Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
1
N:o 14.
Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1908 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändrad lydelse af § 4 mom.
9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen äfvensom
till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och
14, dels ock väckt motion om ändring af 4 § 9 mom.
tryckfrihetsförordningen.
Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarna hänvisat
Kung]. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 132 jämte ett i
anledning af densamma inom Andra Kammaren afgifvet yttrande. Uti
nämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning framlagt följande
Förslag
till
ändrad lydelse af § 4 mom. 9 och § 5 inom. 10 tryckfrihetsförordningen
äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och 14.
§ 4.
9:o. Den som, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är
gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften,
straffes med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 14 Käft. (N:o 14).
1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar eller med fängelse
från och med en månad till och med ett år. Samma lag vare, där någon
med vetskap om att tryckt skrift förklarats konfiskerad utsprider eller
låter utsprida skriften.
Hvad nu är stadgadt äge ej tillämpning i det fall, att ansvar äger
rum enligt 14 mom. denna §.
Rubbning af kvarstad, som ej innefattar straffbart utspridande, umgälles
enligt allmän lag.
13:o. Vid sådan afdelning af krigsmakten, som ställes eller är ställd
på krigsfot, äge jämväl högste befälhafvaren den rätt att förordna om indragning,
hvarom i 12 mom. sägs; och förhålles med pröfning, huruvida
förordnandet skall äga bestånd, på sätt där är stadgadt.
14:o. Den som, medan sådant förordnande om indragning af skrift,
hvarom nu sagts, är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes, där han
lyder under strafflagen för krigsmakten, efter nämnda lag, men eljest med
böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre
riksdaler sexton skillingar eller fängelse från och med en
månad till och med ett år.
§ 5.
10:o. Om laga domstol för åtal å förbrytelse, som omförmäles i 4 §
9 inom., så och för åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som ej lyder
under §trafflagen för krigsmakten, galle hvad i allmän lag sägs.
Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som lyder under strafflagen
för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols upptagande; och tillämpas i
ty fall hvad om rättegången vid sådan domstol är eller varder stadgadt,
dock att underställning alltid skall äga rum på sätt förut är sagdt.
För det slutliga antagandet af ofvannämnda förslag förutsättes, att
i § 4 införes ett tillagdt mom. 12 i enlighet med det förslag, som af
1906 års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,
så lydande:
12:o. Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg skrift,
hvilken uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan af plikter mot foster
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
o
landet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräfva krigslydnaden
må, ehvad skriften synes straffbar eller icke, indragning ske af
de exemplar af skriften, som vid truppen eller å fartyget anträffas. Den,
som vid truppen eller å fartyget högsta befälet utöfvar, äger omedelbart
vidtaga nödig åtgärd för hindrande af sådan skrifts spridande inom truppen
eller å fartyget under tid, som åtgår, till dess förordnande om indragning
kan af honom utverkas. Förordnande om indragning meddelas å ort utom
Stockholm af chefens för Justitiedepartementet ombud samt i Stockholm
af den eller de personer, som nämnde departementschef för detta ändamål
tillsatt. Förordnandet skall genast af befälet verkställas, men varde ofördröjligen
af den, som meddelat det, anmäldt hos tryckfrihetskommittén; och
ankomma på kommittén att pröfva, huruvida förordnandet skall äga bestånd.
Tillsättas för Stockholm flera personer med befogenhet, som nu är
sagd, varde för enhvar af dem angifvet hans verksamhetsområde.
1 sammanhang med förenämnda proposition har utskottet till behand- Motion.
ling förehaft en inom Första Kammaren af herr K. H. Bergendalil väckt,
till utskottet hänvisad motion, n:o 43, däruti hemställes, att Riksdagen
måtte för sin del antaga såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
följande förslag till lydelse af 4 § 9 mom. i tryckfrihetsförordningen:
»Den, som, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är gällande,
med vetskap om förordnandet säljer eller annorledes sprider skriften,
straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor
eller fängelse i högst sex månader.
Utgifver någon, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är
gällande, med vetskap om förordnandet ånyo af trycket sådana stycken af
skriften, som föranledt kvarstaden, straffes som ofvan sägs, och galle i fråga
om ansvar för den nya skriftens innehåll hvad om tryckt skrift i allmänhet
i denna lag'' stadgas.»
o o
De skäl, som ligga till grund för den kungl. propositionen innefattas Motiven till
uti ett af chefen för justitiedepartementet i statsrådet den 3 april i 908 ^osiUon.0"
till protokollet afgifvet yttrande, så lydande:
»Vid granskning af det förslag till ny strafflag för krigsmakten,
hvilket ligger till grund för propositionen i ämnet till innevarande års
Riksdag, biet inom högsta domstolen med styrka framhållet, att lagstiftningsåtgärder
borde ofördröjligen vidtagas till stäfjande af den fosterlandsfientliga
agitation, som genom spridande af tryckta skrifter sker bland värn
-
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
pliktige och öfrigt manskap vid krigsmakten. För denna fråga, som jagansåg
mig icke böra närmare behandla vid det tillfälle, då Eders Kungl.
Maj:t på min föredragning beslöt aflåtandet af nyssnämnda proposition,
anhåller jag nu att få påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Till en början torde det då tillåtas mig att redogöra för gällande
ansvarsbestämmelser i fråga om spridande af tryckt skrift och för
de särskilda önskemål i afseende å lagstiftarens ingripande, hvilka inom
högsta domstolen uttalats.
T. F. O.s Hufvudstadgandet i fråga om ansvar för utspridande af tryckt skrift
Tämmelser innehålles i § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen. Enligt detta mom. är
omsprulning dock utspridaren förfallen till ansvar allenast om skriften vid utspridnina
skrift11 gen är konfiskerad eller belagd med kvarstad. Däremot är han straffri,
om han i brottslig afsikt utsprider en ännu icke med kvarstad belagd
skrift, äfven om denna sedermera konfiskeras. Och då det vidare heter,
att utspridare är Till samma ansvar som författaren förbunden’, torde
häraf följa att den, som utsprider en redan med kvarstad belagd, men ej
konfiskerad skrift, icke kan fällas till ansvar för själfva utspridningen, med
mindre skriften sedermera blir förklarad brottslig. Inträffar ej denna
förutsättning, kan utspridaren fällas blott för rubbning af kvarstaden, efter
allmän lag.
I öfrigt bar tryckfrihetsförordningen — frånsedt hvad som må anses
gälla beträffande spridning af utomlands tryckta skrifter — ej stadgat
straff för utspridande af annan skrift än sådan, hvarå boktryckarens
namn, tryckningsorten eller årtalet icke finnas utsatta. Föryttrare af dylik
skrift är jämlikt § 1 mom. 12 förfallen till böter och skall tillika, om
skriften åtalas, stånda författareansvar. Dock inträder sådant ansvar allenast
om boktryckaren eller författaren icke kan upptäckas. Under sådan
förutsättning sker alltså en öfverflyttning af författareansvaret från boktryckaren
eller författaren till föryttraren, och om något ansvar för delaktighet
i brott kan här ej vara tal i annan mening än att ju, när
flera föryttrat samma skrift, bestraffning blir att ådöma en hvar af dem.
Annorlunda i det fall, hvarom förmäles i § 4 mom. 9. Där drabbar
straffet såväl utspridaren som den, hvilken enligt de vanliga reglerna har
att -bära författareansvaret. Sistnämnda moment innefattar således ett
verkligt undantag från den eljest i tryckfrihetsförordningen tillämpade
grundsats, att allenast en af de personer, som i olika egenskaper medverkat
till tryckt skrifts utgifning och distribuering, därför ställes till ansvar.
Det kan förtjäna anmärkas, att blott ännu ett sådant undantag finnes,
nämligen bestämmelsen i § 1 inom. 5 att, när en brottslig skrift ut
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
5
gifvits från ett icke behörigen anmäldt tryckeri, boktryckaren och författaren
äro underkastade lika straff och ansvar för skriftens innehåll och
skrifart.
1 69 och 72 §§ af den föreslagna nya strafflagen för krigsma kten Högsta domstadgas
straff bland annat för den, som medelst utspridande bland krigs-''^nde öfver
folket af egen eller annans skrift uppmanat eller annorledes sökt förleda förslag till
till uppror eller till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befall- krigsmaklen.
ningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Inom
högsta domstolen har nu framhållits angelägenheten af, att bestämmelserna
i dessa §§ blefve tillämpliga å brottslig tryckt skrift, utan hänsyn till
huruvida skriften före eller efter utspridningen i laga ordning förklarats
brottslig. Och enligt hvad ett justitieråd ansett skulle detta lämpligen
kunna vinnas därigenom, att straffet för delaktighet i förbrytelser emot
tryckfrihetsförordningen utsträckes icke blott till de fall, då brottslig
skrift sprides innan den blifvit belagd med kvarstad eller konfiskerats,
utan till hvarje annan delaktighet i förbrytelse, som föröfvas genom tryckt
skrift. Det har i sammanhang härmed betonats, att garantierna för att
straff skall följa å en enligt lag brottslig skrift böra väsentligen förstärkas,
i hvilket afseende erinrats om de tid efter annan afgifna förslag till förbättring
af jurymannainstitutionen.
Vidare har anmärkts att reglerna för kvarstad borde kunna förenklas
och göras mera effektiva. Särskildt syntes, enligt ett justitieråds
mening, vederbörande befälhafvare böra erhålla myndighet att i vissa fall
belägga skrift af uppenbarligen brottsligt innehåll med kvarstad, under
åliggande för befälhafvaren att genast öfverlämna skriften till justitieministern
eller justitiekansler^ som hade att med anledning af kvarstaden
meddela föreskrift. I enahanda syfte hafva två andra ledamöter af högsta
domstolen erinrat om den redan tidigare gjorda hemställan att, åtminstone
i krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas
att belägga tryckt skrift med kvarstad, äfvensom att under samma
förhållanden möjlighet måtte beredas till snabbare och mera effektiv behandling
af ifrågavarande förbrytelser än tryckfrihetsförordningen medgifver.
Slutligen har ock påpekats, att åtal för det i lagförslagets 69 och
72 §§ åsyftade brottsliga utspridandet endast i sällsynta undantagsfall —
nämligen då skriften ej är tryckt — kommer att tillhöra krigdomstols
upptagande.
Innan jag går vidare, torde jag få erinra, att ett förslag till ändringar års hvi
i
tryckfrihetsförordningen, hvilket just afser att möjliggöra ett kraftigare lasiag till
ingripande mot den fosterlands- och försvarsfientliga agitationen, af 1906 ändring i
T. F. O.
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig behandling. Enligt
detta förslag skola särskilda ombud, med uppgift att vaka öfver skrifters
allmängörande och med rätt att förordna om kvarstad, kunna tillsättas
äfven utom tryckningsorterna, t. ex. å sådana platser, där krigsfolk är
samladt. Straffen skärpas för boktryckares uraktlåtenhet att genast aflämna
exemplar af tryckt skrift till chefen för justitiedepartementet eller
hans ombud eller att å skriften utsätta sitt namn, tryckningsorten och årtalet.
Vidare gifver förslaget — i ett till § 4 lagd! nytt mom. 12 —
befogenhet åt departementschefens ombud eller, i Stockholm, särskildt för
ändamålet tillsatta personer att, när en skrift af anarkistiskt innehåll anträffats
vid trupp eller å flottans fartyg, förordna om indragning af de
exemplar utaf skriften, som kunna öfverkommas vid truppen eller å fartyget.
Dylikt förordnande, som skall underställas tryekfrihetskommitténs
pröfning, må meddelas så snart skriften uppenbarligen åsyftar att utplåna
känslan af plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller
eljest undergräfva krigslydnaden, äfven om skriften icke synes straffbar.
Och i afbidan på att förordnande om indragning kan utverkas, äger den,
som vid truppen eller å fartyget utöfvar högsta befälet, vidtaga nödig åtgärd
för hindrande af skriftens spridande inom truppen eller å fartyget.
Förslaget innefattar ock sådan ändring i § ;> mom. 7 tryckfrihetsförordningen,
att detta mom. bringas till öfverensstämmelse med 10 kap. 14 §
strafflagen.
Det torde vara oförnekligt, att omförmälda hvilande förslag skall,
om det varder slutligen godkänd t, verksamt bidraga till hämmande af nu
åsyftade samhällsfarliga skrifters spridning. Och särskildt synes mig kunna
påstås, att det inom högsta domstolen framhäfda behofvet af snabbare
och mer effektiva kvarstadsåtgärder skall, såvidt fråga är blott om rent
faktiska hinder för skrifters spridning, genom det nya indragningsinstitutet
och förslagets bestämmelser i öfrig! blifva i allt väsentligt tillgodosedt.
I den mån kvarstad utgör förutsättning för att spridning af eu skrift
skall medföra straff, kommer naturligtvis den ökade möjligheten att snabbt
belägga med kvarstad äfven att inverka på frågan om utspridares kriminella
ansvarighet. Men ett förordnande om indragning bär, enligt förslaget,
i sådant hänseende icke någon betydelse, ej heller innebär förslaget
någon direkt ändring i gällande bestämmelser om straff för utspridare af
tryckt skrift. Det torde således vara i främsta rummet angeläget att tillse,
om och i hvad mån tryckfrihetsförordningen kan böra ändras i syfte att
utspridares straffskyldighet må vidgas utöfver de nu genom § 1 mom. 12
och § 4 mom. 9 fastställda gränser.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
7
l högsta domstolen har, såsom redan nämnts, blifvit ifrågasatt, att Bär ändring
ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll skulle bestämmas enligt straff-skeiT.F.O:*
rättens allmänna regler om delaktighet i brott. Tillämpas dessa regler å System och
förbrytelse, begången genom tryckt skrift, kommer ansvar att drabba ej processordblott
skriftens författare utan, jämte honom, alla andra, som bidragit till mtryckt3
skriftens utgifvande och spridning — förutsatt naturligtvis, att de vanliga ahrifi*
subjektiva villkoren för straffbarhet äro för handen. Det kunde alltså “ ?
synas, som om en dylik ändring af tryckfrihetsförordningens bestämmelser
vore det enklaste och mest verksamma, medlet att med straff åtkomma
utspridaren i alla de fall, dä sådant kan anses erforderligt.
Emellertid torde allvarliga betänkligheter möta mot att på antydda
sätt omlägga vår rätts principer rörande bestraffningen af pressdelikt. I
själfva verket skulle nämligen den ifrågasatta förändringen innebära ett
öfvergifvande af hela det system i fråga om ansvarigheten för tryckt
skrifts innehåll, som hos oss oafbrutet tillämpats allt sedan 1766^ års
tryckfrihetsförordning, och medföra förlusten af alla de praktiska företräden,
som detta — det successiva och uteslutande systemet — med
fog anses äga framför det allmänrättsliga. Någon jämförelse mellan
dessa system torde nu ej behöfva af mig uppdragas. En utförlig sådan
återfinnes såväl i 1871 års konstitutionsutskotts memorial med förslag
till ny tryckfrihetsförordning som i det af Kungl. Maj:t år 1887 för
Riksdagen framlagda förslaget till ny tryckfrihetslag. Jag erinrar blott,
att båda dessa förslag, liksom äfven de af konstitutionsutskottet vid
riksdagarna 1869 och 1872 utarbetade, bibehöllo det nu gällande systemet.
Och jag kan obetingadt instämma i hvad vid föredragning inför
Kungl. Maj:t af 1887 års förslag yttrades utaf dåvarande chefen för
justitiedepartementet, när han sade sig högeligen betvifla, att man skulle
vara benägen inlåta sig på ett annat ansvarighetssystem, hvars verkningar
äro för allmänheten okända och oberäkneliga och som därför säkerligen
skulle mötas af en ganska förklarlig misstro.
Hvad angår önskemålet om bättre garantier för att straff skall följa
å en enligt lag brottslig skrift, må det påpekas, att frågan om en förändring
af jurymannainstitutionen genom enskildt initiativ framlagts till
pröfning för innevarande års Riksdag. Att helt utesluta medverkan af
jury i tryckfrihetsmål synes mig icke vara att tänka på.
Jag anser mig sålunda icke böra föreslå någon principiell ändring i
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om ansvarigheten för tryckt skrifts
innehåll och om den process, däri ansvaret utkräfves. Men det är dock
förtjänt af öfvervägande, huruvida icke, med bibehållande af det bestående
systemet i öfrigt, ett undantag borde göras för den händelse, att någon som
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
lyder under strafflagen för krigsmakten genom tryckt skrift begår brott
af det slag, som föranledt de inom högsta domstolen gjorda uttalandena.
Genom ett stadgande i tryckfrihetsförordningen skulle denna grundlagsättas
utom tillämpning i dylikt fall, där i stället såväl strafflagen för
krigsmakten med dess bestämmelser om delaktighet uti ifrågavarande brott
som processen vid krigsdomstol borde komma till användning.
En dylik ordning torde dock näppeligen låta sig genomföra. Den
kan synas antaglig, då man fäster uppmärksamheten blott å ett sådant
fall, där såväl författaren som samtliga utspridare lyda under strafflagen
för krigsmakten och skriften, på sätt i § 4 mom. 12 af det hvilande
grundlagsförslaget närmare angifves, uppenbarligen utgör ett angrepp
mot fosterlandets värnkraft. Men så snart någon af dem, hvilka medverkat
till skriftens utgifning och spridning, står utanför den militära
strafflagens giltighetsområde, eller då skriften är af eu allmännare syftning,
måste de stötande inkonsekvenserna, den skarpa skillnaden mellan å
ena sidan tryckfrihetsförordningens successiva ansvarighetssystem och juryförfarande,
å den andra krigslagarnas delaktighetsregler och processordning
hjärt träda i dagen.
Att, såsom man påpekat, krigslagsstiftningen i Norge både materiellt
och processuellt gäller äfven brott, begångna genom tryckt skrift, synes
ej kunna med fog åberopas till stöd för en motsvarande ordning hos oss.
Det är nämligen att märka, att den norska allmänna rätten icke känner
någon sådan säregen reglering af tryckfrihetsbrotts bestraffning, som vår
tryckfrihetsförordning uppvisar.
Departe- Resultatet af min hittills lämnade utredning kan alltså sammanfattas
chefensS''för- däri, att ett utsträckt och mera verksamt straffskydd mot spridning af
slag. tryckta skrifter icke bör sökas i en mer eller mindre genomgripande förändring
i tryckfrihetsförordningens ledande grundsatser rörande ansvarigheten
för tryckt skrifts innehåll och pröfningen af innehållets laglighet.
Däremot håller jag före, att åtskilligt kan vinnas genom att för vissa
fäll belägga utspridandet af tryckt skrift med särskildt straff. Förutsättning
för utspridarens straffbarhet skulle då vara, att utspridandet
sker under vissa yttre, för utspridaren kända omständigheter, hvilka måste
låta honom inse ;itt hans förfarande står i strid mot rättsordningen, äfven
om han är okunnig om skriftens innehåll.
Fn naturlig utgångspunkt för en lagstiftning i denna riktning erbjuder
stadgandet i § 4 mom. 9 om ansvar för den, hvilken utsprider en i laga
ordning med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift. För närvarande är,
såsom jag redan nämnt, en sådan utspridare förbunden till samma ansvar
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
9
som författaren. Giltiga skal att sålunda likställa utspridare och författare
torde dock ej föreligga. Om utspridaren ej känner skriftens innehåll, kan
han icke, låt vara att han äger vetskap om kvarstaden eller konfiskationen,
anses skyldig till ett brott af samma art som författarens. Riktigare synes
mig vara att, i likhet med 1810 års tryckfrihetsförordning och 1887 års
proposition, stadga särskildt straff för utspridare af skrift, hvarom i § 4
mom. 9 är fråga. Straffet kommer då att tillämpas i hvarje fall, då skriften
var, utspridaren veterligen, vid utspridningen belagd med kvarstad,
äfven om innehållet sedermera icke förklaras brottsligt. Ansvaret torde
böra drabba en hvar, som utsprider eller låter utsprida skriften i fråga,
och straffmåttet synes kunna bestämmas till böter från och med 50 till och
med 500 kronor eller fängelse från och med en månad till och med ett år.
Af en dylik ändring i § 4 mom. 9 skulle ock följa, att ett åtal
jämlikt samma mom. icke komme att behandlas i juryprocessens former.
Med nuvarande affattning af lagrummet synas öfvervägande skäl tala för
den mening, att jury förfarandet måste tillämpas mot utspridaren.
Jag torde böra nämna, att vid nu pågående riksdag blifvit väckt
motion om ändring af § 4 mom. 9 i den riktning, jag sålunda anser mig
böra förorda.
Om en kvarstadsåtgärd på nu antydda sätt gör utspridandet af den
kvarstadsbelagda skriften till ett brott, ligger den tanken nära att tillmäta
en liknande betydelse åt sådant förordnande om indragning, som det
hvilande grundlagsförslaget vill införa i vår tryckfrihetsrätt. I själfva verket
torde ock synnerligen starka skäl tala för att jämväl till indragningsförordnandet
anknyta en straffsanktion. Antages det hvilande förslaget utan ett
dylikt tillägg, kan en skrift, om hvars indragning vid truppen blifvit förordnadi,
fortfarande ostraffadt där utspridas. Dag efter dag kan utspridandet
upprepas, kanske af någon bland krigsmanskapet, i uppenbart
trots mot befälet och i dess åsyn: befälet har att uppsamla de exemplar
af skriften, som anträffas, men utspridaren kan ej åtkommas med straff.
Det synes mig klart, att ett sådant tillstånd måste lända till allvarligt men
för disciplinen.
Jag vill alltså föreslå, att straff stadgas för den som, medan förordnande
om indragning af skrift är gällande, med vetskap om förordnandet
utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg. Utspridandet
bör blifva straffbart, äfven om det sker vid annan afdelning
af krigsmakten än den, som förordnandet afser, och ehvad utspridaren lyder
under strafflagen för krigsmakten eller ej. Brottets säregna beskaffenhet
torde dock här motivera, att tryckfrihetsförordningen beträffande ansvaret
för den, hvilken lyder under nyssnämnda lag, blott hänvisar dit, medan för
Bill. till Riksä. Prof. 1908. 3 Sami. 14 Höft. 2
10
Konstitution sutskottets Utlåtande N:o 14.
annan utspridare tryckfrihetsförordningen själf utsätter straffet. Den tendens
hos skriften, som enligt det hyllande förslaget förutsattes för indragningsbeslutet,
samt den omständighet, att beslutet gäller allenast skriftens
spridning vid trupp eller å flottans fartyg, alltid skall af befälet verkställas och
oftast torde framstå såsom en bekräftelse af åtgärder, hvilka befälet förut
vidtagit, måste, synes det mig, gifva utspridandet karaktären af en militär
förbrytelse, så snart utspridaren lyder under strafflagen för krigsmakten.
" För den, hvilken ej lyder under nyssnämnda lag, torde straffskalan
böra blifva densamma, som jag ansett kunna stadgas i § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen.
Motsvarande latitud i den militära strafflagen bör
gifvetvis upptaga disciplinstraff i stället för böter, men kan i fråga om
fängelsestraff öfverensstämma med omförmälda grundlagsstadgande. Därjämte
torde en höjning af straffet, exempelvis till straffarbete i högst ett
år, böra vara möjlig, om brottet sker i krigstid eller eljest vid afdelning
af krigsmakten, som ställes eller är ställd på krigsfot.
Anmärkas må, att den vetskap om indragningsbeslutet, som skulle
utgöra villkor för utspridares straffbarhet, lärer i fråga om krigsman skåpet
få anses förefinnas, om befälhafvaren vid den trupp, till hvilken utspridaren
hörer, kungjort förordnandet på sätt i allmänhet äger rum med gifna order.
De interimistiska åtgärder, som befälhafvare enligt det hyllande
förslaget äger vidtaga till hindrande af skrifts spridning, torde icke böra
tillmätas betydelse för utspridares ansvarighet. Först efter det formligt
förordnande om indragning meddelats, skulle utspridandet blifva straffbart.
Det lärer då finnas påkalladt, att vid sådan afdelning af krigsmakten, som
ställes eller är ställd på krigsfot, jämväl högste befälhafvaren äger rätt
att meddela dylikt förordnande. Fn bestämmelse härom synes lämpligen
kunna införas i ett tillagdt mom. 13 i § 4, hvarefter stadgandet om utspridares
ansvar skulle följa i ett ytterligare mom. 14.
Gifvet är att jury icke skulle komma att medverka vid bedömandet
af nu ifrågavarande nya brott. Och i det fall, att utspridaren lyder under
strafflagen för krigsmakten och följaktligen ansvaret är att bestämma enligt
denna lag, synes det äfven naturligt, att målet upptages af vederbörande
krigsdomstol och handlägges enligt rättegångsordningen vid sådan domstol.
Liksom i andra tryckfrihetsmål torde dock utslaget böra underställas
hofrättens — i detta fall krigshofrättens — pröfning.
Skulle det någon gång inträffa, att en skrift utsprides, som både
gifvit anledning till ett förordnande om indragning och är kvarstad sbelagd
eller konfiskerad, lärer det för utspridning af kvarstadsbelagd eller konfiskerad
skrift stadgade ansvar böra inträda allenast subsidiärt. I § 4
mom. 9 torde alltså böra inrymmas en bestämmelse härom.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
11
Att forum för åtal jämlikt nuvarande § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
är det i samma grundlags § 5 mom. 6 angifva, lärer vara
otvifvelaktigt. Oafsedt hvar skriftens spridning ägt ruin, måste alltså
åtalet anhängiggöras vid rådstufvurätten i tryckningsorten eller, om denna
ort lyder under landsrätt, vid rådstufvurätten i länets residensstad. Med
den ändring af § 4 mom. 9, som jag ifrågasatt, torde dock bäst öfverensstämma,
att allmän lags föreskrifter om laga domstol blifva att tillämpa
beträffande ifrågavarande mål, likasom vid åtal jämlikt det nya mom. 14
i § 4 emot någon, som ej lyder under strafflagen för krigsmakten.
De nya regler, Indika sålunda torde böra stadgas angående forum i
tryckfrihetsmål och rättegången däri, synas lämpligen kunna upptagas i
tryckfrihetsförordningens § 5 mom. 10, hvars nuvarande innehåll förlorat
all betydelse.»
Till stöd för sitt förslag har herr Berg enfald anfört följande:
»På grund af två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 9
och 10, har Riksdagen att pröfva förslag om ändring i viktiga delar af
tryckfrihetsförordningen. Dessa förslag, af hvilka det ena hufvudsakligen
åsyftar en omläggning af åta,Isrätten i tryckfrihetsmål samt det andra
ett förändradt sätt för utseende af den nämnd, som har att pröfva tryckta
skrifters brottslighet, äro af mycket stor principiell betydelse. Det kan
ifrågasättas, om ändringsförslag af dylik beskaffenhet böra pröfvas annat
än i sammanhang med en revision af tryckfrihetsförordningen i dess helhet,
därom, såsom bekant, fråga upprepade gånger varit å bane. Då konstitutionsutskottet
år 1871 framlade förslag till ny tryckfrihetsförordning,
yttrade utskottet i sitt då afgifna utlåtande, bland annat, att, under det
utskottet varit sysselsatt med frågan om förändrade stadgande!! angående
ansvarighet för tryckt skrifts innehåll och om nämndens i tryckfrihetsmål
sammansättning, den öfvertygelsen hos utskottet alltmer stadgat sig, ’att,
då ändring i tryckfrihetsförordningens viktigaste delar och i dess flesta
§§ sålunda sattes i fråga, en omarbetning af denna lags redaktion i dess
helhet borde i sammanhang därmed ske.’
Af Riksdagens protokoll för år 1871 inhämtas, att ifrågavarande, af
konstitutionsutskottet framlagda förslag blef af Första Kammaren i hufvudsak
liga delar gilladt, men af Andra Kammaren återremitteradt till utskottet
på grund af de anmärkningar, som emot en del detaljbestämmelser
i förslaget framställts. Då Tiden ej medgaf utskottet att före riksdagens
slut vidtaga någon åtgärd i anledning af återremissen’, blef frågan för
nämnda riksdag förfallen.
Herr
Bergendahls
motivering.
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
Men enär ''de hufvudgrunder, på hvilka förslaget hvilade, inom bägge
kamrarne tillvunno sig ett tämligen allmänt erkännande’, fann konstitutionsutskottet
vid det följande arets riksdag anledning att underställa
Riksdagens pröfning ett förnyadt, i vissa delar omarbetadt förslag till ny
tryckfrihetsförordning. Äfven detta förslag blef i hufvudsakliga delar
antaget af Första Kammaren, men af Andra Kammaren afslaget på grunder,
för hvilka här icke torde behöfva redogöras.
Såsom bekant framlade Kungl. Maj:t 15 år därefter förslag till ny
tryckfrihetslag, men då den riksdag, som emottag detta förslag — 1887
års riksdag — upplöstes, kom förslaget icke under behandling.
Onekligen gör sig behofvet af eu omfattande revision af tryckfrihetsförordningen
fortfarande gällande och kan måhända sågas hafva framträdt
med växande styrka under senare tider, men framställningen om en sådan
revision, hvilken framställning enligt min mening bör fullständigt angifva
ej mindre de fel och brister, hvilkas afhjälpande påkallas, än äfven de
grunder, hvarpå de nya lagbestämmelserna böra byggas, torde näppeligen
kunna i en enskild motion erhålla den samlande kraft, som erfordras för
att framställningen må vinna nödigt beaktande. Fördenskull har jag
ansett mig endast böra påkalla Riksdagens medverkan till ändring af ett
stadgande," som jag både på teoretiska grunder och af egen praktisk erfarenhet
funnit i högsta grad otillfredsställande, dag syftar härvid på
den föreskrift i tryckfrihetsförordningen, som bestämmer om ansvar för den,
som försäljer eller utsprider en med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift.
Ifrågavarande stadgande förekommer i 4 § 9 mom. i tryckfrihetsförordningen
och har följande lydelse:
''Hvar, som beträdes att hafva försålt eller utspridt en i laga ordning
med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift, vare vid alla sådana tillfällen,
då han om kvarstaden kunskap ägt eller bort äga, till samma ansvar
som författaren förbunden, och umgälle förbrytelsen efter enahanda
grunder. Rubbning af kvarstad, hvaruppå försäljning eller utspridande
icke följt, umgälles enligt allmän lag’.
Det inses lätt, hur oklart detta stadgande är och tillika hur orimligt.
I sitt arbete ''Om yttrandefrihet och tryckfrihet’ skifver prof. H. L.
Rydin, att en bokstafstolkning af denna § skulle leda till den orimligheten,
att medan den, som blott rubbat kvarstad och ej verkställt spridning af
den kvarstadsbelagda skriften, blefve straffad äfven om skriften frikännes,
koinme i detta fall den, som både rubbat kvarstad och försålt eller eljest
utspridt skriften, att gå fri från straff, enär endast författareansvar ålåge
honom. Professor Rydin ansåg därför, att detta moment borde gifvas en
annan lydelse.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
1 O
lo
Och uppenbart är, att stadgandet är alldeles olämpligt, vare sig nämnda
bokstafstolkning är riktig eller ej.
Bestämmelsen om författareansvar för utspridare af kvarstadsbelagd
skrift har till följd, att handlingens straffbarhet icke kan blifva föremål
för pröfning, förrän skriftens brottslighet blifvit konstaterad genom vederbörande
domstols utslag. Aklagaremakten torde därför hafva anledning
att afvakta nämnda utslag, innan åtal anhängiggöres mot utspridaren, och
när åtal en gång anställes, har utspridaren, som förskaffat sig kännedom
om utgången af tryckfrihetsmålet, varit i tillfälle att försätta sin person i
säkerhet, Kvilket han icke torde underlåta, om målets utgång innebär fara
för hans bestraffande.
Äfven en annan betänklighet är förknippad med ifrågavarande stadgande.
Allmänna åklagaren i den ort, där utspridandet skett, är nämligen
icke behörig att utan särskildt förordnande anhängiggöra ansvarstalan emot
utspridaren. Till stöd för denna uppfattning torde jag få anföra följande
rättsfall.
Den 24 december 1883 förordnade chefen för kung!, justitiedepartementet
om kvarstad å en tryckt skrift, för hvilken sedermera en boktryckare
i Stockholm åtalades. Den 25 december 1883 anträffades en person, som
i Stockholm utkolporterade skriften. De exemplar däraf, som han innehade,
fråntogos honom, men på eftermiddagen samma dag påträffades han åter,
sysselsatt med försäljning af nya exemplar. Sedan rapport härom inkommit
till öfverståthållareämbetet, remitterades saken till Stockholms rådstufvurätt,
där allmänna åklagaren påstod ansvar å utspridaren, hvilken emellertid
icke inställt sig vid rätten. Med anledning af det väckta åtalet resolverade
rådstufvurätten, att då åklagaren icke, på sätt i tryckfrihetsförordningen
föreskrifves, erhållit förordnande att föra talan i saken, kunde
hans talan icke upptagas till pröfning, hvadan remissen från öfverståthållareämbetet
icke föranledde vidare åtgärd. Detta beslut, som afsades
den 15 januari 1884, blef af Kungl. Maj:t fastställdt genom utslag den 9
juni 1884.
Det torde häraf framgå, att ordnings- och åklagaremakten icke
kunna på ett så verksamt sätt som önskligt vore ingripa emot utspridaren
af en med kvarstad belagd skrift. Häri kan gifvetvis ligga en verklig fara
för den allmänna ordningen och den personliga säkerheten, särskildt i
de fall att tryckta skrifter innehålla uppmaningar till lagstridiga handlingar.
Äfven i öfrigt är stadgandet i ifrågakomma lagrum synnerligen
dunkelt. Så t. ex då det heter, att utspridaren är förbunden till samma
ansvar som författaren och skall ’umgälla förbrytelsen efter enahanda
grunder, så är det förlåtligt, om man varder något oviss, huruvida ut
-
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
Utskottets
yttrande.
spridaren skall svara för sin gärning inför domstolen i den ort, där utspridandet
skett, eller inför den domstol, som har att pröfva författarens
ansvar.
De förslag till ny tryckfrihetslag, som af konstitutionsutskottet
framlades vid 1871 och 1872 årens riksdagar samt af Kungl. Maj:t vid
riksdagen 1887, innehöllo förändrade bestämmelser uti ifrågavarande
afseende.
I dessa förslag hade man frångått den uppfattningen, att utspridare
af kvarstadsbelagd skrift skall vidkännas författareansvar.
Förslagen af 1871 och 1872 innehölle följande kortfattade bestämmelse
:
’Den, som med vetskap därom, att kvarstad å tryckt skrift blifvit
påbjuden, skriften utsprider, vare förfallen till det straff allmänna lagen
stadgar för den, som kvarstad bryter.’
O _ '' «/ ^
Såsom bekant utgör enligt allmänna strafflagen straffet för brytande
af kvarstad böter eller fängelse i högst sex månader.
O ^ o
I Kungl. Maj:ts förslag af år 1887 blef stadgandet något utförligare
och annorlunda formuleradt.
Med anslutning till detta senare förslag, och då jag anser en lagändring
uti ifrågavarande afseende vara af behofvet synnerligen påkallad,
får jag vördsamt hemställa,» — — —
De af statsrådet och chefen för justitiedepartementet anförda skäl hafva
synts utskottet innebära giltig anledning till vidtagande af de i den kungl.
propositionen ifrågasatta ändringar i och tillägg till tryckfrihetsförordningen,
under förutsättning att i § 4 införes ett tillagdt mom. 12 i enlighet med
det förslag, som af 1906 års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling. Vid sådant förhållande och då utskottet icke haft
något att erinra mot de föreslagna bestämmelsernas affattning, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Då den af herr Bergendahl väckta motion afser en ändring af § 4
mom. 9 tryckfrihetsförordningen i samma riktning Kungl. Maj:t föreslagit,
torde densamma icke föranleda något utskottets särskilda yttrande.
Utskottet får alltså hemställa,
l:o) att Riksdagen må, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, antaga att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling följande
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
15
Förslag
till
ändrad lydelse af § 4 mom. 9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen
äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och 14.
Nuvarande lydelse:
_ § 4.
9:o. Hvar, som beträdes att hafva
försålt eller utspridt en i laga ordning
med kvarstad belagd eller konfiskerad
skrift, vare vid alla sådana
tillfällen, då han om kvarstaden
kunskap ägt eller bort äga, till samma
ansvar som författaren förbunden,
och umgälle förbrytelsen efter enahanda
grunder. Rubbning af kvarstad,
hvaruppå försäljning eller utspridande
icke följt, umgälles enligt
allmän lag.
Föreslagen lydelse:
_ _ § 4.
9:o. Den som, medan förordnande
om kvarstad ä tryckt skrift är
gällande, med vetskap om förordnandet
utsprider eller låter utsprida
skriften, straffes med böter frän och
med trettiotre riksdaler sexton skilling
ar till och med trehundratrettiotre
riksdaler sexton skillingar eller med
fängelse från och med en månad till
och med ett år. Samma lag vare,
där någon med vetskap om att tryckt
skrift förklarats konfiskerad utsprider
eller låter utsprida skriften.
Hvad nu är stadgadt äge ej
tillämpning i det fall, att ansvar
äger rum enligt 14 mom. denna §.
Rubbning af kvarstad, som ej
innefattar straffbart utspridande, umgälles
enligt allmän lag.
13:o. Vid, sådan afdelning af
krigsmakten, som ställes eller är ställd
på krigsfot, äge järn,väl högste befälhafvaren
den rätt att förordna om
indragning, hvarom i 12 mom. sägs;
och förhålles med pröfning, huruvida
förordnandet skall äga bestånd, på
sätt där är stadgadt.
14:o. Den som, medan sådant
förordnande om indragning af skrift,
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
Nuvarande lydelse:
§ ö.
10:o. År åklagad skrift, efter
åklagarens påstående, af så brottslig
beskaffenhet, att urbota bestraffning
därå följa bör, och skriftens författare
hör er till det stånd, att, efter
lag och författningar, han endast i
hofrätt för dylikt brott dömas kan,
förvise då underrätt, där namnsedeln
blifvit öppnad, saken till hofrättens
handläggning, hvarefter med densamma
vidare förfares, såsom denna
tryckfrihetslag föreskrifver.
Föreslagen lydelse:
hvarom nu sagts, är gällande, med
vetskap om förordnandet utsprider
eller låter utsprida skriften vid trupp
eller å flottans fartyg, straffes, där
han lyder under strafflagen för krigsmakten,
efter nämnda lag, men eljest
med böter från och med trettiotre
riksdaler sexton skillingar till och med
trehundratrettiotre riksdaler sexton
skillingar eller fängelse från och med
en månad till och med ett ar.
10:o. Om laga domstol för åtal
å förbrytelse, som omförmäles i 4 §
9 inom., så ock för åtal jämlikt 4 §
14 mom. mot någon, som ej lyder
under strafflagen för krigsmakten,
gälle hvad i allmän lag sägs.
Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot
någon, som lyder under strafflagen
för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols
upptagande; och tillämpas
i ty fall hvad om rättegången vid
sådan domstol är eller varder stadgadt,
dock att underställning alltid
skall äga rum på sätt förut är sagdt.
2:o) att herr Bergendahls motion, n:r 43, må anses
besvarad genom utskottets hemställan underpunkten l:o).
Stockholm den 1 maj 1908.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Konstitutionsutskottets- Utlåtande N:o 14.
17
Reservationer:
af herr Staaff, med hvilken herrar af • Callerliolm, Beckman, Ericsson
i Vallsta, friherre Bonde och Kvarnzelius instämt, som ansett, att utskottets
yttrande bort hafva följande lydelse:
»Vid öfvervägande af den kungl. propositionen har utskottet visserligen
funnit giltiga skäl förefinnas för vissa af de grundlagsändringar,
som föreslagits i densamma. Men utskottet kan icke tillstyrka den i
oförändrad form utan anser åtskilliga modifikationer påkallade.
Departementschefen har icke på något sätt motiverat det föreslagna
straffmåttet i § 4 mom. 9:o. Detta straffmått, hvars maximum stiger ända
till ett års fängelse, synes utskottet för högt tilltaget. 1 1887 års proposition,
som af departementschefen uttryckligen åberopas såsom stöd för
stadgandet, är maximum allenast hälften så stort eller sex månader. Samma
straffmaximum föreslås i herr Bergendahls motion. Jämväl utskottet anser
detta straffmaximum lämpligt. Skulle emellertid straffmåttet för utspridande
af kvarstadsbelagd skrift sålunda nedsättas, följer häraf, att det i
momentets sista punkt stadgade straff för rubbning af kvarstad, som ej
innefattar straffbart utspridande, likaledes bör undergå jämkning, och torde
detta straff i sådant fall skäligen böra bestämmas till böter.
I fråga om mom. 13:o anser utskottet ett förtydligande nödvändigt,
så att tvifvel ej må uppstå därom, att lagrummet allenast afser mobilisering
vid krigsfara och icke öfningsmobilisering. Detta synes lämpligen
kunna uttryckas med användande af samma ordalag, som i det af Kungl.
Maj:t framlagda förslaget till strafflag för krigsmakten användes: ''för annat
ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot’.
Hvad slutligen angår mom. 14 vill utskottet erinra, att enligt § 5
mom. 13:o Konungen äger förordna om indragning af skrift, som utaf
en eller flere främmande staters sändebud eller deras regeringar anmäles
såsom innefattande sådana ämnen, hvilka kunna föranleda till missnöje
hos andra makter, äfven om skriften icke är brottslig. Men något straff
finnes icke stadgadt för den, som oaktadt sådant förordnande med vetskap
därom sprider skriften. Uppenbarligen beror detta därpå, att man
icke velat med straff belägga spridande af skrift i annat fall, än då
den blifvit föremål för åtgärd på grund däraf, att den ansetts brottslig.
Det synes då föga rimligt, att den indragning, hvarom nu är fråga,
hvilken ju äfven afser skrift, som icke är brottslig, och hvarom skall
Bill. till Riks. Prot. 1908. 3 Sami. 14 Häft. 3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
förordnas af chefens för justitiedepartementet ombud, skulle omgifvas med
en större helgd, så att spridning af skrift, som utgjort föremål för sådan
indragning, kunde föranleda till straff. Att sålunda tillägga en underordnad
myndighets förordnande kraftigare verkan än den, som Konungens
förordnande äger, kan icke vara riktigt. Riktig synes däremot den principen
vara, att allenast spridning af sådan skrift, som på grund af vederbörande
myndighets åsigt, att den är brottslig — vare sig straff sedan
följer eller icke — blifver föremål för rättslig åtgärd, skall anses straffbar.
Något behof af lagändringen är ej heller påvisadt och kan icke
hafva framträdt, då hela den ifrågavarande indragningsmakten ännu ej
trädt i tillämpning. Och det är svårt att inse, huru ett sådant behof
skulle kunna uppstå, då ju förmännen hafva i sin makt att anbefalla
underlydande i tillräcklig mängd att, så snart någon skrift, hvarom indragningsförordnande
gäller, upptäckes, genast lägga beslag på densamma.
Emellertid vill utskottet ej bestrida att, om bestämmelsen begränsas
till krigstillfälle — i enlighet med näst föregående mom. — den kan
äga någon grund för sig. Utskottet har fördenskull velat föreslå en
modifikation af momentet i sådant syfte. Straffmåttet torde emellertid i
hvarje fall böra jämkas till öfverensstämmelse med hvad utskottet förordat
i fråga om mom. 9:o.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen må, med förklarande att Kungl.
Maj ds proposition icke kan i oförändradt skick bifallas,
i anledning af densamma jämte den af herr Bergendahl
i ämnet väckta motion, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande
Förslag
till
ändrad lydelse af § 4 inom. 9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen
äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och 14.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
§ 4. § 4.
9:o. Hvar, som beträdes att hafva 9:o. Den som, medan förord
försålt
eller utspridt en i laga ord- nande om kvarstad å tryckt skrift är
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
19
Nuvarande lydelse:
ning med kvarstad belagd eller konfiskerad
skrift, vare vid alla sådana
tillfällen, då han om kvarstaxlen kunskap
ägt eller bort äga, till samma
ansvar som författaren förbunden,
och umgälle förbrytelsen efter enahanda
grunder. Rubbning af kvarstad,
hvaruppå försäljning eller utspridande
icke följt, umgälles enligt
allmän lag.
Föreslagen lydelse:
gällande, med vetskap om förordnandet
utsprider eller låter utsprida
skriften, straffes med böter frän och
med trettiotre riksdaler sexton skilling
ar till och med trehundratrettiotre
riksdaler sexton skillingar eller med
fängelse från och med en månad till
och med sex månader. Samma lag
vare, där någon med vetskap om att
tryckt skrift förklarats konfiskerad
utsprider eller låter utsprida skriften.
Hvad nu är stadgadt äge ej
tillämpning i det fall, att ansvar
äger rum enligt 14 mom. denna §.
Rubbning af kvarstad, som ej
innefattar straffbart utspridande, umgälles
med böter från och med trettiotre
riksdaler sexton skillingar till och
med trehundratrettiotre riksdaler sexton
skillingar.
13:o. Vid sådan afdelning af
krigsmakten, som för annat ändamål
än öfning ställes eller är ställd på
krigsfot, äge jämväl högste befälliafvaren
den rätt att förordna om
indragning, hvarom i 12 mom. sägs;
och förliålles med pröfning, huruvida
förordnandet skall äga bestånd,
på sätt där är stadgadt.
14:o. Den som, medan sådant
förordnande om indragning af skrift,
hvarom nu sagts, är gällande, med
vetskap om förordnandet utsprider
eller låter utsprida skriften vid afdelning
af krigsmakten, somför annat
ändamål än öfning ställes eller är
ställd på krigsfot, straffes, där han
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
Nuvarande lydelse:
§ 5.
10:o. År åklagad skrift, efter
åklagarens påstående, af så brottslig
beskaffenhet, att urbota bestraffning
därå följa bör, och skriftens författare
/lärer till det stånd, att, efter
lag och författningar, han endast i
hofrätt för dylikt brott dömas kan,
förvise då underrätt, där namnsedeln
blifvit öppnad, saken till hofrättens
handläggning, hvarefter med densamma
vidare förfares, såsom denna
tryckfrihetslag föreskrifver.
Föreslagen lydelse:
lyder under strafflagen för krigsmakten,
efter nämnda lag, men eljest
med böter från och med trettiotre
riksdaler sexton skillingar till och med
trehundratrettiotre riksdaler sexton
skillingar eller fängelse frän och med
en månad till och med sex månader.
§ 5.
10:o. Om laga domstol för åtal
å förbrytelse, som omförmäles i 4 §
9 mom., så ock för åtal jämlikt 4 §
14 mom. mot någon, som ej lyder
under strafflagen för krigsmakten,
gälle hvad i allmän lag sägs.
Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot
någon, som lyder under strafflagen
för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols
upptagande; och tillämpas
i ty fall hvad om rättegången vid
sådan domstol är eller varder stadgadt,
dock att underställning alltid
skall äga rum på sätt förut är sagdt.
af herr Berger, som instämt i den af herr Staaff afgifna reservation,
i hvad densamma afser § 4 mom. 13.
af herr Ahlstrand, som ansett, att de i § 4 mom. 9 och 14 föreslagna
straffmaxima bort begränsas på sätt i herr Staaffs reservation förordats.
Det skulle här antecknas, att herr von Geijer icke deltagit i detta
ärendes afgörande inom utskottet.
Stockholm 1908. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
1156/,