då eu fråga ställes till dem att med ja eller nej
besvaras, skall säkerligen i stort sedt vinnas ett uppriktigt ja eller nej
såsom svar. Vid valen är, såsom vi förut påvisat, förhållandet ett annat,
ty där kan röstas på kandidaten icke därför att valmannen vill allt
hvad kandidaten vill, utan därför att valmaunen delar hans åsikter i
åtskilligt och icke kan få någon kandidat, hvars åsikter han delar i
allo. Men när vid folkomröstningen en fråga utan förbindelse med
andra frågor och utan förbindelse med personspörsmål ställes, då finnes
intet skäl för röstaren att rösta annat än såsom han själf vill. Därmed
vinnes, att åtminstone i sådana frågor, som hänskjutas till folket, man
verkligen får ett oförfalskadt utslag af folkets vilja. Och detta kommer
sannolikt äfven att i sin mån tillbakaverka på riksdagspolitiken, så att
man något mera tager sig till vara för den politiska byteshandeln.
Folkomröstning såsom ett permanent institut är ingalunda någon
fullkomlig nyhet inom statsrätten. Den användes sedan lång tid tillbaka
i såväl Schweiz som Amerikas Förenta stater. Och vi skola nu
gifva en hastig öfverblick öfver, huru man i dessa statssamfund ordnat
folkomröstningen.
I republiken Schweiz, hvilken som bekant är ett förbund af tjugu -
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
13
två särskild;! kantoner, förekommer folkomröstning i stor omfattning.
Dels användes den inom hvarje särskild kanton, i fråga om beslut, som
kantonen själfständigt fattar, och lagar, öfver hvilka den är enrådig.
Dels utgör folkomröstningen ett mycket betydelsefullt institut i vissa
förbundsfrågor. Vi skola bär, för att ej bli för utförliga, allenast sysselsätta
oss med detta senare slag af folkomröstning.
Härvid måste skiljas på å ena sidan förbundslagar och allmänt
förbindande förbundsbeslut och å andra sidan författningsfrågor. Beträffande
den förra kategorien gäller, att folkomröstning kan användas
såsom veto. Alla sådana lagar och beslut skola nämligen, sedan de
antagits af förbundsrepresentatlonens båda afdelningar, föreläggas folket
till antagande eller förkastande, i händelse detta begäres af minst 30,000
röstberättigade schweiziska medborgare. Utfaller folkomröstningen med
majoritet för lagförslaget eller beslutet i fråga, så är detsamma antaget.
Utfaller den med majoritet mot densamma, så är det förkastadt. Däremot
finnes icke någon rätt att på folkomröstningens väg främja ett
förslag af nu angifven art, hvilket icke genomgått representationens
behandling eller blifvit förkastadt af någondera afdelningen af representationen.
Helt annorlunda är det beträffande författningsfrågor. I sådana
skiljes mellan totalrevision och partialrevision. Beträffande totalrevision
gäller följande. Om en afdelning af förbundsförsamlingen beslutar totalrevision
och den andra icke bifaller detta eller om femtiotusen röstberättigade
schweiziska medborgare begära totalrevision af förbundsförfattningen,
så måste i ena som i andra fallet frågan, huruvida en sådan
skall äga rum eller icke, föreläggas det schweiziska folket till afgörande.
Såvida flertalet af de röstande schweiziska medborgarne uttalar sig
jakande öfver frågan, skola båda representationsafdelningarna nyväljas
för att företaga totalrevisionen.
Partialrevision — d. v. s. införande af någon ny bestämmelse eller
upphäfvande eller ändring af bestämda artiklar i förbundsförfattningen —
kan begäras af femtiotusen röstberättigade schweiziska medborgare.
Eu sådan begäran kan framställas antingen i form af en allmän uppfordran
eller i form af ett utarbetadt utkast. Framställes begäran i form
af en allmän uppfordran och acceptera representationens båda afdelningar
densamma, så hafva de att utarbeta partialrevisionen i enlighet med
de sökandes afsikt och att förelägga densamma folket och kantonerna
till antagande eller förkastande. Biträda representationsafdelningarna
icke framställningen, så skall frågan om partialrevisionen underställas
folket till omröstning, och såvida flertalet röstande uttalar sig jakande,
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
skall revisionen af förbund sförsamlingen företagas i enlighet med folkbeslutets
mening. Blifver åter begäran om partialrevision framställd i
form af utarbetadt förslag och biträder förbundsförsamlingen densamma,
så skall förslaget föreläggas folket och kantonerna till antagande eller
förkastande. Ifall förbundsförsamlingen icke biträder förslaget, kan
den utarbeta ett eget förslag eller hemställa om förslagets förkastande
och samtidigt med det inkomna förslaget underställa sitt eget förslag
eller afslagshemställan folket och kantonerna.
Den reviderade förbundsförfattning resp. den reviderade delen
däraf träder i kraft, om den antagits af flertalet af de röstande medborgarne
och af flertalet kantoner (d. v. s. flertalet röstande i hvarje kanton
af ett flertal kantoner).
Nordamerikas Förenta stater erbjuder en typ af folkomröstningen,
som ganska mycket skiljer sig från den schweiziska. Folkomröstning
förekommer icke i Förenta staterna såsom helstat betraktad. Men
däremot är detta institut synnerligen mycket användt i de särskilda
staterna.
Sålunda är i det öfvervägande antalet af dessa stater såväl eu
totalrevision som en partialrevision af författningen underkastad folkomröstning.
Och vanligen är den underkastad tvenne. Den förhärskande
regeln är nämligen, att folkrepresentationen förelägger folket till allmän
omröstning, huruvida en konstituerande församling för revisionens företagande
skall sammankallas. Om folkomröstningen gifver ett jakande svar
på denna fråga, blir en dylik församling vald, hvarefter den har att
upprätta förslag till antingen en hel reviderad författning eller vissa
ändringar i den bestående författningen. Därefter hänskjutes dess förslag
till ny folkomröstning. Och först om vid denna det utarbetade förslaget
bifalles, blifver det upphöjdt till grundlag.
Jämväl i åtskilliga andra fall kan folkomröstning äga rum i de
nordamerikanska staterna.
Frågar man nu, huru folkomröstningsinstitutet verkar och hvilket
förtroende det åtnjuter i de båda republikerna, så torde svaret kunna
uttryckas sålunda.
I Schweiz anses folkomröstningen såsom ett omistligt moment i
författningen. Och, långt ifrån att området för densamma begränsats, har
det tvärtom under den senare delen af förra seklet afsevärdt utvidgats.
De utslag, den gifver, äro icke radikala. I åtskilliga fall har det tvärtom
visat sig, att folkmeningen varit mindre benägen för stora förändringar
än representationen.
Det politiska lifvet i Förenta staterna är som bekant behäftadt
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
15
med störa brister. Ett partiväsen råder därstädes, som ofta mycket
mera tjänar partimedlemmarnes egennyttiga syften än stora politiska
mål. Affärsintressen spela starkt in i det politiska lifvet. Bestickningar
äro icke sällsynta. Mot denna urartning af demokratien betraktas i
Amerika folkomröstningen såsom en hälsosam motvikt. Det är vida
lättare, anser man, att med obehöriga medel påverka en mindre lagstiftande
församling än en stor röstarekår. I många stater åtnjuta
representationens beslut ringa aktning, folkomröstningens resultat vida
större.
Visserligen förekommer hvarken i Schweiz eller i Förenta staterna
folkomröstning såsom skiljedom mellan representationens afdelningar i
den mening vi här förorda. Men den framställning, som gifvits rörande
dessa länder, torde dock äga sitt värde så till vida som man däraf kan
draga slutsatser om folkets förmåga att genom omedelbar röstning träffa
sitt afgörande i statens angelägenheter, utan att några betänkliga följder
däraf uppstå.
Vi vilja till sist korteligen antyda, huru det ifrågasatta nya institutet
skulle kunna tänkas ordnadt.
Hufvudförutsättningen för folkomröstnings anställande skulle, såsom
i det föregående sagts, vara, att de båda kamrarne stannat i skiljaktiga
beslut angående en lag- eller grundlagsfråga. Skiljaktigheten kan naturligtvis
bestå antingen däri, att den ena kammaren bifallit ett positivt
förslag och medkammaren afslagit detsamma eller ock att kamrarne i
eu och samma angelägenhet fattat hvar sitt positiva beslut utan att
sammanjämkning kommit till stånd.
Men det synes oss gifvet, att på sätt ofvan antydts ett enda beslut
af en kammare icke bör vara tillräckligt för att folkomröstning skall
komma till stånd, utan det borde fordras, att samma kammare, efter det
val till Andra Kammaren mellankommit, upprepar sitt beslut. Och beträffande
grundlagsfrågor kunde ju fordringarne skärpas därhän, att
beslutet för tredje gången — efter än en gång skedda val till Andra Kammaren
— blifvit fattadt.
Frågan, hvilken som skulle äga fordra folkomröstning, synes böra
afgöras sålunda, att å ena sidan Kungl. Maj:t bör kunna anbefalla sådan,
å andra sidan den kammare, hvilken bifallit ett förslag, som af medkammaren
icke antagits, bör kunna med bindande verkan hos Kungl.
Maj:t begära anställande af folkomröstning. Att Kungl. Maj:t bör äga
den antydda befogenheten, synes påtagligt. Likaväl som Kungl. Maj:t
kan upplösa den ena eller båda kamrarne, likaväl bör Kung]. Maj it
kunna, i händelse en kungl. proposition gång efter annan antagits af
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
don ena, men förkastats af den andra kammaren, hänskjuta frågan till
folket. Men lika nödvändigt är ,att den kammare, som bifallit ett inom
Riksdagen framkommet förslag, kvilket förkastats af medkammaren, äger
rätt påkalla folkomröstning. Det är uppenbarligen icke tillräckligt, att
Kungl. Maj:t äger en sådan rätt. Det kan ju inträffa, att den ena kammaren
bifaller ett förslag, som visserligen lifligt omfattas af kammaren
själf, men däremot alls ej äger sympati hos regeringen. Tilltror sig då
kammaren att visa, att dess åsikt äger folkets gillande, bör den utan
fråga kunna själfständigt begära folkets uttalande. För förebyggande
af hvarje missförstånd må emellertid här betonas, att Konungens grundlagsenliga
makt naturligtvis icke skulle på något sätt begränsas genom
det nya institutet.
Vi hafva redan i annat sammanhang framhållit, att folkomröstning
icke borde kunna äga rum när som helst, och antydningsvis framkastat,
att den måhända allenast borde kunna ske under ett visst år af hvarje
valperiod till Andra Kammaren.
Spörsmålet, när folkomröstningen skall anses hafva gifvit ett giltigt
resultat, kan naturligtvis afgöras på flera olika sätt. Dels kan, såsom
redan antydt är, bestämmas en viss minimiprocent af deltagare i folkomröstningen,
för att den skall anses giltig. Dels kan tänkas, att i särskilt
betydelsefulla grundlagsfrågor på visst sätt kvalificerad majoritet
skulle erfordras.
Öfver hufvud hafva vi med denna motion icke afsett att uppdraga
några bestämda konturer för det sätt, hvarpå hithörande frågor borde
ordnas. Vårt syfte har fastmer varit att söka framhålla själfva grundtanken,
och vi betona uttryckligen, att de närmare detaljerna här endast
förslagsvis berörts.»
Utskottets
yttrande.
Den nya samhällsinrättning, som motionärerna önska få hos oss
införd, eller folkomröstning, skulle i stort sedt vara en efterbildning af
det referendum, som kommit till användning såsom en beståndsdel af
författningen i vissa länder såsom Schweiz och Nordamerikas Förenta
Stater. Men om man undersöker de fall, då sålunda referendum användes,
skall man finna, att detta äger rum för att bereda en förbundsstats särskilda
delar skydd mot helstaten eller folket garanti mot förhastade
lagstiftningsåtgärder från representationens sida. Utskottet kan ej finna,
att detta skäl för ifrågavarande institut har någon tillämplighet på
svenska förhållanden.
Att den af motionärerna föreslagna folkomröstning icke skulle
vara riktad mot representationen i dess helhet utan förnämligast mot
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
17
en del af densamma, i det att den ena kammaren kunde under iakttagande
af vissa former använda den emot den andra synes utskottet
än mindre göra den passande för det svenska representationsskicket,
som kvilar på principen om folkets representerande genom Riksdagens
båda kamrar och lagstiftningsarbetets fortgång under deras samarbete.
Härtill kommer, att, enligt utskottets mening, intet behof förefinnes
af en sådan anordning, som motionärerna föreslagit. Själfva förutsättningen
för ifrågavarande förslag, nämligen att kamrarne icke kunna
enas, hvarigenom ett samhälisnyttigt lagstiftningsarbete förhindras,
synes utskottet sakna verklig grund. Den utveckling, som ägt rum,
och de reformer, som under hela det nya riksdagsskickets tid och icke
minst under de senaste åren tillkommit, vittna om att ett fruktbringande
samarbete mellan kamrarna icke saknats.
Den föreslagna folkomröstningen torde för öfrigt komma att
verka i motsatt riktning mot den, som utmärker referendum i andra
land. I dessa är nämligen dess uppgift, såsom ofvan antydts, i allmänhet
att utgöra en garanti mot allt för hastiga lagstiftningsåtgärder.
Den af motionärerna ifrågasatta folkomröstningen skulle däremot blifva
ett medel att söka framdrifva allehanda förslag, som blott kunnat vinna
endera kammarens bifall. Enligt vår författning ligger möjligheten såväl
till lifligt initiativ som till lugn och återhållande pröfning just i vårt
tvåkammarsystem, och hvarje sådan inrättning som den af motionärerna
föreslagna skulle endast rubba de grundsatser, hvarefter detta system
ordnats. Den föreslagna reformen måste sålunda anses onödig. Men ej
nog härmed. Den skulle säkerligen komma att medföra skadliga verkningar.
Det lider nämligen icke tvifvel, att en anordning sådan
motionärerna tänkt sig lätt skulle hos Riksdagen försvaga den känsla
af ansvar, som ensam kan gifva verkligt värde åt en folkrepresentations
arbete, liksom den skulle förringa Riksdagens auktoritet och därigenom
minska dess verksamhetsförmåga.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 maj 1908.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 25 Käft.
3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.
Reservation:
af herrar af Callerholm, Beckman, Ericsson i Vallsta, Staaff,, friherre
Bonde och Kvarnzelius, som ansett, att motionen bort af utskottet
tillstyrkas.
Det skulle här antecknas, att herr Nyström icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1908.