Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
1
W:«i> 11.
Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1908, kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändring af 35 och 36 §§ regeringsformen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 253, har herr Rudolf Kjellén hemställt, att Riksdagen
måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af regeringsformens §§ 35 och 36:
§ 35.
De ämbeten och tjänster, hvilka äro af den egenskap att Konungen
fullmakter därå utfärdar, med de undantag som i nästföljande paragraf sägas,
anses som förtroendesysslor, hvarifrån Konungen må innehafvaren entlediga,
när han pröfvar rikets tjänst det fordra. Konungen kungöre dock — —
skäl äg a.
§ 36.
De som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna icke,
utan medelst rannsakning och dom---flyttas. Andra undantag från
den i föregående paragraf stadgade grundsats kunna bestämmas genom särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Käft. (N:o 11.)
1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
Motionärens
motivering.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»I tider, då nationell svaghet blifvit uppenbarad, är det fosterlandsvännens
angelägnaste plikt och naturligaste rätt att söka befordra allt som kan
lända till stärkande af nationens hälsa och kraft. Men om sådana sträfvanden
skola hafva framgång, så måste de hvila på en klar uppfattning
om hvad som felat.
En långsamt mognad, men på sistone djup och allmän öfvertygelse
har sett hufvudgrunden till vår svaghet däri, att vårt folk icke varit samladt
i ''medborgarrättens’ arbete och ansvar. Under makten af tidehvarfvets
demokratiska idéer måste ett sådant tillstånd framkalla inre motsatser,
som förlama kraften utåt. Det var i känslan häraf, som lösenordet ''nationell
samling’ gick öfver landet efter 1905 års erfarenheter; det framstod
som det hart när instinktiva uttrycket för folkets egen uppfattning
af sitt närmaste lifsbehof.
År 1907, vid det andra allvarliga försöket, har det också lyckats att
förena meningarna till ett beslut, som torde få anses ha — åtminstone för
en afsevärd tid framåt — affört denna fråga från dagordningen. Rösträttsfrågan
står icke längre i vägen för ett positivt reformarbete.
Huruvida denna vår första och angelägnaste reform genom fjolårets
beslut fått den bästa lösning, därom äro åsikterna visserligen alltjämt
mycket delade; men om en sak borde ingen meningsskiljaktighet råda,
nämligen att det ligger en uppryckning i själfva beslutet. Värst af allt
är dock att stå och stampa på samma fläck utan att komma någon väg.
Hufvudsaken är, att vi i det väsentliga kommit förbi den stötesten, som
mer än någon annan på senare tider skilt oss i fientliga läger. Blir vägen
sedan till äfventyra längre och svårare, än den kunde ha blifvit, så ha vi
dock ändtligen den känslan att det bär framåt igen.
Ur dessa synpunkter måste fjolårets beslut i rösträttsfrågan hälsas som
ett tecken till begynnande nationell rekonvalescens. Med återväckt förtröstan
se vi oss nu omkring i samtiden och spörja, om allt är klart till
framryckning.
Blicken faller då närmast på statsförvaltningens tillstånd. En modern
stat rör sig framåt utefter tvenne hufvudlinjer: representationens och statsförvaltningens.
Det visar sig ock, att reformer i det ena gärna åtföljas
af reformer i det andra. På 1880-talet stodo båda på dagordningen; man
tvistade då om, huruvida ''organisationens’ reform skulle föregå ''representationens''
eller ej; slutet blef, att den förra kom år 1840, medan den senare
lät vänta på sig ännu 1/i sekel. Nu äro vi redan färdiga med en genom
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 11.
3
gripande förändring på det senare området; är då allt väl beställdt på det
förra, där vi haft det gamla så mycket längre kvar?
Det var förnämligast yttre organisationsfrågor allena, som kommo till
afgörande inom statsförvaltningen år 1840. Sådana stå nu åter på dagordningen;
Riksdagen har redan aflåtit skrivelser angående nya departements
införande, frågor därom äro alltjämt föremål för det enskilda initiativet,
och senast bar regeringen genom sitt förslag om en regeringsrätt
öppnat utsikt till genomförande af gamla reformkraf af ingripande betydelse.
Det visar sig således, att uppmärksamheten just nu är särskildt
riktad på administrationens yttre organisation, företrädesvis i de högre
graderna.
Det var emellertid icke blott organisationsbehof, som ledde till rösträttsfrågans
lösning, utan i främsta rummet: krafvet på en annan anda
inom representationen. Med tanken härpå måste vi fråga oss: huru är
det med andan inom vår statsförvaltning — äro vi där bättre belåtna
med den gamla?
Den allmänna meningen är redan färdig med svaret. Med en enighet,
som endast kan jämföras med de senaste årens fördömelse af det politiska
''strecket’, har den stämplat den gamla andan inom vår administration som
byråkratism och uttalat sin förkastelsedom däröfver. Om nationell samling
var det nya Sveriges första fältrop, så är bort med byråkratismen det andra.
De visa hän på hvar sin sjukdom inom vårt statslif; och de sikta bägge,
hvart inom sitt område, till något mera än förändringar i de yttre formerna
— de vilja reform ända in i hjärta och njurar.
Redan det blotta faktum, att en allmänt utbredd, fientlig opinion
utbildat sig mot systemet i vår administration, är ägnadt att väcka den
allvarligaste uppmärksamhet. Det måste vara something rotten'' i en förvaltning,
som kunnat i sådan grad förverka allmänhetens förtroende. Denna
stämning är visserligen icke så ny; men vi taga måhända icke fel, om vi datera
äfven dess allmänna genombrott till 1905 års erfarenheter. Det var icke
blott ett söndradt folk, som da blef afslöjadt i sin svaghet; det var tillika
en regering,, som icke mäktade sin ledande uppgift, och detta därför att
den stod på rent byråkratiska rötter. När denna regering i juni 1905,
vid Norges affall ur unionen, icke kände någon annan impuls än att notera
unionens död och afskrifva denna post ur våra räkningar med en del passande
ord till afsked — när ett politiskt attentat mot landet alltså behandlades
som ett rent expeditionsärende och besvarades med en bokföringsåtgärd
blott — da framstod i historisk belysning för alla tider svagheten
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
i hela det statsförvaltningssystem, hvaraf regeringen utgjorde spetsen och
symbolen. Då brast bandet af förtroende, som sammanhöll allmänheten
med statens administration, och det tal fick fart, som stämplade densamma
som en enda stor härd för utvecklingsfientlig formalism och annan byråkratisk
bråte.
Utan tvifvel råder det mycken oklarhet, mycken öfverdrift, mycken
falsk generalisering i detta tal. Yi kunna också från början taga för afgjordt,
att den unisona kören i icke oväsentlig grad förstärkes af sådana
röster, hvilka med byråkratism identifiera all statstjänst och med formalism
all respekt för lagens helgd, och hvilka alltså begagna sig af dagens opinion
för att komma hela vår historiskt utbildade stat till lits. Men sadana
omständigheter göra det blott desto angelägnare att söka utröna det berättigade
i missnöjet med statsförvaltningen, för att sedan kunna rada bot
därpå.
Yi få alltså icke slå oss till ro med reformen på representationens
område, och vi kunna icke heller stanna vid ytan af våra bräckliga administrationsformer
allena. Vi måste äfven på statsförvaltningens räkning söka
gå ned till grunden och andan. Riksdagen har -— som nedan skall utförligt
påvisas — redan gjort början, då den förlidet år, vid löneregleringarna i
vissa centrala ämbetsverk,, fäst särskild uppmärksamhet på arbetssättet
därinom. Vi måste fortsätta på denna väg, eftertänka, hvari, vårt byråkratiska
onda ligger, och eftersinna, hvad som kan göras däremot — på
det att icke misstroendet mot statens tjänare skall öfvergå till det farligaste
af allt, misstro mot själfva staten.
Den svenska byråkratismen.
Den svenska statsförvaltningen är det fastaste uttrycket för folkets
historiska gestaltning genom tiderna. Under växlande författningar lefver
förvaltningen ännu kvar på sina rötter från 1600-talet. Den är en skapelse
af ett folk, bland hvars stora egenskaper begåfningen för organisation
är en af de mest framträdande. Den framstod på sin tid som ett
mönster för främmande land, särskild! Danmark och Ryssland. Den är
ännu alltjämt imponerande genom sin fasthet och sitt sammanhang.
Den är ryggraden i vår statskropp, stommen i hela vår politiska organisation
som enhetligt folk — mot samhällsupplösande rörelser ett starkare
värn än både kungadöme och riksdagsvälde.
[Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 11.
5
Men om statens förvaltning skall kunna rätt uppbära denna utomordentliga
uppgift inom vårt offentliga lif, då måste den ock äga den anpassningsförmåga,
som i hvarje tid ställer den fullt i nivå med tidens behof
och samhälleliga kraf. Yi frukta, att vår byråkrati brister i dessa
stycken. De starka band, som förena den med äldre tider och som förläna
den dess fasthet, äro å andra sidan hinderliga för denna nödiga
ackommodation efter tidsomständigheterna. Sålunda befara vi, att den nu
blifvit efter i utvecklingen. Medan allt annat förvandlats eller pånyttfödts,
har den stått jämförelsevis stilla. Midt i det nya samhället med
dess brusande affärslif och sjudande arbete står den kvar med en ålderdomlig
tyngd i rörelserna — som en postdiligens eller kröningskaross
bland automobiler.
I ett nyligen publiceradt föredrag om ''svensk styrelse och byråkrati''
har professor Winroth uppdragit konturer till en karakteristik af ’den
svenska byråkratien med dess brist på initiativ, med all dess tröghet och
hjälplöshet’. Yi citera följande rader:
Hos vårt folk röra sig två strömningar. En säflig och majestätisk, men
såsom ett lavaflöde kväfvande, hvar den går fram, all spirande brodd och utveckling.
Det är byråkratien med sina män, illa utdanade för sin verksamhet, befordrade
i tur och ordning, afsättliga allenast vid uppenbara maktmissbruk,
snärjda i en sekelgammal bråte af formler, uppslitna af intetsägande bestyr, trött
och likgiltigt hållande ärendena i gång sig emellan under ett ständigt fram- och
återsökande. Yisserligen i allo plikttrogna män i det lilla, men utan sinne för
sin gärnings betydelse för det stora hela, utan insikt i tingens sammanhang och
utvecklingens kraf samt utan känsla för att de enskilda intressen, på hvilka de
förnämt nedblicka, dock i sin sammansättning just äro det allmänna intresse, i
hvars tjänst de stå. Litet förr eller litet senare, litet bättre eller litet sämre, hvad
gör detta dock till sist? Allt ordnas nog en gång på tillfredsställande sätt, blott
att erfarenhet vunnits. Men tiden, som förrinner, är dock mångas välfärd, lycka
och lefnadsdagar, och den lilla bristen kan i ett ödesdigert ögonblick blifva samhället
till allvarligt men.’
Mot denna strömning sättes sedan som motsats den ''sprudlande företagsamhet
och medryckande duglighet’, som samtidigt utvecklas i landet
på näringslifvets område. Men ''såsom nu förhållandena äro’, säger förf.,
''verkar vårt ämbetsmannaväsende förlamande och hindrande för det samhälleliga
arbetet samt hotar att blifva landets olycka’.
Utan tvifvel är denna karakteristik färgad af en öfverdrifven skarpsynthet
vis å vis felen, parad med en viss svagsynthet vis å vis förtjänsterna.
Jag skulle önska att förmildra dess sveda först och främst i
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
hvad den träffar de enskilda arbetarne inom statstjänsten. Hvarje rättfärdigt
omdöme öfver ett system måste söka mot oförtjänt missaktning
skydda dem som kanske endast äro systemets slafvar. Jag skulle också vilja
ge ett starkare uttryck af erkännande för de goda egenskaper, som alltjämt
stå på den svenska byråkratiens kreditsida, främst ärligheten och plikttroheten.
Man äger ingen rätt att draga allmänna slutsatser af vissa, t. o. in.
ganska uppseendeväckande exempel på motsatsen från senaste åren. Det
lider intet tvifvel, att vår ämbetsmannakår som helhet ännu alltjämt trofast
fyller hvad den anser som sin plikt och motstår frestelsen att göra
sig sin ställning till godo för enskild vinning. Vi ha här i landet ingen
portugisisk byråkrati, med dess massa af rena sinekurer, ej heller någon
rysk byråkrati, med dess slemma rykte i fråga om extra ordinarie inkomster.
Ännu ett bör i detta sammanhang framhållas. Den ryska byråkratien
är utan tvifvel eu brutal makt, som icke känner sina gränser emot
den enskilda friheten, i alla händelser icke tvekar att öfverskrida dem.
Ingen kan med sanning beslå den svenska byråkratien för en tendens till
liknande öfvergrepp. Här står justitieombudsmannen författningsmässig vakt;
och redan det ringa antal fall, där han får anledning ingripa, tillika med
fallens sedvanliga obetydlighet, är ett tillräckligt bevis för, att den enskilda
rätten hos oss är skäligen trygg mot en öfverdrift af ämbetsmannamyndigheten.
I denna mening måste alltså talet om byråkratism i vårt land betecknas
som öfverdrifvet och oberättigadt. Våra ambetslokaler äro ingalunda
härdar för ett godtyckligt förmyndarskap öfver allmänheten. Felet
i vår statsförvaltning, det som gör att man verkligen kan tala om byråkratism
äfven hos oss, sitter på ett helt annat håll.
Vår byråkrati är raka motsatsen till Kysslands. Rysslands är godtycklig
och brutal, liksom den är föga noggrann om ärlighet enligt västerländska
principer; men den är å andra sidan en institution af oerhörd
kraft och målmedveten energi. Den svenska byråkratien saknar dess fel;
men vi frukta, att den tillika saknar denna förtjänst. Den byråkratism,
vi ha att göra med, ligger på det passiva området: icke öfverträdelseutan
underlåtenhetssynder — bristande drift, initiativ och sakkunskap.
I dessa hänseenden måste vi gifva karakteristiken här ofvan rätt.
Den öfverensstämmer ock med hvad som allmänt anses på omdömesgillt
håll af alla partifärger. ’Vi behöfva en friskare fläkt’, yttrade nyligen
f. statsrådet Axel Schotte i en uppsats om den svenska statsförvalt
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
7
ningens omorganisation (det nya Sverige, årg. I, häfte B), ’en af former
och mangskrifveri mindre nedtyngd, men mera praktisk och intensiv verksamhet
i hela vår statsförvaltning''. Samma synpunkter kommo starkt
fram i en diskussion på nationalekonomiska föreningen den 24 sistl. januari,
där bl. a. professor Sam Clason och generaldirektör Lagerheim deltogo. Det
var isynnerhet var statsförvaltnings bristande initiativkraft, som här styrktes
af den ene med historisk, af den andre med praktisk erfarenhet. Den ställdes
vid tillfället af diskussionens inledare, docent Eli Hekscher, i sammanhang
med ämbetsverkens starka rekrytering med rent juridiska element, och
yttrades därvid följande, som jag tillåter mig att i ett sammanhang citera:
Det är gifvet att äfven med en sådan kontinuitet i utvecklingen som de
svenska ämbetsverkens måste ofantligt mycket ha förändrat sig både utom och
inom ämbetsverkens väggar under två och ett hälft århundrade. Särskildt ha ju
anspråken på staten ändrat karalctär flera gånger i motsatta riktningar.
Den sista mansåldern har i detta hänseende fått bevittna den utvecklingen
att statens uppgift börjat fattas ojämförligt mera vidsträckt än för femtio år sedan’
och att vi härigenom — märkvärdigt nog —synas i mångt och mycket närma oss
just det statsideal, som^ var 1600-talets, som yar Axel Oxenstiernas. Den moderna
staten har nämligen, såsom hvarje stat i längden måste göra, återupptagit sitt arbete
för skydd och uppmuntran åt alla sidor aj samhällslifvet. Staten står icke
längre såsom enbart leverantör af rättskydd och representant för den formella ordningen
af förhållandet mellan enskilda, utan ingriper själf som en positivt verksam
makt, understödjer tendenser, som synas förtjänta af utveckling och hjälp
motverkar andra, som inom lagens råmärken förorsaka skada, bedömer de enskilda
fallen ej endast efter deras laglighet eller olaglighet utan äfven efter deras lämplighet
eller olämplighet. Att skildra denna utveckling i detalj vore att skrifva eu
stor del af Sveriges inre historia under den sista mansåldern. Först det stora
arbetet på folkundervisningen, som dragit efter sig hela folkbildningen i vidsträcktare
mening, därpå den nya näringspolitiken och till sist stora delar af socialpolitiken
beteckna hufvudetapperna i utvecklingen. Yrkesinspektion, sjöfartspremier,
handelsstipendier, emigrationens motarbetande, egnahemslån, åtgärder för jordbrukets
understödjande — detta är endast en ringa del af de otaliga saker, som staten
har att ordna med hänsyn till de individuella fallen och utan att kunna låta
leda sig af enbart kännedom om lagens föreskrifter.
Redan detta visar tillräckligt, huru litet den moderna statsförvaltningen kan
nöja sig enbart med en aldrig så djupgående juridisk bildning eller en aldrig så
f nomenal författningskännedom.
Men det är ej nog härmed. Äfven den del af statens verksamhet, som försiggår
i lagstiftningens former, har, som vi alla veta, undergått eu ännu större
utvidgning, under de sista årtiondena; bär torde ej ens någon ytterligare antydan
vara behöflig. Och äfven då det gäller ny lagstiftning, har statsförvaltningen hos
oss en synnerligen stor uppgift, först beträffande konungens ekonomiska lagstiftning
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
som, alla kringskärningar till trots, fortfarande är af den största betydelse. Äfven
lagstiftningens öfriga områden, i den mån lagarnas verkställighet ligger i ämbetsverkens
händer, beror i högsta grad på statsförvaltningens känsla för sin uppgift
de lege ferenda, å. v. s. för sin skyldighet att vid tillämpning af gällande lag taga
initiativ till förändringar och nya insatser. Om det sistnämnda mötes med en
skeptisk fråga, huruvida nya uppslag någonsin kunna vara att förvänta från »byråkrater»,
på det svaras, att tviflet i många fall kan vara berättigadt under nuvarande
svenska förhållanden, men att just misströstan om ett sådant initiativ från ämbetsmännens
sida är ett tecken till, att det finns något grundfel i det nuvarande
systemet. Det har icke alltid varit så. Tvärtom har uppenbarligen största delen
af våra ekonomiska insatser i äldre lider förvaltningens initiativ att tacka för sin tillvaro;
och, för att taga exempel från nyare tid, är det väl allom veterlig!, i hvilken
utsträckning Tysklands oerhörda ekonomiska expansion beror på direkt ingripande
från statsförvaltningens sida. Det förefaller också uppenbart, att om staten vill upprätthålla
sin ställning såsom ledare af landets öden i det helas intresse och icke
låta än det ena, än det andra klassintresset taga makten, måste staten i sina regelbundna
organ ha en ständigt verksam regulator för att inordna de visserligen
ytterst viktiga insatser, som göras från enskilda korporationers och parlamentariskt
sammansatta kommittéers sida, i en målmedveten politik.
Ett är visst. Icke kommer den demokratisering af vårt statsskick, som nu
står för dörren, att minska behofvet af initiativ och målmedvetenhet från statsförvaltningens
sida, utan tvärtom. Yår regering synes tendera att i ökad grad
bli hvad man kallar politiskt sammansatt, d. v. s. den speciella fackkunskapen
torde där allt oftare få vika för mera politiska förtjänster; och Riksdagen kommer
alldeles uppenbart att gå en ännu starkare utveckling i samma riktning till mötes,
hvilket tillräckligt framgår af att den redan nu för hvarje år kommit längre in
pa denna väg. En sådan utveckling, löpande jämnsides med ständigt svårare och
större uppgifter för statsmakten, innebär ingen liten fara för Sveriges framtid, om
icke samtidigt krafven på statsförvaltningens sakkunskap ökas i motsvarande grad.
Såvidt. jag kan förstå, kommer vår politiska utveckling i framtiden att mer än
någonsin bestämmas af ämbetsverkens förmåga att så förbereda och så utforma
de nya maktägandes beslut, att de nya insatserna bli mer än dilettantiska försök,
d. v. s. att de stå i relation till verkligheten och motsvara sina syften. Härför
fordras en hög grad af utbildning hos ämbetsmännen.
Nu vill det sig emellertid så, att ämbetsverkens rekrytering delvis tiar gått i
alldeles motsatt riktning mot de kraf, som i allt högre grad ställas på dem. Medan
den rent juridiska sidan af ämbetsverkens uppgift är stadd i relativ sammankrympning,
ha ämbetsmännen på visst sätt alltmera blifvit jurister.’
Denna framställning, i hvilken jag till alla delar instämmer, fastslår
som ett kardinalfel inom vår byråkrati kristen på initiativ och anger också
en orsak därtill: saknaden af direkt och specifik utbildning för kallet.
På samma gång riktas uppmärksamheten på det ödesdigra i denna brist
lust nu, med den allmänna uppfattning af statens uppgifter som nu efterträdt
den gammalliberala åskådningen, och den ökade demokratisering
Ko mti tu Horn u t sko Hets Utlåtande N:o 11.
9
af författningen, som är i uppsegling. I detta hänseende torde några
ytterligare anmärkningar här vara på sin plats.
Staten är redan ägare af mycken egendom här i landet — järnvägar,
telegrafer och telefoner, bergverk, vattenfall, skogar och domäner — och
utvecklingen går uppenbart i riktningen att snarare öka än minska denna
offentliga egendom. Staten har alltså i växande grad en egendomsägares
uppgift att förvalta och förkofra sitt gods. Betraktad som affär, intager
den emellertid en monopolieställning, så till vida som affären icke får gå
omkull för folkets skull. Statens misshushållning är således icke så att
säga dess ensak; den går ut på folket, närmast och direkt i formen af
ökad beskattning, som alla få vidkännas. Det fordras desto mera arbete
af de enskilda för att hålla nationalbudgeten uppe, om staten låter sina
egna resurser ligga räntelösa eller svagt förräntade. En vegeterande stat,
som gör ingen direkt förnär, som icke begår några uppenbara misstag i
sin förvaltning men ej heller några verkliga framsteg, som trött släpar
sin börda af naturrikedomar genom tiderna utan att utveckla dem — en
sådan stat kastar en större börda än nödvändigt på undersåtarna och undergräfver
därmed det förtroende, som är dess egen enda rätta grundval.
Alldeles särskilt ondartad blir situationen, om en sådan stat finner
sig föranlåten att särskildt hårdt beskatta de enskilda företag som bringat
stora vinster. Därtill kan staten vara fullt berättigad, ja förpliktad, om
den enskilda vinsten kommit af förbrukade naturtillgångar; ty skatten
tjänar då till ett skydd mot en rofdrift, som gör själfva landet fattigare.
Äfven i andra fall kan ett sådant ingripande vara fullt motiveradt, såsom
då det gäller att skydda allmänheten mot kapitalets öfvermakt i enskilda
affärsgrenar. Med våra begrepp om privategendomens helgd kan det
emellertid icke undgås, att hvarje sådan åtgärd på intresseradt håll väcker
ett missnöje, som gifvetvis tager sig uttryck i agitatoriskt tal; och hvad
kan vara mera tjänligt till vatten på denna kvarn, än om det kan visas
att staten icke sköter sitt eget! Då skall det heta, att staten, i stället
för att vårda och förkofra sin egen egendom, ligger på lur för att beröfva
de enskilda öfverskottet af deras ansträngningar, när lyckan står dem bi.
Men ett sådant tal torde mer än mycket annat vara ägnadt att i vida
kretsar försvaga samhörighetskänslan med staten.
Så får icke ske. Det får icke med minsta sken af sanning sägas,
att svenska staten lefver parasitiskt på de enskildas arbete, försummande
sitt eget. Därför måste det komma affärssynpunkter in i statens egen
förvaltning, så långt detta öfver hufvud är möjligt och vida mera än hitBih.
till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Häft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
tills; ty beklagligen har det hittills varit ett allmänt tal, att den privatman,
som följde statens hushållningsmetoder, vore bankruttmässig. Detta
tal måste få ett slut. Först då kan staten utan risk för farliga agitationer
fullgöra sin uppgift att reglera det enskilda kapitalets framfart i landet.
Af ren själf be varelsedrift måste staten vinnlägga sig om, att dess affärsförvaltning
icke alltför mycket står efter den moderna tidens kraf. Och
hvad som gäller staten som affär, kan icke undgå att utöfva inflytande äfven
på dess öfriga verksamhet.
Men detta kräfver något mera än ökad sakkunskap och drift hos
statens tjänare; det kräfver en omkastning af hela det byråkratiska perspektivet.
Den moderna affärssynpunkten är nämligen till hela sitt väsen framstegsifrig,
framåtriktad, progressistisk. Den vill framåt, mot målet, mot resultaterna.
Den har utvecklingens drift ständigt brinnande inom sig. Därför
kan den icke fästa så mycket afseende vid sättet för framskridandet. Den
är mycket obunden af konvention och formalitet; hvad betyder det, bara
verket blir gjordt! Sålunda blir formen det lilla och oväsentliga, men
saken det stora och väsentliga; och saken, det är verket, det är framgången,
det är utvecklingen af uppgiften mot en obegränsad horisont.
Det ligger i naturen af en sådan åskådning, att den verkliga förtjänsten
skall komma fram. Förtjänsten, det är hängifvenheten för uppgiften,
det är begåfningen för utvecklingen, det är arbetsamheten i det
oändliga; och detta måste fram, ty därmed går utvecklingen fram. Den
moderna affärssynpunkten tager vara på föregångsmännen, i klar insikt om
att de äro utvecklingens egna bäfstänger.
Huru har det nu förhållit sig inom vår svenska ämbetsmannavärld?
Jag fruktar, att vi där allt för länge och ofta fått se raka motsatsen till den
nu skisserade andan. Eller skulle verkligen det tusenstämmiga ropet om
formalism och mångskrifveri och ''kunglig svensk afundsjuka’ i våra ämbetsverk
vara alldeles grundlöst? Vi ha velat fritaga vår byråkrati för
den orimliga jämförelsen med Rysslands ''tschinovniker''; men vi kunna
icke alldeles frånse från ett visst släkttycke med Kinas mandariner.
Den svenska statsförvaltningen — betraktad som helhet och utan afseende
på enskilda lysande undantag, som alltid funnits — har i senare tid vinnlagt
sig mera om konservering af det bestående än om utveckling däraf.
Detta har varit en konsekvens af den gamla liberala åskådning, som begränsat
dess uppgift till uppehållande af rättstillståndet. Den har alltså slagit sig
till ro på frukterna af föregående tiders arbete och funnit i det hela allt
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
11
bra som det är. Dess ideal har varit stillaståendets, dess exercistempo ''på
stället hvila’. Den har icke känt något inre tvång att vara med å statens
vägnar i den nya tidens forcerade utveckling. Den har nöjt sig med
att hålla verket gående, eller rättare ''åkande med farten’, utan att tillsätta
nya drifkrafter.
En sådan åskådning mognar af sig själf ett formalistiskt betraktelsesätt.
I samma mån verket och målet sjunker ned till bisak, i samma mån
synes formen och medlen stiga till det väsentliga. Sålunda fastnar arbetet
i slentrian, den bekanta ''nådiga tågordningen’. Huru viktiga saker än
stå på spel — allt skall gå sin långa, jämna lunk, med remisser och återremisser
och allsköns formaliteter, tills en kanske oersättlig tid gått sin
kos. Man kan lita på att all formens rättfärdighet blir iakttagen; det
är blott ett, som icke blir gjordt i tid, nämligen saken. Det är blott ett,
som icke iakttages: rikets sannskyldiga nytta.
Sålunda har allmänheten mångenstädes i det verksamma lifvet utanför
ämbetslokalerna nästan vant sig vid att betrakta statsförvaltningen snarare
som ett hinder — som klippor att kringgå — än som en medarbetare på
fosterlandets utveckling. Staten följer icke med, den gör motstånd, när det
privata initiativet vill framåt. Det kan icke heller nekas, att statens tjänare
understundom haft mindre känsla af att vara tjänare åt det allmänna än
att vara förmyndare öfver de enskilde. Styfhet i yttre former föder alltid
en viss säkerhet och, när den äges å statens vägnar, tillika en viss
myndighet mot utomstående. Törhända har detta mer än något annat
bidragit att skapa synvillan af en rysk byråkrati här i landet: allmänheten
har stötts tillbaka af de stela laterna, så att den icke märkt den
välvilja, som sedvanligen bott bakom värdigheten.
Sålunda har vår byråkrati utvecklat sig till en starkt utpräglad klass
inom samhället, med klassanda och klass-synpunkter. Vi låna här åter
några ord af prof. Winroth:
''Allvarsdigra och värdiga i sitt yttre uppträdande, känna sig våra ämbetsmän
i sin verksamhet lyfta öfver dagens växlande behof och sträfvanden, känna
sig såsom en klass utom och öfver allmänheten. Det sitter dem i blodet deras
historiska nedstämning från forna tiders länsadel. Namnen äro ju nu oftast borgerliga.
Men deras innehafvare besitta samma förmåner som sina företrädare, njuta
sina löner till godo, huru än det går samhället, hafva anspråk på att få sina villkor
upphjälpta, då fördyrade lefnadskostnader göra det för en och hvar tungt att
draga sig fram, och afvärja faran för missnöje med deras undantagsställning genom
att från tid till annan däri upptaga allt flera och sålunda förstärka sig med nya
element. Det har så bildat sig en öfverklass, lefvande på de andras bekostnad,
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
men tåld och till och med omhuldad just därför, att den står öppen för alla, som
vilja fullgöra profven därför, och så till vida är en demokratisk institution — ett
slags motstycke till de kinesiska mandarinerna och det tibetanska prästerskapet.
Men genom sin sär- och maktställning hafva statstjänarna äfven förlorat förmågan
att fullt känna med och lefva för folket samt fått klassintressen, som gjort deras
blickar skumma för det allmänna bästa och de af deras ställning följande förpliktelserna.
’
Där en sådan kåranda utbildat sig, där finnes mycket ringa rum för
den enskilda själfständigheten. Den enskilde står under ett tryck, som
snabbt utjämnar kantigheterna af en ungdomlig entusiasm eller en reformatorisk
begåfning. För sådana förtjänster — d. v. s. för verkliga förtjänster
— finnes ingen uppmuntran och ingen nåd. Sådana män passa
icke i tågordningen. De omformas eller slungas åt sidan. Men i lugnt
och jämnt avancemang efter ancienniteten komma de fram, som icke klicka
i formerna och icke väcka förargelse genom att ställa saken öfver formerna.
I denna luft utbildas slutligen den rena typ, som väl icke ännu alldeles
försvunnit ur våra ämbetslokaler: den i hvarje tum korrekte, om sin värdighet
mera än om sitt ansvar medvetne, på de kurialstilade papperens
väg ostrafiligt vandrande Kungl. Maj:ts trotjänare, som man aldrig kan
komma på med ett fel och med en förtjänst ej heller, som gör sin plikt
i det lilla och intet därutöfver, som får sin befordran och sina ordnar i
rätt tur efter årens gång, som sedan har föga intresse till öfvers för världen
utanför, som har statskalendern till bibel, och som tills dato räknat
Oscarsdagen den ] december som årets främsta högtidsdag. . .
Det torde utan vidare motivering kunna konstateras, att denna typ
och hela den åskådning, som frambragt den, numera är otidsenlig, och att
äfven de ännu kvarstående resterna af densamma måste bort ur verkligheten.
Yi hylla icke längre skrifvardömets ideal; det har efterträdts af handlingens
och utvecklingens. Ingen skall förneka, att det låg en viss trygghet i
det förra; den gamla omnibusen gick också utan tvifvel säkrare på våra vägar
än nutidens järnvägståg och automobiler; men vårt perspektiv är förvandladt.
Försatta i tider af hård konkurrens inom och mellan folken, kräfva vi
nu ett ökadt tempo i framåtskridandet, låt vara med offer i trygghetskänslan.
Vi ha icke längre tid att bestå oss med en trögfotad statsförvaltning.
Och det har blifvit verklig ''fara i dröjsmålet’. Det är icke blott det
moderna affärslifvet, som hotar staten i dess affärsverksamhet med en öfvermäktig
konkurrens. Samma lysande organisationsförmåga hos vårt folk,
som en gång skapade den nuvarande statsförvaltningens grund, har på senare
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
13
tider varit verksam på det fria föreningslifvets område och har där utfört
en nj bragd i framkallandet af den socialistiska ''landsorganisationen'' af
''fackförbund'' och ''fackföreningar’. Det är mera än en tom bild, om
man kallar denna nyskapelse en stat i staten. Jag känner nu icke lifvet
därinom nog för att veta, om tendenser till byråkratism där förefinnas;
men det är lätt att se pa reflexen att de åtminstone icke hunnit utveckla
sig- Ty på framskjutna platser finner man här i regeln framstående män.
Denna organisation lockar fram förtjänsten i ett naturligt urval, i stället
för att sålla ut den och strö den för vinden.
Här återfinna vi alltså, i politisk och social sträfvan, samma framåtanda
som i det moderna affärslifvet. Här råder en arbetsvillighet och
hängifvenhet åt saken, på samma gång som i^själfva organisationen en
rörlighet och smidighet, som blott allt för starkt kontrasterar emot statsförvaltningens
tunga former och tröga gång. Alla de, som nitälska för
landets lycka på historiska traditioners grund, må se till, att dessa bägge
organisationer icke eu dag komma att stå emot hvarandra som Grustaf
Adolfs lätta halfbrigader och Tillys djupa fyrkanter på slätten vid Breitenfeld
...
Det aktuella reformprogrammet.
Då vi nu gå att undersöka möjligheterna till bot för vår statsförvaltnings
brister, så måste först framhållas, att dessa brister sitta djupare än
inom ämbetsorganisationen allena. Utan tvifvel är det sant, att ett folk
har den ämbetsklass som det förtjänar. Eller skulle den här skisserade
byrakratismen vara inskränkt till verken’? Vi frukta, att så icke är fallet.
Byrakratismens ande, som sätter form öfver sak, som har svårt att erkänna
någon annan förtjänst än titelns och någon annan belöningsgrund än anciennitetens,
som gör sig bred på det bestående i stället för att spänna krafterna
i utvecklingens tjänst — vi frukta, att den sitter oss alla i blodet.
Den smyger inom oss och omkring oss, kanske där vi minst ana; den
saknas icke i så ''liberala yrken’ som konst och vetenskap — ja, de finnas,
som mena, att icke ens Biksdagens egna kamrar och rum äro fullt desinficierade
emot densamma.
Det gäller således ett drag i själfva nationalkaraktären, sådan den i
nyare tider utbildat sig; ämbetsverken ha blott bjudit detsamma eu särskildt
god jordman. Men om vårt byråkratiska onda icke kan tillräknas ämbetsvärlden
allena, sa kan bättringen icke heller vara någon dess ensak. Här
kräfves ett allmänt folkupplysningsarbete, som öppnar ögonen för nationens
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
egna svagheter och stärker viljan att dem öfvervinna. Endast en förändring
af nationalandan kan garantera fullständigt vederfående i den lem af
samhällskroppen, som heter byråkratien.
Under tiden måste man emellertid se till att aflägsna sådana inflytelser,
som till äfventyrs hindra de inre krafternas verk till bättring, och tillsätta
andra, som befordra bättringen. Detta arbete bör icke vara otacksamt;
ty om vår svaghet varit starkt i ögonen fallande på statsförvaltningens område,
så är den ock särskildt lätt åtkomlig där. Att det öfverhufvud finnes
möjlighet till pånyttfödelse inom vårt folk ur denna synpunkt, visa ju
också företeelserna inom affärslifvet och arbetarvärlden.
Där har den nya andan kommit af sig själf, utan yttre påverkningar.
Skulle vi törhända kunna hoppas detsamma för statsförvaltningens
räkning, så att det icke göres behof af några lagstiftaremödor?
Det får icke förbises, att vissa tecken till en sådan själfläkedom verkligen
yppat sig. Den allmänna uppryckningen inom folksjälen efter 1905
har ingalunda gått våra ämbetsverk förbi. Allmänheten har redan intrycket
af att ett kraftigare lif pulserar därinom. Och detta intryck stärkes
genom vissa utnämningar af färskt datum inom den högre administrationen
af statens affärsverk. Det är utan tvifvel en god politik att insätta
det rena affärslifvets män på ledande poster inom statstjänsten och således
direkt inympa den moderna affärsandan. Långt ned sträcka sig dock icke
verkningarna af en sådan kur, så länge förhållandena i öfrigt äro oförändrade;
det kunde ju t. o. m. tänkas, att ämbetsverket med sin gamla
fasta tradition tryckte ned chefen snarare än att han ryckte upp verket.
Yi tro öfverhufvud icke på en småningom skeende förvandling pa dylika
vägar blott. Lika litet som vår rösträttsfråga kunde lösas genom penningens
naturliga fall allena, lika litet skall vår byråkratfråga lösas genom
ett slags naturligt urval på den gamla grunden. Det kräfves nog i bägge
fallen starkare medel och mera uppenbara förändringar.
Riksdagen har icke heller satt sin lit allena till denna tingens egen gång.
Med all kraft har den på senaste tider gått till direkt angrepp på byråkratismen,
som sålunda i flera riktningar blifvit så att säga officiellt brännmärkt.
De alltjämt pågående löneregleringarna ha gifvit anledningen. Yi stå i själfva
verket midt uppe i en ganska genomgripande reformation af ämbetsverken.
Signalen därtill gaf på sätt och vis 1900 års Riksdag genom att yrka
utredning rörande ämbetsmännens dagliga tjänstgöringstid. Den afgörande
punkten var tillsättandet af en kommitté för ''reglering af statens ämbetsverks
och myndigheters löneförhållanden’, i hvars instruktion bland annat
Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 11.
15
ingick att föreslå förenklingar i arbetssättet; dess ''allmänna förutsättningar
och grunder’ voro klara redan 1903. Riksdagen sekunderade detta år
med en ny skrifvelse, denna gång riktad mot ämbetsmännens privata uppdrag
i aktiebolag. För telegraf- och järn vägs ver ken tillsattes sedan nya kommittéer,
som inlämnade sina förslag 1907, hvarefter samma års Riksdag fattade
beslut. Samma Riksdag reglerade statskontoret och arméförvaltningen
efter den första kommitténs — den ''störa löneregleringskommittén —’ sent
omsider framlagda förslag. Reformen är alltså nu i full gång. Vi kunna
därinom skönja vissa principer, som direkt rikta sig mot byråkratismen.
Alla kommittéerna äro således ense om, att det skrifves alldeles för
mycket, hvadan snabbare expeditionsformer rekommenderas. Denna anmärkning
underströks senast af statsutskottet vid innevarande riksdag, på
tal om anslaget till amanuenser m. m. inom civildepartementet, hvarvid
departementschefen var i tillfälle att meddela, att en del förenklingar redan
genomförts. Kungl. Maj:s cirkulär till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter
angående affattandet af utlåtanden m. m. af 22/3 1907 är ett
kraftigt vittnesbörd om denna nya anda. I sammanhang därmed har man
vid löneregleringarna påyrkat en snabbare och genare kommunikation mellan
ämbetsverken och allmänheten. Näst mångskrifveriet har tjänstemännens mångsyssleri
fäst uppmärksamheten; sedan det innehafvande ämbetet blifvit utrustadt
med tillfredsställande löneförmåner, bör ämbetsmannen icke därmed
förena annan offentlig tjänst och ej heller privata uppdrag, annat än i rena
undantagsfall. Slutligen och framför allt har man gjort hela löneregleringen
beroende på iakttagande af en utsträckt arbetstid å tjänsterummet. Man
har sålunda uppställt en normaltid af 7 timmar dagligen för de ''affärsmässiga''
verken samt 6 timmar för de andra, hittills reglerade.
Denna bestämmelse vid ämbetsverkens reform är den, som upprört
det mesta dammet. Principen uppställdes af den störa löneregleringskommittén
i uttrycklig mening att vinna ''ökning i arbetsprodukten’ för
statens räkning. Vid regleringen af statskontoret (skrifvelse n:o 131 år
1907) uttalar också Riksdagen såsom reformens syfte, att arbetsmängden
i allmänhet skulle ökas och ärendenas snabbare afgörande befordras, utan
att arbetets kvalitet därigenom behöfde försämras’. Man väntar sig däraf
äfven allmännare verkningar: en uppryckning af arbetsintensiteten äfven
utanför ämbetsverken (Widén i Andra Kammaren 19/3 1907).
A andra sidan har man uttryckt bekymmer för att normaltiden skulle
betyda ingenting eller rent af minska den verkliga arbetskraften; sålunda
har betecknats som fullständigt oriktig den ''föreställningen, att den längre
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
eller kortare tid som tjänstemannen uppehåller sig på tjänsterummet är
en riktig värdemätare af den större eller mindre arbetsprodukt, som han
med sitt arbete lämnar staten’ (Rudebeck i Första Kammaren 27/4 1907).
Men det har väl icke heller varit någons mening att omedelbart identifiera
arbetskvantitet och arbetskvalitet. Riksdagen själf har visat öppet öga för
skillnaden, då den nedsatte normaltiden i telegrafverkets tjänst från 8 till
7 timmar, på det att arbetsintensiteten under den tiden, arbetet verkligen
skall fortgå, icke nedsättes’. Äfven reformens ifrigaste anhängare torde
ingalunda tro all rättfärdighet fylld med normaltidens iakttagande. Det
är blott ett steg i rätt riktning, och kanske mera en symbol än en realitet.
Det är ett kraf som tiden ställer, därför att den fordrar ett synbart tecken
på skärpt ansvarskänsla i arbetet för statens räkning; alltså ett starkt
understrykande af statsmakternas fordran på ökad intensitet i statstjänsten,
snarare än en kontroll- och justeringsapparat på själfva arbetet. Detsamma
kan sägas om hela det aktuella reformprogrammet. Det är af yttersta
betydelse, redan därför att det drager vårt byråkratiska onda i öppen dag.
Det visar också hän mot en koncentration inom statstjänsten, som är förutsättningen
för hvarje tillökning i hälsa och styrka. Mera än förutsättningar
kan det dock ej ge. Det består af yttre medel, undanröjer yttre
hinder — sedan måste den verkliga reformationen komma inifrån.
Koncentration af arbetet, förenklade arbetsformer och förhöjda löner,
detta är alltså resultatet af den reformation inom ämbetsverken som just
nu pågår. I tre betydelsefulla riktningar innebär detta bot för vårt byråkratiska
onda. Med fullt erkännande häraf måste vi nu tillse, om inga
ytterligare åtgärder kunna och böra vidtagas.
Förslag om bättre utbildning för)statstjänsten.
glBlicken faller’ då närmast på behofvet af bättre utbildning för statstjänsten.
Ingen af de hittills angifna kurmetoderna siktar direkt därpå.
Det är en ny fråga, som kräfver sin särskilda behandling.
Frågan var hufvudföremål för den ofvannämnda diskussionen å nationalekonomiska
föreningen. Vi ha också redan antydt inledarens, docenten
Hekschers, hufvudgravamen emot den närvarande ordningen, nämligen
ämbetsverkens allt för starka rekrytering med jurister. Förhållandet är
allbekant, och olägenheten däraf börjar blifva allmänt erkänd. Uppenbarligen
se vi här en hufvudkälla till den sida af vår byråkratisin som ytt
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
17
rar sig i en alltför formalistisk åskådning; ty eu sådan synes oskiljaktig
från svensk juridik.
Emot detta missförhållande rekommenderar docenten Hekscher en
statsvetenskaplig examen, som förutsättning för inträde i de administrativa
verken. Utan att förneka vikten af en privaträttslig utbildning, skjuter
han i förgrunden ämnen sådana som statsrätt och allmän statskunskap,
nationalekonomi, finans- och socialpolitik, förvaltnings- och näringsrätt,
historia, geografi och statistik. Han anser sådana kunskaper viktigare för
en svensk ämbetsman än de rent juridiska disciplinerna, äfven om karriären
icke direkt åsyftar statens affärsverk; och han stöder sig på exempel såväl
från vår egen äldre tid under 1700-talet, då ''kameralietiska’ studier
stodo i sitt flor, som från främmande länder, senast Norge, där man funnit
en statsvetenskaplig eller statsekonomisk examen af nöden.
Det synes äfven mig uppenbart, att något i denna riktning måste
göras, och göras snart. Äfven här korresponderar byråkratismen utan
tvifvel med hela folkandan, som synes rent af likgiltig för sitt eget. En
kännare som doktor Gustav Sundbärg talar ännu 1907 om ’den rent ut
sagdt otroligt låga nivån för ekonomisk insikt hos den stora mängden af
Sveriges folk’; detta missförhållande gäller alldeles särskild! det inhemska
lifvet, och det gäller nästan alla sidor af detsamma. Alltså försumma vi
hart när systematiskt de nationella ämnena i vårt uppfostringssystem.
1906 års kungörelse om realskolan bragte en liten ljusning, ty där fordrades
åtminstone några elementer af statskunskapen; men 1907 års stadga
angående de filosofiska examina vid universiteten betecknar snarare ett
nytt tillbakasteg. Den medborgerliga kunskapen i eminent mening —
vetandet om vår egen stat och vårt eget samhälle i samtiden — sitter
hart när i en skamvrå inom vår akademiska examensordning. Om nu
denna likgiltighet för det nationella således är en svaghet i själfva vår
folkkaraktär, så måste vi veta att skudda af den åtminstone när det gäller
statens omedelbara tjänst. Det är dock allt för orimligt, att statens egna
tjänare icke anses höra äga en närmare kännedom om statens förutsättningar
och ställning i eget land. Med all aktning för våra unga juristers
tingsittning måste vi säga, att den bildar en klen garanti i detta stycke.
Här behöfves en verklig statskunskap, icke författningskunskap blott, utan
kännedom om vårt offentliga lif i dess helhet, på dess geografiska och
historiska förutsättningar. Endast en sådan kännedom kan göra statens
tjänare dugliga att ingjuta en framåtanda i statslifvet; ty utan kunskap blir
det föga intresse, och utan intresse intet initiativ.
Eib. till Riksd. Prof. 1908. 3 Samt. 11 Höft.
3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
Jag anser alltså en examen af ofvan antydt slag — en ny och bättre’kameral’,
anpassad till vår tids behof — som en oundgänglig fordran på utvecklingen
och ett omistligt led i kampen mot vår byråkratism. Om jag icke
desto mindre underlåter att nu framställa ett bestämdt förslag därom, så
är det endast på grund af frågans sammanhang med den nuvarande akademiska
organisationen. Saken synes icke mogen förrän vi erhållit nya
lärostolar, åtminstone i statistik. Det finnes godt hopp att denna förutsättning
inom kort skall inträda; sedan torde ärendet kunna ordnas utan
särskilda kostnader genom eu enkel förvaltningsåtgärd.
Men äfven om det sålunda blefve mera tillfredsställande sörjdt för
våra ämbetsmäns utbildning till sitt kall, så är vår byråkratfråga enligt
min mening icke löst. Ännu återstår det väsentliga, det som i eu brännpunkt
samlar hela problemet att gifva statsförvaltningen en progressistisk
anda. Observation på affärs- och arbetarevärlden ger lösningen. Hemligheten,
som framkallat utvecklingsdriften där, är det enskilda intressets engagering
i arbetet. Att förbinda intresse med plikten måste således äfven
för statsförvaltningens räkning vara det Tätta medlet. Det ligger intet
underskattande af pliktkänslans moment i att man äfven på detta område
vill stödja henne med känslan af personliga följder på godt eller ondt af
en större eller mindre arbetsintensitet.
Drifkraften kan vara vinst — pengar, makt, ära — eller risk, för
den innehafvande ställningen. Bägge göra sig gällande vid de andra organisationerna.
För statens räkning torde det förra slaget från början få
anses spela en mindre roll, da lönerna äro fasta och förtjänstens premiering
genom snabbare befordran är en verkan af snarare än orsak till en
stark utvecklingsanda. Här kan intresset således knappast ligga på annat
än risksidan. En ständigt närvarande känsla af ansvar, stödd af en ständigt
närvarande personlig risk — af denna art måste det intresse vara,
som skall kunna upprycka vår byråkratism ända från roten.
; ''% Justitieombudsmannens kontroll.
Nu finnes verkligen en institution inom vårt författningsskick, som
synes särskildt afsedd just för att underhålla en sådan ansvarskänsla inom
byråkratien. Denna institution — en af vårt statsskicks största och mest
observerade egenheter — är justitieombudsmannen. Det visade sig ock, då
jag nyligen i Riksdagens Andra Kammare (den 6/2) ställde hans uppgifter under
debatt, att man till och med på tongifvande häll i honom såg ett dyrbart
värn mot vårt byråkratiska onda. Det kan emellertid, vid närmare akt
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
19
gifvande, knappast råda något tvifvel om, att denna tro är en öfvertro,
beroende på ett slags synvilla.
Man synes till stöd för detta påstående knappast behöfva påvisa mera
än det faktum att talet om byråkratisrn aldrig varit så starkt som i senare
tider. Byrakratismen har således trifts och frodats vid sidan af och trots
justitieombudsmannen. Då ingen lärer vilja påstå, att detta ämbetes innehafvare
under tiden brustit i nit, måste detta sakförhållande intyga, att
ämbetet själft som kontrollapparat har gränser, öfver hvilka det ej kan
komma. Dessa gränser äro också i grundlagen klart angifna, då ämbetets
uppgift sättes i att ''hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och
ämbetsmän’ (Regeringsformens § 96).
Detta är kärnan i justitieombudsmannens ställning till rikets byråkrati.
Han är i frihetens intresse ett nödvändigt supplement till byråkratien,
så länge den rättsuppfattning råder, att eu af ämbetsman i
ämbetsutöfning förfördelad privatperson icke får direkt anlägga åtal mot
den skyldige. Han står alltså de enskilde tillhanda, där de eljest skulle
vara rättslöse emot juridiska Övergrepp från ämbetsvärlden. Han är de
enskildes aktor och defensor, icke någon statstjänarnas förmyndare. Hans
uppgift är alltigenom defensiv. Han vakar utanför byråkratiens väggar,
eller träder därin för att inhämta upplysningar, men alltid i syfte allena
att skydda den privata rättssfären mot statsmaktens Övergrepp. Därför
har grundlagen förlagt själfva skyddet till domstolarna; justitieombudsmannens
uppgift är primärt och principiellt åklagarens, men icke en domares
och naturligtvis ännu mindre en förmans inom förvaltningen själf.
Sådan är denna egenartade institution, såsom grundlagstiftarne tänkte
sig den och skapade den. Jämte denna hufvuduppgift tilldela grundlagen
och instruktionen justitieombudsmannen vissa särskilda prerogativ. Bland
dem är äfven ett vidsträckt initiativ inför K. Maj:t (instr. § 19). Detta
kan ^ verkligen blifva ett godt vapen mot vårt byråkratiska onda, såsom
också bevisas af hans träffsäkra inlaga mot kurialstilen i hofrätterna af 14/ .
1906 (se ämbetsberättelsen 1907, sid. 96—99). Justitieombudsmannen kan
således vara en medkämpe i striden mot byråkratismen i vårt land. Men
någon ledare eller hufvudperson kan han icke vara, så länge han håller
sig inom sitt uppdrags laga förutsättningar.
Ty var byrakratism trycker icke på den gränslinje där justitieombudsmannen
är ställd pa post. Väktaren af lagarnas efterlefnad är ett svagt
värn mot det onda som frodas inom lagarnas efterlefnad. Han kan slå
ned på enstaka rättsöfvergrepp från byråkratiens sida, men han kan icke
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11•
tränga till byråkratismens anda. Det är denna anda som är den verkliga
och den allvarliga faran för oss. Den skadar vida mer än sådana spridda
öfvergrepp af en i öfrigt stark och god förvaltning. Fullt korrekt och i
alla laga former kan en stat med denna anda tåga ända in i undergången.
Yi låna här ett uttalande, som gjordes redan på 1830-talet i en skrift
om ''Styrelsens organisation i Sverige’, bakom hvars anonymitet dolde sig
en så skarpsynt och erfaren iakttagare som vår mångårige ambassadör i
Paris, grefve Gustaf Löwenhielm:
''Under noggrannaste legalitets iakttagande kan staten i grund fördärfvas.
Hvem inser icke, att nationen kan till sin upplysning och sedlighet, till sin försvarsstyrka,
till allmän och enskild förmögenhet årligen och ända ned till uslaste
tillstånd försämra sig, utan att en enda lagbokstaf blifvit våldförd! Skulle en sådan
positiv försämring uteblifva, är statens välgång därmed icke tryggad; ty under
det ständiga och hastiga framskridande, som öfverallt utmärker tidekvarfvet,
är relativ svaghet och fattigdom de folks säkra lott, som under det allmänna progredierandet
blifva efter. Men hvad förmår väl den legala ansvarigheten emot försummandet
af statens anspråk i detta afseende? Hvarje tulltariff är laglig, huru
ruinerande för landet dess föråldrade principer må vara; likaså den mest förlegade
och oförståndiga skolordning.-----
Den politiska ansvarigheten allena kan gifva säkerhet för ett fritt folks rättvisa
anspråk på upplyst och driftigt verksam administration. Denna ansvarighets
beskaffenhet är att hålla räfst icke blott med det onda som sker, utan också lika
strängt med det goda som underlåtes.------Hennes enda, men oaflåtliga
behof är en organisation motsvarande hennes ändamål, en organisation som tillmäter
den ansvarige ämbetsmannen verkningsmedel inom verkningskretsen och
makt i mån af ansvaret. Hon procederar då icke genom anmärkningsmemorialer,
konstitutionsutskott, riksrätter och ständers ombudsman. Hon tingtar icke med
ämbetsmännen öfver hvad de sagt, och låter icke afspisa sig med hvad de skrifvit,
icke ens med hvad de gjort. Nej, resultaterna! Rikets tillstånd: tillståndet i hvarje
gren af statens administration, hvarje sådan grens förkofran eller förfall — se där
på en gång föremålen för hennes räfst och grunden för hennes domslut.’
Åro icke dessa ord som skrifna äfven för vår tid? De synas mig
kasta ett klart ljus öfver-den sak som hår är i fråga. De belysa den
passiva, så att säga kinesiska form af byråkratism, som är vår. Justitieombudsmannen
åter är ett värn mot den aktiva, ryska byråkratism, som
icke är vår. Yi ha redan förut (sid. 6) yttrat oss om denna skillnad;
och den lär väl icke heller, vid närmare eftertanke, kunna af någon jäfvas.
De, som i justitieombudsmannen finna den rätta boten mot vår förvaltnings
hufvudbrister, utgå således ifrån en förutsättning som icke existerar.
Snarare kan man våga det påståendet — såsom af mig också an
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
21
tyddes i debatten ä/2 — att ombudsmannainstitutionen rent af bidragit
till utvecklingen af en bland dessa brister, nämligen formalismen. Detta
synes i själfva verket ganska naturligt genom den minutiösa kontroll som
i praktiken blifvit vanlig. Är det icke rimligt att antaga, att denna
detaljkritik inverkat på statsförvaltningens män, så att de också själfva
drifvits att se smått? De bli så ängsliga att undvika fel, att de glömma
att inlägga förtjänster och i stället söka skydda sig med eu hel härskara
af former. Sålunda uppammas från bägge sidor det rent byråkratiska
ideal, enligt hvilket förtjänst icke är något annat än ostrafflighet i det lilla.
Man silar formfelens mygg och sväljer byråkratismens kamel ... Ligger
det sanning i misstanken, att Riksdagen själf icke är fri från alla inflytelser
af detta ideal, så kan det ju ock någon gång inträffa, att justitieombudsmannens
kontroll icke blir annat än — den ene byråkratens på den
andre!
Det har synts mig af synnerlig vikt att söka klargöra denna justitieombudsmannaämbetets
begränsning som damm mot byråkratismen, på det
att man icke måtte tro allt väl beställdt som det nu är. Gifvetvis ligger
i detta omdöme ingen förkastelse öfver ämbetet själft, och än mindre
öfver dess innehafvare. Dess uppgift är klar, nyttig och nödvändig.
Kanske ha vi detsamma till väsentlig del att tacka just för att ingen rysk
byråkrati utvecklat sig hos oss. Det spelar gent emot administrationen
och jurisdiktionen i allmänhet samma roll som konstitutionsutskottet mot
statsrådet i den juridiska ansvarighetens form. Denna form har emellertid
under tidernas lopp visat sig oväsentlig och opraktisk gent emot den
parlamentariska ministeransvarigheten. De skiljaktiga förhållandena på
administrationens lägre stadier ha räddat justitieombudsmannainstitutet att
sjunka ned till samma betydelselöshet som riksrättsproceduren. Det är
ännu ett lifskraftigt träd, grönskande i popularitetens luft. Men det bör
ej längre skymma vår blick för, att det äfven för den lägre statsförvaltningens
del numera är en friare politisk ansvarighet, som vi i främsta
rummet behöfva.
Men, säger man, låtom oss då utveckla justitieombudsmannaämbetet
till en sådan skarpare och friare kontroll! Ett tydligt genljud af denna
tankegång förnams i Andra Kammarens debatt i frågan, och det kan ej
heller förbises att ämbetet faktiskt utvecklat sig i denna riktning.
Jag sökte vid tillfället — med en bevisföring, som jag här mot
gjorda anmärkningar till alla delar fasthåller — häfda, att denna utveckling
rör sig utanför ämbetets laga förutsättningar. Detta kan nu botas
22
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
genom ändringar i instruktion och grundlag. Här måste emellertid framhållas,
att sådana ändringar måste ske med ganska mycken försiktighet,
därest icke vår gamla författnings anda skall alltför mycket såras. En
ändring till öfverensstämmelse med nu rådande praxis kunde väl försvara
sig; men hvad däröfver går, blir lätt af ondo. Ty det kunde ge Riksdagen
eu direkt makt öfver förvaltningen, som öppnade dörren till en ny
frihetstid, under ännu vådligare omständigheter än förra gången.
Men alldeles oafsedt detta skulle en sådan ändring, som gåfve justitieombudsmannen
verklig disciplinär myndighet öfver ämbetsmännen bortom
ämbetsfelens objektiva ram, vara af ondo därför, att den saknade verkliga
betingelser att vara rättvis. Detta beror på tvenne klara förhållanden:
justitieombudsmannen är en ensam man, med endast sina egna ögon att
se med, och han väljes för ett år i sänder. Hur skulle det för honom
vara möjligt att få den verkliga personalkännedom om rikets tusenhöfdade
förvaltning och lagskipning, som kräfves för ett rättfärdigt omdöme om
annat än enstaka handlingar? Rättvisan blefve ställd på slump, eller det
ginge som hittills: en trög och slapp ämbetsman, som fyllde formens rättfärdighet
men för öfrigt vegeterade på sin stol, hade alla utsikter att gå
fri från tuktomästaren, medan en kraftig och energisk natur, som bröt
igenom någon form för att vinna en realitet, med säkerhet skulle råka ut
för färlan!
Huru vi se saken, denna linje duger icke. Det ökade ansvar, hvaraf
vi vänta pånyttfödelse för vår statsförvaltning, kan icke utstråla från
Riksdagens justitieombudsman. Det finnes endast en, som innehar de af
vår författnings väsen och sakens egen natur här fordrade betingelser.
Det är densamme, som själ! är statsorganisationens hjärta, som håller dess
alla förgreningar i sin hand, som alltså kan med hundrade ögon vaka
öfver lifvet därinom, som i sin egen ställning är oberoende af val och
tiders gång, som handlar med högsta själfständighet och på samma gång
under högsta ansvar — K. Maj:t.
Vi ledas alltså till att yrka en starkare och kraftigare uppsikt öfver
förvaltningen, icke från sidan genom justitieombudsmannen, utan uppifrån,
från dess rätte herre Konungen. I hvilket afseende denna kontroll kan
skärpas, skall framgå af sig själf vid en blick på den svenske ämbetsmannens
egendomliga ställning.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11,
23
Ämbetsmännens rättsliga oafsättlighet.
Under vår statsförvaltnings och vårt rikes storhetstid var det lämm
en själfklar sak, att konungen i allmänhet ägde till- och afsätta statens
tjänare. Detta var ett regale och jus majestatis’, hette det i en resolution
1633; och regeringsformen af påföljande år sekunderade med budet,
att konungen tager sina ämbetsmän ''efter Sveriges lag, riksens tarf och
godtycke sitt.’
Första gången någon annan princip öfverhufvud fick uttryck var
1611 i Gustaf Adolfs konungaförsäkran, då konungen lofvar att icke''degradera
eller afsätta, med mindre ån han för rätta ifrån sitt ämbete lagligen
dömd blifver’. Men detta gällde endast ''riksens höga ämbeten’.
Tanken var sålunda här den, att administrationen skulle vara fridlyst i de
högsta spetsarna, men för öfrigt ställd alldeles till konungens disposition.
Denna anordning återkommer ej vidare, men i 1660 års additament (art.’
8) statueras en ny princip, att den som väl tjänar icke må utan sin
brott och utan viktiga orsaker ifrån tjänsten removeras, med mindre sådant
sker till hans avancement och förbättring’. Återupprepad i en
resolution af 1672, kunde principen naturligtvis icke göras gällande gentemot
det kungliga enväldet, men den återkom i 1719 års konungaförsäkran,
och har sedan dess stannat kvar i svenska folkets medvetande.
Det heter alltså i angifna försäkran § 8, att konungen icke vill ''utan
laga rannsakning och dom lata sätta någon utur det ämbete han bekläder,
så länge han förmår samma skickligen att förvalta’. 1720 års försäkran
§ 11 fullbordar rättssatsen genom att under samma förutsättning skydda
ämbetsmännen äfven från att ''på någon tid af hållas ifrån dess’ämbetes
verkliga förrättning’ samt att ''emot sin vilja flyttas’. 1751 års försäkran
§10 undantager i sistnämnda hänseende sändebuden och sätter jämsides
med laga dom äfven ''deras bepröfvande, som därtill efter förordningarna
rättighet äga’; men dessa tillägg rubba ju icke grundtanken.
Det är alltså frihetstiden, som statuerat ämbetsmännens inamovibilitet
som en svensk rättsprincip, sedan den långsamt arbetat sig fram under
föregående århundrade. För att rätt förstå saken, böra vi emellertid icke
förbise, att det var adeln som från början startade principen. Hvarför?
Därför att den själf hade ett långt utsträckt monopol på ämbetena. Lika
byråkratiskt färgade voro prästernas och borgarnas riksstånd. Riksdagen
har här således handlat i egen sak, då den skref denna sats till ämbetsmännens
förmån. Onekligen förlorar satsen redan från början något af
24
Konstitutionsutskottets Utlåtande N-''o 11.
sin nimbus, om vi erinra oss, att frihetstidens riksdag bakom masken var
föga annat än en regerande byråkrati.
Inamovibiliteten har således inkommit i Sveriges statsskick såsom ett
rent byråkratiskt intresse, förklädt till frihetsdogm. Den hänger samman
med uppfattningen, att ämbetet är en privat egendom mera än en statstjänst,
en uppfattning som under frihetstiden fick sin slående tillämpning
i de s. k. tjänsteackorden. Den leder också naturligt till den slutsats,
som frihetstiden drog i det s. k. tjänstebetänkandet 1756, enligt hvilket
tjänsteår är detsamma som förtjänst och anciennitet således den enda befordringsgrunden.
Redan den historiska utvecklingen bår alltså starkt vittne
om ett samband mellan den art af byråkratism, hvarunder vi ännu i dag
lida, och rättsbudet om ämbetsmännens oafsättlighet.
Innan frihetstidens utgång togs ett betydelsefullt afsteg från principen.
I ett ständernas bref af 29/e 1756, upprepadt 1766, bestämdes nämligen,
att fyra tjänster i Stockholm (öfverståthållaren, kapten-löjtnanten
vid drabanterna samt öfverstarne för gardet och artilleriet) skulle besättas
’efter förtroende, d. v. s. utan oafsättlighetens skydd. Därmed var åter
statssynpunkten skjuten framför den privata äganderättssynpunkten, om
också blott på ett mycket begränsadt område samt af mycket tillfälliga
och partipolitiska skäl. Synpunkten upptogs och utbreddes i 1772 ars
författning öfver andra höga militärtjänster i hufvudstaden samt kommendanter
i gränsfästningarna, hvilkas befattningar uttryckligen rubriceras som
förtroendetjänster, hvilka Kungl. Maj:t till- och afsätter i sittande råd
(§ 31). Då konungens ''förtroende’ i andra paragrafer (22, 25) omtalas
som grund vid utnämningar inom kansliet ned till och med expeditionssekreterarne
och inom statskontoret till och med statskommissarierna, liksom
vid utseende af sändebud, så synes afsättligheten utan laga dom statuerad
äfven för dem. Men för öfrigt är inamovibiliteten inom förvaltningen
tydligen förutsatt; genom eu förklaring vid riksdagen 1786 uttalades
också denna princip för hela militär-, civil- och ecklesiastikstaten, med
undantag för de i regeringsformen uppräknade ''förtroendetjänster, bestähningar
och kommissioner'' — och det är karakteristiskt för hela askadningssättet,
att denna förklaring anknöts till grundlagens bud (i § 2), att
konungen skall ''ingen fördärfva till lif och ära, lem och välfärd, utan
han lagligen förvunnen och dömder är’.
Allt sedan dess är Sveriges statsförvaltning ordnad sa att säga i tvenne
lager, hvaraf det ena är mera rörligt, ställdt under statens direkta kontroll
utan skydd af inamovibilitetens grundsats, medan det andra under denna
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
25
grundsats’ hägn och traditioners makt hårdnat till stor fasthet och själfständighet.
Olikt förhållandet 1611 är det nu det förra, som är det öfre
och det fåtaliga, medan hufvudmassan tillhör det senare. Detta är principen;
sedan ha proportionerna i lagringen flera gånger växlat, i det att
det öfre lagret först fördjupats år 1789, sedan förtunnats 1809, för att
därefter åter vinna i mäktighet, på sistone med allt bestämdare tendens
och genom en utveckling i praxis utanför grundlagen.
Förenings- och säkerhetsakten af 1789 gaf alltså konungen en allmän
fullmakt att förordna om ämbetsplatser liksom ''riksvårdande ärenden’
öfverhufvud som honom ''nyttigast synes’, men undantog från amovibiliteten
''alla domare i högre och lägre rätter samt alla mindre ämbetsmän,
som ej innehafva tromans värdighet eller taga del i landtregeringen’; därjämte
erhöllo präste- och borgarestånden särskilda försäkringar till garanti
för deras bestående befordringsväsen. Man ser, att oafsättligheten här är
framställd som undantag, men att den alltjämt i verkligheten gäller flertalet
af ämbetsmännen.
1809 års grundlagsstiftare gingo vid sina bestämmelser i detta stycke
motsatta vägen; de uppräkna förtroendetjänsterna i § 85 och skrifva sedan
i § 36 följande ord:
''De som bekläda domarämbeten, så högre som lägre, samt alla andra ämbetsocli
tjänstemän än de i föregående paragraf nämnda, kunna icke, utan medelst rannsakning
och dom, ifrån sina innehafvande sysslor af Konungen afsättas, ej heller
utan efter egna ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.’
Betrakta vi nu enumerationen i föregående paragraf, med dess 30-tal
rubriker, så finnes den i allmänhet omfatta cheferna inom den civila och
militära förvaltningen, inberäknadt landshöfdingar, samt beskickningarna i
utlandet och i Konungens kabinett. Desse ''hafva förtroendesysslor, hvarifrån
Konungen må dem entlediga, när han pröfvar rikets tjänst det fordra’.
Af intresse för vår undersökning äro vidare § 47, som gör ämbetsmännen
''konungen i laga ordning ansvarige, om något af dem underlåtes
och försummas eller olagligen behandlas’, samt § 27, som ställer justitiekanslern
till Konungens disposition vid ''tillsyn öfver rättvisans handhafvande’
af domare och ämbetsmän.
Sådane äro i detta stycke våra ännu gällande grundlagsbud, allenast
med en del ändringar i § 35; sålunda tillädes där 1815 bland förtroendemännen
''agenter för handeln’, 1840 i sammanhang med departementalstyrelsens
införande expeditionscheferna jämte generaltull- och generalpostdirektören
samt chefer för ’i kollegiernas ställe inrättade’ verk, 1876 slutBih.
till Biksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Käft. 4
26
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
ligen cheferna för fångvården, landtinäteriet, statens järnvägar, lots- och
telegrafverken samt skogsväsendet. Detta är, som man ser, en ständig utsträckning,
dock snarare af kvantitativ än kvalitativ art: eu anpassning af
grundlagens principer efter den växande förvaltningen och ändrade organisationen.
Af samma skäl uteslötos 1858 några antikverade titlar.
Vid sidan af denna grundlaga utveckling har emellertid gått en annan,
som ådrager sig vår alldeles särskilda uppmärksamhet.
Den praktiska utvecklingen till afsättlighet.
Vi ha sett, att grundlagen icke känner mera än tvenne kategorier af
ämbetsmän, nämligen förtroendemän och oafsättlige, samt att den principiellt
räknar hela massan af byråkratien nedom själfva cheferna till den senare
arten. Denna princip har i praxis blifvit kringgången genom inskjutande
af en ny princip: motsatsen mellan fullmakt å ena sidan, konstitutorial
eller förordnande å den andra. Skillnaden emellan dessa tre begrepp
framlades skarpt i en Riksdagens skrifvelse (n:o 114) år 1897, som innehåller
svar på en petition af järnvägsmän, hvilka önskade i likhet med
andra statstjänare ''konstitueras till sina befattningar, så att de ej kunde från
desamma skiljas utan laga dom och rannsakning’. Riksdagen säger härom:
''Endast den, som innehar fullmakt å tjänst och icke är förtroendeman, åtnjuter
den ämbets- och tjänstemän i § 36 regeringsformen tillagda rätt. Konstitutorial
och förordnande hafva aldrig, äfven när de icke innehållit något därom, ansetts
tillförsäkra ämbets- eller tjänsteman berörda rätt. Sistnämnda båda former af
utnämningshandling hafva tvärtom af Konung och Riksdag just valts för tjänster
af beskaffenhet, att deras innehafvare bort kunna entledigas utan rannsakning och
dom, d. v. s. utan att innehafvaren efter åtal vid domstol blifvit förvunnen att
hafva begått sådant brott, som enligt lag medför afsättning. Så långt hafva konstitutorial
och förordnande samma verkan. Men då den, som är tillsatt på förordnande,
kan skiljas från sin tjänst till följd af förhållanden, i hvilkas uppkomst
tjänstemannen själf icke äger någon skuld, kan däremot den, hvilken erhållit konstitutorial,
icke mot sin vilja entledigas utan eget förvållande, han skall hafva gjort
sig skyldig till fel i tjänsten. Till skillnad dock från den, som innehar fullmakt,
kan han afsättas utan rannsakning och dom, i administrativ väg.’
När 1907 års omorganisation af telegrafverket ägde rum, ansåg man
lämpligt att ge denna uppfattning laga form, och det heter alltså öfverensstämmande
i detta aflöningsreglementes § 1: konstitutorial ''skall anses
innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg på grund af fel eller försummelse
i tjänsten afsättas från sin befattning’.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
27
Riksdagens citerade skrifvelse får anses utgöra en autentisk tolkning af
den sedvanerätt, som uppkommit i detta stycke utanför grundlagen. Genom
ett slags tyst öfverenskommelse, utan anledning i regeringsformen,
har man begränsat den i § 36 statuerade inamovibiliteten till de ämbetsmän
allena, som försetts med kunglig fullmakt, samt ansett sig oförhindrad
att vid upprättande af nya ämbetsverk afgöra, huruvida ämbetsmännen
skola ha fullmakt eller ej. Sedan 1867, då Riksdagen röjde en viss
tvekan med afseende på hela järnvägsstyrelsens ställande på förordnande
(skrifvelse 3%), synes man icke ens ha satt i fråga tillämpligheten af § 36.
Denna sedvanerätt har nu blifvit ett vapen, hvarmed bresch blifvit
skjuten i inainovibilitetens mur. Utan förändring af den gällande paragrafen
har det uppstått en hel kategori af ämbets- och tjänstemän, hvilka
sakna denna ställning, änskönt de icke äro bland förtroendemännen i § 35
uppräknade, ej heller innehafva chefbeställningar; det är tvärtom inom
byråkratiens djupa leder, som den nya principen företrädesvis tillämpas.
Och denna nya kategori af ''förtroendemän1 växer alltjämt. Statsmakterna
fortgå på denna väg med stigande förkärlek och allt mera målmedveten
konsekvens.
Yi kunna icke följa denna utveckling ända från begynnelsen. Som
exempel från äldre tid må endast nämnas, att postförvaltare, landträntmästare
och kronofogdar enligt resolutioner af åren 1820—22 sattes Då
''K. Mjts Egna nådiga Constitutorial'', sedan de förut tjänat på förordnande.
Säkert är, att konstitutorialet har gamla anor inom skogs- och landsstaten,
fångvården, post- och tull-, järnvägs- och telegrafverken. Synnerligt klar
och belysande är utvecklingens gång inom de bägge sistnämnda ämbetsverken.
Ända från begynnelsen (1868) tillsattes alla järnvägstjänstemän på
kungligt förordnande eller sin egen styrelses behag; äfven ''ordinarie'' tjänster
innehades på 3 månaders uppsägning. Vid 1897 års omorganisation ändrades
detta under åberopande af andra ämbetsmäns ställning, så att förordnandet
utbyttes mot konstitutorial; detta innebar ju ett stärkande af ställningen,
dock ingalunda upp till den 36:te paragrafens standard. Senaste
järnvägskommitté, af 1907, drog i betänkande, huruvida icke denna ställning
var allt för stark, ville emellertid icke ’nu ifrågasätta någon ändring’ för
den underhafvande personalen, men yrkade allenast chefens och souschefens
förordnande på viss tid; chefen, heter det, ''bör icke innehafva sin befattning
på ordinarie stat, utan bör det vara för Kungl. Maj:t möjligt att,
då sådant kan befinnas lämpligt eller nödigt, äfven utan anlitande af den
i 35 § regeringsformen anvisade utväg ersätta den förutvarande chefen med
28
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
annan person, som anses bättre motsvara’ förväntningarna. Detta förslag
är nu, genom Konungs och Riksdags beslut vid löneregleringen inom
verket, gällande, så att generaldirektören för statens järnvägar förordnas
för 6 år.
Till samma resultat bar man samtidigt kommit inom telegrafverket’
ehuru från något olika förutsättningar och i en mera rät utvecklingslinje"
När senaste kommitté upptog frågan, var förhållandet det, att generaldirektören
innehade förtroendeställning enligt § 35, tjänstemännen inom
styrelsen inamovibilitet enligt § 36, samt de lokala tjänstemännen konstitutorial.
Numera, enligt 1907 års aflöningsreglemente § 1, tillsättes generaldirektören
på 6-årigt förordnande och öfriga tjänstemän genom konstitutorial,
liksom vid järnvägen.
Det är, som synes, ett alldeles nytt schema, som härmed börjat arbeta
sig fram i vår förvaltning. Dess ena pelare är konstitutorialet, som innebär
afsättlighet utan domstols behandling och därtill i regeln också plikt
att låta sig förflyttas utan egen ansökan. Dess andra pelare är det periodiska
förordnandet; redan tidigare på administrativ väg infördt mot vissa
ämbetsmän (såsom domänintendenter enligt k. skr. 7/12 1883 och yrkesinspektörer
enligt instr. 20f 1890), men först 1904 infördt i ett administrativt
chefskap (öfverstyrelsen för rikets läroverk enligt instr. 28/10 1904;
jfr instr. för Trollhätte kungl. kanal- och vattenverk 26/6 1905). Det nya
schemat förbinder de båda formerna inom ett och samma verk, så att
förordnandet gäller chefen (resp. souschefer), konstitutorialet de underordnade.
Men under tiden står alltjämt orubbadt kvar i regeringsformen det
gamla schemat, enligt hvilket chefen — uttryckligen nämndt äfven för
järnvägar och telegraf, efter 1876 års ändring — sitter på konungens
oreglementerade förtroende, medan ’alla andra ämbets- och tjänstemän'' icke
kunna utan dom afsättas, ej heller utan ansökan flyttas.
Vi konstatera först detta: den konstitutionella oförenligheten emellan
dessa bägge schemata. Däri äro de lika, att chefens ställning är ännu
osäkrare än de underordnades; men i bägare fallen är det nya schemat
afgjordt rörligare, mera aflägset från inamovibilitetens grundsats än det gamla.
Medan grundlagen alltjämt känner ett system för våra ämbetsmäns
anställning, har praxis alltså i en viss utsträckning genombrutit detta till
förmån för ett annat. Vår statsförvaltning har faktiskt börjat emancipera
sig från principen i § 36, men icke genom ändring i paragrafen, utan genom
administrativ kunglig lagstiftning och Riksdags statsreglering. Hvar
och en, som anser full och klar öfverensstämmelse mellan skrifven lag
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
29
och lefvande praxis för ett statsintresse, måste inför detta faktum fråga sig:
hvad kan göras till återupprättande af grundlagens helgd i detta stycke?
Skulle det vara lyckligt, om den nyare utvecklingen kunde vridas tillbaka
in under det grundlaga schemat? Eller bör grundlagen anpassas efter utvecklingen?
-
Allmänna motiver till grundlagsreform.
Ställda inför detta alternativ, må vi först göra oss klart synpunkterna,
ur hvilka det nya schemat framgått. De framstå bäst i följande uttalande
af 1907 års telegrafkommitté:
''Nuvarande bestämmelser, att tjänsteman inom telegrafstyrelsen erhåller fullmakt
å sin befattning och således icke utan laga dom kan skiljas ifrån densamma,
är enligt kommitterades mening icke lämplig för ett tekniskt-industriellt verk och
måste gifvetvis i viss mån hindra en tidsenlig och affärsmässig skötsel af detsamma.
Äfven om den allra sorgfälligaste pröfning föregår en tjänstemans utnämning till
en ordinarie befattning, kan det hända, att han framdeles visar sig oefterrättligt
försumlig, och gifvet är, att vederbörande myndighet i det längsta drager sig för
den omständliga proceduren att anställa åtal inför domstol för att befria styrelsen
ifrån en i arbetet tredskande underordnad. — -— — Yissheten om att tjänstemannen
icke utan domstols beslut kan aflägsnas från sin befattning kan äfven å vissa
naturer verka förslöande och alstra likgiltighet för arbetet.’
Tyngdpunkten i detta resonemang ligger därpå, att telegrafstyrelsen
''handhar en teknisk-industriell affär’, som kommittén på ett annat ställe
uttrycker sig. Föredragande departementschefen (Kungi. Maj:ts prop. n:r
84 vid 1907 års riksdag) fann också den föreslagna amovibiliteten >särskildt
lämplig i ett verk sådant som telegrafstyrelsen med dess affärsmässiga
karaktär’, och han angaf som hela reformens innersta syfte att ’söka
föra in telegrafverket i former liknande dem, hvilka på den enskilda företagsamhetens
område visat sig vara gagnelig a''.
Från dessa ord utgår ett slagljus öfver hela den utveckling, som vi
här bevittna. Det är den moderna tidens progressistiska ande — densamma
som så starkt befruktat afiär»lifvets och arbetareklassens organisationer —
det är den, som ändtligen brutit in äfven på statens område; och då den
funnit hufvudporten stängd genom grundlagens § 86, så har den gått omkring
och kommit in i huset genom en bakväg. Här hjälper icke att spjärna
emot. Här kan icke vara en tanke på att gå tillbaka till grundlagens förutsättningar.
Vi måste ändra grundlagen till öfverensstämmelse med praxis.
Det faller i ögonen, att vi nu också i själfva verket stå vid lösningen af
vårt problem att finna bot för byråkratismen i landet. Svaret ligger som
BO
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
en mogen frukt för våra fötter. Den moderna andan inom affärsvärlden
nöjer sig icke med enkla arbetsformer, koncentreradt arbete och höga
löner; den sörjer först och främst för arbetets enhet och drift genom ledningens
herravälde öfver arbetarnas anställning. Hvart skulle det taga
vägen med en enskild affär, om kontorsbiträdena sutte med lifstidsanställning
på sina platser? Hvarifrån skulle arbetareorganisationen taga sin
kraft i uppmarschen, om den icke förfogade fritt öfver sina verktyg som
''förtroendemän’? Vill staten vara med i den nya tidens utveckling, då
kan den icke längre undgå att taga denna konsekvens. Den måste resolut
gripa sig an mot de hundrade och åter hundrade ankartåg, som i gestalten af
oafsättlige tjänstemän allt för länge bundit den på stället. Länge nog har
den fått i lugn sörja för de sinas bekvämlighet; nu är tid att tänka på
sin egen säkerhet; och denna säkerhet kan icke vinnas utan den ökade
manöverfärdighet, som följer med full makt öfver besättningen.
I denna belysning torde mycket te sig annorlunda ån inför den vanliga,
oreflekterade uppfattningen. Enligt denna är § 36 i regeringsformen
ett af vår författnings palladier, att ställa vid sidan af vår ’ mag na charta’,
§ 16. Det torde nu knappast längre kunna förnekas eller förbises, att
den i verkligheten har blifvit vår byråkratisms härd och fasta borg. Utvecklingen
själf har oemotsägligt bevisat detta, då den vid vissa ämbetsverks
modernisering nödgats gå omkring och förbi densamma och skapa
helt andra former.
Och denna utveckling är icke inhemsk blott. Den går sedan länge
genom hela världen. Måhända skall det för en och annan vara öfverraskande
att höra, att ämbetsmännens allmänna oafsättlighet är en konstitutionell
egenhet för Sverige, hart när utan motstycke på andra håll, i
alla händelser icke någonstädes så ensidigt utbildad. En summarisk öfversikt
af förhållandena utomlands, nedan meddelad som bilaga, visar
emellertid detta. Regeln är, att endast domarekåren åtnjuter grundlags
skydd för sin inamovibilitet, medan öfriga ämbeten äro ställda på statschefens
behag. Detta anses ligga i själfva begreppet statsförvaltning.
''Allé executive Staatsverwaltung’, säger den berömde statsvetenskapsmannen
Gneist, ''bann nur durch entlassbare Beamte gefiihrt werden; dieser Grundsatz
gift in den ganzen europäischen Welt als der Natur der Staatsverwaltung
entsprechend.’ Allra längst borta från denna regel stå åt ena flygeln
Förenta staterna med sin ''rotation in offlce’ — åt andra flygeln Sverige
med sin öfvervägande massa af oafsättliga statstjänare.
Det svenska systemet i § 36, utsprunget ur rent historiska förhållan -
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
31
den som ej längre föreligga, saknar således så godt som allt stöd i utländsk
lagstiftning och allmän teori. Det står som en anomali i den samtida
författningsrätten, underhållet blott af en nationell fördom i förbund
med ett enskildt intresse.
Nu vare det långt ifrån oss att på denna yttre grund allena vilja
rubba det. Utan tvifvel är det också ett verkligt statsintresse att bereda
statens tjänare en tryggad ställning; och man vill ogärna jäfva Naumanns
historiska omdöme, att inamovibiliteten i ''väsentlig mån bidragit att befrämja
svenska ämbetsmannakårens duglighet, pålitlighet och behöriga
själfständighet.'' Är det nu så, att systemet alltjämt passar oss, då kan
utlandets kritik visserligen kvitta oss alldeles lika, Men är det icke så,
då vore det en falsk nationalism, som offrade realiteter för originalitetens ära!
Det är detta vår föregående undersökning sökt visa, att fördomen nu
blifvit af ondo och det enskilda intresset ett hinder för statsintresset. Vi
ha utgått från den allmänna klagan öfver byråkratism i landet, vi ha sökt
visa hvad som i detta tal är berättigad!, vi ha undersökt orsakerna och
botemedlen och stannat vid en punkt, där tanken direkt går till inamovibiliteten.
Vi ha sedan följt statsmakterna i deras praktiska reformarbete
och sett reformationen på ett håll gå ut just öfver detta system. Det är
således icke längre föremål för tomma spekulationer, om vi skola behålla
systemet eller ej. Tidsandan är redan öfver oss. Reformen är i frammarsch.
Fi agan är blott, om vi skola stanna eller fortsätta på vägen.
Det ligger nu nära till hands att sätta en yttre gräns i skillnaden
mellan statens affärsverksamhet och dess allmänna förvaltning. På denna
skillnad grundade telegrafkommittén, som vi ofvan (sid. 29) sågo, sin
argumentering: därför att det var frågan om ett ''tekniskt-industriellt'' verk,
därför borde inamovibiliteten offras. Uppenbart är det ock på denna
grund, som statsmakterna tillämpat den nya principen på telegraf- och
järnvägsverken, men icke satt den i fråga för statskontoret och arméförvaltningen.
Men är denna skillnad nog klar och nog djup för att bilda den
nya vallgrafven kring byråkratismens borg? Vi skola här höra en röst
ur ämbetsvärldens egna djupa leder*), riktad direkt emot ''telegrafkommitterades
uppdelning af ämbetsverken i affärsmässiga och teoretiska.’
''Denna uppdelning torde dock få anses tämligen godtycklig. Ja, man kan nog
våga påstå, att kommer en främling in på administrativa byrån i telegrafsty^
*) Administrativa reformförslag’, föredrag i de extra ordinaries förening ls/4 1907 af N. A.
32
Konstitutionsutskottets Utlåtande N-''o 11.
relsen och sedan på en af statskontorets afdelningar, och frågar man honom hvilken
af de olika institutionerna som bedrifver affärsverksamhet, skulle nog icke vara
omöjligt, att det blefve statskontoret med sin så godt som uteslutande penningförvaltande
verksamhet, som finge heta affärsverk, under det att telegrafstyrelsen finge
betyget teoretiskt ämbetsverk. Och hvad skiljer i öfrigt kamrerarens, kassörens
och bokhållarens sysselsättning i telegrafstyrelsen från motsvarande befattningar
inom arméförvaltningen, statistikerns i telegrafstyrelsen från samma befattning i
statistiska centralbyrån, revisorernas från kammarrättens revisorers o. s. v.? Det
skulle blifva för omfattande att närmare gå in på denna fråga. För öfrigt är saken
nog tämligen klar för dem, som vilja söka sätta sig in i densamma. »Verkens»
uppgift må nu vara den ena eller den andra, »styrelsernas» blifva dock af »teoretisk»
art, om nu detta uttryck bör användas; och någon anledning till alla dessa
särskilda stadganden för kommunikationsverken--torde icke förefinnas.’
Liksom talaren alltså finner ingen principiell skillnad ur affärssynpunkt,
så finner lian icke heller någon ur arbetssynpunkt:
''Telegrafkommittén talar om dessa »oefterrättligt försumliga», på hvilka fullmakten
verkar förslöande och alstrar likgiltighet. —--Hvarför ej då ock in
föra
konstitutorial inom statskontoret och arméförvaltningen? Det är ingen affär, säger
man. Visserligen. Men därför kan det väl äfven i dessa ämbetsverk tänkas »oefterrättligt
försumliga»; och huru skall man där bete sig emot dem? Skall man göra en
förändring i nu ifrågavarande afseende, gör den då öfvey hela linjen! Affärssynpunkten
får ej vara afgörande. I denna fråga torde alla ämbetsverk hafva behof
af lika tillfredsställande bestämmelser; arbetet inom verken må gå ut på det ena
eller andra.’
Såsom exempel på gamma uppfattning i byråkratiens spetsar må här
citeras ett uttalande af statsrådet Krusenstjerna i Kung!. Maj:ts proposition
om lönereglering vid järnvägarna 1897 :
''Tjänstemännen i styrelsen--syntes i fråga om ämbetets art vara fullt
jämförliga med tjänstemännen inom andra centrala ämbetsverk. Så t. ex. torde
någon skillnad i detta hänseende icke kunna uppdragas mellan kamrerare, revisor,
registrator, notarie etc. inom järnvägsstyrelsen och motsvarande tjänstemän på andra
håll.’
Intetdera af dessa vittnen torde haft eu tanke på att rubba inamovibiliteten;
tvärtom urgera de likheten mellan verken just för att ge ämbetsmännen
i affärsverken ökad trygghet. Men förhåller det sig så, att ämbetsverksamheten
i grunden är densamma öfverallt, då kunna vi också draga
den motsatta slutsatsen: är oafsättligheten af ondo i affärsverken, och är
det ingen skillnad i arbetet mellan dem och statens öfriga verk — då
blir systemet af ondo äfven i dem.
Vi kunna nu icke längre tillbakahålla denna slutsats. Från alla
sidor drifvas vi dit. När hufvudsynpunkten är att stärka statsförvaltnin
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 11.
33
gen genom att utdrifva den byråkratiska andan, då kunna vi uppenbarligen
icke se den riktiga lösningen i ett system, som låter dimman ligga
kvar på ena sidan af fältet. Det är icke blott inom statens affärsverksamhet
— änskönt där mest uppenbart — utan inom staten själf, som
utvecklingsdriften måste stärkas, om vi skola kunna se framtiden an med
lugn. Men alltför säkra ämbetsställningar motverka utvecklingsdriften.
Det enskilda intresset måste engageras i och sammanväxa med arbetet.
Detta gäller öfverallt, oafsedt arbetets art. Den allmänna uppryckning,
som är af nöden, kan endast komma från den ökade ansvarskänsla, som
uppspirar i amovibilitetens luft.
År det allvar med allt detta tal om byråkratism i landet — vilja vi
verkligen sätta yxan till roten — då böra vi alltså ej tveka att bära hand på
själfva principen i regeringsformens § 36. Ty där är roten och upphofvet till
den sterila anda, som färgat vår byråkrati under långa tider och i oberäknelig
grad bidragit till rikets nedgång i världen. Den måste bort, om vår
statsförvaltning ännu en gång skall kunna bli hvad den var i vår stora
tid: en byggnad af lefvande stenar, en förening af män, som i anda
och sanning tjänade staten, med alla sina krafter och all sin håg, vetande
och kännande, att den svenska staten är Väl värd, att man för den besvärligheter,
ja själfva döden lider’ . . .
Reformens sammanhang med författningsutvecklingen..
Den verkliga boten för vårt byråkratiska onda ligger alltså icke i
en rättning vänster af statsförvaltningen — åt riksdagen till, där justitieombudsmannen
står på vakt — utan i en rättning midtåt, en koncentrering
inom sig själf, under Konungen. Vi vilja begränsa den förra kontrollen
till hvad den författningsenligt är och bör vara, en rent juridisk ansvarighet.
Hvad tiden kräfver ligger på andra sidan; det är en skärpning
af det subjektiva, moraliska ansvaret; detta kan endast ske genom
att själfva äinbetsplatserna sättas i pant för plikttroheten i det stora, och
här finnes rättvisligen ingen annan domare än Konungen.
Men i samma ögonblick detta blir uppenbart, skall det ock visa sig,
att reformen har en annan, ingalunda mindre viktig innebörd, som måste
pröfvas för sig. Den stärker konungamakten genom att vidga dess handlingsfrihet
inåt.
Huru 1809 års konstitutionsutskott själft uppfattade detta samman
Bih.
till Biksd. Prot. 1908. 3 Sami. 11 Käft. 5
34
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
hålig, framgår af dess resonemang om landshöfdingarnas ställning — den
enda punkt, där problemet berördes:
''Ibland de första Tillkoren för en styrelses förmåga att yerka kraftfullt och
likstämmigt till sammanbundna ändamål är makten att kunna tillsätta och afsätta
de ämbetsmän, som i styrelsens verksamhet förnämligast böra deltaga. Inom
utskottet har den frågan uppstått, huruvida landshöfdingar borde ibland sådana ämbetsmän
räknas. Under sina öfverläggningar härom har utskottet icke kunnat
godkänna någon äganderätt till sysslor, hvilka redan för 20 år sedan förklarades
bero af konungens förtroende och följaktligen under intet annat villkor nu innchafvas.
Utskottet har endast beräknat statens rätt och de mångfaldiga medborgares,
på hvilkas trygghet och välstånd en landshöfdings förhållande kan verka.
Tore denne ämbetsman icke mer än en verkställare af lagarna och af konungens
uttryckliga befallningar, så skulle utskottet gärna hafva instämt i de aktningsvärda
mäns tankar, som ansett landshöfdingar böra bibehållas vid sina ämbeten,
intill dess de, för bevisliga lagbrott eller för bevislig försumlighet att fullgöra
konungens bud, kunde därifrån lagligen dömas eller med skäl suspenderas. Men
en landshöfding verkställer icke blott; han bör bereda Konungens befallningar genom
noggranna underrättelser om tillståndet i hans län, genom nitiskt meddelade
upplysningar om medlen att det förbättra. Till denna frivilliga verksamhet fordras
skicklighet, kunskaper, välvilja och en sann medborgerlig anda.’
Man drar alltså gränsen emellan den frivilliga ''verksamheten'' och
den rena verkställigheten.
Att äfven på det senare området kunde behöfvas kontroll uppifrån,
det framlyser dock redan ur en kunglig proposition af 7/8 1812, där Kung!.
Maj:t vill utvidga § 35 bland annat öfver hela den s. k. landtregeringen
och hela kansliet, på grund af ’det närmare samband, som förenar desse
tjänstemän med den verkställande makten’. Det var det första försöket
att verkligen inskränka oafsättligheten på grundlagsväg, och skulle ända
till 1890-talet förblifva det enda. Konstitutionsutskottet förklarade sig
ock ''igenkänna afsikten att igenom en strängare subordination gifva åt
ärendenas gång mera enhet och eu snabbare verkställighet’, men reformen
stannade i stöpet.
Nästa gång frågan blef föremål för en principdebatt synes ha varit
3/ls 1823 på riddarhuset, med anledning af den stora reform af statsförvaltningen,
som då stod på dagordningen. Som målsman för den moderna
idén uppträdde hår grefve Gustaf Löwenhielm (ofvan sid. 20), med bl. a,
följande uttalande:
’Jag erkänner utan ringaste betänklighet, att jag aldrig kunnat föreställa mig
en fullkomligare konstitutionell motsägelse än den jag finner mellan ministrars ansvarighet
och deras underhafvandes oafsättlighet — mellan skyldigheten att ansvara
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
35
för verkets gång ock förmenad rättighet att kassera obrukbara instrumenter och
antaga dugliga. Det gifves utom Sachsen intet konstitutionellt land i världen,
där den häftigaste sakförare af rättigheter någonsin vågat påstå ämbetsmäns oafsättlighet
eller skulle kunna våga det, utan missbilligande af sina egna politiska
medhållare.’
Detta torde vara första gången i nyare tid, som inamovibiliteten
principiellt förkastats i ett offentligt yttrande. Det är af synnerligt intresse
att höra Cederschjölds svar; lian hänvisade till, att ''en så stor del
af representationen utgöres af ämbetsmän; jag hemställer, hvad själfständighet
man skulle äga rätt att vänta af en representation i massa, af hvilken
eu så stor del vore amovibel?’ Ännu 1828 finner man alltså känslan af sambandet
lefvande mellan Riksdagen själf och byråkratien; liksom äfven den gamla
tolkningen af ordet ''välfärd’ såsom hägn för inamovibiliteten där finner
ett genljud. Så länge dylika traditioner hade grund i det bestående,
måste ju ett angrepp på inamovibiliteten bilda ett förstucket angrepp på
Riksdagen och betyda en tillökning af konungamakten mot Riksdagen. Detta
förklarar den långa helgd, i hvilken paragraf 86 varit lyst; men det kastar
också ljus framåt vår nuvarande tid.
I sin skrift ''om styrelsens organisation i Sverige’ utvecklar Löwenhielm
ytterligare detta sammanhang och sin egen uppfattning:
''Man blir icke trodd i England, Amerika och Frankrike, när man berättar,
att ett land finnes, där konstitutionellt ansvar affordras statssekreterare, som icke
till- och afsätta sina underhafvande. När man trugat sig till att bli trodd, får
man till svar: godt, men då inbillen I Er, att Ni hos Er äga ansvarighetsprincipen!
— Emot afsättligheten utropa vi, att den skulle göra våra statssekreterare
alldeles förfärligt mäktiga. Det är en hos oss nästan allmän och djupt inrotad
fördom, att folket icke är fritt, om tjänstemännen icke äro vanmäktiga. Usel
statstjänst vore således ett villkor för friheten!’
Ett fullt halfsekel synes det nu ha dröjt, innan principerna åter ställdes
under parlamentarisk debatt ; men denna debatt är också mycket märklig.
Det var i Andra Kammaren den 21/2 1874, under förberedelserna till
187 6 års ändring i § 35. Sedan Ivar Månsson där ställt sig på det
beståendes grund, uppträdde grefve Erik Sparre med ett yttrande, hvars
början lyder:
''Ofta har jag hört klagas öfver ämbetsmännens oafsättlighet, de civila nämligen,
ty om domarekåren kan ej nu blifva fråga; det är nämligen en inom hela
den civiliserade världen antagen grundsats, att domare böra vara oafsättliga. Men
öfver de civila ämbetsmännens oafsättlighet har jag hört så mångfaldiga klagomål
36
Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 11,
och har själf sett så beklagliga följder däraf, att det verkligen förvånar mig, att
någon kan bestrida nyttan af den ifrågaställda förändringen i grundlagen, hvarigenom
vissa ämbetsmän skulle kunna af Konungen entledigas, när de befinnas icke
sköta sina sysslor, som sig bör.
I ställen, mina herrar, och detta med allt skäl, stora anspråk på regeringen. I
vår tid vill man, att regeringen skall vara — om jag så får uttrycka mig — lokomotivföraren
i statsmaskineriet, som skall hålla alla skrufvarna i ordning. Men
om nu en skruf kommer loss och icke kan fylla sin plats, om han blir förnött,
om det kommer smuts i gängorna — skulle då icke regeringen kunna säga till en
sådan oduglig skruf: »Farväl, min vän, lämna er plats, vi skaffa oss en annan?»
Hur är det väl möjligt att ställa så stora anspråk på regeringen, om man icke
lämnar henne fria händer i detta hänseende? För min del skulle jag vilja föreslå,
att konungens rätt att afskeda ämbetsmän utsträcktes än vidare, än nu blifvit
föreslaget — —.’
Härmed instämde oförbehållsamt Lyttkens. Men det allra märkligaste
anförandet hölls efteråt af ingen mindre än Carl Ifvarson, landtmannapartiets
höfding. Det hette däri, efter en inledning:
Man har ’all anledning att hoppas, det man skall fortsätta på denna väg
samt i följd däraf äfven finna det lämpligt, att så många som möjligt af de till
förvaltningen hörande ämbets- och tjänstemännen ställas på den punkt, att de
kunna entledigas när rikets tjänst det fordrar.
Denna fråga äger äfven ett samband med en annan, vida större fråga, nämligen
den om införandet af ett s. k. parlamentariskt styrelsesätt. Om man fordrar,
att regeringen skall sköta statsförvaltningen såsom densamma bör skötas, så är det
nödvändigt, att regeringen har full makt öfver de till förvaltningen hörande ämbetsoch
tjänstemännen, och har regeringen erhållit sådan makt, kan hon efter godtfinnande
entlediga sådana ämbets- och tjänstemän, då har ock Riksdagen rätt att på
regeringen skjuta skulden, därest någon gren af förvaltningen icke skulle liandhafvas
så som sig borde.’
Detta yttrande visar, att den reformtanke, som vi nu åter dristat oss
att frambära, i sig gömmer icke blott eu förvaltnings- utan äfven en författningsfråga
— bägge af den eminenta vikt, att de torde rättfärdiga den
bredd, hvarmed vi sökt bidraga till deras utredning.
De tider äro förbi, då ämbetsmännens intresse af rent personliga skäl
var Riksdagens intresse. Äfven om vårt statsskick, äfven häri afvikande
från det allmänna konstitutionella schemat, icke lägger några som helst hinder
för ämbetsmännen att ingå i Riksdagen, så har utvecklingen, åtminstone
sedan 1866, afgjordt förlagt representationens tyngdpunkt till andra samhällsklasser;
och denna utveckling kan icke tänkas gå tillbaka. I detta afseende
skola vi aldrig återfalla i en ''frihetstid’ lik 1700-talets.
Ä andra sidan äro de tider likaledes förbi, då parlamentarismen i vårt
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
37
land var ett tomt ord blott, en from önskan eller ett skrämmande spöke.
För så vidt därmed betecknas ett styrelsesystem, där styrelsen icke kan ledas
i annan riktning än Riksdagen vill, så är den nu midt ibland och omkring
oss. Vi insupa dess luft och ha redan anpassat oss efter dess tryck. Vi
komma icke ifrån den, om vi än ville. Vi kunna tvista om dess former
— om englisli fashion’ eller svensk — men själfva saken är en af dessa
realiteter, som man gör klokare att inrätta sig efter än att förneka eller
spjärna emot. I det fallet ha vi förvisso ingått i en ny frihetstid.
Hvad betyder under sådana omständigheter en reform som den här
föreslagna i författningshänseende? Pa ytan en ökning af konungamakten
genom, statsförvaltningens koncentration i dess hand. I verkligheten ett
stadgande af det parlamentariska systemet, som är oförenligt med en alltför
själfständig förvaltning. Redan Grneist, den främste kännaren af den
gamla engelska parlamentarismen, har fastslagit detta, att ämbetsmännens
inamovibilitet står i inre motsägelse mot systemet af partiregeringar. Vi
klaga öfver regeringslöshet’ och äro alla eniga i krafvet på starka regeringar;
då måste vi ock undanröja de grundlaga hinder, som möjliggöra
för förvaltningen att föra en för regeringen hinderlig politik. Första förutsättningen
för regeringens styrka är, att den är herre öfver sina egna verktyg.
Äfven ur denna viktiga synpunkt visar sig sålunda reformen starkt
motiverad och detta just nu, då vi hålla på att timra grunden till en starkare
Riksdag än någonsin. Den ligger direkt och nära inom den utvecklingslinje,
som vi nu beträdt. Formellt sedt blir det ju en balansfråga att
samtidigt stärka regeringen. Reellt sedt, inverkar reformen icke på konungamaktens
ställning till Riksdagen. Den är sådan den är och blir som den
blir under utvecklingens egen lag. Det gamla liberala skälet mot reformen
saknar nu till och med skuggan af en verklighet.
Snarare skall man på konservativt håll skaka på hufvudet åt det hela
och mena, att just i en parlamentarisk utveckling man bör vara särskildt
aktsam att utlämna statens ämbeten åt strömmen. Och man skall kanske
på sina håll skärpa anmärkningen ännu mera och säga, att statsförvaltningens
egenskap att utgöra själfva statens skelett måste bjuda ökad försiktighet
i reformifvern i en tid, då starka motståndare till själfva staten börjat
sticka upp hufvudet inom samhället.
Mot dessa betänkligheter kunde vara nog att ställa utlandets allmänna
exempel och den redan begynta inhemska utveckling, som icke tvekat att
taga denna risk. Men problemet kan fördjupas. Det är i själfva verket
detsamma, som just nu är aktuellt för Första Kammarens räkning: hvilket
38
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
är i verkligheten för institutionens framtid mest betryggande, det liberala
förslaget att låta den stå orubbad kvar på sina pappersrättigheter i stark
och växande strid mot tidsandan — eller det nykonservativa att genom reformering
ge den ökad möjlighet att anpassa sig efter tidsandan?
Jag tror mera på lifvets egen makt och arbetets rätt än på yttre former.
Därför menar jag, att själfverksamheten är den starkaste grund att
bygga på. En byråkrati, som genom kraftspänning i arbetet, alltjämt förtjänar
inamovibiliteten, skall i längden vara eu säkrare vakt kring nedärfda
nationella värden, än en af inamovibiliteten på förhand kringgärdad och bak
denna paulun i säkerhetssömn invaggad.
Reformens betydelse för ämbetsverken.
Enligt min mening måste alltså den föreslagna reformen lända till
statens styrka, och icke försvagning, genom det förväntade kraftigare arbetet
inom dess förvaltning. Denna ökade styrka hos staten faller alltid i längden
också dess tjänare till godo.
Skulle reformen då i förstone kunna verka så afskräckande på de enskilda
adepterna till ämbetsverken, att det möjligen blefve ökade svårigheter
att rekrytera ämbetsverken? Man klagar redan nu öfver sådana svårigheter,
en klagan, som fått officiell verifikation i statsverkspropositionen till innevarande
riksdag, afd. Utgifterna, s. 11 f., där föredraganden åberopar erfarenhetens
vittnesbörd, att under senare åren tillströmningen till tjänstemannabanan
högst väsentligt aftagit’. Denna synpunkt anfördes redan mot
principen om normal tid på arbetsrummet; den kan måhända synas ännu
mera berättigad emot nu ifrågasatta reform. Utan tvifvel skulle det under
sådana omständigheter också vara en ömtålig sak att göra statstjänsten
ännu mindre begärlig än förut, genom att rubba dess tryggade ställning.
Men vi tro icke mycket på denna afskräckande verkan och detta på
många och starka grunder. För det första bär amovibiliteten i verkligheten
icke visat sig så farlig, vare sig i vårt land eller annorstädes. Sålunda lära
hos oss ej mera än 2 fall förekommit på 60 år, nämligen en landshöfding
på 1840-talet och en generalintendent på 1890-talet. En reform af detta
slag har i alldeles särskild grad ett preventivt sylte eller, om vi så få säga,
affektionsvärde. Den åsyftar ett rättsmedel, hvars onda verkan det helt
beror af den enskilde att genom eget välförhållande undgå, och hvars högsta
berömmelse för effektivitet skulle vara att det ej behöfver ifrågakomma.
För öfrigt har man — som redan telegraf kommittén anmärkt (sid. 28)
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
39
— i pressen en opinionskontroll, som förvisso icke skall låta något hänsynslöst
system uppstå.
Yi hålla tvärtom före, att reformen skulle öka dragningen till statstjänsten
genom att där införa en mera progressistisk anda,. Unga krafter, som
hittills stötts tillbaka därifrån genom de byråkratiska befordringsprinciperna,
skulle hädanefter finna bättre uppmuntran för sina förtjänster äfven på detta
område och sålunda längta dit. De åter, som attraherats till statsförvaltningen
endast på grund af det trygga och tröga lifvet därinom — dem kan
man undvara.
Vidare är det uppenbart, som också i statsverkspropositionen starkt
framhäfves, att den minskade frekvensen på ämbetsmannabanan direkt sammanhänger
med de allt för låga inkomsterna där i jämförelse med det praktiska
lifvets villkor. Detta är ett tillfälligt förhållande, som kan undanröjas,
och som vi just äro i färd med att undanröja. När så blifvit
fallet, så skall tillströmningen utan tvifvel åter taga normala proportioner.
Ty den har en borgen, som sitter djupare än tidsomständigheterna,
nämligen i vårt folklynne. Eller tillhör det icke vår nationalkaraktär att
vara särskildt känslig för värdet af ''kronans magra, men säkra kaka’, tilllika
med titlar och rang som krydda henne? Vår samhällscirkulation har
af ålder gått påfallande snabbt i uppstigande riktning mot ämbetsposterna.
Det är en gammal regel, som ännu föga försvagats, att storbondens son
skall bli präst och storborgarens son ämbetsman i ''verken’. Mot ett så
djupt rotadt nationaldrag skall säkerligen en reform som den här föreslagna
utgöra ett svagt hinder.
Men äfven om den skulle hafva en viss afskräckande verkan, så kunna
vi icke betrakta detta som i längden ett ondt; tvärtom! Det kan icke
nekas, att det antydda nationaldraget i visst afseende verkat skadligt, genom
att framkalla en allt för stor tillströmning till studentexamen och de »litterata»
yrkena. Hvad vi behöfva, är en starkare afledning till de praktiska
yrken, hvarpå vår ekonomiska utveckling främst beror; och kan detta åstadkommas
genom eu reform, som i någon mån minskar statstjänstens begärlighet,
så är detta ett nytt och ingalunda oviktigt skäl för reformen. Reformen
går så till vida i samma linje som den skrifvelse angående reformering
af våra rangförhållanden, som Riksdagen aflat 8/s 1906, men som
Kungl. Maj:t ännu icke funnit tillfälle eller skäl att fästa något afseende
vid.
Det får slutligen icke heller förbises, att vi synas ha allt för många
ämbeten i landet. Detta förhållande fick en högligen eklatant bekräftelse,
40
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
då vid telegrafstyrelsens omorganisation i fjol ej mindre än 32 ämbetsposter
af 98 — alltså hvar tredje plats — kunde indragas. I kammarkollegii
ordinarie stat föreslår den stora löneregleringskommittén indragning
af 7 platser. Kommittén uttalar sig också i princip för en förenklad instansordning,
hvarigenom en massa ämbetsarbete af tvifvelaktig nytta
skulle bortfalla. Hela kårer, såsom kronofogdar och landträntmästare, äro
ju ock i fråga att afskaffas.
Under sådana förhållanden synes hvarje tvekan af senast antydt slag
böra försvinna. Synpunkten vänder sig i stället till ännu ett argument
för den reform, som här satts i fråga.
*
Vi sammanfatta grundtankarna i vår undersökning. Ämbetsmännens
principiella inamovibilitet är ett minne från de tider, då Riksdagen själf
var genomsyrad af ämbetsmannakaraktär, och utgjorde således ett konstitutionellt
skydd för Riksdagens själfständighet. Den har upprätthållits under
tider, då regeringen å sin sida endast var byråkratiens spets, och en förändring
således endast skulle ökat byråkratiens makt inom sig. Den har
kunnat stå vid makt under tider, då den härskande liberala uppfattningen
anvisat staten föga mer än den stillastående uppgiften att upprätthålla
rättsordningen. Nu äro alla dessa förutsättningar bortfallna. Riksdagen
har först emanciperat sig själf från byråkratien, och den håller nu på att
i parlamentarismens tecken göra detsamma med regeringen; reformen är
således icke längre skadlig eller opraktisk. Staten har samtidigt fått sig
anvisad en progressiv och produktiv hufvuduppgift; reformen har således
blifvit nyttig och nödvändig. Den skulle nu bjuda den säkraste möjliga
garanti emot vår form af byråkratism och för vårt behof af parlamentarism.
Den skulle stärka statsförvaltningen och därmed staten i en tid af farliga
strömningar. Den skulle dessutom föra inom grundlagens ram eu redan
gällande och omkring sig gripande praxis. Den skulle slutligen måhända
också bidraga till att i jämnare fördelning än hittills hänvisa den uppväxande
intelligensen ifrån examensbanan till praktiska yrken.
Hvar och en af dessa synpunkter förtjänar utan tvifvel beaktande.
Tillsammans torde de afge ett fullt berättigande till att jag vågat taga
lagstiftarens uppmärksamhet i anspråk för en så pass betydande brytning
med det gamla, som det här i själfva verket gäller. Pasthåller man sedan frågans
samband med å ena sidan den år 1907 inledda författningsrevisionen,
å andra sidan de år 1907 påbörjade löneregleringarna, så torde icke
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
41
heller kunna sägas att reformen bragts på tal i orätt tid. Reformen, i sig
själf genomgripande som få, har skjutits fram af själfva tidsutvecklingen
och från tvenne sidor på en gång.
Speciell motivering.
En förändring i grundlagens stadganden om ämbetsmännens inamovibilitet
har, mig veterligt, på senare tider endast två gånger satts parlamentariskt i
fråga, nämligen af A. V. Ljungman genom motioner i Andra Kammaren 1898
(n:is 7 och 210) och 1895 (n:r 156), bägge gångerna i sammanhang med
en föreslagen allmän revision af grundlagarna. Denna förändring gick ut
på att inskränka giltigheten af bestämmelserna i nuvarande §§ 35 och 36
till hvad Vid aflöningsstaternas fastställande’ kan finnas nödigt. Reformen
begränsades alltså till att legalisera nuvarande praxis, och detta knappast
i en nog betryggande form.
Konstitutionsutskottet (1893 n:o 16, 1895 n:o 8) fick häraf anledledning
till tvenne principuttalanden. Det första var, att ett generellt angifvande
af förtroendesysslorna, där så ske kan, är att föredraga framför
ett uppräknande’, sådant som i § 35. Detta är en ståndpunkt, som yrkades
redan af grefve Gh Lagerbjelke på riddarhuset 29/7 1854. Det andra
var, att ''antalet förtroendesysslor icke utan mycket viktiga skäl bör ökas».
Vår framställning härofvan, tillika med den faktiska utvecklingen af statens
Affärsverk’, torde ha visat, att dessa skäl nu föreligga. Från denna
synpunkt måste ett ''generellt angifvande af förtroendesysslorna’ sammanfalla
med ett generellt angifvande af alla de statsämbeten, hvilko, för att
anlita formuleringen i § 28, ’äro af den egenskap att konungen fullmakter
därå utfärdar’. Härmed skulle den rättsliga grundskillnaden mellan konstitutorial
och fullmakt bortfalla. Tjänsteförordnandet, där det icke kan anses
inneslutet inom den gamla definitionen på förtroendetjänster, kunde legaliseras
genom en tilläggsklausul i § 36, som nedan angifves. Sålunda blefve praxis
förd helt och klart inom grundlagens ram. Men först och främst, amovibilitetens
grundsats vore äfven hos oss upphöjd från undantag till regel.
Det är detta det kommer an på, själfva principen. Det gäller att
vända bladet, sa att hos oss som hos andra folk § 35 med sina förtroendetjänster
blir regel och § 86 med sin inamovibilitet undantag. Detta är
det afgörande i reformen. Sedan blir det en till dels rent praktisk och
taktisk fråga, huru långt undantagen må sträcka sig.
Ty det kan dock icke vara meningen, liksom det icke är möjligt, att
göra staten lika lätt i manövern som ett affärsbolag eller en fackförening.
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Höft. 6
42
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
Statsskeppets störa djup ock bredd förbjuder detta. Här kräfves alltid en
vida större grad af stadga än i enskilda företag. I all synnerhet gäller
det vid sjulfva öfvergången, att man icke går alltför brådstörtadt till väga.
Det är således från början klart, att domarehåren måste, liksom i alla
konstitutionella land, behålla sin inamovibilitet. Men utan tvifvel ges flera
naturliga eller af omständigheterna påkräfda undantag.
Sålunda kan det sättas i fråga, om icke under närvarande förhållanden
både kyrka och skola böra hos oss behålla sin undantagsställning. . Visserligen
äga våra anmärkningar om byråkratismens fara sin tillämpning bär i
lika fullt mått som annorstädes; i all synnerhet kan prästens bokföring
med allmänheten vålla andra parten onödiga obehag, och vi behöfva icke
närmare framhålla vådan för stat och samhälle af en slapp och försumlig
uppfostran. Tecken, äfven af färskt datum, visa också till fyllest, att ingalunda
allt är bra som det är på dessa områden.
Det är andra och rent praktiska synpunkter, som här verka återhållaude.
Hvad den kyrkliga förvaltningen angår, faller i ögonen, att reformen skulle
drabba endast en mindre del af platsinnehafvarne, så länge flertalet icke utnärnnes
af Kungl. Maj:t; hvad skulle för öfrigt de konsistoriella församlingarna
säga, om deras särskilda förtroende till en prästman, uttryckt i kallelse
till fjärde profpredikant, skulle ha den verkan att deras specielle kandidat
blef ''afsättlig från platsen, medan domkapitlets kandidater vore premierade
med oafsättlighet? För de allmänna läroverken gäller numera icke längre
denna synpunkt, sedan Kungl. Maj:t 1905 öfvertagit domkapitlets utnämningsrätt;
men här finnes en annan, mer än eljest närliggande fara, nämligen
att byråkratism kunde strömma ut ur källor nedanför tronen, från tronen
svåra att hämma, och reformen således i viss mån motverka sitt ändamål.
Hvad angår lärare vid universiteterna och andra inrättningar för vetenskap,
torde grundsatsen om vetenskapens frihet stå så starkt rotad i vårt
folks medvetande, att någon förändring här icke kan sättas i fråga (jämför
stadgandena härom i Frankrike och Italien, se nedan i bilagan).
Genom sådana restriktioner skulle reformen också för närvarande i
det hela begränsas till det område, där den skulle ha sina djupaste verkningar,
nämligen den rena administrationen. Huruvida ännu flere tjänster
äro af natur att falla utanför reformen, kan endast afgöras genom en
inblick i och öfverblick öfver hela vår förvaltning, hvilket går utöfver en
enskild mans höfva. Men det kräfves icke heller för det närvarande, om
man, i likhet med danska grundlagen, hänvisar alla andra undantag än
domarekåren till särskild lagstiftning. Härmed skulle också framhäfvas
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
43
den nyans i säkerhetsställningen, som skiljer dessa andra från den af allmänna
principer hägnade jurisdiktionen. En sådan lag, som äfven kunde
legalisera de periodiska förordnandena samt dessutom ordna hithörande
pensionsfrågor, vore tid och tillfälle att åvägabringa samtidigt med att
grundlagsreformen ginge sin långsammare gång till målet; och grundlagsreformen
begränsar sig sålunda nu till rätt enkla konturer.
$3 J
Vid motionen linnes såsom bilaga fogad följande
Öfversikt af principerna för ämbetsmäns anställning i
främmande länder.
Stater med enväldigt styrelsesätt, vare sig furstevälde eller folkvälde, erkänna
redan af principiella skäl ingen oafsättlighet hos ämbetsmännen. I Ryssland kunna
alltså ämbetsmännen afskedas när som helst. I Schweiz utnämnas de eller väljas
af folket på tid, d. v. s. genom hvad vi kallat »periodiskt förordnande». Icke
ens domare göra här undantag från amovibilitetens grundsats. Frankrilces president
utnämner och afskedar, därest icke särskilda undantag gjorts; genom dylika
undantag åtnjuta domare, universitetsprofessorer och officerare inamovibilitet.
Förenta staternas president anses ha samma rätt öfver ämbetsvärlden, med
författningsenlig begränsning emot domarne; sedan 80 år (dock med modifikationer
sedan 25 år) användes rätten så, att den nyvalde presidenten — om han är af annat
parti är företrädaren — afskedar hela massan af ämbetsmän, vida öfver 100,000,
ända från envoyéerna i Europa och guvernörerna öfver territorierna ned till
tulluppsyningsman och landtpostmästare, alltid med reservation för domarekåren.
Denna »rotation in Office» motsvarar, som man ser, i praktiken ett periodiskt förordnande
på 4 år; den delar ämbetsmannakåren i två lager, hvaraf den stora massan
måste afgå efter viss tid, medan eu liten del åtnjuter oafsättlighet.
Englands system inskränker den förra kategorien till ett 50-tal af rikets
högsta funktionärer (»regeringen») samt utvidgar den senare kategorien — de, som
sitta fast, »så länge de uppföra sig väl» (during good behaviour) — något litet;
emellan dem blir rum för flertalet af ämbetsmän, och dessa sitta »åt pleasure» som
våra förtroendemän. Eh skillnad från det amerikanska systemet ligger vidare
däruti, att den förstnämnda kategorien — de som icke blott kunna allägsnas, utan
måste afgå vid ett regeringsskifte — ju icke är ställd på viss beräknelig tid, utan
på politikens växlingar.
I det allmänna konstitutionella schemat försvinner denna kategori helt, om
vi frånse från själfva ministerkonseljen, och de tvenne öfriga stå ensamt kvar, med
amovibiliteten som regel och i afgjord öfvervikt. Det är samma system, som vi
redan lärt känna i Erankrike, republiken på monarkisk förvaltnings grund. Klarast
framstår det i Danmarks författning, som uttryckligen säger, att konungen
kan afskeda och med vissa förbehåll äfven förflytta de af honom utsedda ämbetsmännen
(§ 17), med undantag för domare (§ 73) och de kårer, som genom särskild
44
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
lag kunna tillerkännas oafsättlighet (§ 17, sista mom.); amovibiliteten har dockså
starkt vitsord, att äfven domare förlora sitt skydd mot den, om de tillika hafva
administrativa uppgifter. I Ungern skrefs, just vid öfvergången till ett konstitutionellt
statsskick och i direkt afsikt »att uppnå öfverensstämmelse mellan ministeransvarigheten
och förvaltningen», en lagartikel XXIX af år 1848, hvari det heter,
att »oafsättligheten utanför domstolsvägen inskränkes» till domarekåren. I andra
författningar har man nöjt sig med garantien för domarne, utan att tala om de
andra ämbetsmännens ställning. Den anses själfklar. Deras amovibilitet, läres i
Belgien, är en konsekvens af den verkställande maktens oberoende på sitt område,
så att konungens utnämning har rätten att afskeda eller bortkalla till korollarium
(Marqvardsen, Handbuch des oeffentl. Rechts, afd. Belgien, sid. 73 f.).
Utan denna förutsättning, läres i Italien, »är ingen förvaltning möjlig» (Marqvardsen,
afd. Italien, sid. 277); men genom särskilda stadganden har man där undantagit
jämte domare äfven ordinarie professorer vid universiteterna och högre likställda
institut samt presidenter och råd i statskonseljen och räkningekammaren.
Endast några få författningar jämte Sveriges synas till ämbetsmännens förmån
i detta stycke afvika från det allmänna schemat. Sålunda har Preussens grundlag
i art. 87 den vanliga garantien för domarnes ställning, men hänvisar sedan i
art. 98 till en lag, som skall skydda äfven andra ämbetsmän från »godtyckligt beröfvande
af ämbete och inkomster». Lagen är, mig veteiligt, icke utkommen, men
ur den angifna principen har utvecklat sig ett särskild! system för Tyskland och
Österrike, enligt hvilket ämbetsmännens ställning är något starkare än den vanliga.
Detta tar sig ock uttryck i den tyska riksförfattning ens art. 18, där det heter att
kejsaren utnämner ämbetsmännen och »vid behof träffar anstalt om deras afskedande».
Han äger således icke att direkt afskeda, och förbundsrådet ej heller; han ställer i
gång ett disciplinärt förfarande inför särskilda domstolar, som kunna ådöma ämbetets
förlust. Detta är, som Gneis! fattar det (Der Rechtstaat, s. 284), »blott en förmildring
af den enkla rätten att afskeda». Dessutom innehåller Reichsbeamtengesetz af 1873,
på samma gång den uppställer regeln om ämbetsmännens oafsättlighet utan denna
process eller laga dom, bestämmelser om amovibilitet, där uttryckligt förbehåll
därom gjorts vid anställningen; så plägar ske dels vid sådana tjänster, som icke
kräfva mera än en mekanisk verksamhet, dels i vissa bestämda grenar (inom utrikes-,
armé- och marinförvaltningen, post-, telegraf- och järn vägsstaten). Slutligen
kan regeringen i vissa fall också »ställa till disposition», d. v. s. suspendera, med
»väntepengar».
Norges system slutligen liknar i det närmaste Sveriges, med förtroendetjänster
som i grundlagen uppräknade undantag. Vi finna dem i grundlagens § 22 och
igenkänna samma princip som hos oss; dock räknas här äfven biskopar samt, som
det synes, hela personalen i statsdepartementen till förtroendemännen. Denna norska
rättssats bör sammanhållas med den i § 50 ursprungligen statuerade rösträtten
för alla (till och med f. d.) ämbetsmän; äfven detta en stor egendomlighet, men
lätt förklarad, om man behåller i minne, att majoriteten af den grundlagsskrifvande
församlingen på Eidsvold bestod af — ämbetsmän.
Norges system har alltså samma historiska förklaring som Sveriegs, men det
går icke fullt så långt i ensidighet. Icke heller det tyska systemet kan sägas gå
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
45
så långt. I Sverige finnes nämligen intet annat och starkare disciplinarförfarande
än en suspensionsrätt inom ämbetsverken själfva; alltså snarare ett kitt inom byråkratien
än en kontroll på densamma, därtill så oklart och ojämnt genomförd att den
stora löneregleringskommittén 1903 yrkade en revision däraf (Betänkande, s. 166 f.).
*
Statsämbetsmännens offentligt-rättsliga ställning är som bekant angifven Utskottets yttgenom
den i § 36 regeringsformen intagna bestämmelsen, att ingen äm- randebets-
eller tjänsteman kan från sin innehafvande syssla afsättas af Konungen
utan genom en efter föregående rannsakning i laga ordning och af
laga domstol fälld dom. Ett undantag från denna i vårt samhällsskicks
historia redan tidigt framträdande grundsats om ämbetsmännens oafsättlighet
finnes stadgadt i§ 35 regeringsformen, som medgifver Konungen
rätt att, när han pröfvar rikets tjänst det fordra, entlediga innehafvare af
vissa i paragrafen uppräknade förtroendesysslor. Sådana sysslor äro de
flesta chefsbefattningar, såväl civila som militära, samt vissa med dem jämförliga
ämbeten äfvensom alla beställningar, hvilka inrättats för tillvaratagande
af rikets intressen hos främmande makter. Vår grundlag känner sålunda
endast två kategorier statstjänare, nämligen oafsättliga samt innehafvare af
förtroendesysslor eller förtroendeämbetsmän.
Den i grundlagen fastslagna principen om ämbets- och tjänstemännens
oafsättlighet har emellertid i viss mån modifierats därigenom, att vid sidan
af grundlagen uppstått en tredje klass af statstjänare, hvilka hvarken åtnjuta
den i § 36 regeringsformen stadgade oafsättlighet, eller kunna såsom förtroendeämbetsmännen
när som helst skiljas från sina befattningar. Till denna
kategori höra sådana statstjänare, som ej erhålla fullmakt å ämbetet utan
endast konstitutorial. Dessa statstjänares ställning anses vara den, att de
kunna på grund af tjänstefel från sina befattningar entledigas icke blott i vanlig
ordning, efter föregående rannsakning och dom, utan äfven genom administrativ
myndighets beslut. Denna klass af statstjänare, hvilken ursprungligen
endast omfattade ett fåtal för omhänderhafvande af kronans uppbörd
anställda, har under de senaste åren väsentligen vidgats genom de bestämmelser
och villkor, som förbundits med de för vissa ämbetsverk genomförda
löneregleringar.
En helt annan ställning intaga de statstjänare, hvilka endast på förordnande
under viss tid eller tills vidare uppehålla ett ämbete eller en tjänst.
Dessa kunna nämligen när som helst skiljas från sina befattningar och således
äfven på grund af förhållanden, i hvilkas uppkomst de själfva icke
46
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.
hafva någon de!. Denna form för ett ämbetes utöfvande, hvilken tidigare
i allmänhet blott tillämpats, då tjänsten varit vakant eller dess ordinarie
innehafvare af en eller annan orsak varit förhindrad att själf upprätthålla
densamma, har under de senaste åren erhållit en alldeles särskild betydelse,
i det i samband med verkställda löneregleringar bestämts, att vissa viktiga
ämbeten skola innehafvas endast på förordnande under vissa år, exempelvis
chefs- och souschefsposterna vid järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen.
Utskottet anser sig jämväl böra erinra om att den allmänna grundsatsen
om ämbets- och tjänstemännens oafsättlighet i visst afseeende modifierats
genom de under senare tider fastställda bestämmelser angående ämbetsmännens
pensionering.
Den nu föreliggande motionen åsyftar en mera genomgripande förändring
i statstjänarnes offentligt-rättsliga ställning. Motionären föreslår nämligen,
att de ämbets- och tjänstemän, som af Kungl. Maj:t utnämnas,
skola med vissa undantag blifva förtroendeämbetsmän, hvilka af Konungen
må entledigas, när han pröfvar rikets tjänst det fordra. Grundsatsen om
statstjänarnes oafsättlighet skulle således upphäfvas och afsättligheten i
stället blifva regel. Såsom väsentlig orsak till den byråkratiska efterblifvenhet,
hvari vår statsförvaltning, enligt motionärens mening, råkat, anser
han den omständigheten, att statstjänarne i regel äro oafsättliga. Medvetandet
om att endast på grund af tjänstefel kunna skiljas från sina befattningar
bidrager nämligen, enligt, hans mening, till att slappa deras intresse och
arbetslust; Det säkraste medlet att åstadkomma en förändring till det bättre
finner motionären vara, att ämbetsmännens oafsättlighet i allmänhet afskaffas.
Ehuru utskottet finner åtskilligt af hvad motionären anfört, särskilt
i fråga om vikten däraf, att alla sådana anstalter vidtagas, hvarigenom staten
må kunna erhålla skickliga och driftiga ämbetsmän, vara förtjänt af uppmärksamhet,
har utskottet dock icke kunnat öfvertygas om att den af motionären
föreslagna åtgärd skulle vara i och för sig lämplig eller ägnad att leda
till det åsyftade målet. Såsom motionären i sin motivering själf erinrar,
har Konungen endast i ytterst sällsynta fall begagnat sig af den honom i
§ 35 regeringsformen tillerkända rätt att från innehafvande befattningar entlediga
förtroendeämbetsmän; och man lär väl näppeligen kunna påstå,
att det i paragrafen dolda hotet visat sig äga förmåga att hålla förtroendeämbetsmäunen
fria från de brister, med hvilka motionären finner vår byråkrati
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:r 11.
47
i allmänhet behäftad. Någon anledning att antaga, det paragrafens effektivitet
skulle visa sig större, därest dess tillämplighetsområde utsträckes, torde ej
heller förefinnas. Men äfven om efter ett eventuellt genomförande af den
af motionären föreslagna åtgärd att förvandla alla administrativa tjänster
till förtroendesysslor Konungen komme att i vidsträcktare mån begagna
sig af sin rätt att entlediga administrativa ämbets- och tjänstemän,
skulle detta förvisso icke medföra endast gagneliga följder för statsförvaltningen.
Sålunda vill utskottet anmärka, att den faktiska utöfningen
af rätten att afskeda tjänstemän i många fall skulle komma att tillhöra
icke Kungl. Maj:t utan de underordnade myndigheterna. Eu styrelses
framställning om entledigande af en enligt dess mening oduglig ämbetsman
skulle nämligen Kungl. Maj:t svårligen kunna undgå att bifalla,
då Kungl. Maj:t näppeligen är i tillfälle att ingå i någon kritik af den
uppfattning styrelsen bildat sig rörande den ifrågavarande personens duglighet
och lämplighet för sin tjänst. Att härigenom en högst skadlig godtycklighet och
maktfullkomlighet skulle kunna uppstå inom administrationen,ligger i öppen dag.
Beträffande åter Kungl. Maj:ts omedelbara ställning i fråga om statsämbetsmännens
entledigande förefinnes ej heller tillräcklig trygghet för att objektiva synpunkter
alltid skulle blifva bestämmande. Särskild! vore att befara, att
under politiskt upprörda : tider politiska synpunkter i allt för hög grad
komme att göra sig gällande. Förvaltningen skulle således med det af
motionären föreslagna system komma att lida af en mycket stor osäkerhet
och ämbetsmännens själfständighet vid utöfvande af deras verksamhet i hög
grad försvagas.
Äfven i annat hänseende skulle den af motionären föreslagna anordning
verka menligt. Det är nämligen uppenbart, att den osäkra ställning
statstjänarne komme att intaga skulle försvåra en god rekrytering af ämbetsoch
tjänstemannakåren. Att statstjänsten vid valet af lefnadsbana, kan te
sig lockande, beror i väsentlig mån därpå, att den gifver en tryggad ställning
och säker inkomst. Skulle nu statstjänsten icke längre erbjuda denna
fördel framför enskild tjänst, kan man vara ganska viss om att de dugande
krafter, hvilka motionären genom sitt förslag tror sig kunna förvärfva åt
ämbets- och tjänstemannabanan, skola i än högre grad, än för närvarande är
fallet, ägna sina tjänster åt den enskilda företagsamheten, där de kunna förvänta
större ekonomiska fördelar än dem staten är i stånd att erbjuda
sina tjänare. Motionärens förslag skulle således, efter utskottets uppfattning,
kunna komma att verka i motsatt riktning mot motionärens syfte.
48
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:r 11.
Utskottet vill vidare anmärka, att motionärens hänvisande till andra
länder med afsättliga ämbetsmän icke är särdeles vägledande med hänsyn till
önskvärdheten och lämpligheten af den föreslagna reformen. Ty å ena
sidan har motionären icke visat, att uti de länder, där principen om statstjänarnes
afsättlighet är fastslagen och i någon mån tillämpas, hos ämbetsoch
tjänstemännen förefinnas de förnämligare egenskaper med afseende
å nit, skicklighet och drift, som motionären genom sitt förslag trott sig
kunna åstadkomma inom vårt lands ämbetsmannakår. Och å andra sidan
är det en känd sak, att sådant afstädande i många fall betraktats såsom
i hög grad godtyckligt och mer än en gång rent af framhållits såsom utslag
af politisk förföljelse.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att herr Kjelléns förevarande motion icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 april 1908.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservationer:
af herr Siaaff, med hvilken herrar Beclcmcm, Ericsson i Vallsta, friherre
Bonde, CenterwaM, Kvarnzelius och von Schéele mstämt, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hafva följande lydelse:
»Statsämbetsmännens offentligt-rättsliga ställning är — — —--
— — — — — — politisk förföljelse.
Efter utskottets mening liksom efter motionärens är ett af de främsta
villkoren för ett kraftigt utvecklingsarbete dugliga, initiativrika regeringar.
Från regeringen höra lifgifvande impulser företrädesvis utgå för att vidare
verka inom administrationens alla grenar. Att regeringen därvid behöfver
stöd och hjälp af duglighet och energi inom förvaltningen säger sig själft.
Hufvudförutsättningen för att detta skall blifva fallet är tydligen, att urvalet
vid befordringar sker framför allt med afseende på skicklighet till tjänsten.
Och i det afseende! torde sedan långa tider tillbaka betydande fel hafva
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:r 11.
49
begåtts i vårt land. ''Förtjänsten’ i bemärkelse af aritmetiskt beräkneliga
meriter har säkerligen fått spela en allt för stor roll i befordringssystemet
och befordringskutymer utbildat sig, som menligt inverkat på många områden
af förvaltningen. Fullföljes emellertid på ett målmedvetet och genomgripande
sätt den förändring till det bättre, som onekligen härutinnan
i viss mån redan begynt göra sig gällande, skulle mycket vara vunnet. Och
utskottet är öfvertygadt, att en duglig och för sitt ämbete lämpad ämbetsmans
plikttrohet och ambition i själfva verket utgöra en säkrare borgen
för att han skall fylla sin plats än fruktan för entledigande från tjänsten i
allmänhet kan vara.
Utskottet vill med det sagda icke hafva bestridt, att förändringar i
ämbete- och tjänstemännens ställning utöfver dem, som de senare åren ägt
rum, måhända kunna tarfvas på både ett och annat område. Men utskottet
anser, att dessa förändringar i sådant fall böra ske efter ingående pröfning
af de särskilda behofven för hvarje administrativ inrättning och icke
genom en generell omgestaltning af hela ämbetsmannakårens ställning såsom
motionären föreslagit.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att herr Kjelléns förevarande motion icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.»
af herrar af Callerholm och Clason mot vissa delar af utskottets motivering.
Det skulle här antecknas, att herr Sjöholm icke deltagit i detta ärendes
afgörande inom utskottet.
Bik. till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 11 Raft.
7